2.1.1  2.1.1 Utvecklingen av lagstiftningen som gäller sexualbrott

Bestämmelserna om sexualbrott ingår i 20 kap. i strafflagen. I kapitlet föreskrivs straff för våldtäkt, grov våldtäkt, tvingande till sexuell handling, sexuellt utnyttjande, sexuellt antastande, sexuellt utnyttjande av barn, grovt sexuellt utnyttjande av barn, utnyttjande av person som är föremål för sexhandel, köp av sexuella tjänster av ung person, lockande av barn i sexuella syften, besökande av en barnpornografisk föreställning, koppleri och grovt koppleri. Sexuellt utnyttjande av barn har även samband med de brott som gäller barnpornografi och som är straffbara enligt 17 kap. i strafflagen.  

Syftet med straffbestämmelserna är att skydda den sexuella självbestämmanderätten. Därtill skyddas genom bestämmelserna bland annat den kroppsliga integriteten och hälsan. Principen om ett av moraluppfattningar oberoende skydd för den enskilda individen fastställdes som utgångspunkt för straffbestämmelserna om sexualbrott redan i den reform av strafflagens 20 kap. som trädde i kraft år 1971 (RP 52/1970 rd), och det uttryckliga syftet med totalreformen år 1999 var att föreskriva straffbestämmelser i syfte att skydda den sexuella självbestämmanderätten (RP 6/1997 rd s. 2/I, lag 536/1998). 

I förarbetena till den sistnämnda reformen (RP 6/1997 rd, s. 162/I) fastställdes mål och utgångspunkter för den gällande regleringen som fortfarande är aktuella. Enligt förarbetena bör utgångspunkten vara att var och en har rätt att själv bestämma om sitt sexuella beteende, förutsatt att han inte kränker någon annans sexuella integritet. Det är inte motiverat att genom lagbestämmelser upprätthålla eller åstadkomma sedlighet eller ett enhetligt sexuellt beteende. Det bör också accepteras att olika människors sexualliv kan uppvisa synnerligen stora variationer. I fråga om barn och unga behövs det bestämmelser som skyddar barn mot sexuellt utnyttjande, men å andra sidan möjliggör en flexibel bedömning av ungdomars interna sexuella relationer. (Se RP 6/1997 rd. s, 160/II.) 

Efter totalreformen år 1999 har paragraferna i kapitlet ändrats i flera omgångar så att ingen av dem längre står i sin ursprungliga ordalydelse. Till kapitlet har även fogats nya bestämmelser, och en del bestämmelser har upphävts. Dessa ändringar i lagstiftningen, varav en betydande del har gällt sexualbrott som riktas mot barn, har hänfört sig särskilt till att internationella förpliktelser har satts i kraft i Finland, men ändringar har gjorts också utifrån observerade nationella ändringsbehov.  

Ändringar i lagstiftningen som gäller sexualbrott mot barn genomfördes i synnerhet år 2011 när Finland förberedde sin anslutning till Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp (den s.k. Lanzarote-konventionen, FördrS 87—88/2011). En del av de genomförda ändringarna baserade sig även då på nationell prövning. 

Genom lagen om ändring av strafflagen 540/2011 som trädde i kraft i början av juni 2011 höjdes minimistraffet för sexuellt utnyttjande av barn från fängelse i 14 dagar till fängelse i 4 månader (20 kap. 6 § 1 mom. i strafflagen) och ändrades 20 kap. 7 § 1 mom. i strafflagen så att samlag med barn i regel utgör grovt sexuellt utnyttjande av barn. Den sistnämnda ändringen innebar att minimistraffet för en gärning som innefattar samlag i praktiken med en gång steg från 14 dagar till ett år. Grunden för ändringarna i lagstiftningen var Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning om straffpraxis vid sexuellt utnyttjande av barn (Rättspolitiska forskningsinstitutets forskningsmeddelanden 92; nedan ”Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning 2009”, på finska). Lagberedningen innehåller ett omfattande utvärderingsavsnitt i fråga om dessa ändringar (RP 282/2010 rd, s. 9─15). 

Bestämmelserna om våldtäktsbrott har ändrats två gånger under pågående decennium. Genom lagen om ändring av 20 kap. strafflagen 495/2011, som trädde i kraft i början av juni 2011, ändrades bestämmelserna så att samlag med en sådan person som till följd av hjälplöst tillstånd inte kan försvara sig eller inte förmår utforma eller uttrycka sin vilja blev straffbart som ett våldtäktsbrott oavsett gärningsmannens roll i uppkomsten av ett sådant tillstånd. Tidigare dömdes gärningsmannen med stöd av strafflagens 20 kap. 5 § 2 mom. för sexuellt utnyttjande, om han eller hon inte hade orsakat offrets hjälplösa tillstånd. 

År 2014 genomfördes en mer omfattande bedömning av förändringsbehoven i lagstiftningen om våldtäktsbrott. I fråga om straffpraxis baserade sig bedömningen på Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökningar om våldtäktsbrott ”Selvityksiä raiskausrikoksista (Justitieministeriets utredningar och anvisningar 13/2012; på finska, nedan ”Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning 2012”). Bedömningen ledde också till ändringar i lagstiftningen. Genom lagen om ändring av 20 kap. i strafflagen (509/2014) som trädde i kraft i början av september 2014 ändrades bestämmelserna så att strafflagens 20 kap. 3 § om tvingande till samlag upphävdes. Gärningar som avses i paragrafen är numera straffbara som våldtäkter. Samtidigt höjdes minimistraffet för den minst allvarliga gärningen från fängelse i 14 dagar till fängelse i fyra månader och maximistraffet från fängelse i tre år till fängelse i fyra år. Tillämpningsområdet för bestämmelserna om våldtäkt utvidgades även i och med att definitionen för våldtäkt enligt strafflagens 20 kap. 10 § 1 mom. utvidgades. I strafflagens 20 kap. 2 § 1 mom. som gäller grov våldtäkt utökades kvalificeringsgrunderna för grov våldtäkt med den situation att gärningen riktar sig mot ett barn som är under arton år (3 punkten).  

Finland anslöt sig 1.8.2015 till Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen). Vid beredningen av anslutandet bedömdes huruvida Finlands lagstiftning motsvarar bestämmelserna i konventionen (RP 155/2014 rd). Bestämmelserna i konventionen om sexuellt våld och sexuellt ofredande förutsatte inga ändringar i lagstiftningen.  

2.1.2  2.1.2 Sexuellt utnyttjande av barn

I Finland är skyddsåldersgränsen för sexuellt umgänge 16 år. Personer som är yngre än 16 år anses inte kunna ge ett fullgott samtycke till samlag och inte heller till något annat sexuellt umgänge med en vuxen. 

Sexuellt utnyttjande av barn är straffbart enligt 20 kap. 6 § i strafflagen. Enligt bestämmelsen döms den som genom beröring eller på något annat sätt utsätter ett barn som är under 16 år för en sexuell handling som är ägnad att skada barnets utveckling eller förmår barnet att företa en sådan handling. För sexuellt utnyttjande av barn döms också den som har samlag med ett barn som inte har fyllt 16 år, om inte brottet bedömt som en helhet är grovt på det sätt som avses i 7 § 1 mom. i strafflagen. Straffskalan är fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.  

Om gärningsmannen är barnets förälder eller står i en ställning till barnet som motsvarar en förälders och bor i samma hushåll som barnet tillämpas bestämmelsen även på gärningar som inriktats på barn som fyllt 16 men inte 18 år (2 mom.).  

Sexuell handling. I fråga om utnyttjandebrott som riktas mot barn är definitionen av sexuell handling viktig och den ingår i 20 kap. 10 § 2 mom. i strafflagen. Med sexuell handling avses i strafflagen en gärning som har en väsentlig sexuell innebörd med hänsyn till gärningsmannen och den som gärningen riktar sig mot samt gärningsomständigheterna.  

Tillämpningsområdet för bestämmelsen omfattar en vid krets av gärningar som preciserats under lagberedningsarbeten och på basis av rättspraxis. I förarbetena nämns följande gärningar som exempel på sexuella handlingar (RP 282/2010 rd, s. 10/II––11/I): 

− att locka barn att se på masturbering, samlag eller pornografiska filmer 

− att berätta om sexuellt laddade händelser för barn 

− att skicka sexuellt färgade textmeddelanden, e-postmeddelanden eller brev till barn 

− att förmå barn att bete sig på ett sätt som är sexuellt medan förövaren ser på (till exempel att se på när ett barn provar underkläder, tvinga ett barn att bära avslöjande kläder, få barnet att masturbera eller urinera på förövaren, be barnet att rita bilder på könsorgan, få barnet att klä av sig naket, fotografera ett naket barn och att be ett barn posera på en pornografisk bild)  

− att visa sina könsorgan för barn 

− att visa pornografiska bilder för barn 

− att göra gester som visar masturbering 

− att kyssa ett barn. 

Uppfyllandet av brottsrekvisitet för utnyttjandebrott som riktas mot barn förutsätter inte någon fysisk kontakt med gärningsmannen och målsäganden. Utnyttjandebrott kan också begås med hjälp av sådan teknisk utrustning med vilken bildkontakt etableras mellan gärningsmannen och barnet.  

Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2015:50 ansett att en gärning där gärningsmannen med telefon gjort en videoupptagning och tagit sju fotografier på ett 7-årigt barns nakna underkropp och könsorgan medan barnet sov har varit ägnad att skada barnets utveckling, trots att barnet inte blivit medvetet om gärningen.  

Konkurrens. Av detaljmotiveringen till strafflagens 20 kap. 6 § (RP 6/1997 rd, s. 180/II) framgår det, att om brottsrekvisitet även för ett annat sexualbrott uppfylls i samband med att utnyttjandebrott begås, ska gärningsmannen dömas till straff för bägge brotten. Om gärningsmannens gärning uppfyller brottsrekvisitet för både sexuellt utnyttjande av barn och våldtäkt ska han dömas både för våldtäkt och sexuellt utnyttjande av barn, i praktiken för den grova gärningsformen för nämnda brott. Gärningsmannen kan även samtidigt göra sig skyldig exempelvis till utnyttjandebrott och tillverkning av barnpornografi eller utnyttjandebrott och köp av sexuella tjänster av ung person.  

När ett gemensamt fängelsestraff döms ut för flera brott får det strängaste straffet överskridas på det sätt som föreskrivs i 7 kap. 2 § i strafflagen. Det strängaste maximistraffet får inte överskridas med mer än tre år, om det strängaste maximistraffet är fängelse på viss tid, minst fyra år.  

Detta gäller till exempel situationer där det allvarligaste brottet i brottshelheten är sexuellt utnyttjande av barn eller grovt sexuellt utnyttjande av barn. Till exempel för en gärning som innefattar sexuellt utnyttjande av barn och våldtäkt kan fängelse i 1—9 år dömas ut. 

Grovt sexuellt utnyttjande av barn. Straff för sexuellt utnyttjande av barn samt försök till det föreskrivs i 20 kap. 7 § i strafflagen enligt följande:  

”Om 

1) gärningsmannen har samlag med ett barn som inte har fyllt 16 år eller, i ett fall som avses i 6 § 2 mom., med ett barn som har fyllt 16 men inte 18 år, eller  

2) vid sexuellt utnyttjande av barn 

a) brottet begås mot ett barn vars ålder eller utvecklingsnivå är sådan att brottet är ägnat att orsaka barnet synnerlig skada,  

b) brottet begås på ett synnerligen förödmjukande sätt, eller 

c) brottet är ägnat att orsaka barnet synnerlig skada på grund av det speciella förtroende som barnet hyser för gärningsmannen eller på grund av att barnet på något annat sätt står i särskilt beroende ställning till gärningsmannen,  

och brottet även bedömt som en helhet är grovt, ska gärningsmannen för grovt sexuellt utnyttjande av barn dömas till fängelse i minst ett och högst tio år. 

Försök är straffbart.” 

Strafflagens 20 kap. 7 § 1 mom. 1 punkt innebär att samlag med ett barn under 16 år och i vissa fall med ett barn som har fyllt 16 men inte 18 år i princip utgör grovt sexuellt utnyttjande av barn. Momentets 2 punkt gäller samtliga gärningsformer av sexuellt utnyttjande av barn, även andra än samlag. 

Helhetsbedömningen som nämns i slutet av momentet möjliggör att samlag i vissa situationer betraktas som sexuellt utnyttjande av barn. Till denna del konstateras det i förarbetena till lagen (RP 282/2010 rd, s. 104/I) att helhetsbedömningen kan påverkas till exempel av förhållandet mellan gärningsmannen och barnet, deras åldersskillnad samt barnets ålder och utvecklingsnivå. Gärningen kan enligt motiveringen till paragrafen anses motsvara rekvisitet för den normala gärningsformen i stället för den grova formen ifall gärningsmannen och barnet sällskapar med varandra men situationen ändå inte uppfyller de villkor som föreskrivs i begränsningsbestämmelsen i 7 a §. Enligt den sistnämnda paragrafen anses en handling inte som sexuellt utnyttjande av barn eller som i 7 § 1 mom. 1 punkten avsett grovt sexuellt utnyttjande av barn, om den inte kränker den sexuella självbestämmanderätten för den som utsattes för handlingen och det inte råder någon stor skillnad i ålder samt själslig och kroppslig mognad mellan parterna. 

I fråga om kvalificeringsgrunden som nämns i 20 kap. 7 § 1 mom. 2 punkten underpunkt a i strafflagen konstateras det i förarbetena till lagen, att det är omöjligt att fastställa någon viss åldersgräns före vilken skadligheten av ett övergrepp är väsentligt mycket större än annars (RP 6/1997 rd, s. 182/I). Utgående från observationer av rättspraxis (Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning 2009, s. 37) rubriceras gärningen som grov på basis av barnets ålder närmast i de fall där offret varit ett barn under 10 år. Högsta domstolen har ansett att grunden uppfyllts i ett fall där gärningsmannen vid fem olika tillfällen hade berört sin sondotters bröst och könsorgan under och ovanpå kläderna så att barnet första gången varit närmare 7 år gammalt och under den sista tidpunkten för beröringen cirka 13 år gammalt (HD 2011:102). 

Enligt förarbetena till lagen ska förödmjukelsen i gärningssättet som avses i 20 kap 7 § 1 mom. 2 punkten underpunkt b i strafflagen bedömas utgående från en helhetsbedömning av omständigheterna (RP 6/1997 rd, s. 182/II). Enligt observationer av rättspraxis (Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning 2009, s. 39 och 40) hänför sig brott som begås på ett synnerligen förödmjukande sätt till situationer där andra straffbestämmelser tillämpas samtidigt, dvs. gärningsmannen på samma gång döms för ett annat brott. Kvalificeringsgrunden som avses i underpunkten har tillämpats till exempel när flera personer har deltagit i brottet, andra personer har sett brottet eller gärningssättet har innefattat fastbindande eller annat våld.  

Enligt 20 kap. 7 § 1 mom. 2 punkten underpunkt c i strafflagen är en kvalificeringsgrund för grovt utnyttjandebrott att brottet varit ägnat att orsaka barnet synnerlig skada på grund av det speciella förtroende som barnet hyser för gärningsmannen eller på grund av att barnet på något annat sätt står i särskilt beroende ställning till gärningsmannen. Detta har samband med att det vanligen är speciellt skadligt för ett barn att bli utnyttjat av en person i sin närmaste omgivning (RP 6/1997 vp, s. 182/II). Enligt förarbetena är barnets föräldrar eller andra personer som svarar för barnets uppfostran i allmänhet i en sådan ställning som avses i bestämmelsen, men en synnerligen beroende ställning kan vara baserad också på en själslig bindning, som kan sammanhänga till exempel med en religiös eller annan övertygelse. På basis av observationer av rättspraxis (Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning 2009, s. 39) är personer som gjort sig skyldiga till ett i underpunkten avsett brott oftast föräldrar till barnet, men ibland även makar eller personer som föräldern sällskapar med, fosterföräldrar och mor- eller farföräldrar. Av högsta domstolens beslutspraxis kan nämnas HD 2011:102 som refererats ovan och enligt vilken den grund som avses i underpunkten uppfylldes i ett fall, där den som gjort sig skyldig till beröringsbrotten var barnets farfar som hade en nära kontakt med sitt barnbarn.  

2.1.3  2.1.3 Våldtäkt

För våldtäkt föreskrivs straff i 20 kap. 1 § enligt följande: 

”Den som genom våld på person eller med hot om sådant våld tvingar någon till samlag ska för våldtäkt dömas till fängelse i minst ett och högst sex år.  

För våldtäkt ska också den dömas som genom att utnyttja att någon till följd av medvetslöshet, sjukdom, funktionsnedsättning, rädsla eller något annat hjälplöst tillstånd inte kan försvara sig eller förmår utforma eller uttrycka sin vilja, har samlag med honom eller henne.  

Om våldtäkten med hänsyn till att hotet har varit ringa eller med hänsyn till andra omständigheter vid brottet bedömd som en helhet är mindre allvarlig än de gärningar som avses i 1 och 2 mom., ska gärningsmannen dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. På samma sätt döms den som med annat hot än sådant som avses i 1 mom. tvingar någon annan till samlag. Detta moment tillämpas inte om våld brukats vid våldtäkten.  

Försök är straffbart.” 

Samlag. Den sexuella handlingen i våldtäktsbrott är samlag. Med samlag avses enligt definitionsbestämmelsen i 20 kap. 10 § 1 mom. inträngande med könsorgan i en annans kropp eller sexuellt inträngande i en annans könsorgan eller anus eller tagande av en annans könsorgan i sin kropp. Definitionen utvidgades år 2014, då den även kom att omfatta inträngande i anus. I det sammanhanget framhölls att det inte har någon betydelse om samlaget sker mellan personer av olika eller samma kön (RP 216/2013 rd, s. 12/I). Definitionen täcker förutom inträngande med könsorgan även inträngande med föremål eller fingrar. Eftersom det krävs att inträngandet är av sexuell natur, förblir exempelvis gynekologiska eller medicinska åtgärder utanför definitionsbestämmelsen. 

Våld och hot. Det våld eller hot om våld som avses i 20 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen förutsätts inte vara riktat direkt mot den som tvingas. Det ställs inte heller några uttryckliga krav på våldet eller hotet om våld. Hotet om våld behöver inte vara omedelbart, utan även ett hot om framtida våld omfattas av rekvisitet för våldtäkt. Vidare krävs det inte att personen som utsätts för gärningen utsätter sig själv för fara. Det brukade våldet eller hotet om våld ska emellertid vara tillräckligt för att bryta ner viljan hos den som det riktar sig mot. Det beror på omständigheterna i anslutning till gärningen hurdant bruk av våld eller hot om våld som är av betydelse i samband med ett sådant våldtäktsbrott som avses i 20 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen. (RP 6/1997 rd, s. 174/I och 175/II samt RP 216/2013 rd, s. 5/I.) 

När våld används vid en våldtäkt uppfylls även rekvisitet för misshandel. Om våldet uteslutande hänför sig till genomförandet av våldtäkten ska gärningsmannen dömas endast för våldtäkt. Om gärningsmannen i samband med våldtäkten även gör sig skyldig till annan misshandel än den som använts för att begå våldtäkten kan också misshandelsparagrafen tillämpas vid sidan av våldtäktsparagrafen. Genom den stränga straffskalan för våldtäkt har man beaktat de situationer där våldtäkten anses innefatta den misshandel som utförts i samband med våldtäkten. (RP 6/1997 rd, s. 178/I och RP 216/2013 rd, s. 5/I.) 

Hjälplöst tillstånd. Den svarslöshet och oförmåga att bilda eller uttrycka egen vilja som avses i 20 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen har behandlats i förarbetena till lagen (RP 6/1997 rd, s. 178 och 182/I, RP 283/2010 rd, s. 11 och RP 216/2013 rd, s. 5/II och 6/I). Av förarbetena framgår för det första, att det med försvarslöshet avses att personen i fråga på grund av ett psykiskt eller fysiskt hinder inte alls eller åtminstone inte i någon betydande grad kan hindra den andras förfarande. Viljelöshet beskrivs som oförmåga att utforma eller uttrycka sin vilja. 

Den medvetslöshet som avses i 20 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen kan vara medvetslöshet, men den kan också yppa sig på något annat sätt. Medvetslöshet kan orsakas av sömnmedel, alkohol eller andra narkotiska medel. Med försvarslöshet avses i momentet också t.ex. sådan viljelöshet som orsakas av läkemedel eller narkotiska medel, trots att offret inte är medvetslöst. Enbart det faktum att en person är påverkad av ett narkotiskt medel räcker emellertid inte, om personen inte till följd av detta kan anses vara oförmögen att försvara sig själv eller utforma eller uttrycka sin vilja. En sovande person är försvarslös även om han eller hon inte är påverkad av alkohol eller andra narkotiska medel.  

Sådan försvarslöshet som avses i 20 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen kan i bestående form orsakas av en kronisk sjukdom eller av ett bestående handikapp. Tillämpningen av momentet kräver dock inte att det är fråga om ett bestående tillstånd, utan också exempelvis sådan svaghet som beror på en kortvarig sjukdom eller något motsvarande försvarslöst tillstånd kan leda till att momentet blir tillämpligt. Personen kan t.ex. på grund av problem med talförmågan, försvagad psykisk förmåga eller en mental störning vara oförmögen att utforma eller uttrycka sin vilja på det sätt som avses i momentet.  

Med sådan rädsla som nämns i 20 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen avses ett tillstånd orsakat av rädsla där den hotade personens förmåga att försvara sig har lamslagits på grund av att han eller hon anser att det är alltför farligt att försvara sig eller att personen är alltför uppskrämd för att kunna handla enligt sin egen vilja. Det omnämnande av ”något annat hjälplöst tillstånd” som ingår i bestämmelsen avser till exempel sådana ovannämnda situationer där personen i fråga inte är medvetslös men på grund av påverkan av narkotiska medel är viljelös.  

Mindre allvarlig våldtäkt. Bestämmelserna om våldtäktsbrott ändrades år 2014 så att strafflagens 20 kap. 3 § som gällde tvingande till samlag upphävdes och 1 § 3 mom. som gällde våldtäkt ändrades till att omfatta våldtäkter som utifrån en helhetsbedömning är mindre allvarliga. 

Såsom redan framgår av bestämmelsens ordalydelse kan 20 kap. 1 § 3 mom. i strafflagen inte tillämpas på gärningar där våld brukats, utan på dem tillämpas beroende på fallet paragrafens 1 mom. eller bestämmelserna om grov våldtäkt (2 §). I övrigt har tillämpningsområdet för 20 kap. 1 § 3 mom. i strafflagen avgränsats i förarbetena till lagen (LaUB 4/2014 rd, s. 4/II ja 5/I samt RP 216/2013 rd, s. 57). 

Enligt förarbetena ska endast sådana våldtäkter lyda under 20 kap. 1 § 3 mom. som genomförts under hot, men däremot inte gärningar där våld har brukats. Dessutom gäller momentet situationer där någon med annat hot än hot om våld tvingar en annan person till samlag. Hotet ska så till vida ha varit reellt att den som utsatts för hotet har gett efter för det, men det behöver inte vara rättsstridigt. Det är till exempel straffbart att tvinga någon genom att hota att avslöja någon för honom eller henne skadlig information. Kravet på att gärningen som helhet bedömd ska vara mindre allvarlig gäller inte de situationer som avses i momentets andra mening. 

De ”andra omständigheter vid brottet” som avses i 20 kap. 1 § 3 mom. i strafflagen kan utgöras av exceptionella omständigheter i anslutning till ett sådant brott som avses antingen i 1 eller 2 mom. Vid bedömningen av dessa omständigheter ska åtminstone arten och omfattningen av kränkningen av den sexuella självbestämmanderätten beaktas. På grund av den omfattande definitionen av samlag torde vissa gärningssätt i undantagsfall kunna betraktas som mindre grova än de som avses i 1 och 2 mom. Äktenskap, parförhållanden eller sällskapande inskränker inte den sexuella självbestämmanderätten och talar inte för en tillämpning av bestämmelsen om den lindrigare gärningsformen.  

För grov våldtäkt föreskrivs straff i 20 kap. 2 § enligt följande: 

”Om vid våldtäkt 

1) någon orsakas svår kroppsskada, en allvarlig sjukdom eller försätts i livshotande läge,  

2) brottet begås av flera eller genom brottet orsakas synnerligen kännbart psykiskt eller fysiskt lidande, 

3) brottet begås mot ett barn som är under arton år, 

4) brottet begås på ett synnerligen rått, grymt eller förnedrande sätt eller 

5) används skjut- eller eggvapen eller något annat livsfarligt hjälpmedel eller annars hotas med allvarligt våld, 

Och våldtäkten även bedömd som en helhet är grov, ska gärningsmannen för grov våldtäkt dömas till fängelse i minst två och högst tio år. 

Försök är straffbart.” 

I 20 kap. 2 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen nämns grund för strängare straff svår kroppsskada, allvarlig sjukdom och livshotande läge, i likhet med vad som anges i 21 kap. 6 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen, som gäller grov misshandel. En förutsättning för att denna punkt ska bli tillämplig är att en sådan allvarlig följd som nämns i punkten orsakas. Gärningsmannens uppsåt ska sträcka sig också till orsakandet av denna följd. Endast bestämmelserna om grov våldtäkt ska tillämpas i det fall där en gärning uppfyller rekvisitet för både grov våldtäkt och grov misshandel, om våldet hänför sig direkt till våldtäkten. Om däremot våld har brukats under en längre tid också utan direkt anknytning till våldtäkten eller om det har varit av allvarligare art än det våld som hänför sig direkt till våldtäkten, kan det bli aktuellt att dessutom tillämpa bestämmelserna om grov misshandel. Även straffskalan vid grov våldtäkt och dess maximistraff på fängelse i tio år gör det möjligt att våldet kan beaktas. (RP 6/1997 rd, s. 172/II och 175/I samt RP 216/2013 rd, s. 7.) 

Strafflagens 20 kap. 2 § 1 mom. 2 punkt kan bli tillämplig förutom då brottet begås av flera personer även då våldtäkten sker i en exceptionellt skrämmande omgivning eller då andra människor iakttar våldtäkten som åskådare, trots att de inte är delaktiga i själva gärningen. Den särskilda smärta som brottet orsakar kan utgöra sådant synnerligen kännbart fysiskt lidande som avses i punkten. Som gärningsman till våldtäktsbrott kan även betraktas en sådan person som deltagit i det våld som brukats men som inte haft samlag med offret. När det gäller en sådan situation har man konstaterat att det kan förekomma fall där de medgärningsmän som gjort sig skyldiga till något annat än samlag medverkat till brottet i så ringa grad, att gärningen inte bedömd som en helhet kan betraktas som grov. (RP 6/1997 rd, s. 173/I och RP 216/2013 rd, s. 7/II.) 

Genom lagen om ändring av 20 kap. i strafflagen (509/2014) som trädde i kraft i början av september 2014 fogades till 20 kap. 2 § 1 mom. i strafflagen som ny kvalificeringsgrund för grov våldtäkt att våldtäkten begås mot ett barn som är under arton år (3 punkten). I samband med ändringen i lagstiftningen framhölls, att också i det fall där offret är yngre än 18 år krävs det att våldtäkten bedömd som en helhet är grov. (RP 216/2013 rd, s. 59/II). I det sammanhanget påmindes om att om offret för ett våldtäktsbrott är en person som är yngre än 16 år (eller i vissa fall 16 eller 17 år), gör sig gärningsmannen samtidigt skyldig till sexuellt utnyttjande av barn enligt 20 kap. 6 § i strafflagen eller till grovt sexuellt utnyttjande av barn enligt 7 § (s. 6/II). Detta innebär att gärningsmannen samtidigt ska dömas både för våldtäktsbrott och för sexuellt utnyttjande av barn. Straffet för grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av barn är fängelse i 2—13 år. 

När det gäller 20 kap. 2 § 1 mom. 4 punkten i strafflagen (brottet begås på ett synnerligen rått, grymt eller förnedrande sätt) finns det enligt paragrafens motivering en nyansskillnad mellan rått och grymt. Ordet ”rått” betonar grovheten i fysiskt våld medan ordet ”grymt” kan innebära till exempel att våld riktas mot en försvarslös person. Synnerligen förnedrande är till exempel att våldtäkten sker inför ögonen på personer som står i ett nära förhållande till offret. (RP 216/2013 rd, s. 7/II och 8/I.) 

Ett sådant hjälpmedel som avses i 20 kap. 2 § 1 mom. 5 punkten i strafflagen kan vara vilket livsfarligt hjälpmedel som helst. I punkten nämns skjut- och eggvapen som exempel. En sådan situation där någon på det sätt som avses i punkten annars hotas med allvarligt våld föreligger enligt rättslitteraturen till exempel då gärningsmannen framställer hot om att någon kommer att dödas eller tillfogas allvarlig kroppsskada, Det ska dock även i dessa fall med beaktande av omständigheterna vara tillräckligt sannolikt att hotet sätts i verket (Rautio, Rikosoikeus, 2009, s. 431). (RP 216/2013 rd, s. 8/I.) 

2.2.1  2.2.1 Sexuellt utnyttjande av barn

Brottslighetssituation. Förekomsten av sexuellt utnyttjande av barn har utretts i barnofferundersökningar som genomförts åren 2008 och 2013 samt i en separat studie år 1988. Sexuellt utnyttjande av barn har minskat bland flickor från 14 procent (1988) till 4 procent (2013) och bland pojkar från 5 procent till en procent (livstidsprevalens bland 15-åringar; Fagerlund m.fl. 2014 s. 82—83). På befolkningsnivå innebär resultaten att cirka 1 500 brott begås årligen. 

Enligt enkätsundersökningar begås majoriteten av gärningarna genom beröring; cirka en procent av elever i årskurs 9 hade minst en gång haft samlag med en vuxen (Fagerlund m.fl. 2014 s. 77). Majoriteten av alla sexuella erfarenheter som upplevts med en vuxen hade börjat i åldern 14—15 år, och i cirka 10 procent av fallen i under 10 års ålder (ibid. s. 78). 

Uppgifter om antalet brott som helhet tyder på att risken för att åka fast numera är mycket hög. Polisen får årligen vetskap om cirka 1 200 sexuella utnyttjandebrott mot barn, vilket innebär att risken att åka fast är hela 80 %. År 2017 registrerades 817 fall av sexuellt utnyttjande av barn, 55 försök till sexuellt utnyttjande av barn, 290 grova sexuella utnyttjanden av barn och 6 försök till grovt utnyttjande av barn. 

I Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning 2009 presenteras detaljerade uppgifter om straffpraxis från tiden före lagändringen år 2011 (minimistraffet för sexuellt utnyttjande av barn höjdes och samlag fogades till kvalificeringsgrunderna för grovt sexuellt utnyttjande av barn). 

Nedan följer en sammanställning av Statistikcentralens data om straff för sexuellt utnyttjande av barn (strafflagens 20 kap. 6 §) och grovt sexuellt utnyttjande av barn (strafflagens 20 kap. 7 §). Betraktelsen gäller åren 2010—2011 och 2015—2016, eftersom de bäst beskriver de ändringar som skett under de senaste åren. 

Enligt Statistikcentralens uppgifter var antalet straff åren 2010, 2011, 2015 ja 2016 som dömdes ut för sexuellt utnyttjande av barn 246, 232, 178 respektive 158. För grovt sexuellt utnyttjande av barn dömdes under nämnda år ut 43, 34, 118 respektive 96 straff. Även dessa siffror innefattar domseftergifter, men inte straff som dömts ut för försök. 

Tabell 1. Straff som dömts ut för sexuellt utnyttjande av barn 2010—2011 och 2015—2016 (enligt huvudbrott); Statistikcentralen) 

Tabell 2. Straff som dömts ut för grovt sexuellt utnyttjande av barn 2010—2011 och 2015—2016 (enligt huvudbrott; Statistikcentralen) 

Eftersom det inte heller finns närmare forskningsdata om straffpraxis från de senaste åren vid utnyttjandebrott som riktar sig mot barn kan endast försiktiga slutsatser dras enbart på basis av Statistikcentralens uppgifter. 

Statistikcentralens data från åren 2010—2011 och 2015—2016 utvisar utgående från antal straff som dömts ut att en förskjutning har skett från sexuellt utnyttjande av barn till grovt sexuellt utnyttjande av barn. Samtidigt har antalet ovillkorliga fängelsestraff som dömts ut för grovt sexuellt utnyttjande av barn ökat betydligt. Förskjutningen mellan brottsrubriceringarna förklaras sannolikt av att de gärningar som innefattat samlag enligt ett av målen för ändringarna i lagstiftningen år 2011 oftare än tidigare har betraktats uttryckligen som grova utnyttjandebrott. Förskjutningen kan delvis även förklaras av att definitionen för samlag utvidgades år 2014.  

Ovillkorligt fängelsestraff döms sällan ut för sexuellt utnyttjande av barn enligt 20 kap. 6 § i strafflagen. År 2016 var cirka 8 procent av straffen ovillkorliga fängelsestraff. Andelen har minskat något jämfört med början av decenniet till följd av att allvarligare gärningar övergått till kategorin för grova gärningsformer. Medellängden för ovillkorligt fängelsestraff som döms ut för sexuellt utnyttjande av barn är numera cirka ett och ett halvt år. I majoriteten av fallen döms endast ut ovillkorligt fängelsestraff för sexuellt utnyttjande av barn. Av de straff som dömdes ut år 2016 var deras andel tre fjärdedelar, och deras medellängd var något över 8 månader.  

En betydande del av de straff som döms ut för grovt sexuellt utnyttjande av barn är ovillkorliga fängelsestraff, vilkas medellängd är cirka tre år. Antalet ovillkorliga fängelsestraff har ökat betydligt, men på grund av årliga variationer är det svårt att dra långtgående slutsatser av på vilket sätt andelen av ovillkorliga fängelsestraff av samtliga straff som dömts ut har påverkats av 2011 års ändringar i lagstiftningen. Det är dock möjligt att förskjutningen av målen från sexuellt utnyttjande av barn till grovt sexuellt utnyttjande av barn i någon mån har minskat andelen ovillkorliga fängelsestraff av de straff som dömts ut för det sistnämnda brottet. År 2010 och 2011 var 56 respektive 79 procent av straffen för grovt sexuellt utnyttjande av barn ovillkorliga fängelsestraff, medan motsvarande andelar åren 2015 och 2016 var 69 procent respektive 60 procent.  

Även utan specificerad forskningskunskap finns det anledning att förmoda, att ovillkorliga fängelsestraff döms ut särskilt i de fall där den sexuella gärningen i brottet varit samlag och att sådana gärningar i rättspraxis huvudsakligen bedöms som grova sexuella utnyttjanden av barn. 

Av Statistikcentralens datamaterial framgår det även att straffpraxis i fråga om grovt sexuellt utnyttjande av barn har blivit strängare så till vida att villkorliga fängelsestraff oftare än tidigare förenas med samhällstjänst. Av de villkorliga fängelsestraffen som dömdes ut år 2016 var två tredjedelar förenade med samhällstjänst som tilläggspåföljd. Det är en väsentlig förändring jämfört med åren innan, trots att man till denna del ska beakta de betydande förändringarna i antalet straff mellan tiden före lagändringarna och de senaste åren. 

I fråga om rättspraxis kan det ännu nämnas att högsta domstolen i sitt avgörande som gällt grovt sexuellt utnyttjande av barn HD 2018:35 till ovillkorligt fängelse i 2 år dömt en man som med vetskap om barnets ålder hade haft samlag med en flicka som varit ca 13 år och 10 månader gammal. Händelserna hade utspelat sig i en privat bostad, dit mannen och flickan, som inte kände varandra från förut, hade gått för att tillbringa tid. Flickan hade under kvällen druckit alkohol och blivit berusad. Samlaget, som flickan inte hade tvingats till, hade skett i bostadens sovrum.  

Tingsrätten hade ansett mannen ha gjort sig skyldig till sexuellt utnyttjande av barn och dömt honom till villkorligt fängelse i 8 månader. Hovrätten ansåg utnyttjandebrottet ha varit grovt och dömde mannen till villkorligt fängelse i 1 år och 4 månader. Högsta domstolen höjde det av hovrätten dömda straffet till 2 år och förklarade straffet ovillkorligt.  

Högsta domstolen har i sitt avgörande konstaterat (punkt 11), att förfarandet som tillräknats mannen var till sin karaktär sådant, att det kunde betraktas som en rätt ofta förekommande form av sexuellt utnyttjande av barn. Enligt statistiken är det mest typiska fallet sådant där gärningsmannen varit en man i åldern 20—25 år, offret en flicka i åldern 13—14 år och den sexuella handlingen ett samlag av engångskaraktär eller åtminstone samlag som skett under loppet av en dag. 

I högsta domstolens avgörande (punkt 13) konstateras även uttryckligen, att det straff som döms ut inte påverkas av huruvida målsäganden själv eventuellt har tagit initiativet eller i övrigt varit aktiv i handlingen. 

Högsta domstolen har i sitt avgörande (punkterna 13—17) ansett det brott som tillräknats mannen har varit synnerligen skadligt och farligt med tanke på barnets utveckling och ansett att mannens gärning inte har varit förknippad med strafflindrande omständigheter eller omständigheter som föranleder ett strängare straff, samt att straffet på fängelse i 2 år som tillmätts honom skulle som villkorligt straff ha förutsatt exceptionellt vägande grunder. När sådana särskilda omständigheter inte förelegat i målet har fängelsestraffets dömt ut som ovillkorligt straff.  

2.2.2  2.2.2 Våldtäktsbrott

Brottslighetssituation. Prevalensen av våldtäktsbrott som riktas mot barn har utretts i barnofferundersökningar med frågorna "Har en annan person genom tvång, hot eller utpressning fått dig att ge efter?” och "Har en annan person brukat våld för att få dig att ge efter?” Resultaten av enkäterna motsvarar inte helt den rättsliga indelningen av handlingarna. De handlingar som avses i enkäten kan förutom samlag innefatta andra sexuella handlingar, i vilka tvingande är ett straffbart tvingande till sexuell handling. Dessutom är utpressning i sig inte straffbart som våldtäktsbrott, utan kan till exempel påverka utmätning av straff för sexuellt utnyttjande av barn eller bli straffbart som annat brott. 

Tvång, hotelser eller utpressning rapporterades i enkäterna av cirka en procent av alla respondenter i årskurs 9, våld rapporterades av mindre än en procent. Andelarna har varit i stort sett desamma åren 1988, 2008 och 2013 (se närmare Fagerlund m.fl. 2014, s. 78 och bilagetabell 33 s. 163). 

Om man utgår ifrån att prevalensen av våldtäkts- och tvingandebrott som avses i 20 kap. i strafflagen bland unga i årskurs 9 i linje med enkätsresultaten är cirka en procent, och att fördelningen mellan olika handlingar motsvarar prevalensen av de olika former av sexuella erfarenheter som flickor upplevt med vuxna (förslag 2 %, beröring 3 %, samlag 1 %, se Fagerholm 2014 bilagetabell 31 s. 161), kan man bedöma att en sjättedel av gärningarna är våldtäkter som avses i 20 kap. i strafflagen och fem sjättedelar utgör tvinganden till sexuella handlingar. 

På befolkningsnivå tyder uppgifterna på att det årligen begås cirka 100 våldtäktsbrott som riktar sig mot 15-åringar eller yngre, och att antalet tvinganden till sexuella handlingar är cirka 500. 

Till polisen rapporterades år 2017 135 misstänkta våldtäktsbrott som riktat sig mot barn under 15 år. Antalet gärningar som riktade sig mot 15—17-åringar var 271. Av gärningarna som riktade sig mot under 15-åringar var 40 grova våldtäkter och av gärningarna som riktade sig mot 15—17-åringar var andelen grova våldtäkter 52. Gärningar som riktat sig mot barn bildade cirka en tredjedel av samtliga våldtäktsbrott, och sammanlagt rapporterades till polisen 1133 misstänkta våldtäktsbrott. 

Det finns inga aktuella uppgifter till förfogande om straffpraxis vid våldtäktsbrott mot barn. Allmänt taget kan man konstatera att de ändringar som gjorts i 20 kap. i strafflagen för sin del har lett till att antalet straff som dömts ut för våldtäkter har mer än fördubblats från år 2010 till år 2016 (51—>129 straff). Antalet straff som dömts ut för grov våldtäkt har femdubblats (9─>46). 

Brott som tidigare straffats som sexuellt utnyttjande ändrades år 2011 till våldtäktsbrott. Ökningen av grova våldtäkter har förklarats (Brottslighetssituationen 2016) med den lagändring som trädde i kraft år 2014 enligt vilken gärningar som riktar sig mot barn under 18 år betraktas som grova våldtäkter under förutsättning att gärningen även bedömd som en helhet varit grov.  

Bestämmelserna om mindre allvarlig våldtäkt som införts i 20 kap. 1 § 3 mom. i strafflagen år 2014 har enligt Statistikcentralens uppgifter åren 2015 och 2016 endast tillämpats i enskilda fall.  

Lagändringarna ser inte ut att i betydlig grad ha påverkat längden av strafftiderna för dem som dömts för våldtäkt. Det ovillkorliga straffet är fängelse i cirka två år och villkorliga straffet cirka ett och ett halvt år. Längden av ovillkorligt fängelse påverkas inte heller i betydande grad av huruvida ovillkorligt fängelse döms ut som ett enda straff eller i kombination med samhällstjänst eller böter som tilläggsstraff. Andelen av ovillkorligt fängelse har varit cirka 40 procent.  

Stränga ovillkorliga fängelsestraff döms nästan alltid ut för grova våldtäkter, vilket förutsätts redan av det minimistraff på två år som gäller för brottet. Det förekommer årliga variationer i medellängderna av ovillkorliga fängelsestraff. Under en uppföljningstid på fyra år var medellängden kortast år 2010 (fängelse i 3 år 5 månader) och längst år 2015 (fängelse i 5 år 8 månader).  

De finns ingen aktuell forskningskunskap om våldtäktsbrott som riktat sig mot barn, men enligt Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning 2009 (s. 45) var det genomsnittliga straffet för grovt sexuellt utnyttjande av barn som även innefattat våldtäktsbrott ovillkorligt fängelse i 5 år 11 månader. Denna uppgift härstammar från tiden före de lagändringar som ledde till strängare rättspraxis (att en gärning där det ingår samlag fogades till brottsrekvisitet för grovt sexuellt utnyttjande av barn och en gärning som riktas mot ett barn som inte har fyllt 18 år fogades till brottsrekvisitet för grov våldtäkt).  

2.3.1  2.3.1 Sexuellt utnyttjande av barn

I Sverige föreskrivs det i 6 kap. 4 § första och andra stycket i brottsbalken, att den som med ett barn som är under 15 år genomför ett samlag eller i vissa fall med ett barn som fyllt 15 men inte 18 år genomför en handling som är jämförlig med samlag ska dömas till straff för våldtäkt mot barn. Straffet är fängelse i minst två och högst sex år. Är brottet att anse som grovt (till exempel bruk av våld, grov våldtäkt mot barn, ska gärningsmannen enligt tredje stycket i paragrafen dömas till fängelse i lägst fem och högst tio år. I kapitlets 5 § föreskrivs att om den gärning som avses i 4 § första eller andra stycket är mindre grov ska gärningsmannen för sexuellt utnyttjande av barn dömas till fängelse i högst fyra år. I enlighet med 26 kap. 1 § andra stycket i brottsbalken är minimitiden för ett fängelsestraff 14 dagar. 

Är det fråga om en annan sexuell handling än sådan som avses i 6 kap. 4 eller 5 § i brottsbalken ska gärningsmannen enligt kapitlets 6 § för sexuellt övergrepp mot barn dömas till fängelse i högst två år, eller om gärningen är att anse som grov, för grovt sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i minst ett år och högst sex år. Enligt bestämmelserna i 6 kap. i den svenska brottsbalken ska i Sverige till exempel ett samlag med ett barn under 15 år som genomförts med bruk av våld endast bestraffas som ett och samma brott (6 kap. 4 § tredje stycket), medan gärningsmannen i Finland i fråga om ett barn som inte fyllt 16 år gör sig skyldig till två brott, i praktiken grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av barn. 

I den norska strafflagens (straffeloven) 299 § föreskrivs straff för sexuellt umgänge (seksuell omgang) med ett barn som är yngre än 14 år (våldtäkt mot barn under 14 år). Maximistraffet är fängelse i 10 år. Minimistraffets längd i Norge är 14 dagar. Om det sexuella umgänget ska betraktas som samlag eller en handling som är jämförlig med samlag är minimistraffet fängelse i tre år och maximistraffet fängelse i 15 år (strafflagen 300 §). I vissa grövsta fall är maximistraffet enligt 301 § i strafflagen fängelse i 21 år (till exempel om brottet har begåtts av flera tillsammans eller på ett särskilt smärtfullt eller särskilt kränkande sätt). Detsamma gäller situationer där den skyldige tidigare är straffad med stöd av 291, 294 eller 299 §.  

Enligt den norska strafflagens 302 § ska för sexuellt umgänge med ett barn i åldern 14 eller 15 år bestraffas med fängelse i högst sex år. Enligt 303 § i strafflagen är maximistraffet fängelse i 15 år för vissa grövsta fall, som till exempel innefattar att gärningen har begåtts av flera tillsammans eller att gärningen har begåtts på ett särskilt smärtfullt eller särskilt kränkande sätt. Samma bestämmelse gäller för situationer där den skyldige tidigare är straffad med stöd av aistu 291, 299 eller 302 §. 

Enligt 304 § i den norska strafflagen är en sexuell handling med ett barn under 16 år straffbar (maximistraff fängelse i tre år) och enligt 305 § är sexuellt kränkande beteende mot ett barn under 16 år straffbart (böter eller fängelse i högst ett år). 

Enligt den danska strafflagens(straffelov) 222 § ska fängelse i högst åtta år dömas ut till den som har samlag med ett barn under 15 år. I Danmark är fängelsestraffets minimilängd sju dagar. Enligt 225 § i lagen tillämpas nämnda paragraf även på andra sexuella handlingar än samlag.  

I Tyskland föreskrivs straff enligt 176 § i strafflagen (Strafgesetzbuch) för sexuellt utnyttjande av barn. Enligt paragrafens 1 mom. ska för en sexuell gärning som riktar sig mot ett barn under 14 år dömas ut fängelse i minst sex månader och högst 10 år. I särskilt allvarliga fall är minimistraffet fängelse i ett år, och i fall som bedöms vara lindrigare är straffskalan fängelse i från 3 månader till 5 år. 

I den tyska strafflagens 176 a § föreskrivs om straff för allvarligt sexuellt utnyttjande av barn. Enligt paragrafen är minimistraffet fängelse i ett år vid återfallsbrott och fängelse i två år till exempel om flera gärningsmän deltagit i brottet och gärningen varit ägnad att orsaka allvarlig skada för hälsan. Å andra sidan innehåller paragrafen en straffskala för mindre allvarliga gärningar (fängelse i minst tre månader och högst fem år). Minimistraffet på fem år gäller de fall där barnet i samband med gärningen har allvarligt misshandlats eller om barnet har utsatts för livsfara. 

2.3.2  2.3.2 Våldtäkt

I Sverige ingår bestämmelserna om våldtäktsbrott i 6 kap. 1 och 1 a § i brottsbalken. Våldtäktsbrott som innefattar samlag har graderats i fyra gärningsformer. Enligt 1 § första stycket i kapitlet ska den som har samlag med en annan person som inte deltar i handlingen frivilligt dömas för våldtäkt till fängelse i minst två och högst sex år. Förutom samlag tillämpas bestämmelsen på andra sexuella handlingar som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförliga med samlag.  

I paragrafens 1—3 punkter anges omständigheter där en person aldrig kan anses ha deltagit i ett samlag frivilligt. Så är fallet exempelvis när misshandel eller annat våld har brukats vid gärningen eller vid hot om brottslig gärning, eller när gärningsmannen har uttryckt hot om att åtala eller ange någon annan för brott eller hotat att lämna ett menligt meddelande om någon annan eller när gärningsmannen otillbörligt har utnyttjat offrets särskilt utsatta situation eller allvarligt missbrukat att personen står i beroendeställning. En utsatt situation kan uppstå till exempel av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada, psykisk störning eller andra omständigheter.  

I 6 kap. 1 § andra stycket i brottsbalken konstateras det, att om ett brott som avses i första stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som mindre grovt, döms gärningsmannen till fängelse i högst fyra år. Enligt 26 kap. 1 § andra stycket i brottsbalken är minimitiden för ett fängelsestraff i sådana fall 14 dagar.  

I 6 kap. 1 § tredje stycket i brottsbalken föreskrivs det att om den gärning som avses i första stycket är grov, ska gärningsmannen för grov våldtäkt dömas till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen brukat våld eller hot av särskilt allvarlig art, om det funnits fler än en gärningsman eller om gärningsmannen genom sitt tillvägagångssätt med hänsyn till offrets unga ålder eller i övrigt har visat särskild hänsynslöshet eller råhet. 

Brottsbalkens 6 kap. 1 a § innehåller bestämmelser om oaktsam våldtäkt vars maximistraff är fängelse i fyra år. En oaktsam gärning är straffbar om gärningsmannen har visat grov oaktsamhet i fråga om de omständigheter som den andra personens frivillighet baserar sig på. Om en oaktsam våldtäkt med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, är gärningen inte straffbar (andra stycket).  

Den norska strafflagens 26 kap. gäller sexualbrott. Våldtäkt (voldtekt) regleras i 291 § i strafflagen. Enligt den grundläggande bestämmelsen straffas den som skaffar sig sexuellt umgänge (seksuell omgang) med våld eller hotfullt uppträdande, har sexuellt umgänge med någon som är medvetslös eller som av andra skäl inte förmår motsätta sig handlingen, eller med våld eller hotfullt uppträdande får offret att ha sexuellt umgänge med någon annan eller att utföra motsvarande handling med sig själv. Straffet är fängelse i högst tio år. I Norge är fängelsestraffets minimilängd enligt 31 § i strafflagen 14 dagar. 

Minimistraffet för våldtäkt är enligt 292 § i strafflagen fängelse i tre år och maximistraffet 15 år, om det sexuella umgänget utgör en handling som enligt definitionen i bestämmelsen är samlag eller en handling som ska anses vara jämförlig med samlag.  

För grov våldtäkt döms enligt 293 § i strafflagen fängelse i högst 21 år. Detsamma gäller situationer där den skyldige tidigare är straffad för våldtäkt eller sexuellt utnyttjande av barn med stöd av 291, 294 eller 299 §. Gärningen kan anses vara grov till exempel om våldtäkten har begåtts av flera tillsammans eller om våldtäkten har begåtts på ett särskilt smärtfullt eller särskilt kränkande sätt. 

Även våldtäktsgärningar som begåtts av grov oaktsamhet är straffbara enligt 294 § i strafflagen. Straffet är i sådana fall fängelse i högst sex år, och i förhållanden som avses i 293 § fängelse i högst tio år.  

Enligt 216 § första stycket första punkten i den danska strafflagen döms för våldtäkt (voldtaegt) den som tilltvingar sig (tiltvinger sig) samlag (samleje) genom våld eller hot om våld. Enligt andra punkten i stycket döms likaså den som skaffar sig samlag genom annat olagligt tvång eller med en sådan person som är ur stånd att motsätta sig handlingen. Straffet är fängelse i högst åtta år. I Danmark är fängelsestraffets minimilängd enligt 33 § första stycket i strafflagen sju dagar. Maximistraffet är enligt andra stycket fängelse i 12 år då offret är ett barn under 12 år. Om våldtäkten varit av särskilt farlig karaktär eller det i övrigt föreligger synnerligen försvårande omständigheter är maximistraffet enligt tredje stycket likaså fängelse i 12 år.  

I 218 § i den danska strafflagen föreskrivs straff för den som skaffar sig samlag med utnyttjande av en persons sinnessjukdom eller mentala handikapp (mentale retardering). Straffet är fängelse i högst fyra år.  

I Tyskland regleras sexuellt våld, tvingande och våldtäkt i 177 § i den tyska strafflagen. Till exempel ska den som mot en annan persons uppenbara vilja utsätter honom eller henne för sexuella handlingar enligt paragrafens 1 mom. dömas till fängelse i minst sex månader och högst fem år. Enligt paragrafens 2 mom. straffas på samma sätt till exempel den som utsätter en annan person för sexuella handlingar genom att utnyttja personens oförmåga att utforma eller uttrycka sin motsatta vilja. Enligt paragrafens 3 mom. ska fängelse i minst ett år dömas ut för gärningen, om offrets oförmåga att utforma sin vilja beror på sjukdom eller handikapp.  

Enligt 177 § 5 mom. i den tyska strafflagen ska fängelse i minst ett år dömas ut om gärningsmannen exempelvis brukar våld mot offret. Enligt paragrafens 6 mom. är straffet i särskilt allvarliga fall fängelse i minst två år. Ett särskilt allvarligt fall är det fråga om till exempel när gärningen innefattar inträngande i någon annans kropp (våldtäkt) eller då gärningen utförs av flera personer tillsammans. Enligt paragrafens 7 mom. ska fängelse i minst tre år dömas ut om gärningsmannen är försedd med ett vapen eller något annat farligt redskap, annars bär med sig ett sådant redskap i syfte att med våld eller hot om våld hindra att offret gör motstånd eller utsätter offret för en allvarlig fara för skada på hälsan. I strafflagens 177 § 8 mom. föreskrivs det att fängelse i minst fem år ska dömas ut om gärningsmannen använder ett vapen eller något annat farligt redskap i samband med gärningen eller om gärningsmannen allvarligt misshandlar offret eller utsätter offret för livsfara. 

Enligt 177 § 9 mom. i den tyska strafflagen ska i sådana mindre allvarliga fall som avses i 1 och 2 mom. fängelse i minst tre månader och högst tre år dömas ut och i mindre allvarliga fall som avses i 4 och 5 mom. fängelse i minst sex månader och högst tio år samt i mindre allvarliga fall som avses i 7 och 8 mom. fängelse i minst ett år och högst tio år.  

2.4.1  2.4.1 Allmänt om straff för sexualbrott

Kunskapsunderlag. Straff som döms ut för sexualbrott debatteras med jämna mellanrum. I många fall sker detta i samband med att en brottmålsdom behandlats i medier, och straffet i fråga om stränghet inte anses stå i linje med den s.k. allmänna rättsuppfattningen. Enskilda domar åskådliggör emellertid inte de stora linjerna i straffpraxis. Dessutom innehåller nyhetsrapporteringen om de mål som behandlats i offentligheten vanligen inga uppgifter om gärningssättet och de omständigheter under vilka brottet har begåtts. Orsaken är ofta att dokumenten (inklusive domen) omfattas av sekretessbestämmelser i syfte att skydda brottsoffren. Brottsrubriceringen av det tillräknade brottet ger ingen information om detaljerna i anslutning till gärningen. Även inom ramen för en och samma brottsrubricering kan brotten variera avsevärt i fråga om gärningssätt och straffbarhet. Domstolarna som dömer ut straff är bundna till bestämmelserna i 6 kap. i strafflagen som föreskriver att straffet påverkas av flera olika fallspecifika förhållanden som gäller gärningen, gärningsmannen och offret. Straffen döms ut på basis av den prövning som utförs av oberoende domstolar inom ramen för lagbestämmelserna. 

Eftersom man av enskilda straff inte kan dra långtgående slutsatser och eftersom Statistikcentralens statistik saknar uppgifter om gärningssättet i brotten har de senaste årens viktigaste ändringar i lagstiftningen som påverkat straffpraxis vid sexualbrott varit baserade på en grundlig genomgång av forskningskunskap om straffpraxis. Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning 2009 har för sin del bidragit till att minimistraffet för sexuellt utnyttjande av barn år 2011 höjdes till fängelse i fyra år och att brottsrekvisitet för grovt sexuellt utnyttjande av barn även kom att innefatta gärningar som innehåller samlag. Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning 2012 utgjorde ett viktigt bakgrundsmaterial i lagreformen år 2014 som gällde våldtäktsbrott. Undersökningarna behandlar bland annat ingående hurdana straff som döms ut för utnyttjande- och våldtäktsbrott som innefattat olika gärningssätt. Forskarna har också haft tillgång till sekretessbelagda uppgifter. I nuläget har man inte haft tillgång till motsvarande och täckande forskningskunskap från tiden efter lagändringarna, vilket i någon mån har gjort det svårare att dra slutsatser om straffpraxis. 

Rättsjämförelse. Långtgående slutsatser kan inte dras av straffbestämmelserna i andra stater. På basis av en rättsjämförelse kan man närmast dra den slutsatsen att straffskalorna ska möjliggöra straff på en mycket bred skala. 

Lagstiftningen och rättspraxis i Finland verkar vara strängare än i Sverige. Både maximistraffet och minimistraffet för samlag med ett barn är strängare i Finland än i Sverige. För samlag med barn är straffet i Sverige fängelse i minst 14 dagar (sexuellt utnyttjande av barn) och högst 10 år (grov våldtäkt mot barn). I Finland är straffet för gärningar av samma typ fängelse i minst 4 månader (sexuellt utnyttjande av barn) och högst 13 år (grovt sexuellt utnyttjande av barn och grov våldtäkt). Även bestämmelsen om skyddsåldersgräns är strängare i Finland. Skillnaden återspeglas även i straffpraxis: i relation till befolkningen var antalet fängelsestraff för sexuellt utnyttjande av barn som dömts ut år 2016 större i Finland än i Sverige och den sammanlagda strafflängden var större. 

Brottslighetssituation. I fråga om sexualbrott som riktar sig mot barn har kontrollsystemet blivit betydligt mer effektivt under de tre senaste decennierna. Antalet ärenden som leder till en straffprocess har mångdubblats. Till exempel har antalet utnyttjandebrott som riktat sig mot barn och som kommit till polisens kännedom sexfaldigats under åren 1980─2016. Av detta kan man inte härleda den slutsatsen att det faktiska helhetsantalet av brott skulle ha ökat. Det finns en ökad medvetenhet om karaktären av sexualbrott som riktar sig mot barn (brottens skadliga verkningar samt risken för att brottet döljs eller uppdagas sent), vilket har lett till en ökad anmälningsbenägenhet (inklusive vissa myndigheters skyldighet att anmäla), men också till mer effektiva sätt att utreda sådana brott. 

Brottslighetssituationen ger ingen anledning att skärpa straffpraxis i allmänhet. Däremot uppvisar även resultaten av offerundersökningar olikheten i gärningarna. I fråga om straffskalorna tyder detta på att skalorna ska vara tillräckligt breda.  

2.4.2  2.4.2 Sexuellt utnyttjande av barn

Enligt 20 kap. 6 § 1 mom. i strafflagen ska den som gör sig skyldig till sexuellt utnyttjande av barn dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Enligt 7 § 1 mom. i samma kapitel är straffet för grovt sexuellt utnyttjande av barn fängelse i minst ett och högst tio år. 

Det är i princip klart att straffpraxis har blivit strängare till följd av lagändringarna år 2011. Effekten av lagändringarna har redan återspeglats i rättspraxis så att antalet straff för grovt sexuellt utnyttjande av barn och antalet ovillkorliga fängelsestraff har två- eller tredubblats, trots att effekterna av ändringarna på grund av ärendenas behandlingstider ännu inte fullödigt syns i de senaste årens straffstatistik. I princip kan man dock utgå ifrån att de fall där den sexuella handlingen i brottet varit samlag betraktas i rättspraxis i regel som grova sexuella utnyttjanden av barn, vilket leder till ovillkorligt fängelse i genomsnitt i cirka tre år. Om brottsrekvisitet för våldtäkt uppfylls i samma gärning döms gärningsmannen för sexuellt utnyttjande av barn och våldtäkt, i praktiken för deras grova gärningsformer. 

Minimistraffet för sexuellt utnyttjande av barn höjdes år 2011 till fängelse i fyra månader. Det verkar inte vara motiverat att ytterligare höja minimistraffet, eftersom straffbarheten omfattar olika gärningar som betydligt avviker från varandra, bland annat handlingar som är rent verbala. Därför väckte också den redan genomförda höjningen av ministraffet viss kritik i beredningsskedet. Av de uppgifter som föreligger om straffpraxis framgår det inte heller något behov att ingripa i minimistraffet för sexuellt utnyttjande av barn. I Sverige är minimistraffet 14 dagar och förslag till höjning har inte framförts i den nyligen behandlade lagpropositionen.  

När man bedömer eventuella ändringsbehov i lagstiftningen är det skäl att uppmärksamma den mångfald av gärningssätt vid sexuellt utnyttjande av barn och grovt sexuellt utnyttjande av barn som talar för en bred straffskala. Gärningssätten omfattar ett stort antal andra sexuella handlingar än samlag, som också har en bred definition enligt vad som tidigare konstaterats. Till dessa brott hör även gärningar som inte innehåller fysisk kontakt mellan gärningsmannen och offret eller där gärningsmannen och offret inte ens befinner sig på samma ställe. 

Den straffrättsliga proportionalitetsprincipen förutsätter att straffet ska stå i ett rättvist förhållande till gärningens skadlighet och klandervärdhet. Principen förutsätter också att straffskalorna för olika brott ska stå i ett rättvist och logiskt förhållande till varandra. (Se t.ex. RP 141/2012 rd.) Av proportionalitetsprincipen följer bland annat att straffskalorna för brott inte kan motiveras till exempel med de tvångsmedel som finns till förfogande. Ju viktigare det intresse är som ska skyddas och ju mer intresset kränks av gärningen eller försummelsen, desto strängare straffhot kan motiveras. Det finns emellertid ingen allmängiltig regel för bedömning av de inbördes relationerna av intressen som ska skyddas genom straffrättsliga medel. Inte ens systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna anger någon inbördes hierarki för grundrättigheterna.  

Bedömningen av klandervärdheten hänför sig framför allt till skuldprincipen. Straffhotet är avsett för tillräkneliga förbrytare som moraliskt och juridiskt bär ansvaret för sina handlingar. Det ska bedömas hur klandervärd gärningen kan anses vara och i vilken mån gärningsmannen kan kritiseras för handlingen. Straffskalan för ett brott kan därmed inte basera sig enbart på allvarligheten av den orsakade skadeföljden, utan också graden av tillräknande ska beaktas.  

Lagutskottet har enligt dessa etablerade principer ansett att straffskalorna ska slås fast utifrån brottens skadlighet och klandervärdhet, det vill säga utifrån deras straffvärde. (t.ex. LaUB 3/1998 rd).  

Proportionaliteten av straffskalorna eller straffen för sexualbrott kan därför inte betraktas separat från straffen för andra brott. Straffskalorna för brott ska både allmänt sett inom ramen för strafflagen och inom ramen för 20 kap. som gäller sexualbrott vara sådana, att skalorna för olika gärningar står i rimlig proportion till varandra. 

Såsom framhölls i samband med lagändringarna år 2011 är de allvarligaste utnyttjandebrotten som riktar sig mot barn i princip sådana som innefattar samlag. Detta gäller dock inte enbart de utnyttjandebrott som vid den tidpunkten var föremål för granskning, utan också våldtäktsbrott som riktar sig mot barn. Man ska särskilt se till att det för gärningar som innefattar samlag döms ut ett straff som motsvarar gärningens allvarlighet. Det bör därför säkerställas att straffskalorna är tillräckligt breda. Behovet av att även i övrigt ha breda straffskalor har samband med att utnyttjandebrott som riktar sig mot barn kan begås på många sätt som till sin allvarlighetsgrad avviker från varandra. 

2.4.3  2.4.3 Våldtäktsbrott

Enligt 20 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen är straffet för våldtäkt fängelse i minst ett och högst sex år. I strafflagens 20 kap. 1 § 3 mom. föreskrivs det, att om våldtäkten med hänsyn till att hotet har varit ringa eller andra omständigheter vid brottet bedömd som en helhet är mindre allvarlig än de gärningar som avses i 1 och 2 mom., ska gärningsmannen dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Enligt 20 kap. 2 § 1 mom. i strafflagen ska en gärningsman som gjort sig skyldig till grov våldtäkt dömas till fängelse i minst två och högst tio år.  

Under pågående decennium har ändringar i lagstiftningen om våldtäktsbrott gjorts i två repriser (2011 och 2014). Lagstiftningen är alltså relativt ny. I samband med den andra ändringen gjordes en omfattande utvärdering av ändringsbehoven i fråga om bestämmelserna som gäller våldtäktsbrott, där Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning om straffpraxis vid våldtäktsbrott utnyttjades (Undersökningar om våldtäktsbrott. Justitieministeriet, Utredningar och anvisningar 13/2012, på finska). 

Enligt 20 kap. 6 § 1 mom. i strafflagen är straffet för sexuellt utnyttjande av barn fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Enligt 7 § 1 mom. i samma kapitel ska för grovt sexuellt utnyttjande av barn dömas till fängelse i minst ett och högst tio år. I situationer där gärningsmannen genom en och samma gärning gör sig skyldig både till sexuellt utnyttjande av barn och våldtäkt sammanförs våldtäkts- och utnyttjandebrottet, vilket innebär att bestämmelserna tillämpas samtidigt och gärningsmannen döms till straff både för sexuellt utnyttjande av barn och för våldtäkt. 

I den svenska brottsbalkens 6 kap. 4 § första och andra stycket föreskrivs straff för våldtäkt mot barn för den som har samlag med ett barn under 15 år, och i vissa fall med ett barn i åldern 15─17 år eller som begår en annan gärning mot ett barn som är jämförlig med samlag. Straffet är fängelse i minst två och högst sex år. Om gärningen betraktas som grov (till exempel bruk av våld), döms gärningsmannen enligt tredje stycket i paragrafen till fängelse i minst fyra och högst tio år.  

Enligt bestämmelserna i den svenska brottsbalkens 6 kap. ska till exempel den som med användande av våld genomför ett samlag med ett barn under 15 år endast dömas för ett brott (6 kap. 4 § tredje stycket), medan gärningsmannen i Finland i fråga om ett barn under 16 år gör sig skyldig till två brott, i praktiken grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av barn.  

Såsom ovan har konstaterats finns det inga aktuella forskningsdata om våldtäktsbrott mot barn, men enligt Rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning 2009 (s. 45) var det utdömda straffet i genomsnitt 5 år 11 månader, om ett grovt sexuellt utnyttjande av barn även innefattar ett våldtäktsbrott. Denna uppgift härstammar från tiden före de lagändringar som ledde till strängare straffpraxis (när en gärning som innehåller samlag fogades till brottsrekvisitet för grovt sexuellt utnyttjande av barn och inriktandet av gärningen på ett barn under 18 år fogades till brottsrekvisitet för grov våldtäkt).  

Vid en bedömning av eventuella ändringsbehov i lagstiftningen bör det noteras att straff i en ovan relaterad situation där våldtäkts- och utnyttjandebrott begås samtidigt numera döms ut för två separata brott. Modellen för en bestämmelse som samtidigt ska täcka både grov våldtäkt enligt 2 § och grovt sexuellt utnyttjande av barn enligt 7 § 1 mom. skulle underlätta en identifiering av sådana situationer där samma gärning omfattar både sexuellt utnyttjande och ett våldtäktsbrott samt att säkerställa, att ett fängelsestraff döms ut som motsvarar rättspraxis och som till sin längd står i rätt proportion till gärningens allvarlighet. En ändring kan också tänkas klargöra rättspraxis och medföra en mer enhetlig straffpraxis. Att använda en och samma brottsrubricering i dessa situationer kan också göra åtalsförfarandet enklare i fråga om sexualbrott.  

2.4.4  2.4.4 Barnets samtycke, hjälplöst tillstånd och beteckningen för sexualbrott som riktar sig mot barn

I den finska strafflagstiftningen har man för lagstiftningstekniken i fråga om sexualbrott valt en modell där separata bestämmelser ges om de gärningar som riktar sig mot barn och där straffskalan för gärningar mot barn är strängare än för gärningar mot mot vuxna. Bestämmelserna om våldtäktsbrott och bestämmelserna om sexuellt utnyttjande av barn tillämpas parallellt.  

För samlag med en vuxen utan dennes samtycke straffas enligt grundrekvisitet för våldtäkt med fängelse i högst 6 år (våldtäkt) och för samlag med ett barn med fängelse i högst 10 år (grovt sexuellt utnyttjande av barn). 

Utgångspunkten för lagstiftningen är att ett barn som inte fyllt 16 år inte kan ge ett giltigt samtycke till vare sig samlag eller någon annan sexuell handling med en vuxen. För samlag med barn tillämpas grovt sexuellt utnyttjande av barn oavsett om gärningen skett i samråd med barnet eller inte. 

Straffet kan ytterligare skärpas om gärningen mot barnet dessutom uppfyller något av rekvisiten som nämns i bestämmelsen om våldtäkt. Våldtäktsbestämmelsen innehåller inga åldersgränser. Samtycket i sig är inte under bedömning, eftersom ett barn under inga omständigheter kan ge ett giltigt samtycke till samlag med en vuxen.  

Däremot har det betydelse om barnet över huvud taget till exempel förmår utforma sin vilja. Bestämmelserna om våldtäkt tillämpas vid sidan av bestämmelserna om sexuellt utnyttjande av barn, om barnet bland annat till följd av rädsla eller något annat hjälplöst tillstånd inte kan försvara sig eller förmår utforma eller uttrycka sin vilja. Detta skärper straffet ytterligare, varvid maximistraffet enligt gällande lagstiftning blir fängelse i 13 år (grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av barn). 

Regleringen skärps alltså konsekvent, och det finns inga orsaker att ändra den gällande lagstiftningstekniska grundlösningen som hänför sig till straffnivå eller bestämmande av straff. 

Justitieministeriet har år 2018 bedömt brottsrekvisiten för våldtäktsbrott vad gäller frågor i samband med samtycke. Exempelvis frågan om huruvida samlag som riktar sig mot de allra yngsta barnen ska straffas som våldtäktsbrott har ett mer omfattande samband med regleringstekniken för sexualbrott. Eftersom den föreliggande propositionen endast gäller straffnivån för de grövsta sexualbrotten mot barn, behöver frågan inte bedömas närmare i samband med denna proposition.