2.1
Småmålsförordningen
Småmålsförordningens tillämpningsområde har utvidgats så att den övre gränsen på värdet på fordringar som behandlas enligt förfarandet har höjts från 2 000 euro till 5 000 euro.
Artikel 4.4 i förordningen har ändrats så att i punkten konstateras uttryckligen att domstolen ska underrätta käranden om att ansökan avvisas och om huruvida beslutet att avvisa ansökan kan överklagas. Ändringen inverkar inte på tillämpningen av förordningen i Finland.
Småmålsförfarandet ska enligt artikel 5.1 i huvudsak vara skriftligt. I vissa situationer ska domstolen dock hålla en muntlig förhandling. Enligt förordningens nuvarande ordalydelse ska domstolen hålla en muntlig förhandling, om den anser att detta är nödvändigt eller om en part begär det. Denna skyldighet har begränsats genom ändringsförordningen. Enligt den nya artikel 5.1 a ska domstolen hålla en muntlig förhandling endast om den anser att det inte är möjligt att meddela dom på grundval av de skriftliga bevisen, eller om domstolen beslutar att hålla muntlig förhandling för att en part begär det. Domstolen får avslå en sådan begäran, om den anser att en muntlig förhandling med hänsyn till omständigheterna i fallet inte är nödvändig för en rättvis handläggning av målet.
I artikel 8 i småmålsförordningen bestäms om muntlig förhandling. Tidigare konstaterades i artikeln att det är möjlighet att använda teknik för distanskommunikation vid muntlig förhandling. Man har emellertid velat främja användningen av teknik för distanskommunikationen. Därför har artikeln formulerats om helt och hållet. Enligt den ändrade artikeln är utgångspunkten att muntlig förhandling ska hållas med hjälp av lämplig teknik för distanskommunikation, såvida det inte på grund av särskilda omständigheter i fallet vore olämpligt att använda sådan teknik med tanke på en rättvis handläggning av målet. Syftet med regleringen är att personer ska kunna höras utan att det krävs att de reser till domstolen. Även när domstolen har kallat en part att vara fysiskt närvarande vid domstolen, får parten själv begära att bli hörd med hjälp av teknik för distanskommunikation.
En part som kallas att delta i en muntlig förhandling med hjälp av teknik för distanskommunikation får ändå begära att vara fysiskt närvarande vid den förhandlingen. Genom de standardiserade ansökningsformulären A och C ska parterna underrättas om att täckning av en parts kostnader som uppkommit som en följd av denna parts begäran att få vara fysiskt närvarande vid den muntliga förhandlingen är avhängig av villkoren för rättegångskostnader i artikel 16. Enligt bestämmelsen ska den förlorande parten bära kostnaderna för förfarandet. Domstolen får dock inte tilldöma den vinnande parten ersättning för sådana kostnader som är onödiga eller orimligt höga i förhållande till yrkandet. Genom ändringen framhävs att domstolen på de villkor som anges i förordningen får låta bli att ålägga den förlorande parten att ersätta den vinnande partens rättegångskostnader till den del som de har orsakats av att den vinnande parten varit fysiskt närvarande vid förhandlingen.
Domstolens beslut om användning av teknik för distanskommunikation eller fysisk närvaro överklagas i samband med huvudsaken.
Bestämmelsen blir tillämplig både när den person som ska höras finns i samma stat som den domstol som behandlar ärendet som när personen har hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan medlemsstat. I det sistnämnda fallet ska den personens deltagande i en muntlig förhandling via videokonferens, telefonkonferens eller annan lämplig teknik för distanskommunikation arrangeras genom användning av de förfaranden som fastställs i rådets förordning (EG) nr 1206/2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (nedan bevisupptagningsförordningen).
I artikel 9 är strävan att begränsa upptagningen av muntliga vittnesmål. Domstolen får uppta sakkunnigbevisning eller muntliga vittnesmål endast om det inte är möjligt att meddela en dom på grundval av övriga, i praktiken skriftliga, bevis. Om bevisupptagningen innebär att en person ska höras, är utgångspunkten att det förhöret ska genomföras med hjälp av teknik för distanskommunikation. Artikeln ska fortfarande tillämpas både på situationer där den som ska höras för bevisupptagning befinner sig i samma stat som domstolen och på situationer där den som ska höras för bevisupptagning befinner sig i en annan medlemsstat än domstolen. På ett vittne som befinner sig i en annan medlemsstat när han eller hon hörs tillämpas EU:s bevisupptagningsförordning.
Bestämmelsen i artikel 11 om parternas rätt till praktisk hjälp med att fylla i formulären har preciserats. Enligt artikeln ska parterna förutom praktisk hjälp med att fylla i formulären erbjudas allmän information om förordningens tillämpningsområde och om behöriga myndigheter. Hjälpen och informationen ska tillhandahållas kostnadsfritt.
Europeiska konsumentcentrum, som i Finland är en del av Konkurrens- och konsumentverket, tillhandahåller hjälp och allmän information om det europeiska småmålsförfarandets tillämpningsområde. Dessutom kan parterna få rättshjälp av statliga medel på de villkor som föreskrivs i rättshjälpslagen (257/2002).
Till artikel 13 om delgivning av handlingar har fogats bestämmelser om delgivning med elektroniska medel och annan skriftlig kommunikation. Delgivning med elektroniska medel ska vara ett likvärdigt alternativ till delgivning per post. Delgivning med elektroniska medel ska kunna användas, om dessa medel är tekniskt tillgängliga och tillåtna i enlighet med förfarandereglerna i den medlemsstat där domstolen finns och, om den part som ska delges finns i en annan medlemsstat, i enlighet med lagen i den medlemsstaten. Delgivning med elektroniska medel får också användas om mottagaren i förväg har godtagit att delges handlingar på elektronisk väg eller har en rättslig skyldighet i enlighet med lagen i den medlemsstat där den parten har hemvist eller sin vanliga vistelseort att godta detta särskilda delgivningssätt. Delgivningen ska styrkas genom ett mottagningsbevis med angivande av datum för mottagandet.
Vid annan skriftlig kommunikation mellan parterna eller andra personer och domstolar som är involverade i förfarandena ska enligt artikel 13.2 i mån av möjlighet helst användas elektroniska medel, om dessa medel är tekniskt tillgängliga och tillåtna. Kommunikation med elektroniska medel ska styrkas genom mottagningsbevis. Om kommunikation i enlighet med punkt 2 inte är möjlig, eller på grund av särskilda omständigheter i fallet inte är lämplig, får en annan metod som är tillåten enligt lagstiftningen i den medlemsstat där domstolen finns användas.
I situationer enligt artikel 13.1 och 13.2 får kommunikation med elektroniska medel användas om den part som ska delges i förväg uttryckligen har godtagit att delges handlingar på elektronisk väg eller har en rättslig skyldighet i enlighet med förfarandereglerna i den medlemsstat där den parten har hemvist eller sin vanliga vistelseort att godta detta särskilda delgivningssätt. Utöver andra medel som finns tillgängliga i enlighet med medlemsstaternas processuella regler för att på förhand godta användning av elektroniska medel, ska det vara möjligt att ge uttryck för ett sådant godtagande genom användning av formulären A och C.
I enlighet med 11 kap. 3 § 3 mom. i rättegångsbalken kan en rättegångshandling delges genom att den sänds som ett elektroniskt meddelande på det sätt som mottagaren har uppgett. De elektroniska medel för kommunikation som används vid domstolarna är i praktiken e-post och telefax. En part kan också meddela domstolen en elektronisk adress som sin processadress, till vilken handlingar som ska delges under rättegången kan sändas. Bestämmelser om delgivning och kommunikation med elektroniska medel finns också i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003). Det finns inte någon lagstadgad skyldighet att godta kommunikation med elektroniska medel.
Regleringen i förordningen förutsätter att kommunikationen ska styrkas genom mottagningsbevis. Av 9 och 20 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet följer att mottagaren av delgivning också kan sända tillbaka mottagningsbeviset till domstolen i elektronisk form, till exempel som en bifogad fil till ett e-postmeddelande.
Sekundärt delges handlingar med de delgivningssätt enligt rättegångsbalken som är möjliga enligt artikel 13 eller 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar. Nästan alla delgivningssätt som regleras i 11 kap. i rättegångsbalken uppfyller minimikraven i artiklarna 13 och 14 i förordningen om en europeisk exekutionstitel. Delgivning genom kungörelse enligt 11 kap. 9 § 1 mom. i rättegångsbalken uppfyller dock inte förordningens minimikrav. Inte heller telefondelgivning enligt 11 kap. 3 b § i rättegångsbalken kan användas för delgivning av ett ansökningsformulär i småmålsförfarandet.
Till förordningen har fogats en ny artikel 15 a, där det bestäms om domstolsavgifter och betalningssätt.
De domstolsavgifter som tas ut i en medlemsstat för småmålsförfarandet får inte vara orimligt höga och inte vara högre än de domstolsavgifter som tas ut för nationella förenklade domstolsförfaranden i den medlemsstaten. Enligt 2 § 6 mom. i lagen om domstolsavgifter (1455/2015) tas 86 euro ut i rättegångsavgift vid småmålsförfarandet.
Enligt den nya artikel 15a.2 ska medlemsstaterna se till att parterna kan betala domstolsavgifter med hjälp av betalningsmedel på distans, banköverföring, med kreditkort eller betalkort eller autogirering från kärandens bankkonto. Betalning på distans har inte tidigare varit i användning i samtliga medlemsstater, utan parten eller partens ombud har varit tvungen att infinna sig på plats i domstolen för att betala domstolsavgiften kontant.
Enligt artikel 17 i förordningen ska förordningens bestämmelser om domstolsavgifter och betalningssätt tillämpas på alla överklaganden.
I artikel 18 bestäms om förnyad prövning av en dom i undantagsfall. Tidigare innehöll artikeln minimistandarder för förnyad prövning av en dom. Bestämmelsen har inte varit direkt tillämplig lagstiftning, och vid förnyad prövning av en dom har tillämplig nationell lag tillämpats. I Finland har återvinning och de extraordinära rättsmedlen ansetts uppfylla artikelns minimistandarder för förnyad prövning av en dom.
Artikeln har nu ändrats till direkt tillämplig lagstiftning. Även rubriken för artikeln har justerats i överensstämmelse med ändringen.
Enligt den ändrade artikel 18 ska en svarande i vissa fall ha rätt att ansöka om förnyad prövning av en dom som meddelats i det europeiska småmålsförfarandet vid den behöriga domstolen i den medlemsstat i vilken domen meddelades. Man ska kunna ansöka om förnyad prövning, om domen har meddelats till följd av svarandens passivitet, dvs. för att svaranden inte har framställt svaromål eller inte har infunnit sig till förhandlingen trots kallelse. Rätt att ansöka om förnyad prövning ska dock föreligga endast när svaranden inte har delgetts ansökningsformuläret eller inte har kallats till en muntlig förhandling i tillräcklig tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål. Även i situationer där svaranden, utan egen förskyllan, var förhindrad att bestrida fordran på grund av force majeure eller extraordinära omständigheter ska svaranden kunna ansöka om förnyad prövning av en dom. Svaranden har dock inte möjlighet att ansöka om förnyad prövning av en dom om svaranden haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta.
Tidsfristen för att ansöka om förnyad prövning ska vara 30 dagar. Tidsfristen ska löpa från och med den dag då svaranden fick faktisk kännedom om innehållet i domen och var i stånd att agera, dock senast från och med den dag då en verkställighetsåtgärd vidtas, som medför att svaranden inte kan förfoga över hela eller delar av sin egendom. Tidsfristen får inte förlängas.
Om domstolen godtar motiveringen för förnyad prövning är domen ogiltig och upphävs. För att domstolen ska behandla yrkandet förutsätts att ett nytt ansökningsformulär lämnas in till domstolen. Käranden ska dock inte förlora förmånen av att ha avbrutit preskription eller av att ha iakttagit en talefrist, om ett sådant preskriptionsavbrott eller iakttagande av en talefrist är tillämpligt enligt nationell rätt.
I Finland finns inte något särskilt förfarande för förnyad prövning av en dom. En bestämmelse om förfarandet för förnyad prövning måste därför tas in i den lag som kompletterar förordningen.
Artikel 20.2 i förordningen har ändrats så att domstolen är skyldig att på begäran av en part utfärda ett intyg avseende en meddelad dom i det europeiska småmålsförfarandet även på något av unionsinstitutionernas övriga officiella språk. Skyldigheten baserar sig på att formulärets språk kan ändras på webben utan att man fyller i formuläret på nytt. Domstolen fyller i formuläret på sitt eget språk och byter därefter på partens begäran formulärunderlag. I förordningen åläggs domstolen inte att översätta text i de fria textfälten i intyget.
I artikel 21.2 b har man strukit kravet på att innehållet i formuläret ska översättas av en person som är behörig att göra översättningar i någon av medlemsstaterna. Bestämmelsen har i ändrad form tagits in i den nya artikel 21 a.
Till förordningen har fogats en ny artikel 23 a, enligt vilken en förlikning som godkänns av eller ingås inför en domstol inom ramen för det europeiska småmålsförfarandet kan verkställas på samma villkor som en dom som meddelas i det europeiska småmålsförfarandet.