1.1.1  1.1.1 Drivmedel

Lagen om punktskatt på flytande bränslen (1472/1994), nedan bränsleskattelagen, ändrades i samband med energiskattereformen genom lag 1399/2010 vid ingången av 2011 så att den literbaserade punktskatten på bränslen ändrades till en energiinnehållsskatt baserad på bränslets energiinnehåll, alltså dess värmevärde, och till en koldioxidskatt baserad på det specifika koldioxidutsläpp som uppstår vid förbränning. 

För närvarande är energiinnehållsskatten 0,01631 euro per megajoule och koldioxidskatten 62 euro per ton, vilket innebär att koldioxidskatten på t.ex. motorbensin är 0,0051 euro per megajoule. 

I skattetabellen i bilagan till bränsleskattelagen har skattebeloppet för tydlighetens skull ändrats till skatt per beskattningsbar enhet för respektive bränsle. När det gäller drivmedel är energiinnehållskatten på fossil bensin 52,19 cent per liter och koldioxidskatten 17,38 cent per liter. Alla fossila och biobaserade drivmedel ska i regel ha samma energiinnehållsskatt som är bunden till skattenivån på bensin. Nivån på energiinnehållsskatten på fossil och biobaserad dieselolja, som huvudsakligen används i nyttotrafik, är dock inte lika hög som skatten på motorbensin och ersättande biobaserade bränslen, som främst används i personbilstrafik. Målet med den lindrigare beskattningen av dieselolja har varit att sänka kostnaderna för bl.a. annat lastbilstrafiken och därigenom för exportindustrin samt för busstrafiken. Detta har genomförts så att energiinnehållsskatten på dieselolja och ersättande bränslen sänks med en fast summa på 25,95 cent per liter, vilket för dieselolja innebär en skattesänkning på ca 0,0072 euro per megajoule jämfört med den nivå som skattegrunden förutsätter. Energiinnehållsskatten på fossil dieselolja angiven i skattetabellen är 32,77 cent per liter och koldioxidskatten 19,90 cent per liter. Eftersom energiinnehållsskatten på dieselolja är lägre (0,00911 euro per megajoule) än skattens miljörelaterade grunder förutsätter (0,01631 euro per megajoule) och eftersom det inte finns miljörelaterade eller andra grunder för att gynna dieseldrivna personbilar, tas det för dieseldrivna personbilar ut en drivkraftsskatt i samband med fordonsskatten. På detta sätt kompletteras bränslebeskattningen och förenhetligas de kostnadsskillnader för bilister med ett genomsnittligt antal körda kilometer per år som orsakas av att bensin och dieselolja beskattas på olika sätt samt säkerställs det krav på en neutral energibeskattning som förutsätts i bestämmelserna om statligt stöd. Drivkraftsskatt tas ut för personbilar som drivs inte bara med dieselolja utan också med något annat drivmedel som beskattas lindrigare än bensin. Därmed uppfylls en objektiv och neutral beskattning som är förenlig med energiskattesystemets natur och som förutsätts enligt bestämmelserna om statligt stöd. 

Även när det gäller biobaserade bensin- och dieselkvaliteter bestäms energiinnehållsskatten på basis av deras värmevärde, och den literbaserade energiinnehållskatten är därför lägre på dem än på motsvarande fossila bränslen. 

För bränslekvaliteter som är bättre än traditionella fossila bränslen när det gäller lokala utsläpp beviljas en nedsättning av energiinnehållsskatten. Denna motsvarar det kalkylerade värdet av utsläppsvinsten enligt beräkningskriterierna för 2010 som betonade de vinster minskningen av utsläpp i fråga om bussar i utsläppsklass EURO II medför.  

Utsläppsvinsten har beräknats enligt principerna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/33/EG om främjande av rena och energieffektiva vägtransportfordon.  

Beräkningsgrunden för koldioxidskatten på alla fossila och biobaserade drivmedel är ett värde om 62 euro per ton koldioxid samt en specifik koefficient för koldioxidutsläpp för varje produkt. Koldioxidskatten på både fossila och biobaserade bränslen är i likhet med energiinnehållsskatten relaterad till bränslets värmevärde, vilket innebär att skatten per liter är lägre för biobaserade bränslen än för fossila. Beräkningsgrunden för koldioxidskatten på drivmedel preciserades 2012 genom en ändring av bränsleskattelagen (256/2012) så att de genomsnittliga växthusgasutsläppen under bränslets hela livscykel beaktas enligt EU-kommissionens krav, inte bara i fråga om koldioxidutsläppen för biodrivmedel utan också i fråga om fossil motorbensin och dieselolja. I praktiken innebar detta att koefficienten för koldioxidutsläpp för fossila motorbensin- och dieselkvaliteter höjdes med ca 20 procent. Ändringen inverkade inte på skattenivåerna per liter på grund av den sänkning av värdet per ton koldioxid som genomfördes samtidigt. Genom ändringen förenhetligades skattegrunderna för fossila och biobaserade drivmedel för att undvika problem med statligt stöd i anslutning till beskattning. 

Koldioxidskatten på biodrivmedel som uppfyller hållbarhetskriterierna sänks i proportion till skattenivån för ett motsvarande fossilt bränsle, eftersom man anser att man med hjälp av biodrivmedel kan åstadkomma en minskning av koldioxidutsläppen under hela livscykeln jämfört med om motsvarande fossila bränslen används. Vid bedömningen av växthusgasutsläpp från biodrivmedel har utgångspunkterna för EU:s lagstiftning om hållbarhetskriterier använts. Bestämmelser om hållbarhetskriterierna ingår i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG, nedan RES-direktivet. I direktivet anges normalvärden för den minskning av växthusgasutsläpp från biodrivmedel som man kan uppnå under deras livscykel i relation till minskningen av växthusgasutsläpp från fossila bränslen under deras livscykel. Utgångspunkten för RES-direktivet är att man genom att använda i direktivet avsedda hållbara biodrivmedel till en början ska kunna minska växthusgasutsläppen med 35 procent och senare med minst 50 procent jämfört med motsvarande fossila bränslen. Biodrivmedel som framställs av avfall, restprodukter, cellulosa från icke-livsmedel eller material som innehåller både cellulosa och lignin, vilka avses i artikel 21.2 i nämnda direktiv, nedan dubbelt räknade biodrivmedel, betraktas i direktivet i praktiken som nästan helt neutrala drivmedel med avseende på halten av växthusgaser.  

Koldioxidskatten har halverats för biodrivmedel som uppfyller hållbarhetskriterierna, s.k. första generationens biodrivmedel, exempelvis jordbruksbaserad etanol och biodiesel. Dubbelt räknade, s.k. andra generationens biodrivmedel är befriade från koldioxidskatt, eftersom de kan betraktas som nästan neutrala drivmedel med avseende på sin koldioxidbalans och eftersom deras råvaror inte kan utnyttjas vid matproduktion.  

För både fossila och biobaserade drivmedel tas det i samband med punktskatten ut en försörjningsberedskapsavgift som intäktsförs till en fond utanför statsbudgeten. 

I Finland baserar sig främjandet av användningen av biodrivmedel på en bindande skyldighet för bränsledistributörer att årligen leverera en i lag angiven andel biodrivmedel för transportändamål. Bestämmelser om distributionsskyldigheten för biodrivmedel ingår i lagen om främjande av användningen av biodrivmedel för transport (446/2007). Syftet med beskattningen av bränslen är inte att främja användningen av biodrivmedel utan att beskatta alla bränslen så objektivt och neutralt som möjligt på basis av deras energiinnehåll, koldioxidutsläpp och lokala utsläpp. Beskattningen stöder användningen av sådana fossila och biobaserade drivmedel som är bäst med tanke på miljön. 

1.1.2  1.1.2 Beaktande av livscykelutsläppen i koldioxidbeskattningen av drivmedel

I samband med den strukturella reformen av energibeskattningen 2011 försökte man tillsammans med kommissionens generaldirektorat för konkurrens se till att statligt stöd inte ska anses ingå i energiskattesystemet. Det här är nödvändigt för att man inte ska behöva ansöka om tidsbegränsat godkännande från kommissionen för skattedifferentieringar enligt energiskattesystemet eftersom de kunde betraktas som statligt stöd. Kommissionen har betonat att ett neutralt skattesystem inte får innehålla strukturer som gynnar vissa bränslen eller energikällor. Särskilt viktig är frågan med tanke på de mål och åtgärder för främjandet av biodrivmedel som iakttas i Finland. Främjandet av biodrivmedel grundar sig på företagens skyldighet att tillhandahålla biodrivmedel, som enligt EU-lagstiftningen inte ytterligare får stödjas med ekonomiska incitament, som exempelvis en skattesubvention för biodrivmedel. Om skattesystemet för drivmedel skulle innehålla sådana element som kan betraktas som statligt stöd för biodrivmedel, skulle det innebära ett betydande problem när det gäller att uppnå målen för användningen av biodrivmedel på ett kostnadseffektivt sätt.  

I Finland har det ansetts att det inte ingår statligt stöd i den nuvarande beskattningen av drivmedel, även om skatten per liter för olika bränslen varierar. Beskattningen grundar sig på bränslenas egenskaper och vid bedömningen av dem tillämpas EU-bestämmelser och undersökningar om bränslenas energiinnehåll och minskningen av växthusgasutsläpp från biodrivmedlen under deras livscykel. Till den del som det i beskattningen av energikällor inom transport inte fullt ut iakttas en miljörelaterad skattemodell kompletteras energibeskattningen med en drivkraftsskatt för att säkerställa godkännande ur ett EU-rättsligt perspektiv.  

Kommissionen har inte betraktat de olika nivåerna för energiinnehållsskatt på motorbensin och dieselolja som något problem, eftersom samma grund, dvs. uppmätt värmevärde för bränsle, tillämpas konsekvent å ena sidan på motorbensin och ersättande biodrivmedel och å andra sidan på dieselolja och ersättande biodrivmedel. Med avseende på statligt stöd är fastställandet av energiinnehållsskatten förenligt med skattens karaktär och logik och innehåller således inget statligt stöd. Den drivkraftsskatt som tas ut på dieseldrivna personbilar och på andra fordon som använder en drivkraft som beskattas lindrigare än bensin säkerställer dessutom att olika energikällor inom transport behandlas lika. 

Enligt kommissionen krävde koldioxidbeskattningen av bränslen i enlighet med energiskattereformen 2011 däremot preciseringar för att man skulle kunna undvika en granskning vad gäller statligt stöd. I enlighet med Finlands förslag var lösningen att man till koldioxidutsläppen vid förbränning av fossila bränslen lägger till ett genomsnittligt kalkylerat koldioxidekvivalentutsläpp för bränsleproduktion och bränsletransport, varvid man konsekvent använder en beräkning som baserar sig på livscykeltänkande för både fossila bränslen och biodrivmedel. I fråga om ekvivalenta koldioxidutsläpp beaktas utöver koldioxid även andra växthusgaser såsom metan och dikväveoxid. 

För att skattesystemet inte ska innehålla sådant statligt stöd som avses i EU:s bestämmelser om statligt stöd gjordes ovannämnda precisering i beräkningsgrunderna för koldioxidskatt på drivmedel. Beräkningsgrunden för koldioxidskatt på motorbensin, dieselolja och andra ersättande bränslen preciserades så att man i fråga om koldioxidutsläpp från fossil motorbensin och dieselolja beaktar utsläppen under bränslets hela livscykel utöver de utsläpp som uppkommer vid förbränningen. Preciseringen i fråga om beräkningsgrunden fogades till 1 § i bränsleskattelagen. I koldioxidbeskattningen av biodrivmedel beaktade man redan från början utsläppen under livscykeln, så det fanns inget ändringsbehov i fråga om den. 

I skattereformen 2011 användes vid beräkningen av koldioxidutsläpp vid förbränning av motorbensin och dieselolja de värden som ingick i Statistikcentralens bränsleklassificering 2010 och som för bensin var 72,9 gram och för dieselolja 73,6 gram koldioxid per megajoule.  

Det genomsnittliga kalkylerade koldioxidutsläppet i början av produktionskedjan för motorbensin och dieselolja, som infördes 2012, grundar sig på det gemensamma forskningscentrumets (European Joint Research Centre), nedan JRC, rapport Well-to-wheels Analysis of Future Automotive Fuels and Powertrains in the European Context, WTT APPENDIX 2, 2011. För att man i beskattningen ska kunna beakta koldioxidekvivalentutsläpp under livscykeln ska man enligt rapporten beträffande början av produktionskedjan lägga till 14,2 gram per megajoule för utsläpp från bensin och 15,9 gram per megajoule för utsläpp från dieselolja. 

Då man i samband med skattereformen 2012 i fråga om fossila drivmedel övergick till att använda koldioxidutsläpp under livscykeln, övergick man även till att som beräkningsgrund för utsläpp vid förbränning använda de specifika utsläpp vid förbränning av koldioxid som JRC publicerat i sin rapport Well-to-wheels Analysis of Future Automotive Fuels and Powertrains in the European Contex, Well-to-Wheels Report, Version 3c, July 2011. Dessa är enligt kraven i fråga om svavelhalt 2010 för bensin 73,38 gram och för dieselolja 73,25 gram per megajoule. Den obetydliga ändringen av utsläppen vid förbränning hade i praktiken inte någon inverkan på beskattningen. Det var motiverat att övergå till att använda JRC:s värden för koldioxidutsläpp vid förbränning så att beräkningsgrunden är förenlig med utsläppen under bränslenas hela livscykel och härstammar från samma forskningscentrum. Eftersom det dessutom är fråga om kommissionens eget forskningscentrum, är det ändamålsenligt att använda dess värden då man ändrar beräkningsgrunderna utifrån kommissionens krav. 

Den föreslagna ändringen innebar en höjning av koefficienten för koldioxidutsläpp med ca 20 procent för fossil motorbensin och dieselolja. Eftersom avsikten emellertid inte var att ändra skattenivåerna per liter bränsle, sänktes värdet per ton koldioxid som är beräkningsgrund för koldioxidskatt på drivmedel med 10 euro. Ändringen av beräkningsgrunderna skulle i princip ha förutsatt ringa ändringar i koldioxidskattenivåerna för vissa bränslen. Eftersom ändringarna som störst skulle ha varit av storleksklass en hundradedel av 15 cent ansågs det inte ändamålsenligt att ändra skattetabellen i bränsleskattelagen. 

I samma veva föreslogs ingen motsvarande justering av beräkningsgrunderna för koldioxidskatt på fossila uppvärmningsbränslen, kraftverksbränslen och bränslen för arbetsmaskiner så att man skulle ha beaktat utsläppen under hela livscykeln, eftersom det fanns tekniska problem och problem med kunskapsunderlaget som inte gick att lösa inom den tidtabell som den proposition som gällde drivmedel förutsatte. I fråga om uppvärmningsbränslen bedömdes problemet då vara lindrigare eftersom konkurrensen mellan fossila och skattepliktiga biobaserade flytande bränslen huvudsakligen gäller endast lätt brännolja och biobrännolja. I anknytning till uppvärmningsbränslen fanns det inte heller någon fråga om distributionsskyldighet, som är viktig faktor som påverkar skattemodellen när det gäller beskattningen av drivmedel.  

1.1.3  1.1.3 Uppvärmningsbränslen

Bestämmelser om beskattningen av bränslen som används för uppvärmning, kraftverksbränslen och bränslen för arbetsmaskiner, nedan uppvärmningsbränslen, såsom lätt och tung brännolja, flytgas, stenkol, naturgas, torv och tallolja, finns i bränsleskattelagen och i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996), nedan elskattelagen. I samband med energiskattereformen ändrades vid ingången av 2011 också den liter- eller viktbaserade punktskatten på uppvärmningsbränslen genom lagarna 1399/2010 och 1400/2010 till en energiinnehållsskatt som bestäms utifrån enhetliga beskattningsgrunder och som baserar sig på bränslets energiinnehåll och till en koldioxidskatt som baserar sig på specifika koldioxidutsläpp vid förbränning. Ändringen liknade till sin struktur den ändring som genomförts i fråga om drivmedel. Till skillnad från koldioxidbeskattningen av drivmedel beaktas för närvarande dock inte livscykelutsläppen i koldioxidbeskattningen av fossila uppvärmningsbränslen.  

Beskattningen av torv och tallolja grundar sig inte på en miljörelaterad skattemodell och därför tas energiinnehålls- och koldioxidskatt inte ut på dem, utan en särskild energiskatt. Skatten på torv sänktes till den nuvarande nivån på 1,90 euro per megawattimme 2016. 

För närvarande är energiinnehållsskatten på lätt brännolja 0,00208 euro per megajoule och koldioxidskatten 0,0046 euro per megajoule, vilket motsvarar ett värde på 62 euro per ton koldioxid. I skattetabellen har skattebeloppet för tydlighetens skull ändrats till skatt per beskattningsbar enhet för respektive bränsle. 

Vid beräkningen av koldioxidutsläppen vid förbränning av uppvärmningsbränslen har man som grund använt de värden som ingår i Statistikcentralens bränsleklassificering 2010. Koldioxidutsläppen för naturgas är 55,04, flytgas 65,7, lätt brännolja 74,1, tung brännolja 78,8 och stenkol 94,6 gram per megajoule.  

Energiinnehållsskatten på naturgas var fram till 2015 lägre än den målsatta nivån, eftersom man i samband med skattereformen 2011 ville ha en övergångstid för att förenhetliga beskattningen med de övriga fossila importerade bränslena. Den lägre skattesatsen för energiinnehållsskatten på naturgas har karaktären av en skattesubvention som för åren 2011—2015 uppgick till sammanlagt ca 204 miljoner euro. Skattesubventionen för naturgas slopades helt när nivån på energiinnehållsskatten steg vid ingången av 2015. Systemet med att gradvis och fram till 2015 slopa skattesubventionen för naturgas i förhållande till andra bränslen var enligt kommissionens tjänstemän motiverat. Koldioxidskatten på naturgas har inte innehållit någon skattesubvention, eftersom dess grunder och nivå hela tiden har motsvarat koldioxidbeskattningen av övriga fossila uppvärmningsbränslen. 

1.1.4  1.1.4 Kombinerad produktion av el och värme

För att förbättra konkurrenskraften för den kombinerade produktionen av el och värme, nedan kombinerad produktion, och för att minska den överlappande styrningen av utsläppshandeln och beskattningen, har koldioxidskatten på uppvärmningsbränslen halverats när anläggningarna för kombinerad produktion använder bränslena för värmeproduktion. Skattesubventionen vid kombinerad produktion har stigit till följd av höjningar av koldioxidskatten från 15 till 31 euro per ton koldioxid. År 2017 var skattesubventionen ca 108 miljoner euro. I tillägg till att koldioxidskatten på bränslen som används i kombinerad produktion har halverats främjas den i energibeskattningen på så sätt att den beskattningsbara mängd bränsle som använts för produktion av nyttiggjord värme beräknas genom att den till förbrukning överlåtna värmen multipliceras med koefficienten 0,9. Denna beräkningsregel i kombination med den halverade koldioxidskatten innebär att skattebördan på värme vid kombinerad produktion är ungefär hälften jämfört med separat värmeproduktion. 

Dessutom får den energiintensiva industrin partiell återbäring av energiskatt för det uppvärmningsbränsle och den el som den använder. 

I regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering ingår en skattepolitisk riktlinje för att öka skatteintäkterna och samtidigt styra den kombinerade produktionen mot lägre utsläpp. Denna riktlinje innebär att skattesänkningen för den kombinerade produktionen stegvis slopas. När regeringsprogrammet utarbetades uppskattades åtgärden leda till en ökning av statens skatteintäkter på ca 90 miljoner euro. 

Det uppskattades att slopandet av skattesubventionen vid kombinerad produktion inverkar på Finlands energiekonomi och statsfinanser och eventuellt också på utsläppen av växthusgaser och självförsörjningsgraden i fråga om energi. I syfte att bereda ändringen och bedöma dess konsekvenser beställde finansministeriet och arbets- och näringsministeriet tillsammans en utredning av Teknologiska forskningscentralen VTT Ab om konsekvenserna av slopandet av halveringen av koldioxidskatten på kombinerad el- och värmeproduktion, VTT-R-01173-16. Enligt utredningen fungerar det nuvarande energiskattesystemet som helhet betraktat väl med tanke på såväl statsfinanserna som de energi- och klimatpolitiska målen. Användningen av stenkol är på stadig nedgång, och den kombinerade produktionens konkurrenskraft i förhållande till andra produktionsformer har förblivit relativt god. En slopad skattesubvention främjar inte de miljö- och energipolitiska mål som sattes för den i regeringsprogrammet, och med tanke på energipriset, energieffektiviteten, självförsörjningsgraden och miljöaspekterna skulle dess konsekvenser huvudsakligen ha varit svagt negativa eller neutrala. 

När VTT:s utredning var slutförd beslutade regeringens finanspolitiska ministerutskott i maj 2016 att skattesubventionen vid kombinerad produktion inte slopas. Det finanspolitiska ministerutskottet beslutade också att det underskott i skatteintäkterna som detta orsakar täcks genom att priset per ton koldioxid som utgör beräkningsgrund för koldioxidskatten på uppvärmningsbränslen höjs fr.o.m. ingången av 2017 med fyra euro, dvs. till 58 euro per ton koldioxid. Dessutom fattade det finanspolitiska ministerutskottet beslut om att höja energiinnehållsskatten med 0,4 euro per megawattimme. Av höjningen inriktades således ungefär tre fjärdedelar på koldioxidskatten och en fjärdedel på energiinnehållsskatten. Med hjälp av dessa åtgärder fick man hälften, dvs. 45 miljoner euro, av de ökade skatteintäkter på 90 miljoner euro som eftersträvades genom att stegvis slopa skattesubventionen vid kombinerad produktion. Därför fastställde det finanspolitiska ministerutskottet att det senare separat ska beslutas om en ytterligare höjning behövs fr.o.m. ingången av 2019.  

Vid regeringens förhandlingar om budgetpropositionen för 2018 beslutade regeringen att skatterna på uppvärmningsbränslen enligt vad som tidigare beslutats ska höjas med 45 miljoner euro, men att tilläggshöjningen tidigareläggs med ett år jämfört med de riktlinjer som finanspolitiska ministerutskottet fastställde i maj 2016. Koldioxidskatten på uppvärmningsbränslen höjdes från ingången av 2018 med fyra euro till 62 euro per ton koldioxid. Dessutom höjdes energiinnehållsskatten med ca 0,45 euro per megawattimme. Höjningen fokuserade på koldioxidskatten. 

För uppvärmningsbränslen, med undantag för torv och tallolja, tas det i samband med punktskatten ut en försörjningsberedskapsavgift. För biodrivmedel i gasform och fast form betalas varken punktskatt eller försörjningsberedskapsavgift. 

För tallolja som används för uppvärmning tas det ut en punktskatt som motsvarar skatten på tung brännolja. Syftet med skatten är att styra talloljan från användning som energi till fortsatt förädling som råvara för den kemiska industrin. För att trygga tillgången på råvara för fortsatt förädling har skatten på tallolja höjts lika mycket som skatten på tung brännolja. 

1.1.5  1.1.5 Beskattning av elström

Bränslen som förbrukas i elproduktion är skattefria såväl i separat kondensproduktion av elström som i kombinerad produktion. Skatt på elström tas ut för alla former av elström oavsett produktionssätt, och skatten baseras därmed inte på kol- eller energiinnehållet i de bränslen som används för elproduktionen. Punktskatten på elström är indelad i två skatteklasser. Skatt enligt skatteklass I tas ut på elström som allmänt förbrukas inom näringsverksamhet, exempelvis i serviceverksamhet, i skogsbruk och vid byggande samt på elström som förbrukas inom den offentliga sektorn och i hushåll. Elström som förbrukas inom industrin, i gruvdrift, i datorhallar och i växthus omfattas av den lägre skatteklassen II. Också övrigt jordbruk omfattas i praktiken av skatteklass II, men detta har genomförts i form av en återbäring av energiskatt inom jordbruket. 

Utgångspunkten för beskattningen av elström är att på samma sätt som annan punktbeskattning beskatta elström först vid överlåtelsen för konsumtion. Med andra ord kan elström överföras skattefritt från ett kraftverk till elnätet och vidare i elnätet, och skatt ska betalas först när elströmmen överförs från nätet till förbrukningsstället. För att möjliggöra detta har det föreskrivits att överföring av elström i olika faser av leveranskedjan är skattefri.  

All elström som ett kraftverk producerar och som överförs i elnätet är skattepliktig. Till de viktigaste elskattskyldiga hör nätinnehavarna och elproducenterna. Med en elproducent avses i elskattelagen andra än de mikroproducenter och småskaliga producenter av elström som det redogörs för nedan. I praktiken överför elproducenten, dvs. kraftverket, den producerade elströmmen skattefritt till elnätet där elströmmen skattefritt kan överföras vidare till andra elnät. Elström kan också överföras skattefritt från ett annat land till elnätet i Finland. När elströmmen överlåts från t.ex. distributionsnätet för konsumtion i hushåll eller industrianläggningar ska mängden elström mätas och för denna elström är den nätinnehavare som överlåtit elströmmen skyldig att betala skatt i skatteklass I eller II. I sådana situationer där elproducenten inte överför elström till elnätet utan själv använder den elström som den producerat i t.ex. egen produktionsverksamhet är elproducenten själv skyldig att betala skatt på den producerade och konsumerade elströmmen. För elström som apparater för egen förbrukning av el använder behöver dock inte skatt betalas. Överföring av elström till ett annat land är skattefri och elproduktionen belastas då inte av nationella skatter. 

Nätinnehavaren och elproducenten ska registrera sig som elskattskyldiga hos Skatteförvaltningen. Den skattskyldige ska lämna in en skattedeklaration för elström till Skatteförvaltningen för varje kalendermånad där skattefria överföringar av elström och elström som överlåtits för konsumtion specificeras i olika skatteklasser. Deklarationen ska lämnas in senast den 18 dagen påföljande månad och skatterna ska betalas senast den 27 dagen i månaden. 

När det gäller småskalig produktion av elström finns det lindringar i fråga om skatteplikten för elström och skattskyldigheten för aktörer. De minsta elproducenterna, dvs. de som producerar elström med ett mikrokraftverk vars nominella effekt är högst 100 kilovoltampere, har befriats från alla skyldigheter inom beskattningen av elström. Dessa aktörer behöver inte registrera sig som skattskyldiga eller avge skattedeklarationer för sin elproduktion.  

Småskaliga producenter av elström vars nominella effekt överstiger 100 kilovoltampere, men som producerar högst 800 000 kilowattimmar per år, måste däremot registrera sig som skattskyldiga hos Skatteförvaltningen. Inte heller dessa småskaliga producenter behöver betala skatt på den elström de själv producerat och använt utan de avger den årliga skattedeklarationen som en s.k. nolldeklaration i vilken de bara uppger mängden elström de producerat. Årsdeklarationen används vid övervakningen av gränsen för skattefri årsproduktion. Om årsproduktionen överstiger 800 000 kilowattimmar är producenten skattskyldig för all elström som producenten själv producerat och använt. 

Om elström som producerats i ett mikrokraftverk eller småskaligt kraftverk överförs via elnätet till konsumtion, överförs skattefriheten inte samtidigt, utan den nätinnehavare som överför elströmmen till konsumtion ska betala skatt för den enligt skatteklass I eller II. 

1.1.6  1.1.6 Återbäring av energiskatt inom jordbruket

Den punktskatt som ingår i priset på energiprodukter återbärs till dem som bedriver yrkesmässig växthusodling och jordbruk med stöd av lagen om återbäring av punktskatt på vissa energiprodukter som använts inom jordbruket (603/2006), nedan lagen om skatteåterbäring inom jordbruket. Skatteåterbäring betalas för lätt och tung brännolja, biobrännolja och elström som använts i jordbruket och beskattas i Finland. 

Växthus kan skaffa elström som beskattas direkt enligt den sänkta skatteklassen II, om växthusodlaren har skaffat en separat elmätare för den elström som används i växthuset. Med hjälp av mätaren kan man exakt fastställa den elström som förbrukats i växthusen och den elström som använts privat. Växthus som drivs yrkesmässigt är dessutom berättigade till den återbäring av energiskatt som beviljas energiintensiva företag. 

Till övrigt jordbruk genomförs skattesubventionen för elström genom att skillnaden mellan skatteklasserna I och II återbärs på ansökan. I praktiken motsvarar alltså skatten på elström inom jordbruket industrins elskatteklass II. 

Enligt riktlinjerna i regeringsprogrammet för statsminister Jyrki Katainens regering utvidgades miljöstyrningen inom energibeskattningen till att omfatta även koldioxidutsläpp inom jordbrukssektorn, som står utanför utsläppshandeln. Till jordbruket återbärs ett belopp som motsvarar energiinnehållsskatten, varvid jordbruket, som en sektor utanför utsläppshandeln, belastas av beloppet av koldioxidskatten. Återbäringen av punktskatt på bränslen som använts i jordbruket är direkt knuten till den energiinnehållsskatt som regleras i bränsleskattelagen. Detta innebär också att ändringar i fråga om energiskatten enligt lagen om skatt på bränslen inte längre förutsätter en särskild ändring i lagen om skatteåterbäring inom jordbruket. Någon motsvarande koppling har inte gjorts i fråga om skatten på elström.  

För närvarande är återbetalningen av punktskatt 7,50 cent per liter lätt brännolja och biobrännolja samt 8,56 cent per kilogram tung brännolja. Efter återbäringen återstår att i skatt betala 16,54 cent per liter lätt brännolja och 20,08 cent per kilogram tung brännolja. I fråga om biobrännolja återstår vanligen 8,27 cent per liter att betala. Dessutom ska försörjningsberedskapsavgiften betalas. Återbäringen av punktskatt på elström är 1,55 cent per kilowattimme. 

Skatteåterbäringarna betalas för skatteåret på ansökan i efterhand. Återbäringen betalas av Skatteförvaltningen. Behandlingen av ansökningarna är bunden till jordbrukets inkomstskattedeklarationer och tidtabellerna för dem. Ansökningar som gäller brännolja och elström som använts under skatteåret ska lämnas in före utgången av februari månad kalenderåret efter utgången av skatteåret. Samfund och samfällda förmåner ska dock lämna in sina ansökningar senast fyra månader efter utgången av det skatteår för vilket återbäring söks. När återbäringsbeloppet ändras betalas återbäringen enligt gällande återbäringsbelopp vid tidpunkten för konsumtionen. 

Skatteförvaltningen utför tillsyn som gäller återbäringar av energiskatt en gång om året. Tillsynsperioden pågår från ingången av juni till utgången av augusti. Under tillsynsbehandlingen undersöker man bl.a. att ansökan lämnats in i rätt tid, att sökanden har rätt till återbäring samt att sökanden inte har icke-återbetalda stöd som ska återkrävas och att sökanden inte befinner sig i ekonomiska svårigheter. Återbäringarna betalas till sökandena i månadsskiftet september–oktober. 

Det återburna beloppet varierar avsevärt mellan gårdarna, men beloppen är i medeltal små. Den genomsnittliga återbäringen 2016 var ca 880 euro, och ca 17 900 gårdar betalades 50—500 euro i återbäring. Återbäringarna av energiskatt inom jordbruket uppgick till sammanlagt ca 32 miljoner euro för 2016. Av återbäringen stod lätt brännolja för ca 18 miljoner euro och elströmmen för 14 miljoner euro. Dessutom uppgick växthusens direkta skattesubvention för elström till ca åtta miljoner euro, vilket innebär att energiskattesubventionerna till jordbruket uppgick till sammanlagt ca 40 miljoner euro. Återbäringarna betalas i efterskott, vilket leder till att ändringarna i återbäring av energiskatt inom jordbruket inverkar på statsfinanserna huvudsakligen med ett års fördröjning eftersom statsbudgeten är kassaflödesbaserad. 

1.1.7  1.1.7 Förhöjd återbäring av energiskatt inom jordbruket för 2017

Statsminister Juha Sipiläs regering beslöt under regeringens förhandlingar om den tredje tilläggsbudgetpropositionen för 2017 att jordbrukare som lider av de svåra skördeförhållandena hösten 2017 stöds med 25 miljoner euro för att kompensera de höjda maskin- och torkningskostnaderna.  

Stödet genomfördes genom systemet för återbäring av energiskatt inom jordbruket som en förhöjd återbäring av energiskatt av engångsnatur. Den förhöjda återbäringen betalades för användningen av lätt brännolja inom jordbruket 2017. Av de energikällor som omfattas av återbäringen av energiskatt hänförde sig användning av lätt brännolja mest exakt till de gårdar som lidit av de svåra väderförhållandena. Genom den förhöjda återbäringen av energiskatt inom jordbruket försöker man ersätta de höjda energikostnaderna och den är därmed egentligen inte ett skadestånd. I praktiken innebar detta också att alla jordbrukare inte får förhöjd återbäring även om de haft skördeskador och å andra sidan att alla de som uppfyller villkoren för återbäring får förhöjd återbäring även om de inte har haft skördeskador.  

Eftersom produktionsbesluten för 2017 huvudsakligen hade fattats innan man fick vetskap om den förhöjda återbäringen, ansågs en engångsåtgärd inte ha några negativa konsekvenser för miljön, men om den ökar förväntningarna på att återbäring av energiskatt kan användas för ekonomiskt stöd i motsvarande fall i framtiden, kan åtgärden påverka jordbrukarnas framtida produktionsbeslut och sålunda minska effekten av miljöstyrningen inom energibeskattningen. 

Kommissionen ansåg att Europeiska unionens förutsättningar för bestämmelser om statligt stöd som tillämpas på energiskattesubventioner var uppfyllda eftersom den förhöjda återbäringen betalade för användningen av lätt brännolja inom jordbruket 2017 och eftersom den betalades enligt tidtabellen för de normala återbäringarna för 2017. Den förhöjda återbäringen av energiskatt kunde således betraktas som en temporär ändring av den gällande stödordningen för återbäring av punktskatten på vissa energiprodukter som används inom jordbruket (SA.40798) och inte som ett nytt stöd. Anmälan om införande av den förhöjda återbäringen skulle i enlighet med gruppundantagsförordningen göras till kommissionen inom 20 arbetsdagar efter att stödet trätt i kraft. Kommissionen kunde rikta efterhandskontroll som baserar sig på urval mot det. 

Ur Skatteförvaltningens synvinkel blir de administrativa kostnaderna som föranleds av den förhöjda återbäringen små och kräver inte tilläggsresurser. Ansökningarna om återbäring lämnades på normalt sätt in huvudsakligen före utgången av februari. Förhöjd återbäring behövde inte sökas särskilt, utan återbäringarna betalas i månadsskiftet september–oktober 2018 i samband med den normala återbäringen för 2017. 

1.2.1  1.2.1 Energiskattedirektivet

Beskattningen av bränslen och elström har förenhetligats i rådets direktiv 2003/96/EG om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet, nedan energiskattedirektivet. Till de energiprodukter som avses i energiskattedirektivet hör bl.a. motorbensin, dieselolja, flytande biodrivmedel, lätt och tung brännolja, naturgas, flytgas, stenkol och elström. 

Enligt energiskattedirektivet ska det på energiprodukter som släpps för förbrukning tas ut en minimiskatt som medlemsstaterna, om de så önskar, får överskrida. I energiskattedirektivet föreskrivs också om beskattningsstrukturen, och dessutom om att det är möjligt att bevilja skattenedsättning t.ex. för bränslen som har bättre miljöegenskaper än andra produkter på marknaden eller för bränslen som används för särskilt föreskrivna specialändamål, såsom inom industrin, jordbruket eller kombinerad produktion. En förutsättning för att skattenedsättning ska beviljas är att kvaliteten på eller användningen av den produkt som berättigar till nedsättning övervakas så att skattemyndigheten kan försäkra sig om att förutsättningarna för nedsättningen uppfylls. Utgångspunkten vid beskattningen av elström är att produktionsbränslen är skattefria och att slutprodukten, dvs. elströmmen, beskattas när den överlåts för konsumtion.  

I beskattningen ska dessutom beaktas bestämmelserna om i synnerhet skattediskriminering och statligt stöd i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, nedan EUF-fördraget. I dessa bestämmelser fastställs begränsningar av och förfarandekrav på användningen av stöd i form av skattenedsättningar. Bestämmelserna i artikel 107 i EUF-fördraget begränsar användningen av statliga stödåtgärder, såsom direkta stöd, skattenedsättningar och skattefrihet, som instrument i den ekonomiska politiken. Trots att energiskattedirektivet möjliggör olika skattenedsättningar ska stödåtgärderna bedömas utifrån EU:s bestämmelser om statligt stöd och skattediskriminering. 

Enligt energiskattedirektivet ska även olika biobaserade bränslen, såsom alkohol och fetter, beskattas enligt samma principer som t.ex. fossil motorbensin, dieselolja eller lätt brännolja. Enligt direktivet är det möjligt att under vissa förutsättningar bevilja skattefrihet eller skattenedsättning för biobaserade bränslen. Skattenedsättningen kan endast gälla den del av bränslet eller bränsleblandningen som är helt och hållet biobaserad. Skattenivån på bränslen som innehåller biobaserade produkter kan även vara lägre än den minimiskattenivå på motorbensin eller dieselolja som anges i energiskattedirektivet. Om det är fråga om en bränsleblandning som består av biokomponenter och fossilt bränsle, ska normal skatt på bensin eller dieselolja betalas i fråga om det fossila bränslet. Skattenedsättning kan beviljas endast tidsmässigt begränsat så, att maximitiden för nedsättningen är sex år i sänder. Medlemsstaterna hade möjlighet att införa ett stödprogram under åren 2004—2012. För att undvika ett överstort stöd ska medlemsstaterna anpassa beloppet av skattesubventionen för biodrivmedel exempelvis enligt prisväxlingarna på råolja och biodrivmedel. Dessutom ska till kommissionen årligen rapporteras om de program för skattenedsättning som tillämpas. Ett nationellt införande av ett stödprogram som energiskattedirektivet medger och som är avsett att främja användningen av biodrivmedel förutsätter alltid ett förfarande för statligt stöd enligt EU:s regler och således också att kommissionen godkänner stödåtgärden på förhand. I Finland har detta förfarande tillämpats på biodrivmedel som använts i vissa försöksprojekt. 

1.2.2  1.2.2 Bestämmelser om statligt stöd

Bestämmelserna i EUF-fördraget begränsar användningen av statligt stöd som instrument i den ekonomiska politiken. Enligt artikel 107 i fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Exempelvis ett direkt stöd, en differentiering av skatten eller beviljande av skattefrihet för en viss produkt uppfyller i allmänhet kriterierna för statligt stöd och förutsätter således i regel kommissionens godkännande.  

Enligt huvudregeln ska åtgärder som kan betraktas som statligt stöd anmälas till kommissionen innan de tas i bruk. Syftet med förfarandet med förhandsanmälan är att säkerställa att stöden är förenliga med den gemensamma marknaden, och en stödåtgärd kan inte tas i bruk innan kommissionen har godkänt stödsystemet. Kommissionen har godkänt stöd i synnerhet om stödsystemet kan motiveras exempelvis med miljöskäl. På energibeskattningen tillämpas då de riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd som antagits av kommissionen (2014/C 200/01). 

Under vissa förutsättningar kan en energiskattesubvention införas även utan kommissionens förhandsgodkännande. I detta fall är det fråga om en möjlighet att på energiskattesubventioner tillämpa ett förenklat förfarande i enlighet med kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget, nedan gruppundantagsförordningen. En förutsättning för tillämpningen av gruppundantagsförordningen är att mottagarna av skattenedsättningen väljs på basis av transparenta och objektiva kriterier och att de betalar skatt åtminstone enligt den minimiskattenivå som fastställs i energiskattedirektivet. Enligt gruppundantagsförordningen får stöd inte beviljas för biodrivmedel på vilka distributionsskyldigheten tillämpas. Dessutom ska stödet uppfylla de allmänna villkoren i gruppundantagsförordningen. Trots att ett stöd som hör till gruppundantagsförordningens tillämpningsområde är befriat från förhandsanmälningsskyldigheten, utgör stöd som beviljats på basis av den normalt statligt stöd som årligen i efterhand ska anmälas och rapporteras till kommissionen. Kommissionen riktar även tillsynsförfaranden i efterhand mot stöd som omfattas av gruppundantag. Kommissionen säkerställer då att medlemsstaten iakttar gruppundantagsförordningens bestämmelser till alla delar, t.ex. i fråga om kravet på öppenhet eller företags ekonomiska svårigheter. Om stödet är olagligt riskerar det bli återkrävt av stödtagaren. Ett förenklat förfarande enligt gruppundantagsförordningen har tillämpats t.ex. på skattesubventionen vid kombinerad produktion. 

Enligt EU:s lagstiftning om statligt stöd och tolkningen av den finns det när det gäller beskattning ett undantag från principen om att en differentiering av skatten kräver kommissionens godkännande. Det går ut på att en beskattningsmässig åtgärd inte betraktas som statligt stöd om åtgärden är förenlig med skattesystemets karaktär och uppbyggnad och om den tillämpas konsekvent t.ex. på alla energiprodukter. Ett exempel på en sådan åtgärd är att skatten differentieras på grundval av en produkts skadliga egenskaper. En produkt som förorsakar mindre skada än andra kan beskattas lindrigare utan att detta betraktas som statligt stöd. Skattegrunden ska emellertid vara objektiv och den ska tillämpas konsekvent på alla konkurrerande produkter. Det energiskattesystem som används i Finland och som bygger på bränslets energiutsläpp, koldioxidutsläpp eller lokala utsläpp grundar sig på ovannämnda princip och anses alltså inte innefatta statligt stöd. När det gäller drivmedel kompletteras energiskattesystemet med en drivkraftsskatt som tas ut av fordon som använder produkter som är lindrigare beskattade än enligt den miljörelaterade skattemodellen. 

En utgångspunkt för regleringen av statligt stöd och tillämpningen av den är att obligatoriska åtgärder inte får stödas exempelvis genom skattesänkningar eller andra ekonomiska stödåtgärder. Det här innebär t.ex. att det är förbjudet att främja användningen av biodrivmedel med skattesubventioner, om företagen har ålagts bindande förpliktelser att leverera en viss andel sådant drivmedel till marknaden. Det att energiskattesystemet inte innefattar någon skattesubvention som ska betraktas som statligt stöd för biodrivmedel möjliggör i Finland en beskattning som beaktar distributionsskyldigheten för biodrivmedel och drivmedlens energiinnehåll och koldioxidutsläpp. 

3.1.1  3.1.1 Konsekvenser för den offentliga ekonomin

De föreslagna ändringarna kommer att öka statens skatteinkomster med ca 38 miljoner euro på 2019 års nivå. 

Intäkterna från skatt på uppvärmningsbränslen och bränslen för arbetsmaskiner kommer att öka med ca 38 miljoner euro, dvs. med cirka fem procent. Intäkterna från skatt på torv utgör ca 10 miljoner euro av ökningen av skatteintäkterna. Intäkterna från skatt på bränslen som används som drivmedel förändras inte. Elimineringen av dubbelbeskattningen av stora ellager bedöms inte ha någon inverkan på skatteintäkterna. På grund av tidpunkten då punktskatten redovisas kommer skatteintäkten att öka med ca 35 miljoner euro 2019. 

Höjningen av skatten på uppvärmningsbränslen kommer att öka beloppet av den skattesubvention som beviljas via skatteåterbäring till den energiintensiva industrin med cirka fem miljoner euro och öka beloppet av den skattesubvention som beviljas via återbäring av energiskatten inom jordbruket med ca 0,4 miljoner euro i årsgenomsnitt. Höjningen av skatten på torv kan dessutom beroende på priset på en utsläppsrätt minska utgifterna för stödet för produktion av el med skogsflis med 0—4 miljoner euro. Om priset på en utsläppsrätt är högre än 23 euro, kommer höjningen av skatten på torv inte att minska utgifterna för skogsflis, som betalas i form av subvention. Nettobeloppet av skattehöjningarnas inverkan på statsfinanserna är därmed ca 33—37 miljoner euro i årsgenomsnitt. 

Eftersom företagen ansöker om återbäring av energiskatt efter det att räkenskapsperioden har löpt ut, kommer skattehöjningarna att öka statens årliga energiskatteutgift först från och med 2020. Förslaget om att energiskatterna inom jordbruket ska återbäras till ett förhöjt belopp för 2018 kommer att öka energiskatteutgifterna med 20 miljoner euro 2019. 

På längre sikt kommer de föreslagna skattehöjningarnas inverkan på skatteintäkterna att vara mindre i årsgenomsnitt än på 2019 års nivå, eftersom den skattepliktiga förbrukningen av uppvärmningsbränslen bedöms börja sjunka från 2019 års nivå. På 2022 års nivå kommer de föreslagna ändringarna enligt en statisk uppskattning att öka bruttoskatteintäkterna med ca 32 miljoner euro. Eftersom de föreslagna ändringarna kommer att öka incitamenten att tidigare än planerat ersätta kraftverk som använder stenkol med kraftverk som använder skattefria biobränslen, kan skatteändringarna ha en mindre inverkan på den långsiktiga intäkten av punktskatt på bränslen än vad som antas i den statiska uppskattningen. 

De föreslagna skatteändringarna bedöms inte ha någon nämnvärd inverkan på statens övriga indirekta skatteinkomster. Bedömningen utgår från ett antagande om att hushållen kommer att minska sin konsumtion i samma omfattning som den totala intäkten av punktskatt ökar. 

3.1.2  3.1.2 Konsekvenser i fråga om skattenivåerna, konkurrenskraften och inmatningsordningen för uppvärmningsbränslen

Viktad enligt skatteutfallet kommer höjningen av skatten på uppvärmningsbränslen och bränslen för arbetsmaskiner att vara cirka fem procent. I tabell 2 anges det hur de föreslagna ändringarna påverkar bränslenas nominella skattenivåer, uttryckt i samma energienhet och med utgångspunkt i det effektiva värmevärdet för respektive bränsle. När det gäller uppvärmningsbränslen kommer ändringarna i beräkningsgrunderna att förändra de olika bränslenas relativa utsläppsvärden och värmevärden. Trots en moderat allmän skattehöjning kommer den allmänna skattenivån således att sjunka för vissa bränslen. Den allmänna skattenivån för lätt brännolja kommer att stiga med ca 0,5 euro per megawattimme. Den allmänna skattenivån för tung brännolja kommer att sjunka med 1,3 euro per megawattimme medan den allmänna skattenivån för flytgas kommer att sjunka med 0,3 euro per megawattimme. Den allmänna skattenivån för stenkol kommer att sjunka med 0,3 euro per megawattimme, medan den allmänna skattenivån för naturgas kommer att stiga med 0,8 euro per megawattimme. Skattenivån för torv kommer att stiga med 1,1 euro per megawattimme. Fast biomassa och biogas kommer fortfarande att vara befriade från skatt. 

Tabell 2. Nominella skattenivåer för uppvärmningsbränslen i förhållande till energiinnehållet i bränslet. Skattenivån för kombinerad produktion (CHP) har specificerats. 

De bör noteras att ca 95 procent av den skattepliktiga förbrukningen av stenkol, ca 55 procent av den skattepliktiga förbrukningen av naturgas och ca 70 procent av den skattepliktiga förbrukningen av torv sker inom kombinerad produktion. Till följd av ändringen i skattesubventionen för kombinerad produktion kommer de ändringar som görs i skattenivåerna för stenkol och naturgas att avvika från de ändringar som görs i de allmänna skattenivåerna. Inom den kombinerade produktionen kommer den nominella skattenivån för stenkol att stiga med ca 2,9 euro per megawattimme medan den nominella skattenivån för naturgas sjunker med ca 0,7 euro per megawattimme och den nominella skattenivån för torv stiger med 1,1 euro per megawattimme. På grund av de beräkningsregler som tillämpas i fråga om mängden skattepliktiga bränslen som används inom kombinerad produktion kommer enligt en grov beräkning de ändringar i de effektiva skattenivåerna inom den kombinerade produktionen som är jämförbara med de allmänna skattenivåerna att utgöra ca 80 procent av ändringarna i de nominella skattenivåerna. Den effektiva skattenivån för stenkol kommer således att stiga med ca 2,3 euro per megawattimme medan den effektiva skattenivån för naturgas sjunker med ca 0,6 euro per megawattimme och den effektiva skattenivån för torv stiger med 0,9 euro per megawattimme. De effektiva skattenivåerna för bränslen som används inom kombinerad produktion kommer fortfarande att vara klart lägre än de allmänna skattenivåerna. 

De sammanlagda årliga bränslekostnaderna för sådana anläggningar inom den kombinerade produktionen som använder stenkol beräknas stiga med ca 22 miljoner euro, medan bränslekostnaderna för anläggningar som använder naturgas beräknas sjunka med cirka tre miljoner euro. Bränslekostnaderna för sådana anläggningar inom den kombinerade produktionen som använder torv beräknas stiga med cirka sju miljoner euro. Den årliga skattesubventionen för kombinerad produktion beräknas sjunka med ca 17 miljoner euro till ca 96 miljoner euro.  

Energiskatten på torv kommer fortfarande inte att motsvara nivån enligt energiskattemodellen. De årliga skatteutgifterna för torv beräknas öka med ca 11 miljoner euro till 189 miljoner euro. 

De ändringar i skattenivåerna som föreslås för sådan produktion av kondens som endast producerar elström kommer inte att ha någon kostnadseffekt, eftersom bränslen som används för elproduktion i överenstämmelse med energiskattedirektivet är skattefria och eftersom energiskatten betalas på slutprodukten, dvs. elströmmen. Någon skatt tas inte heller ut för bränslen som används för elproduktion inom kombinerad produktion. 

I figur 1 bedöms förändringarna i de rörliga energikostnaderna inom fjärrvärmeproduktionen i fråga om olika bränslen och värmeproduktionsformer i nuläget och efter de föreslagna ändringarna. Naturgasens konkurrenskraft kommer att vara större än stenkolets i den kombinerade produktionen, men stenkol kommer fortfarande att vara ett klart billigare bränsle än naturgas. Torven kommer att vara något mer konkurrenskraftig än stenkolet i den kombinerade produktionen. Dessutom kommer biomassan att var något mer konkurrenskraftig än torv i den separata värmeproduktionen. I vilken mån biomassans konkurrenskraft i förhållande till torven förbättras i den kombinerade produktionen kommer delvis att bero på priset av en utsläppsrätt, eftersom det stöd som betalas för skogsflis inom elproduktionen är bundet till priset på en utsläppsrätt och till torvens skattenivå. Med det genomsnittliga priset på en utsläppsrätt i september 2018, dvs. ca 21 euro per ton koldioxid, kommer den föreslagna höjningen av skatten på torv att minska det produktionsstöd som betalas för skogsflis till fullt belopp. Då har höjningen av skatten på torv ingen effekt på konkurrensförhållandet mellan torv och skogsflis i kombinerad produktion. Om priset på en utsläppsrätt stiger till mer än 21,5 euro per ton koldioxid, kommer den föreslagna höjningen av skatten på torv inte längre att minska produktionsstödet för skogsflis till fullt belopp och då kommer också skogsflisen att vara mer konkurrenskraftig än torven. Eftersom effekterna av de föreslagna ändringarna på anläggningarnas och bränslenas rörliga kostnader kommer att vara relativt små jämfört med de nuvarande skillnaderna, kommer ändringarna sannolikt inte att påverka inmatningsordningen inom värmeproduktionen vid de nuvarande kraftverken och med de nuvarande bränslena. De föreslagna ändringarna ökar emellertid incitamenten att tidigare än planerat lägga ned sådana anläggningar för kombinerad produktion som använder stenkol. Ändringarna stöder således regeringens beslut att slopa användningen av stenkol senast 2029. Med de nuvarande bränslepriserna kommer ersättande investeringar sannolikt att främst basera sig på användning av biomassa. 

Figur 1. Förändringar i de rörliga energikostnaderna inom fjärrvärmeproduktionen i kombinerad produktion (CHP) och i separat värmeproduktion (HOB) per megawattimme producerad fjärrvärme 

3.1.3  3.1.3 Konsekvenser för företag

Kostnadseffekten av skatteändringarna kommer att fördelas på olika sektorer i enlighet med tabell 3, när hänsyn tas till den minskande effekten på energikostnaderna av skatteåterbäringen för energiintensiv industri och återbäringen av energiskatt inom jordbruket. Tabellen baserar sig på uppskattningar av bränsleförbrukningen för olika användningsändamål och på antagandet om att skatteändringarna kommer att verkställas till fullt belopp i priserna på energiprodukter och fjärrvärmepriserna. I tabellen har man inte beaktat den minskning av produktionsstödet för skogsflis som föranleds av höjningen av skatten på torv, och inte heller den förhöjda återbäringen av energiskatt inom jordbruket som betalas för 2018, som uppgår till sammanlagt 20 miljoner euro. 

I förhöjd återbäring av energiskatt inom jordbruket betalas 7,5 cent per liter lätt brännolja. Den genomsnittliga förhöjda återbäringen uppskattas vara ca 550 euro. En förhöjd återbäring kommer att riktas också till sådana jordbruksidkare vars ekonomi har försämrats endast lite, eller som inte alls har försämrats, på grund av de exceptionella väderleksförhållandena. 

Tabell 3. Fördelning av skatteändringarna enligt sektor, miljoner euro 

3.1.4  3.1.4 Konsekvenser för hushållen

Efter den föreslagna skattehöjningen kommer konsumentpriset på lätt brännolja att stiga med ca 0,6 cent per liter, dvs. med ca 0,6 procent. Bränslekostnaderna för ett egnahemshus med oljeuppvärmning kommer att stiga med ca 14 euro per år. Som en följd av de ändringar som föreslås i fråga om de övriga uppvärmningsbränslena kommer konsumentpriset på fjärrvärme att stiga i de större städerna i södra Finland med 0—3 procent beroende på typen av fjärrvärmeverk och urvalet bränslen som anläggningarna använder. Uppvärmningskostnaderna för ett egnahemshus med fjärrvärme med en genomsnittlig produktionsbränslestruktur för fjärrvärme kommer att stiga med ca 14 euro per år. 

Enligt uppskattning är den direkta inflatoriska inverkan av skatteändringarna under 0,005 procent, vilket innebär att förändringen av konsumentprisindex förutspås vara under 0,005 procentenheter större än den skulle vara utan höjningen. 

Hur höjningen av skatten på uppvärmningsbränslen påverkar de olika inkomstdecilernas disponibla inkomster har bedömts med stöd av materialet i Statistikcentralens konsumtionsundersökning från 2016. I relation till de disponibla inkomsterna är den direkta inverkan av skattehöjningarna liten, mindre än 0,01 procent, i alla inkomstdeciler. En bedömning som baserar sig på en konsumtionsundersökning är emellertid endast riktgivande, eftersom den innehåller osäkerhetsfaktorer. I den kalkyl som lagts fram ingår ett antagande om att höjningarna av bränsleskatterna kommer att påverka boendekostnaderna via en höjning av priserna på bränslen och fjärrvärme och indirekt via en höjning av skötselvederlagen och varmvattenavgifterna. I kalkylen har inte beaktats de eventuella indirekta verkningarna av skattehöjningarna på hyrorna eller på priserna för andra nyttigheter med undantag av varmvattenavgiften. Verkningarna av de föreslagna ändringarna på marknadshyrorna kommer sannolikt att vara små, eftersom marknadshyrorna inte bestäms på basis av kostnaderna. Samtidigt kan de föreslagna ändringarna i någon mån höja de hyror som bestäms på basis av kostnaderna, exempelvis hyrorna för sådana hyresbostäder som omfattas av räntestöd. 

3.2.1  3.2.1 Konsekvenser för elförsörjningen

De föreslagna ändringarna i skatterna på uppvärmningsbränslen kan medföra att sådana anläggningar för kombinerad produktion som använder stenkol avvecklas tidigare än planerat. Detta kan försämra flexibiliteten i elsystemet och leveranssäkerheten vid perioder av toppförbrukning av el, om den värmeproduktionskapacitet som faller bort ersätts med separat värmeproduktion. För närvarande är det emellertid osäkert huruvida de ersättande investeringarna i så fall kommer att göras i anläggningar för kombinerad produktion eller i separata värmekraftverk. De föreslagna ändringarna kommer inte i nämnvärd grad påverka skillnaderna i lönsamheten för olika produktionsformer. Pöyry Management Consulting Oy genomförde våren 2018 på uppdrag av arbets- och näringsministeriet utredningen ”Kivihiilen käytön kieltämisen vaikutusten arviointi” (Bedömning av konsekvenserna av ett förbud mot användning av stenkol). I utredningsrapporten bedömde företaget att de anläggningar för kombinerad produktion som använder stenkol i huvudsak kommer att ersättas av värmeverk. Enligt Pöyrys bedömning är emellertid den flexibilitet som den norska och svenska vattenkraften ger en nyckelfaktor i det nordiska elsystemet. Enligt bedömningen ger således elförsörjningen för närvarande inte anledning till oro.  

Elimineringen av dubbelbeskattningen av ellager kommer att öka incitamenten att investera i ellager. Detta kan vara av betydelse när produktionen av väderberoende kraftslag såsom vind- och solkraft ökar. En ökad användning av ellager kan i framtiden göra det möjligt att matcha produktionstopparna med förbrukningstopparna, vilket kommer att göra elsystemet mer flexibelt och öka leveranssäkerheten.  

3.2.2  3.2.2 Konsekvenser för klimatmålen och klimatåtagandena

Av de föreslagna skattehöjningarna kommer cirka två tredjedelar att riktas till utsläppshandelssektorn, för vilken det har ställts ett gemensamt EU-övergripande mål för utsläppsminskningar. Konsekvenserna av de föreslagna ändringarna på de beräknade utsläppen inom EU:s utsläppshandelssektor beror på huruvida antalet utsläppsrätter i omlopp minskar om stenkolet ersätts med biomassa eller naturgas tidigare än planerat. Utsläppen inom utsläppshandelssektorn kommer att minska med motsvarande mängd, om antalet utsläppsrätter minskar exempelvis genom att utsläppsrätter annulleras i marknadsstabilitetsreserven. Om antalet utsläppsrätter inte minskar, förblir utsläppen inom utsläppshandelssektorn oförändrade. 

Av de föreslagna skattehöjningarna riktas cirka en tredjedel till ansvarsfördelningssektorn, som står utanför utsläppshandeln. I fråga om ansvarsfördelningssektorn har man i EU kommit överens om ett bindande åtagande om utsläppsminskning för varje medlemsland. När det gäller bränslen för arbetsmaskiner och uppvärmningsbränslen påverkas de beräknade utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn i Finland i synnerhet av användningen av lätt brännolja i arbetsmaskiner och i den individuella uppvärmningen av byggnader. Deras andel av utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn är sammanlagt cirka 15 procent. Höjningen av skatten på lätt brännolja kommer således att främja genomförandet av Finlands åtagande om utsläppsminskning. Verkningarna på de beräknade utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn blir emellertid sannolikt små, eftersom priset på lätt brännolja bedöms stiga ganska måttligt.