1.1  Understöd för förbättring av bostadsförhållandena för grupper med särskilda behov

Staten stöder byggande, anskaffning och ombyggnad av bostäder till skäligt pris som hyrs ut på sociala grunder genom att betala räntestöd för lån som tagits för detta ändamål enligt bestämmelserna i lagen om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån (604/2001, nedan räntestödslagen). Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet (nedan ARA) beslutar om att godkänna lån som räntestödslån. Räntestöd betalas av statens bostadsfonds medel, och räntestödslånet är också alltid kopplat till statens fyllnadsborgen. Räntestödslånen har ersatt aravalånen som tidigare beviljades för samma ändamål. Aravalånen och det bostadsbestånd som finansierats med dem existerar dock fortfarande. 

Boendet för grupper som behöver särskilt stöd främjas förutom med räntestödslån också med investeringsunderstöd som beviljas av statens bostadsfonds medel. ARA beviljar dessa understöd för byggande, anskaffning och ombyggnad av bostäder avsedda för grupper med särskilda behov i enlighet med bestämmelserna i lagen om understöd för förbättring av bostadsförhållandena för grupper med särskilda behov (1281/2004, nedan investeringsunderstödslagen). Med grupper med särskilda behov avses här närmast äldre personer med försämrat allmäntillstånd eller minnessjukdomar, personer med funktionsnedsättning, bostadslösa, rehabiliteringsklienter inom missbrukarvården, klienter inom psykiatrisk rehabilitering, studerande, unga och flyktingar. Investeringsunderstöd kan beviljas för bostadsprojekt endast om det lån som tagits för projektet har godkänts som räntestödslån enligt räntestödslagen. Därmed gäller alla begränsningar i 2 kap. i räntestödslagen i fråga om användning och överlåtelse av bostäder, såsom att välja hyresgäst på sociala grunder och att bestämma de hyror som tas ut hos hyresgästerna enligt självkostnadsprincipen, också bostäder som finansieras med investeringsunderstöd. 

Enligt 2 § i investeringsunderstödslagen är syftet med understöden att öka utbudet på hyresbostäder med skäliga boendekostnader som lämpar sig för boendebehoven hos personer som tillhör grupper med särskilda behov och att därigenom förbättra bostadsförhållandena för dem. Det huvudsakliga syftet med understödssystemet är att kompensera de särskilda investeringskostnader som orsakas av att de gemensamma utrymmena och serviceutrymmena som behövs i bostäder för grupper med särskilda behov ska vara större än normalt och av att det i bostäderna behövs andra speciallösningar i fråga om utrymmen och utrustning. Understöd anvisas bara för investeringskostnader som orsakas av byggande, anskaffning eller ombyggnad av bostäder, och det beviljas överhuvudtaget inte för produktion av de tjänster, såsom omsorgs- och vårdtjänster, som erbjuds till exempel i servicehus för äldre personer och personer med funktionsnedsättning. Enligt 6 § i investeringsunderstödslagen är en förutsättning för beviljandet av understöd att den kommun där bostadsobjektet finns förordar att understöd beviljas. 

I 3 och 8 § i investeringsunderstödslagen har understöden delats in enligt storlek i fyra olika stödklasser: i den första stödklassen är maximibeloppet för understödet 10 procent av de godtagbara bygg-, anskaffnings- och ombyggnadskostnaderna för projektet, i den andra stödklassen 25 procent, i den tredje stödklassen 40 procent och i den fjärde stödklassen 50 procent. Understödets storlek har graderats enligt behoven hos respektive målgrupp. I den första stödklassen har de boende dåliga bostadsförhållanden och exceptionellt låg inkomstnivå, i den andra stödklassen är de boende beroende av mer stödtjänster än normalt i sitt boende och i den tredje stödklassen kräver ordnandet av bostadsförhållandena att det i bostadshuset eller bostaden utöver stödtjänster också finns speciallösningar i betydande mån i fråga om utrymmen och utrustning. I den fjärde stödklassen är en förutsättning dessutom att de boende har drabbats av långvarig bostadslöshet på grund av missbruksproblem, psykiska problem eller motsvarande problem eller att det behövs exceptionellt krävande eller dyra lösningar i fråga om utrymmen och utrustning i bostadshuset eller bostaden på grund av de boendes utvecklingsstörning. Understödets storlek prövas alltid från fall till fall, och vid prövningen beaktas omfattningen av och kostnaderna för det objekt som ska understödas, hyrans skälighet och hyresbetalningsförmågan hos dem som hör till gruppen med särskilda behov. Avsikten är att bevilja understöd enligt den högsta understödsprocenten som lagen tillåter endast då det inte på något annat sätt är möjligt att hålla de beräknade boendekostnaderna på en skälig nivå. 

Med understöd enligt den andra, tredje och fjärde stödklassen finansieras olika typer av bostadsobjekt för serviceboende och stödboende. Enligt 21 § i socialvårdslagen (1301/2014) kan boendeservice ordnas i form av stödboende, serviceboende och serviceboende med heldygnsomsorg. Serviceboende ordnas i servicehus, grupphem och bostadsgrupper. Den boende har en egen bostad som motsvarar hans eller hennes behov eller åtminstone ett eget rum och eget badrum exempelvis i grupphem för äldre personer med minnessjukdomar. En stödbostad som erbjuder stödboende är en enskild hyresbostad som kan finnas i närheten av ett servicecenter eller vara en del av en bostadsgrupp. För tydlighetens skull används i denna proposition den gemensamma benämningen servicehus för alla dessa olika former av serviceboende och stödboende. 

Investeringsunderstöd kan beviljas kommuner och andra offentliga samfund, bostadssamfund som ARA har angett som allmännyttiga samt aktiebolag eller bostadsaktiebolag i vilka dessa har bestämmande inflytande. Om det är fråga om bostäder enligt andra, tredje eller fjärde stödklassen, kan understöd beviljas endast sådana privata aktörer som bedöms kunna producera och driva bostäder avsedda för grupper med särskilda behov. 

Bostäder i fråga om vilka investeringsunderstöd har beviljats för byggande, anskaffning eller ombyggnad ska enligt 11 § i investeringsunderstödslagen användas som hyresbostäder för personer som tillhör den grupp med särskilda behov som angetts vid beviljandet i 20 år efter det att den första understödsposten har betalats. Om det är nödvändigt för att bevara en tillräckligt mångsidig boendestruktur, kan understödstagaren i stället för de bostäder som finansierats med understödet anvisa en del av bostäderna i sitt övriga hyresbostadsbestånd på orten, dock så att lika många bostäder som understödet beviljats för i minst 20 års tid står till förfogande för personer som hör till gruppen med särskilda behov. Det ska då finnas en plan för användningen av bostäderna som ska vara godkänd av ARA. ARA kan också på ansökan och på de villkor den bestämmer bevilja befrielse från den användningsbegränsning som hänför sig till understödet, om de som tillhör den angivna gruppen med särskilda behov inte längre behöver bostad på orten eller om befrielse är befogad av andra särskilda skäl.  

Därtill förorsakar bestämmelserna om räntestödslån i 12 och 17 § i räntestödslagen att de bostäder som finansieras med investeringsunderstöd i regel ska användas som sociala hyresbostäder i 40 år. I fråga om ombyggnadslån är begränsningstiden 30 år. Kommunen kan av särskilda skäl bevilja tillstånd att använda en bostad för något annat ändamål än boende, när tillståndet gäller ett litet antal bostäder. Tillstånd kan beviljas oberoende av den återstående lägenhetsytan i bostäderna i byggnaden eller byggnadskomplexet. Kommunen ska innan användningsändamålet ändras göra anmälan om tillståndet till ARA, som kan bestämma att betalningen av räntestöd för en så stor del av räntestödslånet som motsvarar den bostad som avses i tillståndet ska inställas. Betalningen av räntestöd får inte inställas om bostadsutrymmen ändras till gemensamma utrymmen för de boende eller om de börjar användas för något annat ändamål som förbättrar boendeförhållandena. Med stöd av 18 § i räntestödslagen kan ARA på ansökan och på villkor som den bestämmer helt eller delvis bevilja befrielse från begränsningarna enligt räntestödslagen, om detta gör att bostadsmarknaden i området fungerar bättre, förhindrar att bostäder står underutnyttjade samt förebygger de ekonomiska förluster detta kan orsaka eller av andra särskilda skäl. Ett villkor är att den andel av räntestödslånet som motsvarar den bostad eller det hus som befrias från begränsningarna återbetalas eller att den som beviljat lånet befriar staten från det borgensansvar som gäller denna andel. 

Riksdagen beslutar årligen i samband med statsbudgeten om storleken av den fullmakt att bevilja understöd som gäller investeringsunderstöd. År 2016 är fullmakten att bevilja understöd 110 miljoner euro per år och i budgetpropositionen för 2017 föreslås det att fullmakten ska vara 130 miljoner euro. Fullmakterna har årligen använts i sin helhet, och vid val av projekt som ska understödas har prioriterats bostadsobjekt avsedda för långtidsbostadslösa, personer med utvecklingsstörning, klienter inom psykiatrisk rehabilitering samt äldre personer med minnessjukdomar. Merparten av understöden har riktats till nyproduktion. År 2015 var den andel av understödet som gick till nyproduktion upp till 87,7 procent och den andel som gick till ombyggnad 11,7 procent. Det söks sällan understöd för anskaffning av bostäder. Av de understöd som beviljades i fjol gick närmare hälften, alltså 53,7 miljoner euro, till bostäder för äldre personer med minnessjukdomar (1 301 bostäder), 19,6 miljoner euro till bostäder för personer med utvecklingsstörning (270 bostäder) och 16,4 miljoner euro till bostäder för äldre personer med försämrat allmäntillstånd (402 bostäder). Studentbostäder understöddes med 14,1 miljoner euro (1 835 bostäder), bostäder för långtidsbostadslösa med 6,0 miljoner euro (140 bostäder) och andra grupper med särskilda behov med 9,2 miljoner euro (316 bostäder). 

Vid beviljandet av investeringsunderstöd har ARA tillämpat investeringsunderstödslagen så att understöd endast har kunnat beviljas för sådana serviceutrymmen i servicehus som har dimensionerats enligt behoven hos dem som bor i huset. I de servicehus som beviljas understöd får dock också finnas sådana utrymmen som inte bara kan användas av dem som bor i huset utan också av andra invånare i området. Det kan till exempel vara fråga om utrymmen som används för måltider, motion, vård och hobbyverksamhet. Enligt ARA:s tillämpningspraxis får utomstående personer aldrig utgöra ett hinder för de personer som bor i huset när det gäller användningen av serviceutrymmena. Finansierings- och driftskostnaderna för utrymmena kan ingå i den hyra som tas ut hos hyresgästerna enligt självkostnadsprincipen i enlighet med 13 § i räntestödslagen. Däremot ska till exempel kostnaderna för tillredning och servering av mat täckas med intäkterna av maten eller med andra intäkter än de som fås av de statsfinansierade bostäderna. Den avgift som tas ut hos utomstående personer för måltider och för övrig användning av utrymmena får inte vara lägre än den avgift som tas ut hos de personer som bor i huset, utan avgiften ska täcka alla de kostnader som orsakas av att utrymmena används av utomstående. De avgifter som tas ut hos utomstående ska i bokföringen hållas åtskilda från de avgifter som tas ut hos de boende, och intäkterna ska användas till att sänka de boendes hyror. Om utrymmena har hyrts ut till en utomstående aktör och det tas ut en högre hyra än självkostnadshyran för dem, ska överskottet beaktas som en faktor som sänker den hyra som tas ut hos de som bor i huset. Intäkterna av den service som erbjuds i utrymmena tillhör företagaren. 

Det är också möjligt att det utan statligt stöd, till exempel med kommunal finansiering, byggs serviceutrymmen som tjänar andra invånare i området i ett servicehus som har beviljats investeringsunderstöd. När man granskar de hittills anlagda servicehus för vilka investeringsunderstöd har beviljats, och i vilka det finns serviceutrymmen som har finansierats med investeringsunderstöd eller på något annat sätt, fungerar servicehusen i regel väl om kommunen har förbundit sig till verksamheten. Om kommunen däremot inte har förbundit sig till verksamheten lider husen ofta av lönsamhetsproblem av olika grad. 

Boendet för äldre som behöver stöd kan också ordnas i familjevårdsbyar. Byarna är avsedda för äldre som inte klarar sig hemma på egen hand, men som ännu inte är i behov av serviceboende med heldygnsomsorg. I en familjevårdsby finns flera familjehem där det tillsammans med en familjevårdare bor några äldre personer som har ett eget rum och eget badrum. En familjevårdsby kan beviljas investeringsunderstöd som är avsett för stödboende. Familjevårdarens bostad behandlas som en arbetsbostad som kan beviljas statens räntestöd men inte investeringsunderstöd. I en familjevårdsby kan också finnas sådana gemensamma utrymmen som andra äldre i området får använda. 

1.2  Hyresavtal som gäller bostäder avsedda för grupper med särskilda behov

Hyresbostäder som finansierats med räntestödslån eller med tidigare beviljade aravalån omfattas av de användnings- och överlåtelsebegränsningar som föreskrivs i räntestödslagen och aravabegränsningslagen (1190/1993). Bostäderna ska användas som hyresbostäder under den begränsningstid som föreskrivs i lagarna. Enligt bestämmelserna i 11 § 2 mom. i räntestödslagen och i 4 § 2 mom. i aravabegränsningslagen får en bostadslägenhet användas för boende också utan ett sådant hyresavtal som avses i lagen om hyra av bostadslägenhet (481/1995) när det gäller personer som behöver särskild vård och omsorg. Eftersom investeringsunderstöd för grupper med särskilda behov endast beviljas tillsammans med ett räntestödslån, gäller bestämmelserna i fråga också bostadsobjekt avsedda för grupper med särskilda behov. Den nämnda bestämmelsen har ända från början ingått i aravabegränsningslagen. I förarbetet till lagen (RP 177/1993 rd) har bestämmelsen motiverats med att också personer som inte längre förstår innebörden av ett hyresavtal ska kunna bo i hemliknande förhållanden, och undantaget kan komma i fråga exempelvis när det gäller grupphem för personer som lider av minnessjukdomar. Bestämmelsen fogades till räntestödslagen genom lag 84/2003, och enligt förarbetet till lagen (RP 232/2002 rd) har avsikten varit att göra det möjligt att bevilja lån till grupphem för personer som lider av minnessjukdomar och till andra motsvarande inrättningar. 

Denna ovan beskrivna möjlighet till undantag från hyresavtal har i praktiken lett till att man i många servicehus som finansierats med statligt stöd nödvändigtvis inte har ingått hyresavtal med de boende, utan saken har skötts genom olika serviceavtal. Situationen varierar kraftigt mellan olika servicehus, vilket försätter dem som bor i husen i en sinsemellan ojämlik ställning. Avsaknaden av hyresavtal kan leda till oönskade situationer för de boende, eftersom de inte har tillgång till de rättigheter som tillkommer hyresgäster enligt lagen om hyra av bostadslägenhet. De boendes situation har dessutom försvårats av att det inte finns någon sådan lagstiftning om de klientavgifter som tas ut i servicehus som skulle ange hurdana och hur stora avgifter som kan tas ut hos de boende för den vård och omsorg som de behöver. Denna brist har kunnat leda till att oskäligt höga klientavgifter tagits ut vid vissa objekt. Avsikten är att inleda en total översyn av lagstiftningen om klientavgifterna inom social- och hälsovården vid social- och hälsovårdsministeriet våren 2017, och i samband med detta ska också eventuella behov att ändra lagstiftningen om klientavgifterna för serviceboende bedömas. 

2.1  Understöd för serviceutrymmen som dimensionerats för utomstående

Det föreslås att 4 § i investeringsunderstödslagen ändras så att understöd i fortsättningen även kan beviljas för byggande, anskaffning eller ombyggnad av sådana serviceutrymmen som finns i servicehus för äldre och som har dimensionerats så att de tjänar förutom dem som bor i huset också andra äldre i området. Det kan till exempel vara fråga om utrymmen som används för måltider, motion, vård och hobbyverksamhet. På grund av karaktären av dessa utrymmen är det ändamålsenligt att placera dem uttryckligen i anslutning till servicehus för äldre. Detta föreslogs första gången redan 2011 i en rapport från en arbetsgrupp som tillsattes av miljöministeriet (Riktlinjer för den offentliga finansieringen av serviceboende, miljöministeriets rapporter 1/2011), i vilken finansieringen av serviceboende utreddes. Ändringen bidrar till att förbättra verkningsfullheten för användningen av serviceutrymmen som finansieras med investeringsunderstöd, stödja äldre personers välbefinnande och deras möjligheter att bo hemma, främja uppkomsten av serviceområden och servicekvarter för äldre och stödja genomförandet av kommunernas servicestrategier.  

Av särskilda skäl kan understöd beviljas för sådana serviceutrymmen som dimensionerats för utomstående också i bostadsobjekt som är avsedda för andra grupper med särskilda behov. Föremål för understöd kan vara exempelvis byggande, anskaffning eller ombyggnad av stödpunkter avsedda för de personer med utvecklingsstörning eller de klienter inom psykiatrisk rehabilitering som bor i samma område. I utredningar som gjorts under de senaste åren (till exempel Drömmen om en egen bostad och stöd för självständigt boende – boendelösningar för klienter inom psykiatrisk rehabilitering och utvecklandet av dessa, miljöministeriets rapporter 24/2014 och Mot ett individuellt och mångsidigt boende – bedömning av boendeprogrammet för personer med utvecklingsstörning när det gäller de olika boendelösningarna, miljöministeriets rapporter 18/2016) har man riktat uppmärksamheten på personer med utvecklingsstörning och klienter inom psykiatrisk rehabilitering samt deras boende huvudsakligen i vanliga bostäder och det individuella och flexibla stöd som personerna får antingen i hemmet eller på utomstående stödpunkter.  

I fortsättningen kan investeringsunderstöd beviljas för byggande av serviceutrymmen som dimensioneras för utomstående som en del av ett nytt servicehus eller i anslutning till ett befintligt servicehus i samband med ombyggnaden av huset. Understöd beviljas bara för sådana serviceutrymmen som är måttligt dimensionerade och som det finns ett betydande och långvarigt behov av i området. Även för närvarande kan understöd beviljas bara för sådana projekt som förordas av den kommun där bostadsobjektet finns. Till en ansökan om understöd för ett serviceutrymme som finns i ett servicehus och som dimensioneras för utomstående ska inte bara fogas en plan för serviceutrymmet, utan också en plan för hurdana tjänster man avser erbjuda där samt en så noggrann uppskattning som möjligt av behovet av utrymmet, dess kommande besökarantal och projektets ekonomiska lönsamhet både på kort och på lång sikt. Eftersom den kommun där objektet finns har mest kunskap om områdets utveckling, ska kommunen vara med och göra den ovannämnda behovskalkylen både när det är fråga om ett kommunalt ägt bolag eller någon annan aktör som ansöker om understöd. 

De utrymmen för vilka understöd beviljas ska tjäna såväl de boendes som de utomståendes behov. Understöd ska inte beviljas för sådana utrymmen som de som bor i huset själva inte behöver och som enbart tjänar utomstående personer. Det är inte ändamålsenligt att bevilja understöd för sådana utrymmen, och det finns en betydande risk för att utrymmena inte är lönsamma om de endast används av utomstående. 

Med investeringssunderstödet täcks för närvarande en viss procentandel av de godtagbara bygg-, anskaffnings- och ombyggnadskostnaderna för servicehuset. Därför är det motiverat att understödet också i fråga om serviceutrymmen som är större än de boende behöver täcker bara en viss andel av de bygg-, anskaffnings- och ombyggnadskostnader som utrymmena orsakar. Den högsta understödsprocenten enligt lagen är i regel densamma för hela objektet, alltså såväl för bostäderna i objektet som för de för utomstående avsedda utrymmena som finns där. ARA bestämmer dock alltid understödets storlek från fall till fall och specifikt för varje objekt, och understödet kan även variera inom ett och samma objekt. Detta innebär att ett understöd som riktas till serviceutrymmen kan vara mindre än ett understöd som riktas till bostäder som finns i samma byggnad. 

I 11 § i investeringsunderstödslagen ska det föreskrivas att om de serviceutrymmen som finns i ett servicehus är avsedda även för andra personer än bara för dem som bor i huset, ska en viss tillräckligt stor andel av serviceutrymmena och de tjänster som erbjuds där alltid reserveras för de boendes behov. Finansierings-, underhålls- och driftskostnaderna för utrymmena får ingå i den hyra som tas ut hos de boende endast till den del utrymmena är reserverade för de boende. Över inkomster och utgifter som orsakas av utrymmen som är avsedda att användas av andra än dem som bor i huset ska föras en skild bokföring. För användningen av de serviceutrymmen som är avsedda för utomstående och för de tjänster som produceras i utrymmena ska det hos utomstående kunder tas ut lika stora avgifter som det tas ut för motsvarande utrymmen och tjänster i samma område. Om den som äger servicehuset inte själv är verksam som tjänsteproducent i utrymmena, ska ägaren på ett öppet och icke-diskriminerande sätt konkurrensutsätta det företag eller den organisation som bedriver sin verksamhet i utrymmena. Hos den aktör som vunnit anbudsförfarandet ska det tas ut en marknadsmässig hyra för användningen av utrymmena. På detta sätt säkerställs konkurrensneutralitet. Om de serviceutrymmen som är avsedda för utomstående används på ett ändamålsenligt sätt, kan finansierings-, underhålls- och driftskostnaderna för dessa utrymmen täckas med medel som fås av de utomstående. Detta blir problematiskt endast i det fall att utrymmena står underutnyttjade och de avgifter som tas ut hos de utomstående eller övriga intäkter inte räcker till för att täcka de kostnader som utrymmena orsakar. Då ska den som äger huset stå för kostnaderna. Också den kommun där bostadsobjektet finns kan, om den så vill, förbinda sig att vara med och trygga en effektiv användning av utrymmena och täcka kostnaderna i det fall att utrymmena står underutnyttjade. 

2.2  Ändring av grunderna för beviljande och användning av investeringsunderstöd

Det föreslås också att investeringsunderstödslagen ändras så att fastställandet av understödets storlek förenklas på det sätt som presenteras i en utredning som miljöministeriet låtit göra och som färdigställts våren 2014 (Funktionsperspektiv på systemet med investeringsunderstöd för grupper med särskilda behov, miljöministeriets rapporter 14/2014) och i en rapport av en av miljöministeriet tillsatt projektgrupp som leddes av kanslichef Hannele Pokka (Stöd- och skattesystem för boende och deras verkningsfullhet, miljöministeriets rapporter 4/2015). Enligt förslaget ska 3 § i lagen ändras så att fastställandet av understödsprocenten i regel sker på basis av de särskilda utrymmes- eller utrustningslösningar som behövs i bostäderna och på basis av skäliga boendekostnader. Således fastställs i fortsättningen inte ett visst understöd för bostadsobjekt avsedda för vissa persongrupper, alltså för långtidsbostadslösa eller personer med utvecklingsstörning, utan understödets storlek bestäms från fall till fall på basis av respektive objekt. Till övriga delar förblir principerna för fastställandet av understödets storlek oförändrade, vilket innebär att ARA också i fortsättningen när den bestämmer understödets storlek ska beakta objektets omfattning och kostnader, hyrans skälighet samt hyresbetalningsförmågan hos dem som hör till gruppen med särskilda behov. Understöd enligt första stödklassen, alltså understöd till högst 10 procent, kan fortfarande beviljas för exempelvis bostäder avsedda för studerande och unga trots att det i dessa bostadsobjekt i regel inte behövs särskilda utrymmes- eller utrustningslösningar. 

Också de bestämmelser i 11 § i investeringsunderstödslagen som gäller användningen av bostäder som finansierats med understödet ska förenklas och göras mer flexibla. ARA kan på ansökan bevilja understödstagaren tillstånd att använda bostäderna också för andra än den grupp med särskilda behov som anges i stödbeslutet, om det hindrar att bostäderna står underutnyttjade eller om det finns något annat särskilt skäl för detta. ARA kan ställa de villkor som den anser vara behövliga för beviljandet av tillstånd. Den nya bestämmelsen är mer flexibel än den gällande, eftersom det inte är en förutsättning för tillståndet att bostadsgruppen inte längre har behov av bostäder på orten, utan det är möjligt att bevilja tillstånd till exempel när bostäderna står underutnyttjade. Inget tillstånd behövs om det bara är fråga om ett litet antal bostäder och en tillfällig ändring, utan en anmälan till ARA räcker. På detta sätt minskar antalet tillståndsansökningar när det gäller fall där fördelningen av understödet är av mindre betydelse. Samtidigt slopas bestämmelsen om att understödstagaren kan anvisa en grupp med särskilda behov även andra bostäder än sådana som finansierats med understöd, om det är motiverat med tanke på boendestrukturen i bostäderna och ARA godkänner förfarandet. Det finns numera inget behov av en sådan bestämmelse eftersom målet är att boendet för grupper med särskilda behov ordnas i så vanliga hyresbostäder som möjligt, och detta arrangemang avgör inte i hurdant bruk de understödda bostäderna tas när de grupper som tidigare bott i dem har överförts till andra bostäder. Om de bostäder som beviljats understöd står underutnyttjade i omfattande utsträckning och i en längre tid, kan ARA bevilja understödstagaren delvis eller helt och hållet befrielse från de användnings- och överlåtelsebegränsningar som gäller bostäder eller kommunen kan bevilja tillstånd att använda bostäderna för något annat ändamål än boende enligt 12 och 18 § i räntestödslagen. 

2.3  Krav på hyresavtal också i fråga om bostäder för grupper med särskilda behov

Det föreslås att 11 § i räntestödslagen och 4 § i aravabegränsningslagen ändras så att det ska bli möjligt att bo i bostäder som finansierats med statens räntestöd eller med aravalån utan ett hyresavtal enligt lagen om hyra av bostadslägenhet endast om det är fråga om kortvarigt boende för en person som behöver särskild vård och omsorg. Detta innebär att boendet i statsstödda bostäder huvudsakligen ska basera sig på hyresavtal också när det gäller äldre personer, personer med funktionsnedsättning och andra personer som behöver särskild vård och omsorg. Genom denna ändring säkerställer man att de som bor i servicehus och i andra bostäder avsedda för grupper med särskilda behov har tillgång till samma rättigheter enligt lagen om hyra av bostadslägenhet som andra hyresgäster. Därtill leder kravet på att ingå hyresavtal till att hyror och serviceavgifter tydligare kan skiljas från varandra i servicehus. 

Hyresavtal ska inte heller i fortsättningen krävas om det är fråga om kortvarigt boende av intervalltyp för en person som behöver särskild vård och omsorg. Det är nödvändigtvis inte ändamålsenligt att ingå hyresavtal för bara en mycket kort tid, och således ska detta inte krävas i den föreslagna bestämmelsen. I vissa servicehus som finansierats av staten finns det några bostäder avsedda för intervallboende. Intervallboende i statsstödda servicebostäder är ändå alltid ett undantag som kräver ett uttryckligt godkännande av ARA. 

3.1  Ekonomiska konsekvenser

3.2  Konsekvenser för myndigheterna

Propositionen har inga betydande konsekvenser för myndigheternas verksamhet. ARA kommer att ta de ändringar som föreslås i investeringsunderstödslagen i beaktande som en del av den normala behandlingsprocessen för understöd. 

De utrymmen i anslutning till servicehus som används för måltider, motion, vård och hobbyverksamhet och som har dimensionerats enligt utomståendes behov tjänar hela närområdet. För att man ska kunna försäkra sig om att det finns behov av serviceutrymmena även på lång sikt, ska den kommun där bostadsobjektet finns vara med och göra behovskalkylen som en del av det utlåtande till ARA som gäller ändamålsenligheten med understödet. Det är motiverat att kommunen deltar, eftersom kommunen ansvarar för utvecklingen av markanvändningen, boendet och trafiken i området samt för de närtjänster som ordnas i området. Utrymmen som tjänar utomstående och främjar välbefinnandet hos grupper med särskilda behov och deras möjligheter att bo hemma gynnar hela kommunen. Därför är det motiverat att kommunen i mån av möjlighet förbinder sig till det understödda servicehusprojektet, i vissa fall även när projektet genomförs av en från kommunen separat aktör, och är med och trygga en effektiv användning av serviceutrymmena och täcka de eventuella kostnaderna för att utrymmena står underutnyttjade. Avsikten är inte att den risk som en privat fastighetsplacerare eller serviceproducent ska stå för överförs till kommunen, utan det är alltid i första hand ägaren av servicehuset som ska stå för risken. De användnings- och överlåtelsebegränsningar som gäller understödda servicehus och de serviceutrymmen som finns i anslutning till dem kan dock vara upp till 40 år, och därför kan det vara svårt för privata aktörer att bedöma riskerna och förutse hur området utvecklas. Kommunen har ett starkt intresse att bevara områdets livskraft även på lång sikt, och därför kan det anses naturligt att kommunen förbinder sig till det understödda servicehuset och till dess serviceutrymmens funktion. 

Den landskapsreform och reform av servicestrukturen inom social- och hälsovården som har inletts av regeringen kommer att påverka exempelvis arbetsfördelningen mellan kommunerna och landskapen när det gäller ordnandet av boendeservice för grupper med särskilda behov. De konsekvenser reformen har för systemet med investeringsunderstöd beaktas i utvecklingen av understödssystemet i takt med att reformen framskrider. 

3.3  Samhälleliga konsekvenser

Genom att bevilja investeringsunderstöd för sådana serviceutrymmen som finns i servicehus för äldre och som inte bara har dimensionerats för dem som bor i huset utan också för andra äldre i området, främjar man äldre personers välbefinnande och deras möjligheter att bo hemma samt uppkomsten av serviceområden och servicekvarter för äldre. När staten genom investeringsunderstöd deltar i finansieringen av serviceutrymmen som tjänar hela området ökar också kommuners och privata aktörers vilja att låta bygga sådana utrymmen. Ett serviceområde för äldre erbjuder de äldre som bor i närområdet verksamhet som främjar deras funktionsförmåga, välbefinnande och hälsa. I serviceområdet kan finnas privatbostäder, seniorhus, boendegemenskaper samt grupphem som erbjuder vård och omsorg dygnet runt. I området erbjuds sådana tjänster som utgör ett mellanting mellan hemvård och vård dygnet runt, exempelvis dagverksamhet och korttidsvård, som stöder funktionsförmågan, välbefinnandet och hälsan hos de äldre personer som bor hemma och vårdar en anhörig. I ett servicekvarter ingår olika boendeformer, såsom serviceboende, kollektivboende och självständigt seniorboende. Också serviceutrymmen avsedda för andra grupper med särskilda behov än äldre personer, till exempel stödpunkter för de personer med utvecklingsstörning eller de klienter inom psykiatrisk rehabilitering som bor i samma område, främjar på motsvarande sätt boendet för dessa personer, huvudsakligen i vanliga bostäder, och stöder deras integrering i det omgivande samhället. 

Genom att förenkla bestämmelsen om investeringsunderstödets storlek styr man förfarandet för beviljandet av understöd så att understödets storlek huvudsakligen bara baserar sig på de utrymmes- eller utrustningslösningar som krävs i byggnaderna och bostäderna samt på skäliga boendekostnader. Med tanke på understödssystemets funktion och likabehandlingen av olika grupper med särskilda behov är det motiverat att slopa de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka en viss högsta understödsprocent har fastställts för bostadsobjekt avsedda för en viss persongrupp. Genom att ändra bestämmelserna om användningen av bostäder som beviljats understöd så att ARA på ansökan kan bevilja understödstagaren tillstånd att använda bostäderna också för andra än den grupp med särskilda behov som anges i stödbeslutet kan man mer flexibelt förhindra till exempel underutnyttjandet av bostäder samt de kostnader det medför för ägarna och de risker det medför för staten. När de som äger bostadsobjekt har bättre möjligheter än för närvarande att förhindra de kostnader som orsakas av att bostäderna står underutnyttjade, kan det bidra till att öka olika aktörers intresse för att låta bygga statsstödda bostäder för grupper med särskilda behov. 

Genom att kräva att ett hyresavtal ingås också med de personer som bor i servicehus säkerställer man att också dessa personer har tillgång till samma rättigheter enligt lagen om hyra av bostadslägenhet som andra hyresgäster. Om en person inte är i stånd att ingå ett hyresavtal, kan personens intressebevakare eller vårdnadshavare eller en annan laglig företrädare ingå avtalet. Förslaget gäller endast statsstödda hyresbostäder, så det påverkar inte den avtalspraxis som följs i fritt finansierade servicehus och bostäder.