1.1  Bakgrund

Bestämmelser om kompetens- och behörighetskrav som är centrala för flygsäkerheten finns i luftfartslagen (864/2014) och i lagen om transportservice (320/2017). Genom luftfartslagen regleras luftfart i Finland och luftfart med finska luftfartyg utanför Finland. I lagarna föreskrivs det bland annat om säkerhets- och behörighetskrav för luftfartyg och deras personal samt för den markpersonal som betjänar luftfarten, om tillstånd och register för luftfart, om marktjänster på flygplatser, om luftfartsskydd för den civila luftfarten och om flygtrafiktjänst, till den del det inte föreskrivs om dessa uppgifter i direkt tillämpliga EU-förordningar. I lagarna föreskrivs det också om Transport- och kommunikationsverkets uppgifter i egenskap av nationell luftfartsmyndighet, som till exempel om behörigheten att sköta uppgifter som gäller tillstånd och godkännanden inom luftfarten samt om tillsynsuppgifter. 

De krav som Europeiska unionens lagstiftning och internationell reglering ställer har genomförts nationellt genom bestämmelser i luftfartslagen och lagen om transportservice. 

Kommunikationsministeriet och Transport- och kommunikationsverket har konstaterat ändringsbehov som hänför sig till luftfarten i luftfartslagen och lagen om transportservice. Vid tillämpningen av den gällande lagstiftningen har Transport- och kommunikationsverket upptäckt att myndigheten i vissa situationer behöver mer omfattande rättigheter än för närvarande för att kunna agera effektivt för att trygga säkerheten inom luftfarten. Genom ändringarna kan risker för tillbud och även olyckor förebyggas inom luftfarten. Motsvarande reglering gäller inom järnvägstrafiken och sjöfarten, som på samma sätt som luftfarten är säkerhetskritiska branscher, och det är motiverat att förenhetliga den lagstiftning som upprätthåller säkerheten inom de olika trafikformerna. Målet med de justeringar som föreslås i propositionen är att främja säkerheten inom luftfarten och göra skötseln av myndighetsuppgifter smidigare. 

Den reglering i luftfartslagen som gäller flyghinder ändrades den 1 oktober 2023. Vid tillämpningen av den nya lagstiftningen har det framkommit problem i synnerhet avseende de kostnader som utredningen av flyghindrets konsekvenser medför parterna. Efter att den föregående lagändringen trädde i kraft den 1 oktober 2023 har det fram till ingången av september 2024 kommit in över 1 200 ansökningar om flyghindertillstånd. De begäranden om utredning i anknytning till tillståndsansökningarna från Transport- och kommunikationsverket sysselsätter i betydande grad leverantörer av tjänster som avser utformningen av flygprocedurer och flygplatsoperatörer. 

1.2  Beredning

Propositionen har beretts vid kommunikationsministeriet. När det gäller regleringen av flyghindertillstånd har man under beredningen diskuterat med leverantörer av tjänster som avser utformningen av flygprocedurer och den största flygplatsoperatören Finavia Abp. 

De viktigaste beredningsunderlagen finns offentligt tillgängliga i statsrådets tjänst för projektinformation på adressen https://valtioneuvosto.fi/sv/projekt, med identifieringskoden LVM026:00/2024. 

2.1  Underrättande av arbetsgivaren om återkallande av certifikat eller behörighetsbevi

Nationell reglering som gäller persontillstånd inom luftfarten finns både i luftfartslagen och lagen om transportservice. Centrala tillstånd som regleras i luftfartslagen är certifikat och medicinska intyg för underhållspersonal och flygtrafiktjänstpersonal (flygledare och AFIS-personal). Tillämpningsområdet för lagen om transportservice omfattar igen certifikat och medicinska intyg för flygbesättning samt kabinbesättningsintyg och medicinska rapporter för kabinbesättning. Nuförtiden ingår dock merparten av den reglering som gäller sakkunniga inom lufttrafiken i EU-förordningar, exempelvis i underhållsförordningen (komissionens förordning (EU) 1321/2014 KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EU) nr 1321/2014 om fortsatt luftvärdighet för luftfartyg och luftfartygsprodukter, delar och anordningar och om godkännande av organisationer och personal som arbetar med dessa arbetsuppgifter (av den 26 november 2014). ), förordningen om flygande personal (komissionens förordning (EU) 1178/2011 KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EU) nr 1178/2011 om tekniska krav och administrativa förfaranden avseende flygande personal inom den civila luftfarten i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 216/2008 (av den 3 november 2011). ) och förordningen om flygledarcertifikat (kommissionen förordning (EU) 2015/340 KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EU) 2015/340 om tekniska krav och administrativa förfaranden avseende flygledarcertifikat samt andra certifikat och intyg enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 216/2008, ändring av kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 923/2012 och upphävande av kommissionens förordning (EU) nr 805/2011 (av den 20 februari 2015). ). Den nationella lagstiftningen omfattar främst fastställandet av administrativa förfaranden och påföljder samt till stor del också den reglering som gäller utlämnandet av uppgifter och rätten att få uppgifter.  

Regleringen som gäller AFIS-personal är tills vidare helt nationell. AFIS-personal tillhandahåller flyginformationstjänst för flygplats (AFIS) på sådana flygplatser som på grund av låga trafikmängder inte har behov av egentlig flygkontrolltjänst. AFIS-personal ger luftfartygen information om till exempel väder, förhållandena på start- eller landningsbanan och funktionsdugligheten när det gäller flygplatsens anordningar, men ger inte tillstånd för start och landning som flygledaren gör. Beslut om landning på flygplatsen görs då av luftfartygets befälhavare. 

Enligt 49 § i luftfartslagen och 198 § i lagen om transportservice ska de som innehar tillstånd till Transport- och kommunikationsverket anmäla sådana omständigheter som de fått kännedom om och som inverkar på deras behörighet. Om omständigheter som inverkar på en tillståndshavares behörighet påverkar dennes förutsättningar att sköta sina uppgifter, ska tillståndshavaren anmäla förändringarna i behörigheten till sin arbetsgivare. Dessa bestämmelser kräver att myndigheten underrättas och i vissa fall kräver de också att personen själv underrättar sin arbetsgivare om förändringar i behörigheten. Bestämmelserna gör det ändå inte möjlig för myndigheten att underrätta arbetsgivaren, om personen inte själv anmäler förändringen i behörigheten eller exempelvis inte själv anser att de egna förutsättningarna för att ha hand om uppgifterna försämrats. En förseelse mot bestämmelserna om skyldigheten att anmäla omständigheter som avses i 49 § i luftfartslagen är straffbar som luftfartsförseelse med stöd av 178 § i den lagen.  

Inom medicinen finns många tillstånd som försämrar en persons förmåga att bedöma sin egen prestationsförmåga. Omedvetenhet om symtom förekommer i alla åldersgrupper. Den gällande lagstiftningen omfattar inte denna patientgrupp som inte är medveten om sin nedsatta funktionsförmåga som beror på funktionsnedsättning eller sjukdom och som därför låter bli att anmäla en ändring i sin behörighet till Transport- och kommunikationsverket eller sin arbetsgivare.  

Om förfaranden, rätten att få uppgifter och möjligheter att ingripa för den som beviljar tillstånd 

Enligt 50 § i luftfartslagen har Transport- och kommunikationsverket för bedömning av förutsättningarna för att bevilja, förnya och återkalla ett tillstånd trots sekretessbestämmelserna rätt att ur straffregistret, bötesregistret och justitieförvaltningens informationssystem med uppgifter om brottmål som är föremål för åtalsprövning samt av förundersökningsmyndigheterna få sådana uppgifter om sökanden eller tillståndshavaren som gäller vissa brott samt upplysningar om pågående förundersökning, åtalsprövning eller rättegång avseende sådana gärningar liksom om straff som dömts ut för nämnda gärningar och andra påföljder för dem. Dessutom ska den läkare som undersökt den som ansöker om eller innehar ett tillstånd eller den yrkesutbildade person inom hälso- och sjukvården som behandlar den som ansöker om eller innehar ett tillstånd på begäran lämna Transport- och kommunikationsverket upplysningar om omständigheter som eventuellt inverkar på erhållandet av eller giltigheten för ett tillstånd. Dessa har därtill även utan en begäran rätt att underrätta Transport- och kommunikationsverket om sina misstankar om att den som ansöker om eller innehar ett tillstånd inte uppfyller de hälsomässiga förutsättningarna för tillståndet. De här bestämmelserna ger ändå inte Transport- och kommunikationsverket rätt att underrätta personens arbetsgivare om de inkomna uppgifterna, även om det skulle behövas för att säkerställa flygsäkerheten. 

Vid begränsning, indragning eller återkallande av certifikat och behörigheter tillämpas de grundläggande bestämmelserna om behandling av förvaltningsärenden i förvaltningslagen (434/2003). Utgångspunkten är att myndigheten, innan man ingriper i en persons tillstånd, ska höra parten innan beslut fattas. Man kan avvika från detta i situationer där säkerheten kan äventyras, där hörandet kan orsaka skada till exempel för den allmänna säkerheten. Fortsättningsvis ska beslutet delges parten på det sätt som förvaltningslagen förutsätter. 

I synnerhet i situationer där säkerheten kan äventyras är det allmänna tillvägagångssättet det, att certifikatet eller behörigheten tillfälligt dras in under den tid ärendet utreds utan att parten hörs. På det här sättet strävar man efter att säkerställa att personer som eventuellt medför fara för luftfarten i ett så tidigt skede som möjligt kan fråntas uppgifter som är kritiska med tanke på säkerheten inom luftfarten. Sådana är till exempel uppgiften som kapten eller styrman på ett passagerarplan eller flygledaruppgifter.  

Eftersom en indragning av certifikatet eller behörighetsbeviset som görs i en situation där säkerheten kan äventyras ändå förutsätter att beslutet delges parten för att beslutets rättsverkningar ska träda i kraft, kan en part som är medveten om en eventuell indragningsåtgärd försöka undvika delgivning. Personen kan till exempel låta bli att svara i telefonen eller hämta ett rekommenderat brev. Det är bra att beakta, att även då beslutet om att dra in eller återkalla ett certifikat eller behörighetsbevis delges en part, betyder det inte att arbetsgivaren automatiskt får uppgift om detta. Utgångspunkten är att var och en själv sköter giltigheten för de egna tillstånden och bevisen. På grund av detta kan det uppstå situationer där en person inte själv informerar sin arbetsgivare om att certifikatet eller behörighetsbeviset tillfälligt dragits in, utan personen fortsätter att arbeta i flygsäkerhetsuppgifter och äventyrar således luftfartssäkerheten antingen uppsåtligen eller omedvetet.  

Därför bör det vid behov vara möjligt att underrätta arbetsgivaren om en myndighets åtgärder i anknytning till ett certifikat eller en behörighet redan i det skedet när förberedelserna för åtgärder för att begränsa, dra in eller återkalla ett certifikat eller en behörighet inleds vid myndigheten. Det var just bristen i informationsgången mellan läkare, luftfartsmyndigheten och arbetsgivaren som låg bakom flygbolaget Germanwings flygolycka 2015 då en styrman med psykiska problem orsakade 150 ombordvarande personers död.  

EU-lagstiftningens krav och åtgärder av myndigheten för flygsäkerhet 

Enligt punkt CAT.GEN.MPA.175 i bilaga IV till flygdriftsförordningen (komissionens förordning (EU) 965/2012) KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EU) nr 965/2012 om tekniska krav och administrativa förfaranden i samband med flygdrift enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 216/2008 (av den 5 oktober 2012) sådan förordningen lyder särskilt ändrad genom förordning (EU) 2018/1042, ska operatören vidta alla rimliga åtgärder för att säkerställa att ingen handlar hänsynslöst eller vårdslöst eller underlåter att handla, så att 1) ett luftfartyg eller en person ombord utsätts för fara, eller 2) ett luftfartyg utgör eller tillåts utgöra en fara för någon person eller egendom. För att kunna sköta denna uppgift behöver lufttrafikoperatören uppgifter om sådan verksamhet av en medlem i flygbesättningen eller kabinbesättningen som kan inverka på huruvida flygningen kan göras på ett säkert sätt.  

Dessutom ska enligt punkt ARA.GEN.355 i bilaga VI i förordningen om flygande personal, om den behöriga myndigheten i samband med tillsyn eller på annat sätt påträffar bevis som visar på bristande efterlevnad av de tillämpliga kraven av en person som innehar ett certifikat, en behörighet eller ett intyg, den behöriga myndigheten notera ärendet, registrera det och skriftligen underrätta innehavaren av certifikatet, behörigheten eller intyget. Myndigheten ska också vidta de åtgärder som krävs för att förhindra att den bristande efterlevnaden fortsätter. Vid behov ska också den person eller organisation som har utfärdat det medicinska intyget eller annat intyg informeras om saken. Denna punkt omfattar således till exempel underrättande om avsikten att återkalla ett certifikat till den innehavare som är föremål för åtgärden samt till den som beviljat det medicinska intyget, men inte till personens arbetsgivare. 

Enligt punkt CC.CCA.110 i bilaga V i förordningen om flygande personal ska, om kabinbesättningsintyget tillfälligt upphävs eller återkallas av den behöriga myndigheten, innehavaren inte utöva de befogenheter som denne tilldelas genom kabinbesättningsintyget. Personen ska också utan otillbörligt dröjsmål informera den operatör eller de operatörer som utnyttjar dennes tjänster. Om personen själv ändå låter bli att följa dessa krav ger bestämmelsen dock inte myndigheten rätt eller skyldighet att underrätta personens arbetsgivare om saken. 

Enligt punkt M.B.103 i bilaga I i underhållsförordningen ska, om den behöriga myndighet som i samband med tillsyn eller på något annat sätt, påträffar bevis för att en person som innehar en licens, ett certifikat, en behörighet eller ett intyg som inte uppfyller de tillämpliga kraven i EASA-förordningen (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1139) EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2018/1139 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av Europeiska unionens byrå för luftfartssäkerhet, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 2111/2005, (EG) nr 1008/2008, (EU) nr 996/2010, (EU) nr 376/2014 och direktiv 2014/30/EU och 2014/53/EU, samt om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 552/2004 och (EG) nr 216/2008 och rådets förordning (EEG) nr 3922/91 (av den 4 juli 2018). , den behöriga myndighet som identifierat den bristande uppfyllelsen vidta alla verkställighetsåtgärder som är nödvändiga för att förhindra att den bristande uppfyllelsen fortsätter. Dessa åtgärder kan anses inbegripa att också personens arbetsgivare underrättas om saken. Bestämmelsen gäller dock endast underlåtenhet att iaktta bestämmelserna i den nämnda EASA-förordningen och inte sådana situationer där underhållspersonal till exempel på grund av förseelse eller av medicinska skäl är olämplig att sköta sin uppgift.  

Bestämmelser om återkallande av certifikat för flygledare och att lämna underrättelse om detta till arbetsgivaren finns i EU-förordningen. Enligt led d i punkt ATCO.AR.D.005 i bilaga II till förordningen om flygledarcertifikat ska vid tillfälligt upphävande eller återkallande av certifikat, behörigheter och behörighetstillägg den behöriga myndigheten skriftligen informera certifikatinnehavaren och den relevanta leverantören av flygtrafiktjänster om detta beslut, det vill säga till flygledarens arbetsgivare. Bestämmelsen tar dock inte ställning till att informera om upphävande eller återkallande av medicinskt intyg, även om personen inte själv får utöva de rättigheter certifikatet ger om denne känner till att den medicinska lämpligheten är försämrad. Till exempel i fall som beror på missbruk av berusningsmedel eller psykiska problem är det möjligt att certifikatinnehavaren inte skulle iaktta detta förbud. 

Dessutom omfattar bestämmelsen inte den AFIS-personal som arbetar vid de flygplatser som erbjuder flyginformationstjänst för flygplats (AFIS), utan de krav som ställs på dem är helt beroende av nationell reglering. 

Såsom det framgår ovan finns det flera bestämmelser i den nationella lagstiftningen och EU-lagstiftningen som gör det möjligt att informera om ändringar i behörigheter och säkerhetsproblem till myndigheter och i vissa fall också till organisationer. Med undantag för regleringen som gäller flygledarcertifikat saknas det dock bland bestämmelserna en rätt för myndigheten att förmedla uppgifterna vidare till personens arbetsgivare, så att personen i praktiken kan förhindras att sköta uppgifter som påverkar säkerheten, eller så gäller bestämmelserna underrättelse av vissa begränsade uppgifter. Med stöd av 227 § 1 mom. 3 punkten i lagen om transportservice har var och en i enskilda fall rätt att på basis av för- och efternamn, personbeteckning eller någon annan identifieringsuppgift, få uppgift om en persons rätt att framföra ett trafikmedel eller om något annat persontillstånds giltighet och omfattning, men Transport- och kommunikationsverket kan inte på eget initiativ lämna ut dessa uppgifter om arbetsgivaren inte kommer på att begära dem. 

Gällande nationell lagstiftning om underrättelse inom transportsektorn 

I annan lagstiftning finns några exempel på bestämmelser enligt vilka det är möjligt för en myndighet att underrätta om omständigheter som gäller hälsotillståndet och som eventuellt hotar trafiksäkerheten eller om återkallande av ett certifikat. 

Lagstiftningen gör det möjligt med hänvisning till trafiksäkerheten att i vissa situationer underrätta. Yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården kan meddela Transport- och kommunikationsverket om ett hot som tillståndshavarens hälsotillstånd medför samt om hot mot liv eller hälsa. Inom järnvägstrafiken och sjöfarten är Transport- och kommunikationsverket skyldigt att informera arbetsgivaren om vissa ändringar som berör arbetstagarens behörighetsbrev eller medicinska intyg.  

Med stöd av 208 § 2–4 mom. i lagen om transportservice har en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården trots sekretessbestämmelserna rätt att underrätta Transport- och kommunikationsverket vid misstanke om att den som söker eller innehar ett persontillstånd inte uppfyller de medicinska förutsättningarna. Den yrkesutbildade personen ska utan obefogat dröjsmål underrätta Transport- och kommunikationsverket vid misstanke om att hälsotillståndet hos den som söker eller innehar ett persontillstånd utgör en omedelbar fara för trafiksäkerheten. Innan anmälan görs ska den som söker eller innehar tillståndet informeras om rätten att göra anmälan och om hur dennes hälsotillstånd inverkar på funktionsförmågan. Samtycke till anmälan behövs inte. I anmälan får endast uppgifter ges om att den person som anmälan gäller eventuellt inte uppfyller de medicinska förutsättningarna för tillståndet i fråga, och vilka åtgärder som föreslås för att närmare utreda hälsotillståndet eller dess inverkan på funktionsförmågan. 

Dessutom har enligt 62 § i lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården (703/2023) en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården eller någon annan som arbetar vid en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvården eller utför uppgifter för den rätt att oberoende av skyldigheten att iaktta sekretess till polisen anmäla uppgifter som är nödvändiga för bedömningen av ett hot mot liv eller hälsa eller för förhindrande av en hotande gärning. Utlämnande av uppgifter förutsätter att personen i vårduppgifter har fått kännedom om omständigheter som ger skäl att misstänka att någon löper risk att bli utsatt för våld. 

För att säkerställa järnvägstrafikens säkerhet har det i lagen om transportservice föreskrivits om myndighetens skyldighet att underrätta arbetsgivaren om återkallande av en förares förarbevis. Transport- och kommunikationsverket är med stöd av 87 § 3 mom. i lagen om transportservice skyldigt att underrätta järnvägsoperatören om verket har vidtagit åtgärder för att ändra, begränsa eller återkalla en förares förarbevis. Bakgrunden till bestämmelsen är Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EY om behörighetsprövning av lokförare som framför lok och tåg på järnvägssystemet i gemenskapen. Artikel 29.4 a i direktivet gäller den behöriga myndighetens meddelande, och det ska göras omedelbart till den berörda föraren och förarens arbetsgivare. 

Även när det gäller behörigheter inom sjöfarten är Transport- och kommunikationsverket skyldigt med stöd av 14 § 2 mom. i lagen om läkarundersökning av fartygspersonal (1171/2010) att underrätta personen i fråga och den verksamhetsutövare som personen är anställd hos om myndighetens beslut att ålägga tillståndshavaren att genomgå ny läkarundersökning. Myndigheten underrättar arbetsgivaren om behörighetsbrevet eller certifikatet över specialbehörigheten dras in på grund av föreläggandet om ny läkarundersökning. Sjötjänst på finska fartyg ska enligt 2 a kap. i lagen om fartygspersonal och säkerhetsorganisation för fartyg (1687/2009) anmälas till sjömansregistret (trafik- och transportregistret). 

Behov av att ändra regleringen av luftfarten 

En bestämmelse som ger Transport- och kommunikationsverket rätt att underrätta arbetsgivaren om att åtgärder som gäller tillstånd inletts är ändamålsenlig också inom luftfarten, i situationer där verket i sin roll som flygsäkerhetsmyndighet bedömer att innehavaren av certifikatet eller behörighetsbeviset eventuellt kan äventyra flygsäkerheten. Den nuvarande situationen, som utgår från tillståndshavarens skyldighet att lämna uppgifter om sig själv, kan anses vara otillräcklig. Den föreslagna lagändringen avhjälper också en betydande brist i säkerheten som hänför sig till situationer där tillståndshavaren inte själv uppfattar att funktionsförmågan har försämrats och därför inte själv anmäler detta. Den ovan beskrivna ändringen förenhetligar Transport- och kommunikationsverkets möjligheter att agera snabbt och effektivt för att säkerställa trafiksäkerheten. 

2.2  Myndighetens möjlighet att ingripa i luftfartsverksamhet som inte kräver tillstånd eller anmälan

I nuläget saknar Transport- och kommunikationsverket möjlighet att av säkerhetsskäl förbjuda sådan verksamhet som inte kräver tillstånd eller som inte är anmälningspliktig.  

Enligt 148 § i luftfartslagen är det möjligt att ändra, begränsa eller återkalla ett tillstånd som beviljats en organisation samt förbjuda eller begränsa den verksamhet som avses i tillståndet eller anmälan om det finns grundad anledning att misstänka att den som bedriver verksamhet enligt tillståndet eller anmälningspliktig verksamhet inte förmår bedriva sin verksamhet på ett betryggande sätt, om förutsättningar för beviljande av tillståndet eller utövande av den anmälningspliktiga verksamheten inte längre finns och fel eller brister i förutsättningarna inte rättas inom utsatt tid, om tillståndshavaren eller verksamhetsutövaren i väsentlig grad låter bli att iaktta tillståndsvillkoren eller andra bestämmelser och föreskrifter som gäller den verksamhet som tillståndet avser, eller tillståndshavaren trots anmärkning eller varning fortsätter verksamheten i strid med tillståndsvillkoren eller fortsätter att bryta mot andra föreskrifter som gäller verksamheten. I till exempel underleverantörskedjor för funktioner på flygplatsen kan det ändå fortfarande finnas aktörer av vilka det inte krävs myndighetstillstånd eller anmälan till myndigheten, men i vilkas verksamhet det kan vara nödvändigt att ingripa om det finns risk för att flygsäkerheten äventyras. Inom marktjänsterna, det vill säga bland annat när det gäller avisning och tankning av flygplan, togs anmälningsplikten i bruk med stöd av EU-lagstiftning först 2024 genom en föreskrift. På motsvarande sätt möjliggör 242 och 249 § i lagen om transportservice att verksamhet förbjuds eller begränsas på grund av upprepade brott mot bestämmelserna eller säkerhetsbrister endast om denna verksamhet kräver tillstånd eller anmälan till en myndighet. 

Genom 143 § i luftfartslagen är det möjligt att återkalla ett tillstånd som beviljats en person eller förbjuda en person att ha hand om en uppgift i fråga om de persongrupper som separat räknas upp i 141 §. Bestämmelsen omfattar dock inte till exempel skärmflygare och fallskärmshoppare och man kan därför inte med stöd av denna paragraf ingripa i sådan av deras verksamhet som äventyrar säkerheten. I 159 § i luftfartslagen förbjuds verksamhet som äventyrar flygsäkerheten eller som stör smidig flygtrafik. Utgångspunkten i paragrafen är dock att sådan verksamhet ska anmälas till leverantören av flygtrafikledningstjänster på förhand. Skärmflygning är till exempel inte i regel verksamhet som äventyrar trafiksäkerheten eller stör smidig flygtrafik, men kan bli det om föraren inte följer bestämmelser och föreskrifter eller inte har de kunskaper och färdigheter som krävs för uppgiften. Dessutom tillämpas 159 § i luftfartslagen endast på verksamhet som sker i kontrollerade luftrum och inte utanför, där de facto största delen av hobbyflygningen sker. 

Även möjligheten att ge en anmärkning eller varning för lindrigare brott mot bestämmelserna gäller för närvarande både i luftfartslagen och lagen om transportservice endast tillstånds- eller anmälningspliktig verksamhet. 

I annan lagstiftning finns några exempel på bestämmelser enligt vilka det är möjligt för en myndighet att ingripa också i sådan verksamhet som inte kräver tillstånd eller anmälan. Enligt 139 § 1 mom. i lagen om transport av farliga ämnen (541/2023) kan tillsynsmyndigheten ålägga den som handlar felaktigt eller som försummar sina skyldigheter att rätta till felaktigheterna eller försummelserna, samt ålägga skyldigheter eller förbjuda åtgärder, om aktören i fråga handlar i strid med denna lag eller med bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av den. Enligt 3 mom. i samma paragraf är det också möjligt att ge en skriftlig anmärkning, om det är oskäligt att tillgripa tvångsmedel. Transport av farliga ämnen kräver inte i alla situationer myndighetstillstånd eller en anmälan till en myndighet. Också enligt 101 § i lagen om trafiksystem och landsvägar kan närings-, trafik- och miljöcentralen förbjuda den som bryter mot denna lag eller mot bestämmelser som utfärdats eller föreskrifter som meddelats med stöd av den att fortsätta med eller upprepa det lagstridiga förfarandet. Dessa bestämmelser finns i paragraferna om administrativa tvångsmedel. Det är dessutom möjligt att ge en anmärkning eller varning för annan än tillstånds- eller anmälningspliktig verksamhet bland annat enligt 32 a § i lagen om fartygspersonal och säkerhetsorganisation för fartyg och 5 § i lagen om fordonsbesiktningsverksamhet (957/2013). 

2.3  Utandningsprov

I 177 § i luftfartslagen (864/2014) föreskrivs det om den så kallade principen om helnykterhet inom luftfarten. Till principen om helnykterhet hänvisas det även i standarderna och rekommendationerna i konventionen angående internationell civil luftfart, i bilaga 1 och 2 Annex 1 to the Convention on International Civil Aviation - Personnel Licencing (7/2018)., Annex 2 to the Convention on International Civil Aviation – Rules of the Air (7/2005) . Alkoholhalten i blodet hos en person som utför en uppgift inom markorganisationen som påverkar flygsäkerheten eller ingår i luftfartygets flygande personal får inte vara förhöjd och det får inte finnas en konstaterbar mängd av alkohol eller något annat berusningsmedel i personens organism. Likaså enligt punkt 7.6 i bilaga V till EASA-förordningen 2018/1139 samt enligt punkt CAT.GEN.MPA.100 i bilaga IV till flygdriftsförordningen 965/2012 får en besättningsmedlem inte utföra uppgifter ombord på ett luftfartyg när han eller hon är påverkad av psykoaktiva ämnen eller alkohol, eller när han eller hon är olämplig för tjänstgöring på grund av skada, trötthet, medicinering, sjukdom eller andra liknande orsaker. Principen om helnykterhet inom luftfarten är av betydelse för att skydda flygsäkerheten och de ombordvarandes liv och hälsa.  

Till fylleri i lufttrafik döms med stöd av 23 kap. 6 § i strafflagen den som styr ett luftfartyg, arbetar såsom medlem av dess besättning eller sköter någon annan flygsäkerhetsuppgift efter att ha förtärt alkohol i en sådan mängd att alkoholhalten medan uppgiften utförs eller därefter är minst 0,5 promille i hans blod eller minst 0,22 milligram per liter i hans utandningsluft, eller att hans förmåga till de prestationer som uppgiften kräver är nedsatt. Det är även möjligt att göra sig skyldig till fylleri i lufttrafik medan man sköter en arbetsuppgift på marken, till exempel vid planering eller förberedelse av en flygning. Enligt 170 § 3 mom. i luftfartslagen börjar utförandet av de uppgifter som avses i 1 mom. när arbetsskiftet börjar och slutar när arbetsskiftet tar slut.  

Med stöd av 177 § i luftfartslagen ska, om den som utför en uppgift ombord på ett luftfartyg eller den som inom markorganisationen i en uppgift som påverkar flygsäkerheten utför sin uppgift trots att han eller hon till följd av alkoholförtäring har förhöjd alkoholhalt i blodet eller har använt alkohol eller något annat berusningsmedel så att det i hans eller hennes organism finns en konstaterbar mängd av ämnet, eller om en person som avses här handlar i strid med de krav som den militära luftfartsmyndigheten med stöd av 170 § 4 mom. ställt i fråga om användning av alkohol eller andra berusningsmedel, om inte ett strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, han eller hon för användning av berusningsmedel i luftfart dömas till böter. 

De praktiska problemen i de ovannämnda bestämmelserna hänför sig till konstaterande och påvisande av berusning när arbetstagaren inte frivilligt samtycker till utandningsprov. För närvarande ingår i luftfartslagen ingen bestämmelse om utandningsprov, även om helnykterhet med stöd av 177 § i luftfartslagen förutsätts av dem som arbetar i uppgifter som påverkar flygsäkerheten. Med stöd av 9 kap. 2 § i tvångsmedelslagen kan en polisman ålägga en person att genomgå ett prov för att konstatera om personen har intagit alkohol eller något annat berusningsmedel eller, om personen vägrar genomgå provet, företa en kroppsbesiktning. En förutsättning är dock att personen i enskilda fall misstänks ha gjort sig skyldig till sådant fylleri i lufttrafik som avses i 23 kap. 6 § i strafflagen. Med stöd av 9 kap. 2 § 2 mom. i tvångsmedelslagen har tull- och gränsbevakningsmän samt tjänstemän som av Trafiksäkerhetsverket har förordnats att övervaka trafiken samma befogenheter.  

I nuläget har arbetsgivaren inte lagstadgad rätt att förplikta personalen att lämna utandningsprov, personal som enligt lag förutsätts vara helnyktra på grund av flygsäkerheten. Dessutom kan en person i enskilda fall inte förpliktas att lämna utandningsprov utan misstanke om att personen gjort sig skyldig till sådant fylleri i lufttrafik som avses i 23 kap. 6 § i strafflagen. Nuläget är problematiskt med tanke på övervakningen av drogfrihet inom den civila luftfarten. I nuläget har utandningsprov endast kunnat genomföras på basis av personalens frivillighet. I lagen föreskrivs inte om arbetsgivares rätt att förplikta personal som utför en uppgift som påverkar flygsäkerheten att lämna utandningsprov. Detta har identifierats som en betydande brist i den reglering som gäller säkerheten inom den civila luftfarten samt vid iakttagandet av de relaterade lagstadgade skyldigheter arbetsgivaren har. 

I nuläget utför flygbolagen slumpmässiga utandningsprov både för sin egen personal och för underleverantörers arbetstagare genom motsvarande förfaranden. Av dem som är anställda hos underleverantörer görs utandningsprov för de besättningar som arbetar på flygningar. Av utandningsproven lagras allmänna uppgifter: exakt tidpunkt, antalet personer som lämnat utandningsprov och den enhet där utandningsproven utfördes. Om de positiva resultaten lagras uppgifter om antalet positiva resultat, uppgift om det första utandningsprovets resultat och resultatet av det verifierande utandningsprovet, utan uppgifter som identifierar personen. Om det verifierande resultatet leder till misstanke om berusning bedömer arbetsgivaren om resultatet av utandningsprovet ska lagras i registren med hälsouppgifter. När det gäller en underleverantörs arbetstagare leder ett positivt utandningsprov till att arbetstagarens arbetsgivare omedelbart underrättas. Med positivt resultat avses ett resultat som visar att personen är påverkad av alkohol. Såväl misstankar om berusning som vägran att delta i utandningsprov har varit sällsynta. Antalet misstankar har i genomsnitt varit en per år och vägran att delta har förekommit ännu mer sällan. 

Enligt EU-lagstiftningen (flygdriftsförordningen 965/2012, punkt CAT.GEN.MPA.170 i bilaga IV) förpliktas operatörer skilt att utarbeta och genomföra ett objektivt, transparent och icke-diskriminerande förfarande för att upptäcka och förebygga fall av missbruk av psykoaktiva substanser (alkohol och andra berusningsmedel) hos sin flyg- och kabinpersonal och annan personal med säkerhetskritiska uppgifter, utan att det påverkar tillämpningen av tillämplig nationell lagstiftning om skydd av personuppgifter vad avser kontroller av enskilda personer. För att uppfylla denna skyldighet ska arbetsgivaren kunna förplikta en medlem av besättningen att lämna utandningsprov även vid slumpmässig testning, utan grundad misstanke. I det kompletterande och riktgivande materialet (AMC/GM) i anslutning till flygdriftsförordningen konstateras uttryckligen att det inte ska finnas hinder för operatören att införa ett program för slumpmässig testning av personal för att eventuellt missbruk av psykoaktiva substanser inte ska förbli oupptäckt och således äventyra luftfartygets och de ombordvarandes säkerhet (GM2 CAT.GEN.MPA.170(b)). Det ska också vara möjligt att utföra oanmäld slumpmässig testning av psykoaktiva substanser i uppföljningsskedet, när en arbetstagare tidigare konstaterats missbruka berusningsmedel och personen återvänder till arbetet efter rehabilitering (GM4 CAT.GEN.MPA.170(b)). 

2.4  Bestämmelser om flyghinder

Den reglering i luftfartslagen som gäller flyghinder ändrades den 1 oktober 2023. Före ändringen skulle ansökan om flyghindertillstånd till Transport- och kommunikationsverket åtföljas av ett utlåtande av leverantören av flygtrafikledningstjänst. Fintraffic Flygtrafiktjänst Ab (nedan Fintraffic) som tillhandahåller flygtrafikledningstjänster tog ut en avgift för utlåtandet, en avgift om vars grunder det inte föreskrevs i lag. Fintraffic hade inte heller information om flygprocedurer som planerats av andra leverantörer av tjänster som avser utformningen av flygprocedurer. I situationer där det flyghinder ansökan gällde skulle ha haft en inverkan på en sådan flygprocedur konstaterade Fintraffic att de inte kan ge ett utlåtande om flyghindrets konsekvenser till den del de hänför sig till en flygprocedur som en annan aktör utarbetat. Fintraffic tog inte heller i sina utlåtanden ställning till hur hindret inverkar på verksamheten vid obevakade flygplatser. 

Av dessa orsaker ändrades regleringen från och med den 1 oktober 2023 så att ansökan om flyghindertillstånd till Transport- och kommunikationsverket inte längre behöver åtföljas av ett utlåtande av den berörda leverantören av flygtrafikledningstjänst. Som stöd för utredningen om konsekvenserna av ett flyghinder ska Transport- och kommunikationsverket begära utlåtanden av leverantören av flygtrafikledningstjänsten, flygplatsoperatören, planerarna av flygprocedurerna, de myndigheter vars verksamhet hindret kan inverka på och de övriga parterna. 

Under den tid den nya regleringen har tillämpats har det framkommit behov av att precisera bestämmelserna. Det kommer årligen in cirka 1 200 tillståndsansökningar till Transport- och kommunikationsverket. 

Att utreda flyghindrets konsekvenser förutsätter arbete av parterna, då de bedömer konsekvenserna för egen del och ger Transport- och kommunikationsverket sitt utlåtande. Fintraffic och det statliga flygplatsbolaget Finavia Abp framförde redan i samband med beredningen av den gällande lagstiftningen sin oro över hur de skulle få ersättning för sitt utredningsarbete. 

Dessutom har det i samband med tillämpningen av lagen framkommit oklarheter när det gäller vad som avses med att Transport- och kommunikationsverket ska för att utreda flyghindrets konsekvenser av särskilt utsedda parter begära utlåtande som stöd för utredningen . I diskussioner kring tillämpningen av paragrafen har det framkommit att en del har uppfattat att ”utredning” i denna mening avser ett dokument medan andra har uppfattat det som utredningsarbete, det vill säga en verksamhet. En del har alltså ansett att myndighetens begäran om utlåtande borde innehålla åtminstone en preliminär bedömning av konsekvenserna för trafikens smidighet och för flygplatsoperatören, även om myndigheten inte har all information som behövs för att göra en sådan bedömning innan begäran om utlåtande skickats. Myndigheten har i sin tur ansett att begäran om utlåtande är en del av datainsamlingen för att utreda ärendet och göra en bedömning av konsekvenserna. Till denna del är regleringen oklar.  

2.5  Målsättning

Genom projektet görs ändringar som främjar flygsäkerheten i luftfartslagen och i lagen om transportservice. Dessutom fogas till samarbetslagen en nödvändig hänvisning till luftfartslagen. Kommunikationsministeriet och Transport- och kommunikationsverket har bedömt att de föreslagna ändringarna ska sättas i kraft utan dröjsmål eftersom luftfarten är en säkerhetskritisk bransch. 

Flygsäkerheten ska enligt förslaget förbättras genom att det föreskrivs att den myndighet som utövar tillsyn över flygsäkerheten, det vill säga Transport- och kommunikationsverket, har rätt att underrätta en persons arbetsgivare eller uppdragsgivare om verket inleder en process för att återkalla ett tillstånd eller behörighetsbevis hos flygbesättningen eller kabinpersonalen eller det görs ändringar i ett sådant tillstånd eller bevis, till exempel genom att begränsa det. En motsvarande lagändring som möjliggör underrättelse när det gäller personer som sköter uppgifter som påverkar säkerheten vid markorganisationen görs också, eftersom till exempel flygledningen och underhållspersonalen för luftfartyg har en central roll när det gäller att trygga säkerheten inom luftfarten. Målet är att tillsynsmyndigheten ska ha rätt att underrätta arbetsgivaren eller uppdragsgivaren om att åtgärder vidtagits på samma sätt som inom järnvägstrafiken och sjöfarten, om det finns säkerhetsgrunder för att göra det. Rätten att underrätta ska ändå gälla endast sådan personal som har ett persontillstånd som beviljats av Transport- och kommunikationsverket och inte alla personer som utför uppgifter som påverkar flygsäkerheten som avses i 170 § 4 mom. i luftfartslagen. 

Enligt förslaget ska Transport- och kommunikationsverket föreskrivas möjlighet att på säkerhetsgrunder kunna ingripa också i sådan verksamhet som det inte krävs tillstånd eller en anmälan för. Personer och organisationer som har hand om uppgifter som påverkar säkerheten ska kunna ges en anmärkning eller varning eller i sista hand förbjudas att utföra uppgiften eller utöva verksamheten, om verket har anledning att misstänka att verksamheten inte kan bedrivas på ett säkert sätt eller en uppgift inte kan skötas på ett säkert sätt eller bestämmelser och föreskrifter inte iakttas.  

Syftet med förslaget som gäller utandningsprov är att möjliggöra nödvändiga utandningsprov för ett luftfartygs besättning och för personer som har hand om uppgifter som påverkar flygsäkerheten inom markorganisationen, för att förebygga situationer som på grund av alkoholanvändning äventyrar säkerheten inom den civila luftfarten, flygsäkerheten, passagerarnas säkerhet och säkerheten för miljön, och som det med stöd av den gällande lagstiftningen förutsätts helnykterhet av när de utför uppgifter som påverkar flygsäkerheten. Ett ytterligare syfte är att också göra ställningen för parterna i ett anställningsförhållande tydligare och se till att lämpliga förfaranden tillämpas i samband med utandningsprov. 

Regleringen som gäller flyghinder korrigeras till den del de bestämmelser som trädde i kraft den 1 oktober 2023 har visat sig problematiska vid tillämpningen av lagen. Målet är ett smidigt och jämlikt förfarande för flyghindertillstånd för den som ansöker om tillstånd, parterna och myndigheten. 

3.1  De viktigaste förslagen

Att underrätta arbetsgivaren om återkallande av certifikat eller behörighetsbevis eller förbud av verksamheten 

Enligt förslaget fogas till 143 § i luftfartslagen ett nytt 4 mom. och till lagen om transportservice en ny 243 a § om Transport- och kommunikationsverkets rätt att underrätta personens arbetsgivare eller uppdragsgivare om verket vidtagit åtgärder för att återkalla, ändra, begränsa eller tillfälligt dra in ett certifikat eller medicinskt intyg eller för att förbjuda personen att ha hand om en uppgift som påverkar flygsäkerheten. Verket ska också ha rätt att lämna en underrättelse om verket annars anser en underrättelse nödvändig för att säkerställa flygsäkerheten. Den föreslagna bestämmelsen ska ändå gälla endast sådan personal som har ett persontillstånd som beviljats av Transport- och kommunikationsverket och inte alla personer som utför uppgifter som påverkar flygsäkerheten som avses i 170 § 4 mom. i luftfartslagen.  

Om verket av polisen får kännedom om att till exempel en pilot, medlem i kabinbesättningen, en flygledare, AFIS-personal eller en person som ingår i underhållspersonalen för luftfartyg misstänks skyldig till ett sådant brott eller en sådan förseelse eller som annars agerat på ett sådan sätt som ger anledning att misstänka personens förmåga att ha hand om sin uppgift på ett säkert sätt, är det viktigt för arbetsgivaren att känna till detta då arbetsgivaren beslutar om förordnande av personen till arbetsuppgifter. Av denna anledning ska Transport- och kommunikationsverket ha rätt att underrätta personens arbetsgivare eller en annan uppdragsgivare som personen arbetar för om avsikten att ingripa i personens certifikat eller medicinska intyg, om verket känner till vem som är arbetsgivare eller uppdragsgivare eller detta kan utredas. Bestämmelsen motsvarar det som föreskrivs i 87 § 3 mom. i lagen om transportservice för förare inom järnvägstrafiken. Dessutom ska Transport- och kommunikationsverket enligt förslaget ha rätt att lämna en underrättelse om det slutliga beslutet genom vilket certifikatet eller intyget återkallats, ändrats, begränsats eller tillfälligt dragits in samt om ett beslut genom vilket man frångår de tänkta åtgärderna och certifikatet förblivit i kraft oförändrat. 

Den utvidgade rätten för myndigheten att lämna ut uppgifter kan anses grundad med tanke på säkerheten för passagerarna och andra personer som rör sig i trafiken. Vid Transport- och kommunikationsverket har det framkommit konkreta situationer där det skulle ha varit nödvändigt att lämna ut uppgifter om att åtgärder för att återkalla ett certifikat eller medicinskt intyg inletts till personens arbetsgivare genast och utan separat begäran, när den senaste tidens händelser har visat att personen inte är lämplig för arbete i ett luftfartygs cockpit. Sådana situationer är ovanliga: brottsmisstankar som är av betydelse med tanke på behörigheten har framkommit mer sällan än en gång per år. Några tiotal meddelanden om att de medicinska förutsättningarna inte uppfylls lämnas dock per år, och en del av dem beror på att tillståndshavaren har konstaterats ha ett missbruksproblem. I ett extremt fall skulle en person som arbetar som pilot på ett passagerarflygplan ha kunnat uppvisa självdestruktiva tendenser, och då är det absolut nödvändigt att omedelbart kunna hindra personen från att inta sitt arbetsskift. Även en misstanke om att en medlem i kabinbesättningen gjort sig skyldig till ett våldsbrott kan vara en grundad anledning att hindra personen från att inta sina arbetsuppgifter i kabinen. Ett annat exempel är en situation där polisen misstänker att en innehavare av ett persontillstånd gjort sig skyldig till grovt rattfylleri och äventyrande av trafiksäkerheten.  

Verket ska vid underrättandet av arbetsgivaren inte överlåta känsliga uppgifter om orsakerna till återkallandet av licensen eller det medicinska intyget, utan det räcker med uppgiften om att processen för återkallande har inletts. Arbetsgivaren kan utifrån denna anmälan fatta ett ledningsbeslut om att personen tills vidare inte ska tilldelas arbetsuppgifter. Arbetsgivaren gynnas av underrättelsen särskilt i en situation där tillståndshavaren inte själv har underrättat om åtgärderna eller förändringen i hälsotillståndet. På grund av verkets rätt att underrätta får arbetsgivaren uppgiften om att personen är förhindrad att arbeta så tidigt som möjligt, vilket kan vara av betydelse med tanke på genomförandet av ersättande arrangemang. Förändringen kan i viss mån förhindra alltför stora merkostnader och inkomstbortfall för arbetsgivaren, något som kan bli följden om man till exempel blir tvungen att ställa in ett flyg.  

Till skillnad från lagstiftningen som gäller järnvägstrafiken och sjöfarten finns det för luftfartens del ingen allmän bestämmelse utifrån vilken arbetsgivarna ska meddela Transport- och kommunikationsverket namnen på de personer som de har anställda. I 133 a § i lagen om transportservice föreskrivs om besättningskortet som Transport- och kommunikationsverket beviljar luftfartygens besättning på ansökan. Till ansökan ska fogas en försäkran av innehavaren av operativ licens om att sökanden är anställd hos innehavaren. För det första gäller bestämmelsen dock endast luftfartygens flyg- och kabinbesättningar och inte dem som arbetar vid luftfartens markorganisationer. För det andra ansöker enligt Transport- och kommunikationsverket inte flygbolagen systematiskt besättningskort för sina anställda eftersom den flygande personalen alternativt kan använda sina pass som resedokument för att röra sig utomlands. Besättningskorten ger således för den flygande personalens del inte heller heltäckande och pålitlig information om vilket flygbolag var och en arbetar för.  

Det är ändå viktigt att Transport- och kommunikationsverket kan underrätta arbetsgivaren om att åtgärder för att återkalla ett certifikat eller ett medicinskt intyg vidtagits ens i det fall att verket känner till vem som är arbetstagaren eller att detta går att utreda. Det ska vara möjligt att fråga personen själv eller flygbolaget om denna uppgift eftersom det i Finland finns ett mycket begränsat antal bolag som utövar internationell passagerartrafik. Flygledarnas arbetsgivare i Finland är alltid Fintraffic Flygtrafiktjänst Ab. Dessa är med tanke på bestämmelsen de mest centrala persongrupperna eftersom deras inverkan på flygsäkerheten är stor. En pilot som arbetar för ett företag som till exempel utför flygfotografering eller annat bruksflyg kan inte äventyra säkerheten för ett lika stort antal personer.  

Vid brottsmisstanke har polisen möjlighet att vid förhör utreda personens arbetsgivare och meddela denna till Transport- och kommunikationsverket med stöd av 50 § i luftfartslagen och 197 § i lagen om transportservice. Även en läkare kan med stöd av 50 § i luftfartslagen underrätta Transport- och kommunikationsverket om sina misstankar om att den som ansöker om eller innehar ett tillstånd inte uppfyller de hälsomässiga förutsättningarna för tillståndet och läkaren kan ha kännedom om personens arbetsgivare. På den blankett som en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården använder när denne meddelar Transport- och kommunikationsverket att de medicinska förutsättningarna inte uppfylls frågas också om patientens arbetsgivare (blankett Y 401r Meddelande av yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården om att de medicinska förutsättningarna inte uppfylls).  

Dessutom har Transport- och kommunikationsverket själv tillgång till en förteckning över innehavare av drifttillstånd och operativa licenser. År 2023 bedrevs flygtrafik med trafikflygplan, det vill säga med så kallade stora passagerarplan, av två företag i Finland, Finnair Abp och Nordic Regional Airlines Oy (Norra), så med tanken på rätten att underrätta arbetsgivaren är antalet mest centrala arbetsgivare inte stort. 

Ingripande i luftfartsverksamhet som inte kräver tillstånd eller anmälan 

Enligt förslaget fogas till 141, 143, 146–148 § i luftfartslagen och till 245 och 249 § i lagen om transportservice bestämmelser utifrån vilka Transport- och kommunikationsverket har möjlighet att ge en anmärkning eller varning eller i sista hand förbjuda en person att ha hand om en uppgift som påverkar flygsäkerheten eller förbjuda en organisation att bedriva den luftfartsrelaterade verksamheten i fråga tills vidare eller temporärt även då man för uppgiften eller verksamheten i fråga enligt nationell eller EU-lagstiftning inte behöver tillstånd eller behöver göra en anmälan. Den gällande regleringen gör det möjligt att ingripa enbart i tillstånds- eller anmälningspliktig verksamhet. 

Verksamhet som inverkar på flygsäkerheten och som inte kräver myndighetstillstånd eller anmälan till en myndighet kan finnas till exempel i underleverantörskedjor i anslutning till flygplatsens funktioner. Även flygverksamhet som grundar sig på delägarskap, där en person eller ett företag skaffar en andel i ett luftfartyg eller i en organisation som förvaltar det och därigenom får tillgång till företagets övriga flygmateriel, kräver i nuläget inte tillstånd och är inte anmälningspliktig. Likaså krävs det inte alltid tillstånd eller anmälan för ansvarspersoner för flyg- och underhållsorganisationer samt utbildningsorganisationer inom luftfarten, men på grund av upprepade brott mot bestämmelserna eller försummelser kan det vara nödvändigt att av säkerhetsskäl förbjuda personen att ha hand om uppgiften i fråga. Det är redan möjligt att ge en anmärkning eller varning till en ansvarsperson med stöd av 141 § i luftfartslagen och 245 § i lagen om transportservice, men lagen om transportservice gör det för närvarande inte möjligt att förbjuda någon att ha hand om uppgiften. Även sådan verksamhet som inte kräver tillstånd, godkännande eller anmälan ska i sista hand av säkerhetsskäl kunna förbjudas tills vidare eller för viss tid, om Transport- och kommunikationsverket får uppgift om verksamhet som allvarligt bryter mot bestämmelserna. Bestämmelser om de krav som ställs på ansvarspersoner för organisationer finns i EU:s flygdriftsförordning, förordning om flygande personal och underhållsförordning samt när det gäller utbildningsorganisationer som omfattas av nationell reglering i luftfartsföreskriften TRG M1-7. 

Av fjärrpiloter för obemannade luftfartyg krävs enligt EU:s drönarförordning (kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/947) Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/947 om regler och förfaranden för drift av obemannade luftfartyg (av den 25 maj 2019) ett avklarat teoriprov online, men inte alltid ett tillstånd eller en deklaration. För vissa mer krävande kategorier krävs ändå enligt förordningen ett kompetensbevis för fjärrpiloter, och Transport- och kommunikationsverket utfärdar också bevis över avklarat teoriprov för fjärrpiloter. De här bevisen för fjärrpiloter kan anses ingå i den rätt omfattande definitionen av 'persontillstånd’ som finns i 2 § 7 punkten i lagen om transportservice och som redan för närvarande gör det möjligt att tillämpa de administrativa påföljder som föreskrivs i lagen.  

På motsvarande sätt krävs alltid att den som använder det obemannande luftfartyget, det vill säga operatören, är registrerad, om driften utförs i den ”öppna” kategorin med en apparat som väger över 250 gram eller också lättare, om apparaten har en sensor som kan fånga upp personuppgifter, det vill säga i praktiken en kamera. Operativt tillstånd eller en deklaration av operatören krävs först vid drift i den ”specifika” eller ”certifierade” kategorin och det ingår ingen tillståndsprövning av myndigheten vid registreringen. Registreringarna av operatörer för obemannade luftfartyg förs dock in i det trafik- och transportregister som avses i 216 § i lagen om transportservice, där de jämställs med anmälningspliktig verksamhet. Således kan det anses att Transport- och kommunikationsverket kan ingripa i operatörens eventuella förseelser mot bestämmelser eller i säkerhetsbrister med stöd av 249 § 5 mom. i lagen om transportservice på motsvarande sätt som vid anmälningspliktig verksamhet. 

Exempel på andra flygare för vilka det inte krävs certifikat eller en myndighetsanmälan är skärmflygare och fallskärmshoppare. Deras verksamhet omfattas helt och hållet av nationell reglering. Skärmflygare ska få den utbildning som krävs enligt luftfartsföreskriften OPS M2-9 och de ska uppfylla kraven på ålder, kunskaper, färdigheter och erfarenhet enligt föreskriften. På motsvarande sätt föreskrivs om behörighetskraven för fallskärmshoppare, hoppinstruktörer och fallskärmskontrollanter i luftfartsföreskriften OPS M6-1. Suomen Ilmailuliitto - Finlands Flygförbund ry upprätthåller för sina egna medlemmar ett licenssystem för fallskärmshoppare och skärmflygare, men dessa är inte sådana myndighetstillstånd eller anmälningar som avses i luftfartslagen. 

För bruksflyg (till exempel flygfotografering, kartläggning och malmletning) och kommersiell specialiserad flygverksamhet som omfattas av EU-lagstiftning krävs i allmänhet tillstånd. Enligt 127 § i lagen om transportservice krävs ändå inte bruksflygtillstånd för följande flygningar när de genomförs i enlighet med Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter: 1) flygningar för bogsering av segelflygplan, 2) flygningar för fallskärmshoppning, 3) flygningar för övervakning av skogsbränder, 4) statlig eller militär luftfart samt 5) sporadiska efterspanings- och räddningsflygningar på begäran av en myndighet. I synnerhet flygningar för bogsering och flygningar för fallskärmshoppning utförs vanligen av enskilda hobbyflygare, och då kan eventuella påföljder riktas mot flygcertifikatet i fråga. Däremot kan flygningar för övervakning av skogsbränder också utföras av företag. Myndigheterna ska ha möjlighet att ingripa i deras verksamhet genom en anmärkning eller varning eller i sista hand genom att begränsa verksamheten eller förbjuda verksamheten, om företaget inte följer reglerna eller inte kan driva sin verksamhet på ett säkert sätt. De krav som ställs på flygningar för övervakning av skogsbränder och efterspanings- och räddningsflygningar finns i flygföreskriften OPS M1-34. Dessutom ska bestämmelserna i luftfartslagen och bland annat de gemensamma europeiska luftfartsbestämmelserna (kommissionens genomförandeförordning (EU) 923/2012) följas. 

Utandningsprov 

Enligt förslaget fogas till luftfartslagen bestämmelser om arbetsgivarens rätt att förplikta en arbetstagare eller en underleverantörs arbetstagare som ingår i luftfartygets besättning eller som utför en uppgift inom markorganisationen som påverkar flygsäkerheten att lämna ett utandningsprov för att utreda om arbetstagaren är påverkad av alkohol under arbetstiden. Genom de föreslagna bestämmelserna blir det möjligt att besluta om utandningsprov i fråga om de uppgifter där det bedöms vara nödvändigt. Förslaget inverkar inte på nuläget när det gäller kravet på helnykterhet som framgår av 170 och 177 § i luftfartslagen i de uppgifter som den föreslagna rätten att utföra utandningsprov gäller. 

Med stöd av 177 § i luftfartslagen ska, om den som utför en uppgift ombord på ett luftfartyg eller den som inom markorganisationen i en uppgift som påverkar flygsäkerheten utför sin uppgift trots att personen till följd av alkoholförtäring har förhöjd alkoholhalt i blodet eller har använt alkohol eller något annat berusningsmedel så att det i personens organism finns en konstaterbar mängd av ämnet, eller om en person som avses här handlar i strid med de krav som den militära luftfartsmyndigheten med stöd av 170 § 4 mom. ställt i fråga om användning av alkohol eller andra berusningsmedel, om inte ett strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, denne för användning av berusningsmedel i luftfart dömas till böter.  

Flyghinder 

Den reglering i luftfartslagen som gäller flyghinder ändrades den 1 oktober 2023. Under den tid den nya regleringen har tillämpats har det framkommit behov av att precisera bestämmelserna. Det föreslås att regleringen som gäller flyghinder ändras på nytt så att det till ansökan om flyghindertillstånd ska fogas utredningar om hindrets konsekvenser av de leverantörer av tjänster som avser utformningen av flygprocedurer som är verksamma i Finland och den berörda flygplatsoperatören. Dessutom föreskrivs det att en skälig ersättning kan tas ut för dessa utredningar. Enligt den gällande lagen behöver den som ansöker om tillstånd inte bifoga utredningar till ansökan, utan Transport- och kommunikationsverket skaffar de utredningar som behövs under tillståndsbehandlingen. De som gör utredningarna kan för närvarande inte ta ut någon ersättning för utredningarna. 

3.2  De huvudsakliga konsekvenserna

Det tillägg som föreslås till 143 § i luftfartslagen om myndighetens rätt att underrätta arbetsgivaren om inledande av åtgärder har potentiellt en mycket betydande positiv inverkan på trafiksäkerheten. Ändringen ökar inte tillsynsmyndighetens administrativa börda avsevärt eftersom tillsynsmyndigheten i regel känner till vem som är arbetsgivaren eller kan utreda det och antalet fall per år antas vara litet. För företagen inverkar ändringen på hastigheten på informationsgången och på säkerställandet av arbetsgivarens tillgång till information om tillståndens giltighet och vidare på arbetsskiftsarrangemangen och en eventuellt minskad olycksrisk.  

Rätten att underrätta personens arbetsgivare eller uppdragsgivare om att certifikatet eller intyget dragits in skulle i hög grad gälla trafik- och yrkesflygare som arbetar i passagerarflygplans cockpit samt kabinbesättningen. Enligt statistiken för 2023 fanns det i Finland 1 517 innehavare av ett giltigt trafikflygarcertifikat som Transport- och kommunikationsverket beviljat och 1 149 innehavare av förvärvsflygarcertifikat. I trafikflygplan har kaptenen ofta ett trafikflygarcertifikat och styrmannen ett förvärvsflygarcertifikat. I de ovan nämnda siffrorna har man inte gjort skillnad mellan certifikat för flygplan och certifikat för helikopter, men merparten är certifikat för flygplan. Cirka 3 400 personer hade ett kabinbesättningsintyg. 

I medeltal dras yrkespiloters och flygledares medicinska intyg tillfälligt in cirka fem gånger per månad, i allmänhet för en ganska kort tid. Cirka 1–2 intyg återkallas per år. I alla situationer finns det inte behov av att underrätta arbetsgivaren eftersom den medicinska orsaken till indragningen eller återkallandet inte är av sådan karaktär att det finns en säkerhetsgrund för anmälan. Om Transport- och kommunikationsverket skulle ha haft rätt att underrätta arbetsgivaren om att det medicinska intyget dras in eller återkallas, bedömer man att en sådan underrättelse skulle ha lämnats 10–20 gånger per år. För närvarande ansvarar tillståndshavaren själv för den här informationsgången. 

År 2023 bedrevs flygtrafik med trafikflygplan, det vill säga med så kallade stora passagerarplan, av två företag i Finland, Finnair Abp och Nordic Regional Airlines Oy (Norra). De här är med tanke på rätten att underrätta arbetsgivaren de mest centrala eftersom följderna av en olycka som orsakas av en pilot med missbruksproblem eller psykiska problem kan vara mycket allvarliga med sådana flygplan. De största flygplanen i denna kategori kan ha hundratals passagerare. Till exempel vid den olycka som drabbade flygbolaget Germanwings 2015 orsakade en styrman som led av psykiska problem 150 personers död genom att avsiktligt flyga in i en bergsvägg. Om flygplan krockar med varandra är skadorna i värsta fall mångdubbla. 

Sammanlagt sju företag transporterade passagerare med affärsflyg och taxiflyg. Deras plan rymmer från några få till ett tjugotal passagerare åt gången. Ett tiotal företag ordnade rundflyg och charterflyg med helikopter. År 2023 fanns fyra varmluftsballongföretag. Dessutom verkar ett tjugotal flygföretag i Finland som utför bruksflyg. Dessa gör till exempel flygfotograferingar, kartläggningsflyg och olika forskningsflyg, men transporterar inte passagerare. 

En annan målgrupp med uppgifter som centralt påverkar flygsäkerheten är flygledarna. Det finns cirka 300 flygledare i Finland. När det gäller flygledare gör EU-lagstiftningen det dock redan möjligt att underrätta arbetsgivaren om ett certifikat återkallas, men inte om ett medicinskt intyg återkallas eller tillfälligt dras in. Dessa processer är dock separata, och ett återkallande eller en tillfällig indragning av ett medicinskt intyg leder inte automatiskt till att certifikatet återkallas. AFIS-personal som tillhandahåller flyginformationstjänst för flygplats på lågtrafikerade flygplatser finns det ett tjugotal av. De sistnämndas betydelse med tanke på flygsäkerheten är mindre eftersom AFIS-personal ger luftfartygen information om till exempel väder, förhållandena på start- eller landningsbanan och funktionsdugligheten när det gäller flygplatsens anordningar, men ger inte tillstånd för start och landning som flygledaren gör. Befälhavaren fattar beslut om att landa på en sådan flygplats utifrån sin egen bedömning. 

Det arbete luftfartygens underhållspersonal utför har indirekt en stor betydelse för flygsäkerheten och också för säkerheten på de stora passagerarplan som används vid reguljär- och charterflyg. I Finland har cirka 850 personer ett flygmekanikercertifikat. 

Enligt Suomen Ilmailuliitto - Finlands Flygförbund ry:s medlemsstatistik finns det sammanlagt drygt tusen personer med häng- och skärmflygning som hobby och till och med 3 000 fallskärmshoppare, om man räknar med alla fallskärmshoppare som under ett år hoppat åtminstone ett hopp. Dessutom finns det ett okänt antal personer med dessa hobbyn utanför förbundet, eftersom det inte är en skyldighet att registrera sig.  

Det tillägg som föreslås till 148 § i luftfartslagen, som gör det möjligt att förbjuda eller begränsa sådan luftfartsrelaterad verksamhet som inte kräver tillstånd eller omfattas av anmälningsplikt, har potentiellt en stor betydelse för säkerheten. Sådan verksamhet kan till exempel finnas i underleverantörskedjor för funktioner på flygplatsen. Likaså krävs för närvarande inget certifikat eller annat myndighetsgodkännande för skärmflygare eller fallskärmshoppare, men oförsiktig verksamhet av dem och verksamhet som inte följer reglerna kan äventyra den övriga lufttrafikens säkerhet. Det finns också vissa typer av flygverksamhet som inte kräver tillstånd eller anmälan till myndigheten. 

I den gällande lagen har myndigheten inte tillräckliga medel för att ingripa i dessa situationer med administrativa påföljder när det ännu inte är fråga om verksamhet som anses vara överträdelser eller brott. En anmärkning eller varning av en myndighet behövs i sådana situationer för att verksamheten ska kunna styras i en säkrare riktning. Om den verksamhet som inte följer reglerna fortsätter ska man i sista hand kunna förbjuda eller begränsa personens eller den luftfartsrelaterade organisationens verksamhet tills vidare eller temporärt.  

Den lagändring som möjliggör utandningsprov för arbetstagare främjar luftfartssäkerheten. Personer som utför sådana uppgifter som påverkar flygsäkerheten som avses i 170 § 1 mom. i luftfartslagen kan förpliktas att lämna utandningsprov. Sådana personer är åtminstone de som arbetar på trafikflygplatsens behörighetsområden, utför operativa och tekniska uppgifter inom flygtrafiktjänsten eller utför chefsuppgifter inom flygsäkerheten, luftfartygets flygande personal och personal med uppgifter inom färdplanering, personal med tillstånd att röra sig på trafikflygplatsens behörighetsområden, trafikflygplatsens säkerhetskontrollanter och trafikflygplatsens väktare. Lagändringen bedöms stödja kravet på drogfrihet inom luftfarten. 

4.1  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Praxisen varierar i de övriga nordiska länderna. I en del av länderna kan myndigheten underrätta arbetsgivaren om certifikatet eller det medicinska intyget återkallats, men på grund av integritetsskydd anges inte orsaken till återkallandet och inte ens om det är certifikatet eller intyget som återkallats. Myndigheten kan också kräva att innehavaren av certifikatet eller det medicinska intyget ska lämna in det redan när processen för återkallandet inleds, före beslutet fattas. I en del länder görs ingen anmälan om återkallande eller att processen inletts. 

Den nationella behandlingen av flyghinder och olika aktörers roller varierar stort mellan olika länder också inom Europeiska unionen, så det går inte att göra någon jämförelse till denna del. I internationella standarder och i EU-lagstiftningen definieras vad som betraktas som flyghinder och på vilket sätt information om flyghinder ska offentliggöras. 

4.2  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Under beredningen har det inte framkommit några alternativa sätt att precisera regleringen om underrättande om att åtgärder vidtagits för att återkalla ett certifikat eller ett behörighetsbevis än genom att föreslå Transport- och kommunikationsverket rätt att underrätta arbetsgivaren om att åtgärder vidtagits som gäller certifikat eller bevis.  

Som ett alternativ till att föreskriva om rätt att underrätta bedömdes också alternativet att föreskriva om skyldighet för Transport- och kommunikationsverket att underrätta. Det förpliktande alternativet ansågs inte motiverat med tanke på främjandet av säkerheten. Detta skulle avsevärt öka både myndighetens och arbetsgivarnas arbetsmängd i jämförelse med den modell som föreslås eftersom antalet underrättelser skulle vara flerfaldigt. För verket skulle alternativet till exempel innebära att tillståndshavarens arbetsgivare ska utredas också i situationer som inte bedöms vara förenade med ett sådant eventuellt säkerhetshot som beskrivs i propositionen. Underrättelseskyldigheten skulle dessutom vara problematisk med tanke på att verket inte nödvändigtvis kan utreda alla uppdragsgivare som tillståndshavaren har till exempel i fråga om dem som arbetar som frilansare. I det förpliktande alternativet bedömer inte flygsäkerhetsmyndigheten säkerhetsgrunderna för underrättelsen, och då överförs bedömningen av uppgiftens betydelse till arbetsgivaren, som inte nödvändigtvis kan bedöma situationen utifrån den begränsade information som verket i sin underrättelse kan ge. 

Som ett alternativ till den föreslagna regleringen om Transport- och kommunikationsverkets metoder att ingripa i sådan luftfartsrelaterad verksamhet som inte är tillståndspliktig eller omfattas av anmälningsplikt, kan begäran om utredning enligt förvaltningslagen utnyttjas. En begäran om utredning skulle kunna skickas om verket fått uppgift om misstanke om verksamhet som strider mot reglerna. För en del aktörer kan begäran om utredning fungera på samma sätt som en anmärkning eller varning, men den gör det inte möjligt att vid behov förbjuda eller begränsa verksamheten, om de brister som inverkar på säkerheten inte rättas till. Detta alternativ främjar inte flygsäkerheten på det sätt som avses i propositionen.  

Om en enskild person som arbetar i sådana uppgifter som påverkar flygsäkerheten som avses i 170 § i luftfartslagen bryter mot reglerna, kan Trafik- och kommunikationsverket kontakta personens arbetsgivare som sedan kan sköta anmärkningar, varningar och eventuella sanktioner. Detsamma gäller skärmflygare och fallskärmshoppare som är aktiva i en flygklubb. Om verksamheten som strider mot reglerna eller äventyrar säkerheten ändå är allmänt accepterad och konsekvent praxis inom företaget eller klubben, leder en kontakt från Transport- och kommunikationsverket utan möjlighet till påföljder inte nödvändigtvis till att situationen rättas till.  

I underleverantörskedjor ansvarar den organisation som genomför upphandlingen också för att underleverantörernas verksamhet är säker och att den följer reglerna, eftersom underleverantören är verksam inom ramen för beställarens godkännande (till exempel punkt ORO.GEN.205 i bilaga III till flygdriftsförordningen). Om problem med säkerheten dock förekommer endast inom ett visst delområde av verksamheten och i ett visst underleverantörsföretags verksamhet är det inte ändamålsenligt att förbjuda eller begränsa hela verksamheten, även om huvudorganisationen har ett tillstånd som beviljats av Trafik- och kommunikationsverket eller är anmälningspliktigt, varvid det enligt gällande lagstiftning är möjligt att ingripa i verksamheten. 

Som alternativ till de föreslagna ändringarna som gör det möjligt att låta utföra utandningsprov skulle det ha varit att möjligt att möjliggöra utandningsprov för arbetstagare genom ändringar i strafflagen och tvångsmedelslagen (806/2011). För att kunna använda metoder enligt tvångsmedelslagen förutsätts dock en misstanke enligt strafflagen. En polisman eller någon annan tjänsteman som nämns i 9 kap. 2 § 1 mom. kan med stöd av tvångsmedelslagen ålägga föraren av ett motordrivet fordon och den som utför något annat uppdrag som nämns i 23 kap. i strafflagen att genomgå ett prov för att konstatera om personen eventuellt har intagit alkohol eller något annat berusningsmedel. De metoder som anges i tvångsmedelslagen gäller inte situationer som strider mot 170 § i luftfartslagen. En sådan situation är en misstanke om att en person som utför uppgifter som påverkar flygsäkerheten har en konstaterbar mängd alkohol i blodet. En alternativ handlingsväg är att strafflagen ändras så att regleringen som gäller fylleri i lufttrafik också gäller uppgifter som hör till förberedelserna för en flygning.  

Det finns många grunder för de föreslagna ändringarna av luftfartslagen och samarbetslagen: tröskeln för utandningsprov behöver inte vara densamma som tröskeln för brottsmisstanke, det skulle vara möjligt att utföra slumpmässiga utandningsprov och konsekvenserna för myndigheterna är små eftersom utandningsproven för arbetstagare inte binder polisens resurser. Konsekvenserna som de föreslagna ändringarna har för att främja säkerheten inom luftfarten har bedömts vara mer omfattande än i den alternativa modellen. Fördelen med den föreslagna modellen är att uppfyllandet av kravet på drogfrihet kan följas upp som en arbetarskyddsåtgärd, varvid tröskeln för att utföra utandningsprov är lägre än i tvångsmedelslagen. På detta sätt kan man reagera på situationer där arbetstagaren på basis av utandningsprovet har intagit alkohol och inte bara på mer allvarliga gärningar enligt 23 kap. i strafflagen. 

Som ett alternativ till den föreslagna ändringen som enbart gäller alkoholtestning bedömdes i samband med beredningen även möjliggörande av narkotikatestning på arbetsplatsen med snabbtest som görs som salivprov. Att göra det möjligt att låta arbetsgivaren utföra slumpmässiga narkotikatest, på motsvarande sätt som det föreslås i fråga om alkoholtestning, skulle vara en åtgärd i enlighet med EU:s flygdriftsförordning. Alternativet skulle vara en effektivare och mer systematisk ändring med tanke på förebyggande och upptäckt av användning av psykoaktiva substanser. I flygdriftsförordningen (EU) 965/2012, bilaga IV, förpliktas operatörer skilt att utarbeta och genomföra ett objektivt, transparent och icke-diskriminerande förfarande för att upptäcka och förebygga fall av missbruk av psykoaktiva substanser (alkohol och andra berusningsmedel) hos sin flyg- och kabinpersonal och annan personal med säkerhetskritiska uppgifter. Enligt ministeriets bedömning är narkotikatestning, på det sätt som bedömts vid beredningen, förenad med omfattande utredningsbehov som gäller narkotikatestning, behandling av testresultat och eventuella straffrättsliga påföljder. Ändringen kan förutsätta lagändringar också i annan sektorlagstiftning. 

Enligt 14 § i lagen om integritetsskydd i arbetslivet (759/2004) ska provtagning utföras av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Prover kan således endast tas av personer som avses i 2 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) och som har tillräcklig utbildning, kompetens och yrkesskicklighet för uppgiften. Reglering som gör det möjligt att utföra test på arbetsplatsen, med snabbtest för narkotika och av någon annan än en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården, är förenad med betydande juridiska frågor som enligt ministeriets bedömning bör utredas grundligt i ett separat projekt. Det finns skäl att bereda ett sådant projekt tillsammans med de ministerier som bereder den lagstiftning som ärendet i väsentlig grad hänför sig till. Dessutom ska man vid beredningen beakta till exempel skillnader som beror på straffbarheten vid användning av narkotika, som inte är förknippade med alkoholtestning. I nuläget utförs narkotikatest inom ramen för lagen om integritetsskydd i arbetslivet som en del av företagshälsovårdstjänsterna, i samband med hälsoundersökning vid nyanställning eller hälsoundersökningar som görs med jämna mellanrum. Liksom i fråga om alkohol kan arbetsgivaren också i fråga om narkotika bedöma om arbetstagaren eventuellt är berusad också utan narkotikatest.  

Regleringen om förfarandet för flyghindertillstånd reviderades genom en lagändring som trädde i kraft i oktober 2023. Den reglering som gällde före denna ändring ansågs inte fungera, men å andra sidan har det uppstått problem vid tillämpningen av den gällande lagen.  

Som en lösning granskades ett alternativ där myndigheten betalar ersättning till den som gör utredningen för att de producerar utredningen som experttjänst. Det konstaterades dock att det fanns betydande problem med detta alternativ: det skulle vara oklart i vilken mån till exempel ett avgiftsbelagt expertutlåtande av leverantören av flygtrafiktjänster skiljer sig från det utlåtande som leverantören av flygtrafikledningstjänster lämnar som part. Om den som gör utredningen i sin utredning framför synpunkter om hindrets konsekvenser för de tjänster som den som gör utredningen själv erbjuder, såsom flygtrafikledningstjänster eller utformningen av flygprocedurer, är det de facto fråga om ett utlåtande av en part. Ett sådant utlåtande kan inte anses vara självständigt och oberoende, egenskaper som normalt förväntas av en tjänst som man skaffar av en expert.  

Ett annat problem med detta alternativ är, att om myndigheten betalar ersättning till en part borde motsvarande ersättning också betalas till de andra parterna. För varje ansökan om flyghindertillstånd kan flera parter identifieras.  

Som ett annat alternativ granskades en modell där den som lidit skada på grund av flyghindret skulle kunna ansöka om ersättning av den som innehar flyghindertillståndet för den ekonomiska olägenhet som orsakats. Om man till exempel på en flygplats varit tvungen att förnya flygprocedurerna på grund av ett flyghinder eller leverantören av flygtrafikledningstjänster varit tvungen att förnya sina verksamhetsmodeller, skulle aktören kunna ansöka om ersättning för olägenheten av innehavaren av flyghindertillståndet.  

Problemet med detta alternativ konstaterades vara att beslut om begränsningar och förbud i luftrummet görs med stöd av 11–11 d § i luftfartslagen av statsrådet eller Transport- och kommunikationsverket. Det kan alltså inte anses att till exempel den som planerar flygprocedurer genom att utforma en viss flygprocedur kan få någon slags företrädesrätt till luftrummet som begränsar annan näringsverksamhet. I regel följs inte heller principen för tidsprioritet. Därför kan man inte utgå från att till exempel den som planerat en viss flygprocedur får företräde till det luftrum som används för flygproceduren. 

Under beredningen övervägdes också möjligheten att förutom de föreslagna ändringarna som gäller förfarandet för flyghindertillstånd föreslå att man inte skulle behöva ansöka om flyghindertillstånd för lätta eller kortvariga flyghinder, såsom tornkranar. Problemet med detta alternativ konstaterades vara, att myndigheten ansvarar för säkerheten inom luftfarten och ska därför ha en helhetsbild av sådant som påverkar luftfartens smidighet och säkerhet. Även uppgifterna i det register över flyghinder som myndigheten upprätthåller ska vara uppdaterade. 

Flygsäkerheten skulle också kunna främjas utan ändringar i lagstiftningen, till exempel genom att utbilda dem som erbjuder företagshälsovårdstjänster om anmälningsskyldigheten och rätten att göra anmälan. Syftet med tilläggsutbildningen skulle vara att mer systematiskt och utan dröjsmål få uppgift om ett hot som någons hälsotillstånd kan medföra eller en misstanke om att de medicinska förutsättningarna inte uppfylls till den myndighet som svarar för säkerheten inom luftfarten, också när anmälaren inte är expert inom flygmedicin. Utbildningen skulle kunna effektivisera användningen av rätten att göra en anmälan, eftersom den sannolikt utnyttjas mindre än möjligt. På detta sätt kan man dock inte uppnå lika betydande effekter för flygsäkerheten som de lagändringar som nu föreslås, eftersom endast Transport- och kommunikationsverket i större utsträckning än för närvarande skulle kunna få uppgifter om misstankar om att de medicinska förutsättningarna inte uppfylls. Verket skulle fortfarande sakna rätt att underrätta arbetsgivaren om saken, något som med tanke på flygsäkerheten är av största vikt i dessa situationer. 

6.1  Luftfartslagen

9 § . Undantag i fråga om vissa andra luftfartyg och anordningar. I 2 mom. i paragrafen korrigeras terminologin i anslutning till flyganordningar och deras massa. Suomen Ilmailuliitto - Finlands Flygförbund ry har föreslagit att termen motordriven fallskärm korrigeras till motordriven flygskärm , som är den term som allmänt används inom branschen. I bilaga I i EASA-förordningen används dessutom på finska i stället för rakenteellinen massa nuförtiden termen tyhjämassa , som också bättre motsvarar den engelska termen empty mass. På svenska behöver ingen ändring göras.  

43 § . Utbildningsorganisationer för underhållspersonal. Det normgivningsbemyndigande för Transport- och kommunikationsverket som finns i 2 mom. i paragrafen ska enligt förslaget preciseras så att verket också kan meddela föreskrifter om utbildningsprogram. Bestämmelser om utbildningsprogram vid underhållsorganisationer som omfattas av EU-lagstiftningen finns i underhållsförordningen 1321/2014, men för luftfartyg som omfattas av nationell reglering finns det fortfarande behov att meddela nationella luftfartsföreskrifter för verksamheten vid utbildningsorganisationer för underhållspersonal. När ordet utbildningsprogram fogas till bestämmelsen motsvarar normgivningsbemyndigandet det bemyndigande som givits beträffande utbildningsorganisationer för flygtrafiktjänstpersonal i 114 §.  

46 § . Tillståndsgivare. I lagen återinförs som en författningsteknisk ändring den mening som uppenbarligen av misstag har utelämnats från 46 § om att godkännande för teckengivare beviljas av Transport- och kommunikationsverket eller en organisation som utbildar teckengivare och som Transport- och kommunikationsverket har godkänt för uppgiften. Meningen har ursprungligen fogats till luftfartslagen i samband med ändring 61/2016. Samtidigt fogades till 181 § om ändringssökande möjligheten att begära omprövning hos Transport- och kommunikationsverket av godkännanden för teckengivare i beslut som fattats av någon annan än en myndighet. Eftersom denna möjlighet till begäran om omprövning fortfarande bibehållits i 181 § står 46 § och 181 § för närvarande i konflikt med varandra. Beviljande av behörighet för teckengivare har tidigare behandlats i regeringspropositionen för 2016 års lagändring (RP 69/2015 rd). Överföringen av den offentliga förvaltningsuppgiften till andra än myndigheter har ansetts möjlig eftersom uppgiften i sig inte innebär betydande utövning av offentlig makt. Detta behandlas närmare i avsnitt 12 Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning.  

53 § . Certifikat, behörigheter och godkännanden samt medicinska intyg för flygbesättningen och piloter för fjärrstyrda luftfartyg. I paragrafen ändras som en teknisk korrigering den föråldrade hänvisningen till en organisation för sportflygverksamhet som avses i 163 § till en hänvisning till ett sådant behörigt organ som avses i 163 §. Hänvisningen har varit föråldrad i luftfartslagen sedan 163 § upphävdes. I denna lagändring återinförs 163 § dock i lagen när det gäller så kallade behöriga organ, men inte i fråga om organisationer för sportflygverksamhet. Bestämmelser om möjligheten att överföra myndighetsuppgifter till behöriga organ finns i artikel 69 i EASA-förordningen. Närmare motiveringar finns i anslutning till 163 §.  

97 § . Utförande av kontroller och övervakning. Paragrafen behandlar säkerhetskontroller av passagerare och resgods på flygplatser och säkerhetskontroller av förnödenheter ombord. För att få behörighet som säkerhetskontrollant och för att upprätthålla den ska personen avlägga teoriprov och bildtolkningstest som Transport- och kommunikationsverket genom avtal har utlokaliserat till privata tjänsteleverantörer. Luftfartslagen innehåller inga bestämmelser om överföringen av uppgiften. Däremot nämns det i motiveringen till den regeringsproposition som behandlar en ändring av lagen om transportservice (301/2018) följande (RP 145/2017 rd, specialmotiveringen till dåvarande IV avd., 4 kap. 1 §): ”1 §. Anförtroende av uppgifter. I 1 mom. föreslås bestämmelser om den grundläggande princip enligt vilken Trafiksäkerhetsverket självt svarar för sina tillstånds- register- och tillsynsuppgifter, men genom avtal får överföra uppgifter till sådana tjänsteleverantörer som uppfyller kraven enligt 4 §. Bestämmelsen berör framför allt sådana tillstånds-, register- och tillsynsuppgifter för verket som regleras i denna lag, men den är också tillämplig på motsvarande uppgifter enligt andra lagar, om inget annat föreskrivs om anförtroende av dem.” 

För närvarande motsvaras denna paragraf av 211 § i lagen om transportservice. Enligt 2 mom. i den paragrafen får Transport- och kommunikationsverket såsom en assisterande uppgift i samband med konstaterande av yrkeskompetens överföra examination och övervakning av prov för bedömning av yrkeskompetens samt utfärdande av betyg. Eftersom bestämmelserna om säkerhetskontrollanter dock i övrigt finns i luftfartslagen föreslås det för tydlighetens skull att det till 97 § i luftfartslagen fogas ett nytt 3 mom. där det föreskrivs om överföring av assisterande uppgifter som har anknytning till teoriprov och bildtolkningstest för säkerhetskontrollanter och utfärdande av intyg. Med intyg avses till exempel eventuella intyg som utfärdas för utförandet av teoriprov och bildtolkningstest.  

Eftersom lagen om transportservice innehåller bestämmelser om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter genom avtal hänvisas det till den del i det nya 3 mom. till 210, 212, 213 och 215 § i lagen om transportservice. I de paragrafer som det hänvisas till föreskrivs det bland annat om sekretess, krav på tjänsteleverantörer, avtal vid överföring av uppgifter samt tillsyn över tjänsteleverantörer. 

141 § . Åtgärder för ingripande i tillstånd som beviljats personer eller i personers verksamhet .  

Enligt förslaget förenhetligas terminologin som används i lagen och ordalydelsen i 6 punkten om godkännande för person som ger rangeringssignaler åt luftfartyg ändras till godkännande för teckengivare . Det hänvisas till uppgiften i fråga i 47 § 1 mom. 6 punkten i form av ”teckengivare”.  

I 1 mom. 10 punkten stryks begränsningen till en utbildnings- eller flygorganisations ansvariga person eftersom det kan finnas behov att på motsvarande sätt ingripa i andra organisationer som avses i 146 §, såsom till exempel i underhållsorganisationer för luftfartyg. 

Dessutom fogas till 141 § ett nytt 3 mom. enligt vilket Transport- och kommunikationsverket kan ge en sådan anmärkning eller varning som avses i 142 § också till en sådan person som har hand om uppgifter som påverkar flygsäkerheten eller som utövar luftfartsrelaterad verksamhet men för vars uppgift eller verksamhet det inte krävs tillstånd. Sådana är till exempel skärmflygare eller fallskärmshoppare. Anmärkningen eller varningen är en första åtgärd varefter Transport- och kommunikationsverket kan förbjuda eller begränsa verksamheten på det sätt som avses i 143 § om anmärkningen eller varningen inte har lett till att de förfaranden som försämrar säkerheten har rättats till.  

143 § . Återkallande av tillstånd som beviljats personer eller förbud mot att bedriva verksamhet. Enligt förslaget görs mindre ändringar i ordalydelsen i 1–3 mom. så att det är möjligt att av säkerhetsskäl ingripa också i annan verksamhet än sådan som kräver tillstånd. Med stöd av detta kan man vid behov förbjuda eller begränsa till exempel en skärmflygare eller fallskärmshoppare som upprepade gånger bryter mot bestämmelserna, om verksamheten äventyrar säkerheten. I 1 och 2 mom. har man ställvis redan tidigare beaktat också förbjudande av annan än tillståndspliktig verksamhet, men denna möjlighet beaktas nu på ett konsekvent sätt i alla punkter. Att begränsa eller förbjuda verksamheten kommer endast i fråga om lindrigare åtgärder, såsom anmärkning eller varning, inte får personen att upphöra med den verksamhet som äventyrar säkerheten.  

Enligt förslaget fogas till paragrafen en bestämmelse om Transport- och kommunikationsverkets rätt att underrätta personens arbetsgivare eller uppdragsgivare om att verket vidtagit åtgärder för att återkalla, ändra, begränsa eller tillfälligt dra in ett certifikat eller medicinskt intyg eller för att förbjuda personen att ha hand om en uppgift som påverkar flygsäkerheten. Bestämmelsen gäller alla innehavare av persontillstånd som beviljats av Transport- och kommunikationsverket, inte alla personer med uppgifter som påverkar flygsäkerheten som det ges exempel på i 170 § 4 mom. i luftfartlagen. Verket ska ha rätt att lämna en sådan underrättelse också då verket annars anser att det är nödvändigt för att säkerställa flygsäkerheten. En underrättelse görs till exempel i situationer där en person bedöms vara en fara för sig själv eller andra om personen tas in i ett arbetsskift. Bestämmelsen motsvarar det som föreskrivs i 87 § 3 mom. i lagen om transportservice för förare inom järnvägstrafiken, dock så att det inte är en skyldighet att underrätta utan en rätt att göra det. Transport- och kommunikationsverket ska enligt förslaget ha möjlighet att underrätta att det vidtagits åtgärder för att återkalla ett certifikat eller intyg om det enligt verkets bedömning är särskilt nödvändigt av säkerhetsskäl. Avsikten är inte att underrätta arbetsgivaren eller uppdragsgivaren om till exempel sedvanliga fall av återkallande eller tillfällig indragning av ett medicinskt intyg, om orsaken är någon annan än en sjukdom som medför omedelbar fara. 

Om verket på motsvarande sätt får kännedom om att till exempel en flygledare, AFIS-personal eller en person som ingår i underhållspersonalen för luftfartyg misstänks skyldig till en sådan förseelse eller som annars agerat på ett sådan sätt som ger anledning att misstänka personens förmåga att ha hand om sin uppgift på ett säkert sätt, är det viktigt för arbetsgivaren att känna till detta då arbetsgivaren beslutar om förordnande av personen till arbetsuppgifter. Av denna anledning ska Transport- och kommunikationsverket ha rätt att underrätta personens arbetsgivare eller en annan uppdragsgivare som personen arbetar för om avsikten att ingripa i personens certifikat eller medicinska intyg, om verket känner till vem som är arbetsgivare eller uppdragsgivare eller detta kan utredas.  

Dessutom ska Transport- och kommunikationsverket enligt förslaget ha rätt att underrätta om det slutliga beslutet genom vilket certifikatet eller intyget återkallats, ändrats eller begränsats samt om ett beslut genom vilket man frångår de tänkta åtgärderna och certifikatet förblivit i kraft oförändrat. Eftersom ett brådskande beslut om återkallande till en början har kunnat fattas för viss tid ska Transport- och kommunikationsverket kunna underrätta personens arbetsgivare också då man beslutat att certifikatet eller intyget dras in slutgiltigt eller när beslut om att avstå från åtgärder fattats. I samband med en uppföljning av användningen av rusmedel kan till exempel testning visa att det inte förekommer något alkoholproblem och då kan personens medicinska intyg återställas, eventuellt med begränsningar. 

146 § . Åtgärder för ingripande i en organisations verksamhet. Det föreslås att rubriken ändras så att organisationer med uppgifter som inte förutsätter tillstånd eller anmälan ska beaktas. För att beakta dessa fogas också en ny 18 punkt till paragrafen, en annan organisation som sköter uppgifter som påverkar flygsäkerheten. Sådana aktörer kan finnas till exempel i underleverantörskedjor i anslutning till flygplatsens funktioner (se närmare i motiveringen till 148 §).  

147 § . Anmärkningar och varningar som gäller organisationer. Enligt förslaget ändras 1 mom . så att en anmärkning eller varning också kan ges andra organisationer som har hand om uppgifter som påverkar flygsäkerheten än sådana för vars uppgift det krävs ett tillstånd eller en anmälan. En anmärkning eller varning är en första åtgärd varefter Transport- och kommunikationsverket kan gå vidare och förbjuda eller begränsa verksamheten på det sätt som avses i 148 § endast om anmärkningen eller varningen inte har lett till att de förfaranden som försämrar säkerheten har rättats till.  

148 §. Ändring, begränsning och återkallande av tillstånd som beviljats organisationer samt förbud mot och begränsning av verksamhet. Rubriken ändras enligt förslaget så att möjligheten att förbjuda eller begränsa också sådan verksamhet som påverkar flygsäkerheten som inte förutsätter tillstånd eller anmälan ska beaktas. Dessutom görs en teknisk korrigering av ordalydelsen i 1 mom . 4 punkten så att utöver brott mot föreskrifter även brott mot bestämmelser i lagen beaktas i punkten, på motsvarande sätt som i 3 punkten, Även i det inledande stycket till 3 mom. föreslås en teknisk korrigering där det beaktas att anmälningspliktig verksamhet också kan begränsas och inte enbart förbjudas.  

Ett nytt 4 mom. fogas till paragrafen med stöd av vilket Transport- och kommunikationsverket av säkerhetsskäl kan förbjuda eller begränsa tills vidare eller för viss tid också en sådan luftfartsrelaterad verksamhet för vilken det enligt denna lag eller en i denna lag angiven EU-förordning inte behövs tillstånd eller anmälan. I till exempel underleverantörskedjor för funktioner på flygplatsen kan det finnas aktörer av vilka det inte krävs myndighetstillstånd eller anmälan till myndigheten, men i vilkas verksamhet det kan vara nödvändigt att ingripa om det finns risk för att flygsäkerheten äventyras. Dessutom kan flygverksamhet bedrivas med delägda luftfartyg ( fractional ownership ), där en person eller ett företag skaffar en andel i ett luftfartyg eller ett företag som bedriver flygverksamhet och utifrån det får tillgång till företagets hela flygmateriel. Sådan verksamhet betraktas under vissa förutsättningar som icke-kommersiell verksamhet som inte kräver tillstånd eller anmälan. Om det ändå uppstår allvarliga säkerhetsbrister i verksamheten hos ett företag med delägda luftfartyg är det viktigt att Transport- och kommunikationsverket i sista hand kan ingripa också i den verksamheten genom ett förbud eller en begränsning av verksamheten. Att begränsa eller förbjuda verksamheten kommer endast i fråga om lindrigare åtgärder, såsom en anmärkning eller varning som den föregående paragrafen möjliggör, inte får organisationen att rätta sin verksamhet. En luftfartsföreskrift som gäller delägda luftfartyg är under beredning och avsikten är att meddela den med stöd av den i nuläget gällande rätten enligt luftfartslagen att meddela föreskrifter.  

151 § . Vite, hot om tvångsutförande och hot om avbrytande. Paragrafens ordalydelse ändras så att den motsvarar den formulering som används i lagen om transportservice. På detta sätt kan man tydligare fastställa också huvudförpliktelsen som förenas med vite eller annat tvångsmedel. Med anledning av justitieministeriets utlåtande har hänvisningen till viteslagen strukits, en hänvisning som nuförtiden rekommenderas att utelämnas.  

158 § . Flyghinder. Undantaget enligt 3 mom. från skyldigheten att ansöka om flyghindertillstånd utvidgas. Enligt gällande reglering behövs inte flyghindertillstånd för anordningar, byggnader, konstruktioner eller märken som sätts ut av eller på uppdrag av flygplatsoperatören. Det föreslås att detta undantag utvidgas så att det omfattar anordningar, byggnader, konstruktioner och märken som enligt överenskommelse med flygplatsoperatören sätts ut på flygplatsen, flygplatsens hinderbegränsande ytor eller skyddsytor och andra områden som hör till flygplatsen. En nationell definition av flygplats finns i 2 § 25 punkten i luftfartslagen. Denna ändring är motiverad med beaktande av flygplatsoperatörens ansvar för flygplatsen. En sådan situation som avses i undantaget kunde till exempel vara om Försvarsmakten sätter upp ett flyghinder på flygplatsen enligt överenskommelse med flygplatsoperatören. I avtalet mellan den som sätter upp hindret och flygplatsoperatören kan man också avtala om en ersättning som ska betalas till flygplatsoperatören. Ett sådant flyghinder ska ändå anmälas till Transport- och kommunikationsverket för anteckning i registret över flyghinder så att uppgifterna om hinder hålls uppdaterade.  

158 a § . Beviljande av flyghindertillstånd. Enligt förslaget ska paragrafen indelas så att momentens ordningsföljd tydligare än tidigare motsvarar tillståndsförfarandet.  

I 1 mom. föreskrivs det att Transport- och kommunikationsverket på ansökan beviljar flyghindertillstånd som avses i 158 § 2 mom. Tillstånd kan sökas av anordningens, byggnadens, konstruktionens eller märkets ägare, innehavare eller huvudman. Momentet motsvarar innehållsmässigt de två första meningarna i 1 mom. i den gällande paragrafen. 

Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. om de utredningar som behövs som bilagor till ansökan. Samtidigt blir det gällande 2 mom. ett nytt 3 mom. I det nya 2 mom. föreskrivs det att den som ansöker om flyghindertillstånd redan innan ansökan om flyghindertillstånd lämnas in till Transport- och kommunikationsverket som bilaga till ansökan ska skaffa utredningar av vilka det framgår hur det planerade flyghindret inverkar på de flygprocedurer som används och om hindret genomtränger flygplatsens hinderbegränsande ytor. Dessa faktorer är avgörande vid bedömningen av flyghindrets effekter. Detta innebär att till ansökan ska fogas utredningar av de berörda leverantörerna av tjänster som avser utformningen av flygprocedurer som är verksamma i Finland samt de flygplatsoperatörer som berörs av flyghindret. Det flyghinder som ansökan gäller påverkar i huvudsak just dessa aktörer.  

Ett flyghinder anses beröra en flygplats om det är beläget inom flygplatsens område i den bemärkelse som avses med flygplats i definitionen i 2 § 1 mom. 25 punkten. Enligt punkten i fråga avses med flygplats ett bestämt område på land eller vatten eller på en fast struktur på land eller på en fast eller flytande struktur på vatten, som är avsett att användas helt eller delvis för landning, start och manövrering av luftfartyg till lands och på vattnet, och till vilket hör de byggnader, konstruktioner och anordningar som behövs för verksamheten på flygplatsen, de kajplatser eller andra förtöjningsplatser med anslutning till manöverområdet som finns på vattenområden samt räddningsvägar och de skyddsområden, hinderbegränsade ytor eller andra områden som behövs för driften, användningen och säkerhetsövervakningen av flygplatsen. 

Den som gör utredningen kan ta ut en ersättning för det. Ersättningen ska vara skälig och kostnadsbaserad. Detta är motiverat eftersom det inte är frivilligt att skaffa en utredning och det inte är möjligt att fritt välja vem som gör utredningen. Skäligheten för ersättningen bestäms enligt den arbetsmängd som krävs för att bedöma konsekvenserna av det flyghinder som ansökan gäller. Den olägenhet som det flyghinder som ansökan gäller har för den som gör utredningen ska inte inverka på ersättningens storlek. 

Den arbetsmängd som krävs för att utreda konsekvenserna av ett flyghinder kan variera avsevärt från fall till fall. Om till exempel det flyghinder som ansökan gäller helt och hållet hindrar flygplan från inflygning och start är det klart att flyghindret måste vara flyttbart. En utredning av konsekvenserna av flyghinder som upprepade gånger placeras på samma ställe kan också antas medföra en mindre mängd arbete eftersom en utredning har gjorts redan tidigare. Samtidigt kan utredningen av konsekvenserna för vissa flyghinder medföra en betydande arbetsmängd, uppskattningsvis flera timmar, om man exempelvis är tvungen att anpassa flygprocedurerna på grund av flyghindret. 

Myndigheten ska ge sökandena anvisningar om hur man skaffar de utredningar som ska fogas till ansökan, så att de som ansöker om tillstånd kan begära utredningar av rätt aktörer. Vid behov begär verket i enlighet med 22 § i förvaltningslagen den sökande att komplettera ansökan.  

I 3 mom. föreskrivs det att Transport- och kommunikationsverket ska innan tillstånd beviljas bedöma flyghindrets konsekvenser särskilt för flygprocedurer och flygplatsens hinderbegränsade ytor samt följdverkningarna av dessa konsekvenser för flygtrafikens smidighet och flygplatsoperatören. Momentet motsvarar innehållsmässigt den tredje meningen i 1 mom. i den gällande paragrafen. Till skillnad från den gällande lagen framgår det tydligare av den nya formuleringen att väsentliga faktorer vid bedömningen av ansökan om flyghindertillstånd är konsekvenserna för flygprocedurer och flygplatsens hinderbegränsande ytor.  

I 4 mom. föreskrivs att Transport- och kommunikationsverket ska bevilja flyghindertillstånd, om flygsäkerheten inte äventyras och om den olägenhet det planerade hindret medför för flygtrafikens smidighet kan minskas med till buds stående planeringskriterier för flygprocedurerna så att hindret inte medför oskälig olägenhet för flygplatsoperatören eller försvårar smidig flygtrafik. Momentet motsvarar innehållsmässigt 2 mom. i den gällande paragrafen.  

Tillräcklig reglering om hörande av parter finns redan i 34 §i förvaltningslagen, så det föreskrivs inte separat om hörande i denna paragraf. I ansökningsärenden som gäller flyghindertillstånd hörs i regel leverantörer av flygtrafikledningstjänster, flygplatsoperatörer, planerare av flygprocedurer, de myndigheter vars verksamhet hindret kan inverka på och övriga parter. Bland dem som hörs finns alltså också flygplatsoperatören och leverantören av tjänster som avser utformningen av flygprocedurer och som har gjort utredningar i anslutning till ansökan, om de är part i ärendet. I fråga om vindkraftverk som placeras i ett havsområde ska Gränsbevakningsväsendet alltid höras. Ovannämnda aktörer ska höras endast när de är parter i tillståndsärendet. Flygplatsoperatörer ska exempelvis inte höras om det hinder ansökan gäller inte är beläget så att flygplatsen berörs.  

163 § . Överföring av uppgifter till behöriga organ. Paragrafen har upphävts i samband med ändring 301/2018 av lagen om transportservice (RP 145/2017 rd) eftersom den här bestämmelsen i luftfartslagen har överförts till lagen om transportservice (dåvarande 4 kap. 6 §, nuvarande 214 §). Enligt motiveringen till regeringspropositionen överfördes innehållet i 163 § i luftfartslagen om överföring av uppgifter på behöriga organ och en organisation för sportflygverksamhet i enlighet med EASA-förordningen till kapitlet i fråga. Eftersom bestämmelser om bland annat flygtrafiktjänst och luftvärdighet hos luftfartyg fortfarande ingår i luftfartslagen och uppgifter också i anslutning till dessa kan komma att överföras till behöriga organ, föreslås det att paragrafen återinförs i luftfartslagen för tydlighetens skull. Däremot finns det för närvarande inget behov av att överföra myndighetsuppgifter till organisationer för sportflygverksamhet.  

Om överföring av uppgifter till behöriga organ ( qualified entities ) föreskrivs i artikel 69 i EASA-förordningen och i förordningar som kommissionens antagit med stöd av den. Enligt den förordningen kan Europeiska unionens byrå för luftfartssäkerhet EASA och nationella behöriga myndigheter delegera sina uppgifter i samband med certifiering och tillsyn till behöriga organ som har ackrediterats så att de uppfyller kriterierna i bilaga VI. I EU-förordningar föreskrivs också om behörighetsvillkoren för behöriga organ och om förfarandet vid överföring av uppgifter. Relevanta bestämmelser för luftfartslagen med tanke på överföringen av uppgifter till behöriga organ är förutom artikel 69 i EASA-förordningen särskilt punkterna 145.B.205 och CAMO.B.205 i underhållsförordningen (EU) N:o 1321/2014, punkterna 21.B.30 och 21L.B.17 i luftvärdighetsförordningen (EU) N:o 748/2012, punkt ATM/ANS.AR.B.005 i flygtrafiktjänstförordningen (EU) 2017/373, punkt ATCO.AR.B.005 i förordningen om flygledarcertifikat (EU) 2015/340 samt punkt ADR.AR.B.010 i flygplatsförordningen (EU) N:o 139/2014. Eftersom EU-lagstiftningen ändå är möjliggörande, inte förpliktande, ska det med hänsyn till grundlagen också särskilt föreskrivas i finsk lag att den möjligheten får utnyttjas och den ansvariga instansen föreslås vara Transport- och kommunikationsverket. Motsvarande bestämmelser finns i 214 § i lagen om transportservice. I Finland har myndighetsuppgifter inom luftfarten tills vidare inte överförts till behöriga organ. Bestämmelser om ändringssökande föreslås i 181 §.  

170 a § . Utandningsprov. Enligt förslaget föreskrivs i paragrafen om arbetsgivarens rätt att förplikta en arbetstagare som arbetar ombord på ett luftfartyg eller inom markorganisationen i uppgifter som påverkar flygsäkerheten att lämna ett utandningsprov för att utreda om arbetstagaren är alkoholpåverkad under arbetstiden när arbetstagaren utför en uppgift som påverkar flygsäkerheten. Dessutom föreskrivs om lufttrafikoperatörens rätt att även förplikta arbetstagare hos sina underleverantörer som arbetar på flygningar eller med förberedelser inför en flygning när de ingår i flygbesättningen eller kabinbesättningen i ett luftfartyg, att lämna utandningsprov.  

Rätten att utföra utandningsprov gäller personal anställd hos operatören eller hos en annan arbetsgivare. I det vägledande materialet till EU:s flygdriftsförordning 965/2012 (punkt GM3 CAT.GEN.MPA.170(b)) betonas det att anställda hos underleverantörer inte kan vara föremål för testning som gäller användningen av psykoaktiva substanser, förutom när det är fråga om flygbesättning eller kabinbesättning i ett luftfartyg. Operatören kan förutsätta testning av personalen som en del av ett underleverantörsavtal.  

I luftfartslagen förutsätts helnykterhet av den som arbetar i flygsäkerhetsuppgifter. Med stöd av gällande 170 § i luftfartslagen får uppgifter ombord på luftfartyg eller glidare eller andra anordningar som används för luftfart eller sådana uppgifter inom markorganisationen som påverkar flygsäkerheten inte utföras av den som har använt alkohol eller något annat berusningsmedel så att det i hans eller hennes organism finns en konstaterbar mängd av ämnet. Om straff för att berusad styra ett luftfartyg eller sköta en flygsäkerhetsuppgift föreskrivs i 23 kap. 6 § i strafflagen som fylleri i lufttrafik samt i fråga om lindrigare gärningar i 177 § i luftfartslagen som användning av berusningsmedel i luftfart.  

Med stöd av 23 kap. 6 § i strafflagen ska för fylleri i lufttrafik till böter eller till fängelse i högst två år dömas den som styr ett luftfartyg, arbetar såsom medlem av dess besättning eller sköter någon annan flygsäkerhetsuppgift efter att ha förtärt alkohol i en sådan mängd att alkoholhalten medan uppgiften utförs eller därefter är minst 0,5 promille i personens blod eller minst 0,22 milligram per liter i personens utandningsluft, eller att personens förmåga till de prestationer som uppgiften kräver är nedsatt. Enligt 2 mom. i paragrafen ska för fylleri i lufttrafik också dömas den som styr ett luftfartyg, arbetar såsom medlem av dess besättning eller sköter någon annan flygsäkerhetsuppgift efter att ha använt narkotika så att en verksam beståndsdel i narkotikan eller en ämnesomsättningsprodukt från den finns i personens blod medan uppgiften utförs eller därefter. Bestämmelsen i detta moment tillämpas dock inte, om beståndsdelen eller ämnesomsättningsprodukten härrör från ett läkemedelspreparat som den som utför uppgiften har haft rätt att använda. Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2008:34 ansett att det med tanke på huruvida rekvisitet för gärningen uppfylls är väsentligt att man genom att delta i en flygsäkerhetsuppgift orsakar att flygsäkerheten äventyras. Detta kan ske redan då flygningen planeras och starten förbereds innan luftfartyget sätts i rörelse eller motorn startas.  

Med stöd av 177 § i luftfartslagen döms den till böter som utför en uppgift ombord på ett luftfartyg eller en uppgift inom markorganisationen som påverkar flygsäkerheten trots att personen till följd av alkoholförtäring har förhöjd alkoholhalt i blodet eller har använt alkohol eller något annat berusningsmedel så att det i personens organism finns en konstaterbar mängd av ämnet.  

Det är ur både arbetsgivar- och arbetstagarperspektiv en skillnad mellan dels slumpmässiga utandningsprov av stickprovskaraktär och regelbundna utandningsprov, dels utandningsprov i situationer där en arbetstagare misstänks vara berusad. Därför föreslås förutsättningarna för att förplikta någon att lämna utandningsprov vara olika när det gäller dessa situationer. Slumpmässiga utandningsprov av stickprovskaraktär eller regelbunden testning ska utföras omedelbart innan arbetsskiftet börjar. Det är motiverat att förplikta arbetstagaren till ett utandningsprov under arbetsskiftet i situationer där arbetsgivaren misstänker att arbetstagaren är berusad. 

Med stöd av 1 mom. ska en arbetsgivare kunna förplikta de arbetstagare som arbetar ombord på ett luftfartyg eller inom markorganisationen i uppgifter som påverkar flygsäkerheten att vid en tidpunkt som arbetsgivaren bestämmer delta i ett regelbundet eller slumpmässigt utandningsprov. En lufttrafikoperatör kan även förplikta sådana arbetstagare hos sina underleverantörer som arbetar på flygningar eller med förberedelser inför en flygning att lämna utandningsprov när de ingår i flygbesättningen eller kabinbesättningen i ett luftfartyg. Genom bestämmelsen blir det möjligt att ordna slumpmässiga utandningsprov, regelbundna utandningsprov i början av ett arbetsskift, och utandningsprov under ett arbetsskift. Avsikten är att arbetsgivaren genom utandningsproven ska kunna ta reda på arbetstagarnas arbetskondition före arbetsskiftet börjar när det gäller sådana arbetstagare vars arbetsprestation hänför sig direkt till flygsäkerheten eller passagerarnas liv och hälsa. Utandningsprovet utförs i samband med arbetsskiftet, omedelbart före arbetsskiftets början.  

Arbetstagare som arbetar ombord på ett luftfartyg eller inom markorganisationen i uppgifter som påverkar flygsäkerheten ska enligt förslaget kunna förpliktas att lämna ett utandningsprov. Bestämmelsen motsvarar arbetstagare som i sitt arbete kan uppfylla rekvisitet för de gärningar som avses i 23 kap. 6 § i strafflagen och 6 § i luftfartslagen. Med person som arbetar ombord på ett luftfartyg avses luftfartygets pilot och dess besättningsmedlemmar samt andra eventuella arbetstagare som utför arbete ombord på luftfartyget. Med person som utför en uppgift inom markorganisationen som påverkar flygsäkerheten avses en arbetstagare på motsvarande sätt som i 170 § 1 mom. och 177 § i luftfartslagen. Enligt 170 § 4 mom. i luftfartslagen är personer med uppgifter som påverkar flygsäkerheten åtminstone de personer som arbetar på trafikflygplatsens behörighetsområden, utför operativa och tekniska uppgifter inom flygtrafiktjänsten eller utför chefsuppgifter inom flygsäkerheten, luftfartygets flygande personal och personal med uppgifter inom färdplanering, personal med tillstånd att röra sig på trafikflygplatsens behörighetsområden, trafikflygplatsens säkerhetskontrollanter och trafikflygplatsens väktare. Syftet med bestämmelsen är att omfatta sådana arbetstagare som arbetar inom markorganisationen och vars arbete påverkar flygsäkerheten och därmed de ombordvarandes liv och hälsa. När utandningsprov utförs ska man se till att arbetstagarna får ett opartiskt bemötande. Möjligheten att ordna utandningsprov för dem som utför en uppgift som påverkar flygsäkerheten är för arbetsgivaren ett nödvändigt och med tanke på skyddet av de ovannämnda intressena, det vill säga flygsäkerheten och de ombordvarandes liv och hälsa, motiverat sätt att säkerställa arbetstagarnas arbets- och funktionsförmåga i syfte att förebygga säkerhetsrisker i uppgifter som påverkar flygsäkerheten ombord på luftfartygen. Luftfartslagen och EU-lagstiftningen om civil luftfart ställer höga krav på drogfrihet inom luftfarten. I nuläget har utandningsprov kunnat genomföras på frivillig basis. Genom de föreslagna bestämmelserna blir det möjligt att besluta om utandningsprov i fråga om de uppgifter där det bedöms vara nödvändigt. Förslaget inverkar inte på nuläget när det gäller kravet på helnykterhet som framgår av 170 och 177 § i luftfartslagen i de uppgifter som den föreslagna rätten att utföra utandningsprov gäller.  

I momentet föreskrivs dessutom om arbetsgivarens rätt att förplikta en enskild arbetstagare att lämna utandningsprov om det finns grundad anledning att misstänka att arbetstagaren är påverkad av alkohol under den tid arbetstagaren arbetar ombord på ett luftfartyg eller inom markorganisationen i uppgifter som påverkar flygsäkerheten. En förutsättning för att förplikta en enskild arbetstagare att lämna utandningsprov är således en grundad anledning att misstänka att arbetstagaren är påverkad av alkohol när han eller hon utför en uppgift. Tröskeln för en grundad misstanke får med tanke på flygsäkerheten inte vara orimligt hög. Avsikten är att tröskeln ska vara lägre än tröskeln för misstanke om att brott begåtts i 3 kap. 3 § i förundersökningslagen (805/2011). Det kan finnas grundad anledning att misstänka att en arbetstagare är berusad exempelvis utifrån hans eller hennes beteende eller andedräkt. Syftet med bestämmelsen är att begränsa så att enskilda arbetstagare inte kan förpliktas till utandningsprov godtyckligt eller på osakliga grunder. Med stöd av det föreslagna 1 mom. ska en enskild arbetstagare inte i andra situationer än vid sådan misstanke om berusning som beskrivs ovan kunna förpliktas att lämna utandningsprov som enda arbetstagare. 

Arbetsgivaren ska inte enligt de föreslagna bestämmelserna vara skyldig att ordna utandningsprov eller att förplikta arbetstagare som misstänks vara berusade att lämna utandningsprov. Arbetsgivaren kan bedöma en arbetstagares arbetsförmåga också utan ett sådant prov. Utandningsprovet ska vara ett hjälpmedel som arbetsgivaren kan använda som stöd för sin bedömning. Det är arbetsgivaren i samarbete med representanter för personalen som har de bästa förutsättningarna att bedöma behovet av att ordna utandningsprov och exempelvis hur ofta det är ändamålsenligt att ordna utandningsprov. Arbetsgivaren kan tillsammans med representanter för personalen bedöma med hurdana intervall det är ändamålsenligt att ordna slumpmässiga utandningsprov, vilken uppgift det är fråga om och hur central den är för flygsäkerheten. 

Om arbetstagaren vägrar att lämna ett utandningsprov som han eller hon enligt 1 mom. är förpliktad att göra, ska arbetstagaren inte med maktmedel kunna tvingas att lämna utandningsprov. Om en arbetstagare vägrar att lämna utandningsprov innebär det ett sådant brott mot en förpliktelse i anslutning till arbetsavtalsförhållandet vars betydelse ska bedömas enligt arbetsrättslig reglering. Bestämmelserna motsvarar till denna del de bestämmelser om arbetsgivarens rätt att förplikta en arbetstagare att lämna intyg över narkotikatest som finns i 8 § i lagen om integritetsskydd i arbetslivet. Särskilda bestämmelser om påföljderna vid vägran att lämna intyg över narkotikatest finns inte i den lagen. 

Med stöd av 2 mom. i paragrafen är en förutsättning för utandningsprov att arbetsgivaren har ett skriftligt antidrogprogram i enlighet med 11 § 4 mom. i lagen om företagshälsovård. Bestämmelserna motsvarar till denna del bestämmelserna om narkotikatester. Avsikten är att förplikta arbetsgivare som utför utandningsprov att göra upp ett antidrogprogram. Om arbetsgivaren inte har ett antidrogprogram som avses i bestämmelsen, uppfylls inte förutsättningarna för att utföra utandningsprov. Programmet ska innehålla arbetsplatsens allmänna mål och den praxis som iakttas för att förhindra droganvändning och hänvisa personer med drogproblem vidare till vård. Programmet kan ingå i verksamhetsplanen för företagshälsovården. I ett antidrogprogram behandlas förutom alkohol också förebyggande av problem som användningen av andra berusningsmedel orsakar, tidiga insatser vid missbruksproblem och fungerande vårdhänvisning. När det gäller användning av berusningsmedel har perspektivet i programmet särskilt lagts på arbetstagarens hälsa och arbetsförmåga. Att arbetsgivare som utför utandningsprov förutsätts ha ett antidrogprogram leder således till ökade övergripande granskningar av användningen av berusningsmedel på arbetsplatserna, och därigenom till att missbruksproblemen beaktas som hälsoproblem, och ökar samtidigt transparensen och arbetstagarnas medvetenhet om praxis för förebyggande av rusmedelsskador och för vårdhänvisning. Ett antidrogprogram främjar också fullgörandet av skyldigheten att bemöta arbetstagarna opartiskt exempelvis i fråga om enhetlig vårdhänvisningspraxis.  

Innan antidrogprogrammet godkänns ska de arbetsuppgifter där en arbetstagare utan grundad misstanke kan förpliktas att lämna utandningsprov behandlas i den dialog som avses i samarbetslagen. I de företag som inte omfattas av samarbetslagens tillämpningsområde ska arbetsgivaren ge arbetstagarna eller deras representanter tillfälle att bli hörda om vilka de arbetsuppgifter är, där förutsättningarna för att förplikta arbetstagarna att delta i regelbundna eller slumpmässiga utandningsprov uppfylls. 

I 3 mom. föreslås det bestämmelser om sådana krav på förfarandena som är av betydelse med tanke på arbetstagarnas rättsskydd. Enligt momentet ska arbetsgivaren vid utandningsproven använda apparater som är så tillförlitliga som möjligt och som har kalibrerats och underhållits i enlighet med tillverkarens instruktioner. Arbetsgivaren ska använda en alkometer av hög kvalitet som av de alkometrar som finns att tillgå på marknaden är så tillförlitlig som möjligt, kalibrerbar och avsedd för professionellt bruk. Arbetsgivaren ska vidare se till att apparaten kalibreras och underhålls på behörigt sätt i enlighet med tillverkarens instruktioner. Arbetsgivaren ska enligt 3 mom. också se till att de som utför utandningsproven har fått tillräcklig utbildning i användningen av de apparater som används vid proven. Arbetsgivaren ska även i övrigt se till att utandningsproven utförs på ett sätt som garanterar tillförlitliga resultat. Detta innebär en skyldighet att se till att alkometrarna används i enlighet med instruktionerna samt beaktande av möjligheten att mätfel kan förekomma.  

Enligt 3 mom. förutsätts arbetsgivaren dessutom genom lämpliga förfaranden sörja för arbetstagarnas integritetsskydd vid utandningsproven. Det betyder exempelvis att ett utandningsprov ska utföras utom syn- och hörhåll för andra arbetstagare och att skyddet för personuppgifter ska beaktas när resultaten av utandningsproven behandlas. Utandningsprov ska inte utföras i allmänna utrymmen. För att arbetstagarnas integritetsskydd ska kunna tryggas vid utandningsproven ska ingen annan än de nödvändiga personerna, det vill säga den som utför provet, den som lämnar ett prov och en representant för arbetstagarna, vara närvarande. I fråga om behandlingen av personuppgifter tillämpas dataskyddslagstiftningen. Bestämmelser om tystnadsplikt finns i 35 § i dataskyddslagen när det gäller dem som deltar i behandlingen av personuppgifter och i 5 § i lagen om integritetsskydd i arbetslivet när det gäller dem som deltar i behandlingen av uppgifter om hälsotillstånd. 

I 3 mom. föreslås det dessutom en bestämmelse om verifiering av resultaten av utandningsprov. Om arbetstagaren kräver det ska resultatet av ett utandningsprov verifieras genom ett nytt utandningsprov. Resultatet av ett utandningsprov som inte har utförts med en precisionsalkometer ska om arbetstagaren kräver det verifieras med en annan apparat. Det är inte motiverat att förutsätta att utandningsprov som har utförts med precisionsalkometer ska verifieras med en annan apparat eftersom precisionsalkometrarna är så tillförlitliga. 

Eftersom det kan förekomma fel i de tekniska mätningarna kan resultaten av utandningsproven inte förutsättas vara fullständigt tillförlitliga. Det är i regel inte möjligt att på ett tillförlitligt sätt ta blodprov i flygplatsmiljön för att säkerställa riktigheten i resultatet av ett utandningsprov. Om det råder tvivel i fråga om riktigheten hos resultatet av ett utandningsprov ligger det i både arbetsgivarens och arbetstagarens intresse att saken reds ut. Arbetsgivaren ansvarar för att de uppgifter som denne använder i sitt beslutsfattande är korrekta. 

Syftet med de föreslagna bestämmelserna är att styra arbetsgivarna mot lämpliga förfaranden vid utförandet av utandningsprov. Arbetsgivaren ska enligt förslaget bestämma vem som i praktiken utför utandningsprov på luftfartygets befälhavare och övriga personal. När förfarandena slås fast är det motiverat att gå igenom hur ofta och med hurdana apparater utandningsproven ska utföras, hur ett åläggande att lämna utandningsprov ska meddelas, hur utandningsproven ska utföras i praktiken, vem som ska vara närvarande när utandningsprov utförs och på vilket sätt det ska sörjas för att integritet och personuppgifter skyddas för den som ska lämna utandningsprov. 

I 3 mom. föreslås det dessutom en informativ hänvisning till 21 § i lagen om integritetsskydd i arbetslivet. Enligt 21 § i lagen om integritetsskydd i arbetslivet omfattas syftet med övervakning med tekniska metoder, ibruktagandet av dem och de metoder som används i övervakningen av den dialog som avses i samarbetslagen. I andra företag än sådana som omfattas av samarbetslagstiftningen ska arbetsgivaren före beslutsfattandet ge arbetstagarna eller deras representanter tillfälle att bli hörda i de angelägenheter som nämns ovan. Efter dialogen, samarbetsförfarandet eller hörandet ska arbetsgivaren definiera ändamålet med och metoderna för övervakningen med tekniska metoder av arbetstagarna samt informera arbetstagarna om syftet med, ibruktagandet av och metoderna för övervakningen. Därför behövs det inga separata bestämmelser om denna information i den föreslagna paragrafen. 

I 4 mom. föreslås det en bestämmelse om arbetsgivarens skyldighet att informera arbetstagarna om rätten att kräva att resultatet av ett utandningsprov verifieras i enlighet med 3 mom. En sådan skyldighet behövs med tanke på arbetstagarnas rättsskydd. De registrerade ska informeras om behandlingen av personuppgifter i enlighet med kapitel III i dataskyddsförordningen.  

170 b §.Behandling av personuppgifter i samband med utandningsprov. I paragrafen föreskrivs det om behandling av arbetstagares personuppgifter i samband med de utandningsprov som avses i 170 a §.  

Vid behandlingen av resultaten av utandningsprov ska, när resultaten är personuppgifter, bestämmelserna om behandling av personuppgifter beaktas. Enligt 3 § i lagen om integritetsskydd i arbetslivet får arbetsgivaren behandla endast sådana personuppgifter som har direkt relevans för arbetstagarens arbetsavtalsförhållande och som har att göra med hanteringen av rättigheter och skyldigheter för parterna i arbetsavtalsförhållandet eller med de förmåner arbetsgivaren erbjuder arbetstagarna eller med arbetsuppgifternas särskilda natur. Enligt 4 § i den lagen ska insamling av personuppgifter under ett arbetsavtalsförhållande behandlas i den dialog som avses i samarbetslagen. Bestämmelser om den personuppgiftsansvariges skyldigheter och den registrerades rättigheter finns i dataskyddsförordningen. I avsnitten 10.3.2 och 10.3.3 i propositionen beskrivs den rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter och skyddet för personuppgifter i samband med utandningsprov. 

Det ska vara tillåtet att behandla personuppgifter som gäller resultatet av ett utandningsprov endast om förutsättningarna enligt 170 a § uppfylls för att skydda flygsäkerheten. De tillåtna ändamålen med behandlingen anges i den föreslagna bestämmelsen. Behandlingen av personuppgifter har begränsats till vad som är nödvändigt för att målen med de föreslagna bestämmelserna om utandningsprov ska nås. Det föreslås att bestämmelser om en avgränsning av den personkrets som får delta i behandlingen av personuppgifter som gäller ett positivt utslag i ett utandningsprov och om utplåning av uppgifter tas in i lagen genom en hänvisning till 5 § i lagen om integritetsskydd i arbetslivet.  

174 § . Tjänsteansvar. Enligt förslaget fogas till paragrafen om tjänsteansvar och skadeståndsansvar en hänvisning också till 163 §, där det föreskrivs om överföring av uppgifter till behöriga organ. Ett sådant behörigt organ ( qualified entity ) som avses i artikel 69 i EASA-förordningen kan vara antingen en juridisk person eller en fysisk person. Närmare motiveringar finns i anslutning till 163 §.  

181 § . Ändringssökande . Till förteckningen i 3 mom., där de beslut räknas upp som fattats av någon annan än en myndighet och för vilka omprövning ska begäras av Transport- och kommunikationsverket, fogas de i 163 § avsedda beslut som fattats av behöriga organ. Närmare motiveringar om behöriga organ finns i anslutning till 163 §.  

6.2  Lagen om transportservice

124 § . Utdelning av begränsade lufttrafikrättigheter. I den andra meningen i 2 mom. i paragrafen ändras i lagens finska språkdräkt ordet niitä till siitä som en teknisk korrigering eftersom pronomenet hänvisar till ordet liikennöintilupaa i singularis. Korrigeringen medför ingen ändring i den svenska språkdräkten. Däremot korrigeras i den svenska språkdräkten i andra meningen i 2 mom. trafiktillstånd till trafikrättigheter och trafikrättigheter till trafiktillstånd . Korrigeringen medför ingen ändring i den finska språkdräkten. Dessutom fogas till 2 mom. en mening om att granska beslutet om beviljande av trafiktillstånd på nytt för att utreda om de trafikrättigheter som trafiktillståndet omfattar används effektivt och förenligt med konkurrenslagstiftningen i Europeiska unionen och den nationella konkurrenslagstiftningen. Den här möjligheten har tidigare ingått i beslut enligt Luftfartsverkets normserie 2/2004 (Bedrivande av lufttrafik på en flyglinje med begränsningar i fråga om utnyttjande av trafikrättigheter). Eftersom förvaltningslagen dock endast tillåter ändring i ett myndighetsbeslut utifrån en omprövningsbegäran samt rättelse av fel under vissa förutsättningar är möjligheten till en ny granskning av tillståndet ett undantag från bestämmelserna i förvaltningslagen. Enligt 5 § i förvaltningslagen ska, om det i någon annan lag finns bestämmelser som avviker från förvaltningslagen, de bestämmelserna tillämpas i stället för förvaltningslagen. Det är alltså möjligt att avvika från förvaltningslagen genom en speciallag, men inte genom ett beslut av en myndighet eller en föreskrift. Således ska den behövliga bestämmelsen fogas till lagen om transportservice. I praktiken kan det bli nödvändigt att omfördela trafikrättigheterna om ett flygbolag som erhållit ett trafiktillstånd har upphört med sin verksamhet eller inte har inlett flygtrafik, eller om bolaget inte bedriver trafik effektivt och enligt konkurrensreglerna. Även när nya aktörer kommer in på marknaden kan det uppstå behov att omfördela trafikrättigheterna mer jämlikt, på det sätt som krävs enligt artikel 5 i EU:s förordning om luftfartsavtal 847/2004 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 847/2004 om förhandling om och genomförande av luftfartsavtal mellan medlemsstater och tredje länder (av den 29 april 2004). .  

130 § . Piloter, kabinbesättning och piloter för fjärrstyrda luftfartyg. I den första meningen i paragrafens 1 mom. görs en teknisk korrigering då ordet och ändras till inklusive eftersom kontrollantbehörighet är ett persontillstånd som definieras i 2 § i lagen. Till samma 1 mom. fogas ett krav som gäller kabinbesättning i luftfartyg som omfattas av den nationella regleringen och för vilka de krav som uppställs inte tidigare fastställts i lag. För dem som ingår i kabinbesättningen i dessa luftfartyg krävs inte ett sådant giltigt kabinbesättningsintyg som avses i EU-lagstiftningen. Om en person i kabinbesättningen inte har och inte heller tidigare har haft ett kabinbesättningsintyg ska personen genomgå en säkerhetsutbildning som operatören har utarbetat och som Transport- och kommunikationsverket har godkänt. Till momentet fogas också ett omnämnande om att flygbesättningen också sköter säkerhetsuppgifterna i kabinen om det inte finns någon kabinbesättning.  

För närvarande är den Douglas DC3 som DC-yhdistys ry opererar det enda luftfartyg som omfattas av nationell lagstiftning och som har kabinbesättning. Man har redan tidigare kommit överens med föreningen om de krav på kabinbesättningen som nu fastställs i lag, så i praktiken har inte preciseringen av bestämmelsen någon inverkan på nuläget.  

211 § . Överföring av tillstånds- och registreringsuppgifter. I den andra meningen i 2 mom. i paragrafen ändras hänvisningen till yrkeskompetens till kompetens i allmänhet. Detta beror på att Transport- och kommunikationsverket utöver de prov som hänför sig till bedömningen av yrkeskompetens även ordnar till exempel teoriprov för privatflygare och sportflygare, och genomförandet av dem kan överföras som en assisterande uppgift till en utomstående aktör.  

243 a § . Anmälan om återkallande, ändring eller begränsning av certifikat, intyg eller medicinsk rapport för flygande personal. Enligt förslaget fogas till 31 kap. om administrativa påföljder och ändringssökande en ny paragraf om Transport- och kommunikationsverkets rätt att underrätta en lufttrafikoperatör om verket vidtagit sådana åtgärder som avses i 242 § för att återkalla, ändra, begränsa eller tillfälligt dra in ett flygcertifikat eller medicinskt intyg för en pilot eller för att återkalla, ändra eller begränsa ett kabinbesättningsintyg eller en medicinsk rapport för kabinbesättning. Verket kan lämna en sådan underrättelse också om verket annars anser att underrättelsen är nödvändig för att säkerställa flygsäkerheten. Transport- och kommunikationsverket ska enligt förslaget ha möjlighet att lämna en underrättelse om att det vidtagits åtgärder för att återkalla ett certifikat eller intyg om det enligt verkets bedömning är särskilt nödvändigt av säkerhetsskäl. Avsikten är inte att underrätta arbetsgivaren eller uppdragsgivaren om till exempel sedvanliga fall av återkallande eller tillfällig indragning av ett medicinskt intyg, om orsaken är någon annan än en sjukdom som medför omedelbar fara.  

Om verket får kännedom om att en pilot eller en medlem i kabinbesättningen till exempel misstänks skyldig till ett sådant brott eller en sådan förseelse eller som annars agerat på ett sådan sätt som ger anledning att misstänka personens förmåga att ha hand om sin uppgift på ett säkert sätt, är det viktigt för arbetsgivaren att känna till detta då arbetsgivaren beslutar om förordnande av personen till arbetsuppgifter. Av denna anledning ska Transport- och kommunikationsverket ha rätt att underrätta personens arbetsgivare eller en annan lufttrafikoperatör på vars uppdrag personen arbetar om avsikten att ingripa i personens certifikat eller medicinska intyg, om verket känner till vem som är arbetsgivare eller uppdragsgivare eller detta kan utredas. Bestämmelsen motsvarar det som föreskrivs i 87 § 3 mom. i lagen om transportservice för förare inom järnvägstrafiken, dock så att det inte är en skyldighet att underrätta utan en rätt att göra det. Dessutom ska Transport- och kommunikationsverket enligt förslaget ha möjlighet att underrätta om det slutliga beslutet genom vilket certifikatet eller intyget återkallats, ändrats eller begränsats samt om ett beslut genom vilket man frångår de tänkta åtgärderna och certifikatet förblivit i kraft oförändrat. 

245 § . Anmärkning eller varning. Enligt förslaget ändras 1 mom . så att Transport- och kommunikationsverket kan ge en anmärkning eller varning också till en annan som sköter uppgifter som påverkar flygsäkerheten än en sådan för vars uppgift det krävs ett tillstånd eller en anmälan. Sådana kan till exempel vara personer som arbetar med chefsuppgifter som hänför sig till flygsäkerheten. En anmärkning eller varning är en första åtgärd varefter man kan gå vidare och förbjuda eller begränsa verksamheten endast om anmärkningen eller varningen inte har lett till att de förfaranden som försämrar säkerheten har rättats till.  

249 § . Verksamhetsförbud i vissa fall. Ett nytt 6 mom. fogas till paragrafen med stöd av vilket Transport- och kommunikationsverket av säkerhetsskäl kan förbjuda eller begränsa tills vidare eller för viss tid också en sådan verksamhet som avses i 13 eller 14 kap. för vilken det enligt lagen om transportservice eller EU-lagstiftningen inte behövs tillstånd eller anmälan, eller att verka som ansvarsperson för organisationen. För till exempel ansvarspersonerna för anmälningspliktiga utbildningsorganisationer för flygande personal krävs enligt EU-lagstiftningen inte Transport- och kommunikationsverkets egentliga godkännande, utan organisationen utser dem till sin uppgift. I lagen om transportservice föreskrivs det i 13 kap. om tillståndspliktig flygverksamhet och i 14 kap. om behörigheter och utbildning för flygande personal. Till exempel sådant bruksflyg som avses i 127 § får man med stöd av 3 mom. bedriva utan tillstånd, om ett tillstånd inte behövs för att trygga säkerheten. Utifrån paragrafen behövs inte bruksflygtillstånd exempelvis för flygningar för bogsering av segelflygplan, flygningar för fallskärmshoppning eller flygningar för övervakning av skogsbränder när de genomförs i enlighet med Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter. Dessa utförs ofta av privatflygare och sportflygare i egenskap av privatpersoner, varvid det är möjligt att rikta administrativa påföljder mot personens certifikat. Om verksamheten däremot bedrivs av ett företag kan detta i egenskap av organisation enligt gällande lagstiftning inte åläggas en påföljd i form av en anmärkning, varning eller i sista hand ett verksamhetsförbud eller en begränsning av verksamheten. Verket ska enligt förslaget gå vidare till att förbjuda eller begränsa verksamheten endast om anmärkningen eller varningen inte har lett till att de förfaranden som försämrar säkerheten har rättats till.  

Om det i sådan verksamhet som avses ovan och för vilken tillstånd eller anmälan inte krävs, upprepade gånger eller allvarligt har brutits mot bestämmelserna i denna lag eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av den eller mot sådana bestämmelser i Europeiska unionens förordningar som gäller i denna lag reglerad verksamhet, eller om det finns grundad anledning att misstänka att verksamheten inte förmås bedrivas på ett säkert sätt, ska Transport- och kommunikationsverket ha möjlighet att förbjuda bedrivandet av verksamheten tills vidare eller för viss tid, eller begränsa den. På motsvarande sätt ska det vara möjligt att förbjuda en person att verka som ansvarsperson för en organisation som bedriver luftfartsrelaterad verksamhet även då det inte krävs något egentligt godkännande för uppgiften. 

6.3  Samarbetslagen

12 §.Ärenden som på grund av annan lagstiftning ska behandlas i dialog. Enligt 2 mom. i paragrafen är ärenden som på grund av annan lagstiftning ska behandlas i dialog enligt 8 § 6 punkten i samarbetslagen bland annat arbetsuppgifter där arbetsgivaren med stöd av 13 kap. 19 a § i lagen om sjöarbetsavtal utan grundad misstanke kan förplikta en arbetstagare att lämna utandningsprov. Det föreslås att det till punkten också fogas de arbetsuppgifter på grund av 170 a § i luftfartslagen där arbetsgivaren utan grundad misstanke kan förplikta en arbetstagare att lämna utandningsprov.  

9.1  Samband med andra propositioner

Samtidigt som denna proposition skrivs behandlar riksdagen en regeringsproposition med förslag till lag om ändring av samarbetslagen (RP 198/2024 rd). I den föreslås det ändringar i 12 §. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2025. Det finns inte kännedom om andra regeringspropositioner som direkt skulle påverka denna regeringsproposition. 

10.1  Överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter

Offentliga förvaltningsuppgifter kan enligt 124 § i grundlagen anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. Begreppet offentliga förvaltningsuppgifter används i grundlagen i en relativt vidsträckt bemärkelse, så att det omfattar uppgifter som hänför sig exempelvis till verkställigheten av lagar samt beslutsfattande om enskilda personers och sammanslutningars rättigheter, skyldigheter och förmåner. Bestämmelsen i 124 § i grundlagen inbegriper både överföring av uppgifter som för närvarande ankommer på myndigheterna och överföring av nya till förvaltningen hänförliga uppgifter på andra än myndigheter. RP 1/1998 rd, s. 179/II. 

Begreppet offentlig uppgift, som också omfattar offentliga förvaltningsuppgifter, har inom finländsk rätt oftast använts om en sådan i lagstiftningen angiven uppgift som uttryckligen anvisats en viss aktör och som är avsedd att utföras i ett allmänt intresse. Keravuori-Rusanen Marietta: Yksityinen julkisen vallan käyttäjänä. Valtiosääntöoikeudellinen tutkimus julkisen hallintotehtävän antamisesta muulle kuin viranomaiselle, Edita Publishing Ab, Helsingfors 2008, s. 139. 

Offentliga förvaltningsuppgifter är i första hand avsedda att skötas inom en myndighetsorganisation. Inom rättslitteraturen har begreppet offentlig förvaltningsuppgift kopplats till statens eller något annat offentligt samfunds lagstadgade skyldighet att vidta vissa åtgärder eller till det allmännas organiseringsansvar. Det har ansetts tillräckligt att uppgiften kan anses ha någon sorts koppling till verkställighet av lag eller till beslutsfattande som direkt gäller enskildas rättsliga ställning. Keravuori-Rusanen: s. 169–171. 

Som offentliga förvaltningsuppgifter har man också betraktat uppgifter som kompletterar myndighetsverksamhet och genom vilka mål för enskilda förvaltningsområden fullföljs, eller som annars inbegriper ett särskilt allmänt intresse. Det särskilda allmänna intresset kan ha samband med uppgiftens samhälleliga konsekvenser, såsom människors säkerhet. I rättslitteraturen nämns som exempel sådana informations- och upplysningsuppgifter som kompletterar säkerhetsmyndigheternas verksamhet. Keravuori-Rusanen: s. 169–172. Inte ens ett starkt allmänt intresse har nödvändigtvis ansetts vara ett tillräckligt argument för att en uppgift ska betraktas som en offentlig förvaltningsuppgift. De rättsliga följderna av att en uppgift eller åtgärd utförs har, i stället för uppgiftens rättsliga natur, allt oftare tillmätts en avgörande betydelse i grundlagsutskottets praxis. Keravuori-Rusanen: s. 180–181. 

I de föreslagna 46, 97 och 163 § i propositionen om ändring av luftfartslagen ingår bestämmelser om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. I propositionen föreslås det dock inte att nya offentliga förvaltningsuppgifter överförs till andra än myndigheter. Förhållandet mellan 46 och 97 § i propositionen och 124 § i grundlagen har bedömts tidigare i en regeringsproposition (RP 69/2015 rd). Förhållandet mellan 163 § i propositionen och 124 § i grundlagen har bedömts i samverkan med grundlagsutskottet (GrUU 27/2014 rd) i en regeringsproposition (RP 79/2014 rd). Utöver dessa innehåller 170 a § i propositionen bestämmelser vars förhållande till 124 § i grundlagen har ansetts vara nödvändigt att bedöma. 

Enligt 46 § i propositionen bemyndigas en av Transport- och kommunikationsverket för uppgiften godkänd organisation som utbildar teckengivare att bevilja godkännande för teckengivare. Bestämmelsens förhållande har bedömts tidigare i en regeringsproposition om ändring av luftfartslagen (RP 69/2015 rd). Att bevilja godkännande för teckengivare är att utöva offentlig makt. Det kan dock inte betraktas som betydande utövning av offentlig makt. RP 69/2015 rd, s. 14. Grundlagsutskottet har av hävd ansett att tryggandet av kraven på rättssäkerhet och god förvaltning i den bemärkelse som avses i 124 § i grundlagen förutsätter att de allmänna förvaltningslagarna iakttas när ärenden behandlas och att de som handlägger ärenden handlar under tjänsteansvar (GrUU 33/2004 rd, GrUU 46/2002 rd). Det har ändå inte ansetts att 124 § i grundlagen kräver att det uttryckligen hänvisas till de allmänna förvaltningslagarna, eftersom de allmänna förvaltningslagarna tillämpas med stöd av de i dem ingående bestämmelserna om tillämpningsområde, definition på myndighet eller enskildas skyldighet att ge språklig service också på enskilda när de utför ett offentligt förvaltningsuppdrag (GrUU 26/2017 rd, GrUU 45/2005 rd). Den reglering som avses i 46 § i propositionen äventyrar inte de grundläggande fri- och rättigheterna, rättsskyddet eller andra garantier för god förvaltning eftersom man kan begära omprövning och söka ändring i ett beslut om godkännande för teckengivare på det sätt som anges i 181 § i luftfartslagen. I uppgiften iakttas dessutom de allmänna förvaltningslagarna och den som sköter uppgiften omfattas av tjänsteansvar enligt 174 § i luftfartslagen.  

Även de uppgifter som överförs med stöd av 163 § omfattar fattande av skriftliga förvaltningsbeslut och utövning av offentlig makt. Genom propositionen föreskrivs att Transport- och kommunikationsverket kan överföra uppgifter i anknytning till den första certifieringen eller den fortlöpande tillsynen av personer eller organisationer till behöriga organ med iakttagande av vad som föreskrivs i EASA-förordningen och de förordningar som kommissionen antagit med stöd av den. Regleringen som gäller behörighetsvillkoren för behöriga organ följer av EASA-förordningen och de förordningar som kommissionen antagit med stöd av den. På samma sätt som i 46 § i propositionen kan omprövning av beslut som fattas med stöd av 163 § sökas på det sätt som avses i 181 § i luftfartslagen och de som sköter uppgifterna omfattas av det tjänsteansvar som avses i 174 § i luftfartslagen. 

Enligt 97 § i propositionen bemyndigas Transport- och kommunikationsverket att till en privat eller offentlig tjänsteleverantör genom avtal överföra sådana assisterande uppgifter som har anknytning till ordnandet av teoriprov och bildtolkningstest och övervakning av provprestationerna för säkerhetskontrollanter samt utfärdande av intyg. I uppgifterna ingår inte att fatta skriftliga förvaltningsbeslut eller utöva offentlig makt. Det är redan för närvarande möjligt att överföra uppgifter på andra än myndigheter med stöd av 211 § i lagen om transportservice. I propositionen finns en hänvisning till 210, 212, 213 och 215 § i lagen om transportservice och som ska tillämpas utöver de allmänna förvaltningslagarna. I dessa paragrafer ingår bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar, tillsynen över skötseln av en offentlig förvaltningsuppgift och behörighetsvillkor. 

Överföringen av de av Transport- och kommunikationsverkets uppgifter som avses i 46, 97 och 163 § på tjänsteleverantörer är ett ändamålsenligt sätt att genomföra dessa uppgifter. Transport- och kommunikationsverket besitter inte lämplig sakkunskap för att utföra uppgifterna och det är inte möjligt eller ändamålsenligt att verket till alla delar skaffar sig denna sakkunskap. De uppgifter som avses är noggrant avgränsade och på dem tillämpas de allmänna förvaltningslagarna för att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna och god förvaltning. 

Enligt 170 a § i propositionen föreskrivs i paragrafen om arbetsgivarens rätt att förplikta en arbetstagare som utför en uppgift ombord på ett luftfartyg eller en uppgift inom markorganisationen som påverkar flygsäkerheten att lämna ett utandningsprov för att utreda om arbetstagaren är alkoholpåverkad under arbetstiden när arbetstagaren utför en uppgift som påverkar flygsäkerheten. 

Grundlagsutskottet har inte i sin praxis när det gäller drogtestning (i fråga om narkotikatestning, se t.ex. GrUU 10/2004 rd, GrUU 60/2010 rd och i fråga om utandningsprov GrUU 1/2008 rd) betraktat drogtestning som offentliga förvaltningsuppgifter med avseende på 124 § i grundlagen. Bestämmelserna om utandningsprov i ett lagförslag som gällde kärnenergilagen bedömdes exempelvis inte utifrån 124 § i grundlagen, till skillnad från bestämmelserna om skyddsarrangemang, användning av maktmedel, beredskapsarrangemang och allmänna säkerhetsföreskrifter i samma lagförslag (GrUU 1/2008 rd). 

Begreppet offentlig förvaltningsuppgift hänger samman med en tanke om att uppgifter som i regel ska skötas av myndigheter överförs på privata aktörer. Utgångspunkten är en annan för de bestämmelser som föreslås i denna proposition. Avsikten är inte att komplettera myndigheternas uppgifter eller att ge arbetsgivarna uppgifter där de bistår myndigheterna, även om den föreslagna rätten att utföra utandningsprov på sätt och vis kan anses fylla samma funktion som de utandningsprov som en myndighet utför. 

Övervakningen av arbetskonditionen hos ett luftfartygs flygande personal och personer som utför uppgifter inom markorganisationen som påverkar flygsäkerheten ska inte betraktas som en uppgift som en myndighet har eller som kan jämställas med en sådan uppgift, även om också ett allmänt intresse kan ses ligga bakom övervakningen. Med stöd av EU-lagstiftningen om civil luftfart har skyldigheten att övervaka arbetskonditionen redan i nuläget ålagts arbetsgivaren och flygbolaget. 

Propositionen innehåller inget förslag om att ge arbetsgivarna i uppgift eller förplikta dem att utföra utandningsprov. Arbetsgivarna har en lagstadgad skyldighet att sörja för arbetarskyddet. Samtidigt har de ett behov av att i anslutning till enskilda intressen sörja för säkerheten inom verksamheten, för sin egendom och exempelvis för kraven i kundavtalen. Arbetsgivaren har det primära skadeståndsansvaret för skada som en arbetstagare i sitt arbete orsakat en utomstående. Arbetsgivarna är också till följd av avtal ansvariga gentemot sina avtalsparter, som i avtalsvillkoren ställer krav som hänför sig till säkerheten i verksamheten och till utandningsprov och vars egendom exempelvis transporteras i luftfartygen. Rätten att förplikta en arbetstagare att lämna ett utandningsprov utgör ett komplement till de metoder arbetsgivaren har att sköta dessa uppgifter. Denna rätt möjliggör ett faktabaserat stöd, det vill säga resultatet av ett utandningsprov, för åtgärder som arbetsgivaren överväger gentemot en arbetstagare. 

Även om grunderna för de föreslagna bestämmelserna, som begränsar arbetstagarnas grundläggande fri- och rättigheter, i stor utsträckning hänför sig till allmänna intressen, särskilt människors och miljöns säkerhet, är det för de privata arbetsgivarna emellertid också fråga om ett sådant behov att utföra utandningsprov som hänför sig till deras enskilda intressen och näringsverksamhet eftersom proven behövs för att de ska kunna ta sitt ansvar när det gäller att trygga säker fart. Det är också fråga om arbetsgivarens behov att övervaka personalens arbetskondition i arbetsuppgifter som är centrala med tanke på säkerheten inom den civila luftfarten, som även för närvarande omfattas av i lag föreskriven skyldighet att vara drogfria i arbetet för att säkerställa säkerheten inom den civila luftfarten. När någon är berusad i arbetet är det även annars fråga om brott mot en förpliktelse i anslutning till anställningsförhållandet. I propositionen föreslås det bestämmelser om arbetsgivarens rätt att övervaka att arbetstagarna inte bryter mot denna förpliktelse. 

Enligt förslaget ska arbetsgivarens privaträttsliga rätt att leda och övervaka arbetet utsträckas till att också gälla rätten att förplikta en arbetstagare att lämna utandningsprov. Med rätt att leda och övervaka arbetet avses arbetsgivarens rätt att bestämma om bland annat arbetssättet, arbetets art och omfattning samt tiden och platsen för arbetet. Från denna arbetsledningsrätt kan arbetsgivarens rätt att övervaka en arbetstagare härledas. Arbetsgivaren har utifrån sin rätt att leda och övervaka arbetet rätt att ge anvisningar om bruk av alkohol på arbetsplatsen och under arbetstid och om att avstå från sådant alkoholbruk. Utgångspunkten är att man inte har rätt att vara berusad i arbetet. Arbetsgivarna kan också med stöd av rätten att leda och övervaka arbetet bestämma om det under arbetstid och på arbetsplatsen ska vara tillåtet att använda eller vara påverkad av alkohol. En arbetsgivare har rätt och, i syfte att sörja för luftfartssäkerheten och arbetarskyddet, också en skyldighet att övervaka arbetstagarnas arbetskondition. Den lagstadgade rätten att leda och övervaka arbetet ska utövas på ett sätt som beaktar de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Påföljderna av att en arbetstagare vägrar att lämna utandningsprov eller är berusad under arbetstid ska bedömas arbetsrättsligt och har samband med anställningsförhållandet. Bestämmelsernas rättsverkningar för arbetstagarna har samband med anställningsförhållandet, även om bestämmelsernas säkerhetsfrämjande effekter också berör andra människor, egendom och miljön. 

När det gäller de bestämmelser som föreslås i 170 a § bedöms det på ovan anförda grunder inte vara fråga om en sådan offentlig förvaltningsuppgift som avses i 124 § i grundlagen. 

10.2  Myndighetens möjlighet att ingripa i luftfartsverksamhet som inte kräver tillstånd eller anmälan

10.3  Utandningsprov