7.1
Lagen om kreditförvärvare och kreditförvaltare
1 kap.
Allmänna bestämmelser
1 §.Tillämpningsområde.
I paragrafen föreslås bestämmelser om den föreslagna lagens tillämpningsområde och avgränsning av det. Tillämpningsområdet enligt
1 mom.
motsvarar kredithanteringsdirektivets tillämpningsområde enligt artikel 2.1 i kredithanteringsdirektivet. Enligt förslaget ska den föreslagna lagen tillämpas på förvärvande och förvaltning av kreditgivarens rättigheter enligt de kreditavtal som kreditinstitutet ingått eller av själva kreditavtalet, som i enlighet med artikel 47 a i EU:s tillsynsförordning klassificeras som en nödlidande exponering. I lagen kallas de nämnda kreditavtalen och kreditgivarens rättigheter enligt avtalen nödlidande kredit. Den föreslagna lagen ska inte tillämpas på kreditavtal som ingåtts av andra kreditgivare än kreditinstitut eller på andra än sådana av kreditinstitut ingångna kreditavtal som klassificerats som nödlidande.
I
2 mom.
föreslås bestämmelser om avgränsning av lagens tillämpningsområde. Enligt det föreslagna momentet ska lagen inte tillämpas på kreditinstitut. När det gäller kreditförvaltning framgår avgränsningen av tillämpningsområdet av artikel 2.5 a i) i kredithanteringsdirektivet och när det gäller kreditförvärvare av artikel 2.5 c i kredithanteringsdirektivet. Kredithanteringsdirektivet tillämpas endast när nödlidande krediter som beviljats av ett kreditinstitut överlåts till förvärvare utanför banksektorn. I skäl 23 i ingressen till kredithanteringsdirektivet konstateras det att kreditinstitut utför kreditförvaltningsåtgärder som en del av den normala verksamheten. De har samma skyldigheter avseende kreditavtal som de själva har utfärdat och kreditavtal som de har förvärvat från ett annat kreditinstitut. Eftersom de redan regleras och står under tillsyn, skulle tillämpning av kredithanteringsdirektivet på deras kreditförvaltnings- eller kreditförvärvsåtgärder innebära onödiga extra kostnader.
I momentet föreskrivs dessutom för tydlighetens skull att den föreslagna lagen inte tillämpas på myndigheter eller andra som sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Lagen ska inte tillämpas till exempel på utsökningsmyndighetens verksamhet. En offentlig förvaltningsuppgift sköts med stöd av den lagstiftning som gäller den. Och på verksamheten tillämpas relevanta bestämmelser om bland annat rättsskydd och tjänsteansvar.
I
3 mom.
föreslås bestämmelser om avgränsning av tillämpningsområdet för kreditförvaltning. Enligt
1 punkten
i momentet ska lagen inte tillämpas på sådan förvaltning av nödlidande krediter som utförs av näringsidkare som är registrerade som kreditgivare i enlighet med lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare. Sådana näringsidkare kallas i lagen för konsumentkreditgivare. Bestämmelser om avgränsning av tillämpningsområdet finns i artikel 2.5 a iii) i kredithanteringsdirektivet, enligt vilken direktivet inte tillämpas på kreditförvaltning som utförs av ett annat institut än ett kreditinstitut som står under tillsyn av en behörig myndighet i en medlemsstat i enlighet med artikel 20 i konsumentkreditdirektivet eller artikel 35 i direktivet om bostadskrediter. En näringsidkare får bevilja konsumentkrediter eller krediter till bostadssammanslutningar om näringsidkaren är registrerad som kreditgivare enligt den nämnda lagen. I skäl 23 i ingressen till kredithanteringsdirektivet konstateras det att grunden för avgränsningen av tillämpningsområdet är att kreditgivarna i fråga utför kreditförvaltningsåtgärder avseende krediter som beviljas konsumenter som en del av den normala verksamheten.
Enligt
2 punkten
i momentet tillämpas lagen inte på kreditförvaltning som utförs av advokater eller deras biträden. Genom den föreslagna bestämmelsen utnyttjas en medlemsstatsoption i enlighet med artikel 2.6 i kredithanteringsdirektivet när det gäller advokater. En advokat är en jurist som har godkänts som medlem i landets allmänna advokatförening, det vill säga Finlands Advokatförbund, nedan
Advokatförbundet
. Advokaternas verksamhet regleras av lagen om advokater (496/1958), Advokatförbundets stadgar som med stöd av den lagen fastställts genom justitieministeriets beslut (934/2004) samt de anvisningar om god advokatsed som Advokatförbundet antagit. En förutsättning för att bli advokat är utöver avlagd juridisk examen i enlighet med lagen om advokater bland annat minst fyra års juridisk arbetserfarenhet, av vilken dock minst två år som biträdande jurist vid en advokatbyrå, samt avlagd advokatexamen. En advokat står under tillsyn av Advokatförbundets styrelse och en tillsynsnämnd i anslutning till Advokatförbundet. Advokatverksamheten övervakas också av justitiekanslern, som har rätt att anhängiggöra ett tillsynsärende som avses i 7 c § i lagen om advokater, om justitiekanslern anser att advokaten försummar sina skyldigheter. Justitiekanslern har rätt att söka ändring i meddelade avgöranden om disciplinära ärenden. Till advokatens uppgifter hör att i enlighet med anvisningarna om god advokatsed övervaka biträdande jurister och annan personal som arbetar vid advokatbyrån. En advokat ska särskilt se till att också den personal som är anställd vid byrån iakttar god advokatsed. Eftersom de bestämmelser och anvisningar som gäller advokater gäller skötseln av uppdrag av alla slag och eftersom tillsynsnämnden och Advokatförbundets styrelse övervakar advokaternas verksamhet, behöver bestämmelserna och tillsynen enligt den föreslagna lagen inte utvidgas till att omfatta advokater. Bestämmelsen är tillämplig också när lämpliga åtgärder på uppdrag av en advokat utförs av biträdande jurister som arbetar vid advokatens byrå eller av annan personal som omfattas av advokatens rätt att leda arbetet.
Enligt
3 punkten
i momentet tillämpas den föreslagna lagen inte på sådan kreditförvaltning som utförs av förvaltare av alternativa investeringsfonder eller EES-baserade förvaltare av alternativa investeringsfonder enligt lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder (162/2014) för den fonds räkning som de sköter. Enligt
4 punkten
i momentet tillämpas den föreslagna lagen inte på sådan kreditförvaltning som utförs av fondbolag eller utländska EES-fondbolag enligt lagen om placeringsfonder (213/2019) för den fonds räkning som de sköter. Den föreslagna lagen ska tillämpas på dessa aktörer om kreditförvaltningen sker i något annat syfte än det som anges i bestämmelsen.
När det gäller de föreslagna 3 och 4 punkterna grundar sig avgränsningen av tillämpningsområdet på artikel 2.5 a ii) i kredithanteringsdirektivet.
I
4 mom.
finns en undantagsbestämmelse som gäller de föreslagna avgränsningarna för tillämpningsområdet. Enligt undantagsbestämmelsen tillämpas 6 § 4 mom., 7 och 8 § samt 10 § 2 mom. på kreditinstitut och konsumentkreditgivare när de förvaltar en nödlidande kredit för en kreditförvärvares räkning. I de nämnda bestämmelserna är det fråga om att lämna vissa meddelanden till gäldenärer och Finansinspektionen samt om de krav som är tillämpliga i kontakter med gäldenärer.
Paragrafens
5 mom.
innehåller en informativ bestämmelse om att bestämmelser om krav som gäller indrivning av fordringar finns i indrivningslagen. I den lagen avses med indrivning åtgärder vilkas syfte är att förmå gäldenären att frivilligt betala en borgenärs fordran som förfallit till betalning. Indrivning av sådana nödlidande krediter som avses i den föreslagna lagen hör till de kreditförvaltningsåtgärder som avses i lagen. I den föreslagna lagen är avsikten i princip inte att föreskriva om sådana förutsättningar för indrivning av fordringar som avviker från indrivningslagen. Vid indrivning av förfallna fordringar som omfattas av lagens tillämpningsområde iakttas alltså kraven enligt indrivningslagen på motsvarande sätt som vid annan indrivningsverksamhet. Den föreslagna lagen innehåller dock vissa bestämmelser om sådana frågor som det föreskrivs om också i indrivningslagen, och de blir tillämpliga i fråga om nödlidande krediter som omfattas av lagens tillämpningsområde. I den föreslagna lagen behöver det bland annat föreskrivas särskilt om gäldenärens betalningsskydd, eftersom lagens tillämpningsområde också omfattar fordringar som inte har förfallit till betalning. Indrivningslagen är en allmän lag och tillämpas inte om det föreskrivs något annat i någon annan lag.
2 §.Kreditförvärvare.
Paragrafen innehåller förslag till en definition av kreditförvärvare som motsvarar artikel 3.6 i kredithanteringsdirektivet. Med kreditförvärvare avses i lagen en fysisk eller en juridisk person som i sin näringsverksamhet förvärvar en nödlidande kredit som beviljats av ett kreditinstitut. Att vara kreditförvärvare är med andra ord inte beroende av verksamhetens rättsliga form. Ett verksamhetstillstånd eller något annat myndighetsgodkännande är inte heller en förutsättning. I skäl 40 i ingressen till kredithanteringsdirektivet konstateras det att eftersom kreditförvärvarna inte skapar nya krediter utan endast förvärvar befintliga nödlidande kreditavtal på egen risk orsakar de inte tillsynsproblem och deras potentiella bidrag till systemrisken är försumbar. Av den anledningen finns det inte skäl att kräva att kreditförvärvare ska ansöka om verksamhetstillstånd.
I 2 kap. i den föreslagna lagen föreskrivs om vissa krav som gäller kreditförvärvare och som ska tillämpas till följd av att en nödlidande kredit har skaffats. Kraven ska också tillämpas på nya förvärvare när en kreditförvärvare överlåter vidare en nödlidande kredit som denne förvärvat. Genom regleringen ingriper man däremot inte i de allmänna avtalsrättsliga principerna för överlåtelse av kreditavtal. Ett undantag från detta är den föreslagna ändringen i kreditinstitutslagen, enligt vilken ett kreditinstitut får överlåta en nödlidande kredit till en kreditförvärvare vars hemvist, hemort eller huvudkontor inte finns i en EES-stat endast om denne har utsett en i den föreslagna 9 § avsedd företrädare åt sig själv.
3 §.Kreditförvaltning.
Paragrafen innehåller förslag till de definitioner av kreditförvaltning, kreditförvaltningsåtgärder och kreditförvaltare som är centrala med tanke på den föreslagna lagen. Definitionerna motsvarar definitionerna i artikel 3.8 och 3.9 i kredithanteringsdirektivet.
Enligt
1 mom.
avses i lagen med kreditförvaltning tillgodoseende av rättigheter och fullgörande av skyldigheter avseende nödlidande krediter och utförande av en eller flera kreditförvaltningsåtgärder för kreditförvärvarens räkning. Enligt
1 punkten
i momentet omfattar i lagen avsedda kreditförvaltningsåtgärder indrivning från gäldenären av en nödlidande kredit och insamling från gäldenären av betalningar som ska betalas avseende en kredit. På utförande av indrivningsåtgärder, vars föremål är en fordran som förfallit till betalning, tillämpas utöver den föreslagna lagen även indrivningslagen, såsom för närvarande. Enligt
2–4 punkten
omfattar kreditförvaltningsåtgärder dessutom omförhandling med en gäldenär av villkoren för en nödlidande kredit, till exempel när det gäller tidsplanen för återbetalning av krediten, handläggning av gäldenärers klagomål över nödlidande krediter samt information till gäldenärer om de betalningar som hänför sig till nödlidande krediter och som ska betalas och om ändringar av betalningarna.
Enligt
2 mom.
avses med kreditförvaltare i lagen en juridisk person som i sin näringsverksamhet bedriver kreditförvaltningsverksamhet med stöd av ett verksamhetstillstånd som avses i 3 kap. Enligt artikel 4 i kredithanteringsdirektivet ska medlemsstaterna kräva att aktörer som bedriver kreditförvaltningsverksamhet har verksamhetstillstånd. En fysisk person kan inte vara en i den föreslagna lagen avsedd kreditförvaltare.
Bestämmelser om kreditförvaltningsavtal mellan kreditförvärvare och kreditförvaltare och vad avtalen ska innehålla finns i den föreslagna 16 §. I avtalen ska de kreditförvaltningsåtgärder som en kreditförvaltare ska utföra specificeras. Vid kreditförvaltning är det fråga om ett uppdragsförhållande där utöver tillämplig lagstiftning också de närmare anvisningar som en kreditförvärvare ger styr verksamheten.
4 §.Övriga definitioner.
Paragrafen innehåller förslag till de övriga definitioner som är behövliga med tanke på den föreslagna lagen. Enligt
1 punkten
avses med kreditinstitut ett sådant kreditinstitut eller utländskt EES-kreditinstitut som avses i 1 kap. 7 § i kreditinstitutslagen. Kredithanteringsdirektivet tillämpas på ett kreditavtal som ett kreditinstitut som är etablerat i Europeiska unionen har upprättat. Direktivet ska också tillämpas inom EES-området.
Enligt
2 punkten
avses med konsument en konsument som avses i 1 kap. 4 § i konsumentskyddslagen. Som konsument betraktas i konsumentskyddslagen en fysisk person som skaffar en konsumtionsnyttighet huvudsakligen för annat ändamål än den näringsverksamhet som han idkar.
Enligt
3 punkten
avses i lagen med EES-stat en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Enligt
4 punkten
avses i lagen med EES-kreditförvaltare en kreditförvaltare som har ett i en annan EES-stat med stöd av de bestämmelser genom vilka kredithanteringsdirektivet har införlivats i den statens nationella lagstiftning beviljat verksamhetstillstånd för bedrivande av kreditförvaltningsverksamhet.
Enligt
5 punkten
avses i lagen med hemstat en EES-stat där en kreditförvaltare har fått verksamhetstillstånd för bedrivande av kreditförvaltningsverksamhet.
Enligt
6 punkten
avses i lagen med värdstat en EES-stat där en kreditförvaltare som fått verksamhetstillstånd i enlighet med den föreslagna lagen tillhandahåller eller avser att tillhandahålla kreditförvaltningstjänster.
Enligt
7 punkten
avses med behörig myndighet en EES-stats myndighet som i staten i fråga har utsetts till en i artikel 21.3 i kredithanteringsdirektivet avsedd myndighet, eller, om det i staten i fråga med stöd av den nämnda bestämmelsen har utsetts flera än en myndighet, den myndighet som i staten i fråga har utsetts till en i artikel 21.4 i kredithanteringsdirektivet avsedd gemensam kontaktpunkt.
5 §.Allmänna principer för kontakter med gäldenärer.
I paragrafen föreslås bestämmelser om de allmänna principer som kreditförvärvare och kreditförvaltare ska iaktta i sina kontakter med gäldenärer i all verksamhet enligt den föreslagna lagen. I kontakterna med gäldenärer ska man handla i god tro, rättvist och professionellt, säkerställa att gäldenärerna inte ges vilseledande, otydlig eller felaktig information, skydda gäldenärernas personuppgifter och integritet och säkerställa att det i kommunikationen med gäldenärerna inte förkommer trakasserier, tvång eller otillbörlig påverkan. Genom paragrafen genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 10.1. Motsvarande slag av bestämmelser finns i 4 § om god indrivningssed i indrivningslagen. Utöver på indrivning av en fordran som förfallit till betalning är den föreslagna paragrafen dock också tillämplig på all verksamhet enligt den föreslagna lagen och har sålunda ett bredare tillämpningsområde.
2 kap.
Skyldigheter för kreditförvärvare
6 §.Utseende av den som utför kreditförvaltningsåtgärder.
I paragrafen föreslås bestämmelser om de krav som ställs på kreditförvärvare när det gäller att utse en utomstående aktör som utför kreditförvaltningsåtgärder. Enligt huvudregeln är det frivilligt att utse en aktör som utför kreditförvaltningsåtgärder, det vill säga en kreditförvärvare kan i princip själv utföra kreditförvaltningsåtgärder. I vissa fall är en kreditförvärvare dock skyldig att utse en utomstående aktör att utföra kreditförvaltningsåtgärder. Det är fråga om att utse en i den föreslagna paragrafen avsedd utförare av kreditförvaltningsåtgärder också när den som utses är en juridisk person som hör till samma i bokföringslagen avsedda koncern som kreditförvärvaren, eftersom i kredithanteringsdirektivet med en kreditförvärvare avses en enskild fysisk eller juridisk person.
I
1 mom.
föreskrivs att en kreditförvärvare ska utse en kreditförvaltare eller en annan fysisk eller juridisk person, som har rätt att bedriva kreditförvaltningsverksamhet, för utförande av kreditförvaltningsåtgärder, om kreditförvärvaren inte själv utför dem. Utöver kreditförvaltare kan kreditförvärvare utse kreditinstitut, konsumentkreditgivare eller advokater, vilka har rätt att bedriva kreditförvaltningsverksamhet utan i den föreslagna lagen avsett verksamhetstillstånd, till att utföra kreditförvaltningsåtgärder. Kravet grundar sig på artikel 11.1 i kredithanteringsdirektivet.
Enligt
2 mom.
ska en kreditförvärvare som själv inte har rätt att bedriva kreditförvaltningsverksamhet utse en utförare av kreditförvaltningsåtgärder när det gäller en nödlidande kredit som beviljats en konsument. När det gäller konsumentkrediter ska kreditförvaltningen alltså anförtros en aktör som har rätt att bedriva kreditförvaltning för kreditförvärvarens räkning. Skyldighet att utse en extern kreditförvaltare föreligger dock inte om kreditförvärvaren själv har rätt att bedriva kreditförvaltningsverksamhet. I fråga om andra krediter än konsumentkrediter finns det ingen skyldighet att anlita en utförare av kreditförvaltningsåtgärder, utan kreditförvärvaren kan själv utföra åtgärderna. Genom momentet genomförs artikel 17.1 a i kredithanteringsdirektivet.
I
3 mom.
föreskrivs det om skyldighet för en kreditförvärvare vars hemvist, hemort eller huvudkontor inte finns i en EES-stat att utse en utförare av kreditförvaltningsåtgärder. En sådan så kallad kreditförvärvare från tredjeland ska utse en utförare av kreditförvaltningsåtgärder när det gäller en sådan nödlidande kredit där gäldenären är en fysisk person, ett mikroföretag, ett litet företag eller ett medelstort företag. Definitioner av de nämnda företagen finns i artikel 2 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag. Kravet på att utse en utförare av kreditförvaltningsåtgärder i dessa fall bygger på artikel 17.1 b i kredithanteringsdirektivet. En kreditförvärvare som avses i det föreslagna momentet ska enligt den föreslagna 9 § utse åt sig en företrädare vars hemvist, hemort eller huvudkontor finns i en EES-stat. Den utsedda företrädaren kan utföra kreditförvaltningsåtgärder, om företrädaren har rätt att bedriva kreditförvaltningsverksamhet.
Enligt artikel 17.1 andra stycket i kredithanteringsdirektivet får värdmedlemsstaterna utvidga kravet att utse en kreditförvaltare till att även omfatta andra än ovannämnda fall. När det gäller andra krediter än de som avses i 1 och 2 mom. föreslås det dock ingen skyldighet att utse en kreditförvaltare för utförande av kreditförvaltningsåtgärder.
I
4 mom.
föreskrivs att den som utför kreditförvaltningsåtgärder ska meddela Finansinspektionen sitt namn och sina kontaktuppgifter senast när utförandet av kreditförvaltningsåtgärder inleds. Bestämmelsen gäller situationer där den som utför kreditförvaltningsåtgärder utses för första gången eller där den som utför dessa åtgärder byts ut. Genom momentet genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 18.1 och 18.2 samt till denna del direktivets artikel 17.5 första stycket.
Enligt
5 mom.
ska Finansinspektionen utan obefogat dröjsmål lämna de uppgifter som erhållits i enlighet med 4 mom. till den behöriga myndigheten i värdstaten eller i hemstaten samt till den behöriga myndigheten i den EES-stat där krediten i fråga har beviljats. Genom momentet genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 18.3. Lämnande av uppgifterna till de berörda staternas behöriga myndigheter förutsätter att Finansinspektionen har tillgång till de uppgifter som behövs för att uppgifterna ska kunna lämnas. Finansinspektionen känner inte nödvändigtvis till i vilken stat krediten har beviljats och av bestämmelserna i kredithanteringsdirektivet framgår inte någon skyldighet att lämna myndigheten sådan information.
7 §.Meddelande om överlåtelser.
I den föreslagna paragrafen finns bestämmelser om skyldighet att informera en gäldenär om överlåtelse av i lagen avsedda nödlidande krediter till en kreditförvärvare. Enligt paragrafens
1 mom.
ska en kreditförvärvare eller den som utsetts till utförare av kreditförvaltningsåtgärder meddela gäldenären om överlåtelsen av en nödlidande kredit, utom om gäldenären har fått motsvarande meddelande från någon annan aktör. Meddelandet ska lämnas senast när gäldenären blir föremål för indrivningsåtgärder avseende krediten.
I
2 mom.
föreskrivs om vilka uppgifter som ska ingå i meddelandet. Dessa är kreditförvärvarens identifierings- och kontaktuppgifter, kontaktuppgifter för förfrågningar som gäller kreditavtalet, identifierings- och kontaktuppgifter för en eventuell utsedd utförare av kreditförvaltningsåtgärder och uppgifter om dennes rätt att bedriva kreditförvaltningsverksamhet, det skuldkapital, de räntor och de andra betalningar som gäldenären har att betala vid tidpunkten då meddelandet lämnas, ett omnämnande av att överlåtelsen av den nödlidande krediten till kreditförvärvaren inte påverkar gäldenärens rättigheter i anslutning till kreditförhållandet samt Finansinspektionens kontaktuppgifter eller, om gäldenären har sin hemvist, sin hemort eller sitt huvudkontor i en annan EES-stat, kontaktuppgifterna till den behöriga myndigheten i staten i fråga.
Genom den föreslagna paragrafen genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 10.2.
Paragrafens
3 mom.
innehåller en informativ hänvisning till 7 kap. 25 § i konsumentskyddslagen, som omfattar en skyldighet att informera konsumenten om överföring av kreditgivarens rättigheter enligt kreditavtalet eller själva kreditavtalet på en tredje part. Med stöd av 7 a kap. 31 § i den lagen tillämpas bestämmelsen också på konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom.
8 §.Kontakt med gäldenären.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om vissa innehållsmässiga krav avseende kontakten med gäldenären. I all kontakt med gäldenären ska kontaktuppgifter för förfrågningar om kreditavtal nämnas. Om det är fråga om den första kontakten efter det utseende som avses i den föreslagna 6 §, ska dessutom den utseddas identifierings- och kontaktuppgifter och uppgifter om dennes rätt att bedriva kreditförvaltningsverksamhet lämnas. Genom den föreslagna paragrafen genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 10.3.
9 §.Företrädare för kreditförvärvare från ett tredjeland.
I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldigheten för en sådan kreditförvärvare vars hemvist, hemort eller huvudkontor inte finns i en EES-stat att utse och meddela Finansinspektionen en företrädare vars hemvist, hemort eller huvudkontor finns i en EES-stat. Dessutom innehåller paragrafen bestämmelser om att den nämnda företrädaren ska svara för de skyldigheter som föreskrivs i den föreslagna lagen för företrädaren.
Syftet med bestämmelserna om utseende av en företrädare är att säkerställa att de skyldigheter som föreskrivs för en kreditförvärvare fullgörs och att iakttagandet av skyldigheterna kan övervakas effektivt. I skäl 41 i ingressen till kredithanteringsdirektivet fastställs att om kreditförvärvarna är från tredjeländer, kan det göra det svårare för kredittagare att åberopa sina rättigheter och vara svårare för de nationella myndigheterna att övervaka verkställigheten av nödlidande krediter. Utöver detta är det möjligt att kreditinstitut kan avskräckas från att överlåta nödlidande krediter till förvärvare från tredjeländer på grund av anseenderisken.
Genom den föreslagna paragrafen genomförs delvis kredithanteringsdirektivets artikel 19. Enligt punkt 1 i artikeln ska utseendet av en företrädare dessutom vara en förutsättning för överlåtelse av en nödlidande kredit. Det föreslås att bestämmelser om detta utfärdas i kreditinstitutslagen.
10 §.Kreditförvärvarens skyldighet att meddela överlåtelse av nödlidande krediter.
I
1 mom.
föreslås bestämmelser om en kreditförvärvares skyldighet att meddela Finansinspektionen vissa uppgifter, om en kreditförvärvare överlåter en förvärvad nödlidande kredit vidare. Finansinspektionen ska få den nya kreditförvärvarens eller den i den föreslagna 9 § avsedda kreditförvärvarens företrädares identifieringsuppgifter samt uppgift om det sammanlagda antalet, utestående beloppet och värdet av de överlåtna krediterna, om huruvida överlåtelsen omfattar krediter som beviljats konsumenter och om de typer av tillgångar som utgör säkerhet för kreditavtalen i fråga. Genom det föreslagna momentet genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 20.1.
Enligt
2 mom.
svarar den som har utsetts till utförare av kreditförvaltningsåtgärder för kreditförvärvarens skyldigheter som föreskrivs i den föreslagna paragrafen. Kravet grundar sig på artikel 17.5 första stycket i kredithanteringsdirektivet.
I
3 mom.
föreskrivs om Finansinspektionens befogenhet att meddela närmare föreskrifter om innehållet i de uppgifter som avses i den föreslagna paragrafen, sättet att lämna in uppgifter och tidpunkterna för inlämningen. Enligt artikel 20 i kredithanteringsdirektivet ska uppgifterna i regel lämnas halvårsvis, men den behöriga myndigheten kan bestämma att uppgifterna ska lämnas kvartalsvis. De föreskrifter som Finansinspektionen meddelar med stöd av den föreslagna bestämmelsen ska motsvara de nämnda kraven. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs artikel 20.2 i kredithanteringsdirektivet.
I
4 mom.
ingår skyldighet för Finansinspektionen att utan obefogat dröjsmål lämna de uppgifter som den fått med stöd av den föreslagna paragrafen till den behöriga myndigheten i den EES-stat där den nya kreditförvärvaren eller en i den föreslagna 9 § avsedd företrädare för kreditförvärvaren har sin hemvist, sin hemort eller sitt huvudkontor. Genom momentet genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 20.3.
3 kap.
Kreditförvaltning
11 §.Tillståndspliktig kreditförvaltningsverksamhet.
För sådan kreditförvaltningsverksamhet som avses i den föreslagna lagen införs ett sådant system för verksamhetstillstånd som förutsätts i artikel 4 i kredithanteringsdirektivet. Enligt det föreslagna
1 mom.
förutsätter bedrivande av kreditförvaltningsverksamhet verksamhetstillstånd som beviljats av Finansinspektionen. Dessutom föreskrivs att verksamhetstillstånd kan beviljas juridiska personer vars säte finns i Finland. Detta krav ställs i artikel 5.1 a i kredithanteringsdirektivet.
Enligt
2 mom.
ska det i ansökan om verksamhetstillstånd anges om kreditförvaltaren avser att inneha medel från gäldenärer som en del av bedrivandet av kreditförvaltningsverksamhet. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 6.3.
Genom bestämmelserna om kreditförvaltare i kredithanteringsdirektivet harmoniseras förutsättningarna på den inre marknaden när det gäller förvaltning av nödlidande krediter som beviljats av kreditinstitut. Ett verksamhetstillstånd som kreditförvaltare är förenat med rättighet enligt den föreslagna 22 § att tillhandahålla kreditförvaltningstjänster i en annan EES-stat. På motsvarande sätt får en kreditförvaltare som har beviljats verksamhetstillstånd i en annan EES-stat tillhandahålla i Finland sådana tjänster som omfattas av verksamhetstillståndet.
12 §.Förutsättningar för beviljande av verksamhetstillstånd.
I
1 mom.
föreskrivs att Finansinspektionen beviljar ett sökande verksamhetstillstånd som kreditförvaltare efter att ha konstaterat att föreskrivna förutsättningar uppfylls. Finansinspektionen har alltså inte prövningsrätt vid beviljande av tillstånd när förutsättningarna för tillstånd uppfylls och antalet tillstånd ska inte regleras. Förutsättningarna för beviljande av verksamhetstillstånd enligt den föreslagna paragrafen motsvarar kraven i artiklarna 5.1, 6.2 a och 6.3 i kredithanteringsdirektivet.
Enligt
1 punkten
i momentet ska de personer som ingår i sökandens styrelse och operativa ledning samt de personer som har i artikel 4.1.36 i EU:s tillsynsförordning avsedda kvalificerade innehav i sökanden vara tillförlitliga och ha gott anseende. Närmare bestämmelser om påvisande av tillförlitlighet och gott anseende finns i paragrafens 2 och 3 mom. Kraven gäller separat varje person som avses i bestämmelsen. Till sökandens operativa ledning anses höra verkställande direktören och eventuell annan personal i den högsta ledningen som de facto svarar för beslutsfattandet om bedrivandet av sökandens affärsverksamhet. Med kvalificerat innehav avses i artikel 4.1.36 i EU:s tillsynsförordning direkt eller indirekt ägande i ett företag, där innehavet representerar minst 10 procent eller mer av kapitalet eller samtliga röster eller möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av detta företag. En person kan också ha kvalificerat innehav indirekt genom en juridisk person. Kraven på tillförlitlighet och gott anseende enligt den föreslagna paragrafen gäller endast fysiska personer.
Enligt
2 punkten
i momentet ska de personer som ingår i sökandens styrelse och operativa ledning ha i sin helhet tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att kunna bedriva affärsverksamhet. Detta krav bedöms som en helhet i fråga om en sökande. Vid bedömningen ska de närmare riktlinjer om dessa krav som utfärdats av EBA i enlighet med artikel 5.2 i kredithanteringsdirektivet beaktas. De nämnda riktlinjerna (EBA/GL/2023/09) utfärdades den 15 december 2023 av EBA och trädde i kraft den 27 juni 2024.
Enligt
3 punkten
i momentet ska sökanden ha till sitt förfogande effektiva förvaltnings- och styrningssystem och interna kontrollmekanismer. Förvaltnings- och styrningssystemen ska åtminstone omfatta de administrativa och ekonomiska processer och informationssystem som behövs, fastställande av lämpliga interna verksamhetsprinciper och av en organisationsstruktur och ansvarsområden som säkerställer att verksamheten leds effektivt och att kreditförvaltarens styrelse på behörigt sätt kan övervaka ledningen av verksamheten. Kreditförvaltare ska ha till sitt förfogande de förfaranden som behövs för att säkerställa att all tillämplig lagstiftning iakttas i verksamheten och att det finns intern kontroll av att lagstiftning och interna verksamhetsprinciper följs. Vid bedömning av förutsättningarna enligt den föreslagna punkten ska den proportionalitetsprincip som uttrycks i 4 mom. beaktas.
Enligt
4 punkten
i momentet ska sökanden tillämpa lämpliga verksamhetsprinciper för att skydda gäldenärerna och för att garantera att gäldenärernas rättigheter tillgodoses. Genom verksamhetsprinciperna ska utöver de rättigheter som hänför sig till ett kreditförhållande också gäldenärernas dataskydd och integritet, riktigheten i de uppgifter som ges gäldenären samt att gäldenärerna inte behandlas osakligt tryggas. Till dessa principer hör i enlighet med artikel 5.1 f i kredithanteringsdirektivet också att en kreditförvaltare beaktar gäldenärernas ekonomiska situation och ett eventuellt behov av att hänvisa gäldenärerna till exempel till skuldrådgivning eller andra motsvarande tjänster.
Enligt
5 punkten
i momentet ska sökanden ha förfaranden för registrering och handläggning av gäldenärernas klagomål. Bestämmelser om handläggning av klagomål finns också i den föreslagna 20 §.
Enligt
6 punkten
i momentet ska sökanden ha ett separat konto i ett kreditinstitut för förvaring av gäldenärernas medel, om sökanden avser inneha medel från gäldenärerna som en del av bedrivandet av kreditförvaltningsverksamheten. På samma konto kan också förvaras andra medel från kunder än sådana som hör till verksamhet enligt den föreslagna lagen. Sökanden kan besluta att inte inneha medel från gäldenärer som en del av sin affärsmodell, varvid kravet i den föreslagna punkten inte tillämpas på sökanden.
I
2 mom.
föreskrivs om kraven på tillförlitlighet och gott anseende för de personer som hör till sökandens ledning samt för de personer som har kvalificerade innehav i sökanden. Enligt
1 punkten
i momentet ska en person inte anses vara tillförlitlig och ha ett gott anseende, om det i ett straffregister som avses i straffregisterlagen eller i ett bötesregister som avses i lagen om verkställighet av böter finns antecknat att personen påförts straff till följd av ett brott som kan anses visa att personen är olämplig att bedriva kreditförvaltningsverksamhet, utom om straffen när det gäller en person som ingår i sökandens styrelse eller operativa ledning som helhet betraktade ska anses som ringa. En helhetsbedömning av brottens ringa betydelse ska alltså inte tillämpas på personer som har kvalificerade innehav i sökanden. Enligt artikel 5.1 b i) i kredithanteringsdirektivet ska särskilt brott med anknytning till egendom, finansiella tjänster och verksamheter, penningtvätt, ocker, bedrägeri, skattebrott, brott mot tystnadsplikten eller brott mot den fysiska integriteten anses vara betydelsefulla när det gäller bedömningen. Även andra brott enligt lagstiftning om företag, konkurs, insolvens eller konsumentskydd ska anses vara betydelsefulla. Finansinspektionen ska för behandling av ansökan om verksamhetstillstånd få uppgifter ur straffregistret och bötesregistret av Rättsregistercentralen. Enligt 4 a § 1 mom. 2 punkten i straffregisterlagen lämnas ur straffregistret uppgifter om personer ut till finska myndigheter i ärenden som gäller sådana tillstånd eller godkännanden av myndighet som är beroende av personens tillförlitlighet. Enligt 20 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen har Finansinspektionen rätt att ur bötesregistret få de uppgifter som behövs för att utreda om ett tillsynsobjekts ägare, styrelsemedlemmar, verkställande direktör eller anställda har den tillförlitlighet som lagen förutsätter.
Enligt
2 punkten
i momentet anses en person inte heller vara tillförlitlig och ha gott anseende, om personen är föremål för ett pågående insolvensförfarande eller personens handlingsbehörighet annars har begränsats. Insolvensförfaranden enligt den nationella lagstiftningen är konkurs, företagssanering och skuldsanering för privatpersoner.
Enligt
3 mom.
anses en person som ingår i sökandens styrelse eller operativa ledning inte heller vara tillförlitlig och ha gott anseende, om personen i samband med bedrivandet av affärsverksamhet har försummat att betala skatter eller lagstadgade pensionsförsäkrings-, olycksfallsförsäkrings- eller arbetslöshetsförsäkringsavgifter eller att fullgöra sina registrerings-, anmälnings- eller betalningsskyldigheter i anslutning till avgifter som Tullen tar ut eller på något annat motsvarande sätt har visat sig vara uppenbart olämplig att sköta uppgiften i fråga. Med avvikelse från kraven i det föreslagna 2 mom. ska kravet alltså inte tillämpas på personer som har ett sådant kvalificerat innehav i sökanden som avses i EU:s tillsynsförordning. Syftet med momentet är att genomföra kredithanteringsdirektivets artikel 5.1 b iii), enligt vilket det för att påvisa att en person har gott anseende ska visas att personen i sina tidigare affärsförbindelser med tillsyns- och regleringsmyndigheter alltid har handlat på ett transparent, öppet och samarbetsvilligt sätt. Kravet enligt direktivet måste dock till sin ordalydelse som sådant anses vara för inexakt med tanke på verksamhetstillståndsbedömningen. Därför föreslås det i momentet att bedömningen binds till fullgörandet av de relevanta myndighetsskyldigheterna. Bestämmelsen motsvarar till denna del det krav på tillförlitlighet som i 9 § 2 mom. i lagen om registrering av aktörer som bedriver indrivningsverksamhet ställs på den person som ansvarar för indrivningsverksamheten. Enligt skäl 27 i ingressen till direktivet ska det nämnda kravet bedömas på grundval av den information som den behöriga myndigheten har tillgång till eller kännedom om vid den tidpunkt då verksamhetstillståndet beviljas. Om relevant information inte finns tillgänglig, eller om det saknas kännedom om information, eller om det inte finns någon tidigare samverkan med tillsyns- och regleringsmyndigheterna, ska personen i detta avseende anses vara tillförlitlig och ha gott anseende.
Enligt
4 mom.
ska Finansinspektionen vid bedömningen av förutsättningarna enligt den föreslagna 1 mom. 3–5 punkten beakta sökandens storlek och arten, omfattningen och komplexiteten av sökandens verksamhet samt de risker som verksamheten medför för gäldenärens rättigheter. De nämnda sakerna ska alltså inte beaktas vid bedömningen av tillförlitligheten och det goda anseendet hos de personer som hör till sökandens ledning eller av den tillräckliga kunskap och erfarenhet som krävs för att bedriva affärsverksamhet. Kravet på ett separat konto enligt den föreslagna 1 mom. 6 punkten är inte heller relevant vid den bedömning som avses i det föreslagna momentet. Genom det föreslagna momentet genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 22.3 och 22.4.
Enligt
5 mom.
ska kreditförvaltaren meddela Finansinspektionen om det efter det att verksamhetstillstånd har beviljats sker en väsentlig förändring i de uppgifter som är en förutsättning för beviljandet av verksamhetstillstånd. Finansinspektionen kan meddela närmare föreskrifter om lämnandet av meddelande och meddelandets innehåll. En motsvarande bestämmelse finns till exempel i 4 kap. 1 § i kreditinstitutslagen. Av vikt när det gäller förutsättningarna för beviljande av verksamhetstillstånd är till exempel förändringar i kreditförvaltarens ledning, eftersom dessa personer ska uppfylla de föreslagna kraven på tillförlitlighet och gott anseende, samt som helhet betraktat kraven på sådan tillräcklig kunskap och erfarenhet som bedrivandet av affärsverksamhet förutsätter.
13 §.Handläggningstiden för ansökan om verksamhetstillstånd.
Enligt
1 mom.
ska Finansinspektionen inom 45 dagar från mottagandet av ansökan om verksamhetstillstånd som kreditförvaltare bedöma om alla utredningar och uppgifter som behövs för handläggningen av ansökan har fogats till den. Vid behov ska sökanden ombes komplettera ansökan inom en skälig för kompletteringen fastställd tidsfrist. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 7.3. På handläggningen av ansökningar tillämpas i övrigt bestämmelserna i förvaltningslagen. Om en sökande inte lämnar behövliga kompletteringar och det inte är möjligt att bedöma alla förutsättningar för beviljande av verksamhetstillstånd, kan ansökan avslås som bristfällig.
Enligt
2 mom.
ska Finansinspektionen bevilja verksamhetstillstånd eller meddela sökanden om sitt negativa beslut senast inom 90 dagar från det att den har tillgång till alla utredningar och uppgifter som behövs för att handlägga ansökan. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 7.4.
14 §.Återkallande av verksamhetstillstånd.
Kreditförvaltare är sådana auktoriserade tillsynsobjekt som Finansinspektionen utövar tillsyn över och som avses i 4 § i lagen om Finansinspektionen. I
1 mom.
finns det en hänvisningsbestämmelse enligt vilken bestämmelser om Finansinspektionens befogenhet att återkalla kreditförvaltarens verksamhetstillstånd finns i 26 § i lagen om Finansinspektionen. Det blir aktuellt att återkalla ett verksamhetstillstånd, om de väsentliga förutsättningar som föreskrivits för beviljande av verksamhetstillstånd eller inledande av verksamhet inte längre föreligger, om tillsynsobjektet grovt har försummat att iaktta ett förbud eller ett rättelsebeslut som Finansinspektionen meddelat, om det i tillsynsobjektets verksamhet på ett väsentligt sätt har brutits mot bestämmelserna om finansmarknaden eller mot bestämmelser eller föreskrifter som en myndighet har meddelat med stöd av dem, mot villkoren för verksamhetstillstånd eller mot bestämmelserna om tillsynsobjektets verksamhet, om tillsynsobjektets affärsverksamhet inte har inletts inom 12 månader från det att verksamhetstillståndet beviljades eller om det vid ansökan om verksamhetstillstånd har lämnats väsentligt oriktiga eller bristfälliga uppgifter om omständigheter som är av betydelse för regleringen och tillsynen. Med avvikelse från bestämmelserna i den nämnda paragrafens 2 mom. 2 punkt kan Finansinspektionen dock återkalla verksamhetstillståndet på grund av att verksamheten har upphört, om kreditförvaltaren har upphört att bedriva kreditförvaltningsverksamhet i mer än 12 månader till skillnad från sex månader som föreskrivs i den nämnda punkten. På detta sätt följer befogenheten i detta avseende artikel 8.1 c i kredithanteringsdirektivet. Finansinspektionen kan också återkalla verksamhetstillståndet, om kreditförvaltaren meddelar att denne avstår från det. Till övriga delar kan bestämmelserna i 26 § i lagen om Finansinspektionen bedömas uppfylla kraven på återkallande av en kreditförvaltares verksamhetstillstånd enligt artikel 8.1 i kredithanteringsdirektivet.
Återkallande av ett verksamhetstillstånd ska ses som en sista utväg för att ingripa i allvarliga brister i en kreditförvaltares verksamhet. Enligt 26 § 3 mom. i lagen om Finansinspektionen ska Finansinspektionen före ett återkallande av verksamhetstillstånd bereda tillsynsobjektet en skälig tid för att avhjälpa bristen, om det inte för att trygga uppnåendet av de mål för tillsynen över finansmarknaden som anges i 1 § i lagen om Finansinspektionen är nödvändigt att återkalla verksamhetstillståndet omedelbart.
Enligt
2 mom.
ska Finansinspektionen utan dröjsmål meddela den behöriga myndigheten i värdstaten samt den behöriga myndigheten i den EES-stat där krediten i fråga har beviljats att kreditförvaltarens verksamhetstillstånd har återkallats. Genom momentet genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 8.2.
15 §.Förteckning över kreditförvaltare som beviljats verksamhetstillstånd.
I paragrafen föreskrivs att en förteckning över kreditförvaltare ska finnas tillgänglig på det allmänna datanätet. Genom den föreslagna paragrafen och en förordning som ges med stöd av den genomförs artikel 9 i kredithanteringsdirektivet.
Enligt
1 mom.
ska Finansinspektionen ha till uppgift att upprätthålla en förteckning över de kreditförvaltare som beviljats verksamhetstillstånd enligt den föreslagna lagen och över de kreditförvaltare som med stöd av den föreslagna 21 § har rätt att tillhandahålla kreditförvaltningstjänster i Finland. Förteckningen ska finnas offentligt tillgänglig på det allmänna datanätet och uppdateras regelbundet.
Enligt
2 mom.
ska i förteckningen antecknas de uppgifter som EBA meddelat med stöd av artikel 9.1 i kredithanteringsdirektivet. I enlighet med den punkten ska EBA utarbeta riktlinjer för att inrätta och upprätthålla sådana förteckningar eller register och specificera de typer av information som ingår i dem. EBA har publicerat riktlinjer om saken (EBA/GL/2024/02) den 5 mars 2024. Riktlinjerna tillämpas från och med den 30 december 2024. Enligt riktlinjerna ska personuppgifter om kreditförvaltares ledning eller personal inte lagras i förteckningen.
I
3 mom.
föreskrivs att en kreditförvaltare utan dröjsmål stryks i förteckningen, om kreditförvaltarens verksamhetstillstånd återkallas.
16 §.Kreditförvaltningsavtal.
Enligt den föreslagna paragrafen förutsätter utförande av kreditförvaltningsåtgärder för en kreditförvärvares räkning ett skriftligt kreditförvaltningsavtal som ingåtts med kreditförvärvaren. Kravet ingår i artikel 11.1 i kredithanteringsdirektivet.
I paragrafen föreslås också bestämmelser om de innehållsmässiga kraven på ett kreditförvaltningsavtal. Enligt
1 punkten
ska ett kreditförvaltningsavtal innehålla en beskrivning av de kreditförvaltningsåtgärder som ska utföras av kreditförvaltaren. Parterna kan avtala närmare om uppgiftsfördelningen mellan kreditförvärvaren och kreditförvaltaren. En kreditförvärvare kan också ge en kreditförvaltare behövliga ytterligare anvisningar för utförandet av uppgifter.
Enligt
2 punkten
ska ett kreditförvaltningsavtal innehålla villkor för fastställandet av kreditförvaltarens arvode. I den föreslagna lagen föreskrivs det inte om grunderna för fastställandet av arvodet, utan parterna kan komma överens om saken.
Enligt
3 punkten
ska ett kreditförvaltningsavtal innehålla bestämmelser om kreditförvaltarens rätt att företräda kreditförvärvaren i förhållande till gäldenären.
Enligt
4 punkten
ska ett kreditförvaltningsavtal innehålla ett åtagande att följa den lagstiftning som tillämpas på det kreditförhållande som avtalet gäller samt att behandla gäldenärerna omsorgsfullt och rättvist. En kreditförvärvare och en kreditförvaltare har de nämnda skyldigheterna direkt med stöd av lagstiftningen.
Enligt
5 punkten
ska ett avtal också innehålla ett krav på att kreditförvaltaren på förhand meddelar kreditförvärvaren om att kreditförvaltningsåtgärden utkontrakteras. Avtalsparterna kan annars avtala om omständigheter som gäller utkontraktering med beaktande av förutsättningarna enligt den föreslagna 17 § för sådan utkontraktering som utförs av en kreditförvaltare.
Kraven enligt den föreslagna 1–4 punkten grundar sig på artikel 11.2 i kredithanteringsdirektivet. Genom paragrafens 5 punkt genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 11.3.
17 §.Utkontraktering av kreditförvaltningsåtgärd.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om utkontraktering av kreditförvaltningsåtgärder från en kreditförvaltare till en tredje part. I kredithanteringsdirektivet kallas dessa tredje parter tillhandahållare av kreditförvaltning, men i den föreslagna lagen används för tydlighetens skull benämningen producent av kreditförvaltningstjänster, eftersom det i regleringen även hänvisas till kreditförvaltares gränsöverskridande verksamhet med benämningen tillhandahållande av kreditförvaltning. Med utkontraktering avses i lagen att en kreditförvaltare till väsentliga delar överlåter en sådan kreditförvaltningsåtgärd som avses i den föreslagna 3 § till att utföras av en utomstående aktör. Den föreslagna paragrafen ska alltså inte gälla sådana underentreprenörsarrangemang för utförande av förvaltnings- och stödåtgärder eller tillhandahållande av informations- och kommunikationstekniska tjänster eller andra motsvarande underentreprenörsarrangemang som normalt utnyttjas i affärsverksamhet.
Enligt
1 mom.
får en kreditförvaltare utkontraktera en kreditförvaltningsåtgärd till en extern producent av kreditförvaltningstjänster endast med stöd av ett skriftligt utkontrakteringsavtal. I utkontrakteringsavtalet ska det förutsättas att producenten av kreditförvaltningstjänster är skyldig att följa den föreslagna lagen och annan lagstiftning som är tillämplig på kreditförvaltning när denne utför sina avtalsenliga uppgifter.
I
2 mom.
föreslås bestämmelser om andra förutsättningar för utkontraktering av kreditförvaltningsåtgärder. Enligt
1 punkten
är en förutsättning att kreditförvaltaren inte samtidigt utkontrakterar alla kreditförvaltningsåtgärder som denne ansvarar för. Utöver denna begränsning som är en direkt följd av lagstiftningen kan ett kreditförvaltningsavtal enligt den föreslagna 16 § innehålla ytterligare förutsättningar för utkontraktering.
Enligt
2 punkten
är en förutsättning för utkontraktering att utkontrakteringen inte påverkar uppfyllandet av förutsättningarna för kreditförvaltarens verksamhetstillstånd, genomförandet av internkontroll eller kontinuiteten i kreditförvaltarens verksamhet. Med tanke på uppfyllandet av dessa förutsättningar är det utöver vilka åtgärder som utkontrakteras och i vilken omfattning också av betydelse vilka bestämmelser som ingår i avtalet om utkontraktering. En kreditförvaltare ska fortlöpande fullt ut uppfylla alla förutsättningar för verksamhetstillstånd, oberoende av utkontraktering av åtgärder. En kreditförvaltare ska också kunna utöva tillsyn över verksamheten hos en producent av kreditförvaltningstjänster och ha behövliga arrangemang också för hantering av störningar i producentens verksamhet och av producentens eventuella avtalsbrott.
Enligt
3 punkten
är en förutsättning att utkontrakteringen inte hindrar Finansinspektionens tillsyn över kreditförvaltaren. Finansinspektionen ska med stöd av sin rätt att få uppgifter ha befogenhet att få behövliga uppgifter också av sådana producenter av kreditförvaltningstjänster som avses i den föreslagna paragrafen. Producenter av kreditförvaltningstjänster ska dock också på eget initiativ samarbeta med Finansinspektionen och ett avtal om utkontraktering ska inte medföra hinder för tillsynen.
Enligt
4 punkten
är en förutsättning att en kreditförvaltare har tillgång till alla uppgifter om utkontrakterade kreditförvaltningsåtgärder. Ett avtal om utkontraktering ska innehålla behövliga bestämmelser om saken, och den verksamhet som en producent av kreditförvaltningstjänster bedriver ska också i praktiken vara ordnad så att förutsättningen uppfylls.
I
3 mom
. föreskrivs att en kreditförvaltare som utkontrakterar en kreditförvaltningsåtgärd fortfarande ska ansvara för efterlevnaden av den lagstiftning som är tillämplig på kreditförvaltningen och för sina skyldigheter gentemot kreditförvärvaren och gäldenärerna. Det ska också i övrigt anses som klart att ett avtal om utkontraktering som ingås med en producent av kreditförvaltningstjänster inte kan ändra avtalsförhållandet mellan kreditförvaltaren och kreditförvärvaren. Dessutom ska det finnas bestämmelser om att kreditförvaltaren efter det att avtalet om utkontraktering har löpt ut ska ha den sakkunskap och de resurser som krävs för att utföra de utkontrakterade kreditförvaltningsåtgärderna.
Genom 1–3 punkten genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 12.1.
Enligt
4 mom.
ska kreditförvaltaren innan denne utkontrakterar en kreditförvaltningsåtgärd meddela Finansinspektionen och den behöriga myndigheten i en eventuell värdstat om utkontrakteringen. Genom momentet genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 12.2.
18 §.Innehav av gäldenärers medel.
Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om situationer där kreditförvaltare innehar medel från gäldenärer för att överlåta medlen vidare till kreditförvärvare. Enligt artikel 6.1 i kredithanteringsdirektivet ska medlemsstaterna ha rätt att fatta beslut om huruvida kreditförvaltare som utför kreditförvaltningsåtgärder på deras territorium får ta emot och inneha medel från kredittagare för att överföra dessa medel till kreditförvärvare. Sådan behandling av medel kan anses vara en väsentlig del av kreditförvaltning och det är inte motiverat att förbjuda behandlingen.
I
1 mom.
föreskrivs det om kravet att förvara medel från gäldenärer i ett kreditinstitut på ett separat konto för detta ändamål. Kravet grundar sig på artikel 6.2 a i kredithanteringsdirektivet. Enligt 11 § i indrivningslagen ska medel som uppdragstagaren har drivit in för borgenärens räkning hållas separat från uppdragstagarens egna medel och deponeras på ett bankkonto eller förvaras på något annat tillförlitligt sätt. Tillämpningsområdet för den föreslagna lagen omfattar också fordringar som inte har förfallit till betalning. Enligt kredithanteringsdirektivet förutsätts det också uttryckligen att medlen förvaras på ett separat konto i kreditinstitutet, medan 11 § i indrivningslagen ger möjlighet till förvaring av medel också på något annat tillförlitligt sätt. En kreditförvaltare ska iaktta det föreslagna momentet i fråga om alla gäldenärers medel som kreditförvaltaren innehar och som hänför sig till nödlidande krediter som omfattas av den föreslagna lagens tillämpningsområde.
Enligt artikel 6.2 b i kredithanteringsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att de medel från kredittagare som kreditförvaltare innehar skyddas i enlighet med nationell rätt till förmån för kreditförvärvare mot krav från kreditförvaltarnas övriga borgenärer, särskilt i händelse av insolvens. Den nämnda bestämmelsen förutsätter inga särskilda genomförandeåtgärder. När en kreditförvaltare innehar medel som samlats in från gäldenärer för kreditförvärvarens räkning är det fråga om egendom som är separat från kreditförvaltarens medel och som tillhör kreditförvärvaren. Enligt 5 kap. 6 § i konkurslagen (120/2004) ingår egendom som tillhör en utomstående och som gäldenären har i sin besittning inte i konkursboet, om den kan avskiljas från gäldenärens egendom. Egendom som tillhör en utomstående ska överlämnas till ägaren eller till någon som denne har bestämt på villkor som konkursboet har rätt att kräva att uppfylls. Egendom som tillhör en utomstående får enligt 4 kap. 9 § i utsökningsbalken (705/2007) inte heller utmätas, utom om den enligt utsökningsgrunden svarar för sökandens fordran eller hör till ett av gäldenären utmätt föremål som beståndsdel eller tillbehör.
I paragrafens
2 mom.
föreskrivs att när en gäldenär gör en betalning till en kreditförvaltare för att helt eller delvis återbetala en fordran i samband med en nödlidande kredit, är betalningen i fråga giltig gentemot kreditförvärvaren. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 6.2 c. I 8 § i indrivningslagen finns bestämmelser om gäldenärens betalningsskydd som ska tillämpas vid indrivning av skulder som förfallit till betalning. Tillämpningsområdet för den föreslagna lagen omfattar också fordringar som inte har förfallit till betalning, och därför behöver det separat föreskrivas om gäldenärens betalningsskydd i den föreslagna lagen.
I
3 mom.
föreskrivs på det sätt som förutsätts i artikel 6.2 d i kredithanteringsdirektivet att när en kreditförvaltare tar emot medel från en gäldenär, ska kreditförvaltaren ge denne ett verifikat som styrker det belopp som har betalats. Verifikatet kan också lämnas till gäldenären i elektronisk form, till exempel per e-post eller genom en relevant webbplats.
Enligt
4 mom.
får producenter av kreditförvaltningstjänster inte inneha gäldenärers medel. Genom momentet genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 12.5.
19 §.Bevarande av uppgifter om kreditförvaltning.
Enligt
1 mom.
ska en kreditförvaltare spara kommunikation med kreditförvärvaren och gäldenärerna samt anvisningar från kreditförvärvaren om utförandet av kreditförvaltningsåtgärderna. Enligt
2 mom.
ska ett kreditförvaltningsavtal och de uppgifter som avses i 1 mom. bevaras i fem år från det att kreditförvaltningsavtalet upphörde, dock högst tio år. Genom de föreslagna bestämmelserna genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 11.4.
Enligt
3 mom.
ska en kreditförvaltare bevara ett i den föreslagna 17 § avsett utkontrakteringsavtal och uppgifter om relevanta anvisningar till en producent av kreditförvaltningstjänster i fem år från det att utkontrakteringsavtalet upphörde. Kravet grundar sig på artikel 12.3 i kredithanteringsdirektivet.
20 §.Handläggning av gäldenärers klagomål.
I förslaget till paragraf föreskrivs om kreditförvaltares skyldighet att registrera gäldenärers klagomål över kreditförhållanden och de åtgärder som vidtas med anledning av klagomålen. Dessutom föreskrivs att handläggningen av gäldenärernas klagomål ska vara avgiftsfri. Bestämmelserna i paragrafen är nya och grundar sig på artikel 24.1 och 24.2 i kredithanteringsdirektivet.
4 kap.
Frihet att tillhandahålla kreditförvaltningstjänster
21 §.Tillhandahållande av kreditförvaltningstjänster i Finland.
I
1 mom.
föreskrivs om frihet för EES-kreditförvaltare som har fått verksamhetstillstånd i en annan EES-stat att i Finland tillhandahålla tjänster som omfattas av verksamhetstillståndet. Rätten för en kreditförvaltare som har fått verksamhetstillstånd i hemmedlemsstaten att tillhandahålla de tjänster som verksamhetstillståndet omfattar i en annan medlemsstat framgår av artikel 13.1 i kredithanteringsdirektivet. Tjänster kan tillhandahållas genom en filial som etablerats i Finland eller på något annat sätt utan att en filial etableras. Med undantag för kravet på verksamhetstillstånd ska en EES-kreditförvaltare i sin verksamhet uppfylla kraven enligt finsk lagstiftning när den tillhandahåller kreditförvaltningstjänster i Finland.
Enligt
2 mom.
föreskrivs att när Finansinspektionen av den behöriga myndigheten i en EES-stat får ett meddelande om en EES-kreditförvaltares avsikt att tillhandahålla kreditförvaltningstjänster i Finland, ska Finansinspektionen utan dröjsmål meddela den behöriga myndigheten i fråga om mottagandet av uppgifter. Detta krav ställs i artikel 13.3 i kredithanteringsdirektivet. På motsvarande sätt ska ett meddelande sändas när Finansinspektionen av den nämnda myndigheten får ett meddelande om förändringar i tidigare lämnade uppgifter. Till denna del grundar sig kravet på artikel 13.6 i kredithanteringsdirektivet.
I
3 mom.
finns bestämmelser om att en EES-kreditförvaltare får börja tillhandahålla tjänster i Finland när Finansinspektionen har meddelat den behöriga myndigheten i hemstaten att Finansinspektionen har tagit emot i det föreslagna 2 mom. avsedda uppgifter, dock senast två månader från det att dessa uppgifter har lämnats till Finansinspektionen. Genom momentet genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 13.5.
22 §.Tillhandahållande av kreditförvaltningstjänster i en annan EES-stat.
Enligt
1 mom.
ska en sådan kreditförvaltare som i enlighet med den föreslagna lagen har fått verksamhetstillstånd och som avser att tillhandahålla kreditförvaltningstjänster i en annan EES-stat meddela Finansinspektionen om denna avsikt och till Finansinspektionen lämna de uppgifter som föreskrivs i momentet. Sådana uppgifter är den EES-stat där krediten i fråga beviljades, om kreditförvaltaren känner till detta och staten är en annan än värdstaten, adressen till kreditförvaltarens eventuella filial i värdmedlemsstaten, namnet på och adressen till en eventuell i värdmedlemsstaten verksam producent av kreditförvaltningstjänster, uppgifter om eventuella åtgärder som vidtagits för att anpassa kreditförvaltarens förvaltnings- och styrningssystem samt interna kontrollmekanismer till kraven enligt den lagstiftning som är tillämplig på den nödlidande krediten i värdstaten, en beskrivning av förfarandet för efterlevnad av lagstiftningen om förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism, om de bestämmelser genom vilka Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG har införlivats i värdstatens nationella lagstiftning tillämpas på kreditförvärvare, samt besked om huruvida kreditförvaltaren har ändamålsenliga sätt att kommunicera på värdstatens språk eller på kreditavtalets språk. Om meddelandet är bristfälligt, ska sökanden ombes komplettera sitt meddelande inom en lämplig utsatt tid. Genom det föreslagna momentet genomförs artikel 13.2 i kredithanteringsdirektivet.
Enligt
2 mom.
ska Finansinspektionen inom 45 dagar från att ha mottagit alla de uppgifter som avses i 1 mom. vidarebefordra dessa uppgifter till den behöriga myndigheten i värdstaten och information om huruvida kreditförvaltaren har tillstånd att inneha medel från gäldenärerna som en del av bedrivandet av kreditförvaltningsverksamhet. Finansinspektionen ska meddela kreditförvaltaren vilken dag uppgifterna lämnades till myndigheten i fråga och den dag då denne meddelade att uppgifterna tagits emot. Finansinspektionen ska också lämna alla i 1 mom. avsedda uppgifter till den behöriga myndigheten i den EES-stat där krediten i fråga beviljades, om det inte är värdstaten. Genom de föreslagna bestämmelserna genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 13.3.
Enligt
3 mom.
ska kreditförvaltaren meddela Finansinspektionen om senare ändringar i de uppgifter som avses i det föreslagna 1 mom., och Finansinspektionen ska då tillämpa det förfarande som föreskrivs i det föreslagna 2 mom. Genom momentet genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 13.6.
5 kap.
Tillsyn
23 §.Tillsynsmyndighet.
Enligt paragrafen ska Finansinspektionen vara tillsynsmyndighet enligt den föreslagna lagen. Enligt 3 § 2 mom. 2 punkten i lagen om Finansinspektionen har Finansinspektionen till uppgift att övervaka att finansmarknadsaktörerna iakttar de på dem tillämpliga bestämmelserna om finansmarknaden och med stöd av dem utfärdade föreskrifter, villkoren i sina verksamhetstillstånd och stadgarna som gäller deras verksamhet. Genom bestämmelserna i det föreslagna 5 kap. och genom de ändringar som föreslås i lagen om Finansinspektionen genomförs kredithanteringsdirektivets krav på den tillsyn som utövas den behöriga myndigheten. I paragrafen finns dessutom en informativ hänvisning, enligt vilken bestämmelser om Finansinspektionens tillsynsbefogenheter finns i 3 kap. i lagen om Finansinspektionen.
24 §.Samarbete med en behörig myndighet i en EES-medlemsstat.
Enligt
1 mom.
ska Finansinspektionen vid skötseln av uppgifter enligt denna lag samarbeta, utbyta information och samordna tillsynsåtgärder med de behöriga myndigheterna i andra EES-stater. I gränsöverskridande fall ska Finansinspektionen, om situationen så kräver, samarbeta i fråga om en i 21 § avsedd EES-kreditförvaltare med den behöriga myndigheten i hemstaten och i fråga om en i 22 § avsedd finländsk kreditförvaltare som tillhandahåller gränsöverskridande tjänster med den behöriga myndigheten i värdstaten samt vid behov med den behöriga myndigheten i den EES-stat där krediten i fråga beviljades. Genom den föreslagna paragrafen genomförs artikel 26.1 och 26.2 samt artikel 14.4 i kredithanteringsdirektivet. Den allmänna skyldigheten att samarbeta och utbyta information medför inte i sig någon rätt att avvika från bestämmelserna om sekretessbelagd information. Utlämnande av sekretessbelagd information som en del av myndighetssamarbetet ska bedömas från fall till fall med stöd av de bestämmelser som tillämpas på ärendet.
Enligt
2 mom.
ska Finansinspektionen utan obefogat dröjsmål meddela den behöriga myndigheten i värdstaten och vid behov den behöriga myndigheten i den EES-stat där krediten i fråga beviljades om administrativa påföljder som ålagts en kreditförvaltare som tillhandahåller kreditförvaltningstjänster i en annan EES-stat och om andra tillsynsåtgärder. Genom momentet genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 14.3.
25 §.Tillsyn över EES-kreditförvaltare
. I den föreslagna paragrafen finns separata bestämmelser om tillsyn över EES-kreditförvaltare. I
1 mom.
föreskrivs att Finansinspektionen utövar tillsyn över verksamhet som i Finland etablerade filialer till EES-kreditförvaltare bedriver i Finland samt över sådant tillhandahållande av kreditförvaltningstjänster som EES-kreditförvaltare bedriver i Finland utan att etablera filial. Enligt det föreslagna momentet tillämpas då på Finansinspektionens rätt att få information och inspektera vad som i 3 kap. i lagen om Finansinspektionen föreskrivs om Finansinspektionens rätt att få information om och inspektera tillsynsobjekt samt vad som i 33 a § i den lagen föreskrivs om rätten att förena informations- och inspektionsrätten med vite och i 34 § i den lagen om rätten att anlita utomstående sakkunniga. För utförande av en tillsynsuppgift enligt momentet ska Finansinspektionen i enlighet med den föreslagna 24 § samarbeta med den behöriga myndigheten i hemstaten.
I
2 mom.
föreskrivs att om Finansinspektionen på plats utför en inspektion som gäller en EES-kreditförvaltare, ska Finansinspektionen utan dröjsmål meddela inspektionsresultaten till myndigheten i fråga. En inspektion som avses i bestämmelsen kan utföras på de behöriga myndigheternas vägnar i hemstaten eller på Finansinspektionens eget initiativ.
Genom momentet genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 14.7 och 14.8.
I
3 mom.
föreskrivs att om Finansinspektionen anser att en EES-kreditförvaltare bryter mot den föreslagna lagen eller mot någon annan lagstiftning som tillämpas på kreditförvaltningsverksamhet, ska den lämna information om ärendet till den behöriga myndigheten i hemstaten och begära att myndigheten vidtar lämpliga åtgärder. De åtgärder som den behöriga myndigheten i hemstaten vidtar är alltså primära i förhållande till Finansinspektionens tillsynsåtgärder. Genom det föreslagna momentet genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 14.9.
I
4 mom.
föreskrivs att om de åtgärder som den behöriga myndigheten i hemstaten har vidtagit med stöd av en i det föreslagna 3 mom. avsedd begäran visar sig vara otillräckliga och EES-kreditförvaltaren fortsätter ett i momentet avsett förfarande, kan Finansinspektionen vidta behövliga åtgärder med stöd av 33 och 33 a § i lagen om Finansinspektionen och bestämmelserna om administrativa påföljder i 4 kap. i den lagen. Bestämmelserna om befogenheter som gäller auktoriserade tillsynsobjekt och därmed jämförbara tillsynsobjekt i 26–28, 28 a, 28 b, och 29–32 § i lagen om Finansinspektionen ska däremot inte tillämpas i dessa fall. Utövande av de befogenheter som avses i de nämnda bestämmelserna ska anses höra till hemstatens behöriga myndighets uppgift.
I
5 mom.
föreslås bestämmelser om att Finansinspektionen omedelbart kan vidta i det föreslagna 4 mom. avsedda åtgärder, om det behövs för att trygga gäldenärens ställning. Finansinspektionen kan dessutom vid vite enligt 33 a § i lagen om Finansinspektionen helt eller delvis förbjuda en EES-kreditförvaltare att tillhandahålla kreditförvaltningstjänster i Finland till dess att lämpliga åtgärder har vidtagits för att avhjälpa överträdelsen.
Genom de föreslagna 4 och 5 mom. genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 14.12.
26 §. Utförande av inspektion i värdstaten
. I paragrafen finns bestämmelser om Finansinspektionens skyldighet att begära att den behöriga myndigheten i värdstaten bistår vid utförandet av inspektioner på plats i staten i fråga av kreditförvaltare eller producenter av kreditförvaltningstjänster. På utförandet av inspektionen tillämpas då värdstatens lagstiftning. Genom paragrafen genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 14.5.
27 §. Begäran från den behöriga myndigheten i värdstaten.
I
1 mom.
föreskrivs om situationer där den behöriga myndigheten i värdstaten begär att Finansinspektionen ska vidta tillsynsåtgärder i fråga om en kreditförvaltare och lämnar Finansinspektionen behövliga uppgifter i ärendet. Finansinspektionen ska då inom två månader från begäran ge den behöriga myndigheten information om inledda ärenden som gäller åläggandet av administrativa påföljder eller information om beslut eller andra tillsynsåtgärder som gäller ärendena eller motivera varför sådana åtgärder inte har vidtagits.
Enligt
2 mom.
ska Finansinspektionen regelbundet informera den behöriga myndigheten i värdstaten om hur tillsynsförfarandet framskrider.
Genom den föreslagna paragrafen genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 14.11.
28 §. Förvaltning i en annan EES-stat av i Finland beviljad kredit.
I paragrafen föreskrivs om Finansinspektionens skyldighet att lämna den behöriga myndigheten i hemstaten uppgifter om ärendet och begära att myndigheten vidtar lämpliga åtgärder, om Finansinspektionen anser att en kreditförvaltare som utför kreditförvaltningsåtgärder i en annan EES-stat bryter mot den lagstiftning som tillämpas på kreditförvaltningsverksamhet eller inte fullgör de skyldigheter som gäller för krediter eller kreditavtal och krediten i fråga har beviljats i Finland. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs kredithanteringsdirektivets artikel 14.10.
29 §. Beslut om förbud.
I
1 mom.
finns bestämmelser om Finansinspektionens skyldighet att förbjuda kreditförvaltningsverksamhet som bedrivs utan verksamhetstillstånd. Förbudet får av särskilda skäl också meddelas så att det gäller en anställd hos den som bedriver sådan verksamhet eller någon annan som agerar för dennes räkning. Momentet motsvarar 16 § 1 mom. i lagen om registrering av aktörer som bedriver indrivningsverksamhet.
Enligt
2 mom.
får Finansinspektionen förena ett förbud med vite. Bestämmelser om vite finns i viteslagen (1113/1990).
6 kap.
Administrativa påföljder och ersättningsansvar
30 §. Påföljdsavgift.
I
1 mom.
föreskrivs enligt förslaget om sådana överträdelser och försummelser av bestämmelser för vilka påföljdsavgift kan påföras i enlighet med 40 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen. Sådana bestämmelser är bestämmelserna i den föreslagna lagens 6 § om utseende av den som utför kreditförvaltningsåtgärder samt om det meddelande som ska lämnas till Finansinspektionen med anledning av att utförandet av kreditförvaltningsåtgärder inleds, 7 § om lämnande av meddelande om överlåtelser, 8 § om kontakt med gäldenären, 16 § om ingående av kreditförvaltningsavtal, 17 § om utkontraktering av en kreditförvaltningsåtgärd till en producent av kreditförvaltningstjänster, 18 § om innehav av gäldenärers medel, 19 § om bevarande av uppgifter om kreditförvaltning och 20 § om handläggning av gäldenärers klagomål.
Enligt 38 § 1 mom. 1 punkten i lagen om Finansinspektionen ska Finansinspektionen dessutom ålägga den att betala ordningsavgift som uppsåtligen eller av oaktsamhet försummar eller bryter mot skyldigheten att lämna Finansinspektionen uppgifter som enligt bestämmelser eller föreskrifter regelbundet ska ges in till Finansinspektionen för att den ska kunna fullgöra sina lagstadgade uppgifter. En sådan skyldighet är kreditförvärvarens skyldighet enligt den föreslagna 10 § att meddela om vidareöverlåtelse av en nödlidande kredit som kreditförvärvaren förvärvat.
Bestämmelser om påförande, offentliggörande och verkställighet av administrativa påföljder finns i 4 kap. i lagen om Finansinspektionen. I
2 mom.
finns en hänvisningsbestämmelse om detta.
De föreslagna bestämmelserna motsvarar de bestämmelser som gäller andra sektorer inom finansmarknaden. Av bestämmelserna framgår att Finansinspektionen i princip är skyldig att påföra en påföljdsavgift under de förutsättningar som anges i lagen.
Påföljdsavgift är en allvarlig administrativ påföljd, där de överträdelser och försummelser på vilka påföljden tillämpas i princip betraktas som särskilt klandervärda (RP 32/2012 rd, s. 85). I sin eventuella påföljdsprövning beaktar Finansinspektionen de rättsprinciper inom förvaltningen som avses i 6 § i förvaltningslagen samt bestämmelserna om påförande av och avstående från en administrativ påföljd i lagen om Finansinspektionen. Åläggandet av påföljd grundar sig på en helhetsbedömning. Bedömningen av den administrativa påföljdens proportionalitet gäller inte bara dimensioneringen av påföljdsavgiften, utan också valet av påföljdstyp. I stället för en påföljdsavgift kan på de grunder som anges i lagen i undantagsfall ges en offentlig varning, om den gärning som strider mot lagen exempelvis kan anses vara ringa.
Bestämmelser om maximibeloppet av den påföljdsavgift som påförs juridiska och fysiska personer finns i 41 § i lagen om Finansinspektionen. I 41 a § i den lagen finns dessutom flera specialbestämmelser om påföljdsavgiftens maximibelopp. I fråga om försummelser eller överträdelser av skyldigheterna enligt kredithanteringsdirektivet föreslås inga särskilda bestämmelser om påföljdavgifternas maximibelopp, utan i dessa fall tillämpas de allmänna bestämmelserna om maximibeloppet i 41 § i lagen om Finansinspektionen. Dessutom ska också bestämmelserna i 40 § 3 mom. och 42 § 3 mom. om förhållandet mellan administrativa påföljder och straffrättsliga påföljder tillämpas. Genom dessa bestämmelser säkerställs det att förbudet mot dubbel straffbarhet iakttas. Påföljdsavgift kan inte påföras en fysisk person för en gärning eller försummelse som enligt lag är straffbar, utom om gärningen eller försummelsen som helhet betraktad är ringa. Påföljdsavgift kan inte påföras den som misstänks för samma gärning i en förundersökning, en åtalsprövning eller ett brottmål som behandlas i domstol eller den som för samma gärning har meddelats en lagakraftvunnen dom.
31 §. Ersättningsansvar
. I paragrafen föreskrivs om skadeståndsansvar vid utförande av kreditförvaltningsåtgärder. I 15 § i indrivningslagen föreskrivs det om skyldighet att ersätta sådan skada som orsakats vid indrivning av en fordran som förfallit till betalning. Den föreslagna paragrafen motsvarar till sin struktur 15 § i indrivningslagen.
I
1 mom.
föreskrivs att en kreditförvärvare är skyldig att ersätta skada som vid utförande av kreditförvaltningsåtgärder avseende en nödlidande kredit vållats gäldenären genom ett förfarande som strider mot den föreslagna lagen. Kreditförvaltningsåtgärder utförs alltid för kreditförvärvarens räkning. Ansvaret för skador som orsakats vid utförandet av kreditförvaltningsåtgärder ska i sista hand bäras av kreditförvärvaren, inklusive när kreditförvärvaren i enlighet med den föreslagna 6 § har utsett en utomstående utförare av kreditförvaltningsåtgärder. Skador kan uppstå till exempel i en situation där en gäldenär har fått felaktiga uppgifter och detta har föranlett utredningskostnader eller felaktiga betalningar.
Enligt
2 mom.
svarar också den som utför kreditförvaltningsåtgärder för att skadan ersätts, om den har orsakats av dennes felaktiga förfarande. En skadelidande har alltså rätt att kräva ersättning också direkt av den som utför kreditförvaltningsåtgärderna i fråga. Den som utför kreditförvaltningsåtgärder svarar också för skada som orsakats vid utförandet av en kreditförvaltningsåtgärd som i enlighet med den föreslagna 17 § utkontrakterats till en extern producent av kreditförvaltningstjänster. I en sådan situation kan den skadelidande välja om denne kräver ersättning av kreditförvärvaren, den som utför kreditförvaltningsåtgärderna eller solidariskt av dem båda.
I
3 mom.
föreskrivs det om en kreditförvärvares regressrätt i en situation där denne med stöd av det föreslagna 1 mom. har varit tvungen att betala ersättning på grund av ett felaktigt förfarande av den som utför kreditförvaltningsåtgärderna. Den föreslagna bestämmelsen, som enbart gäller förhållandet mellan kreditförvärvaren och uppdragstagaren, är dispositiv, liksom också motsvarande 15 § 3 mom. i indrivningslagen.
I
4 mom.
finns en hänvisning till 15 § i indrivningslagen där det föreskrivs om skyldighet att ersätta sådan skada som orsakats vid indrivning av en fordran som förfallit till betalning.
7 kap.
Särskilda bestämmelser
32 §. Ändringssökande.
Bestämmelser om sökande av ändring i Finansinspektionens beslut finns i 73 § i lagen om Finansinspektionen.
I
2 mom.
föreskrivs om möjlighet för den som ansöker om verksamhetstillstånd som kreditförvaltare att söka ändring, om det beslut om ansökan om verksamhetstillstånd som avses i det föreslagna 13 § 2 mom. inte har fattats inom utsatt tid. Sökanden kan då i den ordning som anges i lagen om rättegång i förvaltningsärenden anföra besvär, som anses gälla beslutet om avvisande av ansökan utan prövning. Besvären ska anföras innan Finansinspektionen har behandlat ansökan. Bestämmelsen behövs, eftersom artikel 7.5 i kredithanteringsdirektivet uttryckligen förutsätter möjlighet att söka ändring i situationer där en ansökan om verksamhetstillstånd inte har behandlats inom utsatt tid.
Det föreslagna rättsmedlet för så kallat dröjsmålsbesvär är exceptionellt i Finlands rättssystem. I den gällande lagstiftningen ingår dock vissa motsvarande bestämmelser, som grundar sig på krav i EU-rätten. Även i tidigare bestämmelser om dröjsmålsbesvär har avsaknaden av beslut i allmänhet jämställts med ett negativt beslut av en myndighet, såsom avvisande av ansökan utan prövning eller avslag på ansökan. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar innehållsmässigt 21 § 4 mom. i dataskyddslagen (1050/2018).
33 §. Ikraftträdandebestämmelser.
Den föreslagna lagen avses träda i kraft så snart som möjligt. I
2 mom.
finns en övergångsbestämmelse, enligt vilken lagen inte tillämpas på förvärvande eller förvaltande av sådana nödlidande krediter som har överlåtits till kreditförvärvare före den föreslagna lagens ikraftträdande.