1.1  Gränsbevakningslagen

20 §. Upprätthållande av allmän ordning och säkerhet vid gränsövergångsställen, i Gränsbevakningsväsendets lokaler och på områden som är i Gränsbevakningsväsendets besittning. Enligt den gällande paragrafen ser Gränsbevakningsväsendet till att allmän ordning och säkerhet upprätthålls vid gränsövergångsställena när polisen är förhindrad att göra det. Bestämmelser om befogenheterna i anslutning till uppgiften finns i 32 §. Enligt förslaget ska paragrafens tillämpningsområde utsträckas till att gälla också Gränsbevakningsväsendets lokaler och områden som är i Gränsbevakningsväsendets besittning. Paragrafens rubrik ändras på motsvarande sätt. De nya hotbilderna karakteriseras i hög grad av att de påverkar myndighetsverksamhetens gränsytor. Syftet med ändringen är att bereda sig på och effektivt ingripa i verksamhet som äventyrar allmän ordning och säkerhet i områden där polisen normalt inte är närvarande. Gränsbevakningsväsendet ska på de områden som avses i paragrafen ha rätt att ingripa i allvarliga och snabbt eskalerande situationer utan separat begäran av polisen. Det primära ledningsansvaret för upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet kvarstår dock alltjämt hos polisen. 

Den som ligger bakom en störningssituation kan t.ex. ha som mål att försvåra eller hindra Gränsbevakningsväsendets verksamhet och därmed störa Gränsbevakningsväsendets funktionsförmåga som upprätthållare av gränssäkerheten och som en del av Finlands försvarssystem. Detta kan utgöra ett allvarligt hot mot rikets allmänna säkerhet. En sådan situation kan t.ex. uppstå när den olagliga verksamheten hindrar en effektivisering av Gränsbevakningsväsendets beredskap eller en höjning av förvarsberedskapen. Den olagliga verksamheten kan vara riktad mot informationssystem, personal och materiel i Gränsbevakningsväsendets lokaler och på områden i dess besittning. 

I Gränsbevakningsväsendets lokaler och på områden som är i dess besittning kan det uppstå ett brådskande behov av vidare befogenheter än de befogenheter att utföra säkerhetskontroller som det föreskrivs om i 67–70 §. Med områden i Gränsbevakningsväsendets besittning avses t.ex. Gränsbevakningsväsendets stabs- och kasernområden, gräns- och sjöbevakningsstationer samt fastigheter som Gränsbevakningsväsendet tillfälligt tagit i användning. Befogenheterna ska kunna utövas endast inom dessa områden. Med Gränsbevakningsväsendets lokaler avses på motsvarande sätt endast utrymmen inomhus. 

De objekt som nämns i paragrafen kan med tanke på samhällets livsviktiga funktioner – inre säkerhet och försvarsförmåga – anses vara så viktiga att ett säkerhetshot mot dem också rubbar rikets allmänna säkerhet. Därför är det nödvändigt att Gränsbevakningsväsendet omedelbart kan vidta åtgärder i en situation då polisen är förhindrad att göra det. Polisens förhinder kan vara beroende av regionala förhållanden. Exempelvis i huvudstadsregionen och i de största städerna är polisen i regel tillgänglig mycket snabbt, till skillnad från sådana gränsövergångsställen vid östgränsen där polisen normalt inte är närvarande. 

Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket Gränsbevakningsväsendet utan dröjsmål ska underrätta polisen om åtgärder som inte är obetydliga och som Gränsbevakningsväsendet vidtagit i anslutning till upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. Skyldigheten att underrätta polisen kan komma i fråga t.ex. i situationer där det förekommer aggressivt beteende som kränker allmänt eller enskilt intresse och som redan har orsakat eller eventuellt hotar orsaka skador på person eller egendom. Ytterligare en förutsättning är att det krävs flera tjänstemäns arbete för att sköta situationen på ett arbetssäkert och ändamålsenligt sätt. Sedvanliga åtgärder för upprätthållande av allmän ordning, t.ex. vid lindriga störningar av ordningen, ska inte omfattas av skyldigheten att underrätta polisen. När polisen underrättats har den från fall till fall och med beaktande av helhetssituationen möjlighet att bedöma om den genast kan ta över uppdraget eller om Gränsbevakningsväsendet ska vidta behövliga åtgärder. I och med den uttryckliga bestämmelsen om skyldigheten att underrätta polisen säkerställs det att Gränsbevakningsväsendets verksamhet inte orsakar förvirring i förhållande till polisens verksamhet och att ledningsförhållandena förblir tydliga trots att befogenheterna överlappar varandra. 

Om polisen efter Gränsbevakningsväsendets förberedande åtgärder tar över ledningsansvaret för en situation kan Gränsbevakningsväsendet vid behov ge polisen assistans i enlighet med 22 §, om det är fråga om att avvärja ett brott som är avsett att begås i terroristiskt syfte, att gripa en farlig person, att skingra en folkmassa som genom att obehörigen samlas äventyrar allmän ordning och säkerhet eller utgör hinder för trafiken eller att skydda mot brott och störande beteende. Om situationen uppfyller rekvisitet för terroristbrott enligt 34 a kap. 1 § 1 mom. 2–7 punkten eller 2 mom. i strafflagen har polisen möjlighet att med stöd av 77 a–77 d § även begära sådan handräckning av Gränsbevakningsväsendet som omfattar användning av beväpning som skaffats som krigsmateriel. Om situationen eskalerar till avvärjning av en territoriekränkning enligt territorialövervakningslagen fortsätter Gränsbevakningsväsendet med sina åtgärder för att hantera situationen i första hand i samarbete med Försvarsmakten. 

I paragrafens ordalydelse har den föreslagna lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet beaktats. 

21 §. Polisåtgärder som behövs för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. I paragrafen föreskrivs om de åtgärder som Gränsbevakningsväsendet på begäran av polisen vidtar för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet samt om sampatrullering mellan en gränsbevakningsman och en polisman. Enligt den gällande paragrafen kan Gränsbevakningsväsendet i uppgifter enligt paragrafen sköta sådana polisåtgärder som avses i 2 och 3 kap. i polislagen. Enligt förslaget ska hänvisningen till 2 och 3 kap. i polislagen strykas som obehövlig, eftersom det i 33 § uttömmande föreskrivs om en gränsbevakningsmans befogenheter i uppgifter enligt paragrafen.  

29 §. Teknisk övervakning i anslutning till gränskontroll. I paragrafen föreskrivs om teknisk övervakning i anslutning till gränskontroll. Med gränskontroll avses enligt kodexen om Schengengränserna verksamhet vid en gräns som bedrivs som svar på en avsikt att passera gränsen eller själva passagen av den. Begreppet gränskontroll omfattar såväl in- och utresekontroller som gränsövervakning. I den gällande paragrafen hänvisas det till polislagen i fråga om definitionen på teknisk övervakning. Enligt 4 kap. 1 § 1 mom. i polislagen avses med teknisk övervakning fortlöpande eller upprepat iakttagande eller fortlöpande eller upprepad avlyssning av fordon, fordonsförare, fotgängare eller allmänheten med hjälp av en teknisk anordning samt automatisk upptagning av ljud eller bild. Eftersom en hänvisningsteknik inte är motiverad med tanke på läsbarheten, föreslås det att definitionen på teknisk övervakning skrivs ut. Definitionen motsvarar till innehållet till väsentliga delar definitionen i polislagen och 28 § 1 mom. i tullagen (304/2016). Med fordon avses också fartyg. 

Bestämmelser om teknisk övervakning som företas av Gränsbevakningsväsendet finns också i 30 § i territorialövervakningslagen. Enligt bestämmelsen har Gränsbevakningsväsendet på områden som är i dess besittning samt vid havskusten, på havet och i luftrummet rätt att företa teknisk övervakning av byggnader som är avsedda för något annat ändamål än som stadigvarande bostad, eller av annars hemfridsskyddade byggnader eller områden, som en del av territorialövervakningen samt för att förebygga brott som avses i 44 § i territorialövervakningslagen och i 17 kap. 7 b § i strafflagen och för att identifiera personer som är misstänkta för sådana brott samt för att bevaka särskilda övervakningsobjekt. Bestämmelser om Gränsbevakningsväsendets befogenheter vid brottsbekämpning, inklusive användning av teknisk övervakning, finns i den föreslagna lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet. 

Enligt gällande 1 mom. har Gränsbevakningsväsendet rätt att företa teknisk övervakning i närheten av gränsen samt på ett gränsövergångsställe och i dess omedelbara närhet inom områden som allmänheten har tillträde till. Bestämmelsen omfattar också havsområdena till den del det är fråga om en hamn eller en sjöbevakningsstation som är ett gränsövergångsställe och dess omedelbara närhet. Gränsbevakning måste dock i vissa fall utföras på ett vidare område för att det ska vara möjligt att säkerställa att bestämmelserna om passerande av gränsen iakttas. I havsområden är gränsdragningen mellan teknisk övervakning enligt gränsbevakningslagen och teknisk övervakning enligt territorialövervakningslagen inte heller alltid tydlig. I förslaget är det fråga om att teknisk apparatur som används för territorialövervakning ska utnyttjas också för gränsbevakning, och därmed innebär ändringen inte någon utvidgning av den regionala täckningen för den tekniska övervakningen av havsområdet. Av dessa orsaker utvidgas tillämpningsområdet för den tekniska övervakningen till att omfatta även finskt havsområde. Den tekniska övervakningen av havsområdet sker även på platser till vilka allmänheten inte har tillträde, t.ex. fartygsdäck. Av denna orsak stryks omnämnandet av platser som allmänheten har tillträde till. Teknisk övervakning får dock inte heller i fortsättningen företas inom områden som omfattas av hemfriden. 

Till 2 mom. fogas en bestämmelse om att det inte ska ges separat information om teknisk övervakning på havsområdet. Bestämmelsen behövs eftersom det av praktiska orsaker är svårt och oändamålsenligt att informera om övervakningen i förväg. Motsvarande bestämmelse finns i 30 § i territorialövervakningslagen. Övervakningen av havsområdet kan också ske med en teknisk anordning som är riktad från havskusten ut mot havet. 

Paragrafens 3 mom. föreslås förbli oförändrat i sak. Till paragrafens 4 mom. fogas för tydlighetens skull informativa hänvisningar till territorialövervakningslagen och den föreslagna lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet. 

32 §. En gränsbevakningsmans befogenheter att upprätthålla allmän ordning och säkerhet vid gränsövergångsställen, i Gränsbevakningsväsendets lokaler och på områden som är i Gränsbevakningsväsendets besittning. I den gällande paragrafen föreskrivs om en gränsbevakningsmans befogenheter att upprätthålla allmän ordning och säkerhet på ett gränsövergångsställe. På grund av den ändring som föreslås i 20 § utvidgas paragrafens tillämpningsområde till att gälla även Gränsbevakningsväsendets lokaler och områden i Gränsbevakningsväsendets besittning. Paragrafens rubrik ändras på motsvarande sätt. 

Enligt den gällande paragrafen tillämpas på en gränsbevakningsmans rätt att vidta åtgärder vad som föreskrivs i 2 kap. 2, 5 och 6 §, 8 § 1 mom. samt 10 § i polislagen. I 2 kap. 2 § i polislagen föreskrivs om gripande av en person för att skydda denne, i 5 § om skydd av offentlig frid och hemfrid, i 6 § om tillträde och genomsökning i faro- och skadesituationer, i 8 § 1 mom. om avspärrning av platser och områden som är i allmänt bruk och i 10 § om skydd mot brott och störande beteende. Paragrafen ändras så att befogenheterna för en gränsbevakningsman regleras exakt utan hänvisning till bestämmelserna i polislagen. Dessutom utvidgas en gränsbevakningsmans befogenheter till att i sak omfatta även de befogenheter för polisen som det föreskrivs om i 2 kap. 7 §, 8 § 2 mom., 9 och 16 § i polislagen. 

Enligt 1 mom. 1 punkten ska en gränsbevakningsman ha rätt att spärra av, stänga och utrymma platser och områden som är i allmänt bruk eller reglera, förbjuda eller begränsa trafiken där. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 8 § 1 mom. i polislagen. Gränsbevakningsväsendet har denna befogenhet redan med stöd av den gällande lagen. 

Enligt 1 mom. 2 punkten ska en gränsbevakningsman ha rätt att spärra av och utrymma lokaler och områden som omfattas av offentlig frid enligt 24 kap. 3 § i strafflagen eller av hemfrid enligt 24 kap. 11 § i det kapitlet, om det är nödvändigt för att avvärja en fara som omedelbart hotar liv eller hälsa och de som finns på området inte annars kan skyddas. Befogenheten är ny och den motsvarar 2 kap. 8 § 2 mom. i polislagen. Bestämmelsen behövs eftersom den möjliggör t.ex. avspärrning eller utrymning av husbilar eller av andra inkvarteringslokaler eller andra myndigheters verksamhetsställen på de områden som avses i 20 §. Det är motiverat att Gränsbevakningsväsendet har denna befogenhet utan separat begäran av polisen, när polisen är förhindrad att utföra uppdraget. Med avvikelse från bestämmelserna i polislagen ska innehavaren av lokalen eller området som omfattas av offentlig frid höras innan åtgärden vidtas, om det är möjligt med beaktande av hur brådskande situationen är. Härmed avses t.ex. Tullen som har lokaler på gränsövergångsställena. 

Enligt 1 mom. 3 punkten ska en gränsbevakningsman ha rätt att få tillträde till utrymmen eller andra platser som omfattas av offentlig frid eller hemfrid eller till ett utrymme eller andra platser som allmänheten inte har tillträde till eller till fordon och där vid behov företa genomsökning, om en gärning eller händelse som äventyrar liv, hälsa eller personlig frihet eller som orsakar betydande skada på egendom eller miljön är omedelbart överhängande eller pågår. En ytterligare förutsättning är att åtgärden är nödvändig för att en fara eller skada ska kunna avvärjas eller för att sprängämnen, vapen eller andra farliga ämnen eller föremål ska kunna eftersökas och tas om hand. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 6 § i polislagen, men är som helhet snävare än den. Gränsbevakningsväsendet har denna befogenhet redan med stöd av den gällande lagen. 

Enligt 1 mom. 4 punkten ska en gränsbevakningsman ha rätt att befalla en folksamling att skingra sig eller flytta på sig, om folksamlingen äventyrar allmän ordning och säkerhet eller hindrar trafiken eller om personer i folksamlingen uppträder hotfullt eller annars på ett sådant sätt att det är sannolikt att de kommer att göra sig skyldiga till brott mot liv, hälsa, frihet eller hemfrid eller till egendomsbrott. Åtgärderna ska om möjligt avgränsas till att gälla dem som genom sitt uppträdande orsakar behovet att skingra folksamlingen eller be den flytta på sig. Enligt 1 mom. 5 punkten ska en gränsbevakningsman ha rätt att med maktmedel skingra en i 4 punkten avsedd folksamling samt gripa personer som tredskas, om befallningen att skingra sig eller flytta på sig inte iakttas. Befogenheterna är nya och motsvarar 2 kap. 9 § i polislagen. Befogenheten att skingra en folksamling är viktig t.ex. i sådana situationer då en stor folksamling som samlas på ett gränsövergångsställe stör gränsövergångstrafiken och Gränsbevakningsväsendets verksamhet som upprätthållare av gränssäkerheten. I Gränsbevakningsväsendets lokaler och på områden som är i dess besittning kan folksamlingens agerande utgöra ett hinder för en höjning av Gränsbevakningsväsendets beredskap och för ledningsverksamheten. Gränsbevakningsväsendet måste kunna ingripa i situationen utan separat begäran av polisen. 

Enligt 1 mom. 6 punkten ska en gränsbevakningsman ha rätt att gripa en person för att skydda denne för en allvarlig fara som utgör en överhängande risk för personens liv, fysiska integritet, säkerhet eller hälsa, om personen är oförmögen att ta vara på sig själv och faran inte annars kan avvärjas eller personen omhändertas på annat sätt. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 2 § i polislagen. Gränsbevakningsväsendet har denna befogenhet redan med stöd av den gällande lagen. 

Enligt 1 mom. 7 punkten ska en gränsbevakningsman ha rätt att på begäran av innehavaren av ett utrymme eller en annan plats som omfattas av offentlig frid eller hemfrid eller på begäran av dennes företrädare avlägsna en person som utan laglig rätt tränger sig in eller i smyg eller genom att vilseleda någon annan tar sig in eller gömmer sig där eller som inte lyder en befallning att avlägsna sig. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 5 § 1 mom. i polislagen. Gränsbevakningsväsendet har denna befogenhet redan med stöd av den gällande lagen. 

Enligt 1 mom. 8 punkten ska en gränsbevakningsman ha rätt att från ett utrymme eller en annan plats som omfattas av offentlig frid eller hemfrid avlägsna en person som lovligen uppehåller sig där, om personen stör andras hemfrid eller den offentliga friden eller på något annat sätt orsakar betydande störning och det finns grundad anledning att befara att störningen upprepas. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 5 § 2 mom. i polislagen. Gränsbevakningsväsendet har denna befogenhet redan med stöd av den gällande lagen. 

Enligt 1 mom. 9 punkten ska en gränsbevakningsman ha rätt att gripa en i 7 och 8 punkten avsedd person som stör andra, om det är sannolikt att en upprepning av störningen inte kan förhindras genom att personen avlägsnas. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 5 § 3 mom. i polislagen. Gränsbevakningsväsendet har denna befogenhet redan med stöd av den gällande lagen. 

Enligt 1 mom. 10 punkten ska en gränsbevakningsman ha rätt att öppna ett rum, en förvaringsplats eller något annat objekt för åtgärden vid behov med våld i sådana fall som avses i 3 och 7–9 punkten. Efter att åtgärden avslutats ska objektet för åtgärden stängas på lämpligt sätt. Över åtgärder som vidtagits med stöd av de nämnda punkterna ska det upprättas protokoll eller göras motsvarande anteckningar i någon annan handling (3 mom.). Befogenheten är ny och motsvarar 2 kap. 7 § i polislagen. Bestämmelsen behövs eftersom Gränsbevakningsväsendet redan enligt den gällande lagen har rätt att vidta de åtgärder som avses i 3 och 7–9 punkten. 

Enligt 1 mom. 11 punkten ska en gränsbevakningsman ha rätt att avlägsna en person från en plats, om det utifrån personens hotelser eller övriga uppträdande finns grundad anledning att anta eller utifrån personens tidigare uppträdande är sannolikt att denne kommer att göra sig skyldig till brott mot liv, hälsa, frihet eller hemfrid eller till egendomsbrott eller kommer att orsaka betydande störning eller överhängande fara för allmän ordning och säkerhet. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 10 § 1 mom. i polislagen. Gränsbevakningsväsendet har denna befogenhet redan med stöd av den gällande lagen. 

Enligt 1 mom. 12 punkten ska en gränsbevakningsman ha rätt att gripa en i 11 punkten avsedd person om det sannolikt inte räcker att denne avlägsnas från platsen och ett brott inte annars kan förhindras eller en störning eller fara inte annars kan avvärjas. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 10 § 2 mom. i polislagen. Gränsbevakningsväsendet har denna befogenhet redan med stöd av den gällande lagen. 

Enligt 1 mom. 13 punkten ska en gränsbevakningsman ha rätt att skydda en person eller bevaka en plats för att förebygga eller avbryta ett sådant brott som avses i 11 punkten. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 10 § 3 mom. i polislagen. Gränsbevakningsväsendet har denna befogenhet redan med stöd av den gällande lagen. 

Enligt 1 mom. 14 punkten ska en gränsbevakningsman ha rätt att ta fast och som en sista utväg avliva ett djur som orsakar fara för människors liv eller hälsa eller betydande skador på egendom eller allvarligt äventyrar trafiken. Ett djur får också avlivas om det skulle innebära uppenbar grymhet mot djuret att hålla det vid liv. Befogenheten är ny och motsvarar 2 kap. 16 § i polislagen. Det är motiverat att Gränsbevakningsväsendet har de rättigheter som avses i bestämmelsen på de områden som avses i 20 § även utan separat begäran av polisen. Regleringen kompletterar 35 §, i vilken det föreskrivs om en gränsbevakningsmans maktmedel. 

Personer som gripits med stöd av paragrafen ska utan dröjsmål överlämnas till polisen med stöd av gällande 62 §. 

Beslut om att spärra av eller utrymma ett område enligt 1 mom. 2 punkten och beslut om tillträde till ett utrymme som används för stadigvarande boende enligt 1 mom. 3 punkten ska fattas av en gränsbevakningsman med minst kaptens eller kaptenlöjtnants grad, om detta är möjligt med beaktande av hur brådskande situationen är. I praktiken avser detta gränsbevaknings- eller sjöbevakningssektionens allmänna ledare. Beslut om utövande av motsvarande befogenheter enligt polislagen fattas inom polisen av en polisman som hör till befälet. 

De befogenheter som avses i paragrafen kompletterar de befogenheter som föreskrivs för en gränsbevakningsman någon annanstans i lag, t.ex. befogenheterna i anslutning till gränsbevakningen och befogenheterna i anslutning till säkerhetsvisitationer och säkerhetskontroller. I och med de föreslagna ändringarna kommer en gränsbevakningsmans befogenheter i praktiken att vara samma som i sådana uppgifter för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet som utförs på polisens begäran eller självständigt i brådskande situationer och samma som när Gränsbevakningsväsendet ger polisen assistans vid bekämpning av terrorism och i andra särskilda situationer (33 §). 

Förutsättningarna för utövande av alla de föreslagna nya befogenheterna ska vara samma som för polisen. Detta är ändamålsenligt med tanke på att myndighetsverksamheten ska vara förutsägbar och systematisk. Enhetliga befogenheter kan också bedömas underlätta polisens och Gränsbevakningsväsendets samarbete i sådana fall då hanteringen av en situation efter Gränsbevakningsväsendets förberedande åtgärder överförs till polisen. 

Befogenheterna enligt paragrafen kan i enlighet med 20 § utövas när polisen är förhindrad att utföra ett uppdrag i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet på de platser som avses i paragrafen. Befogenheterna är sådana att Gränsbevakningsväsendet redan har fått erfarenhet av att utöva dem i samband med uppdrag som utförs för polisens räkning eller i samband med handräckning. Det är möjligt att en situation eskalerar till tryggande av territoriell integritet och då är Gränsbevakningsväsendet vid sidan av Försvarsmakten och polisen en självständig behörig myndighet. 

32 a §. Teknisk avlyssning och optisk observation för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet vid gränsövergångsställen, i Gränsbevakningsväsendets lokaler och på områden som är i Gränsbevakningsväsendets besittning. Paragrafen är ny. I 1 mom. föreskrivs att utöver vad som föreskrivs i 32 § och annanstans i lag, har Gränsbevakningsväsendet rätt att i en i 20 § avsedd situation för upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet på ett gränsövergångsställe, i Gränsbevakningsväsendets lokal och på ett område som är i Gränsbevakningsväsendets besittning använda i 25 § i den föreslagna lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet avsedd teknisk avlyssning och i 27 § i den lagen avsedd optisk observation trots bestämmelserna i 2 mom. i nämnda paragrafer, om det är nödvändigt för att Gränsbevakningsväsendets åtgärd tryggt ska kunna vidtas och sådan överhängande fara avvärjas som hotar den persons liv eller hälsa som vidtar åtgärden eller den persons liv eller hälsa som ska gripas eller skyddas. 

Teknisk avlyssning kan komma i fråga om det t.ex. före en husrannsakan eller ett gripande är nödvändigt att med tanke på säkerheten för dem som utför åtgärden fastställa om andra personer än den person som är föremål för tjänsteåtgärden vistas i ett utrymme. Genom optisk observation är det utöver teknisk avlyssning möjligt att säkerställa att ett utrymme inte är farligt. 

Enligt 2 mom. ska en anhållningsberättigad tjänsteman vid Gränsbevakningsväsendet fatta beslut om användningen av den tekniska avlyssning och den optiska observation som avses i paragrafen. Regleringen motsvarar beslutsnivån inom polisen i motsvarande ärenden. I den nya 33 a § föreslås preciserande bestämmelser om förfarandet vid hemligt inhämtande av information. 

33 §. En gränsbevakningsmans befogenheter i polisuppdrag. I gällande 1 mom. föreskrivs att i polisuppdrag för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet enligt 21 § samt för förhindrande av brott som begås i terroristiskt syfte och skötsel av särskilda situationer enligt 22 § och i sådana uppgifter enligt lagen om sjöfartsskydd som ska skötas av Gränsbevakningsväsendet har en gränsbevakningsman de befogenheter som föreskrivs för polismän i 2 och 3 kap. i polislagen, om inte en polisman som hör till befälet eller polisens fältchef begränsar dem. Befogenheterna utökas med den tekniska avlyssning och den optiska observation som det föreskrivs om i 5 kap. i polislagen och som behövs för att avvärja en fara eller för att en åtgärd ska kunna vidtas tryggt. Befogenheterna förbättrar Gränsbevakningsväsendets förmåga att agera effektivt för att avvärja en fara som hotar liv och hälsa samt säkerställer arbetssäkerheten för Gränsbevakningsväsendets tjänstemän och säkerheten för personer som är föremål för Gränsbevakningsväsendets åtgärder. Befogenheterna möjliggör även att polisen kan dra full nytta av Gränsbevakningsväsendets assistans i de situationer polisen leder. 

En gränsbevakningsman ska ha rätt att utföra teknisk avlyssning enligt 5 kap. 17 § i polislagen och optisk observation enligt 5 kap. 19 § i polislagen, om det är nödvändigt för att Gränsbevakningsväsendets åtgärd tryggt ska kunna vidtas eller en sådan överhängande fara avvärjas som hotar den tjänstemans liv eller hälsa som vidtar åtgärden eller den persons liv eller hälsa som ska gripas eller någon annan persons liv eller hälsa. Teknisk avlyssning kan komma i fråga om det t.ex. före en husrannsakan eller ett gripande är nödvändigt att med tanke på säkerheten för dem som utför åtgärden fastställa om andra personer än den person som är föremål för tjänsteåtgärden vistas i ett utrymme. Genom optisk observation är det utöver teknisk avlyssning möjligt att säkerställa att ett utrymme inte är farligt. 

Beslut om åtgärder i anslutning till teknisk avlyssning och optisk observation ska fattas av en anhållningsberättigad tjänsteman vid Gränsbevakningsväsendet. Beslutsnivån motsvarar beslutsnivån i den föreslagna lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet och polislagen. I den nya 33 a § föreslås preciserande bestämmelser om förfarandet vid teknisk avlyssning och optisk observation. 

I fråga om de befogenheter som avses i paragrafen ska beslutanderätten samtidigt höjas från en gränsbevakningsman med minst löjtnants grad till en gränsbevakningsman med minst kaptens eller kaptenlöjtnants grad. Inom polisen fattas motsvarande beslut av en polisman som hör till befälet. I praktiken avser detta gränsbevaknings- eller sjöbevakningssektionens allmänna ledare. Regleringen överensstämmer med den beslutsnivå som föreslås i 32 §. 

33 a §.Förfarandet vid teknisk avlyssning och teknisk observation. Paragrafen är ny och i den preciseras förfarandet vid den tekniska avlyssning och den tekniska observation som föreslås i 32 och 33 §. 

Enligt 1 mom. ska det när Gränsbevakningsväsendet i situationer som avses i 32 a § använder i 25 § i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet avsedd teknisk avlyssning eller i 27 § i den lagen avsedd teknisk observation för att Gränsbevakningsväsendets åtgärd tryggt ska kunna vidtas och sådan överhängande fara avvärjas som hotar den persons liv eller hälsa som vidtar åtgärden eller den persons liv eller hälsa som ska gripas eller skyddas, tillämpas dessutom vad som i 3 kap. i den lagen föreskrivs om förutsättningarna och förfarandena för användningen av befogenheterna i fråga samt om behandlingen av den information som inhämtats med stöd av befogenheterna. 

Enligt 2 mom. ska det när Gränsbevakningsväsendet i situationer som avses i 33 § använder i 5 kap. 17 § 5 mom. i polislagen avsedd teknisk avlyssning eller i 5 kap. 19 § 5 mom. i den lagen avsedd teknisk observation för att Gränsbevakningsväsendets åtgärd tryggt ska kunna vidtas och sådan överhängande fara avvärjas som hotar den persons liv eller hälsa som vidtar åtgärden eller den persons liv eller hälsa som ska gripas eller skyddas, tillämpas dessutom vad som i 5 kap. i polislagen föreskrivs om förutsättningarna och förfarandena för användningen av befogenheterna i fråga samt om behandlingen av den information som inhämtats med stöd av befogenheterna. 

I och med hänvisningarna och i enlighet med den aktuella situationen blir åtminstone de bestämmelser i 3 kap. i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet och i 5 kap. i polislagen tillämpliga som gäller allmänna förutsättningar för användning av hemliga metoder för inhämtande av information, installation och avinstallation av anordningar, metoder och programvara, förbud mot avlyssning och observation, granskning av upptagningar och handlingar, undersökning av upptagningar, användning av överskottsinformation, utplåning av information, avbrytande av teknisk avlyssning, underrättelse om hemligt inhämtande av information, förande av protokoll och begränsning av partsoffentlighet i vissa fall. 

Bestämmelser om tillsynen över teknisk avlyssning och optisk observation finns i 62 § i den föreslagna lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet. Enligt den nämnda paragrafen ska staben för Gränsbevakningsväsendet och de förvaltningsenheter som använder hemliga metoder för inhämtande av information övervaka Gränsbevakningsväsendets hemliga inhämtande av information. Gränsbevakningsväsendet ska årligen lämna inrikesministeriet en rapport om användningen och skyddandet av hemliga metoder för inhämtande av information och hemliga tvångsmedel och om övervakningen av dem vid Gränsbevakningsväsendet. Bestämmelser om vilka berättelser om hemligt inhämtande av information och om hemliga tvångsmedel som ska avges till riksdagens justitieombudsman finns i polislagen och tvångsmedelslagen. 

34 c §.Befogenheter i uppgifter med anknytning till det militära försvaret. Paragrafen är ny och i den föreskrivs det om Gränsbevakningsväsendets befogenheter i uppgifter med anknytning till det militära försvaret. Enligt 25 § deltar Gränsbevakningsväsendet i rikets försvar och ger i detta syfte sin personal och de värnpliktiga som förordnats till Gränsbevakningsväsendet samt de kvinnor som antagits för att fullgöra frivillig militärtjänst militärutbildning samt upprätthåller och utvecklar försvarsberedskapen i samarbete med Försvarsmakten. Bestämmelsen har till sakinnehållet inte ändrats sedan den första tiden av Finlands självständighet. Det har dock inte uttryckligen föreskrivits om Gränsbevakningsväsendets befogenheter i uppgifter med anknytning till det militära försvaret, utan befogenheterna har ansetts följa direkt av bestämmelserna om uppdraget. Detta kan anses problematiskt med tanke på den gällande grundlagen, i vilken 2 § 3 mom. föreskriver att utövandet av offentlig makt ska bygga på lag och i all offentlig verksamhet ska lag noggrant iakttas. 

Gränsbevakningsväsendet har i sådana uppgifter med anknytning till det militära försvaret som Försvarsmakten ger Gränsbevakningsväsendet för att trygga Finlands territorium, befolkningens livsbetingelser och statsledningens handlingsfrihet samt för att försvara den lagliga samhällsordningen rätt att utöver vad som föreskrivs någon annanstans i lag vid behov använda sådan vapenmakt med krigsmateriel som är slagkraftigare än en tjänstemans personliga vapen när ett väpnat angrepp eller ett motsvarande yttre hot riktas mot Finland. Med detta avses sådan beväpning i Gränsbevakningsväsendets användning som inte är avsedd för Gränsbevakningsväsendets övriga lagstadgade uppgifter som t.ex. skötseln av gränssäkerhetsuppdrag. Användningen av vapenmakt med krigsmateriel ska vara förenlig med internationella förpliktelser som är bindande för Finland. Till dessa hör t.ex. internationella överenskommelser om rättregler för krig, allmänna konventioner om mänskliga rättigheter och begränsningarna i anslutning till internationell humanitär sedvanerätt. Bestämmelser om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten finns i 11 kap. i strafflagen (39/1889). Regleringen motsvarar till sakinnehållet 4 § i lagen om försvarsmakten och den lagfäster den praxis som redan nu råder. 

Gränstrupper eller delar av dem kan, om försvarsberedskapen kräver det, anslutas till Försvarsmakten. Detta är ändå inte nödvändigtvis ändamålsenligt i början av en kris, då gränsbevakningsmannens befogenheter tillför ett betydande mervärde i hanteringen av situationen. En kris kan samtidigt omfatta flera slag av störningar och ett militärt hot som utvecklas snabbt. Då är det viktigt att Gränsbevakningsväsendet effektivt kan hantera situationen med befogenheter under normala förhållanden samt höja även den militära försvarsberedskapen i samarbete med Försvarsmakten t.ex. genom att bereda sig på användning av vapenmakt med krigsmateriel. När en kris fortskrider kan det vara ändamålsenligt att ansluta gränstrupper till Försvarsmakten på ett flexibelt sätt på de områden som är föremål för hot eller om situationen kräver det på alla håll eller fortsätta hantera situationen under Gränsbevakningsväsendets ledning inom vissa områden. På grund av det som sägs ovan ska Gränsbevakningsväsendet vid sidan av Försvarsmakten ha möjlighet att använda militära maktmedel i sådana uppgifter med anknytning till försvaret som Försvarsmakten ger Gränsbevakningsväsendet. Behovet accentueras i synnerhet i situationer som snabbt eskalerar och där användningen av militära maktmedel måste inledas innan gränstrupper har anslutits till Försvarsmakten. 

I paragrafen är det uttryckligen fråga om befogenheter i en uppgift med anknytning till det militära försvaret. Bestämmelser om befogenheterna i anslutning till övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten finns i territorialövervakningslagen. Enligt 33 § i territorialövervakningslagen kan Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet använda militära maktmedel som är nödvändiga för tryggande av Finlands territoriella integritet. Beslut om användningen av militära maktmedel fattas av försvarsministeriet, om inte något annat följer av den behörighet som Försvarsmaktens överbefälhavare innehar eller om något annat inte bestäms i lagens 34 §. Enligt 34 § i territorialövervakningslagen ska Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet utan dröjsmål vidta alla nödvändiga åtgärder i syfte att avvärja fientlig verksamhet som medför direkt och allvarlig fara för rikets säkerhet. Härvid ska vid behov användas sådana militära maktmedel som med beaktande av hur farlig verksamheten är och övriga omständigheter som inverkar på totalbedömningen av situationen kan anses vara försvarliga. Försvarsministeriet ska utan dröjsmål underrättas om att åtgärder vidtas. 

De situationer där maktmedel används i en uppgift med anknytning till försvaret börjar med en enskild tjänstemans användning av maktmedel och sträcker sig ända till användningen av den tyngsta beväpningen eller de tyngsta vapensystemen. I uppgifter med anknytning till det militära försvaret använder Gränsbevakningsväsendet sådana militära maktmedel som Försvarsmakten ger Gränsbevakningsväsendet och gränstrupperna för uppdraget i fråga. Användningen av maktmedel i uppgifter med anknytning till det militära försvaret enligt denna paragraf ska inte begränsa de övriga befogenheter som föreskrivs för en gränsbevakningsman, utan komplettera dem. 

Ett beslut om användning av militära maktmedel är ett militärt kommandomål. Bestämmelser om militära kommandomål inom Gränsbevakningsväsendet finns i lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning. Enligt lagens 7 § beslutar republikens president om betydande ändringar av gränstruppernas försvarsberedskap och om andra vittsyftande eller principiellt viktiga militära kommandomål som gäller Gränsbevakningsväsendet och som avser Gränsbevakningsväsendets uppgifter med anknytning till det militära försvaret. Det första beslutet om en omfattande användning av maktmedel har betydande följder både inrikes- och utrikespolitiskt. Ett sådant ärende anses hänföra sig till kategorin principiellt viktiga militära kommandomål (jfr RP 264/2006 rd). 

Försvarsmakten är ansvarig myndighet för det militära försvaret. Det är Försvarsmakten som ger Gränsbevakningsväsendet uppgifter med anknytning till det militära försvaret. Gränsbevakningsväsendets uppgifter och verksamhet har samordnats med Försvarsmaktens trupper. Därför föreslås det att lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning preciseras så att ett militärt kommandomål som gäller användning av militära maktmedel ska behandlas vid ett beslutsförfarande enligt lagen om försvarsmakten dock så att inrikesministern och chefen för Gränsbevakningsväsendet har rätt att vara närvarande och uttala sin uppfattning om saken. Detta förtydligar också truppernas samarbete i snabbt uppkomna situationer. 

34 d §.Befogenheter för värnpliktiga och dem som fullgör frivillig militärtjänst när de anlitas som förstärkning inom Gränsbevakningsväsendets verksamhet. Enligt 30 § i lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning kan värnpliktiga och personer som antagits till sådan militärtjänst som avses i lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor (194/1995) vid behov anlitas för att stödja Gränsbevakningsväsendets verksamhet. I motiveringen till bestämmelsen (RP 6/2005 rd) sägs att värnpliktiga inte ska användas för att ersätta gränsbevakningsmännen utan i stöduppgifter eller för att bistå en gränsbevakningsman och att de är underställda den omedelbara ledningen och arbetar under fortlöpande tillsyn. Värnpliktiga kan bistå vid skötseln av alla Gränsbevakningsväsendets lagstadgade uppgifter och i sådana stöduppgifter i anslutning till Gränsbevakningsväsendets verksamhet som inte inbegriper utövande av offentlig makt. Som befogenhetsbestämmelse är bestämmelsen dock inte tillräckligt exakt och noga avgränsad. 

Till lagen fogas en ny paragraf med bestämmelser om befogenheterna för dem som fullgör värnplikt och kvinnor som fullgör frivillig militärtjänst när de i enlighet med 30 § i lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning anlitas som förstärkning inom Gränsbevakningsväsendets verksamhet. Enligt 1 mom. ska utövandet av befogenheterna förutsätta att det är nödvändigt av en grundad anledning som gäller upprätthållandet av gränssäkerheten eller på grund av ett behov som uppstår i Finlands säkerhetspolitiska omgivning. Ett sådant nödvändigt behov kan uppstå t.ex. i omfattande störningssituationer eller när Gränsbevakningsväsendets militära beredskap höjs. De som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst ska arbeta under omedelbar uppsikt och tillsyn av en gränsbevakningsman, och anlitandet av dem i uppdrag enligt paragrafen ska vara tillfälligt. Det är fråga om en sådan offentlig förvaltningsuppgift enligt 124 § i grundlagen som kan anförtros andra än myndigheter, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. 

Enligt förarbetena till grundlagen (RP 1/1998 rd) ska man vid bedömningen av ändamålsenligheten särskilt uppmärksamma dels förvaltningens effektivitet och övriga interna behov, dels enskilda personers och sammanslutningars behov. Även förvaltningsuppgiftens karaktär ska beaktas (t.ex. GrUU 5/2014 rd och GrUU 65/2010 rd). I och med att de rutinmässiga åtgärderna som föreslås i denna paragraf åläggs värnpliktiga förbättras möjligheterna att använda gränstrupper i exceptionella situationer och frigörs gränsbevakningsmän för uppgifter som förutsätter stora befogenheter. Detta är nödvändigt vid t.ex. sådana omfattande störningar under normala förhållanden som förutsätter att de behöriga myndigheterna har mer personalresurser än normalt. Det kan t.ex. vara fråga om sådan massinvandring som på ett gränsövergångsställe kräver samtidig utredning av ett stort antal personers identitet, registrering av dem, övervakning av deras närvaro, transport av dem och utförande av säkerhetsvisitationer av dem samt reglering av den övriga trafiken. 

Enligt 1 mom. 1 punkten ska den som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst ha rätt att utreda personers identitet och uppta signalement utan användning av tvångsmedel med iakttagande av 36 § 1 och 2 mom. och i 131 § 1 och 2 mom. i utlänningslagen. Enligt lagens 36 § 1 mom. har en gränsbevakningsman för utförande av ett enskilt uppdrag som ankommer på Gränsbevakningsväsendet rätt att av var och en få veta namn, personbeteckning, eller om sådan saknas, födelsedatum och nationalitet samt var personen i fråga kan anträffas. Om en person vägrar lämna nämnda uppgifter eller om personen inte kan identifieras på annat sätt har gränsbevakningsmannen enligt 2 mom. rätt att utreda identiteten med hjälp av signalement. I tillämpliga delar ska då iakttas vad som i 8 kap. 33 § 2–4 mom. i tvångsmedelslagen föreskrivs om genomsökning av personer. Enligt de föreslagna bestämmelserna ska den som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst dock inte ha rätt att använda tvångsmedel. 

Enligt 131 § 1 mom. i utlänningslagen får polisen eller gränskontrollmyndigheten för verifiering av identitet, för behandling, beslut och övervakning av utlänningars inresa och utresa samt vistelse och arbete och för tryggande av statens säkerhet ta fingeravtryck, fotografier och andra signalement på en utlänning 1) som har ansökt om asyl eller uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd eller tillfälligt skydd, 2) som har ansökt om uppehållstillstånd på grund av familjeband, 3) som har fått uppehållstillstånd i egenskap av en utlänning som tagits till Finland inom flyktingkvoten, 4) som enligt beslut ska avvisas eller utvisas eller 5) vars identitet är oklar. Enligt 2 mom. införs de i 1 mom. avsedda signalementen i ett register som polisen för. 

Grundlagsutskottet har ansett att det med hänsyn till skyddet för privatlivet enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är viktigt att en privat aktör med biträdande uppgifter inte har tillgång en myndighets personregister och att det i lagen tas in en uttrycklig bestämmelse om detta (GrUU 22/2014 rd). Enligt 2 mom. i denna paragraf ska den som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst vid utförandet av uppgifter inte ha rätt att få uppgifter ur de personregister som avses i lagen om behandling av personuppgifter vid gränsbevakningsväsendet eller ur andra register eller informationssystem som har upprättats för myndighetsändamål. När det gäller personuppgifter som samlats in av dem som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst ska alltså en behörig tjänsteman svara för införandet av uppgifterna i myndigheternas informationssystem. 

Enligt 1 mom. 2 punkten ska den som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst ha rätt att stoppa fordon och reglera trafiken med iakttagande av 38 §. Enligt lagens 38 § har en gränsbevakningsman rätt att bestämma att ett fordon ska stoppas och flyttas och att flytta fordonet samt reglera trafiken, om det behövs för genomförande av gränskontroll, utförande av en polisuppgift, övervakning av utlänningar eller utförande av en säkerhetsuppgift, för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet på ett gränsövergångsställe, på grund av en trafikolycka, för sådan övervakning av användningen av fordon som Gränsbevakningsväsendet utför inom sitt ansvarsområde, för övervakning av jakt eller för förhindrande eller utredning av brott. 

Enligt 1 mom. 3 punkten ska den som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst ha rätt utföra en i 65 § avsedd säkerhetsvisitation som anknyter till en gränsbevakningsmans åtgärd med iakttagande av 65 a §. Enligt lagens 65 § har en gränsbevakningsman i samband med gripande, anhållande, häktning, tagande i förvar och andra åtgärder som riktar sig mot den personliga friheten rätt att kontrollera vad en person har i sina kläder eller annars på sig eller i medhavda saker, för att förvissa sig om att personen inte innehar föremål eller ämnen varmed denne kan äventyra sin förvaring eller utsätta sig själv eller andra för fara. En gränsbevakningsman får i samband med tjänsteuppdrag kroppsvisitera en person för att hitta sådana föremål eller ämnen också i andra fall, om det av grundad anledning behövs för att trygga gränsbevakningsmannens säkerhet i arbetet och fullgörandet av tjänsteuppdraget. I samband med frihetsbegränsande åtgärder kan en person kroppsvisiteras eller saker som personen för med sig kontrolleras också för att hitta dokument som behövs för identifiering av denne. Farliga föremål och ämnen som hittas vid visitationen ska vid behov fråntas den visiterade. Också sådana föremål och ämnen ska fråntas den visiterade som det annars enligt lag eller bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av lag är förbjudet att inneha. 

Enligt lagens 65 § verkställs säkerhetsvisitation manuellt, med tränad hund, med metalldetektor eller någon annan motsvarande teknisk anordning eller på något annat jämförbart sätt. Visitationen får inte kränka den visiterades personliga integritet mer än vad som är nödvändigt för utförande av uppdraget. Vid visitationen ska dessutom iakttas den diskretion som förhållandena kräver. 

Enligt 1 mom. 4 punkten ska den som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst ha rätt att förhindra att någon som en gränsbevakningsman gripit, tagit i förvar eller som är föremål för några andra åtgärder som riktar sig mot den personliga friheten avlägsnar sig, samt att utföra transporter som anknyter till dessa uppgifter. Här avses en person som direkt med stöd av lag eller genom beslut av en behörig gränsbevakningsman är förpliktad att vara närvarande på en viss plats. Exempelvis i 27 § 2 mom. i gränsbevakningslagen föreskrivs om skyldigheten att vara närvarande vid utredningen av gränstilldragelser samt förutsättningar för in- och utresa, och i 28 § i den lagen föreskrivs om skyldigheten att vara närvarande för in- eller utresekontroll. Det kan också vara fråga om t.ex. ett kortvarigt bevaknings- eller transportuppdrag som gäller en oregistrerad asylsökande, varvid hindrandet av att personen avlägsnar sig genomförs med befallningar och uppmaningar under en gränsbevakningsmans uppsikt. 

Enligt 1 mom. 5 punkten ska den som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst ha rätt att utföra registreringsuppgifter som gäller ett brott som undersöks av Gränsbevakningsväsendet eller administrativa uppgifter som föreskrivs för Gränsbevakningsväsendet. Med en registreringsuppgift avses t.ex. registrering av uppgifter om en person som en gränsbevakningsman gripit, uppgifter om beslag eller andra åtgärder i anslutning till brottsbekämpning eller uppgifter om asylärenden. Även till denna del ska förbudet enligt 2 mom. att få uppgifter ur personregister som inrättats för myndighetsändamål beaktas. 

Enligt 124 § i grundlagen får uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt ges endast myndigheter. Befogenheterna enligt denna paragraf ska inte anses vara betydande utövning av offentlig makt eftersom de närmast är rutinmässiga och inte i betydande utsträckning ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna. Uppgifterna ska utföras under omedelbar uppsikt och tillsyn av en behörig gränsbevakningsman, och beslutet om att en åtgärd ska vidtas ska alltid fattas av en behörig tjänsteman. 

De som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst ska inte ha självständig rätt att använda maktmedel, om inte något annat föreskrivs någon annanstans. Paragrafens 3 mom. ska innehålla informativa hänvisningar till 35 § 2 mom. i gränsbevakningslagen, till bestämmelserna om nödvärn i strafflagen, till territorialövervakningslagen och till bestämmelserna om militärpersoners och militära förmäns användning av maktmedel. De föreslagna uppgifterna ska dock inte i regel förutsätta användning av maktmedel och de är inte sådana farliga uppgifter enligt 78 § 1 mom. i värnpliktslagen (1438/2007) som värnpliktiga inte får utföra. 

I 35 § 2 mom. i gränsbevakningslagen föreskrivs om möjligheten att på begäran eller med samtycke av en gränsbevakningsman tillfälligt bistå en gränsbevakningsman i en situation där det är nödvändigt att anlita bistånd från en utomståendes sida vid användning av maktmedel på grund av ett synnerligen viktigt och brådskande gränsbevakningsuppdrag. En utomstående har då rätt att använda sådana nödvändiga maktmedel som gränsbevakningsmannen med stöd av sina befogenheter ger fullmakt till. 

I 23 § 1 mom. i lagen om försvarsmakten (551/2007) föreskrivs att om en i 45 kap. 27 § i strafflagen avsedd krigsman i vakt- eller jourtjänst möter motstånd har denna militärperson rätt att använda sådana maktmedel som är nödvändiga för att bryta ner motståndet och som kan anses försvarliga med beaktande av truppens eller det bevakade objektets eller områdets säkerhet, tjänsteuppdragets eller tjänstgöringens art och hur farligt motståndet är. Under dessa förutsättningar har en vaktpost rätt att använda maktmedel också när någon trots vaktpostens befallning att stanna närmar sig ett bevakat objekt eller område till vilket tillträde är förbjudet. Enligt motiveringen till bestämmelsen (RP 264/2006 rd) är befogenheten inte begränsad till ett visst område. När det gäller Gränsbevakningsväsendet kan det därmed bli fråga om alla lokaler och områden som stadigvarande eller tillfälligt är i Gränsbevakningsväsendets besittning. I bestämmelsen ingår dock inte bevakning av personer på en plats eller ett område. I 23 b § i lagen föreskrivs om beredskapen för och varning om användning av maktmedel och i 23 c § om användningen av skjutvapen. 

Enligt 45 kap. 27 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen avses med krigsman den som fullgör sin värnplikt i vapentjänst eller vapenfri tjänst eller den som är i sådan tjänstgöring som avses i 79 § i värnpliktslagen och den som fullgör tjänstgöring enligt lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor. Enligt 2 § 2 mom. i värnpliktslagen omfattar fullgörandet av värnplikten beväringstjänst, repetitionsövning, extra tjänstgöring och tjänstgöring under mobilisering samt deltagande i uppbåd och besiktning av tjänstedugligheten. En värnpliktig i ovannämnd tjänstgöring har alltså i vakt- och jourtjänst rätt att självständigt använda behövliga maktmedel. 

I territorialövervakningslagen finns det bestämmelser om befogenheterna i anslutning till övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten. I uppdrag för avvärjande av territoriekränkningar och fientlig verksamhet enligt territorialövervakningslagen är det även möjligt att anlita värnpliktiga som fullgör tjänstgöring enligt värnpliktslagen, med beaktande av deras utbildningsnivå. I dessa situationer är det fråga om att fullgöra skyldigheten att försvara landet. 

I en situation med massinvandring ansvarar Gränsbevakningsväsendet inte för verksamheten vid de flyktingslussar som inrättas. Detta innebär att de som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst inte med stöd av denna lag ska användas vid flyktingslussar för att stödja myndigheternas verksamhet. 

34 e §. Beslutsfattande om befogenheterna för en värnpliktig och den som fullgör frivillig militärtjänst. Paragrafen är ny. Enligt 1 mom. ska beslut om förordnande av den som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst till en uppgift som förutsätter i 34 d § 1 mom. avsedda befogenheter fattas av chefen för den regionala gränsbevakningsmyndighet vars verksamhetsområde berörs av ärendet. Härmed avses den gränsbevaknings- eller sjöbevakningssektion inom vars verksamhetsområde värnpliktiga och de som fullgör frivillig militärtjänst avses bli anlitade. De åtgärder som vidtas av de som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst samt åtgärdernas regionala och tidsmässiga utsträckning ska specificeras i beslutet. Åtgärderna får inte överskrida vad som är nödvändigt för att upprätthålla gränssäkerheten eller på grund av ett behov som uppstår i Finlands säkerhetspolitiska omgivning. Genom bestämmelsen preciseras den förutsättning som följer av förslaget till 34 d §, dvs. att den som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst endast tillfälligt får anlitas för uppgifter som avses i 34 d § 1 mom. Beslutet förutsätter även att chefen för den regionala gränsbevakningsmyndigheten känner till helhetssituationen och bedömer att de åtgärder som avses i 34 d § 1 mom. inte i situationen i fråga är sådana farliga uppgifter som värnpliktiga och de som fullgör frivillig militärtjänst inte får utföra enligt 78 § 1 mom. i värnpliktslagen.  

Om det till stöd för Gränsbevakningsväsendet också måste anlitas värnpliktiga inom Försvarsmakten är det fråga om Försvarsmaktens handräckning till Gränsbevakningsväsendet, och beslut om begäran och givande av den fattas i enlighet med 79 §. 

Bestämmelsen i 124 § i grundlagen om tillgodoseende av kraven på respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerhet och god förvaltning understryker betydelsen av att de som sköter offentliga förvaltningsuppgifter ska vara utbildade för ändamålet och sakkunniga samt att de ska stå under tillräcklig offentlig tillsyn. Att regleringen är exakt och på annat sätt ändamålsenlig har också betydelse (t.ex. GrUU 22/2014 rd, GrUU 10/2006 rd, GrUU 20/2002 rd, GrUU 28/2001 rd och GrUU 24/2001 rd). I 2 mom. föreskrivs det att den som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst kan förordnas att utföra sådan uppgift som förutsätter i 34 d § 1 mom. avsedda befogenheter endast om personen har tillräcklig utbildning för uppgiften. Vid bedömningen av tillräcklig utbildning beaktas personens tjänstgöring enligt värnpliktslagen och utbildningen längd samt annan erfarenhet. I praktiken innebär detta att stöduppgifterna bedöms enligt hur krävande de är. Annan erfarenhet kan vara t.ex. erfarenhet som annan utbildning eller fritidsverksamhet ger och som är till nytta vid utförandet av uppgiften. 

34 f §. Skyldigheter och ansvar för en värnpliktig och den som fullgör frivillig militärtjänst. Paragrafen är ny. I paragrafen intas en bestämmelse om att bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar tillämpas på de som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst. Bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar för en person som utövar offentlig makt finns i 40 kap. 11 § 5 punkten i strafflagen. 

Allmänna förvaltningslagar, såsom förvaltningslagen, offentlighetslagen och språklagen, tillämpas med stöd av bestämmelserna i dem om tillämpningsområde, definition av myndigheter eller enskildas skyldighet att ge språklig service också på enskilda som sköter offentliga förvaltningsuppgifter, och det är inte nödvändigt att hänvisa till dem (t.ex. GrUU 23/2013 rd, GrUU 15/2012 rd, GrUU 13/2010 rd och GrUU 42/2005 rd). I paragrafen föreslås dock som ett komplement till lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) att det på tystnadsplikten och tystnadsrätten för de som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst när de utför stöduppgifter ska tillämpas motsvarande bestämmelser som för tjänstemän vid Gränsbevakningsväsendet och studerande vid Gräns- och sjöbevakningsskolan. I momentet har den föreslagna lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet beaktats. 

I enlighet med etablerad praxis ska det i lagen tas in en informativ bestämmelse om skadeståndsansvar för en person som sköter ett offentligt uppdrag. I paragrafen hänvisas till denna del till 80 och 80 a–80 d § i gränsbevakningslagen och till skadeståndslagen (412/1974). 

34 g §. Studerande på grundkursen för gränsbevakare. Paragrafen är ny. Enligt paragrafen ska bestämmelserna om de som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst i 34 d–34 f § tillämpas också på studerande på grundkursen för gränsbevakare när de förordnas att utföra i 26 b § 1 mom. i lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning avsedda andra uppgifter än sådana som ingår i utbildningen. Bestämmelsen bildar en helhet tillsammans med nämnda 26 b § 1 mom., som också föreslås bli ändrat genom denna proposition. 

38 §. Stoppande av fordon och reglering av trafiken. Paragrafen kompletteras på grund av de ändringar som föreslås i 20 och 32 §. I anslutning till en uppgift som syftar till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet ska det vara möjligt att stoppa och flytta ett fordon eller bestämma att ett fordon ska flyttas inte bara vid ett gränsövergångsställe utan också på områden i Gränsbevakningsväsendets besittning. Regleringen kompletterar regleringen om säkerhetskontroller (67–70 §). 

38 a §.Ingripande i obemannade luftfartygs och modellflygplans färd. Paragrafen är ny. Enligt 167 § i luftfartslagen (864/2014) kan en gränsbevakningsman av skäl som är nödvändiga för upprätthållande av gränssäkerheten och utförande av sjöräddningsuppdrag förbjuda ett luftfartyg att starta, beordra ett luftfartyg att landa, kräva identifiering, bestämma flygriktningen och flyghöjden eller på något annat sätt ingripa i luftfartygets färd. När det gäller obemannade luftfartyg utgör utövandet av befogenheterna ofta en utmaning. Befogenheterna omfattar inte heller modellflygplan och befogenheterna kan inte utövas i säkerhetsuppgifter eller för att skydda en synnerligen viktig verksamhet inom Gränsbevakningsväsendet. Enligt 2 § 1 mom. 22 punkten i luftfartslagen avses med obemannat luftfartyg ett luftfartyg som är avsett att flygas utan förare. Enligt 2 § 1 mom. 21 punkten avses med modellflygplan en anordning som är avsedd att flygas utan förare och som används för hobby eller sport. 

Antalet obemannade luftfartyg och modellflygplan har ökat de senaste åren. De kan användas på ett sätt som medför fara eller de kan i sig själva medföra fara t.ex. på grund av sina egenskaper, konstruktion, last eller sättet att använda dem. Obemannade luftfartyg och modellflygplan kan medvetet användas för att hindra myndigheternas verksamhet, eller så kan användningen oavsiktligt bli ett hinder både fysiskt och på grund av användningen av radiofrekvenser. De kan också användas för att avslöja en myndighets verksamhet. 

Den som gör flygningar med obemannade luftfartyg eller modellflygplan kan göra sig skyldig till en olaglig handling. Det kan t.ex. bli fråga om en luftfartsförseelse enligt 178 § i luftfartslagen, en territorieförseelse enligt 44 § i territorialövervakningslagen, spioneri enligt 12 kap. 5 § i strafflagen, röjande av statshemlighet enligt 12 kap. 7 § i strafflagen, olovlig underrättelseverksamhet enligt 12 kap. 9 § i strafflagen, riksgränsbrott enligt 17 kap. 7 § i strafflagen, territoriekränkning enligt 17 kap. 7 b § i strafflagen, framkallande av fara enligt 21 kap. 13 § i strafflagen, äventyrande av trafiksäkerheten enligt 23 kap. 1 § i strafflagen eller grovt äventyrande av trafiksäkerheten enligt 23 kap. 2 § i strafflagen. 

Förundersökningar av territorieförseelser och territoriekränkningar görs av polisen eller av Gränsbevakningsväsendet. Gränsbevakningsväsendet har enligt 42 § i gränsbevakningslagen behörighet att undersöka även riksgränsbrott. Ansvaret för att undersöka övriga ovannämnda förseelser och brott ligger i första hand på polisen. Gränsbevakningsväsendet kan dock göra förundersökningen om det är fråga om ett brott som riktar sig mot en gränsbevakningsmyndighet. Enligt 43 § i gränsbevakningslagen kan Gränsbevakningsväsendet på en annan förundersökningsmyndighets begäran göra förundersökning även om ärendet hänför sig till en förundersökning som Gränsbevakningsväsendet har inlett och åtalet i ärendet skulle kunna handläggas vid domstol samtidigt som åtalet för det brott som undersöks av Gränsbevakningsväsendet. Gränsbevakningsväsendet har dessutom enligt 2 § 2 mom. i lagen om samarbete mellan polisen, Tullen och gränsbevakningsväsendet (687/2009) rätt att vidta en sådan enskild åtgärd i anslutning till brottsbekämpning som hör till en annan myndighets uppgiftsområde, om åtgärden inte kan skjutas upp.  

De förbjudna områden och restriktionsområden för luftfart som det föreskrivs om i den statsrådsförordning (930/2014) som utfärdats med stöd av 11 § i luftfartslagen gäller också obemannade luftfartyg och modellflygplan. Det östra restriktionsområdet (R 100) är viktigt med tanke på Gränsbevakningsväsendets verksamhet. Området omfattar den del av luftrummet som sträcker sig från riksgränsen mot Ryssland i genomsnitt ungefär tre kilometer in i landet och från marknivån eller havsytan till obegränsad höjd. Dessutom kan det i enlighet med 11 § i luftfartslagen föreskrivas eller bestämmas om permanenta eller tillfälliga förbjudna områden och restriktionsområden för Gränsbevakningsväsendets objekt och för utförande av Gränsbevakningsväsendets uppgifter och säkerställande av verksamheten. 

Enligt 1 mom. ska en gränsbevakningsman ha rätt att ingripa i obemannade luftfartygs eller modellflygplans färd, om detta är nödvändigt för upprätthållande av gränssäkerheten, för utförande av en säkerhetsuppgift eller ett sjöräddningsuppdrag eller för skydd av en synnerligen viktig verksamhet inom Gränsbevakningsväsendet. Med skydd av synnerligen viktig verksamhet inom Gränsbevakningsväsendet avses t.ex. sådana uppgifter inom Gränsbevakningsväsendet som klassificeras som brådskande eller nödvändiga, såsom höjning av den militära beredskapen, tryggande av utförandet av territorialövervakningsuppdrag och räddningsuppdrag, tryggande av ledningen av Gränsbevakningsväsendet samt skyddande av kritisk utrustning och kritiskt material och sekretessbelagda taktiska och tekniska metoder. Genom bestämmelserna hindras också att den som flyger ett obemannat luftfartyg eller modellflygplan utför eller fortsätter med olagliga handlingar. Regleringen kompletterar 167 § i luftfartslagen. 

En gränsbevakningsmans åtgärder kan t.ex. innefatta förbud, ålägganden eller anvisningar som ges muntligen, skriftligen eller med signaler eller tecken och som gäller obemannade luftfartygs och modellflygplans färd. Det kan vara svårt att förmedla en befallning att ändra kurs eller landa till ett obemannat luftfartyg eller ett modellflygplan eller att på annat sätt med befallningar och anvisningar ingripa i flygningen om den plats från vilken det obemannade luftfartyget eller modellflygplanet fjärrstyrs inte har fastställts. Det är också möjligt att den befallning som en gränsbevakningsman ger inte iakttas. Av denna orsak intas det i 2 mom. en bestämmelse om att en gränsbevakningsman har rätt att kortvarigt rikta sådana behövliga maktmedel och tekniska åtgärder som kan anses vara försvarliga mot obemannade luftfartyg och modellflygplan och deras fjärrstyrningsanordningar och styrnings- och kontrollförbindelser samt andra sådana delar i det system som krävs för använda obemannade luftfartyg och modellflygplan (helhetssystem). Ordalydelsen motsvarar till centrala delar definitionen av fjärrstyrda luftfartygssystem i Trafiksäkerhetsverket föreskrift (OPS M1-32). 

Regleringen i 2 mom. kompletterar 35 §, enligt vilken en gränsbevakningsman i ett tjänsteuppdrag bl.a. för att avlägsna ett hinder eller avvärja en överhängande farlig gärning eller händelse får använda maktmedel i den mån det behövs och kan anses försvarligt. Frågan om huruvida gränsbevakningsmannens maktmedel och åtgärder är försvarliga ska bedömas med hänsyn till hur viktigt och brådskande tjänsteuppdraget är, hur farlig det obemannade luftfartygets eller modellflygplanets verksamhet är, vilka resurser som står till förfogande samt övriga omständigheter som inverkar på helhetsbedömningen av situationen. Om det är nödvändigt att använda maktmedel eller vidta tekniska åtgärder ska detta ske endast i en sådan omfattning och så länge som det nödvändigtvis krävs för utförandet av den uppgift som avses i 1 mom.  

Åtgärderna får inte orsaka mer än ringa olägenhet för övrig radiokommunikation eller för ett kommunikationsnäts anordningar eller tjänster. I praktiken avser detta närmast kortvariga störningar i kommunikationsnätets funktion. Vid bedömningen av om den störning som en teknisk anordning orsakar är tillåten beaktas bl.a. antalet människor och andra aktörer som kommer att beröras av störningen. Målet är att användningen av en teknisk anordning ska riktas så att oavsiktliga störningsfaktorer minskar. Till den del Gränsbevakningsväsendets verksamhet riktar sig mot områden nära gränsen ska man vid användningen av tekniska anordningar som orsakar störningar beakta att störningen av radiofrekvenser eller förhindrandet av kommunikation kan orsaka störningar i användningen av frekvenserna i grannlandet. I synnerhet i gränsområdena ska man beakta internationella och bilaterala avtal och skyldigheter som gäller användningen av frekvenser. Vid bekämpningen av obemannade luftfartyg och modellflygplan ska man använda radiosändare som har ett radiotillstånd enligt informationssamhällsbalken. I åtgärderna är det inte fråga om sådant störande av post- och teletrafik som avses i 38 kap. 5–7 § i strafflagen. 

Befogenheterna gör det möjligt att ingripa i obemannade luftfartygs eller modellflygplans färd t.ex. genom att tillfälligt omhänderta dem, genom att förhindra användningen av dem eller genom att på annat sätt ingripa i färden. Det kan bli fråga om att ta bestämmanderätten över ett obemannat luftfartyg eller ett modellflygplan så att den som ursprungligen använde anordningen inte längre kan kontrollera den. Gränsbevakningsväsendet kan t.ex. förhindra styrningen av ett obemannat luftfartyg eller ett modellflygplan och ge ett kommando att kontrollerat landa med hjälp av en teknisk anordning. Det kan också vara fråga om en åtgärd med vilken man försöker förhindra ett obemannat luftfartyg eller ett modellflygplan att lyfta eller avbryta flygningen. Det är möjligt att påverka ett obemannat luftfartyg eller ett modellflygplan t.ex. så att eltillförseln stryps eller så att komponenter som behövs för flygningen förhindras att fungera, varvid styranordningen inte längre kan användas. 

Det är också möjligt att ingripa i ett obemannat luftfartygs eller ett modellflygplans färd genom att störa anordningen eller en del av luftfartssystemet så att det inte är möjligt att använda anordningen på de områden som skyddas med störning, men som inte hindrar att anordningen används utanför området. 

Maktmedel och tekniska åtgärder ska användas endast om andra metoder är otillräckliga eller verkningslösa. På användning av skjutvapen tillämpas samma bestämmelser som även i övrigt tillämpas på användning av skjutvapen i Gränsbevakningsväsendets verksamhet. Enligt lagens 35 c § får skjutvapen användas t.ex. i brådskande och viktiga uppdrag för att avlägsna föremål eller motsvarande hinder. I paragrafen förskrivs också om beslutsfattandet vid användning av skjutvapen. 

Gränsbevakningsväsendets eventuella skadeståndsansvar för en grundlös åtgärd fastställs antingen enligt skadeståndslagen eller enligt 80 och 80 a–80 d § i gränsbevakningslagen. 

Förmedlingen av befallningar till fjärrstyrda obemannade luftfartyg och modellflygplan från fjärrstyrningsplatsen till luftfartyget eller modellflygplanet kan t.ex. genomföras med direkt radiokontakt mellan luftfartyget eller modellflygplanet och dess kontrollanordning eller indirekt via en radiolänk. Styrningsförbindelsen kan också genomföras t.ex. via det allmänna kommunikationsnätet och då kan styrningen av det obemannade luftfartyget eller modellflygplanet ske med en mobiltelefon eller en dator. 

Enligt 3 mom. ska en gränsbevakningsman ha rätt att behandla radiokommunikation, förmedlingsuppgifter och lokaliseringsuppgifter som har samband med fjärrstyrningen av ett obemannat luftfartyg eller ett modellflygplan i syfte att ingripa i obemannade luftfartygs eller modellflygplans färd och i syfte att identifiera en del i helhetssystemet för det obemannade luftfartyget eller modellflygplanet och för att fastställa den delens position. Sådana uppgifter som inhämtas kan t.ex. vara den radiofrekvens eller den IP-adress som används för styrningen. 

Behandlingen av uppgifterna behövs framför allt för att utreda den plats från vilken ett obemannat luftfartyg eller ett modellflygplan fjärrstyrs. En gränsbevakningsman ska alltså i första hand försöka hitta den som flyger ett obemannat luftfartyg eller modellflygplan och med befallningar och order ingripa i olaglig flygning eller flygning som äventyrar eller stör Gränsbevakningsväsendets verksamhet. Utredningen av var anordningen finns är en lindrigare åtgärd än ingripande i ett obemannat luftfartygs eller ett modellflygplans färd med maktmedel eller tekniska åtgärder. Ovan behandlas eventuella brott och förseelser som den som flyger ett obemannat luftfartyg eller ett modellflygplan kan göra sig skyldig till. Utredningen av fjärrstyrningsplatsen gör det lättare att ställa gärningsmannen till svars och att hindra eller avbryta olaglig verksamhet. 

Om det är nödvändigt att ingripa i obemannade luftfartygs eller modellflygplans färd med tekniska åtgärder, är det möjligt att genom behandlingen av radiokommunikationen, förmedlingsuppgifterna och lokaliseringsuppgifterna få fram uppgifter som gör det möjligt att rikta åtgärderna så exakt som möjligt enbart till det aktuella obemannade luftfartyget eller modellflygplanet eller en del av luftfartssystemet på ett så smalt radiofrekvensområde som möjligt, med lindrigast effektiva sändareffekt och så kortvarigt som möjligt. På detta sätt är det möjligt att förebygga att även andra anordningar som använder radiovågor störs i onödan. 

I 136 § i informationssamhällsbalken (917/2014) föreskrivs om kommunikationens och förmedlingsuppgifternas konfidentialitet. Enligt paragrafen får en kommunikationspart behandla sina egna elektroniska meddelanden och förmedlingsuppgifter om dem, om inte något annat föreskrivs i lag. Detta innebär att även radiokommunikation och förmedlingsuppgifter om den i regel är konfidentiella. Med förmedlingsuppgifter om radiokommunikationen avses enligt 3 § 40 punkten i informationssamhällsbalken uppgifter om en radiostations identifieringssignal och radiosändarens användare samt om radiosändningens starttid, varaktighet och utsändningsplats. Definitionen omfattar också fjärrstyrningssystemet och fjärrstyrningsplatsen för ett obemannat luftfartyg eller ett modellflygplan. 

Ett undantag från ovannämnda huvudregel är att radiokommunikation som är avsedd för allmän mottagning och dess förmedlingsuppgifter enligt 136 § 2 mom. i informationssamhällsbalken får behandlas av andra än kommunikationsparterna, om inte något annat föreskrivs i lag. Som sådan radiokommunikation betraktas t.ex. sändningar av televisions- och radioprogramutbud och radiokommunikation på allmän anropskanal. Radiokommunikationen i anslutning till fjärrstyrningen av ett obemannat luftfartyg eller ett modellflygplan är inte avsedd för allmän mottagning. Enligt 3 mom. får andra elektroniska meddelanden och förmedlingsuppgifter behandlas med kommunikationsparternas samtycke eller om så föreskrivs i lag. Enligt regeringens proposition (RP 67/2016 rd) möjliggör detta t.ex. särskilda föreskrifter om myndighetsbefogenheter i annan lagstiftning. 

Radiokommunikationen mellan ett obemannat luftfartyg eller ett modellflygplan och fjärrstyrningsplatsen innehåller oftast inte uppgifter som kan kopplas till en fysisk person. Om en anordning inte styrs med en styranordning som kan kopplas till en person, t.ex. en mobiltelefon eller en dator, är det enbart med hjälp av radiokommunikationen möjligt att klarlägga varifrån det obemannade luftfartyget eller modellflygplanet fjärrstyrs, men inte vems fjärrstyrningsanordningen är eller vem som använder den. För att identifiera den som använder fjärrstyrningsanordningen krävs dessutom andra observationer genom sinnesförnimmelser eller på teknisk väg, t.ex. att en patrull sänds till fjärrstyrningsplatsen eller att teknisk övervakning riktas mot platsen i fråga. Det är alltså inte fråga om sådan identifiering av en fysisk person där man enbart genom att behandla kommunikationen kan utreda personens identitet. Att utreda identiteten genom en kombination av uppgifterna om radiokommunikationen och andra åtgärder är inte heller heltäckande. Det kan också anses vara fråga om sådan verksamhet som inte på ett betydande sätt begränsar det skydd för privatlivet som tryggas i 10 § i grundlagen. 

Om ett obemannat luftfartyg eller ett modellflygplan styrs med hjälp av en mobiltelefon, en dator eller någon annan teleterminalutrustning som kan kopplas till en fysisk person innefattar behandlingen av radiokommunikationen och förmedlingsuppgifterna oundvikligen uppgifter genom vilka en person kan identifieras. Det är fråga om det i 10 § 2 mom. i grundlagen tryggande skyddet för förtroliga meddelanden, som det kan avvikas från endast under vissa förutsättningar. Eftersom de föreslagna befogenheterna att ingripa i ett obemannat luftfartygs eller ett modellflygplans färd inte förutsätter att rekvisitet för något brott är uppfyllt ska enligt 3 mom. sådana uppgifter som fåtts med hjälp av radiokommunikationen, förmedlingsuppgifter och lokaliseringsuppgifter och som kan kopplas till en fysisk person utan dröjsmål utplånas, om inte något annat föreskrivs i lag. Om det i situationen dock utreds ett brott som ger rätt att ingripa i skyddet för förtroliga meddelanden ska annan lagstiftning om saken tillämpas. 

De tjänstemän som använder de maktmedel och tekniska åtgärder som avses i paragrafen ska ges utbildning i utövandet av befogenheterna samt användningen av maktmedlen och de tekniska åtgärderna, och därmed förebyggs fara för utomstående och onödig störning av andra radioanordningar eller anordningar och tjänster i kommunikationsnätet. 

38 b §.Temporärt avbrytande och temporär begränsning av sjötrafik. Paragrafen är ny. Enligt 1 mom. kan inrikesministeriet för högst sju dygn i sänder förbjuda eller begränsa sjötrafiken på en begränsad del av Finlands territorialvatten och på Saima kanal, om det är nödvändigt för upprätthållande av gränssäkerheten. Det är nödvändigt att temporärt avbryta eller begränsa sjötrafiken t.ex. i situationer där Gränsbevakningsväsendet har upptäckt oidentifierad verksamhet på ett område, och utredningen av den kan äventyra den övriga sjötrafiken eller störas av den övriga sjötrafiken. Det kan t.ex. vara fråga om sådan verksamhet på ett havsområde i skärgården som inte ännu kan identifieras som verksamhet som avses i territorialövervakningslagen. På Saima kanal kan det bli nödvändigt att avbryta eller begränsa sjötrafiken t.ex. i närheten av gränsövergångsstället i Nuijamaa. Befogenheterna sträcker sig naturligtvis endas till Finlands del av Saima kanal. Att begränsa sjötrafiken är en lindrigare åtgärd än att avbryta den. Från fall till fall kan det tillåtas att t.ex. sådana som stadigvarande bor i närheten, myndighetsfartyg eller enstaka handelsfartyg rör sig på området. 

Fartyg från en främmande stat har både i de centrala havsrättskonventionerna och i sedvanerätten erkänd rätt till oskadlig genomfart. Enligt artikel 25.3 i Förenta Nationernas havsrättskonvention (FördrS 50/1996) får en kuststat dock tillfälligt häva rätten till oskadlig genomfart i särskilt angivna områden av dess territorialhav, om en sådan åtgärd är av väsentlig betydelse för skyddet av dess säkerhet. Åtgärden träder i kraft först sedan den blivit vederbörligen offentliggjord. Upprätthållande av gränssäkerheten kan anses ingå i det skydd av statens säkerhet som avses i havsrättskonventionen. 

I 15 § i sjötrafiklagen (463/1996) finns bestämmelser om regionala förbud och begränsningar. Enligt bestämmelsen kan trafik med farkoster på ett visst vattenområde förbjudas för viss tid eller tills vidare eller begränsas, om förbudet eller begränsningen prövas vara nödvändig till skydd för trafiken, miljön, fisket eller någon annan näring eller för allmänt nyttjande av naturen för rekreation eller något annat allmänt intresse. Det är i viss mån tvetydigt om även orsaker i anslutning till upprätthållande av gränssäkerheten kan betraktas som ett allmänt intresse. Beslut om förbud och begränsningar som gäller allmänna farleder fattas av Trafikverket och beträffande andra vattenområden av den behöriga närings-, trafik- och miljöcentralen. I paragrafen föreskrivs också om personer och myndighetsverksamhet som förbuden och begränsningarna inte gäller. Paragrafen i fråga har inte ansetts avse hävande av rätten till oskadlig genomfart för att skydda en stats säkerhet enligt artikel 25 i havsrättskonventionen (RP 38/2000 rd). 

Enligt 26 § 1 mom. i territorialövervakningslagen kan försvarsministeriet av orsaker som är nödvändiga för att trygga rikets säkerhet förbjuda sjötrafiken om territorialövervakningsmyndigheternas användning av militära maktmedel eller sådana till sina verkningar betydande övningar som hänför sig därtill kan äventyra säkerheten för sjöfarare. När det är nödvändigt att temporärt avbryta eller begränsa sjötrafiken för upprätthållande av gränssäkerheten ska det inte förutsättas att militära maktmedel används. 

I 1 mom. föreskrivs dessutom att i brådskande fall kan beslutet att temporärt avbryta eller begränsa sjötrafiken fattas av chefen för den regionala gränsbevakningsmyndighet vars verksamhetsområde ärendet huvudsakligen gäller, efter att han eller hon har hört andra regionala gränsbevakningsmyndigheter vars verksamhetsområde berörs av ärendet. Förfarandet motsvarar behandlingen av ärenden som gäller gränszonstillstånd enligt 56 §. Inrikesministeriet ska utan dröjsmål underrättas om beslutet. Ministeriet kan då fatta beslut om att fortsätta eller upphöra med avbrytandet eller begränsningen av sjötrafiken. 

Enligt 2 mom. ska Trafikverket och Tullen beredas tillfälle att bli hörda innan ett beslut om temporärt avbrytande eller temporär begränsning av sjötrafiken fattas, om inte situationens brådskande natur kräver att åtgärden verkställs omedelbart. Hörandet är ändamålsenligt eftersom Trafikverket svarar för styrningen av sjötrafiken och Tullen för påförande av och tillsynen över farledsavgiften inom handelssjöfarten. Trafikverket svarar för att informera berörda parter om ett i 1 mom. avsett beslut och deltar i verkställigheten av beslutet. 

Enligt 3 mom. ska ett beslut om avbrytande eller begränsning av sjötrafiken omedelbart återtas eller dess omfattning begränsas, när åtgärderna inte längre är nödvändiga för upprätthållande av gränssäkerheten. 

39 §. Rätt att röra sig på annans fastighet. Enligt gällande 3 mom. har Gränsbevakningsväsendet rätt att tillfälligt använda andra fastigheter än sådana som stadigvarande används av Gränsbevakningsväsendet då detta är nödvändigt med tanke på militär övningsverksamhet eller en höjning av försvarsberedskapen. Det föreslås att 3 mom. ändras så att Gränsbevakningsväsendet får motsvarande rätt också i de situationer där detta är nödvändigt för upprätthållande av gränssäkerheten. Ett nödvändigt behov kan t.ex. hänföra sig till behov med anledning av extra trupper som bildats inom Gränsbevakningsväsendet för att hantera en situation som gäller gränssäkerheten eller till behoven för att hantera en situation med massinvandring. 

Enligt gällande 3 mom. tillämpas 14 § i lagen om försvarsmakten på förfarandet för att ta en fastighet i användning. I första hand strävar man efter att avtala om ersättning till fastighetens ägare eller innehavare så att ersättningarna i allmänhet motsvarar full ersättning. Om inget avtal kan nås, ska 6 § i statsunderstödslagen (688/2001) iakttas vid betalning av ersättning, dock så att utgångspunkten i allmänhet är full ersättning. 

I gällande 3 mom. finns det inte några bestämmelser om vem som fattar beslut inom Gränsbevakningsväsendet i sådana fall då en överenskommelse om användning av en fastighet inte kan nås med fastighetens ägare eller innehavare eller då Gränsbevakningsväsendet på en och samma gång behöver få ett sådant vidsträckt område till sitt förfogande, där det finns ett betydande antal fastigheter eller fastigheter med ett betydande antal ägare eller innehavare. Enligt 14 § 3 och 4 mom. i lagen om försvarsmakten kan beslutet i sådana fall fattas av staben för en försvarsgren inom Försvarsmakten eller Försvarsmaktens lokala förvaltningsmyndighet, garnisonschefen eller den som leder övningen. Det föreslås att det till 3 mom. fogas en bestämmelse om att motsvarande beslutsfattare inom Gränsbevakningsväsendet är staben för Gränsbevakningsväsendet, en kommendör för en förvaltningsenhet och en gränsbevakningsman med minst kaptens eller kaptenlöjtnants grad. 

54 §. Upphörande och återkallande av gränszonstillstånd. I paragrafen föreskrivs om förutsättningarna för återkallande av ett gränszonstillstånd. Enligt gällande 2 mom. 3 punkten kan ett gränszonstillstånd återkallas om det inte längre finns grunder för att bevilja tillstånd. Bestämmelsen är av allmän karaktär, men den är i regel avsedd för situationer när en persons personliga förhållanden ändras, t.ex. när en person inte längre bor eller arbetar i gränszonen. Det kan dock vara nödvändigt att återkalla ett gränszontillstånd även på grund av situationer som allvarligt hotar gränsordningen eller gränssäkerheten. 

Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. enligt vilket ett gränszonstillstånd kan återkallas för högst en månad åt gången när ett behov som uppstår i Finlands säkerhetspolitiska omgivning förutsätter det, om detta är nödvändigt för upprätthållande av gränsordningen eller gränssäkerheten. Bestämmelsen föreslås vara tillämplig endast i exceptionella situationer där det krävs att tillträde till ett visst område inom gränszonen nekas med tanke på myndighetsåtgärder. En sådan situation kan t.ex. uppstå i samband med olaglig massinvandring eller i samband med ett hot som uppstår snabbt och äventyrar den nationella säkerheten. Beslutet om återkallande av tillståndet ska omedelbart återtas när det inte längre är nödvändigt. 

Paragrafens 4 mom. ska inte gälla personer som avses i 53 § 1 mom. 1 och 2 punkten, dvs. personer som är bosatta eller förfogar över en bostadsbyggnad eller en fastighet i gränszonen samt deras närstående och personer som arbetar, utövar yrke eller bedriver näring eller rörelse i gränszonen. Dessa tillstånd har i regel beviljats tills vidare. Gränsbevakningsmyndigheten kan dock med stöd av 53 § 2 mom. vid behov förena gränszontillståndet för ovannämnda tillståndshavare med sådana nödvändiga villkor för verksamhet och färdsel inom gränszonen enligt 52 § 1 mom. som krävs för upprätthållandet av gränsordningen och gränssäkerheten. 

Återkallandet av gränszontillstånden kan samtidigt gälla ett eller flera geografiska områden. Ärenden som gäller återkallande av gränszonstillstånd avgörs med stöd av 56 § 3 mom. av den regionala gränsbevakningsmyndighet vars verksamhetsområde ärendet huvudsakligen gäller efter att myndigheten har hört andra regionala gränsbevakningsmyndigheter vars verksamhetsområde berörs av ärendet. Återkallande av tidsbegränsade gränszonstillstånd av orsaker i anslutning till gränssäkerheten kan delges genom offentlig delgivning enligt 55 § förvaltningslagen (434/2003). Detta är motiverat på grund av det stora antalet gränszonstillstånd och på grund av att ärendet eventuellt är brådskande. 

Det beviljas årligen ca 10 000 gränszonstillstånd. Av dessa är 400–500 sådana tillstånd som beviljas på basis av 53 § 1 mom. 1 och 2 punkten. Beroende på område kan det finnas flera hundra giltiga gränszonstillstånd som beviljats för en viss tid. En situation som leder till att tillstånden återkallas kan också uppstå snabbt och oförutsett. Beslut om återkallande av ett gränszonstillstånd får i enlighet med 60 § överklagas genom besvär på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen (586/1996). 

Återkallandet av gränszonstillstånd på basis av 4 mom. kan också förenas med ett krav på gränszonsanmälan för de personer som avses i 53 § 1 mom. 1 och 2 punkten och vars gränszonstillstånd förblir i kraft. En bestämmelse om anmälningsskyldigheten föreslås ingå i det nya 2 mom. i 57 §. 

57 §. Gränszonsanmälan. Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket gränsbevakningsmyndigheten kan bestämma att en gränszonsanmälan ska göras på förhand om vistelse i gränszonen när ett behov som uppstår i Finlands säkerhetspolitiska omgivning förutsätter det, om anmälan är nödvändig för upprätthållandet av gränsordningen eller gränssäkerheten. Bestämmelsen föreslås vara tillämplig endast i exceptionella situationer där det krävs att ett visst område inom gränszonen bevakas noggrannare. En sådan situation kan t.ex. uppstå i samband med olaglig massinvandring eller i samband med ett hot som uppstår snabbt och äventyrar den nationella säkerheten. 

Anmälningsskyldighet kan användas som enda åtgärd, varvid den är en lindrigare åtgärd än det återkallande av tidsbegränsade gränszonstillstånd som föreslås i 54 § 4 mom. Anmälningsskyldigheten kan också förenas med det återkallande av tidsbegränsade gränszonstillstånd som avses i 54 § 4 mom., varvid anmälningsskyldigheten gäller sådana personer vars gränszonstillstånd alltjämt är i kraft. Till dessa personer hör de personer som avses i 53 § 1 mom. 1 och 2 punkten, dvs. personer som är bosatta eller förfogar över en bostadsbyggnad eller en fastighet i gränszonen samt deras närstående och personer som arbetar, utövar yrke eller bedriver näring eller rörelse i gränszonen. Anmälningsskyldighet kan påföras för högst en månad åt gången.  

Anmälningsskyldighet är nödvändig i sådana exceptionella situationer som avses i bestämmelsen för att gränsbevakningsmyndigheterna ska ha aktuell information om vem som vistas i gränszonen. Dessa personer kan vid behov ges närmare anvisningar om färdsel inom gränszonen för tryggande av myndigheternas verksamhet eller för säkerställande av personernas egen säkerhet. Anmälningsskyldigheten ska upphävas omedelbart när den inte längre är nödvändig. 

Det föreslås att beslut om anmälningsskyldigheten enligt 2 mom. ska kunna delges genom offentlig delgivning enligt förvaltningslagen. Detta är motiverat på grund av det stora antalet gränszonstillstånd och på grund av att ärendet eventuellt är brådskande. Det beviljas årligen ungefär 10 000 gränszonstillstånd, och antalet tillstånd som är i kraft vid en viss tidpunkt kan beroende på område uppgå till flera hundra eller t.o.m. över tusen. En situation som leder till anmälningsskyldighet kan också uppstå snabbt och oförutsett. 

Paragrafens 3 mom. preciseras på grund av det föreslagna nya 2 mom. 

71 §. Begränsningar av rätten att vistas i Gränsbevakningsväsendets lokaler och områden samt vid övningar inom Gränsbevakningsväsendet. Enligt den gällande paragrafen är det möjligt att utfärda en tillfällig begränsning av eller ett tillfälligt förbud mot rätten att vistas inom ett militärt övningsområde eller ett övningsområde som hänför sig till gränssäkerheten. Till paragrafens 1 mom. fogas en rätt för en gränsbevakningsman med minst kaptens eller kaptenlöjtnants grad att utfärda en tillfällig begränsning av eller ett tillfälligt förbud mot att vistas även på en fastighet som Gränsbevakningsväsendet tagit i användning med stöd av 39 § 3 mom. Enligt 39 § 3 mom. har Gränsbevakningsväsendet rätt att tillfälligt använda andra fastigheter än sådana som stadigvarande används av Gränsbevakningsväsendet då detta är nödvändigt med tanke på militär övningsverksamhet eller en höjning av försvarsberedskapen. I denna proposition föreslås att användningsrätten utvidgas också till situationer där detta är nödvändigt för upprätthållande av gränssäkerheten. 

En tillfällig begränsning av eller ett tillfälligt förbud mot rätten att vistas är nödvändig i synnerhet när Gränsbevakningsväsendets materiel förvaras på fastigheten eller Gränsbevakningsväsendet har personal på den. Ändringen förutsätter också att inrikesministeriets förordning om begränsningar av och förbud mot rätten att röra sig i lokaler eller områden som Gränsbevakningsväsendet besitter (1323/2011) preciseras. 

I paragrafens 2 mom. görs ändringar av teknisk natur. 

77 a §.Handräckning och assistans av Gränsbevakningsväsendet till polisen vid bekämpning av terroristbrott. Enligt den gällande paragrafen har polisen för att förhindra eller avbryta sådana terrordåd som avses i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2–7 punkten eller 2 mom. i strafflagen rätt att vid särskilda situationer till havs få sådan handräckning av Gränsbevakningsväsendet som kräver användning av maktmedel som utnyttjar beväpning som skaffats som krigsmateriel, om detta är nödvändigt för att avvärja en överhängande allvarlig fara som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa och det inte finns något lindrigare sätt att avvärja faran. 

Med användning av maktmedel som utnyttjar beväpning som skaffats som krigsmateriel avses sådan användning av vapenmakt med beväpning som skaffats som krigsmateriel som är slagkraftigare än användningen av en tjänstemans personliga vapen och som lämpar sig för polisuppdrag. Med beväpning som är slagkraftigare än tjänstemannens personliga vapen, t.ex. stormgevär, avses inom Gränsbevakningsväsendet i praktiken lätta infanterivapen, t.ex. maskingevär, luftvärnsmaskingevär eller pansarvärnsvapen. Med beväpning som skaffats som krigsmateriel avses inte maktmedelsredskap som skaffats för upprätthållande av gränssäkerheten, t.ex. ett redskap vars maktmedelseffekt bygger på ljud, ljus eller förlamande ämnen. 

Handräckning av Gränsbevakningsväsendet som omfattar användning av maktmedel som utnyttjar beväpning som skaffats som krigsmateriel är begränsad till finska havsområden och Finlands ekonomiska zon. Detta har ansetts motiverat, eftersom Gränsbevakningsväsendet har särskild funktionsförmåga på havsområdena när det gäller territorialbevakning samt hög beredskap året runt för upprätthållande av sjöräddningsberedskapen. 

Gränsbevakningsväsendets enheter har beväpning som skaffats som krigsmateriel och som Gränsbevakningsväsendet snabbt kan ta i bruk vid territorialövervakning och militärt försvar samt när handräckning eller assistans med stöd av paragrafen ges till polisen för att hindra eller avbryta terrordåd. 

Eftersom Gränsbevakningsväsendet har förmåga att ge handräckning med beväpning som skaffats som krigsmateriel även på landområden utvidgas tillämpningsområdet för 1 mom. till att omfatta inte bara finskt havsområde och Finlands ekonomiska zon utan även gränsövergångsställen och områden i närheten av gränsen. Enligt 4 § i gränsbevakningslagen är Gränsbevakningsväsendets verksamhet inte begränsad till ett visst område när det gäller handräckningsuppgifter. I praktiken är det dock ändamålsenligt att rikta handräckning med beväpning som skaffats som krigsmateriel endast till gränsövergångsställen och områden i närheten av gränsen, så att handräckningen kan ges utan att den äventyrar utförandet av Gränsbevakningsväsendets övriga lagstadgade uppgifter. 

Handräckning som omfattar användning av maktmedel som utnyttjar beväpning som skaffats som krigsmateriel kan ges när de personer som utför terrordåd har sådan skyddsutrustning eller utrustning för anfall som är så stark eller effektiv att de nämnda maktmedlen krävs för att förhindra eller skydda sig mot anfallen. Sådana maktmedel kan också behövas när ett kapat fordon måste stoppas. De gärningar som avses i paragrafen utförs av sådana aktörer som inte kan identifieras som militärpersoner från en främmande stats väpnade styrkor eller som någon som agerar för en främmande stats räkning eller med dess samtycke. På hot som orsakas av en främmande stats militärpersoner, väpnade styrkor eller militära styrkor utan beteckningar tillämpas territorialövervakningslagen. En utvidgning av tillämpningsområdet ändrar inte den rådande situationen på havsområden som hör till Finlands jurisdiktion, och utvidgningen gäller inte bistånd till en annan medlemsstat i Europeiska unionen. 

Polisen har enligt gällande lagstiftning rätt att även av försvarmakten begära handräckning som omfattar användning av militära maktmedel vid bekämpning av terroristbrott. Polisen fattar utifrån situationen beslut om den ska begära handräckning av Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet eller av båda. Handräckning av Gränsbevakningsväsendet kan behövas t.ex. när Försvarsmaktens materiel och personalresurser är långt från platsen i fråga eller bundna till andra uppgifter. En sådan situation kan uppstå t.ex. på ett gränsövergångsställe eller annars i närheten av gränsen, där Gränsbevakningsväsendet även i övrigt är verksam. 

Det föreslås inga andra ändringar i paragrafen. De allmänna förutsättningarna för handräckning ändras inte. Bestämmelserna om beslut om handräckning, ledning och kostnader (77 b–77 d §) ändras inte heller. Dessutom ska myndigheterna i sin verksamhet beakta de internationella överenskommelser som gäller Ålands demilitarisering och neutralisering. 

79 §. Handräckning av Försvarsmakten till Gränsbevakningsväsendet. Enligt den gällande paragrafen har Gränsbevakningsväsendet rätt att få handräckning av Försvarsmakten i form av 1) utrustning för efterspaning och personalresurser för efterspaning och reglering av trafiken, om det är nödvändigt för att en person som uppenbart olagligen har passerat riksgränsen ska kunna ertappas i Finland på bar gärning, 2) skyddsutrustning som behövs för att Gränsbevakningsväsendet tryggt ska kunna utföra ett farligt uppdrag, 3) särskild sakkunskap som behövs för att utföra en gränsövervakningsuppgift eller undersöka en gränstilldragelse, 4) utrustning och särskild sakkunskap som behövs för att avvärja ett i lagen om sjöfartsskydd avsett hot mot säkerheten som riktar sig mot ett fartyg som är till havs eller mot dess passagerare. Den handräckning som avses i paragrafen omfattar inte användning av skjutvapen eller militära maktmedel. Bestämmelser om handräckning till Gränsbevakningsväsendet finns dessutom i 78 §, enligt vilken en myndighet ska ge Gränsbevakningsväsendet sådan handräckning som behövs för fullgörande av ett uppdrag som ankommer på Gränsbevakningsväsendet och som myndigheten är behörig att ge. Enligt 10 § i lagen om försvarsmakten ger försvarsmakten handräckning till Gränsbevakningsväsendet enligt vad som föreskrivs i gränsbevakningslagen. 

Paragrafens 1 mom. ändras så att Gränsbevakningsväsendet har rätt att få handräckning av Försvarsmakten i form av sådan utrustning, personal och särskild sakkunskap som behövs för ett uppdrag i anslutning till upprätthållandet av gränssäkerheten i hemlandet samt ett uppdrag som föreskrivits för Gränsbevakningsväsendet i lagen om sjöfartsskydd. Bestämmelserna omfattar situationer enligt den gällande paragrafen samt eventuella andra situationer som uppstår i samband med upprätthållandet av gränssäkerheten och där handräckning av Försvarsmakten behövs. Handräckningens innehåll och omfattning ska inte i detalj begränsas i förväg, eftersom det inte är möjligt att heltäckande förutse alla situationer som förutsätter handräckning. Med upprätthållande av gränssäkerheten avses enligt definitionen i 2 § de åtgärder som vidtas i hemlandet och utomlands för att förhindra brott mot bestämmelserna om passerande av riksgränsen och den yttre gränsen, avvärja hot mot den allmänna ordningen och säkerheten i persontrafiken över gränserna, bekämpa gränsöverskridande brottslighet och garantera säkerheten vid passerande av gränsen. En förutsättning för handräckningen är att den inte äventyrar utförandet av andra uppgifter som ska skötas av Försvarsmakten. 

Genom den föreslagna ändringen säkerställs det att Försvarsmaktens tillgängliga resurser och materiel vid behov kan utnyttjas i olika hotsituationer för att stödja Gränsbevakningsväsendet, om dess egna resurser är otillräckliga med beaktande av situationens allvar. Genom ändringen tryggas samtidigt utförandet av Försvarsmaktens egna uppgifter. 

Den som ger handräckning ska i ett synnerligen viktigt och brådskande uppdrag ha rätt att under en gränsbevakningsmans uppsikt använda sådana för uppdraget behövliga maktmedel som gränsbevakningsmannen med stöd av sina befogenheter ger fullmakt till och som med hänsyn till situationen kan anses vara försvarliga. Maktmedlen kan också inbegripa användning av skjutvapen. Bestämmelsen motsvarar 6 § 2 mom. i lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen. 

Beslutsfattandet om begäran om och lämnande av handräckning kvarstår i princip oförändrat. När det gäller Försvarsmakten intas det på motsvarande sätt som i 3 § 2 mom. i lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen en bestämmelse om att beslut också kan fattas av en chef för en militär inrättning. 

79 b §.Kostnaderna för Försvarsmaktens handräckning. Paragrafen är ny. Enligt paragrafen svarar Försvarsmakten själv för kostnaderna för den handräckning som Försvarsmakten ger Gränsbevakningsväsendet när handräckningen är nödvändig med beaktande av uppdragets art och hur brådskande det är. Om handräckningen binder stora resurser och drar ut på tiden så att den väsentligt försvårar de grundläggande funktionerna vid Försvarsmakten eller den enhet som ger handräckningen eller orsakar betydande kostnader, har Försvarsmakten rätt att få ersättning för sina direkta kostnader. I sådana situationer prövas också mottagandet av handräckning på nytt. Regleringen motsvarar 2 a § i förordningen om försvarsmaktens handräckning till polisen (782/1980), 77 d § i gränsbevakningslagen och 11 § i lagen om samarbete mellan polisen, Tullen och gränsbevakningsväsendet. 

1.2  Utlänningslagen

11 kap. Transportörers skyldigheter och påföljdsavgift

184 a §.Transportörers skyldigheter vid trafik över de inre gränserna. Paragrafen är ny. Paragrafen fogas till lagens 11 kap. som innehåller bestämmelser om transportörers skyldigheter och påföljdavgift. Bestämmelserna gäller endast trafik över en yttre gräns, dvs. trafik utanför Schengenområdet. Till de centrala skyldigheterna hör tranportörers skyldighet att kontrollera resedokument som krävs för inresa samt visum eller uppehållstillstånd som krävs (173 §), fordonsförares och transportörers skyldighet att anmäla och övervaka passagerarna (174 §) samt tranportörers återtransportskyldighet när en utlänning avvisas eller nekas inresa (175–178 §). 

Enligt den nya paragrafen ska bestämmelserna i 11 kap. tillämpas också vid trafik över de inre gränserna när gränskontroll tillfälligt har återinförts vid dem i enlighet med kodexen om Schengengränserna och gränsbevakningslagen. Regleringen grundar sig på artikel 32 i kapitel 2 i avdelning III i kodexen om Schengengränserna, enligt vilken de bestämmelser i avdelning II i kodexen om Schengengränserna som gäller de yttre gränserna i tillämpliga delar ska gälla i sådana situationer. Enligt kodexen om Schengengränserna får gränskontroll tillfälligt återinföras vid de inre gränserna till följd av ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. Det är i praktiken nödvändigt att utsträcka transportörernas skyldigheter och påföljdsavgiften till att gälla också trafik över de inre gränserna för att syftet med återinförandet av gränskontroll ska kunna nås. De föreslagna bestämmelserna förhindrar redan i förväg olaglig inresa till Finland samt andra hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. 

Regleringen innebär flera nya skyldigheter i synnerhet för de transportörer som för närvarande inte idkar sådan trafik till Finland som överskrider de yttre gränserna. Transportörerna ska bl.a. vara skyldiga att känna till de handlingar som ger rätt till inresa i landet och att kontrollera att de finns vid äventyr av en påföljdsavgift. I praktiken kommer regleringen sannolikt att hindra att personer utan resedokument kan stiga ombord på trafikmedlen. Regleringen dämpar därmed antalet asylsökande som kommer till Finland på vissa rutter, men hindrar inte ansökan om asyl i Finland helt och hållet. Internationella överenskommelser eller EU-lagstiftningen innehåller inte några bestämmelser om asylrutter. Staterna har rätt att styra inreseströmmen till vissa gränsövergångsställen utan att detta kränker rätten till internationellt skydd. 

Återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna är en exceptionell åtgärd som vidtas endast om myndigheternas övriga åtgärder inte är tillräckliga. Enligt kodexen om Schengengränserna får gränskontroll vid de inre gränserna återinföras antingen helt eller delvis. Åtgärdernas omfattning specificeras i det statsrådsbeslut som gäller återinförande av gränskontroll. Skyldigheterna enligt 11 kap. ska gälla endast sådana gränsövergångsställen eller rutter på vilka gränskontroll har återinförts. Transportörer som regelbundet idkar trafik på gränsövergångsställena eller rutterna i fråga ska informeras om att bestämmelsen börjar tillämpas. 

Enligt 179 § ska det tas ut en påföljdsavgift av en transportör som bryter mot den kontrollskyldighet som föreskrivs i 173 §. Avgiften är 3 000 euro per person som transporterats. I och med den nya paragrafen tas påföljdsavgiften ut också när gränskontroll tillfälligt har återinförts vid de inre gränserna. I brådskande fall kan gränskontrollen återinföras mycket snabbt vid de inre gränserna, vilket kan leda till en fördröjning i fullgörandet av skyldigheterna. Detta kan vid behov beaktas vid prövningen av om en påföljdsavgift ska tas ut i enlighet med 179 § 2 mom. I princip kan man dock skäligen förutsätta att en transportör har förberett sig också för sådana exceptionella situationer. 

Regleringen hör också samman med den föreslagna ändring av lagen om behandling av personuppgifter vid gränsbevakningsväsendet som utvidgar transportörens skyldighet att lämna passageraruppgifter även vid trafik över de inre gränserna när gränskontroll har återinförts vid dem. 

1.3  Lagen om behandling av personuppgifter vid gränsbevakningsväsendet

14 a §.Behandling av överskottsinformation som erhållits med hemliga informationsinhämtningsmetoder. Till 1 mom. fogas en hänvisningsbestämmelse till 5 kap. 54 § i polislagen, i vilken det föreskrivs om behandlingen av överskottsinformation som erhållits med hemliga informationsinhämtningsmetoder enligt polislagen. Bestämmelsen behövs på grund av de ändringar som föreslås i 33 § i gränsbevakningslagen. I momentets ordalydelse har den föreslagna lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet beaktats. 

19 §. Uppgifter om personer i fordon som passerar den yttre gränsen. I 2 och 3 mom. i den gällande paragrafen föreskrivs om skyldigheten för föraren av ett fordon som anländer till eller avgår från Finland och passerar den yttre gränsen att till gränskontrollmyndigheten lämna uppgifter om personerna i fordonet samt om skyldigheten för transportörer att lämna passagerar- och besättningsförteckningar vid trafik över de yttre gränserna. Regleringen kompletteras av 20 och 20 a §, enligt vilka nämnda uppgifter ska lämnas i flygtrafik och tåg- och fartygstrafik före ankomsten till gränskontrollen. Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom., enligt vilket de uppgifter som avses i 2 och 3 mom. ska lämnas också vid trafik över de inre gränserna när gränskontroll tillfälligt har återinförts vid dem i enlighet med kodexen om Schengengränserna och gränsbevakningslagen. Regleringen grundar sig på artikel 32 i kapitel 2 i avdelning III i kodexen om Schengengränserna, enligt vilken de bestämmelser i avdelning II i kodexen om Schengengränserna som gäller de yttre gränserna i tillämpliga delar ska gälla i sådana situationer. Enligt kodexen om Schengengränserna får gränskontroll tillfälligt återinföras vid de inre gränserna till följd av ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. 

Bestämmelsen innebär nya skyldigheter i synnerhet för sådana transportörer som idkar trafik över de inre gränserna och som inte för närvarande för passagerarförteckningar med stöd av andra bestämmelser. Till dessa hör t.ex. bussar, taxibilar och andra bilar som kan beställas. Det finns separata bestämmelser om passagerarförteckningar i flyg- och fartygstrafik. För närvarande finns det inte tågtrafik över de inre gränserna till Finland. 

Återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna är en exceptionell åtgärd som vidtas endast om myndigheternas övriga åtgärder inte är tillräckliga. Enligt kodexen om Schengengränserna får gränskontroll vid de inre gränserna återinföras antingen helt eller delvis. Åtgärdernas omfattning specificeras i det statsrådsbeslut som gäller återinförande av gränskontroll. I praktiken gäller skyldigheten enligt 4 mom. endast sådana gränsövergångsställen eller rutter på vilka gränskontroll har återinförts. Transportörer som regelbundet idkar trafik på gränsövergångsställena eller rutterna i fråga ska informeras om att bestämmelsen börjar tillämpas. 

Regleringen överensstämmer med den reglering som föreslås i 20 och 20 a §. Regleringen hör dessutom samman med den föreslagna ändring av utlänningslagen som utvidgar även transportörernas övriga skyldigheter och påföljdsavgiften till trafik över de inre gränserna när gränskontroll har återinförts vid dem. 

20 §. Transportörers skyldighet att lämna uppgifter om flygpassagerare. Enligt gällande paragraf gäller transportörers skyldighet att i förväg lämna uppgifter om flygpassagerare till gränskontrollmyndigheten endast trafik över de yttre gränserna. Med trafik över de yttre gränserna avses trafik utanför Schengenområdet. Att uppgifter om passagerare fås i förväg är en förutsättning för riktade in- och utresekontroller och således för en effektiv gränskontroll. 

Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom., enligt vilket de uppgifter som avses i paragrafen ska lämnas också vid trafik över de inre gränserna när gränskontroll tillfälligt har återinförts vid dem i enlighet med kodexen om Schengengränserna och gränsbevakningslagen. Regleringen grundar sig på artikel 32 i kapitel 2 i avdelning III i kodexen om Schengengränserna, enligt vilken de bestämmelser i avdelning II i kodexen om Schengengränserna som gäller de yttre gränserna i tillämpliga delar ska gälla i sådana situationer. Enligt kodexen om Schengengränserna får gränskontroll tillfälligt återinföras vid de inre gränserna till följd av ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. Det är i praktiken nödvändigt att utsträcka transportörernas skyldighet att lämna uppgifter till att gälla också trafik över de inre gränserna för att syftet med återinförandet av gränskontroll ska kunna nås. De föreslagna bestämmelserna förhindrar redan i förväg olaglig inresa till Finland samt andra hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. 

Återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna är en exceptionell åtgärd som vidtas endast om myndigheternas övriga åtgärder inte är tillräckliga. Enligt kodexen om Schengengränserna får gränskontroll vid de inre gränserna återinföras antingen helt eller delvis. Åtgärdernas omfattning specificeras i det statsrådsbeslut som gäller återinförande av gränskontroll. Bestämmelsen i det nya 4 mom. innebär nya skyldigheter för sådana flygbolag som för närvarande idkar endast trafik över de inre gränserna till Finland. I praktiken gäller skyldigheten att lämna uppgifter endast sådana gränsövergångsställen eller flygrutter på vilka gränskontroll har återinförts. Flygbolag som regelbundet idkar trafik på gränsövergångsställena eller rutterna i fråga ska informeras om att bestämmelsen börjar tillämpas. Flygbolag är redan med stöd av gällande lagstiftning skyldiga att upprätta passagerar- och besättningsförteckningar även vid transporter över de inre gränserna (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 996/2010 om utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart och om upphävande av direktiv 94/56/EG). 

Enligt 179 § i utlänningslagen ska det tas ut en påföljdsavgift av en transportör som bryter mot skyldigheten att lämna uppgifter enligt denna paragraf. Avgiften är 3 000 euro för varje sådan resa för vilken uppgifter om passagerare inte meddelats eller för vilken bristfälliga eller felaktiga uppgifter meddelats. En påföljdsavgift ska också tas ut vid brott mot bestämmelsen i det nya 4 mom. I brådskande fall kan gränskontrollen återinföras mycket snabbt vid de inre gränserna, vilket kan leda till en fördröjning i fullgörandet av skyldigheterna. Detta kan vid behov beaktas vid prövningen av om en påföljdsavgift ska tas ut i enlighet med 179 § 2 mom. i utlänningslagen. I princip kan man dock skäligen förutsätta att ett flygbolag har förberett sig också för sådana exceptionella situationer. 

Regleringen överensstämmer med den reglering som föreslås i 19 och 20 a §. Regleringen hör dessutom samman med den föreslagna ändring av utlänningslagen som utvidgar även transportörernas övriga skyldigheter och påföljdsavgiften till trafik över de inre gränserna när gränskontroll har återinförts vid dem. 

20 a §.Transportörers skyldighet att lämna uppgifter om passagerare och besättning i fartygs- och tågtrafik. I paragrafen föreskrivs om skyldigheten att i förväg lämna uppgifter om passagerare i fartygs- och tågtrafik när trafiken idkas över de yttre gränserna. Att uppgifter om passagerare fås i förväg är en förutsättning för riktade in- och utresekontroller och således för en effektiv gränskontroll. 

Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., enligt vilket de uppgifter som avses i paragrafen ska lämnas också vid trafik över de inre gränserna när gränskontroll tillfälligt har återinförts vid dem i enlighet med kodexen om Schengengränserna och gränsbevakningslagen. Regleringen grundar sig på artikel 32 i kapitel 2 i avdelning III i kodexen om Schengengränserna, enligt vilken de bestämmelser i avdelning II i kodexen om Schengengränserna som gäller de yttre gränserna i tillämpliga delar ska gälla i sådana situationer. Enligt kodexen om Schengengränserna får gränskontroll tillfälligt återinföras vid de inre gränserna till följd av ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. Det är i praktiken nödvändigt att utsträcka transportörernas skyldighet att lämna uppgifter till att gälla också trafik över de inre gränserna för att syftet med återinförandet av gränskontroll ska kunna nås. De föreslagna bestämmelserna förhindrar redan i förväg olaglig inresa till Finland samt andra hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. 

Återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna är en exceptionell åtgärd som vidtas endast om myndigheternas övriga åtgärder inte är tillräckliga. Enligt kodexen om Schengengränserna får gränskontroll vid de inre gränserna återinföras antingen helt eller delvis. Åtgärdernas omfattning specificeras i det statsrådsbeslut som gäller återinförande av gränskontroll. Bestämmelsen innebär nya skyldigheter för sådana transportörer som för närvarande idkar endast fartygstrafik över de inre gränserna till Finland. För närvarande finns det inte tågtrafik över de inre gränserna till Finland. Transportörer som regelbundet idkar trafik på gränsövergångsställena eller rutterna i fråga ska informeras om att bestämmelsen börjar tillämpas. De som idkar fartygstrafik är enligt lagen om passagerarfartygs personlistor (1038/2009) redan nu skyldiga att upprätta passagerar- och besättningsförteckningar även vid trafik över de inre gränserna. 

Enligt 179 § i utlänningslagen ska det tas ut en påföljdsavgift av en transportör som bryter mot skyldigheten att lämna uppgifter enligt denna paragraf. Avgiften är 3 000 euro för varje sådan resa för vilken uppgifter om passagerare inte meddelats eller för vilken bristfälliga eller felaktiga uppgifter meddelats. En påföljdsavgift ska också tas ut vid brott mot bestämmelsen i det nya 3 mom. I brådskande fall kan gränskontrollen återinföras mycket snabbt vid de inre gränserna, vilket kan leda till en fördröjning i fullgörandet av skyldigheterna. Detta kan vid behov beaktas vid prövningen av om en påföljdsavgift ska tas ut i enlighet med 179 § 2 mom. i utlänningslagen. I princip kan man dock skäligen förutsätta att en transportör har förberett sig också för sådana exceptionella situationer. 

Regleringen överensstämmer med den reglering som föreslås i 19 och 20 §. Regleringen hör dessutom samman med den föreslagna ändring av utlänningslagen som utvidgar även transportörernas övriga skyldigheter och påföljdsavgiften till trafik över de inre gränserna när gränskontroll har återinförts vid dem. 

1.4  Lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning

7 §. Beslut av republikens president i militära kommandomål inom gränsbevakningsväsendet. Enligt den gällande paragrafen fattar republikens president beslut i militära komandomål som gäller Gränsbevakningsväsendet efter föredragning av inrikesministern. Vid föredragningen av ett sådant ärende har statsministern och chefen för Gränsbevakningsväsendet rätt att vara närvarande och uttala sin uppfattning om det. I denna proposition föreslås att det till gränsbevakningslagen fogas en ny 34 c § om Gränsbevakningsväsendets befogenheter i sådana uppgifter med anknytning till det militära försvaret som Försvarsmakten ger Gränsbevakningsväsendet. Till befogenheterna hör vid behov också användning av militära maktmedel för rikets försvar. Användningen av militära maktmedel är ett militärt kommandomål som ska avgöras av republikens president. 

Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom., enligt vilket det förfarande som föreskrivs i 32 § 2 och 3 mom. i lagen om försvarsmakten avvikande från huvudregeln tillämpas på ett sådant militärt komandomål inom Gränsbevakningsväsendet som gäller användning av vapenmakt med krigsmateriel som är slagkraftigare än en tjänstemans personliga vapen. Enligt de nämnda bestämmelserna avgör presidenten militära kommandomål på föredragning av kommendören för Försvarsmakten och besluten kontrasigneras av kommendören för Försvarsmakten. När ett militärt kommandomål föredras för presidenten har försvarsministern rätt att närvara och uttala sin uppfattning om saken. När kommendören för Försvarsmakten föredrar ett militärt kommandomål som avses i 31 § 1 mom. i lagen om försvarsmakten ska försvarsministern emellertid vara närvarande och uttala sin uppfattning om saken. Dessutom kan statsministern vara närvarande och uttala sin uppfattning om saken. Till sådana militära kommandomål som avses i 31 § 1 mom. hör besluten om de centrala grunderna för rikets militära försvar, om betydande ändringar i den militära försvarsberedskapen, om principerna för genomförande av det militära försvaret samt om andra vittsyftande eller principiellt viktiga militära kommandomål. I fråga om föredragning av sådana militära kommandomål inom Gränsbevakningsväsendet som avses i detta moment ska ovannämnda beslutsfattande kompletteras så att inrikesministern och chefen för Gränsbevakningsväsendet, utöver statsministern och försvarsministern, har rätt att vara närvarande och uttala sin uppfattning om saken. 

Ändringen understryker Försvarsmaktens ställning som huvudansvarig myndighet för det militära försvaret och vid beslutsfattandet om användning av vapenmakt med krigsmateriel. Enligt 25 § i gränsbevakningslagen deltar Gränsbevakningsväsendet i det militära försvaret i samarbete med Försvarsmakten. Planeringen, utbildningen och övningarna i anslutning till det militära försvaret sker i enlighet med de principer som Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet gemensamt kommit överens om. Vid militära hot höjs beredskapen utifrån Gränsbevakningsväsendets och Försvarsmaktens gemensamma lägesbild och prövning, och Gränsbevakningsväsendets åtgärder överensstämmer med de operativa uppgifter som Försvarsmakten gett Gränsbevakningsväsendet. I och med att inrikesministern och chefen för Gränsbevakningsväsendet har rätt att vara närvarande och uttala sin uppfattning stärks Gränsbevakningsväsendets och Försvarsmaktens samarbete inom det militära försvaret och säkerställs det att myndigheternas verksamhet är samordnad i samband med beslutsfattandet. 

26 b §.Studerandes övriga uppgifter. Enligt paragrafen kan staben för Gränsbevakningsväsendet förordna en studerande på grundkursen för gränsbevakare som har tillräcklig utbildning att även utföra andra uppgifter än övningar som ingår i utbildningen, om detta behövs för skötseln av allvarliga specialsituationer som hör till Gränsbevakningsväsendets ansvarsområde. När en studerande utför en sådan uppgift ska vad som i 35 § 2 mom. i gränsbevakningslagen föreskrivs om befogenheter för den som bistår en gränsbevakningsman tillämpas på studeranden. 

De situationer som avses i paragrafen kan vara vittomfattande till följd av t.ex. hybridhot och sysselsätta hela Gränsbevakningsväsendets personal och även andra myndigheter. Även värnpliktiga kan med stöd av 30 § i lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning ha kallats in för att stödja Gränsbevakningsväsendets verksamhet. Paragrafens 2 mom. ändras så att en studerande på grundkursen för gränsbevakare vid utförandet av uppgifter som avses i 1 mom. har motsvarande befogenheter som de som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst enligt de föreslagna nya 34 d–34g § i gränsbevakningslagen. Detta är ändamålsenligt för att gränsbevakningsmännens och Gränsbevakningsväsendets övriga tjänstemäns resurser ska kunna riktas till skötseln av mera krävande uppgifter. 

1.5  Polislagen

2 kap. Allmänna befogenheter

21 §. Gränskontroll och tullåtgärder. Till paragrafens 1 mom. fogas en befogenhet i enlighet med 30 a § i gränsbevakningslagen för en polisman att styra och begränsa vistelse på ett gränsövergångsställe. Enligt 30 a § i gränsbevakningslagen har en gränsbevakningsman som tjänstgör som chef vid ett gränsövergångsställe och en gränsbevakningsman med minst löjtnants grad rätt att för att underlätta gränstrafikens och in- och utresekontrollernas smidighet styra passagerare och trafikmedlens personal i fråga om hur de rör sig genom att ange behövliga leder från trafikmedlet eller den yttre gränsen till den plats där in- och utresekontrollen sker samt genom tidsmässiga begränsningar för vistelse. När det gäller polisen ska en polisman ha motsvarande befogenhet. Bestämmelsen är nödvändig på grund av de gränskontrolluppgifter som föreskrivs för polisen. Bestämmelsens ordalydelse motsvarar 31 § i tullagen (304/2016). 

4.1  Befogenheter att upprätthålla allmän ordning och säkerhet

Det föreslås att en gränsbevakningsmans befogenheter för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet utvidgas. Enligt förslaget ska Gränsbevakningsväsendet i framtiden se till att allmän ordning och säkerhet upprätthålls inte bara vid gränsövergångsställena utan även i Gränsbevakningsväsendets lokaler och på områden som är i Gränsbevakningsväsendets besittning, när polisen är förhindrad att göra det. En gränsbevakningsman föreslås i situationer som gäller upprätthållande av allmän ordning och säkerhet kunna utöva befogenheter som motsvarar befogenheterna i 2 kap. i polislagen i större utsträckning än för närvarande och dessutom använda teknisk avlyssning och optisk observation för att avvärja en fara eller för att en åtgärd som Gränsbevakningsväsendet vidtar tryggt ska kunna vidtas. Användingen av teknisk avlyssning och optisk observation bedöms nedan. 

Genom de föreslagna nya befogenheterna ingriper man i den personliga frihet och integritet som tryggas i 7 § 1 mom. i grundlagen, i den rörelsefrihet som tryggas i 9 § i grundlagen, i det skydd för privatlivet som tryggas i 10 § 1 mom. i grundlagen och i det egendomsskydd som tryggas i 15 § 1 mom. i grundlagen. Bestämmelserna i polislagen har tillkommit med grundlagsutskottets medverkan (t.ex. GrUU 67/2010 rd och GrUU 19/2005 rd) och polislagen uppfyller de allmänna förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet har i lagstiftningen i första hand getts i uppgift till polisen. Grundlagsutskottet har ansett att det normalt krävts särskilda grunder för att uppgifter och befogenheter som hör till polisen anvisas andra myndigheter (GrUU 67/2016 rd). Grundlagsutskottet har i sina tidigare utlåtanden ansett att ett sådant i lag föreskrivet bemyndigande för en annan myndighet som motsvarar de befogenheter som polisen har ska bedömas med hänsyn till det nödvändighetskrav som ingår i förutsättningarna för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna (t.ex. GrUU 10/2016 rd, GrUU 49/2014 rd, GrUU 37/2002 rd och GrUU 2/1996 rd). Bestämmelserna om Gränsbevakningsväsendets gällande befogenheter för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet har tillkommit med grundlagsutskottets medverkan (t.ex. GrUU 19/2005 rd och GrUU 9/2009 rd). 

De nya hotbilderna karakteriseras i hög grad av att de påverkar myndighetsverksamhetens gränsytor. Därför är det viktigt att säkerställa att gränsövergångsställena, Gränsbevakningsväsendets lokaler och de områden som är i Gränsbevakningsväsendet besittning kan tryggas även när polisen är förhindrad att göra det. Det primära ledningsansvaret för upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet kvarstår alltjämt hos polisen. Gränsbevakningsväsendets uppgifter och befogenheter kommer att vara geografiskt begränsade och finnas till förfogande endast när polisen är förhindrad. Bestämmelserna är således nödvändiga och det finns en godtagbar grund för dem. 

Grundlagsutskottet har med avseende på utövandet av befogenheter och maktmedel betonat bl.a. lämplig utbildning (t.ex. GrUU 67/2016 rd, GrUU 19/2005 rd, GrUU 11/2005 rd och GrUU 1/1994 rd). De föreslagna nya befogenheterna är med undantag av teknisk avlyssning och optisk observation sådana som en gränsbevakningsman redan nu har till sitt förfogande i sådana uppgifter för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet som utförs på polisens begäran eller i brådskande situationer. En gränsbevakningsman har således redan i huvudsak sådan utbildning och praktiskt erfarenhet som behövs för att utöva befogenheterna. Användningen av teknisk avlyssning och optisk observation i syfte att avvärja en fara och för att Gränsbevakningsväsendets åtgärd tryggt ska kunna vidtas förutsätter fortbildning, som kan inkluderas i de gällande studiehelheterna i Gräns- och sjöbevakningsskolan. 

4.2  Teknisk avlyssning och optisk observation för avvärjande av fara och för att Gränsbevakningsväsendets åtgärd tryggt ska kunna vidtas

I propositionen föreslås det att Gränsbevakningsväsendet ska ha rätt att utföra teknisk avlyssning och optisk observation för att Gränsbevakningsväsendets åtgärd tryggt ska kunna vidtas och sådan överhängande fara avvärjas som hotar den persons liv eller hälsa som vidtar åtgärden eller den persons liv eller hälsa som ska gripas eller skyddas. I propositionen föreslås det att Gränsbevakningsväsendet ska ha rätt att använda teknisk avlyssning och optisk observation när Gränsbevakningsväsendet, på grund av att polisen är förhindrad, ser till att allmän ordning och säkerhet upprätthålls vid gränsövergångsställena, i Gränsbevakningsväsendets lokaler och på områden som är i Gränsbevakningsväsendets besittning eller på polisens begäran någon annanstans samt när Gränsbevakningsväsendet ger polisen assistans vid bekämpning av terrorism eller i andra särskilda situationer. 

De föreslagna bestämmelserna är viktiga med tanke på den brev- och telefonhemlighet samt hemlighet i fråga om andra förtroliga meddelanden som tryggas i 10 § 2 mom. i grundlagen. Genom lag kan det enligt 3 mom. i samma paragraf bestämmas om sådana begränsningar i meddelandehemligheten som är nödvändiga vid utredning av brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet eller hemfriden, vid rättegång och säkerhetskontroll samt under frihetsberövande.  

Grundlagsutskottet har tagit ställning till motsvarande bestämmelse i samband med lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (GrUU 36/2017 rd). I den föreslagna bestämmelsen är det fråga om en situation där Gränsbevakningsväsendet strävar efter att trygga liv och hälsa för den som vidtar en enskild åtgärd eller den som är föremål för åtgärden. Det godtagbara syftet att skydda liv och hälsa går tillbaka på de rättigheter som är skyddade i 7 § i grundlagen. Enligt utskottet kan bestämmelsen anses ha ett likadant mål med koppling till säkerhetsintressen som säkerhetskontroll enligt 10 § 3 mom. i grundlagen. Detta stöds av syftet med bestämmelsen, det snäva tillämpningsområdet och de konkreta tillämpningssituationerna. Inte heller vid teknisk avlyssning och optisk observation i syfte att avvärja en fara och för att Gränsbevakningsväsendets åtgärd tryggt ska kunna vidtas är det fråga om långvarig utan snarare om en kortvarig och enstaka begränsning. Således ska det anses att det finns godtagbara skäl för bestämmelsen, och att den inte är problematisk med tanke på grundlagen. 

4.3  Uppgifter med anknytning till det militära försvaret

Det föreslås att bestämmelser om Gränsbevakningsväsendets befogenheter i uppgifter med anknytning till det militära försvaret fogas till gränsbevakningslagen. Tidigare har det inte uttryckligen föreskrivits om befogenheterna, utan de har ansetts följa direkt av bestämmelserna om uppdraget. Gränsbevakningsväsendet har för att trygga Finlands territorium, befolkningens livsbetingelser och statsledningens handlingsfrihet samt för att försvara den lagliga samhällsordningen rätt att vid behov använda vapenmakt med krigsmateriel när ett väpnat angrepp eller ett motsvarande yttre hot riktas mot Finland. Användningen av maktmedlen ska vara förenlig med internationella förpliktelser som är bindande för Finland. De föreslagna bestämmelserna motsvarar 4 § i lagen om försvarsmakten, vilka har tillkommit med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 51/2006 rd). 

Bestämmelserna är viktiga med tanke på den i 2 § 3 mom. i grundlagen fastställda rättsstatsprincipen. Enligt den ska all utövning av offentlig makt bygga på lag, och i all offentlig verksamhet ska lag noggrant iakttas. Utgångspunkten är att utövandet av offentlig makt alltid ska ha en behörighetsgrund som återgår på en av riksdagen stiftad lag (RP 1/1998 rd). För bestämmelser i lag gäller allmänna krav på exakthet och noggrannhet. Bestämmelserna om befogenheterna är av betydelse också med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheter som tryggas i grundlagen. 

Grundlagsutskottet har i ovannämnda utlåtande i fråga om Försvarsmakten ansett att det är statsförfattningsrättsligt motiverat att ta in i lag en befogenhet som gäller militära maktmedel för att försvara landet. Eftersom det är Gränsbevakningsväsendets lagstadgade uppgift att delta i det militära försvaret, finns det även en godtagbar grund för bestämmelserna om de befogenheter som gäller Gränsbevakningsväsendet. Grundlagsutskottet har konstaterat att bestämmelsernas vaga, allmänt hållna formulering är förståelig med tanke på det militära försvarets egenart och inte utgör något problem från grundlagssynpunkt. 

4.4  Beslutsförfarandet i militära kommandomål

Enligt 58 § 5 mom. i grundlagen beslutar republikens president i militära kommandomål under medverkan av ministern i enlighet med vad som föreskrivs närmare genom lag. Närmare bestämmelser om beslutsförfarandet i militära kommandomål finns i 31–33 § i lagen om försvarsmakten och i 7 och 8 § i lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning. Enligt 7 § i den sistnämnda lagen fattar republikens president beslut i militära kommandomål som gäller Gränsbevakningsväsendet efter föredragning av inrikesministern. Vid föredragningen av ett sådant ärende har statsministern och chefen för Gränsbevakningsväsendet rätt att vara närvarande och uttala sin uppfattning om det. 

I propositionen föreslås en undantagsbestämmelse till gällande beslutsförfarande i militära kommandomål, till den del det är fråga om användning av militära maktmedel inom Gränsbevakningsväsendet i uppgifter med anknytning till det militära försvaret. I sådana fall ska beslutsförfarandet enligt lagen om försvarsmakten (32 § 2 och 3 mom.) tillämpas, dock så att även inrikesministern och chefen för Gränsbevakningsväsendet har rätt att vara närvarande och uttala sin uppfattning om saken. Beslutsförfarandet är således inte problematiskt med tanke på grundlagen. 

4.5  Användning av maktmedel som utnyttjar krigsmateriel vid bekämpning av terrorism

Det föreslås att det i gränsbevakningslagen tas in bestämmelser enligt vilka polisens rätt att i samband med terroristdåd få sådan i 77 a § i gränsbevakningslagen avsedd handräckning av Gränsbevakningsväsendet som omfattar användning av maktmedel som utnyttjar beväpning som skaffats som krigsmateriel ska utvidgas att gälla utöver havsområden även landområden. Med maktmedel som utnyttjar beväpning som skaffats som krigsmateriel avses sådan användning av vapenmakt med krigsmateriel som är slagkraftigare än den beväpning som är avsedd för Gränsbevakningsväsendet för upprätthållande av gränssäkerheten. 

Användningen av maktmedel som utnyttjar krigsmateriel innebär delvis t.o.m. avsevärda intrång i de grundläggande fri- och rättigheter som tryggas i grundlagen, särskilt i den rätt till liv och till personlig frihet och integritet som avses i 7 § 1 mom. i grundlagen, i det egendomsskydd som avses i 15 § 1 mom. i grundlagen och i den rörelsefrihet som avses i 9 § i grundlagen. Den föreslagna regleringen inverkar särskilt på följande grundläggande fri- och rättigheter som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna: människans värdighet (artikel 1), rätt till liv (artikel 2), rätt till fysisk och mental integritet (artikel 3) och rätt till frihet och säkerhet (artikel 6). Enligt artikel 52.1 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Med beaktande av proportionalitetsprincipen får begränsningar endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. 

De nya bestämmelser som föreslås i gränsbevakningslagen följer bestämmelserna i gränsbevakningslagen och i lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen, vilka utfärdats med grundlagsutskottets medverkan. Det föreslås att bestämmelserna innehåller förutsättningar för när användningen av maktmedel är försvarliga, för utomståendes rättigheter och säkerhet och för varning om maktmedel. Vid användningen av vapenmakt med krigsmateriel är det fråga om förhindrande eller avbrytande av vissa terroristbrott som avses i 34 a kap. i strafflagen. En förutsättning är att användningen av maktmedel är nödvändig för att avvärja en överhängande allvarlig fara som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa och att det inte finns något lindrigare sätt att avvärja faran. Maktmedlen får användas endast av en gränsbevakningsman som tjänstgör i en militär tjänst. 

Grundlagsutskottet har konstaterat att terrorism är brottslighet som synnerligen allvarligt hotar samhällets grundläggande funktioner, rättsordningen och människors liv, hälsa och säkerhet och att det med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna finns godtagbara och mycket vägande skäl att förhindra och avbryta sådan brottslighet. Brottslighetens exceptionellt allvarliga karaktär måste vägas in också när man bedömer proportionaliteten i metoderna för att bekämpa terrorism. Terroristiska handlingar är av sådan art att exceptionella maktmedel i extrema situationer kan försvaras (GrUU 9/2014 rd, GrUU 23/2005 rd och GrUU 10/2005 rd). Användning av maktmedel som utnyttjar krigsmateriel kan därför anses vara motiverat och proportionerligt. 

I den föreslagna regleringen finns det bestämmelser om vad som avses med användning av maktmedel som utnyttjar beväpning som skaffats som krigsmateriel och vem som får använda dem och på vilka villkor. Det väsentliga innehållet i begränsningen av de grundläggande fri- och rättigheterna framgår direkt av lagen. Sålunda uppfyller regleringen kraven på bestämmelser i lag och noga avgränsning. Den föreslagna regleringen kan inte heller anses göra intrång i kärnområdet för de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Med tanke på proportionalitetskravet är det väsentligt att användningen av vapenmakt med krigsmateriel begränsas till situationer där användningen är nödvändig för att avvärja en överhängande allvarlig fara som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa. Även det förfarande för beslutsfattande som i regel sträcker sig till statsrådsnivån utgör en spärr för användning av maktmedel av detta slag i andra än extrema situationer. Den föreslagna regleringen uppfyller proportionalitetskravet. 

Skälen till de föreslagna begränsningarna av de grundläggande fri- och rättigheterna är godtagbara med hänsyn till den helhet som de grundläggande fri- och rättigheterna utgör. Genom den föreslagna regleringen skyddas andra grundläggande fri- och rättigheter, och det finns ett tungt vägande samhälleligt intresse bakom regleringen. 

4.6  Handräckning av Försvarsmakten till Gränsbevakningsväsendet

I propositionen föreslås det att försvarsmakten kan ge Gränsbevakningsväsendet även handräckning som omfattar användning av maktmedel. Den som ger handräckning ska i ett synnerligen viktigt och brådskande uppdrag ha rätt att under en gränsbevakningsmans uppsikt använda sådana för uppdraget behövliga maktmedel som gränsbevakningsmannen med stöd av sina befogenheter ger fullmakt till och som med hänsyn till situationen kan anses vara försvarliga. 

Användningen av maktmedel innebär ett ingrepp i den personliga integriteten, som skyddas i grundlagens 7 § 1 mom. Grundlagsutskottet har ansett att det i lag ska finnas tillräckligt exakta bestämmelser om rätten att använda maktmedel och maktmedelsredskap (t.ex. GrUU 45/2014 rd, GrUU 10/2006 rd, GrUU 70/2002 rd, GrUU 54/2001 rd och GrUU 28/2001 rd). Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 6 § 2 mom. i lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen. Bestämmelsen uppfyller de allmänna förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna och är inte problematisk med tanke på 7 § 1 mom. i grundlagen. 

4.7  Värnpliktigas befogenheter

Det föreslås att nya 34 d–34 g § om värnpliktigas befogenheter vid stödjande av Gränsbevakningsväsendets verksamhet fogas till gränsbevakningslagen. De som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst föreslås, om det av grundad anledning som gäller upprätthållande av gränssäkerheten eller på grund av ett behov som uppstår i Finlands säkerhetspolitiska omgivning är nödvändigt, ha rätt att tillfälligt utreda identiteten och uppta signalement utan användning av tvångsmedel i enlighet med såväl gränsbevakningslagen som utlänningslagen, stoppa ett fordon och reglera trafiken, utföra säkerhetsvisitation i samband med en gränsbevakningsmans åtgärd, övervaka en person som en gränsbevakningsman gripit, anhållit, tagit i förvar eller som är föremål för någon annan åtgärd som riktar sig mot den personliga friheten eller enligt lag i övrigt övervaka närvaro av en person som är skyldig att vara närvarande samt sköta transporter som anknyter till dessa uppgifter och utföra en registreringsuppgift i anslutning till ett brott som undersöks av Gränsbevakningsväsendet eller till en administrativ uppgift som föreskrivits för Gränsbevakningsväsendet. Det är fråga om sådana offentliga förvaltningsuppgifter som avses i 124 § i grundlagen. 

Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag och endast om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. 

Enligt förarbetena till grundlagen ska man vid bedömningen av ändamålsenligheten särskilt uppmärksamma dels förvaltningens effektivitet och övriga interna behov, dels enskilda personers och sammanslutningars behov. Även förvaltningsuppgiftens karaktär ska beaktas (t.ex. GrUU 5/2014 rd och GrUU 65/2010 rd). I och med de rutinmässiga åtgärder som det föreslås att värnpliktiga ges i uppgift att utföra förbättras möjligheterna att använda gränstrupper i exceptionella situationer och frigörs gränsbevakningsmän för uppgifter som förutsätter stora befogenheter. Detta är nödvändigt vid t.ex. sådana omfattande störningar under normala förhållanden som förutsätter att de behöriga myndigheterna har mer personalresurser än normalt. Det kan t.ex. vara fråga om massinvandring, vilket på ett gränsövergångsställe kräver samtidig utredning av ett stort antal personers identitet, registrering av dem, övervakning av deras närvaro, transport av dem och utförande av säkerhetsvisitationer av dem samt reglering av den övriga trafiken. Bestämmelserna kan anses uppfylla kravet på ändamålsenlighet. 

Bestämmelsen i 124 § i grundlagen om tillgodoseende av kraven på respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerhet och god förvaltning understryker betydelsen av att de som sköter offentliga förvaltningsuppgifter ska vara utbildade för ändamålet och sakkunniga samt att de ska stå under tillräcklig offentlig tillsyn. Att regleringen är exakt och på annat sätt ändamålsenlig har också betydelse (t.ex. GrUU 22/2014 rd, GrUU 10/2006 rd, GrUU 20/2002 rd, GrUU 28/2001 rd och GrUU 24/2001 rd). Enligt den föreslagna regleringen ska den som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst kunna förordnas endast till en sådan uppgift som han eller hon har tillräcklig utbildning för. De föreslagna befogenheterna inbegriper inte sådant självständigt beslutsfattande som ska omfattas av rätt att söka ändring. Uppgifterna enligt paragrafen ska inte heller vara sådana farliga uppgifter enligt 78 § 1 mom. i värnpliktslagen som värnpliktiga inte får utföra. 

Grundlagsutskottet har förhållit sig restriktivt till lagstiftning om befogenheter för enskilda personer i de fall lagstiftningen inte har begränsats att gälla enskilda fall eller innehållit tidsmässiga avgränsningar (GrUU 22/2014 rd, GrUU 10/2006 rd, GrUU 20/2002 rd och GrUU 28/2001 rd). Befogenheterna för v de som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst ska enligt den föreslagna regleringen endast kunna utövas tillfälligt, om det av grundad anledning som gäller upprätthållande av gränssäkerheten eller på grund av ett behov som uppstår i Finlands säkerhetspolitiska omgivning är nödvändigt. Ett behov kan uppkomma t.ex. i omfattande störningssituationer eller när Gränsbevakningsväsendets militära beredskap höjs. Förslaget innehåller också bestämmelser om beslutsförfarandet i denna fråga. 

Enligt 124 § i grundlagen får uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt ges endast myndigheter. Enligt förarbetena till grundlagen och grundlagsutskottets praxis ska t.ex. på självständig prövning baserad rätt att använda maktmedel eller att på något annat konkret sätt ingripa i en enskild persons grundläggande fri- och rättigheter betraktas som betydande utövning av offentlig makt (RP 1/1998 rd, GrUU 22/2014 rd, GrUU 55/2005 rd och GrUU 19/2005 rd). De som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst ska inte ha självständig rätt att använda maktmedel, om inte något annat följer av annan lagstiftning. Dessutom föreslås det att bestämmelserna innehåller ett uttryckligt förbud mot upptagande av signalement genom användning av tvångsmedel. Bestämmelserna är således inte problematiska med tanke på grundlagen. 

Grundlagsutskottet har ansett att uppgifter som innebär att kontrollera identiteten och ta biometriska kännetecken under särskilda omständigheter kan anförtros någon annan än en myndighet (GrUU 62/2014 rd). Den rätt att utreda identiteten och uppta signalement som föreslås för de som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst kan omfatta behandling av biometriska kännetecken som jämställs med känsliga uppgifter. Grundlagsutskottet har ansett att det är extra viktigt med avseende på 10 § 1 mom. i grundlagen, som skyddar privatlivet och personuppgifter, att den här typen av uppgifter skyddas mot obehörig användning (t.ex. GrUU 62/2014 rd samt GrUU 55/2010 rd och de utlåtanden som nämns där). Skyddet för behandling av uppgifter tillgodoses genom utbildning av värnpliktiga och de som fullgör frivillig militärtjänst samt genom en behörig gränsbevakningsmans uppsikt och tillsyn. 

Grundlagsutskottet har ansett att tekniska och rutinmässiga uppgifter som utförs för att ge assistans till en behörig myndighet och i vilka det inte ingår någon prövnings- eller beslutanderätt inte ska betraktas som betydande utövning av offentlig makt (t.ex. GrUU 62/2014 rd). Utöver utredning av identiteten och upptagande av signalement är också stoppande av fordon och reglering av trafiken samt utförande av säkerhetsvisitation och utförande av registreringsuppgift i anslutning till brottsbekämpning eller till ett förvaltningsärende sådana uppgifter, så de föreslagna bestämmelserna är inte problematiska med tanke på grundlagen. 

Grundlagsutskottet har ansett att det med hänsyn till skyddet för privatlivet enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är viktigt att en privat aktör med biträdande uppgifter inte har tillgång en myndighets personregister och att det i lagen tas in en uttrycklig bestämmelse om detta (GrUU 22/2014 rd). Enligt den föreslagna paragrafen ska den som fullgör värnplikt eller frivillig militärtjänst vid utförandet av uppgifter inte ha rätt att få uppgifter ur de personregister som avses i lagen om behandling av personuppgifter vid gränsbevakningsväsendet eller ur andra register eller informationssystem som har upprättats för myndighetsändamål. 

Grundlagsutskottet har ansett att det när en privat aktör sköter offentliga förvaltningsuppgifter är viktigt att det sker under myndighetens ledning och tillsyn. Förslaget innehåller en uttrycklig bestämmelse om detta. 

Grundlagsutskottet har ansett att allmänna förvaltningslagar, såsom förvaltningslagen, offentlighetslagen och språklagen, med stöd av bestämmelserna i dem om tillämpningsområde, definition av myndigheter eller enskildas skyldighet att ge språklig service också tillämpas på enskilda som sköter offentliga förvaltningsuppgifter, och det är inte nödvändigt att hänvisa till dem (t.ex. GrUU 23/2013 rd, GrUU 15/2012 rd, GrUU 13/2010 rd och GrUU 42/2005 rd). I paragrafen föreslås dock som ett komplement till lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) att det på tystnadsplikten och tystnadsrätten för en värnpliktig och den som fullgör frivillig militärtjänst när de utför stöduppgifter ska tillämpas motsvarande bestämmelser som för tjänstemän vid Gränsbevakningsväsendet och studerande vid Gräns- och sjöbevakningsskolan. I enlighet med etablerad praxis finns det i paragrafen också en bestämmelse om straffrättsligt tjänsteansvar och en hänvisning till de bestämmelser som ska tillämpas på skadeståndsansvar. 

4.8  Teknisk övervakning

Bestämmelserna om behandling av personuppgifter och om personregister innebär en inskränkning av skyddet för privatlivet, som tryggas i grundlagens 10 § 1 mom. Enligt den paragrafen ska närmare bestämmelser om behandling av personuppgifter utfärdas genom lag. Grundlagsutskottet har ansett att det med tanke på skyddet för personuppgifter vid en registrering är viktigt att reglera åtminstone registreringens syfte, innehållet i de registrerade personuppgifterna, tillåtna användningsändamål, inbegripet uppgifternas tillförlitlighet och bevaringstiden för uppgifterna samt den registrerades rättsskydd. Regleringen av dessa på lagnivå ska vara omfattande och detaljerad (t.ex. GrUU 11/2008 rd, GrUU 27/2006 rd, GrUU 35/2004 rd och GrUU 14/2002 rd). Kravet att det ska föreskrivas om saken i lag inbegriper också möjligheten att överföra uppgifterna via en teknisk anslutning (t.ex. GrUU 51/2002 rd och GrUU 12/2002 rd). 

Det föreslås att Gränsbevakningsväsendets befogenhet enligt 29 § i gränsbevakningslagen att företa teknisk övervakning på havsområdet förtydligas. Den föreslagna regleringen utvidgar användningsändamålet för teknisk övervakning på havsområdet, men innebär inte någon regional utvidgning av området för teknisk övervakning. Gränsbevakningsväsendet har rätt att företa teknisk övervakning även med stöd av territorialövervakningslagen, och det är fråga om att den övervakningsapparatur som används i detta syfte också ska utnyttjas vid gränskontroll. På havsområdet är det ändamålsenligt att i ett tidigt skede och på ett större område övervaka om fartygen iakttar bestämmelserna om gränskontroll. Teknisk övervakning får dock inte heller i fortsättningen företas inom områden som omfattas av hemfriden. Bestämmelser om behandling av upptagningar från teknisk övervakning finns i lagen om behandling av personuppgifter vid gränsbevakningsväsendet. 

4.9  Ingripande i obemannade luftfartygs och modellflygplans färd

Den bestämmelse om ingripande i obemannade luftfartygs och modellflygplans färd som föreslås bli fogad till gränsbevakningslagen är viktig med tanke på egendomsskyddet i 15 § 1 mom. i grundlagen. Grundlagsutskottet har i sin tolkningspraxis konstaterat att ägarens rättigheter kan begränsas genom en lag som uppfyller de allmänna förutsättningarna för lagar som begränsar en grundläggande fri- och rättighet. 

Det föreslås att en gränsbevakningsman ska ha rätt att rikta maktmedel och tekniska åtgärder mot ett fjärrstyrt luftfartssystem, om detta är nödvändigt för upprätthållande av gränssäkerheten, utförande av en säkerhetsuppgift eller ett sjöräddningsuppdrag eller för skydd av en synnerligen viktig verksamhet inom Gränsbevakningsväsendet. Befogenheterna gör det bl.a. möjligt att ingripa i ett obemannat luftfartygs eller ett modellflygplans färd, om det obemannade luftfartyget eller modellflygplanet inte iakttar de befallningar som riktas till det. Således finns det ett tungt vägande samhälleligt behov av bestämmelserna. Frågan om huruvida gränsbevakningsmannens maktmedel och tekniska åtgärder är försvarliga ska bedömas med hänsyn till hur viktigt och brådskande tjänsteuppdraget är, hur farlig det obemannade luftfartygets och modellflygplanets verksamhet är, vilka resurser som står till förfogande samt övriga omständigheter som inverkar på helhetsbedömningen av situationen. Maktmedel och tekniska åtgärder ska få användas endast i en sådan omfattning som det nödvändigtvis krävs. Bestämmelserna kompletterar luftfartslagens bestämmelser samt gränsbevakningslagens bestämmelser om gränsbevakningsmännens användning av maktmedel. 

Upprätthållandet av gränssäkerheten, uppgifter för att garantera säkerheten för personer eller materialtransporter, sjöräddningsuppdrag som utförs för att rädda människoliv och skydd av en synnerligen viktig verksamhet inom Gränsbevakningsväsendet är med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna godtagbara grunder för att begränsa egendomsskyddet. Åtgärderna är också proportionerliga i förhållande till värdet på den egendom som är föremål för åtgärderna. Gränsbevakningsväsendets eventuella skadeståndsansvar för en grundlös åtgärd fastställs antingen enligt skadeståndslagen eller enligt 80 och 80 a–80 d § i gränsbevakningslagen. Bestämmelsen uppfyller de allmänna förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna och är inte problematisk med tanke på 15 § 1 mom. i grundlagen. 

Gränsbevakningsväsendet ska ha rätt att behandla radiokommunikationen, förmedlingsuppgifterna och lokaliseringsuppgifterna i anslutning till fjärrstyrningen av ett obemannat luftfartyg eller ett modellflygplan i syfte att ingripa i dess färd samt för att identifiera en systemdel i ett luftfartssystem för det obemannade luftfartyget eller modellflygplanet och för att fastställa dess position. Genom befogenheterna tryggas det att ingripandet i ett obemannat luftfartygs eller ett modellflygplans färd sker på ett så lindrigt och målinriktat sätt som möjligt. Förslaget är viktigt med tanke på det skydd för privatlivet som tryggas i 10 § i grundlagen. Förslaget har också anknytning till den rörelsefrihet som tryggas i 9 § 1 mom. i grundlagen. 

Enligt 10 § 2 mom. i grundlagen är brev- och telefonhemligheten samt hemligheten i fråga om andra förtroliga meddelanden okränkbar. Enligt den paragrafens 3 mom. kan det genom lag också bestämmas om sådana begränsningar i meddelandehemligheten som är nödvändiga bl.a. vid utredning av brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet eller hemfriden. Utgångspunkten för bestämmelsen är individens rätt att leva sitt eget liv utan godtycklig eller ogrundad inblandning av myndigheter eller andra utomstående. Grundlagsutskottet har ansett att det med tanke på 10 § i grundlagen är viktigt med lagstiftning om myndighetens rätt att få uppgifter om var en person befinner sig eller och om positionen för personens mobilteleapparat (t.ex. GrUU 53/2005 rd, GrUU 11/2005 rd, GrUU 9/2004 rd, GrUU 36/2002 rd och GrUU 24/2001 rd). Lokalisering av en persons mobilteleapparat har ansetts viktig även med tanke på rörelsefriheten (t.ex. GrUU 11/2005 rd, GrUU 9/2004 rd och GrUU 36/2002 rd). 

Radiokommunikationen mellan ett obemannat luftfartyg eller ett modellflygplan och fjärrstyrningsanordningen innehåller vanligtvis inte förmedlingsuppgifter som kan kopplas till en fysisk person. Om anordningen inte styrs med en styranordning som kan kopplas till en person, t.ex. en mobiltelefon eller dator, är det inte möjligt att med hjälp av radiokommunikationen utreda vem som äger fjärrstyrningsanordningen eller vem som använder den, utan det kräver andra åtgärder kopplade till sinnesförnimmelser eller av tekniskt slag. Att utreda identiteten genom en kombination av uppgifterna om radiokommunikationen och andra åtgärder är inte heller heltäckande. 

Om ett obemannat luftfartyg eller ett modellflygplan styrs med hjälp av en mobiltelefon, en dator eller någon annan teleterminalutrustning som kan kopplas till en fysisk person innefattar behandlingen av radiokommunikationen och förmedlingsuppgifterna oundvikligen uppgifter genom vilka en person kan identifieras. Eftersom befogenheterna för att ingripa i ett obemannat luftfartygs eller ett modellflygplans färd inte kräver att någon av de förutsättningar för begränsning som avses i 10 § 3 mom. i grundlagen uppfylls, ska enligt förslaget sådana uppgifter som fåtts med hjälp av radiokommunikation, förmedlingsuppgifter och lokaliseringsuppgifter och som kan kopplas till en fysisk person utan dröjsmål utplånas, om inte något annat föreskrivs i lag. Bestämmelserna ska således inte anses problematiska med tanke på skyddet av förtroliga meddelanden och rörelsefriheten. 

4.10  Temporärt avbrytande och temporär begränsning av sjötrafik

Det föreslås att en ny 38 b § om temporärt avbrytande eller temporär begränsning av sjötrafiken fogas till gränsbevakningslagen. Bestämmelsen är viktig med tanke på rörelsefriheten i 9 § 1 mom. i grundlagen och näringsfriheten i 18 § 1 mom. i grundlagen. Grundlagsutskottet har bedömt begränsningar av motsvarande slag bl.a. i samband med lagstiftningen om territorialövervakning och luftfart (GrUU 32/2009 rd, GrUU 42/2008 rd och GrUU 21/2000 rd). Bland annat grunderna för begränsningarna, begränsningarnas varaktighet samt exakta avgränsningar både geografisk och innehållsmässigt har ansetts viktigt. Med tanke på proportionaliteten är det också relevant att en begränsning av rörelsefriheten återkallas genast när den inte längre är nödvändig (GrUU 62/2010 rd). 

Enligt den föreslagna bestämmelsen kan inrikesministeriet förbjuda eller begränsa sjötrafik på en begränsad del av Finlands territorialvatten och på Saima kanal, om det är nödvändigt för upprätthållandet av gränssäkerheten. I brådskande fall som direkt äventyrar gränssäkerheten föreslås det att beslutet även kan fattas av chefen för den regionala gränsbevakningsmyndighet vars verksamhetsområde ärendet huvudsakligen gäller, efter att han eller hon har hört andra regionala gränsbevakningsmyndigheter vars verksamhetsområde berörs av ärendet. Upprätthållande av gränssäkerheten är med tanke på de grundläggander fri- och rättigheterna ett godtagbart skäl för att begränsa rörelsefriheten. Ett område där det bestäms att sjötrafiken ska avbrytas eller begränsas ska vara noggrant avgränsat. I enlighet med proportionalitetskravet föreslås rörelsefriheten begränsas till att i en konkret situation endast gälla de områden där det är nödvändigt att begränsa vistelse för att ett syfte som anges i lag ska uppnås. Nödvändighetsbedömningen ska göras specifikt för varje situation och område så att begränsningar i rätten att röra sig fritt inte införs onödigt. 

Sjötrafiken kan i stället för att avbrytas begränsas tidsmässigt eller enligt trafikslag. I så fall är det t.ex. möjligt att beakta att näringsfriheten och rätten till arbete enligt 18 § 1 mom. i grundlagen inte begränsas onödigt. Proportionalitetskravet har beaktats i förslaget även så att ett beslut om att sjötrafiken avbryts eller begränsas endast kan meddelas för en kort period på högst sju dygn åt gången. Beslutet ska även omedelbart återtas när det inte längre är nödvändigt. Bestämmelserna uppfyller kraven på att begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna ska vara exakta och noggrant avgränsade samt godtagbara och proportionerliga, och bestämmelserna är således inte problematiska med tanke på den rörelsefrihet som tryggas i 9 § 1 mom. i grundlagen eller den näringsfrihet som tryggas i 18 § 1 mom. i grundlagen. 

Fartyg från en främmande stat har rätt till oskadlig genomfart på territorialhavet. Enligt artikel 25 i Förenta Nationernas havsrättskonvention (FördrS 50/1996) får en kuststat dock tillfälligt häva rätten till oskadlig genomfart i särskilt angivna områden av dess territorialhav, om en sådan åtgärd är av väsentlig betydelse för skyddet av dess säkerhet. I havsrättskonventionen anges inte närmare hur länge ett avbrott högst får vara. Den grund för temporärt avbrytande av sjötrafiken och den maximitid på sju dygn för avbrytandet som föreslås i bestämmelsen kan anses vara förenliga även med kraven i havsrättskonventionen. 

4.11  Rätt att använda fastigheter

Enligt 15 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens egendom tryggad. Grundlagsutskottet har i sin tolkningspraxis konstaterat att ägarens rättigheter kan begränsas genom en lag som uppfyller de allmänna förutsättningarna för lagar som begränsar en grundläggande fri- och rättighet. Grundlagsutskottet har dessutom ansett att det i ett proportionalitetsperspektiv är betydelsefullt att skador som orsakats enskilda ersätts (GrUU 51/2006 rd). 

Det föreslås att Gränsbevakningsväsendets rätt enligt 39 § 3 mom. i gränsbevakningslagen att tillfälligt använda andra fastigheter än sådana som stadigvarande används av Gränsbevakningsväsendet utvidgas från att gälla militär övningsverksamhet eller en höjning av försvarsberedskapen till att även gälla situationer där det är nödvändigt för upprätthållande av gränssäkerheten. Det finns ett tungt vägande samhälleligt behov av bestämmelserna, eftersom Gränsbevakningsväsendet också effektiviserar sin verksamhet för att avvärja hot mot gränssäkerheten, och då är det ännu inte nödvändigtvis fråga om en höjning av försvarsberedskapen. Upprätthållande av gränssäkerheten är med tanke på de grundläggander fri- och rättigheterna en godtagbar grund för att begränsa egendomsskyddet. 

På tillfällig användning av fastigheter tillämpas bestämmelserna i 14 § i lagen om försvarsmakten, vilka tillkommit med grundlagsutskottets medverkan. Rätten att ingripa i egendomsskyddet begränsas till nödvändiga situationer. Den tillfälliga rätten att använda fastigheter omfattar över huvud taget inte bostadshus eller gårdsplaner och trädgårdar i anslutning till dem, odlingsmark före skörden eller försöksfält inom jord- och skogsbruket. Lagstiftningen innehåller också ett förbud mot att orsaka onödig olägenhet eller skada och en bestämmelse om att fastighetens ägare eller innehavare har rätt att få ersättning för skada som användningen av en fastighet orsakat. De föreslagna bestämmelserna är därför inte problematiska med tanke på 15 § i grundlagen. 

4.12  Återkallande av gränszonstillstånd

Enligt 9 § 1 mom. i grundlagen har finska medborgare samt utlänningar som lagligen vistas i landet rätt att röra sig fritt inom landet och att där välja bostadsort. Enligt det nya 54 § 4 mom. i gränsbevakningslagen ska ett gränszonstillstånd kunna återkallas för viss tid för högst en månad åt gången när ett behov som uppstår i Finlands säkerhetspolitiska omgivning förutsätter det, om återkallandet av tillståndet är nödvändigt för upprätthållandet av gränsordningen eller gränssäkerheten. Bestämmelsen är viktig med tanke på rörelsefriheten i 9 § 1 mom. i grundlagen. 

Upprätthållandet av gränsordningen och gränssäkerheten är med tanke på de grundläggander fri- och rättigheterna ett godtagbart skäl för att begränsa rörelsefriheten. Det ska vara möjligt att begränsa rörelsefriheten endast under exceptionella förhållanden och för viss tid. Bestämmelserna ska inte gälla personer som är bosatta eller förfogar över en bostadsbyggnad eller en fastighet i gränszonen samt deras närstående och personer som arbetar, utövar yrke eller bedriver näring eller rörelse i gränszonen. Bestämmelserna är således inte viktiga med tanke på egendomsskyddet i 15 § 1 mom. i grundlagen och näringsfriheten i 18 § i grundlagen. Beslut om återkallande av ett gränszonstillstånd får i enlighet med 60 § i gränsbevakningslagen överklagas genom besvär på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen (586/1996). 

Bestämmelserna uppfyller kraven på att begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna ska vara exakta och noggrant avgränsade samt godtagbara och proportionerliga, och således är bestämmelserna inte problematiska med tanke på den rörelsefrihet som tryggas i 9 § 1 mom. i grundlagen. 

4.13  Begränsningar av rätten att röra sig fritt

Till 71 § i gränsbevakningslagen fogas en rätt för en gränsbevakningsman med minst kaptens eller kaptenlöjtnants grad att utfärda en tillfällig begränsning av eller ett tillfälligt förbud mot att röra sig på en fastighet som Gränsbevakningsväsendet tillfälligt tagit i användning med stöd av 39 § 3 mom. i gränsbevakningslagen. Förutsättningen för begränsningar eller förbud ska vara att de är nödvändiga för att förhindra fara för personer eller för att skydda en synnerligen viktig verksamhet inom Gränsbevakningsväsendet. 

En begränsning av och ett förbud mot rätten att röra sig fritt begränsar den rörelsefrihet som skyddas i 9 § 1 mom. i grundlagen. Grundlagsutskottet har tidigare ansett att det med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna har funnits godtagbara, med militära aspekter och med skyddet av utomstående sammanhängande skäl för motsvarande reglering (GrUU 51/2006 rd). Med tanke på proportionaliteten är det också relevant att en begränsning av rörelsefriheten återkallas genast när den inte längre är nödvändig (GrUU 62/2010 rd). Bestämmelserna uppfyller de allmänna förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna och är inte problematiska med tanke på 9 § 1 mom. i grundlagen. 

4.14  Transportörers skyldigheter vid trafik över de inre gränserna

Det föreslås att det till 19, 20 och 20 a § i lagen om behandling av personuppgifter vid gränsbevakningsväsendet fogas en bestämmelse enligt vilken skyldigheten att lämna passageraruppgifter utvidgas till att gälla även trafiken vid de inre gränserna, när gränskontroll tillfälligt har återinförts vid de inre gränserna i enlighet med kodexen om Schengengränserna och gränsbevakningslagen. Dessutom föreslås det att en ny 184 a § fogas till utlänningslagen, vilket i motsvarande fall utvidgar transportörers skyldigheter enligt 11 kap. i den lagen till att gälla även trafiken över de inre gränserna. Bestämmelsen är viktig med tanke på det skydd för privatlivet som tryggas i 10 § 1 mom. i grundlagen och näringsfriheten i 18 § 1 mom. i grundlagen. 

Att lämna uppgifter om passagerare och besättning till gränskontrollmyndigheten vid trafik över de inre gränserna innebär en utvidgning i fråga om behandlingen av personuppgifter som omfattas av integritetsskyddet. Grundlagsutskottet har ansett att det med tanke på skyddet för personuppgifter vid en registrering är viktigt att reglera åtminstone registreringens syfte, innehållet i de registrerade personuppgifterna, tillåtna användningsändamål, inbegripet uppgifternas tillförlitlighet och bevaringstiden för uppgifterna samt den registrerades rättsskydd. Regleringen på lagnivå ska vara omfattande och detaljerad. Kravet på att det ska föreskrivas om saken i lag inbegriper också möjligheten att överföra personuppgifterna via en teknisk anslutning. Skyldigheten att lämna passageraruppgifter vid trafik över de inre gränserna är bunden till en situation där gränskontroll vid de inre gränserna har återinförts. Uppgifterna är nödvändiga för att syftet med gränskontrollen ska uppnås. Vid behandlingen av uppgifterna ska motsvarande bestämmelser som vid behandlingen av personuppgifter vid trafik över de yttre gränserna iakttas, så regleringen kan anses uppfylla ovannämnda krav. 

Transportörer ska i en situation där gränskontroll återinförs vid de inre gränserna vara skyldiga att kontrollera handlingar som ger passagerare rätt till inresa, att transportera en person som avvisats eller nekats inresa tillbaka och att lämna ovannämnda passageraruppgifter till gränskontrollmyndigheten, vid äventyr att påföljdsavgift tas ut. Skyldigheten är motiverad på grund av ett tungt vägande samhälleligt intresse, och den begränsar inte den näringsfrihet som baserar sig på 18 § 1 mom. i grundlagen på något väsentligt sätt. Bestämmelserna är också exakta och noggrant avgränsade. 

Grundlagsutskottet har av hävd ansett att en avgift som påförs för en lagstridig gärning är en ekonomisk påföljd av straffnatur. I sak har utskottet jämställt denna påföljd med en straffrättslig påföljd (GrUU 57/2010 rd, GrUU 55/2005 rd, GrUU 32/2005 rd, GrUU 4/2001 rd). De allmänna grunderna för administrativa påföljder ska bestämmas i lag i enlighet med 2 § 3 mom. i grundlagen, eftersom fastställande av påföljder av denna typ innebär utövning av offentlig makt. Lagen ska innehålla klara och specifika bestämmelser om grunderna för påföljd och dess belopp och om rättskyddet (GrUU 55/2005 rd, GrUU 32/2005 rd). 

Bestämmelserna i utlänningslagen om skyldigheten att betala påföljdsavgift, dess belopp och om sökande av ändring i ett beslut som gäller avgiften ska gälla den föreslagna påföljdsavgiften. Enligt utlänningslagen är en förutsättning för att påföljdsavgiften ska tas ut att avgiften påförts genom ett lagakraftvunnet beslut. De gärningar för vilka avgift tas ut beskrivs klart och tydlig i lagen om behandling av personuppgifter vid gränsbevakningsväsendet och i utlänningslagen. 

Den föreslagna regleringen hindrar i praktiken asylsökande utan resedokument att stiga ombord på trafikmedlen. Det hindrar dock inte ansökan om asyl i Finland helt och hållet. Bestämmelser om internationellt skydd finns bl.a. i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s konvention angående flyktingars rättsliga ställning från 1951 (FördrS 77/1968), FN:s konvention om barnens rättigheter (FördrS 60/1991) och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Internationella avtal och EU-lagstiftningen innehåller dock inte några bestämmelser om asylrutter. Staterna har rätt att styra inreseströmmen till vissa gränsövergångsställen utan att detta kränker rätten till internationellt skydd. 

Regeringen anser att lagförslagen kan stiftas i vanlig lagstiftningsordning. Eftersom propositionen dock innehåller flera frågor som har betydelse för förverkligandet av de grundläggande fri- och rättigheterna anser regeringen det vara motiverat att grundlagsutskottets utlåtande inhämtas om propositionen.