1.1  Bakgrund

Finlands konkurrenskraft och framgång på den globala marknaden grundar sig på kompetens, ny kunskap och innovationer. Forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet (FoUI) är av avgörande betydelse när det gäller att öka produktiviteten, förnya näringslivet och samhället samt skapa välfärd. Statsminister Petteri Orpos regering har förbundit sig till det nationella målet att höja Finlands forsknings- och utvecklingsutgifter (FoU) till fyra procent av bruttonationalprodukten före 2030. I enlighet med det nationella målet och den gällande FoU-finansieringslagen ökar statens FoU-finansiering till 1,2 procent av bruttonationalprodukten före 2030 förutsatt att den privata sektorns insatser ökar till 2,8 procent. Regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering 20.6.2023: Ett starkt och engagerat Finland, s. 118.  

Immateriella rättigheter, såsom patenträttigheter, uppmuntrar till innovationsverksamhet och främjar utnyttjandet av innovationer i samhället. De är således en betydande del av innovationspolitiken, vars mål är att skapa förhållanden i Finland som uppmuntrar företag till modig innovationsverksamhet, förnyelse och internationell tillväxt.  

Vid sitt allmänna sammanträde den 24 mars 2022 fattade statsrådet ett principbeslut (TEM/2022/45) om en nationell strategi för immateriella rättigheter (IPR-strategin), som anger riktlinjerna för åtgärder som ska vidtas 2022–2030 för att uppnå målen i strategin. Enligt visionen för strategin har Finland år 2030 en IPR-miljö som effektivt stöder innovationsverksamhet och kreativt arbete och som ökar den ekonomiska välfärden och konkurrenskraften på ett sätt som mångsidigt beaktar de grundläggande fri- och rättigheterna och olika sociala intressen. Totalreformen av patentlagstiftningen är en av de 15 åtgärder som ingår i IPR-strategin (åtgärd 9). I de synpunkter från det finländska IPR-expertfältet som samlades in för en utredning Immateriella rättigheter i Finland 2020: Bakgrund till IPR-strategin, Publikationsserie för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet 2021:13 (”Bakgrundsutredningen för IPR-strategin”). till stöd för beredningen av IPR-strategin ansågs patentlagstiftningen och lagstiftningen om en nyttighetsmodell vara de delområden av IPR-lagstiftningen som är i störst behov av utveckling. Reformen av patentlagen ingår i regeringens lagstiftningsplan, som offentliggjordes i september 2024.  

1.2  Beredning

Arbets- och näringsministeriet tillsatte den 25 maj 2022 en arbetsgrupp för att bereda totalreformen av patentlagstiftningen (VN/11401/2022). Arbetsgruppen hade till uppgift att utvärdera behoven av att ändra patentlagen och patentförordningen, lagen om nyttighetsmodellrätt och lagen om uppfinningar av betydelse för landets försvar samt att i form av en regeringsproposition bereda bland annat ett förslag till ny patentlag. Arbetsgruppens mandatperiod var den 1 juni 2022–31 december 2023 och förlängdes genom ett beslut av den 15 december 2023 till den 31 maj 2025 och genom ett beslut av den 18 juni 2025 till den 31 december 2025.  

Arbetsgruppen har i enlighet med sin uppgift utvärderat behoven av att ändra patentlagen och patentförordningen samt lagen om nyttighetsmodellrätt och lagen om uppfinningar av betydelse för landets försvar. Baserat på utvärderingen beslutade man att beredningen av lagändringarna i fråga fortsätter som tjänsteuppdrag, och att det för dem inrättas separata lagberedningsprojekt. Man kan följa projekten via statsrådets projektportal https://valtioneuvosto.fi/sv/projekt.  

Arbets- och näringsministeriet ordnade ett diskussionsmöte om totalreformen av patentlagstiftningen den 14 mars 2023. Under beredningen fördes det dessutom bakgrundsdiskussioner med justitieministeriet, Patent- och registerstyrelsen och marknadsdomstolen.  

Utkastet till regeringsproposition var ute på remiss den 7 februari–20 mars 2025. Sammanlagt 22 yttranden lämnades in, och det har gjorts ett sammandrag av dem.  

Regeringspropositionen har bedömts av rådet för bedömning av lagstiftningen. Rådet lämnade ett utlåtande om propositionen den 4 november 2025. Rådets utlåtande i ärendet finns på adressen https://valtioneuvosto.fi/sv/radet-for-bedomning-av-lagstiftningen/utlatanden.  

2.1  Inledning

Ett patent är en ensamrätt som en myndighet har beviljat för viss tid och som innebär att ingen annan än patenthavaren utan dennes tillstånd yrkesmässigt kan utnyttja den uppfinning som patentet skyddar (förbudsrätt). För att patent ska meddelas förutsätts det att uppfinningen kan tillgodogöras industriellt, att den är ny och att den väsentligt skiljer sig från tidigare kända lösningar. Patentsystemet baserar sig på idén om byteshandel: Uppfinnaren offentliggör sin uppfinning och får i gengäld ensamrätt att utnyttja den ekonomiskt under en viss tid. Förbudsrätten gäller dock endast en begränsad tid, högst tjugo år, och för patentet ska patenthavaren betala årsavgifter för upprätthållande av ensamrätten för varje år som det är i kraft.  

Patentskyddet är alltid geografiskt avgränsat, och man får skydd endast i de länder där patentet är i kraft (territorialprincipen). Nationella och regionala patentmyndigheter beviljar ensamrätter inom det egna territoriet. Även om ansökningsförfarandena delvis har centraliserats är patent fortfarande nationella rättigheter, och även de internationella systemen bygger på de nationella patentsystemen.  

2.2  Internationella avtal och Europeiska unionens lagstiftning

2.3  Det europeiska patentsystemet

2.4  Nationell lagstiftning och praxis

2.5  Bedömning av nuläget

Den nuvarande patentlagen trädde i kraft 1968 och har ändrats flera gånger genom delreformer. Patentlagen omarbetades senast genom lag 23/2016, genom vilken riksdagen godkände avtalet om en enhetlig patentdomstol och Finland anslöt sig till det nya europeiska patentsystemet. Det har emellertid inte gjorts någon heltäckande översyn av patentlagen sedan den trädde i kraft i slutet av 1960-talet. De många delreformerna har bidragit till att lagen är otydlig till sin struktur och något svårtillgänglig. 

Patentlagen bedöms allmänt taget vara föråldrad. Det är till vissa delar svårt att utreda det rådande rättsläget, och en del av bestämmelserna tillämpas inte längre alls i praktiken. Patentlagen stämmer inte heller längre till alla delar överens med de allmänna förvaltningslagarna, och patentförordningen innehåller bestämmelser som borde vara på lagnivå. Trots det stora behovet av en omarbetning anses den nuvarande patentlagen fungera relativt väl. Merparten av bestämmelserna är till sitt sakinnehåll fortfarande aktuella, även om ordalydelsen och de språkliga uttrycken behöver förnyas.  

Användning av patentsystemet i Finland  

År 2024 lämnades 1 829 nationella patentansökningar in till Patent- och registerstyrelsen. Av dessa lämnades 1 770 in av finländska sökande. Antalet nationella patentansökningar har under det senaste årtiondet årligen varierat mellan cirka 1 350 och 1 850 ansökningar, men 2012 gjordes nästan exakt lika många nationella patentansökningar som 2024, det vill säga 1 827, varav 1 704 gjordes av finländska sökande. Baserat på antalet ansökningar är det nationella patentet en viktig skyddsform, framför allt för finländska företag med lokal verksamhet. Dessutom används den nationella patentansökan ofta som stamansökan vid ett patenteringsförfarande.  

År 2023 lämnade finländska företag in 2 336 europeiska patentansökningar till Europeiska patentverket, vilket är det fjärde största antalet i förhållande till folkmängden efter Schweiz, Sverige och Danmark. Sammanlagt lämnades 199 275 ansökningar in till Europeiska patentverket 2023. Flest antal ansökningar lämnades in av amerikanska, tyska och japanska företag.  

Patent- och registerstyrelsen meddelar årligen cirka 600 nationella patent, och i slutet av 2024 var 6 304 patent som hade meddelats av Patent- och registerstyrelsen i kraft i Finland. Europeiska patentverket meddelar för sin del cirka 105 000 europeiska patent per år. Av de patent som meddelas av Europeiska patentverket sätts i nuläget cirka 3 procent i kraft i Finland, och i slutet av 2024 var 45 137 traditionella europeiska patent och därtill cirka 45 000 enhetliga patent i kraft i Finland. I slutet av 2014 var 8 606 patent som hade meddelats av Patent- och registerstyrelsen i kraft i Finland. Europeiska patentverket meddelade cirka 64 500 patent om året. Av de patent som Europeiska patentverket meddelat sattes cirka 8 procent i kraft i Finland, och i slutet av 2014 var 39 584 europeiska patent i kraft i Finland (se RP 45/2015 rd). Ikraftträdandet av systemet med enhetliga patent sommaren 2023 har väsentligt påverkat antalet traditionella europeiska patent som sätts i kraft i Finland.  

Domstolsbehandlingen av tvistemål, ansökningsärenden och besvärsärenden som gäller industriella rättigheter koncentrerades till marknadsdomstolen 2013. I förvaltningsprocessuella ärenden är marknadsdomstolen förvaltningsdomstol och fullföljdsdomstol och i civilprocessuella ärenden civildomstol i första instans. Det allmänna syftet med reformen var att förbättra kvaliteten på domstolsbehandlingen, påskynda handläggningen och möjliggöra ansökan om rättsskydd enligt den så kallade principen om en enda kontaktpunkt. Enligt en utredning som utarbetades som bakgrund till den nationella IPR-strategin ansågs marknadsdomstolens särskilda sakkunskap i IPR-frågor vara god och de avgöranden som getts av god kvalitet. Handläggningstiderna vid marknadsdomstolen har emellertid inte förkortats, och till denna del anses målen för centraliseringen inte ha uppnåtts. Bakgrundsutredningen för IPR-strategin, s. 13. Framför allt har de genomsnittliga handläggningstiderna för patentärenden ansetts vara för långa. Samtidigt har antalet ärenden som inleds vid marknadsdomstolen minskat. Bakgrundsutredningen för IPR-strategin, s. 121.  

År 2024 var den genomsnittliga handläggningstiden för besvärsärenden som gällde patent vid marknadsdomstolen 24,2 månader och för tvistemål som gällde patent 19,4 månader. År 2024 inkom sammanlagt 16 besvärsärenden som gällde patent till marknadsdomstolen medan 20 sådana ärenden avgjordes. I början av 2024 hade 21 besvärsärenden som gällde patent inletts vid domstolen, medan antalet var 17 i slutet av året. Fyra tvistemål som gällde patent lämnades in medan 18 avgjordes. I början av 2024 hade 42 tvistemål som gällde patent inletts vid domstolen, medan antalet var 28 i slutet av året.https://markkinaoikeus.fi/material/sites/markkinaoikeus/tilastot/oxjx4zrl9/Tyotilasto_vuodelta_2024.pdf Många faktorer påverkar längden på handläggningen av ett tvistemål som gäller patent, bland annat det faktum att svaranden i samband med ett ärende som gäller intrång i ett patent ofta väcker talan om ogiltigförklarande, och det tar tid att handlägga en sådan talan. Rättegångskostnaderna blir ofta stora i tvistemål som gäller patent på grund av den tid som används för handläggningen, parternas egna (tekniska och juridiska) experter och bevisföring som ofta är svår. Oesch – Pihlajamaa – Sunila 2014, s. 292.  

Baserat på den bakgrundsutredning som gjordes inför den nationella IPR-strategin är immateriell egendom, såsom patent, en viktig framgångsfaktor särskilt för små och medelstora företag som strävar efter tillväxt och verkar inom så kallade IPR-intensiva sektorer. En betydande del av de små och medelstora företagen har dock inte aktivt börjat utnyttja sin immateriella egendom. Enligt utredningen är företagens bristande kunskaper om hur immateriell egendom skyddas och utnyttjas en av de viktigaste faktorer som har försämrat företagens möjligheter eller vilja att skydda och utnyttja sin immateriella egendom. Bakgrundsutredningen för IPR-strategin, s. 10, 22 och 23. Vid en granskning av olika referensgrupper upplever till exempel så många som 60 procent av de kraftigt tillväxtinriktade företagen vissa eller betydande kunskapsbrister vad gäller patent och nyttighetsmodeller. Bakgrundsutredningen för IPR-strategin, s. 41. Företag i industrisektorn är enligt bakgrundsutredningen de som är mest aktiva när det gäller att skydda immateriell egendom, vilket framför allt märks genom utnyttjandet av patent. Bakgrundsutredningen för IPR-strategin, s. 30.  

I utredningen betonas det att gruppen små och medelstora företag inte är homogen när det gäller att utnyttja immateriella rättigheter. Små innovativa företag kan vara mycket progressiva när det gäller att förvalta IP-rättigheter, om detta är av central betydelse för värdet av deras affärsverksamhet. En del av de experter som intervjuades för utredningen ansåg att patenteringsprocessen gynnar de företag som har kunskaper och resurser att utnyttja patentsystemet. Inom flera sektorer är det mycket dyrt att patentera uppfinningar och försvara patent, vilket leder till att endast de största företagen har råd med stora patentportföljer. Patenteringskostnaderna kan medföra begränsningar för i synnerhet små och medelstora företag. Bakgrundsutredningen för IPR-strategin, s. 54.  

Patenteringskostnaderna varierar vanligen i Finland mellan 3 000 och 10 000 euro. Det är dock svårt att göra en allmängiltig kostnadsbedömning av patenteringsprocessen, eftersom kostnaderna varierar avsevärt från fall till fall och i de mest komplicerade fallen klart kan överstiga ovannämnda prisspann. Upprättandet av patentansökan utgör oftast den dyraste fasen i patenteringsprocessen, och priset för upprättandet påverkas bland annat av vilket tekniskt område uppfinningen gäller och vilken omfattning på skyddet som önskas. Förutom för upprättandet av ansökan uppstår kostnader även för handläggningen av ansökan och för upprätthållandet av patentet. Varje fas i patenteringsprocessen har sina egna särdrag, som påverkar de totala kostnaderna för patenteringen. Merparten av sökandena använder patentbyråers och advokatbyråers tjänster i patenteringsprocessen. Till patenteringskostnaderna räknas även myndighetsavgifter, såsom Patent- och registerstyrelsens avgift för handläggning av ansökan, och årsavgifterna för upprätthållande av patentet, som stiger i takt med patentets giltighetstid. Hanteringen av patenteringskostnaderna förutsätter ett strategiskt angreppssätt av företagen, där den förväntade avkastningen från den uppfinning som är föremål för patenteringen vägs mot patenteringskostnaderna. 

Uppfinnares roll inom patenträtten  

Den snabba utvecklingen av teknik som baseras på artificiell intelligens och dess utbredning inom olika delar av samhället har medfört nya utmaningar för de immateriella rättigheterna, inklusive patenträtten. På patenträttens område har en diskussion förts om bland annat huruvida artificiell intelligens kan vara uppfinnare av en patenterbar uppfinning. Patentmyndigheterna i flera länder har under de senaste åren tagit ställning i frågan i det så kallade DABUS-fallet, där britten Stephen Thaler ansökte om patent i flera stater och uppgav sitt program för artificiell intelligens DABUS som uppfinnare av uppfinningarna. Patentansökningarna avslogs av flera patentmyndigheter, bland annat Europeiska patentverket (EPO), patentverket i Storbritannien (UP IPO) och patentverket i USA (USPTO) huvudsakligen för att den lokala patentlagen tolkades så att uppfinnaren måste vara en fysisk person. Hietanen 2022, s. 881. 

Europeiska patentverket kom i sitt avgörande i fallet DABUS entydigt fram till att artificiell intelligens inte kan vara uppfinnare av en patenterbar uppfinning. Europeiska patentverket motiverade sitt avgörande bland annat med att det av formuleringen i regel 19 i genomförandebestämmelserna för den europeiska patentkonventionen framgår att uppfinnaren måste vara en fysisk person. Förarbetena till den europeiska patentkonventionen stöder denna tolkning. Det faktum att uppfinnaren endast kan vara en fysisk person ansågs vara en internationellt godkänd standard. Förenade målen J 8/20 och J 9/20; Hietanen 2022, s. 882. Patentsökanden sökte ändring i avgörandet hos överklagandenämnden vid Europeiska patentverket, som avslog ansökan och bekräftade patentverkets tolkning att uppfinnaren av en sådan patenterbar uppfinning som avses i den europeiska patentkonventionen endast kan vara en fysisk person. www.epo.org/law-practice/case-law-appeals/communications/2021/20211221.html 

Utgångspunkten för patenträtten är med andra ord fortfarande att uppfinnaren är en fysisk person.  

Kommersiellt utnyttjande av en patenterad uppfinning  

Ett patent är näringsidkarens egendom, som kan utnyttjas kommersiellt till exempel genom överlåtelse, pantsättning eller licensiering (se kapitel 2.3.1). I juridisk litteratur har man fäst uppmärksamhet vid att det finns mycket få bestämmelser om licensiering av patent i patentlagen, även om patentlicenser är av stor betydelse för företagens affärsverksamhet. Oesch Rainer: Lisenssisopimusoikeuden perusteet (2024), s. 75–56; Oesch – Pihlajamaa – Sunila 2014, s. 175. Det föreskrivs om licensiering endast i 43 § i patentlagen, enligt vilken en licens får överlåtas vidare endast om det ingåtts ett avtal om det. I övrigt tillämpas bestämmelserna och principerna i den allmänna avtalsrätten, konkurrensrätten, insolvensrätten och immaterialrätten på tolkningen av avtal om patentlicenser. Principerna för licensiering av patent har till stor del utvecklats inom avtalspraxisen, och det finns även branschspecifika etablerade standarder. Den sparsamma regleringen har i regeringspropositionen om den nuvarande patentlagen framför allt motiverats med att de omständigheter som ligger till grund för sådana rättshandlingar varierar i hög grad från fall till fall, varför man har ansett att det inte finns förutsättningar för att i patentlagen inkludera allmänna bestämmelser om överlåtelse av patent eller licens, utan detta omfattas av bestämmelserna i den allmänna avtalsrätten (RP 1966/101, s. 20).  

Vid beredningen av propositionen undersökte man om patentlagen bör innehålla mer omfattande bestämmelser om licensiering av patent. De berörda aktörerna ansåg emellertid att så stor avtalsfrihet som möjligt när det gäller licensiering av patent är viktigt, bland annat eftersom licensavtal i praktiken kan vara så olika och komplicerade att ytterligare reglering till och med kan vara en nackdel. Protokollet från det åttonde sammanträdet inom arbetsgruppen för patentlagen.  

Partiell ogiltigförklaring och begränsning av patent vid domstol  

Tvistemål och ansökningsärenden som gäller patent handläggs i marknadsdomstolen i princip utifrån vad rättegångsbalken föreskriver om behandling av tvistemål och ansökningsärenden vid tingsrätten, och därtill ingår ett antal specialbestämmelser i lagen om rättegång i marknadsdomstolen. I fråga om tvistemål som gäller patent innehåller patentlagen, i enlighet med vad som anges i avsnitt 2.3.1, bestämmelser om ogiltigförklaring av ett patent (52 § 1 mom.) och om patenthavarens möjlighet att begära att en domstol begränsar ett patent i samband med behandlingen av en talan om ogiltigförklarande (52 § 2 mom.). I den nuvarande patentlagen finns det ingen uttrycklig bestämmelse om partiell ogiltigförklaring av patent, utan förfarandet för partiell ogiltigförklaring av patent grundar sig på högsta domstolens förhandsavgörande HD 1984-II-117 och på de allmänna civilprocessuella bestämmelserna (se avsnitt 2.3.1).  

Den bestämmelse som fogades till patentlagen 2005 och som handlar om patenthavarens möjlighet att begära att en domstol begränsar ett patent i samband med behandlingen av en talan om ogiltigförklarande (52 § 2 mom.) har i praktiken medfört tolkningsproblem. Det har i synnerhet varit oklart om bestämmelsen om begränsningsförfarandet har upphävt möjligheten att partiellt ogiltigförklara ett patent. Detta framgår av marknadsdomstolens avgörande MAO:131/19, där svaranden i en talan om ogiltigförklarande framställde ett sekundärt yrkande om partiell ogiltigförklaring av patent. Käranden ansåg att yrkandet stred mot patentlagen med motiveringen att patentlagen endast tar upp patenthavarens möjlighet att begränsa ett patent i samband med behandlingen av en talan som gäller ogiltigförklarande av patentet. Marknadsdomstolen kom i sitt avgörande fram till att det fortfarande är möjligt att partiellt ogiltigförklara ett patent med stöd av 52 § 1 mom. i patentlagen enligt de villkor som anges i högsta domstolens förhandsavgörande HD 1984-II-117, även om fallet är från tiden innan bestämmelserna om begränsning av patent (inklusive 52 § 2 mom.) trädde i kraft. Högsta domstolen beviljade besvärstillstånd (VL:2020–76) i ärendet. Besvärstillståndet handlade om huruvida marknadsdomstolen hade kunnat partiellt ogiltigförklara ett patent. Det blev emellertid inaktuellt att behandla ärendet eftersom parterna i tvistemålet om patentet nådde en överenskommelse.  

I juridisk litteratur har ståndpunkten varit att ett patent fortfarande kan ogiltigförklaras helt eller delvis och att talan förkastas om ogiltighetsgrunderna konstateras vara otillräckliga. Till exempel har Oesch, Pihlajamaa och Sunila behandlat begränsningsförfarandet enligt 52 § 2 mom. i patentlagen och partiell ogiltigförklaring av ett patent som grundar sig på högsta domstolens förhandsavgörande HD 1984-II-117 som två separata förfaranden. Oesch – Pihlajamaa – Sunila 2014, s. 244 och 262. Formuleringen i regeringspropositionens motivering till 52 § 2 mom. i patentlagen och hänvisningarna till tidigare rättspraxis förefaller emellertid att likställa en begränsning av patent med partiell ogiltigförklaring av patent, vilket har lett till oklarhet i fråga om tolkningen. Sinkkonen Juhani: Patenttivaatimusten muuttaminen oikeudenkäynnissä ja ehdotus uudeksi patenttilaiksi, Edilex-sarja 2025/13, s. 10–11. 

Patentlagens 52 § 2 mom. fogades till patentlagen samtidigt med bestämmelserna om förfarandet för begränsning av patent hos en myndighet och momentet grundar sig på artikel 138.3 i den europeiska patentkonventionen, enligt vilken patenthavaren har rätt att genom att ändra patentkraven begränsa patentet i behörig domstol eller myndighet (se avsnitt 2.3.1 och RP 92/2005, s. 38). I artikel 138 i den europeiska patentkonventionen föreskrivs det om ogiltigförklaring av europeiska patent, och ursprungligen innehöll artikeln endast två punkter varav den första gällde ogiltighetsgrunderna och den andra partiell ogiltigförklaring av patent. Om ogiltighetsgrunderna endast gäller en del av ett europeiskt patent ska patentet begränsas genom att man gör motsvarande ändring i patentkraven, och patentet ska ogiltigförklaras partiellt (artikel 138.2). En tredje punkt fogades till artikel 138 genom den akt för revision som antogs 2000. Bakgrunden till ändringen var upptagandet på artikelnivå av det förfarande som erkänts i de flesta konventionsstaterna. Syftet var att förtydliga att partiell ogiltigförklaring av ett patent är möjligt på patenthavarens eget initiativ i en rättegång om ogiltigförklaring. MR/2/00 (Basic proposal for the revision of the European Patent Convention); Sinkkonen 2025, s. 12–13. Däremot var syftet inte att kräva att konventionsstaterna föreskrev om ett nytt förfarande för begränsning av patent i samband med behandlingen av en talan om ogiltigförklarande, om deras nationella processlagstiftning redan möjliggjorde partiell ogiltigförklaring av ett patent på patenthavarens eget initiativ i de situationer som avses i artikel 138.2 i den europeiska patentkonventionen (med andra ord när ogiltighetsgrunderna endast gäller en del av patentet). Sinkkonen 2025, s. 13. Således skulle det inte heller i Finland ha varit nödvändigt att föreskriva om ett förfarande för begränsning av patent i domstol.  

Handläggning i marknadsdomstolen av besvärsärenden som gäller patent  

På handläggningen av besvärsärenden tillämpar marknadsdomstolen i princip lagen om rättegång i förvaltningsärenden, och därtill innehåller lagen om rättegång i marknadsdomstolen specialbestämmelser om handläggningen av besvärsärenden som gäller industriella rättigheter. De nuvarande förvaltningsprocessuella bestämmelserna och hur dessa har tolkats i rättspraxis har i praktiken lett till att handläggningen i domstol av besvärsärenden som gäller patent ofta snarare handlar om att fortsätta det administrativa registreringsförfarandet i domstolen än om en ansökan om ändring av det rättsliga förfarandet, det vill säga en bedömning av lagligheten av ett överklagat förvaltningsbeslut. Det är i synnerhet fråga om ett fortsatt registreringsförfarande när nya uppsättningar skyddskrav (uppsättningar patentkrav) i ett patentärende läggs fram först i domstolen. Myöhänen Sami: Prekluusio hallintoprosessissa, Oikeustiede – Jurisprudentia LV:2022, s. 161. Detta är i praktiken mycket vanligt, och därtill kan ändrade patentkrav läggas fram i marknadsdomstolen flera gånger under handläggningen av ett och samma ärende. I nuläget har problemet framför allt ansetts vara att marknadsdomstolen i praktiken inte utför den uppgift som hör till den, det vill säga att granska lagligheten av ett överklagat beslut av patentmyndigheten. Dessutom innebär framläggandet av ändrade patentkrav och behandlingen av dem i domstolen att rättegången förlängs betydligt jämfört med en situation där marknadsdomstolen inte behöver ta ställning till nya uppsättningar patentkrav. 

Språkkraven i patentlagen  

Över 90 procent av de patent som meddelas i Finland är för närvarande europeiska patent. Patent- och registerstyrelsen offentliggör av sökanden inlämnade översättningar till antingen finska eller svenska av patentkraven för europeiska patent. Av de nationella patentansökningarna är över 75 procent på engelska, varvid deras krav översätts till antingen finska eller svenska. I mindre än två procent av alla patent som träder kraft i Finland ingår kraven på båda nationalspråken.  

Handläggningen av en invändning mot ett patent som meddelats på engelska sker för närvarande utifrån de till finska eller svenska översatta patentkraven. 

De språk- och översättningskrav som ingår i patentlagen i enlighet med vad som anges i avsnitt 2.3.1 skiljer sig i hög grad från varandra beroende på om det är fråga om ett nationellt patent, ett traditionellt europeiskt patent eller etteuropeiskt patent med enhetlig verkan. De komplicerade språkbestämmelserna har ansetts utgöra ett av problemen med den nuvarande patentlagen, i synnerhet ur patentsökandens synvinkel.  

4.1  De viktigaste förslagen

I denna proposition föreslås det att det stiftas en ny patentlag, som ska ersätta den gällande patentlagen (550/1967). Patentlagen ska även i fortsättningen innehålla de grundläggande bestämmelserna om patenträtt. I patentlagen föreslås det bestämmelser om bland annat innehållet i och begränsningar av den ensamrätt som ett patent ger, förutsättningarna för patenterbarhet, patentansökan och ansökningsförfarandet, meddelande av patent och invändningsförfarandet, påföljder vid patentintrång och ogiltigförklaring av patent i domstol.  

Vidare föreslås det bestämmelser om ingivande av en internationell patentansökan och handläggning av den i den nationella fasen vid Patent- och registerstyrelsen, rättsverkan av en internationell ansökan som gäller Finland, rättsverkan av en europeisk patentansökan i Finland samt de åtgärder som en patenthavare ska vidta för att ett traditionellt europeiskt patent ska ha rättsverkan i Finland.  

Lagteknisk reform  

Patentlagen har under sin giltighetstid ändras flera gånger, och lagen har ansetts vara i behov av en lagteknisk totalreform. I samband med totalreformen förtydligas lagens struktur, ordalydelsen i bestämmelserna uppdateras och förtydligas och regleringen på lag- och förordningsnivå ses över. Dessutom preciseras innehållet i lagen till många delar så att det bättre motsvarar den nuvarande tillämpningspraxisen och stämmer överens med de allmänna förvaltningslagarna.  

Bestämmelserna i patentlagen harmoniseras med den europeiska patentkonventionen och patentlagstiftningen i de nordiska länderna, i synnerhet Sveriges nya patentlag.  

Det föreslås att man ur lagen stryker möjligheten att anhålla om befrielse från publikationsavgiften och anstånd med betalningen av årsavgifterna. Detta motiveras framför allt med att förfarandet tillämpas mycket sällan och är arbetskrävande för både sökanden och patentmyndigheten. Det föreslås även att möjligheten att bryta ut en ansökan från patentansökan stryks, eftersom det i praktiken inte har funnits något större behov av förfarandet.  

Förenkling av patenteringsförfarandet  

Propositionen innehåller flera förslag om att förenkla förfarandena vid Patent- och registerstyrelsen. Det föreslås ändringar i bestämmelserna om ändring av en patentansökan, vilka kan förkorta handläggningsprocessen. Tidpunkten för när förbudet att dela en ansökan och att utvidga skyddet börjar gälla ändras från tidpunkten när ett meddelande om att patentet har godkänts har lämnats till sökanden till tidpunkten när patentet meddelas. Detta gör det möjligt för Patent- och registerstyrelsen att förena ett slutföreläggande som Patent- och registerstyrelsen har utfärdat innan ansökan har godkänts och det separata meddelandet om godkännande av ansökan i samma föreläggande. På så sätt försvinner en mellanled i processen för meddelande av patent, vilket påskyndar handläggningen och minskar de kostnader som mellanleden orsakar. 

Det föreslås att de språkkrav som gäller nationella patent ändras så att de stämmer överens med de språkkrav som gäller traditionella europeiska patent. I fråga om nationella patent krävs det inte längre att patentkraven har upprättats på eller översatts till båda nationalspråken, utan kravet på att ansökningar som gjorts på finska eller svenska ska översättas slopas helt. Det föreslås även ändringar i tidpunkten för när översättningar av engelskspråkiga ansökningar ska lämnas in, vilka gör det möjligt att lämna in översättningarna i ett senare skede. 

Vid nationella invändningsförfaranden är handläggningsspråket och beslutsspråket för en invändning även i fortsättningen finska eller svenska, men handläggningen baseras på handlingar på patentets ursprungliga språk (finska, svenska eller engelska). Även en ansökan om tilläggsskydd kan i fortsättningen göras på engelska.  

Det föreslås att man i lagen återinför den möjlighet att avstå från patent som fanns före lagändringen 2005. Patenthavaren kan meddela att denne avstår från ett patent, varvid patentet upphör från och med den dag då Patent- och registerbestyrelsen fattar beslut om detta.  

Det föreslås preciseringar i bestämmelserna om årsavgifter, vilka förtydligar tolkningen av bestämmelserna i enlighet med nuvarande praxis och möjliggör en tolkning som även stämmer överens med den europeiska konventionen om patentsamarbete. 

Det föreslås även att tvånget att anlita ett ombud luckras upp så att patentsökanden eller patenthavaren endast behöver utse ett ombud om patentsökanden eller patenthavaren har hemvist utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Ombudet ska ha adress inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. För närvarande ska ett ombud utses om patentsökanden eller patenthavaren inte har hemvist i Finland, och det förutsätts att ombudet ska vara bosatt inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. 

Smidigare domstolsbehandling av patentärenden 

Det föreslås att man i patentlagen tar in en ny bestämmelse om patenthavarens rätt att begära att en domstol partiellt ogiltigförklarar ett patent i samband med behandlingen av en talan om ogiltigförklarande, om ogiltighetsgrunderna endast gäller en del av patentet. Samtidigt avskaffar man patenthavarens rätt att begära att domstolen begränsar ett patent i samband med behandlingen av en talan om ogiltigförklarande på samma begränsningsgrunder som vid ett begränsningsförfarande hos patentmyndigheten (52 § 2 mom. i den nuvarande patentlagen).  

En annan nyhet som föreslås i lagen är en bestämmelse om handläggning i marknadsdomstolen av besvärsärenden som gäller patent. Syftet med bestämmelsen är att effektivisera handläggningen av besvärsärenden som gäller patent så att marknadsdomstolen bättre kan fokusera på att granska lagligheten av ett överklagat beslut av patentmyndigheten, i stället för att handläggningen av ett besvärsärende som gäller patent snarare handlar om att fortsätta registreringsförfarandet, på det sätt som beskrivs i avsnitt 2.4.  

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Smidigare domstolsbehandling av patentärenden  

De huvudsakliga alternativen för att lösa de tolkningsproblem som identifierats i fråga om domstolsbehandlingen av tvistemål som gäller patent och för att göra behandlingen smidigare var följande: 1) det förfarande för begränsning av patent som ingår i 52 § 2 mom. i den gällande patentlagen slopas och det föreskrivs uttryckligen i lagen om patenthavarens möjlighet att begära att en domstol partiellt ogiltigförklarar ett patent i samband med behandlingen av en talan om ogiltigförklarande, 2) det förfarande för begränsning av patent som ingår i 52 § 2 mom. i den gällande patentlagen bibehålls, men i motiveringen till lagen förtydligas det att patenthavaren i fortsättningen inte längre kan begära att en domstol partiellt ogiltigförklarar ett patent, och 3) båda förfarandena inkluderas i den nya lagen.  

Alternativen utvärderades med tanke på användarna av patentsystemet, myndigheterna och domstolen. Eftersom en begränsning och en partiell ogiltigförklaring av ett patent har samma syfte, det vill säga att göra det möjligt för patenthavaren att försvara sig mot de hinder för registrering som käranden i ett ärende som gäller ogiltigförklarande har lagt fram, ansågs det inte vara ett ändamålsenligt alternativ att inkludera båda förfarandena i lagförslaget. Det förutsätts inte heller i artikel 138 i den europeiska patentkonventionen att båda förfarandena ska kunna tillämpas i samband med en rättegång om ogiltigförklaring. Av alternativen 1 och 2 beslutade man att välja alternativ 1, enligt vilket patenthavaren endast kan begära att en domstol partiellt ogiltigförklarar ett patent, men inte att den separat från ett ogiltigförklarande begränsar ett patent. Ett av problemen med det senare förfarandet har nämligen ansetts vara att en begränsning av ett patent i det förfarandet likställs i det administrativa förfarandet och i domstolsbehandlingen. Alternativ 1 motsvarar även den grundlösning som valts i de övriga nordiska länderna och i Tyskland för att uppfylla kraven i artikel 138 i den europeiska patentkonventionen. Sinkkonen 2025, s. 12.  

Man utvärderade även flera alternativ för att göra domstolsbehandlingen av besvärsärenden som gäller patent smidigare. Det utkast till regeringsproposition som var ute på remiss innehöll ett förslag till bestämmelse enligt vilket ett besvär ska riktas mot de fakta, begäranden, invändningar och bevis som ligger till grund för det överklagade beslutet. Förslaget fick dock inte något större understöd vid remissbehandlingen, och till exempel justitieministeriet ifrågasatte bestämmelsens mervärde i förhållande till de allmänna förvaltningsprocessuella bestämmelserna. Marknadsdomstolen konstaterade i sitt utlåtande att det för att man ska kunna uppnå målen i propositionen krävs en bestämmelse enligt vilken ändringssökanden efter besvärstiden i regel inte får lägga fram några nya patentkrav. Under beredningen övervägde man att inkludera en sådan preklusionsbestämmelse i propositionen, men detta var problematiskt framför allt eftersom patenthavaren inte alltid är ändringssökande i ett besvärsärende som gällde patent, utan ändringssökanden kan vara exempelvis den som gjort en invändning i det fall besvären gäller Patent- och registerstyrelsens beslut i ett invändningsärende. Den som gjort en invändning är liksom patenthavaren part i handläggningen av invändningen. I sådana fall är det inte motiverat att preklusionens rättsverkan börjar gälla när besvärstiden har löpt ut. Eftersom en förvaltningsprocess inte, som en civilprocess, är tydligt uppdelad i olika faser skulle det även vara svårt att knyta tidpunkten för när preklusionens rättsverkan ska börja gälla till någon annan fas i processen som följer efter det att besvärstiden har löpt ut, på ett sådant sätt att bestämmelsen i praktiken fungerar på ett ändamålsenligt sätt. Därför valde man i den slutliga propositionen ett förslag till bestämmelse enligt vilket patenthavaren i samband med handläggningen av ett besvärsärende får lägga fram en ny uppsättning patentkrav för domstolen endast av grundad anledning.  

Sänkta språkkrav  

I fråga om en sänkning av de språkkrav som gäller nationella patent var ett alternativ som utvärderades under beredningen om handläggningsspråket vid invändningsförfaranden kan vara engelska, åtminstone i de fall där patentet har meddelats utifrån en engelskspråkig ansökan, och så att själva invändningen helt kan göras på engelska. I nuläget kan en invändning mot ett nationellt patent endast göras på finska eller svenska, men Patent- och registerstyrelsen tillåter att motiveringen till invändningen innehåller anförda dokument på engelska. Konsekvenserna av att invändningar handläggs på engelska utvärderades ur panthavarnas, tredje parters och myndigheternas synvinkel.  

Grundlagsutskottet har i sin tidigare praxis förhållit sig positivt till att använda engelska som handläggningsspråk vid patentansökningar (GrUU 50/2010 rd, s. 4). Baserat på utskottets utlåtande skulle det kunna vara möjligt att tillåta engelska som handläggningsspråk även vid invändningsförfaranden, förutsatt att parternas språkliga rättigheter tryggas. Om engelska används som handläggningsspråk får ingens rättigheter försämras på grund av att denne inte kan engelska. Parter i ett invändningsförfarande är både patentsökanden och den som har gjort invändningen, och bådas språkliga rättigheter bör tryggas. Eftersom handläggning på engelska utgör ett undantag från språklagen bör det finnas en uttrycklig bestämmelse om detta i patentlagen, och undantaget bör motiveras. Myndigheten bör även ha prövningsrätt att bestämma om handläggningsspråket.  

Möjligheten att genomföra ett invändningsförfarande på engelska skulle i synnerhet gagna multinationella företag, som även i övrigt använder engelska i sin verksamhet. Ett invändningsförfarande på engelska skulle kunna vara motiverat särskilt i sådana situationer där en invändning görs mot ett patent vars ansökan har handlagts på engelska. Å andra sidan skulle ett besvärsärende som eventuellt följer på invändningsförfarandet handläggas på finska eller svenska i marknadsdomstolen, varvid ett invändningsförfarande på engelska skulle kunna orsaka stora problem. Patentansökningsförfarandet och invändningsförfarandet bör därför vad gäller språkfrågorna bedömas som två separata helheter. Under beredningen gjordes bedömningen att det för patenthavaren och invändaren inte är av särskilt stor betydelse att handläggningen av invändningen i Patent- och registerstyrelsen kan ske på samma språk som det språk som patentet har meddelats på, utan det är viktigare att handläggningsspråket förblir detsamma under hela invändningsförfarandet (inklusive en eventuell domstolsbehandling). I propositionen föreslås det därför att handläggningsspråket för ett invändningsförfarande även i fortsättningen endast kan vara finska eller svenska.  

När det gäller förfarandet för att meddela nationella patent undersökte man om språkkraven kan sänkas så att de motsvarar de språkkrav som gäller europeiska patent med enhetlig verkan, vilka är ännu mildare är de språkkrav som gäller traditionella europeiska patent. Det är dock sannolikt att ett sådant alternativ inte skulle vara godtagbart ur grundlagens perspektiv, eftersom europeiska patent med enhetlig verkan meddelas genom ett internationellt förfarande baserat på ett internationellt avtal och därför inte till alla delar kan likställas med det nationella patenteringsförfarandet. Vid beredningen fäste man uppmärksamhet vid nationalspråkens särställning inom den statliga verksamheten, vilken framför allt även nämndes i förarbetena till språklagen (RP 92/2002 rd, s. 68), och vid myndigheternas skyldighet enligt språklagen att i sin verksamhet främja användningen av nationalspråken (35 § 3 mom.). Myndigheterna ska i sin uppgift att främja nationalspråken även beakta tryggandet av nationalspråkens användningsområde (RP 92/2002 rd, s. 101). Vid beredningen beslutade man därför att föreslå att de språkkrav som gäller meddelande av nationella patent ska sänkas så att de motsvarar de språkkrav som gäller traditionella europeiska patent.  

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Patentsystemet  

Sverige  

Sveriges nuvarande patentlag (Patentlag (2024:945)) trädde i kraft den 1 januari 2025. Innan dess hade flera bestämmelser i Sveriges tidigare patentlag (patentlag (1967:837)) ändrats eller tagits in i lagen till följd av genomförandet av EU-rätten och Sveriges anslutning till internationella avtal. Sverige omfattas av EU:s enhetliga patentskydd i och med att landet deltar i EU-medlemsstaternas fördjupade samarbete, och Sverige har ratificerat avtalet om en enhetlig patentdomstol. I Sverige föreskrivs det även om patent i patentförordningen (patentförordning (2024:1020)). 

De ändringar som genomförts genom Sveriges nya patentlag grundar sig på behovet av att modernisera patentlagstiftningen och att anpassa den ytterligare till den europeiska patentkonventionen och till avtalet om en enhetlig patentdomstol. Lagen har omarbetats både vad gäller språket och strukturen, så att den ska vara lättare att förstå och tillämpa. Dessutom har bestämmelser från den gamla patentförordningen flyttats till den nya lagen. 

I lagen har man bland annat sett till att innehållet och begränsningarna i fråga om ensamrätten samt vilken typ av uppfinningar som kan patenteras motsvarar avtalet om en enhetlig patentdomstol. Detta innebär till exempel att den ensamrätt som ett patent ger inte omfattar användning av biologiskt material i syfte att odla fram eller upptäcka nya växtsorter och att ensamrätten inte omfattar användning av datorprogram enligt artiklarna 5 och 6 i rådets direktiv 2009/24/EG. 

Dessutom har man i Sveriges nya patentlag gjort bestämmelserna om handläggning av patentansökningar tydligare i syfte att effektivisera handläggningen. Genom förtydligandet har man även strävat efter att öka sökandenas och patenthavarans förståelse för patentprocessen. Till exempel har de olika delarna av en patentansökan definierats tydligare i lagen, och ritningar utgör numera en separat del av ansökan som är fristående från beskrivningen. Bestämmelserna om delning av en ansökan har flyttats från förordningen till lagen, och möjligheten att bryta ut en ansökan från patentansökan har strukits. 

I samband med reformen av Sveriges patentlag gjordes ändringar i lagar med koppling till patentlagen, bland annat lagen om försvarsuppfinningar (1971:1078), växtförädlarrättslagen (1997:306), offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och lagen om patent- och marknadsdomstolar (2016:188). 

Innan den nya patentlagen trädde i kraft gjordes det 2014 ändringar i Sveriges tidigare patentlag i syfte att genomföra EU:s enhetliga patentskydd (Lag (2014:434) om ändring i patentlagen (1967:837), Prop. 2013/14:89) och 2016 ändringar i syfte att öka rättssäkerheten för användarna av systemet för enhetliga patent (Lag (2016:726) om ändring i patentlagen (1967:837), Prop. 2015/16:124). 

I Sverige regleras uppfinningar som är av betydelse för försvaret genom lag (1971:1078) om försvarsuppfinningar, som utfärdades den 17 december 1971.  

Norge 

Norges nuvarande patentlag (Lov om patenter (patentloven), LOV-1967-12-15-9) trädde i kraft den 1 januari 1968. I Norge ändrades patentlagen delvis 2019 i syfte att förenkla och förenhetliga lagstiftningen i förhållande till relevanta internationella normer, såsom den europeiska patentkonventionen (Lov om endringer i patentloven mv. (forenklinger), LOV-2019-06-21-49), Prop 52 L 2018–2019). De ändringar som då gjordes gällde bland annat återställande av rättigheter, återställande av prioritet efter en tidsfrist på tolv månader, begränsning av patent genom ett administrativt förfarande samt mindre, enskilda frågor, såsom utformningen av de krav som ställs på patentkraven. Eftersom Norge inte hör till EU omfattas landet inte av unionens enhetliga patentskydd och är därmed inte part i avtalet om en enhetlig patentdomstol. Det har därför inte gjorts några ändringar i Norges patentlagstiftning på grund av det avtalet. 

I Norge föreskrivs det även om patent i en förordning om patentlagen (Forskrift til patentloven (patentforskriften), FOR-2007-12-14-1417).  

I Norge föreskrivs det om uppfinningar som är av betydelse för försvaret i lagen om uppfinningar av betydelse för försvaret (Lov om oppfinnelser av betydning for rikets forsvar (LOV-1953-06-26)), som trädde i kraft den 1 januari 1956.  

Danmark 

Danmarks nuvarande patentlag (Patentloven, LBK nr 90 af 29/01/2019) trädde i kraft den 1 januari 1968. Eftersom Danmark deltar i EU-medlemsstaternas fördjupade samarbete omfattas landet av EU:s enhetliga patentskydd. Danmark har även ratificerat avtalet om en enhetlig patentdomstol, och i samband med ratificeringen gjordes smärre ändringar i Danmarks patentlag (Lov om en fælles patentdomstol m.v., LOV nr 551 af 02/06/2014). 

I Danmark föreskrivs det även om patent i en förordning om patent och tilläggsskydd (Bekendtgørelse om patenter og supplerende beskyttelsescertifikater, BEK nr 2111 af 24/11/2021). 

Tyskland 

Tysklands patentlag (Patentgesetz, utfärdad den 5 maj 1936) omarbetades delvis hösten 2021 i syfte att förenkla och modernisera landets patentlagstiftning och andra lagar som stiftats för att skydda den industriella äganderätten. Genom denna delreform ändrades bland annat bestämmelserna om förordnande om förbud och domstolsförfarandet i patentlagen och lagen om en nyttighetsmodell. Det ansågs aktuellt att se över lagstiftningen om industriell äganderätt, eftersom den före delreformen senast hade genomgått en större reform 2009 i syfte att förenkla och modernisera patentlagstiftningen (Gesetz zur Vereinfachung und Modernisierung des Patentrechts, vom 31. Juli 2009). 

Även Tyskland omfattas av EU:s enhetliga patentskydd eftersom landet deltar i det fördjupade samarbetet. Tyskland var den sista staten som deponerade anslutning-/ratifikationsinstrumentet för avtalet om en enhetlig patentdomstol. 

7.1  Patentlagen

1 kap. Allmänna bestämmelser 

1 §.Patent. Den föreslagna paragrafen innehåller lagens viktigaste materiella bestämmelse, enligt vilken en fysisk person som har gjort en uppfinning (uppfinnaren) eller den till vilken uppfinnarens rätt har övergått kan beviljas patent på uppfinningen. Patenthavaren får ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja uppfinningen. Uppfinnaren kan endast vara en fysisk person, men flera personer kan göra en uppfinning tillsammans. Uppfinnaren kan överföra sin rätt till en fysisk eller juridisk person. Uppfinnarens rätt kan övergå till någon annan också till exempel på basis av ett anställningsförhållande eller som arv.  

Paragrafen motsvarar till väsentliga delar 1 § 1 mom. i den gällande lagen, enligt vilket den som har gjort en uppfinning eller den till vilken uppfinnarens rätt har övergått kan beviljas patent på uppfinningen. För tydlighetens skull fogas till bestämmelsen ett omnämnande av att den som gjort en patenterbar uppfinning (dvs. uppfinnaren) endast kan vara en fysisk person. Som en lagteknisk ändring föreslås det att de bestämmelser i det gällande 1 § 1 mom. som gäller villkoren för en uppfinnings patenterbarhet, till exempel bestämmelsen om att en uppfinning kan hänföra sig till vilket teknikområde som helst, tas in i 2 kap. i den föreslagna lagen.  

2 §.Definitioner. Lagens 2 § innehåller definitioner.  

I den föreslagna 1 punkten definieras nationell patentansökan, med vilken i denna lag avses en ansökan genom vilken patent som gäller enbart i Finland söks hos Patent- och registerstyrelsen. Ett patent som gäller i Finland kan också sökas som europeiskt patent eller med hjälp av ett internationellt system, men då gäller patentet (eller kan valideras) också någon annanstans än i Finland.  

I den föreslagna 2 punkten definieras internationell patentansökan (s.k. PCT-ansökan), med vilken avses en patentansökan som gjorts i enlighet med ett sådant internationellt system för ansökan om patent som inrättats genom konventionen om patentsamarbete. Ansökan leder inte till ett internationellt eller globalt patent, utan efter den internationella ansökningsfasen kan sökanden fullfölja PCT-ansökan nationellt eller regionalt och på så sätt ansöka om patent hos flera patentmyndigheter med samma ansökan.  

I den föreslagna 3 punkten definieras europeiskt patent. Europeiska patentverket (EPO) meddelar ett europeiskt patent på ansökan i enlighet med den europeiska patentkonventionen (EPC-konventionen). Efter att ett europeiskt patent har meddelats beslutar patenthavaren i vilka konventionsstater patenthavaren vill ha skydd för sitt patent. I de flesta länder som omfattas av den europeiska patentkonventionen krävs en separat validering för att erhålla patentskyddet. Patenthavaren måste också betala årsavgifter till de länder där skyddet upprätthålls. Ett europeiskt patent är alltså inte ett övernationellt patent, utan ett antal nationella patent. Bestämmelser om validering av ett europeiskt patent i Finland finns i 86 § i den föreslagna lagen och bestämmelser om årsavgifter i 101 § i den föreslagna lagen. Ett europeiskt patent med enhetlig verkan definieras i sin tur i 83 § 1 mom. 

I den föreslagna 4 punkten definieras tilläggsskydd, med vilket avses en förlängd skyddstid för ett patent som skyddar ett läkemedel eller växtskyddsmedel. Bestämmelser om tilläggsskydd, såsom om ansökan till Patent- och registerstyrelsen, finns i 11 kap. i den föreslagna lagen.  

I den föreslagna 5 punkten definieras prioritet, med vilken i denna lag avses rätt att ge in en senare patentansökan som avser samma uppfinning så att denna ansökan anses vara gjord samtidigt som sökandens tidigare ansökan.  

I den föreslagna 6 punkten definieras prioritetsdag, med vilken i denna lag avses ingivningsdagen för den ansökan som prioriteten grundar sig på. Bestämmelser om bestämmande av ingivningsdagen för en nationell patentansökan som Patent- och registerstyrelsen tagit emot finns i 31 §.  

I den föreslagna 7 punkten definieras nyhetsgranskning, med vilken avses granskning genom vilken patentmyndigheten utreder uppfinningens nyhet.  

2 kap. Villkor för patenterbarhet  

3 §.Patenterbara uppfinningar. I paragrafen föreslås bestämmelser om vilka uppfinningar patent kan meddelas på. Paragrafens 1 mom. motsvarar till sitt sakinnehåll första satsen i första meningen i 1 § i den gällande patentlagen. I bestämmelsen föreskrivs det på det sätt som förutsätts i artikel 27.1 i TRIPS-avtalet att patent kan meddelas på en uppfinning inom vilket teknikområde som helst. I momentet hänvisas det dessutom till undantag från och begränsningar i patenterbarheten inom ramen för vad som tillåts i artikel 27 i TRIPS-avtalet. 

I 2 mom. finns exempel på sådant som ligger nära en uppfinning, men som i sig inte är patenterbart. Momentet motsvarar i sak 1 § 2 mom. i den gällande patentlagen. I stället för termen ”uppfinning” i den gällande lagen används termen ”patenterbar uppfinning”, eftersom uppfinningar i sig inte definieras i patentlagen, utan uttryckligen patenterbara uppfinningar. Dessutom särskiljs datorprogram till en egen punkt i förteckningen. Uttrycket ”enbart” som används i momentet hänvisar till den vedertagna tolkningen att en teknisk uppfinning som innehåller något av de element som anges i förteckningen kan vara patenterbar. 

4 §.Växtsorter och djurraser. Den föreslagna paragrafen motsvarar 1 § 4 mom. i den gällande patentlagen, genom vilket artiklarna 4.1 a, 4.2 och 2.3 i det så kallade bioteknikdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 98/44/EG av den 6 juli 1998 om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar, EGT L 213, 30.7.1998, s. 13–21) samt artikel 27.3 b i TRIPS-avtalet genomförs. 

5 §.Biologiska och mikrobiologiska förfaranden. Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 § 5 mom. i den gällande patentlagen, som nu delats upp på två moment. I 1 mom. begränsas patenteringen av väsentligen biologiska förfaranden för framställning av växter eller djur på grundval av artiklarna 4.1 b och 2.2 i bioteknikdirektivet. I 1 mom. föreskrivs det också att begränsningen inte gäller mikrobiologiska förfaranden eller andra tekniska förfaranden eller produkter som har framställts genom dessa förfaranden. Genom bestämmelsen genomförs artikel 4.3 i bioteknikdirektivet. I första meningen i 1 mom. föreslås ett förtydligande tillägg enligt vilket patent inte heller meddelas på ”en växt eller ett djur som uteslutande framställts genom ett väsentligen biologiskt förfarande”. Tillägget grundar sig på Europeiska kommissionens meddelande (C/2016/6997), enligt vilket artikel 4.1 b i bioteknikdirektivet ska tolkas så att den också gäller växter eller djur som uteslutande framställts genom väsentligen biologiska förfaranden. Motsvarande bestämmelser finns också i regel 28.2 i tillämpningsföreskrifterna till den europeiska patentkonventionen (EPC). 

Paragrafens 2 mom. innehåller en definition av mikrobiologiskt förfarande, som baserar sig på artikel 2.1 b i bioteknikdirektivet. 

6 §.Biologiskt material. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 1 § 6 mom. i den gällande patentlagen, genom vilket artiklarna 3.1 och 3.2 och 2.1 a i bioteknikdirektivet genomförs. Ordalydelsen i bestämmelsen i den gällande patentlagen ändras dock på finska så att den ligger närmare ordalydelsen i artikel 3.2 i bioteknikdirektivet genom att uttrycket ”vaikka sitä esiintyisi luonnossa” ersätts med uttrycket ”myös silloin, kun sitä esiintyy luonnollisessa tilassa”. På svenska behöver ingen ändring göras. Av motiveringen till den ursprungliga bestämmelsen (RP 21/2000 rd, s. 17–18) framgår det att avsikten med bestämmelsen inte var att avvika från det som avses i direktivet. 

7 §.Människokroppen och dess beståndsdelar. Paragrafens 1 mom. motsvarar till väsentliga delar 1 a § 1 mom. i den gällande patentlagen, och 2 mom. motsvarar 1 a § 2 mom. i den gällande patentlagen. Genom dessa genomförs artikel 5.1 och 5.2 i bioteknikdirektivet. 

8 §.Kirurgiska, terapeutiska och diagnostiska förfaranden. I den föreslagna paragrafen samlas de bestämmelser om medicinska uppfinningar som finns i den gällande patentlagen, samtidigt som ordalydelsen ses över. Paragrafen motsvarar 1 § 3 mom. i den gällande patentlagen och genom den begränsas patenterbarheten för uppfinningar som gäller kirurgiska, terapeutiska och diagnostiska förfaranden. Bestämmelsen grundar sig på det undantag från patentskyddet som möjliggörs i artikel 27.3 a i TRIPS-avtalet. Jämfört med den gällande patentlagen ersätts uttrycket ”såsom uppfinning anses inte” med uttrycket ”patent meddelas inte”. Avsikten är inte att ändra rättsläget, utan genom uttrycket lyfts det fram att även om dessa förfaranden kan vara förenade med tekniska uppfinningar, meddelas patent inte på sådana förfaranden. 

9 §.Uppfinningar som strider mot allmän ordning och god sed. Paragrafens 1 mom. motsvarar 1 b § 1 och 2 mom. i den gällande patentlagen, genom vilka artikel 6.1 i bioteknikdirektivet och artikel 27.2 i TRIPS-avtalet har genomförts. 

Paragrafens 2 mom. motsvarar 1 b § 3 mom. i den gällande patentlagen, genom vilket artikel 6.2 i bioteknikdirektivet har genomförts. 

10 §.Villkor för meddelande av patent. I den föreslagna paragrafen samlas i en och samma bestämmelse de tre viktigaste villkoren för en uppfinnings patenterbarhet: nyhet, uppfinningshöjd och industriell tillämpbarhet. För närvarande ingår villkoren i 1 och 2 § i den gällande patentlagen. I enlighet med bestämmelsen kan patent meddelas endast på en uppfinning som är ny, har uppfinningshöjd och är industriellt tillämpbar. 

I bestämmelsen förenhetligas terminologin så att den överensstämmer med internationell praxis genom att uttrycket ”väsentligen skiljer sig därifrån” i 2 § i den gällande lagen ersätts med uttrycket ”har uppfinningshöjd”, som är etablerat i den patenträttsliga terminologin och som även används i TRIPS-avtalet. På motsvarande sätt har uttrycket ”som kan tillgodogöras industriellt” i 1 § i den gällande lagen ändrats till ”industriellt tillämpbar”. Uttrycken syftar inte till att ändra tolkningen av termerna, och det närmare innehållet i villkoren anges i de efterföljande paragraferna. 

11 §.Nyhet. I paragrafens 1 mom. definieras nyhet. En uppfinning är ny om den inte tillhör känd teknik. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll kravet i 2 § 1 mom. i den gällande patentlagen på att en uppfinning ska vara ny i förhållande till vad som blivit känt före ingivningsdagen för patentansökan. I stället för uttrycket ”blivit känt” används uttrycket ”tillhör känd teknik”. Känd teknik definieras närmare i 13 § i den föreslagna lagen. Definitionen av nyhet motsvarar till väsentliga delar definitionen i artikel 54.1 i den europeiska patentkonventionen.  

I 2 mom. föreskrivs det om så kallad första medicinsk användning (produktkrav som är bundet till medicinsk användning). Momentet motsvarar 2 § 4 mom. i den gällande lagen. I enlighet med den föreslagna 8 § meddelas patent inte på ett sådant förfarande för kirurgisk eller terapeutisk behandling eller för diagnostisering som ska utövas på människor eller djur. Bestämmelsen tillämpas dock inte på en produkt som är avsedd att användas vid något av dessa förfaranden. Enligt det förslagna 11 § 2 mom. hindrar inte kravet på att uppfinningen ska vara ny att patent meddelas på ett känt ämne eller en känd blandning som ska användas för kirurgisk eller terapeutisk behandling eller för diagnostisering. En förutsättning är att användningen av ämnet eller blandningen inte är känd vid ett sådant förfarande, det vill säga den kända produktens hittills kända användning måste vara någon annan än kirurgisk, terapeutisk eller diagnostisk. Med andra ord, den som kommer på att ett ämne som är känt eller en blandning som är känd från något annat sammanhang kan användas diagnostiskt eller kirurgiskt eller har en terapeutisk effekt kan få patent på detta ämne eller denna blandning, vilket är bundet till dessa användningsområden, även om ämnet är känt eller blandningen känd sedan tidigare. Denna första medicinska användning utgör ett undantag från principen om obegränsat produktskydd. Obegränsat produktskydd innebär att patentskyddet bör omfatta alla produktens användningsområden, även om dessa inte har tagits upp i patentkravet på patentansökans ingivningsdag. Om patent tidigare har meddelats på ett ämne eller en blandning, upphäver det nya patentet inte det redan meddelade patentet. 

I 3 mom. föreskrivs det om så kallad andra medicinsk användning (produktkrav som är bundet till en viss medicinsk användning). Momentet motsvarar 2 § 5 mom. i den gällande lagen. Kravet på att uppfinningen ska vara ny hindrar inte heller att patent meddelas på ett känt ämne eller en känd blandning för användning vid något specifikt förfarande som avses i 8 §, om användningen av ämnet eller blandningen inte är känd vid detta specifika förfarande. Även om ett ämne eller en blandning som använts kirurgiskt, terapeutiskt eller diagnostiskt är kända sedan tidigare, ska det vara möjligt att få ett nytt produktpatent på ämnet eller blandningen, om användningen av ämnet eller blandningen inriktas på ny terapeutisk, diagnostisk eller kirurgisk användning.  

12 §.Uppfinningshöjd. I paragrafen definieras den uppfinningshöjd som krävs av en patenterbar uppfinning. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll kravet i 2 § 1 mom. i den gällande patentlagen på att en uppfinning väsentligen ska skilja sig från vad som blivit känt. Uttrycket ”känd teknik” har valts i stället för enbart ”känt”. På detta sätt betonas det, i enlighet med nuvarande praxis, att bedömningen av uppfinningshöjden ska basera sig på de tekniska egenskaperna hos uppfinningen i patentansökan, inte på eventuella andra i ansökan angivna icke-tekniska egenskaper hos uppfinningen.  

I bestämmelsen används definitionen i artikel 56 i den europeiska patentkonventionen om att en uppfinning inte får vara närliggande för en yrkesperson inom branschen i fråga. Lagstiftningstekniken möjliggör flexibilitet i takt med att tiden går och tekniken utvecklas och anpassning till exempelvis Europeiska patentverkets praxis. Jämfört med den officiella översättningen av den europeiska patentkonventionen ersätts termen ”fackman” med det könsneutrala uttrycket ”yrkesperson inom branschen i fråga”. 

13 §.Känd teknik. I paragrafen definieras begreppet känd teknik och det föreslås en preciserande bestämmelse om hur känd teknik ska beaktas vid bedömningen av uppfinningshöjden enligt 12 §. 

Enligt 1 mom. anses som känd teknik allt som har blivit offentligt före patentansökans ingivningsdag eller prioritetsdag.  

I 2 § 1 mom. i den gällande lagen hänvisas det tidsmässigt till vad som blivit offentligt före ingivningsdagen för patentansökan. I den föreslagna nya bestämmelsen hänvisas det förutom till ingivningsdagen också till prioritetsdagen. Syftet med tillägget är inte att ändra det rådande rättsläget, utan syftet är att förtydliga bestämmelsen så att prioritet i vissa situationer ska beaktas vid bedömningen av uppfinningens nyhet och uppfinningshöjd i stället ingivningsdagen. Närmare bestämmelser om prioriteten och dess verkan finns i 6 kap. i den föreslagna lagen. 

Något kan bli offentligt genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på något annat sätt. Till sådana andra sätt hör till exempel en muntlig utsaga eller publicering på internet eller i någon annan elektronisk form. Språket i skriften eller föredraget eller den plats där publiceringen sker har ingen betydelse med avseende på om något ska anses ha blivit offentligt. 

Enligt 2 mom. ska, utöver vad som nämns i 1 mom., även innehållet i en nationell patentansökan som i enlighet med bestämmelserna i 48 § blir offentlig på patentansökans ingivningsdag eller därefter anses tillhöra känd teknik, om dess ingivningsdag eller prioritetsdag infaller före patentansökans ingivningsdag eller prioritetsdag. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar andra meningen i 2 § 2 mom. i den gällande patentlagen. Formuleringen i den gällande lagen preciseras så att det i bestämmelsen tidsmässigt hänvisas till ingivningsdagen och prioritetsdagen för patentansökan och den tidigare ansökan. Syftet med tillägget är inte att ändra rättsläget, utan syftet är att förtydliga bestämmelsen så att prioritetsdagen i vissa situationer ska beaktas i stället ingivningsdagen.  

I 2 mom. föreskrivs det dessutom om ett undantag som gäller bedömningen av uppfinningshöjd och som innebär att innehållet i den tidigare ansökan dock inte beaktas vid bedömningen av uppfinningshöjden enligt 12 §. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll den fjärde meningen i 2 § 2 mom. i den gällande patentlagen. 

Bestämmelserna i 2 mom. är avsedda att tillämpas i sådana fall där en tidigare patentansökan avser samma uppfinning som den på vilken patent söks senare (äldre rätt då ansökningarna sammanfaller). Om två patentansökningar som gäller samma uppfinning inkommer till patentmyndigheten vid olika tidpunkter, har den vars handlingar först inkom till patentmyndigheten rätt till patentet, om inte den andres ansökan ger giltig prioritet från en tidigare tidpunkt (den s.k. first to file-principen). 

I 3 mom. anges det på vilka villkor även andra ansökningar än nationella patentansökningar har samma verkan som den som avses i 2 mom. Vid tillämpningen av 2 mom. jämställs med en nationell patentansökan också en finsk ansökan om nyttighetsmodellrätt samt en ansökan om europeiskt patent som gäller Finland och en internationell ansökan, om de uppfyller de föreskrivna villkoren. En ansökan om nyttighetsmodellrätt har samma verkan, om ansökan senare blir offentlig i enlighet med 18 § i den gällande lagen om nyttighetsmodellrätt. Samma verkan har även en internationell ansökan som fullföljs i Finland i enlighet med 74 § eller i enlighet med 45 d § i lagen om nyttighetsmodellrätt eller tas upp till handläggning i enlighet med 81 § i denna lag och som blir offentlig med stöd av 48 § eller med stöd av 18 § i lagen om nyttighetsmodellrätt. Samma verkan har även en europeisk patentansökan som gäller Finland, om den publiceras i enlighet med den europeiska patentkonventionen. Publiceringen av en europeisk patentansökan kan ske i enlighet med artikel 93 i den europeiska patentkonventionen eller, i fråga om en internationell ansökan som fullföljts vid Europeiska patentverket, i enlighet med artikel 153 i den konventionen. En europeisk patentansökan har inte den verkan som avses i 2 mom., om ett yrkande om att ansökan ska omfatta Finland har återkallats i enlighet med artikel 79.3 i den europeiska patentkonventionen före publiceringen av ansökan. I 84 § 3 mom. i denna lag föreslås det att en återkallelse av ett yrkande om att en europeisk patentansökan ska omfatta Finland ska ha samma verkan som en återkallelse av en nationell ansökan. Om yrkandet återkallas innan ansökan har publicerats, har detta således samma rättsverkningar i fråga om känd teknik som en återkallelse av en nationell ansökan innan den har blivit offentlig. 

De föreslagna bestämmelserna motsvarar till sitt sakinnehåll den tredje meningen i 2 § 2 mom. och 2 § 3 mom. i den gällande lagen samt 44 § i de gällande patentbestämmelserna. 

14 §.Meddelande av patent även om en uppfinning blivit allmänt tillgänglig. I paragrafen föreskrivs det om en så kallad nyhetsfrist, det vill säga att en uppgift om en uppfinning som blivit allmänt tillgänglig innan patentansökan gjordes i vissa fall inte utgör något hinder mot att patent meddelas på uppfinningen, även om den inte är ny, om sökanden ger in patentansökan inom en föreskriven tid från det att uppfinningen blev allmänt tillgänglig. Paragrafen motsvarar 2 § 6 mom. i den gällande patentlagen. Motsvarande bestämmelser finns också i artikel 55 i den europeiska patentkonventionen. I fråga om internationella utställningar grundar sig bestämmelsen på artikel 11 i Pariskonventionen. 

15 §.Industriell tillämpbarhet. I paragrafen definieras vad som avses med att en uppfinning är industriellt tillämpbar, vilket är ett villkor för meddelande av patent. Begreppet definieras inte i den gällande lagen. Uttrycket ”industriellt tillämpbar”, som föreslås i paragrafen, motsvarar till sitt sakinnehåll uttrycket ”som kan tillgodogöras industriellt” i 1 § 1 mom. i den gällande patentlagen och uttrycken ”kan tillgodogöras industriellt” och ”användbar” i artikel 27.1 i TRIPS-avtalet. Uttrycken ”industriellt” och ”tillämpbar” som används i definitionen samt själva definitionen motsvarar artikel 57 i den europeiska patentkonventionen, med undantag för att jordbruket inte uttryckligen nämns i författningstexten. Rättsläget ändras inte genom bestämmelsen och jordbruk ingår i den tillämpliga industrisektorn.  

3 kap. Ensamrätt  

16 §.Ensamrätt till direkt utnyttjande. I paragrafen föreskrivs det om innehållet i den ensamrätt till direkt utnyttjande som ett patent ger. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll 3 § 1 mom. i den gällande patentlagen, genom vilket artikel 28.1 i TRIPS-avtalet genomförs. I syfte att modernisera språkdräkten ersätts uttrycket ”bringande i omsättning” i den gällande lagen med uttrycket ”släppa ut på marknaden” (1 och 3 punkten) och uttrycket ”här i landet” med uttrycket ”i Finland” (2 punkten). 

Bestämmelserna i 3 § om innehållet i och begränsningarna av ensamrätten ändrades senast genom lag 23/2016 i samband med de ändringar som följde av avtalet om en enhetlig patentdomstol. Då ändrades paragrafen så att den bättre motsvarar artiklarna 25–27 om materiell patenträtt i avtalet i fråga, och i den gjordes det några lagtekniska ändringar. Samtidigt dryftades frågan om huruvida innehållet i ensamrätten enligt artiklarna 25 och 26 i avtalet om en enhetlig patentdomstol motsvarar 3 § i den finska patentlagen. Artiklarna 25 och 26 i avtalet om en enhetlig patentdomstol ansågs då, med hänsyn till begränsningarna i artikel 27, ge rättsinnehavaren samma ensamrätt att utnyttja ett patent som den då gällande 3 § i patentlagen (RP 45/2015 rd, s. 93). 

Eftersom 3 § i den gällande patentlagen till sitt innehåll och sin ordalydelse fortfarande motsvarar den då gällande 3 §, till den del paragrafen innehåller bestämmelser om innehållet i ensamrätten, behöver bestämmelserna om innehållet i ensamrätten inte ändras jämfört med nuläget. 

17 §.Ensamrätt till indirekt utnyttjande. I paragrafen föreskrivs det om innehållet i den ensamrätt till indirekt utnyttjande som ett patent ger, och den motsvarar till sitt sakinnehåll 3 § 2 mom. i den gällande patentlagen. Bestämmelsen är indelad i tre moment. 

18 §.Undantag från ensamrätten. I paragrafen har de allmänna undantagen från den ensamrätt som ett patent ger samlats. Punkterna 1–6 i förteckningen över undantag motsvarar till väsentliga delar 3 § 3 mom. 1–5 och 7 punkten i den gällande patentlagen. I 2 punkten har på finska ordet ”hyväksikäyttö” ersatts med ordet ”hyödyntäminen”. På svenska behöver ingen ändring göras. I 2 punkten ändras också uttrycket ”bringa i omsättning” till ”släppa ut på marknaden”. Bestämmelsen om biologiskt material i 6 punkten i den gällande förteckningen har flyttats till 20 § 1 mom. 

I förteckningen motsvarar 7 och 8 punkten 5 § 1 och 2 mom. i den gällande patentlagen, vilka har motiverats med ett förenhetligande med bestämmelserna i avtalet om en enhetlig patentdomstol (RP 45/2015 rd, s. 90–91). Undantaget i 8 punkten ska tolkas så att undantaget inte omfattar vilken som helst införsel till landet och användning av en patentskyddad produkt som hänför sig till reservdelar eller tillbehör till luftfartyg, utan så att åtgärder är tillåtna endast till den del de vidtas för reparation av ett utländskt luftfartyg i Finland. 

19 §.Omfattning av patent som skyddar biologiskt material. Paragrafens 1–3 mom. motsvarar till väsentliga delar 3 a § 1–3 mom. i den gällande patentlagen, genom vilka artikel 8.1 och 8.2 samt artikel 9 i bioteknikdirektivet har genomförts.  

20 §.Undantag från ensamrätten när det gäller användning av biologiskt material. I paragrafen har de undantag från den ensamrätt som ett patent ger när det gäller biologiskt material samlats.  

Enligt 1 mom. omfattar ensamrätten till ett patent inte användning av biologiskt material i syfte att odla fram, upptäcka eller utveckla nya växtsorter. Momentet motsvarar 3 § 3 mom. 6 punkten i den gällande patentlagen samt artikel 27 c i avtalet om en enhetlig patentdomstol. 

I 2 mom. föreskrivs det om konsumtion av patenträtt som förvärvats på biologiskt material inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Momentet motsvarar 3 a § 4 mom. i den gällande patentlagen, genom vilket artikel 10 i bioteknikdirektivet har genomförts. 

Paragrafens 3–4 mom. motsvarar till sitt sakinnehåll 3 b § 1–2 mom. i den gällande patentlagen, genom vilka artikel 11 i bioteknikdirektivet har genomförts. I 3 mom. föreskrivs det att det undantag som gäller jordbrukare ska omfatta växtförökningsmaterial. En jordbrukare ska för utnyttjande i jordbruket ha rätt att använda sin skörd av ett patentskyddat spannmål för reproduktion eller mångfaldigande i det egna jordbruket, varvid omfattningen av och de detaljerade villkoren för detta undantag ska överensstämma med vad som anges i artikel 14 i förordningen om växtförädlarrätt. Paragrafens 4 mom. innehåller motsvarande undantag i fråga om avelsboskap. En jordbrukare ska ha rätt att använda den skyddade boskapen för jordbruksändamål. Denna rätt omfattar att jordbrukaren får förfoga över djuret eller annat animaliskt reproduktionsmaterial för sin jordbruksverksamhet, men inte att jordbrukaren får sälja det inom ramen för eller i syfte att bedriva kommersiell reproduktionsverksamhet. 

21 §.Föranvändarrätt. I 1 mom. anges de förutsättningar under vilka den som vid tidpunkten för patentansökan yrkesmässigt har utnyttjat den i ansökan avsedda uppfinningen trots patentet får fortsätta utnyttjandet av uppfinningen (föranvändarrätt). I 2 mom. anges de förutsättningar under vilka föranvändarrätten kan övergå till någon annan. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll 4 § i den gällande patentlagen.  

22 §.Patentskyddets omfattning. I paragrafen föreskrivs det om patentkravens betydelse för patentskyddet. Enligt paragrafen bestäms omfattningen av det skydd som patentet eller patentansökan ger enligt patentkraven, och vid tolkningen av patentkraven hämtas ledning från beskrivningen av uppfinningen och ritningarna. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll 39 § i den gällande patentlagen. I stället för uttrycket ”för förståelse” i den gällande lagen används uttrycket ”vid tolkningen”, som bättre lämpar sig för modernt språkbruk. Också uttrycket ”må hämtas” i den gällande lagen har ändrats till ”hämtas”. Syftet med ändringarna är att förtydliga regleringen så att den bättre motsvarar det rådande rättsläget. Formuleringen motsvarar artikel 69 om patentskyddets omfattning i den europeiska patentkonventionen (EPC), enligt vilken det för förståelse av patentkraven emellertid får hämtas ledning från beskrivningen och ritningarna. Sammandraget ska däremot tjäna enbart som teknisk information och det hämtas inte ledning från det vid tolkningen av patentkraven. Sammandraget påverkar inte heller det skydd som ett patent ger. 

Enligt artikel 164.1 i den europeiska patentkonventionen utgör protokollet angående tolkningen av artikel 69 i den europeiska patentkonventionen en integrerad del av konventionen. Artikel 1 i protokollet tar upp allmänna principer för tolkningen av artikel 69. Enligt protokollet ska patentkraven inte tolkas uteslutande bokstavligt så att beskrivningen och ritningarna används enbart för att lösa oklarheter i patentkraven. Patentkraven ska inte heller förstås så att de endast tjänar som riktlinjer och att det beviljade skyddet de facto täcker allt som en yrkesperson inom branschen i fråga utifrån beskrivningen och ritningarna anser att patenthavaren har avsett. Tolkningen av patentkraven ska ligga mellan dessa två ytterligheter så att patenthavaren garanteras ett skäligt skydd och tredje parter en skälig rättssäkerhet. 

Till protokollet fogades 2001 en ny artikel 2 om så kallad ekvivalens. Enligt en utredning om ekvivalenstolkningen som handels- och industriministeriet lät göra i anslutning till detta motsvarar 39 § i den finska patentlagen väl artikel 69 i den europeiska patentkonventionen. Det att begreppet ekvivalens läggs till i protokollet angående tolkningen av artikel 69 i den europeiska patentkonventionen kräver inte nödvändigtvis närmare anvisningar i den finska patentlagen. I det sammanhanget ansågs det inte nödvändigt att ändra 39 § i patentlagen så att den helt motsvarar artikel 69 i den europeiska patentkonventionen. Samtidigt konstaterades det dock att vid tillämpningen av 39 § i patentlagen bör innehållet i protokollet angående tolkningen av artikel 69 i den europeiska patentkonventionen beaktas (RP 92/2005 rd, s. 28–29). Artikel 69 i den europeiska patentkonventionen och dess tolkningsprotokoll, särskilt artikel 2, beaktas av hävd i finsk rättspraxis vid tolkningen av paragrafen. Enligt ekvivalensläran anses ett patents skyddsomfång också omfatta så kallade ekvivalenta lösningar, det vill säga lösningar som entydigt lämpar sig för samma ändamål som de lösningar som utgör en del av den patentskyddade uppfinningen.  

23 §.Patentets giltighetstid. I paragrafen föreskrivs det om patentets giltighetstid. Paragrafens 1 mom. motsvarar till sitt sakinnehåll 40 § 1 mom. i den gällande patentlagen. Genom ändringen av ordalydelsen preciseras det att den längsta möjliga giltighetstiden för ett patent, beräknad enligt lagen om beräknande av laga tid, är 20 år från patentansökans ingivningsdag. Detta innebär att den sista möjliga giltighetsdagen för en patentansökan som gjorts till exempel den 30 maj 2025 är den 30 maj 2045. 

I 2 mom. föreskrivs det att en förutsättning för att ett patent ska kunna upprätthållas är att årsavgifterna betalas på det sätt som föreskrivs i 12 kap. Bestämmelsen motsvarar delvis 40 § 2 mom. i den gällande patentlagen. I lagförslaget ingår närmare bestämmelser om årsavgifterna i 12 kap. 

I 3 mom. ingår det en informativ hänvisning till möjligheten att förlänga rättsverkningarna av ett patent till skydd för läkemedel och växtskyddsmedel även efter patentets skyddstid med ett tilläggsskydd i enlighet med vad som närmare föreskrivs i 11 kap. 

24 §.Ändring av patentskyddet. I paragrafen föreskrivs det om ändring av patentkraven efter det att ett patent har meddelats. Om patentkraven ändras efter det att ett patent har meddelats, till exempel i ett invändningsförfarande, begränsningsförfarande eller ett förfarande för ogiltigförklaring vid domstol, får ändringarna inte leda till att patentets skyddsomfång utvidgas jämfört med det ursprungliga patentet.  

Enligt 19 § 2 mom. i den gällande lagen får patentskyddet inte utvidgas efter det att Patent- och registerstyrelsen lämnat sökanden ett i 19 § 1 mom. avsett meddelande om att ansökan kan godkännas. Bestämmelsen är en kvarleva från förfarandet enligt den patentlag som var i kraft före den 1 april 1997, där ett patent lades fram offentligt innan patent meddelades. Eftersom offentligt framläggande har ersatts med en patentskrift på den dag då patentet meddelas och ett invändningsförfarande efter det, finns det inte längre något behov av ett förbud mot en utvidgning av skyddet före meddelandet av patentet. Enligt förslaget ska förbudet mot en utvidgning av patentskyddet således börja vid den tidpunkt då patentet meddelades. Bestämmelsen motsvarar till denna del artikel 123.3 i den europeiska patentkonventionen. 

4 kap. Patentansökan och handläggning av ansökan  

25 §.Ansökan om patent. I paragrafen föreskrivs det att en nationell patentansökan ska göras skriftligen hos Patent- och registerstyrelsen. Paragrafen motsvarar första meningen i 7 § i den gällande lagen. Bestämmelsen har preciserats till den delen att den uttryckligen gäller en ansökan om nationellt patent. Bestämmelser om ansökan om internationellt patent föreslås i 72 § och bestämmelser om ansökan om europeiskt patent i 82 §.  

Den föreslagna bestämmelsen avviker från 19 § i förvaltningslagen (424/2003), enligt vilken ett ärende med myndighetens samtycke också får inledas muntligen. En ansökan om patent kan i praktiken inte göras muntligen, eftersom den uppfinning som det söks patent på ska anges i ansökan. Syftet med den föreslagna bestämmelsen att förtydliga ansökningsförfarandet.  

26 §.Patentansökans innehåll. I 1 mom. anges det vad en patentansökan ska innehålla. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak första meningen i 8 § 2 mom. och första meningen i 8 § 3 mom. i den gällande lagen. Ansökan ska innehålla en beskrivning av uppfinningen och ett eller flera patentkrav. Patentkrav definieras närmare i 29 §. Enligt förslaget ska en ritning inte längre utgöra en del av beskrivningen, utan en egen del av ansökan. Det är inte nödvändigt att ansökan innehåller en ritning. Sammandraget är ett kort sammanfattning av det som framgår av beskrivningen av uppfinningen, patentkraven och ritningarna i den lydelse de hade när ansökan gjordes. Sammandraget tjänar enbart som teknisk information, och med ledning av det kan en tredje part bedöma om det är nödvändigt att sätta sig in i själva ansökan. Sammanfattningen har ingen rättslig betydelse och beaktas inte vid fastställandet eller tolkningen av omfattningen av patentets skyddsomfång. Om ansökan omfattar en sådan deposition av biologiskt material som avses i 30 §, ska ansökan innehålla uppgifter om depositionen. 

I 2 mom. föreskrivs det att ansökan ska innehålla identifieringsuppgifter om uppfinnaren och sökanden. Om patent söks av någon annan än uppfinnaren eller om sökanden inte har gjort uppfinningen ensam, ska sökanden styrka sin rätt till uppfinningen. Bestämmelserna motsvarar till väsentliga delar 8 § 4 mom. i den gällande lagen. Skillnaden är att det i stället för en uppgift om uppfinnarens namn förutsätts identifieringsuppgifter om uppfinnaren och sökanden. Med identifieringsuppgifter avses i detta sammanhang utöver namn eller firma också sådana uppgifter på basis av vilka det är möjligt att styrka vem uppfinnaren eller sökanden är. Det föreslås att närmare bestämmelser om de uppgifter som behövs ska utfärdas genom förordning.  

I 3 mom. föreskrivs det att en ansökningsavgift ska betalas för ansökan och att det också ska betalas en årsavgift för ansökan på det sätt som föreskrivs i 12 kap. Bestämmelserna motsvarar till väsentliga delar 8 § 5 mom. i den gällande lagen. 

I 4 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning. 

27 §.Språket i patentansökan. I paragrafen föreskrivs det att patentansökan ska vara skriven på finska, svenska eller engelska. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll första meningen i 8 § 5 mom. i den gällande patentlagen.  

I paragrafen föreskrivs det också att om patentkraven är skrivna på engelska, ska sökanden ge in en översättning av kraven till finska eller svenska innan patentet meddelas. Den föreslagna bestämmelsen avviker från 8 § 5 mom. i den gällande patentlagen, enligt vilket sökanden ska ge in en översättning av de engelskspråkiga patentkraven till finska eller svenska innan ansökan blir offentlig enligt 22 §. Enligt förslaget behöver en översättning inte ges i samband med att ansökan blir offentlig, utan först innan patentet meddelas. Ingivandet av en översättning är dock en förutsättning för så kallat provisoriskt patentskydd, och därför kan det ligga i sökandens intresse att ge in en översättning redan i samband med att ansökan blir offentlig. Närmare bestämmelser om provisoriskt patentskydd och översättningar i anslutning till det finns i 137 §.  

I 8 § 5 mom. i den gällande patentlagen föreskrivs det att patentmyndigheten är skyldig att sörja för att patentkraven i en ansökan som är skriven på ett av nationalspråken översätts till det andra nationalspråket innan ansökan blir offentlig. Enligt förslaget ska kraven på översättning av en ansökan på ett av nationalspråken slopas helt och hållet, vilket innebär att det inte behöver sörjas för översättningarna när ansökan blir offentlig. Likaså föreslås det att bestämmelsen i momentets sista mening slopas. Enligt bestämmelsen ska patentmyndigheten, om sökanden ger in en översättning till det ena nationalspråket av kraven och sammandraget i en ansökan på engelska, vid behov sörja för översättningen av dem till det andra nationalspråket. Bestämmelsens ”vid behov” hänvisar till exempel till en situation där en tredje part begär en översättning av kraven till det egna nationalspråket för att kunna bedöma kravens skyddsomfång. I 20 § i språklagen (423/2003) föreskrivs det att om ett beslut eller någon annan handling har skrivits på ett annat än någon av parternas språk, ska en myndighet på begäran ge parten en avgiftsfri officiell översättning av dessa handlingar till den del de gäller partens rätt, fördel eller skyldighet. Bestämmelsen i språklagen är också tillämplig på patent och patentansökningar. I patentlagen finns det inget behov av att föreskriva om undantag från bestämmelsen i språklagen. 

28 §.Tydlig och fullständig patentansökan. I 1 mom. föreskrivs det att uppfinningen i patentansökan ska vara så tydligt och fullständigt angiven att en yrkesperson inom branschen i fråga med ledning av den kan utöva uppfinningen. I 8 § 2 mom. i den gällande lagen föreskrivs det att beskrivningen ska vara så tydlig att en fackman med ledning därav kan utöva uppfinningen.  

I den gällande lagen hänvisar termen ”beskrivning” till den beskrivning av uppfinningen, inklusive ritningar, som ingår i ansökan. Enligt 26 § i den föreslagna lagen är beskrivningen och ritningarna separata delar av ansökan. Dessutom definierar patentkraven uppfinningen, vilket innebär att en yrkesperson inom branschen i fråga utnyttjar hela ansökan vid genomförandet av uppfinningen i ansökan. Termen ”beskrivning”, som används i den gällande lagen, har ersatts med en hänvisning till uppfinningen i patentansökan. Termen ”fackman” har ersatts med det könsneutrala uttrycket ”yrkesperson inom branschen i fråga”.  

I gällande rättspraxis anses termen ”tydlig” innebära att beskrivningen av uppfinningen i ansökan inte bara är tydlig utan också tillräcklig för att en yrkesperson inom branschen i fråga ska kunna utöva uppfinningen utifrån den allmänna kunskap som lagts fram i ansökan och som finns på ansökans ingivningsdag. I motsvarande bestämmelser i artikel 83 i den europeiska patentkonventionen och artikel 5 i konventionen om patentsamarbete används termerna ”clear and complete”. För tydlighetens skull har termen ”tydlig” i den gällande lagen ersatts med termerna ”tydlig och fullständig”.  

I 2 mom. föreskrivs det om ytterligare villkor för när uppfinningar som avser ett biologiskt material ska anses vara tydligt och fullständigt angivna. Bestämmelsen motsvarar sista meningen i 8 § 2 mom. i den gällande lagen. 

I 3 mom. föreskrivs det att om uppfinningen gäller en gensekvens eller delsekvens av en gen, ska det av patentansökan framgå hur uppfinningen kan användas industriellt. Genom bestämmelsen genomförs artikel 5.3 i bioteknikdirektivet, enligt vilken den industriella användningen av en gensekvens eller delsekvens av en gen tydligt ska framgå av patentansökan. Bestämmelsen har ingen motsvarighet i den gällande lagen. 

De ändringar och tillägg som föreslås ovan syftar inte till att ändra rättspraxisen. 

29 §.Patentkrav. I paragrafen föreskrivs det att de patentkrav som anges i patentansökan definierar den uppfinning för vilken patentskydd söks. Vidare föreskrivs det att patentkraven ska vara tydliga, koncisa och ha stöd i beskrivningen av uppfinningen. I 8 § 2 mom. i den gällande lagen föreskrivs det att ansökan ska innehålla bestämd uppgift om vad som söks skyddat genom patentet (patentkrav).  

Vid utformningen av paragrafen har det tagits modell av artikel 84 i den europeiska patentkonventionen och artikel 6 i konventionen om patentsamarbete. I båda artiklarna används termerna ”clear and concise” i stället för den finska lagens term ”bestämd”. Termen ”bestämd” innebär att patentkraven ska vara så tydliga och koncisa att det är möjligt att bedöma vilken uppfinning de skyddar. Termen ”koncis” (”concise”) hänvisar särskilt till att tolkningen av kraven inte får vara oskäligt arbetskrävande som en följd av ett stort antal krav, många alternativ i samma krav eller onödig upprepning i kraven.  

30 §.Deposition av biologiskt material. I paragrafen föreskrivs det om deposition av biologiskt material i en särskild depositionsinstitution, om det vid utövandet av en uppfinning ska användas biologiskt material som varken är allmänt tillgängligt eller kan beskrivas så i ansökningshandlingarna att en yrkesperson inom branschen i fråga med ledning av dessa kan utöva uppfinningen. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar 8 a § i den gällande lagen. Termen ”fackman” har ersatts med den könsneutrala formen ”yrkesperson inom branschen i fråga”. Det nya 3 mom. ska innehålla ett bemyndigande att utfärda förordning. 

31 §.Patentansökans ingivningsdag. I paragrafen föreskrivs det om bestämmande av ingivningsdagen för en nationell patentansökan som Patent- och registerstyrelsen tagit emot. I den gällande lagen föreskrivs det om bestämmande av en ingivningsdag i 8 b §, och bestämmelsen grundar sig på artikel 5 i fördraget om patenträtt (PLT). Ansökans ingivningsdag är ett viktigt begrepp vid fastställandet av patentets skyddstid och prioritet, och därför har det avtalats om principerna för bestämmande av ingivningsdagen genom ett internationellt avtal. 

Paragrafens 1 mom. motsvarar till väsentliga delar 8 b § 1 mom. i den gällande lagen, i vilket det föreskrivs om de villkor som ska vara uppfyllda för att patentansökan ska kunna ges en ingivningsdag. I förslaget har dock bestämmelsens ordalydelse setts över. Som ingivningsdag för en nationell patentansökan som Patent- och registerstyrelsen tagit emot bestämmer Patent- och registerstyrelsen den dag då de föreskrivna villkoren är uppfyllda. Av ansökan ska det framgå att den är en patentansökan, Av ansökan eller dess följebrev ska det direkt eller indirekt framgå att sökanden har för avsikt att ansöka om patent. Ansökan ska innehålla sökandens identifierings- eller kontaktuppgifter. Det ska antingen gå att identifiera sökanden eller vara möjligt att kontakta sökanden. Ansökan ska innehålla antingen en beskrivning av uppfinningen, en ritning som avser uppfinningen eller en specificerad hänvisning till en tidigare gjord ansökan om patent eller nyttighetsmodell. Med nämnda beskrivning eller ritning avses att ansökan innehåller text eller ritningar som framstår som en beskrivning av uppfinningen eller ritningar som avser uppfinningen. En hänvisning till en tidigare gjord ansökan ska innehålla uppgifter om ingivningsdagen för ansökan om patent eller nyttighetsmodell, ansökningsnumret samt den patentmyndighet till vilken ansökan har getts in.  

Paragrafens 2 och 3 mom. motsvarar helt 8 b § 2 och 3 mom. i den gällande lagen. I momenten föreskrivs det om förfarandena för att komplettera brister som hänför sig till bestämmandet av ingivningsdagen och hur ingivningsdagen bestäms efter kompletteringen. 

Paragrafens 4 mom. är nytt och har ingen tydlig motsvarighet i den gällande lagen. I momentet föreslås ytterligare bestämmelser för en sådan situation som avses i 1 mom. 3 punkten underpunkt c där ingivningsdagen för ansökan grundar sig på en hänvisning till en tidigare gjord ansökan. Om den ansökan som det hänvisas till har getts in till en patentmyndighet utanför Finland, ska sökanden ge in en styrkt kopia av ansökan inom fyra månader från ansökans ingivningsdag. Bestämmelsen om att en kopia ska ges in inom nämnda tidsfrist grundar sig på regel 2.5 b ii i tillämpningsföreskrifterna till fördraget om patenträtt. Om sökanden ger in en kopia i enlighet med vad som anges ovan, anses den ha kommit in till patentmyndigheten på ansökans ingivningsdag. Bestämmelsen i fråga motsvarar 21 § 3 mom. i den gällande förordningen. Om kopian ges in efter utsatt tid, anses den inte ha kommit in på ansökans ingivningsdag. Då betraktas kopian som ett tillägg till ansökan, och patent söks i strid med 35 § på något som inte framgick av ansökan på ingivningsdagen. Patent kan endast meddelas på en sådan uppfinning som framgår av handlingarna på ingivningsdagen. 

32 §.Delar som saknas i ansökan och ändring av ingivningsdagen. I paragrafen föreskrivs det om Patent- och registerstyrelsens skyldighet att förelägga sökanden att ge in de delar av ansökan som saknas samt om ingivandet av de delar som saknas. Paragrafen motsvarar i huvudsak 8 c § i den gällande lagen, men i den har det gjorts vissa förtydligande ändringar så att den bättre motsvarar artikel 5.5 och 5.6 i fördraget om patenträtt. 

I 1 mom. föreskrivs det om Patent- och registerstyrelsens skyldighet att förelägga sökanden att komplettera sin ansökan. Om Patent- och registerstyrelsen upptäcker att det i en ansökan som fått ingivningsdag saknas en eller flera sådana delar av beskrivningen eller ritningarna till vilka det hänvisas i beskrivningen eller patentkraven, ska sökanden föreläggas att komplettera sin ansökan inom två månader. Skyldigheten gäller brister som Patent- och registerstyrelsen upptäcker i samband med bestämmandet av ingivningsdag eller kort därefter. Bestämmelsen ska inte tillämpas om det i ett senare skede upptäcks att en del saknas, till exempel i samband med prövningen av patenterbarheten. Bestämmelsen förutsätter inte heller att Patent- och registerstyrelsen i samband med bestämmandet av ingivningsdagen aktivt kontrollerar om en del av beskrivningen eller ritningen saknas. Om en sådan brist ändå upptäcks, ska myndigheten förelägga sökanden att komplettera ansökan.  

I 2 mom. föreskrivs det om sökandens rätt att ge in de delar av beskrivningen eller ritningarna som saknas samt om framskjutande av ingivningsdagen. Sökanden kan ge in de delar av beskrivningen eller ritningarna som saknas i ansökan inom två månader antingen från ansökans ursprungliga ingivningsdag eller från föreläggande enligt 1 mom. Om sökanden ger in de saknade delarna inom utsatt tid, ska som ingivningsdag för patentansökan gälla den dag då samtliga saknade delar har getts in, om inte något annat följer av 3 och 4 mom. 

Möjligheten att komplettera ansökan grundar sig på artikel 5.6 a i fördraget om patenträtt. Jämfört med 8 c § i den gällande lagen framgår det tydligare av den föreslagna formuleringen att komplettering inte förutsätter ett föreläggande från patentmyndigheten. Motsvarande bestämmelse ingår också i 65 § i de gällande patentbestämmelserna. Syftet med bestämmelsen är att göra det möjligt att ge in sådana delar som saknas helt och hållet eller att ersätta uppenbart felaktiga delar med avsedda delar. Med stöd av bestämmelsen är det inte möjligt att ge in nya, förbättrade versioner av en tidigare ingiven ansökningstext eller av ritningarna.  

Paragrafens 3 mom. motsvarar 8 c § 2 mom. i den gällande lagen. Om sökanden återkallar i 2 mom. avsedda i efterhand ingivna delar av en ansökan inom en månad från det att de gavs in, ska den ursprungliga ingivningsdagen för ansökan gälla. 

I 4 mom. föreskrivs det om en situation där sökanden ger in de saknade delarna i enlighet med 2 mom. och de saknade delarna i sin helhet framgår av den tidigare ansökan från vilken prioritet har begärts på den ursprungliga ingivningsdagen. I en sådan situation blir ingivningsdagen den ursprungliga ingivningsdagen, om sökanden begär det och ger in en kopia av den ansökan som ligger till grund för prioriteten inom den tid som satts ut enligt 2 mom. Jämfört med 8 c § 3 mom. i den gällande lagen har det gjorts ett tillägg om att begäran om prioritet ska ha framställts på den ursprungliga ingivningsdagen enligt 31 §. Jämfört med den gällande lagen har det också lagts till en bestämmelse om att kopian då ska anses ha kommit in till Patent- och registerstyrelsen på ansökans ingivningsdag. Om kopian ges in efter utsatt tid, anses den inte ha kommit in på ansökans ingivningsdag. Då betraktas kopian som ett tillägg till ansökan, och det är möjligt att patent söks i strid med 35 § på något som inte framgick av ansökan på ingivningsdagen. 

33 §.Ansökan som innehåller flera uppfinningar. Paragrafen motsvarar 10 § i den gällande lagen, i vilken det föreskrivs att det i samma ansökan inte får sökas patent på två eller flera av varandra oberoende uppfinningar.  

Kravet på enhetlighet grundar sig i första hand på administrativa aspekter. En patentansökan ska gälla endast en enda uppfinning för att handläggningen av ansökan ska vara effektiv och tydligt strukturerad. Om flera uppfinningar som är oberoende av varandra får tas in i en och samma ansökan, blir det svårt att handlägga ansökan och klassificeringen av ansökningarna försvåras. Bestämmelsen hindrar också situationer där sökanden försöker betala endast en ansökningsavgift för att få flera av varandra oberoende uppfinningar granskade och eventuellt skyddade.  

En patentansökan kan dock innehålla flera uppfinningar, om de är beroende av varandra. Med beroende avses att uppfinningarna har ett tekniskt samband och bygger på en gemensam uppfinningstanke. Bedömningen av om kravet på tekniskt samband och en gemensam uppfinningstanke uppfylls görs av Patent- och registerstyrelsen i samband med handläggningen av ansökan, framför allt i samband med granskningen. Till exempel uppfinningar som gäller en anordning och en metod kan bilda en enhetlig helhet, och kan då tas in i samma ansökan. 

34 §. Delning av en ansökan. I paragrafen föreskrivs det om delning av en ansökan. I 11 § i den gällande patentlagen föreskrivs det om de grunder på vilka sökanden kan göra en avdelad eller utbruten ansökan. Närmare bestämmelser om delning och utbrytning finns i 22–24 § i den gällande förordningen.  

I den föreslagna nya lagen slopas utbrytning helt och hållet. Utbrytningsförfarandet används ytterst sällan. Under åren 2015–2024 har fem utbrutna ansökningar getts in, den senaste 2020. Den europeiska patentkonventionen (EPC) känner inte utbrytning, och Sverige har avstått från utbrytning i sin nya patentlag, som trädde i kraft 2025. Eftersom utbrytning är av betydelse endast i ett fåtal specialfall där sökanden utan vetskap har handlat lagstridigt och eftersom det inte finns något praktiskt behov av förfarandet, föreslås det att utbrytning stryks i patentlagen. 

I 1 mom. föreskrivs det att om flera uppfinningar är beskrivna i ansökan på ingivningsdagen, får sökanden dela ansökan i flera ansökningar. En ny ansökan som gäller en uppfinning som avdelats från stamansökan anses ha tillkommit genom delning endast om delningen framgår av den nya ansökan när den gjordes. I en sådan ansökan ska stamansökans nummer uppges. Den nya ansökan anses vara gjord samtidigt som stamansökan. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak första och sista meningen i 22 § samt 24 § 2 mom. i den gällande förordningen.  

I 2 mom. föreskrivs det att delning är möjlig endast innan ansökan har avgjorts slutligt. Begränsningen grundar sig på 11 § i den gällande lagen. Enligt 42 § i de gällande patentbestämmelserna avser begränsningen att delning, om en stamansökan har avslagits, kan äga rum så länge besvärstiden löper, oavsett om besvär anförs. Om stamansökan har avskrivits kan delning äga rum så länge återupptagningsfristen löper, oavsett om ansökan återupptas. Däremot avser begränsningen inte bestämmelsen i andra meningen i 22 § i den gällande förordningen om att delning ska ske innan ett sådant meddelande om godkännande av ansökan som avses i 19 § 1 mom. i den gällande lagen har lämnats. Enligt den föreslagna lagen ska förbudet mot delning inte längre vara förenat med lämnandet av ett meddelande om godkännande av ansökan, utan det ska vara möjligt att dela ansökan till dess det har kungjorts att patent har meddelats. 

35 §.Ändring av ansökan. I paragrafen föreskrivs det om ändring av en patentansökan. En patentansökan får inte ändras på ett sådant sätt att patent söks på något som inte framgick av ansökan på dess ingivningsdag. Paragrafen motsvarar i övrigt 13 § i den gällande lagen, men uttrycket ”när den gjordes” har ändrats till ”på dess ingivningsdag”. 

Regleringen motsvarar artikel 123.2 i den europeiska patentkonventionen (EPC), enligt vilken en europeisk patentansökan inte får ändras så att ansökan kommer att omfatta något som går utöver innehållet i ansökan i dess lydelse vid ingivandet. 

36 §.Diarium. I paragrafen föreskrivs det om de uppgifter i patentansökan som ska antecknas i det elektroniska diarium som förs av Patent- och registerstyrelsen och om sekretessen för uppgifterna.  

I 1 mom. föreskrivs det att Patent- och registerstyrelsen ska föra diarium över inkomna patentansökningar. Bestämmelsen motsvarar i övrigt andra meningen i 7 § i den gällande lagen, men i stället för den finska termen ”päiväkirja” används termen ”diaari”. Den svenska termen ”diarium” ändras inte. I stället för den detaljerade förteckningen i 7 a § i den gällande lagen ska det i det föreslagna momentet endast föreskrivas samlat och på allmän nivå om vilka uppgifter som ska antecknas i diariet. I diariet antecknas för varje ansökan de personuppgifter som behövs för handläggningen, uppgifter om sökt patent samt åtgärder som gäller ansökan. Till sådana personuppgifter hör bland annat sökandens, uppfinnarens och det eventuella ombudets namn, kontaktuppgifter och hemvist samt behövliga identifieringsuppgifter, såsom personbeteckning eller FO-nummer. Bestämmelser om det närmare innehållet i diariet utfärdas genom förordning av statsrådet. 

Enligt 2 mom. ska ansökningshandlingarna samt andra anteckningar än sådana som gäller ansökningsnumret, sökanden, ombudet, ansökningstyp, ankomstdag, ingivningsdag, prioritet och ansökans status vara sekretessbelagda tills den patentansökan som gäller anteckningarna har blivit offentlig enligt 48 §. Med ansökningstyp avses uppgift om huruvida ansökan är en nationell patentansökan eller en internationell patentansökan eller en europeisk patentansökan som har omvandlats till en nationell patentansökan, Med uppgifter om prioritet avses uppgift om var den tidigare ansökan som åberopas som prioritetsgrundande har getts in samt ansökans ingivningsdag och nummer. Med uppgift om delning avses numret på stamansökan, om ansökan har åstadkommits genom delning, och numret på den avdelade ansökan, om det genom delning av ansökan har uppkommit en ny ansökan. Med ansökans status avses till exempel uppgift om huruvida ansökan är anhängig eller återkallad eller har avslagits eller avskrivits. 

I den gällande lagen är de sekretessbelagda uppgifterna förtecknade i 7 a § 2 mom. Enligt förslaget är utgångspunkten i den nya lagen att ansökningshandlingarna och de uppgifter som hänför sig till ansökan ska vara sekretessbelagda tills ansökan blir offentlig i enlighet med 48 §. I 2 mom. förtecknas endast de uppgifter som är offentliga från och med ansökans ankomstdag.  

Grundlagsutskottet har ansett att det med stöd av lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet finns ett lagstadgat tvingande skäl till att sekretessbelägga uppgifter i en ansökan. Vidare har en begränsning ansetts godtagbar förutsatt att det i lagen har fastställts att sekretessen är tidsbunden, alltså gäller tills patentansökan blir offentlig, och att handlingarna därefter blir offentliga (GrUU 50/2010 rd, s. 4). 

37 §.Skyldighet att redovisa utländska granskningsresultat. I paragrafen föreskrivs det om sökandens skyldighet att på Patent- och registerstyrelsens begäran redovisa granskningsresultaten i fråga om en utländsk ansökan som gäller samma uppfinning. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 74 § 3 mom. i den gällande lagen med den preciseringen att redovisningsskyldigheten endast gäller på begäran av Patent- och registerstyrelsen. 

38 §.Granskning av en ansökan med flera av varandra oberoende uppfinningar. I paragrafen föreskrivs det om Patent- och registerstyrelsens granskning av ansökan i en situation där ansökan innehåller av varandra oberoende uppfinningar. Om ansökan står i strid med bestämmelserna i 33 § så att patentkraven innehåller av varandra oberoende uppfinningar, granskar Patent- och registerstyrelsen patenterbarheten hos den uppfinning som anges först i patentkraven. Patent- och registerstyrelsen kan, om den så önskar, även granska patentbarheten hos andra uppfinningar, men den är endast skyldig att granska patenterbarheten hos den uppfinning som anges först. Om ansökan innehåller av varandra oberoende uppfinningar, kan sökanden dela ansökan i enlighet med 34 §. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i den gällande lagen, men den motsvarar nuvarande praxis och 36 § 1 mom. i patentbestämmelserna. 

39 §.Nyhetsgranskning av internationellt slag. Paragrafen motsvarar till väsentliga delar 9 § i den gällande lagen och innehåller bestämmelser om att Patent- och registerstyrelsen på sökandens begäran ska låta en finsk patentansökan nyhetsgranskas vid en internationell nyhetsgranskningsmyndighet (s.k. International Type Search, ITS).  

Bestämmelsen grundar sig på artikel 15.5 i konventionen om patentsamarbete (PCT). Om den nationella lagstiftningen i en PCT-konventionsstat tillåter det, kan den som ger in en nationell ansökan, under de förutsättningar som anges i den nationella lagstiftningen, begära att ansökan ska bli föremål för nyhetsgranskning som motsvarar internationell nyhetsgranskning (nyhetsgranskning av internationellt slag). På detta sätt bereds i första hand inhemska sökande möjlighet att redan när de ger in en nationell ansökan få en granskning som motsvarar en internationell nyhetsgranskning och eventuellt bättre klarhet om huruvida det senare lönar sig att ge in en motsvarande internationell patentansökan som gäller flera länder. Paragrafens 1 mom. innehåller en bestämmelse som överensstämmer med 5 § i den gällande förordningen, enligt vilken begäran ska framställas och avgiften betalas inom tre månader från ansökans ingivningsdag.  

40 §.Brister i patentansökan och avhjälpande av dem. I paragrafen föreskrivs det om Patent- och registerstyrelsens åtgärder i sådana fall när sökanden inte har iakttagit bestämmelserna om ansökan eller om det finns andra hinder mot att bifalla ansökan. I paragrafen föreskrivs det också att en ansökan ska avskrivas om årsavgiften inte betalas i enlighet med 12 kap. under den tid ansökan är anhängig. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 15 § i den gällande lagen.  

I 1 mom. föreskrivs det att om sökanden inte har iakttagit bestämmelserna om ansökan, eller om Patent- och registerstyrelsen i övrigt anser att det finns hinder mot att bifalla ansökan, ska sökanden föreläggas att yttra sig eller avhjälpa bristerna. I sammandraget kan Patent- och registerstyrelsen dock, utan att höra sökanden, göra de ändringar som den anser nödvändiga. Sökanden ska i enlighet med 33 § i förvaltningslagen ges en frist som är tillräcklig för att yttra sig eller avhjälpa bristerna. 

I 2 mom. föreskrivs det att om sökanden inte inom en tid som anges i föreläggandet yttrar sig eller avhjälper anmärkta brister, ska ansökan avskrivas. Föreläggandet ska innehålla en upplysning om denna påföljd. I 3 mom. föreskrivs det att en avskriven ansökan ska återupptas, om sökanden inom fyra månader efter utgången av den förelagda tiden yttrar sig eller avhjälper bristerna och inom samma tid betalar en återupptagningsavgift. Uttrycket ”vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist” i 15 § i den gällande lagen har ändrats till ”avhjälper bristerna”. Syftet med den nya formuleringen är inte att ändra rättspraxis, utan att skapa klarhet i de åtgärder som behövs. Sökanden måste till exempel betala det uteblivna beloppet inom utsatt tid, och det räcker inte med att enbart vidta förberedande åtgärder för betalningen för att bristen ska bli avhjälpt.  

I 4 mom. föreskrivs det att om inte sökanden betalar årsavgift i enlighet med bestämmelserna i 12 kap., ska ansökan avskrivas utan föregående föreläggande. En ansökan som har avskrivits på denna grund får inte återupptas. Till denna del avviker bestämmelsen från den avskrivning som görs med stöd av 2 mom. En sökande som har försummat att betala årsavgift på förfallodagen har i enlighet med 100 § 4 mom. möjlighet att betala årsavgiften förhöjd inom sex månader från förfallodagen. 

41 §.Avslag på patentansökan. Paragrafen motsvarar till väsentliga delar 16 § i den gällande lagen och innehåller bestämmelser om villkoren för avslag på en ansökan. Om Patent- och registerstyrelsen anser att det finns hinder mot att bifalla ansökan och sökanden har haft tillfälle att yttra sig över hindret, ska ansökan avslås, såvida det inte finns anledning att ge sökanden ett nytt föreläggande. Ett formellt villkor för avslag är att sökanden har haft tillfälle att yttra sig över en omständighet som utgör ett hinder mot meddelandet av patentet.  

42 §.Bättre rätt till uppfinning. I paragrafen föreskrivs det om Patent- och registerstyrelsens åtgärder i situationer där någon bevisar att han eller hon har bättre rätt till en uppfinning och kräver att ansökan överförs på honom eller henne. Om överföring har yrkats, får ansökan inte avskrivas, avslås eller bifallas, inte heller återkallas förrän yrkandet har prövats slutligt. Paragrafen motsvarar i övrigt 18 § i den gällande lagen, men bestämmelsen om att den som får patentansökan överförd på sig ska erlägga ny ansökningsavgift har strukits. Om den ursprungliga sökanden har betalat ansökningsavgiften, finns det varken behov eller grund för att betala en ny ansökningsavgift. Att bedöma och överföra en begäran om överföring av en patentansökan är en sedvanlig åtgärd i patentprocessen. Enligt den gällande avgiftsförordningen tas det vid överföringen av ett patent ut en avgift för anteckningen i patentregistret, medan en överföring av en ansökan är avgiftsfri.  

43 §.Påstående om bättre rätt till uppfinning. I paragrafen föreslås bestämmelser om Patent- och registerstyrelsens åtgärder i situationer där någon påstår sig ha bättre rätt till en uppfinning. Paragrafens 1 mom. motsvarar till sitt sakinnehåll 17 § 1 mom. i den gällande lagen. Om Patent- och registerstyrelsen anser att en tredje parts rätt till en uppfinning är oviss, får Patent- och registerstyrelsen förelägga parten att väcka talan vid domstol inom en viss tid vid äventyr att påståendet lämnas utan avseende vid den fortsatta prövningen av patentansökan.  

I 2 mom. föreskrivs det att om en tvist om bättre rätt till en uppfinning är anhängig vid domstol, får ansökan inte avskrivas, avslås eller bifallas och inte heller återkallas förrän målet har avgjorts slutligt. Bestämmelsen innebär en ändring av 17 § 2 mom. i den gällande lagen, enligt vilket patentansökan kan förklaras vilande till dess målet slutligen avgjorts i domstol. Enbart det att handläggningen av ansökan förklaras vilande hindrar inte till exempel att ansökan återkallas eller att den avskrivs på grund av en obetald årsavgift. Det bör förhindras att ansökan upphör att vara anhängig så länge en tvist om bättre rätt till uppfinningen är anhängig i domstol. 

44 §.Anmärkningar från tredje parter. Paragrafen är ny och i den föreskrivs det om en anmärkning (så kallad erinran) som gäller en anhängig ansökan och som en tredje part ger in till Patent- och registerstyrelsen. I paragrafen föreskrivs det att om det medan en patentansökan handläggs ges in en skriftlig anmärkning till Patent- och registerstyrelsen om uppfinningens patenterbarhet, ska patentsökanden underrättas om detta. Den som framställer en anmärkning blir inte part i handläggningen av ansökan.  

Under handläggningen av en patentansökan har tredje parter möjlighet att skriftligen underrätta Patent- och registerstyrelsen om omständigheter som gäller patenterbarheten hos den uppfinning som ansökan avser. Ibland kan en tredje part ha kännedom om material som är av betydelse för patenterbarheten och som prövningsingenjören inte har hittat eller som inte kan hittas i offentliga databaser eller på internet. I anmärkningen är det möjligt att informera till exempel om handlingar som visar att uppfinningen saknar nyhet eller uppfinningshöjd. Anmärkningen kan också gälla andra villkor för patenterbarhet enligt 2 kap., till exempel industriell tillämpbarhet, eller förutsättningarna för godkännande av ansökan enligt 4 kap., såsom tydliga krav, tillräcklig beskrivning av uppfinningen eller ändring av ansökan i strid med bestämmelserna. Under handläggningen av ansökan beaktar Patent- och registerstyrelsens prövningsingenjör alla omständigheter som han eller hon tagit del av vid bedömningen av uppfinningens patenterbarhet, och därför ska en tredje parts anmärkning delges patentsökanden. Med tredje part avses bland annat fysiska och juridiska personer. Anmärkningen kan också framställas anonymt. Den som framställer en anmärkning blir inte part i handläggningen av ansökan. Bestämmelsen gäller endast anmärkningar under handläggningen av ansökan. Efter det att patentet har meddelats har en tredje part möjlighet att göra en invändning eller väcka en talan om ogiltighet vid domstol. 

Paragrafens första mening motsvarar till väsentliga delar den första meningen i 26 a § i den gällande patentförordningen. Uttrycket ”en skrivelse som är av betydelse för prövningen” har ändrats till uttrycket ”en anmärkning om uppfinningens patenterbarhet”. Termen ”anmärkning” används i motsvarande bemärkelse också i 23 § i den gällande varumärkeslagen. Anmärkningen är av betydelse för granskningen av ansökan, om den hänför sig till uppfinningens patenterbarhet. I paragrafen föreskrivs det dessutom för tydlighetens skull att den som framställer en anmärkning inte blir part i handläggningen av ansökan. En motsvarande bestämmelse finns också i 23 § i den gällande varumärkeslagen. 

I den föreslagna paragrafen ingår inte den bestämmelse i andra meningen i den gällande förordningen, enligt vilken Patent- och registerstyrelsen ska underrätta den som gjort anmärkningen om möjligheten att göra en invändning, om patent meddelas. Den som gör en invändning blir inte part i handläggningen av ansökan, och därför är Patent- och registerstyrelsen underrättelse för närvarande endast en delgivning om att patent har meddelats och om att invändningstiden börjar. Numera är det möjligt att följa processen för handläggning av ansökan via Patent- och registerstyrelsens Patentinformationstjänst, av vilken också meddelandet av patent och den därpå följande invändningstiden framgår. Numera finns det inte längre något behov av en separat underrättelse från Patent- och registerstyrelsen på samma sätt som när den gällande förordningen utfärdades. Anmärkningar framställs ofta också anonymt, vilket innebär att det inte ens är möjligt att ge någon underrättelse.  

45 §.Underrättelse om att patentansökan kan bifallas. I paragrafen föreskrivs det om de faser som föregår meddelandet av patent, när en ansökan enligt Patent- och registerstyrelsens uppfattning kan bifallas.  

I 1 mom. föreskrivs det om myndighetens åtgärder. Om ansökan är gjord i föreskriven ordning och det inte anses finnas något hinder mot att bifalla den, ska Patent- och registerstyrelsen underrätta sökanden om att ansökan kan bifallas. För sökanden ska det samtidigt visas i vilken omfattning myndigheten har för avsikt att meddela patentet. Paragrafens första mening motsvarar 19 § 1 mom. i den gällande lagen. Den andra meningen har ingen motsvarighet i den gällande lagen, men bestämmelser om en motsvarande åtgärd finns i första meningen i 29 a § i den gällande patentförordningen. Patent- och registerstyrelsen kan till exempel i enlighet med nuvarande praxis sända sökanden en kopia av de godtagbara patentkraven, varvid sökanden kan kontrollera i vilken form patentet kommer att meddelas. 

I 2 mom. föreskrivs det om sökandens åtgärder, om sökanden godkänner att patentet meddelas i föreslagen omfattning. Sökanden ska inom två månader från den underrättelse som avses i 1 mom. betala en publiceringsavgift och, om patentkraven är på engelska, ge in en översättning av kraven till finska eller svenska. Bestämmelsen om publiceringsavgift motsvarar i sak första meningen i 19 § 3 mom. i den gällande lagen med den skillnaden att termen ”tryckningsavgift” har bytts ut mot termen ”publiceringsavgift” i enlighet med den nuvarande processen. Enligt det föreslagna momentet förutsätts det dessutom att sökanden översätter patentkraven, om patentansökan är skriven på engelska. Översättningen ska ges in på finska eller på svenska. Bestämmelser om hur översättningen påverkar patentskyddet finns i 130 § i denna lag. Sökanden kan om han eller hon så vill ge in en översättning redan tidigare, och bestämmelser om det provisoriska patentskydd som en sådan översättning ger finns i 137 §. 

I 3 mom. föreskrivs det om sökandens åtgärder, om sökanden inte godkänner att patent meddelas i föreslagen omfattning. Om sökanden vill göra ändringar i patentskyddet och dess omfattning, ska sökanden lägga fram ändrade patentkrav. De ändrade patentkraven ska ges in till Patent- och registerstyrelsen inom två månader från den underrättelse som avses i 1 mom.  

I 4 mom. föreskrivs det om avskrivande av en ansökan och återupptagande av en ansökan. Om sökanden inte vidtar de åtgärder som krävs enligt 2 eller 3 mom., ska ansökan avskrivas. En ansökan som har avskrivits återupptas, om sökanden inom fyra månader från utgången av den i 2 eller 3 mom. utsatta tiden vidtar de åtgärder som krävs och betalar en återupptagningsavgift. 

Som en ändring jämfört med den gällande lagen föreslås det att bestämmelserna i 19 § 2 mom. stryks. Enligt momentet får ansökan efter meddelandet enligt 1 mom. inte delas och inte heller ändras så att patentskyddet utvidgas. Det att förbudet mot delning och förbudet mot utvidgning av patentskyddet är förenat med ett meddelande enligt 19 § är en kvarleva från tiden före lagändringen 1997 (243/1997), då invändningstiden tidsmässigt inföll före meddelandet av patentet. När invändningstiden börjat fick en ansökan då inte längre delas eller kraven ändras så att deras skyddsomfång utvidgades. För närvarande börjar invändningstiden löpa från det att patentet meddelades, och det finns inte längre något behov av att förbudet mot delning och mot utvidgning av skyddet ska gälla redan innan patentet meddelas.  

Enligt 34 § i den föreslagna lagen kan en ansökan delas innan den har avgjorts slutligt. Delningen kan alltså göras fram till dess ansökan har bifallits. Även förbudet mot utvidgning av skyddet börjar först vid den tidpunkt då patentet meddelas. Enligt 24 § i den föreslagna lagen får patentkraven efter det att ett patent har meddelats inte ändras så att patentskyddet utvidgas. Regleringen motsvarar ansökningsprocessen för europeiska patent enligt den europeiska patentkonventionen, där både förbudet mot delning och förbudet mot utvidgning av skyddet börjar gälla vid den tidpunkt då patentet meddelas. 

Som en följd av slopandet av bestämmelserna i 19 § 2 mom. i den gällande lagen blir det också möjligt att avstå från ett separat slutföreläggande enligt 29 a § i den gällande förordningen. Något separat föreläggande behövs inte längre, eftersom sökanden har möjlighet att dela ansökan eller utvidga skyddet ännu efter den underrättelse som avses i den föreslagna paragrafens 1 mom. I processen för meddelade av patent försvinner således ett mellanskede, vilket försnabbar handläggningsprocessen. För närvarande är svarstiden för ett slutföreläggande tre månader. Slopandet av föreläggandet minskar för sin del de kostnader som föranleds både sökanden och myndigheten.  

46 §.Meddelande av patent. I paragrafen föreskrivs det om bifall till ansökan och om meddelande av patent. När sökanden har fullgjort det som krävs enligt 45 § 2 mom., ska Patent- och registerstyrelsen bifalla ansökan, om det fortsättningsvis inte finns något hinder. Bifallet till ansökan ska kungöras. Patentet har meddelats den dag då bifallet till ansökan har kungjorts i enlighet med 146 §. Det meddelade patentet ska antecknas i Patent- och registerstyrelsens patentregister. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar till väsentliga delar 20 § i den gällande lagen, med den skillnaden att bestämmelsen om att patenthavaren ska ges ett patentbrev föreslås bli struken. Uppgifterna i ett patentbrev framgår för närvarande av den officiella patentskriften, i Patent- och registerstyrelsens patentinformationstjänst och av patentregistrets registerutdrag, vilket innebär att det inte längre anses finnas något behov av ett separat patentbrev.  

I 3 mom. föreskrivs det om sökandens möjlighet att begära att meddelandet av patent skjuts upp. Meddelandet av patent kan på sökandens begäran skjutas upp högst till dess ansökan blir offentlig enligt 48 §. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 30 § i den gällande förordningen. 

47 §.Patentskrift. I paragrafen föreslås bestämmelser om den patentskrift som Patent- och registerstyrelsen upprättar över ett meddelat patent. En patentskrift, som innehåller en beskrivning av uppfinningen, patentkraven och eventuella ritningar samt uppgifter om patenthavaren och uppfinnaren, ska av Patent- och registerstyrelsen hållas allmänt tillgänglig från och med den dag då patentet meddelades. Om patentkraven är skrivna på engelska, ska en översättning av dessa till finska eller svenska biläggas patentskriften. Bestämmelsen motsvarar i övrigt 21 § i den gällande lagen, men det förutsätts inte att skriften innehåller ett sammandrag. Även eventuella ritningar nämns separat, eftersom ritningarna enligt den föreslagna lagen inte längre utgör en del av beskrivningen. Sammandraget publiceras som en del av den ansökningspublikation som upprättas i samband med att ansökan blir offentlig. Det anses inte nödvändigt att publicera sammandraget också i patentskriften. Exempelvis Europeiska patentverket inkluderar inte sammandraget i sin patentskrift. Patent- och registerstyrelsen kan besluta om den i sina patentskrifter också inkluderar sammandrag. 

5 kap. Patentansökningshandlingarnas offentlighet 

48 §.När handlingarna blir offentliga. I paragrafen föreskrivs det att handlingar som gäller patent och patentansökan blir offentliga från och med den dag då patentet meddelades. När 18 månader har förflutit från patentansökans ingivningsdag eller, om prioritet begärs, den dag från vilken prioritet begärs, ska handlingarna vara offentliga även om patent ännu inte har meddelats. Handlingarna i en anhängig ansökan blir alltså offentliga 18 månader efter ingivningsdagen eller prioritetsdagen. Handlingarna i en ansökan som har avskrivits eller avslagits blir dock offentliga endast om sökanden begär att ansökan återupptas, söker ändring eller gör en i 144 eller 145 § avsedd framställning om återställande av rättigheter. På begäran av sökanden ska handlingarna vara offentliga tidigare än vad som följer av 1 och 2 mom. Paragrafens 1–3 mom. motsvarar 22 § 1–3 mom. i den gällande lagen. Med handlingar som gäller patent avses alla handlingar som gäller patent och patentansökan, inklusive korrespondensen mellan sökanden och Patent- och registerstyrelsen under handläggningen av ansökan samt eventuella anmärkningar från en tredje part enligt 44 §.  

I 4 mom. föreskrivs det att närmare bestämmelser om tillgängliggörande för allmänheten av handlingar som blivit offentliga får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

49 §.Rättelse av översättning. I 1 mom. föreskrivs det om patenthavarens möjlighet att till Patent- och registerstyrelsen ge in en rättad översättning, om det finns ett fel i en översättning som getts in i enlighet med 27 §. I momentet föreskrivs det vidare om skyldigheten att betala en publiceringsavgift, om det ges in en översättning som gäller ett meddelat patent. Momentet motsvarar till sitt sakinnehåll 27 b § 1 mom. i den gällande lagen, men bestämmelsen har förtydligats genom en hänvisning till 27 §, där det föreskrivs att det ska ges in en översättning av kraven till ett av nationalspråken, om kraven är skrivna på engelska. I det gällande 27 b § 1 mom. föreskrivs det endast om möjligheten att ge in en rättad översättning, utan att det preciseras vilken del av patenthandlingarna det ska ges in en översättning av. Rättelsen av översättningen blir gällande och ersätter den ursprungliga översättningen efter kungörelsen enligt 146 §.  

I 2 mom. föreskrivs det om föranvändarrätten i sådana fall där någon, innan en rättad översättning blev gällande, i god tro har börjat utnyttja uppfinningen yrkesmässigt i Finland på ett sådant sätt som enligt den tidigare översättningen inte utgjorde ett intrång i patenthavarens rätt eller vidtagit väsentliga åtgärder i detta syfte. Bestämmelsen motsvarar 27 b § 2 mom. i den gällande lagen. 

50 §.Handlingar som innehåller företagshemligheter. I paragrafen föreskrivs det om sekretess för en handling eller en del av en handling som innehåller företagshemligheter med stöd av 24 § 1 mom. 20 punkten i offentlighetslagen. Eftersom patentering av uppfinningar i princip är offentliggörande av företagshemligheter, är den sekretessgrund som avses i 24 § i offentlighetslagen tillämplig endast när företagshemligheten i fråga inte gäller den uppfinning på vilken patent söks eller på vilken patent har meddelats. I ett sådant fall kan Patent- och registerstyrelsen på yrkande av innehavaren av en företagshemlighet förordna att handlingen eller en del av den inte är offentlig.  

Paragrafen ska tillämpas på handlingar som getts in både innan patentet meddelas och efter det att patentet meddelats, såsom invändningshandlingar. Paragrafen motsvarar till väsentliga delar 22 § 5 mom. i den gällande lagen.  

51 §.Offentlighet för prov som gäller biologiskt material. I 1 mom. föreskrivs det om vars och ens rätt att få prov från ett biologiskt material som har deponerats i enlighet med 30 §, när patenthandlingarna har blivit offentliga enligt 48 §. Ett prov ska likväl inte lämnas ut till den som enligt bestämmelser i någon annan lag inte får ta befattning med det deponerade biologiska materialet eller till den vars befattning med provet med hänsyn till dess skadebringande egenskaper kan vara förbunden med en påtaglig risk. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 22 § 6 mom. i den gällande lagen. 

I 2 mom. föreskrivs det att en begäran om att få ett prov ska framställas skriftligen till Patent- och registerstyrelsen. Bestämmelsen motsvarar första meningen i 22 § 8 mom. i den gällande lagen.  

I 3 mom. föreskrivs det att till dess patent har meddelats eller inom 20 år från patentansökans ingivningsdag, om patentansökan har avgjorts slutligt utan att ha lett till patent och om sökanden begär det, får ett prov från depositionen med avvikelse från vad som föreskrivs i 1 mom. lämnas ut endast till en oberoende sakkunnig. Bestämmelsen motsvarar i sak första meningen i 22 § 7 mom. i den gällande lagen. I paragrafen föreskrivs det dessutom att en begäran ska framställas till Patent- och registerstyrelsen inom 16 månader från patentansökans ingivningsdag eller, om prioritet begärs, den dag från vilken prioritet har begärts. Bestämmelsen motsvarar 25 b § 1 mom. i den gällande lagen med den preciseringen begäran ska framställas till Patent- och registerstyrelsen. 

I 4 mom. föreslås det att närmare bestämmelser om innehållet i en begäran och om de förfarandena som hänför sig till lämnande av prov får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning kan det särskilt föreskrivas om vem som kan vara oberoende sakkunnig samt vilka förbindelser som krävs av den som begär provet och av den oberoende sakkunniga. 

6 kap. Prioritet  

52 §.Prioritet från en tidigare ansökan. I paragrafen föreskriv det om prioritetens innehåll och om vilken slags ansökan som kan ge prioritet. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll 6 § 1 mom. i den gällande lagen, men ordalydelsen har förtydligats genom att paragrafen omformulerats i sin helhet. Prioriteten grundar sig på artikel 4 i Pariskonventionen. 

I 1 mom. föreskrivs det att vid bedömningen av uppfinningens nyhet och uppfinningshöjd i enlighet med bestämmelserna i 10–12 § och vid tillämpningen av bestämmelserna om föranvändarrätt i 21 § ska en ansökan på begäran av patentsökanden anses vara gjord samtidigt med sökandens tidigare ansökan som avser samma uppfinning. En förutsättning för prioritet är att den tidigare ansökan har gjorts inom tolv månader före ingivningsdagen för den patentansökan som granskas. Ett nytt tillägg jämfört med den gällande lagen är omnämnandet av att prioritet kan fås från ”sökandens” tidigare ansökan. Syftet med tillägget är inte att ändra rättsläget, utan att precisera principen enligt artikel 4 A.1 i Pariskonventionen, enligt vilken den som tidigare gjort en ansökan om patent eller dennes rättsinnehavare har prioritetsrätt. Den tidigare ansökan ska alltså vara gjord av samma sökande, eller så ska sökanden ha en till honom eller henne övergången rätt att åberopa ansökan i fråga som prioritetsgrund. 

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om vilken slags tidigare ansökan som kan ge prioritet. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 6 § 1 mom. i den gällande lagen. I bestämmelsen nämns följande tre alternativa grunder: 1) ansökan avser patent eller nyttighetsmodellrätt som meddelas i Finland, 2) ansökan har gjorts i en stat som är ansluten eller ett område som är anslutet till Pariskonventionen eller avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen, och 3) ansökan har gjorts i en annan stat eller ett annat område, om motsvarande prioritet medges och innehållet i lagstiftningen är överensstämmande. 

53 §.Grund för prioritet. I paragrafen föreskrivs det om de förutsättningar under vilka prioritet kan grundas på en tidigare ansökan. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 12 § i den gällande patentförordningen och den konkretiserar principen i artikel 4 C.4 i Pariskonventionen, enligt vilken prioritet endast kan grundas på den första ansökan i vilken uppfinningen har angetts. 

Vid granskningen av prioriteten är det viktigt att den tidigare ansökan som prioriteten grundas på är den första där sökanden lägger fram uppfinningen i fråga. Prioritetstiden kan inte förlängas genom att sökanden upprepade gånger ger in ansökningar som gäller samma uppfinning och senare väljer den ansökan som är mest lämplig som grund för prioriteten. 

I paragrafen föreskrivs det också om ett undantag från ovan beskrivna princip. Om det efter den första ansökan som gäller en uppfinning ges in en ansökan som gäller samma uppfinning, får den senare ansökan åberopas som prioritetsgrundande, om den tidigare ansökan när den senare ansökan ges in har återkallats, avskrivits eller avslagits utan att ha blivit offentlig och inte är förenad med rättigheter som grundas på den eller har utgjort grund för någon rätt till prioritet. Om dessa villkor är uppfyllda, har den tidigare ansökan inte längre några rättsverkningar på den senare ansökans ingivningsdag eller därefter. I sådana fall kan den senare ansökan betraktas som den första ansökan som gäller uppfinningen och den kan senare användas som prioritetsgrundande. Dessutom föreskrivs det att om prioritet har fåtts på grund av den senare ansökan, får den tidigare ansökan inte längre åberopas som prioritetsgrund. Regleringen motsvarar till väsentliga delar artikel 87.1 och 87.4 i den europeiska patentkonventionen. 

54 §.Delprioritet och flera prioriteter. I paragrafen föreskrivs det att det är möjligt att få prioritet även för en del av en ansökan och att prioritet kan begäras på grund av flera ansökningar, även om de avser olika stater. Bestämmelserna motsvarar 13 § i den gällande förordningen och grundar sig på artikel 4 F i Pariskonventionen. I enlighet med Pariskonventionen är det möjligt att sammanföra flera prioriteter till en och samma ansökan. Prioritet får inte vägras och ansökan inte avslås på den grunden att sökanden åberopar prioritet från ett flertal ansökningar ens om dessa getts in i olika länder, eller att ansökan innehåller element som inte finns i den ansökan eller de ansökningar på basis av vilka prioritet begärs, under förutsättning att det enligt den nationella lagstiftningen föreligger enhetlighet i den ansökta uppfinningen. I en sådan situation ger en senare ansökan prioritet på sedvanliga villkor i fråga om de element som inte har tagits med i tidigare ansökningar om prioritet. Regleringen motsvarar till väsentliga delar principerna i artikel 88.2 och 88.3 i den europeiska patentkonventionen. 

55 §.Prioritet vid delade ansökningar. Enligt paragrafen ska, om en patentansökan delas, en begäran om prioritet för stamansökan utan särskild begäran gälla även för en ny ansökan som uppkommer genom delningen. Bestämmelsen motsvarar 10 § 4 mom. i den gällande förordningen. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att en begäran om prioritet för en stamansökan förblir i kraft också för en delad ansökan. Sökanden behöver då inte ge in någon ny begäran om prioritet, och de begränsningar i 56 § som gäller begäran om prioritet behöver inte beaktas. För att sökanden ska få prioritet förutsätts det dock att de övriga villkoren för prioritet är uppfyllda. I synnerhet en delad ansökan ska avse en uppfinning som framgår av ansökan om prioritet.  

56 §.Begäran om prioritet. I paragrafen föreskrivs det om begäran om prioritet. Jämfört med de gällande bestämmelserna är ändringarna lagtekniska och syftar inte till att ändra rättsläget. 

För att få prioritet ska sökanden enligt 1 mom. skriftligen begära prioritet i patentansökan eller inom 16 månader från ingivningsdagen för den första ansökan som åberopas som grund för prioriteten. Med tanke på processen för handläggningen av ansökan är det fördelaktigt att begäran om prioritet görs direkt i ansökan. Sökanden har dock möjlighet att ge in en begäran om prioritet senare, förutsatt att begäran ges in inom nämnda tidsfrist på 16 månader. Den föreslagna bestämmelsen är en kombination av första meningen i 10 § 1 mom. i den gällande förordningen, enligt vilken prioritet ska begäras inom 16 månader efter ingivningsdagen för den ansökan som åberopas som grund för prioriteten, och första meningen i 2 mom., enligt vilken prioritet ska begäras i ansökan om det är fråga om en internationell patentansökan. Det är dock möjligt att inom den nämnda tidsfristen på 16 månader foga en begäran om prioritet till en internationell ansökan, vilket innebär att ordalydelsen i den nu föreslagna bestämmelsen lagtekniskt lämpar sig för både en nationell och en internationell patentansökan. Bestämmelsens ordalydelse motsvarar också ordalydelsen i regel 52 i tillämpningsföreskrifterna till den europeiska patentkonventionen, enligt vilken en begäran om prioritet i första hand ska göras i samband med ansökan om europeiskt patent, men kan göras ännu inom 16 månader från den begärda tidigaste prioritetsdagen. 

I 2 mom. föreskrivs det om möjligheten att lägga till en begäran om prioritet till en ansökan och att göra rättelser i en redan framställd begäran. Bestämmelserna motsvarar bestämmelserna i 10 § 1 mom. i den gällande förordningen och gäller både nationella och internationella ansökningar. Om tillägget eller rättelsen orsakar en ändring av den tidigare prioritetsdagen, ska en anmälan göras inom 16 månader både från den ursprungliga prioritetsdagen och från den ändrade prioritetsdagen. Om fristen på 16 månader har gått ut, men fyra månader ännu inte har förflutit från ansökans ingivningsdag, kan sökanden göra en anmälan inom dessa fyra månader. Regleringen motsvarar till väsentliga delar regel 52.3 i tillämpningsföreskrifterna till den europeiska patentkonventionen. En begäran om prioritet eller en begäran om rättelse av den ska innehålla de uppgifter som behövs för att ansökan om prioritet och prioritetsdagen ska kunna specificeras.  

Enligt 3 mom. kan sökanden inte begära prioritet eller göra rättelser i en redan framställd begäran om prioritet efter det att ansökan har blivit offentlig i enlighet med 48 §. Bestämmelsen motsvarar 10 § 3 mom. i den gällande förordningen.  

I 4 mom. föreslås särskilda bestämmelser om internationella patentansökningar. Om det är fråga om en internationell patentansökan ska begäran om prioritet samt en anmälan om ett tillägg eller en rättelse av en begäran om prioritet göras till den mottagande myndigheten eller till den internationella byrån vid Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten. Formuleringen av bestämmelsen är ny, men den motsvarar till väsentliga delar det som föreskrivs i 10 § 2 mom. i den gällande förordningen. 

I 5 mom. föreskrivs det om återkallande av en begäran om prioritet. Sökanden kan återkalla en begäran om prioritet genom en skriftlig anmälan. Bestämmelsen har ingen motsvarighet i den gällande lagen eller förordningen. Återkallandet av en begäran om prioritet är en annan åtgärd än en rättelse av begäran, och 3 eller 4 mom. tillämpas inte på det. En begäran om prioritet kan alltså återkallas till exempel efter att ansökan har blivit offentlig. 

57 §.Handlingar som ska ges in. I paragrafen föreskrivs det om skyldigheten att till Patent- och registerstyrelsen ge in de prioritetshandlingar som hänför sig till en begäran om prioritet. I 1 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt som i 11 § 1 mom. i den gällande förordningen att en sökande som begärt prioritet inom 16 månader från den dag från vilken prioritet begärs till Patent- och registerstyrelsen ska ge in ett intyg om ansökans ingivningsdag och om sökandens namn, utfärdat av den myndighet som tagit emot den ansökan som åberopas som grund för prioriteten, samt en av den myndigheten styrkt kopia av ansökan. Kopian ska ges in i den form som Patent- och registerstyrelsen bestämmer. Bestämmelsen överensstämmer med artikel 6.5 i fördraget om patenträtt (PLT) och motsvarar regel 59 i tillämpningsföreskrifterna till den europeiska patentkonventionen. 

Paragrafens 2 mom. är nytt. I momentet föreskrivs det att om intyget eller kopian inte har getts in inom den tid som anges i 1 mom., ska Patent- och registerstyrelsen ge sökanden en uppmaning att ge in handlingarna inom två månader. Bestämmelsen grundar sig på artikel 6.7 i fördraget om patenträtt, enligt vilken sökanden, om denne inte ger in prioritetshandlingarna i enlighet med artikel 6.5 i det fördraget, ska underrättas om saken och ges möjlighet att ge in handlingarna inom den tidsfrist på två månader som anges i regel 6.2 i tillämpningsföreskrifterna till fördraget om patenträtt. Bestämmelser om motsvarande underrättelse som gäller prioritetshandlingar finns också i regel 59 i tillämpningsföreskrifterna till den europeiska patentkonventionen. 

I 3 mom. föreskrivs det om ingivandet av prioritetshandlingarna när prioritet begärs i fråga om en internationell patentansökan. Bestämmelsen motsvarar tredje meningen i 11 § 1 mom. samt 11 § 3 mom. i den gällande förordningen. I ett sådant fall kan intyget ges in först efter ett föreläggande från Patent- och registerstyrelsen. Prioritetshandlingarna kan också ges in till den internationella byrån vid Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) eller också kan det till den mottagande myndigheten riktas en begäran om att handlingarna ska sändas in till den internationella byrån. Om det vid en internationell patentansökan har getts in en kopia av den för prioritet åberopade ansökan till den internationella byrån, får Patent- och registerstyrelsen begära en kopia och en översättning av en sådan kopia endast i enlighet med regel 17.2 i tillämpningsföreskrifterna till konventionen om patentsamarbete. 

I 4 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt som i 11 § 2 mom. i den gällande förordningen att Patent- och registerstyrelsen kan medge undantag från skyldigheten att ge in i 1 eller 2 mom. avsedda intyg och kopior. Patent- och registerstyrelsen kan till exempel bestämma att sökanden i stället för att ge in prioritetshandlingarna kan ge vissa identifieringsuppgifter som gör det möjligt för patentmyndigheten att hämta handlingarna från det digitala bibliotek som Patent- och registerstyrelsen har godkänt för detta ändamål. Prioritetshandlingarna behöver inte ges in om prioritet begärs från en ansökan som getts in till Patent- och registerstyrelsen.  

58 §.Begränsningar av prioritet. I paragrafen föreskrivs det att om patentsökanden inte iakttar bestämmelserna i 53–57 §, kan prioritet inte fås. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar sista meningen i 6 § 2 mom. i den gällande lagen. 

7 kap. Invändning mot och begränsning av patent 

59 §.Invändning mot patent. I paragrafen föreskrivs det om framställande av en invändning och om delgivning av en invändning med patenthavaren. Bestämmelser om detta finns i 24 § i den gällande lagen. 

I 1 mom. föreskrivs det att andra än patenthavaren kan göra en invändning mot ett meddelat patent. Detta innebär en ändring jämfört med 24 § i den gällande lagen, enligt vilken var och en, också patenthavaren själv, kan göra en invändning. Eftersom patenthavaren i nuläget har möjlighet att hos patentmyndigheten begära att ett patent begränsas, finns det inte längre något behov av att göra en invändning mot ett eget patent. I 1 mom. föreskrivs det dessutom att invändningen ska grunda sig på någon av de invändningsgrunder som avses i 62 §. Bestämmelsen grundar sig på 33 § 4 punkten i den gällande förordningen och betonar att det i en invändning uttryckligen ska hänvisas till en sådan invändningsgrund med stöd av vilken ett patent kan upphävas helt eller delvis. 

I 2 mom. föreskrivs det om inledande av en invändning. De föreslagna bestämmelserna motsvarar till sitt innehåll i huvudsak 24 § 1 mom. i den gällande patentlagen och 33 § i patentförordningen. En invändning ska inledas på så sätt att invändningen inklusive motivering samt bevis till stöd för invändningen, invändarens identifieringsuppgifter och registernumret för det patent som invändningen gäller ges in till Patent- och registerstyrelsen. Dessutom ska en invändningsavgift betalas. Invändningen ska inledas inom nio månader från den dag då patentet meddelades. En förutsättning för inledandet är alltså att alla åtgärder enligt första meningen i 2 mom. vidtas under invändningstiden. Bestämmelsen avviker således från 19 § i förvaltningslagen, enligt vilken ett ärende inleds skriftligen genom att yrkandena inklusive grunderna för dem anges. Kravet på motivering och bevis under invändningstiden säkerställer att handläggningen av invändningen kan genomföras på ett effektivt sätt och att bedömningen av att invändningsgrunderna uppfylls kan göras utifrån de omständigheter som framförts i invändningen under invändningstiden. Det inte ändamålsenligt att behandla sådana invändningsgrunder som inte har framförts under invändningstiden. Även bevis till stöd för invändningen, såsom hänvisningar till publikationer som utgör hinder mot patentering, ska i regel läggas fram i invändningen. Under handläggningen av en invändning är det dock av grundad anledning möjligt att lägga fram nya motiveringar eller kompletterande bevis, till exempel om det framkommer nya omständigheter under handläggningen eller om patenthavaren lägger fram ändrade patentkrav. Nytt jämfört med den gällande lagen är att invändningsavgiften ska betalas under invändningstiden. Syftet med bestämmelsen är att handläggningen av en invändning ska kunna inledas när invändningstiden har löpt ut och att patenthavaren ska kunna ges tillfälle att avge ett yttrande enligt 4 mom. om invändningen och de bevis som fogats till den. Målet är att försnabba och effektivisera handläggningen av invändningar. Bestämmelsen om att invändningsavgiften ska betalas under invändningstiden är förenlig med artikel 99.1 i den europeiska patentkonventionen.  

I 2 mom. föreskrivs det dessutom att invändningen inklusive motivering ska göras på finska eller svenska. I den gällande lagen finns det ingen uttrycklig bestämmelse om detta, men enligt 52 § i de gällande patentbestämmelserna ska en invändning med motivering lämnas in på svenska eller finska.  

I 3 mom. föreskrivs det att en invändare som inte har hemvist inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska ha ett ombud som har adress inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som har rätt att företräda invändaren i invändningsärendet. I den gällande lagen finns det inte några bestämmelser om invändarens skyldighet att anlita ombud. Det är motiverat att förutsätta att en invändare anlitar ett ombud på samma grunder som en patentsökande och patenthavare. Motsvarande skyldighet ingår också i 28 § i varumärkeslagen i fråga om en invändning som avser ett varumärke. 

Enligt 4 mom. ska patenthavaren, när en invändning har gjorts mot ett patent, underrättas om detta och ges tillfälle att yttra sig i saken. En patenthavare som inte har hemvist inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska under tiden för handläggningen av invändningen ha ett i 28 § avsett ombud. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 24 § 4 mom. i den gällande lagen.  

60 §.Handläggningsspråk för invändningen. Paragrafens 1 mom. är nytt och innehåller bestämmelser om handläggningsspråket för en invändning och om de patenthandlingar som handläggningen av invändningen grundar sig på. Handläggningsspråket för invändningen är finska eller svenska. Patent- och registerstyrelsen meddelar besluten på handläggningsspråket, det vill säga på finska eller svenska. Till grund för handläggningen av invändningen ligger patentet på det språk på vilket patentet har meddelats. Ett patent som meddelats med anledning av en ansökan på ett nationalspråk är på ett av nationalspråken, finska eller svenska. Om ett patent har meddelats med anledning av en ansökan som är skriven på engelska är beskrivningen, kraven och ritningarna på engelska, och dessutom innehåller patentet en översättning av kraven till det ena nationalspråket. I sådana fall baserar sig handläggningen av invändningen på patentets engelskspråkiga handlingar, och i synnerhet den uppfinning som skyddas av patentet bedöms på basis av de engelskspråkiga kraven.  

I 2 mom. föreskrivs det om patenthavarens skyldighet att ge in en översättning av patentets beskrivning och ritningar till ett nationalspråk, om de är skrivna på engelska. Patent- och registerstyrelsen kan på en begäran som framförts under invändningstiden eller av något annat särskilt skäl förelägga patenthavaren att inom utsatt tid ge in en översättning av beskrivningen och ritningarna till samma språk som kraven har getts in på. Om patenthavaren inte ger in översättningen inom den utsatta tiden, kan Patent- och registerstyrelsen låta göra översättningen på patenthavarens bekostnad. Bestämmelsen motsvarar delvis 24 § 2 och 3 mom. i den gällande lagen. Enligt den gällande lagen ska en översättning ges in, om en tredje part begär det under invändningstiden. Patent- och registerstyrelsen kan vid behov vid vite kräva att en översättning ges in.  

Enligt den föreslagna bestämmelsen kan Patent- och registerstyrelsen förelägga patenthavaren att ge in en översättning, om en tredje part begär det. Bakgrunden till bestämmelsen är en tredje parts rättsskydd enligt 21 § i grundlagen. I invändnings- och tvistefall kan det vara motiverat att det finns en översättning av patentets beskrivning till finska eller svenska, så att en tredje part får en tillräcklig uppfattning om patentets skyddsomfång och kan bedöma behovet av att göra en invändning. Det är dock inte ändamålsenligt att låta göra en översättning, om den blir färdig först när invändningstiden har löpt ut och därmed inte är till någon nytta vid utarbetandet av invändningen. Det behöver inte heller krävas någon översättning om den som framställer begäran inte har något faktiskt behov av översättningen, till exempel i sådana fall när det är fråga om en internationell aktör som har förmåga att bedöma en beskrivning på engelska. Att göra en översättning medför besvär och kostnader för patenthavaren, och därför är det inte ändamålsenligt att tillåta skyldigheter som ger upphov till en onödig begäran. Syftet med ändringen är att Patent- och registerstyrelsen på begäran av en tredje part ska ålägga patenthavaren att ge in en översättning, om det inte är uppenbart att översättningen inte hinner bli färdig innan invändningstiden löper ut eller att den som framställer begäran inte har något faktiskt behov av översättningen. Genom bestämmelserna tryggas tredje parters rätt att få de uppgifter som behövs för att göra en invändning, utan att patenthavaren åläggs onödiga eller oskäliga skyldigheter. 

61 §.Invändning mot patent som upphört eller begränsats och återkallad invändning. Paragrafen motsvarar till väsentliga delar 24 § 5 mom. i den gällande lagen. Det föreslås att den gällande lagens krav på ”särskilda skäl” slopas i fråga om en invändning mot ett patent som upphört. I regel är det med tanke på invändarens rättsskydd motiverat att också en invändning mot ett patent som upphört prövas. Detta kan ha betydelse till exempel i situationer där invändaren har blivit rättsligt ansvarig för ett påstått intrång under patentets giltighetstid. 

62 §.Invändningsgrunder. I paragrafen föreslås bestämmelser om invändningsgrunderna, det vill säga de grunder på vilka ett patent ska upphävas med anledning av en invändning, samt bestämmelser om avslående av en invändning. 

I 1 mom. föreskrivs det om invändningsgrunderna. Invändningsgrunderna motsvarar i huvudsak grunderna enligt 25 § 1 mom. 1–3 punkten i den gällande lagen.  

Enligt 1 mom. 1 punkten ska ett patent upphävas om den patentskyddade uppfinningen inte uppfyller de villkor som anges i 2 kap. I motsvarande punkt i den gällande lagen hänvisas det till villkoren i 1, 1 a, 1 b och 2 §. Dessa bestämmelser har i den föreslagna lagen i huvudsak samlats i 2 kap. Endast bestämmelsen i 1 § 1 mom. i den gällande lagen, enligt vilket patent kan beviljas uppfinnaren eller den till vilken uppfinnarens rätt har övergått, kommer att ingå i 1 kap. 1 § i den nu föreslagna lagen. Detta villkor ingår alltså inte i invändningsgrunderna enligt den nu föreslagna lagen. Det att rätten till ett patent inte överförs från den rätta uppfinnaren är inte en sådan invändningsgrund som används i någon större utsträckning. En bedömning av uppfinnarens rättigheter lämpar sig också dåligt för en administrativ handläggning av en invändning. I invändningsprocessen vid patentmyndigheten ingår inte hörandet av vittnen, vilket kan behövas för att utreda ett sådant ärende. Det är således ändamålsenligt att handläggningen av en invändning som gäller uppfinnarens rätt ankommer på domstolen. Det nämnda villkoret gör det möjligt att yrka på ogiltigförklaring av ett patent vid domstol i enlighet med 113 § 1 punkten. En tredje part har också möjlighet att i domstol väcka talan om bättre rätt till patent i enlighet med 115 §. Bland invändningsgrunderna i artikel 100 i den europeiska patentkonventionen finns det inte heller något villkor som gäller rättigheterna till en uppfinning. Sverige har för sin del tagit in villkoret bland invändningsgrunderna i 8 kap. 4 § i patentlagen (2024:945). 

Enligt 1 mom. 2 punkten ska ett patent upphävas om den patentskyddade uppfinningen inte är så tydligt och fullständigt angiven att en yrkesperson inom branschen i fråga med ledning av den kan utöva uppfinningen. Patentet ska alltså uppfylla villkoren i 28 § 1 mom. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 25 § 1 mom. 2 punkten i den gällande lagen. 

Enligt 1 mom. 3 punkten ska ett patent upphävas om det omfattar något som inte framgick av ansökan på ingivningsdagen. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 25 § 1 mom. 3 punkten i den gällande lagen. Uttrycket ”ansökan när den gjordes” har ändrats till ”ansökan på ingivningsdagen”. 

Enligt 1 mom. 4 punkten ska ett patent upphävas om det har meddelats på basis av en delad ansökan och om patentet omfattar något som inte framgick av den delade ansökan på ankomstdagen. Den föreslagna bestämmelsen är ny. En delad ansökan har alltid samma ingivningsdag som stamansökan, vilket innebär att en ansökan som delats enligt bestämmelsen inte får ändras så att patentet omfattar något som inte framgick av ansökan på ankomstdagen eller ingivningsdagen. Bestämmelsen innebär i praktiken att en delad ansökan, eller senare ett patent, inte kan ändras så att ansökan eller patentet gäller en uppfinning som inte framgår av den delade ansökan, men som framgår av stamansökan. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 100.c i den europeiska patentkonventionen. 

Det föreslås att invändningsgrunden i 25 § 4 punkten i den gällande lagen, det vill säga att patentskyddet har utvidgats efter att det meddelande som avses i 19 § 1 mom. har lämnats, ska strykas. Enligt den föreslagna lagen börjar förbudet mot att utvidga patentskyddet i enlighet med 24 § vid den tidpunkt då patentet meddelades. Möjligheten att utvidga patentskyddet efter det att patentet meddelats men innan invändningstiden har löpt ut är i praktiken obefintlig. Detta är möjligt närmast som en följd av ett felaktigt beslut om begränsning, och därför är det inte nödvändigt att ha med bestämmelsen bland invändningsgrunderna. Om skyddet utvidgats är det dock alltjämt möjligt att yrka på ogiltigförklaring av patentet vid domstol med stöd av 113 § 4 punkten.  

Enligt 2 mom. ska Patent- och registerstyrelsen avslå en invändning, om det inte finns någon i 1 mom. avsedd grund för upphävande av patentet. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 25 § 2 mom. i den gällande lagen. 

63 §.Upprätthållande av patent i ändrad lydelse. I paragrafen föreskrivs det om de förutsättningar under vilka ett patent kan upprätthållas i ändrad lydelse som en följd av handläggningen av en invändning. Enligt 1 mom. kan patenthavaren under handläggningen av en invändning ändra patentet så att det inte finns något i 62 § avsett hinder mot att upprätthålla patentet. I sådana fall ska Patent- och registerstyrelsen upprätthålla patentet i ändrad lydelse. Bestämmelsen motsvarar 25 § 3 mom. i den gällande lagen. 

Paragrafens 2 mom. är nytt och innehåller bestämmelser om innehållsmässiga begränsningar när det gäller ändringar i ett patent. Ändringarna i ett patent får inte medföra att patentskyddet utvidgas. Efter det att ett patent har meddelats får patentkraven inte ändras så att patentskyddet utvidgas. Bestämmelser om detta finns i 24 §. Ändringarna får inte heller medföra att kraven inte längre är tydliga, koncisa och har stöd i beskrivningen av uppfinningen. I 29 § i den föreslagna lagen föreskrivs det att patentkraven ska vara tydliga och koncisa och ha stöd i beskrivningen av uppfinningen. Detta är dock inte en invändningsgrund enligt 62 §, vilket innebär att det vid handläggningen av en invändning normalt inte bedöms om patentkraven är tydliga och koncisa och har stöd i beskrivningen av uppfinningen. De ändringar som gjorts under handläggningen av en invändning får dock inte leda till att de ändrade kraven inte längre är tydliga och koncisa. Ändringarna ska också ha stöd i beskrivningen av uppfinningen. I momentet föreskrivs det vidare att om patentkraven är skrivna på engelska, får patentet upprätthållas i ändrad lydelse endast om patenthavaren har gett in en översättning till finska eller svenska av de ändrade patentkraven. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att patentkrav som är skrivna på engelska även finns tillgängliga på det ena nationalspråket. 

I 3 mom. föreskrivs det att om patentet upprätthålls i ändrad lydelse, ska Patent- och registerstyrelsen hålla den ändrade patentskriften allmänt tillgänglig. Patenthavaren ska betala en publiceringsavgift. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 25 § 4 mom. i den gällande lagen. En skillnad är dock att det ska tas ut en avgift för publiceringen. Enligt den gällande lagen tas det inte ut någon publiceringsavgift, men eftersom publiceringen görs till följd av ändringar som patenthavaren gjort i samband med handläggningen av en invändning, är det motiverat att en avgift tas ut. Publiceringsavgiften kan till exempel jämställas med den avgift som tas ut för publiceringen av en rättad översättning. 

64 §.Begäran om begränsning av patent. I paragrafen föreskrivs det om en begäran om begränsning hos Patent- och registerstyrelsen och om handläggningen av begäran hos Patent- och registerstyrelsen.  

Paragrafens 1 mom. motsvarar i huvudsak 53 a § 1 mom. i den gällande lagen. Jämfört med de gällande bestämmelserna föreslås det att begäran om begränsning ska innehålla inte bara de begränsade patentkraven utan även beskrivningen av uppfinningen och ritningarna, oberoende av om det har gjorts ändringar i dem eller inte. Till paragrafen har det också fogats en bestämmelse om att en översättning av de begränsade patentkraven till finska eller svenska ska biläggas begäran, om patentkraven är skrivna på engelska. Ett begränsat patent på engelska ska alltså innehålla patentkraven på både engelska och ett nationalspråk på samma sätt som ett meddelat patent. Enligt 130 § i den föreslagna lagen (65 c § i den gällande lagen) bestäms skyddsomfånget för ett patent som är skrivet på engelska enligt vad som framgår av både översättningen och de engelskspråkiga handlingarna. Det är alltså motiverat att patenthavaren ger in inte bara det begränsade patentet utan även en översättning av det så att patenthavaren kan säkerställa innehållet i det skyddsomfång som patentet ger. Med anledning av ändringarna kan Patent- och registerstyrelsen senare upprätta en patentskrift enligt 67 § direkt på basis av de handlingar som avses i begäran om begränsning.  

I 2 mom. föreskrivs det om Patent- och registerstyrelsens möjlighet att uppmana patenthavaren att inom utsatt tid avhjälpa bristerna i begäran om begränsning samt att avslå begäran, om bristerna inte avhjälps. Bestämmelsen motsvarar i övrigt 53 a § 2 mom. i den gällande lagen, men bestämmelsen om sökande av ändring i sista meningen har strukits som onödig. En part har besvärsrätt redan med stöd av den allmänna lagstiftningen (7 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden). 

I 3 mom. föreskrivs det att om handläggningen av en invändning mot patentet pågår eller om en i 112 § avsedd talan om ogiltighet är anhängig vid domstol, upptas begäran om begränsning inte till prövning. I sådana fall återbetalas den handläggningsavgift som patenthavaren har betalat. Bestämmelsen motsvarar 53 a § 3 mom. i den gällande lagen. 

65 §.Förutsättningar för begränsning. I paragrafen föreskrivs det om förutsättningarna för bifall till en begäran om begränsning.  

I 1 mom. föreskrivs det att en förutsättning för att en begäran om patentbegränsning ska bifallas är att det patent som enligt begäran ska begränsas uppfyller följande tre villkor: 1) patentkraven är tydliga, koncisa och har stöd i beskrivningen av uppfinningen, 2) patentet omfattar inte något som inte framgick av ansökan på ingivningsdagen, och 3) patentskyddet har inte utvidgats jämfört med det gällande patentet. Villkoren motsvarar innehållet i artikel 105b i den europeiska patentkonventionen och regel 95.2 i tillämpningsföreskrifterna, i vilka det föreskrivs om villkoren för godkännande av en begäran om begränsning som gjorts hos Europeiska patentverket. Patenthavaren ska i samband med begäran om begränsning tydligt ange hur de ändrade patentkraven skiljer sig från de tidigare. Patent- och registerstyrelsen ska i sin granskning fokusera på om ändringarna de facto begränsar patentets skyddsomfång, om de ändrade kraven är tydliga och koncisa samt om de har stöd i beskrivningen. Det är tillåtet att ändra beskrivningen av uppfinningen och ritningarna endast till den del det är nödvändigt på grund av ändringar i patentkraven.  

Bestämmelser om villkoren för begränsning finns i 53 b § i den gällande lagen. Enligt 1 punkten i den gällande lagen ska uppfinningen enligt det begränsade patentet vara så tydligt beskriven att en fackman med ledning av patentet kan utöva uppfinningen. I förslaget ersätts detta villkor med ett villkor om att kraven ska vara tydliga, vilket motsvarar bestämmelserna i den europeiska patentkonventionen. När kraven ändras är det viktigt att de är tydliga, koncisa och har stöd i beskrivningen. En yrkespersons förmåga att utöva en uppfinning hänger i synnerhet samman med beskrivningen av uppfinningen, och en begränsning ändrar i allmänhet inte denna bedömning. Det föreslås att villkoret i 3 punkten i den gällande lagen preciseras så att en utvidgning av patentskyddet är förbjuden i förhållande till det tidigare patentets skyddsomfång. Ett tidigare patent avser till exempel ett meddelat patent, ett begränsat patent, ett patent som ändrats vid handläggningen av en invändning eller ett patent som delvis ogiltigförklarats i domstol. 

I 2 mom. föreskrivs det att begränsningsförfarandet avslutas, om det under tiden för handläggningen av en begränsning görs en invändning mot ett patent eller väcks en talan som gäller ogiltigförklarande av ett patent. Om ett beslut om begränsning dock har fattats innan invändningen gjordes eller en talan som gäller ogiltigförklarande väcktes, förblir beslutet om begränsning i kraft. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 53 a § 4 mom. i den gällande lagen. Uttrycket ”innan beslutet om begränsning har vunnit laga kraft” i den gällande lagen har ändrats till ”före beslutet om begränsning”. Denna ändring motsvarar den praxis som följs i praktiken, eftersom begränsningsförfarandet i själva verket kan avslutas endast fram till dess ett beslut har fattats. 

66 §.Uppskjutande av handläggningen av begäran om begränsning. I paragrafen föreskrivs det om situationer där handläggningen av en begäran om begränsning skjuts upp. Paragrafen motsvarar till väsentliga delar 53 c § 1 och 3 mom. i den gällande lagen. 

Enligt 1 mom. ska handläggningen av en begäran om begränsning av ett europeiskt patent som har validerats i Finland avbrytas vid Patent- och registerstyrelsen, om det i fråga om samma patent har framställts en begäran om begränsning hos Europeiska patentverket. Handläggningen ska avbrytas till dess Europeiska patentverket har fattat ett slutligt beslut i saken. 

I 2 mom. föreskrivs det att om ett patent har utmätts eller om det pågår en tvist om överföring av ett patent vid domstol, ska Patent- och registerstyrelsen skjuta upp handläggningen av en begäran om begränsning till dess utmätningen har förfallit eller tvisten om överföring av patentet har blivit slutligt avgjord. 

67 §.Beslut om begränsning. I paragrafen föreskrivs det om Patent- och registerstyrelsens beslut som gäller begäran om begränsning och om dess rättsverkan. Paragrafen motsvarar första och andra meningen i 53 d § 1 mom., de tre första meningarna i 53 d § 2 mom. samt 53 e § i den gällande lagen.  

I 1 mom. föreskrivs det om situationer där det finns ett hinder mot en begäran om begränsning. I sådana fall ska Patent- och registerstyrelsen ge patenthavaren möjlighet att yttra sig om hindret innan saken avgörs. Om Patent- och registerstyrelsen efter yttrandet fortfarande anser att begränsningen inte kan bifallas, avslås begäran om begränsning och patentet upprätthålls i oförändrad lydelse.  

I 2 mom. föreskrivs det om godkännande av en begäran om begränsning av ett patent, när det inte finns något hinder mot begränsningen. Ett lagakraftvunnet beslut om godkännande av en begränsning gäller från och med patentansökans ingivningsdag. Därmed har det begränsade patentet retroaktiv rättsverkan, på samma sätt som i invändningsförfaranden. Beslutet om godkännande av en begränsning kungörs i enlighet med 146 §.  

I 3 mom. föreskrivs det om upprättande av en sådan patentskrift över ett begränsat patent som innehåller en beskrivning av uppfinningen i det begränsade patentet, eventuella ritningar och de begränsade patentkraven samt uppgift om patenthavaren. 

68 §.Återkallande av begäran om begränsning. I paragrafen föreskrivs det om återkallande av en begäran om begränsning. Paragrafen motsvarar till väsentliga delar 53 f § i den gällande lagen. Patenthavaren kan återkalla en i 64 § 1 mom. avsedd begäran om begränsning till dess ett slutligt beslut om godkännande av begränsningen har fattats. 

8 kap. Upphörande av patent 

69 §.Upphörande av patent. I paragrafen föreslås en bestämmelse om att ett patent upphör att gälla om betalningen av årsavgiften försummas. Patentet upphör att gälla från ingången av det avgiftsår för vilket årsavgiften inte har betalats. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 51 § i den gällande lagen. För konsekvens skull föreslås det att verbet ”förfalla” ändras till ”upphöra” som har samma innebörd och som används också i andra motsvarande situationer, såsom i 70 § (avstående från patent). Närmare bestämmelser om betalning av årsavgifter och om tidsfrister samt om bestämmande av avgiftsåret finns i 12 kap. i den föreslagna lagen, framför allt i dess 99 §. Om betalningsskyldigheten försummas upphör patentet utan särskilt beslut. 

70 §.Avstående från patent. I paragrafen föreskrivs det om upphörande av ett patent, om patenthavaren meddelar att han eller hon avstår från patentet. Enligt det förslagna 1 mom. ska Patent- och registerstyrelsen då genom sitt beslut förklara att patentet har upphört räknat från den dag då beslutet fattades. Bestämmelsen är ny jämfört med den gällande lagen, men den motsvarar till sitt innehåll de bestämmelser om motsvarande förfarande som gällde före lagändringen 2005 (896/2005). I och med ändringen 2005 ersattes förfarandet för avstående från ett patent med ett förfarande enligt 54 § i den gällande lagen som innebär att patentet förklaras ha upphört. Enligt den gällande lagen kan patenthavaren avstå från ett patent antingen genom att begära att patentet ska förklaras ha upphört (54 §) eller genom att upphöra med betalningen av årsavgifter (51 §). Det nuvarande förfarandet innebär att patentet anses ha upphört retroaktivt från och med ansökans ingivningsdag. Om årsavgiften inte betalas upphör patentet vid ingången av följande avgiftsår. Eftersom årsavgiften kan betalas inom ytterligare en frist på sex månader, kan patentet i praktiken upphöra först en lång tid efter det att patenthavaren har beslutat att låta bli att betala följande avgift. Till en följd av ett eventuellt förfarande för återställande av rättigheterna är det möjligt att den rättsliga osäkerheten kring upphörandet av ett patent fortgår ännu längre. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att i patentlagen återinföra möjligheten att snabbt och tydligt avstå från ett patent utan retroaktiva rättsverkningar. Till följd av avståendet från patentet upphör patentet från och med beslutsdagen, varvid rättsläget omedelbart blir klart för både patenthavaren och tredje parter. Motsvarande bestämmelse ingår också i 9 kap. 6 § i patentlagen (2024:945) i Sverige. 

I 2 mom. föreskrivs det att upphörandet ska skjutas upp, om patentet är utmätt, en panträtt är antecknad i patentregistret eller en tvist om överföring av patentet är anhängig. Ett patent får inte förklaras ha upphört så länge utmätningen pågår eller panträtten är i kraft eller tvisten om överföring av patentet inte har blivit slutligt avgjord. I fråga om uppskjutandet motsvarar bestämmelsen vad som i 54 § 2 mom. i den gällande lagen föreskrivs om uppskjutande av ett beslut om upphörande i nuvarande form. Syftet med bestämmelsen är att trygga utomståendes och tredje parters rättigheter i situationer där patentet berörs av utsökning, panträtt eller en pågående tvist. I sådana fall kan patentet inte avföras ur registret förrän det är klart att dess rättsliga ställning inte längre är föremål för en tvist eller verkställighet. 

71 §.Upphävande av patent på patenthavarens begäran. I paragrafen föreskrivs det om upphävande av ett patent på patenthavarens begäran. Enligt det föreslagna 1 mom. upphävs patentet i sin helhet, och det anses ha upphävts retroaktivt från och med ansökans ingivningsdag. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 54 § 1 mom. i den gällande lagen, men det har gjorts terminologiska ändringar i den. Uttrycket ”avstår patenthavaren från patentet” har ersatts med formuleringen ”om patenthavaren begär att patentet ska upphävas”. Dessutom har termen ”upphöra” ersatts med termen ”upphäva”, vilket bättre motsvarar förfarandets rättsverkningar. I förfarandet upphävs patentets rättsverkningar retroaktivt från och med ansökans ingivningsdag, vilket innebär att termen ”upphöra” i den gällande lagen ger en felaktig bild av patentets tidigare rättsverkningar. Eftersom patentet inte alls anses ha varit i kraft, kan patentet inte heller anses ha ”upphört”. Avsikten med ändringarna är att förtydliga tolkningen av paragrafen och de syftar inte till att ändra rättsläget. 

I 2 mom. föreskrivs det att handläggningen av en begäran om upphävande ska skjutas upp, om en motsvarande begäran har gjorts hos Europeiska patentverket i enlighet med artikel 105 a i den europeiska patentkonventionen. I sådana fall ska handläggningen i den nationella myndigheten avbrytas till dess Europeiska patentverket har avgjort ärendet. Bestämmelsen motsvarar 53 c § 2 mom. i den gällande lagen. 

I 3 mom. föreskrivs det att upphävandet ska skjutas upp, om patentet är utmätt, en panträtt antecknad i patentregistret eller en tvist om överföring av patentet anhängig. Ett patent får inte upphävas så länge utmätningen pågår eller panträtten är i kraft eller tvisten inte har blivit avgjord. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 54 § 2 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen om uppskjutande överensstämmer med 70 § 2 mom., som gäller avstående från patent. 

9 kap. Internationell patentansökan  

72 §.Internationell patentansökan. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om den myndighet som tar emot en internationell patentansökan. En internationell patentansökan ska ges in till en sådan patentmyndighet eller internationell organisation som enligt konventionen om patentsamarbete (Patent Cooperation Treaty, PCT) och tillämpningsföreskrifterna till konventionen är behörig att ta emot en sådan ansökan. Bestämmelser om ingivandet av ansökan finns framför allt i artikel 1 i konventionen om patentsamarbete och i regel 19 i tillämpningsföreskrifterna till konventionen. De nämnda bestämmelserna är rätt långa och komplicerade, så i stället för detaljerade bestämmelser hänvisas det i 1 mom. endast allmänt till konventionen om patentsamarbete.  

I Finland ska Patent- och registerstyrelsen även i fortsättningen vara mottagande myndighet (28 § 2 mom. i den gällande patentlagen). Patent- och registerstyrelsen tar emot, kontrollerar och vidarebefordrar internationella patentansökningar i enlighet med konventionen om patentsamarbete och tillämpningsföreskrifterna till konventionen, och Patent- och registerstyrelsen för ett icke-offentligt diarium över mottagna internationella patentansökningar. Bestämmelserna motsvarar 46 § 1 mom. och 49 § i den gällande förordningen. Bestämmelser om en internationell patentansökans offentlighet finns i konventionen om patentsamarbete och tillämpningsföreskrifterna till konventionen, särskilt i artikel 30 i konventionen och regel 94 i tillämpningsföreskrifterna. I regel blir ansökan inte offentlig före den internationella patentskriften. 

I 2 mom. föreskrivs det att sökanden ska betala en vidarebefordringsavgift för en internationell patentansökan som ges in till Patent- och registerstyrelsen. Enligt regel 14.1 i tillämpningsföreskrifterna till konventionen om patentsamarbete kan den mottagande myndigheten kräva att sökanden betalar en vidarebefordringsavgift som är avsedd att täcka den mottagande myndighetens egna kostnader. Övriga avgifter som den mottagande myndigheten tar ut, såsom till exempel den internationella ansökningsavgiften och nyhetsgranskningsavgiften, bestäms enligt tillämpningsföreskrifterna till konventionen om patentsamarbete, och närmare bestämmelser om dem utfärdas genom förordning. 

I 3 mom. föreskrivs det att närmare bestämmelser om ingivande av en internationell patentansökan och om därtill anknytande förfaranden vid Patent- och registerstyrelsen får utfärdas genom förordning av statsrådet.  

73 §.Rättsverkan av en internationell patentansökan. I paragrafen föreskrivs det att en internationell patentansökan, för vilken den mottagande myndigheten har fastställt en internationell ingivningsdag, i Finland har samma verkan som en finsk nationell patentansökan med samma ingivningsdag. Bestämmelsen motsvarar första meningen i 29 § i den gällande lagen och grundar sig på artikel 11.3 i konventionen om patentsamarbete. 

I den andra meningen i paragrafen föreskrivs det att en internationell ansökan tillhör känd teknik i enlighet med 13 § 2 mom. endast om ansökan har fullföljts i Finland enligt 74 §. Bestämmelsen motsvarar andra meningen i 29 § i den gällande lagen. Enligt bestämmelsen anses en internationell ansökan tillhöra känd teknik i förhållande till ansökningar som ges in efter den internationella ansökans internationella ingivningsdag, men före den internationella publiceringen, förutsatt att sökanden till Patent- och registerstyrelsen har gett in en översättning eller kopia av den internationella ansökan och till Patent- och registerstyrelsen betalat ansökningsavgiften på det sätt som föreskrivs i 74 §. 

74 §.Fullföljd av ansökan i Finland. I paragrafen föreskrivs det om fullföljd av en internationell patentansökan i Finland.  

I 1 mom. föreskrivs det om de åtgärder som sökanden ska vidta för att en internationell patentansökan ska kunna fullföljas i Finland. Sökanden ska inom 31 månader från den internationella ingivningsdagen eller prioritetsdagen till Patent- och registerstyrelsen ge in en översättning av den internationella patentansökan till finska, svenska eller engelska eller, om ansökan är skriven på finska, svenska eller engelska, en kopia av ansökan. Närmare bestämmelser om i vilken omfattning översättningen ska ges in får utfärdas genom förordning av statsrådet. I stället för att ge in en kopia kan sökanden meddela att denne fullföljer patentansökan i den form som den har offentliggjorts av den internationella byrån vid Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten. Sökanden ska inom samma tid på 31 månader betala en ansökningsavgift till Patent- och registerstyrelsen. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 31 § 1 och 2 mom. i den gällande lagen och grundar sig på artikel 22.1 och 22.3 i konventionen om patentsamarbete. Den gällande lagen motsvarar dock inte till alla delar de gällande bestämmelserna i konventionen om patentsamarbete och tillämpningsföreskrifterna till den, och därför föreslås det att det till paragrafen fogas den nämnda bestämmelsen om att sökanden i stället för att ge in en kopia kan meddela att denne fullföljer patentansökan i den form som den har publicerats av den internationella byrån vid Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten. Enligt artikel 22 i konventionen om patentsamarbete behöver en kopia inte ges in om den redan har getts in till den nationella myndigheten i enlighet med artikel 20. Bestämmelserna i artikel 20 i konventionen om patentsamarbete och i tillämpningsföreskrifterna till konventionen är mycket komplicerade. I praktiken är det inte nödvändigt att ge in en kopia inför övergången till den nationella fasen, om Världsorganisationen för den internationella äganderätten har publicerat ansökan och Patent- och registerstyrelsen har tillgång till ansökan via organisationens informationstjänst. I sådana fall kan sökanden gå vidare till den nationella fasen genom att betala ansökningsavgiften och meddela att denne fullföljer ansökan i Finland i den form den publicerats av Världsorganisationen för den internationella äganderätten. 

I 2 mom. föreskrivs det om möjligheten att ge in den översättning eller kopia som krävs inom en ytterligare frist samt om den tilläggsavgift som då ska betalas. Om sökanden har betalat ansökningsavgiften i enlighet med 1 mom., kan sökanden ge in den översättning eller kopia som krävs inom en ytterligare frist om två månader, förutsatt sökanden betalar en tilläggsavgift inom den ytterligare fristen. Bestämmelsen motsvarar 31 § 2 mom. i den gällande lagen. 

75 §.När en ansökan ska anses återkallad. I paragrafen föreskrivs det att om sökanden inte iakttar bestämmelserna i 74 §, ska ansökan anses återkallad i förhållande till Finland. Bestämmelsen motsvarar 31 § 3 mom. i den gällande lagen och grundar sig på artikel 24.1 iii i konventionen om patentsamarbete. I paragrafen föreskrivs det vidare att ansökan ska anses återkallad i förhållande till Finland även i de fall som avses i artikel 24.1 i och ii i konventionen om patentsamarbete. Dessa underpunkter hänvisar till olika situationer där ansökan eller designeringen av staten återkallas eller anses återkallad i enlighet med konventionen om patentsamarbete. Bestämmelsen motsvarar 30 § i den gällande lagen. 

76 §.Handläggning av en fullföljd ansökan. I 1 mom. föreskrivs det om tillämpningen av bestämmelserna i denna lag på en ansökan som fullföljts i Finland i enlighet med 74 §. Enligt bestämmelsen tillämpas på en ansökan som fullföljts här och på handläggningen av ansökan samma bestämmelser som på handläggningen av en nationell patentansökan, om inte något annat föreskrivs i denna paragraf eller i 77–81 §. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar första meningen i 33 § 1 mom. i den gällande lagen. 

Enligt 2 mom. får en internationell patentansökan inte utan begäran av sökanden tas upp till prövning före utgången av den frist (31 månader) som föreskrivs i 74 § 1 mom. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll andra meningen i 33 § 1 mom. i den gällande lagen och grundar sig på artiklarna 23 och 40 i konventionen om patentsamarbete. I 2 mom. föreskrivs det dessutom att ansökan inte får bifallas eller avslås förrän fyra månader har förflutit från den nämnda fristen, om inte sökanden samtycker till att ansökan avgörs före det. Bestämmelsen överensstämmer i övrigt med 34 § i den gällande lagen, men förbudet mot att lämna ett i 19 § i den gällande lagen avsett meddelande om att en ansökan har bifallits har ändrats så att det gäller bifall till ansökan. Bestämmelsen grundar sig på artiklarna 28 och 41 i konventionen om patentsamarbete.  

I 2 mom. föreskrivs det vidare att om patentansökan uppfyller de krav på form och innehåll som föreskrivs i konventionen om patentsamarbete och tillämpningsföreskrifterna till konventionen, ska ansökan godtas i dessa avseenden. Bestämmelsen motsvarar 33 § 5 mom. i den gällande lagen och grundar sig på artikel 27.1 i konventionen om patentsamarbete, enligt vilken det i nationell lag inte får ställas andra eller strängare krav på en internationell ansökans form eller innehåll än vad som föreskrivs i konventionen om patentsamarbete eller dess tillämpningsföreskrifter. 

77 §.Ansökans offentlighet. I paragrafen föreskrivs det om hur bestämmelserna om ansökans offentlighet tillämpas på en internationell ansökan samt om vilka konsekvenser offentliggörandet har med tanke på bestämmelserna om tvångslicens, provisoriskt skydd och upplysningsskyldigheten. 

I 1 mom. föreskrivs det att bestämmelserna i 48 § 2 och 3 mom. blir tillämpliga redan innan sökanden har fullföljt den internationella patentansökan, om sökanden har fullgjort sin skyldighet enligt 74 § att ge in en översättning eller kopia av ansökan till Patent- och registerstyrelsen. Bestämmelsen motsvarar 33 § 3 i den gällande lagen och grundar sig på artikel 29.1, 29.2 och 29.4 i konventionen om patentsamarbete. Bestämmelserna i 48 § 2 och 3 mom., som det hänvisas till, gäller den tidpunkt när en ansökan blir offentlig. Eftersom det att ansökan blir offentlig är en förutsättning för provisoriskt skydd enligt 137 §, har sökanden således möjlighet att få provisoriskt skydd för sin ansökan genom att ge in en översättning eller kopia, utan att sökanden behöver betala ansökningsavgiften enligt 74 §. 

I 2 mom. föreskrivs det att bestämmelserna om tvångslicens i 109 §, om provisoriskt skydd i 137 § och om upplysningsskyldigheten i 148 § ska tillämpas på en internationell patentansökan, om ansökan har blivit offentlig med stöd av bestämmelserna i 1 mom. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 33 § 4 mom. i den gällande lagen. 

78 §.Publicering av ansökan. I paragrafen föreslås bestämmelser om när patentmyndigheten får publicera en internationell patentansökan i tryckt form eller på motsvarande sätt. Paragrafen motsvarar 35 § i den gällande lagen och grundar sig på artikel 30.2 och 30.4 i konventionen om patentsamarbete. 

79 §.När en del av en ansökan ska anses återkallad. I paragrafen föreskrivs det om de villkor på vilka en viss del av en ansökan ska anses återkallad, eftersom delen inte har varit föremål för en internationell förberedande patenterbarhetsprövning. Paragrafen motsvarar 37 § i den gällande lagen och grundar sig på artikel 34.3 b i konventionen om patentsamarbete. 

80 §.Fullföljd av ansökan med flera av varandra oberoende uppfinningar. I paragrafen föreskrivs det om fullföljd av en internationell ansökan i Finland till de delar det inte har gjorts en internationell nyhetsgranskning eller internationell förberedande patenterbarhetsprövning. I paragrafen föreskrivs det dessutom om de grunder enligt vilka Patent- och registerstyrelsen ska pröva riktigheten av en sådan bedömning av oenhetligheten som gjorts av en internationell nyhetsgranskningsmyndighet eller en myndighet för förberedande patenterbarhetsprövning. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 36 § i den gällande lagen. Bestämmelserna i paragrafen grundar sig på artikel 17.3 b och artikel 34.3 c i konventionen om patentsamarbete. På basis av dessa kan Finland föreskriva att om Patent- och registerstyrelsen konstaterar att en bedömning av oenhetligheten som gjorts av den internationella nyhetsgranskningsmyndigheten eller myndigheten för förberedande patentbarhetsprövning är berättigad och sökanden inte har betalat alla tilläggsavgifter, ska de delar av den internationella ansökan som på grund av detta inte varit föremål för nyhetsgranskning anses återkallade i Finland, om inte sökanden betalar en särskild tilläggsavgift till Patent- och registerstyrelsen. 

I 1 mom. föreskrivs det att om en del av en internationell patentansökan inte har varit föremål för internationell nyhetsgranskning eller förberedande patenterbarhetsprövning på grund av att ansökan har bedömts omfatta av varandra oberoende uppfinningar och sökanden inte inom föreskriven tid har betalat en tilläggsavgift enligt konventionen om patentsamarbete till den behöriga nyhetsgranskningsmyndigheten eller myndigheten för förberedande patenterbarhetsprövning, ska Patent- och registerstyrelsen pröva om bedömningen var riktig. I sådana fall tillämpas bestämmelserna om ansökans enhetlighet i 33 § i den finska patentlagen och i patentförordningen.  

I 2 mom. föreskrivs det att om bedömningen anses vara riktig, ska den del av ansökan som inte varit föremål för en granskning eller prövning vid en internationell myndighet anses återkallad hos Patent- och registerstyrelsen, om inte sökanden betalar en särskild avgift inom två månader från Patent- och registerstyrelsens beslut. Genom betalningen av avgiften blir det möjligt att fullfölja ansökan i Finland till alla delar. På grund av en konstaterad oenhetlighet blir dock sökanden under den fortsatta handläggningen tvungen att dela ansökan i enlighet med 34 §. Om Patent- och registerstyrelsen anser att bedömningen inte varit riktig, det vill säga att ansökan inte omfattar flera av varandra oberoende uppfinningar, ska Patent- och registerstyrelsen fortsätta handläggningen av ansökan i sin helhet. 

I 3 mom. föreskrivs det att sökanden får söka ändring i ett beslut som avses i 1 mom. och i vilket Patent- och registerstyrelsen har funnit att patentansökan omfattar av varandra oberoende uppfinningar. I detta fall ska 120 § iakttas. Bestämmelsen motsvarar 36 § 2 mom. i den gällande lagen. 

I 4 mom. föreskrivs det att om domstolen fastställer Patent- och registerstyrelsens beslut, räknas fristen för att betala den avgift som avses i 2 mom. från det domstolens beslut vann laga kraft. Bestämmelsen motsvarar 36 § 3 mom. i den gällande lagen. 

81 §.Granskning av beslut om ansökan. I paragrafen föreskrivs det om de fall där Patent- och registerstyrelsen i egenskap av nationell patentmyndighet blir tvungen att pröva riktigheten av ett beslut som den mottagande myndigheten eller den internationella byrån har fattat om en ansökan. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 38 § i den gällande lagen och i fråga om tidsfristen enligt 2 mom. 52 c § i förordningen. Uttrycket ”den mottagande myndighetens eller den internationella byråns beslut inte var riktigt” i den första meningen i 3 mom. har dock ändrats till ”det beslut som den mottagande myndigheten eller den internationella byrån vid Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten fattat är en följd av den mottagande myndighetens eller den internationella byråns misstag eller försummelse”. Den ändrade ordalydelsen motsvarar artikel 25.2 a i konventionen om patentsamarbete, som bestämmelsen grundar sig på.  

10 kap. Europeiska patent  

82 §.Ansökan. I paragrafen föreskrivs det om ingivande av en ansökan om europeiskt patent. Paragrafen motsvarar i övrigt 70 f § 3 och 4 mom. i den gällande lagen, men det föreslås att den bestämmelse enligt vilken en ansökan om europeiskt patent som gäller en uppfinning av betydelse för landets försvar alltid ska ges in till Patent- och registerstyrelsen stryks.  

Lagen om uppfinningar av betydelse för landets försvar håller för närvarande på att revideras. I samband med revideringen bedöms det bland annat om det alltid först ska ges in en nationell patentansökan om en uppfinning som är av betydelse för landets försvar.  

83 §.Europeiskt patent med enhetlig verkan. I paragrafen definieras ett europeiskt patent med enhetlig verkan, och det föreskrivs om registrering av patentet och det skydd som patentet ger. Bestämmelserna motsvarar till väsentliga delar 70 v § 1, 2 och 3 mom. i den gällande lagen.  

Paragrafens 1 mom. innehåller en definition av europeiskt patent med enhetlig verkan. 

Enligt 2 mom. registreras ett europeiskt patents enhetliga verkan i registret för enhetligt patentskydd, som administreras av Europeiska patentverket. Bestämmelsen är förtydligande. Registret i fråga och administreringen av det grundar sig på artikel 9.1 i förordningen om ett enhetligt patentskydd.  

I 3 mom. konstateras det att bestämmelser om det skydd som ett europeiskt patent med enhetlig verkan ger finns i kapitel V i del I i avtalet om en enhetlig patentdomstol. Bestämmelsen förtydligar att verkan av ett europeiskt patent med enhetlig verkan inte bestäms enligt patentlagen.  

84 §.Rättsverkan av en ansökan om europeiskt patent. I 1 mom. föreskrivs det om rättsverkan i Finland av en ansökan om europeiskt patent och prioriteten för ansökan. När det för en europeisk patentansökan har fastställts en ingivningsdag, har den samma rättsverkan som en nationell patentansökan som getts in i Finland. Eventuell prioritet för en europeisk patentansökan är giltig också i Finland. Bestämmelserna motsvarar till sitt sakinnehåll 70 m § 1 mom. i den gällande lagen. Hänvisningen till en ansökan ”för vilken det europeiska patentverket har fastställt ingivningsdag” har ändrats till ”för vilken en ingivningsdag har fastställts”. Den nya formuleringen syftar inte till att ändra rättspraxis, utan avsikten är att förtydliga tolkningen av bestämmelsen i en situation där den internationella patentansökan har fullföljts vid Europeiska patentverket. Den internationella ingivningsdagen fastställs av den mottagande myndigheten, och en sådan ansökan har rättsverkan i Finland när den enligt den europeiska patentkonventionen har fullföljts vid Europeiska patentverket.  

I 2 mom. föreskrivs det om när en europeisk patentansökan anses tillhöra känd teknik vid tillämpningen av 11 § 2 mom. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 70 m § 2 mom. i den gällande lagen. Hänvisningen till artikel 153.3 i den europeiska patentkonventionen har utökats med en hänvisning till artikel 153.4 i den konventionen. Artikel 153.3 och 153.4 i den europeiska patentkonventionen omfattar de situationer där publiceringen av en EuroPCT-ansökning jämställs med publicering enligt artikel 93. Formuleringen ”om det europeiska patentverket jämställer denna publicering” har ändrats till den mer exakta formuleringen "om denna publicering jämställs med", eftersom ett eventuell jämställande baserar sig på bestämmelserna i den europeiska patentkonventionen och inte på ett beslut av Europeiska patentverket. Ändringarna syftar inte till att ändra rättspraxis. 

I 3 mom. föreskrivs det om konsekvenserna när en europeisk patentansökan eller ett yrkande om att en sådan ansökan ska omfatta Finland återkallas. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 70 o § 1 mom. i den gällande lagen. 

I 4 mom. anges det vilken verkan det har om en europeisk patentansökan avslås. Bestämmelsen motsvarar 70 o § 2 mom. i den gällande lagen. 

85 §.Rättsverkan av europeiska patent. I paragrafen föreskrivs det om när ett europeiskt patent har meddelats och om vilken rättsverkan ett meddelat europeiskt patent har i Finland.  

Enligt 1 mom. är ett europeiskt patent meddelat när Europeiska patentverket har kungjort sitt beslut om att patent har meddelats. Bestämmelsen är informativ och grundar sig på artikel 97.3 i den europeiska patentkonventionen, enligt vilken beslutet att meddela europeiskt patent gäller från den dag då kungörelse om beslutet publiceras i den europeiska patenttidningen. Bestämmelsen motsvarar första meningen i 70 g § i den gällande lagen.  

I 1 mom. föreskrivs det vidare att ett europeiskt patent för Finland har samma rättsverkan som ett patent som meddelats av Patent- och registerstyrelsen och på det tillämpas de bestämmelser som gäller patent som har meddelats i Finland, om patentet valideras i Finland i enlighet med 86 § och om inte något annat föreskrivs i 10 kap. Bestämmelsen motsvarar i övrigt den andra meningen i 70 g § i den gällande lagen, men till den har det fogats ett villkor om att patentet valideras i Finland i enlighet med 86 §. Enligt artikel 2.2 i den europeiska patentkonventionen ska ett europeiskt patent i varje fördragsslutande stat för vilken det meddelats ha samma verkan och regleras av samma bestämmelser som ett i den staten meddelat nationellt patent, om inte något annat sägs i konventionen. Enligt artikel 65 i den europeiska patentkonventionen kan en fördragsslutande stat kräva att patenthavaren till den nationella patentmyndigheten ger in översättningar och betalar en publiceringsavgift, förutsatt att patentet har rättsverkan i staten i fråga. Särskilda bestämmelser om de åtgärder för validering som förutsätts i den föreslagna lagen finns i 86 §. Efter det att det enhetliga patentsystemet trätt i kraft har ett europeiskt patent rättsverkan i Finland också om enhetlig verkan registreras för patentet. Bestämmelserna i denna paragraf gäller dock inte enhetliga patent, utan enligt förslaget ska bestämmelser om enhetliga patent ingå i 83 §. 

Det föreslagna 2 mom. är helt nytt. På ett europeiskt patent som har validerats i Finland tillämpas inte bestämmelserna om invändning i 7 kap., utan en invändning ska göras till Europeiska patentverket i enlighet med artikel 99 i den europeiska patentkonventionen. Bestämmelsen motsvarar patentprocessen enligt den europeiska patentkonventionen, men det har inte föreskrivits tillräckligt tydligt om detta i den gällande lagen. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om vilken verkan det har i Finland om Europeiska patentverket har begränsat ett europeiskt patent eller helt eller delvis har upphävt ett patent. Dessa åtgärder har samma verkan som motsvarande åtgärder i Finland. För att ett begränsat eller delvis upphävt patent ska kunna upprätthållas i Finland krävs det att patenthavaren vidtar valideringsåtgärder enligt 86 §. Bestämmelserna om detta finns i 70 k § och 70 t § 5 mom. i den gällande lagen. I den föreslagna paragrafen har bestämmelserna sammanförts och omformulerats. 

I 4 mom. föreskrivs det att om ett ärende som gäller ett europeiskt patent handläggs vid den enhetliga patentdomstolen, gäller för det skydd som patentet ger bestämmelserna i avtalet om en enhetlig patentdomstol. Bestämmelsen motsvarar 70 g § 2 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen är förtydligande och överensstämmer med 83 § 3 mom., som gäller europeiska patent med enhetlig verkan. 

86 §.Validering i Finland. I paragrafen föreskrivs det om de åtgärder genom vilka ett traditionellt europeiskt patent valideras i Finland. Den rättsverkan som ett europeiskt patent med enhetlig verkan har i Finland grundar sig på bestämmelserna i artikel 3 i förordningen om ett enhetligt patentskydd. 

Enligt 1 mom. har ett europeiskt patent rättsverkan i Finland, om patenthavaren inom tre månader från den dag då Europeiska patentverket kungjorde att det europeiska patentet har meddelats eller upprätthållits i begränsad eller ändrad lydelse till Patent- och registerstyrelsen ger in en översättning av det europeiska patentet och betalar en avgift för publiceringen av översättningen. Motsvarande bestämmelser finns i 70 h § 1 mom. och 70 t § 2 mom. i den gällande lagen. I det föreslagna 1 mom. har de bestämmelser sammanförts som gäller ingivande av en översättning med anledning meddelandet av ett patent, med anledning av ett begränsningsförfarande samt med anledning av ett patent som upprätthållits i ändrad lydelse efter handläggningen av en invändning. Uttrycket "Ett europeiskt patent har ingen rättsverkan i Finland, om inte" i 70 h § i den gällande lagen har ändrats till "Ett europeiskt patent har rättsverkan i Finland, om", eftersom ett europeiskt patent i och med införandet av det enhetliga patentsystemet kan ha rättsverkan i Finland om enhetlig verkan registreras för patentet. 

Bestämmelserna i 1 mom. baserar sig på artikel 65 i den europeiska patentkonventionen, enligt vilken en fördragsslutande stat kan kräva att patenthavaren till den nationella patentmyndigheten ger in översättningar och betalar en publiceringsavgift, förutsatt att patentet har rättsverkan i staten i fråga. Valideringsåtgärderna i fråga kan krävas inom tre månader från den dag då meddelande om, upprätthållande i ändrad lydelse eller begränsning av ett europeiskt patent har kungjorts i den europeiska patenttidningen. 

I 2 mom. föreskrivs det om den översättning som ska ges in i samband med valideringen. Första delen av momentet motsvarar 70 h § 3 mom. i den gällande lagen. En översättning av patentkraven ska ges in på finska. Om ett patent har meddelats på tyska eller franska, ska det av patentbeskrivningen och eventuella ritningar ges in en översättning till finska eller engelska. Om patentet har meddelats på engelska, behöver ingen översättning ges in av beskrivningen eller ritningarna. Texten på engelska finns tillgänglig i den patentskrift som Europeiska patentverket upprättat. Patenthavaren kan alltid, om denne så önskar, ge in en översättning till finska också av beskrivningen och eventuella ritningar. Om patenthavarens eget språk är svenska, får ovannämnda översättningar vara på svenska. I fråga om juridiska personer bestäms rätten att ge in en översättning till svenska enligt 11 § i språklagen utifrån den juridiska personens protokollsspråk; om den juridiska personens protokollspråk är svenska, ska det vara möjligt att ge in en översättning till svenska. 

I sista meningen i 2 mom. föreskrivs det att översättningar av ett patent som till följd av ett invändnings- eller begränsningsförfarande har upprätthållits i ändrad lydelse ska ges in på det språk på vilket det ursprungliga patentet har validerats i Finland. I fråga om begränsningsförfarandet grundar sig bestämmelsen på 70 § 2 mom. i den gällande lagen. I fråga om invändningsförfarandet finns det inte någon bestämmelse i den gällande lagen, men i praktiken iakttas i fråga om det samma förfarande som i fråga om en begränsning. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar 70 h § 2 mom. i den gällande lagen och i momentet föreskrivs det om en eventuell tilläggsfrist för valideringen i en situation där Europeiska patentverket har avslagit patenthavarens begäran om enhetlig verkan. Om innehavaren av ett europeiskt patent har begärt registrering av ett enhetligt patentskydd men begäran har avslagits, kan de åtgärder som avses i 1 mom. vidtas inom tre månader från den dag då ändring inte längre kan sökas i avgörandet. Europeiska patentverket registrerar enhetlig verkan för ett europeiskt patent på patenthavarens begäran, om villkoren i artikel 4 i förordningen om ett enhetligt patentskydd är uppfyllda. Det är möjligt att överklaga Europeiska patentverkets beslut hos den enhetliga patentdomstolen (UPC). I och med besvärsprocessen kan frågan om registrering av enhetlig verkan vara öppen så länge att patenthavaren inte hinner vidta de åtgärder som behövs för att validera patentet i tid. Den nya tidsfristen på 3 månader för att vidta valideringsåtgärder börjar den dag då det beslut om avslag på en begäran om enhetlig verkan som fattats av Europeiska patentverket eller den enhetliga patentdomstolen vinner laga kraft. 

Paragrafens 4 mom. motsvarar 70 y § 1 mom. i den gällande lagen och i det föreskrivs det att eventuella valideringsåtgärder enligt 1 mom. saknar rättsverkan, om enhetlig verkan har registrerats för ett europeiskt patent. Om enhetlig verkan har registrerats vid Europeiska patentverket saknar sådana åtgärder enligt 1 mom. som gäller samma europeiska patent rättsverkan direkt med stöd av lagen. Genom bestämmelsen genomförs den skyldighet enligt artikel 4.2 i förordningen om ett enhetligt patentskydd ((EU) nr 1257/2012) som innebär att de deltagande medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att se till att, när enhetlig verkan har registrerats för ett europeiskt patent och omfattar deras territorium, det europeiska patentet inte ska anses ha fått verkan som ett nationellt patent på deras territorium den dag då beslutet att bevilja patentet offentliggörs i Europeiska patenttidningen. 

87 §.Offentlighet för och kungörelse av översättningar. I paragrafen föreskrivs det om offentligheten för en översättning av ett europeiskt patent och om kungörelse av översättningen.  

I 1 mom. föreskrivs det att översättningen av ett europeiskt patent är offentlig förutsatt att Europeiska patentverket har publicerat den europeiska patentansökan eller kungjort sitt beslut om att patent har meddelats. Bestämmelsen motsvarar 70 h § 4 mom. i den gällande lagen.  

I 2 mom. föreskrivs det om kungörelse av översättningen och om tillgängliggörande av översättningen för allmänheten. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar de två första meningarna i 70 h § 5 mom. i den gällande lagen, men den har utvidgats till att gälla också kungörelse om begränsning i enlighet med 70 t § 2 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen i den gällande lagen, enligt vilken Patent- och registerstyrelsen ska sörja för att patentkraven i ett europeiskt patent vid behov finns tillgängliga på finska och svenska, ska strykas på samma grunder som i 27 §. 

I 3 mom. föreskrivs det om Patent- och registerstyrelsens åtgärder i situationer där Patent- och registerstyrelsen har kungjort att en översättning har getts in i enlighet med 2 mom. och enhetlig verkan har registrerats för ett europeiskt patent. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 70 y § 2 mom. i den gällande lagen. 

88 §.Återställande av rättigheter. I paragrafen föreslås bestämmelser om möjligheten att återställa rättigheter som gått förlorade till följd av att den frist som gäller översättningen och publiceringsavgiften har överskridits samt om en tredje parts föranvändarrätt i samband med återställandet av rättigheterna. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll 70 i § i den gällande lagen. Bestämmelser om kungörelse av beslut om återställande av rättigheter finns i 146 §.  

89 §.Provisoriskt skydd för en ansökan om europeiskt patent. I paragrafen föreskrivs det om provisoriskt skydd för en uppfinning under ansökningstiden. En uppfinning i en ansökan om europeiskt patent kan under vissa förutsättningar få provisoriskt skydd i Finland, om ansökan senare leder till ett patent med verkan i Finland.  

I 1 mom. föreskrivs det om sökandens och Patent- och registerstyrelsens åtgärder för att få provisoriskt skydd. När en ansökan om europeiskt patent har publicerats i enlighet med den europeiska patentkonventionen och en översättning till finska av patentkraven i den lydelse de publicerades har getts in till Patent- och registerstyrelsen, ska Patent- och registerstyrelsen kungöra översättningen och hålla den allmänt tillgänglig. Dessutom föreskrivs det att om sökandens eget språk är svenska, får dock en översättning till svenska ges in. Momentet motsvarar till väsentliga delar de två första meningarna i 70 n § 1 mom. i den gällande lagen. Hänvisningen till publicering ”enligt artikel 93 i den europeiska patentkonventionen” har ersatts med en mer allmän hänvisning till publicering ”i enlighet med den europeiska patentkonventionen”. Publicering tas upp inte bara i artikel 93 utan också i artikel 153.3 och 153.4 i konventionen. 

Paragrafens 2 mom. är nytt och i det föreskrivs det att Patent- och registerstyrelsen ska föra diarium över sådana ansökningar om europeiskt patent av vilka en översättning har getts in. Närmare bestämmelser om innehållet i diariet får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om innehållet i det provisoriska skyddet. Om någon efter det att en kungörelse enligt 1 mom. har utfärdats yrkesmässigt utnyttjar en uppfinning för vilken det har sökts skydd i en europeisk patentansökan, ska bestämmelserna i 16 kap. (Påföljder vid patentintrång) tillämpas, om ansökan leder till patent i Finland. I ett sådant fall omfattar patentskyddet dock endast vad som framgår såväl av patentkraven i den lydelse de publicerades enligt 1 mom. som av patentkraven enligt patentet. Till straff får då inte dömas, och ersättning för sådant utnyttjande får bestämmas endast med stöd av 135 § 2 mom. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 70 n § 2 mom. i den gällande lagen. 

I 4 mom. föreskrivs det om ett undantag från tillämpningen av 135 och 3 mom. De nämnda bestämmelserna tillämpas inte om en talan om ersättning väcks senast ett år efter det att tiden för att invända mot patentet har gått ut. Bestämmelserna tillämpas inte heller om ersättningstalan väcks senast ett år efter det att Europeiska patentverket har beslutat att patentet ska upprätthållas trots att en invändning har gjorts. Paragrafens 4 mom. motsvarar till väsentliga delar 70 n § 3 mom. i den gällande lagen. 

90 §.Rättelse av översättning. I paragrafen föreskrivs det om rättelse av en översättning som getts in för validering av ett europeiskt patent eller för provisoriskt skydd samt om rättelsens inverkan på föranvändarrätten. Paragrafen motsvarar till väsentliga delar det som föreskrivs i 70 q § i den gällande lagen. Bestämmelserna grundar sig på artikel 70.4 i den europeiska patentkonventionen. 

91 §.Återställande av rättigheter vid Europeiska patentverket. I 1 mom. föreskrivs det att om patentsökanden eller patenthavaren inte har iakttagit en frist som föreskrivs i den europeiska patentkonventionen, men Europeiska patentverket med stöd av artikel 122 i den europeiska patentkonventionen förklarar att rättsförlust inte har skett, har detta samma verkan även i Finland. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 70 r § 1 mom. i den gällande lagen. 

I 2 mom. föreskrivs det om föranvändarrätten i de fall som avses i det föreslagna 1 mom. Om en tredje part efter det att rättsförlusten skedde, men innan Europeiska patentverket har kungjort den förklaring som avses i 1 mom., i god tro har börjat utnyttja en uppfinning yrkesmässigt i Finland eller vidtagit väsentliga åtgärder i detta syfte, får den tredje parten den föranvändarrätt som avses i 147 §. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 70 r § 2 mom. i den gällande lagen och grundar sig på artikel 122.6 i den europeiska patentkonventionen. 

92 §.Föranvändarrätt till följd av beslut av Europeiska patentverkets besvärskammare. Paragrafen motsvarar till väsentliga delar 70 u § i den gällande lagen. Den del som gäller föranvändarrätt har ersatts med en hänvisning till 147 § på samma sätt som i de föregående paragraferna. 

93 §.Omvandling till nationell ansökan. I paragrafen anges det i vilka situationer och under vilka förutsättningar en europeisk patentansökan kan omvandlas till en nationell ansökan. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll 70 s § i den gällande lagen. I 1 och 2 mom. intas det dessutom en precisering av tidsfristen enligt 52 r § i den gällande förordningen. Enligt momenten ska ansökningsavgiften betalas och översättningen ges in inom tre månader från det att Patent- och registerstyrelsen har begärt dem. Uttrycket ”och ge in en översättning av patentansökan enligt 8 § 5 mom. inom utsatt tid” i den gällande lagen har ändrats till ”och vid behov ge in en i 27 § avsedd översättning av patentansökan”. Patent- och registerstyrelsen får en kopia av ansökan av den mottagande myndigheten och sökanden ska ges in en översättning endast om ansökan inte är skriven på ett språk som avses i 27 §. Paragrafen grundar sig på artiklarna 135 och 137 i konventionen om patentsamarbete. 

94 §.Årsavgifter. I paragrafen föreslås bestämmelser om årsavgifter för europeiska patent. För ett europeiskt patent som validerats i Finland ska det betalas en årsavgift på det sätt som föreskrivs i 12 kap. I annat fall upphör patentet att gälla från ingången av det avgiftsår för vilket avgiften inte har betalats. Bestämmelser om årsavgifter för europeiska patent finns framför allt i 101 § i det nämnda kapitlet. Bestämmelser om följderna av att årsavgift inte betalas finns på motsvarande sätt i 70 l § i den gällande lagen, i vilken det i sin tur hänvisas till 51 §. 

95 §.Europeiska patent med enhetlig verkan. I paragrafen samlas de bestämmelser som ska tillämpas på ett europeiskt patent med enhetlig verkan. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 70 x § i den gällande lagen. Sådana bestämmelser som ska tillämpas på ett europeiskt patent med enhetlig verkan finns också i 83 § och 132 §, i vilka det föreskrivs om patentförseelse vad beträffar ett europeiskt patent med enhetlig verkan. 

I 1 mom. förtecknas de paragrafer i patentlagen som ska tillämpas på ett europeiskt patent med enhetlig verkan för Finlands del. Bestämmelserna om föranvändarrätt i 21 § ska tillämpas på europeiskt patent med enhetlig verkan med stöd av artikel 28 i avtalet om en enhetlig patentdomstol. På ett europeiskt patent med enhetlig verkan tillämpas också bestämmelserna om tvångslicens i 104–110 §. Enligt skäl 10 i förordningen om ett enhetligt patentskydd bör tvångslicenser för europeiska patent med enhetlig verkan regleras av de deltagande medlemsstaternas lagstiftning vad gäller deras respektive territorier. Dessa paragrafer ska alltså tillämpas på en tvångslicens inom finskt territorium också när det är fråga om ett europeiskt patent med enhetlig verkan. Vidare bestäms det i artikel 28 i avtalet om en enhetlig patentdomstol att varje person som, om ett nationellt patent beviljats avseende en uppfinning, i en avtalsslutande medlemsstat skulle ha haft en rätt grundad på tidigare nyttjande av den uppfinningen, ska i den avtalsslutande medlemsstaten åtnjuta samma rättigheter avseende ett patent för samma uppfinning. På ett europeiskt patent med enhetlig verkan tillämpas också bestämmelserna om tilläggsskydd i 11 kap. Tilläggsskydd kan även grunda sig på ett europeiskt patent med enhetlig verkan, och beviljas då med stöd av ovannämnda förordningar separat i varje deltagande medlemsstat. 

I 2 mom. förtecknas de paragrafer i patentlagen som med stöd av artikel 7 i förordningen om ett enhetligt patentskydd ska tillämpas på ett sådant europeiskt patent med enhetlig verkan som förmögenhetsobjekt som behandlas som ett nationellt finskt patent inom hela dess giltighetsområde. I 103 och 150 § föreskrivs det om licens, om anteckning i patentregistret av att ett patent övergår till någon annan, registrering av licens, pantsättning och utmätning samt om den rättsverkan som sådana registeranteckningar har. I 112 § 2 mom. och 115 § föreskrivs det om en talan som grundar sig på att patent har meddelats någon annan än den som enligt 1 § har rätt till patentet. I dessa bestämmelser är det fråga om äganderättsliga bestämmelser, som hör till tillämpningsområdet för artikel 7 i förordningen om ett enhetligt patentskydd. 

I 3 mom. föreskrivs det att i 150 § avsedda anteckningar om europeiska patent med enhetlig verkan görs i det register för enhetligt patentskydd som administreras av Europeiska patentverket. Rättsverkan av eventuella anteckningar bestäms dock enligt Finlands nationella lagstiftning, om ett europeiskt patent med enhetlig verkan som förmögenhetsobjekt med stöd av artikel 7 i den i 2 mom. nämnda förordningen om ett enhetligt patentskydd behandlas som ett nationellt finskt patent.  

11 kap. Tilläggsskydd  

96 §.Tilläggsskydd för läkemedel och växtskyddsmedel. Den föreslagna paragrafen är informativ och innehåller en hänvisning till de EU-förordningar som gäller tilläggsskydd för läkemedel och tilläggsskydd för växtskyddsmedel. De nämnda förordningarna är direkt tillämplig rätt i Finland. Paragrafen motsvarar första meningen i 70 a § i den gällande lagen. Det finns en separat förordning (EG) nr 1901/2006 som gäller tilläggsskydd för läkemedel för pediatrisk användning. Eftersom alla bestämmelser om tilläggsskydd i den förordningen ingår i den kodifierade versionen av förordningen om tilläggsskydd för läkemedel (EG) nr 469/2009, är det inte nödvändigt att i paragrafen ta in en särskild hänvisning till den förordning som gäller läkemedel för pediatrisk användning. 

97 §.Ansökan. Enligt 1 mom. ska en ansökan om tilläggsskydd eller förlängd giltighetstid för ett tilläggsskydd för läkemedel göras hos Patent- och registerstyrelsen. Bestämmelsen motsvarar första meningen i 70 b § i den gällande lagen. I paragrafen föreskrivs det dessutom att ansökan ska göras på finska, svenska eller engelska. I den gällande lagen finns det inga bestämmelser om språket i ansökan, men i enlighet med 52 f § i den gällande förordningen ska ansökan göras på finska eller svenska. Det föreslås att ansökan också ska kunna göras på engelska. En patentansökan kan göras på engelska, och därför är en motsvarande möjlighet motiverad också vid ansökan om tilläggsskydd. 

I 2 mom. föreskrivs det att Patent- och registerstyrelsen ska föra diarium över mottagna ansökningar om tilläggsskydd och register över meddelade tilläggsskydd. Motsvarande bestämmelser finns i 52 g och 52 m § i den gällande förordningen. 

I 3 mom. föreslås det att närmare bestämmelser om ansökningsförfarandet i fråga om tilläggsskydd och om innehållet i diariet och registret får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

98 §.Ansökningsavgift och årsavgifter. Enligt 1 mom. ska det betalas en ansökningsavgift för en ansökan om tilläggsskydd eller förlängd giltighetstid för ett tilläggsskydd för läkemedel. För tilläggsskyddet ska det betalas en årsavgift på det sätt som föreskrivs i 12 kap. Bestämmelserna motsvarar till väsentliga delar 70 c § i den gällande lagen. Närmare bestämmelser om betalningen av årsavgifter finns i 12 kap., framför allt i dess 102 §. I den tredje meningen i momentet föreskrivs det att om årsavgiften för ett tilläggsskydd inte betalas i enlighet med 12 kap., upphör tilläggsskyddet att gälla från ingången av det avgiftsår för vilket avgiften inte har betalats. Bestämmelsen finns inte i denna form i den gällande lagen. På årsavgifter för tilläggsskydd tillämpas i tillämpliga delar bestämmelserna om årsavgifter för patent, och bestämmelsen motsvarar det nuvarande rättsläget. 

I 2 mom. föreskrivs det att en läkemedelstillverkare som gör en sådan anmälan (s.k. anmälan om tillverkningsundantag) som avses i artikel 5.2 b eller 5.2 c i förordningen om tilläggsskydd för läkemedel ska betala en publiceringsavgift för anmälan. Bestämmelsen är ny och baserar sig på artikel 12.2 i nämnda förordning, enligt vilken medlemsstaterna får föreskriva att en avgift ska betalas för nämnda anmälningar. 

12 kap. Årsavgifter 

99 §.Skyldighet att betala årsavgift och avgiftsår. I paragrafen föreskrivs det om skyldigheten att betala årsavgifter och om bestämmandet av avgiftsåret.  

I 1 mom. föreskrivs det att en årsavgift för en patentansökan och ett patent ska betalas till Patent- och registerstyrelsen i enlighet med detta kapitel. Årsavgifter ska betalas för en nationell patentansökan, en internationell patentansökan som fullföljts i Finland, ett nationellt patent, ett europeiska patent som validerats i Finland och ett tilläggsskydd som meddelats av Patent- och registerstyrelsen. Bestämmelserna i kapitlet tillämpas dock inte på europeiska patent för vilka Europeiska patentverket har registrerat enhetlig verkan.  

I 2 mom. föreskrivs det att det för patentet och patentansökan ska betalas en årsavgift för varje avgiftsår. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar den gällande lagstiftningen. Enligt 8 § 6 mom. i den gällande lagen ska det betalas en årsavgift för ansökan för varje avgiftsår som börjar innan ansökan avgjorts slutligt, och enligt 40 2 § mom. ska det betalas en årsavgift för ett patent för varje avgiftsår som börjar efter det patentet meddelades. 

I 3 mom. definieras begreppet avgiftsår. Avgiftsåret räknas första gången från patentansökans ingivningsdag och därefter årligen från den dag som följer på motsvarande kalenderdag. Avgiftsåret upphör alltid den dag som motsvarar ingivningsdagen, det vill säga ansökans årsdag. I enlighet med definitionen är det första avgiftsåret en dag längre än de följande avgiftsåren. Formuleringen av definitionen är ny i förhållande till den gällande lagen.  

I 8 § 7 mom. i den gällande lagen anges det att avgiftsåret räknas första gången från den dag då ansökan gjordes eller ska anses gjord och därefter från motsvarande kalenderdag. Enligt nuvarande praxis börjar avgiftsåret alltid på ansökans årsdag. Enligt 40 § i den gällande lagen kan ett patent upprätthållas till dess 20 år har förflutit från den dag då patentansökan gjordes. I praktiken har de gällande bestämmelserna tolkats så att den sista giltighetsdagen är patentets tjugonde årsdag och att det sista, tjugonde avgiftsåret är en dag längre än de övriga. 

Den föreslagna definitionen av avgiftsår i 3 mom. motsvarar praxisen vid Europeiska patentverket. Europeiska patentverket använder termen patentår (patent year) i stället för avgiftsår. I Europeiska patentverkets riktlinjer (Guidelines for Examination, GLE A-X 5.2.4) anges det att det första patentåret börjar på ansökans ingivningsdag och slutar den första årsdagen. Följande avgiftsår börjar dagen efter årsdagen och slutar på årsdagen.  

Paragrafens 4 mom. är informativt och innehåller hänvisningar till de paragrafer i vilka det föreskrivs om de följder som underlåtenhet att betala årsavgift har i olika situationer. Beroende på bestämmelsen avskrivs ansökan eller upphör patentet från ingången av det avgiftsår för vilket avgiften inte har betalts.  

100 §.Förfallodag. I paragrafen föreskrivs det om förfallodagen för årsavgifter och om betalning av årsavgiften före och efter förfallodagen. 

I 1 mom. föreskrivs det om förfallodagen för årsavgiften och om den tidigaste möjliga betalningsdagen. Årsavgiften för varje avgiftsår förfaller till betalning den sista dagen i den månad under vilken årsdagen för ansökans ingivningsdag infaller. Ordalydelsen i bestämmelsen om förfallodagen motsvarar inte ordalydelsen i första meningen i 41 § 1 mom. i den gällande lagen, men leder i fråga om beräkningen av förfallodagen till samma slutresultat som i den gällande lagen. Förfallodagen är alltid den sista dagen i den kalendermånad under vilken ansökans årsdag infaller. I 1 mom. föreskrivs det dessutom att årsavgifter för de två första åren förfaller till betalning först samtidigt med årsavgiften för det tredje betalningsåret. Årsavgifter får inte betalas tidigare än sex månader innan de förfaller till betalning. Momentet motsvarar till väsentliga delar det som föreskrivs i 41 § 1 mom. i den gällande lagen, när man beaktar de föreslagna ändringarna i definitionen av avgiftsår i 99 §. 

I 2 mom. föreskrivs det om undantag från förfallodagen när det gäller årsavgifterna för en delad ansökan. Momentet motsvarar till väsentliga delar den första meningen i 41 § 2 mom. i den gällande lagen. För en delad ansökan förfaller årsavgifterna för ett avgiftsår som har börjat före ankomstdagen för den delade ansökan eller som börjar inom två månader från ankomstdagen först den sista dagen av den andra månaden som följer på ankomstdagen. Genom bestämmelsen säkerställs det att årsavgifterna inte i något fall förfaller tidigare än två månader efter ansökans ankomstdag. 

I 3 mom. föreskrivs det om undantag från förfallodagen när det gäller årsavgifterna för en internationell patentansökan. Momentet motsvarar till väsentliga delar den andra meningen i 41 § 2 mom. i den gällande lagen. Årsavgifterna för en internationell patentansökan förfaller till betalning först den sista dagen i den månad som infaller två månader efter den dag då ansökan fullföljdes enligt 74 § eller togs upp till handläggning enligt 81 §, då det avgiftsår som det är fråga om har börjat före den sistnämnda dagen eller börjar inom två månader därefter. Genom bestämmelsen säkerställs det att årsavgifterna inte i något fall förfaller tidigare än två månader efter det att den internationella ansökan har fullföljts i Finland eller, vid tillämpningen av 81 §, efter det att den tagits upp till handläggning. 

I 4 mom. föreskrivs det om möjligheten att betala årsavgifter efter förfallodagen. Momentet motsvarar 41 § 3 mom. i den gällande lagen. Årsavgiften får betalas inom sex månader från förfallodagen förutsatt att den betalas förhöjd. 

101 §.Årsavgift för europeiskt patent. I paragrafen föreslås bestämmelser om årsavgifter för ett europeiskt patent som har validerats i Finland.  

I 1 mom. föreskrivs det att det för ett europeiskt patent ska betalas en årsavgift för varje avgiftsår efter det år under vilket Europeiska patentverket har kungjort sitt beslut om att patent har meddelats. Under tiden för handläggningen av patentansökan ska årsavgifterna betalas till Europeiska patentverket. Årsavgifter för ett europeiskt patent betalas till Patent- och registerstyrelsen, om det europeiska patentet har validerats i Finland.  

I 1 mom. föreskrivs det dessutom om undantag som gäller förfallodagen för årsavgifterna. Den första årsavgiften efter meddelandet av ett patent förfaller dock till betalning först den sista dagen i den tredje månaden efter den månad då patentet meddelades. Artikel 141.2 i den europeiska patentkonventionen föreskriver att om årsavgiften förfaller till betalning inom två månader efter att Europeiska patentverket har utfärdat kungörelse om att patentet har meddelats, har sökanden rätt att under denna tid betala årsavgiften utan förhöjning enligt 100 § 4 mom. I Finland har det föreskrivits om en längre betalningstid, vilket innebär att årsavgifterna inte i något fall förfaller före tidsfristen för valideringsåtgärderna. Om patenthavarens begäran om registrering av enhetligt patentskydd har avslagits i enlighet med 86 § 3 mom. förfaller dessutom den första årsavgiften till betalning först den sista dagen i den månad som infaller tre månader efter den dag då ändring inte längre kan sökas i ett avgörande om avslag på registrering av enhetligt patentskydd.  

Bestämmelserna i 1 mom. motsvarar 70 l § 1 mom. samt den andra och tredje meningen i 70 l § 2 mom. i den gällande lagen. 

Paragrafens 2 mom. är helt nytt och har ingen motsvarighet i den gällande lagen. Bestämmelsen gäller en situation där Europeiska patentverkets stora besvärskammare upphäver ett tidigare beslut om upphävande av patentet som fattats av Europeiska patentverkets besvärskammare. I sådana fall förfaller årsavgiften för det avgiftsår som börjar efter besvärskammarens beslut, men senast den dag då den stora besvärskammarens beslut offentliggörs, till betalning först den sista dagen i den tredje månad som följer på den senare dagen. I den gällande lagen föreskrivs det inte om när avgifterna förfaller i ovannämnda situation. Den föreslagna bestämmelsen ger patenthavaren en lika lång betalningstid på 3 månader som i den situation i anslutning till validering som nämns i 1 mom. 

102 §.Årsavgift för tilläggsskydd. Enligt paragrafen ska det för tilläggsskydd betalas en årsavgift för varje avgiftsår som börjar efter utgången av grundpatentets giltighetstid. Bestämmelsen motsvarar 52 o § 1 mom. i den gällande förordningen. Avgiftsåren för tilläggsskyddet bestäms i enlighet med 99 § 3 mom. på basis ingivningsdagen för grundpatentet. Årsavgifterna förfaller i enlighet med 100 § 1 mom. till betalning den sista dagen i den månad under vilken årsdagen för patentansökans ingivningsdag infaller och de får i enlighet med 100 § 4 mom. betalas inom sex månader från förfallodagen. 

13 kap. Licensering av patent  

103 §.Licens. I 1 mom. föreskrivs det om patenthavarens möjlighet att ge licens till ett patent. Bestämmelsen är ny, men i praktiken har den närmast informativ betydelse.  

I 2 mom. föreskrivs det om förbud mot att överlåta en licensrätt vidare. En licenstagare får helt eller delvis överlåta sin rätt vidare endast om det har avtalats om det mellan licenstagaren och patenthavaren. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 43 § i den gällande patentlagen.  

104 §.Tvångslicens. Paragrafens 1 mom. är nytt och innehåller en definition av tvångslicens. Tvångslicens kan på talan därom även i fortsättningen meddelas endast av domstolen. Enligt 116 § 1 mom. i den föreslagna lagen handläggs tvistemål som grundar sig på denna lag i marknadsdomstolen.  

Enligt 2 mom. ska domstolen också fastställa villkoren för tvångslicensen. När väsentligen ändrade förhållanden kräver det, kan domstolen på yrkande av endera parten upphäva tvångslicensen eller fastställa nya villkor för den. Bestämmelsen motsvarar 50 § 1 mom. i den gällande lagen. Det föreslås att 50 § 2 mom. i den gällande lagen, som gäller tvångslicensiering av patent för tillverkning av läkemedelsprodukter för export till länder med folkhälsoproblem enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 816/2006, flyttas till 14 kap., som gäller domstolens behörighet. 

105 §.Tvångslicens vid utebliven utövning. I paragrafen föreskrivs det om tvångslicens som kan meddelas för en uppfinning som inte har utövats eller bringats till användning i Finland inom tre år från det att patentet meddelades och inom fyra år från patentansökans ingivningsdag. Paragrafens 1 mom. motsvarar till sitt sakinnehåll 45 § 1 mom. i den gällande lagen. 

I 2 mom. föreskrivs det att vid tillämpningen av 1 mom. jämställs med utövning av en uppfinning även införsel av uppfinningen till Finland från Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller en stat som är part i Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten (FördrS 43/1975) eller medlem i Världshandelsorganisationen (WTO). Avsikten med denna ändring är inte att ändra rättsläget, utan att förtydliga att det att en uppfinning bringas till användning enligt 1 mom. också omfattar införsel av uppfinningen. Detta grundar sig på artikel 27.1 i TRIPS-avtalet, enligt vilken meddelandet av patent och åtnjutandet av patenträttigheter inte får vara beroende av platsen för uppfinningen, det tekniska området eller huruvida produkterna importeras eller framställs lokalt (se RP 161/1995 rd). 

106 §.Tvångslicens för beroende uppfinningar. I 1 mom. föreskrivs det om patenthavarens rätt att få en tvångslicens, om patenthavarens uppfinning är beroende av ett patent som tillhör någon annan (s.k. beroende uppfinning). Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 46 § 1 mom. i den gällande lagen, enligt vilket meddelandet av en tvångslicens förutsätter att det är skäligt på grund av den beroende uppfinningens betydelse eller att det annars finns särskilda skäl till det. Det föreslås att förutsättningarna ändras så att de motsvarar ordalydelsen i artikel 31 l i i TRIPS-avtalet, vilket innebär att en uppfinning som anges i tvångslicenstagarens patent ska utgöra ett viktigt tekniskt framsteg av betydande ekonomiskt intresse i förhållande till uppfinningen i det första patentet. Förutsättningarna överensstämmer således också med den tvångslicens för växtförädlare som det föreskrivs om i 107 §.  

I 2 mom. föreskrivs det att den patenthavare på vars patent tvångslicens har meddelats enligt 1 mom. på skäliga villkor har rätt att få en ömsesidig licens att utnyttja den andra uppfinningen, om det inte finns särskilda skäl mot det. Jämfört med gällande 46 § 2 mom. föreslås det att det till momentet fogas ett krav på att villkoren för tvångslicensen ska vara skäliga i enlighet med artikel 31 l ii i TRIPS-avtalet.  

107 §.Tvångslicens för växtförädlare. I paragrafen föreskrivs det om tvångslicens som meddelas en växtförädlare i situationer där växtförädlaren inte kan få eller utnyttja en växtförädlarrätt eller Europeiska gemenskapens växtförädlarrätt utan att göra intrång i ett tidigare patent. I sådana fall ska patenthavaren ha rätt att på skäliga villkor få en ömsesidig licens att använda den skyddade växtsorten. En förutsättning för en tvångslicens är att sökanden visar att denne utan framgång har vänt sig till patenthavaren för att få ett licensavtal och att växtsorten utgör ett viktigt tekniskt framsteg av betydande ekonomiskt intresse i förhållande till den uppfinning som avses i patentet. Eftersom ett och samma patent kan omfatta flera uppfinningar som är beroende av varandra, ska tvångslicensen gälla endast den uppfinning för vilken tvångslicens behövs för att den växtsort som ska skyddas ska kunna utnyttjas. 

I 3 mom. föreslås en hänvisning till patenthavarens rätt enligt lagen om växtförädlarrätt (1279/2009) och rådets förordning (EG) 2100/94 att få tvångslicens att utnyttja en växtsort som skyddas av växtförädlarrätten. Paragrafen motsvarar till övriga delar 46 a § i den gällande lagen och artikel 12 i bioteknikdirektivet, men det föreslås att det till 1 mom. fogas en hänvisning till Europeiska unionens växtförädlarrätt samt till 3 mom. en uppdaterad laghänvisning till lagen om växtförädlarrätt så att den avser den gällande lagen samt en hänvisning till rådets förordning (EG) 2100/94. 

108 §.Tvångslicens av hänsyn till allmänt intresse. I paragrafen föreskrivs det om tvångslicens till någon annans patent när det krävs med hänsyn till ett allmänt intresse av synnerlig vikt. Den som yrkesmässigt vill utnyttja uppfinningen ska ha rätt att få en tvångslicens. Bestämmelsen motsvarar 47 § i den gällande lagen. 

109 §.Tvångslicens vid tidigare utnyttjande. I paragrafen föreskrivs det om meddelande av tvångslicens i en situation när ett patent har utnyttjats innan patentet meddelades. En tredje part som utnyttjar en patentsökt uppfinning yrkesmässigt i Finland när handlingarna i ansökningsärendet blev offentliga ska, om ansökan leder till patent, ha rätt att få tvångslicens till det yrkesmässiga utnyttjandet av uppfinningen, om det finns särskilda skäl och parten inte kände till ansökan och det inte heller skäligen kan anses att parten skulle ha kunnat skaffa sig kännedom om den. Rätt att få tvångslicens till yrkesmässigt utnyttjande ska under motsvarande förutsättningar även tillkomma den som vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt i Finland. Själva tvångslicensen kan också avse tiden innan patentet meddelades. Föranvändarrätten gäller inte bara nationella patentansökningar utan även ansökningar om europeiskt patent och internationella patentansökningar. Paragrafen tillämpas också på europeiska patent för vilka enhetlig verkan har registrerats. Bestämmelsen motsvarar 48 § i den gällande lagen. 

110 §.Förutsättningar för meddelande av tvångslicens. Enligt paragrafen får en tvångslicens meddelas endast den som kan antas ha förutsättningar att utnyttja uppfinningen på ett godtagbart sätt och i överensstämmelse med tvångslicensen och som innan ett yrkande som gäller tvångslicens framställs bevisligen har försökt få licens för en patentskyddad uppfinning på skäliga affärsmässiga villkor.  

En tvångslicens ska inte hindra patenthavaren att själv utnyttja uppfinningen eller att upplåta licenser. En tvångslicens får övergå till någon annan endast tillsammans med det företag eller den del av ett företag där licensen utnyttjas eller var avsedd att utnyttjas. Paragrafen motsvarar till denna del 49 § i den gällande lagen. Det föreslås att det till paragrafen fogas en bestämmelse om att tvångslicenser för beroende uppfinningar enligt 106 § och tvångslicenser för växtförädlare enligt 107 § dock får överföras endast tillsammans med det patent eller den växtförädlarrätt som tvångslicensen grundar sig på. Detta grundar sig på artikel 31 I iii i TRIPS-avtalet. 

111 §.Expropriation. I paragrafen föreslås bestämmelser om expropriation. Bestämmelsen motsvarar delvis 75 § 1 mom. i den gällande lagen, som i praktiken knappt alls har tillämpats. Det föreslås att uttrycket ”nödigt ur allmän synpunkt” i den bestämmelsen ändras till ”nödvändigt av skäl som hänför sig till ett allmänt behov” och uttrycket ”skälig ersättning” till ”full ersättning”. Ändringsförslagen grundar sig på att expropriation innebär en inskränkning av en grundläggande fri- och rättighet (egendomsskydd). Enligt 15 § 2 mom. i grundlagen bestäms det genom lag om expropriation av egendom för allmänt behov mot full ersättning. Dessutom föreslås det att det i bestämmelsen hänvisas till undantagsförhållanden som avses i 3 § i beredskapslagen i stället för till ”krig eller krigsfara”.  

I paragrafen föreskrivs det att när undantagsförhållanden enligt 3 § i beredskapslagen (1552/2011) råder i landet kan statsrådet besluta att rätten till en viss uppfinning ska avstås till staten. En förutsättning är att expropriation anses nödvändig av skäl som hänför sig till ett allmänt behov. För den rätt till en uppfinning som exproprieras ska det betalas full ersättning. Med nödvändighet avses att expropriation ska vara en sista utväg för att trygga ett allmänt intresse. I praktiken kan det vara fråga om en sådan situation till exempel när de förutsättningar för meddelande av tvångslicens som avses i 110 § inte uppfylls på grund av ytterst brådskande omständigheter. 

Enligt den föreslagna paragrafen är det statsrådet som fattar beslut om expropriation. Beslutet är till sin karaktär ett överklagbart förvaltningsbeslut. På besvärsförfarandet tillämpas lagen om rättegång i förvaltningsärenden, enligt vilken besvär över ett förvaltningsbeslut får anföras av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet (7 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden). Besvär över beslut som fattats vid statsrådets allmänna sammanträde anförs direkt hos högsta förvaltningsdomstolen (8 § 1 mom.). Eftersom patenthavaren med stöd av ovannämnda bestämmelser har rätt att anföra besvär över statsrådets beslut om expropriation (inkl. ersättningen för expropriation), föreslås det att bestämmelsen i 75 § 1 mom. i den gällande lagen, enligt vilken rätten bestämmer ersättningen för expropriation av en uppfinning, om inte något annat avtalas med rättsinnehavaren, stryks. Dessutom föreslås det att omnämnandet i det gällande 75 § 1 mom. i den gällande lagen om att rätten till en uppfinning genom expropriation ska avstås inte bara till staten utan även till ”annan” som statsrådet bestämmer, stryks. Samtidigt föreslås det att 75 § 2 mom. stryks. I momentet föreskrivs det om ersättningsskyldigheten för denna ”annan” som avses i 1 mom.  

14 kap. Ogiltigförklaring och överföring av patent vid domstol  

112 §.Talan om ogiltighet. I paragrafen föreskrivs det om inledande av ett ärende om ogiltigförklaring av ett patent vid domstol. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar delvis 52 § 4 och 5 mom. i den gällande lagen.  

Enligt 1 mom. inleds ett mål om ogiltigförklaring av ett patent vid domstol genom att talan väcks mot patenthavaren. En talan får föras av var och en som lider förfång av ett patent. Bestämmelsen i förordningen om att en talan också får föras av en åklagare, om det anses påkallat från allmän synpunkt, lyfts upp på lagnivå.  

Enligt 2 mom. får en talan om ogiltighet som grundas på att ett patent har meddelats någon annan än den som har rätt till det enligt 1 § föras endast av den som påstår sig ha en sådan rätt. Bestämmelsen motsvarar 52 § 5 mom. i den gällande lagen.  

113 §.Ogiltighetsgrunder. Paragrafen innehåller bestämmelser om grunderna för ogiltigförklaring av ett patent och om ogiltigförklaring av ett patent helt eller delvis.  

Paragrafens 1 mom. motsvarar till sin ordalydelse 52 § 1 och 3 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen har sin grund i artikel 138.1 i den europeiska patentkonventionen, i vilken det uttömmande föreskrivs om de grunder på vilka ett europeiskt patent kan förklaras ogiltigt med verkan för en fördragsslutande stats område (ogiltighetsgrunder). Bestämmelsen ska även i fortsättningen tillämpas på alla patent som gäller i Finland.  

Paragrafens 2 mom. är nytt och innehåller bestämmelser om partiell ogiltigförklaring av ett patent. Samtidigt slopas sådan begränsning av patent vid domstol som det föreskrivs om i 52 § 2 mom. i den gällande lagen. Syftet med förslaget är att förtydliga rättsläget och förenhetliga bestämmelserna i patentlagen med bestämmelserna i den europeiska patentkonventionen (EPC, artikel 138.2 och 3).  

Enligt förslaget ska domstolen, om de ogiltighetsgrunder som avses i 1 mom. gäller endast en del av patentet, begränsa patentets skyddsomfång i motsvarande utsträckning genom att ändra patentkraven på det sätt som patenthavaren föreslår (partiell ogiltighet). Syftet med bestämmelsen är att ge patenthavaren en möjlighet att försvara sig mot en talan om ogiltighet i samband med handläggningen av denna talan. Avsikten med de föreslagna bestämmelserna är inte att avvika från rättegångsbalkens normsystem för en civilprocess. Käranden kan fortfarande med stöd av de allmänna civilprocessbestämmelserna i sin talan yrka att patentet ska ogiltigförklaras endast partiellt.  

Enligt förslaget ska patenthavaren ge in nya, ändrade patentkrav till domstolen. Ändringen av patentkraven kan till exempel ske så att vissa patentkrav stryks i uppsättningen patentkrav eller så att patentkraven omformuleras med hjälp av patentbeskrivningen. Ett eller flera osjälvständiga patentkrav eller en del av dem kan också sammanföras till ett självständigt patentkrav. De nya patentkraven ska vara snävare än i det ursprungliga patentet och den återstående delen ska uppfylla villkoren för meddelande av patent i ljuset av de ogiltighetsgrunder som käranden anför. Eventuella alternativa uppsättningar krav bör logiskt och stegvis begränsa patentets skyddsomfång.  

De ändrade patentkraven ska dessutom motsvara de ogiltighetsgrunder som käranden anför. Det är med andra ord inte möjligt att vid den rättsliga bedömningen av patentets giltighet åstadkomma sådana begränsningar av patentets skyddsomfång som inte omfattas av den ogiltighetsgrund som käranden har gjort gällande.  

I 3 mom. föreskrivs det om översättning av de ändrade patentkraven till finska eller svenska i en situation där patentkraven är skrivna på engelska.  

114 §.Verkan av ogiltigförklaring. I paragrafen föreskrivs det att verkan av ogiltigförklaring eller partiell ogiltigförklaring av ett patent anses ha inträtt från och med patentansökans ingivningsdag.  

Bestämmelsen motsvarar till innehållet det nuvarande rättsläget, trots att det i den gällande lagen inte finns några uttryckliga bestämmelser om verkan av ogiltigförklaring.  

115 §.Talan om bättre rätt till patent. I paragrafen föreskrivs det om överföring av ett patent på den som har rätt till det. Bestämmelsen motsvarar 53 § i den gällande lagen.  

15 kap. Domstolars behörighet och domstolsförfarande  

116 §.Marknadsdomstolens behörighet. I paragrafen föreskrivs det om marknadsdomstolens behörighet. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 64 § och 50 § 2 mom. i den gällande lagen. 

I 1 mom. föreskrivs det att tvistemål och ansökningsärenden som grundar sig på denna lag handläggs i marknadsdomstolen. Med tvistemål och ansökningsärenden som grundar sig på denna lag hänvisas till tvistemål och ansökningsärenden där det yrkas på en påföljd med stöd av patentlagen eller där det annars är fråga om ett ärende som baserar sig på nämnda lag, till exempel bättre rätt till en uppfinning. Däremot avser bestämmelsen inte till exempel sådana ärenden där det är fråga om en rent avtalsrättslig tvist där det inte ens påstås att bestämmelserna i patentlagen kränkts.  

I 2 mom. föreskrivs det att marknadsdomstolen också handlägger mål som gäller rätten till en uppfinning på vilken europeiskt patent har sökts. En förutsättning för handläggningen i marknadsdomstolen är att svaranden har hemvist i Finland eller att käranden har hemvist i Finland och svaranden inte har hemvist i en stat som hör till den europeiska patentkonventionen. Ett sådant mål handläggs i marknadsdomstolen även i det fallet att parterna i tvisten har avtalat att marknadsdomstolen är behörig domstol i ärendet. Momentet motsvarar 64 § 2 mom. i den gällande lagen. 

I 3 mom. föreskrivs det att en tvist som avses i 2 mom. får inte tas till behandling i marknadsdomstolen, om samma tvistefråga mellan samma parter är anhängig i en domstol i en annan stat som anslutit sig till den europeiska patentkonventionen. Om behörigheten hos denna utländska domstol har bestridits, ska marknadsdomstolen skjuta upp behandlingen av målet tills behörighetsfrågan har avgjorts i den utländska domstolen genom ett lagakraftvunnet avgörande. 

I 4 mom. föreskrivs det om de myndighetsuppgifter som marknadsdomstolen har och som grundar sig på EU-förordningar. Bestämmelsen motsvarar delvis 50 § 2 mom. i den gällande patentlagen.  

Marknadsdomstolen ska även i fortsättningen vara den behöriga myndighet som avses i artikel 3 första stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 816/2006 om tvångslicensiering av patent för tillverkning av läkemedelsprodukter för export till länder med folkhälsoproblem. En nyhet är att marknadsdomstolen också ska vara den nationella myndighet som avses i artikel 22.2 i EU:s förordning (EU) 2025/2645 om tvångslicensiering för krishantering och som har till uppgift att informera kommissionen om utfärdandet av en nationell tvångslicens, om den nationella tvångslicensen har utfärdats i syfte att hantera en kris eller nödsituation som till sin natur motsvarar en kris eller en nödsituation som omfattas av en kris- eller nödmekanism på unionsnivå. Nationella tvångslicenser utfärdas i praktiken ytterst sällan. 

117 §.Verkställbarhet för domar meddelade av en domstol i en stat som anslutit sig till den europeiska patentkonventionen. Bestämmelsen motsvarar 64 a § i den gällande patentlagen, enligt vilken en lagakraftvunnen dom som en domstol i en stat som anslutit sig till den europeiska patentkonventionen har meddelat i en tvist som avses i 116 § 2 mom. i regel kan verkställas i Finland.  

118 §.Den enhetliga patentdomstolens behörighet. Bestämmelsen motsvarar 65 § i den gällande lagen.  

I 1 mom. konstateras att vid sidan av marknadsdomstolen handlägger även den enhetliga patentdomstolen, på det sätt som bestäms i avtalet om en enhetlig patentdomstol, mål som gäller traditionella europeiska patent.  

I 2 mom. ingår en bestämmelse om anhängighet och käromål som har samband med varandra mellan marknadsdomstolen och den enhetliga patentdomstolen (lis pendens). I momentet konstateras det att på verkan av anhängighet tillämpas Bryssel I-förordningen. Enligt artikel 71c i Bryssel I-förordningen ska artiklarna 29–32 i förordningen vara tillämpliga när, under den övergångsperiod som avses i artikel 83 i avtalet om en enhetlig patentdomstol, talan väcks vid den enhetliga patentdomstolen och vid en domstol i en medlemsstat som är part i avtalet om en enhetlig patentdomstol.  

Enligt 3 mom. får marknadsdomstolen inte till behandling ta ett mål där den enhetliga patentdomstolen enligt avtalet om en enhetlig patentdomstol har exklusiv behörighet. 

Enligt avtalet om en enhetlig patentdomstol har den enhetliga patentdomstolen exklusiv behörighet att handlägga tvister som gäller traditionella europeiska patent och europeiska patent med enhetlig verkan. Enligt artikel 83 behåller emellertid de nationella domstolarna under övergångsperioden sin behörighet att handlägga tvister som gäller traditionella europeiska patent. Övergångsperiodens längd är sju år, men den kan vid behov förlängas genom beslut av domstolens administrativa kommitté. Dessutom har enskilda rättsinnehavare rätt att genom en viljeyttring undanta ett traditionellt europeiskt patent från den enhetliga patentdomstolens behörighet. Tvister som gäller ett sådant patent ska fortfarande handläggas i en nationell domstol.  

När den övergångsperiod som avses i artikel 83 i avtalet om en enhetlig patentdomstol har gått ut, och på motsvarande sätt sådana traditionella europeiska patent som på grund av rättsinnehavarens viljeyttring inte omfattas av den enhetliga patentdomstolens behörighet inte längre äger giltighet, är marknadsdomstolen inte längre behörig att handlägga tvister som gäller traditionella europeiska patent. Då måste patentlagen ändras så att den börjar motsvara den nya situationen. Övergångsarrangemangets inverkan kan som längst sträcka sig 39 år framåt från ikraftträdandet av avtalet om en enhetlig patentdomstol. Se närmare RP 45/2015 rd.  

119 §. Helsingfors tingsrätts behörighet. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 66 § i den gällande patentlagen. Enligt 1 mom. handläggs åtal för ett sådant brott mot industriell rättighet enligt 49 kap. 2 § i strafflagen som gör intrång i den ensamrätt som ett patent medför samt åtal för en patentförseelse som avses i 132 § i denna lag och en sådan försummelse av anmälningsskyldigheten som avses i 140 § i Helsingfors tingsrätt.  

I 2 mom. föreskrivs det att trots det som föreskrivs i 116 § får i samband med ett åtal som avses i 1 mom. handläggas ett yrkande på gottgörelse och skadestånd enligt 135 § eller ett yrkande om beslag enligt 136 §, när yrkandet framställts med anledning av det brott som avses i åtalet. Helsingfors tingsrätt kan således handlägga skadestånds- och gottgörelseyrkanden samt yrkanden om beslag i samband med ett åtal, även om dessa ärenden i regel hör till marknadsdomstolens behörighet. Vid handläggningen av yrkanden iakttas bestämmelserna i 3 kap. i lagen om rättegång i brottmål (689/1997).  

I 3 mom. konstateras det för tydlighetens skull att ett privaträttsligt yrkande som följer av ett brott och där den enhetliga patentdomstolen har exklusiv behörighet inte kan handläggas i samband med brottmålet. Helsingfors tingsrätt som handlägger brottmål kan inte ha sådan behörighet som marknadsdomstolen inte har i civilmål. Bestämmelsen är förtydligande. Eventuell verkan av anhängighet (lis pendens) bestäms enligt Bryssel I-förordningen. Avtalet om en enhetlig patentdomstol innehåller inga bestämmelser om straffrättsligt ansvar och den enhetliga patentdomstolen är inte behörig att handlägga brottmål. Detta innebär att tvistemål som gäller europeiska patent med enhetlig verkan kan inte handläggas i samband med en rättegång som gäller ett brottmål. Detsamma gäller efter att den övergångsperiod som avses i artikel 83 i avtalet om en enhetlig patentdomstol gått ut, och när sådana traditionella europeiska patent som på grund av rättsinnehavarens viljeyttring har undantagits från den enhetliga patentdomstolens behörighet inte längre äger giltighet, även tvistemål som gäller traditionella europeiska patent. I framtiden kan alltså ett åtal för brott som gäller intrång i ett europeiskt patent och ett civilrättsligt yrkande som följer av samma gärning inte längre handläggas i samma rättegång. 

I 4 mom. föreskrivs det att domstolen fortsätter att vara behörig att pröva ett yrkande enligt 2 mom. även om de omständigheter som behörigheten grundar sig på förändras efter det att yrkandet framställdes. Bestämmelsen motsvarar det som i 10 kap. 20 § i rättegångsbalken allmänt föreskrivs om att en domstol fortsätter att vara behörig i tvistemål.  

120 §.Ändringssökande. Den föreslagna paragrafen är ny. Paragrafen ska innehålla en informativ hänvisning till 6 § i lagen om Patent- och registerstyrelsen, i vilken det föreskrivs om sökande av ändring i patentmyndighetens beslut i ärenden som gäller patent. Paragrafen ersätter bestämmelserna i 26 §, 53 d § 1 mom., 54 § 1 mom. och 72 § 1 mom. i den gällande patentlagen. Ändring i Patent- och registerstyrelsens beslut i ett ärende som gäller patent söks genom besvär hos marknadsdomstolen. Paragrafen ska också innehålla en informativ hänvisning till lagen om rättegång i marknadsdomstolen, i vilken det föreskrivs om handläggningen av besvärsärenden i marknadsdomstolen, och till lagen om rättegång i förvaltningsärenden, som tillämpas som allmän lag vid handläggningen av besvärsärenden i marknadsdomstolen. 

121 §.Framläggande av patentkrav för domstolen i besvärsärenden. Den föreslagna paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om framläggande av nya patentkrav för domstolen i samband med handläggningen av ett besvärsärende. Syftet med bestämmelsen är att handläggningen av besvärsärenden som gäller patent vid domstol ska bli smidigare så att domstolen bättre än för närvarande kan fokusera på att bedöma det överklagade beslutets lagenlighet.  

På det sätt som beskrivs i avsnitt 2.4 i den allmänna motiveringen är handläggningen av besvärsärenden som gäller patent för närvarande förknippad med drag som innebär att det snarare är fråga om att fortsätta det administrativa registreringsförfarandet i domstolen än om en ansökan om ändring av det rättsliga förfarandet. Så är fallet i synnerhet när nya patentkrav läggs fram i domstolen. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är uttryckligen att begränsa ett ovannämnt fortsatt registreringsförfarande i domstolen, inte egentlig ansökan om ändring av det rättsliga förfarandet. 

Enligt den föreslagna paragrafen får nya patentkrav läggas fram för domstolen i ett besvärsärende endast av giltigt skäl. Med nytt patentkrav avses ett sådant patentkrav som patenthavaren eller patentsökanden inte har lagt fram och motiverat inom utsatt tid vid den handläggning vid Patent- och registerstyrelsen som ledde till det överklagade beslutet. En giltig orsak att lägga fram nya uppsättningar patentkrav i ett besvärsärende föreligger i synnerhet när besvären gäller Patent- och registerstyrelsens beslut i ett invändningsärende och invändaren lägger fram nya hindergrunder för domstolen.  

Marknadsdomstolen tillämpar i regel lagen om rättegång i förvaltningsärenden på handläggningen av besvärsärenden som gäller patent. I 41 § i den lagen föreskrivs det om framställande av nya yrkanden efter att besvärstiden löpt ut. Enligt paragrafen får nya yrkanden framställas efter att besvärstiden löpt ut endast om de grundar sig på förändringar i förhållandena eller på omständigheter som ändringssökanden fått kännedom om först efter det att besvärstiden löpt ut. Efter att besvärstiden löpt ut får ändringssökanden framföra nya grunder till stöd för sina yrkanden, om inte saken därigenom blir en annan (2 mom.). Lagen om rättegång i marknadsdomstolen innehåller dessutom specialbestämmelser om handläggning i marknadsdomstolen av besvärsärenden som gäller industriella rättigheter (4 kap. 2–16 §). I 4 kap. 2 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen finns det en allmän bestämmelse om handläggning av besvärsärenden i marknadsdomstolen, enligt vilken ett besvärsärende som gäller ett beslut av en registermyndighet handläggs och avgörs i marknadsdomstolen på grundval av besvären, det överklagade beslutet och övrigt skriftligt rättegångsmaterial. I 4 kap. 13 § i samma lag föreskrivs det om marknadsdomstolens möjlighet att fastställa en tidsfrist för framläggande av rättegångsmaterial.  

Den föreslagna bestämmelsen i patentlagen, enligt vilken nya patentkrav får läggas fram för domstolen i ett besvärsärende endast av giltigt skäl, är en specialbestämmelse i förhållande till bestämmelserna i lagen om rättegång i förvaltningsärenden och lagen om rättegång i marknadsdomstolen. Således ska den föreslagna paragrafen, i stället för 41 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, tillämpas på framläggande av nya patentkrav för domstolen i ett besvärsärende. På eventuella andra yrkanden som framställs i ett besvärsärende som gäller patent ska även i fortsättningen 41 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden tillämpas. 

122 §.Utlåtande avPatent- och registerstyrelsen. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 66 b § i den gällande patentlagen och den har närmast informativ betydelse. När det gäller tvistemål och ansökningsärenden som gäller industriella rättigheter finns bestämmelser om marknadsdomstolens rätt att begära utlåtande av Patent- och registerstyrelsen i 4 kap. 22 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen.  

123 §.Anlitande av sakkunniga. I paragrafen föreskrivs det om anlitande av sakkunniga vid Helsingfors tingsrätt. Bestämmelsens ordalydelse har harmoniserats med 78 § i varumärkeslagen, men den motsvarar till sitt sakinnehåll 66 c § i den gällande patentlagen.  

I 1 mom. föreskrivs det att när Helsingfors tingsrätt behandlar ett brott mot industriell rättighet eller en patentförseelse får den anlita biträde av högst två sakkunniga. Som sakkunniga får anlitas sådana personer som avses i 17 kap. 10 § 2 mom. i domstolslagen (673/2016). En möjlighet att anlita sakkunniga ingår också i den gällande patentlagen. Möjligheten att anlita sakkunniga med stöd av den föreslagna paragrafen gäller endast tingsrätten. Domstolen får själv pröva om den anlitar sakkunniga. Sakkunniga kan anlitas i ett sådant ärende som gäller brott mot industriell rättighet enligt 49 kap. 2 § i strafflagen samt i ett ärende som gäller patentförseelse enligt 132 § i den föreslagna lagen.  

Enligt 2 mom. ska de sakkunniga ge ett skriftligt utlåtande om de frågor som tingsrätten ställt till dem. De sakkunniga är inte ledamöter i domstolen och hör inte till sammansättningen vid avgörande, utan har till uppgift att ge ett skriftligt utlåtande i frågor som tingsrätten ställer till dem. En sakkunnig kan delta i ett förberedelsesammanträde som eventuellt förrättas i ärendet samt i huvudförhandlingen och har rätt att ställa frågor till parter och vittnen. Oberoende av i vilket skede tingsrätten begär ett utlåtande av en sakkunnig, ska tingsrätten alltid innan ärendet avgörs ge parterna tillfälle att yttra sig om sakkunnigutlåtandet.  

I 3 mom. ingår en hänvisningsbestämmelse där det anges att på de sakkunnigas arvoden tillämpas vad som i 17 kap. 22 § i domstolslagen föreskrivs om sakkunnigledamöters arvode. Till sakkunniga betalas av statens medel ett skäligt arvode och en skälig ersättning. Arvodenas och ersättningarnas grunder och belopp fastställs av justitieministeriet.  

124 §.Underrättelser till patentmyndigheten om att talan väckts och om avgöranden. I 1 mom. föreskrivs det om marknadsdomstolens skyldighet att underrätta patentmyndigheten om en talan som väckts. Bestämmelsen är ny och förenlig med 79 § 1 mom. i varumärkeslagen. Paragrafens 2 mom. motsvarar 66 d § i den gällande patentlagen.  

125 §.Handlingars offentlighet. Enligt paragrafen ska vad som i 50 § föreskrivs om offentligheten för patenthandlingar som gäller företagshemligheter också gälla handlingar som ges in till marknadsdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen. Enligt förslaget kan marknadsdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen, på yrkande av innehavaren av en företagshemlighet, förordna att en handling eller en del av den inte är offentlig, om den innehåller en företagshemlighet som inte gäller den uppfinning på vilken patent söks eller på vilken patent har meddelats. Bestämmelsen motsvarar till väsentliga delar 27 § 3 mom. i den gällande lagen.  

Översättningar vid domstol  

126 §.Översättningar i tvistemål. I paragrafen föreskrivs det att domstolen i tvistemål har rätt förelägga patenthavaren eller någon annan som för talan med stöd av en rätt som härleds från patenthavaren att ge in en översättning av patentskriften till finska eller svenska, om den fullständiga patentskriften inte finns tillgänglig hos patentmyndigheten på finska eller svenska. Bestämmelsen motsvarar 65 b § i den gällande patentlagen.  

127 §.Översättningar i brottmål. I paragrafen föreskrivs det att den domstol som handlägger ett brottmål som avses i 119 § har rätt att förelägga målsäganden att ge in en översättning av patentskriften till finska eller svenska, om den fullständiga patentskriften inte finns tillgänglig hos patentmyndigheten på finska eller svenska. Bestämmelsen motsvarar 66 a § i den gällande patentlagen.  

128 §.Översättningar i ärenden som gäller ändringssökande. I paragrafen föreskrivs det om patentsökandens eller patenthavarens skyldighet att ge in översättningar till marknadsdomstolen när patentsökanden eller patenthavaren söker ändring i ett slutligt beslut av Patent- och registerstyrelsen och de handlingar som gäller ansökan eller patentet inte i sin helhet finns tillgängliga på finska eller svenska. I paragrafen föreskrivs det dessutom om marknadsdomstolens möjlighet att be Patent- och registerstyrelsen ge in en översättning av beslutet till finska eller svenska. Bestämmelsen motsvarar 27 a § i den gällande patentlagen.  

129 §.Översättningar i tvistemål som gäller europeiskt patent. Den föreslagna paragrafen motsvarar till sitt innehåll 70 p § i den gällande patentlagen.  

I 1 mom. föreskrivs det att domstolen i tvistemål som gäller europeiskt patent har rätt förelägga patenthavaren eller någon annan som för talan med stöd av en rätt som härleds från patenthavaren att ge in en översättning av patentskriften till finska eller svenska, om den fullständiga patentskriften inte finns tillgänglig hos patentmyndigheten på finska eller svenska. I 2 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt att den domstol som handlägger ett brottmål som avses i 125 § och som gäller europeiskt patent har rätt att förelägga målsäganden att ge in en översättning av patentskriften till finska eller svenska, om den fullständiga patentskriften inte finns tillgänglig hos patentmyndigheten på finska eller svenska.  

Bestämmelserna i 3 och 4 mom. grundar sig på artikel 70.3 i den europeiska patentkonventionen. I 3 mom. föreskrivs det att om en översättning som avses i 86 och 89 § inte överensstämmer med handlingarnas lydelse på det språk som varit handläggningsspråk vid Europeiska patentverket, omfattar patentskyddet endast vad som framgår av båda lydelserna. Ansökan handläggs vid Europeiska patentverket på något av verkets tre officiella språk, som är engelska, franska och tyska. Sökanden ska enligt eget val ge in den europeiska patentansökan på något av dessa språk. I 4 mom. föreskrivs det att i mål om ogiltighet enligt 112–114 § ska lydelsen på Europeiska patentverkets handläggningsspråk vara ensam beviskraftig. Med beviskraft avses här att innehållet i handlingarna på handläggningsspråket ska ligga till grund för domstolens beslut. Innehållet i de nämnda handlingarna är således avgörande, om den översättning som avses i 86 och 89 § inte motsvarar handlingarna på handläggningsspråket.  

130 §.Beviskraft hos översättningar av engelskspråkig ansökan. I paragrafen föreskrivs det om en situation där en översättning av en patentansökan som är skriven på engelska inte överensstämmer med den engelskspråkiga handlingen. Bestämmelsen motsvarar 65 c § i den gällande patentlagen.  

I 1 mom. föreskrivs det att om beskrivningen av uppfinningen och patentkraven är skrivna på engelska och översättningen av dem inte överensstämmer med lydelsen i de engelskspråkiga handlingarna, omfattar patentskyddet endast vad som framgår av både översättningen och de engelskspråkiga handlingarna. En tillämpningssituation kan till exempel vara ett tvistemål som gäller patentintrång. Patentsökanden ska i enlighet med 27 § ge in en översättning av kraven i en engelskspråkig ansökan till finska eller svenska innan patentet meddelas. Patentsökanden kan också i enlighet med 128 § 1 eller 3 mom. vara skyldig att till marknadsdomstolen ge in en översättning till finska eller svenska, om patentsökanden söker ändring i ett slutligt beslut av Patent- och registerstyrelsen. Dessa översättningar inverkar således på patentskyddets omfattning enligt 22 §. 

I 2 mom. föreskrivs det att om beskrivningen av uppfinningen och patentkraven är skrivna på engelska och beslutsspråket är engelska, är vid behandlingen av en talan om ogiltighet lydelsen på beslutsspråket ensam beviskraftig. Till skillnad från 1 mom. ska 2 mom. således endast gälla situationer där ett på engelska meddelat patent har förblivit i kraft i enlighet med Patent- och registerstyrelsens beslut. Med beviskraft avses här att innehållet i handlingarna på beslutsspråket ska ligga till grund för domstolens beslut. Innehållet i handlingarna beslutsspråket är således avgörande också i en situation där en översättning som avses i 27 och 128 § inte överensstämmer med handlingarna på beslutsspråket. 

16 kap. Påföljder vid patentintrång  

131 §.Förbud. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i huvudsak 57 § 1 mom. i den gällande lagen, med stöd av vilket domstolen kan förbjuda den som gör intrång i den ensamrätt som ett patent medför att fortsätta eller upprepa handlingen. Innehållet i ensamrätten och begränsningarna av den samt patenthavarens rätt att förbjuda olika åtgärder bestäms bland annat enligt 3 kap. i den föreslagna lagen. Innehållet i ensamrätten och begränsningarna av den har beskrivits ovan i specialmotiveringen till de aktuella paragraferna.  

Som en nyhet föreslås en bestämmelse om att domstolen kan meddela förbudet vid vite. Enligt 4 § i viteslagen (1113/1990) får en myndighet förelägga vite, när så föreskrivs i lag. I den nuvarande patentlagen ingår det inte någon möjlighet att förena ett förbud med vite. Däremot kan ett förbud enligt 62 § i varumärkeslagen förenas med vite. När det gäller föreläggande av vite är det inte motiverat att försätta ett förbud enligt patentlagen i annan ställning än ett förbud enligt 62 § i varumärkeslagen, och därför föreslås det att en möjlighet till vite också fogas till patentlagen. Närmare bestämmelser om föreläggande och utdömande av vite finns i viteslagen. Talan om att döma ut vite får föras av den på vars yrkande förbudsdomen har meddelats.  

132 §.Patentförseelse. Bestämmelsen motsvarar 57 § 2 och 3 mom. i den gällande lagen.  

I 1 mom. föreskrivs det om straff för intrång i den ensamrätt som ett patent medför. Enligt bestämmelsen ska den som uppsåtligen gör intrång i ett patent för patentförseelse dömas till böter. Bestämmelsen är subsidiär. Om gärningen är straffbar som brott mot industriell rättighet enligt 49 kap. 2 § i strafflagen kan gärningsmannen inte dömas även för patentförseelse.  

133 §.Produkt framställd med patenterat förfarande. I paragrafen föreslås bestämmelser om omvänd bevisbörda som gäller förfarandepatent samt om skydd för affärshemligheter som röjs vid rättegångar om intrång i förfarandepatent. Paragrafen motsvarar 57 a § i den gällande lagen och grundar sig på artikel 34 i TRIPS-avtalet, som förpliktar medlemsstaterna att lagstifta om omvänd bevisbörda i fråga om förfarandepatent. Bestämmelser om omvänd bevisbörda finns också i artikel 55 i avtalet om en enhetlig patentdomstol. 

I 1 mom. föreskrivs det att om ett patent har meddelats för ett förfarande för framställning av en ny produkt, ska en likadan produkt som framställts utan patenthavarens samtycke anses tillverkad med det patenterade förfarandet, om inte något annat bevisas. Detta innebär att käranden i en rättegång om intrång måste bevisa att det i fall av intrång är fråga om likadana nya produkter, och svaranden måste bevisa att hans eller hennes förfarande inte gör intrång i patent som meddelats för ett förfarande som används vid framställning av en likadan produkt.  

I 2 mom. föreskrivs det att svarandens legitima intresse att skydda sina affärshemligheter ska beaktas vid framläggande av motbevis. Den föreslagna bestämmelsen förhindrar att en patenthavare med hjälp av en rättegång om intrång i patent utan grundad anledning eller i onödigt stor omfattning får kännedom om sin konkurrents affärs- och företagshemligheter, till exempel detaljer i anslutning till framställningen av en uppfinning. Förslaget innebär att svaranden i en rättegång om intrång i patent som motbevis tvingas avslöja sina framställningsförfaranden endast i den utsträckning det behövs för behandlingen av ärendet. 

134 §.Föreläggande om avbrytande. I paragrafen föreskrivs det om ett föreläggande om avbrytande som meddelas administratören av en sändare, server eller någon annan sådan anordning eller någon annan tjänstelevererande mellanhand. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 57 b § i den gällande patentlagen, genom vilken de interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder som avses i artikel 9 i direktivet om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (direktiv 2004/48/EG) har genomförts. 

135 §.Gottgörelse och skadestånd. I paragrafen föreskrivs det om patenthavarens rätt att få skadestånd för patentintrång samt gottgörelse för utnyttjande av patentet. Bestämmelsen motsvarar delvis 58 § i den gällande patentlagen.  

I 1 mom. föreskrivs det om skadestånd när någon uppsåtligen eller av oaktsamhet gör patentintrång. Genom bestämmelsen genomförs artikel 13 i genomförandedirektivet och den motsvarar delvis 58 § 1 mom. i den gällande patentlagen. Som en ny bestämmelse föreslås det att patenthavaren ska ha rätt till skälig gottgörelse för olaglig användning av ett patent, om intrånget gjorts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Gottgörelse ska betalas även om den som lidit intrång inte visar att han eller hon lidit förlust på grund av gärningen. Gottgörelsen är därmed oberoende av de ekonomiska förluster som den olagliga användningen kan ha orsakat. Som kalkylmässig grund för gottgörelsen kan i de flesta fall anses sedvanlig ersättning för användningen av patentet, det vill säga en licensavgift. Bakgrunden till förslaget är artikel 13 i genomförandedirektivet, vars utgångspunkt är full ersättning för den faktiska skadan, om intrånget har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, samt hur bestämmelsen i fråga har tolkats i fråga om andra immateriella rättigheter, såsom varumärken. Utgångspunkten i 69 § i varumärkeslagen är att full ersättning enligt direktivet också inbegriper skälig gottgörelse för olaglig användning av varumärket, och det är motiverat att tillämpa motsvarande tolkning också i fråga om patent. 

Dessutom har patenthavaren rätt till ersättning för all skada som intrånget orsakar. Om oaktsamheten endast är ringa kan ersättningen för skadan jämkas. När domstolen bedömer beloppet av skadestånd ska den beakta alla omständigheter som framkommer i fallet. Ersättning betalas för alla kostnader och förluster som gärningen föranleder och som kan bevisas, till exempel på basis av verifikat. Dessutom ersätts till fullt belopp annan ekonomisk skada som gärningen orsakat, det vill säga rena förmögenhetsskador. I enlighet med de allmänna principerna för skadeståndsrätten ska rättsinnehavaren i regel bevisa hur stor skadan är. Sådana omständigheter som ska beaktas och som framkommer i fallet är till exempel negativa ekonomiska påföljder för den skadelidande, inklusive utebliven vinst, intrångsgörarens eventuella ogrundade nytta och i förekommande fall andra ekonomiska faktorer, såsom den immateriella skada som patenthavaren förorsakats genom patentintrånget.  

Enligt förslaget till 1 mom. kan ersättningen för skadan jämkas, om intrångsgörarens oaktsamhet är ringa. Begreppet ringa oaktsamhet ska bedömas enligt de allmänna skadeståndsrättsliga principerna och etablerad rättspraxis. En i sak motsvarande bestämmelse om jämkning ingår i 58 § i den gällande patentlagen, 69 § i varumärkeslagen, 36 § i mönsterrättslagen och 37 § i lagen om nyttighetsmodellrätt. Avsikten är inte att jämkning ska vara en automatisk lösning i samtliga situationer av lindrigt vållande, utan dessutom bör det förutsättas att ersättningsskyldigheten prövas oskäligt tung med hänsyn till intrångsgörarens och den kränktas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter. Huvudregeln är full ersättningsskyldighet, och jämkning bör inte inledas enbart av den orsaken att intrångsgörarens och den kränktas ekonomiska ställning skiljer sig avsevärt från varandra.  

Till de föreslagna 2 och 3 mom. fogas i enlighet med 1 mom. ett omnämnande av gottgörelse. Till övriga delar motsvarar bestämmelserna 58 § 2 och 3 mom. i den gällande lagen.  

136 §.Påföljder av ändring eller förstörelse. I paragrafen föreskrivs det om korrigerande åtgärder som syftar till att återställa situationen till vad den skulle ha varit utan patentintrånget samt till att förhindra att intrånget fortsätter. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 59 § i den gällande patentlagen.  

I 2 mom. föreskrivs det om möjligheten att på yrkande av den kränkta beslagta den egendom som avses i 1 mom. Beslag är möjligt också med stöd av 7 kap. i rättegångsbalken. Genom momentet kompletteras tvångsmedelslagens bestämmelser i brottsprocessen.  

137 §.Provisoriskt patentskydd. I paragrafen föreskrivs det om patentskydd och om tillämpningen av bestämmelserna om patentintrång innan patent meddelas. Bestämmelsen motsvarar 60 § i den gällande patentlagen.  

I 1 mom. föreskrivs det att om patent meddelas, ska bestämmelserna om patentintrång tillämpas redan under ansökningstiden från det att ansökan har blivit offentlig. Innan patent meddelats omfattar patentskyddet dock endast vad som framgår såväl av patentkraven i deras lydelse när ansökan blev offentlig som av patentkraven enligt patentet. Till straff får då inte dömas, och ersättning för skada på grund av utnyttjande som skett innan patentet meddelats får bestämmas endast enligt 135 § 2 mom. 

I 2 mom. föreskrivs det om provisoriskt skydd för en ansökan som är skriven på engelska. Om beskrivningen av uppfinningen, sammandraget och patentkraven är skrivna på engelska, fås det skydd som avses i 1 mom. inte förrän patentkraven har getts in till Patent- och registerstyrelsen översatta till finska eller svenska. Separata bestämmelser om den sammantagna verkan som den engelskspråkiga texten och översättningarna har för patentskyddet finns i 130 §. 

I 3 mom. föreskrivs det att bestämmelserna i 135 § 3 mom. om fristen på fem år för skadestånd inte tillämpas, om ersättningstalan väcks inom ett år från utgången av den invändningstid som gäller för patentet eller, om en invändning har gjorts, inom ett år från det att patentet har upprätthållits genom ett beslut som vunnit laga kraft. 

138 §.Offentliggörande av domar. Bestämmelsen motsvarar 60 a § i den gällande lagen, genom vilken artikel 15 i direktivet om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (direktiv 2004/48/EG) har genomförts.  

I paragrafen föreskrivs det om offentliggörande av en dom som gäller intrång av käranden på svarandens bekostnad. Avsikten är att lämna uppgifter om en lagakraftvunnen dom. Paragrafen gäller endast tvistemål som gäller intrång i ett patent och utvidgar inte vilka uppgifter om en dom som över huvud taget får offentliggöras. Det tillstånd till offentliggörande som avses i paragrafen undanröjer inte heller kärandens ansvar enligt annan lagstiftning för de uppgifter som offentliggörs. I fråga om motiveringen se närmare RP 26/2006 rd.  

139 §.Konsekvenser för påföljderna vid upphävande och ogiltigförklaring av patent. I paragrafen föreslås bestämmelser om vilka konsekvenser upphävande och ogiltigförklaring av ett patent har med tanke på påföljderna vid patentintrång. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll 61 § i den gällande patentlagen.  

140 §.Straff för försummelse av upplysningsskyldigheten. Paragrafen innehåller straffbestämmelser som gäller försummelse av upplysningsskyldigheten enligt 148 § och lämnande av oriktiga uppgifter i de fall som avses i den paragrafen. Bestämmelsen motsvarar 62 § i den gällande lagen.  

141 §.Fastställelsetalan. I paragrafen föreskrivs det om fastställelsetalan samt om licenstagares och tvångslicenstagares rätt att väcka talan. Bestämmelsen motsvarar 63 § i den gällande patentlagen.  

17 kap. Särskilda bestämmelser  

142 §.Ombud. I 1 mom. föreskrivs det att en patentsökande eller sökande av tilläggsskydd som saknar hemvist inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska ha ett ombud som har rätt att företräda sökanden i ärenden som gäller ansökan och som har adress inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. 

I 2 mom. föreskrivs det att en patenthavare eller innehavare av tilläggsskydd som saknar hemvist inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska ha ett ombud som har adress inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som har rätt att för patenthavaren eller innehavaren av tilläggsskydd ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden som gäller patentet, med undantag av stämning i brottmål och föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Dessutom föreskrivs det att ombudet ska anmälas till patentregistret och antecknas i det. Den föreslagna bestämmelsen avviker från 12 § 1 mom. och 71 § i den gällande lagen, enligt vilka skyldigheten att anlita ombud gäller en sökande och innehavare som inte har hemvist i Finland. Bestämmelsen motsvarar till denna del bestämmelsen i 28 § 2 mom. i varumärkeslagen. Dessutom förutsätts det inte längre att ombudet är bosatt inom EES, utan det räcker att ombudet har en adress inom EES. Ändringen gör behörighetsvillkoren för ombud smidigare och motsvarar praxis där en adress inom EES-området anses vara tillräcklig för skötseln av myndighetsärenden. 

I 3 mom. föreskrivs det att om en sökande i fråga om en internationell patentansökan är skyldig att utse ett ombud enligt 1 mom., inträder skyldigheten först när ansökan kan tas för handläggning enligt 76 §. Bestämmelsen motsvarar 33 § 2 mom. i den gällande lagen. Enligt artikel 27.7 i konventionen om patentsamarbete kan sökanden åläggas att utse ett ombud först sedan handläggningen av den internationella ansökan har påbörjats vid patentmyndigheten i den designerade staten. 

143 §.Delgivning. Paragrafen motsvarar till väsentliga delar 12 § 2 mom. i den gällande lagen och i den föreskrivs det om kungörelse av Patent- och registerstyrelsens beslut i patenttidningen i en situation där beslutet inte har kunnat delges sökanden på den adress denne har uppgett. Till paragrafen har det fogats en hänvisning till 62 § i förvaltningslagen, med avvikelse från vilken beslutet anses ha delgetts genast när kungörelsen publiceras. 

144 §.Återställande av rättigheter som gått förlorade på grund av försening. I paragrafen föreskrivs det om patentsökandens eller patenthavarens möjlighet att till Patent- och registerstyrelsen göra en framställning om återställande av förlorade rättigheter i en situation där patentsökanden eller patenthavaren inte har vidtagit en viss åtgärd hos Patent- och registerstyrelsen inom den tid som föreskrivs i denna lag eller med stöd av den, och förlusten av rättigheterna beror på denna försening. Patent- och registerstyrelsen ska då anse att åtgärden har vidtagits inom utsatt tid, om patenssökanden eller patenthavaren har handlat så omsorgsfullt som omständigheterna kräver för att iaktta fristen, vidtar åtgärden och betalar den fastställda avgiften samt gör en framställning om återställande av rättigheterna inom två månader från det att hindret undanröjdes, dock senast ett år från fristens utgång. Om en patentsökande har lidit en rättsförlust på grund av att patentsökanden inte har iakttagit den frist för prioritet som anges i 52 §, ska dock framställningen göras och den fastställda avgiften betalas senast två månader från den frist som anges i 52 §. Patenthavaren eller patentsökanden ska ges tillfälle att yttra sig inom en tid som Patent- och registerstyrelsen sätter ut. 

Paragrafen tillämpas också på en internationell patentansökan som har fullföljts i Finland när det är fråga om en frist som borde ha iakttagits hos den mottagande myndigheten, den internationella nyhetsgranskningsmyndigheten, myndigheten för internationell förberedande patenterbarhetsprövning eller den internationella byrån vid Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten. Den försummade åtgärden ska då vidtas hos Patent- och registerstyrelsen. 

Paragrafen motsvarar 71 a § i den gällande lagen, men det föreslås att den förtydligas genom att förutsättningarna för att en åtgärd ska anses ha vidtagits inom utsatt tid formuleras i form av en numrerad förteckning. 

145 §.Återställande av rättigheter som gått förlorade på grund av försenad postgång. I paragrafen föreskrivs det om sökandens möjlighet att göra en framställning om återställande av förlorade rättigheter, om en handling eller avgift som sänts per post i ett fall som avses i 74 eller 81 § inte har kommit in till Patent- och registerstyrelsen inom föreskriven tid. Om sökanden vidtar den med försändelsen avsedda åtgärden inom två månader från det sökanden insåg eller borde ha insett att fristen har överskridits, dock senast inom ett år från fristens utgång, ska Patent- och registerstyrelsen konstatera att åtgärden ska anses vidtagen i rätt tid. En ytterligare förutsättning är att det har förekommit avbrott i postförbindelserna under någon av de tio dagarna närmast före fristens utgång på grund av krig, revolution, upplopp, strejk, naturkatastrof eller annan liknande omständighet på den ort där avsändaren vistas eller bedriver affärsverksamhet samt att handlingen eller avgiften har sänts till patentmyndigheten inom fem dagar från det att postförbindelserna återupptagits. En alternativ förutsättning är att handlingen eller avgiften har sänts i rekommenderad postförsändelse senast fem dagar före fristens utgång, dock endast om försändelsen har sänts med flygpost där så varit möjligt eller på annat sätt, om avsändaren har haft anledning anta att försändelsen vid sådan befordran skulle ha anlänt till Patent- och registerstyrelsen inom två dagar från avsändningsdagen. En framställning om återställande av rättigheterna ska göras inom den tid som föreskrivs för åtgärden. Paragrafen motsvarar 71 b § i den gällande lagen, men det föreslås att den förtydligas genom att förutsättningarna för att en åtgärd ska anses ha vidtagits inom utsatt tid formuleras i form av en numrerad förteckning. 

146 §.Kungörelse. I paragrafen föreskrivs det samlat om Patent- och registerstyrelsens skyldighet att publicera kungörelser i patenttidningen. Paragrafen är ny och syftet med den är att förtydliga regleringen, men inte att ändra rättsläget. I paragrafen samlas en bestämmelse om själva kungörelsen eller en hänvisning till de kapitel eller andra bestämmelser, såsom förordningarna om tilläggsskydd, där det föreskrivs om kungörelsen. 

I 1 mom. föreskrivs det i fråga om nationella patent att Patent- och registerstyrelsen ska kungöra att en patentansökan har bifallits, att en patentansökan blir offentlig, att en patentansökan som blivit offentlig avskrivs eller avslås, att ett beslut fattats med anledning av en invändning, när beslutet har vunnit laga kraft, att ett patent upphör eller upphävs, att en begränsning av ett patentet har godkänts, att ett patent har förklarats ogiltigt eller blivit överfört genom en dom som vunnit laga kraft och att en översättning har rättats enligt 49 §.  

I 1 mom. föreskrivs det också att godkännandet av en framställning om återställande av rättigheter enligt 144 och 145 § ska kungöras. Genom bestämmelsen ändras 71 c § i den gällande lagen, enligt vilken det ska kungöras att en framställning enligt 71 a eller 71 b § har bifallits och att patentansökan, som avskrivits eller avslagits efter det den blivit offentlig enligt 22 §, därför tas upp till fortsatt handläggning eller att patent, som förfallit, anses upprätthållet. Avsikten med ändringen är inte att ändra nuvarande praxis, utan att förtydliga regleringen så att ett positivt beslut om återställande av rättigheter kungörs i alla situationer. 

I 1 mom. föreskrivs det också att det ska kungöras att ett europeiskt patent valideras i Finland och att ett europeiskt patent upphävs på den grunden att en översättning för upprätthållande av det europeiska patentet i begränsad eller ändrad lydelse inte har getts in inom utsatt tid. I fråga om en internationell patentansökan ska det kungöras att översättningen av beskrivningen eller patentkraven har ändrats inom en i 76 § 2 mom. angiven frist, men efter det att handlingarna har blivit offentliga. I fråga om tilläggsskydd föreskrivs det i 1 mom. att det ska kungöras att en ansökan om tilläggsskydd eller ansökan om förlängning av giltighetstiden för tilläggsskydd för läkemedel har avslagits eller avskrivits genom ett lagakraftvunnet beslut. Det ska också kungöras att ett tilläggsskydd har förfallit, när ett beslut om detta har fattats i enlighet med artikel 14 d i Europaparlamentets och rådets förordning om tilläggsskydd för läkemedel eller Europaparlamentets och rådets förordning om införande av tilläggsskydd för växtskyddsmedel. 

I 2 mom. föreskrivs det att bestämmelser om andra kungörelser som gäller europeiska patent finns i 10 kap. om europeiska patent.  

I 3 mom. föreskrivs det om Patent- och registerstyrelsens skyldighet att utan dröjsmål kungöra en rättelse av en i 1 mom. 9 punkten avsedd översättning och att så snart som möjligt hålla den rättade översättningen allmänt tillgänglig. Efter kungörelsen gäller den rättade översättningen i stället för den tidigare. Det är fråga om en i 49 § avsedd rättelse av en översättning till finska eller svenska av patentkraven i en situation där patentansökan är skriven på engelska. 

I 4 mom. ingår det en hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning om tilläggsskydd för läkemedel och Europaparlamentets och rådets förordning om införande av tilläggsskydd för växtskyddsmedel, i vilka det föreskrivs om kungörelser som gäller tilläggsskydd. I 5 mom. föreskrivs det att närmare bestämmelser om innehållet i kungörelser får utfärdas genom förordning av statsrådet.  

147 §.Föranvändarrätt. I paragrafen föreskrivs det om föranvändarrätt i en situation där patentansökan har avskrivits eller avslagits genom ett lagakraftvunnet beslut eller patentet har förfallit och där uppfinningen i god tro har börjat utnyttjas yrkesmässigt eller väsentliga åtgärder har vidtagits för utnyttjandet av uppfinningen efter detta, men innan beslutet om återställande av rättigheterna har kungjorts i enlighet med 146 § 1 mom. En sådan föranvändarrätt får övergå till någon annan endast tillsammans med det företag eller den del av ett företag där rätten har uppkommit eller där den var avsedd att utnyttjas. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 71 c § 2 och 3 mom. i den gällande lagen. 

148 §.Upplysningsskyldighet i fråga om patent. I 1 mom. föreskrivs det att en patentsökande som genom att åberopa sin ansökan framställer ett yrkande hos någon annan innan ansökningshandlingarna har blivit offentliga enligt 48 §, på begäran ska lämna sitt samtycke till att den som yrkandet gäller får ta del av patenthandlingarna. Om ansökan omfattar en sådan deposition av biologiskt material som avses i 30 §, ska samtycket också inbegripa en rätt att få ett prov från depositionen. Bestämmelserna om offentlighet för prov som gäller biologiskt material i 51 § i den föreslagna lagen tillämpas också när någon vill få ett prov av det biologiska materialet med stöd av ett sådant samtycke. 

Enligt 2 mom. är den som på en vara eller dess förpackning eller på något annat sätt anger att ett patent har sökts eller meddelats utan att samtidigt upplysa om ansökans eller patentets nummer, på begäran skyldig att utan dröjsmål lämna en sådan upplysning. Om det inte uttryckligen anges att ett patent har sökts eller meddelats, men omständigheterna ger intryck av att så är fallet, ska det på begäran och utan dröjsmål lämnas en upplysning om huruvida patent har sökts eller meddelats. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll 56 § i den gällande lagen. 

149 §.Informationsutbyte och samarbete mellan myndigheterna. Enligt 1 mom. kan patentmyndigheten på begäran av en myndighet i en annan stat ge denna myndighet information om handläggningen av här gjorda patentansökningar samt om att granskning av patentansökningar, efter framställning av patentmyndigheten, får ske hos en myndighet i en annan stat eller hos en internationell organisation. I den andra meningen i 1 mom. föreskrivs det om möjligheten för patentmyndigheten i Finland att efter en överenskommelse om utbyte av granskningsresultat och annat material skjuta upp handläggningen av en ansökan som motsvaras av en ansökan som tidigare gjorts hos patentmyndigheten i en annan stat. Handläggningen skjuts upp till dess att myndigheten i den andra staten har behandlat ansökan i överenskommen utsträckning. Den andra meningen i 1 mom. motsvarar 29 § 2 mom. i den gällande patentförordningen. 

Enligt 2 mom. kan patentmyndigheten i Finland till en patentmyndighet, med vilken en överenskommelse träffats i enlighet med 2 mom., lämna ut en handling som gäller en icke-offentlig patentansökan, om patentmyndigheten i fråga har förbundit sig att inte göra handlingen offentlig. Bestämmelsen motsvarar 29 § 3 mom. i den gällande patentförordningen. 

150 §.Patentregister. I 1 mom. föreskrivs det samlat och allmänt om de uppgifter som antecknas i Patent- och registerstyrelsens patentregister. Liksom för närvarande ska Patent- och registerstyrelsen föra ett patentregister över nationella patent som Patent- och registerstyrelsen har meddelat och över europeiska patent som har rättsverkan i Finland. Patent- och registerstyrelsen ska i patentregistret anteckna uppgifter som ingår i de ansökningar och handlingar som lämnats in, de identifierings- och kontaktuppgifter avseende personer som behövs för handläggningen av patentansökningar och patent, uppgifter om sökta och meddelade patent, uppgifter om patents giltighet och omfattning samt uppgifter om åtgärder som gäller patent och patentansökningar.  

Patent- och registerstyrelsen antecknar i patentregistret de identifierings- och kontaktuppgifter avseende personer som behövs för handläggningen av patent. Sådana uppgifter är namn och kontaktuppgifter för patenthavaren och patentsökanden, uppfinnaren, invändaren, den panthavare och licenstagare som ska antecknas i registret och ett eventuellt ombud. Patent- och registerstyrelsen har dessutom med stöd av 29 § i dataskyddslagen rätt att behandla personbeteckningar. 

I patentregistret antecknar Patent- och registerstyrelsen dessutom uppgifter om ett meddelat patent. Sådana uppgifter är bland annat ansökans nummer samt patentets registernummer och klasser, ankomstdagen och ingivningsdagen för ansökan, ingivningsdagen för en eventuell ansökan om prioritet, land och nummer, uppfinningens benämning och den dag då patentet meddelades. De åtgärder som gäller patent och som Patent- och registerstyrelsen antecknar i patentregistret kan gälla till exempel invändning, avstående från patent, pantsättning, licens, överlåtelse eller väckande av talan. 

Enligt 2 mom. ska det på begäran antecknas att ett patent har övergått till någon annan, en licens upplåtits eller ett patent patentsatts. Enligt 3 mom. ska en anteckning om licens eller patenträtt avföras, om det visas att licensen eller panträtten har upphört att gälla. Vad som föreskrivs i 1 och 2 mom. ska enligt 5 mom. även gälla en anteckning om tvångslicens och en i 115 § avsedd bättre rätt till ett patent. I 4 mom. föreskrivs det om den anteckning om utmätning av patent som ska göras på anmälan från utmätningsmannen. 

I paragrafen föreslås också bestämmelser om registeranteckningarnas rättsverkan. I 6 mom. föreskrivs det att i tvistemål eller andra ärenden som gäller patent anses som patenthavare den som senast blivit införd i patentregistret i den egenskapen. Om någon däremot hos Patent- och registerstyrelsen begärt att det ska göras en anteckning i patentregistret om att ett patent har överlåtits till denne eller att denne förvärvat en licens eller panträtt, och om denne då var i god tro beträffande sin rätt, är en tidigare överlåtelse av patentet eller en upplåtelse av rätten till det till någon annan inte gällande mot denne, om den andra inte innan dess har begärt att få sitt förvärv antecknat i patentregistret. Paragrafen motsvarar till denna del 44 § i den gällande lagen. Paragrafen innehåller också ett bemyndigande att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om de anteckningar som ska göras i patentregistret.  

151 §.Behandling av personuppgifter och utlämnande av uppgifter. I 1 mom. anges det för vilka ändamål Patent- och registerstyrelsen behandlar personuppgifter i patentregistret. Patent- och registerstyrelsen behandlar personuppgifter för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den samt för att utföra en uppgift av allmänt intresse och som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning (artikel 6.1 c och e i dataskyddsförordningen). Om grunden för behandlingen ska enligt artikel 6.3 i dataskyddsförordningen då föreskrivas i nationell lagstiftning som tillämpas på den personuppgiftsansvarige. Bestämmelser om grunden och ändamålet för behandlingen finns i det föreslagna 2 mom. Den föreslagna bestämmelsen är ny jämfört med den gällande lagen.  

Patent- och registerstyrelsen behandlar endast identifierings- och kontaktuppgifterna avseende personer. De identifieringsuppgifter som avses i bestämmelsen är främst namn och personbeteckning. Identifierings- och kontaktuppgifter avseende personer kan behandlas för det första enligt 1 punkten vid administrering av patent och patentansökningar på det sätt som föreskrivs i den föreslagna lagen. De personuppgifter som behövs vid administreringen av patent är närmast sådana uppgifter som identifierar patentsökanden och patenthavaren. Med hjälp av patentsökandens och patenthavarens personuppgifter kan till exempel samma patentsökandes eller patenthavares patent grupperas och handläggas som helhet och således kan åtgärder som riktar sig till dem godkännas på en och samma gång. Patent- och registerstyrelsen behandlar identifierings- och kontaktuppgifter avseende personer också för genomförande av förfaranden som gäller patent på det sätt som föreskrivs i den föreslagna lagen (2 punkten). I syfte att genomföra förfaranden behandlar Patent- och registerstyrelsen personuppgifter också i fråga om andra personer än patentsökanden och patenthavaren. Sådana förfaranden i samband med vilka personuppgifter behandlas är bland annat invändningsförfarandet samt förfarandena för anteckning av överlåtelser, pantsättningar och licenser. Patent- och registerstyrelsen ska exempelvis ha uppgift om den som gör en invändning mot ett patent för att Patent- och registerstyrelsen till exempel ska kunna skicka delgivningar och rikta sina avgöranden till rätt person. Personuppgifter behandlas dessutom i synnerhet för kommunikationen med sökande och andra parter i förfarandet (3 punkten). Uppdaterade personuppgifter är en nödvändighet, för att Patent- och registerstyrelsen ska kunna fullgöra sina förpliktelser och skicka till exempel begäranden om utlåtanden, beslut eller andra delgivningar till rätt person. Personuppgifter kan också samlas in för utarbetande av berättelser och förande av statistik, för att Patent- och registerstyrelsen ska kunna fungera optimalt och förbättra systemets funktion (4 punkten). 

I 3 mom. föreskrivs det om utlämnande av personuppgifter ur patentregistret. Enligt den föreslagna bestämmelsen har var och en rätt att få kopior från patentregistret samt uppgift om patentsökandens och patenthavarens namn, adress och hemvist samt om uppfinnarens namn och hemvist via det allmänna datanätet som enskild sökning. Bestämmelsen utgör ett undantag till 13 § 2 mom. och 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. 

En offentlig personuppgift, såsom ett namn eller en adress, kan enligt 16 § 1 mom. i offentlighetslagen lämnas ut ur registret muntligen eller så att handlingen läggs fram för påseende och kopiering eller får avlyssnas hos myndigheten eller så att en kopia eller en utskrift av den lämnas ut. Den aktuella bestämmelsen förutsätter att det är en enskild uppgift som lämnas ut och att den lämnas ut hos myndigheten. Bestämmelser om utlämnande av flera personuppgifter och uppgifter i form av en kopia eller en utskrift finns i 16 § 3 mom. i offentlighetslagen Bestämmelsen förutsätter att mottagaren enligt bestämmelserna om skydd för personuppgifter har rätt att registrera och använda sådana personuppgifter, om inte något annat särskilt föreskrivs i lag. Dessutom förutsätts i 13 § 2 mom. i offentlighetslagen att bland annat den som begär en uppgift ur ett personregister ska meddela för vilket ändamål uppgifterna ska användas, lämna upplysningar om övriga omständigheter samt vid behov meddela hur uppgifterna kommer att skyddas. 

Patentsökandens, patenthavarens och uppfinnarens namn- och kontaktuppgifter är viktiga till exempel för patentsökande, invändare samt sådana som ansöker om ogiltigförklaring. Till exempel de som överväger en invändning eller talan om ogiltighet kan ha behov av patenthavarens personuppgifter, för att parterna ska kunna känna sig för om det finns möjlighet till samförstånd. Om någon anser att ett meddelat patent kränker hans eller hennes rätt är den första åtgärden som kommer i fråga kontakt med patenthavaren, vilket förutsätter att det finns uppgifter om patenthavarens namn och kontaktuppgifter. I sådana situationer skulle det vara tungt för en person att i enlighet med 16 § 1 mom. i offentlighetslagen fysiskt besöka Patent- och registerstyrelsen för att få patenthavarens kontaktuppgifter. Å andra sidan kan någon ha behov av patenthavarens personuppgifter även utan att enligt bestämmelserna om skydd för personuppgifter ha rätt att registrera och använda sådana uppgifter Det är viktigt att alla har möjlighet att få kopior från patentregistret, såsom registreringsintyg som innehåller personuppgifter, utan att Patent- och registerstyrelsen i förväg ska utreda om mottagaren av uppgifterna har rätt att använda dem och hur uppgifterna skyddas. Utan ett sådant föreslaget undantag från 13 § 2 mom. och 16 § 3 mom. i offentlighetslagen skulle de ekonomiska möjligheterna att använda patentet begränsas, eftersom eventuella samarbetspartner eller personer som vill ha licens till patentet inte skulle kunna kontakta patenthavaren. De personuppgifter som finns i patentregistret behövs således också för att tillgodose utomståendes rättigheter. 

Avsikten med den föreslagna bestämmelsen är inte att avvika från bestämmelserna om direktmarknadsföring och opinions- eller marknadsundersökningar, som anges i 16 § 3 mom. i offentlighetslagen. Dessa personuppgifter får i enlighet med offentlighetslagen lämnas ut endast om det särskilt föreskrivs eller om den registrerade har samtyckt till detta. 

Den föreslagna paragrafen motsvarar i tillämpliga delar 26 § i varumärkeslagen, som gäller registrets innehåll, behandlingen av personuppgifter och utlämnande av uppgifter. Se närmare RP 201/2018 rd. Den föreslagna bestämmelsen är ny jämfört med den gällande lagen. 

152 §.Avgifter. Enligt paragrafen ska det för Patent- och registerstyrelsens prestationer enligt denna lag betalas en avgift. Grunderna för bestämmande av avgiften anges i lagen om avgifter för patent- och registerstyrelsens prestationer (1032/1992) och i bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Enligt paragrafen kan det i fråga om årsavgifter då föreskrivas att ett eller flera av de första avgiftsåren ska vara avgiftsfria. Bestämmelsen motsvarar i sak 73 § i den gällande lagen, enligt vilken det föreskrivs särskilt om avgifter enligt lagen. 

18 kap. Ikraftträdande 

153 §.Ikraftträdande. I 1 mom. föreskrivs det att den föreslagna lagen träder i kraft den xx xxxx 2027.  

I 2 mom. konstateras det att den gällande patentlagen upphävs genom den föreslagna lagen. 

154 §. Övergångsbestämmelser. I 1 mom. föreskrivs det om handläggningen av ett anhängigt förvaltningsprocessärende eller ett anhängigt tvistemål. Om ett förvaltningsärende, såsom besvär som gäller en patentansökan, invändning eller ändring av registrering i form av förvaltningsprocessärende, är anhängig vid ikraftträdandet av denna lag, tillämpas på ärendet de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen, det vill säga bestämmelserna i den tidigare patentlagen. Bestämmelserna i den tidigare lagen ska också tillämpas på tvistemål som gäller patent och som är anhängiga vid ikraftträdandet, såsom talan som gäller ogiltigförklaring av patent. 

I 2 mom. föreskrivs det att de bestämmelser som gällde vid ikraftträdande av denna lag även ska tillämpas på invändningsförfaranden och begränsningsförfaranden som har blivit anhängiga före ikraftträdandet av denna lag. 

I 3 mom. föreskrivs det att trots vad som föreskrivs i 1 mom. ska i fråga om patentintrång tillämpas de bestämmelser som gällde vid tidpunkten för intrånget. På ersättande av en skada som före ikraftträdandet av denna lag orsakats av patentintrång tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet, även om skadan har framträtt först efter ikraftträdandet.  

I 4 mom. föreskrivs det att om det någon annanstans i lagstiftningen hänvisas till den patentlag som gällde vid ikraftträdandet av denna lag, tillämpas denna lag i stället för den lagen.