2.1.1  2.1.1 Begrepp inom och reglering av underrättelseverksamheten

För att nuläget i fråga om underrättelseverksamheten och övervakningen av den ska kunna gestaltas måste den centrala terminologin på området utredas. Detta är viktigt i synnerhet med tanke på att underrättelseverksamheten och de begrepp som används för att beskriva dess olika delområden inte regleras i lag i Finland. Begreppen kring underrättelseverksamheten är således delvis oetablerade. I samband med att de centrala begreppen gås igenom klarläggs också vilka aktörer som bedriver underrättelseverksamhet och hur deras verksamhet regleras. 

Med underrättelseverksamhet avses myndighetsverksamhet som består i att inhämta, producera och analysera information för att identifiera och bekämpa eventuella hot mot Finland och dess befolkning. Underrättelseinhämtning kan definieras som informationsinhämtning som inriktas på offentliga och icke-offentliga källor och vars syfte är att kartlägga och öka förståelsen för olika hot, risker, möjligheter och förändringar såväl inom landet som utanför dess gränser (Riktlinjer för en finsk underrättelselagstiftning, betänkande av arbetsgruppen för en informationsanskaffningslag, försvarsministeriet, 2015, s. 5). Informationsbehoven gäller exempelvis säkerhetsmiljöns utveckling och verksamhet som allvarligt hotar statsskicket eller samhällets grundläggande funktioner. Exempel på sådana hot är terrorism, våldsam radikalisering och utländska underrättelsetjänsters verksamhet. Största delen av all underrättelseinformation fås ur offentliga källor och via internationellt och övrigt frivilligt samarbete. De myndigheter som svarar för den nationella säkerheten bedriver sådan underrättelseinhämtning som skötseln av deras lagstadgade uppgifter förutsätter. Det finns dock inga i lag föreskrivna befogenheter för underrättelseinhämtning. 

Det finns två olika former av underrättelseverksamhet: civil och militär underrättelseinhämtning. Med civil underrättelseinhämtning avses i begreppets vida bemärkelse underrättelseinhämtning som utförs av en civil myndighet i syfte att producera information till stöd för den operativa verksamheten och den högsta statsledningens beslutsfattande när det gäller andra frågor än sådana som hänför sig till det militära försvaret. (Se Riktlinjer för en finsk underrättelselagstiftning, betänkande av arbetsgruppen för en informationsanskaffningslag, försvarsministeriet, 2015, s. 6.) 

Myndigheterna inom inrikesministeriets förvaltningsområde svarar för att hot av civil karaktär som riktar sig mot den nationella säkerheten avvärjs i Finland. Skyddspolisen utför inom sitt verksamhetsområde inhämtning av säkerhetsunderrättelser i enlighet med sin uppgift, upprätthåller den lägesbild över statens säkerhetspolitiska omgivning som uppkommer på detta sätt och rapporterar om dessa till statsledningen och säkerhetsmyndigheterna. (Se polisförvaltningslagen, 110/1992, 4 a och 10 §.) Statsrådets lägescentral ska i sin tur sköta förvaltningsövergripande uppgifter som hänför sig till upprätthållandet, sammanställandet, samordnandet och förmedlandet av en lägesbild (lagen om statsrådets lägescentral, 300/2017; se FvUB 6/2017 rd; RP 261/2016 rd). 

Skyddspolisen har inga särskilda befogenheter enligt lag när det gäller sådan inhämtning av information som hänför sig till underrättelseinhämtning. Dess befogenheter att inhämta information grundar sig på de allmänna lagar som gäller polisen. Utövandet av befogenheterna till informationsinhämtning är bundet till förebyggandet och avslöjandet av ett brott. Bestämmelser om polisens befogenheter att inhämta information som behövs för att förebygga och avslöja brott finns i polislagen (872/2011). Polisens befogenheter att inhämta information som behövs för att utreda brott regleras i förundersökningslagen (805/2011) och tvångsmedelslagen (806/2011). I polislagens 4 kap. föreskrivs om teknisk övervakning och polisens rätt att få information, och lagens 5 kap. innehåller bestämmelser om hemliga metoder för inhämtande av information. (För närmare information om civil underrättelseinhämtning se Riktlinjer för en finsk underrättelselagstiftning, betänkande av arbetsgruppen för en informationsanskaffningslag, försvarsministeriet, 2015, s. 16; Lagstiftning om civil underrättelseinhämtning, betänkande av lagarbetsgruppen för civil underrättelseinhämtning, inrikesministeriets publikation 8/2017.) 

Med militär underrättelseinhämtning avses underrättelseinhämtning som utförs av militärmyndigheter i syfte att producera strategisk och operativ information om och bedömningar av verksamhetsmiljön till stöd för den högsta statsledningens och försvarsmaktens lednings beslutsfattande. Militär underrättelseinhämtning riktar sig mot Finlands yttre verksamhetsmiljö. Målet för militär underrättelseinhämtning är huvudsakligen statsaktörer, i synnerhet utländska militärorganisationer. 

Försvarsmaktens system för underrättelseinhämtning och övervakning, som hör till försvarsministeriets förvaltningsområde, följer utvecklingen i den finska säkerhetspolitiska omgivningen, identifierar ändringar i omgivningen och producerar information om det rådande läget. Systemet ger statsledningen en förvarning om hur militära hot utvecklas. Försvarsmaktens underrättelsetjänst, som sorterar under huvudstaben, spelar en central roll i den militära underrättelseverksamheten. 

Det finns inga uttryckliga bestämmelser i lag om militär underrättelseinhämtning. Militär underrättelseinhämtning grundar sig på de uppgifter som räknas upp i 2 § i lagen om försvarsmakten (551/2007). Enligt förarbetena till lagen utgör informationsinhämtning en del av försvarsmaktens uppgifter, men lagen ger inga egentliga befogenheter till detta. (RP 264/2006 rd, s. 17–18). Däremot innehåller lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (255/2014) bestämmelser om försvarsmaktens kontraunderrättelseuppdrag, dvs. förebyggande och avslöjande av brott med anknytning till verksamhet som äventyrar syftet med försvaret på finskt territorium. Försvarsmaktens behörighet när det gäller att förebygga och avslöja brott är mer begränsad än den allmänna behörighet som har föreskrivits för skyddspolisen i 10 § i polisförvaltningslagen, och den gäller endast sådana brott som inom området för det militära försvaret sammanhänger med dels underrättelseverksamhet riktad mot Finland, dels verksamhet som äventyrar syftet med det militära försvaret. Inom detta område är behörigheten parallell med skyddspolisens allmänna behörighet när det gäller att förebygga och avslöja brott, men den begränsar inte skyddspolisens allmänna behörighet. Skyddspolisen svarar för utredningen av ett brott som kommit fram vid försvarsmaktens militära kontraunderrättelse. (För närmare information om militär underrättelseinhämtning se Riktlinjer för en finsk underrättelselagstiftning, betänkande av arbetsgruppen för en informationsanskaffningslag, försvarsministeriet, 2015, s. 17, 25—26, 30; Förslag till lagstiftning om militär underrättelseverksamhet, arbetsgruppsbetänkande, försvarsministeriet, 2017.) 

Underrättelseverksamheten är även förknippad med ett stort antal andra begrepp, vars inbördes förhållande till eller samband med civil och militär underrättelseinhämtning inte är entydigt. Underrättelseinhämtning som utförs av en lagövervakningsmyndighet i syfte att skaffa sådan information om brottslingar, brott och de förhållanden där ett brott har begåtts som är av betydelse för att ett brott ska kunna förhindras, avslöjas eller utredas kallas kriminalunderrättelseinhämtning. Underrättelseinhämtning som utövas i syfte att upptäcka, identifiera, förstå och avvärja hot som riktas mot statens inre eller yttre säkerhet kallas säkerhetsunderrättelseinhämtning. När det gäller inhämtning av säkerhetsunderrättelser riktar sig informationsinhämtningen mot en vidsträckt omgivning, och den är inte bunden till ett brott på samma sätt som i fråga om inhämtning av kriminalunderrättelser. Med underrättelseinhämtning som avser datatrafik avses underrättelseinhämtning som riktar sig mot datatrafik som går i telekommunikationskablar över Finlands gränser. Underrättelseinhämtning som avser datatrafik är en form av signalspaning. Som ett allmänt begrepp innefattar signalspaning även teleavlyssning, underrättelseinhämtning som avser datasystem och teknisk signalspaning. Underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden går ut på att till stöd för den högsta statsledningens beslutsfattande inhämta sådan information om utländska förhållanden och objekt som är väsentlig med tanke på den nationella säkerheten. (Se Riktlinjer för en finsk underrättelselagstiftning, betänkande av arbetsgruppen för en informationsanskaffningslag, försvarsministeriet, 2015, s. 6—8, 77.) 

2.1.2  2.1.2 Utveckling av lagstiftningen om underrättelseverksamhet

I Finland finns inga bestämmelser om vad som eftersträvas med underrättelseverksamheten eller hurdan underrättelseverksamhet som kan bedrivas. Det har konstaterats att Finland måste ha ett brett urval av metoder och utveckla sina tillgängliga metoder för att kunna svara mot förändringar och nya hot i den säkerhetspolitiska omgivningen. Vid inrikesministeriet och försvarsministeriet har man berett förslag till nya befogenheter på lagnivå i fråga om civil och militär underrättelseinhämtning. 

Vid inrikesministeriet har det beretts en regeringsproposition med förslag till lagstiftning om civil underrättelseinhämtning där det föreslås att ett nytt 5 a kapitel ska fogas till polislagen och att en lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik ska stiftas. I denna lagstiftning ska det föreskrivas om de underrättelseinhämtningsmetoder som används inom civil underrättelseinhämtning, beslutsfattandet om utövande av befogenheter samt de principer som ska följas i underrättelseverksamheten och den interna övervakningen av denna verksamhet. Propositionen innehåller en författningsgrund för både befogenheter för underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden och sådana befogenheter för underrättelseinhämtning som utövas inom landet. Skyddspolisen verkar som myndighet för civil underrättelseinhämtning. Bestämmelserna ska metodmässigt basera sig på de hemliga metoderna för inhämtande av information enligt 5 kap. i polislagen, och de ska finnas i det nya 5 a kap. i polislagen. Befogenheterna ska namnges som underrättelseinhämtningsmetoder i enlighet med användningsändamålen, och grunden för utövande av dem är inhämtande av information om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Utöver de metoder som anges i 5 kap. ska också platsspecifik underrättelseinhämtning, kopiering, kvarhållande av en försändelse för kopiering samt underrättelseinhämtning som avser datatrafik räknas som underrättelseinhämtningsmetoder. Bestämmelser om underrättelseinhämtning som avser datatrafik föreslås ingå i en särskild lag på grund av de särdrag som är förknippade med den. 

I den regeringsproposition som bereds vid försvarsministeriet föreslås det att en lag om militär underrättelseinhämtning ska stiftas. Målet med propositionen är att förbättra försvarsmaktens underrättelseinhämtning i fråga om allvarliga internationella hot som sammanhänger med försvarsmaktens uppgifter så att försvarsmakten har befogenheter till personbaserad underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden, underrättelseinhämtning som avser datasystem och underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Enligt förslaget ska det i lagen om militär underrättelseinhämtning föreskrivas om objekten för militär underrättelseinhämtning och om de principer som ska iakttas i underrättelseverksamheten samt om styrningen och den interna övervakningen av verksamheten. Militärunderrättelsemyndigheter ska vara försvarsmaktens huvudstab och försvarsmaktens underrättelsetjänst. I lagen ska det föreskrivas om de underrättelseinhämtningsmetoder som myndigheterna har till sitt förfogande, beslutsfattandet om utövande av befogenheter, rapportering av underrättelseinformation, förbud mot underrättelseinhämtning, internationellt samarbete och registrering av information. 

Vid justitieministeriet har det beretts en regeringsproposition om ändring av 10 § i grundlagen. Enligt propositionen är det nödvändigt att inhämta information om militär verksamhet och sådan annan verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten även på sådana sätt som kan begränsa skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden i modern kommunikation. Det är emellertid inte möjligt att genom en vanlig lag föreskriva om sådana befogenheter till underrättelseinhämtning som begränsar skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden, utan det förutsätter att grundlagen ändras. Av denna anledning föreslås det i propositionen att en ny godtagbar grund för begränsning av skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden tas in i 10 § i grundlagen, ”inhämta information om militär verksamhet eller sådan annan verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten”. I propositionen betonas att det i lagstiftningen om underrättelseverksamhet ska föreskrivas om tillräckliga rättsskydds- och övervakningsarrangemang. Enligt dessa krav ska övervakningen av underrättelseverksamheten vara effektiv och ändamålsenligt organiserad. 

2.1.3  2.1.3 Parlamentarisk kontroll av underrättelseverksamheten

Med ett parlamentariskt specialkontrollorgan för underrättelseverksamheten avses ett kontrollorgan som bildats uttryckligen för parlamentarisk kontroll. Kontrollorganets sammansättning är beroende av parlamentets sammansättning. I Finland finns det inget parlamentariskt kontrollorgan som har en i lag föreskriven, uttrycklig eller exklusiv uppgift att övervaka underrättelseverksamheten. Den parlamentariska kontrollen genomförs genom riksdagens och dess utskotts verksamhet och rätt att få information. Enligt 47 § i grundlagen har riksdagen rätt att av statsrådet få de upplysningar som behövs för behandlingen av ett ärende. Den minister som saken gäller ska se till att utskott eller andra riksdagsorgan utan dröjsmål får handlingar och andra upplysningar som de behöver och som finns hos myndigheterna. Vidare har varje utskott rätt att av statsrådet eller respektive ministerium få utredningar i frågor som hör till utskottets behörighetsområde. Utskottet kan med anledning av utredningen ge ett yttrande till statsrådet eller ministeriet. 

Av riksdagsutskotten utövar i nuläget grundlags-, utrikes-, förvaltnings- och försvarsutskottet parlamentarisk kontroll över skyddspolisens och militärmyndigheternas verksamhet. Skyddspolisen informerar grundlags-, förvaltnings- och utrikesutskotten om hur Finlands säkerhetsläge utvecklas. När det gäller militär underrättelseinhämtning är det försvarsmaktens underrättelsetjänst som informerar riksdagens utskott efter behov. Många av de ärenden inom försvarsförvaltningens område som behandlas i utskotten baserar sig på underrättelseinformation. Den övervakning som utskotten bedriver är i regel av allmän karaktär, och dess innehåll och former varierar mellan de olika utskotten. Grundlagsutskottet har några möten per valperiod med skyddspolisens ledning. Under de senaste åren har dessa möten främst gått ut på att skyddspolisen ger en allmän presentation av sitt arbete för riksdagsledamöterna. Den parlamentariska kontroll som försvarsutskottet bedriver är i allmänhet fallspecifik. Dessutom ordnar försvarsutskottet sakkunnighöranden kring vissa teman. Förvaltningsutskottet behandlar ärenden som rör den inre säkerheten och är följaktligen i tät kontakt med skyddspolisen och de övriga enheterna inom polisverksamheten, och verksamheten innefattar också övervakningsrelaterade element. Om underrättelseinhämtningen är förknippad med utrikes- och säkerhetspolitiskt betydande omständigheter behandlas ärendet i utrikesutskottet och i de utskott vars ansvarsområde ärendet hänför sig till. 

2.1.4  2.1.4 Laglighetskontroll av underrättelseverksamheten

2.1.4.1 Övervakning som utförs av de högsta laglighetsövervakarna 

Till de viktigaste verksamhetsformerna för de högsta laglighetsövervakarna, riksdagens justitieombudsman och statsrådets justitiekansler, hör att undersöka klagomål, ta egna initiativ och bedriva inspektionsverksamhet. De högsta laglighetsövervakarna kan också bestämma att en polisundersökning enligt polislagen eller en förundersökning enligt förundersökningslagen ska utföras för att ett ärende som de undersöker ska kunna utredas. De kan föra talan eller bestämma att åtal ska väckas.  

De högsta laglighetsövervakarnas laglighetskontroll riktar sig också mot civil- och militärmyndigheternas verksamhet och utövandet av de befogenheter som hör till dessa. Ärenden och avgöranden som gäller polisverksamhet hör till de största ärendegrupperna vid justitieombudsmannens kansli och justitiekanslersämbetet. Däremot har relativt få av dessa ärenden gällt skyddspolisen. Av de högsta laglighetsövervakarna är det numera framför allt justitieombudsmannen som sköter övervakningen av underrättelseverksamheten. I justitieombudsmannens övervakning av polisverksamheten är övervakningen framför allt inriktad på hemliga tvångsmedel och hemlig informationsinhämtning. Justitieombudsmannen övervakar huvudsakligen informationsinhämtningsmetoderna genom inspektioner och övrig kontroll på eget initiativ. Varje år inkommer endast ett tiotal klagomål som gäller användning av hemliga metoder för informationsinhämtning. I enskilda fall utnyttjar också justitiekanslern sin befogenhet och åtar sig att undersöka ärenden som hör eller anknyter till underrättelseverksamhet. 

Inrikesministeriet ska årligen lämna justitieombudsmannen en berättelse om såväl hemliga tvångsmedel som hemliga metoder för informationsinhämtning. Berättelserna ska även täcka övervakningen av dessa metoder. (Se 5 kap. 63 § i polislagen; 10 kap. 65 § i tvångsmedelslagen.) 

Ett specialobjekt inom justitieombudsmannens övervakning har fastställts vara att ge akt på hur beväringar och andra som fullgör militärtjänst samt krishanteringspersonalen behandlas. Även när det gäller justitieombudsmannens övervakning av försvarsmakten är övervakningen framför allt inriktad på hemliga tvångsmedel och hemlig informationsinhämtning. Enligt 129 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten ska försvarsministeriet årligen ge riksdagens justitieombudsman en berättelse om användningen och övervakningen av hemliga tvångsmedel enligt 37 § och hemliga metoder för inhämtande av information enligt 89 § 1 mom. och om skyddandet av dem. Berättelsen ges dessutom till skyddspolisen för kännedom. 

Justitieombudsmannen ger årligen till riksdagen en berättelse om sin verksamhet, tillståndet inom rättskipningen och de brister i lagstiftningen som justitieombudsmannen har observerat. Grundlagsutskottet har förutsatt att berättelsen ska innehålla ett särskilt avsnitt om teletvångsmedel och täckoperationer (GrUB 15/2002 rd). Grundlagsutskottet har flera gånger konstaterat att justitieombudsmannen har haft en viktig roll i övervakningen av teletvångsmedel och utvecklingen av övervakningssystemen (GrUB 8/2007 rd; GrUB 17/2006 rd; GrUB 16/2006 rd). Samtidigt kan justitieombudsmannens laglighetskontroll enligt utskottet endast komplettera de interna övervakningsmekanismerna inom förvaltningen. Utskottet har konstaterat att det finns skäl att se till att rättsskyddsarrangemangen i anslutning till användningen av teletvångsmedel — i synnerhet domstolarnas tillståndsförfarande, myndigheternas interna övervakning och justitieombudsmannens laglighetskontroll — säkert fungerar både på författningsnivå och i praktiken (GrUU 32/2013 rd). 

Justitieombudsmannainstitutionens uppgiftsfält är inalles mycket omfattande. Justitieombudsmannen har under de senaste åren ålagts nya övervakningsuppgifter som hänför sig till vissa konventioner om mänskliga rättigheter. Justitieombudsmannens övervakning sker i efterhand och är rätt så generell. Justitieombudsmannen kan inte börja styra myndigheternas verksamhet eller i andra avseenden spela en central roll genom att ställa upp gränser för verksamheten i syfte att avhjälpa brister i lagstiftningen. De berättelser och utredningar som ska lämnas till justitieombudsmannen är nödvändiga, men de löser inte problemen med övervakningen och rättsskyddet. (Riksdagens justitieombudsmans berättelse år 2015, B 11/2016 rd, s. 186.) 

2.1.4.2 Övervakning som utförs av specialombudsmän 

Förutom de högsta laglighetsövervakarna övervakar också de så kallade specialombudsmännen, såsom jämställdhetsombudsmannen, diskrimineringsombudsmannen och dataombudsmannen, i egenskap av externa laglighetsövervakare lagenligheten i myndigheternas verksamhet. 

Bestämmelser om jämställdhetsombudsmannens uppgifter finns i lagen om jämställdhetsombudsmannen (1328/2014). Enligt 2 § i den lagen ska jämställdhetsombudsmannen övervaka att jämställdhetslagen följs och i synnerhet att förbuden mot diskriminering och diskriminerande annonsering iakttas, genom initiativ, råd och anvisningar främja syftet med jämställdhetslagen, informera om jämställdhetslagstiftningen och dess tillämpningspraxis samt följa att jämställdhet uppnås på samhällslivets alla områden. Jämställdhetsombudsmannen finns i anslutning till justitieministeriet och är självständig och oberoende i sin verksamhet. 

I anslutning till justitieministeriet finns också diskrimineringsombudsmannen, som är självständig och oberoende i sin verksamhet. Bestämmelser om diskrimineringsombudsmannens uppgifter finns i lagen om diskrimineringsombudsmannen (1326/2014). Enligt lagens 3 § 1 mom. ska diskrimineringsombudsmannen övervaka efterlevnaden av diskrimineringslagen (1325/2014) enligt vad som föreskrivs i den lagen samt allmänt främja likabehandling och förebygga diskriminering. I lagens 18 § 1 mom. fastställs att diskrimineringsombudsmannen ska övervaka efterlevnaden av diskrimineringslagen, och i 3 mom. konstateras att tillsynsbestämmelserna i den lagen inte tillämpas på republikens presidents, statsrådets allmänna sammanträdes, domstolarnas eller andra rättskipningsorgans, justitiekanslerns i statsrådets eller riksdagens justitieombudsmans verksamhet. Enligt 3 § 1 mom. i lagen om diskrimineringsombudsmannen ska ombudsmannen dessutom vara nationell rapportör om människohandel. För skötseln av sina uppgifter ska diskrimineringsombudsmannen sammanställa och låta genomföra utredningar, offentliggöra rapporter och ta initiativ, ge råd och utlåtanden samt främja informationsverksamhet, fostran och utbildning. Därtill ska ombudsmannen delta i internationellt samarbete och inom sitt ansvarsområde dels bevaka hur Finland uppfyller sina internationella människorättsförpliktelser, dels ge akt på hur verkningsfull den nationella lagstiftningen är, samt bevaka fenomen som har samband med människohandel. 

Av specialombudsmännen har framför allt dataombudsmannen övervakningsbefogenheter som hänger nära samman med underrättelseverksamhet. Bestämmelser om dataombudsmannens uppgifter finns i lagen om datasekretessnämnden och dataombudsmannen (389/1994). Enligt lagens 5 § ska dataombudsmannen behandla och avgöra ärenden som gäller behandling av personuppgifter och kreditupplysningar så som föreskrivs i personuppgiftslagen (523/1999) och kreditupplysningslagen (527/2007) samt sköta övriga uppgifter som följer av nämnda lagar. Ombudsmannen ska också följa den allmänna utvecklingen i fråga om uppgiftsbehandling inom sitt verksamhetsområde samt ta nödvändiga initiativ. I praktiken ger dataombudsmannen allmän handledning och rådgivning och samarbetar med olika intressentgrupper, utfärdar avgöranden, övervakar och utför inspektioner, deltar i samrådsmöten och ger utlåtanden, informerar och bedriver internationellt samarbete. 

Enligt 39 § i personuppgiftslagen har dataombudsmannen trots sekretessbestämmelserna rätt att få information om de personuppgifter som är föremål för behandling samt all den information som behövs för att övervaka att behandlingen av personuppgifter sker i enlighet med lag. Dataombudsmannen har således rätt att inspektera även sådana personregister, som enskilda individer inte har tillgång till. Dataombudsmannen kan på begäran av den registrerade kontrollera att de uppgifter om den registrerade som finns i dessa datasystem är lagenliga. Skyddspolisens och försvarsmaktens datasystem omfattas till stor del av denna typ av indirekt rätt till insyn (se t.ex. lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet, 761/2003, 45 § 2 mom.). Utifrån begäran om insyn får personen endast sådana uppgifter som han eller hon har rätt till med stöd av partsoffentligheten (RP 66/2012 rd, s. 41). I praktiken meddelar ombudsmannen den som framställt begäran om insyn om något anmärkningsvärt har framgått vid inspektionen. Dataombudsmannen har årligen utfört mellan en och tio inspektioner i både skyddspolisens och försvarsmaktens datasystem, och i de flesta fallen har inspektionen baserat sig på en begäran om insyn. I samband med ett och samma besök har dataombudsmannen inspekterat behandlingen av personuppgifter om flera personer som har lämnat en begäran om insyn. 

2.1.4.3 Intern laglighetskontroll som riktas mot och utförs av skyddspolisen 

Skyddspolisens underrättelseverksamhet övervakas på samma sätt som dess övriga verksamhet. Skyddspolisens administrativa ställning ändrades den 1 januari 2016, då skyddspolisen blev en nationell polisenhet vid inrikesministeriet efter att tidigare ha varit underställd Polisstyrelsen. Samtidigt överfördes också ansvaret för laglighetskontrollen av skyddspolisen på inrikesministeriet. Enligt 1 § 1 mom. i polisförvaltningslagen ansvarar inrikesministeriet för styrningen och övervakningen av polisens verksamhetsområde. Enligt 13 § 2 mom. i inrikesministeriets förordning om inrikesministeriets arbetsordning (1078/2013) behandlar ministeriets polisavdelning ärenden som gäller laglighetskontrollen av polisen. Polisavdelningen utgör inte en del av polisorganisationen, men den övervakning som den utför kan strängt taget inte betraktas som extern laglighetskontroll. Polisavdelningen genomför sin laglighetskontroll i enlighet med anvisningen för laglighetsövervakning vid inrikesministeriet och inom dess förvaltningsområde (SMDno-2016-329). Den laglighetskontroll som utförs av polisavdelningen omfattar bland annat att behandla och ge akt på förvaltningsklagan och respons från allmänheten, ge utlåtanden i synnerhet till de högsta laglighetsövervakarna, utföra granskningar och övervaka behandlingen av personuppgifter. 

I anvisningen för laglighetsövervakning vid inrikesministeriet finns ett särskilt avsnitt som gäller skyddspolisen. Polisavdelningen utför två regelrätta granskningar vid skyddspolisen varje år. Den första granskningen fokuserar på hemliga tvångsmedel och hemlig inhämtning av information samt övervakningen av dessa medel. I den andra granskningen går man igenom bland annat hur personuppgifter behandlas. En granskningsberättelse upprättas om granskningarna. Den är i regel en offentlig handling men den kan innehålla sekretessbelagda delar eller bilagor. Chefen för polisavdelningen ska omedelbart informeras om betydande fel och brister samt lagstridig verksamhet. Polisavdelningen utförde den första laglighetsgranskningen vid skyddspolisen i februari 2016. Denna två dagar långa granskning fokuserade på hemliga tvångsmedel och hemlig inhämtning av information. En offentlig granskningsberättelse upprättades om granskningen, och den innehöll en sekretessbelagd bilaga. Granskningsberättelsen med bilagor överlämnades till riksdagens justitieombudsman för kännedom. Utifrån granskningen utfärdades åtgärdsrekommendationer. Efter den egentliga granskningen utfördes också en separat fortsatt granskning. 

Inom skyddspolisen ansvarar chefen för skyddspolisen för organiseringen, resursfördelningen och utvecklingen av laglighetskontrollen. Chefen för skyddspolisen ska se till att regelrätta laglighetsgranskningar och övrig laglighetskontroll utförs vid skyddspolisen i enlighet med anvisningen om laglighetsövervakning vid inrikesministeriet och skyddspolisens egna anvisningar (se föreskriften Suojelupoliisin sisäinen laillisuusvalvonta, määräys, Dnr 20/2017). Skyddspolisen utför regelrätta interna laglighetsgranskningar som baserar sig på en årlig plan. Skyddspolisen sammanställer varje år en granskningsplan som fastställs av chefen för skyddspolisen och som skickas till inrikesministeriets polisavdelning för kännedom. En granskningsberättelse upprättas över varje laglighetsgranskning. Berättelsen behandlas på den nivå som har behörighet att fatta beslut om de åtgärder som granskningen föranleder. Chefen för skyddspolisen ska omedelbart informeras om betydande fel och brister samt lagstridig verksamhet. Behandlingen av granskningsobservationerna, åtgärderna och uppföljningen av åtgärderna ska dokumenteras. I den interna laglighetskontrollen av skyddspolisen fästs särskild vikt vid hemliga tvångsmedel och hemliga metoder för informationsinhämtning samt behandlingen av personuppgifter och handlingar. 

Enligt 10 kap. 65 § i tvångsmedelslagen (806/2011) ska användningen av hemliga tvångsmedel vid polisen övervakas av cheferna för de enheter som använder tvångsmedel och av Polisstyrelsen när det är fråga om en enhet som är underställd Polisstyrelsen. I fråga om skyddspolisen utförs övervakningen av inrikesministeriet. Motsvarande arrangemang tillämpas i övervakningen av hemliga metoder för informationsinhämtning enligt 5 kap. 63 § i polislagen. I praktiken utförs en betydande del av övervakningen av hemliga metoder för informationsinhämtning förutom vid Polisstyrelsen även vid polisinrättningarnas rättsenheter. 

Ytterligare bestämmelser om övervakningen av hemlig informationsinhämtning finns i 3 kap. 21 § i statsrådets förordning om förundersökning, tvångsmedel och hemligt inhämtande av information (122/2014). Enligt denna paragraf ska Polisstyrelsen tillsätta en grupp för övervakning av användningen av hemliga tvångsmedel och hemliga metoder för inhämtande av information. Till medlemmar i gruppen kan förordnas företrädare för Polisstyrelsen, centralkriminalpolisen, skyddspolisen och polisinrättningen. Till medlemmar i gruppen kallas en representant för inrikesministeriet, en av staben för gränsbevakningsväsendet utsedd representant för gränsbevakningsväsendet, en av huvudstaben utsedd representant för försvarsmakten och en representant för Tullen. Gruppen har bl.a. till uppgift att behandla omständigheter som framkommit i verksamheten och samarbetet eller som är viktiga för laglighetskontrollen och att rapportera dessa omständigheter till Polisstyrelsen samt att samordna beredningen av de berättelser som ska ges till riksdagens justitieombudsman. 

Skyddspolisen iakttar Polisstyrelsens föreskrift om organisering, nyttjande och övervakning av hemligt inhämtande av information (POL-2014-3305) med vissa preciseringar. Vid skyddspolisen har ett system med ansvariga personer byggts upp enligt föreskriften. De ansvariga övervakar användningen av hemliga tvångsmedel och hemlig informationsinhämtning proaktivt och i realtid. Anteckningar om tvångsmedel och deras rättsliga grund granskas i realtid. Därtill gör laglighetsövervakaren vid skyddspolisen halvårsvis en täckande granskning av de hemliga tvångsmedel och hemliga metoder för informationsinhämtning som hanteras bl.a. via dokumenthanteringssystemet för hemliga tvångsmedel (Salpa). 

Förutom anvisningen om laglighetsövervakning vid inrikesministeriet tillämpar Skyddspolisen vid övervakningen av behandlingen av personuppgifter också Polisstyrelsens anvisning om intern laglighetsövervakning och vissa andra rättsliga frågor vid polisen (POL-2016-17212). I anvisningarna förutsätts att övervakningen av registerföringen och behandlingen av personuppgifter organiseras. De som utför övervakningen förutsätts ha tillräcklig kompetens om användningen av datasystemen och behandlingen av personuppgifter samt tillräckliga användarrättigheter för att kunna utföra övervakningen. 

2.1.4.4 Intern laglighetskontroll vid försvarsmakten 

Enligt 24 § 1 mom. i lagen om försvarsmakten lyder försvarsmakten i administrativt hänseende under försvarsministeriet. I 8 § i försvarsministeriets förordning om försvarsministeriets arbetsordning (1337/2011) fastställs att målet med den interna övervakningen är att säkerställa bl.a. att gällande författningar och föreskrifter iakttas i verksamheten och ekonomin. För ordnandet av den interna övervakningen ansvarar kanslichefen och verksamhetsenheterna inom sitt uppgiftsområde. Enligt 21 § i förordningen har lagberednings- och rättsenheten bl.a. till uppgift att behandla ärenden som gäller övervakning av att ministeriets och förvaltningsområdets verksamhet är lagenlig. Däremot avgör kanslichefen enligt 41 § ärenden som gäller laglighetsövervakning, om ärendet är betydande. 

Enligt 127 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten övervakar försvarsmaktens ledning brottsbekämpningen inom försvarsmakten. Dessutom övervakar avdelningschefen för underrättelseavdelningen förebyggandet och avslöjandet av brott. I lagens 128 § föreskrivs om övervakning som försvarsministeriet utför. Enligt denna paragraf ska ett protokoll över alla hemliga metoder för informationsinhämtning som använts för att förebygga och avslöja brott lämnas till försvarsministeriet. Försvarsministeriet ska dessutom ges uppgifter om frågor med anknytning till försvarsmaktens brottsbekämpning vilka är samhälleligt eller ekonomiskt betydelsefulla eller tillräckligt allvarliga för att betraktas som betydelsefulla. Vid organiserandet och övervakningen av användningen av hemliga tvångsmedel och hemliga metoder för informationsinhämtning samt vid registreringen av åtgärder och i de utredningar som ska ges för övervakningen ska det enligt 128 § 3 mom. iakttas vad som föreskrivs i tvångsmedelslagen och polislagen samt med stöd av dessa. Bestämmelser om övervakningen av den brottsbekämpning som utförs av den militära kontraunderrättelsen har utfärdats separat. 

Den interna laglighetskontrollen täcker alla delområden av försvarsmaktens verksamhet. Den interna laglighetskontrollen utförs i nära anknytning till den konkreta, praktiska verksamheten. Försvarsmaktens interna laglighetskontroll kan delas in i två olika helheter. För det första utförs laglighetskontrollen som en del av ledningen av förvaltningsenheten i form av en allmän uppföljning av verksamhetens laglighet. Det hör till varje chefs tjänsteplikt att i sitt dagliga ledningsarbete ingripa i lagstridiga tillvägagångssätt. Den interna övervakningen innefattar dessutom bl.a. personalutbildning, kollegial kontroll och operativa anvisningar. Varje militär förman ansvarar för de tillsynsuppgifter i anslutning till det disciplinära förfarandet som enligt lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten hör till honom eller henne. De disciplinära förmännen bistås i dessa uppgifter av militärjurister och rättsofficerare. 

För det andra finns det en särskild laglighetskontroll, som enligt statsrådets förordning om försvarsmakten (1319/2007) ska skötas av försvarsmaktens assessor. Enligt förordningens 5 § 1 mom. leder och övervakar försvarsmaktens assessor lagenligheten i försvarsmaktens verksamhet och den militära rättsvården. Assessorn övervakar med stöd av 35 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten brottsutredning som görs av huvudstaben. Chefen för huvudstabens underrättelseavdelning övervakar i sin tur sådant förebyggande och avslöjande av brott som avses i lagens 86 §. 

De centrala åtgärderna inom den interna laglighetskontrollen bereds och föredras för assessorn av biträdande avdelningschefen för huvudstabens juridiska avdelning, sektorchefen för laglighetskontrollsektorn eller den militärjurist som sköter uppgifter inom laglighetskontrollen. Huvudstabens juridiska avdelning är en central aktör när det gäller det praktiska verkställandet av laglighetskontrollen. Militärjuristerna inom den juridiska sektorn och rättsofficerarna vid truppförbanden rapporterar om laglighetskontrollen till huvudstabens juridiska avdelning. Huvudstabens juridiska avdelning kan genomföra enkäter om laglighetskontrollen och på eget initiativ själv eller i samarbete med sina intressenter göra nödvändiga undersökningar och upprätta promemorior om ärenden som hör till laglighetskontrollen. Huvudstabens juridiska avdelning kan behandla laglighetsrelaterade initiativ och frågor som initieras av värnpliktiga, försvarsmaktens personal eller andra aktörer. Avdelningen kan utifrån sina observationer väcka initiativ till att revidera lagstiftningen och ändra eller upprätta administrativa föreskrifter och anvisningar. 

2.2.1  2.2.1 Lagstiftning om och system för övervakning av underrättelseinhämtningen i vissa europeiska länder

2.2.1.1 Allmänt om granskningen av utländsk lagstiftning 

I det följande redogörs för hur den parlamentariska kontrollen av underrättelseverksamheten och laglighetskontrollen har organiserats i vissa europeiska länder. De länder som är föremål för granskning är Sverige, Norge, Danmark, Nederländerna, Tyskland, Schweiz, Frankrike och Italien. I dessa länder har speciallagar stiftats om underrättelseverksamheten. Flera länders lagstiftning om underrättelseverksamheten har också varit föremål för bedömning av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. 

2.2.1.2 Sverige 

I Sverige regleras försvarsförvaltningens underrättelseverksamhet genom en allmän lag om militär underrättelseinhämtning (Lag om försvarsunderrättelseverksamhet, 2000:130) och en kompletterande förordning (Förordning om underrättelseverksamhet, 2000:131). Exempel på speciallagar om underrättelseverksamheten är lagen om behandling av personuppgifter i Försvarsmaktens försvarsunderrättelseverksamhet och militära säkerhetstjänst (2007:258) och lagen om kvalificerade skyddsidentiteter (2006:939). Beträffande signalspaning har en separat allmän lag utfärdats (Lag om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet, 2008:717), och den har preciserats genom en förordning (Förordning om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet, 2008:923). Denna författningshelhet kompletteras bl.a. av lagen om Försvarsunderrättelsedomstol (2009:966) och lagen om behandling av personuppgifter i Försvarets radioanstalts försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamhet (2007:259). 

I Sverige bedrivs militär underrättelseinhämtning av Försvarsmakten, Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten (MUST), Försvarets radioanstalt (FRA), Försvarets materielverk (FMV) och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som är underställda Försvarsdepartementet. Sveriges regering drar upp riktlinjerna för denna verksamhet. De myndigheter som regeringen har utsett kan inom de gränser som regeringen fastställer utfärda föreskrifter om hur underrättelseverksamheten ska inriktas. Under försvarsdepartementet finns Sekretariatet för underrättelsefrågor (SUND), som följer upp, styr och utvecklar underrättelseverksamheten. Personbaserad underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden utförs av Kontoret för särskild inhämtning (KSI) som sorterar under försvarsmakten och bedriver mycket hemlig verksamhet. 

Sverige har inget sådant parlamentariskt kontrollorgan vars uttryckliga eller huvudsakliga uppgift består av att övervaka underrättelseverksamheten. I princip ansvarar parlamentets försvarsutskott för övervakningen, eftersom de myndigheter som ansvarar för underrättelseinhämtning avseende utländska förhållanden är underställda försvarsdepartementet. De myndigheter som bedriver underrättelseinhämtning är skyldiga att rapportera till försvarsdepartementet om verksamhetens allmänna inriktning, internationellt samarbete samt underrättelseinhämtning som utförs genom personbaserad underrättelseinhämtning och signalspaning (Regeringens proposition 2006/07:63). Underrättelsemyndigheterna ska dessutom varje år göra upp en offentlig allmän översikt över den underrättelseverksamhet de har bedrivit under årets lopp. Övervakningen genomförs i praktiken så att försvarsutskottet varje år behandlar den redogörelse för signalspaning som regeringen lämnar till parlamentet. 

I Sverige ligger ansvaret för laglighetskontrollen hos Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten (SIUN). SIUN är ett organ i nämndform med fem ledamöter, en ordförande och en viceordförande. De två sistnämnda måste ha arbetat som domare. Sveriges regering utser bland de kandidater som parlamentsgrupperna föreslår vilka ledamöter som ska ingå i nämnden. I allmänhet har ledamöterna bestått av före detta riksdagsledamöter. SIUN:s verksamhet stöds av ett permanent sekretariat, som enligt uppgifter från 2015 består av sex anställda. Bestämmelser om vilka uppgifter och befogenheter inspektionen för försvarsunderrättelseverksamheten har finns i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet, lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet och förordningen med instruktion för Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten (2009:969). 

SIUN övervakar efterlevnaden av lagen, hur underrättelseinhämtningen inriktas och vilka metoder som använts för informationsinhämtning. Dessutom övervakar SIUN att principerna för rekrytering och utbildning av personalen vid underrättelsetjänsterna iakttas. Om brister i underrättelseverksamheten observeras ger SIUN inspektionsobjektet och vid behov även regeringen förslag på hur dessa ska avhjälpas. Eventuella brott rapporterar SIUN till riksåklagaren eller någon annan behörig myndighet. Omständigheter som kan leda till skadeståndsansvar för staten rapporterar SIUN till rättskanslern och dataskyddsfrågor rapporteras till Datainspektionen. Innan denna typ av rapporter görs ska SIUN förhandla med den berörda underrättelsemyndigheten. 

SIUN har dessutom anvisats övervakningsuppgifter inom signalspaning. De sökbegrepp som används inom signalspaning godkänns av Försvarsunderrättelsedomstolen. Försvarsunderrättelsedomstolen är en specialdomstol som har till uppgift att granska ansökningar om signalspaningstillstånd. Endast SIUN har tillträde till den datakommunikation som operatörerna har fört till samverkanspunkterna. Myndigheten har till uppgift att avskilja och ge FRA tillträde till de signalbärare som har specificerats i domstolens tillstånd. FRA rapporterar till uppdragsgivaren om den information som organisationen inhämtat genom signalspaningen samt under de förutsättningar som fastslås i lagen också till andra myndigheter. (Se Lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet, 12 §. Det är fråga om en ändring som gjorts genom lag 2009:967 för vilken gäller regeringens proposition 2008/09:201.) FRA är skyldig att ge inspektionen för försvarsunderrättelseverksamhet en redogörelse för sökbegrepp som hänvisar till en fysisk person (se Regeringens proposition 2006/07:63, s. 76—77). SIUN ska framför allt övervaka användningen av sökbegrepp inom signalspaning, överlåtelse, utplåning av uppgifter och rapportering. Myndigheten kan också bestämma att en underrättelseinhämtningsåtgärd ska avslutas och uppgifterna utplånas, om verksamheten inte har varit förenlig med tillståndet. 

SIUN kan på en fysisk persons begäran granska om hans eller hennes meddelanden har bevakats och om denna bevakning har varit lagenlig. I anslutning till FRA verkar ett oberoende integritetsskyddsråd, som har till uppgift att övervaka att integritetsskyddet tillgodoses. Rådet rapporterar om sina observationer till ledningen för signalspaningstjänsten och vid behov till SIUN. Rådet består av tre ledamöter som utnämns av Sveriges regering. Datainspektionen övervakar tillgodoseendet av integritetsskyddet även i FRA:s verksamhet. Dessutom övervakas signalspaningsverksamheten av riksdagens justitieombudsman och rättskanslern. 

2.2.1.3 Norge 

Norges underrättelsetjänst avseende utländska förhållanden är Etterretningstjenesten (E-tjenesten). Bestämmelser om E-tjenestens uppgifter och befogenheter finns i lagen om underrättelsetjänsten (Lov om etterretningstjenesten, 1998-03-20 nr. 11) och förordningen om underrättelsetjänsten (Instruks om etterretningsstjenesten, 2001-08-31 nr. 1012). Norges säkerhetspolis, Politiets sikkerhetstjeneste (PST), svarar för upprätthållandet av landets inre säkerhet. Samarbetet mellan E-tjenesten och PST regleras i en separat förordning (Instruks om samarbeidet mellom Etterretningstjenesten og Politiets sikkerhetstjeneste, 2006-10-13 nr. 1151). Underrättelsetjänsten utgör en del av den norska försvarsmakten. Ansvaret för den politiska styrningen av underrättelsetjänsten och övervakningen av verksamheten ligger hos försvarsdepartementet. 

Bestämmelser om övervakningen av underrättelseverksamheten finns i en gemensam lag för säkerhetsmyndigheterna (Lov om kontroll med etterretnings-, overvåkings- og sikkerhetstjeneste, 1995-02-03 nr. 07). Den parlamentariska kontrollen och laglighetskontrollen av underrättelseverksamheten är inte tydligt åtskilda från varandra. Bägge kontrollformer förenas i det norska parlamentets, stortingets och EOS-delegationens (Utvalget for kontroll med etterretnings-, overvåkings- og sikkerhetstjeneste) verksamhet. EOS-delegationen övervakar PST:s och E-tjenestens verksamhet. Delegationen består av sju ledamöter, som stortingets plenum utnämner för fem år i sänder. Sammansättningen ska återspegla de politiska styrkeförhållandena i stortinget. Delegationens verksamhet är direkt med stöd av lag oberoende av stortinget, och sittande riksdagsledamöter kan inte utnämnas till delegationsledamöter. Delegationen har ett permanent sekretariat som består av nio tjänstemän. 

Den kontroll som bedrivs av EOS-delegationen är till sin karaktär snarare laglighetskontroll än parlamentarisk kontroll. Delegationen har till uppgift att förebygga och utreda sådana rättskränkningar i underrättelsetjänstens verksamhet som drabbar enskilda rättssubjekt och kontrollera att underrättelsetjänsten iakttar principen om proportionalitet, respekterar de mänskliga rättigheterna och bedriver sin verksamhet enligt gällande lagar och förordningar. Delegationen behandlar och avgör klagomål som anförts över underrättelse- och säkerhetstjänsternas verksamhet. Delegationen har obegränsad tillgång till underrättelse- och säkerhetstjänsternas handlingar och register, och den kan förrätta syner i myndigheternas lokaler. Skyldigheten att infinna sig för att bli hörd av delegationen är allmän. EOS-delegationen kan uppmana underrättelse- och säkerhetstjänsterna att avsluta lagstridig informationsinhämtning, utplåna information som insamlats i strid mot lag och behandla ett redan avgjort ärende på nytt. Eventuella lagstridiga förfaranden kan rapporteras till stortinget. Delegationen ger stortinget en årlig redogörelse över sin verksamhet och sina observationer och kan ta emot utredningsuppdrag av stortinget. Redogörelserna och deras bilagor är offentliga. 

I Norge bereds för närvarande en lag om underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Lagförslaget grundar sig på ett betänkande av en kommitté som tillsattes i februari 2016 (Digitalt grenseforsvar, DGF). Lysne II-utvaget. 26 August 2016). Betänkandet överlämnades till försvarsministern i september samma år. Enligt kommittén är det E-tjenesten som ska ha befogenheter att utföra underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Kommittén föreslog att rättsskyddsarrangemangen i anslutning till underrättelseinhämtningen avseende datatrafik ska säkerställas både på förhand och i efterhand. Rättsskyddet kan säkerställas på förhand genom en bestämmelse i lag där det fastställs att beslut om tillämpning av underrättelseinhämtning som avser datatrafik ska fattas av en domstol. Enligt kommittén ska domstolen med fördel vara insatt i verksamhetsmiljön för underrättelseinhämtningen, E-tjenestens verksamhet och tekniska frågor, och antalet domstolsledamöter ska av sekretesskäl vara begränsat. Med tanke på detta kan det vara motiverat att inrätta en specialdomstol. För att säkerställa rättsskyddet i efterhand anser kommittén också att det är nödvändigt att stärka både laglighetskontrollen och delvis också den parlamentariska kontrollen. Enligt kommittén ska ett nytt organ (DGF-tilsynet) inrättas för laglighetskontrollen av underrättelseinhämtning som avser datatrafik. DGF-tilsynet ska informeras bl.a. om alla sökningar som gjorts i metadatalagret och alla tillstånd som domstolen beviljat för underrättelseinhämtning som avser datatrafik samt hur dessa har verkställts. Det föreslås att EOS-delegationen ska övervaka underrättelseinhämtning som avser datatrafik på samma sätt som E-tjenestens övriga verksamhet. DGF-tilsynet ska vara skyldig att rapportera till delegationen, och organet ska ha begränsad tillgång till de datasystem som gäller underrättelseinhämtning avseende datatrafik. EOS-delegationen ska rapportera till det norska stortinget om tillämpningen av underrättelseinhämtning som avser datatrafik samt om de styrningsåtgärder som försvarsdepartementet vidtar i detta hänseende.  

2.2.1.4 Danmark 

I Danmark ansvarar säkerhetspolisen (Politiets Efterretningstjeneste, PET) för upprätthållandet av den nationella inre säkerheten. Det finns en särskild lag om PET:s verksamhet (Lov om Politiets Efterretningstjeneste, nr. 604 af 12. juni 2013). För den underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden ansvarar däremot försvarsmaktens underrättelsetjänst (Forsvarets Efterretningstjeneste, FE). Även FE:s uppgifter och befogenheter samt övervakningen av dess verksamhet regleras i en separat lag (Lov om Forsvarets Efterretningstjeneste, nr. 602 af 12. juni 2013). FE är en civil myndighet som är underställd Danmarks försvarsdepartement och som styrs av departementet. 

Den parlamentariska kontrollen över FE:s och PET:s verksamhet utövas av det danska parlamentets, folktingets (Folketinget), underrättelseutskott (Udvalg vedrørende Efterretningstjenesterne), vars verksamhet och sammansättning regleras i en särskild lag (Lov om etablering af et udvalg om forsvarets og politiets efterretningstjenester, nr. 378 af 6. juli 1988). Utskottet består av fem parlamentsledamöter, som hör till de partier som är representerade i folktingets presidium. Utskottet väljer inom sig en ordförande. Regeringen ger folktingets underrättelseutskott en årlig redogörelse för underrättelsetjänstens verksamhet. Dessutom håller regeringen kontinuerligt utskottet informerat om sådana säkerhetsrelaterade eller utrikespolitiska frågor som är relevanta med tanke på underrättelsetjänstens verksamhet. Utskottet kan på eget initiativ av regeringen begära information om underrättelsetjänstens verksamhet. Det kan också kräva att cheferna inom underrättelsetjänsten ska delta i dess möten. Utskottet behandlar de riktlinjer som regeringen varje år drar upp för underrättelsetjänstens verksamhet innan de fastställs. För att väsentliga nya uppdrag ska kunna ges underrättelsetjänsten förutsätts dessutom att dessa först har behandlats av utskottet. Underrättelseutskottet kan vid behov rapportera till folktingets plenum om de frågor som det har behandlat, och dess rapporter kan offentliggöras. 

För laglighetskontrollen av FE:s och PET:s verksamhet inrättades 2013 en oberoende tillsynsmyndighet i nämndform (Tilsynet med Efterretningstjenesterne). Tillsynsmyndigheten består av fem ledamöter, som justitieministern utnämner för en mandatperiod på fyra år efter att ha förhandlat med försvarsministern om utnämningarna. Ordföranden ska vara en person som tjänstgör i domartjänst. Tillsynsmyndigheten har ett permanent sekretariat. Till tillsynsmyndighetens centrala uppgifter hör att kontrollera att behandlingen av personuppgifter och registerföringen är lagenlig i säkerhets- och underrättelsetjänstens verksamhet. Tillsynsmyndigheten kan undersöka behandlingen av personuppgifter på eget initiativ eller på den registrerades begäran. Den kan förrätta inspektioner och syner i säkerhets- och underrättelsetjänsternas lokaler, och den har obegränsad rätt att få information ur deras register och om tjänstemännen. 

Tillsynsmyndigheten ska i fråga om övervakningen av PET informera justitieministern och i fråga om övervakningen av FE försvarsministern om sådana verksamhetsförhållanden för säkerhets- och underrättelsetjänsterna som efter tillsynsmyndighetens eget omdöme är betydande. Tillsynsmyndigheten kan uppmana tillsynsobjekten att korrigera sådana förfaranden i behandlingen av personuppgifter som myndigheten anser vara felaktiga. Om uppmaningen inte iakttas överförs ärendet till justitieministern eller försvarsministern för avgörande. Tillsynsmyndigheten ger justitie- och försvarsministrarna en årlig övervakningsberättelse, och ministrarna presenterar berättelsen för folktingets underrättelseutskott. Ministrarna är också skyldiga att informera utskottet om situationer där laglighetskontrollorganets uppmaningar att korrigera underrättelsetjänstens förfaranden inte har iakttagits. 

2.2.1.5 Nederländerna 

I Nederländerna regleras underrättelseverksamheten i en lag om underrättelse- och säkerhetstjänster (Wet op de inlichtingen- en veiligheidsdiensten, 2002). För underrättelseverksamheten ansvarar en allmän underrättelse- och säkerhetstjänst (Algemene Inlichtingen- en Veiligheidsdienst, AIVD) och en militär underrättelse- och säkerhetstjänst (Militaire Inlichtingen- en Veiligheidsdienst, MIVD). AIVD är underställd inrikesministeriet och MIVD är underställd försvarsministeriet. Organisatoriskt sett opererar tjänsterna separat från varandra, men tjänsterna har också gemensamma organ, t.ex. en signalspaningsenhet som inrättades 2014. De ministrar som ansvarar för verksamheten ger varje år parlamentets (Staten-Generaal) båda kamrar en berättelse om underrättelsetjänsternas verksamhet. Dessutom har ministrarna ålagts en skyldighet att efter behov rapportera till parlamentet på eget initiativ. Underrättelseinhämtning som baserar sig på sökord ska rapporteras konfidentiellt till parlamentets båda kamrar och till övervakningskommissionen. 

Parlamentariskt kontrollorgan för AIVD och MIVD är säkerhets- och underrättelseutskottet (Commissie voor de Inlichtingen- en Veiligheidsdiensten, CIVD), som finns i anslutning till parlamentets representanthus (Tweede Kamer). Utskottet har fyra ledamöter och består av ordförandena för de största partierna som finns representerade i representanthuset. Det fokuserar sin övervakning på enskilda operationer, tjänsternas operativa effektivitet, verksamhetens ändamålsenlighet och lagenlighet samt budgeteringen av verksamheten. För att utskottet ska kunna genomföra övervakningen har det en omfattande rätt att få information, rätt att behandla sekretessbelagd information och även i övrigt omfattande befogenheter. CIVD har, avvikande från representanthusets övriga utskott, rätt att behandla statshemligheter. Utskottet kan vid behov ordna samrådsmöten och syneförrättningar. Det kan också be övervakningskommissionen göra undersökningar. Utskottet behandlar dessutom klagomål som anförts över underrättelse- och säkerhetstjänsternas verksamhet. Utskottet ger representanthuset en årlig redogörelse för sin verksamhet och rapporterar även i övrigt regelbundet sina observationer till representanthuset. Efter behov sammanställs både en offentlig och en sekretessbelagd version av rapporterna. 

Förutom CIVD utövar även representanthusets inrikesutskott (Vaste commissie voor Binnenlandse Zaken) parlamentarisk kontroll över AIVD. Inrikesutskottets sessioner är offentliga och utskottet har inte rätt att behandla information som ska klassificeras som statshemligheter. Trots detta är inrikesutskottets kontrolluppgift primär i förhållande till säkerhets- och underrättelseutskottets kontrolluppgift; ärendena förs vidare till CIVD endast i det fall att de inte kan behandlas offentligt. 

Ansvaret för laglighetskontrollen av AIVD:s och MIVD:s verksamhet ligger hos kommissionen för övervakning av underrättelse- och säkerhetstjänsterna (Commissie van Toezicht op de Inlichtingen- en Veiligheidsdiensten, CTIVD), som inrättades 2002 för att uppfylla de krav som ställs i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. För närvarande verkar denna oavhängiga kommission i två avdelningar. Övervakningskommissionens allmänna avdelning har tre ledamöter, som en ministergrupp bestående av premiär-, inrikes- och försvarsministern utser utifrån en kandidatlista som framställs av parlamentets representanthus. Två av dessa ledamöter ska ha en juridisk examen. Ledamöternas mandatperiod är sex år, och en ledamot kan återväljas bara en gång. Den andra avdelningen, som behandlar klagomål som anförts över underrättelseverksamheten, består av tre ledamöter som avlagt en juridisk examen. Övervakningskommissionen bistås av 12 anställda, och personalen kommer att utökas i och med att lagstiftningen revideras. 

CTIVD övervakar att underrättelse- och säkerhetstjänsterna följer den lag som utfärdats om deras verksamhet bl.a. när det gäller användningen av hemliga metoder för informationsinhämtning och behandlingen av personuppgifter. Kommissionen har omfattande befogenheter. Den har obegränsad tillgång till underrättelse- och säkerhetstjänsternas uppgifter och register. Den kan höra underrättelse- och säkerhetstjänsternas anställda och vittnen under ed eller sanningsförsäkran samt kalla in och höra sakkunnigvittnen. En del granskningar, såsom laglighetsgranskningen av signalspaningen, utförs årligen. Övervakningskommissionen sammanställer rapporter över de granskningar och undersökningar som den utför, och dessa rapporter ska innehålla en offentlig del. Rapporterna lämnas till den ansvariga ministern (till inrikesministern i fråga om AIVD och till försvarsministern i fråga om MIVD). Ministern presenterar rapporternas offentliga del för parlamentets båda kamrar. De sekretessbelagda delarna behandlas i slutet plenum av säkerhets- och underrättelseutskottet. Övervakningskommissionen ger dessutom råd och rekommendationer om underrättelse- och säkerhetstjänsterna till ministrarna. Kommissionen behandlar och undersöker klagomål som anförts över underrättelse- och säkerhetstjänsternas verksamhet. Klagomålen riktas till den ansvariga ministern, men ministern ska begära ett förslag till avgörande av kommissionen. Förslaget är inte bindande för ministern. Ett avgörande om klagomål kan överklagas hos justitieombudsmannen. 

I Nederländerna bereds en ny lag som ska ersätta lagen om underrättelse- och säkerhetstjänster. Behoven av att revidera lagen har behandlats i ett betänkande som den så kallade Dessens-kommittén (Evalutiecommissie Wet op de inlichtingen — en veiligheidsdiesten 2002) överlämnat den 2 december 2013. Lagförslaget enligt kommittébetänkandet ändrades efter en politisk debatt. Syftet med revideringen är att skapa nya befogenheter till underrättelseinhämtning, förbättra den rättsliga övervakningen och beakta den tekniska utvecklingen. Det har föreslagits att användningen av hemliga metoder för informationsinhämtning ska bindas till ett tillstånd som beviljas av ett nytt rättsligt organ. LagenWet op de Inlichtingen- en Veiligheidsdiensten har antagits 2017 genom en omröstning i parlamentets under- och överhus. Lagen ska träda i kraft den 1 maj 2018, men före det ordnas en rådgivande folkomröstning den 21 mars 2018. 

2.2.1.6 Tyskland 

Tysklands underrättelsetjänst för utlandet är Bundesnachrichtendienst (BND), som ansvarar för den yttre informationsinhämtningen i fråga om såväl civila som militära hot. BND sorterar under och styrs av förbundskanslersämbetet (Bundeskanzleramt). Förbundsstatens civilsäkerhetstjänst går under namnet Bundesamt für Verfassungsschutz (BfV) och dess militära säkerhetstjänst under namnet Amt für den Militärischen Abschirmdienst (MAD). BfV och MAD sorterar under och styrs av inrikesministeriet respektive försvarsministeriet. Förbundsstaten och delstaterna har delad behörighet i inrikes frågor. Varje delstat har en egen civilsäkerhetstjänst (Landesverfassungsschutz). Förbundsstaten har exklusiv behörighet i utrikes frågor och försvarsfrågor. 

BND:s, BfV:s och MAD:s uppgifter och befogenheter regleras i separata lagar (Gesetz über den Bundesnachrichtendienst, 20. Dezember 1990, BGBl. I S. 2954, 2979; Gesetz über den militärischen Abschirmdienst, 20. Dezember 1990, BGBl. I S. 2954, 2977; Gesetz über die Zusammenarbeit des Bundes und der Länder in Angelegenheiten des Verfassungsschutzes und über das Bundesamt für Verfassungsschutz, 20. Dezember 1990, BGBl. I S. 2954, 2970). Dessutom föreskriver den så kallade G 10-lagen (Gesetz zur Beschränkung des Brief-, Post- und Fernmeldegeheimnisses, 26. Juni 2001, BGBl. I S. 1254, 2298) om underrättelseinhämtningsmetoder som ingriper i förtroliga meddelandens innehåll. 

Förbundsdagens (Bundestag) kontrollutskott (Parlamentarische Kontrollgremium) är ett gemensamt parlamentariskt kontrollorgan för BND, BfV och MAD. Bestämmelser om utskottet finns i Tysklands grundlag (Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland, 23. Mai 1949, BGBl. S. 1) och i en separat lag om den parlamentariska kontrollen av underrättelseinhämtning (Gesetz über die parlamentarische Kontrolle nachrichtendienstlicher Tätigkeit des Bundes, 29. Juli 2009, BGBl. I S. 2346). Förbundsdagen fastställer i början av varje valperiod hur många ledamöter utskottet ska ha och väljer ledamöterna bland ledamöterna i förbundsdagen. Utskottet sammanträder minst en gång per kvartal. Varje ledamot kan sammankalla utskottet.  

Kontrollutskottet har rätt att få alla handlingar av underrättelsetjänsterna som det begär och uppgifter ur de personregister som de för. Vidare kan utskottet utan begränsning förrätta syn i underrättelsetjänstens lokaler. Underrättelsetjänstens personal är skyldig att på kallelse infinna sig för att höras vid utskottet. När de blir hörda är de skyldiga att tala sanning. Domstolarna och de övriga myndigheterna är skyldiga att ge utskottet handräckning för att det ska kunna utföra sina kontrolluppgifter. Tysklands förbundsregering (Bundesregierung) ska ge utskottet täckande information om underrättelsetjänstens allmänna verksamhet och vid behov om speciella frågor som rör dess verksamhet. Förbundsregeringen är också skyldig att till utskottet överlämna de uppgifter om underrättelsetjänsten som den begär separat. Förbundsregeringen och underrättelsetjänsten kan låta bli att till kontrollutskottet överlämna uppgifter som det begärt endast av tvingande skäl som anges särskilt i lag. Om parterna inte är eniga om skälens tvingande natur kan de föra ärendet till den konstitutionella domstolen (Bundesverfassungsgericht) för avgörande. 

Kontrollutskottet kan med två tredjedelars kvalificerade majoritet besluta att granskningsåtgärderna och deras resultat ska rapporteras till förbundsdagens plenum. Utskottet kan på samma sätt med två tredjedelars kvalificerade majoritet besluta att dess granskningsobservationer, som annars ska hållas hemliga, ska behandlas offentligt. Utskottet ska minst två gånger under en valperiod ge förbundsdagens plenum en täckande redogörelse för sin verksamhet. Till redogörelsen ska fogas utskottets syn på huruvida regeringen har fullgjort sina lagstadgade skyldigheter att lämna information och andra skyldigheter gentemot utskottet. 

Kontrollutskottet anvisas i G 10-lagen vissa uppgifter som går ut på att övervaka metoderna för underrättelseinhämtning när det gäller innehållet i förtroliga meddelanden. Utskottet granskar och godkänner de åtgärder för underrättelseinhämtning avseende datatrafik som fastställts av de behöriga ministrarna. G 10-lagen förpliktar också förbundsregeringen att med sex månaders mellanrum rapportera till kontrollutskottet om informationsinhämtning som riktats mot förtroliga meddelanden. Utskottet ska i sin tur ge förbundsdagen en årlig redogörelse för den kontroll som det utför med stöd av G 10-lagen. De specialuppgifter som föreskrivits för kontrollutskottet begränsar inte de övriga förbundsdagsutskottens allmänna kontrolluppgifter. Inrikesutskottet kan exempelvis undersöka BfV:s verksamhet och försvarsutskottet MAD:s verksamhet. 

För laglighetskontrollen av BND:s, BfV:s och MAD:s verksamhet ansvarar G 10-kommissionen, som finns i anslutning till förbundsdagen. Kommissionen består av en ordförande som har behörighet för domartjänst samt tre ledamöter och fyra ersättare. De utnämns till sina uppgifter av förbundsdagens kontrollutskott för en valperiod. Ledamöterna är i allmänhet förbundsdagsledamöter, men kommissionen är oberoende av förbundsdagen i sin verksamhet. Kommissionens verksamhet stöds av en personal som har både juridisk och teknisk kompetens. År 2016 bistods kommissionen av 13 anställda, som hör till personalen vid förbundsdagens kontrollutskott. För närvarande håller man på att utöka antalet biträdande anställda. 

G 10-kommissionen utför laglighetskontroll på förhand och i efterhand. Den är tillståndsmyndighet i sådana fall där säkerhets- och underrättelsetjänsterna behöver använda en metod för informationsinhämtning som inkräktar på skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden, exempelvis teleavlyssning. Dessutom kontrollerar den att säkerhets- och underrättelsetjänsterna har använt informationsinhämtningsmetoderna i enlighet med tillståndsvillkoren och att de har behandlat den information som de har inhämtat på ett lagenligt sätt. Kontrollen fokuseras bl.a. på efterlevanden av bestämmelserna om överlåtelse och utplåning av uppgifter samt underrättelse av objektet för informationsinhämtningen. Kommissionen har i sin granskningsverksamhet obegränsad tillgång till underrättelse- och säkerhetstjänsternas lokaler, uppgifter och register. Den kan göra granskningar på eget initiativ eller med anledning av klagomål. 

Säkerhets- och underrättelsetjänsterna och de ministerier som styr dessa har ålagts omfattande skyldigheter att på eget initiativ lämna information till G 10-kommissionen. De ska t.ex. med en månads mellanrum rapportera till kommissionen om sådana fall där personuppgifter har överlåtits till myndigheter i andra länder. Respektive säkerhets- eller underrättelsetjänst rapporterar till det ministerium som styr dess verksamhet. De styrande ministerierna, det parlamentariska kontrollorganet och laglighetskontrollorganet deltar i beslutsfattandet om användningen av hemliga underrättelseinhämtningsmetoder. På så sätt får de redan på förhand information om vissa enskilda operationer som säkerhets- och underrättelsetjänsterna utför. Exempel på andra kontrollorgan är dataskyddstillsynsmyndigheten (Bundesbeauftragte für den Datenschutz und die Informationsfreiheit) och förbundskanslersämbetet som övervakar BND. 

Tyska förbundsdagen godkände i slutet av 2016 en rad ändringar i lagstiftningen om underrättelsetjänsterna. Kärnan i reformen är övervakningen av underrättelsetjänsterna. I slutet av 2016 trädde en lag om utveckling av den parlamentariska kontrollen av förbundsstatens underrättelsetjänster i kraft (Gesetz zur weiteren Fortentwicklung der parlamentarischen Kontrolle der Nachrichtendienste des Bundes, 30. November 2016, BGBl. I S. 2746, 57). Genom den lagen ändrades lagen om parlamentarisk kontroll. I samband med reformen inrättades en tjänst för en permanent representant (Ständiger Bevollmächtigter des Parlamentarischen Kontrollgremiums), som bl.a. har till uppgift att informera och biträda förbundsdagens kontrollutskott och delta i G 10-kommissionens möten samt samordna de olika kontrollorganens arbete. 

Från början av 2017 gäller dessutom en lag där det för första gången föreskrivs om BND:s befogenheter i fråga om signalspaning som avser utländska förhållanden (Gesetz zur Ausland-Ausland-Fernmeldeaufklärung des Bundesnachrichtendienstes, 23. Dezember 2016, BGBl. I S. 3346, 67). Beslut om användning av signalspaning som avser utländska förhållanden fattas av förbundskanslersämbetet. Ett oavhängigt kontrollorgan som inrättats genom lagen (Unabhängiges Kontrollgremium) ska på förhand godkänna ett beslut om signalspaning som avser utländska förhållanden. Kontrollorganet består av en ordförande och två ledamöter. Ordföranden och den ena av ledamöterna ska vara domare vid Förbundsrepubliken Tysklands högsta domstol (Bundesgerichtshof), och den andra ledamoten ska vara åklagare vid högsta domstolen. Kontrollorganet utövar efterhandskontroll av verksamheten bl.a. i form av laglighetsgranskningar. Det undersöker också klagomål om signalspaning som avser utländska förhållanden. Kontrollorganet informerar kontrollutskottet om sin verksamhet med minst sex månaders mellanrum. 

2.2.1.7 Schweiz 

Schweiz har en nationell underrättelsetjänst (Nachrichtendienst des Bundes, NDB) som i första hand betjänar förbundsrådet (Bundesrat), ministerierna och försvarsmaktens ledning i säkerhetspolitiska frågor. Därtill stöder NDB åklagarmyndigheterna och kantonerna när det gäller att upprätthålla den inre säkerheten. Försvarsmakten har en egen underrättelsetjänst (Militärischer Nachrichtendienst, MND), som NDB samarbetar med. Underrättelse- och säkerhetstjänsterna regleras i en ny lag om underrättelseinhämtning som trädde i kraft i september 2017 (Bundesgesetz über den Nachrichtendienst, 25. September 2015). I den nya lagen fastställs NDB:s arbetsbeskrivning och befogenheter. De största ändringarna går ut på att övervakning i privata lokaler ska tillåtas, övervakning av gränsöverskridande datatrafik ska ordnas och befogenheterna till militär underrättelseinhämtning ska utvidgas. De olika faserna och komponenterna i den parlamentariska och den övriga kontrollen motsvarar huvudsakligen den tidigare lagstiftningen. En central ändring är att det nu för första gången föreskrivs i lag om den interna underrättelsetjänstens övervakningsavdelning, som finns i anslutning till försvarsministeriet (Nachrichtendienstliche Aufsicht, NDA). I samband med reformen fick övervakningsavdelningen dessutom större befogenheter. 

Det parlamentariska kontrollorganet för NDB och MND utgörs av ett gemensamt underutskott (Geschäftsprüfungsdelegation) till övervakningsutskotten för parlamentets underhus (Nationalrat) och överhus (Ständerat). Bestämmelser om underutskottets verksamhet finns i Schweiz grundlag (Bundesverfassung der Schweizerischen Eidgenossenschaft, vom 18. April 1999) och i den lag som gäller parlamentets verksamhet och organisation (Bundesgesetz über die Bundesversammlung, vom 13. Dezember 2002). Båda kamrarna i parlamentet utser inom sig tre ledamöter till underutskottet. Minst en av ledamöterna ska representera oppositionen. Underutskottet har obegränsad rätt att få sekretessbelagd information av underrättelsetjänsterna. Underutskottet kan av regeringen och de förbundsstatsmyndigheter som är underställda regeringen begära alla de uppgifter som det behöver i sin övervakningsverksamhet, inklusive protokoll från regeringens hemliga sammanträden. Underutskottet kan vid behov föreslå ändringar i de lagar som utfärdats om underrättelseverksamheten. Fokus i dess övervakning ligger på att underrättelseverksamheten ska vara lagenlig, ändamålsenlig och effektiv. Till utskottets centrala uppgifter hör att se till att landets regering i tillräcklig grad styr och övervakar underrättelsetjänsternas verksamhet. Det kan inte ändra beslut som fattats av regeringen eller underrättelsetjänsterna eller ersätta dessa med egna beslut, utan endast uttrycka sin åsikt om dem och ge rekommendationer. Om underutskottet upptäcker att underrättelsetjänsterna handlar på ett lagstridigt sätt eller i strid med effektivitetskraven kan det inleda en undersökning i ärendet. Parlamentets övervakningsutskott bestämmer om undersökningsresultaten ska offentliggöras. Övervakningsutskotten och underutskottet ger också ut en årsberättelse om övervakningen av underrättelsetjänsterna, och den behandlas av båda kamrarna i parlamentet. 

Enligt den nya lagen står Schweiz förbundsråd för den politiska styrningen av underrättelsetjänsterna. I den nya lagen fastställs på samma sätt som i den tidigare lagstiftningen att förbundsrådet har befogenhet att granska att hela den verksamhet som underrättelsetjänsterna bedriver är lagenlig, ändamålsenlig och effektiv. I fortsättningen är dock också försvarsministeriets övervakningsavdelning och övervakningsunderutskottet skyldiga att regelbundet informera förbundsrådet om övervakningsresultaten. 

Den nya lagen innehåller inga bestämmelser om en med avseende på verksamhetsområdet allmän och oavhängig laglighetskontroll av underrättelseverksamheten. Försvarsministeriet åläggs att ordna laglighetskontrollen av NDB:s verksamhet. Eftersom ministeriet dock ansvarar för den administrativa och operativa styrningen av underrättelsetjänsten är det svårt att betrakta den juridiska övervakning som ministeriet ordnar som oavhängig extern laglighetskontroll. Försvarsministeriet samordnar laglighetskontrollen med den parlamentariska kontrollen. 

Förbundsrådet ska enligt den nya lagen om underrättelseinhämtning inrätta en oavhängig tillsynsmyndighet som administrativt sett hör till försvarsministeriet (Aufsicht über den Nachrichtendienst) och som har till uppgift att övervaka den verksamhet som bedrivs av såväl underrättelsetjänsten som kantonernas verkställighetsmyndigheter samt alla tredje parter som sköter sådana uppgifter som underrättelsetjänsten gett dem. Lagen förpliktar tillsynsmyndigheten att varje år sammanställa en offentlig verksamhetsredogörelse för försvarsministeriet. I lagen konstateras vidare att försvarsministeriet ska tillsätta ett internt kontrollorgan som ska sköta den allmänna övervakningen av NDB. Detta organ, NDA, utför sitt övervakningsuppdrag utan styrning. Till denna egenkontroll hör också att granska lagenligheten i NDB:s och kantonernas säkerhetsmyndigheters verksamhet. NDA informerar kontinuerligt direktören för försvarsministeriet om övervakningsverksamhetens resultat. Dess rapporter är inte offentliga. 

Genom den nya lagen om underrättelseinhämtning fick Schweiz förbundsråd dessutom rätt att tillsätta ett oavhängigt kontrollorgan (Unabhängige Kontrollinstanz, UKI) som ska granska signalspaningens lagenlighet. Den bakomliggande orsaken är att Schweiz har för avsikt att stifta en lag om underrättelseinhämtning som riktar sig mot telekommunikationskablar. Regeringen beslutar om kontrollorganets sammansättning och organisation. Mandatperioden för kontrollorganets ledamöter är fyra år. Kontrollorganet har laglighetskontrolluppgifter av både förhands- och efterhandskaraktär. Den laglighetskontroll som organet utför på förhand går ut på att granska varje uppdrag som gäller underrättelseinhämtning i kabel innan det genomförs. Till kontrollorganets laglighetskontroll av efterhandskaraktär hör att granska att redan genomförda uppdrag som gällt underrättelseinhämtning i kabel har utförts på ett lagenligt sätt och att övervaka lagringen, utplåningen och överlåtelsen av uppgifter som inhämtats inom ramen för dessa uppdrag. Kontrollorganet har rätt att dels förbjuda förfaranden som det anser vara lagstridigt, dels förplikta det ministerium som ansvarar för styrningen av underrättelseverksamheten till att se till att uppgifter som inhämtats i strid med lag utplånas. Kontrollorganets rekommendationer, förslag och rapporter är inte offentliga. Den nya schweiziska lagen om underrättelseinhämtning innehåller dessutom bestämmelser om dataskyddstillsynsmyndighetens (Eidgenössische Datenschutz- und Öffentlichkeitsbeauftragter) rätt att granska underrättelsetjänstens personregister på den registrerades begäran. 

2.2.1.8 Frankrike 

Den franska underrättelsetjänsten (Direction générale de la Sécurité extérieure, DGSE) bedriver framför allt terrorismbekämpning, men dess befogenheter möjliggör i mycket omfattande utsträckning även övrig underrättelseverksamhet. DGSE samarbetar med den nationella säkerhetstjänsten (Service de Renseignement). 

I Frankrike sköts den parlamentariska kontrollen av underrättelseinhämtningen av en parlamentarisk underrättelsedelegation (Délégation parlementaire au renseignement, DPR). En särskild lag har utfärdats om delegationens verksamhet (Loi portant création d’une délégation parlementaire au renseignement, n° 2007-1443 du 9 octobre 2007). Delegationen består av fyra ledamöter från parlamentets andra kammare (Assemblée nationale) och fyra ledamöter från parlamentets första kammare (Sénat). Därtill består delegationen av ordförandena för de parlamentsutskott som ansvarar för den inre säkerheten och försvaret, och dessa fungerar också turvis som ordförande för delegationen ett år i sänder. De övriga delegationsledamöterna utses av ordförandena för parlamentets samtliga utskott. DPR:s befogenheter har utvidgats år 2013. Delegationen har till uppgift att övervaka och bedöma regeringspolitiken kring underrättelseinhämtningen. Delegationen övervakar inte direkt underrättelsetjänsten. Den kan ordna samrådsmöten och inhämta olika utredningar. Fyra av DPR-ledamöterna hör också till ett separat revisionsutskott som övervakar underrättelsetjänstens ekonomiska förvaltning (Commission de vérification des fonds spéciaux). Delegationen får inte information om underrättelseinhämtningsmetoder, internationellt utbyte av underrättelseinformation eller pågående underrättelseoperationer. DPR sammanställer rekommendationer för republikens president och premiärminister samt en årsredovisning för parlamentet. 

År 2015 godkändes en ändring i den franska lagen om underrättelseinhämtning (Loi relative au renseignement, n° 2015-912 du 24 juillet 2015), genom vilken myndigheternas befogenheter utökades och övervakningen av verksamheten sågs över. I samband med denna lagändring ändrades namnet på det organ som ansvarar för laglighetskontrollen av underrättelseverksamheten, nationella säkerhetskommissionen (Commission nationale de contrôle des interceptions de sécurité), till nationella underrättelsetillsynskommissionen (Commission nationale de contrôle des techniques de renseignement). Kommissionen är en självständig förvaltningsmyndighet. Den består av nio ledamöter: två ledamöter av nationalförsamlingen, två senatorer, två nuvarande eller tidigare medlemmar av högsta förvaltningsdomstolen (Conseil d’État), två nuvarande eller tidigare domare som inte hör till högsta domstolen, samt en expert på elektronisk datakommunikation. Högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen utser en ordförande bland ledamöterna. Ledamöternas mandatperiod är sex år. Ledamöterna av nationalförsamlingen väljs emellertid för en regeringsperiod och senatorerna för senatens mandatperiod. En person kan utses till ledamot av kommissionen endast en gång. Kommissionen har en generalsekreterare och anställda, som är experter på juridik, ekonomi, elektronisk kommunikation och personuppgiftsskydd. 

Kommissionen övervakar att lagen om underrättelseinhämtning iakttas i användningen av underrättelseinhämtningsmetoder. Ett utlåtande ska begäras av kommissionen för att sådana underrättelseinhämtningsmetoder som avses i lagen ska kunna inledas. Premiärministern eller en av denne särskilt befullmäktigad person kan bevilja tillstånd för dessa metoder efter att ett utlåtande av kommissionen har begärts. Den nationella tillsynskommissionen ska utan dröjsmål underrättas om premiärministerns beslut. I en ovillkorlig nödsituation kan premiärministern ge en myndighet tillstånd att påbörja underrättelseinhämtningen utan förhandsutlåtande från tillsynskommissionen. Kommissionen ska dock omedelbart informeras om beslutet. Om kommissionen anser att tillståndet har getts eller underrättelseinhämtningen har påbörjats på ett lagstridigt sätt ger kommissionen underrättelsemyndigheten och premiärministern en rekommendation om att verksamheten ska avbrytas och de inhämtade uppgifterna utplånas. Premiärministern meddelar omedelbart tillsynskommissionen vilka åtgärder som vidtagits på basis av rekommendationen. Om premiärministern inte följer rekommendationen eller vidtar åtgärder som måste betraktas som otillräckliga kan kommissionen genom ett majoritetsbeslut (majorité absolue) bestämma att ärendet ska föras till högsta förvaltningsdomstolen för avgörande. 

Kommissionen kan inleda en laglighetsgranskning på eget initiativ eller med anledning av ett klagomål. Ministerierna, ämbetsverken och tjänstemännen är skyldiga att bistå kommissionen i dess lagstadgade uppgifter. Kommissionen har rätt att få tillgång till bl.a. tillstånd, utlåtanden, register och insamlad information. Kommissionens ledamöter har rätt att få också sådan information som skyddas av strafflagen eller bevis, om det är nödvändigt för att en uppgift ska kunna skötas. Premiärministern kan ge kommissionen alla eller en del av granskningsrapporterna om underrättelseinhämtningen och andra allmänna granskningsrapporter som hör till kommissionens ansvarsområde. Kommissionen sammanställer årligen en offentlig rapport över sin verksamhet. Den ska vid behov informera premiärministern om sina övervakningsobservationer. Dessa uppgifter kan levereras till premiärministern via den parlamentariska underrättelsedelegationen. Kommissionen kan besvara presidentens, parlamentets och underrättelsedelegationens förfrågningar. 

Efter terrordåden i november 2015 utlystes i Frankrike undantagstillstånd genom lag (Loi prorogeant l'application de la loi n° 55-385 du 3 avril 1955 relative à l'état d'urgence et renforçant l'efficacité de ses dispositions, n° 2015-1501 du 20 novembre 2015). Myndigheterna har större befogenheter och rättigheter att begränsa den enskilda människans frihet under undantagstillstånd än under normala förhållanden. Undantagstillståndslagen ger bl.a. myndigheterna behörighet att genom ett beslut av inrikesministern göra husrannsakan utan domstolsbeslut och vidta åtgärder för att stänga webbsidor som sympatiserar med terrorism eller uppmuntrar till terrordåd. Undantagstillståndet upphörde den 1 november 2017, när en ny lag om den inre säkerheten och kampen mot terrorism trädde i kraft (Loi renforçant la sécurité intérieure et la lutte contre le terrorisme, n° 2017-1510 du 30 octobre 2017). Den nya lagen innehåller inga bestämmelser som anknyter till underrättelseverksamheten eller övervakningen av denna. För närvarande ser man i Frankrike inget behov av att revidera innehållet i lagarna om underrättelseinhämtning. Sannolikt kommer det ändå före år 2020 att föreslås att lagarna revideras med anledning av den tekniska och teknologiska utvecklingen. 

2.2.1.9 Italien 

Italien reviderade sin underrättelseorganisation år 2007. Landets underrättelseverksamhet är indelad i underrättelseinhämtning inom landet (Agenzia Informazioni e Sicurezza Interna, AISI) och underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden (Agenzia informazioni e sicurezza esterna, AISE). Under försvarsmaktens kommendör finns dessutom en enhet som producerar riktad information för de militära operationers behov som Italien deltar i på det internationella planet. På premiärministerns kansli finns en separat avdelning för information som rör den nationella säkerheten (Dipartimento delle Informazioni per la Sicurezza, DIS). AISI och AISE sorterar under denna avdelning. DIS bearbetar den information som fås från underrättelsetjänsterna för premiärministerns bruk och samordnar underrättelseverksamheten. Underrättelsemyndigheterna har dessutom ett gemensamt signalspaningssystem. Premiärministern har en mycket central roll i det italienska systemet för underrättelseinhämtning. Premiärministern leder bl.a. CISR-kommittén (Comitato interministeriale per la sicurezza della Repubblica), som ansvarar för den nationella säkerheten och som består av ett antal ministrar. DIS-chefen är sekreterare i kommittén. 

Ansvaret för den parlamentariska kontrollen av det italienska systemet för underrättelseinhämtning ligger hos den parlamentariska kommittén för nationell säkerhet COPASIR (Comitato parlamentare per la sicurezza della Repubblica). Kommittén består av tio ledamöter (fem representanter från parlamentets överhus och fem från parlamentets underhus), och den leds av en representant för oppositionen. Kommittén har omfattande rättigheter att få information och förrätta inspektioner. Vid behov kan kommittén också be att få höra premiärministern och bestämma att en intern laglighetskontroll av underrättelseverksamheten ska utföras. Italien har inget separat organ för laglighetskontroll av underrättelseinhämtningen. 

2.2.1.10 Sammandrag av och slutsatser om den internationella jämförelsen 

Flera europeiska länder har ansett det vara viktigt att föreskriva om övervakningen av underrättelseverksamheten. Många stater har dessutom nyligen satt i kraft eller bereder för tillfället ändringar i lagstiftningen om underrättelseinhämtning, och en del av dessa ändringar gäller också övervakningen av verksamheten i fråga (t.ex. Nederländerna, Tyskland, Schweiz, Frankrike och Italien). I de analyserade staterna övervakas underrättelseverksamheten genom intern kontroll inom förvaltningsområdet, parlamentarisk kontroll och extern laglighetskontroll samt olika blandmodeller av parlamentarisk kontroll och laglighetskontroll. 

Av de länder som ingår i jämförelsen har följande ett separat parlamentariskt kontrollorgan: Danmark (parlamentets underrättelseutskott), Nederländerna (representanthusets inrikesutskott och säkerhets- och underrättelseutskott), Tyskland (förbundsdagens kontrollutskott), Schweiz (gemensamt underutskott till övervakningsutskotten för parlamentets underhus och överhus), Frankrike (parlamentarisk underrättelsedelegation) och Italien (parlamentarisk säkerhetskommitté). I dessa länder utgörs det organ som utövar parlamentarisk kontroll av ett specialutskott vid parlamentet eller ett därmed jämförbart organ. 

I Danmark består parlamentets underrättelseutskott, som ansvarar för den parlamentariska kontrollen, av fem parlamentsledamöter som hör till de partier som är representerade i parlamentets presidium. I Nederländerna är det i första hand representanthusets inrikesutskott som utövar parlamentarisk kontroll av underrättelseverksamheten, men i ärenden som ska hemlighållas sköts denna uppgift av underhusets säkerhets- och underrättelseutskott. När det gäller den tyska underrättelsetjänsten sköts den parlamentariska kontrollen av förbundsdagens kontrollutskott. Förbundsdagen fastställer i början av varje valperiod hur många ledamöter utskottet ska ha och väljer ledamöterna bland ledamöterna i förbundsdagen. I Schweiz utövas den parlamentariska kontrollen av ett gemensamt underutskott till parlamentskamrarnas övervakningsutskott. Båda kamrarna i parlamentet utser inom sig tre ledamöter till underutskottet, och minst en av dessa ska representera oppositionen. 

Sverige har inget sådant parlamentariskt kontrollorgan vars uttryckliga eller huvudsakliga uppgift består av att övervaka underrättelseverksamheten. Övervakningen genomförs i praktiken så att parlamentets försvarsutskott behandlar den redogörelse för signalspaning som regeringen varje år ger parlamentet. Det norska parlamentet består i sin tur av en särskild delegation som bedriver både parlamentarisk kontroll och laglighetskontroll av underrättelseverksamheten. Delegationen består av sju ledamöter, som parlamentets plenum utnämner för fem år i sänder. Sammansättningen ska återspegla de politiska styrkeförhållandena i parlamentet, men sittande parlamentsledamöter kan inte utnämnas till delegationen. 

EU:s byrå för grundläggande rättigheter (European Union Agency for Fundamental Rights) har rapporterat (Surveillance by intelligence services: fundamental rights safeguards and remedies in the EU, 2015 och 2017) att av EU-medlemsstaterna är det endast Irland och Malta som helt saknar en organiserad parlamentarisk kontroll av underrättelseverksamheten. I rapporten konstateras också att förutom Sverige och Finland har inte heller Portugal, Cypern eller Grekland något särskilt organ för parlamentarisk kontroll av underrättelseverksamheten (committee); i dessa länder ansvarar parlamentsutskott eller andra motsvarande organ vid sidan av sina övriga uppgifter för den parlamentariska kontrollen av underrättelseverksamheten. 

Den parlamentariska kontrollen av underrättelseverksamheten har således i allmänhet ålagts ett kontrollorgan i anslutning till parlamentet. Oftast sköts dessa kontrolluppgifter av ett specialutskott vid parlamentet eller ett därmed jämförbart organ. Utskotten har dock varierande uppgifter och roller i de olika ländernas parlamentsarbete; följaktligen ska försiktiga slutsatser dras utifrån jämförelsen. 

Den övervakning som de parlamentariska kontrollorganen utövar överskrider i allmänhet förvaltningsområdesgränserna i det avseendet att den riktar sig mot både civil och militär underrättelseinhämtning. Kontrollorganens sammansättning återspeglar på ett eller annat sätt de politiska styrkeförhållandena: t.ex. i Danmark består kontrollorganet av företrädare för de partier som ingår i folktingets presidium och i Nederländerna av ordförandena för de fyra största partierna. I allmänhet består kontrollorganet också av företrädare för oppositionen. 

De parlamentariska kontrollorganen bedriver delvis också sådan verksamhet som i Finland betraktas som laglighetskontroll. I Norge kan stortingets EOS-delegation med hänseende till sin verksamhet och sammansättning snarare betraktas som ett laglighetskontrollorgan än en aktör som bedriver parlamentarisk kontroll. Även i Nederländerna och Tyskland har de parlamentariska kontrollorganen vissa laglighetskontrolluppgifter. De parlamentariska kontrollorganens rätt att få information varierar mellan olika länder. I synnerhet i de ovan nämnda länderna, som har ett kontrollsystem av blandmodell, är kontrollorganens rätt att få information synnerligen omfattande. I Norge, Nederländerna och Tyskland kan kontrollorganen t.ex. förrätta syner i underrättelsetjänsternas lokaler. De flesta parlamentariska kontrollorganen ger årligen parlamentets plenum en redogörelse för eller berättelse om sin verksamhet. 

I majoriteten av de ovan analyserade länderna, med undantag av Norge, finns det vid sidan av det parlamentariska kontrollorganet ett organ som utövar laglighetskontroll av underrättelseverksamheten. En rapport av EU:s byrå för grundläggande rättigheter visar att femton EU-medlemsstater har ett separat sakkunnigorgan som utövar laglighetskontroll av underrättelseinhämtningen. Laglighetskontrollen genomförs av en aktör som är oberoende av underrättelsetjänsten. Det kan t.ex. vara fråga om en permanent självständig övervakningskommitté eller granskningsnämnd. Laglighetskontrollen utövas ofta av organ i nämndform, vars sammansättning på ett eller annat sätt kan återspegla de politiska styrkeförhållandena i parlamentet. De parlamentariska kontrollorganen kan i allmänhet påverka laglighetskontrollorganens sammansättning. I vissa fall (t.ex. Sverige) har avsaknaden av parlamentarisk specialkontroll kompenserats exempelvis genom att parlamentet har getts befogenhet att påverka sammansättningen av det organ som utövar laglighetskontroll av underrättelseverksamheten. Laglighetskontrollorganen rapporterar också, oftast årligen, om sin verksamhet till de parlamentariska kontrollorganen. 

Kontrollorganet har oftast till uppgift att antingen på eget initiativ eller med anledning av klagomål övervaka verksamhetens lagenlighet och de metoder som används i informationsinhämtningen. Laglighetskontrollorganen har i allmänhet obegränsad tillgång till underrättelsetjänstens lokaler och handlingar. Deras ledamöter har tystnadsplikt. Kontrollorganen har ofta också rätt att ge underrättelsetjänsterna bindande förbud och uppmaningar eller åtminstone att överlämna verkställandet av sina uppmaningar för övervägande till den minister som ansvarar för underrättelsetjänstens verksamhet. Kontrollorganen rapporterar vanligtvis om sina observationer, både i enskilda fall och i sina årsrapporter, till den minister som styr underrättelseverksamheten och till objektet för övervakningen. De uppgifter som fastställts för kontrollorganen begränsar i allmänhet inte eventuella högsta laglighetsövervakares eller dataskyddstillsynsmyndigheters kontrollbefogenheter. 

I Sverige, Tyskland och Schweiz regleras laglighetskontrollen av signalspaning separat. I Sverige har övervakningen av signalspaningen preciserats och specificerats på författningsnivå. I Tyskland och Schweiz har kontrollorganet getts mandat att övervaka denna verksamhet även proaktivt i egenskap av tillståndsmyndighet. 

Sammanfattningsvis kan det konstateras att det varierar från land till land hur detaljerat underrättelseverksamheten och dess övervakning regleras och hur den organiseras. Överlag finns det mycket stora skillnader mellan de olika nationella checks and balances-arrangemangen och de statliga systemen som helhet. Det är således inte möjligt att utifrån jämförelseländernas lagstiftning och system dra direkta slutsatser om vilka modeller för övervakning av underrättelseverksamheten som lämpar sig för Finland. Övervakningen av underrättelseverksamheten ska ordnas med beaktande av särdragen i den finländska parlamentariska kontrollen och laglighetskontrollen. 

2.2.2  2.2.2 Internationella konventioner om mänskliga rättigheter och EU:s rättsordning

2.2.2.1 Europakonventionen 

Efterlevnaden av Europakonventionen övervakas av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Domstolen har under de senaste decennierna meddelat åtskilliga avgöranden som gällt säkerhets- och underrättelsetjänster samt hemliga tvångsmedel och hemlig informationsinhämtning. I dessa avgöranden har domstolen i synnerhet tolkat artikel 8, som gäller rätt till skydd för privat- och familjeliv, och artikel 13, som gäller rätt till ett effektivt rättsmedel. Även artikel 10, där det föreskrivs om yttrandefrihet och källskydd, har varit av betydelse i domstolens tolkningspraxis. 

Enligt artikel 8 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Denna rättighet är dock inte gränslös, eftersom myndigheterna får inskränka åtnjutandet av den under de förutsättningar som anges i artikel 8.2. En inskränkning av de rättigheter som garanteras i artikel 8 i Europakonventionen ska bl.a. bygga på nationell lag. Domstolen för de mänskliga rättigheterna har krävt att det ska finnas bestämmelser i lag om övervakningen av observationsbefogenheter och om de rättsmedel som gäller dessa. (Se Amann v. Schweiz; Contreras v. Spanien; Bugallo v. Spanien; Kennedy v. Förenade Kungariket; Liberty m.fl. v. Förenade Kungariket; Shimovolos v. Ryssland; Weber & Saravia v. Tyskland; Zakharov v. Ryssland.) 

I artikel 13 i Europakonventionen konstateras följande: ”Var och en, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet.” Avgörandepraxis vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna visar att övervakningen av myndigheternas hemliga observationsbefogenheter ska organiseras effektivt. Staterna har emellertid omfattande prövningsrätt när det gäller hur de uppfyller kravet på effektivt rättsmedel. Enligt domstolen kräver artikel 13 inte nödvändigtvis att det effektiva rättsmedlet är en domstol. Det beror snarare på den aktuella rättighetens karaktär och omständigheterna i respektive fall vilken typ av nationellt rättsskydd Europakonventionen kan anses kräva. Övervakningen kan dock enligt domstolen inte ske helt och hållet inom ramen för den interna kontroll som myndigheterna utövar själva. Domstolen har lagt vikt vid såväl extern kontroll som parlamentarisk kontroll. Domstolen har konstaterat att det är viktigt med tanke på skyddet av demokratin att parlamentet deltar i övervakningen av hemliga observationsbefogenheter. Samverkan av olika rättsmedel kan vara tillräckligt effektiv särskilt i situationer som gäller statens säkerhet. (Se Campbell v. Förenade Kungariket; Leander v. Sverige; Segerstedt-Wiberg m.fl. v. Sverige.) 

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har bedömt effektiviteten främst med hänseende till huruvida övervakningsorganet är behörigt att avgöra ärendet och vilka processuella rättsskyddsgarantier det kan tillföra processen. Övervakningens effektivitet har också kopplats till frågan om tillsynsmyndighetens rätt att få information. Domstolen har dessutom ansett att avgöranden av aktörer som utövar laglighetskontroll ska ha en juridiskt bindande effekt på kontrollobjekten. Rättsskyddet kan ur perspektivet för Europakonventionen också sakna effekt om den som avgör ärendet inte har behörighet att bevilja skadestånd till den som överklagar. En förutsättning för att ett rättsmedel ska vara effektivt är att ett givet beslut verkställs. Ett rättsmedel är inte effektivt om myndigheterna genom sina åtgärder eller försummelser förhindrar dess användning. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i sin rättspraxis betonat att det nationella rättssystemet ska ha tillräckliga rättsskyddsgarantier som skyddar också mot dröjsmål och andra försummelser från myndigheternas sida. (Se Segerstedt-Wiberg m.fl. v. Sverige; Szabó & Vissy v. Ungern.) 

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har vanligtvis förutsatt att den person som är föremål för en påstådd kränkning ska ha direkt tillgång till ett rättsmedel utan mellanhänder. En förutsättning för att besvär eller klagomål ska kunna anföras är i allmänhet att personen blir informerad av en myndighet om att han eller hon blivit föremål för informationsinhämtning efter att användningen av informationsinhämtningsmetoden har upphört. Trots detta kan också ett system som inte överhuvudtaget förutsätter att den som är föremål för informationsinhämtning ska informeras stå i harmoni med Europakonventionen. I sådana fall ska klagorätten enligt den nationella lagstiftningen vara så allmän att vem som helst kan anföra klagomål enbart på basis av en misstanke om att myndigheterna har gjort inskränkningar i skyddet för hans eller hennes meddelandehemlighet. (Se Association for European Integration and Human Rights & Ekimdzhiev v. Bulgarien; Kennedy v. Förenade Kungariket; Klass m.fl. v. Förbundsrepubliken Tyskland; Popescu v. Rumänien; Smith & Grady v. Förenade Kungariket; Weber & Saravia v. Tyskland; Zakharov v. Ryssland.) 

Förutom övervakningens effektivitet har också övervakningsorganets oavhängighet blivit ett viktigt krav i rättspraxisen vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Domstolen har krävt att organet ska vara tillräckligt självständigt i förhållande till dem som utövar verkställande makt. Laglighetskontrollorganet får inte heller ha för nära politiska kopplingar. Även ett övervakningsorgan som inte är en domstol kan uppfylla kraven enligt Europakonventionen, förutsatt att det är tillräckligt självständigt. Exempelvis en åklagare har inte ansetts vara en tillräckligt självständig aktör ur Europakonventionens perspektiv. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har dessutom fäst vikt vid övervakningsorganens ledamöters yrkeskompetens och bakgrund. Den har förhållit sig positiv till övervakningsmodeller där de som utses för denna uppgift förutsätts ha en hög domartjänst. (Se Kennedy v. Förenade Kungariket; Klass m.fl. v. Förbundsrepubliken Tyskland; Kopp v. Schweiz; Popescu v. Rumänien nr 2; R.E. v. Förenade Kungariket; Szabó & Vissy v. Ungern; Weber & Saravia v. Tyskland; Zakharov v. Ryssland.) 

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna behandlar för tillfället besvär över moderna informationsinhämtningsmetoder. De besvär som är under behandling grundar sig i stor utsträckning på Edward Snowdens avslöjanden av USA:s underrättelse- och säkerhetstjänsts (National Security Agency) verksamhet och dess samarbete med andra länders underrättelseorganisationer. De avgöranden som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna meddelar i dessa fall kan vara av betydelse också för de krav som ska ställas på de nationella systemen för övervakning av underrättelseverksamheten. (Se Big Brother Watch m.fl. v. Förenade Kungariket; Bureau of Investigative Journalism & Ross v. Förenade Kungariket; Human Rights Organisations m.fl. v. Förenade Kungariket.) 

Förutom Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har också Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter fäst vikt vid övervakningen av underrättelseverksamheten. År 2015 gav kommissionären för mänskliga rättigheter ut rekommendationer om hur de mänskliga rättigheterna ska tas i beaktande på ett effektivt sätt i övervakningen av underrättelseverksamheten (Democratic and effective oversight of national security services, Issue paper, Commissioner for Human Rights, Council of Europe, 2015). Bland de sammanlagt 25 rekommendationerna förde kommissionären fram att det nationella systemet för övervakning av underrättelseverksamheten alltid bör innefatta minst ett övervakningsorgan som är oberoende av den verkställande makten och underrättelsemyndigheterna. Övervakningen bör fokuseras på lagligheten av alla delfaktorer av underrättelseverksamheten och på att verksamheten är förenlig med de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Övervakningen bör också täcka underrättelsemyndigheternas internationella samarbete och det utbyte av information som det innefattar. De som utövar övervakning av underrättelseverksamhet bör överlag ha tillgång till all information de behöver trots bestämmelserna om sekretess och de begränsningar som följer av internationell praxis. 

Enligt kommissionären för mänskliga rättigheter bör individerna ha möjlighet att föra ärenden vidare till externa övervakningsorgan för behandling. Om ett sådant organ endast har befogenheter att fatta icke-bindande beslut bör staten säkerställa individernas rätt till ett effektivt och täckande rättsskydd på något annat sätt. Det externa övervakningsorganet bör ha rätt att avbryta eller avsluta användningen av en lagstridig underrättelseinhämtningsmetod. Kommissionären för mänskliga rättigheter konstaterar vidare att det för övrigt bör finnas ett fast inbördes förhållande mellan den externa laglighetskontrollen av underrättelseverksamheten och den parlamentariska kontrollen så att det organ som ansvarar för den parlamentariska kontrollen medverkar vid utnämningen av de externa laglighetskontrollorganen och kan ge dem övervakningsuppdrag. Laglighetsövervakarna bör i sin tur rapportera om sin verksamhet till det parlamentariska organet. Rapporternas offentliga delar bör komma till allmän kännedom. Enligt kommissionären för mänskliga rättigheter bör övervakningssystemet och lagstiftningen om det vara föremål för kontinuerlig bedömning och uppföljning. 

Kommissionären för mänskliga rättigheter anser i sina rekommendationer att det överlag är viktigt att den nationella övervakningen av underrättelseverksamheten uppfyller de minimikrav som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ställer för övervakningen. Vidare ska de nationella systemen vara i linje med de rekommendationer som inom ramen för FN:s råd för mänskliga rättigheter har getts om övervakningen av underrättelseverksamheten och de synpunkter som Europeiska kommissionen för demokrati genom lag inom Europarådet, den s.k. Venedigkommissionen, har framfört i frågan. 

Venedigkommissionen gav 2007 ut en rapport om den demokratiska övervakningen av underrättelsetjänsterna som baserar sig på en internationell jämförelse (Report on the Democratic Oversight of the Security Services, CDL-AD(2007)016, European Commission for Democracy through Law (Venice Commission), Council of Europe, 2007). Fokus i rapporten låg på att undersöka de nationella parlamentens och deras organs samt domstolarnas ställning i övervakningen av underrättelseverksamheten. Enligt Venedigkommissionen är det nödvändigt att systemet för övervakning av underrättelseverksamheten innefattar en effektiv, sakkunnig och på alla sätt trovärdig extern övervakningsmekanism, som bygger på såväl juridisk som parlamentarisk övervakning. Övervakningen får inte ske enbart inom förvaltningen, utan den ska vara uppbyggd i flera nivåer som är länkade till och kompletterar varandra. Kommissionen betonade att det är viktigt att en parlamentarisk övervakning ordnas med tanke på verksamhetens demokratiska legitimitet. Dessutom ska individerna ha möjlighet att föra ett ärende som gäller underrättelsemyndigheternas verksamhet till ett oberoende organ för behandling. Övervakningen ska omfatta hela underrättelseverksamheten, inklusive underrättelsemyndigheternas internationella samarbete. Venedigkommissionen föreslog dessutom att det externa övervakningsorganet ska rapportera om sin övervakning till parlamentet. Övervaknings- och ansvarssystemet ska bedömas och följas upp kontinuerligt. Mellan de nationella systemen bör det ske ett utbyte av information om och erfarenheter av bästa praxis när det gäller övervakningen av underrättelseverksamheten. 

2.2.2.2 Den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter 

Verkställigheten av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter övervakas av kommittén för mänskliga rättigheter, som kontinuerligt utvecklar tolkningen av bestämmelserna i konventionen. Kommittén har också gjort ställningstaganden om artikel 17 i konventionen, som gäller integritetsskyddet. Enligt denna artikel får ingen utsättas för godtyckligt eller olagligt ingripande med avseende på privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder eller sitt anseende. Vidare har var och en rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp. Avvikelser från skyldigheten enligt denna artikel kan göras endast under ett allmänt nödläge som hotar den nationella existensen. 

Flera besvär över kränkningar av integritetsskyddet enligt artikel 17 har anförts med stöd av konventionens fakultativa protokoll, men tills vidare har fallen inte gällt säkerheten i datanät, elektronisk kommunikation eller underrättelseverksamhet. Det kan anses sannolikt att denna typ av frågor i fortsättningen kommer att bli mer synliga i det arbete som kommittén för mänskliga rättigheter bedriver. Underrättelseinhämtning som riktas mot elektronisk kommunikation har redan behandlats i samband med konventionsstaternas regelbundna rapportering. I samband med granskningen av lagstiftningen om underrättelseinhämtning fäste kommittén i sina kommentarer om USA:s fjärde rapport vikt vid bl.a. övervakningssystemet. Enligt kommittén ska ett tillräckligt övervakningssystem anknytas till underrättelseverksamheten. Vidare ska de som blivit föremål för oegentligheter ha tillgång till effektiva rättsmedel. (Se Concluding observations on the fourth periodic report of the United States of America, CCPR/C/USA/CO/4, United Nations, Human Rights Committee, 23 April 2014.) 

Även FN:s råd för mänskliga rättigheter har fäst vikt vid underrättelseverksamheten i sin resolution om de grundläggande och mänskliga rättigheterna i bekämpningen av terrorism från år 2012 (Resolution on the protection of human rights and fundamental freedoms while countering terrorism, A/HRC/19/L.25, United Nations, Human Rights Council, 19 March 2012). I resolutionen hänvisas det till en rapport av FN:s specialrapportör Martin Scheinin (Special Rapporteur on the promotion and protection of human rights and fundamental freedoms while countering terrorism) från år 2010 (Compilation of good practices on legal and institutional frameworks and measures that ensure respect for human rights by intelligence agencies while countering terrorism, including on their oversight, A/HRC/14/46, United Nations, Human Rights Council, 17 May 2010), och staterna uppmanas att vidta de åtgärder som enligt rapporten behövs. 

FN:s specialrapportör ger i sin rapport 35 rekommendationer avsedda att säkerställa tryggandet av de mänskliga rättigheterna i den underrättelseverksamhet som bedrivs för att bekämpa terrorism och i övervakningen av underrättelseverksamheten. Enligt rapporten ska det fastställas i lag vilka befogenheter och uppgifter de aktörer som deltar i övervakningen av underrättelseverksamheten ska ha. Övervakningen ska bestå av sådan övervakning som hör till den verkställande makten, parlamentarisk kontroll och övervakning som bedrivs av domstolar samt särskilda övervakningsorgan. I rapporten konstateras att övervakningsorgan som behandlar besvär som anförs av individer och andra rättskyddsinstrument ska vara oberoende av underrättelsemyndigheterna och den verkställande makten. Det ska vara möjligt för en individ som upplever att underrättelsemyndigheterna har kränkt hans eller hennes rättigheter att få sin sak prövad och avgjord av en domstol eller något annat övervakningsorgan. Detta organ ska ha tillgång till effektiva åtgärder, såsom rätt att bevilja skadestånd och fatta bindande beslut. Övervakningsorganen ska ha obegränsade rättigheter att få information, och den övervakningshelhet som de bildar ska täcka alla delfaktorer i underrättelseverksamheten. Det rekommenderas att de aktörer som övervakar underrättelseverksamheten ska sörja för skyddet av personuppgifter och andra sekretessbelagda uppgifter på ett ändamålsenligt sätt. De ska ha de befogenheter och resurser och den sakkunskap som krävs för att kunna bedriva övervakning på eget initiativ. Underrättelsemyndigheterna ska samarbeta med övervakningsorganen för att möjliggöra en fullskalig övervakning. FN:s specialrapportör föreslog också att de som arbetar vid underrättelsemyndigheterna ska kunna rapportera oegentligheter och att skyddet för denna typ av angivare måste säkerställas. 

2.2.2.3 EU-rätten 

Europeiska unionens domstol tolkar EU-lagstiftningen och säkerställer att den tillämpas på samma sätt i alla EU-länder. EU-domstolen har med anledning av artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen (EUVL C 2020, 7.6.2016) haft en mer indirekt roll än Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i övervakningen av underrättelseverksamheten. Enligt denna bestämmelse hör den nationella säkerheten uttryckligen till respektive medlemsstats ansvar. Unionen är således inte behörig i frågor som gäller nationell säkerhet. I praktiken är det dock inte alltid entydigt så att en fråga faller utanför EU-rättens tillämpningsområde på grundval av undantaget om nationell säkerhet. (Se ZZ, C-300/11; Insinööritoimisto InsTiimi Oy, C-615/10; kommissionen v. Finland, C-284/05.) EU:s rättsordning och vissa förhandsavgöranden av Europeiska unionens domstol samt ogiltighetstalan som väcks mot EU-lagstiftning har således betydelse också för underrättelseverksamheten och utvecklingen av den nationella lagstiftningen om denna. 

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUVL C 326, 26.10.2012), som trädde i kraft 2009, fastställer de giltiga grundläggande rättigheterna på unionsnivå. Medlemsstaterna är enligt artikel 51.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna skyldiga att följa stadgan alltid när de tillämpar EU-rätten. Det är emellertid möjligt att också utanför EU-rättens tillämpningsområde utnyttja stadgan om de grundläggande rättigheterna som tolkningshjälp exempelvis i situationer där Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna inte har behandlat en fråga. I artikel 52.3 i stadgan om de grundläggande rättigheterna föreskrivs det att till den del rättigheterna enligt stadgan och de rättigheter som säkerställs i Europakonventionen motsvarar varandra har de samma betydelse och räckvidd. Detta hindrar inte unionen från att bevilja ett mer omfattande skydd än Europakonventionen. (Se Kadi och Al Barakaat, C-402/05, C-415/04; Internationale Handelsgesellschaft, C-11/70.) 

Enligt artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har var och en rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer. Enligt artikel 8 i stadgan har var och en rätt till skydd för de personuppgifter som rör honom eller henne. Dessa uppgifter ska behandlas lagenligt för bestämda ändamål och på grundval av den berörda personens samtycke eller någon annan legitim och lagenlig grund. Var och en har rätt att få tillgång till insamlade uppgifter som rör honom eller henne och att få rättelse av dem. En oberoende myndighet ska kontrollera att dessa regler efterlevs. Artiklarna 7 och 8 i stadgan utgör dock inga absoluta rättigheter. Rätten att ta del av sina egna uppgifter kan således begränsas bl.a. på grundval av den nationella säkerheten eller för att skydda en brottsundersökning. Av de begränsningsvillkor som nämns i artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna är i synnerhet proportionalitetsprincipen kopplad till rättsskydds- och övervakningsfrågor. EU-domstolen har vid bedömning enligt proportionalitetsprincipen i frågor som gäller skyddet för personuppgifter fäst vikt förutom vid andra omständigheter även vid övervakningen av det system som är objekt för bedömningen och tillräckligheten av de rättsmedel som finns till förfogande. 

I Schrems-domen konstaterade EU-domstolen att det centrala innehållet i den grundläggande rättigheten rörande ett effektivt rättsskydd kränks av ett regelverk där enskilda personer inte ges möjlighet att ta del av personuppgifter som rör dem själva eller att få sådana uppgifter rättade eller raderade. Domstolen ansåg att kommissionens beslut (2000/520/EG) hindrade de nationella tillsynsmyndigheterna från att utöva sina befogenheter, om en person ifrågasätter beslutets förenlighet med skyddet för personernas privatliv, friheter och grundläggande rättigheter. Kommissionen hade i detta beslut konstaterat att en tillräcklig skyddsnivå för överförda personuppgifter i USA garanteras med hjälp av Safe Harbor-systemet. Systemet i fråga innehöll ett antal principer om skyddet för personuppgifter, som de amerikanska företagen frivilligt kan förbinda sig till. I praktiken hade detta system dock hindrat de nationella tillsynsmyndigheterna från att undersöka om skyddet är tillräckligt och vid behov avbryta överföringen av uppgifter. EU-domstolen ansåg att kommissionens beslut inte kan omintetgöra den behörighet som de nationella tillsynsmyndigheterna har med stöd av stadgan om de grundläggande rättigheterna och dataskyddsdirektivet (95/46/EG). Kommissionens beslut upphävdes på grundval av domen. (Schrems v. Data Protection Commissioner, C-362/14; se UGT-Rioja m.fl., C-428/06—C-434/06.) 

I sitt utlåtande om Schrems-domens konsekvenser av den 16 oktober 2015 ansåg en arbetsgrupp enligt artikel 29 i dataskyddsdirektivet det vara viktigt att tillsynsmyndigheterna har en gemensam ståndpunkt när det gäller tillämpningen av domen. Som ett resultat av de förhandlingar som arbetsgruppen föreslog kom EU och USA överens om att börja tillämpa ett system som ersatte Safe Harbor, Privacy Shield, och som togs i bruk den 1 augusti 2016. Bägge dessa system innehåller sju huvudprinciper, som bl.a. inkluderar krav på informerande av enskilda personer och tillgången till rättsmedel. Privacy Shield-systemet har ansett förbättra individernas möjligheter att utnyttja rättsmedel och få ersättning för överträdelser av skyddet för personuppgifter. 

EU-domstolen meddelade den 8 april 2014 en dom i de sammanslagna målen Digital Rights Ireland och Seitlinger (C-293/12, C-594/12), där den konstaterade att datalagringsdirektivet (2006/24/EG) är ogiltigt. I domen förutsattes att uppgifterna ska vara tillgängliga och att kriterierna för deras användning ska vara förenliga med proportionalitetsprincipen. Den 21 december 2016 meddelade EU-domstolen Tele2 Sverige-domen (C-203/15, C-698/15), där lagringen av plats- och trafikdata bedömdes i ljuset av direktivet om integritet och elektronisk kommunikation (2002/58/EG, reviderats genom direktiv 2009/136/EG). Domstolen ansåg att den allmänna lagring av alla trafik- och platsdata som sker utan åtskillnad i elektroniska medier inte är förenlig med EU-rätten. Trots detta kan medlemsstaterna stifta lagar om både riktad lagring av uppgifter och behöriga nationella myndigheters rätt att få dessa uppgifter i syfte att uppnå något behörigt mål som anges i direktivet om integritet och elektronisk kommunikation. En förutsättning för detta är att bestämmelserna i fråga är tydliga och exakta. Dessutom ska lagringen av uppgifterna och tillgången till dem i enlighet med proportionalitetsprincipen begränsas till vad som är absolut nödvändigt. 

I Tele2 Sverige-domen räknade EU-domstolen upp flera materiella och förfarandemässiga omständigheter som ska beaktas i de nationella bestämmelserna om lagringen och användningen av uppgifter. Bestämmelserna ska bl.a. innefatta ändamålsenliga rättsmedel. Domstolen betonade med hänvisning till artikel 8 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och sin vedertagna rättspraxis kravet på att medlemsstaterna ska garantera att en oavhängig myndighet kontrollerar att den skyddsnivå som garanteras i EU-rätten iakttas i behandlingen av fysiska personers personuppgifter. Den ansåg att bl.a. förhandsövervakning ska betraktas som en förutsättning för att behöriga myndigheter ska kunna få uppgifterna i fråga. Enligt EU-domstolen förutsätter behöriga nationella myndigheters rätt att få lagrade uppgifter i regel förhandsövervakning som utövas av antingen en domstol eller ett oavhängigt förvaltningsorgan. Endast i ändamålsenligt motiverade brådskande fall kan detta krav frångås. Vidare ska domstolen eller förvaltningsorganet ge sitt avgörande på grundval av en motiverad begäran som dessa myndigheter framställer i samband med ett förfarande för förhindrande eller utredning av brott eller åtalsprövning. EU-domstolen ansåg också att informerande av de personer som uppgifterna gäller är en av förutsättningarna för att uppgifter kan lämnas ut. Domstolen ansåg det vara viktigt att behöriga nationella myndigheter som beviljats rätt att få lagrade uppgifter informerar de berörda personerna om detta i enlighet med tillämpliga nationella förfaranden. Informerandet ska ske så fort det inte längre äventyrar de undersökningar som myndigheterna i fråga utför. Detta informerande konstaterades vara nödvändigt för att individerna ska ha möjlighet att använda rättsmedel. (Tele2 Sverige, C-203/15, C-698/15.) 

År 2014 utfärdade Europaparlamentet till följd av Snowdens avslöjanden en resolution (Resolution on the US NSA surveillance programme, surveillance bodies in various Member States and their impact on EU citizens’ fundamental rights and on transatlantic cooperation in Justice and Home Affairs (2013/2188(INI)), European Parliament, P7 TA (2014)0230, 12 March 2014), där bl.a. EU:s byrå för grundläggande rättigheter ombads undersöka hur de grundläggande rättigheterna tillgodoses i underrättelseverksamheten. Som en följd av detta publicerade byrån för grundläggande rättigheter åren 2015 och 2017 rapporter om underrättelseverksamheten och övervakningen av denna i EU-medlemsstaterna (Surveillance by intelligence services: fundamental rights safeguards and remedies in the EU, 2015 och 2017). Utifrån en internationell jämförelse framställde byrån för grundläggande rättigheter sammanlagt 16 rekommendationer i sina rapporter. 

Enligt byrån för grundläggande rättigheter ska en tydlig lagstiftning, ett starkt övervakningssystem och effektiva rättsmedel utgöra en del av det nationella systemet för underrättelseinhämtning. Dessutom ska delfaktorerna i detta system bedömas och utvecklas kontinuerligt. Ett starkt övervakningssystem kännetecknas enligt byrån för grundläggande rättigheter av att övervakningsorganen har omfattande befogenheter och rätt att få information, en självständig ställning som tryggas både i lagstiftningen och i praktiken samt rätt att använda sina befogenheter, tillräckliga resurser och kompetent personal samt möjlighet att utfärda bindande beslut. De organ som deltar i övervakningen ska komplettera varandra med avseende på sina uppgifter så att övervakningen blir fortlöpande och täckande. Individer ska kunna ansöka om rättsskydd hos såväl domstolar som andra typer av rättsskyddsorgan. Övervakningsorganen ska kunna vidta övervaknings- och undersökningsåtgärder också i sådana fall där det inte är möjligt att informera individen om användningen av en metod för underrättelseinhämtning. Dessutom ska systemet möjliggöra anonyma angivelser och skydda angivarna. Enligt byrån för grundläggande rättigheter ska de nationella organen för mänskliga rättigheter och frivilligorganisationerna medverka i övervakningen av underrättelseverksamheten i större utsträckning än hittills. Även internationellt samarbete kring underrättelseinhämtning ska vara föremål för nationell övervakning, och det ska finnas tydliga bestämmelser om detta i den nationella lagstiftningen. Övervakningsorganen ska också ha tillgång till all information som överförs i denna typ av internationellt samarbete. Vidare föreslog byrån för grundläggande rättigheter att övervakningsorganen ska publicera rapporter om övervakningen av underrättelseverksamheten. Dessa rapporter ska vara tillgängliga för allmänheten och innehålla även detaljerad information exempelvis om antalet anförda besvär och pågående övervakningsåtgärder. 

3.3.1  3.3.1 Parlamentarisk kontroll av underrättelseverksamheten

I den framställning av riksdagens talmanskonferens som anknyter till propositionen och som gäller en ändring av riksdagens arbetsordning föreslås att det vid riksdagen inrättas ett nytt specialutskott för den parlamentariska kontrollen av underrättelseverksamheten, underrättelsetillsynsutskottet. I riksdagens arbetsordning ska föreskrivas om underrättelsetillsynsutskottets uppgifter, verksamhet och särdrag som en del av utskottsväsendet. 

I lagen om övervakning av underrättelseverksamheten föreskrivs om underrättelsetillsynsutskottets rätt att få information och redogörelser. Utskottet ska ha omfattande rätt att få information och rätt att av underrättelseombudsmannen och andra myndigheter samt andra som sköter offentliga uppdrag få redogörelser för underrättelseverksamheten. 

I lagen om övervakning av underrättelseverksamheten föreskrivs dessutom om samarbetet mellan underrättelsetillsynsutskottet och underrättelseombudsmannen. Underrättelseombudsmannen, som sköter laglighetskontrollen av underrättelseverksamheten, är en viktig samarbetspartner till underrättelsetillsynsutskottet. Underrättelseombudsmannens årsberättelse och de separata berättelser som ombudsmannen vid behov lämnar riksdagen erbjuder underrättelsetillsynsutskottet den information som behövs vid utförandet av den parlamentariska kontrollen av underrättelseverksamheten. Utskottet sörjer för den förberedande behandlingen av ombudsmannens berättelser och för att ett betänkande sammanställs för plenum. Ombudsmannen ska dessutom föra sina betydande övervakningsobservationer till utskottet för behandling. Underrättelsetillsynsutskottet föreslås inte få rätt att göra inspektioner i lokaler som används av myndigheter eller andra som sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Vid behov kan utskottet begära att underrättelseombudsmannen ska göra en inspektion eller på annat sätt inhämta de uppgifter eller redogörelser som utskottet behöver. 

3.3.2  3.3.2 Laglighetskontroll av underrättelseverksamheten

En ny myndighet, underrättelseombudsmannen, ska svara för laglighetskontrollen av underrättelseverksamheten. Underrättelseombudsmannen ska finnas i anslutning till dataombudsmannens byrå och vara självständig och oberoende i sin verksamhet. Ombudsmannen utnämns av statsrådet för högst fem år i sänder. Underrättelseombudsmannen ska ha tillräckligt många föredragande som är insatta i ombudsmannens uppgiftsområde och andra anställda. Ombudsmannen utnämner tjänstemän och anställer övrig personal. Ett krav på finskt medborgarskap ska ställas på underrättelseombudsmannen och dennes personal. 

Ombudsmannens uppgift är att övervaka lagenligheten vid användning av underrättelseinhämtningsmetoder och tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna i underrättelseverksamheten. Ombudsmannen ska också inom sitt ansvarsområde ge akt på och bedöma hur verkningsfull lagstiftningen är och lägga fram de utvecklingsförslag som han eller hon anser vara behövliga. Underrättelseombudsmannen ska årligen lämna en berättelse om sin verksamhet till riksdagen, riksdagens justitieombudsman och statsrådet. Ombudsmannen kan på ovan nämnda sätt också lämna en separat berättelse om ett ärende som ombudsmannen anser vara viktigt och på eget initiativ föra sina betydande övervakningsobservationer till underrättelsetillsynsutskottet för behandling. 

Individer ska ha rätt att anföra besvär hos underrättelseombudsmannen i frågor som rör underrättelseverksamhetens laglighet. Vidare ska det föreskrivas att en individ har rätt att begära att underrättelseombudsmannen ska undersöka lagligheten av underrättelseverksamhet som riktats mot honom eller henne. En sådan begäran ska gälla en situation där personen blir informerad av en myndighet om att han eller hon blivit föremål för underrättelseinhämtning efter att användningen av underrättelseinhämtningsmetoden har upphört. Denna typ av efterhandsinformation ges den som blir föremål för underrättelseinhämtning i fråga om vissa underrättelseinhämtningsmetoder, såsom teleavlyssning. Även en person som misstänker att han eller hon har blivit föremål för underrättelseinhämtning har motsvarande rätt. 

Underrättelseombudsmannen ska ha starka befogenheter i laglighetskontrollen. Ombudsmannen ska ha omfattande rätt att få information och rätt att av myndigheter och andra som sköter offentliga förvaltningsuppgifter få redogörelser för underrättelseverksamheten. Ombudsmannen får också utföra inspektioner i lokaler som används av myndigheter och andra som sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Underrättelseombudsmannen kan förordna att användningen av en underrättelseinhämtningsmetod ska avbrytas eller avslutas, om ombudsmannen anser att den övervakade har handlat lagstridigt i underrättelseverksamheten. När det gäller att avbryta eller avsluta användningen av en underrättelseinhämtningsmetod som baserar sig på tillstånd av domstol kan underrättelseombudsmannen meddela ett interimistiskt förordnande, som utan dröjsmål ska föras till domstolen i fråga. Domstolen ska avgöra ärendet skyndsamt. Ombudsmannen kan också förordna att information som inhämtats på ett lagstridigt sätt utan dröjsmål ska utplånas. Om underrättelseombudsmannen anser att den övervakade har handlat lagstridigt kan ombudsmannen anmäla detta till den behöriga myndighet som beslutar om förundersökning.