2.1.1  Miljötillståndsplikten för verksamheten

I 18 § 2 mom. i miljöskyddslagen föreskrivs att i Finlands territorialvatten eller ekonomiska zon får avfall eller andra ämnen i sänkningssyfte eller annat bortskaffningssyfte inte dumpas från finska eller utländska fartyg, från fordon på isen, från luftfartyg eller från i 4 § 2 punkten i havsskyddslagen avsedda havstekniska enheter, inte heller får fartyg, havstekniska enheter eller luftfartyg sänkas eller överges, med beaktande av vad som i 7 § 3 mom. i havsskyddslagen föreskrivs om motsvarande åtgärder utanför den ekonomiska zonen. Detsamma gäller utstjälpning i havet från stranden av ämnen i sänknings- eller bortskaffningssyfte.  

I 18 § 3 mom. i miljöskyddslagen föreskrivs att det förbud som avses i 2 mom. inte gäller för utstjälpning av snö i havet. I den miljöskyddslag (86/2000) som föregick den gällande lagen fanns de särskilda förbuden som gällde hav och undantaget för utstjälpning av snö i 9 §. Enligt den dåvarande regeringspropositionen (RP 84/1999) tillämpas det ovillkorliga förbudet inte på snöutstjälpningsplatser eller på motsvarande utstjälpning av snö i havet. Enligt regeringens proposition kan sådan verksamhet orsaka nedskräpning eller lokal vattenförorening, varför det kan förutsättas att miljötillstånd enligt 28 § 2 mom. l punkten i miljöskyddslagen utverkas för verksamheten eller också att bestämmelsen om nedskräpningsförbud i 19 § i avfallslagen tillämpas. 

Grundande av snömottagningsplats på land eller till havs är inte miljötillståndspliktig verksamhet direkt med stöd av miljöskyddslagen, men vissa bestämmelser i miljöskyddslagen kan vara tillämpliga på det. Verksamheten kan vara tillståndspliktig till exempel utifrån 27 § 2 mom. 1 punkten i miljöskyddslagen. Enligt 27 § 2 mom. 1 punkten i lagen krävs miljötillstånd för verksamhet som kan orsaka förorening av vattendrag, när det inte är fråga om ett projekt som är tillståndspliktigt enligt vattenlagen. Vidare konstateras i 2 punkten att ett miljötillstånd ska finnas för avledande av avloppsvatten som kan orsaka förorening av ett dike, en källa eller en i 1 kap. 3 § 1 mom. 6 punkten i vattenlagen avsedd rännil och för verksamhet som kan utsätta omgivningen för sådant oskäligt besvär som avses i 17 § 1 mom. i lagen angående vissa grannelagsförhållanden (26/1920). 

2.1.2  Annan lagstiftning kring snö

Inte heller markanvändnings- och bygglagen innehåller uttryckliga bestämmelser om att deponeringen av snö förutsätter ett bygglov eller åtgärdstillstånd. I 126 § i markanvändnings- och bygglagen föreskrivs dock att i stället för bygglov kan för byggandet sökas åtgärdstillstånd för uppförande av sådana konstruktioner och anläggningar, till exempel master, cisterner och skorstenspipor, beträffande vilka avgörandet av tillståndsärendet inte till alla delar kräver den styrning som annars behövs vid byggande. Åtgärdstillstånd behövs dessutom för uppförande och placering av sådana konstruktioner eller anläggningar som inte betraktas som byggnader, om åtgärden inverkar på naturförhållandena, markanvändningen på det omgivande området eller stads- eller landskapsbilden. Behovet av miljötillstånd och ett åtgärdstillstånd enligt markanvändnings- och bygglagen ska följaktligen bedömas från fall till fall.  

Uppsamling av snö är dessutom förknippat med vissa bestämmelser om underhåll och räddningsvägar. Det finns bestämmelser om underhåll i 2 kap. i lagen om underhåll och renhållning av gator och vissa allmänna områden (669/1978). Enligt 3 § 1 mom. i lagen omfattar gatuunderhållet de åtgärder som har till syfte att hålla en gata i ett sådant skick som är tillfredsställande med avseende på trafikens behov. Enligt 3 § 4 mom. omfattar gatuunderhållet även de åtgärder som på vintern behövs för att en gata skall bevaras i ett sådant skick som avses i 1 mom., såsom avlägsnande av snö och is, hållande av gatuytan jämn, halkbekämpning, avlägsnande av stenmaterial som använts för halkbekämpning samt hållande av rännstenar, regnvattenrännor och regnvattenbrunnar öppna. Enligt 4 § 1 mom. i lagen ankommer gatuunderhållet på kommunen.  

Räddningslagen (379/2011) innehåller bestämmelser om bland annat räddningsvägar på fastigheter. Enligt 11 § 1 mom. i lagen ska ägaren och innehavaren av en fastighet samt en verksamhetsidkare för egen del se till att körvägar eller andra förbindelser avsedda för utryckningsfordon (räddningsvägar) är farbara och fria från hinder och att de är märkta på lämpligt sätt. Skyldigheten är accentuerad i synnerhet på vintern. 

2.1.3  Konsekvenserna av utstjälpning av snö i havet och havsförvaltningens syften

Enligt slutsatserna i utredningen om ett förbud mot utstjälpning av snö i havet (Miljöministeriet, 2020) utgörs de viktigaste konsekvenserna av utstjälpning av snö i havet av nedskräpningen och de nationella och internationella imagekonsekvenserna av verksamheten. Enligt utredningen når flera tusen kilo skräp och uppskattningsvis över femtio miljoner mikroplastpartiklar havet i Helsingfors förgrund under en normal snövinter till följd av utstjälpningen av snö. De skräptyper som lyfts fram särskilt i utredningen utgörs i synnerhet av cigarettfimpar, som enligt den utredning som miljöministeriet låtit utföra (Ekroos et al., 2019) är den största produktgruppen som orsakar nedskräpning i Finland och som omfattas av direktivet om engångsplast. Efter att ha hamnat i havet smulas cigarettfimpar i sakta mak till mikroplast. 

I utredningen konstateras att utstjälpning av snö i vattendragen sannolikt inte utgör en betydande vandringsrutt för skadliga ämnen till vatten- eller havsmiljön. Vägsalt utgör högst en lokal och tidsmässigt begränsad ekologisk riskfaktor i synnerhet i början av smältningsperioden, och den dumpade snön innehåller inte så stora mängder tunga metaller att den bedöms orsaka en avsevärd miljörisk. Enligt utredningen är det dessutom sannolikt att den eutrofieringsökande konsekvensen, till följd av den låga kvävekoncentrationen i snön, är betydelselös med tanke på helheten. 

Det övergripande målet för havsförvaltningen är att nedskräpningen varken i fråga om egenskaper eller mängd förorsakar olägenheter för kustmiljön och den marina miljö. Minskad nedskräpning är ett mål i Finlands åtgärdsprogram för havsförvaltningen för åren 2022–2027, som utfärdats i enlighet med statsrådets förordning om havsvårdsförvaltningen (980/2011). Minskning av mängden plast i den marina miljön med minst 30 procent från mängden år 2015 har i åtgärdsprogrammet antecknats som ett miljömål för att minska nedskräpningen och som en indikator för att följa uppnåendet av målen åren 2018–2024. 

2.1.4  Utstjälpning av snö i havet i mottagningsplatsen på Ärtholmen i Helsingfors

Havsmottagningsplatsen för snö på Ärtholmen har varit i drift sedan år 1986. Av den snö som samlats upp på vintern i Helsingfors har 25–45 procent transporterats till havsmottagningsplatsen på Ärtholmen. Smuts och suspenderade ämnen, såsom sandningsmakadam och skräp, når havet med snön. Enligt Helsingfors stad muddras havsbotten i mottagningsområdet efter vinterperioden och fasta ämnen och flytande avfall samlas upp. Havsstränderna i mottagningsområdet och dess näromgivning städas regelbundet efter islossningen. 

Snö hämtas till Ärtholmen i huvudsak från offentliga och privata gatuområden och fastigheter i Helsingfors stadskärna. Enligt Helsingfors stad mottas under en genomsnittlig vinter omkring 15 300 lass, det vill säga omkring 230 000 m 3 snö på Ärtholmen. De fasta ämnena och skräpet i snön har utretts i undersökningar som gjorts av Ramboll Finland Ab åren 2021 och 2022. Enligt utredningen från år 2021 transporteras omkring 255 kg fasta ämnen, 1,2 kg skräp och omkring 2,5 g mikroplaster med ett snölass.  

Under en genomsnittlig vinter når omkring 2 200 ton fasta ämnen havet med snön. De fasta ämnena i snön har konstaterats innehålla enskilda förhöjda koncentrationer (antimon, krom, nickel, zink) som överskrider tröskelvärdena i statsrådets förordning om bedömning av markens föroreningsgrad och saneringsbehovet (214/2007). Dessutom har man i de fasta ämnena i snön konstaterat förhöjda koncentrationer av oljekolväte som överskrider det lägre riktvärdet. I snön konstaterades skräp i en omfattning på omkring 67–80 g/m 3 (kornstorlek på 2–63 mm) år 2021 och omkring 40 g/m 3 (kornstorlek på över 5 mm) år 2022. Det skräp som konstaterades sensoriskt utgjordes av bland annat bitumen, plast, kartong, glas, aluminium och enskilda cigarettfilter. Av de fasta ämnena i ett snölass består omkring 0,06 procent av skräp och omkring 0,001 procent av mikroplast. I snitt når omkring 9 200–18 400 kg skräp havet med snön under vintern. I alla undersökta snöprover konstaterades mikroplast. Under år 2021 konstaterades mikroplast i en volym på i snitt 303 µg/l och år 2022 var dess genomsnittliga koncentration 93 µg/l. Den vanligaste mikroplastarten är polyetylen.  

Helsingfors stadsfullmäktige har gett en anvisning om att slopa mottagning i havet på lång sikt. Helsingfors stad provar nya snösmältnings- och snöbehandlingsmetoder och resultaten av dessa utnyttjas i planeringen av stadens nätverk för snöbehandling. För närvarande har Helsingfors stad planerat att sluta stjälpa ut snö i havet före år 2033. Enligt Helsingfors stad är dock målet att havsmottagningsplatsen på Ärtholmen fungerar som reservmottagningsplats. Enligt Helsingfors stad är det tillsvidare inte möjligt att med andra mottagningsmetoder ersätta Ärtholmens kapacitet. Mottagningsplatserna på Byholmen och i Åggelby tas ur drift under de närmaste åren, vilket bidrar till att förlänga den genomsnittliga transportsträckan och ytterligare betonar betydelsen för snömottagningsplatsen på Ärtholmen.  

Helsingfors har låtit utföra en utredning för att fastställa behovet av snöutrymmen enligt område och i utredningen granskades olika snösituationsscenarier (normal snövinter, medelsnörik vinter och snörik vinter). Enligt Helsingfors stad ökar Ärtholmens betydelse för snöunderhållet då snömängden ökar, om mottagningsnätverket hålls på nuvarande nivå. Vikten av Ärtholmens mottagningskapacitet betonas år 2030, i synnerhet under snörika vintrar. Helsingfors stad anser att ett förbud mot att stjälpa ut snö i havet innebär att ersättande kapacitet måste hittas för omkring 60 000 lass (1 050 000 m 3 ) snö.  

Snömottagningen kan genomföras i Helsingfors genom att lägga upp snö på land, stjälpa ut snö i havet eller smälta snön med en extern energikälla. Det är dyrt att forsla snö och det orsakar olägenheter för omgivningen och invånarna (buller, ökad tung trafik, miljöutsläpp, verksamhet på natten). Smältningsanordningarna tar lite utrymme, varför det är möjligt att placera dem tätare även i den existerande stadsstrukturen. En anordnings kapacitet är dock inte särskilt stor, och kapaciteten per dag är inte tillräcklig under snörika dagar. Enligt Helsingfors stad är utstjälpning i havet ett energisnålt och säkert smältningssätt för alla snösituationer. Dessutom är kostnaderna för att transportera snö flerfaldiga sett till kostnaderna för mottagning. I beräkningen av koldioxidutsläpp har det förmodats att transportmaterielen använder diesel. I och med att materielen förnyas minskar koldioxidutsläppen av transporten. Enligt Helsingfors stad lönar det sig inte heller i framtiden att basera behandlingen på endast en metod. Dessutom förutsätter planeringen och genomförandet av smältningsplatser flera års beredning enligt staden. 

Regionförvaltningsverket begärde ett utlåtande om Helsingfors stads miljötillståndsansökan även av Helsingfors stads räddningsverk. Enligt räddningsverket ska man i alla modeller för genomförandet av snöhanteringen beakta en tillräcklig kapacitet och bra beredskap även för avvikande väderförhållanden och väldigt snörika vintrar. Enligt verket är det inte motiverat att avstå från möjligheten till utstjälpning i havet på Ärtholmen innan en motsvarande eller bättre kapacitet och driftsäkerhet uppnåtts med andra metoder eller innan funktionen för en alternativ lösning testats i praktiken i olika snösituationer. 

Enligt regionförvaltningsverkets beslut om miljötillståndet för snömottagningsplatsen på Ärtholmen är det tillåtet att forsla snö till snömottagningsplatsen från ett avstånd på högst fem kilometer från mottagningsplatsen på Ärtholmen. Tillståndsbeslutet innehåller dessutom tillståndsvillkor till exempel om användning av konstruktioner för att hindra förorening, muddring av fasta ämnen, buller, uppsamling av skräp samt snö- och vattenprover. 

Enligt regionförvaltningsverket beviljades ett tidsbestämt tillstånd, eftersom det för närvarande inte är möjligt att ersätta havsmottagningsplatsen för snö på Ärtholmen med andra metoder. Under giltighetstiden för det tidsbestämda tillståndet är det möjligt för verksamhetsutövaren att ordna snöunderhållet med andra metoder. Regionförvaltningsverket ansåg att användning av en snömottagningsplats inte är förenligt med bästa användbara teknik, men användningen av havsmottagningsplatsen på Ärtholmen kan inte avslutas direkt, utan den ska avslutas under giltighetstiden för det tidsbestämda tillståndet. 

Helsingfors stad har planerat att sluta stjälpa ut snö i havet före år 2033. Enligt Helsingfors har den totala kapaciteten för utstjälpning av snö år 2023 varit omkring 200 000 lass och år 2033 planeras den vara 230 000 lass. Fram till år 2033 ökas antalet mottagningsplatser för snö på land från sex till nio platser. Sammanlagt 21 snösmältningspunkter tas i bruk. För närvarande har två testpunkter varit i användning. Det finns nu två smältningsanläggningar och de ersätts med nya. Dessutom planerar staden att lagra 2 000 lass snö i gatumiljön, vilket inte görs för närvarande. Helsingfors stads mål är att den genomsnittliga transportsträckan för snö under en snörik vinter minskar från den nuvarande sträckan på över fyra kilometer till under två kilometer och att koldioxidutsläppen under en medelsnörik vinter understiger 500 ton, då de för närvarande överstiger 1 000 ton. 

2.1.5  Utstjälpning av snö i hamnarna

I åtgärdsprogrammet för Finlands havsförvaltningsplan för åren 2022–2027 (Miljöministeriets publikationer 2021:30, s. 198) nämns att utstjälpning av snö i havet från hamnarna inte undersöktes i utredningen om förbudet mot att stjälpa ut snö i havet (Miljöministeriet, 2020). Enligt åtgärdsprogrammet har en del av de miljötillståndspliktiga hamnarna ett miljötillstånd, som tillåter att snö som samlats upp från hamnområdet stjälps ut i havet. Ingen information har samlats in om utbredningen av utstjälpningen eller konsekvenserna av utstjälpningen av snö från hamnområdena. 

Enligt åtgärdsprogrammet gör man senare en utredning om utstjälpningen av snö i havet från hamnarna. Utifrån den utarbetade utredningen och det bredare kunskapsunderlaget övervägs eventuella ändringsbehov i den nationella lagstiftningen på nytt. I åtgärdsprogrammet finns en skrivning om att åtgärden schemalagts för åren 2022–2027. Utredningen har tillsvidare inte gjorts. 

Utstjälpning av snö i havet utreddes under beredningen av regeringens proposition genom att granska situationen i de största hamnarna. Hamnarna i Helsingfors, Hangö, Borgå, Kotka, Brahestad, Fredrikshamn och Åbo inkluderades i granskningen. Det är möjligt att snö stjälps ut i vattendrag i andra än dessa hamnar. 

I Sköldvik hamn i Borgå är det förbjudet att stjälpa ut snö i havet. I Kotka omfattar miljötillståndet ett villkor som tillåter utstjälpning av snö i havet i vissa hamndelar. Enligt miljötillståndsvillkoren får lastrester eller olja inte finnas i snö som dumpas direkt i havet och området ska vara isolerat från havet med vallar eller med ett skyddsnät. Trots snörika vintrar har snö dock inte stjälps ut i havet i Kotka under de senaste åren. I en del av hamnfunktionerna är det inte tillåtet att stjälpa ut snö i havet (till exempel i hamndelar via vilka gödselmedel transporteras som bulklaster). Inte heller i miljötillståndet för hamnen i Fredrikshamn är det tillåtet att stjälpa ut snö i havet, utan snö ska deponeras på land enligt miljötillståndet. Miljötillståndet för Brahestads hamn innehåller inte villkor som gäller snö, men enligt en företrädare för hamnen deponeras snön i hamnområdet. I Åbo hamn stjälps snö i regel inte ut i havet, utan den deponeras på hamnens markområden. Enligt hamnens företrädare kan det vara nödvändigt att ploga ren snö i havet vid plötsliga snöfall eller då lagringsområdet för snö är fullt. 

I hamnområdena i Helsingfors har snö stjälpts ut i havet. Det finns ingen exakt information om de mängder som stjälpts ut direkt i havet, eftersom snön i regel plogas direkt i havet. Enligt Helsingfors hamn innehåller den snö som stjälps ut i havet inte skräp eller skadliga ämnen. I Nordsjö hamn måste man forsla snön med lastbil innan den stjälps ut i havet och därför finns det information exempelvis om att omkring 117 000 m 3 , det vill säga 4 700 lass snö, stjälptes ut i havet år 2022. En del av snön i hamnområdena deponeras utanför hamnområdena. Enligt Helsingfors hamn vore det utan deponeringen i havet nödvändigt att transportera snön långa sträckor med lastbil till deponeringsplatser på land, varifrån smältvattnet i huvudsak når havet tillsammans med dagvattnet.  

Snön i hamnområdena i Hangö deponeras i huvudsak i hamnområdena. En del av snön transporteras till Hangö stads snömottagningsplats, där snön stjälps ut i havet. I övrigt når smältvattnet från snön i hamnarna i Hangö antingen dagvattensystemen, dikena eller så sugs det upp i marken. 

2.3.1  Biogasanläggningarnas verksamhet och konsekvenser

För närvarande har omkring 40 gårdsbruksenheter aktiva biogasanläggningar. Enligt uppskattning inleder 70 till 80 anläggningar verksamhet under de närmaste åren. Av biogasanläggningarna behandlar en del naturgödsel endast från den egna gården och eventuellt åkerbiomassa, pressvätska, foderrester och tvättvatten från djurstallar och mjölkrum. En del av anläggningarna tar emot naturgödsel från annat håll än från gården och därtill exempelvis avfall från livsmedelsindustrin, slam från slamavskiljare och slutna tankar, reningsverksslam, avfall från fettavskiljare eller bioavfall som samlats in separat. 

Största delen av biogasanläggningarna har ett miljötillstånd som beviljats av regionförvaltningsverket eller den kommunala miljöskyddsmyndigheten. I vissa fall har biogasanläggningarnas verksamhet godkänts i det allmänna anmälningsförfarandet enligt 10 a kap. i miljöskyddslagen på beslut av den kommunala miljöskyddsmyndigheten. Tillämpningen av olika förfaranden och innehållet i besluten har inte varit enhetligt. För en del av biogasanläggningarna baserar sig tillståndet på behandling av avfall som sker yrkesmässigt eller i en anläggning, men en del av anläggningarna har behandlats som en del av djurstallet utan att tillämpa avfallsbehandlingsgrunden för ansökan om tillstånd. 

I vissa fall har lagstiftningen även tolkats så att ett separat tillstånds- eller anmälningsförfarande inte behövs för en biogasanläggning, om det handlar om en anläggning av gårdsbruksskala i anslutning till ett djurstall, vars insatsvaror kommer från den egna gården och där de rötrester som uppkommer på gården utnyttjas på gården. Grunden för förfarandet har varit att riskerna med anläggningarna anses vara små och att miljöbelastningen är liten. 

Verksamheten vid biogasanläggningar har i regel positiva konsekvenser, om god praxis iakttas i produktionen. Miljöolägenheterna kan dock öka, om verksamheten inte är omsorgsfull. Som en följd av att en biogasanläggning tas i bruk kan lukten minska under den tid då naturgödsel sprids, men mottagningen och lagringen av insatsvaror på gårdsområdet kan öka lukten i närheten av dessa platser. I spridningen av rötrester som producerats vid en biogasanläggning ska spillet av kväve i luften minimeras. Till exempel vid spridning av rötrester i våt mark kan utsläppen av metan och dikväveoxid öka. 

Biogasanläggningarnas konstruktioner och användnings- och underhållspraxis har en avsevärd inverkan i synnerhet på utsläpp i gasform (metan, dikväveoxid, ammoniak). Anläggningens utsläpp och olägenheter kan hanteras och näringsåtervinningen kan effektiviseras med god praxis i mottagningen, lagringen och behandlingen av insatsvaror och med tillräckliga skyddskonstruktioner och -avstånd. Om uppehållstiden för insatsvarorna inte är tillräckligt lång vid en anläggning eller om det förekommer problem i processen, orsakar verksamheten metanutsläpp och lukt. Om anläggningens reaktor, lagringscisterner och rörsystem är täta, orsakar normal verksamhet i anläggningen inte utsläpp i jordmånen, vattendragen eller grundvattnet. I allmänhet är det buller som orsakas av en biogasanläggning lågt och det begränsar sig till anläggningsområdet. 

2.3.2  Regleringen kring biogasanläggningar

Naturgödsel är en animalisk produkt enligt EU:s förordning om animaliska produkter ((EG) nr 1069/2009). Lagen om gödselmedel tillämpas på användning av naturgödsel. Naturgödsel kan också vara avfall enligt avfallslagen (646/2011). Klassificeringen av naturgödsel som avfall beror på hur den behandlas. Naturgödsel som utnyttjas hållbart som en gödselprodukt betraktas enligt Europeiska unionens domstol inte som avfall (Kommissionen mot Spanien C-416/02 och C-121/03). 

Enligt 3 § 1 mom. 6 punkten i avfallslagen tillämpas lagen emellertid på biprodukter och därav framställda produkter som är avsedda för förbränning, deponering på avstjälpningsplatser eller användning vid biologiska behandlingsanläggningar. Denna punkt i avfallslagen motsvarar artikel 2.2 b i avfallsdirektivet (2008/98/EG), där behandlingen av animaliska produkter vid en biogasanläggning har föreskrivits som behandling som omfattas av tillämpningsområdet för direktivet. Enligt artikel 23 i avfallsdirektivet ska medlemsstaterna kräva att alla verksamhetsutövare som har för avsikt att behandla avfall ska inneha ett tillstånd från behörig myndighet. Med tillstånd avses även ett annat beslut om godkännande som ges i förväg, det vill säga anmälningsförfarandet enligt 115 a § och ett anmälningsbeslut enligt 115 d § i miljöskyddslagen. Behandling av naturgödsel och avfall vid en biogasanläggning är behandling av avfall som sker yrkesmässigt eller i en anläggning, vilken förutsätter att verksamheten godkänns i tillstånds- eller anmälningsförfarandet. Placering av en biogasanläggning i anslutning till ett djurstall ändrar inte denna bestämmelse. 

En biogasanläggning kan vara tillståndspliktig utifrån flera olika grunder. Behandling av avfall som sker yrkesmässigt eller i en anläggning enligt 27 § i miljöskyddslagen eller 13 punkten i tabell 2 i dess bilaga 1 kräver ett miljötillstånd. Bestämmelsen motsvarar innehållet i ovan beskrivna artikel 23 i avfallsdirektivet. Eftersom behovet av ett tillstånd utlöses av att behandling av avfall sker yrkesmässigt eller i en anläggning, är tillståndströskeln låg och biogasanläggningarnas verksamhet förutsätter följaktligen i princip miljötillstånd. Också en biogasanläggnings egen energiproduktionsenhet kan överskrida tröskeln för tillståndsplikten. Enligt 3 punkten i tabell 1 i bilaga 1 till miljöskyddslagen är tröskeln för bränslen i gasform 50 MW, som sannolikt inte överskrids i biogasanläggningar. Enligt underpunkt b i 5 punkten i tabell 2 i bilaga 1 till miljöskyddslagen kan en biogasanläggning vara tillståndspliktig även som tillverkare av bränsle. 

Den mängd insatsvaror som behandlas vid en biogasanläggning påverkar om tillståndet avgörs i den kommunala eller statliga miljötillståndsmyndighetens förfarande. Enligt underpunkt h i 1 § 2 mom. 13 punkten i förordningen om miljöskydd avgörs tillståndet av den statliga miljötillståndsmyndigheten om det handlar om annan än i underpunkterna a och d–g eller 2 § 12 punkten underpunkterna a–e avsedd behandling av avfall som omfattas av tillämpningsområdet för avfallslagen (646/2011), när behandlingen sker yrkesmässigt eller i en anläggning och minst 20 000 ton avfall per år behandlas. Enligt underpunkt f i 2 § 2 mom. 12 punkten i förordningen om miljöskydd har kommunen, som miljöskyddsmyndighet, ansvaret för att behandla annan än i underpunkterna a–e eller 1 § 13 punkten underpunkterna a och d–g avsedd behandling av avfall som omfattas av tillämpningsområdet för avfallslagen, när behandlingen sker yrkesmässigt eller i en anläggning och den mängd avfall som behandlas underskrider 20 000 ton per år. Följaktligen omfattas biogasanläggningar som behandlar avfall i en mängd som understiger 20 000 ton per år av det kommunala miljötillståndsförfarandet och anläggningar som behandlar minst 20 000 ton per år av den statliga miljötillståndsmyndighetens tillståndsförfarande. 

I 29 § i miljöskyddslagen föreskrivs att när det gäller miljötillståndspliktig verksamhet krävs det tillstånd för ändringar som ökar utsläppen eller deras konsekvenser och för andra väsentliga ändringar av verksamheten. Sådant tillstånd behövs dock inte om ändringen inte ökar miljöpåverkan eller riskerna och miljötillståndet inte behöver ses över på grund av ändringen av verksamheten. 

I 32 § i miljöskyddslagen finns bestämmelser om undantag från tillståndsplikten för vissa verksamheter som avser avfallsbehandling, men ingen av dessa grunder för undantag från tillståndsplikten är tillämplig på behandling naturgödsel vid en biogasanläggning. I motiveringarna till undantagen nämns till exempel användning av avfall som utgörs av naturmaterial som uppstår i jord- och skogsbruk och som inte är skadligt för miljön och hälsan. Enligt regeringens proposition (RP 199/2010 rd) avses med sådant avfall till exempel kasserade blad, potatisskal, skal av andra rotfrukter och äggskal samt kasserad blast och obehandlad mjölk och motsvarande avfall. Som grund för undantaget nämns dessutom avfall från jord- och skogsbruket, som består av för miljön och hälsan oskadliga vegetabiliska naturmaterial och som återvinns inom energiproduktionen. I regeringens proposition avses med sådant avfall till exempel stubbar, hyggesavfall, risk, bark, flis och halm. 

Verksamhet som innebär en risk för miljöförstöring kan i stället för miljötillståndspliktig vara anmälningspliktig. I 115 a § i miljöskyddslagen finns bestämmelser om anmälningsplikten och den behöriga myndigheten. I bilaga 4 till miljöskyddslagen finns bestämmelser om funktioner som omfattas av anmälningsförfarandet och i 5 punkten i bilagan uppräknas de djurstallar som omfattas av anmälningsförfarandet. I bilaga 4 nämns inte biogasanläggningar. 

De anmälningspliktiga djurstallen omfattar till exempel djurstallar som är avsedda för minst 50 mjölkkor, minst 100 köttnöt, minst 130 dikor, minst 60 hästar eller ponnyer, minst 250 tackor eller getter, minst 100 fullvuxna suggor, minst 250 slaktsvin, minst 4 000 värphönor eller minst 10 000 broilrar och som inte är miljötillståndspliktiga enligt bilaga 1 till miljöskyddslagen.  

Verksamhet vid djurstallar är miljötillståndspliktig då djurstallet är avsett för minst 300 mjölkkor, 500 köttnöt eller 600 dikor eller andra djurstallar där det totala antalet djurenheter uträknat enligt djurenhetskoefficienterna i tabell 1 i bilaga 3 är minst 3 000. De tillståndspliktiga direktivanläggningarna omfattar dessutom uppfödning av fjäderfä med mer än 40 000 platser för fjäderfä och svinhus med mer än 2 000 platser för slaktsvin avsedda för produktion (över 30 kg), eller med mer än 750 platser för suggor. Statens miljötillståndsmyndighet avgör miljötillståndsärenden som gäller de verksamheter som avses i tabell 1 i bilaga 1 till miljöskyddslagen. Av djurstallen omfattas endast vissa pälsfarmar av det kommunala miljötillståndsförfarandet (2 § 1 mom. 10 punkten förordning om miljöskydd). 

Enligt 115 a § i miljöskyddslagen behandlar den kommunala miljöskyddsmyndigheten anmälningar som görs om djurstall. Anmälan ska göras minst 120 dygn innan verksamheten inleds. Utöver när verksamhet inleds ska en anmälan göras till exempel om en ändring som ökar verksamhetens utsläpp eller deras konsekvenser eller en annan väsentlig ändring av verksamheten. 

I 29 a § i miljöskyddslagen finns å sin sida bestämmelser om situationer där en anmälningspliktig verksamhet enligt 115 a § ändras till tillståndspliktig verksamhet. Behandling av avfall som sker yrkesmässigt eller i en anläggning är inte en sådan situation som avses i 29 a § i miljöskyddslagen. Följaktligen ändras ett anmälningspliktigt djurstall inte till ett tillståndspliktigt djurstall utifrån den grunden att en biogasanläggning inrättas i anslutning till det och biogasanläggningen ska ansöka om ett miljötillstånd utifrån avfallsbehandling. 

Bestämmelser om kraven på anmälningspliktiga djurstallar föreskrivs genom förordning av statsrådet (förordningen om anmälningspliktiga djurstall, 138/2019). I förordningen om anmälningspliktiga djurstall finns bestämmelser om kraven på minimiavståndet till luktutsatta objekt för anmälningspliktiga djurstall. Dessutom innehåller den bestämmelser om återvinning av naturgödsel och den åkerareal som behövs för spridning av naturgödsel. 

Produktion av biogas omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2021 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor. Artiklarna om tillståndsförfarandena i direktivet har genomförts nationellt med lagen om tillståndsförfaranden och vissa andra administrativa förfaranden i samband med produktionsanläggningar för förnybar energi (1145/2020). Den nyaste revideringen av direktivet (EU) 2023/2413 (så kallade RED III) har getts den 18 oktober 2023. 

Vid behandling av avfall vid en biogasanläggning ska även till exempel lagstiftningen kring växthälsa och flyghavre beaktas. Avfall som innehåller växtskadegörare, främmande arter eller flyghavre ska behandlas så att det blir ofarligt. Naturgödsel och mjölk som innehåller en risk för en allvarlig smittsam sjukdom ska behandlas enligt anvisningarna av den behöriga myndigheten för att förhindra att en djursjukdom sprids. Det finns bestämmelser om detta i EU:s förordning om animaliska produkter. Dessutom ska bokföringsskyldigheten enligt förordningen om animaliska produkter och genomförandeförordningen ((EU) 142/2011) iakttas i verksamheten. 

4.1.1  Utstjälpning av snö i havet

Enligt miljöskyddslagen är det förbjudet att från en strand stjälpa ut ämnen i havet i sänknings- eller bortskaffningssyfte. Enligt den gällande lagen gäller förbudet dock inte för utstjälpning av snö i havet. I propositionen föreslås att detta undantag slopas så att sänknings- och bortskaffningsförbudet gäller också för utstjälpning av snö i havet. Det föreslås att den ändring som gäller utstjälpning av snö träder i kraft tre år efter att lagen trätt i kraft. 

4.1.2  Förtydligande av sänknings- och bortskaffningsförbudet

Ordalydelserna i miljöskyddslagens 18 § 2 mom. harmoniseras, eftersom två olika formuleringar använts i momentet vid hänvisning till förbjuden sänkning i havet. De använda ordalydelserna har varit ”sänknings- eller annat bortskaffningssyfte” och ”sänkningssyfte eller bortskaffningssyfte". Den första formuleringen förstås så att sänkning alltid är verksamhet i bortskaffningssyfte. I vardagsspråk innebär sänkning dock inte i princip att den sker i bortskaffningssyfte. Följaktligen kan den sist nämnda tolkningen av momentet, förutom som den uppfattning av ordet som motsvarar vardagsspråket, också ses som en formulering som bättre främjar lagets syfte. I propositionen föreslås att formuleringen förtydligas så att ordet ”annat” avlägsnas från den första meningen i momentet. På samma gång förtydligas att sänkning av ett ämne i havet för att förbättra havsmiljöns tillstånd inte är sådan förbjuden verksamhet som avses i momentet. 

4.1.3  Biogasanläggningar

I regeringens proposition föreslås bestämmelser om att biogasanläggningar som inrättas i anslutning till anmälningspliktiga djurstallar eller mindre djurstallar godkänns i anmälningsförfarandet. Förslaget gäller biogasanläggningar som behandlar naturgödsel och visst annat avfall som uppkommit djurstallet i fråga. En anläggning kan behandlas även avfall som består av naturmaterial och uppkommer i jord- och skogsbruk och som är oskadligt för miljön och hälsan. I en anmälningspliktig biogasanläggning är det enligt förslaget inte tillåtet att behandla klosettvatten, det vill säga svart avloppsvatten. 

Grundande av en biogasanläggning i anslutning till ett anmälningspliktigt djurstall förutsätter en ändring av anmälan om djurstallet. Med andra ord förutsätts i princip inte en egen separat anmälan om en biogasanläggning. 

I huvudsak är biogasanläggningar som behandlar naturgödsel från djurstallar ofta långt standardiserade paketlösningar som levereras av professionella tillverkare, vars verksamhet inte omfattar avsevärd fallspecifik variation. En anläggnings miljökonsekvenser beror dock även på hur anläggningen används och var den placeras. I myndighetens anmälningsbeslut ska uppmärksamhet riktas på de föreskrifter som säkerställer tillräcklig uppehållstid för insatsvaror i anläggningen, ändamålsenligt underhåll av anläggningen och lagringslokalerna för avfall och rötrester. 

Enligt avfallslagen har anmälningspliktiga djurstallar inte någon skyldighet att föra bok över avfall och inte heller rapportera avfall till tillsynsmyndigheten. Det är dock viktigt att för en biogasanläggning som inrättas i anslutning till ett djurstall få samma årliga sammandragsuppgifter om avfall och om den producerade biogasen som för miljötillståndspliktiga biogasanläggningar. Därför föreskrivs en bokföringsskyldighet och skyldighet att lämna uppgifter enligt 118 § i avfallslagen för biogasanläggningar som inrättas i anslutning till anmälningspliktiga djurstallar eller mindre djurstallar. 

Biogasanläggningar som inrättas i anslutning till miljötillståndspliktiga djurstallar och biogasanläggningar som är separata från djurstallet förblir tillståndspliktiga. 

4.1.4  Hänvisningen till lagen om gödselmedel

I 32 § i miljöskyddslagen görs korrigeringar av teknisk karaktär i författningshänvisningen och terminologin. Hänvisningen till lagen om gödselfabrikat ändras med en hänvisning till lagen om gödselmedel, med vilken lagen om gödselfabrikat upphävts. Lagen om gödselmedel har trätt i kraft den 16 juli 2022. 

4.1.5  Produktion av vätgas genom elektrolys av vatten

Med regeringens proposition genomförs ändringen om tillståndsplikten i industriutsläppsdirektivet i produktion av vätgasen. Tabell 1 i bilaga 1 till miljöskyddslagen ändras enligt förslaget så att produktion av vätgas genom elektrolys av vatten är tillståndspliktig endast då kapaciteten att producera vätgas överstiger 50 ton per dygn. 

På grund av ändringen i industriutsläppsdirektivet hör produktion av vätgas genom elektrolys av vatten inte längre till de miljötillståndspliktiga funktionerna, då anläggningens produktion av vätgaskapacitet är högst 50 ton per dygn. En miljöskadeavgift tas inte heller ut för sådan verksamhet. En ändring som gäller detta görs i lagen om miljöskadefonden. Punkten om tillverkning av oorganiska kemikalier i bilaga 1 till lagen om miljöskadefonden ändras enligt förslaget så att det i punkten föreskrivs att produktion av vätgas omfattas av skyldigheten att betala en avgift endast då vätgas inte produceras genom elektrolys av vatten. Till punkt D i bilaga 1 fogas en ny 12 punkt, enligt vilken skyldigheten att betala en årsavgift gäller för produktion av vätgas genom elektrolys av vatten då vätgasproduktionskapaciteten överstiger 50 ton per dygn. 

4.1.6  Förgasning och pyrolys av avfall

Med regeringens proposition genomförs den ändring som gäller förgasning och pyrolys i industriutsläppsdirektivet. Miljöskyddslagens 107 § 2 mom. 1 punkten ändras enligt förslaget så att regleringen kring förbränning och samförbränning av avfall inte tillämpas på förgasnings- eller pyrolysanläggningar, om gaserna eller vätskorna från värmebehandling av avfall behandlas innan de förbränns i sådan omfattning att förbränningen orsakar mindre utsläpp än förbränningen av de minst förorenande bränslen på marknaden som skulle kunna förbrännas i anläggningen. En ytterligare förutsättning är att förbränningen, i fråga om andra utsläpp än kväveoxider, svaveloxider och stoft, inte orsakar större utsläpp än utsläppen från förbränning eller samförbränning av avfall. Jämfört med nuläget utvidgas undantaget i bestämmelsen i fråga från förbränning av gaser som uppkommer i värmebehandling även till förbränning av vätskor som uppkommer i värmebehandling. Dessutom slopas kraven på sluta klassificera gas som förbränns som avfall och jämförelsen av utsläpp från förbränning med utsläpp från förbränning av naturgas. 

4.2.1  Utstjälpning av snö i havet

4.2.2  Förtydligande av sänknings- och bortskaffningsförbudet

Syftet med gällande 18 § 2 mom. har inte varit att förbjuda att ett ämne sänks i havet för att förbättra havsmiljöns tillstånd. Genom att förtydliga ordalydelsen i bestämmelsen säkerställs att bestämmelsen inte tolkas felaktigt. Tillämpningsområdet för bestämmelsen omfattar med andra ord inte att ett ämne dumpas i havet, om syftet är att förbättra havsmiljöns tillstånd. Förtydligandet kan ha positiva miljökonsekvenser, och i och med detta underlättas tolkningen av bestämmelsen och användningen av ämnen som förbättrar miljötillståndet ökar. Preciseringen av ordalydelsen i 18 § 2 mom. i miljöskyddslagen förtydligar tolkningen av lagen för de myndigheter som tillämpar den. 

4.2.3  Biogasanläggningar

4.2.4  Produktion av vätgas genom elektrolys av vatten

4.2.5  Förgasning och pyrolys av avfall

5.1.1  Utstjälpning av snö i havet

Bevarande av nuläget kan anses vara det tydligaste alternativet till ett förbud mot utstjälpning av snö i havet. Det skulle dock inte motsvara skrivningen i regeringsprogrammet. Dessutom har problem som gäller i synnerhet imagekonsekvenserna av utstjälpning i havet och mikroplastutsläpp identifierats i nuläget. Generellt anser medborgarna att utstjälpning av snö i havet inte är godtagbart och fortsättning av verksamheten kan försvaga förtroendet för såväl en rättvis miljöreglering som för miljöskyddsmyndigheterna. Om nuläget bibehålls, innebär det att aktörerna helt och hållet har till uppgift att bedöma om utstjälpning i havet ska avslutas och att genomföra ändringen. Till exempel har Helsingfors för avsikt att avsluta utstjälpningen av snö i havet före år 2033, men det finns inte visshet om att målet uppnås. Helsingfors planerar också att bevara snömottagningsplatsen på Ärtholmen som reservmottagningsplats. 

Ett annat alternativ vore att föreskriva antingen all utstjälpning av snö eller utstjälpning av snö i havet som miljötillståndspliktig verksamhet. Till exempel snömottagningsplatsen på Ärtholmen har ett miljötillstånd, som närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland förutsatte utifrån att verksamheten kan orsaka förorening som kan jämställas med förorening av ett vattendrag i havsområdet. Även flera hamnars miljötillstånds innehåller föreskrifter om utstjälpning av snö i havet eller deponering av snö på land. Fördelen med en miljötillståndsplikt är att regleringen är tydlig. Å andra sidan är det redan enligt den nuvarande regleringen möjligt att förutsätta ett miljötillstånd av snömottagningsplatserna (såväl på land som i havet). Grunden för miljötillståndsplikten för en snömottagningsplats kan vara en eventuell olägenhet för grannelagsförhållandena eller att dagvatten leds till en fåra eller ett vattendrag. Grunden för ett tillstånd enligt vattenlagen kan vara en eventuell översvämnings- eller vattendränkningsrisk. Vid behov kan den kommunala miljöskyddsmyndigheten ingripa i nedskräpning eller andra olägenheter som orsakas av verksamheten vid en snömottagningsplats med en enskilt föreskrift enligt 125 § i avfallslagen. Kommunen kan vid behov ges också preciserande allmänna miljöskyddsföreskrifter som preciserar miljöskyddslagen och -förordningen om snömottagningsplatserna och skötseln av dessa. Därför har det ansetts att det inte är behövligt att allmänt förutsätta miljötillstånd för utstjälpning av snö. 

5.1.2  Förtydligande av sänknings- och bortskaffningsförbudet

I stället för att ändra sänknings- och bortskaffningsförbudet hade det varit möjligt att lämna förbudet oförändrat. Om ordalydelsen och tolkningen inte förtydligas, tolkar myndigheterna sannolikt förbudet på olika sätt och i fortsättningen behöver de också tolkningshjälp i situationer där de tillämpar lagen. I värsta fall kan användning av ämnen som förbättrar miljötillståndet förhindras på grund av felaktig tolkning av bestämmelsen. 

5.1.3  Biogasanläggningar

I stället för anmälningsförfarandet har bevarande av nuläget bedömts som ett alternativ. Största delen av biogasanläggningarna har ett miljötillstånd som beviljats av regionförvaltningsverket eller den kommunala miljöskyddsmyndigheten. Å andra sidan har en del godkänts i anmälningsförfarandet. En del av anläggningarna har behandlats som en del av ett djurstall utan att tillämpa grunden för ansökan om tillstånd för avfallsbehandling, även om biogasanläggningarna anses behandla avfall yrkesmässigt eller i en anläggning. I nuläget har det funnits tolknings- och tillämpningsproblem som lett till varierande praxis. I detta fall tillgodoses inte likabehandlingen av verksamhetsutövare och rättssäkerheten. 

Om regleringen inte ändras, utgörs alternativet av anvisningar till myndigheterna. Med de regleringsändringar som föreslås i regeringens proposition harmoniseras varierande praxis effektivare än med anvisningar. Dessutom innebär regleringsändringen att verksamhetsutövarna och myndigheterna får en bättre möjlighet att bli hörda och ge anmärkningar om reformen. En annan fördel med den föreslagna regleringsändringen är att regleringen kring biogasanläggningar lindras och följaktligen att skrivningarna om biogasanläggningar i regeringsprogrammet främjas. 

Aktörerna inom biogasanläggningsbranschen har lyft fram att vissa biogasanläggningar av gårdsbruksskala bör omfattas av registreringsförfarandet. Förfarandet förutsätter att miljöskyddskraven för dessa anläggningar föreskrivs genom förordning av statsrådet, så att verksamheten omfattas av tydliga enhetliga krav. Fördelen med registreringsförfarandet vore att föreskrifterna om verksamheten är kända av verksamhetsutövarna redan i förväg. Å andra sidan vore det inte möjligt att i föreskrifterna beakta regionala särdrag, varför kraven i vissa situationer då kan vara orimliga. Ett ytterligare problem med registreringsförfarandet är att det inte omfattar myndighetsprövning eller föreskrifter för verksamheten och att det inte är möjligt att överklaga registrering. Därför har en övergång till registreringsförfarandet inte ansetts vara ett lämpligt alternativ. 

I beredningen övervägdes även ett regleringsalternativ där det är tillåtet att i anmälningspliktiga biogasanläggningar behandla även insatsvaror som anknyter till djurstallsverksamhet och hämtats från andra gårdar (naturgödsel, animaliskt foderavfall, tvättvatten från mjölkrum och djurhållningslokaler samt mjölk som inte duger som livsmedel). Under beredningen övervägdes till exempel att 40 procent av alla nuvarande insatsvaror kan komma från andra ställen än den egna gården. Anmälningspliktiga djurstallar omfattas dock av avstånds- och åkerarealskraven i förordningen om anmälningspliktiga djurstall . Förordningen innehåller bestämmelser om till exempel avståndet från djurstallet till närmaste exponerade objekt. Kravet på avståndet räknas enligt djurarten, djurmängden och lagringssättet för naturgödsel. Om ett djurstall med andra ord i fortsättningen hämtar naturgödselmedel och lagrar det vid biogasanläggningen för att behandlas, ska detta beaktas i avståndskraven, vilket hade förutsatt ändringar i förordningen om anmälningspliktiga djurstall. 

Det hade varit besvärligt och tidskrävande att ändra avståndskraven i förordningen om anmälningspliktiga djurstall och sannolikt hade det lett till komplicerad och ökad reglering ur verksamhetsutövarnas synvinkel. Ur verksamhetsutövarens synvinkel är avståndskraven stela och de begränsar prövning som görs från fall till fall. Verksamhetsutövaren bör också i förväg känna till vilket djurs naturgödsel som hämtas till en biogasanläggning, så att avståndskravet kan fastställas rätt. Om en verksamhetsutövare senare vill hämta till exempel naturgödsel från svin i stället för naturgödsel från nötkreatur till en biogasanläggning, borde detta beaktas i avståndskraven. 

Detta regleringsalternativ skulle inte på bästa sätt främja propositionens mål om att förtydliga regleringen och göra den smidigare. Om insatsvaror som hämtats från andra ställen tillåts i anmälningspliktiga anläggningar, kan detta också i övrigt försvaga det jämlika bemötandet av djurstallar. Regleringen möjliggör i teorin till exempel att ett djurstall för 500 mjölkkor fortfarande är tillståndspliktigt, men att ett anmälningspliktigt djurstall för 299 mjölkkor enligt förslaget utöver naturgödsel av de egna korna kan lagra eventuellt naturgödsel av till och med 200 andra kor på sin gård, om naturgödseln hämtas för behandling i biogasanläggningen. Denna situation är dock inte sannolik, eftersom det sannolikt inte är lönsamt att hämta stora naturgödselmängder. Kravet på likabehandling förutsätter dock att motsvarande situationer inte uppkommer. Ett jämlikt bemötande kan också bli en utmaning i förhållande till andra små anläggningar, som behandlar avfall yrkesmässigt eller i en anläggning och som fortfarande förblir tillståndspliktiga. 

För att förtydliga regleringen vore det även möjligt att utfärda föreskrifter om att kombinationer av ett anmälningspliktigt djurstall och en biogasanläggning behandlas inom ramen för det kommunala miljötillståndsförfarandet, oberoende av om insatsvarorna kommer från den egna gården eller från ett annat ställe. Förutsättningen är dock att behandlingsvolymen understiger 20 000 ton. Fördelen med denna modell är att den är tydlig och enkel. Då en biogasanläggning inrättas i anslutning till ett existerande anmälningspliktigt djurstall, skulle bägge två i fortsättningen omfattas av det kommunala miljötillståndsförfarandet. Å andra sidan får inte heller sådana biogasanläggningar som behandlar naturgödsel endast från det egna djurstallet fördelarna av anmälningsförfarandet i så fall. 

I det förslag som var på remiss föreslogs att man utöver att överföra vissa biogasanläggningar till anmälningsförfarandet kunde ändra regleringen så att djurstallar i anslutning till en biogasanläggning som behandlar naturgödsel som inte kommer från gården övergår till det kommunala tillståndsförfarandet i och med att biogasanläggningen inrättas, så att djurstallet och biogasanläggningen är i samma förfarande. Förslaget hade dock gjort regleringen komplicerad och remissinstanserna ansåg att den hade ökat tolkningsskillnaderna och minskat likabehandlingen och inte gjort förfarandena smidigare. Remissvaren och de ändringar som de orakat refereras mer ingående i avsnitt 6. 

I beredningen har det ansetts att målen om en smidigare och tydligare reglering och likabehandling främjas bäst i den nu föreslagna propositionen. 

5.1.4  Produktion av vätgas genom elektrolys av vatten

Med det partiella befriandet av produktion av vätgas från miljötillståndsplikten genomförs den ändring som motsvarar ändringen av industriutsläppsdirektivet nationellt. Alternativet vore att stifta nationella bestämmelser som är striktare än bestämmelserna i direktivet och alltid lämna produktion av vätgas som miljötillståndspliktig verksamhet. På grund av de små miljökonsekvenserna av produktion av vätgas som sker genom elektrolys av vatten och för att främja produktion av ren vätgas ansågs grunder inte föreligga för en sådan regleringslösning med striktare nationella bestämmelser än i direktivet.  

5.1.5  Förgasning och pyrolys av avfall

Med den ändring som gäller förgasning och pyrolys av avfall i 107 § 2 mom. 1 punkten i miljöskyddslagen genomförs en ändring som motsvarar ändringen av industriutsläppsdirektivet nationellt. Alternativet är att stifta nationella bestämmelser om ärendet vilka är striktare än bestämmelserna i direktivet genom att bibehålla den nuvarande striktare regleringen om när förgasning och pyrolys av avfall är undantagna tillämpningen av lagstiftningen kring avfallsförbränning. På grund av de uppskattade små miljökonsekvenserna ansågs grunder inte föreligga för en sådan nationellt striktare regleringslösning.