2.2.1  2.2.1 Förordningen om makars förmögenhetsförhållanden

I förordningen regleras frågor som omfattas av den internationella privaträtten och som uppstår när ett äktenskap har någon anknytning till fler än en stat. Sådana är vilken stats lag som ska tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden, vilken stats domstolar som är behöriga att avgöra tvister som hänför sig till dessa förhållanden och hur sådana avgöranden meddelade i en medlemsstat erkänns och verkställs i andra medlemsstater. I förordningen föreskrivs det således inte direkt om makars rättigheter och skyldigheter. 

Förordningens materiella tillämpningsområde anges i artikel 1. Enligt artikel 1.1 är förordningen tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden. Enligt den definition som finns i artikel 3 avses med makars förmögenhetsförhållanden en uppsättning regler som rör förmögenhetsförhållanden mellan makar och i makars förhållande till tredje man, som en följd av äktenskapet eller dess upplösning. Exempelvis frågan hur makarnas egendom skiftas efter det att äktenskapet har upplösts och vilken rätt en make har till makarnas egendom under äktenskapet, omfattas av förordningens materiella tillämpningsområde. 

Förordningens materiella tillämpningsområde har preciserats i artikel 1.2 där de kategorier av frågor som inte omfattas av förordningen uppräknas. Sådana är för det första makars rättskapacitet eller rättsliga handlingsförmåga. Dessa frågor hänförs vanligen till internationell personrätt eller internationell intressebevakningsrätt, och Europeiska unionen har för närvarande inga gemensamma bestämmelser om dem. Enligt skäl 20 i ingressen bör emellertid detta undantag från tillämpningsområdet inte omfatta makarnas befogenheter och rättigheter när det gäller egendom, vare sig dem emellan eller med avseende på tredje man. Detta ska troligen tolkas så att särskilda behörigheter på grund av äktenskapet, t.ex. behörighet att ta ett lån som även den andra maken svarar för, omfattas av förordningen. 

Förordningen är inte heller tillämplig på förekomsten, giltigheten eller erkännandet av ett äktenskap. Myndigheterna i varje medlemsstat beslutar således utifrån sin egen lagstiftning om äktenskapet i fråga existerar och är giltigt. Om någon medlemsstat anser att ett förhållande inte utgör ett äktenskap, t.ex. ett förhållande mellan två personer av samma kön, är den inte skyldig att tillämpa förordningens behörighetsbestämmelser när den avgör tvister som beror på förhållandet. En dom gällande makars förmögenhetsförhållanden som meddelats i en annan medlemsstat ska däremot erkännas utan att äktenskapets giltighet prövas, eftersom den medlemsstat där erkännande söks inte har rätt att ompröva domen (artikel 40). 

Utanför förordningen faller också underhållsskyldighet, t.ex. frågan om en makes rätt till underhåll efter äktenskapsskillnad, och frågor om arv efter en avliden make. I fråga om dem finns det redan gemensam EU-lagstiftning. Bestämmelser om underhåll finns i underhållsförordningen (EG) nr 4/2009 och i Haagprotokollet om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet (EUT L 331, 16.12.2009). Bestämmelser om arvsfrågor finns för sin del i EU:s arvsförordning (EU) nr 650/2012. 

Även frågan om överföring och fördelning av ålders- och sjukpensionsrättigheter har i vissa situationer lämnats utanför tillämpningsområdet. Enligt artikel 1.2 f är förordningen inte tilllämplig på rätten, vid äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap, till överföring eller justering makar emellan av ålders- eller sjukpensionsrättigheter som har förvärvats under äktenskapet och som inte har genererat någon pensionsinkomst under äktenskapet. Enligt skäl 23 i ingressen ska detta undantag dock tolkas restriktivt. 

Utanför förordningen faller också frågor som rör karaktären hos sakrätter (artikel 1.2 g). Vad som avses med detta framgår av skäl 24 i ingressen. Om makarna med stöd av den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden har sådan sakrätt som inte är känd i en annan medlemsstats rättsordning, är sistnämnda medlemsstat inte skyldig att erkänna en sakrätt i egendom på sitt territorium som sådan. Enligt artikel 29 är medlemsstaten i fråga däremot skyldig att anpassa denna rätt till den närmast likvärdiga rätten enligt den statens lag. 

Utanför förordningen faller också registrering i ett register över rättigheter i fast eller lös egendom (artikel 1.2 h). Den medlemsstat som för registret beslutar således utifrån sin egen lagstiftning huruvida makens rätt införs i registret, vilka verkningar registreringen har och vilka handlingar som då behövs. Enligt skäl 27 i ingressen ska registermyndigheten dock godkänna handlingar som har upprättats av behöriga myndigheter i en annan medlemsstat och som cirkuleras i enlighet med vad som föreskrivs i förordningen. 

Förordningen är inte heller tillämplig på frågor som rör social trygghet. Exempel på sådana är frågor om en makes rätt att få hjälp och stöd av samhället vid äktenskapsskillnad eller när den andra maken har avlidit. 

2.2.2  2.2.2 Förordningen om förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap

I likhet med förordningen om makars förmögenhetsförhållanden gäller också förordningen om förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap internationellt privaträttsliga frågor. I förordningen föreskrivs det således inte direkt om registrerade pars rättigheter och skyldigheter. Där åläggs inte heller medlemsstaterna att föreskriva om registrerade partnerskap i sin egen materiella lagstiftning. De internationellt privaträttsliga frågor som regleras i förordningen är desamma som i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden, vilken förordningen om förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap även i övrigt väldigt mycket påminner om. 

Förordningens materiella tillämpningsområde anges i artikel 1. Enligt den är förordningen tilllämplig på förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap. Med registrerat partnerskap avses en lagstadgad samlevnadsform mellan två personer, vilkens registrering är obligatorisk enligt den lagen och vilken uppfyller den lagens formella krav i fråga om instiftande (artikel 3.1 a). Detta torde innebära att förordningen tillämpas på partnerskap som har registrerats på ett sätt som uppfyller formkraven enligt lagen i den stat som verkställt registreringen, om registrering enligt lagen i den staten är en nödvändig förutsättning för att registreringen ska få rättsverkningar. Förordningen tillämpas oberoende av om partnerskapet har registrerats i en medlemsstat eller i ett tredjeland. Förordningen tillämpas däremot inte på samboförhållanden, dvs. då parterna bor tillsammans utan att förhållandet är registrerat. 

Med förmögenhetsrättsliga verkningar av ett registrerat partnerskap avses i förordningen den uppsättning regler som rör partners förmögenhetsförhållanden, sinsemellan och i förhållande till tredje man, som en följd av partnerskapet eller dess upplösning (artikel 3.1 b). Förordningens materiella tillämpningsområde är därmed omfattande. Parterna i partnerskapet kan dock ha också sådana förmögenhetsrättsliga förhållanden som förordningen inte tillämpas på. Enligt finsk lag kan parter i ett partnerskap, utan att partnerskapet inskränker på detta, göra affärer eller utföra andra förmögenhetsrättsliga rättshandlingar sinsemellan på samma sätt som de som inte ingått registrerat partnerskap. Om en sådan rättshandling leder till en tvist, tillämpas inte förordningens bestämmelser på den. 

På samma sätt som i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden har man också i förordningen om förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap försökt precisera förordningens tillämpningsområde genom att räkna upp de kategorier av frågor som faller utanför tillämpningsområdet (artikel 1.2). Inskränkningarna är desamma som i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden och tas därför inte upp på nytt här. 

Det behövs dock en redogörelse för artikel 1.2 b, enligt vilken förordningen inte är tillämplig på förekomsten, giltigheten eller erkännandet av ett registrerat partnerskap. Det innebär att frågor som rör förekomsten och erkännandet av ett registrerat partnerskap samt erkännandet av separation mellan parter i ett partnerskap avgörs utifrån varje medlemsstats egen lagstiftning. Om någon medlemsstat inte medger registrerade partnerskap i sin lagstiftning eller i ett enskilt fall inte erkänner ett registrerat partnerskap eller separation i ett registrerat partnerskap, är den inte skyldig att utöva behörighet för att avgöra de förmögenhetsfrågor som beror på partnerskapet eller en separation i partnerskapet. Det att behörigheten inte utövas innebär dock vanligen att någon annan medlemsstat ges behörighet (artikel 9). Om den sistnämnda medlemsstaten utövar sin behörighet, ska dess avgörande erkännas i de övriga medlemsstaterna oberoende av hur de förhåller sig till registrerat partnerskap som institution eller till förekomsten av ett partnerskap i ett enskilt fall. På så sätt kan den lag som är tillämplig på de förmögenhetsrättsliga verkningarna av ett registrerat partnerskap få betydelse också i en sådan medlemsstat där registrerade partnerskap inte erkänns. 

2.3.1  2.3.1 Allmänt

I förordningarnas bestämmelser om domstols behörighet regleras den internationella behörigheten, dvs. vilken medlemsstats domstolar som ska avgöra en tvist som gäller makars förmögenhetsförhållanden eller förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap. Frågan hur behörigheten bestäms inom en medlemsstat får avgöras nationellt. 

Bestämmelserna om behörighet ska tillämpas när en domstol i en medlemsstat handlägger ett ärende som gäller de förmögenhetsrättsliga verkningarna av ett äktenskap eller på motsvarande sätt av ett registrerat partnerskap. Vad som avses med domstol anges i artikel 3.2 i förordningarna. Enligt dessa bestämmelser avses med domstol alla rättsliga myndigheter och alla andra myndigheter och rättstillämpare som har behörighet i frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden eller på motsvarande sätt förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap och som utövar rättsliga funktioner eller agerar genom delegering av befogenheter från en rättslig myndighet eller under dess kontroll. I fråga om myndigheter som inte är rättsliga myndigheter och i fråga om rättstillämpare förutsätts det dessutom att de uppfyller de krav som finns i artikel 3.2, dvs. garantier för opartiskhet, parternas rätt att bli hörda, domens giltighet och möjlighet att överklaga domen eller få förnyad prövning. 

De krav som uppställts i artikel 3.2 i förordningarna uppfylls i finsk lagstiftning av en skiftesman, som med stöd av 98 § i äktenskapslagen (234/1929) och 23 kap. 3 § i ärvdabalken (40/1965) har förordnats att verkställa avvittring eller åtskiljande av makars egendom. Finland har därför meddelat att en skiftesman som förordnats att verkställa avvittring eller åtskiljande av egendom är sådan domstol som avses i artikel 3.2 i förordningarna. 

Enligt skäl 32 i ingressen till förordningarna är syftet med bestämmelserna om domstols behörighet att låta domstolar i en och samma medlemsstat handlägga olika förfaranden med anknytning till varandra. I detta syfte har det föreskrivits att den domstol som handlägger ett ärende som gäller arv efter en make eller en partner eller ett ärende som gäller upplösning av ett äktenskap eller ett registrerat partnerskap i många fall är behörig att också avgöra frågor som gäller parets förmögenhetsförhållanden. Alla ärenden som rör förmögenhetsförhållanden har dock inte anknytning till ärenden som gäller upplösning av parförhållandet eller den efterlevande partens arvsrätt, och det har därför föreskrivits om egna behörighetsgrunder för dessa fall. Förordningarna innehåller också bestämmelser om parternas rätt att avtala om behörighet, om behörighet grundad på att svaranden går i svaromål samt vissa andra bestämmelser vars syfte är att säkerställa att det vid behov finns en behörig domstol i en annan medlemsstat. 

2.3.2  2.3.2 Förordningen om makars förmögenhetsförhållanden

I artikel 4 föreskrivs det om behörigheten för en domstol som handlägger ett ärende gällande arvet efter en make att avgöra frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden. Om talan väcks vid en domstol i en medlemsstat i frågor rörande arvet efter en make enligt EU:s arvsförordning ska domstolarna i den staten vara behöriga att avgöra frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden som uppstår i samband med detta arvsmål. Behörighet uppstår således endast om ett ärende som gäller arvet efter en make har väckts och EU:s arvsförordning tillämpas på behörigheten i arvsmålet. Det beror på tolkningen av förordningen hur direkt talan ska gälla den efterlevande makens arvsrätt för att ge upphov till behörighet i ett ärende som gäller makars förmögenhet och när det sistnämnda ärendet ska anses hänföra sig till arvsmålet i fråga. Med beaktande av bestämmelsens syfte torde man inte kunna försvara en väldigt snäv tolkning. 

I artikel 5 finns motsvarande bestämmelse för de fall då äktenskapet upplöses medan båda makarna är i livet. Om talan väcks genom en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap enligt den s.k. Bryssel IIa-förordningen (Rådets förordning (EG) nr 2201/2003) vid en domstol i en medlemsstat, ska domstolarna i den staten vara behöriga att avgöra frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden som uppstår i samband med denna ansökan. Denna bestämmelses tillämpningsområde har dock begränsats i punkt 2, där det sägs att om domstolens behörighet i ett ärende som gäller upplösning av äktenskap grundar sig på vissa omständigheter som uppräknas i punkt 2, har domstolen behörighet att avgöra frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden endast om makarna har träffat avtal om saken. Detta innebär i praktiken att den domstol som handlägger ett ärende om upplösning av äktenskapet blir behörig i ett ärende om makarnas förmögenhetsförhållanden, i det fall att makarna inte har träffat avtal, endast om ärendet om upplösning av äktenskapet har gjorts anhängigt i en domstol i den stat där makarna har hemvist, i den stat där makarna senaste hade hemvist, i den stat där svaranden har hemvist eller i den stat där båda makarna är medborgare. Detta minskar i viss utsträckning den risk för spekulation om behörig domstol som hänför sig till bestämmelserna i artikel 5. 

Förordningen innehåller inte bestämmelser om när den behörighet som grundar sig på anhängigblivandet av ett ärende om äktenskapsskillnad upphör. Det blir därför oklart huruvida ett ärende som gäller makars förmögenhetsförhållanden kan anhängiggöras med stöd av artikel 5 även efter det att ett ärende om upplösning av äktenskap har avgjorts och inte längre är anhängigt. Det rättspolitiska syftet med bestämmelsen, dvs. att koncentrera rättsliga frågor som beror på äktenskapsskillnad till domstolar i samma stat, talar för ett jakande svar åtminstone när ett ärende som gäller makars förmögenhetsförhållanden anhängiggörs bara en kort tid efter det att äktenskapsskillnadsärendet har avgjorts. 

I artikel 6 finns en bestämmelse om behörighet i de fall då ingen domstol är behörig enligt artikel 4 eller 5. Behörighet ska då i första hand gälla för domstolarna i den medlemsstat på vars territorium makarna har hemvist då talan väcks. Om makarna inte har hemvist i samma medlemsstat, är domstolarna i den medlemsstat behöriga på vars territorium makarna senast hade hemvist, i den mån någon av dem fortfarande är bosatt där. Om inte heller denna bestämmelse anger behörighet, ska behörighet gälla för den medlemsstat på vars territorium svaranden har hemvist eller, om svaranden inte har hemvist i någon medlemsstat, för den medlemsstat där båda makarna är medborgare vid den tidpunkt då talan väcks. Om dessa bestämmelser inte ger någon medlemsstat behörighet, kan någon medlemsstats domstol ändå vara behörig i fråga om forum necessitatis eller fast egendom, om vilket föreskrivs i artikel 11 i förordningen, också med stöd av subsidiär behörighet, om vilken föreskrivs i artikel 10. 

I artikel 7 ges makarna rätt till prorogation, dvs. möjlighet att avtala om att domstolarna i en viss medlemsstat ska ha behörighet. En på så sätt avtalad behörighet är enligt artikel 7 exklusiv. Rätten är dock synnerligen begränsad. Ett prorogationsavtal som skulle gälla forum för alla eventuella framtida tvister kan inte ingås, utan möjligheten till avtal gäller endast de fall som avses i artikel 6, med andra ord de situationer där artiklarna 4 och 5 inte ger behörighet. De domstolar som kan väljas till forum är dessutom begränsade till domstolarna i den medlemsstat vars lag tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden eller i den medlemsstat där äktenskapet ingicks. 

Vilken stat som ska anses vara den stat där äktenskapet ingicks är oklart i en situation då äktenskapet har ingåtts i en medlemsstat inför en annan medlemsstats myndighet. Enligt den tolkning som ges i skäl 37 i ingressen bör den medlemsstat där äktenskapet ingicks då vara den medlemsstat inför vars myndigheter äktenskapet ingicks.  

Bestämmelser om formen på ett avtal om forum, dvs. om prorogation, finns i artikel 7.2. Enligt punkten ska avtalet vara skriftligt samt daterat och undertecknat av parterna. Ett elektroniskt meddelande som möjliggör en varaktig dokumentation av avtalet ska anses vara likvärdigt med ett skriftligt meddelande. Samma formkrav ska enligt artikel 5.3 uppfyllas också om det innan ett ärende om makars förmögenhetsförhållanden blir anhängigt och på det sätt som avses i artikel 5.2 avtalas om behörighet för den domstol som handlägger ett ärende om upplösning av äktenskap. 

I artikel 8 föreskrivs det om behörighet grundad på att svaranden går i svaromål. Att svaranden går i svaromål inför domstolen utan att bestrida dess behörighet gör domstolen behörig, om ärendet har gjorts anhängigt i en medlemsstat vars lag enligt förordningen är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden. Svaromål inför en annan domstol gör däremot inte domstolen behörig, utan domstolen ska på tjänstens vägnar pröva sin behörighet. Att svaranden går i svaromål medför inte heller behörighet, om behörigheten med stöd av artikel 4 eller artikel 5.1 ankommer på den domstol som handlägger arv efter en make eller upplösning av äktenskap. Behörigheten för den domstol som handlägger en talan om arv efter en make kan således inte begränsas så att svaranden går i svaromål inför en annan medlemsstats domstol. Detsamma gäller situationer då den domstol som handlägger ett ärende om upplösning av äktenskap är behörig i ett ärende om makars förmögenhetsförhållanden utan att makarna träffat avtal om behörigheten. 

I artikel 9 föreskrivs det om alternativ behörighet när en domstol i en medlemsstat som är behörig anser att äktenskapet i fråga inte kan erkännas i den medlemsstaten. Domstolen kan då enligt artikeln undantagsvis förklara sig obehörig. Om domstolen beslutar att förklara sig obehörig, ska detta ske utan oskäligt dröjsmål, så att käranden får möjlighet att väcka talan i en annan medlemsstat. 

Om ärendet på ovannämnd grund har avvisats, kan parterna i enlighet med artikel 9.2 avtala om att ge domstolarna i någon annan medlemsstat behörighet i enlighet med artikel 7. Hänvisningen till artikel 7 torde innebära att den domstol om vars behörighet avtalas ska vara domstol antingen i den medlemsstat vars lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden eller domstol i den medlemsstat där äktenskapet ingicks. Om ett sådant avtal inte träffas, ska behörighet i enlighet med artikel 9.2 andra stycket gälla för domstolarna i någon annan medlemsstat enligt artikel 6 eller 8, eller domstolarna i den medlemsstat där äktenskapet ingicks. Behörigheten är i detta fall parallell; om fler än en medlemsstat är behörig, kan ärendet föras till vilken behörig medlemsstats domstol som helst. 

Artikel 9 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden har skrivits som om domstolen enligt prövning kan besluta huruvida ärendet prövas, även om äktenskapet inte erkänns. Om ett ärende blir anhängigt i Finland, finns det dock vanligen ingen prövningsrätt. Om förhållandet mellan makarna inte betraktas som ett giltigt äktenskap enligt bestämmelserna i äktenskapslagen, är det inte heller möjligt att utifrån det framställa yrkanden som beror på makarnas förmögenhetsförhållanden eller få rättsskydd för dem. Ett yrkande som baserar sig på parternas förmögenhetsförhållanden ska då avvisas. Om den lag som är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden medför förmögenhetsrättsliga verkningar också för ett ogiltigt äktenskap, torde ett yrkande som gäller dem dock prövas med stöd av förordningen, även om äktenskapet inte erkänns. 

Nämnda artikel 9 ska enligt dess 3 punkt inte tillämpas när parterna har erhållit äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap som kan erkännas i domstolsmedlemsstaten. En stat som erkänner äktenskapsskillnad, men inte erkänner äktenskapet före äktenskapsskillnaden, är således skyldig att utöva behörighet. Utövande av behörighet i en sådan situation torde dock alltid leda till att talan förkastas, eftersom förmögenhetsyrkanden som baserar sig på ett icke existerande äktenskap inte kan ges rättsskydd.  

Artikel 11 innehåller bestämmelser om forum necessitatis i de situationer då ingen medlemsstats domstol är behörig, men behovet av rättsskydd talar för att målet prövas. Det är fråga om situationer då tyngdpunkten i makarnas förmögenhetsförhållanden klart ligger i ett tredjeland. Den medlemsstat som målet har tillräcklig anknytning till kan då undantagsvis avgöra målet, om ett förfarande inte rimligen kan inledas eller genomföras eller skulle vara omöjligt i ett tredjeland till vilket målet har nära anknytning. 

2.3.3  2.3.3 Förordningen om förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap

Förordningens bestämmelser om behörighet liknar dem som finns i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden, och numreringen är densamma som för motsvarande bestämmelser i den förordningen. Artiklarna 5, 6, 8 och 9 avviker dock i detaljfrågor från vad som föreskrivs i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. Detta beror delvis på att alla medlemsstater inte har bestämmelser om registrerade partnerskap och delvis på att EU saknar gemensamma bestämmelser om behörighet i ärenden som gäller separation mellan parter i ett partnerskap. I det följande redogörs det för dessa skillnader. 

När talan som gäller upplösning av ett registrerat partnerskap har väckts, är den domstol som handlägger ärendet i enlighet med artikel 5 aldrig direkt med stöd av lag behörig att avgöra ett ärende som gäller de förmögenhetsrättsliga verkningarna av partnerskapet, utan behörighet uppstår endast om parterna har avtalat om detta. Bestämmelserna skiljer sig därmed från förordningen om makars förmögenhetsförhållanden, enligt vilken vissa domstolar som enligt Bryssel II a-förordningen är behöriga i ett ärende som gäller upplösning av äktenskap, direkt med stöd av förordningen är behöriga också i ärenden som gäller makars förmögenhetsförhållanden.  

Artikel 6 i förordningen gäller på samma sätt som artikel 6 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden situationer då ingen domstol är behörig enligt artikel 4 eller 5, med andra ord med stöd av att ett ärende som gäller arvet efter en partner eller ett ärende som gäller separation i ett partnerskap är anhängigt. Förteckningen över behöriga domstolar överensstämmer med förordningen om makars förmögenhetsförhållanden i fråga om punkterna a—d, men dessutom innehåller förordningen punkt e, som inte finns i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. Behöriga är enligt den i sista hand domstolarna i den medlemsstat enligt vars lag det registrerade partnerskapet ingicks. Detta är en garanti för att det finns en behörig domstol också när de övriga behörighetsgrunderna visar på behörighet för en domstol i en sådan stat som inte medger registrerade partnerskap. 

Artikel 8 gäller behörighet grundad på att svaranden går i svaromål. På samma sätt som enligt artikel 8 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden är en domstol i en medlemsstat vars lag är tillämplig på de förmögenhetsrättsliga verkningarna av det registrerade partnerskapet behörig, om svaranden där går i svaromål utan att bestrida domstolens behörighet. Den skiljer sig däremot från förordningen om makars förmögenhetsförhållanden såtillvida att svaromål från svaranden ger upphov till behörighet även när ett ärende om upplösning av ett registrerat partnerskap är anhängigt vid en domstol i en annan medlemsstat och oberoende av vilken anknytning parterna har till den sistnämnda staten. Parterna i ett registrerat partnerskap har därmed i viss mån bättre möjligheter än makar att bestämma vid vilken medlemsstats domstol tvisten ska lösas. 

Artikel 9 innehåller bestämmelser om alternativ behörighet i en situation då en med stöd av förordningen behörig domstol i en medlemsstat anser att domstolslandets lag inte medger registrerade partnerskap. Domstolen kan då förklara sig obehörig, och beslut om detta ska fattas utan oskäligt dröjsmål. Enligt skäl 36 i ingressen avses i artikeln sådana situationer då domstolslandets rättsordning inte medger registrerat partnerskap. Bestämmelsen gäller således inte domstolar i Finland, eftersom Finland har en lag om registrerat partnerskap (950/2001). Det faktum att partnerskap i Finland inte längre kan registreras inverkar inte på saken. 

Om en domstol med stöd av artikel 9.1 förklarar sig obehörig, kan parterna i partnerskapet i enlighet med punkt 2 i artikeln avtala om att ge domstolarna i någon annan medlemsstat behörighet. Ett avtal ska ingås i enlighet med artikel 7. Avsikten torde här vara att hänvisa till de krav på avtalets form som finns i artikel 7.2. Möjligheten till avtal är således väldigt omfattande jämfört med vad den är i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. Om inget avtal om behörighet ingås, är någon domstol i en annan medlemsstat behörig med stöd av artikel 6 eller 8. Detta är en garanti för att det alltid finns en behörig domstol, även om den stat där ärendet i första hand ska prövas inte medger registrerade partnerskap och därför avstår från att utöva behörigheten. 

Artikel 9 ska inte tillämpas när parterna har erhållit upplösning eller annullering av ett registrerat partnerskap som kan erkännas i domstolsmedlemsstaten. Att en sådan situation uppstår är i princip möjligt, eftersom en stat som inte medger registrerade partnerskap mycket väl kan erkänna avgöranden genom vilka ett sådant partnerskap har annullerats eller upplösts. Om så är fallet, ska den behöriga staten utöva sin behörighet för att lösa den tvist som gäller de förmögenhetsrättsliga verkningarna av det upplösta partnerskapet. En stat som inte medger registrerade partnerskap är dock inte skyldig att på partnerskapet tillämpa den lag som är tillämplig på de förmögenhetsrättsliga verkningarna av ett registrerat partnerskap. Talan som väcks i en sådan stat torde således vanligen bli utan verkan. 

Förordningen om förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap innehåller inga bestämmelser om en situation då domstolslandet visserligen medger registrerade partnerskap, men i sin rättsordning inte medger ett sådant registrerat partnerskap vars förmögenhetsrättsliga verkningar det är fråga om. Det skulle då vara logiskt att tillämpa artikel 9 och anse att ärendet kan överföras på det sätt som anges där. Något som talar för detta är att det föreskrivs så om saken i artikel 9 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden.  

2.5.1  2.5.1 Förordningen om makars förmögenhetsförhållanden

Den tillämpliga lagens räckvidd 

Den tillämpliga lagens räckvidd anges i artikel 27 i förordningen. Den förteckning som ges där är dock inte uttömmande, utan också en sådan kategori av frågor som inte nämns i förteckningen faller inom den tillämpliga lagens räckvidd, om det är fråga om makars förmögenhetsförhållanden, dvs. om förmögenhetsförhållanden mellan makar och i deras förhållande till tredje man på grund av deras äktenskap eller dess upplösning. Om vissa frågor, såsom lag som är tillämplig på formell giltighet för ett äktenskapsförord (artikel 25) har det dock föreskrivits separat. Specialbestämmelsen tillämpas då i stället för den allmänna bestämmelsen om tilllämplig lag. 

Den lag som är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden ska för det första reglera klassificeringen av makarnas egendom i olika kategorier under och efter äktenskapet (led a) samt frågan om överföring av egendom från en kategori till en annan (led b). Den lag som är tilllämplig på makars förmögenhetsförhållanden, dvs. det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet, reglerar t.ex. huruvida makarnas egendom till följd av äktenskapet blir makarnas gemensamma egendom eller omfattas av giftorätt eller någon annan rätt av samma slag, och till vilken del så sker. Det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet reglerar också huruvida en make till följd av äktenskapet svarar för den andra makens skulder eller andra förpliktelser (led c). Det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet reglerar också vardera makens befogenheter, rättigheter och skyldigheter när det gäller egendom (led d). Till denna kategori hör bl.a. frågan huruvida en make kan sälja makarnas egendom utan den andras samtycke och på vilket sätt en make ska förvalta egendomen under eller efter äktenskapet. 

Även frågan om ett äktenskapsförords materiella giltighet avgörs med stöd av det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet (led g). Ett förords materiella giltighet innehåller bl.a. frågan huruvida makarna har kunnat komma överens om de förmögenhetsrättsliga verkningarna av äktenskapet på det sätt och i den omfattning som avtalats i förordet. Frågan om ett äktenskapsförords materiella giltighet omfattas däremot inte av det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet, eftersom separata bestämmelser om detta ingår i artikel 25. 

Det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet omfattar också upplösning av makars förmögenhetsförhållanden och delning, fördelning eller avveckling av egendomen (led e). Med stöd av det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet avgörs t.ex. huruvida makarnas förmögenhetsförhållanden kan upplösas redan under äktenskapet eller först efter äktenskapet, huruvida makarnas egendom delas på något sätt och vilken egendom maken eller dennes rättsinnehavare ska få som sin andel. När en av finsk domstol förordnad skiftesman verkställer avvittring eller annan delning av egendomen, tillämpas finsk lag dock på frågor som gäller skiftesmannens förfarande, såsom kallelse till förrättningen, materiell processledning och upprättande av skifteshandling. Detta beror på att en skiftesman ska betraktas som sådan domstol som avses i artikel 3.2 i förordningen. Förordningen innehåller inte bestämmelser om domstolens förfarande, utan på det tillämpas domstolsmedlemsstatens egen lag. 

Med stöd av det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet bedöms också verkningarna av makars förmögenhetsförhållanden på ett rättsförhållande mellan en make och tredje man (led f). En sådan verkan kan t.ex. gälla frågan huruvida en rättshandling mellan en make och en tredje man är giltig, även om den andra makens samtycke inte har inhämtats. Strävan har dock varit att skydda tredje man mot det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutets verkningar genom att föreskriva att en make får åberopa den lag som är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden gentemot tredje man endast om tredje man kan anses ha haft kännedom om lagen i frågan. I artikel 28.2 föreskrivs det om när tredje man kan anses ha haft kännedom om lagen. 

Rätt att avtala om tillämplig lag 

Vilken stats lag som ska tillämpas som äktenskapsrättsligt förmögenhetsstatut beror på om makarna har valt tillämplig lag för sina förmögenhetsförhållanden genom att avtala om detta eller inte. I artikel 22 anges de alternativ som makarna eller de blivande makarna har tillgång till när de ingår ett lagvalsavtal. Enligt den kan de som tillämplig lag välja lagen i den stat där båda eller den ena av dem har hemvist vid tidpunkten för avtalets ingående eller lagen i en stat där någondera av dem är medborgare vid tidpunkten för avtalets ingående.  

Om makarna senare önskar ändra tillämplig lag för sina förmögenhetsförhållanden, dvs. det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet, genom att avtala om saken på nytt, kan de utnyttja samma alternativ. Enligt huvudregeln har en ändring av det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet endast framsyftande verkan. Det kan då uppstå situationer som är svåra att bedöma och där man blir tvungen att tillämpa fler än ett äktenskapsrättsligt förmögenhetsstatut på makarnas förmögenhetsförhållanden. Makarna kan dock förhindra uppkomsten av sådana situationer genom att avtala om att det nya äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet ska tillämpas retroaktivt. Bestämmelser om skydd för tredje man mot de olägenheter som förorsakas av retroaktiv ändring av statutet finns i punkt 3 i artikeln. Enligt den ska eventuella retroaktiva ändringar av tillämplig lag inte inverka negativt på tredje mans rättigheter enligt den lagen. 

Bestämmelser om formkrav för ett avtal om val av tillämplig lag finns i artikel 23. Enligt punkt 1 ska avtalet vara skriftligt samt daterat och undertecknat av båda makarna. Denna bestämmelse blir dock mycket sällan tillämplig allena, eftersom det i punkterna 2—4 sägs att de formkrav som föreskrivs för äktenskapsförord i den stat där makarna eller den ena maken har hemvist ska iakttas, om dessa formkrav avviker från vad som föreskrivs i punkt 1. Detta innebär bl.a. att om makarna vid tidpunkten för avtalets ingående har hemvist i Finland eller om finsk lag annars enligt punkt 3 eller 4 i artikeln ska tillämpas på formkraven för avtalet, ska avtalet om tillämplig lag registreras på samma sätt som ett äktenskapsförord. Lagstiftningen ändras därmed jämfört med nuläget. Enligt 130 § i äktenskapslagen behöver ett avtal om tilllämplig lag nämligen inte registreras för att vara bindande mellan makarna. 

Tillämplig lag vid avsaknad av avtal 

Om inget avtal om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden ingåtts, bestäms det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet enligt den prioritetsordning som anges i artikel 26.1. I första hand tillämpas lagen i den stat där makarna hade sin första gemensamma hemvist efter det att äktenskapet ingicks (led a). Om detta inte är möjligt, tillämpas lagen i den stat där båda makarna var medborgare när äktenskapet ingicks (led b). Om detta inte är möjligt, eftersom gemensamt medborgarskap saknas, eller båda makarna har fler än ett medborgarskap, blir det tredje alternativet aktuellt. Tillämplig blir i detta fall staten i den lag till vilken makarna gemensamt hade närmast anknytning när äktenskapet ingicks, med hänsyn till samtliga omständigheter (led c). 

Det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatut som bestämts med stöd av artikel 26 i förordningen ändras inte direkt med stöd av lag, även som den anknytning som statutet grundade sig på skulle upphöra att existera t.ex. av den anledningen att makarnas hemviststat eller deras medborgarskap ändras. Om statutet har bestämts med stöd av makarnas första gemensamma hemvist, kan dock den rättsliga myndighet som har behörighet att avgöra frågor om makarnas förmögenhetsförhållanden efter ansökan av en av makarna undantagsvis besluta att lagen i en annan stat än den där makarna hade sin första gemensamma hemvist ska tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden (artikel 26.3). Detta förfarande kan tillgripas om makarna hade sin senaste gemensamma hemvist i den andra staten under en betydligt längre tid än i den första gemensamma hemviststaten, och båda makarna har förlitat sig på lagen i den andra staten för att ordna eller planera sina förmögenhetsförhållanden. 

Den rättsliga myndigheten kan dock inte besluta om ändring av det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet, om makarna har upprättat äktenskapsförord före inrättandet av sin senaste gemensamma hemvist i den andra staten (artikel 26.3 fjärde stycket). De makar som ser det som en olägenhet och något som medför osäkerhet i deras förmögenhetsförhållanden att förmögenhetsstatutet kan ändras genom beslut av en rättslig myndighet, kan därmed skingra osäkerheten genom att upprätta ett äktenskapsförord före sin flyttning. Bestämmelsen är utformad så att ett giltigt äktenskapsförord som upprättats nämnda tidpunkt förhindrar att det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet ändras genom ett beslut av en rättslig myndighet, oavsett innehållet. 

Förordningen innehåller ingen direkt bestämmelse om när ansökan om ändring av statutet kan göras med stöd av artikel 26.3. Det uttryck som används i bestämmelsen på finska ”viimeinen yhteinen asuinpaikka” tyder på att man här har tänkt på situationer då makarnas samliv har upphört. Denna slutsats är dock inte tillförlitlig, eftersom alla språkversioner inte stämmer överens. I den svenska språkversionen används t.ex. uttrycket ”sin senaste gemensamma hemvist”, alltså inte den sista utan den senaste. Makarna kan redan under äktenskapet ha ett juridiskt intresse av att få klarhet i vilken stats lag som ska tillämpas som äktenskapsrättsligt förmögenhetsstatut. Bestämmelsen ska därför troligen förstås så att den behöriga domstolen ska pröva yrkandet oberoende av i vilket skede äktenskapet befinner sig vid den tidpunkt då ärendet görs anhängigt. 

Enligt artikel 26.3 kan en av makarna göra en ansökan om ändring av det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet. Det förblir oklart om en avliden makes rätt övergår på arvtagarna.  

När en rättslig myndighet har beslutat att lagen i en annan stat än lagen i den stat där makarna hade sin första gemensamma hemvist ska tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden, är lagen i denna andra stat tillämplig från och med ingåendet av äktenskapet, såvida inte en av makarna motsätter sig detta. Vardera maken kan således oberoende av varandra förhindra att det äktenskapsrättsliga förmögenhetsstatutet ändras retroaktivt ända från äktenskapets början. I så fall ska lagen i den andra staten vara tillämplig från och med inrättandet av den senaste gemensamma hemvisten i den andra staten, vilket betyder att ändringen även då är retroaktiv (artikel 26.3 andra stycket). Rättigheterna för tredje man, baserade på lagen i stat där makarna hade sin första gemensamma hemvist, har tryggats genom bestämmelsen om att tillämpningen av den andra statens lag inte ska inverka negativt på nämnda rättigheter (artikel 26.3 tredje stycket). 

2.5.2  2.5.2 Förordningen om förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap

Bestämmelserna om tillämplig lag i förordningen om förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap är på några undantag när desamma som i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. Artiklarna 22 och 26 skiljer sig dock från motsvarande bestämmelser i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. Detta beror på att alla staters lagar inte innehåller bestämmelser om registrerat partnerskap och följaktligen inte heller om de förmögenhetsrättsliga verkningarna av partnerskap. Det har därför funnits behov av att föreskriva om tilllämplig lag på så sätt att en sådan stats lag inte kan bli tillämplig där de förmögenhetsrättsliga verkningarna av registrerade partnerskap inte är reglerade i lag. 

Artikel 22 gäller rätt för partner eller blivande partner att avtala om tillämplig lag för de förmögenhetsrättsliga verkningarna av deras registrerade partnerskap. Enligt artikel 22.1 får de som tillämplig lag välja endast lagen i en sådan stat där registreringen av partnerskapet medför förmögenhetsrättsliga verkningar. Dessutom ska lagen vara antingen lagen i den stat där båda eller den ena av partnerna har hemvist vid tidpunkten för avtalets ingående (led a) eller lagen i en stat där någondera då är medborgare (led b) eller lagen i den stat enligt vars lag det registrerade partnerskapet ingicks (led c). Genom det sistnämnda alternativet, som inte finns i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden, har man försökt se till att det i alla händelser finns åtminstone en stats lag som partnerna kan ingå avtal om att tillämpa. 

Om partnerna i det registrerade partnerskapet inte har avtalat om tillämplig lag i enlighet med artikel 22, ska enligt artikel 26 lagen i den stat enligt vilken det registrerade partnerskapet ingicks tillämpas på de förmögenhetsrättsliga verkningarna av partnerskapet. Den behöriga rättsliga myndigheten har dock på samma sätt som i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden getts möjlighet att efter ansökan av en av partnerna undantagsvis besluta att lagen i en annan stat än registreringsstaten ska tillämpas på de förmögenhetsrättsliga verkningarna av partnerskapet (artikel 26.2). Förutsättningarna för och verkningarna av ett sådant beslut är desamma som i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. Ett beslut kan dock meddelas endast om lagen i den andra staten innebär att registreringen av partnerskapet medför förmögenhetsrättsliga verkningar. 

3.2.1  3.2.1 Myndighet som beslutar om erkännande och verkställbarhet

I förordningarna överlåts det på varje medlemsstat att själv avgöra vilken myndighet som beslutar om erkännande och verkställbarhetsförklaring av ett beslut som meddelats i en annan medlemsstat, till vilken domstol sökande av ändring ska riktas och på vilket sätt ett beslut som meddelats med anledning av ändringssökande kan överklagas. I propositionen föreslås det att dessa frågor huvudsakligen ska avgöras på samma sätt som de avgjorts vid verkställandet av de EU-förordningar vars bestämmelser om erkännande och verkställighet motsvarar bestämmelserna i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden och förordningen om förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap. 

Det är således i första skedet tingsrätten som ska sköta erkännande och verkställbarhetsförklaring avseende ett beslut. Ändring i tingsrättens beslut ska sökas hos hovrätten, men någon anmälan om missnöje behövs inte. På ändringssökande ska i övrigt rättegångsbalkens bestämmelser om ändringssökande tillämpas, om inte något annat följer av förordningarna. Detta innebär att det behövs ett i 25 a kap. 5 § i rättegångsbalken avsett tillstånd till fortsatt handläggning när tingsrättens avgörande överklagas hos hovrätten. Systemet för sökande av ändring blir därmed konsekvent, eftersom avgöranden också enligt andra motsvarande EU-förordningar när det gäller erkännande och verkställighet av beslut omfattas av systemet med tillstånd till fortsatt handläggning. 

3.2.2  3.2.2 Anpassning av sakrätter

Om en person åberopar en sakrätt som denna har rätt till enligt den lag som är tillämplig på de förmögenhetsrättsliga verkningarna av ett äktenskap eller ett registrerat partnerskap, men motsvarande sakrätt är okänd i finsk lagstiftning, ska denna sakrätt enligt artikel 29 i förordningarna, om det är nödvändigt och i möjligaste mån, anpassas till den närmast likvärdiga rätten enligt finsk lag med beaktande av de syften och intressen som den specifika sakrätten motiveras av och av den verkan den har. 

Denna bestämmelse kommer troligen att tillämpas i väldigt liten utsträckning i Finland. Det kan dock t.ex. finnas situationer då en make i samband med att tillgångar skiftats i en främmande stat har fått sådan nyttjanderätt, lösgöringsrätt eller avverkningsrätt som är förknippad med villkor eller tidsbestämmelser som är förbjudna enligt finsk lag. Det kan då finnas behov av att anpassa rätten till finsk lagstiftning för att rätten ska kunna inskrivas t.ex. med stöd av jordabalken och få det skydd som följer av inskrivningen. Anpassning av rätten kan bli aktuell också när man önskar upplåta fastighetspanträtt i rätten genom att fastställa inteckning i den. 

Anpassning av sakrätter kan bli aktuell i olika situationer. Oftast sker det vid en begäran om inskrivning av rätten med stöd av bestämmelserna i jordabalken. Det är då inskrivningsmyndigheten, dvs. Lantmäteriverket, som gör anpassningen med tillämpning av bestämmelserna i jordabalken till den del något annat inte följer av förordningen. Frågan om anpassning kan på motsvarande sätt bedömas av den myndighet som för register över rättigheter som hänför sig till lös egendom. Det kan bli fråga om anpassning av en sakrätt också i domstol, antingen på grund av en separat fastställestalan eller annars i samband med ett anhängigt tvistemål. Beslut om anpassning fattas då av den domstol som handlägger tvistemålet. Eftersom förordningen tillämpas som sådan och situationerna på ovannämnt sätt kan vara av olika slag, föreslås det inga kompletterande bestämmelser om ett förfarande för anpassning av sådana okända sakrätter som avses i förordningen. 

3.2.3  3.2.3 Internationellt tvingande bestämmelser

Även om en främmande stats lag ska tillämpas på de förmögenhetsrättsliga verkningarna av ett äktenskap eller ett registrerat partnerskap, kan medlemsstaterna tillämpa de internationellt tvingande reglerna i sin egen lag (artikel 30.1 i förordningarna). Med dem avses regler som medlemsstaten i fråga anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen, t.ex. sin politiska, sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom deras tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden eller på motsvarande sätt på de förmögenhetsrättsliga verkningarna av ett registrerat partnerskap (artikel 30.2 i förordningarna).  

Av äktenskapslagens bestämmelser om tillämplig lag för de förmögenhetsrättsliga verkningarna av ett äktenskap har de bestämmelser betraktas som internationellt tvingande som gäller jämkning av avvittring och den efterlevande makens boenderätt i vissa fall, samt de bestämmelser som förbjuder överlåtelse av makarnas gemensamma hem, hemlösöre och annan i äktenskapslagen specificerad egendom avsedd för familjens bruk utan den andra makens tillstånd. Dessa bestämmelser tillämpas också på registrerade partnerskap med stöd av den hänvisningsbestämmelse som finns i 8 § i lagen om registrerat partnerskap. 

Dessa bestämmelser, som tryggar en makes och en efterlevande makes ställning och främjar ett rättvist avvittringsresultat, kan anses uppfylla de krav som uppställts i förordningarna på internationellt tvingande regler. Det föreslås därför att det i den lag som gäller tillämpning av förordningarna tas in en hänvisningsbestämmelse som visar att nämnda bestämmelser kan tilllämpas även när tillämplig lag bestäms med stöd av förordningen om makars förmögenhetsförhållanden eller förordningen om förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap. 

Äktenskapslagen innehåller också en internationellt tvingande bestämmelse som gäller tryggande av tredje mans ställning. Den föreslås inte bli tillämpad i samband med tillämpningen av förordningarna, eftersom förordningarna innehåller bestämmelser som begränsar den tilllämpliga lagens rättsverkan i förhållande till tredje man (artikel 28 i förordningarna). 

3.2.4  3.2.4 Översättningar

Enligt artikel 46 i förordningarna ska en översättning eller translitterering av de handlingar som avses där ges in till den domstol som beslutar om erkännande eller verkställbarhetsförklaring avseende domen, om domstolen begär det. Översättningen ska göras av en person som är behörig att göra översättningar i någon av medlemsstaterna. 

I vissa medlemsstater kan det vara svårt att få en handling översatt till finska eller svenska. Det är därför befogat att handlingar ska kunna ges in också översätta till engelska, ett språk som allmänt behärskas i Finland. Domstolen ska enligt förslaget dock alltid kunna kräva en översättning till finska eller svenska, om det finns skäl till det. Detta kan behövas i synnerhet när en make har getts en rätt vars innebörd inte kan beskrivas exakt på engelska av den anledningen att rätten i fråga inte är känd i länder som tillämpar rättssystemet common law. 

3.2.5  3.2.5 Erkännande och verkställighet av beslut som meddelats i Sverige

Förordningen om makars förmögenhetsförhållanden 

När det är fråga om erkännande och verkställbarhet i Finland av beslut som meddelats i Sverige har förordningen företräde mellan Finland och Sverige framför de nordiska konventionerna. I artikel 62.3 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden finns det dock en bestämmelse som ger en möjlighet att delvis tillämpa de nordiska konventionerna också i förbindelserna mellan Finland och Sverige. Enligt den hindrar förordningen inte Finland och Sverige att i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde fortfarande tillämpa den nordiska äktenskapskonventionen, den nordiska konventionen om arv och den nordiska verkställighetskonventionen i den mån de föreskriver enklare och snabbare förfaranden för erkännande och verkställighet av domar i frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden. 

Finland kan därmed i stället för förordningen fortsätta att tillämpa nämnda konventioner på erkännande och verkställighet av beslut som meddelats i Sverige, om konventionerna föreskriver enklare och snabbare förfaranden än förordningen. I vilken omfattning de nordiska konventionerna kan tillämpas förutsätter således att förfarandena jämförs sinsemellan. 

Enligt artikel 8 i den nordiska äktenskapskonventionen får en domstol i konventionsstaten i samband med ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad bl.a. pröva frågor om avvittring och tillfälligt hävande av sammanlevnaden. Behörig domstol bestäms då enligt artikel 7 i konventionen. Bestämmelser om erkännande av ett sådant avgörande finns i artikel 22 i den nordiska äktenskapskonventionen. Enligt den ska en lagakraftvunnen dom som i en av konventionsstaterna meddelats bl.a. enligt artiklarna 7 eller 8 gälla i övriga konventionsstater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller myndighetens behörighet. Förfarandet för erkännande kan i detta fall anses enklare och snabbare jämfört med det förfarande som anges i förordningen, eftersom äktenskapskonventionen saknar grunder utifrån vilka ett erkännande kan vägras. 

Artikel 22 i den nordiska äktenskapskonventionen gäller å andra sidan erkännande endast av sådana beslut som har meddelats i enlighet med äktenskapskonventionens bestämmelser om behörighet, i detta fall artikel 7 och 8. När förordningen börjar tillämpas kan Sverige i förbindelserna mellan Finland och Sverige inte längre tillämpa behörighetsbestämmelserna i artikel 8 i äktenskapskonventionen, eftersom Sverige i frågor som gäller makars förmögenhetsförhållanden ska tillämpa förordningen, närmast artikel 5 i förordningen. Behörig är enligt den artikeln en domstol som handlägger en ansökan om upplösning av ett äktenskap med stöd av behörighetsbestämmelserna i Bryssel IIa-förordningen. I fall som omfattas av den nordiska äktenskapskonventionen tillämpar Finland och Sverige inte behörighetsbestämmelserna i Bryssel IIa-förordningen, eftersom de med stöd av artikel 59.2 i den förordningen har avgett en förklaring till kommissionen om att de fortsätter tillämpa den nordiska äktenskapskonventionen. Av den anledningen tillämpar Finland och Sverige artikel 7 i den nordiska äktenskapskonventionen i stället för nämnda förordning. Sveriges behörighet i dessa frågor bestäms således med stöd av artikel 5 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden och artikel 7 i den nordiska äktenskapskonventionen. Med beaktande av att behörighetsgrunderna är desamma oberoende av om behörigheten utövas med stöd av artikel 7 och 8 i den nordiska äktenskapskonventionen eller med stöd av artikel 5 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden och artikel 7 i den nordiska äktenskapskonventionen, kan man anse att Sverige då det utövar behörighet på ovannämnt sätt handlar i enlighet med artikel 22 i den nordiska äktenskapskonventionen. 

Det föreslås därför att Finland trots bestämmelserna i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden, i enlighet med artikel 22 i äktenskapskonventionen erkänner beslut om avvittring och hävande av sammanlevnaden som meddelats i Sverige i samband med ett ärende om äktenskapsskillnad, om beslutet gäller makar på vilka den nordiska äktenskapskonventionen ska tillämpas enligt artikel 3 och 4 a i konventionen. 

Om det är fråga om något annat beslut än ett beslut om avvittring eller hävande av sammanlevnaden i samband med äktenskapsskillnad eller hemskillnad, erkänns det inte med stöd av den nordiska äktenskapskonventionen, men kan i vissa fall erkännas med stöd av den nordiska verkställighetskonventionen och den lag 588/1977 som stiftats med stöd av den (Lagen om erkännande och verkställighet av nordiska domar angående privaträttsligt anspråk, nedan nordiska verkställighetslagen). För det första ska ett beslut om avvittring som verkställts med stöd av makens död erkännas med stöd av den nordiska verkställighetslagen förutsatt att den avlidna var medborgare i en konventionsstat och att han eller hon hade hemvist i någon av dessa stater. Med stöd av den nordiska verkställighetslagen kan dessutom sådana domar om förmögenhetsrättsliga verkningar av ett äktenskap erkännas som inte gäller avvittring av makarnas egendom, förutsatt att domen har meddelats på grund av ett privaträttsligt anspråk. 

Enligt den nordiska verkställighetslagen ska domen erkännas utan något särskilt förfarande. Till denna del motsvarar den nordiska verkställighetslagen och förordningen om makars förmögenhetsförhållanden varandra. Skillnaden ligger däremot i att det i förordningen om makars förmögenhetsförhållande, till skillnad från den nordiska verkställighetslagen, inte förefaller vara ett krav att beslutet ska ha vunnit laga kraft för att det ska kunna erkännas. Såväl i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden som i den nordiska verkställighetslagen (6 §) finns det skäl för att vägra erkänna ett beslut. De skäl för att vägra erkännande som gäller oförenlighet med grunderna för rättsordningen och oförenlighet mellan domar påminner nära om varandra. Omständigheten att en stämningsansökan delges motparten alltför sent är däremot inte ett skäl för vägran i den nordiska verkställighetslagen, till skillnad från förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. Den nordiska verkställighetslagen innehåller för sin del ett flertal skäl för vägran som gäller en domstols s.k. indirekta behörighet. Detta innebär att förekomsten av en godtagbar behörighetsgrund ska prövas när den nordiska verkställighetslagen tillämpas. Förordningen innehåller däremot inga sådana skäl för vägran, och det är förbjudet att pröva behörigheten hos den domstol som meddelat beslutet. 

Jämförelsen visar att bestämmelserna om erkännande i den nordiska verkställighetslagen i vissa frågor är enklare än i förordningen, medan förhållandet i vissa andra frågor är det motsatta. De bestämmelser om erkännande som grundar sig på den nordiska verkställighetskonventionen kan därför inte anses enklare och snabbare än förordningen på ett sådant sätt att tilllämpningen av den skulle tillåtas i artikel 62.3. 

När man utreder huruvida den nordiska verkställighetslagen med stöd av artikel 62.3 i förordningen kan tillämpas på verkställigheten av i Sverige meddelade beslut som omfattas av förordningens tillämpningsområde, måste man på motsvarande sätt jämföra bestämmelserna i förordningen och i den nordiska verkställighetslagen. I fråga om skälen för vägran kan det hänvisas till det som sagts ovan. När det gäller förfarandet för verkställighet har s.k. exekvatur bibehållits i förordningen, eftersom en dom som har meddelats i en medlemsstat kan verkställas i en annan medlemsstat endast om den förklarats vara verkställbar där (artikel 42). Exekvatur existerar inte i den nordiska verkställighetslagen, men i lagen har det tagits in ett förfarande som i sak motsvarar en verkställbarhetsförklaring. Ett beslut som har meddelats i ett annat nordiskt land kan nämligen inte föras direkt till en utmätningsman för verkställighet, utan ansökan om verkställighet riktas till tingsrätten (10 §). Tingsrätten handlägger ansökan i ett förfarande som påminner om det exekvaturförfarande som anges i förordningen. Beslut på ansökan meddelas utan att motparten hörs, om inte tingsrätten bestämmer annat (11 §). Det ovillkorliga förbud mot att höra motparten som finns i förordningen förekommer således inte i den nordiska verkställighetslagen. 

Jämförelsen av verkställighetsförfarandet visar att förfarandet i den nordiska verkställighetslagen inte kan anses enklare och snabbare på ett sådant sätt att undantaget i artikel 62.3 skulle kunna tillämpas. 

Av ovan anförda skäl föreslås det att Finland utnyttjar den möjlighet som ges i artikel 62.3 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden till den del det är fråga om ett sådant beslut meddelat av en svensk domstol som erkänns med stöd av artikel 22 i den nordiska äktenskapskonventionen. Övriga i Sverige meddelade beslut inom förordningens tillämpningsområde erkänns sålunda i enlighet med förordningen. Förordningen tillämpas alltid när det är fråga om verkställbarhet i Finland av ett i Sverige meddelat beslut inom förordningens tilllämpningsområde.  

Förordningen om förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap 

Det finns inga nordiska konventioner om de förmögenhetsrättsliga verkningarna av ett registrerat partnerskap, men en dom som meddelats i ett annat nordiskt land och som gäller de förmögenhetsrättsliga verkningarna av ett sådant partnerskap kan innan tillämpningen av förordningen börjar erkännas och verkställas med stöd av den nordiska verkställighetslagen. När förordningen börjar tillämpas blir situationen en annan, eftersom det i förordningen om förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap inte har tagits in någon bestämmelse som motsvarar den möjlighet att avvika från förordningen som finns i artikel 69.3 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. Ett i Sverige meddelat beslut om de förmögenhetsrättsliga verkningarna av ett registrerat partnerskap erkänns därmed alltid med iakttagande av bestämmelserna i förordningen om förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap, om beslutet tidsmässigt omfattas av förordningens tillämpningsområde. Detta följer direkt av förordningen, och det behövs inga separata bestämmelser om saken.