2.1.1  2.1.1 Markanvändnings- och bygglagen

I Finland baserar sig bestämmelserna om byggnaders energiprestanda på bestämmelserna om väsentliga tekniska krav i markanvändnings- och bygglagen (132/1999) samt på preciserande bestämmelser som utfärdats genom förordning av statsrådet och miljöministeriet med stöd av markanvändnings- och bygglagen. Hållbar energianvändning är en av utgångspunkterna i markanvändnings- och bygglagen. Lagens syfte är enligt 1 § att reglera områdesanvändningen och byggandet för att på det sättet skapa förutsättningar för en bra livsmiljö och främja en ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbar utveckling. 

Bestämmelser om byggnaders energiprestanda finns i 17 kap. i markanvändnings- och bygglagen. I 117 a–117 g § i markanvändnings- och bygglagen föreskrivs om väsentliga krav på byggnader. De väsentliga tekniska kraven i fråga om byggnaders energiprestanda finns i 117 g §. Paragrafens 1 mom. gäller skyldigheter för den som påbörjar ett byggprojekt, energiformsfaktorer, krav på energiprestanda och påvisande av att kraven uppfylls. I 2 mom. ingår en skyldighet att uppföra en ny byggnad som nära-nollenergibyggnad. Paragrafens 2 mom. gäller också reparationer och ändringar eller ändringar av byggandens användningsändamål som kräver bygglov eller åtgärdstillstånd. I momentet behandlas dessutom byggnader som befriats från krav. På uppförande av nya byggnader, reparation och ändring av byggnader och ändring av byggnaders användningsändamål tillämpas samma förteckning över de byggnadskategorier på vilka minimikraven på energiprestanda inte behöver tillämpas. 

I 18 kap. i markanvändnings- och bygglagen föreskrivs om tillståndsplikt för byggande och andra åtgärder. I 125 § i markanvändnings- och bygglagen föreskrivs om behovet av bygglov. För uppförandet av en byggnad krävs bygglov. Bygglov behövs också för sådana reparationer och ändringar som kan jämföras med uppförandet av en byggnad samt för utvidgning av en byggnad eller utökning av det utrymme som räknas till byggnadens våningsyta. 

Andra reparationer och ändringar i en byggnad än sådana som nämns ovan kräver bygglov, om arbetet uppenbart kan inverka på säkerheten för dem som använder byggnaden eller på deras hälsomässiga förhållanden.  

Bygglov behövs också för sådan reparation eller ändring av klimatskalet eller byggnadens installationssystem som kan ha stor inverkan på byggnadens energiprestanda. Bygglov behövs dock inte i fråga om en byggnad vars energiprestanda inte behöver förbättras på det sätt som föreskrivs i 117 g § 2 mom.  

En väsentlig ändring av ändamålet med byggnaden eller en del av den kräver bygglov. När tillståndsplikten prövas ska det beaktas vilken inverkan ändringen av det avsedda ändamålet har på genomförandet av planen och annan markanvändning samt på de egenskaper som krävs av byggnaden. En sådan ändring av ändamålet som förutsätter tillstånd är bland annat att en fritidsbostad börjar användas för permanent boende. Uppförandet av en stor detaljhandelsenhet ska anses ha ovan avsedd inverkan på markanvändningen, om inte området i detaljplanen särskilt har anvisats för detta ändamål.  

I 126 § i markanvändnings- och bygglagen föreskrivs om behovet av åtgärdstillstånd. I stället för bygglov kan för byggandet sökas åtgärdstillstånd för uppförande av sådana konstruktioner och anläggningar beträffande vilka avgörandet av tillståndsärendet inte till alla delar kräver den styrning som annars behövs vid byggande.  

Åtgärdstillstånd behövs dessutom för uppförande och placering av sådana konstruktioner eller anläggningar som inte betraktas som byggnader, om åtgärden inverkar på naturförhållandena, markanvändningen på det omgivande området eller stads- eller landskapsbilden. Åtgärdstillstånd behövs också för andra åtgärder som ändrar en byggnads exteriör än sådana som kräver bygglov samt för lägenhetsarrangemangen i ett bostadshus. 

Åtgärdstillstånd behövs också för att ändra en byggnads fasad samt för byte av byggnadsdelar eller installationssystem när detta kan ha stor inverkan på byggnadens energiprestanda. Åtgärdstillstånd behövs dock inte i fråga om en byggnad vars energiprestanda inte behöver förbättras på det sätt som föreskrivs i 117 g § 2 mom. 

Energiprestandan ska förbättras när en byggnad repareras eller ändras eller dess användningsändamål ändras på ett sätt som kräver åtgärdstillstånd om det är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart. Om åtgärden inte inverkar på naturförhållandena, markanvändningen på det omgivande området eller stads- eller landskapsbilden behövs inte heller något åtgärdstillstånd. I 126 a § i markanvändnings- och bygglagen preciseras projekt som kräver åtgärdstillstånd. 

Enligt 124 § i markanvändnings- och bygglagen ska kommunens byggnadstillsynsmyndighet med tanke på det allmänna intresset övervaka byggandet samt för sin del se till att det som föreskrivs eller bestäms i markanvändnings- och bygglagen och med stöd av den iakttas i samband med byggandet. I markanvändnings- och bygglagen finns närmare bestämmelser om tillståndsförfarandet och tillståndsprövningen i fråga om bygglov och åtgärdstillstånd, ändringssökande samt tillsynsmyndighetens tillsynsåtgärder, påföljder och avgifter. 

I 156 § i markanvändnings- och bygglagen föreskrivs om anordnande av bilplatser. Enligt paragrafens ska de bilplatser som angetts för en fastighet i detaljplanen och bygglovet ska anordnas i samband med byggandet. Om så bestäms i detaljplanen, kan kommunen anvisa och för fastighetens bruk upplåta behövliga bilplatser på skäligt avstånd. I detta fall uppbärs av fastighetsägaren en ersättning som motsvarar befrielsen från skyldigheten att anordna bilplatser enligt de grunder för avgifter som kommunen godkänt. Skyldigheten att anordna bilplatser gäller inte mindre tillbyggnader och inte reparationer och ändringar av en byggnad. När ändamålet med byggnaden eller en del av den ändras, ska dock behovet av bilplatser till följd av detta beaktas. 

2.1.2  2.1.2 Lagen om distribution av alternativa bränslen

Genom lagen om distribution av alternativa bränslen för transport (478/2017, nedan infrastrukturlagen) har Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen, nedan infrastrukturdirektivet, genomförts. Syftet med infrastrukturlagen är att säkerställa att för allmänheten tillgängliga laddnings- och tankstationer för alternativa bränslen uppfyller gemensamma tekniska specifikationer och att användarna ges tillräcklig information om alternativa bränslen och distributionen av dem. Genom infrastrukturlagen strävas efter att främja användningen av alternativa bränslen i trafiken. 

Med en för allmänheten tillgänglig laddningspunkt avses en laddningspunkt till vilken alla användare har åtkomst om tillgång till laddningspunkten erbjuds kommersiellt eller i samband med kommersiell verksamhet eller om verksamhetsutövaren har definierat den som tillgänglig för allmänheten. Om användningen av laddningspunkten är begränsad till privat användning eller användning som baserar sig på tillstånd, t.ex. på en bostadsfastighet eller en arbetsplats, betraktas laddningspunkten inte som tillgänglig för allmänheten. 

I infrastrukturlagen föreskrivs om gemensamma tekniska specifikationer för laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten. Enligt 4 § i infrastrukturlagen ska verksamhetsutövaren säkerställa att laddnings- eller tankstationerna för alternativa bränslen uppfyller de tekniska specifikationer som anges i bilaga II till infrastrukturdirektivet. Syftet med de tekniska kraven är att säkerställa att de elbilar som finns på marknaden kan laddas vid alla laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten. När det gäller laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten ställs också krav på information till konsumenter och användare, t.ex. priset på laddning och laddningspunkternas placering. 

2.1.3  2.1.3 Lagen om bostadsaktiebolag

Bostadsaktiebolagens beslutsfattande regleras av lagen om bostadsaktiebolag (1599/2009). Lagen om bostadsaktiebolag trädde i kraft den 1 juli 2010. Enligt 1 kap. 1 § i lagen om bostadsaktiebolag är ett bostadsaktiebolag ett aktiebolag som enligt bolagsordningen har till syfte att äga och besitta minst en sådan byggnad eller del av en byggnad i vilken mer än hälften av lägenhetens eller lägenheternas sammanlagda golvyta enligt bolagsordningen upptas av bostadslägenheter i aktieägarnas besittning. Varje aktie i ett bostadsaktiebolag medför ensam för sig eller tillsammans med andra aktier rätt att besitta en lägenhet som anges i bolagsordningen eller någon annan del av en byggnad eller fastighet som bolaget besitter. 

I lagen om bostadsaktiebolag föreskrivs inte om vilka tjänster förknippade med boendet ett husbolag ska tillhandahålla eller tillåta. Av denna anledning bedöms också frågan om byggandet av laddningspunkter för elbilar utifrån lagens allmänna likställighetsprincip och bestämmelserna om ändringsarbeten och renoveringar. I 1 kap. 10 § i lagen om bostadsaktiebolag föreskrivs att alla aktier medför lika rätt i bolaget, om inte något annat föreskrivs i bolagsordningen. Bolagsstämman, styrelsen eller disponenten får inte fatta beslut eller företa någon annan åtgärd som är ägnad att ge en aktieägare eller någon annan en otillbörlig fördel till nackdel för bolaget eller någon annan aktieägare. 

Enligt 6 kap. 31 § i lagen om bostadsaktiebolag kan bolagsstämman genom majoritetsbeslut besluta att med vederlagsfinansiering genomföra endast renoveringar som motsvarar vanlig standard vid tidpunkten, dvs. är så kallad sedvanliga. Dessutom ska aktieägarens betalningsbörda förbli skälig. Syftet med bestämmelsen är att skydda aktieägarna. Lagstiftarens avsikt har varit att begränsa majoritetens möjligheter att med de vederlag som tas ut av alla inleda projekt som inte anses höra till den utrustningsnivå som anses vara vanlig i bostadsfastigheten. 

Vad som vid varje enskild tidpunkt kan betraktas som sedvanligt förändras med tiden. Ledning för tolkningen av den sedvanliga nivån fås bl.a. från nivån på nyproduktionen, byggbestämmelserna samt utvecklingen av området och det omgivande samhället. Från att ha varit ovanligt har det under årens lopp blivit vanligt med bl.a. datakommunikationsteknik (internetförbindelse) och ändringar i uppvärmningssystemen, såsom jordvärme. 

Byggandet av laddningspunkter för elbilar blir allt vanligare i husbolag. Understöd som ARA Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet beviljar för byggande av en laddningsinfrastruktur för elbilar har kunnat sökas sedan hösten 2018. Dessutom ålägger EPBD 2018-direktivet skyldigheter att bygga laddningspunkter för elbilar och beredskap för sådana laddningspunkter i bostadsfastigheter och andra fastigheter. I praktiken kan det faktum att laddningspunkter blir vanligare inverka på bedömningen av när genomförandet av dem betraktas som en sådan reform på sedvanlig nivå att genomförandet och uppbörden av skäliga kostnader i form av vederlag för dem av alla delägare kan bestämmas av bolagsstämman med enkel majoritet. 

I praktiken innebär detta att om laddning av elbilar för närvarande kunde betraktas som ett sedvanligt krav som inte medför att aktieägarens betalningsskyldighet blir oskäligt betungande, kunde bolagsstämman med en majoritet av de röster som avgetts vid stämman besluta om förnyande av fastighetens elnät samt om anskaffning av laddningsanordningar. Å andra sidan kan ett beslut om förnyelse och om finansieringen av den stå i strid med likställighetsprincipen, om fördelningen av kostnaderna mellan aktieägarna klart avviker från hur förnyelsen påverkar värdeutvecklingen i bolaget när det gäller varje enskild aktieägares lägenhet (RP 24/2009 rd, s. 58). Vid bedömningen av iakttagandet av likställighetsprincipen kan det således i praktiken vara av betydelse hur förvaltningen av parkeringsplatserna har ordnats i bolaget. Om de lagstadgade villkoren för arbetets sedvanlighet och aktieägarens betalningsskyldighet inte uppfylls, kan beslutet om installering av laddningspunkter utformas så att bolagsvederlag för att täcka kostnaderna tas ut endast av de aktieägare som ger sitt samtycke till det och som använder tjänsten och av nya ägare till dessa aktier.  

Om bilplatserna däremot är i aktieägarnas besittning, t.ex. som separata bilplatsaktier, ska bilplatsaktieägarna stå för kostnaderna för laddningsanordningen och det kablage som den kräver. Då fattas beslutet vid bolagsstämman i enlighet med 6 kap. 32 § 5 mom. i lagen om bostadsaktiebolag med s.k. dubbel majoritet. Utöver majoritetsbeslutet ska en majoritet av de röster som bilplatsaktieägarna avgett vid bolagsstämman understödja projektet. Möjligheten att ladda elbilar höjer avsevärt värdet på bilplatsaktierna, varför kostnaderna för att genomföra laddningsinfrastrukturen till den del de enbart betjänar bilplatsaktier kan fördelas på aktieägarna i fråga på det sätt som nämns ovan. 

Syftet med lagen om bostadsaktiebolag är att de tjänster förknippade med boendet som tillhandahålls i bolaget ska baseras på verkliga behov och att de kostnader som uppstår vid genomförandet fördelas rättvist. I lagen om bostadsaktiebolag föreskrivs också om underhållsansvar. Enligt 4 kap. 3 § i lagen om bostadsaktiebolag ska varje aktieägare underhålla sin aktielägenhet invändigt och enligt 4 kap. 2 § i den lagen svarar bolaget för den del av underhållet som inte ankommer på aktieägarna. 

2.1.4  2.1.4 Elsäkerhetslagen

Genom elsäkerhetslagen (1135/2016) säkerställs nationellt säkerheten vid byggandet av elanläggningar samt vid användningen av elektrisk utrustning och elanläggningar. Genom lagen genomförs dessutom Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/30/EU om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet (omarbetning) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/35/EU om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av elektrisk utrustning (omarbetning). 

Den centrala materiellträttsliga bestämmelsen om elsäkerhet finns i 6 § i elsäkerhetslagen. För att elsäkerheten ska kunna uppnås och störningar undvikas föreskrivs i paragrafen på allmän nivå hur elektrisk utrustning och elanläggningar ska konstrueras, byggas, tillverkas och repareras samt hur de ska underhållas och användas. Utgångspunkten för lagen är att elektrisk utrustning och elanläggningar inte får medföra fara för liv, hälsa eller egendom. Elektrisk utrustning och elanläggningar får inte heller medföra oskälig elektrisk eller elektromagnetisk störning. Enligt 31 § i elsäkerhetslagen ska elanläggningar (elinstallationer) dessutom uppfylla väsentliga säkerhetskrav. De väsentliga säkerhetskraven omfattar skyddet mot elektriska stötar, skyddet mot brand och hetta och andra skadeverkningar, kraven på specialutrustning samt kraven under exceptionella förhållanden, den ömsesidiga kompatibiliteten av olika anläggningar samt andra väsentliga strukturella krav. Kraven gäller också behövliga märkningar och dokument. De väsentliga säkerhetskraven uppfylls enligt 32 § om elanläggningar konstrueras, byggs och repareras med tillämpning av de standarder eller publikationer som avses i 33 § vilkas motsvarighet med de väsentliga kraven har fastställts i enlighet med 33 §. Avvikelse från standarderna får göras enligt 34 §, om motsvarande nivå av säkerhet kan uppnås på annat sätt.  

Med elarbete avses enligt 53 § i elsäkerhetslagen reparations- och underhållsarbeten på elektrisk utrustning samt byggnads-, reparations- och underhållsarbeten på elanläggningar. Ett grundläggande krav för utförande av elarbeten är enligt 54 § att den som utför elarbete ska ha förtrogenhet med eller vara instruerad för uppgiften och de relevanta elsäkerhetskraven. I 55 § finns bestämmelser om förutsättningarna för utförande av elarbeten. Verksamhetsutövaren ska se till att förutsättningarna för utförande av elarbete uppfylls. Verksamhetsutövaren ska dessutom ha en ansvarig person, ledare av elarbeten, som är förtrogen med elsäkerhetskraven. Ledaren av elarbetena svarar för att säkerhetskraven uppfylls. I 59 § finns bestämmelser om uppgifterna för en ledare av elarbeten. 

När laddningspunkter för elfordon och beredskap för sådana laddningspunkter planeras ska uppmärksamhet fästas vid kraven enligt elsäkerhetslagen, såsom att elarbeten utförs av en kompetent person och att den elektriska utrustningen eller elanläggningen uppfyller kraven enligt elsäkerhetslagen. Det ska också säkerställas att huvudcentralens kapacitet är tillräcklig. 

2.1.5  2.1.5 Lagen om mätinstrument

Bestämmelser om de krav som ska ställas på mätinstrument och mätmetoder och om åtgärder för att verifiera dem finns i lagen om mätinstrument (707/2011). Enligt lagen om mätinstrument svarar tillverkaren, den auktoriserade representanten, importören och distributören för att ett mätinstrument som är avsett för användning i enlighet med lagen om mätinstrument uppfyller kraven i den lagen. Den som utnyttjar mätresultatet ansvarar för att ett mätinstrument som används i enlighet med lagen om mätinstrument uppfyller kraven. Om mätresultatet utnyttjas, ansvarar den som utnyttjar det för att det finns ett lämpligt mätinstrument som överensstämmer med kraven. Den som utnyttjar ett mätinstrument ansvarar också för att användningen av mätinstrumentet övervakas och att dess tillförlitlighet verifieras regelbundet. 

2.1.6  2.1.6 Laddning av elbilar på parkeringsplatser

Enligt 156 § i markanvändnings- och bygglagen ska de bilplatser som angetts för en fastighet i detaljplanen och bygglovet anordnas i samband med byggandet. Enligt 52 § i markanvändnings- och bygglagen godkänns detaljplanen av kommunfullmäktige. Antalet bilplatser för en byggnad anges i detaljplanen (s.k. krävda parkeringsplatser). Byggnadstillsynen utövar tillsyn över att dessa byggs. De krävda parkeringsplatserna för ett bostadsaktiebolag kan finnas på den tomt som bolaget innehar eller i ett parkeringsutrymme ovan eller under jord. De kan också finnas på motsvarande platser utanför den egna tomten. Parkeringsplatser som krävs för affärs- och kontorsutrymmen finns också på de nämnda platserna och innehas endera av det aktiebolag som innehar byggnaden eller av ett ömsesidigt fastighetsbolag. Utomstående parkeringsanläggningar innehas i allmänhet av parkeringsbolag. 

I Finland finns inga bestämmelser som gäller byggande av laddningspunkter för elbilar eller beredskap för sådana laddningspunkter på parkeringsområden för byggnader. Kommunerna kan dock i villkoren för tomtöverlåtelse förutsätta att laddningspunkter byggs på parkeringsplatserna.  

I infrastrukturlagen finns bestämmelser om de tekniska definitionerna av laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten. För allmänheten tillgängliga laddningspunkter ska överensstämma med de tekniska specifikationer som anges i bilaga II till infrastrukturdirektivet.  

2.1.7  2.1.7 Antalet elbilar, mål och stöd för att öka antalet elbilar

I september 2019 fanns det i Finland 25 033 elbilar, av vilka 4 204 var renodlade elbilar och 20 829 laddbara hybridbilar. I Finland finns det cirka 2,7 miljoner personbilar, så andelen elfordon är tills vidare liten. I den nationella energi- och klimatstrategin föreslås ett mål på 250 000 elbilar före 2030. Målet omfattar förutom renodlade elbilar och laddbara hybridbilar också bränslecellsbilar (vätebilar). I rapporten från den bredbasiga arbetsgruppen för klimatpolitiken inom transportsektorn (ILMO 2045) ställs som mål 670 000 elbilar före 2030, om målsättningen är att helt och hållet eliminera växthusgasutsläppen från trafiken före 2045.  

Enligt forskningsprojektet GASELLI (Kostnadseffektiva sätt att främja el- och gasdrivna fordon, Publikationsserie för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet 3/2019), som Teknologiska forskningscentralen VTT Ab, Motiva Oy och Finlands Fastighetsförbund rf färdigställde 2019, beräknas antalet laddbara bilar utan särskilda åtgärder stiga till cirka 80 000 renodlade elbilar och 290 000 laddbara hybridbilar före 2030. Med hjälp av olika incitament kunde antalet renodlade elbilar till och med vara 230 000 och antalet laddbara hybridbilar 300 000 före 2030. 

För att öka antalet elfordon betalas 2018–2021 anskaffningsstöd på 2 000 euro till den som köper eller långtidshyr en renodlad elbil. Stödet beviljas privatpersoner och bilens totalpris får uppgå till högst 50 000 euro (inklusive mervärdesskatt och bilskatt). Det anslag för anskaffningsstöd och konverteringsstöd som i statsbudgeten reserverats för utbetalning av understöd uppgår till sammanlagt 6 miljoner euro per år. Konverteringsstöd kan betalas när en bensin- eller dieseldriven personbil ändras så att den drivs med gas eller etanol.  

Under 2018 användes en skrotningspremie så att privatpersoner kunde få stöd för att köpa en ny bil om den gamla bilen samtidigt skrotades. Stödet uppgick till 1 000 euro när koldioxidutsläppen från den nya personbil som köptes var högst 110 gram/kilometer. Stödet var 2 000 euro, om den bil som köptes var en etanol- eller gasbil eller en renodlad elbil eller laddbar hybridbil.  

Ökningen av antalet elbilar påverkas också genom bil- och fordonsbeskattningen. En bilskatt av engångsnatur fastställs utifrån bilens allmänna konsumentpris. För bilar baserar sig skattesatsen enligt huvudregeln på de koldioxidutsläpp (gram/kilometer) som biltillverkaren uppgett och som motsvarar den specifika bränsleförbrukningen (liter/100 kilometer) vid kombinerad stads- och landsvägskörning. Skattesatsen ändras i enlighet med utsläppsmängden så att den stiger när koldioxidutsläppen ökar. För bilskatten har maximi- och minimiskattesatser fastställts. Bilskattens andel av konsumentpriset på en ny bil är 2019 minst 2,7 procent och högst 48,9 procent. För en renodlad elbil är skattesatsen 2,7. 

Den fordonsskatt som årligen betalas består av grundskatt och drivkraftsskatt. Grundskatten bestäms i första hand enligt de koldioxidutsläpp som tillverkaren uppgett. Drivkraftsskatten betalas utöver grundskatten för sådana personbilar där annat bränsle än bensin används. Drivkraftsskatten för personbilar är i princip 5,5 cent per dag för varje påbörjat hundratal kilogram totalmassa (t.ex. dieseldrivna bilar). När drivkraften är el, är motsvarande drivkraftsskatt 1,5 cent per dag.  

2.1.8  2.1.8 Laddningspunkter och stöd för att öka antalet laddningspunkter

Det finns inga statistiska uppgifter att tillgå om antalet privata laddningspunkter som installerats på parkeringsplatser för byggnader. Motiva Oy bedömde att privata fastigheter i slutet av 2018 uppskattningsvis hade 9 000–13 000 laddningspunkter, om man antar att varje renodlad elbil och 50–80 procent av de laddbara hybridbilarna har en egen laddningspunkt på förvaringsplatsen för bilen. Merparten av dessa torde vara stationer för långsamladdning (värmestolpar eller andra eluttag i hushållet) och inte laddningspunkter konstruerade för laddning av elbilar. 

I september 2019 fanns det sammanlagt 905 för allmänheten tillgängliga laddplatser med 220 snabba laddningspunkter och 2 646 normala laddningspunkter. Cirka hälften av dessa finns i huvudstadsregionen, Tammerfors och Åbo. Under de senaste åren har bl.a. olika butikskedjor meddelat att de bygger ett betydande antal laddningspunkter på sina parkeringsplatser.  

Största delen av laddningen av elbilar sker hemma eller på arbetsplatser. ARA Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet har sedan augusti 2018 beviljat sammanslutningar som äger ett bostadshus understöd för de ändringar i fastigheternas elsystem som installationen av laddningspunkter för elbilar kräver. Med understödet främjas hushållens möjligheter till laddning av elbilar och därigenom en ökning av elbilsbeståndet i enlighet med målen i den nationella klimat- och energistrategin. Det har fattats beslut om att bevilja statens understöd via ARA Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet till ett belopp av 1,5 miljoner euro 2018–2021. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till statsbudget för 2020 föreslås det att anslaget höjs med 4 miljoner euro. Understödet är 35 procent av de faktiska kostnaderna (inklusive mervärdesskatt), dock högst 90 000 euro. En förutsättning för understödet är att sammanslutningen bygger beredskap för minst fem laddningspunkter. Understöd kan också fås för anskaffning av laddningsanordningar.  

Arbets- och näringsministeriet har stött utvecklandet av den offentliga laddningsinfrastrukturen för elbilar som en del av Sipiläs regerings spetsprojekt Bioekonomi och ren energi. Åren 2017–2019 stöddes investeringar i laddningspunkter med sammanlagt 4,8 miljoner euro. Målet är att få igång investeringar på ca 15 miljoner euro i laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten och tredubbla det allmänna laddningsnätet inom två år. Stödet begränsades endast till laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten och endast företag som ansökt om energistöd kunde få stöd. Hälften av stödbudgeten har i första hand reserverats för snabbladdningssystem, som det önskades mer av i synnerhet för huvudvägnätet. För snabbladdningssystem var stödprocenten 35 procent. Stödprocenten för normala laddningspunkter var 30 procent. Stödet beviljades endast för s.k. intelligenta laddningssystem. 

Hösten 2018 och 2019 ordnade Energimyndigheten ett anbudsförfarande för infrastrukturstöd för främjande av användningen av el och biogas i trafiken. Stödet gällde investeringar i utbyggnaden av nätverken med ladd- och gastankningsstationer. Av det anslag som stod till förfogande 2018 anvisades 0,5 miljoner euro till investeringsprojekt för fordonsladdningssystem med hög prestanda och 0,25 miljoner till byggande av normala laddningspunkter för fordon. Fem projekt för laddningssystem med hög prestanda beviljades stöd. Det kom in många ansökningar vid anbudsförfarandet 2019 och i början av 2020 blir det klart hur stöden ska riktas till olika projekt. Energimyndighetens stöd kan beviljas företag, kommuner och andra sammanslutningar, dock inte t.ex. bostadsaktiebolag, bostadsfastigheter eller projekt som genomförs i anslutning till dem. 

2.1.9  2.1.9 Rådgivningssystem för uppvärmnings- och luftkonditioneringssystem

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda (omarbetning), nedan EPBD 2010-direktivet, har krävt att medlemsstaterna ska föreskriva om regelbunden inspektion av värmesystem med värmepannor med en nominell effekt för uppvärmning av utrymmen på mer än 20 kilowatt. Inspektionsskyldigheten har gällt uppvärmningssystem som drivs med olja, gas och biodrivmedel. Det har också varit nödvändigt att föreskriva om regelbundna inspektioner av luftkonditioneringssystem med en nominell effekt på mer än 12 kilowatt. Inspektionerna ska utföras av oberoende experter, över inspektionerna ska utfärdas en rapport som lämnas till byggnadens ägare eller hyresgäst och inspektionsrapporterna ska vara föremål för ett oberoende kontrollsystem.  

EPBD 2010-direktivet har som ett alternativ till regelbundna inspektioner möjliggjort ett förfarande där medlemsstaterna vidtar åtgärder för att säkerställa att användarna får råd om byte av värmepanna, andra ändringar av uppvärmningssystemet och alternativa lösningar för att bedöma värmepannans verkningsgrad och huruvida den är av lämplig storlek. Ett motsvarande förfarande är möjligt för luftkonditioneringssystem. Genom det alternativa förfarandet har man varit tvungen att uppnå motsvarande totala effekter som genom regelbundna inspektioner. 

I Finland har EPBD 2010-direktivet till denna del genomförts genom alternativ som baserar sig på rådgivning. Rådgivningsförfarandet genomförs med hjälp av energieffektivitetsavtal. Till uppvärmning med biobränslen anknyter energieffektivitetsavtalet Kutteri och till oljeuppvärmning energieffektivitetsavtalet Höylä. Parter i avtalen är centrala aktörer inom branschen samt miljöministeriet och i Höylä-avtalet också arbets- och näringsministeriet. Rådgivningen omfattar alla värmepannor som är mindre än 1 MW, varvid målgruppen är betydligt större än vad den vore vid regelbundna inspektioner. I rådgivningen ingår bl.a. information och handledning om användningen, underhållet och kontrollen av uppvärmningssystem samt byte av utrustning.  

Motiva Oy ansvarar för rådgivningsförfarandet för luftkonditioneringssystem på uppdrag av miljöministeriet. I fråga om luftkonditioneringssystem fokuserar rådgivningen på system på över 12 kilowatt och i synnerhet på byggnader inom affärs-, kontors- och vårdbranschen. Tidigare har inspektionen av luftkonditioneringssystemen omfattats av lagen om inspektion av energieffektiviteten hos kylanläggningarna i en byggnads luftkonditioneringssystem (489/2007). I praktiken gjordes inga granskningar med anledning av lagen. Lagen upphävdes 2013 genom lagen om upphävande av lagen om inspektion av energieffektiviteten hos kylanläggningarna i en byggnads luftkonditioneringssystem (52/2013), varvid ett alternativt rådgivningsförfarande infördes för luftkonditioneringssystemens del. 

Rådgivningsförfarandena för uppvärmningssystem och luftkonditioneringssystem har lett till större energibesparingar än vad som skulle ha uppnåtts genom regelbundna inspektioner. Överensstämmelsen i fråga om inspektionerna och rådgivningsförfarandena har rapporterats till kommissionen vart tredje år. 

2.1.10  2.1.10 System för fastighetsautomation och fastighetsstyrning

Nivån på systemen för fastighetsautomation och fastighetsstyrning regleras inte direkt i Finland för närvarande. Enligt 117 g § i markanvändnings- och bygglagen ska de byggprodukter och installationstekniska system som används i byggnaden samt deras reglage och mätare vara sådana att energiförbrukningen och effektbehovet förblir låga när byggnaden och dess system används för avsett syfte och sådana att energiförbrukningen kan följas. Dessutom ska enligt 166 § i markanvändnings- och bygglagen en byggnad och systemen inom dess energiförsörjning hållas i sådant skick att de med hänsyn till byggnadssättet uppfyller kraven på energiprestanda. 

I markanvändnings- och bygglagen infördes också ett krav på bruks- och underhållsanvisningar för byggnader. Dessa kan anses gälla också byggnadens automationssystem och dess användningstid. I 117 i § 2 mom. i markanvändnings- och bygglagen föreskrivs att bruks- och underhållsanvisningarna ska innehålla uppgifter som med beaktande av byggnadens användningsändamål och egenskaper samt byggnadens och dess byggdelars och anordningars planerade användningstid behövs för att byggnaden ska kunna användas på behörigt sätt och för fullgörande av underhållsskyldigheten.  

2.2.1  2.2.1 Klimatavtalet från Paris

Klimatavtalet från Paris (Paris Agreement) ingicks i december 2015 och trädde i kraft i november 2016. Klimatavtalet från Paris är en betydande prestation i den internationella klimatpolitiken och det kompletterar FN:s ramkonvention om klimatförändring som ingicks 1992 (UN Framework Convention on Climate Change, UNFCCC). Kyotoprotokollet (Kyoto Protocol) kompletterar för sin del FN:s ramkonvention om klimatförändring och främjar måluppfyllelsen genom att fastställa juridiskt bindande åtaganden för de utvecklade ländernas utsläpp av växthusgaser. Klimatavtalet från Paris gäller tiden efter 2020, dvs. tiden efter att den andra åtagandeperioden enligt Kyotoprotokollet har avslutats. 

Målet med klimatavtalet från Paris är att stärka de globala klimatåtgärderna bl.a. på följande sätt: 

1) begränsa ökningen i den globala medeltemperaturen betydligt under två grader Celsius över förindustriell nivå och att fullfölja ansträngningar för att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader Celsius över förindustriell nivå, 

2) öka anpassningsförmågan till skadliga konsekvenser av klimatförändringen och främja klimatmässig motståndskraft och utvecklingen med låga utsläpp av växthusgaser på ett sätt som inte hotar livsmedelstryggheten, och  

3) att anpassa finansflöden i en riktning mot låga utsläpp av växthusgaser och en klimatmässigt motståndskraftig utveckling. 

För att målet med klimatavtalet från Paris ska kunna nås krävs det att alla parter vidtar ambitiösa, och med tiden allt striktare, åtgärder för att minska utsläppen, främja en anpassning till klimatförändringen, öka klimatfinansieringen, utveckla och överföra teknik, stärka aktionsberedskapen och öka transparensen. 

När det gäller minskningen av utsläpp är målet med avtalet att nå det globala högsta värdet för utsläpp av växthusgaser så snart som möjligt och att därefter minska utsläppen snabbt så att de antropogena utsläppen av växthusgaser och upptagen i sänkorna är i balans under den andra hälften av detta århundrade. 

Parterna är skyldiga att bereda ett nationellt utsläppsminskningsmål vart femte år, sända det till avtalet och upprätthålla utsläppsminskningsmålen, sträva efter att uppnå målen och utarbeta nödvändiga politiska åtgärder. Varje parts följande nationellt fastställda bidrag, Nationally Determined Contribution, NDC, bör gå längre än partens tidigare bidrag. Följande bidrag ska återspegla den högsta möjliga ambitionen för en part, samtidigt som det återspeglar dess gemensamma men olikartade ansvar och respektive förmåga, i ljuset av olika nationella förhållanden.  

Europeiska unionen har redan länge haft världens mest utvecklade klimatlagstiftning. EU och dess medlemsstater genomför tillsammans utsläppsminskningarna enligt klimatavtalet från Paris. EU har antagit ett gemensamt mål att minska utsläppen med minst 40 procent före 2030. För att uppnå målet har EU reviderat sin lagstiftning om ansvarsfördelning som reglerar utsläppshandeln och minskningen av utsläppen inom de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln. EU-lagstiftningen för 2021–2030 har nyligen reviderats. Central lagstiftning när det gäller genomförandet av EU:s energi- och klimatram för 2030 är också de mål för ökad förnybar energi och energieffektivitet som är bindande för EU:s medlemsstater. I EU har antagits ett gemensamt långsiktigt mål att minska utsläppen med 80–95 procent före 2050.  

2.2.2  2.2.2 Paketet om ren energi

EPBD 2018-direktivet är en del av Europeiska kommissionens paket om ren energi. I denna proposition presenteras närmare innehållet i det EPBD 2018-direktiv som ska genomföras. EPBD 2018-direktivet har beröringspunkter med andra direktiv i paketet om ren energi, särskilt med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2002 om ändring av direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet, nedan energieffektivitetsdirektivet (EED), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 om främjande av användningen av energi från förnybara källor (omarbetning), nedan direktivet om förnybar energi (RED II) och dessutom också med europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 663/2009 och (EG) nr 715/2009, Europaparlamentets och rådets direktiv 94/22/EG, 98/70/EG, 2009/31/EG, 2009/73/EG, 2010/31/EU, 2012/27/EU och 2013/30/EU samt rådets direktiv 2009/119/EG och (EU) 2015/652 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013, nedan förordningen om styrningen av energiunionen. Författningarna i det nämnda vinterpaketet om ren energi presenteras i denna proposition till den del de har samband med EPBD 2018-direktivet. 

2.2.3  2.2.3 Direktivet om byggnaders energiprestanda

Det ursprungliga Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG om byggnaders energiprestanda, nedan EPBD-direktivet, antogs den 16 december 2002. EPBD-direktivet omarbetades genom EPBD 2010-direktivet. EPBD 2010-direktivet ändrades genom EPBD 2018-direktivet. 

2.2.4  2.2.4 EPBD 2018-direktivet

Definitioner (artikel 2) 

Definitionen av ”byggnadens installationssystem” har i artikel 2.3 i EPBD 2018-direktivet utvidgats så att den utöver de tidigare anordningarna också omfattar anordningar som hänför sig till fastighetsautomation och tillhörande reglering samt platsbaserad elproduktion. Enligt artikel 2.3 avses med byggnadens installationssystem teknisk utrustning för rumsuppvärmning, rumskylning, ventilation, varmvatten för hushållsbruk, fast belysning, fastighetsautomation och tillhörande reglering, platsbaserad elproduktion, eller en kombination därav, inklusive sådana system som utnyttjar energi från förnybara energikällor, i en byggnad eller en byggnadsenhet. 

I artikel 2.3a har lagts till en ny definition av ”system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning”. Med system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning avses ett system som omfattar alla produkter, all programvara och allt tekniskt underhåll som kan stödja en energieffektiv, ekonomisk och säker drift av byggnadens installationssystem genom automatisk styrning och genom att underlätta den manuella hanteringen av byggnaders installationssystem. 

I direktivets artikel 2.15a har lagts till en ny definition av ”uppvärmningssystem”. Med uppvärmningssystem avses en kombination av de komponenter som krävs för att åstadkomma en form av behandling av inomhusluft, i vilken temperaturen höjs.  

En ny definition av ”värmegenerator” har lagts till i artikel 2.15b, med vilken avses en del av ett uppvärmningssystem som genererar nyttig värme genom en eller flera av följande processer: a) förbränning av bränslen t.ex. i en värmepanna, b) jouleeffekt i värmeelement med elektriska motstånd, c) värmeupptagning från en värmekälla i form av omgivningsluft, ventilationsfrånluft, vatten eller mark med hjälp av en värmepump. 

Enligt den nya artikeln 2.15c avses med ”avtal om energiprestanda” ett avtal om energiprestanda enligt definitionen i artikel 2.27 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG.  

Enligt den i direktivet införda artikeln 2.20 avses med ett ”enskilt mikrosystem” ett mikrosystem enligt definitionen i artikel 2.27 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG. 

Långsiktig renoveringsstrategi (artikel 2a)  

Medlemsländerna är skyldiga att fastställa en långsiktig renoveringsstrategi för att göra byggnadsbeståndet mycket energieffektivt och koldioxidsnålt senast 2050. I artikel 2a, som infogats i EPBD 2018-direktivet, föreskrivs det om en långsiktig renoveringsstrategi för byggnader. Bestämmelser om detta finns sedan tidigare i artikel 4 i energieffektivitetsdirektivet (EED). Kravet på strategins innehåll har utvidgats betydligt jämfört med tidigare med bl.a. målet att främja åtgärder som bidrar till att motverka energifattigdom.  

För genomförandet av strategin ska det fastställas en färdplan med åtgärder och indikativa milstolpar för 2030, 2040 och 2050 samt nationellt fastställda framstegsindikatorer i anslutning till målen på EU-nivå att minska växthusgasutsläppen med 80–95 procent fram till 2050 jämfört med 1990 års nivåer. Strategin ska uppdateras vart tionde år och framstegen ska rapporteras till kommissionen vartannat år. Den första rapporten ska skickas till kommissionen 2023. För att styra investeringsbesluten bör medlemsstaterna införa mekanismer för a) sammanslagning av projekt för att göra det lättare för investerare att finansiera de nämnda långsiktiga renoveringarna, b) minskning av riskerna för verksamhet som rör energieffektivitet för investerare och den privata sektorn, och c) användning av offentliga medel för att locka kompletterande investeringar i den privata sektorn eller ta itu med specifika marknadsmisslyckanden. 

Miljöministeriet bereder strategin i samarbete med Motiva Oy, Teknologiska forskningscentralen VTT Ab och Tammerfors yrkeshögskola samt Finlands miljöcentral. Vid beredningen av strategin hörs olika intressentgrupper och det ordnas workshoppar och informeras på bred front. Mer information om utarbetandet av den långsiktiga renoveringsstrategin för byggnader finns på Motiva Oy:s webbplats på adressen www.motiva.fi/remppa (på finska). 

Laddningspunkter för eltrafik och beredskap för laddningspunkter (artikel 8.2–8.8) 

I direktivet har som ett nytt tema i artikeln tagits in de punkter och led som gäller beredskap för laddningspunkter av och laddningspunkter för eltrafik (laddningspunkter kallas i den nationella lagstiftningen även laddningspunkter, i den föreslagna lagen används laddningspunkter). Avseende byggnader som inte är avsedda för bostäder, både nya sådana och sådana som genomgår större renoveringar, med mer än tio parkeringsplatser, ska enligt artikel 8.2 installeras minst en laddningspunkt och ledningsinfrastruktur, dvs. kanaler för elektriska kablar, i enlighet med infrastrukturdirektivet för att i ett senare skede möjliggöra installation av laddningspunkter för var femte parkeringsplats. Nya bostadshus eller bostadshus som genomgår större renoveringar med mer än tio parkeringsplatser ska enligt artikel 8.5 förses med ledningsinfrastruktur som gör det möjligt att senare installera laddningspunkter på varje parkeringsplats.  

Både i bostadshus och i byggnader som inte är avsedda för bostäder gäller de ovan nämnda skyldigheterna situationer där a) bilparkeringen är belägen inuti byggnaden och renoveringsåtgärderna innefattar, vid större renoveringar, bilparkeringen eller byggnadens elektriska infrastruktur, eller b) bilparkeringen angränsar fysiskt till byggnaden, och renoveringsåtgärderna innefattar, vid större renoveringar, bilparkeringen eller bilparkeringens elektriska infrastruktur.  

Enligt artikel 8.3 ska medlemsländerna dessutom fastställa krav på installation av ett lägsta antal laddningspunkter för alla byggnader som inte är avsedda för bostäder och som har mer än 20 parkeringsplatser. Dessa ska vara installerade senast den 1 januari 2025. 

Enligt artikel 8.4 får medlemsstaterna besluta att inte fastställa eller tillämpa kraven på byggnader som inte är avsedda för bostäder när det gäller byggnader som ägs och används av små och medelstora företag i enlighet med definitionen i avdelning I i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG. Enligt definitionen är små och medelstora företag sådana företag som har färre än 250 anställda och en årsomsättning som inte överstiger 50 miljoner euro eller en balansomslutning som inte överstiger 43 miljoner euro.  

Medlemsstaterna får enligt artikel 8.6 besluta att på specifika kategorier av byggnader inte tillämpa skyldigheterna i anslutning till installation av obligatoriska laddningspunkter när det gäller nya byggnader, större renoveringar och byggnader som inte är avsedda för bostäder a) när ansökningar om bygglov (eller motsvarande) för nya byggnader och renovering har lämnats in senast den 10 mars 2021, b) den nödvändiga ledningsinfrastrukturen bygger på enskilda mikrosystem eller byggnaderna är belägna i de yttersta randområdena i den mening som avses i artikel 349 i EUF-fördraget om detta skulle leda till väsentliga problem för driften av det lokala energisystemet och äventyra det lokala nätets stabilitet, c) kostnaderna för laddnings- och ledningsinstallationer överstiger sju procent av den totala kostnaden för en större renovering av byggnaden eller d) en offentlig byggnad redan omfattas av jämförbara krav enligt införlivandet av infrastrukturdirektivet.  

Enligt artikel 8.7 ska medlemsstaterna föreskriva åtgärder för att förenkla utbyggnaden av laddningspunkter och ta itu med eventuella hinder som grundar sig på regelverk, bl.a. tillstånds- och godkännandeförfaranden. Detta begränsar dock inte tillämpningen av medlemsstaternas förmögenhetsrätt och hyreslagstiftning. Enligt artikel 8.8 krävs dessutom att medlemsstaterna ska beakta behovet av konsekventa strategier för byggnader, mjuk och grön mobilitet samt stadsplanering.  

Inspektion eller rådgivning avseende uppvärmningssystem (artikel 14) 

Artikel 14 i EPBD 2010-direktivet har ersatts med en helt ny artikel 14. I den nya artikeln gäller förpliktelserna större uppvärmningssystem än tidigare och dessutom kombinerade uppvärmnings- och ventilationssystem. Till skillnad från tidigare begränsas skyldigheterna inte längre enbart till uppvärmningssystem som drivs med olja, gas och biodrivmedel. 

Medlemsstaterna ska i enlighet med artikel 14.1 fastställa de åtgärder som är nödvändiga för att inrätta regelbundna inspektioner av de tillgängliga delarna av uppvärmningssystem eller kombinerade rumsuppvärmnings- och ventilationssystem med en nominell effekt på rumsuppvärmning på över 70 kW, t.ex. värmegeneratorer, styrsystem och cirkulationspumpar som används för att värma upp byggnader. Inspektionen ska inbegripa en bedömning av värmegeneratorns verkningsgrad och storlek i förhållande till byggnadens uppvärmningsbehov, i förekommande fall med beaktande av uppvärmningssystemets eller det kombinerade rumsuppvärmnings- och ventilationssystemets förmåga att optimera sin prestanda vid normala eller genomsnittliga driftförhållanden. Om inga ändringar har gjorts med avseende på uppvärmningssystemet eller det kombinerade rumsuppvärmnings- och ventilationssystemet eller byggnadens uppvärmningsbehov sedan en inspektion i enlighet med denna punkt genomfördes, får medlemsstaterna välja att inte kräva att bedömningen av värmegeneratorns storlek upprepas.  

Enligt artikel 14.2 undantas från inspektionsskyldigheten sådana installationssystem som uttryckligen omfattas av ett överenskommet kriterium för energiprestanda eller ett avtal som anger en överenskommen nivå för energieffektivitetsförbättring, såsom avtal om energiprestanda eller avtal som verkställs av ett allmännyttigt företag eller en nätoperatör och därför omfattas av åtgärder för resultatövervakning på systemsidan. En förutsättning för undantaget är dock att de totala effekterna av ett sådant tillvägagångssätt motsvarar dem som följer av inspektionsskyldigheten. 

Som ett alternativ till den inspektionsskyldighet som föreskrivs i artikel 14.1, och förutsatt att den totala effekten är likvärdig med den som anges där, får medlemsstaterna välja att vidta åtgärder för att säkerställa att användarna ges råd om byte av värmegeneratorer, andra ändringar av uppvärmningssystemet eller av det kombinerade rumsuppvärmnings- och ventilationssystemet och alternativa lösningar för att bedöma systemens verkningsgrad samt huruvida det är av lämplig storlek. Innan en medlemsstat tillämpar de alternativa åtgärder som avses i artikel 14.3 ska denna genom att överlämna en rapport till kommissionen visa att dessa åtgärder har motsvarande verkan som de åtgärder som avses i artikel 14.1. Rapporten ska lämnas in i enlighet med de tillämpliga planerings- och rapporteringsskyldigheterna.  

Medlemsstaterna ska dessutom enligt artikel 14.4 fastställa krav för att, om detta är tekniskt och ekonomiskt genomförbart, säkerställa att byggnader som inte är avsedda för bostäder och vars uppvärmningssystem eller kombinerade rumsuppvärmnings- och ventilationssystem har en nominell effekt på över 290 kW senast 2025 är utrustade med system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning. Systemen för fastighetsautomation och fastighetsstyrning ska kunna fylla följande funktioner: 

a) fortlöpande övervaka, registrera, analysera och göra det möjligt att anpassa energianvändningen, 

b) fastställa riktmärken för en byggnads energieffektivitet, upptäcka effektivitetsförluster i byggnadens installationssystem och informera den person som är ansvarig för anläggningarna eller för den tekniska fastighetsförvaltningen om möjligheter till förbättrad energieffektivitet, och 

c) möjliggöra kommunikation med anslutna installationssystem i byggnaden och med andra anordningar inuti byggnaden, och vara driftskompatibla med installationssystem i byggnaden som är baserade på olika typer av äganderättsligt skyddad teknik, som omfattar olika produkter och som kommer från olika tillverkare. 

Medlemsstaterna får i enlighet med artikel 14.5 fastställa krav för att säkerställa att bostadshus är utrustade med 

a) en funktion för kontinuerlig elektronisk övervakning som mäter systemets effektivitet och informerar byggnadens ägare eller förvaltare när effektiviteten sjunker väsentligt och när systemet kräver service, och 

b) effektiva regleringsfunktioner för att säkerställa optimal produktion, distribution, lagring och användning av energi. 

Byggnader som uppfyller kraven enligt artikel 14.4 och 14.5 ska vara undantagna från inspektionsskyldigheten enligt artikel 14.1.  

Inspektion eller rådgivning avseende luftkonditioneringssystem (artikel 15) 

Artikel 15 i EPBD 2010-direktivet har ersatts med en helt ny artikel 15. Enligt den nya artikeln gäller förpliktelserna större luftkonditioneringssystem än tidigare och dessutom kombinerade luftkonditionerings- och ventilationssystem.  

Medlemsstaterna ska i enlighet med artikel 15.1 fastställa de åtgärder som är nödvändiga för att inrätta regelbundna inspektioner av de tillgängliga delarna av luftkonditioneringssystem eller av kombinerade luftkonditionerings- och ventilationssystem med en nominell effekt på över 70 kilowatt. Inspektionen ska inbegripa en bedömning av luftkonditioneringens verkningsgrad och storlek i förhållande till byggnadens kylbehov, i förekommande fall med beaktande av luftkonditioneringssystemets eller det kombinerade luftkonditionerings- och ventilationssystemets förmåga att optimera sin prestanda vid normala eller genomsnittliga driftförhållanden. Om inga ändringar har gjorts med avseende på luftkonditioneringssystemet eller det kombinerade luftkonditionerings- och ventilationssystemet eller byggnadens kylbehov sedan en inspektion i enlighet med punkten genomfördes, får medlemsstaterna välja att inte kräva att bedömningen av luftkonditioneringssystemets storlek upprepas. 

Enligt artikel 15.2 undantas från inspektionsskyldigheten sådana installationssystem som uttryckligen omfattas av ett överenskommet kriterium för energiprestanda eller ett avtal som anger en överenskommen nivå för energieffektivitetsförbättring, såsom avtal om energiprestanda eller avtal som verkställs av ett allmännyttigt företag eller en nätoperatör och därför omfattas av åtgärder för resultatövervakning på systemsidan. En förutsättning för undantaget är dock att de totala effekterna av ett sådant tillvägagångssätt motsvarar dem som följer av inspektionsskyldigheten. 

Som ett alternativ till den inspektionsskyldighet som föreskrivs i artikel 15.1, och under förutsättning att de totala effekterna är likvärdig med den som anges där, får medlemsstaterna välja att vidta åtgärder för att säkerställa att användarna ges råd om utbyte av luftkonditioneringssystem eller kombinerade luftkonditionerings- och ventilationssystem, andra ändringar av luftkonditioneringssystemet eller det kombinerade luftkonditionerings- och ventilationssystemet och alternativa lösningar för att bedöma systemens verkningsgrad samt huruvida de är av lämplig storlek. Innan en medlemsstat tillämpar de alternativa åtgärder som avses i artikel 15.3 ska denna genom att överlämna en rapport till kommissionen visa att verkan av dessa åtgärder motsvarar verkan av de åtgärder som avses i artikel 15.1. Rapporten ska lämnas in i enlighet med de tillämpliga planerings- och rapporteringsskyldigheterna. 

Medlemsstaterna ska dessutom enligt artikel 15.4 fastställa krav för att, om detta är tekniskt och ekonomiskt genomförbart, säkerställa att byggnader som inte är avsedda för bostäder och vars luftkonditioneringssystem eller kombinerade luftkonditionerings- och ventilationssystem har en nominell effekt på över 290 kilowatt senast 2025 är utrustade med system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning. Systemen för fastighetsautomation och fastighetsstyrning ska kunna fylla följande funktioner: 

a) fortlöpande övervaka, registrera, analysera och göra det möjligt att anpassa energianvändningen, 

b) fastställa riktmärken för en byggnads energieffektivitet, upptäcka effektivitetsförluster i byggnadens installationssystem och informera den person som är ansvarig för anläggningarna eller för den tekniska fastighetsförvaltningen om möjligheter till förbättrad energieffektivitet, och 

c) möjliggöra kommunikation med anslutna installationssystem i byggnaden och med andra anordningar inuti byggnaden, och vara driftskompatibla med installationssystem i byggnaden som är baserade på olika typer av äganderättsligt skyddad teknik, som omfattar olika produkter och som kommer från olika tillverkare. 

Medlemsstaterna får i enlighet med artikel 15.5 fastställa krav för att säkerställa att bostadshus är utrustade med 

a) en funktion för kontinuerlig elektronisk övervakning som mäter systemets effektivitet och informerar byggnadens ägare eller förvaltare när effektiviteten sjunker väsentligt och när systemet kräver service, och 

b) effektiva regleringsfunktioner för att säkerställa optimal produktion, distribution, lagring och användning av energi.  

Byggnader som uppfyller kraven enligt artikel 15.4 och 15.5 ska vara undantagna från inspektionsskyldigheten enligt artikel 15.1.  

Krav på installationssystem (artikel 8.1 och 8.9)  

Artikel 8 om byggnaders installationssystem har ersatts helt och hållet och artikeln har utvidgats så att den utöver byggnaders installationssystem också omfattar elektromobilitet och indikatorer för intelligenta lösningar. Artikel 8.1 innehåller fortfarande en skyldighet att fastställa systemkrav avseende totala energiprestanda, korrekt installation samt lämplig dimensionering, justering och kontroll för byggnadens installationssystem som är installerade i befintliga byggnader. Medlemsstaterna får även tillämpa dessa systemkrav på nya byggnader. 

Andra stycket i artikel 8.1 om byggnaders installationssystem har inte ändrats. Där föreskrivs att systemkrav ska fastställas för nya installationssystem, för installationssystem som byts ut och för installationssystem som utrustas med nya delar, och ska tillämpas i den mån det är tekniskt, ekonomiskt och funktionellt genomförbart.  

Definitionen av byggnaders installationssystem i artikel 2.3 i EPBD 2018-direktivet utvidgades till att omfatta system för fastighetsautomation och tillhörande reglering och system som används för platsbaserad elproduktion inklusive sådana system som utnyttjar energi från förnybara energikällor. På dessa system ska därför i fortsättningen ställas systemkrav i form av verkställighetsåtgärder i enlighet med artikel 8 i direktivet. Skyldigheten att uppfylla systemkraven är allmän och ska alltid gälla när ett system installeras, byts ut eller förbättras i en befintlig byggnad. Kraven är alltså inte begränsade enbart till större renoveringar. De systemkrav som gäller fastighetsautomation och tillhörande reglering och system som används för platsbaserad elproduktion får enligt direktivet tillämpas också på uppförande av nya byggnader. 

I EPBD 2018-direktivet fogades ett tredje stycke till artikel 8.1. Enligt det ska nya byggnader utrustas med självreglerande anordningar för separat reglering av rumstemperaturen i varje rum eller, om det är motiverat, i en angiven uppvärmd zon av byggnadsenheten. I befintliga byggnader ska installation av sådana självreglerande anordningar erfordras när värmegeneratorer byts ut. I nya byggnader, eller befintliga byggnader där värmegeneratorn byts, behöver dock inte självreglerande anordningar installeras, om det inte är tekniskt och ekonomiskt genomförbart. Enligt skäl 21 i EPBD 2018-direktivet är installationen ekonomiskt genomförbar t.ex. när kostnaden utgör mindre än tio procent av den totala kostnaden för utbytet av värmegeneratorer. Självreglerande anordningar avsedda för reglering av rumstemperaturen är enligt kommissionen t.ex. termostatventiler för radiatorer eller andra mer avancerade anordningar med vilka uppvärmningen kan styras enligt temperaturen. 

Till artikel 8 har fogats en ny 9 punkt som förutsätter att när ett installationssystem installeras, byts ut eller uppgraderas ska energiprestandan för den ändrade delen av byggnadens installationssystem eller vid behov av hela det ändrade systemet bedömas och resultaten ska dokumenteras och lämnas till byggnadens ägare. Resultaten ska kunna användas vid påvisande av överensstämmelse med kraven och vid utfärdande av energicertifikat. Medlemsstaterna ska besluta om det krävs ett nytt energicertifikat eller inte. 

Enligt Europeiska kommissionen kan medlemsstaterna besluta om detaljerna i fråga om hurudana ändringar som leder till att den ändrade delen eller hela systemet ska bedömas och hur energieffektiviteten ska bedömas. Medlemsstaterna får också fritt bestämma formen för dokumentationen och dess innehåll och hur den ska lämnas till byggnadernas ägare. 

Nya byggnader (artikel 6) 

Artikel 6 i EPBD 2010-direktivet har ersatts med en ny artikel 6. Enligt artikel 6.1 förutsätts att nya byggnader motsvarar de minimikrav avseende energiprestanda som fastställs i enlighet med artikel 4. 

Enligt artikel 6.2 i EPBD 2018-direktivet ska det innan nya byggnader uppförs säkerställas att hänsyn tas till huruvida det är tekniskt, miljömässigt och ekonomiskt genomförbart att använda högeffektiva alternativa system, om sådana finns att tillgå. 

Sakinnehållet i artikeln har kvarstått oförändrat. I artikel 6.2 har den förteckning över exempel på olika högeffektiva alternativa system slopats. Artikeln innehåller inte längre någon skyldighet att dokumentera bedömningen av systemen och inte heller några bestämmelser om genomförandet av bedömningen.  

Genomförandet av artikeln kräver inga lagstiftningsåtgärder. Bestämmelser om kraven på energiprestanda för nya byggnader finns i miljöministeriets förordning om nya byggnaders energiprestanda (1010/2017) och i statsrådets förordning om de numeriska värdena på energiformsfaktorer för byggnader (788/2017). Båda förordningarna har utfärdats med stöd av 117 g § i markanvändnings- och bygglagen. 

Bestämmelser om genomförbarheten i fråga om högeffektiva alternativa system finns i 117 h § i markanvändnings- och bygglagen, enligt vilken den som påbörjar ett byggprojekt ska bedöma uppvärmningssystemets tekniska, miljömässiga och ekonomiska genomförbarhet, om det system som väljs för en ny byggnad eller en byggnad som ska renoveras inte är ett decentraliserat energiförsörjningssystem baserat på energi från förnybara energikällor, ett system baserat på kraftvärme, ett system för fjärrvärme, närvärme, fjärrkyla eller närkyla eller värmepumpar, fastän ett sådant alternativ är tillgängligt och kan genomföras kostnadseffektivt. Bedömningen ska fogas till de planer som gäller byggnaden. 

Befintliga byggnader (artikel 7 femte stycket) 

I det nuvarande direktivet har artikel 7 femte stycket ersatts med ett nytt femte stycke. Enligt det nya femte stycket ska medlemsstaterna avseende byggnader som genomgår större renoveringar främja högeffektiva alternativa system, i den mån detta är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart, och ta hänsyn till frågor som rör hälsosamma inomhusklimatförhållanden, brandsäkerhet och risker i samband med intensiv seismisk aktivitet. Sakinnehållet i femte stycket kvarstår nästan oförändrat. Genom ändringen stryks också hänvisningen till förteckningen i artikel 6 över högeffektiva alternativa system. 

Genomförandet av ändringen i artikeln kräver inga lagstiftningsåtgärder. Direktivet förutsätter i fråga om större renoveringar endast att man uppmuntrar användningen av alternativa system. I samband med artikel 6 beskrivs 117 h § i markanvändnings- och bygglagen som också gäller byggnader som ska förnyas, så bestämmelsen torde räcka till för att täcka skyldigheten att främja sådana system.  

Hälsosamma inomhusklimatförhållanden bör också i nuläget åstadkommas eller bibehållas vid nybyggnad och ombyggnad. Enligt 117 § i markanvändnings- och bygglagen ska vid reparationer och ändringar beaktas byggnadens egenskaper och särdrag samt byggnadens lämplighet för den planerade användningen. Ändringarna får inte leda till att säkerheten för dem som använder byggnaden äventyras eller till att deras hälsomässiga förhållanden försämras. I 11 § i miljöministeriets förordning om förbättring av byggnaders energiprestanda vid reparations- och ändringsarbeten (4/13) föreskrivs dessutom att miljöministeriets förordning om byggnaders inomhusklimat och ventilation ska tillämpas vid planering av ventilationssystem. Dessa författningar torde tillsammans räcka till för att täcka skyldigheten att beakta hälsosamma inomhusklimatförhållanden.  

I 10 § i miljöministeriets förordning om förbättring av byggnaders energiprestanda vid reparations- och ändringsarbeten föreskrivs att ”vid planering och genomförande av reparation eller byte av en byggnads klimatskärm och tekniska system, ska sådana åtgärder väljas som gör att konstruktionernas korrekta värme-, ljud- och fukttekniska funktioner samt deras brandtekniska isolering säkras”. Miljöministeriets förordning om byggnaders brandsäkerhet (848/2017) tillämpas också på reparation och ändring av byggnader, om byggnaden eller en del av den till följd av reparationen eller ändringen blir farligare med tanke på brandsäkerheten och det därför är motiverat att förbättra byggnadens brandsäkerhet med beaktande av reparations- och ändringsarbetets art och i syfte att förhindra att personsäkerheten äventyras. De ovan nämnda författningarna räcker tillsammans till för att fullgöra skyldigheten enligt artikel 7 femte stycket att beakta brandsäkerheten. 

Miljöministeriets förordning om bärande konstruktioner (477/2014) och miljöministeriets förordning om geokonstruktioner (465/2014) täcker skyldigheten enligt artikel 7 femte stycket att ha beredskap för risker i samband med intensiv seismisk aktivitet.  

Ekonomiska incitament och marknadshinder (artikel 10) 

Artikel 10.6 har ersatts med en ny artikel 10.6 och till artikeln har dessutom fogats nya led 6a och 6b. I artikel 10.6 i det tidigare gällande direktivet förutsattes att medlemsstaterna ska beakta energiprestandans kostnadsoptimala nivåer när incitament ges för konstruktion eller större renovering av byggnader. Artikel 10.6 har ersatts med nya skyldigheter enligt vilka medlemsstaterna när de planerar eller genomför ekonomiska åtgärder för förbättrad energieffektivitet ska säkerställa att energibesparingarna fastställs enligt ett eller flera av de kriterier som nämns i direktivet. Det finns fem olika kriterier.  

Genomförandet av artikel 10.6 kräver inga lagstiftningsåtgärder. För närvarande beviljar miljöministeriet och ARA Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet inte stöd för förbättring av energiprestandan. Arbets- och näringsministeriet beviljar energistöd för vissa projekt för vilka det föreskrivs om villkoren i statsrådets förordning om allmänna villkor för beviljande av energistöd åren 2018–2022 (1098/2017). Allmänt taget har det i villkoren för energistöd som beviljas i Finland krävts utredningar och/eller kalkyler som torde motsvara de kriterier som anges i direktivet. 

Enligt den nya artikeln 10.6a ska databaserna för energicertifikat möjliggöra insamling av uppgifter om den uppmätta eller beräknade energianvändningen i de byggnader som omfattas. Till denna del har särskilt sådana offentliga byggnader lyfts fram som har energicertifikat. Dessutom ska enligt den nya artikeln 10.6b åtminstone sammanställda och anonymiserade data som uppfyller unionens krav och nationella krav på dataskydd göras tillgängliga på begäran för statistik- och forskningsändamål och fastighetsägaren. 

Artiklarna 10.6a och 10.6b kräver inga lagstiftningsåtgärder. I lagen om informationssystemet för byggnaders energicertifikat (147/2015) föreskrivs det om användningen av uppgifterna i certifikatdatabasen och bl.a. om offentligt framläggande av uppgifter om certifikat.  

Enligt 5 § i den lagen får bl.a. uppgifter om beräknad förbrukning av inköpt energi vid standardanvändning per energiform tillhandahållas, dock inte uppgifter som gäller bostadsbyggnader med en lägenhet eller två lägenheter. Vem som helst kan använda registret så att man i enlighet med byggnadstyper sammanställer utskrifter i tabellform över energiförbrukningen. Information om den faktiska energiförbrukningen är inte offentligt tillgänglig. 

I certifikatdatabasen antecknas separat om byggnaden är en offentlig byggnad. Den kalkylerade energiförbrukningen även i sådana offentliga byggnader finns tillgänglig i databasen för vem som helst. 

ARA Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet kan själv samla in uppgifter om bostadshus som består av en eller två lägenheter. I regeringens proposition (RP 335/2014 rd) konstateras det att ARA Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet kan utgående från registret producera nödvändigt jämförelsematerial för alla som behöver information, genom att utgående från certifikaten producera sammanfattande rapporter per område, byggnadsår, energiklass och hustyp. 

Frivillig indikator för smart beredskap (artikel 8.10 och 8.11) 

Till artikel 8 i EPBD 2018-direktivet fogades nya punkter 10 och 11. Enligt artikel 8.10 ska kommissionen genom en delegerad akt inrätta ett frivilligt gemensamt unionssystem för betygsättning av byggnaders smarta beredskap. Betygsättningen ska grunda sig på en bedömning av byggnadens eller byggnadsenhetens förmåga, dels att anpassa sig till den boendes behov och till nätet, dels att förbättra sin energieffektivitet och sin prestanda överlag. Systemet för betygsättning av byggnaders smarta beredskap ska fastställa definitionen av indikatorn för smart beredskap och en metod för hur den ska beräknas. Enligt artikel 8.11 ska kommissionen anta en genomförandeakt som anger de tekniska villkoren för ett effektivt genomförande av systemet för betygsättning av byggnaders smarta beredskap, inbegripet en tidsplan för en icke-bindande testningsfas på nationell nivå. Med genomförandeakten klargörs också på vilket sätt systemet för betygsättning av byggnaders smarta beredskap och systemet med energicertifikat kompletterar varandra. Enligt uppgift från kommissionen kommer författningarna att antas sommaren 2020. 

Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att iaktta EPBD 2018-direktivet senast den 10 mars 2020. 

2.2.5  2.2.5 Energieffektivitetsdirektivet (EED)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG trädde i kraft den 4 december 2012. Energieffektivitetsdirektivet (EED) antogs som en del av EU:s paket för ren energi den 24 december 2018. Översynen av energieffektivitetsdirektivet (EED) bygger på behovet av att skapa en rättslig ram för energieffektivitet efter 2020. Det energieffektivitetsmål på 20 procent som uppställdes för 2020 fick som fortsättning ett energieffektivitetsmål för EU på minst 32,5 procent för 2030. Dessutom ålades medlemsstaterna bindande årliga ackumulerade energibesparingsskyldigheter på 0,8 procent för perioden 2021–2030. Energieffektivitetsdirektivet (EED) gäller tre sakkomplex: energieffektivitetsmålet för 2030 (artiklarna 1 och 3), energisparkrav (artiklarna 7, 7a och 7b) samt mätning och fördelning av kostnaderna för uppvärmning och varmvatten för hushållsbruk (artiklarna 9, 9a–9c, 10, 10a, 11 och 11a).  

Artikel 9 i energieffektivitetsdirektivet (EED) har ändrats så att artikeln med avvikelse från den tidigare skyldigheten att tillhandahålla mätare (el, naturgas, fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten för hushållsbruk) endast omfattar tillhandahållande av mätare för slutanvändare av el och naturgas.  

Enligt artikel 9a i energieffektivitetsdirektivet (EED) ska medlemsstaterna säkerställa att slutkunder av fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten för hushållsbruk tillhandahålls mätare till ett konkurrenskraftigt pris som korrekt visar deras faktiska energianvändning. I artikel 9a ingår dessutom en bestämmelse enligt vilken en mätare ska installeras i en byggnads värmeväxlare eller leveranspunkt, om byggnaden försörjs med värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk från en central källa som försörjer flera byggnader, eller från ett system för fjärrvärme eller fjärrkyla.  

I den nya artikeln 9b i energieffektivitetsdirektivet (EED) föreskrivs om individuell mätning och kostnadsfördelning för värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk. Enligt artikel 9b.1 första stycket i energieffektivitetsdirektivet (EED) ska i flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden som har en central källa för värme eller kyla, eller som försörjs från system för fjärrvärme eller fjärrkyla, installeras individuella mätare för att mäta användningen av värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk i varje enhet i byggnaden, där det är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt i den meningen att det är proportionellt i förhållande till möjliga energibesparingar.  

Avvikelse från skyldigheten får göras i enlighet med artikel 9b.1 andra stycket. När användning av individuella mätare inte är tekniskt genomförbart eller när det inte är kostnadseffektivt för att mäta värmeanvändning i varje enhet i byggnaden ska enligt direktivet individuella värmekostnadsfördelare användas för att mäta energianvändningen i varje radiator. Det är också möjligt att avvika från detta sekundära krav om medlemsstaten visar att det inte skulle vara kostnadseffektivt att installera sådana värmekostnadsfördelare.  

Enligt artikel 9b.2 i energieffektivitetsdirektivet (EED) ska i nya flerbostadshus och i bostadsdelarna av nya byggnader med flera användningsområden, som har en central värmekälla för varmvatten för hushållsbruk eller försörjs från fjärrvärmesystem, individuella mätare installeras för varmvatten för hushållsbruk. Enligt artikeln blir mätning och fakturering av varmvatten per lägenhet i nya bostadshus obligatorisk från och med den 25 oktober 2020. Undantaget i fråga om teknisk genomförbarhet och kostnadseffektivitet gäller inte nya flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden som har en central värmekälla för varmvatten för hushållsbruk eller försörjs från fjärrvärmesystem. 

Enligt den nya artikeln 9b.3 ska medlemsstaterna säkerställa att det finns transparenta, allmänt tillgängliga nationella regler för fördelningen av kostnaden för användning av värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk i sådana byggnader, för att säkerställa öppenhet och insyn samt korrekt redovisning av individuell användning för flerbostadshus eller byggnader med flera användningsområden som försörjs med fjärrvärme eller fjärrkyla, eller där gemensamma värme- eller kylsystem för sådana hus dominerar. 

Den nya artikeln 9c innehåller krav på fjärravläsning av mätare och fördelningsanordningar som används för mätning av värme, kyla och vattenförbrukning.  

I den nya artikeln 10a föreskrivs det om fakturerings- och användningsinformation. Enligt artikel 10a.1 ska medlemsstaterna, när mätare finns installerade, säkerställa att fakturerings- och användningsinformationen är tillförlitlig, korrekt och baserad på faktisk användning för alla slutanvändare. 

I artikel 11a i energieffektivitetsdirektivet (EED) finns bestämmelser om de kostnader som får tas ut för lämnande av uppgifter om energiförbrukningen. Enligt den nya artikeln 11a ska medlemsstaterna säkerställa att slutanvändare får alla sina fakturor och sin faktureringsinformation om energianvändning utan kostnad och att slutanvändare utan kostnad och på lämpligt sätt kan få tillgång till uppgifter om sin användning. I flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden ska fördelningen av kostnader för faktureringsinformation om den individuella användningen dock göras utan vinstsyfte. Kostnader som härrör från överlåtandet av den uppgiften till en tredje part, inklusive mätning, fördelning och redovisning avseende faktisk individuell användning i sådana byggnader, får överföras till slutanvändarna, om dessa kostnader är rimliga.  

Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet i princip senast den 25 juni 2020. En del av bestämmelserna i direktivet (de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att iaktta artikel 1.5–1.10 och punkterna 3 och 4 i bilagan) ska dock sättas i kraft senast den 25 oktober 2020. 

2.2.6  2.2.6 Direktivet om förnybar energi (RED II)

En ökning av andelen förnybar energi i Europeiska unionen är av central betydelse när det gäller att minska växthusgasutsläppen. EU har förbundit sig till att minska växthusgasutsläppen i unionen med minst 40 procent från 1990 års nivå fram till 2030. Direktivet om förnybar energi (RED II) antogs den 11 december 2018 och ska införlivas i den nationella lagstiftningen senast den 30 juni 2021. I direktivet fastställs ett bindande unionsmål om att andelen förnybar energi ska vara minst 32 procent år 2030. I direktivet fastställs inga mål för de enskilda medlemsstaterna, utan medlemsstaternas planer för utvecklingen av andelen förnybar energi ingår i de nationella energi- och klimatplaner som ska lämnas till kommissionen. 

Direktivet om förnybar energi (RED II) behandlar flera olika delområden. När det gäller stödsystemen för förnybar energi är målet att öka stödsystemens marknadsmässighet och att beakta teknikneutralitet. Medlemsländerna uppmuntras att öppna sina stödsystem också för institutioner i andra medlemsländer, men öppnandet av stödsystemen förblir frivilligt. Direktivet syftar på många sätt till att göra det lättare för konsumenterna att själva bli elproducenter eller att delta i en sammanslutning som producerar förnybar energi. Systemet med ursprungsgarantier kommer att utvidgas utöver till el också till uppvärmning och kylning samt till biogas. 

Andelen förnybar energi granskas separat i fråga om elproduktionen, trafiken samt uppvärmnings- och kylningssektorn. Det bindande målet på 32 procent andel förnybar energi gäller alla dessa sammanlagt. Inom uppvärmnings- och kylningssektorn krävs dock en årlig ökning av den sammanlagda andelen förnybar energi och spillvärme och spillkyla i medlemsstaten. Storleken på målet för ökningen beror på andelen förnybar energi inom uppvärmnings- och kylningssektorn i medlemslandet i fråga. När det gäller trafiksektorn är målet att andelen förnybar energi ska höjas till 14 procent före 2030. 

Hållbarhetskriterierna för biobaserade bränslen kommer utöver flytande biodrivmedel och flytande biobränslen också att utvidgas till fasta och gasformiga biomassabränslen. Hållbarhetskriterierna för skogsbaserad biomassa fungerar riskbaserat, dvs. om vissa kriterier uppfylls hör marken till ett lågriskområde och det räcker med att ursprungslandet för råvaran påvisas för att bevisa hållbarheten. Genom verksamhetsutövarens hållbarhetssystem påvisas råvarans hållbarhet, följs mängden hållbara råvaror upp och vid behov påvisas minskningen av växthusgasutsläppen med en kalkyl. 

Direktivet koncentrerar sig också på medlemsländernas administrativa förfaranden i anslutning till produktionen av förnybar energi. Produktionen och användningen av förnybar energi ska beaktas redan när markanvändningen planeras. I direktivet ställs krav på varaktigheten och organisationen för tillståndsförfarandet när det gäller anläggningar för produktion av förnybar energi. Enligt artikel 16 i direktivet om förnybar energi (RED II) ska medlemsstaterna utse en eller flera kontaktpunkter som ska ge projektutvecklare vid anläggningar för förnybar energi råd genom tillståndsprocessen. Dessutom fastställs tidsfrister för den totala längden på tillståndsförfarandena för elproducerande anläggningar.  

Enligt artikel 15 ska medlemsstaterna införa lämpliga åtgärder i sina byggregler och byggnormer för att öka andelen energi från alla typer av förnybara energikällor i byggsektorn. Dessa åtgärder kan vara till förmån för ökad egenanvändning av förnybar energi, för lokal energilagring och för energieffektivitet, till förmån för kraftvärme samt till förmån för passiva byggnader eller byggnader med lågt eller inget behov av energitillförsel. I sina byggregler och byggnormer eller på andra sätt som har motsvarande verkan ska medlemsstaterna kräva att miniminivåer av energi från förnybara energikällor används i nya byggnader och i befintliga byggnader som genomgår betydande renoveringar i den utsträckning detta är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart och i den mån detta inte inverkar negativt på inomhusluftens kvalitet. Det ska tillåtas att dessa miniminivåer uppnås, bl.a. genom effektiv fjärrvärme och fjärrkyla som produceras med hjälp av en avsevärd andel förnybara energikällor och spillvärme och spillkyla. Medlemsstaterna ska i sina byggregler och byggnormer främja användningen av värme- och kylsystem som drivs med energi från förnybara energikällor och system som ger betydande sänkningar av energianvändningen. 

Enligt artikel 18 i direktivet om förnybar energi (RED II) ska medlemsstaterna också i fortsättningen säkerställa att konsumenter och bl.a. byggare, installatörer och arkitekter har tillgång till information om stödåtgärder samt om nettofördelarna med, kostnaderna för och energieffektiviteten hos utrustning och system för användning av värme, kyla och el från förnybara energikällor. Medlemsstaterna ska ha ett certifieringssystem för installatörer av anläggningar för produktion av förnybar energi.  

2.2.7  2.2.7 EU:s förordning om styrningen av energiunionen

Förordningen om styrningen av energiunionen antogs den 20 december 2018. Förordningen om styrningen av energiunionen är den enda helt nya rättsakten i paketet om ren energi för alla i EU. Genom förordningen om styrningen av energiunionen styrs åtgärderna i enlighet med energiunionens målsättningar och klimatavtalet från Paris. Det är ett verktyg för att sköta samordningen mellan EU-institutionerna och medlemsstaterna. Förordningen om styrningen av energiunionen har en viktig betydelse vid genomförandet av EU:s energi- och klimatpolitik. 

Förordningen om styrningen av energiunionen omfattar energiunionens fem pelare, dvs. 1) energitrygghet, 2) den inre marknaden för energi, 3) energieffektivitet, 4) minskade koldioxidutsläpp (stenkolen slopas och ersätts med förnybar energi) samt 5) forskning, innovation och konkurrenskraft. Förordningen om styrningen av energiunionen förpliktar medlemsstaterna att i fortsättningen utarbeta en nationell integrerad energi- och klimatplan (National Energy and Climate Plan, NECP) och en långsiktig strategi för låga utsläpp (Long Term Strategy, LTS). Dessutom följer kommissionen upp medlemsstaternas mål i fråga om samtliga fem dimensioner av energiunionen. Medlemsstaterna ska utarbeta en nationell energi- och klimatplan vart tionde år och rapportera till kommissionen vartannat år om hur genomförandet framskrider. Kommissionen får utfärda rekommendationer till en medlemsstat om EU inte kan nå de gemensamma målen eller om medlemsstaten inte gör framsteg enligt den plan som den har fastställt. 

Genom artikel 53 i förordningen om styrningen av energiunionen ändras artiklar i EPBD 2010-direktivet. Genom förordningen om styrningen av energiunionen ändras inledningen till artikel 2a.1 i EPBD 2010-direktivet och till artikel 2a fogas en ny punkt enligt vilken varje medlemsstats långsiktiga renoveringsstrategi ska lämnas in till kommissionen som en del av den slutliga integrerade nationella energi- och klimatplanen. Den första långsiktiga renoveringsstrategin ska lämnas till kommissionen senast den 10 mars 2020. Enligt artikel 35.1 i i förordningen om styrningen av energiunionen ska det dessutom vartannat år upprättas en lägesrapport om den långsiktiga renoveringsstrategin. 

Genom artikel 53.3 i förordningen om styrningen av energiunionen ändras artikel 9.5 i EPBD 2010-direktivet.  

I artikel 53.4 i förordningen om styrningen av energiunionen upphävs artikel 10.2 och 10.3 i EPBD 2010-direktivet, där medlemsstaterna åläggs en skyldighet att utarbeta en förteckning över och underrätta Europeiska kommissionen om ekonomiska incitament. Denna rapporteringsskyldighet slopas.  

Genom ändringen av artikel 53.5 och 53.6 i förordningen om styrningen av energiunionen följer att när det gäller både uppvärmningssystem och luftkonditioneringssystem ska en rapport om likvärdighet för alternativa förfaranden lämnas till kommissionen som en del av medlemsstaternas integrerade nationella energi- och klimatplaner som avses i artikel 3 i förordningen om styrningen av energiunionen. 

2.2.8  2.2.8 Infrastrukturdirektivet

I infrastrukturdirektivet fastställs en gemensam åtgärdsram för utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen och alternativ framdrivning i unionen. Som alternativa bränslen betraktas el, väte, biodrivmedel, syntetiska och paraffiniska bränslen, naturgas (CNG och LNG) och flytande gas. 

En central skyldighet för medlemsstaterna enligt infrastrukturdirektivet är att utarbeta ett nationellt handlingsprogram för alternativa bränslen och alternativ framdrivning. Handlingsprogrammet ska bl.a. innehålla en bedömning av den aktuella situationen och utvecklingen av marknaden för alternativa bränslen samt av utvecklingen av infrastrukturen, en bedömning av de nationella målen i fråga om infrastrukturen för el, naturgas och vid behov väte på grundval av efterfrågan av bränslen samt åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att målen i handlingsprogrammet nås.  

Infrastrukturdirektivet ställer inte upp några bindande numeriska mål för distributionsinfrastrukturen, utan främjar ett ändamålsenligt bestämmande av distributionspunkter för olika bränslen. Bilagorna till infrastrukturdirektivet innehåller tekniska specifikationer för olika typer av tank- och laddningspunkter. De tekniska specifikationerna innehåller t.ex. krav på att anslutningsdon till laddningspunkter uppfyller en viss standard och krav på att det bränsle som distribueras från en tankstation, t.ex. väte, är rent. Medlemsstaterna skulle senast den 18 november 2016 underrätta kommissionen om sina nationella handlingsprogram. Infrastrukturdirektivet skulle genomföras genom nationell lagstiftning senast vid samma tidpunkt. 

Statsrådet godkände i januari 2017 Finlands nationella program, som lämnades till kommissionen. I samband med vägtransportpaket II har kommissionen offentliggjort ett meddelande enligt vilket Finlands nationella plan uppfyller de skyldigheter som anges i infrastrukturdirektivet. 

2.2.9  2.2.9 Lagstiftning och praxis i vissa av Europeiska unionens medlemsstater

Den internationella bedömningen i propositionen baserar sig i huvudsak på Teknologiska forskningscentralen VTT Ab:s utredning ”Internationell utredning för regeringens proposition med anledning av ändringen av EPBD” (19.3.2019, VTT-Cr-00353-19, på finska). 

Det är svårt att göra en jämförelse med utländsk lagstiftning eftersom förfarandena för genomförandet av EPBD 2018-direktivet har framskridit parallellt i medlemsstaterna och ännu inte har genomförts helt. Det är särskilt svårt att göra en internationell jämförelse inom infrastrukturområdet för laddningspunkter för elfordon, eftersom detta tema är helt nytt i EPBD 2018-direktivet. 

Laddningspunkter för eltrafik och beredskap för sådana laddningspunkter 

Man kan säga att en omvälvning av trafiken pågår internationellt, vilket syns samtidigt på många fronter. Det förväntas att marknaden för elbilsteknik utvecklas kraftigt, i synnerhet när priserna på elbilar sjunker, batteritekniken utvecklas och blir billigare och dessutom när tekniken och tjänsterna för intelligent laddning kommer in på marknaden. På basis av de strategier som EU:s biltillverkare har offentliggjort kommer det fram till 2025 att finnas minst 200 nya elbilsmodeller på marknaden. Ett av syftena med EPBD 2018-direktivet är att på EU-nivå främja antalet elbilar genom att öka de obligatoriska skyldigheterna i fråga om laddningsinfrastrukturen för elbilar i hela Europeiska unionen. För närvarande finns det i många medlemsstater i Europeiska unionen ingen obligatorisk lagstiftning om privata laddningspunkter för elbilar. 

Med stöd av infrastrukturdirektivet skulle alla medlemsländer senast i november 2016 utarbeta ett nationellt handlingsprogram för utveckling av marknaden för alternativa bränslen inom transportsektorn och utbyggnad av den tillhörande infrastrukturen. I det nationella handlingsprogrammet ska anges både målen för alternativa drivkrafter för trafiken och deras infrastruktur för åren 2020 och 2030 samt de åtgärder genom vilka målen nås. 

Dessutom påverkas ökningen av fordon med små eller inga utsläpp av de utsläppsgränsvärden som fastställs för fordonstillverkare i EU enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/631 om fastställande av normer för koldioxidutsläpp för nya personbilar och för nya lätta nyttofordon och upphävande av förordningarna (EG) nr 443/2009 och (EU) nr 510/2011 (omarbetning) samt av hur snabbt bilbeståndet förnyas. Under de senaste åren har man kommit överens om nya gränsvärden för 2025 och 2030 för person- och paketbilar samt tunga fordon, eftersom det gällande gränsvärdet för 2020 enligt bedömningar inte är tillräckligt i förhållande till de ambitiösa målen för minskning av utsläppen inom trafiksektorn. Genom målen för 2030 skapas den förutsägbarhet som behövs för bilindustrin och en långsiktig riktlinje för att dessa investeringar ska kunna fortsätta. Ett viktigt mål med förslaget är att på ett betydande sätt främja övergången från konventionella fordon med förbränningsmotorer till renare trafik. 

När det gäller laddning med el undersöktes läget för lagstiftningen i Norge, Italien, Spanien, Österrike, Frankrike, Nederländerna och Irland. De länder som valts ut för granskning var länder där elbilar snabbt har blivit vanligare eller där det på förhand var känt att de har bestämmelser om laddningspunkter. Dessutom valdes Sverige till föremål för granskning, eftersom rättskulturen i Sverige till stor del liknar den i Finland. 

Sverige 

Svensk lagstiftning innehåller ingen speciallagstiftning om laddningspunkter för elbilar. I Sverige är det således nödvändigt att anta ny lagstiftning om laddningspunkter och laddningsinfrastruktur för eltrafik för genomförande av EPBD 2018-direktivet.  

Norge 

Norge är en vägvisare när det gäller att ta i bruk elbilar. I Norge var marknadsandelen för laddbara bilar ca 60 procent 2018. Norge är inte medlem i Europeiska unionen, men landet implementerar de flesta direktiven i enlighet med EEA-avtalet (European Economic Area).  

Norges nuvarande lagstiftning innehåller inga krav alls i enlighet med EPBD 2018-direktivet när det gäller laddningspunkter i anslutning till byggnader. Tills vidare har de starka incitamenten för elbilar lett till att bostadssammanslutningarna själv utan bestämmelser har hittat lösningar för installation av laddningspunkter, men det har varit nödvändigt att föra en hel del diskussioner i frågan inom sammanslutningarna.  

Italien 

I Italien har lagstiftningen om laddning av elbilar redan framskridit ganska långt, men författningarna motsvarar inte kraven enligt EPBD 2018-direktivet. I Italien genomförs en del av kraven enligt infrastrukturdirektivet genom lagstiftningsförordning 257/2016 (Decreto Legislativo 16/12/2016, n. 257 - Disciplina di attuazione della direttiva 2014/94/UE del Parlamento europeo; andra stycket, artikel 15.1) där det föreskrivs att parkeringsplatser i anslutning till nya bostadssammanslutningar och byggnader som inte är avsedda för bostäder ska ha beredskap för laddningspunkter för elbilar. 

Kraven i den italienska förordningen delvis både överskrider och understiger kraven i EPBD 2018-direktivet. Enligt förordningen ska nya bostadssammanslutningar med minst tio bostäder ha beredskap för laddningspunkter för minst 20 procent av bilplatserna (understiger kravet på beredskap för alla bilplatser enligt EPBD 2018). För nya byggnader som inte är avsedda för bostäder och som har en användningsarea på 500 kvadratmeter krävs beredskap för laddningspunkter för alla bilplatser (överskrider kravet enligt EPBD 2018-direktivet på en laddningspunkt + beredskap för 20 procent av bilplatserna). 

Spanien 

I Spaniens lagstiftning finns närmare bestämmelser om beredskapen för laddningspunkter för elbilar. I anslutning till artikel 8.7 i EPBD 2018-direktivet kompletterades lagen för elbranschen (Ley 24/2013, de 26 de diciembre, del Sector Eléctrico) 2018 med en kunglig lagförordning (Real Decreto-ley 15/2018, de 5 de octubre, de medidas urgentes para la transición energética y la protección de los consumidores). Genom förordningen upphävdes kravet på laddningsoperatör vid offentliga laddningspunkter, kravet på att endast energibolag ska kunna tillhandahålla laddtjänster, kravet på förhandsanmälan till energiministeriet innan laddtjänsten inleds och kravet på en separat elanslutning till laddningspunkter i fastigheter. Samtidigt infördes i förordningen ett krav på öppen data för laddningspunkter och insamling av data på ett ställe som är tillgängligt för alla medborgare. 

I artikel 17 i lag 8/2013 (Ley 8/2013, de 26 de junio, de rehabilitación, regeneración y renovación urbanas) har gjorts en betydande ändring som underlättar elektromobiliteten. I artikeln föreskrivs att installation av en laddningspunkt för ett eldrivet fordon för privat bruk i en enskild ruta på en parkeringsplats för en byggnad endast kräver förhandsanmälan till sammanslutningen. Användaren av laddningspunkten svarar för kostnaderna för installation av laddningspunkten och även laddningspunktens elförbrukning hänförs till användaren. De ändringar i bostadssammanslutningens husteknik som installationen av laddningspunkten kräver görs på det sätt som föreskrivs om beslutsfattandet i artikel 17.1 i lagen i fråga.  

Bestämmelser om den ledningsinfrastruktur för laddningspunkter som krävs för nya byggnader finns i en kunglig förordning (Real Decreto 1053/2014). Till stöd för tillämpningen av förordningen har en installationsteknisk anvisning offentliggjorts (ITC BT 52). I nya bostadshus krävs installationsberedskap för laddningspunkter genom antingen ledningsinfrastruktur, kabelrännor eller kabelkanaler så att det för varje 40:e parkeringsplats finns beredskap för en laddningspunkt.  

Kablaget i en byggnad ska planeras så att det maximala avståndet till vilken parkeringsplats som helst är högst 20 meter. Dessutom krävs det att kablaget gör det möjligt att installera laddningspunkter på minst 15 procent av alla parkeringsplatser. 

I en byggnads eltillförsel och dimensioneringen av huvudcentralen för byggnaden ska beredskapen för laddning av elfordon beaktas i enlighet med den installationstekniska anvisningen ITC BT 52. Om byggnadens elsystem stöder belastningshantering (SPL = Sistema de Protección de Líneas de alimentación), kan den effekt som reserveras för inmatningen i laddningspunkterna multipliceras med en samtidighetsfaktor på 0,3. I annat fall ska elsystemets dimensionering göras enligt den maximala effekten för varje laddningspunkt och antalet laddningspunkter med en samtidighetsfaktor på 1. 

Den spanska lagstiftningen uppfyller ännu inte kraven enligt EPBD 2018-direktivet, och därför måste också Spanien vidta åtgärder i enlighet med EPBD 2018-direktivet i sin nationella lagstiftning.  

Österrike 

När det gäller Österrike har delstaten Niederösterreich granskats. Österrike är det enda av de granskade länderna där den gällande lagstiftningen uppfyller kraven för befintliga byggnader som inte är avsedda för bostäder enligt artikel 8.3 i EPBD 2018-direktivet. Dessa krav omfattar endast byggnader som har godkänts efter 2011 och kraven är ännu inte förenliga med kraven i EPBD 2018-direktivet.  

I 64 § i det nuvarande byggnadsreglementet för Niederösterreich (NÖ Bauordnung 2014) fastställs minimikraven för beredskap för laddningspunkter. I nya byggnader med över två bostadslägenheter ska det finnas ledningsinfrastruktur och utrymmesreserveringar för elmätare och eldistribution på varannan parkeringsplats med en laddningseffekt på minst 3 kilowatt. Alla andra icke-offentliga parkeringsplatser med mer än 10 platser ska ha beredskap (t.ex. ledningsinfrastruktur) för minst en laddningspunkt för varje 10:e plats (laddningseffekt minst 3 kilowatt) eller beredskap för en effektiv laddningspunkt (laddningseffekt ≥ 20 kilowatt) för varje 25:e parkeringsplats. På nya offentliga parkeringsområden med över 50 parkeringsplatser ska det på 10 procent av parkeringsplatserna finnas beredskap för installation av laddningsanordningar på minst 20 kilowatt.  

För befintliga offentliga parkeringar (som beviljats tillstånd efter 2011) med över 50 parkeringsplatser gäller 64 § 6 och 7 punkten.  

(6) Bei öffentlich zugänglichen Abstellanlagen mit mehr als 50 Pflichtstellplätzen, die seit dem 1. Jänner 2011 bewilligt wurden, ist pro angefangenen 50 Pflichtstellplätzen bis zum 31. Dezember 2015 zumindest ein Stellplatz mit einer Ladestation für beschleunigtes Laden (mindestens 20 kW Ladeleistung) für Elektrofahrzeuge auszustatten. 

(7) Bei öffentlich zugänglichen Abstellanlagen mit mehr als 50 Pflichtstellplätzen, die seit dem 1. Jänner 2011 bewilligt wurden, ist pro angefangenen 25 Pflichtstellplätzen bis zum 31. Dezember 2018 zumindest ein Stellplatz mit einer Ladestation für beschleunigtes Laden (mindestens 20 kW Ladeleistung) für Elektrofahrzeuge auszustatten. 

För varje påbörjad 25:e parkeringsplats krävs en laddningspunkt på minst 20 kilowatt. Om den genomsnittliga parkeringstiden för de parkeringsplatser som avses i 6 och 7 punkten överstiger sex timmar, sjunker effektkravet för den laddningspunkt som krävs till 3 kilowatt. 

På förbundsstatsnivå finns det fortfarande problem i fråga om beslutsfattandet i bostadssammanslutningar när det gäller kraven enligt artikel 8.7 i EPBD 2018-direktivet. I bostadssammanslutningar krävs ett majoritetsbeslut av delägarna i sammanslutningen för installation av laddningspunkter för gemensamt bruk, men delägarna har rätt att i efterhand lämna in en protest mot beslutet (WEG 2002; Gesamte Rechtsvorschrift für Wohnungseigentumsgesetz 2002; 7 stycket 29 §). Det behövs ett enhälligt beslut om en enskild delägare vill installera endast en laddningspunkt för eget bruk (BMNT 2018). Dessa problempunkter ska behandlas i Österrikes klimat- och energistrategi 2030. 

Frankrike 

I Frankrikes lagstiftning finns närmare bestämmelser om beredskapen för laddningspunkter för elbilar. Förordningen om uppförande av laddningspunkter för elfordon och laddbara hybridbilar när det gäller nya byggnader (Décret n° 2016-968 du 13 juillet 2016 relatif aux installations dédiées à la recharge des véhicules électriques ou hybrides rechargeables et aux infrastructures permettant le stationnement des vélos lors de la construction de bâtiments neufs) uppdaterades senast den 26 februari 2019. Vid uppdateringen anpassades förordningens krav i fråga om antalet laddningspunkter ännu inte helt till EPBD 2018-direktivet. 

Uppdateringen av förordningen ändrar artikel R111-14-2 (nya bostadshus) i byggbestämmelserna (L' article R. 111-14-2 du code de la construction et de l' habitation). Vid parkeringsanläggningar som byggs i anslutning till bostadsbyggnader med minst två bostadslägenheter ska man bereda sig på laddning av elfordon och laddbara hybridbilar. På områden med högst 40 parkeringsplatser ska 50 procent av parkeringsplatserna (minst en) utrustas med beredskap för installation av laddningspunkter (ledningsinfrastruktur, kabelrännor) samt möjlighet att mäta elförbrukningen på varje parkeringsplats. 

På områden med över 40 parkeringsplatser ska 75 procent av parkeringsplatserna för två- och fyrhjuliga fordon förses med en beredskap för installation av laddningspunkter och mätning av den platsspecifika elförbrukningen (ledningsinfrastruktur, kabelrännor). 

Vid dimensioneringen av huvudcentralen ska man bereda sig på att det på minst 20 procent av parkeringsplatserna (minst en) kan installeras laddningsanordningar. 

Frankrike har också ett krav på minsta diameter för ledningsinfrastrukturen. Den minsta diametern för ledningsinfrastruktur för kablage på parkeringsplatser är 100 millimeter. 

I tillämpningsanvisningen fastställs särskilt t.ex. dimensioneringen av laddningspunkternas effekt. 

Till artiklarna R111-14-3 (industribyggnader och andra nya byggnader som byggs för tertiär användning) och R111-14-3-1 (offentliga byggnader) har det gjorts följande tillägg som gäller genomförandet av laddningspunkternas installationsberedskap: På områden med högst 40 parkeringsplatser ska 10 procent av platserna vara utrustade med beredskap för installation av laddningspunkter (ledningsinfrastruktur, kabelrännor). På områden med över 40 parkeringsplatser ska 20 procent av platserna vara utrustade med beredskap för installation av laddningspunkter (ledningsinfrastruktur, kabelrännor). 

I artikel R111-14-3-2 fastställs minimikraven för beredskapen för laddningspunkter när det gäller byggnader som byggs för kommersiellt bruk. För högst 40 parkeringsplatser krävs beredskap för 5 procent av parkeringsplatserna och för mer än 40 parkeringsplatser för 10 procent av parkeringsplatserna.  

Till alla de nämnda artiklarna har fogats samma krav på dimensioneringen av huvudcentralen och minsta diameter för kabelkanalen som nämns ovan.  

En tillämpningsanvisning för den tidigare förordningen (Guide de préconisation – Bâtiments neufs. Installations dédiées à la recharge des véhicules électriques ou hybrides rechargeables. Juin 2018) offentliggjordes i juni 2018 i samarbete mellan två ministerier (Ministère de la Cohésion des territoires et des Relations avec les collectivités territoriales och Ministère de la Transition écologique et solidaire). I anvisningarna används en effektreserv och belastningsfaktor av samma typ som i Spanien, förutsatt att olika elbilsmodeller har olika laddningseffekter och att alla bilar inte laddas samtidigt. Koefficienten för samtidig laddning är vanligen 0,4. Anvisningarna tillåter temporär sänkning av laddningseffekten med tanke på efterfrågeflexibiliteten i en byggnad. Exempelvis kan byggnadens automationssystem programmeras för att temporärt sänka laddningseffekten när elpriset överstiger det fastställda tröskelvärdet. 

Avsikten är att anvisningarna ytterligare ska uppdateras utifrån den respons som samlats in om dem. Också i fråga om kraven på ledningsinfrastrukturen kommer anvisningarna att uppdateras så att de överensstämmer med EPBD 2018-direktivet. Beredningen pågår i fråga om de föreskrifter som krävs för större renoveringar och befintliga byggnader. 

Nederländerna 

I Nederländerna kommer de artiklar som gäller laddningsinfrastrukturen för elbilar att genomföras nationellt genom en ändring av 2012 års byggförordning (Bouwbesluit 2012). Enligt utkastet till ändring av förordningen kommer Nederländernas nationella författningar att överensstämma med direktivets grundläggande nivå. I befintliga byggnader som inte är bostadshus och där det finns mer än 20 parkeringsplatser i byggnaden eller på samma tomt som byggnaden, ska det finnas minst en laddningspunkt från och med 2025.  

När det gäller de lättnader som EPBD 2018-direktivet medger kommer Nederländerna endast att införa lättnaden för större renoveringar. Enligt denna lättnad behöver kraven på laddningspunkter och rörledningar inte uppfyllas om kostnaderna för laddnings- och ledningsinstallationer överstiger 7 procent av den totala kostnaden för en större renovering av byggnaden. Kommissionen och medlemsstaterna får lämna kommentarer om ändringen av förordningen fram till den 9 januari 2020. 

Irland 

Irland kommer att ändra del L i byggbestämmelserna för att införliva kraven i artikel 8.2 och 8.5 i EPBD 2018-direktivet. Irland har för avsikt att i fråga om byggnader som inte är bostadshus införa krav på nya byggnader och större renoveringar i enlighet med direktivets grundläggande nivå. När det gäller bostadshus har Irland för avsikt att införa mer ambitiösa krav än kraven enligt direktivets grundläggande nivå. Enligt utkastet till föreskrift ska ledningsinfrastruktur för installation av elkablar byggas i alla bostadshus, oberoende av antalet parkeringsplatser, när det är fråga om nybyggen och större renoveringar i sådana fall av renovering som definieras i direktivet. 

Irland kommer dessutom att utfärda en administrativ föreskrift om installation av laddningspunkter i befintliga byggnader som inte är bostadshus. Kravnivån kommer att vara densamma som i EPBD 2018-direktivet. Ägaren eller användaren ska installera en laddningspunkt senast den 1 januari 2025 när det i byggnaden eller på ett parkeringsområde i byggnadens fysiska anslutning finns över 20 parkeringsplatser. Irland har för avsikt att bevilja undantag från kravet i fråga om byggnader som ägs och används av små och medelstora företag. 

Kommissionen och medlemsstaterna kan lämna kommentarer till båda utkasten till föreskrifter fram till och med den 10 mars 2020, varefter de avses träda i kraft. Irland kommer dessutom att ändra de tekniska instruktionsdokument som hänför sig till föreskrifterna och som innehåller tekniska anvisningar om hur föreskrifterna ska följas i praktiken.  

System för fastighetsautomation och fastighetsstyrning  

Bestämmelser om fastighetsautomation och fastighetsstyrning finns förutom i artikel 8 i EPBD 2018-direktivet även i artiklarna 14 och 15 om uppvärmnings- och luftkonditioneringssystem. I byggnader krävs enligt artiklarna 14 och 15 ett system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning med vissa funktioner, om uppvärmnings- eller luftkonditioneringssystemets effekt överstiger tröskelvärdet.  

Sverige och Danmark har inga bestämmelser om byggnadsautomation på den nivå som krävs enligt EPBD 2018-direktivet, och därför måste nya föreskrifter meddelas.  

Inte heller i Tyskland innehåller föreskrifterna några klara krav på egenskaperna hos automatiseringssystemen. Det ramverk för energiredovisning som baserar sig på en befintlig referensbyggnad, där det i fråga om automation hänvisas till del 11 i standarden DIN V 18599 om byggnadsautomation (DIN V 18599-11), utgör dock en grund utifrån vilken nya bestämmelser sannolikt kan införas.  

Obligatorisk inspektion av uppvärmnings- och luftkonditioneringssystem eller alternativt rådgivningsförfarande 

EPBD 2018-direktivet ställer krav på obligatoriska inspektioner av luftkonditionerings- och uppvärmningssystem och kombinationer av dessa. Direktivet möjliggör ett alternativt rådgivningsförfarande under förutsättning att dess energisparande effekt är minst densamma som vid obligatoriska inspektioner. Med inspektionsförfarande avses obligatoriska inspektioner i anslutning till uppvärmnings- och luftkonditioneringssystem. Det alternativa rådgivningsförfarandet är ett alternativ som medlemsstaterna kan välja och där medlemsstaten ersätter de obligatoriska inspektionerna med andra åtgärder som ger samma totala effekt som de obligatoriska inspektionerna skulle ha gett.  

Av de 29 medlemsstater i Europeiska unionen som granskades i Teknologiska forskningscentralen VTT Ab:s utredning tillämpar 16 medlemsstater i Europeiska unionen och Norge obligatoriska inspektioner av både uppvärmnings- och luftkonditioneringssystemen, fem medlemsstater i Europeiska unionen tillämpar både inspektioner och ett rådgivningsförfarande och sju medlemsstater i Europeiska unionen använder endast ett rådgivningsförfarande för både uppvärmnings- och luftkonditioneringssystem. 

Obligatoriska inspektioner av båda kategorierna av utrustning görs i Belgien, Bulgarien, Cypern, Grekland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Norge, Polen, Rumänien, Slovakien, Spanien, Tjeckiska republiken och Österrike. 

Länder som tillämpar både inspektioner och alternativa förfaranden är Frankrike, Nederländerna, Slovenien, Storbritannien och Tyskland.  

Ett alternativt rådgivningsförfarande för både uppvärmnings- och luftkonditioneringssystem används förutom av Finland även av Danmark, Estland, Irland, Portugal, Sverige och Ungern. 

De obligatoriska inspektionerna har behandlats på lite olika sätt i olika länder. Skillnader förekommer bland annat i fråga om effekten hos de system som inspektionerna gäller och att sättet för inspektionerna och deras cykel bestäms utifrån systemets effektivitet. I de länder där både inspektioner och alternativa förfaranden tillämpas finns det skillnader, särskilt i fråga om effekten hos de system som är föremål för inspektion och om systemet finns i ett bostadshus eller en byggnad som inte är avsedd för bostäder. De alternativa förfarandena baserar sig i flera länder på rådgivning (t.ex. i Sverige rådgivning till fastighetsägare och utbildning för bl.a. energirådgivare) och på kampanjer, t.ex. för att uppmuntra underhåll av pannor (Irland), fastighetsbesiktning, åtgärder i anslutning till minimikraven på utrustning (Estland) eller rådgivning i anknytning till energicertifikat (Portugal). I fråga om alternativa förfaranden kunde det inte utredas hur likvärdigheten har påvisats i varje land då det i en del länder inte har gjorts någon likvärdighetsrapport och det därför inte heller finns några uppföljningsuppgifter om verksamheten. 

I och med EPBD 2018-direktivet ändras tröskelvärdena för inspektionerna. På grund av ändringen har man i Sverige funderat på vem rådgivningen ska riktas till och vem som ska genomföra den. I vissa mindre länder har man däremot övervägt att övergå från rådgivningsförfaranden till ett mer direkt inspektionsförfarande, eftersom det i och med det nya tröskelvärdet endast finns ett litet antal byggnader som ska inspekteras. 

3.4.1  3.4.1 Alternativ för genomförandet av EPBD 2018-direktivet

I det nationella genomförandet föreslås att Finland genomför EPBD 2018-direktivet mer ambitiöst än vad som krävs enligt direktivets grundläggande nivå. 

Utifrån konsekvensbedömningen kommer de föreslagna bestämmelserna att leda till beredskap för laddningspunkter på cirka 560 000–620 000 parkeringsplatser i Finland, medan antalet i enlighet med bestämmelserna för den grundläggande nivån i direktivet hade varit beredskap för 326 000 platser. Enligt konsekvensbedömningen kommer det på basis av de föreslagna bestämmelserna att finnas cirka 73 000–97 000 normala laddningspunkter i Finland, medan antalet i enlighet med bestämmelserna för den grundläggande nivån i direktivet hade varit 73 000 normala laddningspunkter. 

Enligt artikel 8.3 i EPBD 2018-direktivet ska medlemsstaterna senast den 1 januari 2025 fastställa krav för installation av ett lägsta antal laddningspunkter för alla byggnader som inte är avsedda för bostäder och som har mer än 20 parkeringsplatser. Enligt artikeln får medlemsstaterna fritt besluta om antalet laddningspunkter. Skyldigheten i fråga om befintliga byggnader ska vara införd i den nationella lagstiftningen den 10 mars 2020 och laddningspunkterna ska vara installerade vid ingången av 2025. I det nationella genomförandet föreslås det att det vid befintliga, andra byggnader än bostadshus som är i bruk och som har mer än 20 parkeringsplatser ska installeras en laddningspunkt senast den 31 december 2024. Kraven på andra befintliga byggnader än bostadshus är i enlighet med den grundläggande nivån i direktivet.  

Vid det nationella genomförandet föreslås i fråga om bostadshus ambitiösare krav än den grundläggande nivån i direktivet, så att skyldigheterna i samband med nya byggnader och byggnader som genomgår större renoveringar ska gälla byggnader som har över fyra parkeringsplatser. I fråga om bostadshus ska skyldigheterna gälla redan färre parkeringsplatser än vad som föreskrivs i direktivet. Enligt artikel 8.5 gäller skyldigheterna byggnader med mer än tio parkeringsplatser. I fråga om befintliga bostadshus ställs inga krav.  

Vid det nationella genomförandet föreslås ambitiösare krav än den grundläggande nivån i direktivet i fråga om nya byggnader som inte är bostadshus och vid större renoveringar av sådana när det gäller laddningspunkter för elbilar och beredskap för laddningspunkter. Enligt artikel 8.2 i EPBD 2018-direktivet är det tillräckligt att i byggnader som inte är bostadshus med mer än tio parkeringsplatser installera en laddningspunkt och beredskap för laddningspunkter så att det i ett senare skede är möjligt att installera laddningspunkter för elfordon på var femte parkeringsplats. Utöver de bestämmelser som baserar sig på direktivet ska i 8 § i den föreslagna lagen också ingå nationella bestämmelser om laddningsinfrastruktur för elfordon i fråga om sådana parkeringshus där det ordnas parkering för bostadshus. Tillämpningsområdet för EPBD 2018-direktivet omfattar byggnader där energi används för att upprätthålla ett inomhusklimat. Detta görs vanligen inte i byggnader avsedda för parkering, och därför faller de ofta utanför tillämpningsområdet för EPBD 2018-direktivet.  

Vissa artiklar i EPBD 2018-direktivet gör det möjligt att nationellt föreskriva om lättnader. Enligt artikel 8.4 i EPBD 2018-direktivet har medlemsstaterna möjlighet att avstå från att föreskriva eller tillämpa skyldigheterna enligt artikel 8.2 och 8.3 för byggnader som inte är avsedda för bostäder när det gäller byggnader som ägs och används av små och medelstora företag. Enligt artikel 8.6 c får medlemsstaterna besluta att inte tillämpa skyldigheterna i artikel 8.2, 8.3 och 8.5 på specifika kategorier av byggnader, om kostnaderna för laddnings- och ledningsinstallationer överstiger sju procent av den totala kostnaden för en större renovering av byggnaden. Vid det nationella genomförandet föreslås det att lättnaden enligt artikel 8.2 och 8.3 beaktas så att de skyldigheter i fråga om laddningspunkter för elfordon och beredskap för sådana laddningspunkter som föreslås för byggnader som inte är bostadshus inte ska gälla byggnader som ägs och används av mikroföretag. I artikel 8.6 d i EPBD 2018-direktivet föreskrivs dessutom att medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa skyldigheterna i artikel 8.2, 8.3 och 8.55 på specifika kategorier av byggnader, om en laddningspunkt redan har installerats i en offentlig byggnad i enlighet med infrastrukturdirektivet. I det nationella genomförandet beaktas detta i 9 § 3 mom. i den föreslagna lagen. 

Artikel 8.6 a i EPBD 2018-direktivet gör det möjligt för medlemsstaterna att utnyttja övergångsbestämmelsen i fråga om skyldigheterna enligt direktivet på följande sätt: Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa artikel 8.2, 8.3 och 8.5 på specifika kategorier av byggnader om bygglovsansökningar eller motsvarande ansökningar har lämnats in senast den 10 mars 2021. I det nationella genomförandet beaktas övergångsbestämmelsen i 23 § 2 mom. i speciallagen. 

Artiklarna 14 och 15 i EPBD 2018-direktivet ställer krav på obligatoriska inspektioner både av luftkonditionerings- och uppvärmningssystem och av kombinationer av dessa. Artiklarna 14.3 och 15.3 i EPBD 2018-direktivet möjliggör ett alternativt rådgivningsförfarande under förutsättning att dess energispareffekt är minst densamma som vid obligatoriska inspektioner. Det alternativa rådgivningsförfarandet är ett alternativ som medlemsstaterna kan välja och där medlemsstaten ersätter de obligatoriska inspektionerna med andra åtgärder som ger samma totala effekt som de obligatoriska inspektionerna skulle ha haft. I propositionen föreslås det att man i Finland fortsätter det rådgivningsförfarande som utifrån tidigare erfarenhet bedömts vara bra och effektivt. Införandet av ett obligatoriskt inspektionsförfarande skulle förutsätta ny inspektionslagstiftning i fråga om uppvärmnings- och luftkonditioneringssystem, vilket ytterligare skulle öka antalet normer och orsaka en administrativ börda samt merkostnader. I en ny inspektionslagstiftning borde det föreskrivas om ett helt nytt inspektionsförfarande med bestämmelser om bl.a. inspektionsorgan, kompetenskrav för inspektörer, tillsynsåtgärder, ett registersystem och ändringssökande.  

Enligt artiklarna 14.5 och 15.5 i EPBD 2018-direktivet kan medlemsstaterna i fråga om system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning föreskriva krav också på bostadshus. I propositionen föreslås att det i det nationella genomförandet i Finland inte ska föreskrivas om krav på system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning i fråga om bostadshus.  

3.4.2  3.4.2 Lagstiftningstekniska alternativ för genomförandet

I samband med lagberedningsarbetet för genomförandet av EPBD 2018-direktivet granskades tre olika lagtekniska alternativ för genomförande.  

Alternativ I 

De bestämmelser om laddningspunkter för elfordon och beredskap för sådana laddningspunkter som genomförandet av EPBD 2018-direktivet förutsätter införs i infrastrukturlagen, som hör till kommunikationsministeriets behörighet, och bestämmelser om systemet för fastighetsautomation och fastighetsstyrning utfärdas i en ny speciallag som hör till miljöministeriets behörighet. På så sätt skulle lagstiftningen om laddningspunkter för elfordon och beredskap för sådana laddningspunkter ha koncentrerats till samma lag. Detta alternativ gallrades dock bort, eftersom det inte är ändamålsenligt att föreskriva om byggnadens egenskaper i den infrastrukturlag som hör till kommunikationsministeriets behörighet. I infrastrukturlagen föreskrivs om gemensamma tekniska specifikationer för laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten. I infrastrukturlagen föreskrivs dessutom i fråga om laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten om krav på information till konsumenter och användare, t.ex. i fråga om priset på laddning och laddningspunktens placering. Det vore mer systematiskt att föreskriva om laddningspunkter för elfordon och beredskap för sådana laddningspunkter i den lagstiftning som reglerar byggnadens egenskaper, eftersom aktualiseringen av skyldigheterna är bunden till ansökan om bygglov eller åtgärdstillstånd eller vissa egenskaper hos byggnaden. Därför vore det också naturligt att binda tillsynen över skyldigheterna enligt EPBD 2018-direktivet till byggnadstillsynsmyndigheten till den del det är fråga om åtgärder som kräver åtgärdstillstånd eller bygglov. Däremot föreslås det att tillsynen över laddningspunkter för befintliga byggnader ska skötas av samma tillsynsmyndighet som i infrastrukturlagen. En ny speciallag med endast bestämmelser om system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning skulle ha blivit mycket kort i fråga om de materiella paragraferna. 

Alternativ 2 

Det stiftas två nya speciallagar, en lag om laddningspunkter för elfordon och beredskap för sådana laddningspunkter i anslutning till byggnader samt en lag om system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning. Denna modell ansågs inte vara bra, eftersom överlappande lagstiftning skulle ha förekommit i större utsträckning i fråga om lagarnas förfarandebestämmelser. I två olika lagar hade man varit tvungen att skriva samma slags förfarandebestämmelser, vilket skulle ha ökat det sammanlagda antalet paragrafer. Antalet materiella paragrafer skulle ha varit mycket litet i båda speciallagarna. I denna modell hade genomförandelagstiftningen blivit mycket splittrad och man hade varit tvungen att göra många hänvisningar till olika författningar. 

Alternativ 3 

Det föreslås att det stiftas en enda ny speciallag som är gemensam för laddningspunkter för elfordon och beredskap för sådana laddningspunkter i anslutning till byggnader samt för system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning. Man stannade för detta alternativ på grund av dess enkelhet och klara lagsystematik. Kraven enligt EPBD 2018-direktivet gäller byggnader och byggnaders egenskaper. Många av skyldigheterna enligt EPBD 2018-direktivet uppkommer när bygglov eller åtgärdstillstånd söks för ett nybygge eller för en större renovering av en byggnad. Av denna anledning lämpar sig frågan som helhet bäst bland de författningar som gäller byggnaden, och det är motiverat att av flera olika orsaker koppla den nya lagen till markanvändnings- och bygglagen. Dessutom genomförs en del av EPBD 2018-direktivet genom förordningar som utfärdas med stöd av markanvändnings- och bygglagen. Stiftandet av två nya speciallagar kan undvikas genom att det i den nya speciallagen tas in egna kapitel för de två olika sakkomplexen och att lagens förfarandebestämmelser är gemensamma. Med hjälp av denna modell blir lagens struktur en tydlig helhet och den nya speciallagen är förenlig med den lagstiftningssystematik som gäller byggande.  

4.5.1  4.5.1 Konsekvenser för regionutvecklingen

Den föreslagna lagstiftningen bidrar till att alla i landet ska få samma förutsättningar att använda elfordon. Detta kan på längre sikt bidra till att antalet elfordon ökar också på annat håll än i Trängselfinland. Byggandet av laddningsmöjligheter för elfordon kan ha en styrande betydelse för valet av elfordon. I början kan det antas att det finns större behov av laddningspunkter för elfordon i Trängselfinland än annanstans i landet.  

Fördelarna med och kostnaderna för laddningspunkterna fördelas ojämnt mellan ägare till byggnader på olika håll i Finland, om EPBD 2018-direktivet genomförs nationellt på ett betydligt mer ambitiöst sätt än den grundläggande nivån. Inom kommuner och städer med flyttningsvinster skulle laddningspunkterna användas, men på parkeringsplatser för privata och offentliga byggnader som inte är bostadshus i de regioner som lider av flyttningsförlust skulle man bli tvungen att bygga onödiga laddningspunkter, eftersom antalet bilplatser i tiden dimensionerats för ett större antal användare än det aktuella antalet. Ett genomförande i enlighet med den grundläggande nivån i EPBD 2018-direktivet beaktar således bättre den regionala differentieringen. Det kan bedömas att propositionen i liten utsträckning förbättrar företagens konkurrenskraft. Företagen kan få utbildad arbetskraft att lättare röra sig utanför Trängselfinland om arbetsgivarna kan erbjuda arbetstagarna möjlighet att ladda elfordon.  

Det kan anses att propositionen balanserar utvecklingen av infrastrukturen samt stöder en hållbar utveckling och minskar miljöbelastningen och användningen av fossila bränslen i hela Finland.