1.1  Bakgrund

Syftet med propositionen är att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2464 om ändring av förordning (EU) nr 537/2014, direktiv 2004/109/EG, direktiv 2006/43/EG och direktiv 2013/34/EU vad gäller företagens hållbarhetsrapportering (nedan hållbarhetsrapporteringsdirektivet eller rapporteringsdirektivet).  

Direktivet antogs den 14 december 2022 och det trädde i kraft den 5 januari 2023. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 6 juli 2024. Direktivet gäller räkenskapsperioder som inleds den 1 januari 2024 eller därefter. 

Rapporteringsdirektivet är en del av den europeiska gröna given (European Green Deal), som kommissionen förbundit sig till i sitt meddelande den 11 december 2019. Den gröna given är unionens nya tillväxtstrategi. Med dess hjälp ska unionen omvandlas till en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi där det senast 2050 inte längre förekommer några nettoutsläpp av växthusgaser. En målsättning är också att bevara, vårda och stärka naturkapitalet samt att skydda medborgarnas hälsa och välfärd från miljörelaterade risker och effekter. Dessutom eftersträvas ekonomisk tillväxt utan ökad resursanvändning, på ett sätt som säkerställer att alla regioner och medborgare blir del av en socialt rättvis omställning till ett hållbart ekonomiskt system och ingen person eller region lämnas utanför. Genom den gröna given skapas en ekonomi som stöder människan, som stärker den sociala marknadsekonomin och som bidrar till att garantera att unionen är redo inför framtiden och att den ger stabilitet, arbetsplatser, tillväxt och hållbara investeringar.  

Hållbarhetsrapporteringsdirektivet ersätter direktiv (2014/95/EU) från år 2014, vilket gäller rapportering av icke-finansiell information. Fullföljandet av de skyldigheter att tillhandahålla information som avses i det direktivet är inte tvingande. Med det nya direktivet strävar man till att mer effektivt främja styrningen av kapitalflöden till hållbara investeringar. Detta förutsätter att fler företag än i nuläget offentliggör mer omfattande och kvalitativare information om aspekter som hänför sig till hållbarhetsfrågor. Hur företagens verksamhet inverkar på människorna och miljön intresserar förutom investerare även konsumenter, det civila samhällets organisationer, arbetstagare och många andra intressentgrupper. 

I och med det nya direktivet och den däri fastställda rätten för kommissionen att utfärda förordningar ställs detaljerade krav på företagen att tillhandahålla information om såväl verksamhetens inverkan på hållbarhetsfrågor som om dessas inverkan på företaget. Denna information ska i verksamhetsberättelsen presenteras i form av ett separat avsnitt, dvs. säga i form av en hållbarhetsrapport. Verksamhetsberättelsen jämte hållbarhetsrapporten ska bifogas bokslutet, som beskriver företagets ekonomiska resultat och ställning, varvid dessa handlingar bildar en enhetlig informationshelhet både för investerare och för andra intressentgrupper i det civila samhället. I likhet med bokslutet ska hållbarhetsrapporten granskas genom ett uttalande av en utomstående revisor eller – om medlemsstaten nyttjar det alternativ som direktivet tillåter – genom ett uttalande av ett sådant oberoende granskningsorgan som avses i direktivet. 

Med avvikelse från den gällande lagen ska trovärdigheten hos den information som hänför sig till hållbarhetsfrågor ges till en oberoende instans för granskning. Enligt hållbarhetsrapporteringsdirektivet kan den revisor som svarar för den lagstadgade granskningen av ett företags bokföring, bokslut och förvaltning även utföra granskning av hållbarhetsrapporteringen, om revisorn har den specialkompetens som krävs. Det kan antas att man för den lagstadgade revisionen i sådana företag som avses i de nya bestämmelserna i huvudsak använder sig av revisionsbolag som samtidigt kan tillhandahålla även tjänster för granskning av hållbarhetsrapportering. Å andra sidan får ett inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet etablerat hållbarhetsgranskningsorgan som inte är en revisionssammanslutning utföra granskning av hållbarhetsrapportering också annanstans än i sin egen hemstat, om den aktuella andra medlemsstaten tillåter detta i sin nationella lagstiftning. Denna slags verksamhetsmöjlighet för ett hållbarhetsgranskningsorgan som ackrediterats i sin hemstat och som omfattas av tillsyn har i de förberedande arbetena för direktivet motiverats bland annat med att det är nödvändigt att garantera tillräcklig konkurrens på den nya hållbarhetsgranskningsmarknaden.  

Tillgången till information effektiveras i och med kravet på att hållbarhetsrapporten ska offentliggöras i elektronisk form. Detta underlättar även verksamheten för företag som samlar in och levererar hållbarhetsinformation när det gäller att göra informationen tillgänglig för till exempel placeringsfonder och andra finansmarknadsaktörer.  

Hållbarhetsrapporterna är viktiga för att i linje med grönbokens målsättningar kunna styra kapitalflödena till hållbara objekt. Bland annat placeringsfonderna baserar sina investeringsbeslut på rapporterna, för fonderna är i enlighet med de bestämmelser som grundar sig på EU-rätten och som gäller fonderna förpliktade att offentliggöra information om hur hållbarhetsfrågor beaktas i fondernas investeringsverksamhet. Överlag utgör aspekter som rör hållbarhetsfrågor en omfattande helhet i den lagstiftning som gäller finansmarknadsaktörer. 

Rapporteringsdirektivet sammanhänger med det direktiv om tillbörlig aktsamhet som för tillfället är under beredning inom EU (dvs. kommissionens förslag av den 23 februari 2022 till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet och om ändring av direktiv (EU) 2019/1937 (COM(2022) 71 final). Ovannämnda direktivförslag hänför sig till stora företags skyldigheter när det gäller faktiska eller potentiella skadliga effekter som företagen, deras dotterföretag eller deras affärspartner orsakar med avseende på de mänskliga rättigheterna och miljön. Där föreslås också bestämmelser om påföljder vid brott mot skyldigheterna och om civilrättsligt ansvar. Dessutom förpliktar direktivförslaget företag att göra upp planer för att säkerställa att företagets affärsmodell och affärsstrategi är förenliga med Parisavtalet av den 12 december 2015.  

I kommissionens förslag till direktiv om tillbörlig aktsamhet utnyttjas begreppen ”produktionskedja” (i direktivförslaget används termerna ”affärsrelationer i tidigare led” resp. ”affärsrelationer i senare led”) och ”värdekedja” för kopplingen till de skyldigheter som beskrivs ovan. Informationsskyldigheterna beträffande dessa begrepp bestäms å sin sida i hållbarhetsrapporteringsdirektivet och de rapporteringsstandarder som grundar sig på det direktivet och som kommissionen kommer att anta senast den 30 juni 2023. Det är dock för närvarande inte klart om denna koppling kommer att bestå, för enligt rådets allmänna riktlinje av den 30 november 2022 ska de skyldigheter som följer av direktivförslaget i stället för att hänföra sig till den produktionskedja och värdekedja som avses i hållbarhetsrapporteringsdirektivet hänföra sig till ”verksamhetskedjan”. Begreppet ”verksamhetskedja” inbegriper ett företags affärspartner i tidigare led och i begränsad utsträckning även affärspartner i senare led men omfattar inte användningen av företagets produkter eller tillhandahållandet av tjänster. (Rådets allmänna riktlinje – direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet, https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-15024-2022-REV-1/sv/pdf). Europaparlamentet beslutade om sin ståndpunkt den 1 juni 2023 (www.europarl.europa.eu/doceo/document/TA-9-2023-0209_EN.html). Förhandlingarna mellan kommissionen, rådet och Europaparlamentet inleddes sommaren 2023. 

1.2  Beredning

2.1  Direktivens syften

Direktivets syfte på allmän nivå är att för sin del främja förverkligandet av den europeiska gröna given, som offentliggjordes den 11 december 2019. Direktivet har samordnats med andra EU-projekt med nära anknytning till direktivet. 

2.2  Direktivets huvudsakliga innehåll

I direktivet föreskrivs det om skyldighet att presentera information om aspekter som rör företagets verksamhet med avseende på hållbarhetsfrågor. Informationen ska ingå i verksamhetsberättelsen som ett separat avsnitt, en hållbarhetsrapport. Verksamhetsberättelsen åter ska bifogas bokslutet, som omfattar resultaträkning och balansräkning inklusive noter samt eventuell finansieringsanalys. Sanningsenligheten hos den information som presenteras i hållbarhetsrapporten ska granskas av en revisor eller ett sådant oberoende hållbarhetsgranskningsorgan som avses i direktivet. Direktivet förutsätter att hållbarhetsrapporten offentliggörs i elektronisk form, för att informationen ska kunna utnyttjas möjligast enkelt.  

Hållbarhetsrapporten ska innehålla information å ena sidan om hur det aktuella företagets verksamhet inverkar på människorna och miljön och å andra sidan om hur hållbarhetsfrågor inverkar på företaget. I detta syfte ska bland annat information om affärsverksamhetens koppling till hållbarhetsfrågor, företagets målsättningar och risker med avseende på hållbarhetsfrågor samt relevanta förfaranden för säkerställande av tillbörlig aktsamhet presenteras. Detaljerade bestämmelser om kraven kommer att finnas i rapporteringsstandarderna, av vilka kommissionen kommer att fastställa de första senast 30 juni 2023 genom en förordning som antas med stöd av de befogenheter som genom direktivet delegeras till kommissionen. Denna förordning är direkt bindande för medlemsstaterna och de företag som avses i direktivet, så bestämmelserna kommer inte att sättas i kraft separat i Finland. 

3.1  Skyldighet att rapportera om icke-finansiell informations

Redan förut har det i redovisningsdirektivet, sådant det lyder i sin ändrade form genom direktiv 2014/95/EU om rapportering av icke-finansiell information (eng. Non-Financial Reporting Directive, NFRD) föreskrivits om offentliggörande av hållbarhetsinformation. I Finland sattes bestämmelserna om de i direktivet avsedda skyldigheterna i kraft genom bestämmelserna i 3 a kap. i bokföringslagen (lag 1376/2016), så att rapportering i enlighet med direktivet krävdes första gången för räkenskapsåret 2017.  

En sådan hållbarhetsrapport som avses ovan – vilken i 3 a kap. i bokföringslagen i enlighet med NFRD benämns ”icke-finansiell rapport” – har varit obligatorisk att offentliggöra för sådana företag av allmänt intresse som avses i 1 kap. 9 § i bokföringslagen (eng. Public Interest Entity, PIE). En ytterligare förutsättning har varit att företaget till storleken är ett stort företag enligt 4 c § i det kapitlet och att det haft ett genomsnittligt antal anställda på 500 personer under räkenskapsperioden (3 a kap. 1 §). Utöver kreditinstitut och försäkringsbolag omfattar lagens definition av företag av allmänt intresse också finländska sammanslutningar som har emitterat aktier, skuldebrev eller andra värdepapper som är föremål för handel på en reglerad marknad enligt 2 kap. 5 § i värdepappersmarknadslagen (746/2012), dvs. ”börsbolag” i vanligt språkbruk. 

Skyldigheterna enligt NFRD gäller dock bland PIE-företag endast sådana för vilka förutom gränsvärdet i fråga om personalstyrkan även ett annat i 1 kap. 4 c § föreskrivet villkor uppfylls, alltså att antingen balansomslutningen varit 20 miljoner euro eller omsättningen 40 miljoner euro för både den avslutade och den omedelbart föregående räkenskapsperioden. I Finland omfattas cirka 100 företag av tillämpningsområdet för NFRD-bestämmelserna i 3 a kap. i bokföringslagen.  

Vid ett öppet samrådsförfarande som kommissionen ordnade år 2020 ansågs den på frivillighet baserade NFRD-regleringen allmänt vara otillräcklig när det gäller harmonisering av rapporteringspraxis och tillgång till viktig information om hållbarhetsfrågor. Detta beror till avgörande del på att företagen självständigt får besluta att avvika från offentliggörandet i fråga om en viss NFRD-upplysning under förutsättning att de ger en motivering till avvikelsen (principen följ eller förklara; 3 a kap. 2 § 2 mom. i bokföringslagen). På grund av heterogeniteten har det bland annat för finansmarknadsaktörer visat sig vara svårt att utnyttja informationen i hållbarhetsrapporter i praktiken för att uppfylla sina egna informationsskyldigheter. NFRD-regleringen förutsätter inte heller att hållbarhetsinformationen granskas av en revisor eller på något annat sätt, vilket å sin sida har lett till mindre tilltro till rapporterna om hållbarhetsfrågor (https://ec.europa.eu/info/law/better-regulation/have-your-say/initiatives/12129-Revision-of-Non-Financial-Reporting-Directive/public-consultation). 

3.2  Digital registrering av bokslutsuppgifter och hållbarhetsinformation

3.3  Företagsledningens uppgifter och ansvar när det gäller icke-finansiell information

Enligt 6 kap. 2 § 1 mom. i aktiebolagslagen (624/2006, nedan också ABL) sörjer styrelsen för bolagets förvaltning och för att bolagets verksamhet är ändamålsenligt organiserad (allmän behörighet). Styrelsen svarar för att tillsynen över bolagets bokföring och medelsförvaltningen är ordnad på behörigt sätt. Enligt 17 § 1 mom. i det kapitlet ska verkställande direktören sköta bolagets löpande förvaltning i enlighet med styrelsens anvisningar och föreskrifter (allmän behörighet). Verkställande direktören svarar för att bolagets bokföring är lagenlig och medelsförvaltningen ordnad på ett betryggande sätt. Verkställande direktören ska ge styrelsen och dess ledamöter de upplysningar som styrelsen behöver för att sköta sina uppgifter. 

Enligt den regleringslösning som valts i Finland är revisionskommittén ett beredningsorgan som bistår företagets styrelse. Revisionskommittén är inte ett självständigt organ, utan företagets styrelse bär i sista hand ansvaret för kommitténs beredning. 

Enligt 8 kap. 3 § i aktiebolagslagen ska bokslutet och verksamhetsberättelsen upprättas i enlighet med bokföringslagen och bestämmelserna i det kapitlet. I 3 a kap. i bokföringslagen föreskrivs det om skyldighet för PIE-sammanslutningar som sysselsätter fler än 500 personer att i verksamhetsberättelsen ta in en icke-finansiell rapport, om rapportens innehåll och om kontroll av att rapporten lämnas. 

I 22 kap. i aktiebolagslagen föreskrivs om ledningens skadeståndsskyldighet. Enligt 1 mom. ska en styrelseledamot, en förvaltningsrådsledamot och verkställande direktören ersätta skada som de i sitt uppdrag, i strid med den omsorgsplikt som föreskrivs i 1 kap. 8 §, uppsåtligen eller av oaktsamhet har orsakat bolaget. Enligt 2 mom. ska en styrelseledamot, en förvaltningsrådsledamot och verkställande direktören också ersätta skada som de i sitt uppdrag annars i strid med denna lag eller bolagsordningen uppsåtligen eller av oaktsamhet har orsakat bolaget, en aktieägare eller någon annan. I 3 mom. föreskrivs dessutom om oaktsamhetspresumtion och omvänd bevisbörda för ledningen, om det är fråga om brott mot andra bestämmelser i aktiebolagslagen än principerna i 1 kap. eller om det är fråga om brott mot en bestämmelse i bolagsordningen. 

I Finland bestäms skadeståndsansvaret för företagsledningen separat för varje person. I en kollegial styrelse är till exempel en styrelseledamot som har avvikande mening eller som inte deltar i ett sammanträde i allmänhet inte ansvarig för ett beslut som stöds av en majoritet av styrelseledamöterna. Avvikande mening befriar inte nödvändigtvis i sig den person som framfört den avvikande meningen från det ansvar som kan följa av styrelsens beslut och av dess verkställighet som har orsakat skadan (HD 1985-II-82). 

Bestämmelserna i lagen om andelslag (421/2013) och i flera associationslagar motsvarar i huvudsak det som anförts ovan. 

3.4  Revisionskommitténs uppgifter och ställning i förhållande till styrelsen

I artikel 39. 1 i revisionsdirektivet föreskrivs bland annat om krav på revisionskommitténs ledamöters kompetens. Enligt punkt 1 andra stycket ska minst en ledamot i revisionskommittén ha redovisnings- och/eller revisionskompetens. Detta kompletteras av kravet i punkt 1 tredje stycket på att samtliga ledamöter ska ha kompetens som är relevant för den sektor där det granskade företaget är verksamt. Bestämmelserna om den kompetens som avses i denna artikel får inte åsidosättas, även om alla ledamöter i revisionskommittén är styrelsemedlemmar eller revisionskommitténs uppgifter anförtros ett annat utskott, eftersom den förmildrande nationella option som avses i artikel 39. 5 i revisionsdirektivet endast gäller hela styrelsen och kravet på oberoende för dess medlemmar. I den gällande aktiebolagslagen eller lagen om andelslag finns inga bestämmelser som motsvarar punkt 1 tredje stycket. En kompletterande bestämmelse är nödvändig för att säkerställa ett korrekt genomförande av direktivet. 

4.1  De viktigaste förslagen

De förslag som hänför sig till sådana skyldigheter som enligt vad som föreskrivs i hållbarhetsrapporteringsdirektivet är förpliktande för medlemsstaterna behandlas i regeringens proposition på ett sätt som är avsett att vara uttömmande. I det följande beskrivs de förslag om utvidgning av direktivets minimibestämmelser som ingår i regeringspropositionen och som grundar sig på det nationella handlingsutrymmet. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Nationella utvidgningar

I regeringens proposition föreslås tre nationella utvidgningar jämfört med EU:s minimibestämmelser: 

krav på hållbarhetsrapportering för andelslag av samma storlek som de aktiebolag som avses i direktivet samt pensionskassor och pensionsstiftelser (7 kap. 1 § i bokföringslagen): detta förslag och konsekvenserna av alternativen till det behandlas i avsnitten 4.1.1 och 4.1.2,  

registrering av bokslutet i digital form på ett sätt som motsvarar det som föreskrivs i direktivet för verksamhetsberättelsen och den hållbarhetsrapport som ingår i den (7 kap. 21 § i bokföringslagen): detta förslag och konsekvenserna av alternativen till det behandlas i avsnitt 4.1.3, 

till den föregående punkten hänför sig också en sådan komplettering att företagen i enlighet med direktivets medlemsstatsoption (artikel 30.1 andra stycket) är skyldiga att på sin webbplats hålla verksamhetsberättelsen jämte hållbarhetsrapporten samt, som ett nationellt tillägg, det årsbokslut som hänför sig till verksamhetsberättelsen tillgängliga (bokföringslagen 7 kap 26 §): detta förslag och dess konsekvenser behandlas i avsnitt 4.1.3. 

En utvidgning i övrigt på nationell nivå – till exempel i fråga om innehållsmässiga rapporteringsskyldigheter eller genom att rapporteringsskyldigheterna riktas till mindre företag än vad som föreskrivs i direktivet – anses inte vara ändamålsenlig i detta skede. Det finns ett behov av omfattande erfarenhet av att uppfylla rapporteringsskyldigheterna och av rapporteringens effekter i allmänhet. 

5.2  Alternativt förfarande för granskning av hållbarhetsrapporten

På det sätt som föreskrivs i revisionslagen kan en lagstadgad revisor eller någon annan revisor som har specialkompetens för detta uppdrag granska hållbarhetsrapporteringen. Såsom anges i led 61 i ingressen till direktivet har revisionsinstitutionen ”- - nyckelroll som lagstadgade revisorer spelar när det gäller att tillhandahålla kvalitetsgranskning av hållbarhetsrapportering, och säkerställa tillförlitlig hållbarhetsinformation - -.” Å andra sidan anses det i denna punkt vara önskvärt att medlemsstaterna ger företagen ”- - ett större utbud av oberoende leverantörer av kvalitetsgranskningstjänster för kvalitetsgranskning av hållbarhetsrapportering. Medlemsstaterna bör därför tillåtas att godkänna oberoende leverantörer av kvalitetsgranskningstjänster som ackrediterats i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 att avge ett uttalande om kvalitetsgranskning av hållbarhetsrapportering som bör offentliggöras tillsammans med förvaltningsberättelsen.” Artiklarna 34.3–34.5 i redovisningsdirektivet innehåller bestämmelser om en sådan medlemstatsoption. Med tanke på oron inom EU över koncentrationen av revisionstjänster med avseende på konkurrens och tillgång till revisionstjänster är optionen åtminstone som ett principiellt uttryck en potentiell väg mot en eventuellt utökad konkurrens. 

I den tjänstemannaberedning som gällde lagförslaget utreddes denna medlemstatsoption och ett förslag i enlighet med den ingick i det propositionsutkast som publicerades den 20 mars 2023 och som det begärdes utlåtanden om. Syftet med utkastet till bestämmelse var att ge hållbarhetsrapporteringsskyldiga företag här möjlighet att anlita en leverantör av granskningstjänster som är verksam inom EES för granskning av hållbarhetsrapporteringen i stället för en revisor. Tanken var att en sådan leverantör står under myndighetstillsyn i sitt utländska registreringsland, vilket innebär att det inte skulle ha krävts något särskilt auktoriseringsförfarande eller någon myndighetsresurs för att tillåta verksamhet också i Finland.  

Under den fortsatta beredningen av lagförslaget efter remissförfarandet slopades dock medlemsstatsoptionen. Det är sannolikt att denna möjlighet åtminstone inte omedelbart skulle ha haft någon nämnvärd inverkan på resursbehovet eller på den finländska marknaden för granskningstjänster i övrigt, eftersom de ackrediterade leverantörer som avses i utkastet ännu inte finns inom EES-området. Det är också av betydelse att i utkastet behandlades inte frågan om huruvida förslaget med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna eventuellt skulle ha diskriminerat sådana inhemska näringsidkare som skulle ha varit villiga att bedriva sådan verksamhet, men för vilka det inte skulle ha varit tillåtet enligt utkastet. Denna medlemstatsoption kan dock utnyttjas även senare om det i praktiken uppstår behov av den, till exempel för att de inhemska revisorer som är verksamma som granskare av hållbarhetsrapportering inte räcker till. Då kommer man noggrant att bedöma de möjliga alternativen för ackreditering samt för organisering och tilldelning av resurser för tillsynen. 

5.3  Hot om påföljder för brott mot informationsskyldigheten

För att effektivisera informationsskyldigheten förutsätts i redovisningsdirektivet att medlemsstaterna också föreskriver om ett påföljdshot som gäller både bokslutet och verksamhetsberättelsen jämte hållbarhetsrapporten. I artikel 51 föreskrivs följande: ”Medlemsstaterna ska fastställa sanktioner vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med detta direktiv och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de genomförs. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.” 

I fråga om bokslut föreskrivs om den påföljd som avses i artikeln i 30 kap. 9, 9 a och 10 § i strafflagen. Dessa bestämmelser gäller inte bara de årsbokslut som avses i direktivet och som upprättas efter räkenskapsårets utgång, utan även bokföring av transaktioner under räkenskapsåret. Å andra sidan faller verksamhetsberättelsen utanför bestämmelsernas tillämpningsområde, eftersom den enligt bestämmelserna i lagändringen 2015 (2015/1620) på det sätt som förutsätts i redovisningsdirektivet avskiljdes från bokslutet till ett separat dokument. På det sätt som konstateras ovan ska i verksamhetsberättelsen framöver också ingå en hållbarhetsrapport (artikel 19a.1 andra stycket i redovisningsdirektivet). 

Kraven på innehållet i hållbarhetsrapporteringen skiljer sig dock från de krav som föreskrivs för bokslutet. De uppgifter som lämnas i bokslutet kan nästan undantagslöst verifieras entydigt i det berörda företagets bokföring i penningbelopp. Motsvarande noggrannhet kan inte uppnås i hållbarhetsrapporteringen, eftersom det i praktiken är svårare att mäta hållbarhetsinformation än bokföringsuppgifter. Det är inte bara fråga om kvantitativa och i efterhand verifierbara uppgifter utan också om framåtblickande och kvalitativa uppgifter (artikel 29c .3). Dessa ska samlas in inte bara om det hållbarhetsrapporterande företagets och dess dotterföretags verksamhet, utan också från andra aktörer i dess värde- och leveranskedjor. Eftersom det hållbarhetsrapporterande företaget inte har lagstadgad bestämmanderätt i förhållande till de sistnämnda kan det uppstå stora svårigheter vid insamlingen av uppgifter (artikel 29b .4). 

Dessutom får väsentlighetsprövningen en central betydelse i hållbarhetsrapporteringen. Enligt den föreslagna 7 kap. 3 § i bokföringslagen, som grundar sig å artiklarna 19a.1 och 29a.1, innehåller hållbarhetsrapporten dels information som är av vikt för att ge en rättvisande bild av det hållbarhetsrapporterande företagets inverkan på hållbarhetsfrågor, och dels information som är av vikt för att ge en rättvisande bild av hur hållbarhetsfrågor påverkar det hållbarhetsrapporterande företagets utveckling, resultat och ställning. Kommissionen fastställer närmare innehållskrav för hållbarhetsinformationen i sina rapporteringsstandarder som utfärdas i form av en delegerad förordning (artiklarna 29a och 29b). Väsentlighetskriteriet har stor betydelse för de flesta av kraven i standarderna, vilket innebär att varje hållbarhetsrapporterande företags egen subjektiva bedömning av sina individuella omständigheter får större betydelse än i bokslutsrapporteringen.  

På det sätt som beskrivs ovan är kvalitativa och framåtblickande faktorer relevanta för hållbarhetsrapporteringen. Den subjektiva bedömningen av hur de presenteras är oundvikligen större än när det gäller bokslutsinformation med tanke på väsentlighetskriteriets framträdande roll. Detta har en avgörande inverkan på det hot om påföljder som är avsett att effektivisera rapporteringen.  

Enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen ska bestämmelser om straffansvar vara tillräckligt noggrant avgränsade. Eftersom straffen i strafflagen inkräktar på medborgarnas centrala medborgerliga fri- och rättigheter, är det av rättssäkerhetshänsyn nödvändigt att ange exakta gränser för bruket av strafflagstraff (RP 44/2002 rd, s. 28). Strafflagstiftningen är också underordnad i förhållande till administrativa påföljder.  

Av dessa orsaker har det särskilda hot om påföljder som gäller hållbarhetsrapportering i propositionen förblivit administrativt och noggrant avgränsat till att rapporten ska anmälas på behörigt sätt på det sätt som framgår av de 3 och 4 mom. som föreslås i 25 § i handelsregisterlagen. Registermyndigheten ska påföra en förseningsavgift för försummelser, vilket uppfyller kravet på en nationell påföljd enligt artikel 51 i redovisningsdirektivet. Förhållandet mellan förseningsavgiften och grundlagen behandlas i avsnitt 11.2 i denna proposition. Komplettering av handelsregisterlagen med en bestämmelse om förseningsavgift utesluter dock inte möjligheten att tillämpa de kriminaliseringar som avses i 30 kap. i strafflagen när de villkor som anges i kapitlet är uppfyllda. Detsamma gäller de administrativa påföljder som avses i lagen om Finansinspektionen och som gäller börsnoterade och andra hållbarhetsrapporterande företag som omfattas av tillämpningsområdet för den lagen. 

6.1  Andelslagens ställning

Flera aktörer inom den kooperativa sektorn (Pellervo Coop Center rf, Centrallaget för Handelslagen i Finland (SOK) och Valio Ab) samt näringslivets sammanslutningar (bl.a. Finlands Näringsliv EK, Livsmedelsindustriförbundet rf, Finsk Handel rf, Turist- och Restaurangförbundet MaRa rf, Nasdaq Helsinki) anser att det är viktigt att de stora andelslagen inbegrips i tillämpningsområdet, men anser att det inom den kooperativa gruppstrukturen räcker med en hållbarhetsrapport som centralorganisationen utarbetat. Således skulle ett enskilt andelslag som hör till en gruppstruktur inte självt skyldigt att utarbeta en rapport. Om detta inte är möjligt i lagstiftningen, anser Livsmedelsindustriförbundet rf och Valio att man bör hålla sig till tillämpningsområdet enligt direktivet, där andelslagen inte ingår.  

Även Suomalaiset kehitysjärjestöt – Finnish Development NGOs Fingo rf och Finlands Naturpanel samt Börsstiftelsen stöder inkluderingen av stora andelslag, dock utan att ta ställning till konsekvenserna av en eventuell gruppstruktur. Å andra sidan motsätter sig Jukka Mähönen, professor i andelslagsrätt, den gruppspecifika rapporteringen i strid med redovisningsdirektivet. 

Utvecklingsåtgärder som baserar sig på remissvaren beskrivs ovan i avsnitt 4.1.1. 

6.2  Granskningstjänst som alternativ till revision

Det utkast till proposition som var ute på remiss omfattade ett förslag som baserar sig på direktivets medlemsstatsoption om att en leverantör av granskningstjänster som är registrerad och ackrediterad i en EES-stat ska kunna vara verksam som granskare för hållbarhetsrapporteringen också i Finland och därmed konkurrera med revisorernas motsvarande serviceutbud. 

Revisionsnämnden motsatte sig detta förslag med tanke på att tillsynen och påföljderna bör vara enhetliga. Miljöministeriet anser för sin del att det är viktigt med enhetliga spelregler, sakkunniga hållbarhetsrevisorer och ändamålsenlig tillsyn över granskningsverksamheten. Enligt Microsoft Ab borde också en leverantör av alternativa granskningstjänster visa sin förmåga, bland annat när det gäller att fastställa väsentligheten. Å andra sidan bör hållbarhetsgranskningsuppgiften enligt Teknologiindustrin rf inte anvisas enbart inhemska revisorer och granskningsorgan som är verksamma inom EES-området. DNV Business Assurance Finland Oy Ab anser likaså att även inhemska aktörer bör få delta i konkurrensen om alternativa granskningsuppdrag. Enligt DNV är FINAS (Finnish Accreditation Service), en ackrediteringsenhet som lyder under Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes), en lämplig aktör att godkänna företag för denna verksamhet. 

Under den fortsatta beredningen av denna regeringsproposition har man frångått det ovannämnda förslaget (närmare avsnitt 5.2). 

6.3  Hot om påföljder

I det utkast till proposition som var föremål för begäran om utlåtande föreslogs i fråga om försummelse av hållbarhetsrapporteringen eller någon annan överträdelse bland annat ett straffhot av samma slag som det som föreskrivs för bokföringsbrott i strafflagen (30 kap. 9 §).  

Av remissinstanserna ansåg Fingo att de föreslagna straffrättsliga sanktionerna var motiverade. Å andra sidan ansåg Finlands Näringsliv EK, Skogsindustrin rf och Teknologiindustrin rf att det straffrättsliga ansvaret bör ersättas med administrativa påföljder. I samma riktning betonade Microsoft Ab att komplexiteten borde beaktas vid beslut om påföljder. Directors’ Institute Finland – Hallitusammattilaiset rf ifrågasatte om kravet på straffrättsligt förbud mot oprecision över huvud taget kan uppfyllas om hållbarhetsfrågorna avser ”faktorer som hänför sig till miljön, samhället, de mänskliga rättigheterna och företagens styrning, inklusive faktorer som avses i artikel 2.24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2088 om hållbarhetsrelaterade upplysningar som ska lämnas inom den finansiella tjänstesektorn”.  

Under den fortsatta beredningen av regeringens proposition slopades förslagen om straffrättsliga påföljder (närmare avsnitt 5.3). 

7.1  Bokföringslagen

De ändringar som föreslås i bokföringslagen grundar sig på de kompletteringar som gjorts i redovisningsdirektivet genom hållbarhetsrapporteringsdirektivet. Med de hänvisningar till artiklar som ligger till grund för följande förslag avses artiklar i redovisningsdirektivet, om inte något annat nämns särskilt. 

1 kap. – Allmänna bestämmelser

4 c §.Stora företag och medelstora företag. Paragrafen kompletteras med ett nytt 2 mom., som innehåller en definition enligt artikel 3.3 av medelstora företag. Tillägget behövs för att begränsa tillämpningsområdet för den hållbarhetsrapportering som föreskrivs i 7 kap. på det sätt som avses i direktivet. Paragrafens rubrik ändras i överensstämmelse med detta.  

4 d §.IAS-förordningen, redovisningsdirektivet och hållbarhetsrapporteringsdirektivet. Eftersom det i förslaget till 7 kap. nedan är nödvändigt att hänvisa direkt till både redovisningsdirektivet och hållbarhetsrapporteringsdirektivet, fogas ett nytt 2 mom. till paragrafen om identifieringsuppgifter som specificerar dessa direktiv. Paragrafens rubrik ändras i överensstämmelse med detta. 

9 §.Börsnoterade företag och företag av allmänt intresse. Paragrafen kompletteras med en definition av börsnoterat företag, som grundar sig på 2 kap. 5 § i värdepappersmarknadslagen. Kompletteringen främjar läsbarheten hos de bestämmelser som hänvisar till den lagbestämmelsen. 

3 kap. – Bokslut och verksamhetsberättelse

1 §.Bokslutets innehåll. Om ett småföretags värdepapper är börsnoterade, sträcker sig hållbarhetsrapporteringsdirektivets skyldigheter även till detta företag trots att det inte annars skulle behöva upprätta en verksamhetsberättelse som ska bifogas bokslutet med stöd av denna lag eller förordningen om uppgifter som ska tas upp i små- och mikroföretags bokslut (1753/2015). Till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. för att förtydliga denna skyldighet. 

1 a §.Verksamhetsberättelse. Enligt det nya ledet i artikel 19.1 ska ett hållbarhetsrapporteringsskyldigt företag i sin verksamhetsberättelse rapportera information om de immateriella nyckelresurserna och redogöra för hur sådana resurser är en grundläggande förutsättning för företagets affärsmodell och hur sådana resurser är en källa till värdeskapande för företaget. Till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. för att genomföra denna punkt i direktivet. I detta moment intas också kravet i artikel 19a.1 andra stycket om att hållbarhetsrapporten ska presenteras som en separat helhet i verksamhetsberättelsen: uppgifterna ska vara tydligt identifierbara, genom ett särskilt avsnitt i verksamhetsberättelsen. 

7 §.Datering och underskrift. Paragrafen kompletteras med nya 3 och 4 mom. i överensstämmelse med artikel 4.2 c i öppenhetsdirektivet (2004/109/EG), som ändrats genom hållbarhetsrapporteringsdirektivet. Lagbestämmelsen gäller endast börsbolag, där undertecknarnas uttalande ingår i årsbokslutet, i ett årsbokslut som publiceras i elektronisk form på basis av kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/815 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG vad gäller tekniska tillsynsstandarder för specificering av ett enhetligt elektroniskt rapporteringsformat. 

9 §.Registrering av bokslut och verksamhetsberättelse. Till 2 mom. fogas en förtydligande hänvisningsbestämmelse om att bestämmelser om förfarandet för registrering av bokslutsuppgifter för hållbarhetsrapporteringsskyldiga företag ingår i 7 kap. 

10 §.Offentliggörande av bokslut och verksamhetsberättelse. För tydlighetens skull kompletteras 1 mom. med en informativ bestämmelse om att hållbarhetsrapporteringsskyldiga företag ska förfara på det sätt som anges i 7 kap. när de offentliggör uppgifter. 

3 a kap. – Icke-finansiell rapport

Kapitlet upphävs i sin helhet. Bestämmelser om de uppgifter som hållbarhetsrapporteringsdirektivet förutsätter ingår i förslaget till 7 kap. 

4 kap. – Definitioner i anslutning till bokslutsposter

1 §.Omsättning. Paragrafen kompletteras med 2 och 3 mom., som i enlighet med artikel 2.5 innehåller hänvisningar till de definitioner av omsättning som föreskrivs särskilt för försäkringsföretag och finansiella institut. Dessa preciseringar beaktas också genom en lagteknisk ändring av ordalydelsen i 1 mom. 

6 kap. – Koncernbokslut

1 §.Skyldighet att upprätta koncernbokslut. För att hållbarhetsrapporteringsskyldigheten ska kunna beaktas kompletteras 5 mom. på det sätt som avses i artikel 23.4 b. Ändringen är lagteknisk. 

7 kap. – Hållbarhetsrapport

1 §.Tillämpningsområde. Paragrafens 1 mom. definierar kapitlets tillämpningsområde i enlighet med artikel 1.3. Skyldigheten att lämna hållbarhetsrapporter gäller stora företag enligt 1 kap. 4 c § samt börsnoterade små eller medelstora företag. Som företag betraktas i detta kapitel förutom aktiebolag och andra juridiska personer som avses i redovisningsdirektivet också andelslag (2 mom.). Att regleringen utsträcks till att omfatta andelslag är en nationell utvidgning av Finland för att säkerställa att informationsskyldigheterna är enhetliga i enlighet med neutralitetsprincipen. Motiveringen till utvidgningsförslaget behandlas mer ingående i avsnitt 4.1.1.  

Andra juridiska personer som avses i redovisningsdirektivet är på det sätt som framgår av bilaga II till direktivet personbolag (dvs. öppna bolag och kommanditbolag), där alla ansvariga bolagsmän är aktiebolag. Syftet med den relevanta direktivbestämmelsen (artikel 1.1 b) är att förhindra att delbolagsåtaganden kringgås genom en ”skalstruktur” som grundar sig på personbolagsformen. 

Paragrafens 3 mom. utsträcker rapporteringsskyldigheten till även sådana kreditinstitut och försäkringsbolag där villkoren i 1 mom. uppfylls. Detsamma gäller pensionsstiftelser och pensionskassor. Rapporteringsskyldiga pensionsanstalter är dessutom Sjömanspensionskassan och Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt med avseende på deras investeringsverksamhet (4 mom.). 

Enligt artikel 1.1 i direktivet är försäkringsföretag, oavsett deras juridiska form, i praktiken alltså försäkringsaktiebolag samt ömsesidiga försäkringsbolag, rapporteringsskyldiga. Dessutom är arbetspensionsförsäkringsbolag, som på samma sätt som försäkringsbolag kan vara aktiebolag eller ömsesidiga bolag, skyldiga att rapportera. På arbetspensionsförsäkringsbolag tillämpas definitionen av försäkringsbolag i 1 kap. 1 § i försäkringsbolagslagen. Hänvisningen i 2 mom. till 1 kap. 1 § i försäkringsbolagslagen gäller således också arbetspensionsförsäkringsbolag. 

Att regleringen utsträcks till pensionsstiftelser och pensionskassor samt till Sjömanspensionskassan och Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt är på samma sätt som i fråga om andelslag en nationell utvidgning av Finland för att säkerställa att informationsskyldigheterna är enhetliga i enlighet med neutralitetsprincipen. Motiveringen till utvidgningsförslaget behandlas mer ingående i avsnitt 4.1.2.  

Paragrafens 5 mom. ställer uttryckligen Finnvera Abp och Fonden för industriellt samarbete Ab (Finnfund), som är statens majoritetsägda specialfinansieringsinstitut, utanför tillämpningsområdet. Trots aktiebolagsformen bedriver de inte konkurrensutsatt verksamhet. Deras lagstadgade uppgift är att komplettera marknadsbrister i finansieringen. Finnvera främjar utvecklingen av regioner, företagsverksamhet och export. Finnfund å sin sida finansierar ansvarstagande företag i utvecklingsländer. Undantaget baserar sig på medlemsstatsoptionen i artikel 1.3 b andra stycket i direktivet, där det hänvisas till Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG. I artikel 2.5 punkt 21 i det sistnämnda direktivet föreskrivs att direktivet tillämpas inte på Finnvera och Finnfund. Samma möjlighet till undantag gäller också motsvarande specialfinansieringsinstitut i andra EU-stater. 

Informationsskyldigheterna enligt hållbarhetsrapporteringsdirektivet är avsedda för företag som bedriver konkurrensutsatt verksamhet, så det är inte ändamålsenligt att tillämpa dem på specialfinansieringsinstitut som kompletterar marknadsbrister. Å andra sidan beaktas hållbarhetsaspekter redan nu på i detalj i statens ägarstyrning av såväl Finnfund som Finnvera, även när det gäller rapporteringen. Genom ägarstyrningen är det möjligt att ålägga dem att offentliggöra sådana hållbarhetsuppgifter som motsvarar direktivet och som är av betydelse för finansmarknadsåtgärder och exportgarantiåtgärder. Detta kan genomföras även utan en uttrycklig lagbestämmelse, trots att innehållet i skyldigheten baserar sig på en viss punkt i direktivet.  

Finnfunds investeringsobjekt finns nästan uteslutande i lägre medelinkomstländer eller länder som är fattigare än så. Värdekedjorna omfattar således ett stort antal företag inom den inofficiella ekonomin, såsom småbrukare. Enligt Finnfund har bolaget sannolikt inte förutsättningar att få de uppgifter om sina investeringsobjekt som hållbarhetsrapporteringen kräver, även om Finnfund skulle ge dem tekniskt bistånd för genomförandet. Finnfund har inte heller egna resurser för att ge sådant stöd och finska staten kan inte inom ramen för gällande lagstiftning bevilja bolag sådant stöd i form av gåva. 

Momentet ger emellertid också möjlighet att vid behov föreskriva särskilt genom en förordning av statsrådet att lagens bestämmelser som baserar sig på hållbarhetsrapporteringsdirektivet ska iakttas i Finnfund eller Finnvera eller båda. På så vis kan tillämpningen också begränsas till endast vissa bestämmelser, om det är ändamålsenligt. 

Som det konstateras ovan är andelslag inte sådana företag som avses i hållbarhetsrapporteringsdirektivet. Varje medlemsstat får således besluta i vilken utsträckning rapporteringsskyldigheterna ska utvidgas till att omfatta kooperativ eller andra former av företag. Att verka på en marknad där det råder konkurrens med aktiebolag talar för en omfattande tillämpning. Å andra sidan är upprätthållandet av försörjningsberedskapen och den tungrodda kostnadsstrukturen inom jordbruket och livsmedelsförsörjningen av nationell betydelse jämfört med andra EU-länder. Därför föreslås det i 6 mom. i paragrafen en undantagsbestämmelse som gör det möjligt för andelslag som bedriver primärproduktion och andelslag som skaffar primärproduktion (dvs. anskaffningsandelslag), att inte omfattas av bestämmelserna om hållbarhetsrapportering. Beslutet fattas av andelslagets styrelse, som har till uppgift att sörja för att verksamheten ordnas på behörigt sätt (6 kap. 1 § 1 mom. i lagen om andelslag). För att informera medlemmarna och andra intressentgrupper ska beslutet meddelas i verksamhetsberättelsen. 

Den primärproduktion som avses i momentet omfattar i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) N:o 178/2002, som det hänvisas till i 5 § i livsmedelslagen, produktion, uppfödning och odling av primärprodukter, inklusive skörd, mjölkning och alla stadier av animalieproduktion före slakt samt jakt, fiske och insamling av vilda produkter (artikel 3.17). 

Undantaget förutsätter alltid att primärproduktionen eller anskaffningstransaktionen för primärproduktionen är betydande. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska minst hälften av andelslagets omsättning härröra från primärproduktionsverksamhet eller anskaffning av primärproduktion. Bestämmelsen möjliggör således inte kringgående av skyldigheten när primärproduktionen eller anskaffningen av den är obetydlig. 

2 §.Definitioner. I paragrafen intas följande definitioner: 

punkt 1 om värdekedja baserad på artikel 19a.3, 

punkt 2 om öppenhetsdirektivet (2004/109/EG), 

punkt 3 om ESEF-förordningen ((EU) 2018/815), 

punkt 4 om digital PRS-identifiering, med vilken hållbarhetsrapporterande företags elektroniska bokslut som ska registreras märks på det sätt som föreskrivs i 23 § 1 mom., 

punkt 5 om digital XBRl-hållbarhetsidentifiering, med vilken elektroniska hållbarhetsrapporter märks på det sätt som föreskrivs i 22 §, 

punkt 6 om EES-området, 

punkt 7 om hållbarhetsrapportering baserad på artikel 2 led 18, 

punkt 8 om hållbarhetsrapporteringsstandarder, som också omfattar de uppgifter som det föreskrivs om i artikel 8 i Europaparlamentets och rådet förordning (EU) 2020/852 om inrättande av en ram för att underhålla hållbara investeringar och om ändring av förordning (EU) 2019/2088, 

punkt 9 om hållbarhetsrapporterande företag som omfattas av informationsskyldigheterna i kapitlet,  

punkt 10 om hållbarhetsfrågor baserad på artikel 2 led 17, 

punkt 11 om leveranskedja baserad på artikel 19a.2 led f ii, och  

punkt 12 om tilllsynsförordningen ((EU) nr 575/2013). 

3 §.Dubbelriktad information om verkningarna. Paragrafen innehåller en allmän bestämmelse om dubbelriktad information baserad på artiklarna 19a.1 och 29a.1 som grund för hållbarhetsrapporteringen. Bestämmelsen förpliktar till rapportering å ena sidan om hur det aktuella företagets verksamhet inverkar på människorna och miljön och å andra sidan om hur hållbarhetsfrågor inverkar på företaget. Detta ska bedömas i första hand utifrån informationskraven i de rapporteringsstandarder som utfärdas genom förordning av kommissionen.  

4 §.Affärsverksamhetens förhållande till hållbarhetsfrågor samt affärsverksamhetens verksamhetsprinciper. Paragrafens 1 mom. omfattar de skyldigheter som avses i artikel 19a.2 a (i, ii, iii, iv och v) och d att presentera beskrivningar av affärsverksamhetsfrågor. På det sätt som föreskrivs i 15 § 2 mom. är dessa bestämmelser sekundära i förhållande till de rapporteringsstandarder som utfärdas genom förordning av kommissionen. Artikel 19a.4 kräver att informationen rapporteras i enlighet med de standarder som antas enligt artikel 29b.  

Paragrafens 2 mom. förtydligar att de nya bestämmelserna inte i sig medför en ensidig skyldighet för företaget att röja företagshemligheter. Genom formuleringen av hållbarhetsinformation kan företagshemlighetens skyddsintresse beaktas när syftet med den skyldighet som anges i kommissionens rapporteringsstandard fylls. Det är fråga om en nationell bestämmelse i Finland, som är avsedd att vara informativ. 

5 §.Mål som hänför sig till hållbarhetsfrågor. Paragrafen omfattar de skyldigheter som avses i artikel 19a.2 b att presentera beskrivningar av de mål som företaget fastställt för sig själv i fråga om hållbarhetsfrågor. På det sätt som föreskrivs i 15 § 2 mom. är dessa bestämmelser sekundära i förhållande till de rapporteringsstandarder som utfärdas genom förordning av kommissionen. Artikel 19a.4 kräver att informationen rapporteras i enlighet med de standarder som antas enligt artikel 29b.  

6 §.Information om styrelsen och verkställande direktören. Paragrafens 1 mom. omfattar de informationsskyldigheter som avses i artikel 19a.2 c och e i fråga om företagets lednings- och tillsynsorgan samt deras incitamentssystem som grundar sig på hållbarhetsfrågor. På det sätt som föreskrivs i 15 § 2 mom. är dessa bestämmelser sekundära i förhållande till de rapporteringsstandarder som utfärdas genom förordning av kommissionen. Artikel 19a.4 kräver att informationen rapporteras i enlighet med de standarder som antas enligt artikel 29b. 

I gällande 3 kap. 7a § sägs att ”[b]estämmelser om det ansvar som styrelseledamöter och medlemmar av andra motsvarande organ samt verkställande direktören har för bokslutet och verksamhetsberättelsen finns i de lagar som gäller respektive juridiska personer.” Exempelvis ett aktiebolags lednings ansvar för verksamhetsberättelsen – i vilken hållbarhetsrapporten ingår – bestäms således enligt aktiebolagslagen. Således tillämpas bland annat 22 kap. 1 § i den lagen om skadeståndsskyldighet. Artikel 33.1 om medlemsstaternas uppgift att föreskriva om ledningens ansvar har i hållbarhetsrapporteringsdirektivet kompletterats med ett tillägg om hållbarhetsrapportering, men denna komplettering förändrar inte det nuvarande rättsläget. 

Paragrafens 2 mom. förtydligar att skyldigheterna enligt 1 mom. inte utsträcks till förvaltningsrådet, som i den finska associationsrätten är ett tillsynsorgan utan sådana operativa uppgifter som kan ha betydelse för hållbarhetsrapporteringen. Förvaltningsrådet har inte heller till uppgift att fastställa verksamhetsberättelsen som innehåller hållbarhetsrapporten. I momentet utesluts också en eventuell ställföreträdare för verkställande direktören från informationsskyldigheterna, om inte ställföreträdaren i själva verket sköter verkställande direktörens uppgifter på grund av att denne har entledigats eller avskedats. 

7 §.Förfaranden för hållbarhetsfrågor. Paragrafen omfattar den informationsskyldighet som avses i artikel 19a.2 f i fråga om de förfaranden genom vilka tillbörlig aktsamhet säkerställs i företaget. På det sätt som föreskrivs i 15 § 2 mom. är dessa bestämmelser sekundära i förhållande till de rapporteringsstandarder som utfärdas genom förordning av kommissionen. Artikel 19a.4 kräver att informationen rapporteras i enlighet med de standarder som antas enligt artikel 29b. 

8 §.Risker som hållbarhetsfrågor medför. Paragrafen omfattar den informationsskyldighet som avses i artikel 19a.2 g i fråga om de huvudsakliga riskerna för företaget i samband med hållbarhetsfrågor. På det sätt som föreskrivs i 15 § 2 mom. är denna bestämmelse sekundär i förhållande till de rapporteringsstandarder som utfärdas genom förordning av kommissionen. Artikel 19a.4 kräver att informationen rapporteras i enlighet med de standarder som antas enligt artikel 29b. 

9 §.Indikatorer. Paragrafen omfattar den informationsskyldighet som avses i artikel 19a.2 h i fråga om de indikatorer som företaget använder i sin hållbarhetsrapportering. För att förtydliga skyldigheten hänvisas i paragrafen också till de bestämmelser som nämns i skäl 41 i direktivets ingress. På det sätt som föreskrivs i 15 § 2 mom. är denna bestämmelse sekundär i förhållande till de rapporteringsstandarder som utfärdas genom förordning av kommissionen. Artikel 19a.4 kräver att informationen rapporteras i enlighet med de standarder som antas enligt artikel 29b. 

10 §.Processen för identifiering av information samt tidsperspektivet. Paragrafens 1 mom. omfattar den informationsskyldighet som avses i artikel 19a.2 andra stycket i fråga om det förfarande som ska iakttas vid identifieringen av den information som ska lämnas i hållbarhetsrapporten. För att det stycket ska träda i kraft förpliktar också 2 mom. till att specificera informationen enligt de tidsperspektiv som avses i 2 § 2 mom. På det sätt som föreskrivs i 15 § 2 mom. är dessa bestämmelser sekundära i förhållande till de rapporteringsstandarder som utfärdas genom förordning av kommissionen. Artikel 19a.4 kräver att informationen rapporteras i enlighet med de standarder som antas enligt artikel 29b. 

11 §.Information om värdekedjan och leveranskedjan. Paragrafen omfattar den informationsskyldighet som avses i artikel 19a.3 i fråga om värdekedjor och leveranskedjor. Dessa begrepp definieras i 2 § 1 och 11 punkten. På det sätt som föreskrivs i 15 § 2 mom. är denna paragraf sekundär i förhållande till de rapporteringsstandarder som utfärdas genom förordning av kommissionen. Artikel 19a.4 kräver att informationen rapporteras i enlighet med de standarder som antas enligt artikel 29b. 

12 §.Kompletterande information. Paragrafen förtydligar i enlighet med artikel 19a.3 tredje stycket att för att syftet med hållbarhetsrapporteringen ska uppnås ska rapporten vid behov innehålla ytterligare redogörelser för den information som ingår i verksamhetsberättelsen eller bokslutet. Detta kan också göras genom en tydlig och specifik hänvisning till en viss punkt i verksamhetsberättelsen eller bokslutet. 

13 §.Undantag med avseende på oavslutade angelägenheter. Paragrafen tillåter i enlighet med artikel 19a.3 fjärde stycket företagsledningen att besluta att information om en oavslutad angelägenhet inte ska lämnas i hållbarhetsrapporten (1 mom.). Ett sådant beslut ska alltid motiveras på behörigt sätt på det sätt som beskrivs i bestämmelsen samt protokollföras på det sätt som förutsätts i 2 mom. så att företagets revisor kan bedöma motiveringen vid sin granskning av förvaltningen. I beslutet är det alltid fråga om en interimistisk lösning i en mycket ovanlig situation. En sådan omständighet kan i sig vara ringa, vilket påverkar motiveringens omfattning och verifieringen av den. Paragrafens 3 mom. är en nationell bestämmelse i Finland som preciserar att denna paragraf inte utesluter företagets informationsskyldigheter enligt värdepappersmarknadslagstiftningen. 

14 §.Rapporteringsformat samt företräde för rapporteringsstandarderna. Paragrafens 1 mom. hänvisar till bemyndigandet för kommissionen enligt artiklarna 19a.4 och 29b att anta förordningar om rapporteringsstandarder. Genom dem precisera kommissionen å ena sidan vilken information som ska rapporteras och å andra sidan, i förekommande fall, strukturen för hur denna information ska presenteras. Av artikelns ordalydelse framgår att direktivbestämmelserna är underordnade de krav på innehåll och form som ställs i standarderna: standarderna preciserar direktivet. I 2 mom. föreskrivs motsvarande ordning för förhållandet mellan informationsskyldigheten enligt detta kapitel och standarderna. 

15 §.Dialog med personalrepresentanter. Paragrafen baserar sig på artikel 19a.5, som förpliktar företagsledningen att föra dialog med personalen om frågor som gäller hållbarhetsrapporteringen. I den mån samarbetslagen (1333/2021) blir tillämplig följs förfarandet enligt den vid dialogen. 

16 §.Förkortad hållbarhetsrapport. Paragrafen tillåter på det sätt som möjliggörs i artikel 19a.6 små företag och medelstora företag att lägga fram sina hållbarhetsrapporter i den komprimerade omfattning och form som föreskrivs i den rapporteringsstandard som utfärdas genom förordning av kommissionen. 

17 §.Möjlighet till undantag för dotterföretag. Paragrafen innehåller bestämmelser som motsvarar artiklarna 19a.9 och 19a.10 om situationer där ett annat företag har bestämmande inflytande enligt 1 kap. 5 § i ett företag som omfattas av rapporteringsskyldigheten när majoritetsägande eller något annat villkor som anges i den lagbestämmelsen uppfylls. Då hör det kontrollerade företaget till ett annat företags koncern som dotterföretag, och rapporteringsskyldigheten gäller det företag som utövande bestämmande inflytande också i fråga om information om dotterföretaget i den omfattning som anges i paragrafen. Med bestämmande inflytande jämställs arrangemanget mellan centralinstitutet och dess medlemskreditinstitut enligt lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker (599/2010). 

Eftersom tillämpningen av paragrafen baserar sig på förekomsten av bestämmande inflytande, har det ingen betydelse om dotterföretaget inte tas med i koncernbokslutet på det sätt som 6 kap. eller någon annan undantagsbestämmelse tillåter. Utanför den möjlighet till undantag som avses ovan ställs dock stora företag samt börsbolag vars aktier eller andra värdepapper är föremål för handel på en reglerad marknad i enlighet med artikel 10a.10. 

18 §. Möjlighet till undantag för kreditinstitut och försäkringsbolag. I paragrafen föreskrivs det för tydlighetens skull att motsvarande möjlighet till undantag som enligt 17 § gäller även för kreditinstitut och försäkringsbolag. 

19 §.Koncernhållbarhetsrapport. Paragrafen förpliktar på motsvarande sätt som artikel 29a.1 till att utarbeta en separat hållbarhetsrapport för en sådan koncern där kriterierna i 1 kap. 6 a § 1 mom. 2 punkten uppfylls. Paragrafens informationskrav i fråga om en sådan storkoncerns hållbarhetsrapport baserar sig på ett uttömmande sätt på artikel 29a.1 – 29a.6 utan några ytterligare nationella krav. 

20 §.Undantag med avseende på ett moderföretag som står under bestämmande inflytande. Om ett moderföretag som omfattas av koncernrapporteringsskyldighet kontrolleras av ett annan företag, får moderföretaget på det sätt som föreskrivs i paragrafen avvika från utarbetandet och offentliggörandet av en egen koncernhållbarhetsrapport. Bestämmelserna i paragrafen baserar sig på ett uttömmande sätt på artikel 29a.8 utan några ytterligare nationella krav. Utanför möjligheten till undantag ställs dock stora börsbolag i enlighet med artikel 29a.9. 

21 §.Andelslaggruppers hållbarhetsrapport. I paragrafen föreslås en nationell specialbestämmelse om andelslags hållbarhetsrapportering. Andelslag omfattas inte i sig av tillämpningsområdet för EU:s hållbarhetsrapporteringsdirektiv. I den finska lagstiftningen om offentliggörande av finansiell information har andelslag emellertid av tradition jämställds med aktiebolag. Detta har betraktats som en lämplig utgångspunkt från konkurrenssynpunkt, och utifrån den föreskrivs det bland annat i bokföringslagen inte separat om andelslag, utan de räknas som ”bokföringsskyldiga” på samma sätt som aktiebolag. Andelslags bokslutsuppgifter liknar således i praktiken mycket aktiebolags motsvarande uppgifter. I enlighet med denna utgångspunkt har det i 1 kap. 2 § 2 mom. föreslagits att de skyldigheter som gäller hållbarhetsrapportering ska sättas i kraft även för andelslag genom en nationell bestämmelse i Finland, trots att bokslutsdirektivet inte förutsätter detta.  

I och med hållbarhetsrapporteringen kommer informationskraven på andelslag att vara lika omfattande som för aktiebolag. Å andra sidan är andelslagens verksamhet till stor del organiserad i grupper där administrativa eller andra affärstjänster för medlemsandelslagen i gruppen produceras av en centralsammanslutning som de äger. Mot denna bakgrund föreslås det att det ska vara tillåtet att centralsammanslutningen upprättar en gemensam hållbarhetsrapport för andelslagens räkning. Förfarandet är det motsvarande som när ett moderbolag som utövar bestämmande inflytande enligt 1 kap. 5 § i en koncernstruktur som bildas av aktiebolag utarbetar en hållbarhetsrapport för hela koncernen, vilket innebär att ett enskilt dotterföretag, även om det är stort, inte är skyldigt att utarbeta en egen hållbarhetsrapport. 

Den gruppvisa rapporteringen förutsätter också att centralsammanslutningen har ovillkorlig tillgång till den information om ett medlemsandelslag som behövs för att utarbeta en gemensam hållbarhetsrapport. För att säkerställa detta ska varje andelslag separat förbinda sig att lämna information till centralsammanslutningen. Genom detta åtagande, som i praktiken innebär ett uttryckligt beslut av andelslagets ledning, organiseras tillgången till information på ungefär samma sätt som för moderbolaget gentemot ett dotterbolag som det kontrollerar, dvs. i ett koncernförhållande. Åtagandet begränsar sig enbart till informationsskyldigheten enligt hållbarhetsrapporteringen.  

Om obligationer eller andra värdepapper som ett andelslag emitterat är föremål för handel på en börs, ska andelslaget dock alltid upprätta en egen hållbarhetsrapport. Det gemensamma förfarandet för hållbarhetsrapportering minskar inte heller ansvaret jämfört med vad som annars gäller. 

22 §.Digital form för hållbarhetsrapporten och verksamhetsberättelsen. I paragrafen föreskrivs det om det digitala framställningsformat (XHTML) som avses i artikel 29d för hållbarhetsrapporten och verksamhetsberättelsen samt om märkning av uppgifterna i hållbarhetsrapporten med unika XBRL-identifieringar som kommissionen fastställer. Förfarandet beskrivs närmare i avsnitt 3.2.2.  

23 §.Digital form för bokslutet och koncernbokslutet. Verksamhetsberättelsen jämte hållbarhetsrapporten bifogas bokslutet så att de bildar en enhetlig helhet för läsaren. Med tanke på informationens användbarhet och eventuell vidareförädling är det ändamålsenligt att framställningsformatet är enhetligt. Därför föreslås det att bokslutet upprättas i digitalt XHTM-format på samma sätt som vad som med stöd av föregående paragraf gäller verksamhetsberättelsen och hållbarhetsrapporten.  

Uppgifterna om andra företag än börsnoterade företag ska specificeras med XBRL-identifieringar på det sätt som Patent- och registerstyrelsen fastställer genom sitt beslut, medan XBRL-identifieringar i börsbolags koncernbokslut ska fastställas genom kommissionens förordning på samma sätt som för närvarande. Å andra sidan har Patent- och registerstyrelsen i fråga om börsbolags separata bokslut sekundär behörighet att bestämma om användning av XBRL-identifieringar från och med räkenskapsåret 2026. Detta är nödvändigt för att göra även dessa separata bokslut mer användbara, om inte kommissionen beslutar något annat.  

24 §.Digital form för revisionsberättelsen och hållbarhetsgranskningsberättelsen. I likhet med verksamhets- och hållbarhetsberättelsen och bokslutet förutsätts det att också revisionsberättelsen och hållbarhetsgranskningsberättelsen är digitala, eftersom de sistnämnda är väsentliga hjälpmedel för att verifiera för läsaren att den informationshelhet som publiceras är autentiskt. Närmare bestämmelser om förfarandet utfärdas genom beslut av Patent- och registerstyrelsen. I praktiken är det i första hand fråga om samma XHTML-format som gäller hållbarhetsrapporten, verksamhetsberättelsen och boksluten i enlighet med förslagen till 22 och 23 §. Patent- och registerstyrelsen bestämmer likaså om eventuella XBRL-märkningar i enlighet med sitt bemyndigande. 

25 §.Inlämnande för registrering. Förteckningen i 1 mom. över det bokslut och den verksamhetsberättelse som ska lämnas till registermyndigheten samt de handlingar som ska fogas till dem motsvarar underpunkterna ett och tre i artikel 30.1: ”Medlemsstaterna ska säkerställa att företag - - offentliggör den vederbörligen godkända - - årsbokslutet och förvaltningsberättelsen i det elektroniska rapporteringsformat som avses i artikel 29d - - [tillsammans med ett yttrande och en rapport] som - - lämnats av den lagstadgade revisor eller det revisions företag - -” (första stycket). ”Om en oberoende leverantör av kvalitetsgranskningstjänster avger det uttalande - - ska detta uttalande offentliggöras tillsammans med de handlingar som avses i första stycket i denna punkt” (tredje stycket). 

Första meningen i 2 mom. innehåller en förtydligande bestämmelse om att bokslutet för moderföretaget också omfattar koncernbokslutet för dess koncern. På samma sätt innehåller moderföretagets verksamhetsberättelse också koncernverksamhetsberättelsen, inklusive en koncernhållbarhetsrapport. Bestämmelsen grundar sig på 6 kap. 1 § samt artiklarna 29.3 och 29d.1. 

Momentets andra mening klargör för börsbolagens del att ett revisorsutlåtande om att kraven på bokslutets elektroniska form uppfylls fogas till det bokslut som ska registreras. Med teknisk tillsynsstandard avses i den lagbestämmelse som det hänvisas till kommissionens ovannämnda förordning (EU) 2019/815 (regeringsproposition 126/2021 s. 46). Majoriteten av börsbolagen bifogade ett sådant utlåtande till bokslutet för 2021. I denna regeringsproposition ingår ett förslag till ändring av den ovannämnda paragrafen i värdepappersmarknadslagen så att det föreskrivs att det är obligatoriskt att ge ett sådant utlåtande som avses ovan.  

Paragrafens 3 mom. innehåller en förtydligande bestämmelse om att registermyndigheten med stöd av sitt beslut som grundar sig på handelsregisterlagen kan bestämma om de förfaranden för mottagande av digitala handlingar som företaget ska iaktta. Bakgrunden till detta är Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 om vissa aspekter av bolagsrätten (nedan bolagsrättsdirektivet), som det hänvisas till i artikel 30.1 och som förutsätter att medlemsstater ser till ”- - att bolagen - - kan ge in alla handlingar och uppgifter som ska offentliggöras - - i elektronisk form. Dessutom kan medlemsstaterna ålägga alla bolag eller vissa kategorier av bolag att ge in alla dessa handlingar och uppgifter eller vissa slag av dem i elektronisk form” (artikel 16.3 andra stycket). I momentet preciseras dessutom med tanke på den datatekniska ärendehanteringen att Patent- och registerstyrelsen kan bestämma att handlingar ska lämnas in i en eller flera digitala filer. 

I 4 mom. föreskrivs det om en nationell tidsfrist på 6 månader för registreringen, som är densamma som i 3 kap. 9 § 4 mom. för andra företag än sådana avses i detta 7 kap. Eventuell försummelse är förenad med hot om påföljd: Patent- och registerstyrelsen påför förseningsavgift, om bokslutshandlingarna inte har lämnats in för registrering inom åtta månader efter räkenskapsperiodens utgång (25 § i handelsregisterlagen). Bestämmelsen är strängare än artikel 30.1, enligt vilken offentliggörandet efter registreringen ska ske ”- - inom en rimlig tidsperiod, som inte får överstiga tolv månader efter balansdagen - -.”  

Det kan vara ändamålsenligt att inom koncernen för ett hållbarhetsrapporterande företag följa enhetliga förfaranden för det tekniska upprättandet av bokslutshandlingarna. Som nationell bestämmelse i Finland tillåter således 5 mom. också dotterföretag samma förfaranden som moderföretaget ska iaktta enligt direktivet. Momentet är frivilligt och därför kan dotterföretaget om det så önskar tillämpa det förfarande som avses i 3 kap. Bestämmelsen strider inte mot redovisningsdirektivet eller hållbarhetsrapporteringsdirektivet. 

Genom 6 mom. förbereder man sig på situationer där Patent- och registerstyrelsen av datatekniska eller andra orsaker inte kan ta emot handlingar elektroniskt. I bestämmelsen klargörs att företaget har uppfyllt sina skyldigheter enligt direktivet när det har offentliggjort sina bokslutshandlingar självt. Det är fråga om en nationell bestämmelse i Finland som inte strider mot direktivet. 

26 §.Bevarande och offentliggörande av handlingar genom det hållbarhetsrapporterande företagets försorg. Paragrafens 1 mom. är en nationell bestämmelse i Finland som härrör från att elektroniska underskrifters autenticitet för närvarande inte kan verifieras konklusivt med datateknisk utrustning av den som tar emot filen, dvs. Patent- och registerstyrelsen. Därför förpliktar momentet företaget självt att förvara de handlingar som hör till bokslutsmaterialet så att underskrifterna kan verifieras obestridligt. Kravet gäller både fysiska och elektroniska förfaranden för undertecknande. Förfarandet motsvarar vad som i 2 kap. föreskrivs om andra företag än de som avses i detta kapitel. Bevarandetiden för bokslutet och verksamhetsberättelsen är minst 10 år från räkenskapsperiodens utgång. 

Enligt artikel 31 får medlemsstaterna kräva att företag ”- - kostnadsfritt gör förvaltningsberättelsen tillgänglig för allmänheten på sin webbplats - -” (andra stycket, första meningen). På basis av detta förutsätter 2 mom. också att andra handlingar som hänför sig till bokslutet läggs ut avgiftsfritt på webbplatsen. Eftersom det är fråga om ett minimidirektiv strider en sådan utvidgning inte mot direktivet. Utvidgningen är ändamålsenlig för att säkerställa så enkel tillgång till information som möjligt. 

Genom bestämmelsen säkerställs också att den information som avses i direktivet är tillgänglig vid eventuella störningar som berör registermyndigheten utan att det är nödvändigt att kräva andra åtgärder av företagen. Av samma orsak förutsätts det att handlingarna också hålls tillgängliga i form av elektroniska filer i det tekniska format i vilket de har lämnats till registermyndigheten. 

27 §.Ansvar för hållbarhetsrapporten och koncernhållbarhetsrapporten. Paragrafen utsträcker det ansvar som gäller medlemmar i styrelsen eller något annat motsvarande organ och verkställande direktören till hållbarhetsrapporteringen med stöd av artikel 33. 

28 §.Rapporteringsskyldighet som grundar sig på bestämmande inflytande av ett företag utanför EES-området. I paragrafen föreskrivs på det sätt som förutsätts i artiklarna 40a, 40c och 40d att hållbarhetsrapporteringsskyldigheten utsträcks också till ett företag utanför EES, om det utövar bestämmande inflytande enligt 1 kap. 5 § över ett finskt stort företag eller en finsk sammanslutning av allmänt intresse som avses i 1 kap. 9 § (dvs. börsbolag, kreditinstitut eller försäkringsbolag), om denna sammanslutning är liten eller medelstor. Detsamma gäller en situation där en filial i Finland till ett företag utanför EES har en omsättning som överstiger 40 miljoner euro. Rapporteringsskyldighet uppkommer dock i båda situationerna endast under förutsättning att det icke-EES-baserade företagets sammanlagda omsättning inom EES överstiger 150 miljoner euro under de två senaste räkenskapsperioderna.  

I artikel 40a.1 specificeras den information som krävs i hållbarhetsrapporten för ett moderföretag utanför EES genom att hänvisa till leden a iii, a iv, a v, b, c, d, e, f och h i artikel 29a.2 om koncernhållbarhetsrapporten. I en sådan hållbarhetsrapport krävs därför ingen beskrivning av motståndskraften i företagets affärsmodell och strategi vad gäller risker i samband med hållbarhetsfrågor (29a.2 led a i), möjligheter som hållbarhetsfrågorna ger koncernen (29a.2 led a ii) eller de huvudsakliga riskerna för koncernen i samband med hållbarhetsfrågor (29a.2 led g). Kraven är således snävare än de krav som gäller moderföretag som är belägna i Finland eller någon annanstans i EES-området. 

29 §.Bevarande av hållbarhetsrapporteringsmaterial. Det är fråga om en nationell bestämmelse i Finland. Företaget är skyldigt att förvara det material som ligger till grund för hållbarhetsrapporteringen på samma sätt som förutsätts allmänt i fråga om bokföringsmaterial i 2 kap. 7 §. Den granskningsmöjlighet som beretts myndigheten motsvarar 9 § i det kapitlet. Eftersom själva hållbarhetsrapporten ingår i verksamhetsberättelsen, är förvaringstiden för den i enlighet med 2 kap. 10 § 1 mom. 10 år från utgången av räkenskapsperioden i fråga.  

7.2  Revisionslagen

De ändringar som föreslås i revisionslagen grundar sig på de kompletteringar som gjorts i revisionsdirektivet genom hållbarhetsrapporteringsdirektivet. Med de hänvisningar till artiklar som ligger till grund för följande förslag avses artiklar i revisionsdirektivet, om inte något annat nämns särskilt. 

1 kap. – Allmänna bestämmelser

1 §.Tillämpningsområde. Till paragrafen fogas ett nytt 7 mom., som utvidgar tillämpningen av lagen till granskning av hållbarhetsrapportering.  

Paragrafens 8 mom. gäller frivillig hållbarhetsrapportering i en sådan sammanslutning som inte är hållbarhetsrapporterande företag enligt 7 kap. i bokföringslagen. Om sammanslutningen ger ett uppdrag för granskning, ska samma bestämmelser som gäller hållbarhetsrapporterande företag iakttas. Det är fråga om en nationell bestämmelse som direktivet i sig inte förutsätter. Bestämmelsen behövs dock med tanke på risken för grönmålning. Om den frivilliga rapporten granskas, kan läsaren lita på att granskningen håller samma nivå som krävs av den som är skyldig att lämna en hållbarhetsrapport. 

2 §.Definitioner. Paragrafens 1 mom. kompletteras med nya punkter, som till sin natur är preciserande.  

11 punkten om en lagteknisk förkortning av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 

12 och 13 punkten hänvisar till bokföringslagens definitioner av moderföretag och företag under bestämmande inflytande, 

14 punkten definierar koncernrevisor med stöd av artikel 2.6 i revisionsdirektivet, 

15 – 17 punkten specificerar Europeiska unionens redovisningsdirektiv och revisionsdirektiv samt revisionsförordning. 

18 och 19 punkten om hållbarhetsfrågor och hållbarhetsrapportering hänvisar till relevanta bestämmelser i bokföringslagen, 

20 punkten om hållbarhetsgranskning grundar sig på artikel 2 led 22, 

21 punkten om hållbarhetsrevisor grundar sig på artikel 2.2, 

22 punkten om hållbarhetsrevisionssammanslutning grundar sig på artikel 2.3,  

23 punkten om hållbarhetsgranskningsstandard grundar sig på artikel 26a, 

24 punkten om koncernhållbarhetsrevisor grundar sig på artikel 2.6, 

25 punkten om huvudansvarig hållbarhetsrevisor grundar sig på artikel 2 led 16a och 16c, 

26 punkten om hållbarhetsrapporteringsstandarder hänvisar till de relevanta artiklarna 29b och 29c i redovisningsdirektivet, 

27 och 28 punkten om revisor och revisionssammanslutning utanför EES grundar sig på artikel 2.5. 

Paragrafen kompletteras med ett 2 mom., som preciserar begreppet huvudansvarig hållbarhetsrevisor så att det på det sätt som avses i artikel 2 led 16b omfattar utförande av uppgiften också i en koncern eller ett betydande dotterföretag. Betydande definieras på samma sätt som i förslaget till 7 kap. 3 § i bokföringslagen i denna proposition. 

Den gällande 1 kap. 2 § 1 mom. 1 punkten klargör att med revisor avses förutom fysiska personer också revisionssammanslutningar. Som 3 mom. föreslås en motsvarande lagteknisk bestämmelse om förhållandet mellan hållbarhetsrevisor och hållbarhetsrevisionssammanslutning. 

2 kap. – Skyldighet att låta utföra revision och hållbarhetsgranskning

Kapitlets rubrik kompletteras så att den förutom revision också omfattar granskning av hållbarhetsrapportering. 

1 §.Revisorns och hållbarhetsrevisorns allmänna behörighet. Paragrafens nya 3 mom. förtydligar att motsvarande behörighetsvillkor som för revisorer gäller även för hållbarhetsrevisorer. 

2 a §.Skyldighet att låta granska hållbarhetsrapportering. Enligt paragrafen ska ett företag ge ett uppdrag för granskning av informationen i hållbarhetsrapporten. Granskningen kan utföras antingen av en revisor som godkänts som hållbarhetsrevisor i enlighet med det föreslagna 6 kap. eller av en revisionssammanslutning som registrerats som hållbarhetsrevisionssammanslutning. Bestämmelsen grundar sig på artikel 34 i redovisningsdirektivet.  

3 a §.Skyldighet att välja en suppleant för hållbarhetsrevisorn. I den gällande 3 § förutsätts att en revisorssuppleant utses. För tydlighetens skull föreskrivs i den nya paragrafen på motsvarande sätt om granskning av hållbarhetsrapporteringen. 

7 a §.Huvudansvarig hållbarhetsrevisor. Den gällande 7 § förutsätter att en huvudsansvarig revisor utses i revisionssammanslutningen. I den nya paragrafen föreskrivs med stöd av artikel 24b på motsvarande sätt om granskning av hållbarhetsrapporteringen.  

8 §.Patent- och registerstyrelsens skyldighet att förordna revisor. Betydelsen förtydligas genom ett nytt 5 mom. om att en revisor inte kan förordnas till en uppgift utan sitt samtycke. Detta gäller också revisionssammanslutningar. 

8 a §.Patent- och registerstyrelsens skyldighet att förordna hållbarhetsrevisor. Den gällande 8 § förutsätter att Patent- och registerstyrelsen utser en revisor, om en sådan inte har valts trots en förpliktelse enligt lag eller av någon annan orsak som nämns i lagbestämmelsen. För tydlighetens skull föreskrivs det på motsvarande sätt om hållbarhetsrevisorer i den nya paragrafen. 

9 a §.Hållbarhetsrevisors entledigande och avgång. Den gällande 9 § innehåller bestämmelser om förutsättningarna för revisorers entledigande och avgång och om behövliga åtgärder. För tydlighetens skull föreskrivs det på motsvarande sätt om hållbarhetsrevisorer i den nya paragrafen. 

10 §.Lämnande av uppgifter till efterträdande revisor och hållbarhetsrevisor. Den gällande paragrafen förpliktar en revisor som lämnar sitt uppdrag på grund avgång, entledigande eller mandattidens utgång att ge sin efterträdare de uppgifter som behövs vid revisionen. För tydlighetens skull föreskrivs det på motsvarande sätt om hållbarhetsrevisorer i det nya 3 mom. Dessutom förpliktas revisorn och hållbarhetsrevisorn att utbyta information till den del det behövs för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter (4 mom.). Också paragrafens rubrik kompletteras på motsvarande sätt med ett omnämnande av hållbarhetsrevisor. 

11 §.Förbud mot avtalsvillkor som begränsar valet av revisor och hållbarhetsrevisor. Den gällande bestämmelsen förbjuder att valet av revisor begränsas genom avtalsvillkor. I enlighet med artikel 37.3 fogas till paragrafen ett nytt 2 mom., som utvidgar förbudet till att gälla val av hållbarhetsrevisor. En motsvarande komplettering görs också i paragrafens rubrik. 

3 kap. – Innehållet i revisionen och hållbarhetsgranskningen

Kapitlets rubrik kompletteras så att den förutom revision också omfattar innehållet i granskningen av hållbarhetsrapportering. 

1 a §.Hållbarhetsgranskningsobjektet. Till kapitlet fogas en ny paragraf, som begränsar granskningsuppgiften till informationen i hållbarhetsrapporten.  

2 a §.Granskning av en koncerns hållbarhetsrapportering. Den nya paragrafen innehåller bestämmelser som grundar sig på artikel 27a.1 – 27a.3 om koncernhållbarhetsrevisorns uppgift i ett granskningsförfarande i vilket en revisor eller en revisionssammanslutning utanför EES eller en sådan juridisk person inom EES som är ackrediterad för uppgiften i enlighet med redovisningsdirektivet deltar. 

3 §.Internationella revisionsstandarder. 1 kap. 2 § 1 mom. kompletteras med definitionen i revisionsdirektivet (punkt 17). På grund av kompletteringen ändras språkdräkten i denna paragraf på motsvarande sätt. 

3 a §.Hållbarhetsgranskningsstandarder. I den nya paragrafen föreslås en bestämmelse i enlighet med artikel 26a i direktivet enligt vilken de standarder som kommissionen fastställer senare ska iakttas vid granskningen. Den tidsfrist som direktivet ger kommissionen går ut den 1 oktober 2026. Innan en kommissionsstandard offentliggörs får granskningen basera sig på en annan, nationell eller internationell revisionsorganisations standard som ska anges i granskningsberättelsen. 

4 §.Revisionsanteckning. En revisionsanteckning är en standardanteckning som revisorn gör för att specificera det bokslut i pappersform över vilket revisorn har avgett sin revisionsberättelse. Eftersom det i förslaget till 7 kap. i bokföringslagen, som ingår i denna regeringsproposition, förutsätts att hållbarhetsrapporterande företag ska använda ett digitalt anmälningsförfarande i stället för rapportering i pappersform, föreslås det att bestämmelsen kompletteras på motsvarande sätt. Även i en digital miljö ska revisorn på ett tillförlitligt sätt kunna bestyrka just det bokslut över vilket revisionsberättelsen har avgetts. 

5 §.Revisionsberättelse. Det föreslås att 2 mom. 3 och 4 punkten i paragrafen preciseras så att hållbarhetsrapporteringen beaktas. Eftersom hållbarhetsrapporten granskas separat är revisorn inte skyldig att yttra sig om huruvida bestämmelserna har följts i fråga om den. 

5 a §.Hållbarhetsgranskningsberättelse. Den ändrade paragrafen innehåller bestämmelser om upprättande av en granskningsberättelse enligt artikel 28a.2 – 28a.6. I bestämmelsen ställs inga ytterligare nationella krav. Genom denna bestämmelse blir innehållet i den nuvarande 5 a § nytt 5 b § 1 mom. 

5 b §.Meddelande om bristfälligheter i revisionsberättelsen eller hållbarhetsgranskningsberättelsen. Den gällande 5 a § ger revisionsnämnden rätt att offentliggöra uppgifter om brister i en enskild revisionsberättelse. För att upprätthålla kapitlets systematik överförs bestämmelsen till denna nya paragraf som 1 mom. med samma innehåll. I det nya 2 mom. föreskrivs dessutom på samma sätt om hållbarhetsgranskningsberättelsen. Också paragrafens rubrik ändras på motsvarande sätt.  

8 §.Fastställande av arvode för revision och hållbarhetsgranskning. Paragrafen kompletteras med stöd av artikel 25 så att den omfattar även hållbarhetsgranskning. Också paragrafens rubrik ändras på motsvarande sätt. 

9 §.Skyldighet att biträda revisorn och hållbarhetsrevisorn. För tydlighetens skull utsträcks den skyldighet att biträda revisorn som avses i paragrafen så att också hållbarhetsrevisorer kan utnyttja den. Också paragrafens rubrik ändras på motsvarande sätt.  

10 §.Revisorns och hållbarhetsrevisorns närvaro vid en sammanslutnings eller stiftelses sammanträden. Den rätt och skyldighet att närvara vid ett sammanträde som behandlar berättelsen utsträcks för tydlighetens skull till hållbarhetsrevisorer. Också paragrafens rubrik ändras på motsvarande sätt. 

4 kap. – Övriga bestämmelser om revisorer och hållbarhetsrevisorer

Kapitlets rubrik kompletteras så att det framgår att bestämmelserna till vissa delar omfattar även hållbarhetsrevisorer. 

1 §. Yrkesetiska principer. För tydlighetens skulle kompletteras paragrafen med ett nytt 2 mom. att kravet på yrkesetik gäller även hållbarhetsrevisorer. Bestämmelsen grundar sig på artiklarna 21 och 25b. 

2 §. Bibehållande och utvecklande av yrkeskunskap. Syftet med det nya 2 mom. är att klargöra att kravet på bibehållande av yrkeskunskap omfattar även verksamheten för granskning av hållbarhetsrapportering. 

3 §. God revisionssed och god hållbarhetsgranskningssed. Paragrafens nya 3 mom. klargör att kravet på god sed omfattar även hållbarhetsgranskning på samma sätt som revision. Paragrafens rubrik ändras också på motsvarande sätt. 

4 §.Förvaring av material. Paragrafen kompletteras med ett nytt 2 mom. som grundar sig på kraven i artikel 24b.5a tredje stycket på förvaring av handlingar som är av betydelse vid hållbarhetsgranskning.  

5 §.Kvalitetssäkring. För tydlighetens skull utökas paragrafen med ett nytt 2 mom. om att kraven på kvalitetssäkring gäller även hållbarhetsrevisorer. 

8 a §.Oberoende ställning och jäv samt tystnadsplikt vid hållbarhetsgranskning. För uppfylla kraven i artikel 24b.5a andra stycket och artikel 25b fogas till kapitlet en bestämmelse om hållbarhetsrevisorns oberoende, jäv och tystnadsplikt. Kraven är desamma som vid revision.  

9 §.Klientregister. Paragrafens 1 mom. motsvarar den gällande bestämmelsen. Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. om bevarande av kunduppgifter om uppdrag för granskning av hållbarhetsrapportering. Bestämmelsen grundar sig på artikel 24b.4 led b och c. Likaså preciseras 3 mom. om förvaringstiden för kunduppgifter så att det också omfattar hållbarhetsgranskningar. Det föreslagna 4 mom. innehåller en ordningsmässig bestämmelse om att när ett uppdrag omfattar både revision och hållbarhetsgranskning behöver kunduppgifterna inte skiljas åt i olika register. 

10 a §.Hållbarhetsrevisionsdokumentation. Till kapitlet fogas en bestämmelse som grundar sig på artikel 24b.5a och som gäller insamling av uppgifter som är av betydelse vid hållbarhetsgranskningen på samma sätt som vad som föreskrivs i den gällande 10 § om revisionsdokumentation.  

11 a §.En hållbarhetsrevisors övergång till anställning hos det hållbarhetsrapporterande företaget. För tydlighetens skull begränsas genom den nya paragrafen hållbarhetsrevisorns övergång till anställning hos granskningsobjektet. Tidsfristerna är desamma som föreskrivs för en revisor i 11 §. 

12 §.Organisering av revisorers och hållbarhetsrevisorers verksamhet. För tydlighetens skull tillfogas ett nytt 2 mom. om att bestämmelserna om ordnande av verksamheten också gäller hållbarhetsrevisorer. Paragrafens rubrik kompletteras på motsvarande sätt. 

13 §.Anmälan om misstankar. Det föreslås att paragrafen kompletteras med ett nytt 6 mom. för att klargöra att anmälningsskyldigheten utsträcker sig även till hållbarhetsrevisorer.  

5 kap. – Särskilda bestämmelser om revision och hållbarhetsgranskning av företag av allmänt intresse

Kapitlets rubrik kompletteras så att det förutom revision också omfattar hållbarhetsgranskning. 

2 §.Entledigande av revisor eller hållbarhetsrevisor genom domstolsbeslut. Det nya 5 mom. förtydligar att bestämmelserna om entledigande genom domstolsbeslut också gäller hållbarhetsrevisorer.  

4 a §.Begränsningar avseende tillhandahållande av anknutna tjänster för företag av allmänt intresse som följer av ett uppdrag för granskning av hållbarhetsrapportering. På det sätt som förutsätts i artikel 25c.1 – 25c.3 begränsar den nya paragrafen tillhandahållandet av anknutna tjänster i företag av allmänt intresse som avses i 1 kap. 9 § i bokföringslagen (dvs. börsbolag, kreditinstitut och försäkringsbolag). 

4 b §.Överträdelse av bolagsordningen eller stadgarna för ett företag av allmänt intresse. Den nya bestämmelsen som grundar sig på artikel 25d förpliktar hållbarhetsrevisorn att vid behov anmäla oegentligheter till myndigheterna. I artikel 7 i revisionsförordningen föreskrivs om motsvarande anmälningsskyldighet i samband med revision. Bestämmelsen gäller företag av allmänt intresse, dvs. börsbolag företag, kreditinstitut och försäkringsbolag. Med stöd av lagen om Finansinspektionen hör dessa till Finansinspektionens tillsynsobjekt, vilket innebär att anmälan görs till denna myndighet. Det är lämpligt att hållbarhetsrevisorn gör sin anmälan skriftligt och utan onödigt dröjsmål, vilket innebär att anmälan inte kan skjutas fram så att den görs först efter att granskningen avslutats. 

6 kap. – Godkännande och registrering

Till kapitlet fogas nya bestämmelser om förfarandet för godkännande av hållbarhetsrevisorer. Förhållandet mellan denna verksamhet och näringsfriheten enligt 18 § i grundlagen behandlas i avsnitt 11.3.

1 a §.Godkännande som hållbarhetsrevisor. Paragrafen motsvarar 1 § om godkännande av revisorer. Förvaltningslagen (434/2003) tillämpas som allmän lag på ansökningsförfarandet. Den delegering som avses i paragrafen i förhållande till 80 § 1 mom. i grundlagen behandlas i avsnitt 11.7.  

Bestämmelsen handlar enbart om rättslig prövning. När beslut i ett ärende som gäller godkännande fattas är det inte möjligt att tillämpa ändamålsenlighetsprövning, utan beslutsfattandet är bundet till de villkor som anges i lagen och som närmare preciseras genom förordning (RP 254/2014 rd, s. 61). 

3 a §.Villkor för godkännande av hållbarhetsrevisor. I paragrafen föreskrivs i enlighet med artiklarna 6.2, 7.2 och 8.3, 10.1 och artikel 14.2 andra stycket om villkoren för att en person ska godkännas som hållbarhetsrevisor. 

4 §.Examina och deltagande i examina. Paragrafens 1 och 6 mom. preciseras så att bestämmelserna också omfattar specialiseringsexamen för hållbarhetsrevisorer. I det ändrade 7 mom. föreskrivs dessutom särskilt om möjligheten att delta i examen för hållbarhetsrevisor i en situation där en del av de studier eller praktiska erfarenheter som krävs fortfarande saknas när personen anmäler sig till examen. Förslaget liknar det som i 2 mom. föreskrivs om deltagande i GR-examen. Det är fråga om en nationell bestämmelse som är tillåten enligt direktivet och som gör examensprocessen smidigare. Genom den blir bestämmelsen om bemyndigande i det nuvarande 7 mom. nytt 8 mom., som ger arbets- och näringsministeriet rätt att utfärda närmare bestämmelser om ansökningsförfarandet. 

6 §.Rätt att använda yrkesbeteckning. Paragrafen kompletteras med ett 5 mom., som skyddar beteckningarna hållbarhetsrevisor och hållbarhetsrevisionssammanslutning. 

9 §. Registrering. Paragrafens 2 mom. kompletteras med informationskrav enligt artikel 16.1 b och ba. Till momentets 3 punkt fogas ett krav på att en eventuell webbplats ska antecknas i registret. I momentet tas också in nya 4 a – 4 c punkter om godkännande som hållbarhetsrevisor och registrering som hållbarhetsrevisionssammanslutning. På samma sätt som de kompletteringar som beskrivs ovan ses dessutom ordalydelsen i 3 mom. över och tillfogas ett nytt 7 mom., där tillämpningsområdet för 4 och 5 mom. utvidgas till att omfatta granskning av hållbarhetsrapportering. Också paragrafens rubrik ändras.

9 a §. Villkor för registrering av revisionssammanslutningar utanför EES och revisorer utanför EES. I kapitlet föreslås en ny paragraf enligt den reviderade artikel 45.4 – 45.6 som gäller förutsättningarna för att revisorer och hållbarhetsrevisorer från ”tredjeländer”, dvs. utanför EES, ska kunna utföra dessa uppgifter i Finland. Artikeln sätts i kraft utan Finlands nationella tilläggskrav. På så sätt främjar öppen konkurrens i dessa uppgifter i så stor utsträckning som direktivet möjliggör.

Genom bestämmelsen upphävs på det sätt som föreslås nedan 2 § i statsrådets förordning om revision (1377/2015). Den nuvarande paragrafen i förordningen gäller förutsättningarna för tredjeländers revisorers verksamhet i Finland sådana de tidigare reglerats i den ovannämnda artikeln. Artikeln har dock blivit allt viktigare med tanke på konkurrensförutsättningarna, så det är motiverat att flytta bestämmelserna om saken från förordningen till lagnivå.

10 §.Skyldighet att anmäla ändringar i villkoren för godkännande och i registeruppgifterna. Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. för att klargöra att anmälningsskyldigheten också gäller hållbarhetsrevisorer. 

7 kap. – Styrning, utveckling och tillsyn

10 §. Tillämpning av bestämmelserna i kapitlet på hållbarhetsrevisorer. Det föreslås att kapitlet kompletteras med en ny paragraf i syfte att klargöra att bestämmelserna om revisorer i kapitlet också tillämpas på verksamhet som hållbarhetsrevisor.

8 kap. – Tillsynsbefogenheter

8 §.Anlitande av utomstående sakkunniga. Paragrafens 2 mom. kompletteras med ett krav på att de sakkunniga ska vara väl insatta i hållbarhetsfrågor, om det är fråga om kvalitetsgranskning som hänför sig till granskning av hållbarhetsrapportering. 

9 §. Tillämpning av bestämmelserna i kapitlet på hållbarhetsrevisorer. Till kapitlet fogas en ny paragraf som klargör att bestämmelserna om revisorer i kapitlet också tillämpas på verksamhet som hållbarhetsrevisor.

9 kap. – Utlämnande av uppgifter samt myndighetssamarbete

4 §.Tillämpning av bestämmelserna i kapitlet på hållbarhetsrevisorer. Kapitlet kompletteras med en ny paragraf i syfte att klargöra att kapitlets bestämmelser om revisorer också tillämpas på hållbarhetsrevisorer. 

10 kap. – Påföljder

1 §.Anmärkning och varning. Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. för att klargöra att anmärkning och varning också kan följa av verksamhet som hållbarhetsrevisor. 

2 §.Återkallande av ett godkännande. För tydlighetens skull kompletteras 2 mom. med att en hållbarhetsrevisor jämställs med en CGR- och OFGR-revisor. Revisionsnämnden kan således trots återkallande av en hållbarhetsrevisors kompetens tillåta att personen i fråga fortsätter sin verksamhet som GR-revisor. Dessutom tillfogas ett nytt 7 mom., med stöd av vilket paragrafen i sin helhet ska tillämpas på hållbarhetsrevisorer. 

3 a §.Tidsbundet förbud att verka som hållbarhetsrevisor. Till kapitlet fogas en ny paragraf, som på motsvarande sätt som artikel 30a.1 ca utvidgar möjligheten att meddela verksamhetsförbud för viss tid också i fråga om hållbarhetsgranskning. Bestämmelsens innehåll motsvarar i övrigt den föregående 3 §.  

4 §.Tidsbundet förbud att verka i en revisionssammanslutnings förvaltningsorgan. Genom en komplettering av paragrafen klargörs att förbud att delta i förvaltningsorganets verksamhet också kan följa av klandervärd verksamhet som hållbarhetsrevisor. De associationsrättsliga förvaltningsorgan som avses i bestämmelsen är styrelsen och verkställande direktören samt eventuellt förvaltningsrådet i ett aktiebolag. Eftersom bolagsstämman inte hör till dessa utgör bestämmelsen inget hinder för deltagande i den. Detsamma gäller andelslagsstämman.  

5 §.Påföljdsavgift och påförande av den. Paragrafens 1 och 2 mom. kompletteras för att hotet om påföljder också ska gälla en hållbarhetsrevisor som försummar karenstiden för övergång till anställning hos granskningsobjektet. Förslagets förhållande till 80 § i grundlagen behandlas i avsnitt 11.6. 

7 §.Omständigheter som ska beaktas vid beslut om påföljder. Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. för att bestämmelserna om omständigheter som är av betydelse vid beslut om påföljder ska tillämpas också på hållbarhetsrevisorer. 

9 a §.Skadeståndsskyldighet i fråga om skada som orsakats vid hållbarhetsgranskning. Kapitlet kompletteras i enlighet med artikel 30.2 genom att skadeståndsansvar kopplas även till granskning av hållbarhetsrapportering. Ansvaret har samma innehåll som enligt 9 § vid revision. 

10 §.Straffbestämmelser. Paragrafens 2 och 4 mom. kompletteras med hot om påföljder för olaglig användning av beteckningen hållbarhetsrevisor samt för brott mot tystnadsplikten på samma sätt som gäller revisorer. 

11 kap. – Särskilda bestämmelser

1 §.Ändringssökande. Paragrafens 1 mom. ändras så att det i momentet hänvisas till lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) i stället för den upphävda förvaltningsprocesslagen (586/1996) samt så att momentets skrivstil tekniskt ändras. Enligt gällande 1 mom. får ändring i förvaltningsdomstolens beslut sökas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Detta stryks ur bestämmelsen, eftersom det överlappar bestämmelserna i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

Det föreslås att 2 mom. upphävs. På besvär över att godkännandet av en revisor eller en granskare av hållbarhetsrapporter har upphört samt besvär över beslut om föreläggande eller utdömande av vite tillämpas lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Helsingfors förvaltningsdomstolens beslut får således överklagas endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Förslaget motsvarar målet i motiveringen till den lagen att stärka högsta förvaltningsdomstolens ställning som prejudikatdomstol tydligare, varvid tyngdpunkten i förvaltningsprocessen i allt mer överförs till regionala förvaltningsdomstolarna. Besvärstillståndssystemet begränsar dock inte rätten att anföra besvär över beslut hos högsta förvaltningsdomstolen, utan det är fråga om i vilken omfattning besvären prövas av högsta förvaltningsdomstolen (RP 29/2018 rd, s. 60 och 63). 

Paragrafens 3 mom. ändras så att det omfattar en informativ hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden också i fråga om revisionsnämndens beslut. Eftersom nämnda lag är en allmän lag är det inte nödvändigt att särskilt räkna upp de bestämmelser som en part har besvärsrätt över. Helsingfors förvaltningsdomstols beslut får också i dessa ärenden överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. 

I 5 mom. förblir den gällande bestämmelsen om revisionsnämndens besvärsrätt lagtekniskt preciserad i det fall att Helsingfors förvaltningsdomstol har ändrat eller upphävt nämndens beslut. Förteckningen över nämndens beslut i det gällande 3 mom. överförs lagtekniskt till denna bestämmelse kompletterad med ett tidsbundet förbud att verka som hållbarhetsrevisor. En förutsättning för att Revisionsnämnden ska kunna söka ändring är att högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. 

7.3  Lagen om årsavgift och avgifter för kvalitetskontroll för revisorer

I det förslag som gäller revisionslagen föreslås att revisorns verksamhet även vid granskning av hållbarhetsrapportering ska bli föremål för myndighetstillsyn. I och med detta komplettas 1 §, 2 §, 3 § 2 mom. och 5 § i lagen om årsavgift och avgifter för kvalitetskontroll av revisorer på motsvarande sätt. Dessutom rättas hänvisningen i 10 § 2 mom. till förvaltningsprocesslagen (586/1996) till att gälla lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019), som upphävde den förstnämnda lagen. Likaså upphävs 3 mom. i den paragrafen som obehövligt, där det förfarande med besvärstillstånd som avses ingår i den gällande lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

7.4  Aktiebolagslagen

6 kap. – Aktiebolagets ledning och företrädare

16 a §.Styrelsens uppgifter i börsbolag och i andra bolag av allmänt intresse. Paragrafens 1 mom. kompletteras på det sätt som förutsätts i hållbarhetsrapporteringsdirektivet (EU 2022/2464). Direktivet utvidgar övervaknings- och utvärderingsuppgiften till att omfatta hållbarhetsrapportering enligt det nya 7 kap. i bokföringslagen samt granskning av denna rapportering. I lagen bibehålls dock den gällande bestämmelsestrukturen, som uttrycker att styrelsens uppgifter sköts som ett kollegium. Beredningen av dessa uppgifter kan om man så vill anvisas en revisionskommitté, som består av en del av styrelsemedlemmarna, på samma sätt som enligt den gällande 16 b §. Revisionskommitténs utvärderingsuppgifter inbegriper också att lämna rekommendationer eller förslag till styrelsen för att säkerställa att förfarandet för finansiell rapportering och hållbarhetsrapportering är tillförlitligt (artikel 39.6 b). 

Det föreslås att den första meningen i 2 mom. kompletteras så att där utöver uppföljning av revisionen också nämns uppföljning av hållbarhetsgranskningen och val av hållbarhetsrevisor vid behov, om bolaget enligt lag har en sådan skyldighet eller annars har förbundit sig till dem. I en koncern omfattar skyldigheten också uppföljning av koncernhållbarhetsrapporteringen. När revisionskommittén följer revisionen ska den beakta den behöriga myndighetens resultat och slutsatser i enlighet med artikel 26.6 i revisionsförordningen (artikel 39.6 d). Revisionskommitténs medlemmar är skyldiga att ta reda på den lagstiftning som gäller deras uppgifter samt författningar, föreskrifter och anvisningar på lägre nivå. Dessutom görs en lagteknisk ändring i momentets andra mening på grund av kompletteringen av 1 mom. 

I hänvisningen i det inledande stycket i 3 mom. görs en lagteknisk ändring på grund av kompletteringen av 1 mom. I fråga om kommissionens förordning (EG) nr 809/2004, som nämns i 3 punkten, ändras dessutom hänvisningen till att gälla förordning 2019/980, som har ersatt den förstnämnda förordningen 

16 b §.Revisionskommitté och dess medlemmar i bolag av allmänt intresse. I den första meningen i 1 mom. klargörs revisionskommitténs roll som förberedande organ som saknar självständig beslutanderätt. I anslutning till detta innehåller momentets andra mening på samma sätt som det gällande 1 mom. en bestämmelse om att styrelsen, om den så önskar, kan bereda ärenden som ett kollegium i stället för att delegera beredningen till kommittén. Ett sådant arrangemang är tillåtet enligt revisionsdirektivet (artikel 39.4a): ”Medlemsstaterna får tillåta att de uppgifter som tilldelas revisionskommittén när det gäller hållbarhetsrapportering och avseende kvalitetsgranskning av hållbarhetsrapportering utförs av förvaltnings- eller tillsynsorganet som helhet eller av ett särskilt organ som inrättats av förvaltnings- eller tillsynsorganet.” Den tredje meningen i momentet anger på samma sätt som i det nuvarande 2 mom. att en kommitté kan ha utnämnts även på något annat sätt, förutsatt att dess sammansättning uppfyller de krav som föreskrivs i det föreslagna 2 mom. på motsvarande sätt som i den gällande 16 c §. 

Den första och den andra meningen i 2 mom. motsvarar den gällande 16 c §, som både förbjuder en kommittémedlem att delta i den dagliga ledningen och förutsätter redovisnings- eller revisionskompetens av minst en medlem. Med stöd av artikel 39.1 andra stycket i direktivet ska revisionskommittén ha minst en medlem med redovisnings- och/eller revisionskompetens och å andra sidan ska kommittén som helhet med stöd av tredje stycket ha kompetens som är relevant för den sektor där företaget är verksamt. När det gäller det förstnämnda kravet innehåller det gällande 6 kap. 16 c § 2 mom. en bestämmelse som alltså föreslås bli överförd till detta moment.  

Det föreslås också en uttrycklig bestämmelse om kravet i tredje stycket i ovannämnda artikel som tredje meningen i momentet. I den föreslagna bestämmelsen används dock uttrycket att revisionskommittén ska ha tillräcklig sakkunskap med tanke på arten och omfattningen av bolagets verksamhetsområde. Motsvarande uttryck har använts i olika sammanhang också på andra ställen i associations- och stiftelselagstiftningen. Uttrycket syftar till att uppfylla direktivets krav på relevant kompetens. 

Enligt den lagstiftningslösning som tidigare valts i Finland består revisionskommittén av styrelsemedlemmar. Om en revisionskommitté saknas, svarar hela styrelsen för beredningen av uppgifterna. I båda fallen uppfylls oftast kravet på tillräcklig sakkunskap inom bolagets verksamhetsområde på basis av en helhetsbedömning. Särskild uppmärksamhet ska fästas vid att kravet på tillräcklig sakkunskap inom verksamhetsområdet uppfylls i revisionskommittén när flera personer som inte har någon eller endast begränsad erfarenhet inom verksamhetsområdet i fråga väljs till medlemmar i revisionskommittén. Likaså ska tillräcklig sakkunskap beaktas när revisionskommitténs uppgifter sköts av något annat styrelseutskott, vars sammansättning ska uppfylla kraven på revisionskommitté. 

16 c §.Revisionskommitténs uppgifter med avseende på revisionen och hållbarhetsgranskningen. Paragrafen motsvarar artikel 39.6 a i revisionsdirektivet, med stöd av vilken kommittén ska ”- - informera det granskade företagets förvaltnings- eller kontrollorgan om resultatet av den lagstadgade revisionen och, i tillämpliga fall, om resultatet av kvalitetsgranskningen av hållbarhetsrapportering och förklara på vilket sätt den lagstadgade revisionen och kvalitetsgranskningen av hållbarhetsrapportering bidrog till den finansiella rapporteringens respektive hållbarhetsrapporteringens tillförlitlighet och vilken roll revisionskommittén spelade i den processen.” 

16 d §.Revisionskommitténs uppgifter under rapporteringsförfarandet. Paragrafens 1 och 2 punkt motsvarar det nya led b i artikel 39.6 i revisionsdirektivet. Enligt ledet ska kommittén ”- - övervaka den finansiella rapporteringen och, i tillämpliga fall, hållbarhetsrapporteringen, inbegripet den elektroniska rapportering som avses i artikel 29d i direktiv 2013/34/EU och det förfarande som företaget genomför för att identifiera den information som rapporteras i enlighet med de standarder för hållbarhetsrapportering som antagits i enlighet med artikel 29b i det direktivet och lägga fram rekommendationer eller förslag för att säkerställa dess tillförlitlighet.” 

Paragrafens 3 och 4 punkt motsvarar de nya leden c och d i artikel 39.6 i revisionsdirektivet, där kommittén åläggs skyldighet att övervaka ”- - effektiviteten i företagets interna kvalitetskontroll- och riskhanteringssystem och i tillämpliga fall dess internrevision när det gäller det granskade företagets finansiella rapportering och, i tillämpliga fall, företagets hållbarhetsrapportering, inbegripet dess elektroniska rapportering som avses i artikel 29d i direktiv 2013/34/EU, utan att åsidosätta företagets oberoende” och ”- - den lagstadgade revisionen av årsredovisning eller årsbokslut och koncernredovisning och, i tillämpliga fall, kvalitetsgranskningen av den årliga hållbarhetsrapporteringen och hållbarhetsrapporteringen för koncernen, i synnerhet dess utförande, med beaktande av den behöriga myndighetens resultat och slutsatser i enlighet med artikel 26.6 i förordning (EU) nr 537/2014.” Vid ett korrekt genomförande av övervakningsuppgiften ska utskottet vid behov ge rekommendationer för att utveckla processerna på det sätt som avses i artikel 39.6 b. 

16 e §.Revisionskommitténs uppgifter vid val av revisor och vid uppföljning av oberoende. Paragrafens 1 mom. grundar sig på artikel 39.6 f i revisionsdirektivet, enligt vilken revisionskommittén ska ”- - ansvara för urvalsförfarandet vid val av en eller flera lagstadgade revisorer eller revisionsföretag och utfärda rekommendationer om vilken eller vilka lagstadgade revisorer eller revisionsföretag som ska utses i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 537/2014, utom när artikel 16.8 i den förordningen tillämpas.” 

Paragrafens 2 mom. motsvarar det nya led e i artikel 39.6 i revisionsdirektivet, enligt vilken kommittén ska ”- - granska och övervaka den lagstadgade revisorns eller revisionsföretagets opartiskhet och självständighet i enlighet med artiklarna 22, 22a, 22b, 24a, 24b, 25b, 25c och 25d i detta direktiv samt med artikel 6 i förordning (EU) nr 537/2014, särskilt om det är lämpligt att tillhandahålla icke-revisionstjänster till det granskade företaget i enlighet med artikel 5 i den förordningen.” 

16 f §.Undantag från skyldigheter som hänför sig till hållbarhetsrapportering. Skyldigheten att lämna hållbarhetsrapporter gäller endast de stora företag som aves i 1 kap. 4 c § i bokföringslagen samt börsbolag som är små företag eller större enligt definitionen i 4 a § i samma kapitel. I enlighet med detta föreskrivs det för tydlighetens skull i paragrafen att mikroföretag inte heller i fråga om styrelsens och revisionskommitténs uppgifter omfattas av bestämmelserna om hållbarhetsrapportering och granskning av den. Ett undantag är dock en situation där ett mikroföretag frivilligt offentliggör en hållbarhetsrapport. Då ska hållbarhetsrapporten ha utarbetats och granskat på samma sätt som i bolag som omfattas av rapporteringsskyldigheten.  

7 kap. – Revision och särskild granskning

6 a §.Särskild skyldighet att välja en granskare av hållbarhetsrapporteringen. I den paragrafen föreskrivs det på motsvarande sätt som i fråga om revisor om val av granskare för hållbarhetsrapportering i stora företag samt i företag av allmänt intresse som är större än mikroföretag, såsom börsbolag.  

7.5  Lagen om andelslag

Utvidgningen av hållbarhetsrapporteringsskyldigheterna för aktiebolag och andra juridiska personer som avses i redovisningsdirektivet (bilagorna I och II till direktivet) till att även gälla andelslag är ett förslag som baserar sig på Finlands nationella lagstiftningsbehörighet. De föreslagna ändringarna i lagen om andelslag motsvarar de förslag som gäller aktiebolagslagen. Den allmänna motiveringen till utvidgningsförslaget behandlas i avsnitt 4.1.1.  

7.6  Kreditinstitutlagen

9 kap. – Riskhantering

5 §.Revisionskommitté. Paragrafens 3 mom. kompletteras med uppgifter som gäller hållbarhetsrapportering på samma sätt som det föreslås i 6 kap. 16 a § i aktiebolagslagen. I och med ändringen avses med kreditinstitutets rapporteringssystem å ena sidan ekonomisk rapportering och revision i enlighet med den gällande lagen, men å andra sidan också hållbarhetsrapportering och hållbarhetsgranskning i enlighet med hållbarhetsrapporteringsdirektivet. 

Paragrafens 4 mom. förpliktar revisionskommittén att beakta Finansinspektionens iakttagelser och slutsatser i enlighet med artikel 26.6 i förordning (EU) N:o 537/2014. Paragrafens 5 och 6 mom. motsvarar till sitt innehåll gällande 4 och 5 mom., av vilka det senare har preciserats lagtekniskt. 

5 a §.Revisionskommitténs uppgifter med avseende på revisionen och hållbarhetsgranskningen. Paragrafen motsvarar den föreslagna bestämmelsen i 6 kap. 16 c § i aktiebolagslagen. 

5 b §.Revisionskommitténs uppgifter under rapporteringsförfarandet. Paragrafen motsvarar den föreslagna bestämmelsen i 6 kap. 16 d § i aktiebolagslagen. 

5 c §.Revisionskommitténs uppgifter vid val av revisor och vid uppföljning av oberoende. Paragrafen motsvarar den föreslagna bestämmelsen i 6 kap. 16 e § i aktiebolagslagen. 

5 d §.Undantag från skyldigheter som hänför sig till hållbarhetsrapportering. Paragrafen är avsedd som en liknande precisering, om vilken det föreslås bestämmelser i 6 kap. 16 f § i aktiebolagslagen. Således föreskrivs det för tydlighetens skull att sådana organ som inte heller annars omfattas av tillämpningsområdet inte omfattas av bestämmelserna om hållbarhetsrapportering och hållbarhetsgranskning också i fråga om styrelsens och revisionsutskottets uppgifter. Bestämmelserna är dock tillämpliga i en situation där ett sådant företag frivilligt lämnar en hållbarhetsrapport. 

12 kap. – Bokslut, halvårsrapport och revision

1 §.Bestämmelser som tillämpas på upprättande av bokslut. Paragrafens 2 mom. justeras lagtekniskt så att det motsvarar den föreslagna ändringen av 4 kap. 1 § i bokföringslagen, som definierar begreppet omsättning. Likaså behöver hänvisningen till bestämmelsen om verksamhetsberättelsens innehåll i 3 kap. 1 a § i bokföringslagen preciseras i momentet. 

5 §.Verksamhetsberättelse. Till 2 mom. fogas en informativ hänvisning till de föreslagna bestämmelserna om hållbarhetsrapportering i 7 kap. i bokföringslagen. 

13 §.Tillämpning av bestämmelser om revision, revisorer, hållbarhetsgranskning och hållbarhetsrevisorer. Bestämmelsens 2 mom. förtydligas genom en komplettering som innebär att kontrollen av hållbarhetsrapporteringen och granskarna av hållbarhetsrapporteringen omfattas av bestämmelsen på samma sätt som revisionen och revisorerna. På motsvarande sätt preciseras också paragrafens rubrik. 

I och med det föreslagna 3 mom. är Finansinspektionen behörig myndighet att förordna en hållbarhetsrapporteringsgranskare i en situation där granskaren inte har valts i strid med skyldigheten enligt lagförslaget. Som specialbestämmelse åsidosätter detta den bestämmelse som föreslås i 2 kap. 8 a § i revisionslagen, enligt vilken Patent- och registerstyrelsen ges motsvarande behörighet.  

7.7  Lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker

9 §.Bokslut, verksamhetsberättelse, revision och hållbarhetsrapportering. Det föreslås att paragrafen kompletteras för tydlighetens skull. Sammanslutningens konsoliderade bokslut är en helhet som avviker från bokföringslagen, så det är inte nödvändigtvis klart att det upprättas en hållbarhetsrapport om det. Det är också nödvändigt att komplettera bestämmelsen om verifiering av hållbarhetsrapporteringen, eftersom sammanslutningen inte har beaktats i revisionslagen. I och med dessa ändringar kompletteras också paragrafens rubrik. 

7.8  Försäkringsbolagslagen

6 kap. – Försäkringsbolagets ledning, företagsstyrningssystem och placering av tillgångar

2 a §.Styrelsens särskilda uppgifter i försäkringsbolag och börsbolag. Paragrafens 1 mom. kompletteras på det sätt som hållbarhetsrapporteringsdirektivet (2022/2464) förutsätter. Ändringen motsvarar den precisering som föreslås i 6 kap. 16 a § 1 mom. i aktiebolagslagen. 

7 a §. Revisionskommitté. Paragrafens ordalydelse ändras så att den börjar motsvara de nya bestämmelser om revisionskommittén som föreslås i aktiebolagslagen. På samma sätt som i den gällande lagen ska de tillämpas på försäkringsbolag.

7 kap. – Revision och särskild granskning

7 §.Särskild skyldighet att välja en granskare av hållbarhetsrapporteringen. I den nya paragrafen föreskrivs det på motsvarande sätt som i fråga om revisor om val av granskare av hållbarhetsrapporteringen i ett sådant försäkringsbolag som omfattas av hållbarhetsrapporteringsskyldigheterna i 7 kap. i bokföringslagen. Granskningsuppgiften kan i enlighet med revisionslagen skötas av såväl en revisor med behörighet som hållbarhetsrevisor som av en revisionssammanslutning som också är registrerad som hållbarhetsrevisionssammanslutning. 

8 kap. – Eget kapital, bokslut, verksamhetsberättelse och koncern

4 §.Tillämpning av bokföringslagen. Enligt det gällande 2 mom. tillämpas bokföringslagens 4 kap. 1 § om definition av omsättning inte på ett försäkringsbolags bokslut och verksamhetsberättelse. I det förslag som gäller bokföringslagen kompletteras 4 kap. 1 § med en informativ bestämmelse om försäkringsbolag, där försäkringsbolag ställs utanför definitionen i fråga. Momentet ändras på motsvarande sätt så att bokföringslagens 4 § 1 mom. inte omfattas av dess tillämpningsområde. 

7.9  Lagen om pensionsstiftelser och pensionskassor

3 kap. – Pensionskassans kassamöte och representantskap

3 §. Ordinarie kassamöte. Paragrafens 2 mom. 6 punkten ändras så att det ordinarie kassamötet också ska välja en granskare av hållbarhetsrapporteringen på det som föreskrivs i den 4 a § som föreslås i 5 kap. 

5 kap. – Revision samt särskild granskning av pensionskassor

4 a §.Särskild skyldighet att välja en granskare av hållbarhetsrapporteringen. I den nya paragrafen föreskrivs det motsvarande sätt som i fråga om revisor om val av granskare av hållbarhetsrapporteringen i en sådan pensionsanstalt som omfattas av hållbarhetsrapporteringsskyldigheterna i 7 kap. i bokföringslagen. Granskningsuppgiften kan i enlighet med revisionslagen skötas av såväl en revisor med behörighet som hållbarhetsrevisor som av en revisionssammanslutning som också är registrerad som hållbarhetsrevisionssammanslutning. 

6 kap. – Bokslut och verksamhetsberättelse

1 §.Tillämpning av bokföringslagen. Till paragrafens 2 mom. fogas en hänvisning till 7 kap. 22–26 § i bokföringslagen, som inte ska tillämpas på pensionsanstalter. De nämnda paragraferna gäller digital form för hållbarhetsrapporten, bokslutet och verksamhetsberättelsen samt tillhörande handlingar samt förfarandet för registrering och offentliggörande av dem. I stället för att tillämpa dessa bestämmelser lämnar pensionsanstalten in hållbarhetsrapporten till Finansinspektionen i samband med verksamhetsberättelsen och hållbarhetsgranskningsberättelsen i enlighet med 13 § i detta kapitel. Bestämmelser om bevarande och offentliggörande av uppgifter finns dessutom i den 13 a § som föreslås i detta kapitel. 

13 §.Inlämnande av uppgifter till Finansinspektionen. Paragrafen kompletteras med ett 3 mom., där det för tydlighetens skull föreskrivs att de pensionsanstalter som är hållbarhetsrapporteringsskyldiga enligt 7 kap. i bokföringslagen ska lämna in sin hållbarhetsrapport till Finansinspektionen som en del av verksamhetsberättelsen. En sådan pensionsanstalt ska likaså separat lämna Finansinspektionen en hållbarhetsgranskningsberättelse, om den inte ingår i revisionsberättelsen. Dessutom ändras paragrafens omnämnande av revisorernas utlåtande till revisionsberättelse, som motsvarar den terminologi som används i revisionslagen.  

13 a §.Pensionsanstaltens skyldighet att förvara och offentliggöra vissa handlingar. Paragrafens innehåll motsvarar 7 kap. 26 § i bokföringslagen och till denna del hänvisas till specialmotiveringen för den paragrafen. Det är nödvändigt att föreskriva särskilt om förvaring och offentliggörande för pensionsanstalternas del, eftersom det också föreskrivs om lämnande av uppgifter till myndigheterna i 13 § i detta kapitel. 

7.10  Lagen om sjömanspensioner

174 §.Fullmäktiges ordinarie möte. Paragrafens 4 punkt ändras så att det ordinarie mötet också ska välja en granskare av hållbarhetsrapporteringen på det sätt som föreskrivs i den 193 b § som föreslås i 14 kap. 

193 b §.Särskild skyldighet att välja en granskare av hållbarhetsrapporteringen. I den nya paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i fråga om revisor om val av granskare av hållbarhetsrapporteringen. Granskningsuppgiften kan i enlighet med revisionslagen skötas av såväl en revisor med behörighet som hållbarhetsrevisor som av en revisionssammanslutning som också är registrerad som hållbarhetsrevisionssammanslutning. 

196 §.Tillämpliga lagar. Till paragrafens 3 mom. fogas en hänvisning till 7 kap. 22–26 § i bokföringslagen, som inte ska tillämpas på pensionskassor. De nämnda paragraferna gäller digital form för hållbarhetsrapporten, bokslutet och verksamhetsberättelsen samt tillhörande handlingar samt förfarandet för registrering och offentliggörande av dem. I stället för att tillämpa dessa bestämmelser lämnar pensionskassan in hållbarhetsrapporten till Finansinspektionen i samband med verksamhetsberättelsen och hållbarhetsgranskningsberättelsen i enlighet med 19 kap. 211 §. Bestämmelser om förvaring och offentliggörande av uppgifter finns dessutom i den 211 a § som föreslås i 19 kap.  

211 §.Tillsynen över pensionskassan samt de uppgifter som ska lämnas om verksamheten. Med stöd av det nya 2 mom. ska pensionskassan lämna in en hållbarhetsrapport till Finansinspektionen som en del av verksamhetsberättelsen. Pensionskassan ska likaså separat lämna Finansinspektionen en hållbarhetsgranskningsberättelse, om den inte ingår i revisionsberättelsen.  

211 a §.Pensionskassans skyldighet att bevara och offentliggöra vissa handlingar. Paragrafens innehåll motsvarar 7 kap. 26 § i bokföringslagen och till denna del hänvisas det till specialmotiveringen för den paragrafen. Det är nödvändigt att föreskriva särskilt om förvaring och offentliggörande för Sjömanspensionskassans del, eftersom det också föreskrivs om lämnande av uppgifter till myndigheterna i 211 §. 

7.11  Lagen om pension för lantbruksföretagare

117 §.Delegationens uppgifter och beslutsfattande. Paragrafens 4 punkt ändras så att delegationen också ska välja en granskare av hållbarhetsrapporteringen på det sätt som föreskrivs i den 123 b § som föreslås i 14 kap. 

126 §.Bokföring, bokslut och verksamhetsberättelse. Till paragrafens 3 mom. fogas en hänvisning till 7 kap. 22–26 § i bokföringslagen, som inte ska tillämpas på pensionsanstalten. De nämnda bestämmelserna gäller digital form för hållbarhetsrapporten, bokslutet och verksamhetsberättelsen samt tillhörande handlingar samt förfarandet för registrering och offentliggörande av dem. I stället för att tillämpa dessa bestämmelser lämnar pensionsanstalten in hållbarhetsrapporten till Finansinspektionen i samband med verksamhetsberättelsen och hållbarhetsgranskningsberättelsen i enlighet med 131 §. Bestämmelser om förvaring och offentliggörande av uppgifter finns dessutom i den föreslagna 131 a §. 

128 c §.Särskild skyldighet att välja granskare av hållbarhetsrapporteringen. I den nya paragrafen föreskrivs det motsvarande sätt som i fråga om revisor om val av granskare av hållbarhetsrapporteringen. Granskningsuppgiften kan i enlighet med revisionslagen skötas av såväl en revisor med behörighet som hållbarhetsrevisor som av en revisionssammanslutning som också är registrerad som hållbarhetsrevisionssammanslutning. 

131 §.Upplysningar som skall ges om pensionsanstaltens verksamhet. Meds stöd av det inledande stycket i 1 mom. ska pensionsanstalten lämna in en hållbarhetsrapport till Finansinspektionen som en del av verksamhetsberättelsen. Pensionsanstalten ska likaså separat lämna Finansinspektionen en hållbarhetsgranskningsberättelse, om den inte ingår i revisionsberättelsen. 

Dessutom ändras de föråldrade hänvisningarna till Försäkringsinspektionen till att avse Finansinspektionen. 

131 a §.Pensionsanstaltens skyldighet att bevara och offentliggöra vissa handlingar. Paragrafens innehåll motsvarar 7 kap. 26 § i bokföringslagen och till denna del hänvisas till specialmotiveringen för den paragrafen. Det är nödvändigt att föreskriva särskilt och förvaring och offentliggörande för pensionsanstaltens del, eftersom det också föreskrivs om lämnande av uppgifter till myndigheterna i 131 §. 

7.12  Värdepappersmarknadslagen

7 kap. – Regelbunden informationsskyldighet

6 §.Bokslutets och verksamhetsberättelsens innehåll. Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. som hänvisas till skyldigheten enligt 7 kap. i bokföringslagen att utarbeta en hållbarhetsrapport. Skyldigheten gäller små emittenter enligt definitionen i 1 kap. 4 a § i bokföringslagen och emittenter som är större än så, vilkas värdepapper är föremål för handel på en reglerad marknad, till exempel Helsingforsbörsen. Även ett andelslag kan vara ett sådant börsbolag med stöd av den bestämmelse som föreslås som 7 kap. 1 § 2 mom. i bokföringslagen. Hållbarhetsrapporten, som ingår som en separat helhet i verksamhetsberättelsen, bifogas alltid bokslutet. 

8 §.Revisorsrapport och dess offentliggörande. Paragrafens 4 och 5 mom. gäller kommissionens tekniska tillsynsstandard, med vilken avses kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/815 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG med tekniska standarder för tillsyn för fastställande av ett enhetligt elektroniskt rapporteringsformat. Denna förordning kallas i allmänhet ESEF-förordningen. Den gäller upprättande av bokslutet i XHTML-format och märkning av bokslutsuppgifter med XBRL-identifieringar. I förordningens nuvarande form gäller märkningskravet uppgifterna i koncernbokslut. Det gällande 4 mom. förutsätter att revisorn i sitt utlåtande anmäler, om revisorn har bestyrkt eller reviderat ett bokslut upprättat enligt ESEF-förordningen. Om detta inte har skett, ska emittenten meddela detta i bokslutet i fråga med stöd av det gällande 5 mom.  

Det föreslås att 4 mom. ändras så att revisorns bestyrkande av att ESEF-förordningen iakttas blir obligatoriskt. Samtidigt upphävs 5 mom. som onödigt. Ändringen är nödvändig med tanke på de offentliga bokslutsuppgifternas tillförlitlighet. Enligt de bestämmelser som föreslås i 7 kap. i bokföringslagen ska ett bokslut enligt ESEF-förordningen registreras som ett hållbarhetsrapporteradeföretags officiella bokslut även i handelsregistret, som underhålls av Patent- och registerstyrelsen. I praktiken bestyrks redan nu merparten av börsbolagens bokslut med avseende på ESEF-förordningen.  

7.13  Lagen om Finansinspektionen

1 kap. – Allmänna bestämmelser

3 §.Uppgifter. Paragrafens 2 mom. 4 punkten kompletteras med en hänvisning till bokföringslagens definition av Europeiska unionens hållbarhetsrapporteringsstandarder. Med dessa avses de rapporteringsstandarder som med stöd av artiklarna 19 a, 29 a och 29 d i redovisningsdirektivet fastställs genom kommissionens förordning och artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 om inrättande av en ram för att underlätta hållbara investeringar och om ändring av förordning (EU) 2019/2088 samt de förordningar som avses i punkt 4 i den artikeln. Finansinspektionen ska övervaka att dessa iakttas på samma sätt som IFRS-standarder i börsbolagspraxis.  

Öppenhetdirektivet förpliktar Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (ESMA) att ge nationella myndigheter, såsom Finansinspektionen, anvisningar om tillsynen över hållbarhetsrapporteringen (artikel 28d). Anvisningarna komma i stor utsträckning att vara harmoniserade när det gäller tillsynen över såväl IFRS-bokslut som hållbarhetsrapporteringen. Därför bör också de nationella tillsynsbefogenheterna vara enhetliga, så att det inte uppstår onödiga skillnader i efterlevnaden av ESMAs anvisningar. 

3 kap. – Tillsynsbefogenheter

37 f §.Tillsyn över Europeiska unionens hållbarhetsrapporteringsstandarder och kraven i taxonomiförordningen. Lagen kompletteras med en ny paragraf som gäller tillsynen över efterlevnaden av rapporteringsstandarderna på det sätt som föreslås i samband med 3 §. Tillsynen ska gälla sådana små börsnoterade företag som definieras i 1 kap. 4 a § i bokföringslagen och börsnoterade företag som är större än så, vilka är hållbarhetsrapporteringsskyldiga på det sätt som avses i 7 kap. 1 § 1 mom. i bokföringslagen (1 mom.). Ett sådant företag kan också vara ett litet andelslag eller ett andelslag som är större än så, om dess värdepapper är föremål för handel på en reglerad marknad, till exempel Helsingforsbörsen (7 kap. 1 § 2 mom. i bokföringslagen).  

Med stöd av 2 mom. svarar Finansinspektionen för tillsyn över hållbarhetsrapporteringsstandarderna också i fråga om de tillsynsobjekt som definieras i 4 § förutsatt att sammanslutningen i fråga är hållbarhetsrapporteringsskyldig i enlighet med 7 kap. 1 § 3 mom. i bokföringslagen. Med stöd av de sistnämnda bestämmelserna hör kreditinstitut, försäkringsbolag, pensionsstiftelser och pensionskassor till dessa, om de uppfyller kriterierna på stora företag i 1 kap. 4 c § i bokföringslagen. Sjömanspensionskassan och Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt ska likaså omfattas av tillsynen, eftersom de är hållbarhetsrapporteringsskyldiga i fråga om sin investeringsverksamhet oberoende av hur stora de är (7 kap. 1 § 4 mom. i bokföringslagen). 

Med stöd av den hänvisningsbestämmelse som föreslås som 3 mom. iakttas samma förfaranden som förskrivs i för IFRS-tillsynen i den gällande 37 §. 

7.14  Handelregisterlagen

37 f §.Avgift för försenat bokslut. Paragrafens 3 mom. kompletteras i fråga om hållbarhetsrapporten. Förseningsavgiften ska vara tre gånger så stor som vad som föreskrivs i 2 mom.  

Om den rapporteringsskyldiga inte anmäler hållbarhetsrapporten för registrering inom åtta månader för två eller flera på varandra följande räkenskapsperioder, påförs den förseningsavgift som anges i 3 mom. med stöd av 4 mom. till dubbelt belopp.  

9.1  Tillämpning av bokföringslagen

De bestämmelser i bokföringslagen som är centrala i propositionen ska tillämpas inom den tidtabell som direktivet förutsätter enligt följande: 

på räkenskapsperioder som börjar den 1 januari 2024 eller därefter, när det gäller ett företag av allmänt intresse i) som till storleken är ett stort företag, och ii) som under räkenskapsperioden har i genomsnitt 500 anställda,  

på räkenskapsperioder som avses ovan, när det gäller ett företag av allmänt intresse i) som är ett moderföretag i en stor koncern, och ii) vars koncern under räkenskapsperioden har i genomsnitt 500 anställda, 

på räkenskapsperioder som börjar den 1 januari 2025 eller därefter i) när det gäller andra stora företag än sådana som avses i 1 punkten, och ii) när det gäller andra moderföretag i stora koncerner än sådana som avses i 2 punkten, 

på räkenskapsperioder som börjar den 1 januari 2026 eller därefter, i) när det gäller ett börsnoterat litet eller medelstort företag, ii) när det gäller små och icke-komplexa institut enligt tillsynsförordningen och institutet är ett hållbarhetsrapporterande företag, iii) när det gäller ett captivebolag för försäkring eller ett captivebolag för återförsäkring enligt försäkringsbolagslagen och bolaget är ett hållbarhetsrapporterande företag, 

bestämmelserna om rapportering i 7 kap. 28 § om bestämmande inflytande utanför EES tillämpas på räkenskapsperioder som inleds 1.1.2028 och därefter. 

Ett sådant litet eller medelstort företag vars värdepapper är föremål för handel på en reglerad marknad får dock upprätta sin verksamhetsberättelse utan en hållbarhetsrapport, förutsatt att orsaken till detta förfarande nämns i verksamhetsberättelsen. Undantaget enligt detta stycke gäller räkenskapsperioder som börjar före den 1 januari 2028. 

Dessutom föreskrivs det i enlighet med artikel 19a.3 andra stycket om det redogörelseförfarande som ett företag ska iaktta om det inte har den information om sin värdekedja som behövs för hållbarhetsrapporteringen. Denna möjlighet till undantag begränsas dock på det sätt som direktivet avser till de tre första perioderna för vilka det berörda företaget upprättar en hållbarhetsrapport. 

9.2  Tillämpning av revisionslagen

I fråga om tillämpningen av revisionslagen föreskrivs det särskilt om den nuvarande revisorns möjlighet att också vara verksam som granskare av hållbarhetsrapportering. En förutsättning är att han eller hon har deltagit i fortbildning om saken. Efter den januari 2026 kan som hållbarhetsrevisor godkännas endast den som har i lagen angiven utbildning och erfarenhet av hållbarhetsrapportering och -granskning och som också har avlagt ett behörighetsprov inom ämnesområdet. 

9.3  Tillämpning av aktiebolagslagen och andra associationsrättsliga lagar

I fråga om aktiebolag och andra sammanslutningar som avses i propositionen föreslås det att det i varje lag föreskrivs att sammanslutningens lagstadgade revisor kan vara hållbarhetsrevisor i den första rapporteringen. 

10.1  Samband med andra propositioner

Propositionen har inget samband med andra propositioner. 

10.2  Förhållande till budgetpropositionen

Anslagsbehoven för ändringar i Patent - och registerstyrelsens informationssystem hänför sig under ramperioden för planen för de offentliga finanserna (JTS) till åren 2025–2027 och uppgår till sammanlagt 1,6 miljoner euro. 

11.1  Digital registrering av hållbarhetsrapporten och verksamhetsberättelsen samt bokslutet

I enlighet med hållbarhetsrapporteringsdirektivet ålägger lagförslag nr 1 i regeringens proposition de företag som omfattas av direktivets tillämpningsområde att anmäla sin verksamhetsberättelse och den hållbarhetsrapport som ingår i den till handelsregistret i den digitala form som kommissionen fastställer genom en delegerad förordning. Nationellt utsträcks detta anmälningsförfarande också till bokslutet (7 kap. 22 – 25 § i bokföringslagen). Det hållbarhetsrapporterande företaget kan således inte lämna in dessa handlingar för registrering i pappersform. 

Grundlagsutskottet har bedömt obligatoriska e-tjänster i samband med regeringens proposition RP 127/2018 rd om bostadsdatasystemet, i vilken ingick ett förslag om obligatorisk e-tjänst för bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag. Utskottet konstaterade i sitt utlåtande GrUU 32/2018 bland annat följande: ”Som det också konstateras i propositionens motiv till lagstiftningsordning har e-tjänster som enda möjlighet samband också med bestämmelsen om jämlikhet i 6 § i grundlagen, eftersom redskap för elektronisk kommunikation faktiskt inte är tillgängliga för alla.”  

Grundlagsutskottet menar att det kan anses att det finns godtagbara grunder för att förutsätta elektronisk kommunikation som har samband med datasystemets elektroniska art och syftet med systemet. Relevant är att skyldigheten till elektronisk kommunikation inte direkt gäller enskilda personer, utan skyldigheten gäller i främsta rummet juridiska personer. Indirekt gäller skyldigheten främst yrkesutövare och aktörer inom fastighetsbranschen som kan förutsättas ha tekniska färdigheter och tillräcklig förmåga för att hantera elektronisk kommunikation. Grundlagsutskottet anser inte att skyldigheten till elektronisk kommunikation med hänsyn till regleringskontexten eller objektet för regleringen och branschaktörernas kunskapsmässiga och färdighetsmässiga särdrag kan anses problematisk med avseende på jämlikhet, rättsskydd eller grunderna för god förvaltning. 

Hållbarhetsrapporteringsskyldigheten gäller företag som till sin storlek minst motsvarar definitionen i 1 kap. 4 a § i bokföringslagen. Ett sådant företag överskrider minst ett av följande tröskelvärden: 1) balansräkning 6 000 000 euro, omsättning 12 000 000 euro eller 50 anställda. I företag som inte är börsnoterade är tröskeln för rapporteringsskyldigheten ännu högre och gäller endast stora företag (dvs. balans 20 miljoner euro, omsättning 40 miljoner euro, 250 anställda – 1 kap. 4 c § i bokföringslagen). Således gäller inte heller den skyldighet till digitalt registreringsförfarande som föreslås i denna proposition mikroföretag, om vilka det föreskrivs i 1 kap. 4 b § i bokföringslagen, och inte privata näringsidkare.  

12 Med beaktande av hållbarhetsrapporteringsinformationens betydelse för den europeiska gröna given i syfte att styra kapitalströmmarna till hållbara objekt, utnyttjandet av bokslutsuppgifter i samhället och de andra fördelarna med ett digitalt registreringsförfarande, såsom mer felfria anmälningar, kan inte 6 § om jämlikhet och 21 § om god förvaltning i grundlagen anses utgöra något hinder för skyldigheten att tillämpa ett digitalt registreringsförfarande. 

11.2  Administrativa påföljdsavgifter för hållbarhetsrapporterande företag

Lagförslag nr 13 i regeringens proposition innehåller en bestämmelse om påföljdsavgift, som bör granskas med avseende på 2 § 3 mom. om utövning av offentlig makt och 81 § om statliga skatter och avgifter i grundlagen. Det föreslås att 25 § 3 mom. i handelsregisterlagen kompletteras med en bestämmelse om administrativa påföljdsavgifter som gäller situationer där ett hållbarhetsrapporterande företag inte har anmält sin rapport för registrering inom åtta månader från räkenskapsperiodens utgång. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande GrUU 21/2020 konstaterat att dess tolkning har av hävd varit att den här typen av avgifter med avseende på 81 § i grundlagen är varken skatter eller avgifter, utan administrativa påföljder med sanktionskaraktär för en lagstridig gärning. I sak jämställer utskottet en ekonomisk påföljd av straffkaraktär med en straffrättslig påföljd (se t.ex. GrUU 9/2018 rd, s. 2–3, GrUU 2/2017 rd, s. 4–5, GrUU 14/2013 rd, GrUU 17/2012 rd, GrUU 9/2012 rd, s. 2/I). Utifrån 2 § 3 mom. i grundlagen ska de allmänna grunderna för administrativa påföljder bestämmas i lag, eftersom det innebär utövning av offentlig makt att påföra en sådan typ av avgift. Utskottet har också ansett att det är fråga om betydande utövning av offentlig makt. Det ska lagstiftas exakt och tydligt om grunderna för betalningsskyldigheten och storleken på avgiften samt om den betalningsskyldiges rättssäkerhet och grunderna för att verkställa lagen (se t.ex. GrUU 9/2018 rd, s. 2, GrUU 17/2012 rd, GrUU 9/2012 rd, s. 2/I, GrUU 57/2010 rd, s. 2/II). Även om kravet på exakthet enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen i grundlagens 8 § inte direkt gäller administrativa påföljder, kan det allmänna kravet på exakthet ändå inte förbigås i ett sammanhang som här (se t.ex. GrUU 9/2018 rd, s. 3, GrUU 14/2013 rd, GrUU 17/2012 rd, GrUU 9/2012 rd, s. 2/II, GrUU 57/2010 rd, s. 2/II). I praktiken har utskottet utvidgat sin praxis för bestämmelser om blankostraff (GrUB 25/1994 rd, s. 8/I) till att också gälla bestämmelser om administrativa påföljder (GrUU 10/2016 rd, s. 8). 

Avgiften för en försenad hållbarhetsrapport ska betraktas som en ekonomisk påföljd av straffkaraktär, så enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis ska den jämställas med en straffrättslig påföljd. Således ska det föreskrivas om den i lag så att grunderna för betalningsskyldigheten och avgiftens storlek, rättsskyddet samt verkställigheten av påföljderna framgår av bestämmelserna. 

Grunden för förseningsavgiften är att det hållbarhetsrapporterande företaget inte har anmält sin rapport för registrering inom åtta månader efter räkenskapsperiodens utgång. Med stöd av gällande 25 § 2 mom. bestäms förseningsavgiften för bokslutet enligt följande: 150 euro, om bokslutet har anmälts för registrering högst två månader för sent, 300 euro, om bokslutet har anmälts för registrering över två månader men högst fyra månader för sent, och 600 euro, om bokslutet inte har anmälts för registrering inom ett år från räkenskapsperiodens utgång. I 3 mom. i samma paragraf föreskrivs särskilt i fråga om publika aktiebolag och europabolag att förseningsavgiften för dem är det dubbla beloppet av det som anges ovan. Med beaktande av hållbarhetsrapporteringens betydelse för den europeiska gröna given är förseningsavgiften för hållbarhetsrapporten tredubbel, dvs. högst 1 800 euro. Likaså utsträcks 25 § 4 mom. till att omfatta hållbarhetsrapporten, så förseningsavgiften för hållbarhetsrapporten ska påföras till dubbelt belopp, om anmälningsskyldigheten har försummats två eller flera på varandra följande räkenskapsperioder. Grunderna för avgiften för en försenad hållbarhetsrapport ska därmed anses vara tillräckligt exakt avgränsade. 

I lagstiftningen om administrativa sanktioner måste det ses till att flera påföljder av straffkaraktär inte kan påföras för samma gärning (det s.k. förbudet mot dubbel straffbarhet). Med stöd av gällande 8 kap. 4 § i bokföringslagen kan den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar skyldigheten att lämna verksamhetsberättelsen – i vilken också en eventuell hållbarhetsrapport ingår – dömas för bokföringsförseelse till böter. Den fysiska person som är ansvarig för en försummelse som avses i denna bestämmelse bestäms i regel enligt speciallagstiftningen som gäller juridiska personer, såsom aktiebolagslagen. Förslaget om förseningsavgift för hållbarhetsrapporten strider dock inte mot förbudet mot dubbel straffbarhet eftersom förseningsavgiften påförs den anmälningsskyldiga, med vilken avses det hållbarhetsrapporterande företaget självt som införts i handelsregistret som ett aktiebolag eller någon annan juridisk person. Förseningsavgiften riktar sig således till en annan aktör än bötesstraffet för bokföringsbrott. 

På förseningsavgiften för hållbarhetsrapporten tillämpas vad som i det gällande 25 § 6 mom. i handelsregisterlagen föreskrivs om hörande, eftersom hållbarhetsrapporten ingår i verksamhetsberättelsen, som enligt definitionen i 1 mom. i samma paragraf hör till bokslutet. I princip påförs förseningsavgiften således utan hörande eftersom dess belopp grundar sig på förseningens längd, varvid dess grund och belopp kan fastställas räknat från den tidpunkt då hållbarhetsrapporten borde ha anmälts för registrering. Registermyndigheten skickar beslutet om förseningsavgift efter att den hållbarhetsrapport som anmälts för sent har registrerats och registermyndigheten bereder inget tillfälle att lämna en utredning. En förutsättning är dock att registermyndigheten har påmint om skyldigheten och om den förseningsavgift som är relaterad till försummelsen. Grunderna för att 6 mom. är godtagbart beskrivs i förarbetena till den gällande handelsregisterlagen med avseende på 21 § i grundlagen och 34 § i förvaltningslagen (RP 244/2022 rd, avsnitt 11.2.5).  

Om registermyndigheten har påmint om skyldigheten att registrera hållbarhetsrapporten och om den förseningsavgift som är relaterad till försummelsen efter utgången av räkenskapsperioden, men före tidsfristen för anmälan av hållbarhetsrapporten, kan förseningsavgiften påföras utan att det hållbarhetsrapporterande företaget bereds tillfälle att lämna en utredning.  

Förseningsavgiften ska påföras inom ett år från dagen efter den dag då hållbarhetsrapporten har inkommit för registrering eller, om rapporten inte har inkommit för registrering, inom ett år från räkenskapsperiodens utgång. Förseningsavgiften behöver dock inte påföras om försummelsen har berott på orsaker som är oberoende av den anmälningsskyldiga, om försummelsen är ringa eller om det finns en giltig orsak till försummelsen. Omprövning av beslut om försummelseavgift och förseningsavgift får begäras såsom föreskrivs i förvaltningslagen och beslut om begäran om omprövning överklagas hos Helsingfors förvaltningsdomstol.  

Lagen om verkställighet av böter (672/2002) tillämpas på verkställigheten av avgifterna och Rättsregistercentralen sköter om verkställigheten. Förseningsavgiften preskriberas när fem år har förflutit från det att det lagakraftvunna beslutet fattades. 

Eftersom bestämmelser om rättsskyddet för det hållbarhetsrapporterande företaget liksom om verkställigheten av förseningsavgiften ska utfärdas på det sätt som anges ovan, ska de anses tillräckligt noggrant avgränsade med tanke på de principer som gäller lagstiftning om hot om ekonomiska påföljder. 

11.3  Tillståndsplikt för granskning av hållbarhetsrapportering

I lagförslag nr 2 i regeringens proposition begränsas den granskning av hållbarhetsrapportering som avses i revisionsdirektivet så att den endast får utföras av en revisor (2 kap. 2 a § i revisionslagen). Å andra sidan innehåller redovisningsdirektivet en medlemsstatsoption som gör det möjligt att tillåta revisionsverksamhet också för andra oberoende granskningsorgan, om de är ackrediterade av medlemsstaten och står under myndighetstillsyn. Det föreslås dock inte att optionen ska utnyttjas av de skäl som anges i avsnitt 5.2. 

Enligt 18 § i grundlagen har var och en rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring. Näringsfriheten preciseras i motiveringen till lagen, enligt vilken rätten att idka näring begränsas av vissa faktiska omständigheter, såsom utbildningen, erfarenheten och yrkesskickligheten som krävs i arbetet (RP 309/1993 rd, s. 71). Bestämmelser om kraven ska utfärdas på lagnivå (t.ex. GrUU 31/1998 rd, s. 6). 

Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis behandlat förhållandet mellan tillstånd och näringsfrihet bland annat i utlåtandena GrUU 24/2010 rd, GrUU 33/205 rd, GrUU 23/2000 rd och GrUU 35/1998 rd). Grundlagsutskottet har betraktat näringsfriheten som en huvudregel, men har ansett att tillstånd för näringsverksamhet i undantagsfall kan krävas. 

Enligt grundlagsutskottet ska tillståndsplikten föreskrivas genom lag och lagen ska uppfylla de allmänna villkoren för en lag som inskränker på en grundläggande rättighet. Inskränkningar i näringsfriheten ska vara exakta och noggrant avgränsade. Deras väsentliga innehåll, såsom omfattningen och villkoren, måste framgå av lagen. Vad gäller innehållet är det viktigt att bestämmelserna om villkoren för tillstånd och tillståndens varaktighet är så utformade att myndigheternas verksamhet är tillräckligt förutsägbar. Betydelsefullt i detta avseende är bland annat i vilken omfattning myndigheternas befogenheter bygger på så kallad bunden prövning eller ändamålsenlighetsprövning (GrUU 32/2010 rd, GrUU 15/2008 rd, GrUU 33/2005 rd och GrUU 66/2002 rd). 

Grundlagen hindrar således inte att det genom lag föreskrivs att ett yrke eller en näring är tillståndspliktig, förutsatt att det finns godtagbara grunder för det med tanke på systemet med grundläggande fri- och rättigheter. Med stöd av revisionsdirektivet kan enligt den föreslagna lagen endast en revisor som avses i revisionslagen väljas till hållbarhetsrevisor.  

Godkännandeförfarandet ger ett administrativt tillstånd att bedriva verksamhet och begränsar näringsfriheten enligt grundlagen. Av EU-rätten följer att vid granskning av hållbarhetsrapporteringen ska revisorn uppfylla de villkor för godkännande som anges i direktivet. Dessutom förutsätter uppgiftens samhälleliga betydelse och tillförlitlighetens betydelse vid granskningen av hållbarhetsinformation att revisorns behörighet för uppgiften undersöks i samband med godkännandeförfarandet. Det finns således ändamålsenliga grunder för näringens tillståndsplikt som också är godtagbara med tanke på systemet med grundläggande fri- och rättigheter. 

Eftersom verksamhet som granskare av hållbarhetsrapportering förutsätter sådan sakkunskap och erfarenhet som avses i revisionsdirektivet, hindrar näringsfriheten enligt 18 § 1 mom. i grundlagen inte att verksamheten begränsas till enbart revisorer. Det föreslås att bestämmelser om kraven utfärdas på lagnivå, på samma sätt som i den gällande lagen om revisorns nuvarande uppgifter. Förordningen om förutsättningarna för godkännande av revisorer begränsar sig till att precisera innehållet i de lagstadgade kraven (se avsnitt 11.7). 

11.4  Hållbarhetsrevisorns rättsskydd

Enligt 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan.  

Kraven i 21 § 1 mom. i grundlagen har beaktats för hållbarhetsrevisorns del i 11 kap. 1 § i revisionslagen, som är lagförslag nr 2 i regeringens proposition. Han eller hon omfattas av möjligheten enligt 1 mom. i den paragrafen att begära omprövning av Revisionstillsynens beslut. Ett beslut som har meddelats med anledning av en begäran om omprövning får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen och vidare hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. 

Lagförslag nr 2 i regeringens proposition innehåller bestämmelser om avbrytande och återkallande av godkännanden som hållbarhetsrevisor och om varning, anmärkning samt vite. Det föreskrivs om sökande av ändring i beslut som gäller dessa ärenden i 11 kap. 1 § 2 och 3 mom. i revisionslagen på motsvarande sätt som i fråga om beslut som gäller verksamhet som revisor. Förslaget motsvarar målet i motiveringen till lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) att stärka högsta förvaltningsdomstolens ställning som prejudikatdomstol tydligare, varvid tyngdpunkten i förvaltningsprocessen i högre grad flyttas till regionala förvaltningsdomstolar. Besvärstillståndssystemet begränsar inte rätten att anföra besvär över beslut hos högsta förvaltningsdomstolen, utan det är fråga om i vilken omfattning besvären prövas av högsta förvaltningsdomstolen (RP 29/2018 rd, s. 60 och 63). 

Utgångspunkten för såväl revisorn som hållbarhetsinspektören är således att beslut får överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Systemen för begäran om omprövning och ändringssökande före högsta förvaltningsdomstolen har ansetts trygga de rättsskyddsgarantier som ärendets art och betydelse förutsätter. 

Med stöd av det som anförts ovan anses den föreslagna regleringen uppfylla kraven på rättsskydd för parter enligt 21 § 1 mom. i grundlagen. 

11.5  Administrativa tillsynsavgifter för hållbarhetsrevisorer

I förslag nr 3 i regeringens proposition föreslås tillsynsbaserade avgifter, som bör granskas med avseende på 81 § om statliga skatter och avgifter i grundlagen. Det föreslås att lagen om årsavgift och avgifter för kvalitetskontroll för revisorer kompletteras så att skyldigheterna i fråga om årsavgift och avgift för kvalitetskontroll utsträcks också till hållbarhetsrevisorer.  

Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis har tillsynsavgifter i stor utsträckning betraktas som skatt enligt 81 § i grundlagen. Viktiga kännetecken för en skatt är att prestationen utförs utan motprestation, att den är obligatorisk och att produktionskostnaderna överskrids om prestationen tas ut i samband med någon tjänst eller nyttighet. Utmärkande för konstitutionella avgifter är att de utgör ersättningar eller vederlag för service som tillhandahålls av det allmänna: om inget motprestationsförhållande föreligger, är sådana penningprestationer till staten skatter i konstitutionell mening (GrUU 61/2002 rd, s. 5/II, GrUU 66/2002 rd, s. 3/II, GrUU 67/2002 rd, s. 3/II). Att en penningprestation möjligen har ett begränsat syfte spelar ingen roll vid bedömningen av prestationens konstitutionella natur. Om en penningprestation allmänt tas ut för finansiering av någon verksamhet, till exempel för ersättande av ämbetsverkets kostnader för skötseln av vissa lagstadgade uppgifter, är det snarare fråga om en konstitutionell skatt än en avgift. 

Den föreslagna regleringen innebär i konstitutionellt hänseende ibruktagande av skatter. Den gällande lagen om årsavgift och avgifter för kvalitetskontroll för revisorer innehåller sådana bestämmelser som grundlagen förutsätter om grunderna för skattskyldigheten och skatternas storlek samt om den skattskyldiges rättsskydd (RP 47/2015 rd, s. 23). Dessa ska iakttas också i fråga om hållbarhetsrevisorer. Sålunda är förslaget inte problematiskt med tanke på 81 § i grundlagen. 

11.6  Påföljdsavgift för hållbarhetsrevisorer

I lagförslag nr 2 i regeringens proposition ingår en bestämmelse om en avgift av sanktionskaraktär som ska kunna påföras i ett administrativt tillsynsförfarande. Bestämmelsen bör bedömas med avseende på 2 § 3 mom. i grundlagen. Det föreslås att 10 kap. 5 § i revisionslagen kompletteras så att den påföljdsavgift som avses i bestämmelsen också kan påföras en hållbarhetsrevisor som övergår till anställning hos det hållbarhetsrapporterande företaget som är föremål för hans eller hennes granskning. 

De allmänna grunderna för administrativa påföljder ska i enlighet med 2 § 3 mom. i grundlagen fastställas i lag, eftersom påförande av sådana påföljder innebär utövning av offentlig makt. Som administrativ sanktion, dvs. som administrativ påföljd av straffkaraktär, är det i princip möjligt att se en påföljd som baserar sig på ett förvaltningsbeslut, som i sak kan jämställas med ett straffrättsligt straff och som en förvaltningsmyndighet påför en fysisk person eller en juridisk person med anledning av överträdelse av lagen. Oftast innehåller en sådan administrativ sanktion en skyldighet att betala en påföljdsavgift av straffkaraktär. Den administrativa sanktionen kan också ha konsekvenser som hänför sig till näringsfriheten eller rätten att utöva yrke, som både skyddar dessa grundläggande fri- och rättigheter och på samma gång begränsar utövandet av dessa. 

Enligt grundlagsutskottets etablerade tolkningspraxis är en påföljdavgift som påförs för en lagstridig gärning inte en skatt eller avgift enligt 81 § i grundlagen, utan ekonomisk påföljd av straffkaraktär. I sak har utskottet jämställt en ekonomisk påföljd av straffkaraktär med en straffrättslig påföljd (GrUU 4/2001 rd, s. 7, GrUU 32/2005 rd, s. 2, GrUU 55/2005 rd, s. 2 och GrUU 17/2012 rd, s. 6). Påförandet av påföljdsavgift är förknippat med frågan om huruvida en gärning eller försummelse begåtts uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Påföljdsavgift kan i regel påföras endast för vissa gärningar eller försummelser.  

Enligt grundlagsutskottet ska det lagstiftas exakt och tydligt om betalningsskyldigheten och grunderna för avgiftens storlek, liksom också om den betalningsskyldiges rättsskydd och grunderna för att verkställa lagen (GrUU 32/2005 rd, s. 2, GrUU 55/2005 rd, s. 2, GrUU 57/2010 rd, s. 2 och GrUU 17/2012 rd, s.5). Grundlagsutskottet har konstaterat att även om kravet på exakthet enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen i grundlagens 8 § inte direkt gäller administrativa påföljder kan det allmänna kravet på exakthet ändå inte förbigås i ett sammanhang som detta (GrUU 9/2012 rd, s. 2, GrUU 57/2010 rd, s. 2 och GrUU 74/2002 rd, s. 5). 

I propositionen föreslås bestämmelser om en påföljdsavgift för hållbarhetsrevisorer på motsvarande sätt som för revisorer i den gällande lagen. Påföljdsavgiften hänför sig till övergång till anställning hos granskningsobjektet. Den påförs om bestämmelserna om den så kallade karenstiden överträds. Hänsyn ska tas till den berörda personens ekonomiska ställning och beloppet av den vinning som han eller hon fått. Det har också fastställts gränser för påföljdsavgiftens storlek. Det föreslås att påföljdsavgiften för överträdelse av den tidsfrist som avses i 4 kap. 11 a § är högst 50 000 euro, vilket är detsamma som i den gällande lagen när det gäller revisorer. Med tanke på att investerarnas och andra intressentgruppernas förväntningar på hållbarhetsrapportens riktighet motsvarar förväntningarna på bokslut, det är motiverat att hotet om påföljder är enhetligt. 

Påföljdsavgiften påförs av revisionsnämnden, som sorterar under Revisionstillsynen och som är självständig i sina avgöranden. Besvär över revisionsnämndens beslut går till förvaltningsdomstolen och från förvaltningsdomstolen till högsta förvaltningsdomstolen. 

Mot bakgrund av ovanstående uppfyller förslaget de grundlagsenliga kraven. 

11.7  Bestämmelser på lägre nivå än lag

Som 6 kap. 1 a § 2 mom. i revisionslagen föreslås en bestämmelse om rätt för arbets- och näringsministeriet att utfärda närmare bestämmelser om ansökningsförfarandet i fråga om hållbarhetsrevisorers specialkompetens genom förordning. I propositionen föreslås inga andra nya bestämmelser som ger statsrådet eller ministerierna behörighet att utfärda nationella förordningar på lägre nivå än lag. De utkast till ändringar av förordningarna som baserar sig på gällande behörighetsbestämmelser finns som bilaga till propositionen och behandlas ovan i avsnitt 8. De strider inte mot 80 § 1 mom. i grundlagen, eftersom det i dem inte på det sätt som avses i paragrafen föreskrivs ”om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag”. 

Å andra sidan föreslås nya befogenheter för Patent- och registerstyrelsen att meddela föreskrifter. Bemyndiganden för myndigheterna att meddela föreskrifter måste granskas mot bakgrund av 80 § 2 mom. i grundlagen. Enligt det momentet kan även andra myndigheter än de som nämns i 80 § 1 mom. i grundlagen genom lag bemyndigas att utfärda rättsnormer i bestämda frågor, om det med hänsyn till föremålet för regleringen finns särskilda skäl och regleringens betydelse i sak inte kräver att den sker genom lag eller förordning. Dessutom ska tillämpningsområdet för ett sådant bemyndigande vara exakt avgränsat. Jämfört med ett bemyndigande att utfärda förordning ställs i allmänhet strängare krav på ett sådant bemyndigande bland annat när det gäller klar avgränsning av de frågor bemyndigandet kan gälla (t.ex. GrUU 10/2016 rd, s. 4–5).  

I 7 kap. 23 § 2 och 4 mom. och 25 § 2 mom. i bokföringslagen föreslås bestämmelser om bemyndigande för Patent- och registerstyrelsen att meddela närmare föreskrifter om de förfaranden som ska iakttas vid digitalisering och registrering av bokslutshandlingar. Bestämmelserna ger inte registermyndigheten rätt att besluta om de uppgifter som ska offentliggöras eller om innehållet i dem, utan endast om de datatekniska omständigheter som den digitala formen förutsätter. Det är fråga om en rent ordningsmässig normgivning som är noggrant avgränsad.  

Grundlagens 80 § 2 mom. ska inte anses utgöra hinder för bemyndigande att meddela föreskrifter. Förslaget är på det sätt som avses i det momentet begränsat till ”bestämda frågor” – endast digitala förfaringsmetoder – ”inom ett exakt avgränsat tillämpningsområde” – uteslutande riktat till hållbarhetsrapporterande företag. Det är också klart att Patent- och registerstyrelsen är en sådan i 80 § 2 mom. i grundlagen avsedd myndighet som kan ges normgivningsbemyndigande. I de bemyndiganden som ingår i lagförslaget är det fråga om sådan normgivning av teknisk karaktär som kan anses lämpa sig för den expertmyndighet som ansvarar för bokslutsregistren. De föreslagna bestämmelserna är således förknippade med sådana ”särskilda skäl” med hänsyn till föremålet för regleringen som avses i grundlagens 80 § 2 mom. (GrUU 35/2005 rd). 

11.8  Slutsatser om bedömningen av lagstiftningsordningen

På de grunder som anges ovan kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning.