1.1  Lagstiftning och praxis

Lagen om främjande av västförädlingsverksamheten (896/1977) stiftades 1977. Lagen har ändrats sju gånger, varav tre har gällt höjning av avgiften. Syftet med lagen var att effektivisera växtförädlingsarbetet genom att samla in en växtförädlingsavgift till staten för utsädesvara som säljs. Ett belopp som motsvarar de influtna avgifterna ska på ansökan bokföras som intäkt tillbaka till sortförädlarna i form av stöd. Lagen tillämpas på stråsädes- och baljväxter, vall- och grönyteväxter, olje- och spånadsväxter och potatis. År 1988 utvidgades tillämpningsområdet till trädgårdsväxter. Lagen om främjande av växtförädlingsverksamheten ändrades (1321/1993) vid ikraftträdande av lagen om växtförädlarrätt (789/1992) år 1994 så att växtförädlaravgift inte behöver betalas för sådan frövara av en växtsort till vilken sortförädlaren har fått växtförädlarrätt. Då föreslogs det (RP 203/1999) att lagen om främjande av växtförädlingsverksamheten inte upphävs, utan förblir i kraft tills vidare, eftersom finansiering för växtförädling från växtförädlingsavgifterna för gamla sorter kommer att flyta in under en lång tid framöver.  

Enligt lagen ska det i statsbudgeten för främjande av växtförädlingsverksamheten årligen tas in ett anslag som ska motsvara minst det belopp som under året i fråga beräknas inflyta i växtförädlingsavgifter som med stöd denna lag betalas för frövara. Av anslaget betalas till växtförädlare i växtförädlingsstöd ett belopp som motsvarar beloppet av de avgifter som tagits ut för de växtsorter som förädlaren utvecklat. Avsikten har varit att stödja andra växtförädlare än de förädlingsanläggningar som staten äger eller som får statligt stöd. Växtförädlingsstöd betalas också till utländska växtförädlare. Enligt lagen kan överskottet från det anslag som bokförts som intäkt för förädlarna användas till främjande av den inhemska växtförädlingsverksamheten och till forskning i anslutning därtill. Jord- och skogsbruksministeriet kan dessutom besluta att avgift som tagits ut för en inhemsk sort får användas till arrangemang som stöder marknadsföringen av sorten, om detta ska anses vara förenligt med allmänt intresse. Ett sådant beslut har ministeriet dock inte fattat.  

I lagen föreskrivs om växtförädlingsavgiftens belopp för varje helt hundratal kilogram, förpackningens vikt medräknad, enligt växtartsgrupp. När lagen trädde i kraft var växtförädlingsavgiften 1,70 mark för stråsädes- och baljväxter, 12 mark för vall- och grönyteväxter, 30 mark för olje- och spånadsväxter och 35 penni för potatis. De avgifter som samlas in har höjts genom ändring av lagen åren 1982 (1038/1982), 1986 (1030/1986) ja 1988 (1305/1988). När avgifterna senast höjdes 1988 blev växtförädlingsavgiften 9,50 mark för stråsädes- och baljväxter, 57 mark för vall- och grönyteväxter, 120 mark för olje- och spånadsväxter och 3,50 mark för potatis. Vid omvandling till euro blir de nuvarande avgifterna per utsädesparti 1,59779 e för stråsädes- och baljväxter, 9,58671 euro för vall- och grönyteväxter, 20,18255 euro för olje- och spånadsväxter och 0,58866 euro för potatis.  

Trots att användningen av anslaget vid lagändringen 1988 utvidgades även till förädling av trädgårdsväxter, har dock ingen växtförädlingsavgift per utsädesparti någonsin fastställts för trädgårdsväxterna, och lagen har således inte tillämpats på dem. 

Genom ändringen 1999 (1126/1999) fogades det till lagen en ny 6 a §, enligt vilken det är möjligt att av försörjningsberedskapsfondens medel till företag som förädlar jordbruksgrödor betala ersättning för förädling av växtarter som är nationellt viktiga med tanke på försörjningsberedskapen, men ekonomiskt olönsamma. Ersättning kan betalas för förädling som sker i Finland och för produktion av stamutsäde. Statsrådet utfärdar närmare bestämmelser om de växtarter och växtsorter som berättigar till ersättning samt om övriga ersättningsgrunder. 

Enligt lagen hör det till Livsmedelssäkerhetsverkets uppgifter att sköta fastställandet, debiteringen och uppbörden av växtförädlingsavgiften för varje fröparti. Växtförädlingsavgiften tas ut hos den som kontrollerat utsädespartiet (oftast utsädespackeriet) när ett certifieringsbeslut om partiet fattas. I praktiken finns avgifterna med i Livsmedelssäkerhetsverkets faktura på utsädeskontrollen.  

Skyldig att betala växtförädlingsavgift är enligt lagen den som ansökt om att kontroll av utsädespartiet ska utföras eller importören vid import av vara. Växtförädlingsavgift som inte betalats ska enligt 8 § indrivas i utsökningsväg på det sätt som föreskrivs om utsökning av skatter. 

Föregående års halvår redovisas tillsammans med följande års första halvår under samma år (olika summor samlats in och redovisats/kalenderår) 

De influtna växtförädlingsavgifterna från och med 1995 i tabellform 

Första halvåret 

Andra halvåret 

1.2  Bedömning av nuläget

Lagen om främjande av växtförädlingsverksamheten är föråldrad och uppfyller inte kraven i grundlagen. Enligt motiven till lagändring 1321/1993 (RP 203/1993 rd) var det meningen att lagen endast skulle förbli i kraft tills vidare efter det att lagen om växtförädlarrätt hade trätt i kraft, eftersom det fortfarande flöt in avgifter och finansiering för växtförädling från de gamla sorterna. Utöver detta bör också avgiftens eventuella skattenatur bedömas. 

De avgifter och stöd som betalats med stöd av lagen har till sina belopp varit låga och särskilt under de senaste tio åren har beloppen minskat betydligt. Den växtförädlingsavgift som tas ut per utsädesparti har inte höjts efter 1988. På grund av de få avgifterna har stödet i praktiken så gott som ingen betydelse för växtförädlingen numera. De aktörer som avses i lagen är huvudsakligen sådana som upprätthåller eller äger gamla sorter, inte förädlare.  

När lagen om främjande av växtförädlingsverksamheten stiftades fanns det flera förädlare, såsom lantbrukets forskningscentrals växtförädlingsanstalt, centralandelslagets Hankkijas växtförädlingsanstalt och försöksgården för Kaupan Maataloussäätiö.  

Boreal Växtförädling Ab är numera den enda finländska förädlaren av jordbruksgrödor som använder det stöd som det beviljats för förädling av nya sorter. Boreal producerar dock även själv utsäde, så en del av det beviljade stödet har det ursprungligen betalat självt.  

En annan inhemsk grupp som får växtförädlingsstöd består av dem som upprätthåller lantsorter. Till dessa hör upprätthållare av sorter som godkänts för upptagande i den officiella sortlistan (t.ex. timotej av sorterna Nokka och Vähäsöyrinki) och upprätthållare av ursprungssorter (t.ex. råg av sorten Iivo). I fråga om dessa sorter kan avgiften betalas såväl av upprätthållaren själv som av utomstående. Stödbeloppen per sort har emellertid varit låga. 

En annan grupp som erhåller skäliga stödbelopp består av företrädare för gamla utländska potatissorter. Av aktörerna kan Finska Centralen för Utsädespotatis Ab anses främja växters sundhet, trots att det inte är fråga om egentlig förädlingsverksamhet.  

Stöd kan också erhållas för vissa nya sorter, för vilka det tas ut en växtförädlingsavgift under en kort tid innan växtförädlarrätt beviljats för sorterna. Under denna fas av sortens livscykel är fröförökningen nästan utan undantag helt i händerna på förädlaren av eller företrädaren för sorten, så pengarna bara cirkulerar via myndigheterna från avgifter tillbaka till aktören i form av stöd.  

Relativt stora mottagare av växtförädlingsstöd är Kesko Ab och S. G. Nieminen Oy. Kesko har också egen utsädesproduktion, men en del av stödet kommer från andra packerier. Enligt uppgift har S. G. Nieminen ingen egen utsädesproduktion alls.  

För nya sorter som förädlats i Finland har ingen avgift enligt denna lag tagits ut, om förädlaren har beviljats skydd enligt lagen om växtförädlarrätt. 

Enligt 6 a § i lagen om främjande av växtförädlingsverksamheten, är det möjligt att av försörjningsberedskapsfondens medel till företag som förädlar jordbruksgrödor i Finland betala ersättning för förädling av växtarter som är nationellt viktiga med tanke på försörjningsberedskapen, men ekonomiskt olönsamma. Det är behövligt att denna möjlighet fortfarande förblir i kraft. Därför föreslås det att en bestämmelse med samma innehåll fogas till lagen om handel med utsäde (728/2000).  

3.1  Ekonomiska konsekvenser

Propositionen kan verkställas och genomföras inom ramarna för statsfinanserna och budgetpropositionen för 2016. Propositionens ekonomiska konsekvenser är små. Livsmedelssäkerhetsverket samlar varje halvår in avgifter från aktörerna i enlighet med de avgifter per utsädesparti som anges i lagen från 1988 (1305/1988). De influtna avgifterna uppgick 1995 till 1,14 miljoner euro. År 2014 flöt det in bara ca 120 000 euro i avgifter till staten under budgetmomentet. 

Avgifter enligt lagen om främjande av växtförädlingsverksamheten har tagits ut för handel med utsäde från gamla sorter och bokförts som intäkt tillbaka till förädlarna. Upphävandet av lagen innebär att avgifter från och med ingången av 2016 inte längre tas ut för handel med utsäde från sorterna. De avgifter som tagits ut har intäktsförts under moment 12.30.32 (Växtförädlingsavgifter). De utgifter som motsvarar dessa avgifter har 2015 antecknats under moment 30.20.42 (Vissa ersättningar). Anslaget har överförts för att användas av Livsmedelssäkerhetsverket. En del av de avgifter som tagits ut under 2015 kommer att bokföras som intäkt för förädlarna fram till utgången av 2016, för vilket det uppskattningsvis behövs ca 0,050 miljoner euro. För detta ändamål används det anslag som blivit oanvänt 2015. 

Den föreslagna bestämmelsen om upprätthållande av försörjningsberedskapen i lagen om handel med utsäde överensstämmer med den rådande situationen och medför inga merkostnader.  

3.2  Konsekvenser för myndigheterna

Livsmedelssäkerhetsverket sköter insamlingen av avgiften och utbetalningen av stödet. Slopandet av systemet med växtförädlingsavgifter minskar Livsmedelssäkerhetsverkets administrativa börda i någon mån (0,1 årsverke). Åtgärden är en av åtgärderna för anpassning av Livsmedelssäkerhetsverkets verksamhet så att verksamheten kan skäras ned på det sätt som det minskade omkostnadsanslaget i planen för de offentliga finanserna förutsätter. Förslaget påverkar inte Livsmedelssäkerhetsverkets personalresurser.  

3.3  Konsekvenser för företagen

Mängden utsäde av gamla sorter som sålts har minskat år för år. En del av aktörerna har i praktiken varit tvungna att betala lika mycket i avgift som de fått i stöd, så någon egentlig stödeffekt finns inte. Ansökan om stöd har dock inneburit en administrativ börda. 

Den ekonomiska betydelsen av stödet för företagsverksamheten kan bedömas vara liten. Stödbeloppet varierar från några hundra euro/aktör upp till några tusen euro/aktör ända till trettiotusen euro/aktör. I stället för systemet med växtförädlingsavgift har aktörerna möjlighet att avtala om försäljningen av utsäde av sorterna genom egna avtal.  

4.1  Beredningsskeden och beredningsmaterial

Ärendet har beretts vid jord- och skogsbruksministeriet i samarbete med Livsmedelssäkerhetsverket. 

4.2  Remissyttranden och hur de har beaktats

Propositionen sändes på remiss till justitieministeriet, finansministeriet, Livsmedelssäkerhetsverket, Naturresursinstitutet, Försörjningsberedskapscentralen, ProAgria Keskusten Liitto ry, Siemenkauppiaitten Yhdistys ry, Maa- ja metsätaloustuottajain Keskusliitto MTK ry, Svenska lantbruksproducenternas centralförbund rf, Finska Centralen för Utsädespotatis Ab, Boreal Växtförädling Ab, Rautakesko Ab, S.G. Nieminen Oy, Hankkija Oy, Plantanova Oy, HZPC Kantaperuna Oy, Lapuan Peruna Oy, Perunaseppä Oy, Heikki och Anu Markus, Unto Nokka, Aaro Vähäsöyrinki samt Kosti Parviainen. 

Utlåtanden inkom från elva av dem som nämns i sändlistan. Förslaget understöddes i nästan alla utlåtanden och propositionen ansågs vara välmotiverad. Endast Rautakesko Ab och S.G. Nieminen Oy ansåg att lagen om främjande av växtförädlingsverksamheten inte skulle upphävas, eftersom växtförädlingsavgifternas och växtförädlingsstödets betydelse för en enskild sort eller förädlare enligt dem fortfarande är stor. Enligt Siemenkauppiaitten Yhdistys bör man även kunna trygga bibehållandet av gamla sorter, och i detta avseende har växtförädlingsavgifterna varit ett viktigt medel.  

Det ansågs vara viktigt att bestämmelsen om tryggande av försörjningsberedskapen i fråga om utsäde för nationellt sett viktiga jordbruksgrödor kvarstår genom att den överförs till lagen om handel med utsäde. Rautakesko och Plantanova Oy ansåg att den verksamhet som får ersättning ur försörjningsberedskapsfonden bör utvidgas till att även omfatta försöksverksamhet som sortföreträdarna själva utför eller låter utföra.