1.1  Bakgrund

Regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering innehåller en skrivning om att den tid som ersättning för främjande av integration betalas till kommuner och välfärdsområden förkortas så att den ersättning som för närvarande betalas i tre år ändras till två år och den ersättning som betalas i fyra år ändras till tre år. I tabellbilagan till regeringsprogrammet anges att regeringens förslag till ändring ska lämnas till riksdagen 2024 och lagändringen ska träda i kraft den första januari 2025. I regeringsprogrammet finns också en skrivning om att ersättningsnivån för kostnaderna för tolkning sänks samtidigt som kostnaderna för tolkning inkluderas i den kalkylerade ersättningen. Tolkningskostnaderna införlivas med den kalkylerade ersättningen genom den lag om främjande av integration (681/2023) som träder i kraft den 1 januari 2025. Dessutom finns det i regeringsprogrammet en skrivning enligt vilken de uppgifter som i och med den nya lagen om främjande av integration påförs kommunerna åter-tas, till exempel hjälp med butiksbesök. Genom att nivån på den kalkylerade ersättningen sänks genomförs samtidigt även denna skrivning i regeringsprogrammet, då invandrarens eget ansvar ökar i takt med att myndigheternas roll minskar. Närmare bestämmelser om sta-tens ersättningar utfärdas genom förordning av statsrådet. 

I enlighet med regeringsprogrammet säkerställs möjligheterna till integration genom att in-vandrarnas eget ansvar för sin integration ökas och systemet görs förpliktande. Denna skriv-ning och det ovan nämnda målet att minska kostnaderna för tolkning genomförs också genom en ny bestämmelse i det första lagförslaget om att kommunen eller arbetskraftsmyndigheten ska kunna ta ut en avgift av en integrationskund för en tjänst som lämnats oanvänd utan grund, om den har medfört tolkningskostnader för kommunen eller arbetskraftsmyndigheten och om integrationskunden inte på förhand har avbokat tiden. 

Regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering innehåller en skrivning om att åldersgränsen i fråga om stöd för vuxenblivande enligt den gällande lagen om främjande av integration (1386/2010) sänks så att den är på samma nivå som åldersgränsen för eftervården inom barnskyddet enligt barnskyddslagen (417/2007). I nuläget är åldersgränsen 25 år i båda lagarna och i enlighet med regeringsprogrammet föreslås en sänkning till 23 år. I tabellbilaga B till regeringsprogrammet anges att regeringens förslag till ändring av barnskyddslagen ska lämnas till riksdagen 2023 och att lagändringarna ska träda i kraft i mitten av 2024. 

Lagen om främjande av integration (681/2023, nedan integrationslagen) träder i kraft den 1 januari 2025 och upphäver den gällande lagen med samma namn (lagen om främjande av in-tegration, 1386/2010), nedan den gällande integrationslagen). Med denna proposition före-slås de ändringar som regeringsprogrammet förutsätter i huvudsak i integrationslagen, som träder i kraft den 1 januari 2025. En ändring i den gällande integrationslagen föreslås dock i fråga om åldersgränsen för stöd för minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare och de er-sättningar som betalas för detta. Under beredningen och riksdagsbehandlingen uppdagades dessutom behov av vissa mindre och mera tekniska ändringar i integrationslagen som hänför sig till regeringens proposition till riksdagen gällande den nämnda lagen om främjande av integration och därtill hörande lagar (RP 208/2022 rd). 

1.2  Beredning

Propositionen har beretts vid arbets- och näringsministeriet. Förslaget har beretts sedan juni 2023 i fråga om de ändringar som hör samman med regeringsprogrammet och sedan mars 2023 i fråga om andra ändringar. Arbets- och näringsministeriet har i olika skeden av beredningen av denna regeringsproposition ordnat samråd om lagreformens mål och förslag. 

Arbets- och näringsministeriet har från och med mars 2023 med de övriga ministerierna diskuterat målen för och förslagen i lagreformen i ett sådant interministeriellt organ för integration som avses i 36 § i den gällande integrationslagen. Dessutom har man diskuterat med finansministeriet samt social- och hälsovårdsministeriet i fråga om det tredje och fjärde lagförslaget som hör till deras förvaltningsområde. Vissa förslag i propositionen har också diskuterats med närings-, trafik- och miljöcentralerna, Migrationsverket, hjälpsystemet för offer för människohandel och Folkpensionsanstalten sedan mars 2023. Företrädare för arbets- och näringsministeriet samt Ålands landskapsregering diskuterade propositionerna vid möten den 21 juni 2023, den 25 september 2023 och den 19 oktober 2023. 

Vid ett möte den 29 augusti 2023 med företrädare för vissa kommuner och välfärdsområden diskuterades särskilda frågor i samband med beredningen. Målen och framställningarna i re-geringens proposition presenterades den 6 september 2023 i KOTO24-styrgruppen, den 8 september 2023 vid mötet för delegationen för främjande av sysselsättningen, den 4 oktober 2023 i nätverket för arbets- och näringsbyråernas och kommunförsökens invandrartjänster, den 28 november 2023 i nätverket för välfärdsområdenas kontaktpersoner för invandringstjänster/mångkulturalism/likabehandling, den 15 december 2023 vid ett nätverksmöte för närings-, trafik- och miljöcentralernas samt arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter (nedan utvecklings- och förvaltningscentret ) och juridiska tjänster samt hösten 2023 vid 15 regionala evenemang som ordnades av närings-, trafik- och miljöcentralerna och som ingår i KOTO24-regionrundan och vid ett riksomfattande engelskspråkigt möte, där ändringarna av lagstiftningen 2025 och genomförandet av dem presenterades mer omfattande. Dessutom ordnades under remissbehandlingen ett samråd som var öppet för alla om lagreformens mål och förslag, på finska den 2 oktober 2023 och på svenska den 6 oktober 2023.  

Propositionsutkastet var ute på remiss 19.9–23.10.2023. Det svenska propositionsförslaget var på remiss fram till den 27 oktober 2023, eftersom en del av de svenska motiveringarna lades till på webbplatsen utlåtande.fi först den 27 september 2023. 

Regeringens proposition har behandlats genom samrådsförfarande i enlighet med 11 § i kommunallagen (410/2015) och ärendet har behandlats i delegationen för kommunal ekonomi och förvaltning den 23 januari 2024. 

Rådet för bedömning av lagstiftningen gav ett utlåtande om utkastet till proposition den 31 januari 2024. 

Propositionsförslaget har granskats vid justitieministeriets laggranskning. 

Beredningsunderlaget till propositionen finns i den offentliga tjänsten på https://valtioneuvosto.fi/sv/projekt med identifieringskoden TEM018:00/2023 .  

2.1  Allmän bild av invandringen

Invandringen till Finland har varit mindre än till de flesta andra EU-länder. Det årliga antalet invandrare har dock ökat betydligt på 2000-talet och förväntas förbli på en högre nivå än tidigare också i fortsättningen. Ett större antal personer flyttar årligen till Finland än bort från Finland. Under de senaste tio åren har nettoinvandringen årligen varit i genomsnitt 20 000 personer. År 2022 flyttade 42 470 utländska medborgare till Finland. Ökningen 2022 jämfört med tidigare år förklaras i första hand av att den arbetsrelaterade invandringen har ökat. Flyttningsrörelsen, Statistikcentralen. 

Vid utgången av 2022 bodde cirka 325 000 utländska medborgare och cirka 510 000 personer med utländsk bakgrund i Finland. Av dem som hade utländsk bakgrund var 52,2 procent män och 47,8 procent kvinnor. Antalet barn med utländsk bakgrund under 15 år var cirka 95 000, vilket är cirka 18,8 procent av alla personer med utländsk bakgrund. Andelen barn under 15 år med finländsk bakgrund var 14,7 procent. Befolkningsstruktur, Statistikcentralen. 

Människor flyttar till Finland av många orsaker. De viktigaste orsakerna i storleksordning har de senaste åren varit arbete, familj, studier och internationellt skydd. I synnerhet arbetsrelaterad invandring från länder utanför Europa har ökat. År 2022 beviljades sammanlagt 40 488 första uppehållstillstånd. Dessutom fattades 1 760 positiva beslut om asyl och 45 358 personer beviljades tillfälligt skydd. Antalet registreringar av EU-medborgare uppgick till 10 183. Statistik, Migrationsverket. 

2.2  Lagstiftning om integrationsfrämjande samt målgrupp

Integrationslagen träder i kraft den 1 januari 2025 och upphäver den gällande integrationslagen med samma namn. Syftet med integrationslagen är att främja invandrares integration, sysselsättning eller företagsverksamhet, kompetens och arbetslivsfärdigheter, förverkligandet av likabehandling, delaktighet och jämlikhet för invandrare samt invandrares välfärd och hälsa. Syftet är dessutom att främja goda befolkningsrelationer och samhällets mottaglighet, tillgången på behövliga och högklassiga integrationsfrämjande tjänster, sektorsövergripande samarbete mellan integrationsfrämjande aktörer samt samordningen av integrationsfrämjande planering och utveckling med övrig nationell, regional och lokal planering och utveckling. 

Integrationslagen tillämpas på den som har ett giltigt uppehållstillstånd i Finland enligt utlänningslagen (301/2004). Integrationslagen tillämpas även på den vars uppehållsrätt har registrerats eller som har beviljats ett uppehållskort i enlighet med utlänningslagen. Lagen tillämpas även på ett nordiskt lands medborgare vars uppehållsrätt har registrerats i enlighet med det som har avtalats mellan de nordiska länderna om registrering av befolkningen. Integrationslagens 10 § tillämpas även på andra invandrare som vistas i Finland och 68 § tillämpas även på en finsk medborgare som är offer för människohandel i enlighet med 3 § 7 punkten i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel (746/2011). Bestämmelserna i 4 kap. i integrationslagen om anvisande till kommuner och i 61–66 § om ersättning för kostnader till kommun eller välfärdsområde tillämpas på personer som avses i 2 § 3 och 4 mom. i integrationslagen. 

Integrationsfrämjande tjänster ordnas inom ramen för kommunens nya integrationsprogram och i form av andra integrationsfrämjande tjänster enligt det allmänna service- och utbildningssystemet. Kommunens integrationsprogram är ett koncept för integrationstjänster i inledningsfasen, och det föreslås att innehållet regleras i lag. Integrationsprogrammet för den lagangivna målgruppen innehåller åtminstone en bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster, en integrationsplan, en flerspråkig samhällsorientering, integrationsutbildning, andra på servicebehovet baserade tjänster samt vägledning och rådgivning som främjar integrationen och sysselsättningen. Kommunen eller arbetskraftsmyndigheten ska upprätta en bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster samt en integrationsplan både för invandrare som registrerat sig som arbetslösa arbetssökande och för invandrare som enligt lagens definition står utanför arbetskraften. Målgruppen är utöver arbetslösa arbetssökande också personer som avses i 2 § 3 eller 4 mom. (bland annat personer som får internationellt skydd, kvotflyktingar och personer med hemkommun som får tillfälligt skydd), minderåriga barn och unga som anlänt utan vårdnadshavare, offer för människohandel, invandrare som får utkomststöd annat än tillfälligt och invandrare som får stöd för hemvård av barn. 

Målgruppens storlek påverkas i första hand av volymen av invandringen till Finland och i synnerhet av antalet invandrare för vilka en integrationsplan utarbetas. Målgruppens storlek varierar alltså från år till år. År 2023 utarbetades totalt 19 687 första integrationsplaner för invandrare som registrerats som arbetssökande. Detta är mer än det dubbla jämfört med genomsnittet under de senaste åren på grund av det stora antalet personer som får tillfälligt skydd. Av de invandrare som var registrerade som arbetssökande i oktober 2023 hade totalt 25 765 personer fått sin första integrationsplan inom de senaste två åren. 

År 2023 omfattade de kalkylerade ersättningarna till kommuner och välfärdsområden sammanlagt 18 480 personer. Här ingår även personer med hemkommun som får tillfälligt skydd. Målgruppens storlek beräknas öka betydligt mellan 2024 och 2026 när de som får tillfälligt skydd övergår från mottagningstjänster till kommunala tjänster. Enligt en mycket grov uppskattning kan cirka 40 000 personer omfattas av ersättningarna 2025, men 2028 beräknas antalet minska till cirka 10 000. Uppskattningarna innehåller dock stora osäkerheter. 

Syftet med den nya integrationslagen, som träder i kraft 2025, är att effektivisera och påskynda integrationen från och med inresan i alla skeden. Som en del av detta syfte förkortas den maximitid för integrationsplanen som i regel tillämpas med ett år. Personer som omfattas av integrationslagen är en mycket heterogen grupp, vilket innebär att de också har olika integrationsvägar. En utmaning för integrationen är att invandrarkvinnornas integrationsväg framskrider långsamt jämfört med invandrarmännens. Tio år efter invandringen har sysselsättningen bland manliga invandrare nästan hunnit i kapp sysselsättningen bland män med finländsk bakgrund i samma ålder. När det gäller kvinnorna kvarstår den stora skillnaden i sysselsättning ännu tio år efter invandringen, med undantag för kvinnor som av arbetsrelaterade orsaker flyttar från tredje land och från EU-länder. Pesola, Hanna, Sarvimäki, Matti & Virkola, Tuomo 2024 (under arbete). Eri syistä maahan muuttaneiden työllistyminen Suomessa. Työ- ja elinkeinoministeriön julkaisusarja, Helsinki. Kvinnornas långsamma sysselsättning och flyttningen i sedvanlig reproduktiv ålder återspeglas ännu tio år efter invandringen i högre nettotransfereringar än för männen. Regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering syftar till att förbättra invandrarmammornas ställning och till detta har också anvisats tilläggsfinansiering.  

2.3  2.3 Finansieringen av integrationsfrämjandet

Finansieringen av integrationsfrämjandet hänför sig till kommuner, välfärdsområden och statliga myndigheter. Kommunernas och samkommunernas finansiering består av flera källor. För det första är ungefär hälften av deras inkomster olika slags skatteinkomster: kommunalskatt, samfundsskatt och fastighetsskatt. Dessutom utgör olika verksamhetsinkomster såsom försäljningsinkomster och avgifter en del av kommunernas och samkommunernas inkomster. Kommunerna får en betydande del av sin finansiering som statsandelar för kommunal basservice genom finansiering med allmän täckning och kalkylerad finansiering. Dessutom baserar sig kommunernas finansiering för främjande av integration på kalkylerade ersättningar och på ersättningar som söks separat i enlighet med integrationslagen. 

Statsandelen för kommunal basservice är kalkylerad och består av en utjämning av kostnadsskillnaderna och en utjämning av statsandelen på basis av skatteinkomsterna. Utjämningen av kostnadsskillnaderna baserar sig på kommunens invånares servicebehov och på de förhållanden som beskrivs i systemet med hjälp av olika statsandelskriterier, såsom främmande språk. I egenskap av kommuninvånare omfattas de personer som avses i 2 § 3 och 4 mom. i integrationslagen också av statsandelsberäkningen för basservice. 

Integrations- och sysselsättningsfrämjande tjänster för arbetssökande integrationskunder ordnas som en del av arbetskrafts- och företagsservicen. I och med reformen av arbetskraftsservicen överförs ordnandet och finansieringen av tjänsterna från staten till kommunerna från och med den 1 januari 2025. Finansieringen av arbetskraftsservicen fördelas till kommunerna huvudsakligen som en del av statsandelen för basservice. Integrationsutbildning för en integrationskund som registrerats som arbetssökande genomförs enligt den integrationslag som träder i kraft den 1 januari 2025 i regel som arbetskraftsutbildning. Finansieringen av integrationsutbildning som genomförs som arbetskraftsutbildning betalas till kommunerna via statsandelssystemet enligt kriteriet om främmande språk. Med avvikelse från detta betalas i fråga om de personer som avses i 2 § 3 och 4 mom. i integrationslagen finansieringen av integrationsutbildningen till kommunerna graderad som en del av den kalkylerade ersättningen för det första året för dem som fyllt 18 år. Utbildningar som främjar integration och språkkunskaper ordnas också med finansiering från undervisnings- och kulturministeriet. 

Bestämmelser om välfärdsområdenas finansiering finns i lagen om välfärdsområdenas finansiering (617/2021). Finansieringen av välfärdsområdena grundar sig till stor del på statlig finansiering och delvis på kund- och användaravgifter. Välfärdsområdena har ingen beskattningsrätt. Välfärdsområdenas verksamhet baserar sig i huvudsak på statlig finansiering som är kalkylerad och har allmän täckning. Finansieringen fördelas mellan välfärdsområdena på basis av kalkylmässiga faktorer som beskriver invånarnas servicebehov och omständigheterna i fråga om social- och hälsovården och räddningsväsendet. Dessutom bestäms en del av finansieringen enligt invånarunderlaget och enligt ett kriterium för främjande av välfärd och hälsa. Av finansieringen med allmän täckning anvisas största delen, cirka 80 procent, genom servicebehov inom social- och hälsovården. Andra grunder för anvisandet av finansieringen är bland annat invånarantal, befolkningstäthet, främmande språk som modersmål och tvåspråkighet. Finansieringen av välfärdsområdena kommer att ses över i enlighet med de faktiska kostnaderna på nationell nivå när bokslutsuppgifterna är klara. Till exempel de faktiska kostnaderna för 2023 justeras i finansieringen för 2025. Det är skäl att beakta att de kalkylerade ersättningar eller ersättningar som söks separat och som betalas med stöd av integrationslagen utgör bara en liten del av finansieringen av kommunernas och välfärdsområdenas tjänster. Det är också skäl att beakta att de ovan beskrivna ersättningar med allmän täckning och kalkylerade ersättningar samt de kalkylerade ersättningarna enligt integrationslagen inte är ”öronmärkta” för något visst ändamål, utan de är en del av kommunens eller välfärdsområdets totala inkomster och kommunerna och välfärdsområdena får själva besluta hur finansieringen anvisas för att uppfylla de lagstadgade uppgifterna. 

Till kommunen och välfärdsområdet betalas ersättning med statsmedel i regel för mottagning och främjande av integration av personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. i den gällande integrationslagen (till exempel personer som får internationellt skydd och deras familjemedlemmar samt personer som får tillfälligt skydd och som har hemkommun). Motsvarande målgrupp för den integrationslag som träder i kraft den 1 januari 2025 är de personer som avses i 2 § 3 och 4 mom. i lagen. 

I enlighet med integrationslagen betalar staten kommunerna och välfärdsområdena ersättning för mottagning och främjande av integration av de ovan avsedda personerna både på basis av kalkylerade och faktiska kostnader. År 2022 betalades sammanlagt 120 326 221 euro i ersättningar till kommunerna. Dessutom betalades omkring 20 miljoner euro till Folkpensionsanstalten för kostnaderna för utbetalning av det grundläggande utkomststödet, av vilket den återbetalade ett oanvänt anslag på cirka 3,85 miljoner euro. Det är ännu inte känt hur ersättningen för de faktiska kostnaderna har fördelats mellan kommuner och välfärdsområden från och med 2023, eftersom ansökningar om ersättning görs retroaktivt. 

Enligt 45 § i den gällande integrationslagen betalas en kalkylerad ersättning till kommunen för mottagning, vägledning, rådgivning och annat ordnande av verksamhet som stöder integration för personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. På motsvarande sätt betalas enligt 45 a § i den gällande integrationslagen en kalkylerad ersättning till välfärdsområdet för ordnande av integrationsfrämjande social- och hälsovårdstjänster för en person som avses i 2 § 2 eller 3 mom. Kalkylerad ersättning betalas för närvarande till ett belopp av 2 300 euro per år för personer som har fyllt 7 år och 6 845 euro för personer under 7 år. För en kommun på det finländska fastlandet är andelen av den kalkylerade ersättningen 85 procent (1 955 euro) av den totala ersättningen för personer över 7 år och 95 procent (6 503 euro) av den totala ersättningen för personer under 7 år. Bestämmelserna om fördelningen av den kalkylerade ersättningen finns i statsrådets förordning om ersättning av statens medel för kommunens och välfärdsområdets kostnader för främjande av integration (1393/2011). 

I och med den integrationslag som träder i kraft den 1 januari 2025 förenklas ersättningssystemet så att de ersättningar för tolkning och inledande kartläggning som för närvarande söks separat, fördelas till en del av den kalkylerade ersättningen. Dessutom täcker den kalkylerade ersättningen från och med 2025 en del av kostnaderna för genomförandet av nya uppgifter i kommunerna, såsom integrationsutbildning och flerspråkig samhällsorientering enligt kommunens integrationsprogram. Bestämmelser om kalkylerad ersättning finns i 61 och 62 § i integrationslagen och närmare bestämmelser utfärdas genom förordning av statsrådet. 

Kalkylerad ersättning betalas för tre år och i fråga om kvotflyktingar för fyra år efter att personen första gången antecknats i befolkningsdatasystemet i hemkommunen. Ersättningen kan inte betalas för en längre tid, även om myndigheterna förlänger en flyktings integrationsplan efter tre år med stöd av de grunder för förlängning som det föreskrivs om i lagen. Uppföljningsdata om hur den kalkylerade ersättningen har allokerats eller använts i kommunerna och hur många av ovan avsedda personer som är aktiva kunder inom kommunens eller inom både kommunens och arbets- och näringsbyråns integrationstjänster finns inte att tillgå. Den kalkylerade ersättningens varaktighet bedömdes inte som en del av regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om främjande av integration och till lagar som har samband med den (RP 208/2022 rd), trots att integrationsplanens varaktighet förkortades genom den lag som föreslogs där (integrationslagen 681/2023). Flera kommuner och Finlands Kommunförbund har länge ansett att nivån på den kalkylerade ersättningen är otillräcklig i förhållande till de ökade kostnaderna. 

Det är svårt att få en exakt helhetsbild över den totala finansieringen av integrationsfrämjande åtgärder. Integrationsfrämjande åtgärder är ofta tväradministrativa och genomförs i många fall på flera förvaltningsnivåer. Dessutom är många integrationsfrämjande verksamheter kopplade till exempelvis andra sysselsättningsfrämjande uppgifter, utbildning av barn och unga, socialpolitiska åtgärder eller kultur och fritidstjänster. Integrationens andel av dessa tjänster har ofta inte öronmärkts. I synnerhet finansieringen av kommunernas integrationsfrämjande åtgärder är ett område som det inte finns några uppgifter om. 

I statsbudgeten finansieras under arbets- och näringsministeriets huvudtitel främjande av integration genom tre moment: 32.50.03 (Främjande av integration och arbetskraftsinvandring), 32.50.30 (Statlig ersättning för integrationsfrämjande verksamhet) och 32.30.51 (Offentlig arbetskrafts- och företagsservice). I bokslutet för 2022 finansierades främjandet av integration med sammanlagt cirka 197 miljoner euro från dessa moment (Tabell 1). 

Tabell SEQ Taulukko \* ARABIC 1. Finansieringen av främjande av integration under arbets- och näringsministeriets huvudtitel år 2022. 

2.4  2.4 Stöd för vuxenblivande för personer som kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare

Stöd för ett barn eller en ung person som kommit till landet utan vårdnadshavare ordnas inom ramen för tjänster inom välfärdsområdets och kommunens allmänna servicesystem beroende på hurudana tjänster barnet eller den unga personen behöver. Stödet enligt integrationslagen gäller ett barn eller en ung person som har fått uppehållstillstånd. En förutsättning är dessutom en registrerad hemkommun när det är fråga om ett barn eller en ung person som får tillfälligt skydd. Välfärdsområdet ska ordna stöd i enlighet med det individuella behovet på det sätt som föreskrivs i socialvårdslagen (1301/2014). Kommunen ska ordna integrationsfrämjande tjänster enligt det individuella behovet. För kommunens del tillhandahålls stöd inom den kommunala basservicen, såsom inom undervisningsväsendet och ungdomsarbetet. Både välfärdsområdet och kommunen har en skyldighet att ordna de tjänster för unga personer som kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare som de unga behöver. Det är enligt den integrationslag som träder i kraft den 1 januari 2025 fråga om en subjektiv rätt till stöd om barnet eller den unga personen har behov av det. 

Med stöd enligt integrationslagen avses heltäckande stöd för unga i åldern 18–24. Stödets syfte är att hjälpa en ung person som är på väg att bli vuxen att uppnå tillräckliga färdigheter för att inleda ett självständigt liv. Stödet kan genomföras i form av myndighetens egen verksamhet eller i form av tjänster som köps av serviceproducenter. Omfattningen av och innehållet i det stöd som en ung person får påverkas först och främst av det individuella stödbehovet, förmågan att klara sig i vardagen samt av den fysiska och psykiska hälsan. Till grund för planeringen av stödet ligger en multiprofessionell bedömning av servicebehovet. Det individuella stödet kan till exempel innefatta tjänster som tillhandahålls med stöd av socialvårdslagen och integrationslagen och som stöder den ungas integration och självständighetsprocess. Stödet kan innefatta en familjearbetares, socialarbetares eller socialhandledares tjänster. Den unga får stöd för självständigt boende och vägleds till utbildning eller till arbetslivet samt till hobbyer och fritidsverksamhet. Dessutom övas skötsel av officiella angelägenheter och den unga ges stöd för skötseln av sin egen psykiska och fysiska hälsa. Den unga får stöd också för livshanteringen, integrationen, tillståndsärenden och kontakt med familjen samt vid behov i processen för familjeåterförening. Eftersom det sociala nätverket för de minderåriga som anländer utan vårdnadshavare primärt består av unga i samma situation, är det väsentligt att erbjuda bestående vuxenkontakter. Stödet kan också innefatta ekonomiskt stöd. Stöd i enlighet med integrationslagen beskrivs närmare i motiveringen till regeringens proposition RP 208/2022 rd. 

Åldersgränsen för stöd enligt den gällande integrationslagen motsvarar åldersgränsen för eftervård enligt barnskyddslagen. Genom lagen om ändring av barnskyddslagen (542/2019) höjdes åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet från 21 år till 25 år. I motiveringen till regeringens proposition till riksdagen om ändring av barnskyddslagen (RP 71/2019 rd) finns en närmare beskrivning av bakgrunden till ändringen. På motsvarande sätt höjdes genom lagen om ändring av lagen om främjande av integration (564/2020) åldersgränsen för stöd för vuxenblivande enligt integrationslagen från 21 år till 25 år. På motsvarande sätt gjordes, när det gäller de statliga ersättningarna till kommunerna och numera även till välfärdsområdena, en sådan ändring att kostnaderna för tjänster som tillhandahålls minderåriga som anländer utan vårdnadshavare kan ersättas under högst 10 år eller tills den unga personen fyller 25 år. I motiveringen till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av 27 och 49 § i lagen om främjande av integration (RP 79/2020 rd) finns en närmare beskrivning av bakgrunden till ändringen. Enligt den integrationslag som träder i kraft den 1 januari 2025 ersätts kostnaderna för tjänster tills den unga fyller 25 år. 

Det föreslås att den övre åldersgränsen för stöd till barn och unga som anlänt som minderåriga utan vårdnadshavare i både den gällande integrationslagen och i den integrationslag som träder i kraft 2025 sänks från 25 till 23 år. På motsvarande sätt bör även tidpunkten för ersättning av kostnader för tjänster för minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare ändras. Syftet med ändringen är att införa besparingar i statsfinanserna i enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering. 

2.5  2.5 Tolkning

Bestämmelser om en myndighets skyldighet att tolka eller översätta ett ärende finns i 26 § i förvaltningslagen (434/2003). Enligt den ska en myndighet ordna tolkning och översättning i ett ärende som kan inledas av en myndighet, om en part som använder något annat språk inte behärskar det språk, finska eller svenska, som ska användas vid myndigheten, eller en part på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom inte kan göra sig förstådd. Ärendet kan tolkas eller översättas till ett språk som parten kan konstateras förstå tillräckligt väl med hänsyn till ärendets art. För att utreda ett ärende eller trygga en parts rättigheter kan myndigheten sörja för tolkning och översättning även i andra ärenden än de som avses i 1 mom. Dessutom finns det bestämmelser om tolkning i flera sektorsspecifika lagar. År 2021 var de vanligaste tolkningsspråken vid arbets- och näringsbyråerna (nedan AN-byrån) arabiska, ryska, somaliska, dari, thailändska, persiska, sorani, albanska, kinesiska, spanska, vietnamesiska och kurmandži. Bland dem som får tillfälligt skydd har också tolkning till ukrainska blivit vanligare. 

Enligt integrationslagen ersätts kostnader för tolkning från och med den 1 januari 2025 som en del av de kalkylerade ersättningarna till kommunen och välfärdsområdet. Tolken beställs ofta i förväg till en kundsituation där man vet att det behövs. Sådana situationer är till exempel bedömningen av kompetens och behovet av integrationstjänster eller utarbetandet av en integrationsplan. Tolkning förutsätter inte att tolken befinner sig i samma rum som parten, utan vid behov kan man också använda distanstolkning via telefon eller video. Distanstolkning sparar resekostnader och restid. Även anonym telefontolkning kan vara ett bra alternativ när känsliga ärenden behandlas. När distanstolkning används måste man emellertid se till att tolkningen är tillräckligt högklassig och sörja för att den tekniska lösningen är fullgod och för datasäkerheten. 

För att boka tolken betalar kommunen eller myndigheten för AN-förvaltning (AN-byrån eller kommunens försök med främjande av sysselsättningen) cirka 35−80 euro per timme beroende på vilket språk som ska tolkas, tolkbyrån, beställaren, tolkningssättet, tidpunkten och tolkningsplatsen. Priserna baserar sig på nationell konkurrensutsättning. Det torde kunna uppskattas att tolkning på plats medför högre kostnader i mindre kommuner, där det inte nödvändigtvis finns någon konkurrens mellan tolkbyråerna och där tolkens resekostnader kan höja priset. Den genomsnittliga mottagningstiden vid bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster och vid utarbetandet av en integrationsplan vid en och samma mottagning är cirka 1−1,5 timmar. Separata kundmöten för bedömning eller uppgörande av en plan eller möten som gäller vägledning och rådgivning kan vara kortare än så. 

När det gäller tolkning skulle det vara möjligt att sänka kostnaderna, till exempel genom distanstolkning, genom att investera i språkutbildning för invandrare och genom att uppmuntra rekrytering av flerspråkig personal, men det är troligt att man redan nu har försökt minska kostnaderna för tolkning med hjälp av de ovan nämnda medlen. Även i och med den nya flerspråkiga samhällsorienteringen kan behovet av tolkning till vissa delar minska, när invandrarna i samband med orienteringen kan få svar på sina frågor om det finländska samhällets funktion på sitt modersmål eller på något annat språk som de kan bra. 

Invandraren kommer inte alltid till en bokad tid, vilket kan ha lett till kostnader för tolkbeställning för kommunen eller myndigheten för AN-förvaltning. Enligt Nylands AN-byrå förekommer i regel relativt få situationer där kunden inte alls kommer till en bokad tid, uppskattningsvis 5−10 procent av alla bokningar. Det rör sig om en uppskattning, eftersom dessa kostnader inte specificeras i bokföringen. I sådana fall kan den bokade tolkens tjänster ofta användas för andra kunders telefontjänster på samma språk. Denna möjlighet har inte nödvändigtvis mindre kommuner. Dessutom kan det vara svårare att hitta annan nyttig användning för tolkar av mindre vanliga språk. Det finns ingen uppskattning av hur ofta kommunerna orsakas tolkningskostnader för möten som inte blivit av. Det finns skäl att bedöma om kostnaderna för att boka tolk kan överföras på invandraren i en situation där hen utan grund har underlåtit att infinna sig vid en bokad mottagning enligt kommunens eller arbetskraftsservicens integrationsfrämjande tjänster och inte har avbokat sin bokade tid. Syftet med regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering är att betona invandrarens eget ansvar för sin integration och med den föreslagna ändringen rörande en avgift för oanvända tjänster eftersträvas att invandrarna tar ett större ansvar för sin egen integration och som användare av offentliga tjänster. 

4.1  De viktigaste förslagen

Enligt förslaget förkortas ersättningstiden för den kalkylerade ersättning som enligt integrationslagen betalas till kommuner och välfärdsområden för personer som avses i 2 § 3 och 4 mom. i lagen (t.ex. personer som får internationellt skydd och deras familjemedlemmar samt personer som får tillfälligt skydd och som har hemkommun) från tre till två år i enlighet med förkortningen av den maximala längden på integrationsplanen. För kvotflyktingar och deras familjemedlemmar föreslås det att ersättningsperioden förkortas från fyra år till tre år. 

Den övre åldersgränsen som i integrationslagen anges för stöd för vuxenblivande för barn och unga som anlänt utan vårdnadshavare sänks enligt förslaget från 25 år till 23 år på motsvarande sätt som åldersgränsen för eftervård enligt lagen om ändring av barnskyddslagen (1283/ 2023). Dessutom föreslås det att den övre åldersgränsen för utbetalning av ersättningar enligt integrationslagen som betalas för stödet sänks på motsvarande sätt. Dessa ändringar föreslås både i den gällande integrationslagen och i den integrationslag som träder i kraft 2025. 

Det föreslås också att en kommun eller en arbetskraftsmyndighet på vissa villkor ska kunna ta ut en avgift av en invandrar- eller integrationskund för oanvända integrationsfrämjande tjänster, om tjänsterna har medfört tolkningskostnader för kommunen eller arbetskraftsmyndigheten och personen inte har avbokat tiden. 

De mindre och mera tekniska ändringar som läggs fram i det tredje och fjärde lagförslaget samt i det första lagförslaget hänför sig till harmoniseringen av integrationslagen och lagen om ordnande av arbetskraftsservice (380/2023) eller till andra ändringsbehov som uppstått under eller efter riksdagsbehandlingen av integrationslagen. Regeringens proposition om integrationslagen (208/2022 rd) var starkt kopplad till regeringens samtidigt inlämnade proposition om lagstiftning om omorganisering av arbetskraftsservicen (RP 207/2022 rd). I motiveringen till propositionerna betonades förhållandet mellan dem och att vissa samma författningar ändras i båda förslagen, såsom lagen om statsandel för kommunal basservice (618/2021, nedan lagen om statsandelar ) samt lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002). I motiveringen till propositionen om integrationslagen konstaterades att om riksdagen godkänner lagarna om arbetskraftsservicereformen, bör de tekniska ändringar som på grund av lagförslaget om integrationslagen bör göras i de ovan nämnda lagarna tas in som anknytande lagförslag i propositionen om integrationslag. Vissa av dessa tekniska ändringar gjordes inte under riksdagsbehandlingen av lagförslagen om integrationslagen, så de föreslås bli gjorda genom denna proposition.  

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

5.2  5.2 Lagstiftning och andra handlingsmodeller i Norden

6.1  Remissbehandling

Regeringens propositionsutkast var ute på remiss 19.9–23.10.2023. Svenskspråkiga remissinstanser kunde lämna yttrande fram till den 27 oktober 2023. Yttrande begärdes bland annat av andra ministerier, centrala myndigheter, kommuner, välfärdsområden, organisationer, föreningar och sammanslutningar. Sammanlagt kom det in 182 yttranden. En del av yttrandena var gemensamma yttranden. 

Av ministerierna lämnades yttrande av kommunikationsministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, justitieministeriet, försvarsministeriet, inrikesministeriet, social- och hälsovårdsministeriet samt finansministeriet. Yttrande lämnades av Ålands landskapsregering, Riksdagens justitieombudsmans kansli, Barnombudsmannens byrå, Justitiekanslersämbetet, Jämställd-hetsombudsmannens byrå och Diskrimineringsombudsmannen. 

Yttrande lämnades av följande kommuner: städerna Esbo, Forssan seudun kotouttamo, Fredrikshamn, Heinola, Helsingfors, Hyvinge, Högfors, Idensalmi, Jakobstad, Jyväskylä, Jämsä, Kajana, Kankaanpää, Karleby, Kemi, Kotka, Kouvola, Kristinestad, Kuhmo, Kuopio, Kuusamo, Lahtis, Lieksa, Lojo, Lovisa, Malax, Mariehamn, Nokia, Nykarleby, Närpes, Orimattila, Pargas, Parkano, Pudasjärvi, Raseborg, Reso, Riihimäki, Rovaniemi, Salo, Somero, S:t Karins, S:t Michel, Tammerfors, Tavastehus, Träskända, Uleåborg, Vanda, Varkaus, Vasa, Viitasaari, Villmanstrand och Åbo samt kommunerna Hollola, Janakkala, Jomala, Jorois, Kronoby, Larsmo, Mäntsälä, Nurmijärvi, Padasjoki, Pedersöre, S:t Mårtens, Sysmä, Tusby och Östermark. Dessutom lämnade Järvi-Pohjanmaan yrityspalvelu Oy ett gemensamt yttrande från Alajärvi, Evijärvi, Lappajärvi, Soini och Vimpeli kommuner och centrala intressegruppers gemensamma invandringsarbetsgrupp. Yttrande lämnades också av Ålands kommunförbund, Nylands förbund och Egentliga Finlands förbund. 

Av välfärdsområdena lämnades yttrande av följande: Birkalands, Egentliga Tavastlands, Kajanalands, Kymmenedalens, Lapplands, Mellersta Finlands, Mellersta Nylands, Mellersta Österbottens, Norra Savolax, Norra Österbottens, Päijänne-Tavastlands, Satakunta, Södra Karelens, Vanda och Kervo, Västra Nylands och Östra Nylands välfärdsområden samt Ålands hälso- och sjukvård ÅHS. 

Av myndigheterna lämnades yttrande av NTM-centralerna i Birkaland, Egentliga Finland, Kajanaland, Lappland, Mellersta Finland, Norra Karelen, Norra Savolax, Norra Österbotten, Nyland, Satakunta, Sydöstra Finland, Tavastland, Österbotten samt av AN-byråerna i Birka-land, Egentliga Finland, Lappland, Mellersta Finland, Norra Karelen, Norra Österbotten, Ny-land, Sydöstra Finland, Tavastland och Österbotten, Business Finland, Diakonissanstalten, Finlands ortodoxa kyrka, Folkpensionsanstalten, Helsingfors förvaltningsdomstol, Helsing-fors universitet, Institutet för hälsa och välfärd, Joutseno förläggningscentral/hjälpsystemet för offer för människohandel, Kyrkostyrelsen, Migrationsverket, Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata, Nationella centret för utvärdering av utbildningen, Statens ekonomiska forskningscentral, Utbildningsstyrelsen och Åbo universitet. 

Dessutom lämnades yttrande av följande aktörer: Akava rf, Ammattiosaamisen kehittämisyhdistys AMKE ry, Bildningsalliansen rf, Centralförbundet för Barnskydd rf, Erikoiskaupan liitto Etu ry, ETU - Edustajat turvapaikanhakijalapsille ry, Finlands Dövas Förbund rf, Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf, Finlands Flyktinghjälp rf, Finlands Kommunförbund rf, Finlands Röda Kors, Finlands Settlementförbund r.f., Flyktingrådgivningen rf, Förbundet för mänskliga rättigheter rf, Föreningen Luckan rf. -Luckan integration, Företagarna i Finland rf, Handikappforum rf, Henkilöstöala HELA ry, Hyvinvointiala HALI ry, Högskoleutbildade samhällsvetare rf, Into - etsivä nuorisotyö ja työpajatoiminta, Kulttuuri- ja taidealan keskusjärjestö KULTA ry, Kunta- ja hyvinvointialuetyönantajat KT, Mannerheims Barnskyddsförbund rf, Medborgarinstitutens förbund Mif rf, Metropolia Ammattikorkeakoulu Oy, MIELI Psykisk Hälsa Finland rf, Miessakit ry, Moniheli ry, Monika-Naiset liitto ry, Naisjärjestöjen Keskusliitto - Kvinnoorganisationernas Centralförbund r.y., Naisjärjestöt Yhteistyössä - Kvinnoorganisationer i Samarbete NYTKIS ry, Pakolaisnuorten tuki ry, Paremmin Yhdessä ry, Religionernas samarbete i Finland - RESA-forumet rf, Rädda Barnen rf, Semantix Finland Oy, Servicefacket PAM rf, Siirtolaisuusinstituuttisäätiö - Stiftelsen för Migrationsinstitutet sr, SOSTE Finlands social och hälsa rf, Specialvårdorganisationernas förbund EHJÄ rf, STTK rf, Språkexperter rf, Stiftelsen för Rehabilitering sr, Studiecentralerna rf, Suomen Akateemisten Naisten Liitto - Finlands Kvinnliga Akademikers Förbund ry, Suomen Kansanopistoyhdistys - Finlands Folkhögskolförening ry, Suomen kääntäjien ja tulkkien liitto - Finlands översättar- och tolkförbund ry, Suomen Somalinaisten kehitys ry, Suomen Venäjänkielisten Keskusjärjestö ry, Svenska Finlands folkting, Tehy rf, Työttömien Keskusjärjestö ry, Ungdomsforskningssällskapet rf, Ungdomssektorns takorganisation i Finland Allians rf, Våra Gemensamma Barn rf, Väestöliitto samt Välfärdsområdesbolaget Hyvil Ab. Yttrande lämnades också av en enskild person. 

Sammanfattningen av yttrandena finns i den offentliga tjänsten på https://tem.fi/hanke?tunnus=TEM018:00/2023 .  

Förkortning av ersättningstiden för kalkylerad ersättning

Majoriteten av dem som lämnade yttrande förhöll sig negativa till en förkortning av ersättningstiden för kalkylerad ersättning och påpekade att behovet av tjänster för personer med flyktingbakgrund ofta är längre än två år, eftersom de utgör en sårbar grupp. I flera yttranden framhölls att satsningar på integrationstjänster i inledningsskedet främjar invandrares integration och sysselsättning samt förebygger invandrarnas behov av andra, dyrare tjänster. I yttrandena konstaterades att de nedskärningar som nu föreslås skulle medföra måttliga besparingar på kort sikt, men att kostnaderna skulle öka på lång sikt. I de flesta yttranden ansågs nedskärningarna minska tillgången till tjänster och försämra tjänsternas kvalitet samt kommunernas totalekonomiska möjlighet att producera integrationsfrämjande tjänster. I flera yttranden uttrycktes oro över kommunernas och delvis även för välfärdsområdenas finansiering. Oro uttrycktes över kommunernas villighet att ta emot flyktingar och över en ytterligare ökad koncentration av flyktingar till de stora städerna. I yttrandena ansågs det viktigt att nivån på den kalkylerade ersättningen är tillräckligt hög i förhållande till förkortningen av ersättningstiden. I yttrandena betonades också behovet av att utveckla informationssystemet UMA och man önskade insyn i kostnaderna för systemutvecklingen. Flera remissinstanser motsatte sig att ersättningen för tolkning minskas som en del av den kalkylerade ersättningen eller var oroliga över hur tolkningskostnaderna ska täckas i framtiden. 

Motiveringen har kompletterats särskilt när det gäller bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna och konsekvenserna för olika invandrargrupper, samt kostnaderna för systemutvecklingen. 

Tolkningsavgift

I yttrandena framfördes både stöd för och invändningar mot att en tolkningsavgift tas ut för oanvänd tid. I flera av yttrandena understöddes en styrningseffekt i samband med syftet med avgiften och uttaget av avgift, men i en del yttranden framhölls att styrningseffekten kan uppnås genom styrning och rådgivning i stället för genom sanktioner, eller genom förbättring av tidsbokningssystemet, samt att det redan finns andra sanktioner med styrningseffekt, till exempel förlust av arbetslöshetsförmåner. I yttrandena ifrågasattes fördelarna med ändringen i förhållande till nackdelarna, och det framhölls att de oanvända tolkningstiderna är sällsynta. Enligt yttrandena skulle den administrativa arbetsbördan och kostnaderna för kommunen eller arbetskraftsmyndigheten öka på grund av arbetet med att informera om avgiften och ta ut avgiften samt skälighetsbedömningen vid utredningar. En del av dem som lämnade yttrande anser att kostnaderna bör bedömas närmare, en del anser att besparingarna blir små eller att kostnaderna till och med kan överstiga besparingarna. I en del av yttrandena föreslogs finansiering till kommunerna för att bygga upp systemet eller att ett nationellt system utvecklas. I yttrandena togs också besvärsmöjligheten upp och uppbyggnaden av besvärskanaler inklusive kostnaderna för detta. 

I flera yttranden ansågs det vara nödvändigt att invandraren förstår möjligheten att en avgift tas ut och anvisningarna för avbokning av en tid. Flera kommuner, NTM-centraler och organisationer betonade vikten av att skapa nationella förfaranden, meddelanden och anvisningar för prövning och kommunikation i enskilda fall. I yttrandena framhölls att det med tanke på jämlikheten är problematiskt att olika språkgrupper eller invandrare i olika delar av landet och personer som varit längre i landet behandlas olika. Dessutom ska hänsyn tas till invandrarnas varierande läs- och skrivkunnighet, begränsade digitala färdigheter och invandrare med funktionsnedsättning. Förslaget bedömdes också minska förtroendet för myndigheterna och hindra till exempel hemmamammor från att delta i integrationstjänster. Dessutom påpekade Ålands landskapsregering i sitt yttrande att systemet också måste vara tillgängligt på svenska om kommunerna på Åland ska kunna att ta ut tolkningsavgifter. 

Motiveringen har kompletterats på basis av remissvaren i många avseenden. Det föreslås att utvecklings- och förvaltningscentret på nationell nivå ska producera material som översatts till olika språk och som kan delas ut till invandrare i samband med tidsbokning och som innehåller information om uttag av avgift och avbokning av tid. Motiveringen har kompletterats i fråga om skälighetsbedömningen och i fråga om när avgiften tas ut samt i fråga om besvärsmöjligheten och stödjandet av utredningar. Motiveringen har kompletterats också när det gäller särskilda grupper, såsom personer med nedsatt syn och hörsel. Dessutom har de alternativa handlingsvägarna i motiveringen kompletterats. I motiveringen betonas också att avgiften inte gäller Åland, som har sin egen landskapslag, där det föreskrivs om integrationsfrämjande tjänster. 

Mottagande av flyktingar

I flera av yttrandena understöddes en tydligare uppgiftsfördelning mellan kommunen och välfärdsområdet när det gäller mottagande av flyktingar. I en del av yttrandena ansågs den ansvarsfördelning som beskrivs i motiveringen vara oklar. Ändringen ansågs inte klargöra arbetsfördelningen eller överföringen av ansvaret till välfärdsområdet ansågs inte ändamålsenlig. I flera yttranden ansågs det att ansvaret för de åtgärder som hör till mottagandet av flyktingar ska ligga hos kommunen, eftersom kommunen har det övergripande ansvaret för att främja integrationen och eftersom en fördelning av uppgifterna i anslutning till förberedelser inför mottagande av flyktingar mellan kommunen och välfärdsområdena skulle innebära en risk för att mottagningsprocessen blir mindre smidig och tillgången till tjänster blir sämre. 

De uppgifter som hänför sig till beredskapen för mottagande av flyktingar ansågs inte heller vara tjänster som omfattas av socialvårdslagen. I yttrandena (särskilt yttrandena från välfärdsområdena) påpekades att integrationslagen inte kan ändra tolkningen av vad som är socialvård. I yttrandena framhölls att tjänster inom socialvården alltid bygger på en bedömning av behovet av individuellt stöd och att flyktingar inte automatiskt som grupp kan vara klienter hos socialservicen. I yttrandena påpekades också att tjänsterna i det inledande skedet av mottagandet av flyktingar inte är jämförbara med det behov av socialvård som beskrivs i socialvårdslagen, utan att det är fråga om ett tillfälligt stöd, ofta av engångsnatur, och ett allmänt stöd i det inledande skedet, som utgör en del av den vägledning och rådgivning som ges till dem som tas emot på kommunens kommunplatser. I yttrandena ansågs också att mottagandet av flyktingar inte förutsätter särskild socialvårdskompetens. I yttrandena konstaterades också att uppdelningen av tjänsterna och fördelningen av ansvaret mellan två organisationer ökar byråkratin och kostnaderna och kan leda till avbrott i tjänsterna. I yttrandena förespråkades möjligheten till lokal överenskommelse och beaktandet av redan planerade processer samt vikten av samarbete mellan kommunen och välfärdsområdet. En del kommuner och välfärdsområden föreslog också att om välfärdsområdets uppgifter utökas måste tillräckliga resurser tryggas för välfärdsområdena, och fördelningen av den kalkylerade ersättningen omprövas. 

Motiveringen har förtydligats utifrån yttrandena i fråga om socialvårdens natur och arbetsfördelningen mellan kommunen och välfärdsområdet. 

Sänkning av åldersgränsen för stödet för vuxenblivande för personer som anlänt som minderåriga utan vårdnadshavare

I flera yttranden motsatte man sig sänkningen av åldersgränsen för stöd för vuxenblivande för personer som anlänt som minderåriga utan vårdnadshavare. Bland annat riksdagens justitieombudsman, jämställdhetsombudsmannen och diskrimineringsombudsmannen var kritiska till sänkningen av åldersgränsen. Riksdagens justitieombudsman och social- och hälsovårdsministeriet föreslog att tillräckliga skyddsbestämmelser bereds i lagstiftningen, så att de tryggar kontinuiteten i tjänster som redan har inletts och som är nödvändiga för den unga personen. Enligt justitiekanslersämbetet bör bedömningen av konsekvenserna för de grundläggande rättigheterna kompletteras med en bedömning av konsekvenserna av att rättigheterna för minderåriga utan vårdnadshavare försvagas. I vissa av yttrandena ansågs det motiverat att den föreslagna ändringen är i linje med eftervården enligt barnskyddslagen. 

I yttrandena framhölls att stöd för vuxenblivande förebygger marginalisering, radikalisering och gängbrottslighet bland unga. Enligt en del av remissinstanserna strider förslaget mot de skrivningar i regeringsprogrammet som syftar till att förebygga marginalisering av unga och att öka ungas välbefinnande samt mot de skrivningar som syftar till att satsa på förmånligare förebyggande åtgärder. I flera yttranden konstaterades att en sänkning av åldersgränsen för stöd enligt integrationslagen för barn och unga som anlänt som minderåriga utan vårdnadshavare inte nödvändigtvis medför besparingar om kostnaderna bara överförs till en annan sektor. 

I yttrandena konstaterades att ändringen får olika sysselsättande effekter för de olika NTM-centralerna, eftersom ersättningsavtalen måste uppdateras. Därför föreslog en del NTM-centraler en tillfällig extra resurs för att genomföra lagändringen. 

Utgående från yttrandena föreslås det att i det andra lagförslaget införs en skyddsbestämmelse enligt vilken en kommun eller ett välfärdsområde som före ikraftträdandet av denna lag har gett en ung person, som vid ikraftträdandet är 23 år eller äldre, ett beslut om en stödåtgärd som avses i 27 §, ska ordna stödåtgärden för den unga personen i enlighet med beslutet. Kommunen eller välfärdsområdet kan i en sådan situation i enlighet med 49 § 1 mom. 1 punkten ansöka om ersättning för kostnaderna för tjänsten. Motiveringen har kompletterats i fråga om uppdatering av ersättningsavtalen eller ersättningsbesluten och hur mycket ytterligare resurser som krävs av NTM-centralen. Mot bakgrund av yttrandena har motiveringen kompletterats, särskilt när det gäller stödets subjektiva karaktär, dess konsekvenser och motiveringarna till lagstiftningsordningen. Motiveringen har också kompletterats bland annat ur ett jämställdhetsperspektiv och när det gäller konsekvensbedömningen. 

Främjande av invandrarmammors integration

I yttrandena stöddes statsandelsfinansiering för att främja invandrarmammors integration, men i en del av yttrandena ansågs finansieringen otillräcklig. Undervisnings- och kulturministeriet tog upp skrivningarna i regeringsprogrammen om att höja invandrarbarns deltagande i småbarnspedagogik och föreslog att det förtydligas att statsandelen beviljas på basis av antalet personer med främmande språk som modersmål. 

Motiveringen har kompletterats i fråga om fördelningen av finansieringen och i fråga om motiveringarna till småbarnspedagogik. 

Övriga yttranden

I yttrandena ansågs förslaget till ändring av 32 § vara bra. Enligt förslaget ska frivilliga studier som inletts under integrationsplanens gång och som inte slutförts vid planens slut kunna fortsättas utan avbrott. Enligt utvecklings- och förvaltningscentret vore det bra att föreskriva om undantaget också i 74 § i lagen om ordnande av arbetskraftsservice. I yttrandena understöddes ändringen av 68 § som förenklar processen för betalning av ersättning för offer för människohandel. 

Utvecklings- och förvaltningscentret lade i sitt yttrande fram ändringar i sina egna myndighetsuppgifter, särskilt i fråga om upprättande av basinformationsmaterial enligt 11 § samt statsbidragsmyndighetens uppgifter enligt 56 §. Dessutom föreslog utvecklings- och förvaltningscentret i sitt yttrande att arbetskraftsmyndigheten läggs till i 94 § om serviceproducentens rätt till information och 97 § om försäkringsskyldighet. Utvecklings- och förvaltningscentret föreslog dessutom att kommunen byts ut mot arbetskraftsmyndigheten i 95 § om sökande av ändring. Dessutom kunde 95 § ses över så att den också motsvarar innehållet i lagstiftningen om arbets- och näringstjänsterna 2024. 

I yttrandena understöddes utvidgningarna av rätten till information. Enligt justitiekanslersämbetet och justitieministeriet bör dock dataskyddsfrågorna behandlas närmare. I social- och hälsovårdsministeriets och Folkpensionsanstaltens yttranden tog man upp dataskyddsfrågor i anslutning till behandlingen av uppgifter om hur invandrarföräldrar som får hemvårdsstöd ska nås och lade fram det Koto-digi-system som för närvarande utvecklas för genomförandet som en alternativ lösning i stället för Folkpensionsanstaltens förmånsdatasystem Kelmu. 

Social- och hälsovårdsministeriet anser att förslaget till ändring av lagen om utkomstskydd för arbetslösa är tekniskt till sin natur och nödvändigt. 

På basis av utvecklings- och förvaltningscentrets yttrande har uppgiften enligt 11 § rörande basinformationsmaterial överförts från arbets- och näringsministeriet till utvecklings- och förvaltningscentret. Dessutom föreslås det att en formulering läggs till för ändring av 56 §, i vilken det i fråga om utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter som statsbidragsmyndighet hänvisas till statsunderstödslagen på motsvarande sätt som i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna. Utifrån utvecklings- och förvaltningscentrets yttrande fogas till propositionens första lagförslag ändringar i 94, 95 och 97 § som tekniska korrigeringar. 

Utgående från justitiekanslersämbetets yttrande har 32 a § kompletterats med ett bemyndigande att utfärda förordning för justering av det belopp som avses i paragrafen. Därtill har den felaktiga hänvisningen i 95 § 2 mom. avseende ett beslut enligt lagen om ordnande av kommunal arbetskraftsservice till 16 kap. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden korrigerats till en hänvisning till 17 kap. i lagen om ordnande av arbetskraftsservice. 

Motiveringen till regeringens proposition har på basis av yttrandena preciserats i fråga om bedömning av konsekvenserna för dataskyddet och grunderna för lagstiftningsordningen samt bedömningen av system- och underhållskostnaderna och de alternativa handlingsvägarna. 

Konsekvensbedömning

En del av remissinstanserna ansåg att det är bra att också de risker som ingår i propositionen har identifierats på ett heltäckande sätt. I yttrandena ansågs det vara en utmaning att de detaljerade skrivningarna i regeringsprogrammet genomförs som lagändringar även när nyttan av ändringen blir mindre än olägenheterna. 

Finansministeriet ansåg att bedömningarna av de ekonomiska konsekvenserna var grundliga och påpekade att det hade deltagit i diskussionerna till denna del. Enligt social- och hälsovårdsministeriet och barnombudsmannens byrå är det bra att konsekvenserna för barn har bedömts i propositionen. Barnombudsmannens byrå ansåg dock att förslagen till ändringar enligt regeringsprogrammet på många sätt försvagar barnens ställning och rättigheter och därför inte är godtagbara som sådana. Social- och hälsovårdsministeriet ansåg också att det är oroväckande att de förväntade konsekvenserna i många avseenden är negativa. Enligt justitieministeriet måste man i fråga om sänkningen av åldersgränsen göra en bedömning inte bara rörande jämlikheten utan även i förhållande till 19 och 22 § i grundlagen. I yttrandena efterlystes en noggrannare bedömning av konsekvenserna för jämställdheten mellan könen. Diskrimineringsombudsmannen föreslog i sitt yttrande att förslagen bör speglas mot målen för integrationsfrämjande tjänster, särskilt i fråga om delaktighet, jämställdhet och likabehandling. Enligt Förbundet för mänskliga rättigheter behövs en bedömning av konsekvenserna för de mänskliga rättigheterna. 

I propositionen har lagts till en bedömning av konsekvenserna för de grundläggande och mänskliga rättigheterna samt en bedömning av konsekvenserna i synnerhet för personer i utsatt situation, såsom invandrare med flyktingbakgrund eller funktionsnedsättning. Motiveringen har kompletterats särskilt i de punkter som handlar om konsekvenserna för invandrare, jämställdheten mellan könen och barn. 

6.2  Utlåtande av rådet för bedömning av lagstiftningen

Rådet för bedömning av lagstiftningen gav ett utlåtande om utkastet till proposition den 31 januari 2024. Rådet välkomnar att beredningen på grundval av propositionsutkastet verkar vara omsorgsfullt utförd och att det till exempel har använts olika metoder vid samrådet. Enligt rådet för bedömning av lagstiftningen innehåller förslaget en mångsidig och detaljerad konsekvensbedömning, där forskningsdata har använts och risker och osäkerhet har lyfts fram. Trots konsekvensanalysens detaljrikedom förblir de huvudsakliga konsekvenserna av förslagen oklara. Enligt rådet bör de huvudsakliga konsekvenserna sammanställas i en sammanfattning eller i en tabell som även omfattar de beräknade utgifterna för de offentliga finanserna och de besparingar som eftersträvas. Dessutom anser rådet för bedömning av lagstiftningen att propositionen skulle kunna innehålla en mer detaljerad beskrivning av de invandrargrupper som är föremål för den reglering som föreslås, med riktgivande uppgifter om antal och bakgrund i fråga om de här grupperna. Enligt rådet ger propositionsutkastet en god uppfattning om de viktigaste förslagen, men propositionen bör i möjligaste mån klargöra vilka som är de viktigaste problemen i nuläget och varför man arbetar med att ändra lagstiftningen. I propositionen skulle man dessutom kunna bedöma alternativa sätt att minska onödiga tolkningskostnader och öka integrationskundens eget ansvar. I propositionsutkastet skulle man dessutom kort kunna ta upp de risker som situationen vid gränsen mot Ryssland medför med tanke på uppnåendet av målen i propositionen. 

Till följd av rådets utlåtande har de huvudsakliga konsekvenserna sammanställts i en sammanfattning som omfattar de beräknade utgifterna för de offentliga finanserna och de besparingar som eftersträvas. I propositionen har också lagts till information om totalfinansieringen av integrationsfrämjandet på den nivå som det är möjligt att beskriva i detta sammanhang. I propositionen beskrivs närmare de invandrargrupper som berörs av den föreslagna regleringen och informationen om den övergripande bilden av invandringen har utökats. Propositionen har också kompletterats i fråga om de alternativa sätten att genomföra sänkningen av tolkningskostnaderna, och situationen vid gränsen mot Ryssland har behandlats kort i förhållande till målen i propositionsutkastet. Strävan har varit att komplettera propositionen även i andra avseenden. 

7.1  Lagen om främjande av integration (681/2023)

2 §. Tillämpningsområde. Det föreslås att den inledande meningen i 6 mom. ändras. I momentet föreskrivs det om tillämpningsområdet för bestämmelserna i 3 kap. om tjänster för minderåriga barn och unga som har kommit till landet utan vårdnadshavare och i 69 § om ersättning för kostnaderna för dessa. I motiveringen till 34 § nedan beskrivs närmare hur åldersgränsen för stöd för vuxenblivande föreslås sänkas från 25 till 23 år för minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare. Motsvarande ändring i åldersgränsen görs också i den inledande meningen i 2 § 6 mom. Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i ingressen i 6 mom. ändras till att motsvara den finska språkdräkten.  

3 §.Tillämpning av lagen på arbetssökande . Den lagstiftningsteknik som valts för lagen är att denna 3 § föreskriver om i vilka integrationsfrämjande tjänster enligt 2 kap. kommun avser arbetskraftsmyndigheten när kunden är en invandrare som registrerat sig som arbetssökande. Nedan föreslås en ny 32 a § som gäller den avgift som tas ut av invandraren eller integrationskunden för tolkningskostnader som uppkommit av oanvända tjänster. Det föreslås att 3 § 1 mom. ändras så att ansvaret för genomförandet av de åtgärder och tjänster som i denna lag har ålagts kommunen i fråga om en arbetssökande som avses i 3 § 1 mom. 3 punkten i lagen om ordnande av arbetskraftsservice (380/2023) ankommer på arbetskraftsmyndigheten enligt 1 punkten i det momentet, om inte något annat följer av annan lagstiftning, även vid tillämpning av den nya föreslagna 32 a §. I och med ändringarna kan arbetskraftsmyndigheten ta ut en avgift av invandraren eller integrationskunden för tolkningskostnader som uppkommit av oanvända tjänster. Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i 1 mom. ändras med avseende på namnet på lagen om ordnande av arbetskraftsservice och andra mindre ändringar. Ändringen är teknisk.  

5 §. Definitioner. Det föreslås att det saknade momentet i hänvisningen till 3 § 1 mom. 3 punkten i lagen om ordnande av arbetskraftsservice fogas till 6 punkten. Ändringen är teknisk.  

8 §. Kommunernas samarbete. Det föreslås att det saknade momentet i hänvisningen till 3 § 1 mom. 3 punkten i lagen om ordnande av arbetskraftsservice fogas till paragrafen. Ändringen är teknisk. Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i paragrafen ändras till att motsvara den finska språkdräkten.  

2 kap Integrationsfrämjande tjänster 

11 §. Basinformation om det finländska samhället. I 2 mom. föreslås det att ansvaret för att samordna, översätta och distribuera basinformationsmaterialet i stället för arbets- och näringsministeriet åläggs närings-, trafik- och miljöcentralernas utvecklings- och förvaltningscenter (nedan utvecklings- och förvaltningscentret ). Utvecklings- och förvaltningscentret har till uppgift att producera nationella material för integrationsfrämjandet, och därför lämpar sig också ovannämnda uppgift bättre för centret än för arbets- och näringsministeriet. Bestämmelser om utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter finns i 3 a § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna (897/2009). Paragrafen träder i kraft den 1 januari 2025. Enligt den är det centrets uppgift att sköta rådgivningen för arbetsgivare och personkunder om internationell rekrytering samt informationen om arbetslivet i Finland. Enligt 11 § i integrationslagen informeras invandrare om sina rättigheter och skyldigheter i det finländska arbetslivet och samhället. Dessutom informeras invandrare om servicesystemet och de integrationsfrämjande åtgärderna enligt det kapitlet. Ändringarna syftar till att förebygga överlappande arbete och anvisningar. Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i 2 mom. ändras till att motsvara den finska språkdräkten.  

32 §. Tillämpning av lagen om ordnande av arbetskraftsservice på frivilliga studier. Det föreslås att en sista mening fogas till 1 mom. så att övergången efter avslutad integrationsplan till sysselsättningsplan förtydligas. Bestämmelsen innehåller en hänvisning till 75 § i lagen om ordnande av arbetskraftsservice, vars 2 mom. föreskriver att det ska överenskommas om studier i sysselsättningsplanen innan de inleds. Den tillfogade meningen förtydligar tolkningen av dessa två lagar och främjar syftet med 32 § i den här lagen, att förebygga att studier avbryts på ett oändamålsenligt sätt när integrationsplanen avslutas. Syftet är att frivilliga studier som inletts under integrationsplanens giltighetstid och som är oavslutade när planen avslutas kan fortsättas direkt och att en sysselsättningsplan görs upp för invandraren. Studierna behöver då inte avbrytas i detta skede och villkoret om minst ett års avbrott enligt 74 § 2 mom. i lagen om ordnande av arbetskraftsservice är inte tillämpligt, utan studierna stöds fortsättningsvis enligt integrationslagen. Maximitiden för stöd för studier är den tid det tar att avlägga studierna eller högst 24 eller 48 månader på det sätt som föreskrivs i integrationslagen och lagen om ordnande av arbetskraftsservice. Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i 1 mom. ändras till att motsvara den finska språkdräkten.  

32 a §.Avgift för oanvända tjänster. Det föreslås en ny paragraf i slutet av kap. 2 enligt vilken en del av de kostnader för ordnande av tolkning som uppkommit för kommunen eller arbetskraftsmyndigheten kan tas ut av invandraren eller integrationskunden när denne utan godtagbart skäl och utan att ha avbokat tiden inte har kommit till mottagningen vid bokad tid. För invandrarnas del gäller bestämmelsen bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster eller utarbetande av en integrationsplan. De övriga tjänsterna enligt integrationslagen gäller integrationskunder, det vill säga invandrare för vilka det utarbetats en integrationsplan. Enligt 3 § i integrationslagen ankommer vid tillämpning på en arbetssökande ansvaret för genomförandet av de åtgärder och tjänster som i 12–32 § har ålagts kommunen på arbetskraftsmyndigheten enligt lagen om ordnande av arbetskraftsservice, om inte något annat följer av annan lagstiftning. Det föreslås att 3 § ändras så att det även med avseende på den nya 32 a § i fråga om åtgärder som ålagts kommunen är arbetskraftsmyndigheten som för arbetssökande ansvarar för ordnandet av åtgärder och tjänster.  

Oanvända tjänster föranleder kostnader för kommunen och arbetskraftsmyndigheten bland annat i form av lönekostnader för personal. Till mottagningar kring dessa tjänster enligt integrationslagen beställs dessutom ofta en tolk i förväg, och om invandraren inte kommit till mottagningen har kommunen eller arbetskraftsmyndigheten stått för kostnaden. En avgift kan tas ut när invandraren eller integrationskunden antingen som distansservice eller på byråmottagning har bokat eller fått sig bokad en mottagningstid för vägledning och rådgivning, för bedömning eller sektorsövergripande bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster, för utarbetande av en integrationsplan, en sektorsövergripande integrationsplan eller en integrationsplan för familjen eller för översyn av planen. 

Tolkbokningen kostar cirka 35–80 euro per timme för kommunen eller arbetskraftsmyndigheten beroende på tolkbyrån, beställaren, tolkningssättet, tidpunkten och tolkningsplatsen. Den genomsnittliga mottagningstiden vid bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster och vid utarbetandet av en integrationsplan vid en och samma mottagning är cirka 1–1,5 timmar. Separata kundmöten för bedömning eller uppgörande av en plan eller för vägledning och rådgivning kan vara kortare än så. Kostnaden för en mottagning som kunden inte avbokat och inte använt uppgår därmed i fråga om tolkningen till i genomsnitt cirka 35–120 euro. Bestämmelser om avgifter för oanvända tjänster finns i 3 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992, nedan klientavgiftslagen ). På motsvarande sätt som i den lagen föreslås det att maximibeloppet av avgiften enligt den här integrationslagen är 56,70 euro. Genom de föreslagna bestämmelserna eftersträvas utöver besparingar också styreffekter, det vill säga att kunderna mer sällan än för närvarande uteblir från bokade tjänster utan att avboka dem.  

Avgiften får tas ut endast en gång per tjänst som inte använts och avbokats, det vill säga per mottagningsgång. Kommunen eller arbetskraftsmyndigheten kan ta ut avgiften oberoende av om den bokade tolken kan anlitas för andra uppdrag. Fakturan för en tjänst som inte använts och avbokats får skickas utan att kunden först hörs. På fakturan anges det datum då kunden senast kan lämna in en redogörelse över varför tjänsten inte har använts och avbokats samt till vem redogörelsen ska lämnas. Kunden ska dock även ges möjlighet att redogöra för orsaken till att tjänsten inte har använts och avbokats, om kunden på eget initiativ tar kontakt för att utreda ärendet. 

På motsvarande sätt som i 3 § i klientavgiftslagen föreslås det att avgiften också enligt den här integrationslagen endast får tas ut om det inte ska anses oskäligt och kommunen eller arbetskraftsmyndigheten i samband med bokningen har meddelat att en i denna paragraf avsedd avgift kan komma att tas ut samt gett anvisningar om att tiden kan avbokas på förhand. Det är viktigt att säkerställa att invandraren har förstått att en avgift kan tas ut. 

Oskäligheten bedöms alltid från fall till fall, och vid bedömningen kan till exempel tas hänsyn till kundens unga ålder, långvariga svåra livssituation, utvecklingsstörning, minnessjukdom, neuropsykiatriska störningar eller psykiska problem. Det är alltid oskäligt att ta ut en avgift om kunden på grund av sina omständigheter inte har haft möjlighet att agera på något annat sätt i praktiken. Om kunden objektivt sett inte skäligen kan förutsättas komma ihåg eller kunna avboka en bokad tjänst, är det oskäligt att ta ut den avgift som avses i paragrafen. Skäligheten ska beaktas även i fråga om kunder som inte är läs- och skrivkunniga, som har nedsatt syn och hörsel eller funktionsnedsättningar eller som hör till andra specialgrupper. När skäligheten bedöms i samband med uttag av tolkningskostnader ska kommunerna och arbetskraftsmyndigheterna beakta barnets bästa i första hand, så att föräldrarnas utmaningar inte har följder som försvagar barnets ställning och rättigheter. 

Avgiften får tas ut endast om det inte finns någon godtagbar orsak till att tjänsten inte använts och inte avbokats. Godtagbara orsaker är åtminstone sådana akuta skäl som hänför sig till omständigheterna och som kunden inte har haft möjlighet att påverka och inte har känt till när tiden har bokats. 

Exempelvis akut insjuknande eller olycksfall kan också vara godtagbara orsaker. Det är också en godtagbar orsak om en person inte kommer till mottagningen på grund av att den transport som hen beställt är försenad eller inte anländer alls. En godtagbar orsak kan dessutom vara en akut kris som drabbat kunden eller hens familj, såsom förlust av en närstående och den handlingsoförmåga som krisen orsakat. Ovannämnda omständigheter kan på olika sätt begränsa möjligheten att i tid söka sig till en avtalad mottagning. 

På motsvarande sätt som i fråga om avgifter för oanvända tjänster inom social- och hälsovården är kunden skyldig att lämna kommunen eller arbetskraftsmyndigheten en redogörelse över godtagbara orsaker som gör det befogat att återkalla eller gottgöra avgiften. Kunden kan dock lämna en redogörelse redan innan fakturan skapas eller skickas, och då skickas fakturan inte alls om det finns en godtagbar orsak till att tjänsten blivit oanvänd. Bestämmelser om sökande av ändring finns i 95 §. 

Bedömningen bör också beakta kundens betalningsförmåga. Det finns också skäl att i skälighetsbedömningen beakta att en arbetssökande invandrares försummelse av tidsbokning kan ha andra påföljder såsom förlust av arbetslöshetsförmån. Till skillnad från de situationer som avses i klientavgiftslagen har invandraren eller integrationskunden sannolikt inte själv bokat tiden utan den har bokats för hen av kommunen eller arbetskraftsmyndigheten och personen har sedan inbjudits. Till exempel arbetskraftsmyndighetens inbjudningar är förpliktande vid äventyr att kunden förlorar sin arbetslöshetsförmån. Mottagningstider hos social- och hälsovården bokas vanligen av kunden själv eller av kundens företrädare eller med kundens samtycke eller på kundens begäran. Mottagning hos de integrationsfrämjande tjänsterna bokas ofta av en anställd hos arbetskraftsmyndigheten eller kommunen, och invandraren eller integrationskunden är skyldig att infinna sig. I synnerhet den första bokningen för bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster kan vara en bokning som invandraren inte nödvändigtvis kunnat förvänta sig utan får information om i samband med bokningen. Invandraren informeras då om bokningen, också om den avgift som kan tas ut av hen om hen inte infinner sig vid bokad tid, och får anvisningar om hur tiden kan avbokas. Invandraren har alltså i princip inte begärt bedömningen på eget initiativ. En bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster kan förutom för de i lag definierade målgrupperna såsom arbetssökande, mottagare av utkomststöd eller hemvårdsstöd och personer med flyktingbakgrund också göras för andra invandrare som begär det och behöver det. I dessa fall kan personens situation jämställas med situationer enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården då personen själv begärt en mottagningstid. 

Uppgifter om uttag av avgift samt om avbokning av tid ska lämnas så att kunden tillräckligt väl förstår innehållet i dem. Kommunen eller arbetskraftsmyndigheten ska i samband med tidsbeställningen informera invandraren om att det kan medföra kostnader för hen om hen uteblir från en mottagning utan grund och utan att avboka tiden. Med hänsyn till invandrarens språkkunskaper ska informationen ges så att invandraren förstår den. Informationen ska i princip ges skriftligen och vid behov ska invandraren få en påminnelse om den bokade tiden. En färdig textbotten med information om avgiften och avbokningen kan beredas riksomfattande av utvecklings- och förvaltningscentret och översättas till de flesta språk som används inom de finländska integrationstjänsterna, varmed arbetskraftsmyndigheterna och kommunerna har information att ge invandrarna i samband med bokning av mottagningstider. 

Ett undantag är en icke-läskunnig invandrare, som utöver eller i stället för den skriftliga informationen ska informeras muntligen. En möjlighet är att på det riksomfattande planet ta fram instruktiva metoder för förmedling av samma information om avgiften och avbokandet som ges genom det meddelande som kräver synförmåga och läskunnighet, och att instruera mottagarna i att använda de olika metoderna. Anvisningar om bokning kan ges till exempel genom en inspelning där man konstaterar att den bokade mottagningstiden står i det skriftliga meddelandet (textmeddelande eller brev). Då kan samma inspelning användas med flera kunder. I det inspelade meddelandet kan man ge anvisningar om läsning av textmeddelandet eller brevet med hjälp av till exempel telefonens röstfunktioner eller annat stöd. Vid behov anlitas tolk. Genom dylika åtgärder kan man säkerställa att invandrarna har fått informationen om den eventuella avgiften och anvisningarna för avbokning och på så sätt förhindra ojämlik behandling av invandrare och andra kundgrupper. 

Även invandrare med synnedsättning och döva invandrare ska beaktas när man informerar om avgiften. Bestämmelser om tolkning till teckenspråk finns i teckenspråkslagen (359/2015) och lagen om tolkningstjänst för handikappade personer (133/2010). Invandrare som inte kan läsa eller som har nedsatt syn och döva invandrare ska vid behov assisteras, om redogörelsen för återkallande av avgiften ska lämnas skriftligt. Avgiften får inte tas ut när det är fråga om tolkning mellan finska och svenska eller om tolkning till finskt eller finlandssvenskt teckenspråk. Närmare bestämmelser om avgiftsfriheten i ovannämnda situationer finns i lagen om tolkningstjänst för handikappade personer och språklagen (423/2003). 

Kommunerna vidtar redan nu olika arrangemang för uttag av klientavgifter, till exempel avgifter för småbarnspedagogik. De ska också fastställa hur avgifterna tas ut och hur uttaget av dem följs upp. I synnerhet i större städer kan det finnas separata enheter för ekonomitjänster som sköter olika uppgifter i anslutning till försäljnings- och inköpsfakturering. Kommunerna kan också anlita en utomstående tjänsteleverantör för teknisk fakturering och uttag av avgifter. 

Avgift får inte tas ut hos en kund under 18 år. Motsvarande begränsning finns i 3 § i klientavgiftslagen. Bestämmelsen skyddar minderåriga kunder, som i regel är mindre bemedlade och har en mycket begränsad ekonomisk självbestämmanderätt, mot eventuella utsökningar och därav följande anteckningar om betalningsstörningar som oskäligt skulle kunna komplicera livet för en ung person. 

I 2 mom. föreslås det en bestämmelse om dröjsmålsränta som i huvudsak motsvarar 16 § i klientavgiftslagen. Det föreslås att avgifter som i enlighet med 3 mom. påförts med stöd av 1 mom. samt dröjsmålsränta som tas ut med stöd av 2 mom. ska vara direkt utsökbara. Bestämmelser om uttag av dessa finns i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). Omprövning av ett beslut eller en faktura som gäller avgifter får begäras. Begäran om omprövning riktas till den kommun eller arbetskraftsmyndighet som påfört avgiften. Bestämmelser om sökande av ändring finns i 95 § i integrationslagen. 

I 4 mom. föreslås det en bestämmelse om justering och höjning av kundavgiften som motsvarar 3 § i klientavgiftslagen. 

I 5 mom. föreslås det en bestämmelse om bemyndigande att utfärda förordning, med stöd av vilken bestämmelser om det belopp som avses i denna paragraf utfärdas vartannat år genom förordning av arbets- och näringsministeriet. 

Den föreslagna avgiften för tolkningskostnader som enligt 32 a § tas ut för oanvända tjänster gäller inte åländska myndigheter, eftersom bestämmelser om integrationsfrämjande tjänster finns i Ålands landskapslag om främjande av integration och även arbetskraftsservicen på Åland ordnas av landskapets myndighet, inte arbetskraftsmyndigheten såsom på fastlandet. 

34 §.Stöd för barn och unga personer som har kommit till landet som minderåriga och utan vårdnadshavare. Enligt integrationslagen ska stöd för ett barn eller en ung person som kommit till landet utan vårdnadshavare ordnas efter hens individuella behov, av välfärdsområdet på det sätt som avses i socialvårdslagen och av kommunen som en del av de tjänster som vilar på kommunens ansvar. Välfärdsområdet och kommunen ska samordna sina tjänster för ensamkommande barn och unga. Ansvaret för att ordna social- och hälsovårdstjänster har sedan 2023 vilat på välfärdsområdena, som numera tillsammans med kommunerna ansvarar för stödet till ensamkommande barn och unga.  

Det föreslås att åldersgränsen i 2 mom. i fråga om stöd för vuxenblivande sänks från 25 till 23 år. Sedan 2020 har åldersgränsen för eftervård enligt barnskyddslagen och stöd enligt integrationslagen varit 25 år, mot tidigare 21 år. Bakgrunden till den ändringen beskrivs närmare i motiveringen till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av 27 och 49 § i lagen om främjande av integration (RP 79/2020 rd). Genom lagen om ändring av barnskyddslagen (1283/2023) sänktes även den övre åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet till 23 år. Lagändringen enligt den lagen blir tillämplig samtidigt som det andra lagförslaget i den här propositionen om ändring av 27 och 49 § i den gällande integrationslagen avses träda i kraft, det vill säga från och med den 1 juli 2024. Det första lagförslaget i den här propositionen gäller den integrationslag som träder i kraft den 1 januari 2025 och som upphäver den lag med samma namn som för närvarande är i kraft. Därför föreslås motsvarande ändringar i 34 och 69 § i det första lagförslaget. Dessutom ändras tillämpningsområdet för 2 § 6 mom. på ovan anförda sätt. Motsvarande förslag finns också i det andra lagförslaget i propositionen. 

Lagändringen träder i kraft utan övergångsperiod eller gradering till den del att den subjektiva rätten till stödet upphör vid 23 års ålder även för unga som börjat omfattas av stödet före lagändringen under den gällande lagens tid. Stödet för vuxenblivande är en subjektiv rätt från och med den 1 januari 2025 i och med den nya integrationslagen. När stödet för vuxenblivande enligt integrationslagen upphör har de unga ändå tillgång till de allmänna tjänsterna och stödsystemen inom social- och hälsovården samt utkomstskydd och stöd för boende, utbildning och sysselsättning. När stödet upphör går man tillsammans med de unga igenom vilka tjänster de har att tillgå. Kommunen och välfärdsområdet kan även i fortsättningen stödja en ung person i att bli självständig, även om hen inte har subjektiv rätt till stöd för vuxenblivande. 

Frågan har bedömts närmare med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna och konsekvenserna i propositionens avsnitt 4.2 och 12. 

39 §.Arvodet till företrädaren och kostnader . Inga ändringar i sak föreslås i momentet. I 1 mom. föreslås det en lagteknisk ändring så att endast kortnamnet används i stället för utvecklings- och förvaltningscentrets officiella namn och kortnamn, eftersom myndigheten i och med den föreslagna ändringen i 11 § nämns första gången i lagen redan i 11 §.  

Dessutom föreslås det mindre språkliga preciseringar i paragrafen och ändring av den svenska språkdräkten så att den motsvarar den finska språkdräkten. 

44 §.Kommunens uppgifter som gäller mottagande av personer som anvisats till kommunplats. Det föreslås en ändring i 1 mom. enligt vilket en annan kommun än en kommun som hör till landskapet Åland ansvarar för uppgifterna i anslutning till mottagandet av en person som anvisas till en kommunplats, till den del det inte är fråga om social- och hälsovårdsuppgifter. I momentet preciseras att det är välfärdsområdet som ansvarar för social- och hälsovårdsuppgifterna. Inga ändringar föreslås i 2 och 3 mom.  

I motiveringen till propositionen (RP 208/2022 rd) beskrivs uppgiftsfördelningen mellan kommunen och välfärdsområdet vid mottagandet av personer som anvisas till kommunplatser. Till exempel mottagandet av en kvotflykting på flygplatsen har ålagts kommunen men så att personen ska tas emot av välfärdsområdet om hen har behov av social- och hälsovård. I motiveringen beskrivs också att möbleringen av bostaden till nödvändiga delar och anskaffningarna för de första dagarna är antingen kommunens eller välfärdsområdets uppgift. När välfärdsområdet skaffar ovannämnda utrustning till bostaden ska ett beslut om utkomststöd sökas på förhand för den som anvisas till en kommunplats och då kan välfärdsområdets anställda göra anskaffningarna med den betalningsförbindelsen. 

I regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering finns dessutom en skrivning enligt vilken de uppgifter som påförs kommunerna i och med den nya lagen om främjande av integration återtas, till exempel hjälp med butiksbesök. Den här lagändringen syftar till att klargöra arbetsfördelningen mellan kommunen och välfärdsområdet. Kommunen ansvarar för beredskapen för mottagandet och relaterade arrangemang på förhand samt för samordningen av tjänsterna i det inledande skedet och för tjänsterna till den del de inte hör till välfärdsområdets ansvar och grundar sig på ett individuellt servicebehov enligt socialvårdslagen. Stödbehovet beskrivs i 11 § i socialvårdslagen (1301/2014). Enligt den ska socialservice ordnas 1) som stöd för att klara av det dagliga livet, 2) för stödbehov med anknytning till boende, 3) för behov av ekonomiskt stöd, 4) för att förhindra marginalisering och främja delaktighet, 5) för stödbehov på grund av närstående- och familjevåld samt annat våld eller utnyttjande eller annan illabehandling, 6) för stödbehov i anslutning till akuta krissituationer, 7) för att stödja en balanserad utveckling och välfärd hos barn, 8) för stödbehov på grund av missbruk av berusningsmedel, annat beroendebeteende, psykisk ohälsa eller annan sjukdom, skada eller åldrande, 9) för stödbehov med anknytning till fysisk, psykisk, social eller kognitiv funktionsförmåga, 10) för att stödja anhöriga och närstående till personer som behöver stöd. Enligt 43 § 3 mom. i integrationslagen ska kommunen höra välfärdsområdet innan beslutet om mottagande fattas, om den person som anvisas till en kommunplats utifrån förhandsuppgifter som erhållits i urvalsprocessen har uppenbara behov av social- och hälsovårdstjänster. Kommunen och välfärdsområdet kan med stöd av det behov av socialservice som de känner till avtala om att välfärdsområdet deltar i mottagandet och i ordnandet av tjänster redan innan en kvotflykting kommer till Finland. Efter ankomst hänvisar kommunen vid behov personen till välfärdsområdet för en individuell bedömning av servicebehovet enligt socialvården. 

I princip ordnar kommunen en bostad för den som anvisats till en kommunplats, och personen möblerar bostaden och skaffar behövliga bruksvaror själv. Ett undantag utgörs av personer som behöver tjänster inom det så kallade stödda boendet till följd av behovet av social- och hälsovårdstjänster samt ensamkommande barn för vilkas boendearrangemang välfärdsområdet ansvarar. Nödvändiga möbler, livsmedel och förnödenheter för de första dagarna skaffas för kvotflyktingar innan de anländer till Finland. Om det handlar om nödvändig utrustning av bostaden i samband med att kommunen ordnar en bostad, och inte individuella behov av socialservice, ansvarar kommunen för möbleringen av bostaden och utrustandet för de första dagarna. Kommunen ersätts för kostnader för förberedelser för mottagande med stöd av integrationslagen. Välfärdsområdet ska vid behov på förhand söka ett beslut om utkomststöd för kvotflyktingar och andra personer som anvisas till kommunplatser och som har uppenbara behov av boenderelaterade social- och hälsovårdstjänster. Med beslutet kan välfärdsområdet på förhand skaffa nödvändig utrustning till bostaden och till exempel mat för de första dagarna. 

Samarbete mellan kommunen och välfärdsområdet är nödvändigt och överlappande arbete ska undvikas. 

Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i momentet ändras till att motsvara den finska språkdräkten. 

56 §.Utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter. I 1 mom. föreslås en ny 5 punkt enligt vilken utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter också omfattar andra uppgifter enligt den här lagen. Bakom ändringen ligger den föreslagna ändringen i 11 §, enligt vilken utvecklings- och förvaltningscentret ansvarar för att samordna, översätta och distribuera basinformationsmaterialet om det finländska samhället. I 1 mom. 3 och 4 punkten införs dessutom lagtekniska korrigeringar i och med att förteckningen får en ny 5 punkt.  

Det föreslås att utvecklings- och förvaltningscentret i enlighet med 2 mom. kan vara statsbidragsmyndighet beträffande integrationsfrämjande i sådana uppgifter som avses förutom i 12 § i statsunderstödslagen också i den lagens 19, 21 och 22 §. Uppgifterna i fråga hänför sig till betalning och återkrav av statsunderstöd. Utvecklings- och förvaltningscentret sköter jämsides med närings-, trafik- och miljöcentralen även tillsynsuppgifter enligt 15 § i statsunderstödslagen. Utvecklings- och förvaltningscentret sköter redan nu dessa uppgifter som statsbidragsmyndighet, och uppgiften är därför inte ny för centret. 

I paragrafen om utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter föreslås ett nytt 3 mom. med stöd av vilket de uppgifter i anslutning till integrationsfrämjande som föreskrivs för centret enligt den här lagen kan preciseras genom förordning av statsrådet. I 3 a § i lagen om ändring av lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna (382/2023) föreskrivs det om motsvarande bemyndigande att utfärda förordning om utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter. Det föreslagna tillägget stöder genomförandet av de nya uppgifterna, som enligt 56 § i integrationslagen tidigare ålagts utvecklings- och förvaltningscentret. Preciseringen på författningsnivå av utvecklings- och förvaltningscentrets uppföljnings-, utvärderings- och informationsuppgift enligt den paragrafens 1 mom. 1 punkt ökar insynen och förutsebarheten i strukturen för hänvisning till statens integrationstjänster. Preciseringen av utvecklings- och förvaltningscentrets uppgift att följa upp och utvärdera integrationsfrämjandet stöder den nationella uppföljningen enligt 53 § i integrationslagen av lika tillgång och av kostnadsutvecklingen inom de integrationsfrämjande tjänsterna. Genom den mer detaljerade regleringen säkerställs det att den nationella uppföljningen grundar sig på rättidig och tillräcklig information. 

Dessutom föreslås det mindre språkliga och tekniska preciseringar i paragrafen och ändring av den svenska språkdräkten så att den motsvarar den finska språkdräkten. 

60 §. Statsandel. Det föreslås att paragrafen i fortsättningen har två moment i stället för ett. Det inledande stycket ändras enligt förslaget så att hänvisningen till lagen om statsandel för kommunal basservice (618/2021) flyttas till ett eget 2 mom. Ändringar föreslås även i punkterna i 1 mom. I 1 mom. föreslås det en ny 4 punkt, enligt vilken kommunen beviljas statsandel för främjande av integrationen av föräldrar som vårdar sina barn hemma. Den nuvarande 4 punkten blir därmed den nya 5 punkten. Det föreslås inga ändringar i 1 mom. 1–3 punkten. Bestämmelsen hänför sig till regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering, enligt vilket kommunerna från och med 2025 beviljas fem miljoner euro för att förbättra ställningen för invandrarmammor. Med den finansieringen kan kommunerna till exempel ordna integrationsfrämjande språkkurser på deltid och andra tjänster som lämpar sig för föräldrar som vårdar barn hemma, och för att genomföra tjänsterna finansiera barnavården till exempel via den öppna småbarnspedagogiken för den tid då föräldrarna deltar i integrationsfrämjande tjänster.  

Föräldrar som vårdar sina barn hemma kan informeras om barnens rätt till småbarnspedagogik, vilket främjar barnens integration och ger föräldern möjlighet att delta till fullo i de integrationsfrämjande tjänsterna. I enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering höjs deltagandet i småbarnspedagogik särskilt i fråga om barn över tre år och särskilda åtgärder inriktas på att höja deltagandet i småbarnspedagogik bland barn med invandrarbakgrund. Det bör dock beaktas att deltagande i daghemsverksamhet eller familjedagvård enligt lagen om småbarnspedagogik (540/2018) är ett hinder för att erhålla hemvårdsstöd. Hemvårdsstödet kan vara en viktig form av ekonomiskt stöd för familjerna. Stödet är dock ett hinder för tillgodoseendet av barnets rätt till småbarnspedagogik, om familjen beslutar ta ut det. 

Den öppna småbarnspedagogiken eller klubbverksamheten uppfyller inte syftet med ovannämnda skrivning i regeringsprogrammet såtillvida att öppen småbarnspedagogik inte är tillgänglig i alla kommuner, eftersom kommunen inte är skyldig att ordna sådan. Den öppna småbarnspedagogikens verksamhetsformer, personalens utbildning och behörighet varierar också mellan de kommuner som ordnar verksamheten. Klubbverksamheten regleras inte i lagen om småbarnspedagogik. Klubbverksamhet kan ordnas inom ramen för den öppna småbarnspedagogiken, men även den varierar till sin praxis och personal. När den öppna småbarnspedagogiken är högklassig främjar även den barnens utveckling, lärande och integration i det finländska samhället. När kommunen tar fram integrationsfrämjande tjänster som lämpar sig för föräldrar som vårdar sina barn hemma kan den dra nytta av de modeller och förfaringssätt som utvecklats inom bland annat verksamheten Föräldrarna med i skolan och arbetslivet samt projekten Från familjeledighet till arbetslivet och Tydlig riktning. Konsekvenserna beskrivs närmare i avsnitt 4.2. 

Enligt 45 § i integrationslagen ska kommunen vid planering av integrationsfrämjandet ställa upp mål åtminstone för invandrarnas sysselsättning, utbildning, välfärd och hälsa, boende, delaktighet, jämställdhet och likabehandling, möjligheter att upprätthålla det egna språket och den egna kulturen och för främjande av goda befolkningsrelationer samt fastställa åtgärder, ansvariga aktörer, samarbete och uppföljning som stöder målen. Kommunen kan också granska främjandet av invandrarmammors integration med dessa indikatorer, till exempel i perspektiv av likabehandling eller delaktighet. 

Dessutom ändras paragrafen genom ett nytt 2 mom. som hänvisar till lagen om statsandel för kommunal basservice, och den svenska språkdräkten ändras till att motsvara den finska språkdräkten. 

61 §.Kalkylerad ersättning till kommunen. Enligt 2 mom. ska till en kommun i landskapet Åland av statens medel betalas kalkylerad ersättning för att ta emot de personer som avses i 2 § 3 och 4 mom. samt för att ordna de uppgifter och den tolkning som avses i landskapslagen om främjande av integration. I momentet föreslås ingen ändring, men eftersom kommunerna i landskapet Åland inte omfattas av statsandelssystemet betalas en del av den ovan i motiveringen till 60 § beskrivna finansieringen för att förbättra ställningen för invandrarmammor till kommunerna i landskapet Åland som en del av den kalkylerade ersättningen. Den kalkylerade ersättningen till kommunerna i landskapet Åland skiljer sig från den kalkylerade ersättningen till kommunerna på fastlandet både på grund av detta och i vissa andra avseenden, såsom att den kalkylerade ersättningen till kommunerna på fastlandet som gäller 18 år fyllda det första året också inkluderar finansieringen av integrationsutbildning som ordnas som arbetskraftsutbildning, medan arbetskraftsservicen i landskapet Åland hör till utgifterna för landskapets självstyrelse och medel för finansieringen av dem överförs från statsbudgeten till landskapet Åland. Närmare bestämmelser om kalkylerad ersättning utfärdas genom förordning av statsrådet.  

Regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering innehåller olika sparmål. Enligt regeringsprogrammet förkortas ersättningstiden för kalkylerad ersättning som betalas med stöd av integrationslagen. Dessutom minskas kommunens uppgifter i främjandet av integration, exempelvis när det gäller hjälp med butiksbesök. Den kalkylerade ersättningen har bland annat täckt samordningen av mottagandet av flyktingar samt vägledningen, rådgivningen och den övriga integrationsfrämjande verksamheten. När stödet till kommunerna och välfärdsområdena minskar överförs med hjälp av rådgivning ansvar på invandraren själv och invandrarens egen aktivitet erkänns i främjandet av det egna aktörskapet samt i uträttandet av praktiska ärenden såsom butiksbesök. 

Det föreslås att ersättningstiden för kalkylerad ersättning enligt 3 mom. förkortas från tre till två år i fråga om sådana personer som avses i 2 § 3 och 4 mom., exempelvis personer som får internationellt skydd och deras familjemedlemmar. De kostnader som täcks med den kalkylerade ersättningen inriktas på de första åren efter det att invandraren kommit till landet. Kalkylerad ersättning betalas till kommunen för att ta emot personer, för att bedöma deras kompetens och behov av integrationstjänster, för att utarbeta en integrationsplan, för vägledning och rådgivning samt för att ordna flerspråkig samhällsorientering, integrationsutbildning, tolkning och andra integrationsfrämjande tjänster. Till en kommun i landskapet Åland betalas av statens medel kalkylerad ersättning för att ta emot de personer som avses i 2 § 3 och 4 mom. samt för att ordna de uppgifter och den tolkning som avses i landskapslagen om främjande av integration. 

En stor del av kostnaderna uppkommer under den tid integrationsplanen är i kraft, då invandraren får flest tjänster samt vägledning och rådgivning av kommunen. I enlighet med den integrationslag som träder i kraft den 1 januari 2025 förkortas maximitiden för integrationsplanen från tre till två år, och därmed föreslås det att ersättningstiden för kalkylerad ersättning förkortas i motsvarande mån. 

Ersättningstiden för kalkylerad ersättning som betalas för kvotflyktingar föreslås på motsvarande sätt förkortas från fyra till tre år. Ersättningstiden för kvotflyktingars familjemedlemmar är i praktiken redan nu knuten till kvotflyktingarna, och därför föreslås språkdräkten i bestämmelsen preciseras till denna del. Kvotflyktingar kan ha sådana särskilda behov som kräver att maximitiden för deras integrationsplan förlängs, till exempel på grund av låg utbildning eller behov av många olika tjänster. Som särskilda åtgärder kan betraktas till exempel utbildning i läs- och skrivkunskaper eller deltagande i rehabilitering. Integrationsplanens varaktighet är dock individuell och inte bunden till tiden för kalkylerad ersättning. 

Dessutom föreslås det att den kalkylerade ersättning som i enlighet med 3 mom. betalas för tre år betalas från den tidpunkt som avses i 59 §. Det handlar om en teknisk ändring där paragrafen ändras till att motsvara språkdräkten i 62 § 3 mom., som hänvisar till den tidpunkt som avses i 59 §. Det föreslås också att den svenska språkdräkten i momentet ändras till att motsvara den finska språkdräkten. 

62 §. Kalkylerad ersättning till välfärdsområdet och hälso- och sjukvårdsmyndigheten i landskapet Åland. Det föreslås att ersättningstiden för kalkylerad ersättning enligt 3 mom. förkortas från tre till två år i fråga om sådana personer som avses i 2 § 3 och 4 mom., exempelvis personer som får internationellt skydd och deras familjemedlemmar, och från fyra till tre år i fråga om kvotflyktingar och deras familjemedlemmar. De kostnader som täcks med den kalkylerade ersättningen inriktas på de första åren efter det att invandraren kommit till landet. Kalkylerad ersättning betalas till välfärdsområdena för deltagande i den sektorsövergripande bedömningen av kompetens och behovet av integrationstjänster och för deltagande i utarbetandet av den sektorsövergripande integrationsplanen samt för ordnandet av andra integrationsfrämjande tjänster och tolkning. Till hälso- och sjukvårdsmyndigheten i landskapet Åland betalas av statens medel kalkylerad ersättning för att ta emot de personer som avses i 2 § 3 och 4 mom. samt för att ordna de uppgifter och den tolkning som avses i landskapslagen om främjande av integration.  

Kalkylerad ersättning till välfärdsområdet och till hälso- och sjukvårdsmyndigheten i landskapet Åland betalas för samma tid som kalkylerad ersättning till kommuner. Ändringen beskrivs närmare i motiveringen till 61 §. 

Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i momentet ändras till att motsvara den finska språkdräkten. 

68 §. Ersättning för kostnader för tjänster och stödåtgärder till offer för människohandel. I syfte att minska den administrativa bördan föreslås det att utlåtandet från förläggningen i Joutseno, det vill säga hjälpsystemet för offer för människohandel, i 2 mom. stryks. Det främsta syftet med utlåtandet har varit att informera närings-, trafik- och miljöcentralen om huruvida en person omfattas av hjälpsystemet för offer för människohandel, eftersom dessa personer i lagstiftningen definieras som sådana offer för människohandel för vilka kostnader för tillhandahållna tjänster ersätts med stöd av integrationslagen.  

I praktiken har närings-, trafik- och miljöcentralens begäranden om utlåtande varierat till innehållet i fråga om hur noggrant de tillhandahållna tjänsterna har beskrivits. En alltför noggrant avgränsad tjänstebeskrivning kan leda till att nya utlåtanden måste begäras i samband med andra tjänster. Dessutom har man i begärandena om utlåtanden behövt ta hänsyn till frågor som rör behandling av känsliga uppgifter. Dessa aspekter har i praktiken fått närings-, trafik- och miljöcentralerna att främst använda formuleringar på allmän nivå. Utlåtandena från förläggningen i Joutseno har på motsvarande sätt varierat med avseende på hur kraftigt man tagit ställning till om servicebehovet har kunnat hänföras till personens ställning som offer för människohandel. Det kan vara svårt att i efterhand bedöma vilken tjänst som satts in på grund av offerställningen, särskilt med tanke på att servicebehovet kan vara komplext. 

Därför föreslås det att närings-, trafik- och miljöcentralen ska säkerställa att personen omfattas av hjälpsystemet för offer för människohandel. Detta kan göras med hjälp av användarrättigheter till informationssystemen eller genom att hjälpsystemet tillfrågas om saken till exempel per telefon. Uppgifter om offer för människohandel som omfattas av hjälpsystemet lagras i Migrationsverkets ärendehanteringssystem UMA. Systemtekniskt är det möjligt att bevilja en användare vid närings-, trafik- och miljöcentralen rättigheter så att hen ser om personen omfattas av hjälpsystemet, det vill säga om personens ärende har inletts, utan att se de relaterade handlingarna. Även närings-, trafik- och miljöcentralernas utvecklings- och förvaltningscenter (nedan utvecklings- och förvaltningscentret ) kan när ersättningar betalas exempelvis genom stickprov kontrollera om den person som tjänsterna gäller fortfarande omfattas av hjälpsystemet. Närmare bestämmelser om närings-, trafik- och miljöcentralens och utvecklings- och förvaltningscentrets rätt till information finns i 90 §. Med avseende på integritetsskyddet har frågan behandlats närmare särskilt i avsnitt 4.2.3 och 12.4.  

Närings-, trafik- och miljöcentralen har fattat beslut om ersättning för kostnader för tjänster och stödåtgärder som tillhandahållits offer för människohandel på samma sätt som i fråga om kostnader för mottagningsberedskap, ersättning för särskilda kostnader och ersättning för kostnader för tjänster som tillhandahållits minderåriga barn och unga som kommit till landet utan vårdnadshavare. Utvecklings- och förvaltningscentret betalar ersättningar på basis av detta beslut. Beslutet är också en central del av den sökandes rättssäkerhet eftersom det är möjligt att söka ändring i det. Därför föreslås det att motsvarande bestämmelse om närings-, trafik- och miljöcentralens beslut som föreskrivits för ovannämnda andra ersättningar tas in i 68 § genom ett nytt 3 mom. Kommunen och välfärdsområdet ska ersättas för kostnader som orsakas av åtgärder och tjänster som tillhandahålls offer för människohandel på grund av deras specialbehov till följd av deras ställning som offer på samma sätt som förut, och ingen ändring föreslås i ersättningen för kostnaderna. 

Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i paragrafen ändras till att motsvara den finska språkdräkten. 

69 §. Ersättning för ordnande av boende eller stöd för barn och unga personer som har kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare. Enligt 1 mom. ska välfärdsområdet ersättas för kostnaderna för de tjänster som avses i 33 och 34 § och som tillhandahålls ett barn eller en ung person som anlänt som minderårig och utan vårdnadshavare. Enligt 2 mom. ska en kommun som hör till landskapet Åland ersättas för kostnader som motsvarar de kostnader som avses i 1 mom. och som orsakas av tjänster som tillhandahålls ett ensamkommande barn eller en ung person. Kostnaderna ersätts till dess personen fyller 25 år. I de finskspråkiga 1, 2 och 4 mom. föreslås ingen ändring. Det föreslås att den i 3 mom. föreskrivna åldersgränsen för ersättningar sänks till 23 år på samma sätt som det föreslås att åldersgränsen för stöd för vuxenblivande i 34 § sänks från 25 till 23 år. Ändringen motiveras närmare i motiveringen till 34 §. Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i rubriken och i 1, 2 och 4 mom. ändras till att motsvara den finska språkdräkten.  

71 §.Skyldighet att betala tillbaka ersättning. Det föreslås att författningsnumret på räntelagen stryks ur 2 mom. Ändringen är teknisk och föranleds av den nya 32 a § i det första lagförslaget som hänvisar till räntelagen. Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i momentet ändras till att motsvara den finska språkdräkten.  

84 §.Rätt att få information för att nå personer som ska omfattas av tjänster i enlighet med integrationsprogrammet. Det föreslås att den svenska språkdräkten i 1 mom. ändras till den rätta formen ”de uppgifter som är nödvändiga”. På finska föreslås ingen ändring i sak i 1 mom.  

Det föreslås att en bestämmelse fogas till 2 mom. enligt vilken Folkpensionsanstalten avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna ska lämna de uppgifter till kommunen som är nödvändiga för den bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster som avses i 14 § i fråga om en invandrare på vilken denna lag tillämpas och som får hemvårdsstöd enligt lagen om stöd för hemvård och privat vård av barn. Dessutom föreskrivs det att Folkpensionsanstalten av Migrationsverket och Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata ska få uppgifter om en invandrares hemkommun och uppehållstillstånd och samköra dessa uppgifter med sina uppgifter om hemvårdsstöd. Folkpensionsanstalten kan utnyttja uppgifter om hemkommun och uppehållstillstånd som anstalten förfogar över med stöd av annan lagstiftning. Därefter ska Folkpensionsanstalten lämna ut en färdig förteckning till kommunen över invandrare som får hemvårdsstöd och för vilka kommunen enligt lag är skyldig att göra en bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster. Samkörningen görs systembaserat och orsakar inget manuellt arbete för Folkpensionsanstalten utöver systemutvecklingen. Paragrafens 2 mom. anger kommunens rätt till information, men för att säkerställa tillgången till information behöver för Folkpensionsanstalten föreskrivas en mer förpliktande skyldighet att lämna uppgifter som motsvarar skyldigheten att lämna uppgifter om utkomststöd enligt 3 mom. 

I och med ändringen lämnar Folkpensionsanstalten till kommunen en likadan förteckning över invandrarföräldrar som får hemvårdsstöd i början av invandringen som förteckningen över invandrare som får utkomststöd. Uppgifterna kan levereras genom att kommunens personal beviljas användarrättigheter till Folkpensionsanstaltens förmånsdatasystem Kelmu. Frågor om integritetsskyddet har behandlats närmare i avsnitt 4.2.3 och 12.4. Uppgifterna ska lämnas regelbundet och kombineras enligt följande: från utbetalningslistan uppgift om att personen fått hemvårdsstöd under månaden i fråga, uppgift om att personen beviljats sitt första uppehållstillstånd eller uppehållskort eller att uppehållsrätt registrerats högst tre år tidigare, uppgift om personens hemkommun. En person kan få hemvårdsstöd i perioder, men avsikten är inte att uppgifter om samma person lämnas på nytt, eftersom det räcker att kommunen når personen en gång om integrationsfrämjande tjänster. Folkpensionsanstalten ska lämna kommunen de uppgifter som kan anses vara nödvändiga för att nå personen. Dessa omfattar till exempel personbeteckning, uppgifter om uppehållstillstånd samt personens kontaktinformation hos Folkpensionsanstalten. Utlämnandet av uppgifter innebär att Folkpensionsanstalten kombinerar de uppgifter som behövs och lämnar dem till kommunen via förmånsdatasystemet Kelmu. På så sätt får kommunen för att kunna nå personer i syfte att bedöma kompetens och behovet av integrationstjänster tillgång till en färdig förteckning över föräldrar som får hemvårdsstöd i det inledande skedet av invandringen. I fråga om kunder med spärrmarkering ska Folkpensionsanstalten förfara på samma sätt som med kunder som får utkomststöd, om vilka anstalten också lämnar uppgifter till kommunen via förmånsdatasystemet Kelmu. Kommunen bedömer inom ramen för bedömningen av kompetens och behovet av integrationstjänster också behovet av en integrationsplan, där man kommer överens om vilka tjänster och åtgärder invandraren deltar i. 

Dessutom föreslås det mindre språkliga och tekniska preciseringar i paragrafen. Inga ändringar i sak föreslås i de finskspråkiga 3 och 4 mom. Den svenska språkdräkten i paragrafen ändras till att motsvara den finska språkdräkten. 

86 §.Rätt att få information för tillhandahållande av integrationsfrämjande tjänster. Det föreslås att arbetskraftsmyndigheten läggs till i 2 mom. Enligt lagen har kommunen och välfärdsområdet rätt att avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna av varandra, Folkpensionsanstalten, Migrationsverket, förläggningen, flyktingslussen och Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata få de uppgifter som är nödvändiga för utarbetandet av en sektorsövergripande bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster som avses i 15 §, en sektorsövergripande integrationsplan enligt 17 § och en integrationsplan för familjer enligt 21 § i fråga om en invandrare för vilken en sektorsövergripande bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster som avses i 15 § ska utarbetas. Arbetskraftsmyndigheten behöver läggas till i momentet för att möjliggöra kommunens och välfärdsområdets tillgång till information från arbetskraftsmyndigheten när bedömningen av kompetens och behovet av integrationstjänster, integrationsplanen eller integrationsplanen för familjen utarbetas sektorsövergripande tillsammans med arbetskraftsmyndigheten. Närmare bestämmelser om arbetskraftsmyndighetens tillgång till information finns i lagen om ordnande av arbetskraftsservice (380/2023). Frågor om integritetsskyddet har behandlats närmare i avsnitt 4.2.3 och 12.4.  

Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i 3 och 4 mom. ändras till den rätta formen ”de uppgifter som är nödvändiga”. Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i paragrafen även till andra delar ändras till att motsvara den finska språkdräkten. Inga ändringar i sak föreslås i de finskspråkiga 1, 3 och 4 mom. Dessutom föreslås det mindre språkliga och tekniska preciseringar i paragrafen. 

87 §.Rätt till information för ordnande av tjänster för barn och unga personer som har kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare. Det föreslås att den svenska språkdräkten i 1 och 2 mom. ändras till den rätta formen ”de uppgifter som är nödvändiga”. Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i rubriken och paragrafen ändras till att motsvara den finska språkdräkten.  

89 §.Rätt till information för behandling av kalkylerad ersättning. Det föreslås att den svenska språkdräkten i 1–3 mom. ändras till den rätta formen ”de uppgifter som är nödvändiga”. Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i paragrafen ändras till att motsvara den finska språkdräkten.  

90 §. Rätt till information för ansökan om och behandling av andra ersättningar. I paragrafen föreskrivs det om ansökan om ersättningar enligt integrationslagen och rätten till information i samband med behandlingen. I 1 och 5 mom. föreslås inga ändringar i sak. I 2 mom. föreslås det en hänvisning till 68 §, eftersom det genom den här propositionen föreskrivs att närings-, trafik- och miljöcentralen fattar beslut även om ersättning för kostnader som uppkommer av tjänster och stödåtgärder som tillhandahålls offer för människohandel.  

Till 3 mom. fogas en bestämmelse om att välfärdsområdet för ansökan om de ersättningar som avses i 65, 68 och 69 § har rätt att av invandrarens föregående välfärdsområde, hälso- och sjukvårdsmyndigheten i landskapet Åland eller en kommun i landskapet Åland få det beslut av närings-, trafik- och miljöcentralen som avses i 65, 68 eller 69 § och övriga nödvändiga uppgifter i fråga om en person som avses i 2 § 3 eller 4 mom., ett offer för människohandel eller ett barn eller en ung person som avses i 2 § 6 mom. När en invandrare flyttar från en kommun till en annan och ett välfärdsområde till ett annat har varje kommun och välfärdsområde behövt ansöka om ett nytt beslut av närings-, trafik- och miljöcentralen om ersättning för kostnader enligt integrationslagen, om personen omfattats av ersättningarna enligt integrationslagen, det vill säga varit en sådan person som avses i den lagens 2 § 3 eller 4 mom., ett sådant barn eller en sådan ung person som avses i 2 § 6 mom. eller ett offer för människohandel som omfattas av hjälpsystemet för offer för människohandel. 

Syftet med denna rätt till information är att minska den administrativa bördan, då välfärdsområdet kan överföra ett befintligt beslut till det nya välfärdsområdet. I och med det nya riksomfattande kunddatasystemet inom integration kan överföringen göras elektroniskt så att kundens uppgifter följer med till välfärdsområdet för den nya hemkommunen. På Åland finns inga välfärdsområden utan socialservicen handhas av Kommunernas socialtjänst k.f. och hälso- och sjukvården av hälso- och sjukvårdsmyndigheten i landskapet Åland. Därför föreslås det att informationsförmedlingen mellan välfärdsområdet och dessa myndigheter som ansvarar för social- och hälsovårdstjänsterna på Åland möjliggörs genom 3 och 4 mom. 

I 6 mom. föreslås det att kommunen för ansökan om de ersättningar som avses i 64, 65 och 68 § har rätt att av invandrarens föregående hemkommun få det beslut av närings-, trafik- och miljöcentralen som avses i 64, 65 eller 68 § och övriga nödvändiga uppgifter i fråga om en person som avses i 2 § 3 eller 4 mom. eller ett offer för människohandel. På samma sätt som beskrivits ovan följer kundens uppgifter med kunden och närings-, trafik- och miljöcentralens beslut om ersättning för kostnader överförs till den nya hemkommunen. Den här paragrafen gäller kommuner både i landskapet Åland och på fastlandet. I och med det nya riksomfattande kunddatasystemet inom integration kan överföringen göras elektroniskt så att kundens uppgifter följer med till välfärdsområdet för den nya hemkommunen. 

Dessutom föreslås det mindre språkliga och tekniska preciseringar i paragrafen. 

Frågor om integritetsskyddet har behandlats närmare i avsnitt 4.2.3 och 12.4. 

I 7 mom. görs en teknisk ändring så att hänvisningen till 65 § 4 mom. ändras till 3 mom. Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i 1–7 mom. ändras till den rätta formen ”de uppgifter som är nödvändiga” och att den svenska språkdräkten i paragrafen ändras till att motsvara den finska språkdräkten. 

92 §.Närings-, trafik- och miljöcentralens övriga rätt till information. Det föreslås att den svenska språkdräkten ändras till den rätta formen ”de uppgifter som är nödvändiga”. Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i rubriken ändras till att motsvara den finska språkdräkten.  

93 §.Rätt till information för en företrädare för en minderårig. Det föreslås att den svenska språkdräkten ändras till den rätta formen ”de uppgifter som är nödvändiga”. Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i paragrafen till andra delar ändras till att motsvara den finska språkdräkten.  

94 §.Serviceproducentens rätt till information för produktion av integrationsfrämjande tjänster. Det föreslås att paragrafen ändras så att en offentlig eller privat läroanstalt eller annan serviceproducent som tillhandahåller de tjänster som avses i 2 kap., och till vilken integrationskunden hänvisas som kund i enlighet med integrationsplanen, för skötseln av de uppgifter som avses i 2 kap. har rätt att av kommunen och tidigare serviceproducenter avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna få de uppgifter som nämns i paragrafen även av arbetskraftsmyndigheten. Bestämmelser om arbetskraftsmyndighetens och serviceproducenternas rätt till information finns i lagen om ordnande av arbetskraftsservice (380/2023). Genom ändringen förtydligas situationen så att rätten till information också gäller tjänster som enligt integrationslagen ska ordnas av arbetskraftsmyndigheten och som skaffats av en serviceproducent. Det är alltså fråga om en ändring av teknisk karaktär.  

Frågor om integritetsskyddet har behandlats närmare i avsnitt 4.2.3 och 12.4. 

I ingressen föreslås det ett tillägg om att det handlar om en integrationskund, dennes integrationsplan och uppgifter om dennes servicebehov. Dessutom föreslås det en teknisk ändring i 18 punkten. Det föreslås också att den svenska språkdräkten i paragrafen ändras till att motsvara den finska språkdräkten. 

95 §. Sökande av ändring. Det föreslås att den felaktiga hänvisningen i 2 mom. om sökande av ändring i kommunens beslut enligt lagen om ordnande av arbetskraftsservice till 16 kap. i lagen om ordnande av arbetskraftsservice ändras till 17 kap. i den lagen. Dessutom föreslås det att 4 mom. föreskriver om ett avgörande av en arbetskraftsmyndighet, inte av kommunen, att inte stödja den arbetssökandes frivilliga studier för vilket omprövning inte får begäras eller besvär anföras. Avgörandet om stöd för frivilliga studier fattas av arbetskraftsmyndigheten, inte av kommunen. Ändringen är teknisk. Dessutom preciseras förbudet mot att söka ändring till att motsvara förbudet i 147 § i lagen om ordnande av arbetskraftsservice till den del att omprövning inte får begäras eller besvär anföras när det gäller ett avgörande att inte godkänna ett meddelande om avbrott i studerandet med stöd. I den integrationslag som träder i kraft den 1 januari 2025 harmoniserades sökandet av ändring vid frivilliga studier till den del det är fråga om stöd för studier som stöds enligt integrationslagen och lagen om ordnande av arbetskraftsservice. Den föreslagna ändringen förtydligar och förenhetligar situationen ytterligare genom att utvidga begränsningen av sökande av ändring till att också gälla avbrott i studierna, så att begränsningarna av sökande av ändring vid frivilliga studier är förenliga i fråga om studier som stöds enligt integrationslagen och enligt lagen om ordnande av arbetskraftsservice. I praktiken har inga ändringar sökts i fråga om avbrott i frivilliga studier som stöds enligt integrationslagen, och därför bedöms ändringen inte öka arbetsmängden för arbetskraftsmyndigheten eller domstolarna. Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i 4 mom. ändras till att motsvara den finska språkdräkten. Frågor om de grundläggande fri- och rättigheterna behandlas närmare i kap. 12.  

97 §. Försäkringsskydd. Det föreslås att utöver kommunen också arbetskraftsmyndigheten ska se till att deltagarna i de tjänster enligt integrationsprogrammet som avses i 13 § försäkras med en försäkring enligt 3 § 1 mom. i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015) samt med en gruppansvarsförsäkring. Vilkendera – kommunen eller arbetskraftsmyndigheten – som ska se till försäkringsskyddet enligt 97 § bestäms utifrån vilkendera myndighetens tjänster personen deltar i. Bestämmelser om arbetskraftsmyndighetens ansvar för att försäkra dem som deltar i tjänsterna finns i lagen om ordnande av arbetskraftsservice (380/2023). Genom ändringen förtydligas situationen så att försäkringsskyldigheten också gäller tjänster som enligt integrationslagen ska ordnas av arbetskraftsmyndigheten. Ändringen är teknisk. Dessutom föreslås det att den svenska språkdräkten i paragrafen ändras till att motsvara den finska språkdräkten.  

102 §. Övergångsbestämmelser . Det föreslås att ett nytt 6 mom. fogas till paragrafen. I 45 och 45 a § i den gällande integrationslagen (1386/2010) föreskrivs det om kalkylerad ersättning, som betalas till kommunen och välfärdsområdet för personer som avses i den lagens 2 § 2 och 3 mom., det vill säga exempelvis för personer som får internationellt skydd och deras familjemedlemmar. Enligt 45 § 3 mom. och 45 a § 3 mom. i den lagen betalas kalkylerad ersättning i fyra år för kvotflyktingar och i tre år för andra personer som hör till målgruppen. Bestämmelser om motsvarande ersättningstider finns i 61 och 62 § i den integrationslag som träder i kraft den 1 januari 2025 (681/2023).  

Genom den här propositionen föreslås det att ersättningstiden förkortas med ett år, det vill säga från fyra till tre år för kvotflyktingar och från tre till två år för övriga. I och med övergångsbestämmelsen gäller förkortningen av ersättningstiden personer som börjar omfattas av ersättningarna från den 1 januari 2025. Enligt 59 § bestäms tidpunkten för när ersättningarna börjar gälla i princip av när personens första hemkommun har registrerats. I vissa situationer inverkar det första uppehållstillståndet. Syftet med övergångsbestämmelsen är att trygga ekonomins förutsebarhet i kommunen och välfärdsområdet samt ordnandet av integrationsfrämjande tjänster i kommunen och välfärdsområdet i synnerhet för personer som anvisats till kommunplatser före den 1 januari 2025. Därmed betalas kalkylerad ersättning för tre eller fyra år för personer som avses i 2 § 3 och 4 mom. och för vilka ersättningstiden börjat innan den här lagen träder i kraft. Detta innebär i regel att en hemkommun registrerats för personen i befolkningsdatasystemet senast den 31 december 2024. 

7.2  7.2 Lagen om främjande av integration (1386/2010)

27 §.Stöd för barn och unga personer som bor i landet utan vårdnadshavare. I 27 § i den gällande lagen om främjande av integration (1386/2010) föreskrivs det om stöd för barn och unga som bor i landet utan vårdnadshavare. Det föreslås att åldersgränsen för stöd för vuxenblivande i 2 mom. sänks från 25 till 23 år så att ett barn eller en ung person kan omfattas av stödåtgärder tills hen fyller 23 år eller tills hen har en vårdnadshavare i Finland. Ändringen motsvarar 34 § i det första lagförslaget. Ändringen i den gällande integrationslagen föreslås i enlighet med regeringsprogrammet träda i kraft redan i mitten av 2024, samtidigt med sänkningen av åldersgränsen för eftervård i barnskyddslagen. Närmare motivering finns i motiveringen till 34 § i det första lagförslaget.  

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2024 utan övergångsperiod, vilket kan vara en utmaning både för unga som anlänt som minderåriga utan vårdnadshavare och för de myndigheter som verkställer lagen. I synnerhet när det gäller 23- och 24-åringar och personer som snart fyller 23 år upphör tjänsten med en mycket kort tidsfrist, och det behövs stöd, särskilt från välfärdsområdena, för att se till att unga inte lämnas utan information om vilka tjänster som står till buds för dem. Förändringen sker mitt under sommarlovet, vilket är en utmaning i synnerhet för personalen i välfärdsområdena, som borde föra någon form av avslutande samtal med de unga med snabb tidsplan efter det att lagen antagits. Dessutom ökar arbetsbördan vid närings-, trafik- och miljöcentralerna tillfälligt när ersättningsbesluten om stöd för vuxenblivande ska uppdateras så att de motsvarar lagändringen. 

Stöd för vuxenblivande enligt integrationslagen ges i form av kommunens eller välfärdsområdets tjänster, ofta inom socialvården. Enligt 45 § i socialvårdslagen har klienten rätt att få ett skriftligt beslut om ordnandet av socialservicen. Det finns skillnader mellan välfärdsområdena i fråga om huruvida ett självständigt beslut om rätt till stöd för vuxenblivande meddelas utan ett samtidigt beslut om vissa stödåtgärder. Stödet för vuxenblivande genomförs dock de facto först genom de egentliga stödåtgärderna utifrån det individuella servicebehovet. När beslut meddelas om att en viss stödåtgärd beviljats inom stödet för vuxenblivande förbinder sig välfärdsområdet att ordna den stödåtgärden. 

Av ovan beskrivna orsaker föreslås det att lagförslaget kompletteras med en typ av skyddsbestämmelse som tryggar kontinuiteten i de stödåtgärder om vilka beslut fattats före lagens ikraftträdande. Enligt skyddsbestämmelsen ska en kommun eller ett välfärdsområde som innan lagen träder i kraft har gett en ung person som när lagen träder i kraft är 23 år eller äldre ett beslut om en stödåtgärd som avses i 27 § ordna stödåtgärden för den unga i enlighet med beslutet. Kommunen eller välfärdsområdet kan i en sådan situation i enlighet med 49 § 1 mom. 1 punkten ansöka om ersättning för kostnaderna för tjänsten. Genom skyddsbestämmelsen skyddas vissa rättigheter som uppkommit med stöd av den gällande lagen så att stödåtgärder om vilka beslut fattats före lagens ikraftträdande fortgår. Stödets innehåll i detalj bestäms genom ett enskilt förvaltningsbeslut enligt det individuella servicebehovet. För en del unga kan kundplanen ha justerats nyligen och beslutet om stödåtgärder, som grundats på servicebehovet, kan sträcka sig utöver den föreslagna tidpunkten för ikraftträdande. Dessa beslut om stödåtgärder som meddelats före lagens ikraftträdande har beaktats i skyddsregleringen. Skyddsbestämmelsen tryggar också välfärdsområdets avtal med serviceproducenterna om sådana enskilda stödåtgärder om vilka beslut fattats före lagens ikraftträdande och som fortgår efter att lagen trätt i kraft. 

49 §.Ersättning för specialkostnader. I paragrafen föreskrivs det om ersättning för specialkostnader som uppkommer för kommunen och välfärdsområdet för tjänster för personer som avses i 2 § 2 eller 3 mom. Enligt 1 mom. 1 punkten ersätts kommunen eller välfärdsområdet i fråga om personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. för kostnader som kommunen eller välfärdsområdet orsakas av placeringen av en minderårig utan vårdnadshavare i ett familjegrupphem eller någon annan bostadsenhet enligt 28 § och för familjevård, stödtjänster för boende, socialvårdstjänster och andra stödtjänster till dess att den unga personen fyller 25 år. Det föreslås att åldersgränsen sänks till 23 år på samma sätt som åldersgränsen för tillhandahållandet av stöd i 27 §. Ändringen motsvarar 69 § i det första lagförslaget. Närmare motivering finns i motiveringen till 69 § i det första lagförslaget.  

Om en kommun eller ett välfärdsområde innan denna lag träder i kraft har gett en ung person som när lagen träder i kraft är 23 år eller äldre ett beslut om en stödåtgärd som avses i 27 § ska stödåtgärden ordnas i enlighet med beslutet. Kommunen eller välfärdsområdet betalas också ersättning för de kostnader enligt 49 § 1 mom. 1 punkten som uppkommer av detta. 

7.3  7.3 Lagen om statsandel för kommunal basservice

29 §.Minskning av statsandelen för kommunal basservice med det belopp av grundläggande utkomststöd som betalats till kommunen. I 2 mom. föreslås det en teknisk ändring för att ändra hänvisningen till bestämmelserna i integrationslagen till att motsvara de relevanta bestämmelserna i den integrationslag som träder i kraft den 1 januari 2025. Ändringen hänför sig till revideringen av integrationslagen (681/2023).  

7.4  Lagen om utkomstskydd för arbetslösa

3 a §.Finansieringen av arbetsmarknadsstödet. Det föreslås att hänvisningarna till integrationslagen i 4 mom. 1 punkten korrigeras till att motsvara den lag med samma namn som träder i kraft vid ingången av 2025. Ändringen är av teknisk natur. Dessutom stryks ur det inledande stycket omnämnandet av barnförhöjningen i samband med arbetsmarknadsstödet som onödigt, eftersom 7 kap. 4 § 2 mom. om barnförhöjningen i lagen om utkomstskydd för arbetslösa upphävdes från och med den 1 januari 2024 genom lag 1300/2023.  

12.1  12.1 Rätt till social trygghet och tryggande av grundläggande fri- och rättigheter

Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska det allmänna, enligt vad som närmare föreskrivs genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Det allmänna ska också stödja familjerna och andra som svarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt. Enligt förarbetena till reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna kan vid en bedömning av huruvida tjänster är tillräckliga som utgångspunkt hållas en sådan servicenivå som skapar förutsättningar för varje människa att fungera som en myndig medlem av samhället (RP 309/1993 rd, s. 71). Rätten till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster enligt 19 § 3 mom. i grundlagen är inte en subjektiv rätt, utan den har formulerats inom ramen för det allmännas tryggande skyldighet. 

Enligt regeringens proposition (RP 56/2023 rd) positionerar sig eftervården inom barnskyddet i lagstiftningen som en tjänst enligt 19 § 3 mom. i grundlagen. Stödet för vuxenblivande enligt integrationslagen jämställs ofta som ett i viss mån motsvarande stöd, trots att det ordnas som en del av socialvården och kommunens basservice såsom undervisningsväsendet och ungdomsarbetet. I enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering ska åldersgränsen för stöd för vuxenblivande enligt integrationslagen sänkas på motsvarande sätt som åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet. Lagen om ändring av barnskyddslagen (1283/2023) med bestämmelsen om sänkning av åldersgränsen för eftervård trädde i kraft den 1 januari 2024, men för sänkningen av åldersgränsen gäller en övergångsperiod fram till den 1 juli 2024. 

Det handlar alltså i synnerhet om att trygga tillräckliga tjänster inom socialvården för unga som anlänt till landet som minderåriga utan vårdnadshavare. Syftet med stödet för vuxenblivande är att stödja utvecklingen mot vuxenlivet för denna grupp som på grund av sin bakgrund har en sårbar ställning. Stödet för vuxenblivande är till sin natur en subjektiv rätt för dem som är berättigade till det enligt den integrationslag som träder i kraft den 1 januari 2025, medan dess innehåll för närvarande bestäms utifrån det individuella servicebehovet inom ramen för anslagen till välfärdsområdet. Tjänsterna och stödåtgärderna enligt servicebehovet antecknas bland annat i socialvårdens klientplan. 

I det här sammanhanget är de viktigaste internationella människorättskonventionerna som är bindande för Finland bland annat FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (FördrS 6/1976, ESK-konventionen) och den reviderade europeiska sociala stadgan (FördrS 7880/2002). Konventionerna innehåller bestämmelser om social service och social trygghet. ESK-konventionens tillämpningsområde omfattar alla personer som hör till konventionsstatens rättskipning, inklusive personer över 18 år som omfattas eftervård inom barnskyddet. ESK-konventionen tryggar bland annat den sociala tryggheten (artikel 9), en tillfredsställande levnadsstandard (artikel 11) och hälsa (artikel 12). Stödet för vuxenblivande enligt integrationslagen kan anses bidra till att trygga dessa rättigheter, eftersom dess syfte är att stödja den unga till självständighet på ett övergripande sätt. 

Enligt artikel 2.1 i ESK-konventionen åtar sig varje konventionsstat att genom egna åtgärder till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att trygga att rättigheterna i konventionen gradvis förverkligas i sin helhet med alla lämpliga medel, i synnerhet genom lagstiftning. Till de internationella människorättskonventionerna och de vedertagna tolkningarna av dem hör också förbudet mot att försämra rättigheterna. Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-kommittén) övervakar genomförandet av konventionen och har i sina rapporter fastställt hur skyldigheterna enligt konventionen och eventuella ändringar i dem ska tolkas. Enligt ESK-kommitténs allmänna kommentar (14.12.1990, 9 §) förutsätter det gradvisa förverkligandet av rättigheter att vilken som helst avsiktligt försämrande åtgärd måste vara fullt motiverad i förhållande till helheten med hänsyn till de rättigheter som anges i konventionen och de fullskaliga resurser som konventionsstaten förfogar över. Därmed är det också möjligt att göra ändringar som försämrar de i konventionen tryggade rättigheterna. Även när konventionsstatens resurser bevisligen är otillräckliga ska den sträva efter att så omfattande som möjligt säkerställa att rättigheterna tillgodoses under de rådande omständigheterna. ESK-kommittén har också kommenterat att konventionsstaterna ska skydda utsatta personer även under svåra tider som till exempel recession (11–12 §). 

Enligt 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna samt de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Det här innebär också att det är möjligt att försämra grundläggande fri- och rättigheter endast i begränsad mån och med godtagbar motivering. Såsom ovan konstaterats ålägger människorättskonventionerna konventionsstaterna att eftersträva den högsta nivån av rättigheter inom ramen för de maximala tillgängliga resurserna för staten. I sin juridiskt icke-bindande allmänna kommentar till ESK-konventionens artikel 12 (General Comment No. 14) konstaterar kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-kommittén) med hänvisning till bestämmelserna i artikel 2.1 (skyldigheten att vidta åtgärder för att gradvis förverkliga rättigheterna i sin helhet) att det, liksom för de andra rättigheterna enligt konventionen, finns ett starkt antagande att åtgärder som försämrar hälsan inte är godtagbara. Staten har bevisbördan när det gäller att bevisa att sådana åtgärder tillämpas först när man noga avvägt alternativen och att åtgärderna är godtagbara i förhållande till rättigheterna enligt konventionen som helhet i kontext av de totala tillgängliga resurserna för staten. (”As with all other rights in the Covenant, there is a strong presumption that retrogressive measures taken in relation to the right to health are not permissible. If any deliberately retrogressive measures are taken, the State party has the burden of proving that they have been introduced after the most careful consideration of all alternatives and that they are duly justified by reference to the totality of the rights provided for in the Covenant in the context of the full use of the State party´s maximum available resources.”) 

En försämring är ur individens synvinkel till sina verkningar rätt likartad som en inskränkning, vilket innebär att frågan om huruvida en försämring är tillåten kan bedömas utifrån de allmänna krav som ska uppfyllas för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna begränsas och som grundlagsutskottet har härlett ur hela komplexet av grundläggande fri- och rättigheter och ur rättigheternas karaktär av grundlagsfästa rättigheter. Till dessa hör kraven på att bestämmelser utfärdas genom lag, att lagen är exakt och noga avgränsad, att inskränkningarna är acceptabla och proportionella, att kärnan i en grundläggande fri- eller rättighet inte inskränks, att rättsskyddet är adekvat och att de förpliktelser som gäller de mänskliga rättigheterna iakttas (GrUB 30 25/1994 rd, s. 4–5.) Enligt grundlagsutskottet är det också uppenbart att försämringen inte får omintetgöra kärnan i de grundläggande och mänskliga rättigheterna (till exempel GrUU 14/2015 rd, s. 3). 

Eftersom stödet för vuxenblivande enligt den integrationslag som träder i kraft 2025 är en subjektiv rättighet för den unga kan sänkningen av åldersgränsen betraktas som en inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna, även om lagen ännu inte trätt i kraft. Grundlagsutskottet ansåg dock i fråga om senareläggningen av ikraftträdandet för lagen om funktionshinderservice att argumenten för att skjuta upp ikraftträdandet inte var helt oproblematiska men att det inte kan påvisas att det gällande rättsläget innehåller så betydande konstitutionella problem att en relativt kortvarig senareläggning av den nya lagens ikraftträdande på denna grund inte skulle ha kunnat behandlas i vanlig lagstiftningsordning (GrUU 1/2023 rd). I fråga om sänkningen av åldersgränsen för stöd för vuxenblivande enligt denna proposition är grundlagsutskottets uttalande om sänkningen av åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet i samband med RP 56/2023 rd relevant. 

Försämringar som riktas mot en utsatt grupp har i sig kunnat anses strida mot proportionalitetskravet. Grundlagsutskottet har under behandlingen av reformen av lagen om funktionshinderservice ansett att en annullering av särställningen för personer som använder respirator skulle innebära försämringar som strider mot proportionalitetskravet i samband med de rättigheter för särskilt utsatta personer med funktionsnedsättning som tryggas i grundlagens 19 § 3 mom., och de föreslagna relativt långa övergångsperioderna och möjligheten till andra stödformer ändrade inte utskottets bedömning. Detta alltså trots att man inte ansåg att grundlagen förutsätter att den rättsliga ställningen bevaras för personer som använder respirator (GrUU 79/2022 rd, s. 6). Unga som får stöd för vuxenblivande kan i princip inte direkt jämställas med personer som behöver respirator. Även om yttrandet ovan bedömde den ekonomiska förmånen, ersättningen för uppehälle, var syftet att trygga den nödvändiga vården för andningsförlamningspatienter. Dessa personer är i en livshotande situation utan respirator. Det är således motiverat att ställa kraven på proportionalitet högt. 

Läget i de offentliga finanserna har försvårats betydligt av att den ekonomiska tillväxten i Finland under de senaste drygt tio åren har varit svag i jämförelse med tidigare och med de andra nordiska länderna och genomsnittet i EU. Under de kommande åren försämras förutsättningarna för ekonomisk tillväxt av befolkningsutvecklingen. Våra offentliga finanser har uppvisat underskott sedan 2009. Utan en väsentlig ändring av den ekonomiska politiken fortsätter skuldkvoten öka på 2020-talet. Även om staten fortfarande har en hög skuldhållbarhet försämras den kontinuerligt, om de offentliga finanserna inte stärks. Eventuella kriser under kommande år kan leda till att det allmänna på grund av begränsningar i de offentliga finanserna inte kan reagera som det borde. Då skulle det krävas alltför brådskande besparingar i de offentliga utgifterna och skärpningar av beskattningen. 

Åldersgränsen för stöd för vuxenblivande enligt integrationslagen föreslås sänkas med två år. När stödet för vuxenblivande upphör blir de unga inte utan tjänster utan omfattas av andra förmåner och tjänster som avses i 19 § 2 och 3 mom. i grundlagen. De unga är inte minderåriga, men kan på grund av sin bakgrund betraktas som utsatta. Unga vuxna är ingen homogen grupp och därför varierar deras behov av stöd (se även avsnitt 4.2.3 i propositionen). Behovet av eftervård inom barnskyddet och stöd för vuxenblivande till personer som anlänt till landet som minderåriga utan vårdnadshavare är trots vissa likheter olika, och även regionernas och yrkespersonernas förmåga att tillgodose dessa specialgruppers behov varierar Hirschovits-Gerz, T., Weckroth, N., & Heino, T. (red.) (2022). Ett fönster mot vuxenlivet: Utredning om stöd och service för unga som får eftervård inom barnskyddet och som kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare. Institutet för hälsa och välfärd, rapport 2/2022, s. 167−169. . Såsom konstaterats ovan i avsnitt 4.2.3 får en del unga lätt stöd, och deras situation skiljer sig inte väsentligt från situationen för andra unga på väg in i vuxenlivet. En del av de unga som anlänt utan vårdnadshavare och som uppnått vuxenåldern behöver dock omfattande stöd till exempel för att hitta sin utbildnings- och sysselsättningsväg, hantera utmaningar för den psykiska hälsan och på grund av rasismen i samhället. Ovannämnda verk, s. 167−171. . Hos en del unga kan servicebehovet också aktualiseras senare än hos andra. Det är möjligt att den gruppen kan blir mer ojämlik och att faktisk likabehandling inte realiseras för den, om det övriga servicesystemet inte har kapacitet att tillhandahålla den tillräckligt starkt stöd. En del av de unga är, beroende på servicebehovet, sannolikt personer som har behov av särskilt stöd enligt 3 § i socialvårdslagen (1301/2014) och som då ska anvisas en egen socialarbetare. Socialvårdslagen föreskriver om särskilda skyldigheter i stödet till dessa, bland annat när det gäller tidsfrister. Bedömningen som helhet ska naturligtvis beakta att det är fråga om en sårbar klientgrupp för vilken till exempel personbyten och förändringar i omständigheterna kan vara svåra. De unga övergår också från subjektiv rätt till att omfattas av anslagsbundna tjänster. Stödet för vuxenblivande är en subjektiv rätt från och med den 1 januari 2025 i och med den nya integrationslagen. Åldersgränsen föreslås sänkas permanent. Antalet kunder som behöver stöd för vuxenblivande minskar ändå de facto kraftigt ju närmare den nuvarande gränsen på 25 år kommer. Minskningen torde åtminstone delvis kunna förklaras med att behovet av stöd minskar när de unga blir vuxna. Konsekvenserna av sänkningen av åldersgränsen för stöd för vuxenblivande och servicesystemets förmåga och resurser att tillgodose de övergående ungas behov ska följas upp inom välfärdsområdena. Denna kundgrupp ska i vilket fall som helst uppmärksammas när servicesystemet och lagstiftningen om det revideras i enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering.  

Man kan tolka det så att propositionen inte strider mot ESK-kommitténs allmänna kommentar om artikel 2.1 i konventionen, eftersom personer över 23 år genom den nationella lagstiftningen tryggas medel för att åtnjuta rättigheterna enligt ESK-konventionen även när de behöver hjälp av till exempel de sociala myndigheterna. 

Det avgörande är hur det övriga servicesystemet klarar av att svara på behoven i synnerhet hos unga som behöver mycket och/eller krävande stöd och som övergår från stödet för vuxenblivande. Välfärdsområdena behöver därför utveckla servicesystemet till denna del så att det motsvarar behovet, med hänsyn till att socialvårdslagen redan innehåller bestämmelser om personer som behöver särskilt stöd. Behoven ska också beaktas i inriktningen av finansieringen, vilket möjliggörs genom finansiering med allmän täckning. En utmaning är att finansieringen i och med sänkningen av åldersgränsen kommer att minska inom välfärdsområdena. 

12.2  12.2 Jämlikhet

Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Enligt 6 § 2 mom. i grundlagen får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. 

Stöd för vuxenblivande

Eftervården inom barnskyddet och stödet för vuxenblivande enligt integrationslagen existerar för att barn och unga som varit placerade av barnskyddet eller som anlänt till landet som minderåriga utan vårdnadshavare uppskattats ha behov som kan tillgodoses genom dessa tjänster och stödåtgärder. Tanken har varit att ge dessa personer en faktiskt jämlik ställning i jämförelse med barn och unga. Sänkningen av åldersgränsen enligt integrationslagen för stödet för vuxenblivande från 25 till 23 år i fråga om minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare genomförs på samma sätt som sänkningen av åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet. Målgrupperna för eftervård och stöd för vuxenblivande utgörs av unga i en sårbar ställning, och deras situation och stödbehov kan i viss mån vara sinsemellan jämförbara. Med tanke på jämlikheten är det därför motiverat att åldersgränsen för eftervård och stöd för vuxenblivande är densamma i barnskyddslagen och integrationslagen. Målgruppen för stöd för vuxenblivande kan också ha särskilda utmaningar till följd av att den omfattar personer som anlänt som minderåriga utan vårdnadshavare, till exempel utmaningar som härrör från ställningen som invandrare när det gäller lärandet av finska eller svenska, eventuell traumabakgrund samt frånvaron av släktingar och andra vuxenkontakter i Finland. De här behoven och utmaningarna ska beaktas när tjänster ordnas. 

Åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet och för stödet för vuxenblivande enligt integrationslagen höjdes under föregående valperiod från 21 till 25 år. Grundlagsutskottet bedömde lagstiftningen om eftervården i sitt utlåtande (GrUU 16/2019 rd) i perspektiv av jämlikhetsbestämmelsen i 6 § i grundlagen. När åldersgränsen för eftervård höjdes från 21 till nuvarande 25 år tillämpades den nya åldersgränsen inte på barn och unga vilkas rätt till eftervård upphört innan den högre åldersgränsen trädde i kraft den 1 januari 2020. Därmed återställdes inte den subjektiva rätten till eftervård retroaktivt. Utskottet konstaterade i sitt utlåtande att även om bestämmelsen i grundlagen inte utgör ett hinder för behövlig positiv särbehandling i syfte att trygga faktisk jämlikhet, det vill säga åtgärder som förbättrar ställningen och förhållandena för en viss grupp (till exempel barn och minoriteter) (se RP 309/1993 rd, s. 44, GrUU 4/2016 rd, s. 3), handlar det om reglering som grundar sig på en exakt åldersgräns och som grundlagsutskottet har betraktat som känslig med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna med hänsyn till diskrimineringsförbudet i 6 § 2 mom. i grundlagen (övergripande om utskottets praxis för ställande av åldersgränser se GrUU 44/2010 rd, s. 5/I-6/II). De krav som ställs på en godtagbar grund som möjliggör särbehandling enligt 6 § 2 mom. i grundlagen är enligt grundlagsutskottets etablerade praxis höga i synnerhet för de grunder för särbehandling som räknas upp i bestämmelsen (se t.ex. GrUU 31/2013 rd, GrUU 1/2006 rd, s. 2/I, GrUU 38/2006 rd, s. 2). I utskottets praxis har det förutsatts att en godtagbar grund ska ha ett sakligt och nära samband med lagens syfte (se t.ex. GrUU 44/2010 rd, s. 5). I motiveringen till lagstiftningsordning i regeringens proposition om barnskyddslagen (RP 71/2019 rd) konstaterades att de som hamnar utanför eftervården har tillgång till kommunens alla allmänna tjänster och stödsystem inom social- och hälsovården, utkomstskydd samt stöd för boende, utbildning och sysselsättning. När eftervården avslutas måste vid behov också en plan göras upp tillsammans med barnet eller den unga personen. I planen anges de tjänster som barnet eller den unga personen har tillgång till efter det att eftervården avslutats. Utskottet ansåg att helheten av gällande lagstiftning och föreslagen lagstiftning inte med beaktande av motiveringen till sitt innehåll strider mot proportionalitetskravet, men konstaterade dock att en lösning som inte grundar sig på en så villkorslös och exakt tidsfrist för exkludering av åldersgrupper skulle vara mer förenlig med 6 § i grundlagen. 

Sänkningen av åldersgränsen för stöd för vuxenblivande genomförs enligt förslaget på samma sätt som sänkningen av åldersgränsen för eftervård enligt barnskyddslagen. Bägge förslagen relaterar till liknande frågor om de grundläggande fri- och rättigheterna. Den lagändring som gäller eftervård inom barnskyddet inkluderar en övergångsperiod fram till den 1 juli 2024. Ändringen av integrationslagen avses träda i kraft utan övergångsperiod eller gradering så att rätten till stödet upphör vid 23 års ålder även för unga som börjat omfattas av stödet före lagändringen under den gällande lagens tid. Stödet för vuxenblivande är en subjektiv rätt från och med den 1 januari 2025 i och med den nya integrationslagen. Det här kan medföra vissa utmaningar, om det planerats långsiktigare åtgärder med den unga personen. I enlighet med regeringsprogrammet bör ändringarna i både barnskyddslagen och integrationslagen träda i kraft den 1 juli 2024, det vill säga mitt under semesterperioden. När stödet för vuxenblivande enligt integrationslagen upphör har de unga ändå tillgång till de allmänna tjänsterna och stödsystemen inom social- och hälsovården, utkomstskydd samt stöd för boende, utbildning och sysselsättning. När stödet upphör går man tillsammans med de unga igenom vilka tjänster de har att tillgå. Kommunen och välfärdsområdet kan även i fortsättningen stödja en ung person i att bli självständig, även om hen inte har subjektiv rätt till stöd för vuxenblivande. Även om det är problematiskt att lagändringen träder i kraft utan övergångsperiod tryggar denna basservice ändå de ungas tillgång till tjänster efter behov. I lagen införs också en slags skyddsbestämmelse som motsvarar övergångsbestämmelsen i barnskyddslagen och som beaktar beslut om stödåtgärder i eftervården som meddelats före lagens ikraftträdande. Den bestämmelsen syftar till att skydda vissa rättigheter som uppkommit med stöd av den gällande lagen så att stödåtgärder om vilka beslut fattats före lagens ikraftträdande fortgår och välfärdsområdet får ersättning för dem i enlighet med integrationslagen. Avsikten är att denna proposition överlämnas till riksdagen i början av 2024 och det andra lagförslaget planeras träda i kraft från och med den 1 juli 2024. Beroende på hur länge riksdagsbehandlingen varar kan tiden mellan antagning och ikraftträdande bli mycket kort. Därför kan kundplanen för en del unga ha justerats nyligen och beslutet om stödåtgärder, som grundats på servicebehovet, kan sträcka sig utöver den föreslagna tidpunkten för ikraftträdande. Bestämmelsen tryggar också välfärdsområdets avtal med serviceproducenterna om sådana enskilda stödåtgärder om vilka beslut fattats före lagens ikraftträdande och som fortgår efter att lagen trätt i kraft. Skyddsbestämmelsen gäller lagen om främjande av integration (1386/2010), men inte den lag om främjande av integration som träder i kraft den 1 januari 2025 (681/2023). Med stöd av skyddsbestämmelsen kan nämnda stödåtgärder därmed fortgå högst till den 31 december 2024, förutsatt att beslutet om tjänsten fattats innan lagen träder i kraft. Till denna del kan det bli nödvändigt att avsluta vissa stödåtgärder eller avtal som etablerats innan lagen träder i kraft tidigare än vad som anges i besluten, om avsikten varit att fortsätta med stödåtgärden efter den 31 december 2024, om det inte finns behov av dessa med stöd av övrig lagstiftning, till exempel socialvårdslagen. 

För att sänkningen av åldersgränsen för stöd för vuxenblivande inte ska försvaga de mål stödet haft för att ge denna sårbara grupp en faktiskt jämlik ställning med andra barn och unga ska myndigheterna ha beredskap att vidta behövliga åtgärder. Det här avser framför allt uppföljningen av konsekvenserna och beaktandet av gruppens behov i framtida lagstiftningsprojekt och styrningen och finansieringen av anslagsbundna tjänster, även med regionalt jämlika tjänster som mål. 

Tolkningsavgift för oanvända tjänster

I det första lagförslagets 32 a § föreslås det att en avgift får tas ut av invandraren eller integrationskunden för tolkningskostnader som uppkommit för kommunen eller arbetskraftsmyndigheten, om kunden utan att avboka tiden inte infinner sig på den mottagning som bokats för hen inom integrationstjänsterna och inte kan lägga fram en godtagbar orsak till detta. Enligt 6 § i grundlagen får ingen särbehandlas utan godtagbart skäl. Mottagningstiderna för vägledning och rådgivning samt för bedömningen av kompetens och behovet av integrationstjänster, som bokas med stöd av integrationslagen, är servicesituationer som endast gäller invandrare och i huvudsak är aktuella i det inledande skedet av invandringen. Då räcker ofta inte kunskaperna i finska eller svenska till för skötseln av ärenden hos myndigheterna, och myndigheten kan ordna tolkning. I 26 § i förvaltningslagen (434/2003) finns bestämmelser om när en myndighet är skyldig att ordna tolkning. Om invandrarens språkkunskaper är tillräckliga för att sköta ärenden på engelska eller på ett språk som behärskas av någon annan anställd hos myndigheten, behöver tolkning inte nödvändigtvis beställas. Därför kan invandrarna ha olika ställning med avseende på sina språkkunskaper och även beroende på var de bor och hur språkkunnig personalen vid den aktuella arbetskraftsmyndigheten eller kommunen är. Om ingen tolkning behöver beställas kan inte heller en avgift enligt den föreslagna 32 a § uppkomma för invandraren. Avgiften får inte tas ut av personer som bott längre i landet eller av finska medborgare i till exempel arbetskraftsservicen, eftersom den har avgränsats till att uttryckligen gälla kundmöten enligt integrationslagen. Bedömningen av kompetens och behovet av integrationstjänster samt integrationsplanen kan göras inom tre år efter erhållandet av det första uppehållstillståndet, i fråga om EU- och nordiska medborgare registreringen av uppehållsrätten eller uppehållskortet. Ett undantag är vägledning och rådgivning med låg tröskel enligt integrationslagen. Dessa kan tillhandahållas även invandrare som bott längre i landet. 

Olika arbetskraftsmyndigheter och kommuner kan också utveckla olika praxis för uttag av avgiften, till exempel när det gäller hur snabbt avgiften tas ut för en oanvänd mottagningstjänst. Det är inte heller förpliktande för kommunen eller arbetskraftsmyndigheten att ta ut avgiften, vilket kan bidra till att praxis varierar på olika håll i Finland. Invandraren kan dock genom sitt eget agerande förebygga att en avgift uppkommer genom att infinna sig på mottagningar som bokats för hen eller vid förhinder avboka dem i god tid. Därför försätter förslaget inte invandrarna i en ojämlik situation. 

Avgiften kan till sin funktion jämföras med bestämmelserna om avgifter för oanvänd service i 3 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992). Den centrala skillnaden är att mottagningstider hos social- och hälsovården vanligen bokas av kunden själv eller av kundens företrädare eller med kundens samtycke eller på kundens begäran. Mottagning hos de integrationsfrämjande tjänsterna bokas ofta av en anställd hos arbetskraftsmyndigheten eller kommunen och invandraren eller integrationskunden är skyldig att infinna sig. I synnerhet den första bokningen för bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster kan vara en bokning som invandraren inte nödvändigtvis kunnat förvänta sig utan får information om i samband med bokningen. Invandraren informeras då om bokningen, också om den avgift som kan tas ut av hen om hen inte infinner sig vid bokad tid, och får anvisningar om avbokning av tiden. Invandraren har alltså i princip inte begärt bedömningen på eget initiativ. 

En bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster kan förutom för de i lag definierade målgrupperna såsom arbetssökande, mottagare av utkomststöd eller hemvårdsstöd och personer med flyktingbakgrund också göras för andra invandrare som begär det och behöver det. I dessa fall kan personens situation jämställas med situationer enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården då personen själv begärt en mottagningstid. På samma sätt som det föreskrivs i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården ingår enligt förslaget också i 32 a § i integrationslagen att tjänsten blivit oanvänd utan godtagbar grund och att det inte ska vara oskäligt att ta ut avgiften samt att information om avgiften ska ges på ett sådant sätt att kunden förstår den. Grunderna motsvarar situationerna enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården, men utöver det ska i avgiftsinformationen och anvisningarna för avbokning också beaktas invandrarnas språkkunskaper och eventuella brister i läsförmågan. Informationen om att en avgift kan påföras för oanvända tjänster och anvisningarna om avbokning av tider ska ges invandraren på ett språk som hen förstår. En färdig textbotten med information om avgift och avbokning kan beredas riksomfattande och översättas till de flesta språk som används inom de finländska integrationstjänsterna, varmed arbetskraftsmyndigheterna och kommunerna har information att ge invandrarna. En utmaning är fortfarande icke-läskunniga personer som behöver få information om tidsbokningen även på annat sätt än skriftligt, till exempel muntligt. En möjlighet är att på det riksomfattande planet ta fram instruktiva metoder för förmedling av samma information om avgiften och avbokandet som ges genom det meddelande som kräver synförmåga och läskunnighet, och att instruera mottagarna att använda de olika metoderna. Anvisningar om bokning kan ges till exempel genom en inspelning där man konstaterar att den bokade mottagningstiden står i det skriftliga meddelandet (textmeddelande eller brev). Då kan samma inspelning användas med flera kunder. I det inspelade meddelandet kan man ge anvisningar om läsning av textmeddelandet eller brevet med hjälp av till exempel telefonens röstfunktioner eller annat stöd. Vid behov kan tolk anlitas. Genom dylika åtgärder kan man säkerställa att invandrarna har fått informationen om den eventuella avgiften och anvisningarna för avbokning och på så sätt förhindra ojämlik behandling av invandrare och andra kundgrupper. 

Ordnandet av tjänster i kommunerna och välfärdsområdena

Jämlikheten kan främjas genom kommunernas integrationsfrämjande tjänster. Till jämlikheten hänför sig också frågor som gäller finansieringen av tjänsterna. Beskattningsrätten och kommunernas rätt att bestämma över sin egen ekonomi har ansetts höra till den kommunala självstyrelsens centrala särdrag. Grundlagsutskottet har också förutsatt att när den lagstiftning som påverkar kommunernas ekonomi tillämpas ska seriös hänsyn tas till att invånare i kommuner i olika delar av landet bemöts jämlikt och till deras faktiska möjligheter att få tjänster som är nödvändiga för att tillgodose deras grundläggande fri- och rättigheter (se GrUU 67/2014 rd och GrUU 37/2006 rd, s. 2–3). 

De ändringar i det första lagförslaget i propositionen som föreslås för att förkorta ersättningstiden för kalkylerad ersättning och sänka åldersgränsen enligt integrationslagen för stöd för vuxenblivande i fråga om minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare kan ha konsekvenser för tillhandahållandet av integrationstjänster i kommunerna och välfärdsområdena. Ändringarna bedöms dock inte ha konsekvenser för jämlikheten. Utgångspunkten är att kommunerna och välfärdsområdena trots förkortningen av ersättningstiden för kalkylerad ersättning tillhandahåller sina lagstadgade tjänster och till exempel tolkningstjänst enligt förvaltningslagen för dem som behöver dem. Förkortningen av ersättningstiden för kalkylerad ersättning gäller kommuner där det finns personer som omfattas av ersättningarna, såsom personer som får internationellt skydd och deras familjemedlemmar. Med ersättningen har man kunnat täcka de tjänster som ordnas för dessa personer. På motsvarande sätt medför sänkningen av åldersgränsen enligt integrationslagen för stöd för vuxenblivande i fråga om minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare att inga kostnader för detta stöd längre uppkommer för välfärdsområdena i fråga om 23- och 24-åringar. När dessa unga tillhandahålls tjänster till exempel inom ramen för social- och hälsovårdstjänsterna genomförs finansieringen av dem enligt bestämmelserna i lagen om välfärdsområdenas finansiering (617/2021). Även om förkortningen av ersättningstiden för kalkylerad ersättning och sparandet av tolkningskostnaderna bedöms inverka särskilt på invandrarkvinnorna, är förslaget könsneutralt till sina övergripande konsekvenser, eftersom 60 § i det första lagförslaget om tilläggsfinansiering för ordnande av integrationstjänster för dem som får hemvårdsstöd i synnerhet förbättrar invandrarkvinnornas ställning. 

12.3  12.3 Den straffrättsliga legalitetsprincipen

Enligt 8 § i grundlagen får ingen betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar när den utfördes. Administrativa disciplinära påföljder och andra sanktioner av straffkaraktär som påförs i administrativ ordning är i allmänhet inte straff som döms ut för brott i den mening som avses i 8 § i grundlagen. Den straffrättsliga legalitetsprincipen tillämpas således inte som sådan på regleringen av administrativa sanktioner. I grundlagsutskottets praxis har det dock ansetts att bestämmelserna om administrativa sanktioner ska uppfylla de allmänna kraven på exakthet och proportionalitet (se GrUU 14/2013 rd, s. 2/II, GrUU 34/2012 rd, s. 3–4, GrUU 17/2012 rd, s. 6, GrUU 9/2012 rd, s. 2–4, GrUU 60/2010 rd, s. 5–6, GrUU 11/2009 rd, s. 7–8, GrUU 12/2006 rd, s. 2–3, GrUU 32/2005 rd, s. 3, GrUU 19/2004 rd, s. 3–5, GrUU 4/2004 rd, s. 7, GrUU 74/2002 rd, s. 5). 

I propositionen föreslås det att kommunen eller arbetskraftsmyndigheten för integrationsfrämjande tjänster som blir oanvända och inte avbokats får ta ut tolkningskostnader som uppkommit för kommunen eller myndigheten. Att en tjänst inte används och avbokas är inte lagstridigt, och avgiften för en tjänst som inte använts eller avbokats är inte ett alternativ till ett straffrättsligt straff. Syftet med uttaget av avgiften är inte allmän prevention utan det är endast avsett att delvis kompensera för de kostnader som uppkommer för den oanvända tjänsten. Avgiften för en tjänst som inte använts och avbokats handlar därför inte om en administrativ påföljd av straffkaraktär. 

12.4  12.4 Skyddet för personuppgifter

Med stöd av 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens privatliv tryggat. Bestämmelsen om skydd för privatlivet i 10 § i grundlagen anses innehålla åtminstone skydd för den personliga identiteten, skydd för personuppgifter och skydd för till exempel moralisk och fysisk integritet. Utgångspunkten för skyddet för privatlivet sådant det tryggas genom grundlagen är att varje individ ska ha rätt att leva sitt eget liv utan omotiverad inblandning från myndigheter eller andra instanser i individens privatliv. 

Den integrationslag som träder i kraft den 1 januari 2025 innehåller rätt till information som bedömdes i förhållande till de grundläggande fri- och rättigheterna i samband med riksdagsbehandlingen av regeringens proposition (RP 208/2022 rd), i synnerhet grundlagsutskottets behandling (GrUU 92/2022 rd). Genom den här propositionen föreslås rätten till information utvidgas på nedan anförda sätt. 

I artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (nedan dataskyddsförordningen) anges villkoren för lagenlig behandling av personuppgifter. Behandling av uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter behöver utöver den rättsliga grund som avses i artikel 6.1 i dataskyddsförordningen dessutom alltid ha någon sådan rättslig grund som anges i artikel 9.2 i förordningen. Grundlagsutskottet har konstaterat att uppgifter som beskriver en persons behov av socialvård eller de socialvårdstjänster, stödåtgärder och andra förmåner inom socialvården som personen får inte i artikel 9.1 i dataskyddsförordningen definieras som särskilda kategorier av personuppgifter vilka det är förbjudet att behandla om inte ett särskilt villkor uppfylls. Det är dock inte uteslutet att dessa uppgifter kan innehålla uppgifter som hör till de särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i dataskyddsförordningen. Det kan då exempelvis gälla hälsotillståndet för en klient hos socialvården (GrUU 15/2018 rd). 

När en invandrares uppgifter behandlas i sektorsövergripande samarbete kan behandlingen i begränsad omfattning anses vara behövlig i enlighet med artikel 9.2 h för tillhandahållande av hälso- och sjukvård och social omsorg eller behandling med stöd av unionsrätten eller medlemsstatens nationella lagstiftning eller i enlighet med ett avtal med en yrkesverksam på hälsoområdet och med iakttagande av de villkor och skyddsåtgärder som anges i punkt 3. Personuppgifter får enligt artikel 9.3 behandlas för de ändamål som avses i punkt 2 h, när uppgifterna behandlas av eller under ansvar av en yrkesutövare som omfattas av tystnadsplikt enligt unionsrätten eller medlemsstatens nationella rätt eller bestämmelser som fastställs av nationella behöriga organ eller av en annan person som också omfattas av tystnadsplikt enligt unionsrätten eller medlemsstatens nationella rätt eller bestämmelser som fastställs av nationella behöriga organ. Yrkesutbildade personer vid närings-, trafik- och miljöcentralen, arbetskraftsmyndigheten, kommunen och välfärdsområdet är bundna av tjänsteplikt och sekretessbestämmelser enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet och strafflagen. 

Syftet med ändringen i det första lagförslaget, det vill säga 84 § 2 mom. i integrationslagen, är att möjliggöra att uppgifter om en hemvårdsstödsmottagares uppehållstillstånd, hemkommun och förmåner samkörs och lämnas ut till kommunen, så att kommunen kan nå en integrationskund som får hemvårdsstöd för bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster. I 94 § som föreskriver om serviceproducentens rätt till information läggs arbetskraftsmyndigheten till som serviceproducent. I paragrafen uppräknas de uppgifter som anses behövliga för tjänsteproduktionen. Med stöd av 84 eller 94 § i integrationslagen kan man inte behandla eller lämna ut hälsouppgifter, så det handlar inte om behandling av uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter enligt artikel 9 i dataskyddsförordningen. 

I 86 § 2 mom. i integrationslagen föreskrivs det om utlämnandet av uppgifter mellan kommunen och välfärdsområdet för sektorsövergripande bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster och utarbetandet av en sektorsövergripande integrationsplan. Det föreslås att arbetskraftsmyndigheten läggs till i momentet som en sådan myndighet som enligt bestämmelsen lämnar ut och erhåller information. På så sätt ges välfärdsområdena och kommunerna möjlighet att få information från arbetskraftsmyndigheten. Uppgifter som erhålls från arbetskraftsmyndigheten innehåller i princip inga hälsouppgifter, och därmed handlar det inte om en situation enligt artikel 9 i dataskyddsförordningen. Till den del arbetskraftsmyndigheten kan få uppgifter från välfärdsområdet gäller det uppgifter som är nödvändiga för den sektorsövergripande bedömningen av kompetens och behovet av integrationstjänster eller för utarbetandet av en sektorsövergripande integrationsplan enligt integrationslagen. Enligt artikel 9.2 h i dataskyddsförordningen får uppgifter behandlas bland annat för tillhandahållande av hälso- och sjukvård eller behandling. Syftet med den sektorsövergripande bedömningen av kompetens och behovet av integrationstjänster är att harmonisera tjänsterna hos arbetskraftsmyndigheten och välfärdsområdet, och därför ingår den sektorsövergripande bedömningen av kompetens och behovet av integrationstjänster samt den sektorsövergripande integrationsplanen i ordnandet av tjänster inom hälso- eller socialvården. Personuppgifter behöver behandlas för att fullgöra artikel 9.2 h. I detta fall följs kraven enligt artikel 9.3. 

I 90 § 2 mom. i integrationslagen föreslås det en ny hänvisning till 68 §, eftersom det genom den här propositionen föreslås en ändring av 68 § så att närings-, trafik- och miljöcentralen fattar beslut även om ersättning för kostnader som uppkommer av tjänster och stödåtgärder som tillhandahålls offer för människohandel. I och med ändringen får närings-, trafik- och miljöcentralen de uppgifter av välfärdsområdet som är nödvändiga för ersättningen. I momentet föreskrivs det redan på motsvarande sätt om närings-, trafik- och miljöcentralens rätt till information för beslut om andra ersättningar, till exempel beslut om ersättning av specialkostnader för social- och hälsovård enligt 65 § i integrationslagen. Till 3 mom. fogas en bestämmelse om att välfärdsområdet för ansökan om de ersättningar som avses i 65, 68 och 69 § har rätt att av invandrarens föregående välfärdsområde, hälso- och sjukvårdsmyndigheten i landskapet Åland eller en kommun i landskapet Åland få det beslut av närings-, trafik- och miljöcentralen som avses i 65, 68 eller 69 § och övriga nödvändiga uppgifter i fråga om en person som avses i 2 § 3 eller 4 mom., ett offer för människohandel eller ett barn eller en ung person som avses i 2 § 6 mom. Syftet med denna rätt till information är att minska den administrativa bördan, då välfärdsområdet kan överföra ett befintligt beslut till det nya välfärdsområdet. Ersättningsbeslutet anknyter på ett centralt sätt till ordnandet, finansieringen och administrationen av tjänsterna. 

När det gäller rätten till information för ansökan och behandling av andra ersättningar enligt de föreslagna 90 § 2 och 3 mom. får även uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter enligt artikel 9 i dataskyddsförordningen lämnas ut, eftersom uppgifter om hälso- och sjukvårdstjänster är nödvändiga för att ersättningar som gäller dem ska kunna sökas, behandlas och betalas. Då behövs behandling med stöd av artikel 9.2 h för förvaltning av hälso- och sjukvårdstjänster och social omsorg och av deras system. I detta fall följs kraven enligt artikel 9.3. 

I 29 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, nedan offentlighetslagen) föreskrivs det om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter till en annan myndighet. Enligt 29 § 1 mom. 1 punkten i den lagen kan en myndighet till en annan myndighet lämna ut uppgifter ur sekretessbelagda handlingar, om det i lag särskilt tagits in uttryckliga bestämmelser om rätten att lämna ut eller att få uppgifter. I de föreslagna 84, 86 och 90 § föreskrivs det om utlämnande av information till myndigheter och i 94 § till de i lagen avsedda serviceproducenterna trots sekretessbestämmelserna.  

Enligt 24 § 1 mom. 24 punkten i offentlighetslagen omfattar sekretessbelagda myndighetshandlingar, om inte något annat föreskrivs särskilt, handlingar som gäller behovet av internationellt skydd, förutsättningarna för utlänningars inresa och uppehållsrätt i landet eller grunden för dem eller förvärv eller förlust av finskt medborgarskap eller bestämmande av medborgarskapsstatus, om det inte är uppenbart att utlämnandet av uppgifter ur dem inte äventyrar säkerheten för parten eller partens närstående. Med tanke på integrationsfrämjandet är sådana uppgifter, till exempel om en persons uppehållstillstånd, behövliga för att tjänster enligt integrationslagen ska kunna tillhandahållas och kommunersättningar för dem ska kunna sökas och granskas. 

Enligt 24 § 1 mom. 25 punkten i offentlighetslagen omfattar sekretessbelagda handlingar också handlingar som innehåller uppgifter om en klient hos socialvården eller en enskild kund hos arbetsförvaltningen samt de förmåner eller stödåtgärder eller den socialvårdsservice eller den service för arbetsförvaltningens enskilda kunder denne erhållit eller uppgifter om en persons hälsotillstånd eller handikapp, den hälsovård eller rehabilitering som denne har erhållit eller uppgifter om någons sexuella beteende eller inriktning. För att integrationsfrämjande tjänster ska kunna tillhandahållas behöver man redan nu i samband med den inledande kartläggningen och utarbetandet av integrationsplanen behandla uppgifter om socialvårdens klienter och personkunder hos arbetsförvaltningen till den del det är nödvändigt för att genomföra en uppgift enligt integrationslagen. 

I 84 § i integrationslagen föreslås det bestämmelser om Folkpensionsanstaltens rätt att få information av Migrationsverket och Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata så att Folkpensionsanstalten kan samköra uppgifter om uppehållstillstånd och hemkommun med de uppgifter om hemvårdsstöd som anstalten redan har, i syfte att ge kommunen information om en sådan invandrare som får hemvårdsstöd så att kommunen kan nå personen för bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster. En sektorsövergripande bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster och en sektorsövergripande integrationsplan utarbetas i samråd med välfärdsområdet när man på grund av invandrarens servicebehov behöver samordna de upprättande myndigheternas tjänster. För dessa fall föreskrivs det om de olika myndigheternas rätt till information i 86 § 2 och 3 mom. Ändringarna i den föreslagna 90 § gör det möjligt att söka ersättningar för vissa av kommunens och välfärdsområdets kostnader även när närings-, trafik- och miljöcentralen fattar beslut om ersättningar för tjänster till offer för människohandel och när invandraren har flyttat från en kommun till en annan. I 94 § uppräknas de uppgifter som serviceproducenten anses behöva för att kunna producera tjänsten. 

I 26 § i offentlighetslagen föreskrivs det om de allmänna grunderna för utlämnande av sekretessbelagda uppgifter. Enligt den paragrafens 1 mom. kan en myndighet lämna uppgifter ur en sekretessbelagd myndighetshandling om uttryckliga bestämmelser om rätten att lämna ut eller att få uppgifter särskilt tagits in i lag. Enligt 2 mom. får en myndighet trots sekretessbestämmelserna lämna ut uppgifter som gäller någon annans klientförhållande hos socialvården eller beviljade förmåner, om uppgiften behövs för att en enskild eller någon annan myndighet ska kunna uppfylla en i lag föreskriven upplysningsplikt, eller för att en ersättning eller något annat yrkande som ska handhas av den myndighet som lämnar ut uppgiften ska kunna genomföras. Det här gäller den rätt till information och samkörning enligt 84 § som beskrivs ovan. Den rätt till information som ingår i lagförslaget och som beskrivs i propositionen behövs för skötseln av lagstadgade uppgifter. 

Uppgifter som behandlas vid migrationsförvaltningen är ofta känsliga personuppgifter. Även om det med tanke på regleringens tydlighet finns skäl att undvika behandling av känsliga uppgifter (GrUU 14/2018 rd) har grundlagsutskottet fortsättningsvis ansett det motiverat att beskriva vissa grupper av personuppgifter uttryckligen som känsliga (GrUU 15/2018 rd). Med sådana grupper avses uppsättningar av uppgifter som omfattar mer än enbart de särskilda kategorier av personuppgifter som avses i dataskyddsförordningen (till exempel GrUU 17/2018 rd). Inom migrationsförvaltningen gäller känsligheten uppgifter om en persons uppehållstillstånd och medborgarskap, om familjeåterförening och social- och hälsovårdsservice. Enligt grundlagsutskottet bör bestämmelserna om behandling av känsliga uppgifter också analyseras utifrån praxis för tidigare bestämmelser på lagnivå (GrUU 17/2018, s. 6–7 och hänvisningen där till GrUU 14/2018 rd, s.6). Med tanke på tillgodoseendet av individens rättigheter samt rättsskyddet är det nödvändigt att föreskriva om behandlingen av personuppgifter inom integrationsfrämjandet på ett sätt som kompletterar dataskyddsförordningen och dataskyddslagen och som även beaktar grundlagsutskottets tidigare utlåtandepraxis. 

Grundlagsutskottet har också lyft fram att den myndighet som har rätt att få information i och med sina egna behov åsidosätter de grunder och intressen som är skyddade med hjälp av sekretess som gäller den myndighet som innehar informationen (GrUU 7/2019 rd). Såväl uppgifter om socialvård och kundrelationer hos arbetsförvaltningen som uppgifter om internationellt skydd är sekretessbelagda. 

Grundlagsutskottet har bedömt bestämmelserna om myndigheternas rätt att få och lämna ut uppgifter trots sekretessbestämmelserna i förhållande till skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § 1 mom. i grundlagen och då noterat bland annat vad och vem rätten att få uppgifter gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet (GrUU 15/2018 rd, GrUU 31/2017 rd s. 2, GrUU 42/2016 rd s. 2, GrUU 38/2016 rd. s. 2 och GrUU 71/2014 rd, s 3). 

Nya eller utvidgade rätter till information föreslås i det första lagförslaget i 84 § 2 mom., 86 § 2 mom., 90 § 2–4 och 6 mom. samt 94 §. Rätten till information enligt lagen om främjande av integration (681/2023) behandlades i samband med riksdagsbehandlingen av regeringens proposition RP 208/2022 rd även i grundlagsutskottet, och rättigheternas omfattning eller exakthet ansågs då inte problematiska. 

I propositionens 84 § 2 mom. föreslås ett tillägg om Folkpensionsanstaltens rätt att få information av Migrationsverket och Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata, så att Folkpensionsanstalten ska kunna samköra de uppgifter den redan har med de uppgifter om uppehållstillstånd och hemkommun som erhålls med stöd av denna bestämmelse i syfte att utföra sin uppgift enligt momentet, det vill säga samkörningen av uppgifter. Folkpensionsanstalten har redan uppgifter om hemvårdsstödsmottagarnas hemkommuner, eftersom kommunerna redan nu får information om alla i kommunen som får hemvårdsstöd. För att en kommun ska kunna få information av Folkpensionsanstalten om uttryckligen invandrare som får hemvårdsstöd är det centralt att samköra uppgifter om uppehållstillstånd med ovannämnda uppgifter. Uppgiften är nödvändig för att kommunen i Folkpensionsanstaltens förmånsdatasystem Kelmu ska kunna se de invandrare som bor i kommunen och som får hemvårdsstöd och därmed kunna nå dem för bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster, som enligt 14 § hör till kommunens uppgifter. Folkpensionsanstalten lämnar redan nu ut uppgifter till kommunerna via förmånsdatasystemet Kelmu om invandrare som får utkomststöd, för vilka kommunen ska göra en inledande kartläggning (nedan bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster). För vissa av Folkpensionsanstaltens förmåner har det särskilt föreskrivits om Folkpensionsanstaltens rätt att få information av Migrationsverket, när villkoret för att få förmånen är en viss uppehållsgrund. Utvidgad rätt till information gäller myndighetens lagstadgade uppgifter. Behandlingen av personuppgifter grundar sig på artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. 

I artikel 5 i den allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs det om principerna för behandling av personuppgifter. Den personuppgiftsansvarige ska ansvara för och kunna visa att de principer som anges i artikel 5 efterlevs. Enligt artikel 5.1 a ska uppgifterna behandlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt i förhållande till den registrerade (principen om laglighet, korrekthet och öppenhet). Den princip om ändamålsbegränsning som avses i artikel 5.1 b i förordningen innebär att personuppgifter ska samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål. Till dessa principer anknyter bestämmelserna i artikel 6 i den allmänna dataskyddsförordningen om förutsättningarna för behandlingen av personuppgifter. Enligt artikel 5.1 c i dataskyddsförordningen ska personuppgifter vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas (”uppgiftsminimering”). Personuppgifter får endast behandlas när det behövs för behandlingens ändamål. Att personuppgifter ska vara adekvata innebär att de uppgifter som samlas in ska kunna uppfylla det fastställda användningsändamålet. De uppgifter som behandlas ska också vara relevanta, det vill säga de insamlade personuppgifterna ska ha en tydlig koppling till det fastställda användningsändamålet. Att de inte ska vara för omfattande innebär att de ska vara nödvändiga med tanke på användningsändamålet. Personuppgifter får inte samlas in eller behandlas i större utsträckning än vad som är nödvändigt för användningsändamålet. 

I den föreslagna 84 § handlar det om att nå personer för integrationsfrämjande tjänster. Folkpensionsanstalten ska samköra de uppgifter som erhålls av Migrationsverket och Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (uppehållstillstånd, personbeteckning, hemkommun och kontaktinformation) med uppgifterna om hemvårdsstöd och avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna till kommunen lämna de uppgifter som är nödvändiga för den bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster som avses i 14 § i fråga om en invandrare på vilken denna lag tillämpas och som får hemvårdsstöd enligt lagen om stöd för hemvård och privat vård av barn. För att lämna ut och samköra uppgifter har Folkpensionsanstalten rätt att av Migrationsverket och Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna få nödvändiga uppgifter om en sådan invandrare som avses ovan. Identifierings- och kontaktuppgifter är nödvändiga för att nå en person. En förutsättning för utlämnande av uppgifter är också att integrationslagen tillämpas på invandraren. 

Folkpensionsanstalten har redan nu uppgifter om hemkommun för personer som får hemvårdsstöd. Dessutom har Folkpensionsanstalten för vissa hemvårdsstödsmottagare också uppgifter om uppehållstillstånd, till exempel för att personen beviljats någon annan förmån av Folkpensionsanstalten som kräver uppehållstillstånd. I fråga om sådana befintliga uppgifter möjliggör rätten till information enligt 84 § 2 mom. att uppgifter som finns hos Folkpensionsanstalten behandlas för ett nytt ändamål, för utlämnande av uppgifter till kommunen. För det nya ändamålet föreskrivs det i 84 § i integrationslagen om en grund enligt artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. Dessutom behöver Folkpensionsanstalten uppgifter om uppehållstillstånd för sådana invandrare som får hemvårdsstöd som anstalten ännu inte har. Till denna del möjliggör ändringen i 84 § 2 mom. rätt att få ny information av Migrationsverket. Folkpensionsanstalten och Migrationsverket kan systemtekniskt genomföra förmedlingen av uppgifter om uppehållstillstånd till exempel med hjälp av ett tekniskt gränssnitt så att uppgifter kan sökas och samköras för att lämnas ut till kommunerna endast efter behov. Då behöver Folkpensionsanstalten inte nödvändigtvis lagra uppgifterna i förmånsdatasystemet Kelmu. 

I den föreslagna 84 § definieras ändamålet för behandlingen av uppgifterna exakt. Lagstiftningen ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. Syftet är att säkerställa att personuppgifter behandlas på lagenligt sätt genom att möjliggöra skötseln av lagstadgade uppgifter som omfattas av myndigheternas behörighet. Myndigheterna har inte möjlighet att fullgöra dessa lagstadgade uppgifter utan att behandla personuppgifter, eftersom uppgifterna anknyter till de rättigheter som beviljas personerna samt tjänsterna för dem och deras skyldigheter. Att identifiera personer är inte bara nödvändigt utan också förenligt med personernas eget intresse. Man kan till och med anse det förenligt med samhällets intresse att invandrarna även i fortsättningen kan nås för integrationsfrämjande tjänster som främjar deras välbefinnande och delaktighet, att de tillhandahålls sysselsättningsfrämjande tjänster och att även familjernas situationer uppmärksammas. Främjandet av invandrarnas välbefinnande, sysselsättning och delaktighet har med tanke på att den socioekonomiska ställningen går i arv positiva effekter också för deras barns livscykelinkomster. 

Inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna, som regleras genom vanlig lag, måste vara nödvändiga för att ett godtagbart syfte ska nås. Inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna är tillåtna bara om syftet inte kan nås genom mindre ingrepp i rättigheterna. Vidare får inskränkningarna inte gå längre än vad som kan motiveras med beaktande av vikten av ett samhälleligt intresse som ligger bakom inskränkningen i relation till det rättsgoda som ska inskränkas. Under giltighetstiden för den gällande integrationslagen har man strävat efter att nå invandrare som står utanför arbetskraften även med andra än registerbaserade metoder. Exempel på dessa är vägledningen vid rådgivningsbyråerna samt gräsrotsarbetet, genom vilka man försökt sporra invandrarna att söka sig till kommunens integrationstjänster. Även anvisningar och rådgivning har utnyttjats. Erfarenheten har visat att man genom dessa metoder inte lyckats nå många invandrare. I ljuset av proportionalitetsprincipen kan man konstatera att en registerbaserad lösning är det enda sättet att systematiskt nå invandrare som står utanför arbetskraften för tjänster enligt integrationslagen. Dessutom bör det beaktas att det uttryckligen handlar om rätten till integrationsrelaterade tjänster för personer vilkas uppgifter skyddas mot publicitet enligt integritetsskyddet och att sekretessen för uppgifterna inte bryts när de lämnas ut från en myndighet till en annan. Sekretess och tystnadsplikt gäller alla som behandlar sekretessbelagda uppgifter och även i detta avseende arbetar med tjänsteansvar. 

Kommunen och välfärdsområdet har uppgifter enligt integrationslagen för vilka kommunens tjänsteinnehavare eller välfärdsområdets yrkesperson har rätt att behandla kundinformation som är nödvändig för utförandet. Bestämmelser om de integrationsfrämjande uppgifter för kommunen och välfärdsområdet för vilka de behöver information om invandrare finns i integrationslagen. Sådana uppgifter är i synnerhet bedömningen av kompetens och behovet av integrationstjänster och utarbetandet av en integrationsplan samt sektorsövergripande versioner av dessa uppgifter. De personuppgifter som behandlas är nödvändiga, såsom grund för uppehållstillstånd, anteckning om hemkommun eller personuppgifter som gäller hemvårdsstödsförmån. 

I enlighet med principen om ändamålsbegränsning i artikel 5.1 b i dataskyddsförordningen ska uppgifterna samlas in endast för särskilda, uttryckligt angivna och lagliga ändamål. Personuppgifter kan utöver för det fastställda ändamålet också behandlas för ett sådant ändamål som anses förenligt med det ursprungliga ändamålet. Behandling av personuppgifter för ett nytt ändamål som avviker från det ursprungliga är möjlig när det planerade användningsändamålet följer dataskyddsbestämmelserna och den registrerade ger sitt samtycke till det nya användningsändamålet innan behandlingen inleds, eller när det finns en klar behandlingsgrund i lag. I den föreslagna 84 § anges för vilket ändamål uppgifter samlats in. De har samlats in för ett uttryckligt angivet och lagstadgat ändamål. Enligt den föreslagna 84 § har Folkpensionsanstalten rätt att få nödvändiga uppgifter om en invandrare av Migrationsverket och Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. Folkpensionsanstalten kan sedan tidigare ha behövliga uppgifter med stöd av övrig lagstiftning, och då är det fråga om ett nytt användningsändamål med stöd av integrationslagen. Det bör också noteras att kommunen redan med stöd av den lag om främjande av integration som träder i kraft den 1 januari 2025 (681/2023) har rätt att av Folkpensionsanstalten få nödvändiga uppgifter om invandrare som omfattas av integrationslagen och som får hemvårdsstöd enligt lagen om stöd för hemvård och privat vård av barn. Folkpensionsanstalten har ursprungligen samlat in uppgifterna för ansökan om förmånen. Om Folkpensionsanstalten inte har uppgifter har den rätt att få uppgifter som är nödvändiga för samkörning och utlämnande till kommunerna. Den föreslagna ändringen i 84 § utvidgar inte till denna del kommunens rätt till information. Därmed kan regleringen anses förenlig med principen om ändamålsbegränsning. 

Regleringen om uppgifter som behandlas beaktar principen om uppgiftsminimering enligt artikel 5.1 c i dataskyddsförordningen, enligt vilken personuppgifter ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas. Enligt den föreslagna 84 § har Folkpensionsanstalten rätt att få nödvändiga uppgifter om en invandrare av Migrationsverket och Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. Identifierings- och kontaktuppgifter är nödvändiga för att nå en person. Uppgifterna har begränsats till sådana uppgifter som anses vara nödvändiga i förhållande till användningsändamålet, det vill säga för att nå en person för tjänster enligt integrationslagen. Eftersom Folkpensionsanstalten i huvudsak redan har ovannämnda uppgifter om invandrare som får hemvårdsstöd, om deras hemkommun och uppehållstillstånd, är det naturligt att utnyttja förmånsdatasystemet Kelmu och inte ta fram ett nytt personregister med samma uppgifter. Den föreslagna regleringen kan anses vara förenlig med principen om uppgiftsminimering. 

Enligt 22 § 1 mom. i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen ska myndigheterna genomföra regelbundet återkommande och standardiserad elektronisk överföring av information mellan informationssystem via tekniska gränssnitt, om den mottagande myndigheten enligt lag har rätt till informationen. Regelbundet återkommande och standardiserad elektronisk överföring av information kan genomföras på något annat sätt, om det inte är tekniskt eller ekonomiskt ändamålsenligt att genomföra eller använda ett tekniskt gränssnitt. Myndigheten kan även i andra situationer öppna ett tekniskt gränssnitt för en myndighet som har rätt till information. Bestämmelser om utlämnande av dokument och information på annat sätt utfärdas separat. Enligt 23 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen kan en myndighet öppna en elektronisk förbindelse för en annan myndighet till sådan information i ett informationslager som den mottagande myndigheten har rätt att få tillgång till. Enligt den föreslagna 84 § samkörs uppgifterna hos Folkpensionsanstalten systembaserat och orsakar inget manuellt arbete för Folkpensionsanstalten utöver systemutvecklingen. Uppgifterna kan levereras genom att kommunens personal beviljas användarrättigheter till Folkpensionsanstaltens förmånsdatasystem Kelmu. Uppgifterna ska lämnas regelbundet och i samplet kombineras följande uppgifter: från utbetalningslistan uppgift om att personen fått hemvårdsstöd under månaden i fråga, uppgift om att personen beviljats sitt första uppehållstillstånd eller uppehållskort eller att uppehållsrätt registrerats högst tre år tidigare, uppgift om personens hemkommun. En person kan få hemvårdsstöd i perioder, men avsikten är inte att uppgifter om samma person lämnas på nytt, eftersom det räcker att kommunen når personen en gång om integrationsfrämjande tjänster. 

Den bestämmelse om rätt till information och utlämnande av information som föreslås i 84 § handlar om begränsning av skyddet för privatlivet och ska bedömas i ljuset av de allmänna förutsättningarna för inskränkning av grundläggande fri- och rättigheter. Därmed ska rätten till information tas in i lagen, bestämmelsen om den ska vara exakt och noga avgränsad, rätten till information ska ha en godtagbar grund med hänsyn till systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna som helhet, den ska vara proportionell till det ändamål som eftersträvas och den får inte ingripa i kärnområdet för skyddet för privatlivet. Dessutom måste ett tillräckligt rättskydd garanteras och rätten till information får inte strida mot de människorättsprinciper som är bindande för Finland (GrUU 25/1994 rd, s. 4‒5). I 84 § föreskrivs det exakt och noga avgränsat om vem som har rätt att få personuppgifter och av vem, och att den parten också är skyldig att lämna ut uppgifter, samt om ändamålen för erhållande av uppgifter och uppgifternas nödvändighet. Dessutom föreskrivs det exakt och noga avgränsat om vilka uppgifter man har rätt att få och om samkörning av uppgifterna. 

I propositionens 86 § föreslås det ett tillägg av rätt för kommunen och välfärdsområdet att få information från arbetsmarknadsmyndigheten när bedömningen av kompetens och behovet av integrationstjänster, integrationsplanen eller integrationsplanen för familjen utarbetas sektorsövergripande tillsammans med arbetsmarknadsmyndigheten. På motsvarande sätt föreslås det för tydlighetens skull i ändringen av nämnda 2 mom. en bestämmelse om arbetskraftsmyndighetens rätt att få information av myndigheterna, även om arbetskraftsmyndigheten redan har en separat lagstadgad rätt till information enligt lagen om ordnande av arbetskraftsservice (380/2023). Enligt 115 § i den lagen har en arbetskraftsmyndighet oberoende av sekretessbestämmelserna rätt att avgiftsfritt få de uppgifter som är nödvändiga för att verkställa arbetskraftsservice av andra arbetskraftsmyndigheter, andra kommunala myndigheter, statliga myndigheter, välfärdsområden, Folkpensionsanstalten, arbetslöshetskassor, Pensionsskyddscentralen, Sysselsättningsfonden, serviceproducenter inom arbetskraftsservice, andra producenter av sådan service till stöd för sysselsättning som arbetskraftsmyndigheten ordnar och som överenskommits i en sysselsättningsplan eller en ersättande plan samt av aktörer som ger sådan arbetsprövning som avses i 54 §. Den centrala ändringen i det här förslaget anknyter till utvidgningen av kommunernas och välfärdsområdenas rätt till information och syftar till att ge även dem rätt att få uppgifter av arbetskraftsmyndigheten när ovannämnda bedömningar av kompetens och behovet av integrationstjänster samt integrationsplaner utarbetas i samarbete med arbetskraftsmyndigheten. Det bör också noteras att 86 § 4 mom. redan innehåller en bestämmelse om rätt till information mellan kommunen, välfärdsområdet och arbetskraftsmyndigheten för översyn av en sektorsövergripande integrationsplan. 

I 2 kap. föreskrivs det om kommunen, men enligt 3 § avses med kommun kommunens arbetskraftsmyndighet när det handlar om tjänster för en arbetssökande invandrare. Därmed ansvarar i enlighet med 15 och 17 § i integrationslagen arbetskraftsmyndigheten i fråga om invandrare som är registrerade som arbetssökande för den sektorsövergripande bedömningen av kompetens och behovet av integrationstjänster och för utarbetandet av den sektorsövergripande integrationsplanen i samarbete med välfärdsområdet och vid behov också med kommunen. Arbetskraftsmyndigheten och kommunen, eller arbetskraftsmyndigheten, kommunen och välfärdsområdet, kan också samarbeta vid den sektorsövergripande bedömningen av kompetens och behovet av integrationstjänster samt utarbetandet av integrationsplanen. När integrationslagen stiftades uteblev denna rätt till information mellan arbetskraftsmyndigheten och andra myndigheter som deltar i de sektorsövergripande bedömningarna och integrationsplanerna. 

Enligt 115 § i lagen om ordnande av arbetskraftsservice har arbetskraftsmyndigheten redan rätt att få information av statliga myndigheter, så ändringen utvidgar de facto inte myndighetens rätt till information utan tydliggör tillämpningen av integrationslagen. De som gör bedömningen och upprättar planen arbetar med tjänsteansvar, eftersom det är fråga om utövande av offentlig makt enligt motiveringen till proposition RP 208/2022 rd. Utvidgad rätt till information gäller myndighetens lagstadgade uppgifter. Behandlingen av personuppgifter grundar sig på artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. 

I 90 § 2 mom. i den här propositionen föreslås det att närings-, trafik- och miljöcentralerna ges rätt till information för utarbetande även av sådana beslut som avses i 68 §. Ändringen är kopplad till den ändring av 68 § i det första lagförslaget som gäller ersättningar för tjänster till offer för människohandel. Genom ändringen fattas besluten om dessa ersättningar av närings-, trafik- och miljöcentralen. Utvidgad rätt till information gäller myndighetens lagstadgade uppgifter. Behandlingen av personuppgifter grundar sig på artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. 

I propositionens 90 § föreslås det en bestämmelse om rätt till information mellan kommunerna, välfärdsområdena och hälso- och sjukvårdsmyndigheten i landskapet Åland i fråga om närings-, trafik- och miljöcentralernas beslut om ersättning för kostnader enligt integrationslagen. Ändringarna i den paragrafens 3 och 4 mom. gäller rätten till information för aktörer som tillhandahåller social- och hälsovårdstjänster, det vill säga välfärdsområdet och, i fråga om kommunernas social- och hälsovård på Åland, landskapets hälso- och sjukvårdsmyndighet. Den föreslagna ändringen i 6 mom. gäller kommunernas rätt till information. 

Rätten till information aktualiseras när sådana personer, offer för människohandel eller barn och unga som anlänt till landet som minderåriga utan vårdnadshavare som avses i 2 § 3 eller 4 mom. flyttar från en kommun till en annan, eftersom avtalet om att ersätta kostnader för personens tjänster följer personen till den nya kommunen eller det nya välfärdsområdet. Ett sådant beslut kan innehålla känsliga uppgifter till exempel om personens behov av social- eller hälsovårdstjänster, men det behandlas med tjänsteansvar av en yrkesutbildad person hos den myndighet som tillhandahåller personen de tjänster för vilka kostnaderna uppkommer. Utvidgad rätt till information gäller myndighetens lagstadgade uppgifter. När en person flyttar från en kommun och ett välfärdsområde till ett annat eller mellan Åland och fastlandet ska tillhandahållandet av tjänsterna fortgå efter behov, och betalningen av ersättningar för dem i enlighet med integrationslagen fortsätta med en så liten administrativ börda som möjligt. Behandlingen av personuppgifter grundar sig på artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. Uppgifter om hälso- och sjukvård får behandlas för de ändamål som anges i artikel 9.2 h på det sätt som beskrivs ovan. I detta fall följs kraven enligt artikel 9.3. 

I 94 § föreslås det en bestämmelse om att en offentlig eller privat läroanstalt eller annan serviceproducent som tillhandahåller de tjänster som avses i 2 kap., och till vilken integrationskunden hänvisas som kund i enlighet med integrationsplanen, för skötseln av de uppgifter som avses i 2 kap. har rätt att av kommunen och tidigare serviceproducenter avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna få de uppgifter som nämns i paragrafen även av arbetskraftsmyndigheten. I 94 § föreslås det för tydlighetens skull vidare en bestämmelse om serviceproducentens rätt att få information av arbetskraftsmyndigheten, även om serviceproducenten redan har en separat lagstadgad rätt till information enligt lagen om ordnande av arbetskraftsservice (380/2023). Enligt 116 § 4 mom. i lagen om ordnande av arbetskraftsservice har producenter av arbetskraftsservice och producenter av sådan service till stöd för sysselsättning som en arbetskraftsmyndighet ordnar och som överenskommits i en sysselsättningsplan eller en ersättande plan oberoende av sekretessbestämmelserna rätt att avgiftsfritt av arbetskraftsmyndigheter och av utvecklings- och förvaltningscentret få de uppgifter om enskilda kunder som är nödvändiga för att producera och ge service. Uppgifter om en kunds hälsotillstånd får lämnas ut till en serviceproducent endast om kunden skriftligt och specifikt samtycker till detta. 

Serviceproducenten, såsom en läroanstalt, ska ha rätt att få nödvändiga uppgifter om en invandrare som anmält sig som studerande hos sig för att fullgöra sin uppgift. Serviceproducenten måste kunna säkerställa att till exempel integrationsutbildning överenskommits i invandrarens gällande integrationsplan. Dessutom ska serviceproducenten få sådana uppgifter som inverkar på produktionen av servicen utan att själv behöva reda ut redan kända uppgifter och ödsla tid och resurser så att invandraren inte rättidigt och smidigt får de tjänster hen behöver. 

I 94 § handlar det om att serviceproducenten inte kan tillhandahålla integrationstjänster som kommunen eller arbetskraftsmyndigheten skaffat av serviceproducenten om inte denna ges tillgång till nödvändiga personuppgifter. Serviceproducenten har redan med stöd av lagen om ordnande av arbetskraftsservice rätt till uppgifter som är nödvändiga för att servicen ska kunna produceras och genomföras. Dessutom har serviceproducenten redan enligt 87 § i den gällande integrationslagen (1386/2010) avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna rätt att av arbets- och näringsbyråer och kommunala myndigheter få den information som är nödvändig för att åtgärder och tjänster ska kunna ordnas enligt 2 kap. i integrationslagen. Därtill var den gällande integrationslagen (1386/2010), som ändrades genom lag 392/2023 där rätten till information enligt 87 § också omfattar rätt till information av arbetskraftsmyndigheten, ett anknytande lagförslag i propositionen om den redan godkända lagen om ordnande av arbetskraftsservice (RP 207/2022). Den lagen träder dock inte i kraft eftersom den gällande lagen upphävs genom integrationslagen med samma namn (681/2023) från och med den 1 januari 2025. Därmed utvidgar ändringen inte rätten till information i de flesta tjänsterna, med undantag för den flerspråkiga samhällsorienteringen som är en ny kommunal tjänst endast enligt integrationslagen. Till skillnad från lagen om ordnande av arbetskraftsservice avgränsas inte uppgifterna i integrationslagens 94 § till endast nödvändiga uppgifter, utan räknas uttömmande upp i paragrafen. I 94 § handlar det inte om sådana särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9. Behandlingen av personuppgifter grundar sig på artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. 

Ovannämnda aspekter utgör den rättsliga grunden för behandlingen av invandrares personuppgifter i enlighet med artikel 6.1 (c) i förordningen. I integrationslagen regleras användningsändamålen för varje uppgift tydligt, och uppgifterna får inte användas för andra ändamål, också enligt avgränsningen i artikel 6.4 i dataskyddsförordningen. Det som talar för utlämnandet av uppgifter till de integrationsfrämjande myndigheterna är uttryckligen kundens privata intresse. Med hänsyn till skyddet för privatlivet och övervägandet av de grundläggande fri- och rättigheter som beskrivs ovan kan man anse att rätten till information enligt lagändringen är godtagbar och förenlig med proportionalitetsprincipen. 

Kärnan i de grundläggande fri- och rättigheterna ska förbli orörd

Enligt grundlagsutskottet (GrUU 26/2018 rd, s. 3 och GrUU 14/2018 rd, s. 6) får de rättigheter som är tryggade enligt 10 § i grundlagen särskild betydelse i sammanhang som är särskilt känsliga med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna. Grundlagsutskottet har bedömt behandlingen av känsliga uppgifter så att inskränkningar i skyddet för privatlivet i varje regleringssammanhang måste bedömas utifrån de allmänna villkoren för inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 42/2016 rd, s. 2–3 och de utlåtanden som nämns där). Det har varit relevant att utskottets etablerade praxis har varit att lagstiftarens handlingsutrymme i fråga om behandling av personuppgifter särskilt begränsas av att skyddet för personuppgifter delvis omfattas av skyddet för privatlivet, som garanteras i samma moment i grundlagens 10 §. Lagstiftaren bör tillgodose denna rätt på ett sätt som är godtagbart med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna överlag. Utskottet har därför särskilt bedömt att tillåtelse att behandla känsliga uppgifter berör själva kärnan i skyddet för personuppgifter (GrUU 37/2013 rd, s. 2/II) varför t.ex. bildandet av register som innehåller sådana uppgifter bör bedömas i förhållande till villkoren för inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna, i synnerhet med tanke på lagstiftningens acceptabilitet och proportionalitet (GrUU 29/2016 rd, s. 4–5 och till exempel GrUU 21/2012 rd, GrUU 47/2010 rd och GrUU 14/2009 rd). I sina analyser av omfattning, exakthet och innehåll i lagstiftning om rätten att få och lämna ut uppgifter trots sekretess har utskottet lagt vikt vid att de uppgifter som lämnas ut är av känslig art (till exempel GrUU 38/2016 rd, s. 3). (GrUU 7/2019 rd, s. 3). 

Förslaget till integrationslag kan delvis anses gälla även kärnan i skyddet för personuppgifter eftersom de personuppgifter som behandlas också omfattar känsliga uppgifter. Behandlingen av dessa har dock i denna proposition bedömts utifrån de övriga förutsättningarna för inskränkning av grundläggande rättigheter, i synnerhet godtagbarhet och proportionalitet, och de kan anses vara förenliga med grundlagen. 

12.5  12.5 Rätten till eget språk och egen kultur

Enligt 17 § 3 mom. i grundlagen har samerna som urfolk samt romerna och andra grupper rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Bestämmelser om samernas rätt att använda samiska hos myndigheterna utfärdas genom lag. Rättigheterna för dem som använder teckenspråk och dem som på grund av funktionsnedsättning behöver tolknings- och översättningshjälp tryggas genom lag. I momentet nämns särskilt två traditionella minoritetsgrupper, samerna och romerna. Andra grupper som avses i momentet är närmast nationella och etniska minoriteter. Den här propositionen begränsar inte invandrarnas rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. 

Rätten för personer som använder teckenspråk och personer med funktionsnedsättning att få tolknings- och översättningstjänster tryggas i grundlagens 17 § 3 mom., teckenspråkslagen (359/2015) och lagen om tolkningstjänst för handikappade personer (133/2010). I 26 § i förvaltningslagen (434/2003) föreskrivs det om tolkning och översättning. Enligt 1 mom. ska en myndighet ordna tolkning och översättning i ett ärende som kan inledas av en myndighet, om en part som använder romani eller teckenspråk eller något annat språk inte behärskar det språk, finska eller svenska, som ska användas vid myndigheten, eller om en part på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom inte kan göra sig förstådd. Enligt 2 mom. kan ärendet tolkas eller översättning göras till ett språk som parten kan konstateras förstå tillräckligt väl med hänsyn till ärendets art, och enligt 3 mom. kan myndigheten för att utreda ett ärende eller trygga en parts rättigheter ordna tolkning och översättning också i andra ärenden än de som avses i 1 mom. 

I den här propositionen föreslås inga inskränkningar av invandrarnas eller andra befolkningsgruppers rätt till tolknings- och översättningstjänster. I 32 § i det första lagförslaget föreslås det att kommunen eller arbetskraftsmyndigheten av invandraren eller integrationskunden får ta ut en avgift för ordnandet av tolkning när invandraren eller integrationskunden utan godtagbart skäl och utan att ha avbokat tiden inte har kommit till mottagningen vid bokad tid. Invandrare och integrationskunder ska informeras om att en sådan avgift kan tas ut och ges anvisningar för avbokande av tiden så att de förstår dem. I princip ska detta göras skriftligt på ett språk som invandraren eller integrationskunden behärskar väl. 

12.6  12.6 Rättsskydd

Enligt 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Enligt 2 mom. i grundlagens 21 § ska offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning tryggas genom lag. Bestämmelserna i grundlagen är centrala med tanke på nödvändigheten av förvaltningsbeslut och möjligheten att söka ändring i dem. Offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning ska tryggas genom lag. Propositionens bestämmelser om besvärsförbud bör bedömas med avseende på rätten att söka ändring. 

Grundlagsutskottet har ansett att formuleringen i 21 § 1 mom. i grundlagen om beslut som gäller en persons rättigheter och skyldigheter hänger samman med omständigheter som enligt finsk rätt betraktas som rättigheter och skyldigheter. Det betyder dock inte att vilken som helst myndighetsåtgärd som är gynnsam för den enskilde är ett beslut som gäller den enskildes rättigheter i den mening som grundlagen avser. Grundlagen utgår från att lagstiftningen ska innefatta ett tillräckligt exakt kriterium för att det ska uppstå en relation mellan den enskilde och det allmänna som kan betraktas som en rättighet. Även bestämmelserna om villkoren för rättigheter eller förmåner som i högre grad är beroende av prövning och alltså inte omfattas av så kallad subjektiv rätt kan utgöra ett tillräckligt exakt underlag för att det ska uppstå ett förhållande mellan den enskilde och det allmänna som kan betraktas som en rättighet i den mening som 21 § 1 mom. i grundlagen avser. Däremot uppkommer ett sådant underlag i allmänhet inte om en förmån eller en tjänst helt och hållet är beroende av myndighetens prövning, disponibla anslag eller till exempel planer. Även då kan det vara befogat att öppna för en möjlighet att överklaga bland annat för att kontrollera att myndigheterna handlar korrekt och opartiskt och för att säkerställa samordnad tillämpningspraxis (se till exempel GrUU 16/2019 rd och GrUU 50/2018 rd och de utlåtanden som nämns i dem). 

Bestämmelserna i 21 § i grundlagen hindrar inte att man genom lag föreskriver om smärre undantag från de rättigheter som skyddas där, under förutsättning att undantagen i fråga inte ändrar de aktuella rättssäkerhetsgarantiernas ställning som huvudregel eller äventyrar individens rättssäkerhet. Även om lagstiftaren inom ramen för den begränsning som avser normgivningsnivån har konstitutionell prövningsrätt när det gäller att föreskriva om garantierna för en rättvis rättegång enligt 21 § 2 mom. i grundlagen, menar utskottet att när det gäller exempelvis reglering av hörande vid rättsskipning måste den grundlagsenliga huvudregeln att motparten ska höras stå kvar. Till följd av arten av den rättighet som garanteras i 21 § 1 mom. i grundlagen och lagförbehållet i 2 mom. står det klart att regleringen av besvärsrätten och i synnerhet av besvärsförbudet och förbudet mot ändringssökande, men också andra begränsningar av besvärsrätten omfattas av kravet på att det ska finnas bestämmelser i lag. (se till exempel GrUU 17/2021 rd, GrUU 16/2019 rd och GrUU 50/2018 rd och de utlåtanden som nämns där). 

I 95 § 4 mom. i integrationslagen föreskrivs det att omprövning inte får begäras eller besvär anföras över ett beslut om att inte stödja en arbetssökandes frivilliga studier. I det första lagförslaget har kommunen ändrats till arbetskraftsmyndighet eftersom beslut som gäller stödjande av frivilliga studier med arbetslöshetsförmån fattas av arbetskraftsmyndigheten, inte kommunen. Förbudet mot att söka ändring bedömdes i förhållande till de grundläggande fri- och rättigheterna i samband med RP 208/2022 rd. 

Dessutom preciseras förbudet i 95 § 4 mom. mot att söka ändring till att motsvara förbudet i 147 § i lagen om ordnande av arbetskraftsservice till den del att omprövning inte får begäras eller besvär anföras när det gäller ett avgörande att inte godkänna ett meddelande om avbrott i studerandet med stöd. I den integrationslag som träder i kraft den 1 januari 2025 harmoniserades sökandet av ändring vid frivilliga studier till den del det är fråga om stöd för studier som stöds enligt integrationslagen och lagen om ordnande av arbetskraftsservice. Den föreslagna ändringen förtydligar och förenhetligar situationen ytterligare genom att utvidga begränsningen av sökande av ändring till att också gälla avbrott i studierna, så att begränsningarna av sökande av ändring vid frivilliga studier är förenliga i fråga om studier som stöds enligt integrationslagen och enligt lagen om ordnande av arbetskraftsservice. Att regleringen är enhetlig med lagen om ordnande av arbetskraftsservice främjar också jämlikheten. Med avseende på förbud mot att söka ändring regleras avgöranden om att inte stödja en arbetssökandes frivilliga studier eller godkänna en anmälan om avbrott i stödda studier redan i 14 kap. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012). De nämnda bestämmelserna om ändringssökande har i huvudsak utformats med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 32/2012 rd, GrUU 6/2022 rd). Det bör också noteras att det i fråga om frivilliga studier som stöds med stöd av integrationslagen inte har förekommit situationer kring begäranden om omprövning eller besvär där en integrationskund meddelat om avbrott i studierna och det inte godkänts av arbets- och näringsbyrån eller en kommun som omfattas av kommunförsöken för främjande av sysselsättningen. Det kan även betraktas som synnerligen osannolikt att dylika situationer uppkommer i fortsättningen då arbetskraftsmyndigheten ansvarar för ordnandet av arbetskraftsservice. En person kan begära översyn av sin integrationsplan och på så sätt ta upp sin fråga om frivilliga studier för omprövning. Därmed kan man anse att besvärsförbudet inte äventyrar personens rättsskydd. 

Grundlagsutskottet har i sin praxis förhållit sig med förbehåll till specialbestämmelser om den allmänna rätten att söka ändring hos myndigheter (till exempel GrUU 15/2011 rd, s. 5 och de utlåtanden som det hänvisas till där). Samtidigt har utskottet ansett att rätten att söka ändring är godtagbar om den genom lag till exempel avgränsats till grunder i anslutning till upprätthållandet av enhetlig rättspraxis (se GrUU 45/2006 rd., s. 3 och hänvisningarna där) eller när en begränsad rätt att söka ändring med hänsyn till ärendenas natur annars ska betraktas som motiverad (GrUU 15/2011 rd, s. 5, GrUU 58/2006 rd, s. 9). Förslaget till integrationslag kan anses garantera tillräckliga rättsskyddsarrangemang. 

12.7  12.7 Kommunal och annan regional självstyrelse

I 121 § i grundlagen föreskrivs om kommunal och övrig självstyrelse. Enligt 3 mom. har kommunerna beskattningsrätt. Bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten och för hur skatten bestäms samt om de skattskyldigas rättsskydd utfärdas genom lag. Bestämmelser om kommunala avgifter finns däremot inte i grundlagen. Enligt 121 § 4 mom. i grundlagen utfärdas bestämmelser om självstyrelse på större förvaltningsområden än kommuner genom lag. 

Förkortningen av ersättningstiden för kalkylerad ersättning enligt den här propositionen påverkar inte nämnvärt kommunernas och välfärdsområdenas förmåga att tillhandahålla integrationsfrämjande tjänster, eftersom även maximitiden för integrationsplanen har förkortats genom lagen om främjande av integration (681/2023) och merparten av kostnaderna uppkommer just under den tid integrationsplanen är i kraft. I viss mån kan förkortningen av ersättningstiden för kalkylerad ersättning försämra möjligheterna att tillhandahålla tjänster och minska utbudet av i synnerhet sådana tjänster som inte angetts som förpliktande i integrationslagen, eller försämra kvaliteten på tjänsterna. 

Kommunala avgifter brukar indelas i offentligrättsliga avgifter och andra avgifter. Offentligrättsliga avgifter baserar sig på lag och tas ut för kommunernas lagstadgade tjänster. I grundlagsutskottets praxis har det dock ansetts att kommunerna utöver lagstadgade avgifter också i lagstadgade uppgifter med stöd av sin självstyrelse kan besluta om andra avgifter (se GrUU 53/2002 rd och 12/2005 rd). Detta har tidigare varit fallet särskilt inom socialvården, där det har tagits ut bland annat klientavgifter för serviceboende utan att bestämmelser om dem finns i lagstiftningen om klientavgifter. Numera är det välfärdsområdena som ansvarar för socialvården. Lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992) föreskriver bland annat om klientavgifter för oanvänd service och oavbokade tider. Kommunerna tar numera ut avgifter av kommuninvånarna till exempel för att ordna småbarnspedagogik. Bestämmelser om dessa avgifter finns i lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken (1503/2016). 

I den här propositionen föreslås det att kommunen eller arbetskraftsmyndigheten av invandraren eller integrationskunden får ta ut en avgift för att täcka kostnader för ordnandet av tolkning när invandraren eller integrationskunden utan godtagbart skäl och utan att ha avbokat tiden inte har kommit till mottagningen vid bokad tid. Kommunen och arbetskraftsmyndigheten ska säkerställa att invandraren förstår anvisningarna om avgiften och avbokningen. Dessutom är den eventuella skälighetsprövningen, faktureringen och indrivningen av avgiften nya uppgifter för kommunen och arbetskraftsmyndigheten. Införandet av avgiften torde medföra kostnader, men samtidigt genererar avgiften inkomster till kommunen eller arbetskraftsmyndigheten. Det föreslås att bestämmelser om detta utfärdas genom lag i enlighet med det första lagförslaget. 

Grundlagsutskottet har i sin praxis betonat att när man lagstiftar om nya uppgifter för kommunerna måste man också se till att kommunerna har faktiska möjligheter att klara av dem (GrUU 41/2002 rd, s. 3/II, GrUU 50/2005 rd, s. 2/I, GrUU 42/2010 rd, s. 5 samt GrUU 17/2021 rd). 

I den här propositionen föreslås det bestämmelser om tilläggsfinansiering på fem miljoner euro om året till kommunerna i form av statsandel och till kommunerna inom landskapet Åland via kalkylerad ersättning för att ordna integration för föräldrar som är integrationskunder och som vårdar barn hemma. Lagförslaget innehåller inga direkta nya uppgifter för kommunerna, men nämnda uppgift hänför sig till den i lagen om främjande av integration (681/2023) föreskrivna uppgiften att det för en invandrare som får hemvårdsstöd ska utarbetas en integrationsplan, vilket innebär att lämpliga integrationsfrämjande tjänster också ska tillhandahållas i kommunen. 

12.8  12.8 Bestämmelser på lägre nivå än lag

I 56 § i det första lagförslaget föreslås det ett nytt bemyndigande att utfärda förordning om utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter. Därför måste regleringen bedömas i förhållande till 80 § 1 mom. i grundlagen. I enlighet med 80 § 1 mom. i grundlagen kan statsrådet och ministerierna utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i grundlagen eller i någon annan lag. Bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lagstiftningen ska dock utfärdas genom lag. I sin praxis har utskottet krävt att bemyndiganden att utfärda förordning ska vara exakta och noggrant avgränsade (se till exempel GrUU 24/2021 rd s. 2, GrUU 45/2016 rd, s. 4 och GrUU 38/2013 rd, s. 3/II). Utskottet understryker att det innebär att när bestämmelser endast kan utfärdas med stöd av en lagstadgad fullmakt, och att bemyndigande att utfärda förordning inte kan ges i ärenden som enligt grundlagen ska föreskrivas genom lag, måste ett bemyndigande att utfärda förordning som tas in i lagen formuleras så att innehållet i bemyndigandet tydligt framgår av lagen och att det avgränsas tillräckligt noggrant (se GrUU 26/2017 rd, s. 27). Utifrån 80 § i grundlagen är det väsentligt att det finns tillräckligt uttömmande grundläggande bestämmelser i lag om det som ska regleras och att ett bemyndigande i regel bör placeras i samband med den grundläggande bestämmelsen (se GrUU 10/2016 rd, s. 5 och GrUU 49/2014 rd, s. 6). 

Grundlagsutskottet har dessutom konstaterat att bestämmelserna i grundlagen begränsar tolkningen av bemyndigandebestämmelser och innehållet i bestämmelser som utfärdas med stöd av bemyndigandena och att det därmed inte går att genom förordning utfärda allmänna rättsregler om frågor som hör till området för lag (se till exempel GrUU 10/2014 rd och GrUU 58/2010 rd ). Förordningar ska således alltid utfärdas med beaktande av bemyndigandet enligt lagen men också kraven enligt 80 § 1 mom. i grundlagen, som i praktiken kan begränsa tolkningen av bemyndigandet (se GrUU 26/2017 rd, s. 27). Grundlagsutskottet vill betona att principerna för god lagberedning och en konstitutionell bedömning av bemyndigandet att utfärda förordning kräver att det i propositionsmotiven tillräckligt detaljerat beskrivs syftet med bemyndigandet att utfärda förordning (se GrUU 26/2017 rd, s. 27). 

Det bemyndigande att utfärda förordning som ingår i den här propositionen beskrivs i propositionens kap. 8. Propositionens bemyndigande att utfärda förordning omfattar inte behörighet att utfärda bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter eller om sådant som hör till lagstiftningens område. Utfärdandet av bestämmelser genom förordning har avgränsats till bestämmelser som preciserar lagen och till uppgifter som exakt och noggrant avgränsat räknas upp i bemyndigandet på det sätt som grundlagsutskottet förutsätter. 

På de grunder som anges ovan kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning