1.1  Bakgrund

Enligt Sanna Marins regeringsprogram (s. 83 och 105) ska det föreskrivas en övre gräns i euro för de indrivningskostnader som tas ut hos dem som är föremål för indrivningsåtgärder även när gäldenären är någon annan än en privatperson i egenskap av konsument. Föresatsen i regeringsprogrammet anknyter mer allmänt till regeringens mål att förhindra överskuldsättning. Indrivningskostnaderna för andra än konsumentfordringar har i många fall varit avsevärt högre än för konsumentfordringar, och har således kunnat bidra till att öka företagens betalningssvårigheter. 

Syftet med frivillig indrivning är att gäldenären frivilligt ska betala sin förfallna fordran till borgenären. Enligt en utredning av Suomen Perimistoimistojen liitto ry fick dess medlemsföretag 2019 cirka 10,2 miljoner indrivningsuppdrag, och av dem var cirka 20 %, det vill säga cirka 2 miljoner, andra än konsumentfordringar. År 2020 uppgick indrivningsuppdragen till 9,9 miljoner av vilka andra fordringar än konsumentfordringar stod för en andel på 20 % liksom också 2019. Om den frivilliga indrivningen inte leder till resultat har borgenären möjlighet att driva in fordran genom rättslig indrivning. Under 2020 och 2021 var antalet anhängiga fordringsärenden vid tingsrätterna som gällde andra fordringar än konsumentfordringar och som registrerats med FO-nummer större än någonsin sedan 2010. 

Till följd av coronavirusepidemin ändrades lagen om indrivning av fordringar (513/1999; nedan den permanenta lagen eller indrivningslagen) temporärt två gånger. Till lagen fogades bland annat bestämmelser om för vilka och hur många indrivningsåtgärder det får krävas ersättning i fråga om andra än konsumentfordringar. Till lagen fogades även temporära bestämmelser om ett maximibelopp för de kostnader som tas ut för enskilda indrivningskostnader och om gäldenärens totalkostnadsansvar. Genom de temporära lagarna föreskrevs första gången en övre gräns i euro för indrivningskostnader som inte gäller konsumentfordringar. 

I den permanenta lagen föreskrivs inte lika detaljerat om indrivning av andra fordringar som om indrivning av konsumentfordringar. Beloppet på indrivningskostnaderna för andra fordringar än konsumentfordringar begränsas med stöd av skälighetskravet i 10 § samt rättsreglerna om god indrivningssed i 4 § i den lagen. De nämnda bestämmelserna har emellertid till följd av deras allmänna karaktär inte kunna garantera en saklig och enhetlig kostnadsnivå, varför den permanenta lagen har ansetts vara problematisk särskilt för gäldenärerna. Under de temporära lagarnas giltighetstid (1.1–30.6.2021 och 1.7.2021–30.4.2022) har det varit möjligt att bättre trygga en skälig kostnadsnivå för indrivning av andra än konsumentfordringar än med den permanenta lagen. 

De temporära lagarna och de permanenta ändringarna har beretts i separata lagberedningsprojekt och lagstiftningshelheter. I beredningen av de permanenta ändringarna har man utnyttjat den erfarenhet och kunskap om hur den temporära regleringen fungerar som erhållits medan den varit i kraft. Lagutskottet underströk också i sitt betänkande (LaUB 8/2021 rd, s. 6) att en temporär reglering som utarbetats mycket snabbt med tanke på exceptionella omständigheter inte som sådan kan ligga till grund för permanenta lagändringar. 

Både ekonomiutskottet (EkUU 24/2020 rd, s. 2) och lagutskottet (LaUB 12/2020 rd, s. 6) fäste i samband med beredningen av den temporära lagen (1069/2020) uppmärksamhet vid tidsfristerna i både den permanenta och temporära lagen och uttryckte oro över tidsfristernas längd i relation till leveranssäkerheten och befordringstakten för brevpost. Lagutskottet förutsatte i sitt betänkande att de behov av översyn som hänför sig till tidsfristerna bedöms noggrant i samband med beredningen av den permanenta lagen (LaUB 12/2020 rd, s. 6). I linje med detta har ändringarna av tidsfristerna bedömts i samband med det nu aktuella lagstiftningsprojektet. 

I samband med beredningen av den temporära lagen 539/2021 fäste lagutskottet uppmärksamhet vid de elektroniska sätten att sända indrivningsbrev när det gäller betalningsuppmaningar med hot om offentliggörande, det vill säga trattor. I utskottsbehandlingen framfördes dock åsikten att en tratta bör kunna sändas till företagsgäldenärer elektroniskt i större utsträckning än för närvarande. Lagutskottet skriver i sitt betänkande att det inte är möjligt att utvidga sätten att sända en tratta i samband med riksdagsbehandlingen av propositionen om den temporära lagen eftersom en sådan ändring kräver omsorgsfull lagberedning och konsekvensbedömning (LaUB 8/2021 rd, s. 5). I linje med det som sägs ovan har möjligheterna att utvidga de elektroniska sätten att sända meddelanden i fråga om både företags- och konsumentfordringar utretts. 

I propositionen används utöver uttrycket ”annan än konsumentfordran” dessutom uttrycket ”företagsfordran”. I propositionen avser uttrycken samma sak: också det senare uttrycket täcker alla andra fordringar än konsumentfordringar och alltså även fordringar som drivs in hos bostadsaktiebolag och föreningar, och inte enbart fordringar som drivs in hos företag. 

1.2  Beredning

Propositionsutkastet har beretts i en arbetsgrupp som tillsattes av justitieministeriet den 10 februari 2021. I arbetsgruppen ingick utöver representanter för justitieministeriet representanter för Finlands Näringsliv rf, Regionförvaltningsverket i Södra Finland, Konkurrens- och konsumentverket, Suomen Perimistoimistojen liitto ry, Företagarna i Finland rf samt arbets- och näringsministeriet. Enligt sitt uppdrag skulle arbetsgruppen först bereda ett förslag om förlängning av den temporära ändringen av lagen om indrivning av fordringar. I det andra skedet skulle arbetsgruppen i enlighet med en föresats i regeringsprogrammet för Sanna Marins regering (s. 83) bereda permanenta bestämmelser i indrivningslagen.  

Utkastet till proposition var på remiss 17.9–29.10.2021. Remissvaren refereras nedan i avsnitt 6. 

Beredningsunderlaget till propositionen finns i den offentliga webbtjänsten under adressen https://oikeusministerio.fi/sv/projekt-och-lagberedning med identifieringskoden OM001:00/2021. 

2.1  Nuläge

2.2  Bedömning av nuläget

Allmänt 

Indrivningen av andra än konsumentfordringar är inte lika detaljerat reglerad i den permanenta lagstiftningen som indrivningen av konsumentfordringar. Den permanenta lagstiftningen har tidvis lett till oskäliga påföljder för i synnerhet företagsgäldenärer, till exempel till följd av höga indrivningskostnader. De nuvarande bestämmelserna om tidsgränser tar inte heller tillräcklig hänsyn till företagargäldenärernas intressen. Dessutom behöver bestämmelserna om hur indrivningsbrev sänds uppdateras på grund av den allt mer omfattande digitaliseringen. 

Skäliga indrivningskostnader för företagsfordringar och likabehandling av gäldenärer 

I den permanenta lagstiftningen fastställs inga övre gränser i euro för indrivningskostnader per åtgärd eller per fordran i fråga om frivillig indrivning av andra än konsumentfordringar. Därför kan det finnas betydande skillnader i indrivningskostnadernas belopp på det sätt som beskrivs ovan i avsnitt 2.1.2. Oskäligt höga indrivningskostnader har varit föremål för särskild uppmärksamhet av tillsynsmyndigheten, Regionförvaltningsverket i Södra Finland, redan under flera år vilket framgår av avsnitt 2.1.3.  

Utifrån bestämmelserna i den permanenta lagen kan man inte trygga en skälig nivå på indrivningskostnaderna och inte heller likabehandling av gäldenärerna.  

Också beloppen för direkt utsökningsbara indrivningskostnader behöver bedömas eftersom direkt utsökningsbara indrivningskostnader för företagsfordringar i huvudsak jämställs med indrivningskostnaderna för direkt utsökningsbara konsumentfordringar i både den permanenta lagen och de temporära lagarna. 

Bestämmelser om tidsgränser 

Enligt redogörelsen i avsnitt 2.1.1.1 föreskrivs i de temporära lagarna om tidsgränser för indrivningsåtgärder som berättigar till kostnadsersättning. Dessutom har den permanenta lagen bestämmelser om tidsgränserna för en betalningspåminnelse som föregår en tratta.  

Regionförvaltningsverket i Södra Finland har efter att den temporära indrivningslagen trädde i kraft kontaktats av en del gäldenärer och representanter för dem enligt vilka den etablerade sjudagarscykeln i indrivningsbestämmelserna för andra än konsumentfordringar är för kort och leder med beaktande av postgången i dagens läge till att gäldenärsföretaget nödvändigtvis inte har tillräckligt med tid för att lämna anmärkningar om fordran eller betala den i tid. I värsta fall har indrivningsbrev enligt gäldenärernas uppgifter till Regionförvaltningsverket i Södra Finland inkommit till dem först på förfallodagen eller till och med därefter. Också i fråga om trattor har det ansetts att betalningspåminnelsens tidsfrist på sju dagar före en tratta inte är tillräcklig och att den korta tidsfristen är förknippad med samma slags problem som för andra indrivningsåtgärder enligt redogörelsen ovan. 

I nuläget innehåller indrivningslagen ingen separat bestämmelse om den bakre gränsen för protestering av tratta, det vill säga när trattan efter att den sänts senast ska antecknas i kreditupplysningsregistret eller offentliggöras. Enligt erhållna uppgifter har anteckningar om och offentliggöranden av trattor i praktiken gjorts upp till flera månader efter att meddelandet har sänts. Det kan anses vara oskäligt för gäldenären. 

Om man dessutom beaktar att både lag- och ekonomiutskottet i enlighet med vad som konstateras i avsnitt 1.1 fäste uppmärksamhet vid bestämmelserna om tidsgränserna för indrivningsbrev är det befogat att se över lagstiftningen. 

Elektroniska sätt att sända meddelanden 

I vissa situationer är det enligt gällande bestämmelser möjligt att lämna ett mycket begränsat godkännande att indrivningsbrev sänds elektroniskt. Den gällande lagstiftningen har därför inte gjort det möjligt att i någon större omfattning utnyttja elektroniska sätt för att sända betalningskrav eller trattor som gäller företagsfordringar. I enlighet med vad som konstateras i avsnitt 2.1.1.1 kan gäldenären ge sitt godkännande att ett betalningskrav på en konsumentfordran eller en tratta för en företagsfordran sänds på något annat varaktigt sätt först efter att fordran har förfallit. Godkännande kan alltså inte ges i förväg och inte heller samtidigt för flera fordringar. Även om borgenären vet vilken indrivningsbyrå denne tänker anlita för indrivning av fordringar, kan gäldenären inte förrän fordran har förfallit lämna sitt samtycke till att indrivningsbyrån i fråga lämnar ett eventuellt betalningskrav eller en tratta till gäldenären på ett visst elektroniskt sätt. På motsvarande sätt kan gäldenären inte ge indrivningsbyrån sitt samtycke till att eventuella betalningskrav eller trattor för alla fordringar som byrån i fråga driver in sänds elektroniskt.  

Den gällande lagstiftningen möjliggör inte i tillräcklig utsträckning utnyttjandet av de elektroniska utskickssätt som den digitala utvecklingen medfört och den bör ses över för att gäldenären om denne så vill oftare kan få olika indrivningsbrev elektroniskt. 

Intressebevakarens rätt att få information 

Den nuvarande indrivningslagen har inga specialbestämmelser om hur indrivningsbrev ska sändas när det har utsetts en intressebevakare för gäldenären. Med stöd av 89 § 1 mom. i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) har intressebevakaren i ärenden som hör till uppdraget rätt att få de uppgifter som huvudmannen själv har rätt till. Det har förekommit oklarhet om indrivningslagens bestämmelser om gäldenären även begränsar intressebevakarens möjlighet att redan innan fordran har förfallit lämna ett godkännande till att betalningskravet lämnas på något annat varaktigt sätt än skriftligt och så att godkännandet ska kunna ges samtidigt för flera fordringar. I praktiken sänds betalningskraven av den anledningen vanligtvis per brev till intressebevakaren. På grund av detta behöver lagstiftningen tydliggöras. 

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

Konsekvenser för statsfinanserna 

Propositionen har inga konsekvenser för statsfinanserna. 

Konsekvenser för gäldenärer vid indrivning av andra än konsumentfordringar 

De föreslagna bestämmelserna om indrivningskostnader och tidsgränser för indrivningsåtgärder gäller såväl fordringar där gäldenären är ett företag som andra fordringar som inte är konsumentfordringar. Trots att det till tillämpningsområdet för de bestämmelser som föreslås således också hör fordringar där gäldenären är till exempel ett bostadsaktiebolag, en förening eller en stiftelse som inte bedriver näringsverksamhet antas det att de positiva konsekvenserna gäller framför allt företag. De föreslagna bestämmelserna har dessutom en positiv inverkan på de privatpersoner i fråga om vilka den fordran som ska drivas in har uppkommit i näringsverksamhet som redan upphört, och indrivningen av fordran omfattas således inte av bestämmelserna om konsumentfordringar. 

Enligt Patent- och registerstyrelsens statistik fanns den 4 januari 2021 totalt 623 743 företag antecknade i handelsregistret. Av dem var 261 316 aktiebolag, 227 712 enskilda näringsidkare, 25 411 kommanditbolag, 8 903 öppna bolag och 3 541 andelslag. Enligt det som konstateras ovan hör enligt förslaget också till exempel bostadsaktiebolag, föreningar och stiftelser till tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna om indrivningskostnader. Enligt Patent- och registerstyrelsens statistik fanns det 89 679 bostadsaktiebolag, 552 föreningar och 46 stiftelser. För föreningars och stiftelsers del måste det beaktas att skyldigheten att registrera dem i handelsregistret inte gäller alla föreningar och stiftelser. 

Enligt den utredning som Suomen Perimistoimistojen liitto ry gjort fick dess medlemsföretag 2019 cirka 10,2 miljoner indrivningsuppdrag, och av dem var cirka 20 %, det vill säga cirka 2 miljoner, företagsfordringar. Enligt förbundet har det bland de ovannämnda företagsfordringarna funnits gäldenärer som utöver aktiebolag, enskilda näringsidkare, öppna bolag, kommanditbolag och andelslag varit till exempel bostadsaktiebolag och föreningar, men i talen kan det saknas till exempel privatpersoner som gäldenärer som är föremål för indrivning i någon annan egenskap än som konsumenter. Det har inte funnits tillgänglig information om totalbeloppen för de fordringar som kommer att omfattas av de föreslagna bestämmelserna om kostnader. År 2020 uppgick antalet indrivningsuppdrag enligt förbundet till cirka 9,9 miljoner, av vilka företagsfordringarnas andel var cirka 20 % precis som 2019. Det finns inga uppgifter om till exempel hur många betalningskrav som sänds årligen. Enligt förbundet är det numera vanligt att betalningskrav som gäller företagsfordringar sänds elektroniskt, men inte trattor. På grund av lagändringen kommer sannolikt klart fler företagsfordringar att sändas elektroniskt, när även trattor oftare än nu kan sändas elektroniskt. 

I 34 % av de skriftliga beslut som Regionförvaltningsverket i Södra Finland meddelade 2017–2020 ansåg verket att indrivningsbyrån krävt in oskäliga indrivningskostnader vid indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar. Siffran är relativt hög med tanke på att de återstående 66 % av besluten bland annat omfattar situationer som rör konsumentfordringar och beslut där indrivningsbyrån inte har ansetts ha handlat på ett olagligt sätt. Regionförvaltningsverket i Södra Finland kontaktades under ovannämnda period 1 502 gånger angående misstankar om lagstridig verksamhet bland aktörer som bedriver indrivning. Alla fall ledde dock inte till ett skriftligt beslut. Enligt Regionförvaltningsverket i Södra Finland har verket under de temporära lagarnas giltighetstid inte kontaktats om indrivningskostnader för företagsfordringar lika ofta som förut. 

De föreslagna exakta bestämmelserna om indrivningskostnader tryggar effektivare än den tidigare permanenta lagen det att indrivningskostnader inte heller vid indrivning av företagsfordringar kan tillåtas växa som självändamål och att beloppet för dem inte blir oskäligt högt i förhållande till skuldkapitalet. Jämfört med den permanenta lagen är den nu föreslagna regleringen om indrivningskostnader mer gäldenärsvänlig, eftersom det finns detaljerade bestämmelser om de exakta maximibeloppen för indrivningsåtgärder. Om de föreslagna ändringarna däremot jämförs med den temporära regleringen är ändringarna och därmed även konsekvenserna för gäldenärerna mindre. Detta beror på att den temporära regleringen om indrivningskostnader till sin struktur och sitt innehåll är mycket lik de permanenta ändringar som nu föreslås. Den temporära regleringen kapade de allra högsta indrivningskostnaderna, men till vissa delar, i synnerhet vid större fordringar, möjliggör den nu föreslagna regleringen att högre indrivningskostnader kan tas ut av gäldenären än under den temporära regleringen. Bortfallet av de allra högsta indrivningskostnaderna kan dock förväntas bidra till att företagen klarar av sina skulder och kan också leda till snabbare återbetalning.  

Förslaget förbättrar alla företagsgäldenärers ställning, eftersom de belopp som tas ut för indrivningskostnaderna blir enhetligare än tidigare och skillnaderna till följd av olika praxis och de orimligheter som dessa har lett till försvinner. När det dessutom finns detaljerade bestämmelser om indrivningskostnadernas belopp i lagen kan gäldenärerna själv bättre bedöma om de indrivningskostnader som krävs av dem är skäliga. Förbättringarna är betydande när de jämförs med den permanenta lagen, men enligt vad som konstateras ovan är de mindre jämfört med den gällande temporära regleringen. Även om de föreslagna maximibeloppen inte är avsedda som standardbelopp finns det, såsom i fråga om konsumentfordringar, en risk att de maximibelopp som fastställs för kostnaderna i praktiken kan komma att bli standard. Ur gäldenärens synvinkel kan dock en etablering av indrivningskostnaderna till en skälig nivå ses som ett bättre alternativ än indrivningsaktörernas avsevärt varierande debiteringspraxis och ojämlika behandling av gäldenärer. 

Även den exakta regleringen av maximiantalet indrivningsåtgärder som berättigar till kostnadsersättning bidrar jämfört med den permanenta lagen till att undanröja eventuella orimligheter och situationer där gäldenärer potentiellt orsakas onödiga kostnader. När det maximala antalet åtgärder anges direkt i lag, är det tydligare för gäldenärerna hur den frivilliga indrivningen sannolikt går vidare samt vilka åtgärder borgenären eller en uppdragstagare kan vidta under indrivningen och i vilken utsträckning. 

De särskilda bestämmelserna om indrivningskostnader för direkt utsökningsbara företagsfordringar förtydligar rättsläget i och med att det i fortsättningen föreskrivs om maximibelopp för indrivningsåtgärder och om totalkostnadsansvaret i euro för direkt utsökningsbara företagsfordringar. Bestämmelserna om direkt utsökningsbara indrivningskostnader för direkt utsökningsbara företagsfordringar medför däremot ingen betydande förändring jämfört med nuläget. Trots att maximibeloppet för direkt utsökningsbara indrivningskostnader höjs från 51 euro till 65 euro bedöms det inte medföra några betydande negativa konsekvenser för gäldenärer. Däremot bedöms de maximibelopp för indrivningsåtgärder och totalkostnadsansvar i euro även för direkt utsökningsbara företagsfordringar som nu föreslås inte leda till att ansökningar om särskild verkställighetsgrund i framtiden görs betydligt oftare än i nuläget. Det bör dock noteras att det redan i nuläget har funnits gränser för indrivningskostnader för direkt utsökningsbara fordringar som yrkats. Under den permanenta lagen har gränserna i första hand bestått av skälighetskravet i 10 § i indrivningslagen och under den temporära lagen har gränserna i sista hand uppkommit med stöd av 3 b och 3 e § i indrivningslagen. 

Även om begränsningar föreslås i fråga om de belopp som högst får tas ut som indrivningskostnader, ligger indrivningskostnaderna även efter reformen på en nivå som inte uppmuntrar till betalningsförsummelser. Lagförslagen förutses därför inte inverka negativt på gäldenärernas betalningsmoral. Då också nivån på de föreslagna maximikostnaderna beaktas finns det inte några indikationer på att borgenärerna skulle ändra sina förfaranden så att de betydligt oftare än för närvarande skulle börja kräva den standardersättning som fastställs i lagen, vilket sannolikt skulle leda till ökade ersättningsgilla kostnader och att den föreslagna regleringen därigenom skulle få negativa konsekvenser för gäldenärernas ställning.  

En mer omfattande möjlighet än tidigare att sända indrivningsbrev som gäller företagsfordringar elektroniskt bidrar till att öka den elektroniska indrivningen av fordringar. Företagsgäldenärer har kunnat använda elektronisk fakturering redan i flera år, varför främjandet av elektroniska indrivningsbrev kommer att vara till stor nytta för sådana företagsgäldenärer. Att den betalningsrörelse som anknyter till indrivning av fordringar blir elektronisk underlättar verksamheten för företagsgäldenärer som redan använder elektronisk fakturering i och med att indrivningsbrev kan tas emot via samma kanaler som fakturor. Eftersom användningen av elektroniska sätt att sända företagsfordringar enligt förslaget ska grunda sig på uttryckligt samtycke eller vedertagen praxis, är de företagsgäldenärer som fortfarande vill kontaktas om indrivningsåtgärder per brev inte skyldiga att använda elektroniska kommunikationssätt enligt den föreslagna regleringen. Även om syftet med regleringen är att i högre grad uppmuntra företagsgäldenärer att övergå till elektronisk kommunikation genom att underlätta ibruktagandet av andra permanenta sätt, kvarstår således gäldenärernas valfrihet i hur de vill ta emot indrivningsbrev. 

Den föreslagna regleringen kommer förmodligen att minska användningen av traditionell brevpost och medföra kostnadsbesparingar för såväl borgenärer som gäldenärer. Om indrivningsbrev sänds elektroniskt bidrar det också till att de når mottagaren snabbare utan att påverkas av eventuella störningar i postgången. Detta förutsätter dock att borgenärer och indrivningsbyråer de facto använder sådana elektroniska kommunikationsmedel och tekniska metoder som säkerställer att indrivningsbrevet når fram, vilket kommer att krävas i lagen. Snabbare kommunikation i kombination med exakta bestämmelser om tidsgränser ger gäldenären en tillräcklig tid reagera på ett indrivningsbrev och kontrollera att det är korrekt. Dessutom får gäldenärerna en rimlig tid på sig att ordna sina ekonomiska förhållanden så att de kan betala förfallna fordringar inklusive indrivningskostnader inom tidsgränserna. 

De exakta bestämmelserna om indrivningskostnader, tidsfrister för indrivningsåtgärder och möjligheten att sända indrivningsbrev elektroniskt garanterar att gäldenärsföretagen behandlas lika. De föreslagna ändringarna gäller företag av alla storlekar. 

Konsekvenser för gäldenärer vid indrivning av konsumentfordringar 

Enligt finansministeriets och Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas gemensamma digitaliseringskartläggning från den 31 augusti 2020 är användning av e-post, läsning av tidningar på webben samt sökning av information och nätsurfande de digitala tjänster som behärskas bäst. Enligt finansministeriet stärker svaren på digitaliseringskartläggningen uppfattningen om finländarna som skickliga internetanvändare. År 2019 använde cirka 80 procent av 16–89-åringarna internet flera gånger om dagen. Enligt delegationen för en digital vardag gäller prioriteringen av digitala tjänster i Finland för närvarande producenter av offentliga tjänster och sannolikt snart även företag, men ännu inte medborgarna (Ett digitalt Finland – Jämlikt för alla). Digi i vardagen -delegationens verksamhetsberättelse. Finansministeriets publikation 2019:24). 

Förslaget om att indrivningsbrev ska kunna sändas elektroniskt kommer att medföra fler och mer flexibla möjligheter att utnyttja elektroniska kanaler också i samband med konsumentfordringar. Med beaktande av bland annat de ovannämnda uppgifterna om användning av e-post och internet har majoriteten av finländarna beredskap att ta emot indrivningsbrev elektroniskt. I sista hand beror bestämmelsernas konsekvenser på om konsumenterna vill börja göra det. 

Enligt Suomen Perimistoimistojen liitto finns det inga uppgifter om hur många betalningskrav som förbundets medlemsföretag sänder till konsumenter årligen. Förbundet uppskattar dock att mindre än 10 procent av betalningskraven för närvarande sänds elektroniskt. Enligt förbundets bedömning kommer användningen av elektroniska betalningskrav inte att öka särskilt mycket till följd av lagändringen, om konsumenterna måste vidta särskilda åtgärder för att ta emot dem elektroniskt. 

I de föreslagna ändringar som gäller elektroniska sätt att sända indrivningsbrev beaktas att prioriteringen av digitala tjänster ännu inte gäller medborgarna. Alla konsumentgäldenärer har inte möjlighet eller vilja att ta emot indrivningsbrev elektroniskt, varför det är viktigt att även de andra sätten att sända brev, såsom traditionell brevpost, kvarstår som alternativ i alla situationer. Regleringen försämrar således inte ställningen för konsumenter som fortfarande vill få indrivningsbrev som traditionell brevpost. Reformförslaget bedöms gynna i synnerhet de konsumenter som är kapabla och villiga att använda elektroniska kommunikationskanaler. 

Det är inte helt uteslutet att särskilt de mest utsatta konsumentgäldenärernas möjligheter att hålla sig informerade om sin totala skuldsituation försämras om de efter eget omdöme börjar använda flera olika elektroniska tjänster och kanaler för att ta emot betalningskrav. Konsumentgäldenärer måste dock alltid ge ett separat samtycke till att börja ta emot betalningskrav elektroniskt, och till varje indrivningsbyrå, vilket minskar den ovannämnda risken. Dessutom säkerställer samtyckets tidsbundenhet att en viss kommunikationskanal inte kan användas av en viss indrivningsbyrå hur länge som helst. Om konsumenten har gett sitt separata samtycke till att betalningskrav kan sändas elektroniskt, får hen i regel inte längre betalningskravet som traditionell brevpost förrän rättslig indrivning har inletts. Ett fysiskt brev med brevpost har ofta ett annat uppmärksamhetsvärde än ett elektroniskt meddelande. Traditionell brevpost kan till exempel lättare göra en ekonomiskt trängd gäldenärs närstående uppmärksamma på en pågående indrivning och få gäldenären att inse sin situation. Rättslig indrivning inleds dock inte helt utan varsel, utan informationen om att rättslig indrivning har inletts ges i form av en stämningsansökan till konsumentgäldenären, oftast som bevislig delgivning eller till exempel genom stämningsman. Även i detta skede har konsumentgäldenären möjlighet att reagera. 

Konsekvenser för borgenärer och företag i indrivningsbranschen 

Så som nämns i propositionens avsnitt 2.1.2 har justitieministeriet utrett beloppen för indrivningskostnader i samband med andra fordringar än konsumentfordringar utgående från uppgifter om avgöranden under tiden 3.1.2019–31.12.2019 av fordringsärenden som inletts som summariska tvistemål. Enligt utredningen uppgick de första kostnaderna för den översta fjärdedelen av indrivningsåtgärderna för betalningspåminnelsernas del till 20 euro, för betalningskrav till 110 euro, för tratta till 250 euro, för betalningsplan till 50 euro och de totala kostnaderna för indrivning till 309 euro, oavsett kapitalets storlek. Enligt utredningen uppgick den högsta kostnaden för ett enskilt betalningskrav till över 580 euro. De högsta totalkostnaderna för indrivning uppgick till över 1 000 euro.  

De nu föreslagna bestämmelserna om indrivningskostnader kommer att ha konsekvenser för sådana indrivningsaktörer som i sin indrivning av fordringar under den permanenta lagen har krävt gäldenärerna på indrivningskostnader till högre belopp än vad som föreslås i lagen. Det bör noteras att det till följd av den temporära reglering som trädde i kraft den 1 januari 2021 inte längre har varit tillåtet att kräva sådana höga indrivningskostnader som de som beskrivs i den ovannämnda utredningen om domar i fordringsmål. Vilka som slutligen kommer att påverkas av regleringen blir beroende av de hur indrivningsbolagen och borgenärerna lägger upp sin affärsverksamhet och hur de lyckas anpassa sig till det nya regelverket. 

Så som konstaterats ovan förväntas de föreslagna bestämmelserna om indrivningskostnader inte inverka på gäldenärernas betalningsmoral och således inte ha någon betydande inverkan på dröjsmålet med betalningarna. Det bedöms att solventa gäldenärsföretag inte avsiktligt kommer att dröja med att betala sina skulder till borgenärer på grund av de förlängda tidsgränserna. En förlängning av tidsgränserna från den temporära lagens 7 dagar till 10 dagar eller en förlängning av tiden för en betalningsuppmaning som föregår en tratta från 7 dagar till 10 dagar eller en förlängning av tiden för protest av tratta från 10 dagar till 14 dagar kan dock i vissa fall leda till att fordringsägare får betalning för sin fordran senare än förut. Förlängningen av tidsfristerna möjliggör nämligen att vissa gäldenärer eventuellt kan betala sin fordran senare jämfört med om tidsfristerna inte hade förlängts. Förlängningen bedöms dock inte medföra några betydande olägenheter för borgenärerna, eftersom tidsfristerna förlängs med bara några dagar. Samtidigt bör det tas i beaktande att förlängningen av tidsgränserna eventuellt också kan bidra till att den frivilliga indrivningen totalt sett blir mer effektiv än tidigare, eftersom gäldenärerna får längre tid på sig att ordna sina ekonomiska förhållanden så att de kan betala sina fordringar inklusive indrivningskostnader inom utsatt tid. Därmed kan de undvika ytterligare indrivningsåtgärder och kostnader och eventuellt även rättslig indrivning. 

Vid bedömningen av konsekvenserna av bestämmelserna om indrivningskostnader bör det dessutom beaktas att indrivningslagen i fråga om företagsfordringar inte utgör något hinder för att de medel som fåtts av gäldenären först avsätts för betalning av indrivningskostnaderna och först därefter för betalning av skuldkapitalet och räntan på det. Om gäldenären endast kan betala en del av sin skuld, bidrar skäliga indrivningskostnader till att borgenären kan få en större betalning för sin fordran än om indrivningskostnaderna var högre. 

Företagsborgenärers rätt att ta ut ett belopp som motsvarar mervärdesskatten på indrivningskostnader av gäldenären, om borgenären inte kan dra av skatten i sin egen beskattning, säkerställer att borgenärer behandlas lika. Om borgenärer i sådana situationer inte får ta ut mervärdesskatt på indrivningskostnaderna av gäldenärer, kan det bli dyrare för dessa borgenärer att köpa indrivningstjänster. 

Förslagen om möjligheten att utnyttja elektronisk kommunikation gynnar i synnerhet borgenärer och indrivningsbyråer som i sin verksamhet i övrigt redan använder och utnyttjar elektroniska metoder för fakturering och indrivning. De föreslagna ändringarna förväntas också påskynda förändringar i synnerhet i de borgenärsföretag som ännu inte använder elektronisk fakturering och indrivning. Borgenärer och företag som bedriver yrkesmässig indrivning kommer sannolikt i allt högre grad att använda och utnyttja elektroniska metoder och erbjuda gäldenärerna olika elektroniska alternativ, eftersom det blir lättare än under tidigare lagstiftning. Samtidigt påverkas borgenärernas och indrivningsbolagens möjligheter att utnyttja elektroniska metoder i hög grad av hur gäldenärerna förhåller sig till dem och om de vill ta emot indrivningsbrev med traditionell post eller på elektronisk väg.  

Portokostnaderna kommer att minska i takt med att man övergår från brevpost till elektronisk kommunikation. Enligt Suomen Perimistoimistojen Liitto medför användningen av elektroniska kommunikationssätt inga väsentliga kostnadsbesparingar för indrivningsbyråerna. Enligt förbundets uppskattning kan kostnadsbesparingen vara några tiotals cent per brev beroende på vilken elektronisk kanal som används och gällande transportavtal. För jämförelsens skull kan det konstateras att Utsökningsverket vid sidan av brevpost använder den elektroniska tjänsten på webbplatsen suomi.fi för att sända meddelanden om utsökning. Elektronisk kommunikation i denna tjänst är avgiftsfri för Utsökningsverket. År 2021 när denna proposition skrevs var standardportot för de svartvita grundbrev som Utsökningsverket skickade inom A-området 0,4205 euro.  

De ändringar som nu föreslås, speciellt bestämmelserna om maximibelopp och tidsgränser för indrivningskostnader, kräver ändringar i borgenärers och indrivningsbyråers datasystem. De kan också bli tvungna att förnya avtal och blanketter för standardavtal. Dessa åtgärder medför kostnader av engångsnatur för borgenärer och indrivningsbyråer. Ändringarna kommer troligen även att förutsätta att utbildning ordnas för borgenärsföretagens och indrivningsbyråernas personal. De ändringar som föreslås kan ge upphov till kostnader även på grund av ändringar i integrationen mellan borgenärers och indrivningsbyråers system. Suomen Perimistoimistojen Liitto ry bedömer att lagen medför kostnader på cirka 2,4 miljoner euro för förbundets medlemsföretag. För en enskilt stor indrivningsbyrå innebär detta kostnader på cirka 250 000 euro och för en enskild liten indrivningsbyrå kostnader på cirka 150 000 euro.  

Merarbete och merkostnader kan orsakas enskilda företag också av den lagstadgade skyldigheten att underrätta den andra avtalsparten om ändringar i avtalsvillkoren. Bestämmelser om en sådan skyldighet finns i 93 § 4 mom. i elmarknadslagen och 78 § 5 mom. i naturgasmarknadslagen. De kostnader som en eventuell informationsskyldighet medför bedöms dock vara små, eftersom information om ändringar i avtalsvillkoren enligt motiveringen till de nämnda bestämmelserna (RP 20/2013 rd, s. 126 och RP 50/2017 rd, s. 118) kan ges till exempel i samband med en faktura. 

Detta kan också ha direkta effekter på priserna i avtalen mellan borgenärer och gäldenärer. 

Förslaget får däremot inga direkta konsekvenser för avtal mellan borgenärer och indrivningsbyråer som uppdragstagare, för regleringen hindrar inte uppdragstagaren från att av borgenären kräva det penningbelopp i indrivningskostnader som avtalats mellan parterna. Om borgenären och den indrivningsbyrå som är uppdragstagare har avtalat om högre taxor än de maximibelopp som föreslås eller i övrigt om indrivningsåtgärder som avviker från bestämmelserna i lagen som föreslås får parterna sinsemellan förhandla om huruvida avtalet ska ändras så att det överensstämmer med de föreslagna bestämmelserna om indrivningskostnader eller om avtalet ska bibehållas oförändrat. I det första fallet medför den föreslagna regleringen ogynnsamma konsekvenser för indrivningsbolag, medan konsekvenserna i det andra fallet gäller borgenären som får ansvaret för de indrivningskostnader som överstiger lagens maximibelopp. 

Konsekvenser för distributionsbolag och dem som för kreditupplysningsregister 

Främjandet av elektroniska kommunikationssätt och minskningen av mängden brevpost kan ha negativa konsekvenser för Posti Ab:s och andra distributionsbolags affärsverksamhet. Om antalet företagsbrev som sänds per post minskar avsevärt, kan det till och med innebära någon form av strukturella förändringar eller omorganisering av verksamheten vid distributionsbolagen. Enbart det faktum att man i allt högre grad övergår till elektroniska sätt att sända indrivningsbrev bedöms dock inte leda till sådana förändringar. Konsekvenserna antas framför allt bli att fler trattor sänds elektroniskt, och detta medför som sådant ingen betydande förändring jämfört med nuläget. De avtal som fordringsägarna och indrivningsbyråerna har ingått med distributionsbolaget avgör utöver priset på tjänsten till exempel leveranstiden för brev. Om allt fler företag sänder sina brev elektroniskt minskar antalet företagsbrev som delas ut som brevpost, vilket kan inverka negativt på hur snabbt företagsbrev som sänds per brev delas ut. Förändringen kan också påverka priset på postutdelningen.  

Enligt Suomen Asiakastieto Oy litar företaget i regel på att anmälningar som gäller trattor är korrekta. Förvaltarna av kreditupplysningsregistret bör dock i tillräcklig utsträckning övervaka att inte trattor för vilka protesttiden har gått ut protesteras. Förslaget om en tidsgräns för protest av tratta kan således i någon mån medföra extra arbete för kreditupplysningsbolagen. 

Konsekvenser för myndigheterna 

För tillsynsmyndigheterna Södra Finlands regionförvaltningsverk eller Konkurrens- och konsumentverket/konsumentombudsmannen föreslås inga nya uppgifter. Eftersom de föreslagna ändringarna framför allt gäller indrivning av företagsfordringar, gäller konsekvenserna för tillsynsmyndigheterna Regionförvaltningsverket i Södra Finland. De föreslagna ändringarna bedöms dock inte väsentligt öka arbetsmängden vid regionförvaltningsverket i Södra Finland. När regleringen träder i kraft kan arbetsmängden vid regionförvaltningsverket i Södra Finland tillfälligt öka på grund av det eventuellt ökade antalet anmälningar och det behov av extra tillsyn som detta medför. Eftersom den temporära regleringen har varit i kraft sedan den 1 januari 2021 har regionförvaltningsverket i Södra Finland redan fått erfarenheter av tillsynen av de mer detaljerade bestämmelserna om indrivningskostnader för företagsfordringar. Utöver tillsynen över hur bestämmelserna följs har Regionförvaltningsverket i Södra Finland bland annat i uppgift att ge registrerade indrivningsbyråer anvisningar om regleringens innehåll, i synnerhet när den träder i kraft.  

En mer detaljerad lagstiftning om indrivningskostnader kan på längre sikt minska antalet anmälningar till regionförvaltningsverket i Södra Finland. Det finns redan indikationer på detta, eftersom antalet anmälningar som gjorts under de temporära lagarnas giltighetstid har minskat. Eftersom anmälningarna blir färre än tidigare, kan man uppskatta att även antalet tvister kommer att minska i och med en mer exakt reglering. Eftersom det i lagen föreskrivs om indrivningskostnadernas maximibelopp har regionförvaltningsverket i Södra Finland fortfarande möjlighet att bedöma om indrivningskostnaderna är skäliga. Sammantaget har förslagen inga märkbara konsekvenser för verksamheten vid regionförvaltningsverket i Södra Finland eller dess behov av resurser, och därför bedöms de inte medföra något behov av tilläggsresurser för verket. 

De föreslagna bestämmelserna om möjligheten att sända betalningskrav som gäller konsumentfordringar elektroniskt ökar Konsumentverkets/konsumentombudsmannens arbetsbörda i någon mån när lagstiftningen träder i kraft. Behovet av tillsyn kommer att bero på om de elektroniska metoderna börjar utnyttjas i större utsträckning och om det uppstår problem med deras användning. 

Konsekvenser för domstolarna och Utsökningsverket 

Domstolarnas och Utsökningsverkets tillämpning av lagen underlättas av att den föreslagna regleringen om indrivningskostnader i huvudsak har samma struktur som för konsumentfordringar. Den exakta regleringen om andra fordringar än konsumentfordringar kan även i övrigt bedömas underlätta domstolarnas och Utsökningsverkets arbete. Domstolarna och Utsökningsverket har redan i och med den temporära regleringen fått erfarenhet av att tillämpa mer detaljerade bestämmelser om indrivningskostnader för företagsfordringar. 

I domstolarnas ärendehanteringssystem Tuomas finns ingen automatiserad granskning av maximibeloppen för indrivningskostnader och enskilda indrivningsåtgärder, utan granskningen utförs av handläggaren. Det finns redan rutiner och handlingsmodeller med grund i lagstiftningen om indrivningskostnader för konsumentfordringar, varför införandet av liknande lagstiftning, som det redan finns erfarenheter av i och med den temporära lagstiftningen, inte bedöms medföra behov av ytterligare resurser för domstolarna. I de system som Utsökningsverket använder finns inte heller någon automatisk granskning av direkt utsökningsbara indrivningskostnader. Liksom de temporära lagarna kan de ändringar som nu föreslås i den permanenta lagen medföra att domstolarna och Utsökningsverket behöver utbilda personalen. 

Ändringarna kommer att innebära vissa mindre ändringsbehov i informationssystemen för situationer där en borgenär inte kan dra av mervärdesskatten i sin egen beskattning och utöver de maximala indrivningskostnaderna får kräva ett belopp som motsvarar mervärdesskatten av gäldenären. Enligt planerna ska ändringen genomföras så att indrivningsaktörer som använder Santra-systemet anvisas att komplettera kravfältet med behövlig tilläggsinformation. Ett motsvarande fält för tilläggsinformation kommer att skapas i e-tjänsten Riiveli. Då förutsätter ändringen enligt uppskattning några timmars arbete av programvaruleverantören. Ändringen kan också återspegla sig på systemen för indrivningsaktörer som använder Santra-systemet, om man vill att den ytterligare information som behövs läggs till i stämningsansökan automatiskt. Också i fråga om utsökningsansökningar är det möjligt för de sökande att i utsökningens elektroniska tjänster (Uljas, Ulsa) komplettera fältet för tilläggsinformation till exempel med information om att borgenären inte har rätt att dra av mervärdesskatt. Detta kräver inga systemändringar, eftersom dessa fält redan finns i systemen. 

De ändringar som gäller elektroniska kommunikationssätt har ingen inverkan på domstolarnas eller Utsökningsverkets verksamhet.  

Bedömningen är att bestämmelserna om indrivningskostnader inte medför att fordringar överförs till rättslig indrivning i ett tidigare skede eller oftare än förut. Under den tid de temporära lagarna varit i kraft har man inte sett några tecken på att man på grund av dem har övergått till rättslig indrivning snabbare eller oftare än tidigare. Att det fastställs separata maximibelopp och totalkostnadsbelopp för åtgärder vars kostnader överstiger de direkt utsökningsbara indrivningskostnaderna bedöms inte heller medföra att fler fordringar överförs till rättslig indrivning. Det är inte sannolikt att borgenärer heller i fortsättningen kommer att anse det nödvändigt att ansöka om en särskild verkställighetsgrund i domstol för kostnader som överstiger de direkt utsökningsbara indrivningskostnaderna. Propositionen förutsätter inte heller att utsökningsmyndighetens resurser ökas. 

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Sverige 

I Sverige regleras indrivningskostnaderna i lag (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. Regleringen om indrivningskostnader är, med undantag för regleringen om standardersättning, likadan oavsett om det är fråga om konsumentfordringar eller om andra fordringar. Även inkassolagen (1974:182) tillämpas på både konsumentfordringar och andra fordringar. 

Enligt lagen om ersättning för inkassokostnader är gäldenären skyldig att betala ersättning för skriftlig betalningspåminnelse rörande skulden, om avtal om detta har träffats på förhand. Dessutom är gäldenären skyldig att betala ersättning för betalningskrav och upprättande av en amorteringsplan. Enligt lagen är maximibeloppen omvandlade till euro i början av juli 2021 5,93 euro för betalningspåminnelser, 17,80 euro för betalningskrav och 16,81 euro för amorteringsplaner. För eventuella andra indrivningsåtgärder vid frivillig indrivning kan däremot inte krävas ersättning av gäldenären, utan sådana avtalsvillkor anses ogiltiga. 

Enligt motiveringen till lagens 3 § (prop. 1980/81:10 s. 161) är det möjligt att överskrida maximibeloppen om det finns särskilda skäl. Borgenären har rätt till större ersättning än normalt för en viss åtgärd om det krävs översättningsarbete eller en onormalt stor arbetsinsats för att identifiera gäldenären. 

Genom en lagändring (2013:56) infördes i lagen en bestämmelse om standardersättning som motsvarar 10 e § i den finska indrivningslagen. Enligt lagen har en borgenär i ett förhållande mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet rätt till en standardersättning på 40 euro (450 kronor) till följd av att en fordran på betalning inte har betalats i tid (4 a §). 

Den svenska Skatterättsnämnden konstaterade i sitt förhandsbesked av den 16 juni 2005 att debitering av indrivningskostnader inte utgör skattepliktig omsättning och således inte medför någon skattskyldighet till mervärdesskatt. 

Enligt svensk rätt finns det ingen allmän skyldighet för borgenärer att skicka en betalningspåminnelse innan ett betalningskrav skickas till gäldenären. Många borgenärer skickar dock en betalningspåminnelse innan de tar till strängare åtgärder. Den svenska Integritetsskyddsmyndigheten har i sina allmänna riktlinjer för tillämpning av inkassolagen slagit fast att ett betalningskrav inte bör skickas förrän gäldenären i praktiken har haft möjlighet att betala skulden efter att ha fått en betalningspåminnelse. 

Enligt inkassolagen ska gäldenären ges skälig tid att frivilligt betala fordran eller invända mot den (5 §). Enligt god indrivningssed ska betalningstiden vara minst åtta dagar från den dag då indrivningsbrevet skickades. Gäldenären ska dessutom ha minst fyra dagar på sig att betala fordran från den förfallodag som anges i betalningskravet. 

Betalningskrav till gäldenären ska framställas skriftligt. Enligt den svenska integritetsskyddsmyndigheten uppfylls kravet på skriftlig form även i betalningskrav som sänds i elektronisk form. 

Enligt motiveringen till inkassolagen (prop. 1974:42, s. 80) ska en betalningsuppmaning med hot om konkursansökan betraktas som en adekvat och lämplig åtgärd om försök att få betalt på annat sätt har misslyckats. Däremot bör det anses otillåtet att hota med ansökan om konkurs, när det på grund av det fordrade beloppets storlek eller av annan orsak är uppenbart att en sådan ansökan inte kommer att göras. 

Norge 

I Norge regleras skyldigheten att betala indrivningskostnader i lagen om indrivning (lov om inkassovirksomhet og annen inndrivning av forfalte pengekrav 1988–05–13 nr 26) och kostnadernas maximibelopp i indrivningsförordningen (forskrift til inkassoloven 1989–07–14 nr 562). Regleringen om indrivningskostnader är i huvudsak likadan oavsett om det är fråga om konsumentfordringar eller om andra fordringar.  

Regleringen av kostnader enligt förordningen är betydligt mer detaljerad i Norge än till exempel i Sverige. I förordningen föreskrivs förutom om åtgärdsspecifika avgifter och vilka fordringar som ska drivas in med hjälp av en advokat också om maximala indrivningskostnader när en advokat eller indrivningsbyrå anlitas. Grunden för beräkning av indrivningskostnader är en grundtaxa (inkassosats), som sedan början av januari 2019 är fastställd till 700 kronor (74,91 euro). 

Borgenären får som indrivningskostnader kräva en tjugondedel (1/20) av grundtaxan, det vill säga 3,90 euro för att sända en skriftlig betalningspåminnelse enligt lagens krav. 

Borgenären kan utöver eller i stället för ett betalningspåminnelsebrev sända ett så kallat indrivningsmeddelande. Indrivningsmeddelandet ska sändas om fordran överförs till en uppdragstagare för indrivning. För meddelandet får likaså som indrivningskostnader krävas en tjugondedel (1/20) av grundtaxan, det vill säga lika mycket som för en skriftlig betalningspåminnelse. 

Ett skriftligt betalningskrav kan sändas till gäldenären 14 dagar efter det att betalningspåminnelsen eller indrivningsmeddelandet har sänts. Förfallodagen för betalningskravet får vara tidigast 14 dagar efter det att det sändes. Kostnaden för betalningskravet är tre tjugondelar (3/20) av grundtaxan, det vill säga cirka 10,50 euro. 

Totalt kan gäldenären debiteras för två betalningspåminnelser och ett betalningskrav, alternativt för en betalningspåminnelse, ett indrivningsmeddelande och ett betalningskrav. Om gäldenären är ett företag får borgenären, om villkoren är uppfyllda, alternativt kräva en standardersättning (40 euro). I Norge är det vanligare att kräva standardersättning för indrivningskostnader än ersättning för enskilda indrivningsåtgärder. Uppdragstagare får dock kräva högre ersättning än standardkostnaderna och utnyttjar därför ofta denna möjlighet. 

För indrivning på uppdrag finns i förordningen särskilda bestämmelser om maximikostnadstabeller som graderas enligt fordrans storlek. Tabellavgifterna avser gäldenärens totalkostnadsansvar i samband med indrivning av en viss fordran vid indrivning utanför domstol. Det rör sig inte om åtgärdsspecifika avgifter.  

Om det är fråga om en annan fordran än en konsumentfordran är maximibeloppen 1,5 gånger högre än vid indrivning av konsumentfordringar. För andra fordringar än konsumentfordringar börjar tabellavgifterna från 26 euro och kan som högst uppgå till 754 euro. Beroende på hur sen gäldenären är med betalningen finns det också en strängare tabell med maximikostnader med en lägsta kostnad på 52 euro och en högsta kostnad på 1 508 euro.  

De maximala indrivningskostnaderna innebär samtidigt att det utöver maximibeloppen inte är möjligt att kräva ersättning av gäldenären för ovan avsedda betalningspåminnelser, indrivningsmeddelanden eller betalningskrav, utan kostnaderna för dessa ska ingå i maximibeloppen.  

Borgenären får under vissa omständigheter kräva ersättning som överstiger maximibeloppet om de faktiska kostnaderna överstiger de belopp som anges i förordningen. Vid bedömningen av om de faktiska kostnaderna kan ersättas ska hänsyn bland annat tas till hur höga de begärda kostnaderna är och om gäldenären kan anses ha orsakat kostnaderna genom sitt eget agerande.  

Beroende på om borgenären är momsskyldig eller inte kan mervärdesskatt läggas på de maximala indrivningskostnaderna. 

De indrivningsavgifter som tas ut i enlighet med 2 kap. i förordningen är bundna till den tid som gått, inte till enskilda indrivningsåtgärder. Att sända ett stort antal meddelanden och brev till gäldenären kan dock anses strida mot god indrivningssed.  

Lagens krav på skriftliga påminnelser, rapporter eller krav som riktas till gäldenären hindrar inte användningen av elektroniska kommunikationstjänster om indrivningsbrevet sänds på ett tillförlitligt sätt.  

Enligt motiveringen till en ändring av inkassolagen (prop. 6 L (2016–2017), punkt 3.4.1) ska som ett indrivningsbrev som sänts på ett tillförlitligt sätt betraktas bland annat meddelanden som sänts till mottagarens digitala postlåda och vars ankomst meddelas mottagaren avgiftsfritt, antingen per e-post eller textmeddelande. Meddelanden som sänts via en portal för kommunikation mellan avsändaren och mottagaren ska också anses ha sänts på ett tillförlitligt sätt om avsändaren vet att mottagaren har accepterat att använda portalen. Dessutom förutsätts det att avsändaren försäkrar sig om att mottagaren kan använda portalen i fråga och att mottagaren får ett meddelande om ett nytt meddelande per e-post eller textmeddelande. Även meddelanden som sänts till en e-postadress som gäldenären nyligen har använt för att kommunicera med avsändaren ska anses ha sänts på ett tillförlitligt sätt. I fråga om alla nämnda elektroniska kommunikationssätt ska både själva indrivningsbrevet och meddelandet om dess ankomst till den elektroniska tjänsten tydligt kunna särskiljas från reklam och andra förfrågningar. I båda fallen måste det också tydligt framgå vem borgenären är och vilket skuldförhållande det rör sig om. 

Med stöd av 28 § i inkassolagen har indrivningsbyråer tystnadsplikt. Indrivningsbyråer får således inte offentliggöra information om att ett företag har varit föremål för indrivning. Betalningsanmärkningar kan dock registreras av ett företag som rapporterar kreditupplysningar, vilket bland annat kan göra det svårare att få kredit. Detta regleras i 10 § i kreditupplysningslagen (lov om behandling av opplysninger i kredittopplysningsvirksomhet, LOV-2019-12-20-109), men bestämmelsen har ännu inte trätt i kraft. 

Enligt konkurslagen (lov om gjeldsforhandling og konkurs, LOV–1984–06–08–58) ska gäldenären i en betalningsuppmaning som sänts till gäldenären underrättas om borgenärens rätt att ansöka om konkurs om betalning inte sker inom utsatt tid (63 §). 

Danmark 

I Danmark föreskrivs om betalningsskyldighet för indrivningskostnader i en förordning (Bekendtgørelse om udenretlige inddrivelsesomkostninger i anledning af forsinket betaling) och i lagen om dröjsmålsränta (Lov om renter og andre forhold ved forsinket betaling).  

Borgenären får kräva en förseningsavgift på högst 9,97 euro per betalningspåminnelse. Enligt lagen får kostnader för högst tre betalningspåminnelser för en och samma fordran tas ut av gäldenären. Borgenären ska sända minst en betalningspåminnelse innan fordran kan överföras till en uppdragstagare för indrivning. Borgenären får dessutom kräva en betalning på 9,97 euro om fordran överförs till en indrivningsbyrå. 

I Danmark finns det två tabeller över maximibeloppen för indrivningskostnader, den ena för uppdragsindrivning och den andra för indrivning av borgenären själv. Båda tabellerna är graderade enligt fordrans storlek. För andra fordringar än konsumentfordringar börjar tabellavgifterna vid uppdragsindrivning från 40,25 euro och kan som högst uppgå till 603,95 euro. För den del av fordran som överstiger 67 105,99 euro får utöver 603,95 euro tas ut en procent av det överstigande beloppet. Vid uppdragsindrivning ingår mervärdesskatten i maximibeloppen för indrivningskostnader beroende på borgenärens momsskyldighet. Vid indrivning som utförs av borgenären själv börjar tabellavgifterna från 26,84 euro och kan som högst uppgå till 402,64 euro. För den del av fordran som överstiger 67 105,99 euro får utöver 402,64 euro tas ut 0,67 procent av det belopp som överstiger 67 105,99 euro. Vid indrivning som utförs av borgenären själv ingår mervärdesskatten i maximibeloppen för indrivningskostnader.  

Utöver kostnaderna för betalningspåminnelser får maximibeloppen för indrivningskostnader tas ut. 

Den första betalningspåminnelsen får sändas genast efter att fordran har förfallit. Den andra betalningspåminnelsen får dock sändas först 10 dagar efter den första. 

Jämförelse av lagstiftningslösningar i de övriga nordiska länderna med Finland 

Under beredningen övervägdes huruvida de övriga nordiska ländernas lagstiftning om indrivningskostnader för företagsfordringar till viss del kunde tillämpas även i finländska förhållanden. 

Ingen av de nordiska modeller som behandlats ovan kan som sådana tillämpas delvis eller tas som modell för finländsk lagstiftning om indrivningskostnader för andra fordringar än konsumentfordringar. I de övriga nordiska länderna är regleringen om indrivningskostnader, med undantag för regleringen om standardersättning, relativt likadan oavsett om det är fråga om konsumentfordringar eller om andra fordringar. I de övriga nordiska länderna har det således inte gjorts en lika tydlig uppdelning i konsumentfordringar och andra typer av fordringar som i Finland. När det gäller övergången från frivillig indrivning till rättslig indrivning finns det också betoningsskillnader. Nivån på de totala kostnaderna varierar också avsevärt mellan de länder som granskats. 

Till exempel den norska regleringen om maximibelopp för indrivningskostnader grundar sig på en så kallad grundtaxa. Regleringen om indrivningskostnader i Finland har inte baserat sig på sådana grundtaxor. Vidare regleras beloppen för indrivningskostnader i både Norge och Danmark huvudsakligen på förordningsnivå. I Finland har grundlagsutskottet konstaterat att ett bemyndigande att utfärda förordning avseende indrivningskostnader för konsumentfordringar till vissa delar är oförenligt med de krav som följer av 80 § 1 mom. i grundlagen, varvid man avstod från att reglera frågan på förordningsnivå (se GrUU 27/2004 rd). En reglering på förordningsnivå kan därför inte anses vara ett lämpligt alternativ. 

Att införa maximibelopp för totalkostnadsansvaret för indrivningskostnader enligt en sjustegsskala som i Norge, eller till och med en tiostegsskala som i Danmark, kan betraktas som en synnerligen detaljerad lösning jämfört med det nuvarande regleringssystemet i Finland. I Finland används en trestegsmodell för indelning av maximibeloppen för indrivningskostnader för konsumentfordringar, och även i den temporära lagen har en tvåstegsmodell tillämpats på andra fordringar än konsumentfordringar. En motiverad utgångspunkt för bestämmelser om indrivningskostnader för andra än konsumentfordringar kan i Finland anses vara att uppdelningen bör vara så identisk som möjligt och att den bör bygga på ett liknande regleringssystem som gäller för indrivningskostnader för konsumentfordringar. Den lösning som nu föreslås och som baserar sig på konsumentfordringarnas struktur gör det också lättare för dem som regleringen gäller att snabbare anpassa sig till den föreslagna regleringen.  

För fordringar som inte avser konsumentfordringar är en väsentlig del i den finländska regleringen om indrivningskostnader användning av tratta, som kan utnyttjas om det är fråga om klara och ostridiga fordringar. Trattan är en över hundraårig innovation inom det finländska näringslivet som till en början grundade sig enbart på affärssed och senare togs privaträttsliga trattor även in i lagen (31/2013). Trattans betydelse som ett effektivt sätt att driva in företagsfordringar är central i Finland, eftersom användningen av tratta ofta till sist leder till att gäldenären betalar fordran. I och med att tratta kan användas som indrivningsmetod kan också företagens kreditvärdighet bedömas på basis av ett bredare kunskapsunderlag. Detta har många konsekvenser, av vilka den viktigaste är att företagets eventuella betalningssvårigheter blir allmänt kända och att betalningstiderna mellan företagen hålls på en rimlig nivå.  

Tratta eller därmed jämförbara indrivningsmetoder används inte i de övriga nordiska länderna. Samtidigt är det just på grund av denna omständighet som användningen av tratta i Finland oundvikligen medför sådana kostnader som i de övriga nordiska länderna inte kan krävas av gäldenärer i samband med frivillig eller senare rättslig indrivning. Eftersom trattan är en etablerad och effektiv indrivningsmetod samt en central del av den nationella arsenalen av indrivningsmetoder och ett fungerande finländskt system för indrivning av företagsfordringar, anses dess existens vara nödvändig och användningen av tratta ska inte heller under normala förhållanden begränsas till exempel enligt företagens eller fordringarnas storleksklass. 

Som nämnts ovan är regleringen om indrivningskostnader i de övriga nordiska länderna i praktiken likadan i fråga om konsumentfordringar och företagsfordringar, och en särskiljande faktor är främst regleringen om olika koefficienter och standardersättningar. I Finland kan en motsvarande sammanslagning inte anses motiverad eftersom indrivningen av företagsfordringar, såsom konstateras ovan, sker med hjälp av indrivningsmetoder som inte används vid indrivning av konsumentfordringar. Till den del de föreslagna indrivningskostnadsbeloppen kan jämföras med de övriga nordiska länderna, kan de belopp som föreslås i denna proposition anses vara skäliga. 

Den gällande norska lagstiftningen om indrivning med elektroniska metoder bygger på en liknande utgångspunkt som den som föreslås i denna proposition. I Norge är den centrala principen vid sändning av elektroniska indrivningsbrev att det ska sändas på ett tillförlitligt sätt. Den modell som föreslås i Finland bygger på principen att avsändaren med tillräcklig omsorg ska säkerställa att indrivningsbrevet de facto har nått gäldenären. I Norge krävs inget separat samtycke från gäldenärens sida, men det ställs andra villkor för avsändaren och dessutom ska avsändaren alltid när en elektronisk tjänst används sända ett separat avgiftsfritt textmeddelande eller e-postmeddelande till gäldenären om att indrivningsbrevet har sänts till gäldenären via den elektroniska tjänsten. 

7.1  Lagen om indrivning av fordringar

5 §.Betalningskrav när en konsumentfordran drivs in. Paragrafens gällande 1 och 3 mom. slås ihop till ett nytt 1 mom.  

Enligt 2 mom. är huvudregeln fortfarande att betalningskrav ska lämnas skriftligen. Till skillnad från bestämmelserna i den gällande lagen kan samtycke till att ett betalningskrav lämnas på något annat varaktigt sätt ges redan innan fordran förfaller och samtycket kan gälla flera än en fordran. Varaktigt sätt definieras i 3 a § 2 punkten. Syftet med att använda ett varaktigt sätt är att trygga att mottagaren får meddelandet i en sådan form som går att bevara och som vid behov kan åberopas (RP 57/2012 rd, s. 29).  

Enligt det föreslagna momentet får ett betalningskrav lämnas till gäldenären också på något annat varaktigt sätt, om gäldenären separat skriftligen eller elektroniskt har gett sitt samtycke till att betalningskrav får lämnas på det sättet. Ett betalningskrav får således inte lämnas på något annat varaktigt sätt med stöd av gäldenärens tysta eller muntliga samtycke, och samtycke kan inte heller anses ha getts på grund av att betalningskrav har lämnats på ett visst etablerat sätt.  

Samtycke ska enligt vad som sägs ovan ges separat, vilket innebär att samtycke till användning av något annat varaktigt sätt inte kan ges som en del av de övriga avtalsvillkoren, till exempel i standardvillkor som gäller skuldförhållandet. Som samtycke ska inte heller betraktas att konsumenten inte har förkastat det standardval som borgenären eller den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet använder på sin webbplats, det vill säga ett redan ikryssat alternativ att betalningskrav kan lämnas på ett visst varaktigt sätt. 

Samtycke ska grunda sig på frivillighet, och konsumenten får inte pressas till att övergå från att använda brevpost till något annat varaktigt sätt eller välja något visst annat varaktigt sätt. Konsumenten får inte ges bilden att brevpost inte är ett tillgängligt alternativ eller att endast ett visst elektroniskt sätt är det enda varaktiga sättet att sända brev, om den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet faktiskt gör det möjligt att använda flera andra varaktiga sätt i sin verksamhet. Eventuell påtryckning eller lämnande av vilseledande uppgifter kan bli föremål för bedömning med stöd av 4 § om god indrivningssed eller bestämmelserna om otillbörligt förfarande i 2 kap. i konsumentskyddslagen (38/1978). 

Samtycke kan ges till den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet, men även till den egentliga borgenären, om det i samband med samtycket specificeras vilken aktör som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet som kommer att lämna eventuella betalningskrav till gäldenären. 

Samtycket får enligt det föreslagna momentet gälla i högst 12 månader och gäldenären ska ha rätt att när som helst återta sitt samtycke. Anmälan om återtagande kan göras till den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet samt även till borgenären, om samtycke har getts till borgenären.  

Av samtycket ska enligt momentet framgå åtminstone 1) vilket varaktigt sätt att lämna betalningskrav som får användas, 2) vem som har rätt att använda ett sådant varaktigt sätt att lämna betalningskrav som avses i 1 punkten, 3) vilken fordran eller vilka fordringar samtycket gäller, och 4) datum för när samtycke gavs och samtyckets giltighetstid.  

Enligt 1 punkten ska det specificeras vilket annat varaktigt sätt än ett skriftligt som kommer att användas, det vill säga om det är fråga om till exempel en elektronisk postlåda, e-fakturering, e-post eller något annat sätt som uppfyller kriterierna för varaktigt sätt.  

Enligt 2 punkten ska det specificeras vilken aktör som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet som samtycket ges till. Ett samtycke kan således omfatta endast en aktör som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet. Gäldenären kan således inte i ett och samma samtycke uppge flera aktörer som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet, utan gäldenären ska alltid separat ge samtycke till varje aktör.  

Enligt 3 punkten ska det specificeras vilken fordran eller vilka fordringar samtycket gäller. Samtycket kan omfatta en eller flera fordringar samt fordringar som redan uppkommit eller eventuellt uppkommer i framtiden. Vid lämnande av samtycke till en aktör som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet har det ingen betydelse till exempel om fordringarna har samma borgenär eller olika borgenärer eller om fordran har förfallit, utan det som avgör är att fordran eller fordringarna drivs in eller kommer att drivas in av en viss aktör enligt definitionen i samtycket som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet. Samtycket kan också gälla endast en viss borgenärs fordringar.  

Enligt 4 punkten ska datum för när samtycke gavs och samtyckets giltighetstid specificeras. Samtyckets giltighetstid räknas från den tidpunkt då gäldenären gav sitt samtycke till den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet eller till borgenären. I enlighet med det som sägs ovan får samtycket inte vara i kraft längre än 12 månader, vilket det inte är möjligt att avvika från. Däremot är det möjligt att begränsa samtyckets giltighetstid till en kortare tid än 12 månader om gäldenären så önskar. 

Samtycket fortsätter inte att gälla om en annan aktör börjar driva in fordran. Således har samtycket upphört att gälla till exempel i en situation där en annan aktör som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet börjar driva in en fordran som omfattas av samtycket, och den andra aktören måste få gäldenärens samtycke till att använda ett varaktigt sätt. 

Om det uppstår en tvist om huruvida samtycke finns eller inte eller om dess omfattning, ligger bevisbördan på den som lämnat betalningskravet på något annat varaktigt sätt. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar bestämmelsen i den andra meningen i det gällande 2 mom. enligt vilken ett betalningskrav kan sändas till gäldenären på något annat varaktigt sätt också om gäldenären efter att fordran har förfallit uttryckligen har godkänt att meddelanden om fordran lämnas på detta sätt. Till skillnad från det föreslagna 2 mom. får samtycke efter att fordran har förfallit även ges muntligt.  

Enligt det föreslagna 4 mom. ska den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet tillräckligt noggrant säkerställa att betalningskravet de facto har nått gäldenären när ett annat varaktigt sätt används. Genom bestämmelsen betonas den särskilda noggrannhetsplikten för aktörer som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet när ett betalningskrav sänds på något annat varaktigt sätt. Vad som utgör tillräcklig noggrannhet ska bedömas i förhållande till det sätt på vilket betalningskravet har lämnats. Betalningskravet ska lämnas med hjälp av sådana tekniska metoder och förmedlingssätt som gör det möjligt att konstatera att det de facto har gjorts tillgängligt för gäldenären. 

Om ett betalningskrav lämnas till konsumentens elektroniska postlåda eller till konsumenten som en e-faktura via banken, anses betalningskravet ha gjorts tillgängligt för gäldenären utan att den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet dessutom på något annat sätt behöver säkerställa att betalningskravet når fram. 

Vid användning av e-post krävs däremot en separat bekräftelse av gäldenären om att denne har tagit emot betalningskravet, om inte gäldenären samtidigt får ett meddelande via en annan kommunikationskanal, såsom ett textmeddelande, om att betalningskravet sänts per e-post. Bekräftelse på att ett betalningskrav har mottagits kan anses ha skett också till exempel om gäldenären har svarat på ett e-postmeddelande som sänts eller annars har kontaktat avsändaren och uppgett att hen har fått kännedom om det elektroniska betalningskravet. Även till exempel en delbetalning med de uppgifter som fanns på betalningskravet kan visa att gäldenären har fått meddelandet. I ett e-postmeddelande är det dessutom möjligt att inkludera till exempel en separat bekräftelselänk (webblänk) som mottagaren kan öppna för att bekräfta för avsändaren att meddelandet har kommit fram.  

Om det vid indrivning av konsumentfordringar används något annat varaktigt sätt än e-post, elektronisk postlåda eller e-fakturering förutsätts det för att kravet på tillräcklig noggrannhet ska uppfyllas att ett gäldenären utöver det elektroniska meddelandet (betalningskravet) uppmärksammas på betalningskravet via en annan kommunikationskanal, såsom e-post eller textmeddelande. Av meddelandet ska det tydligt framgå vilken aktör som har sänt det elektroniska betalningskravet och var det finns. Ett separat meddelande behövs inte om gäldenären annars har bekräftat att hen informerats om det elektroniska betalningskravet. Om ett betalningskrav sänds elektroniskt till exempel till konsumentens personliga kundmapp, som förvaltas av en aktör som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet eller av någon annan aktör på dennes uppdrag, är det väsentligt att konsumenten får ett meddelande via en annan kanal om att betalningskravet har sänts till kundmappen. Enbart det att ett betalningskrav görs tillgängligt för konsumenten i dennes kundmapp är således inte tillräckligt för att kravet på noggrannhet enligt momentet ska uppfyllas.  

Vid tvister avgörs vad som anses vara en tillräckligt noggrann bekräftelse genom prövning från fall till fall. Om en aktör som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet inte med tillräcklig noggrannhet har säkerställt att ett betalningskrav de facto blir tillgängligt för gäldenären kan förfarandet anses strida mot god indrivningssed. Då ska även det som föreskrivs i 10 § 3 mom. beaktas. Vid rättslig indrivning kan dessutom underlåtenhet att lämna ett betalningskrav på behörigt sätt när det sänds elektroniskt inverka på bedömningen av rättegångskostnaderna, om det inte är fråga om en situation som avses i 6 § 2 mom. Även när ett skriftligt eller elektroniskt samtycke som uppfyller kraven inte har getts eller om det till exempel inte har getts i tillräcklig omfattning och trots att betalningskravet har sänts på ett annat varaktigt sätt ska förfarandet bedömas i ljuset av 4 och 6 § i indrivningslagen. 

Om det har förordnats en intressebevakare för en myndig gäldenär för att sköta gäldenärens egendom och ekonomiska angelägenheter på det sätt som föreskrivs i lagen om förmyndarverksamhet, har även intressebevakaren enligt det föreslagna 5 mom. rätt att på begäran få de betalningskrav som gäller gäldenären skriftligen eller på något annat varaktigt sätt. För det första sägs det i momentet för tydlighetens skull i likhet med nuläget att intressebevakaren i de situationer som avses i bestämmelsen har rätt att skriftligen få de betalningskrav som riktas till en gäldenär vars angelägenheter intressebevakaren sköter. För det andra tryggas genom momentet intressebevakarens rätt att få betalningskrav riktade till gäldenären skickade till sig på något annat varaktigt sätt utan att intressebevakaren behöver framställa en separat begäran för varje fordran till den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet. För tydlighetens skull konstateras att begäran inte omfattas av kraven i 2 och 3 mom. på att samtycke ska lämnas i en viss form och inte heller av skyldigheten enligt 4 mom. att noggrant säkerställa att betalningskravet når fram. 

Enligt bestämmelsen ska intressebevakaren, även när en gäldenär under intressebevakning får ett eller flera betalningskrav skriftligen eller på något annat varaktigt sätt, ha rätt att på begäran få alla betalningskrav som gäller gäldenären antingen skriftligen eller på något annat varaktigt sätt. Om gäldenären är under intressebevakning sänder de som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet ofta betalningskrav till endast en mottagare. Om ett betalningskrav per brev redan har sänts till gäldenären och intressebevakaren först efter detta kontaktar den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet, ska samma betalningskrav enligt momentet sändas också till intressebevakaren, om denne framställer en begäran om det. Likaså, om gäldenären skriftligen eller elektroniskt har gett sitt samtycke i enlighet med det föreslagna 2 mom. eller i enlighet med 3 mom. uttryckligen har godkänt att ett annat varaktigt sätt får användas, hindrar detta inte intressebevakaren från att begära att betalningskravet eller betalningskraven lämnas skriftligen eller på något annat varaktigt sätt som avviker från gäldenärens samtycke eller godkännande. 

Om intressebevakaren utnyttjar den rätt som anges i momentet får ingen separat ersättning krävas av gäldenären eller intressebevakaren. Om samma betalningskrav sänds till både gäldenären och intressebevakaren får det alltså inte krävas större indrivningskostnader för detta än i situationer där betalningskrav sänds till endast en mottagare. 

För tydlighetens skull konstateras att rätten för den intressebevakare som i enlighet med momentet framställt begäran att få betalningskrav som riktats till gäldenären upphör om gäldenärens handlingsbehörighet inte längre är begränsad när det gäller skötseln av ekonomiska angelägenheter eller om en annan person har förordnats till intressebevakare. 

5 a §.Innehållet i ett betalningskrav när en konsumentfordran drivs in. Det föreslås paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar övriga föreslagna ändringar. Eftersom det i propositionen föreslås en egen paragraf om betalningskrav som gäller andra fordringar än konsumentfordringar måste paragrafens rubrik preciseras så att den endast gäller indrivning av konsumentfordringar. 

5 b §.Betalningskravet och dess innehåll vid indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar. Denna paragraf är ny. I paragrafen föreskrivs om betalningskrav, hur det ska lämnas och dess innehåll vid indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar.  

Innehållet i det föreslagna 1 mom. motsvarar i huvudsak 5 § 1 mom. i den gällande lagen (RP 57/2012 rd, s. 34). Paragrafen tillämpas endast vid indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar. Paragrafen gäller endast yrkesmässig skötsel av indrivningsuppdrag.  

Enligt 2 mom. ska ett betalningskrav vara skriftligt när det är fråga om indrivning av andra än konsumentfordringar. Det får dock lämnas till gäldenären också på något annat varaktigt sätt, om gäldenären uttryckligen har samtyckt till att detta sätt får användas. Varaktigt sätt definieras i 3 a § 2 punkten.  

Eftersom momentet förutsätter uttryckligt samtycke, räcker det inte med ett så kallat tyst godkännande för användning av något annat varaktigt sätt. Det ställs inga formkrav på hur samtycke ska ges. Samtycke kan således ges på det sätt som gäldenären väljer, antingen skriftligen, elektroniskt eller muntligt. För att undvika tvister är det tillrådligt att samtycket ges skriftligen eller elektroniskt, i synnerhet om man på en och samma gång samtycker till att ta emot ett betalningskrav som gäller flera fordringar än en. Bestämmelsen förutsätter inte att samtycke ges separat, varför det också kan ges till exempel som en del av andra avtalsvillkor. 

Samtycke kan ges till den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet, men även till den egentliga borgenären, om det i samband med samtycket är möjligt att specificera vilken aktör som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet som kommer att lämna eventuella betalningskrav till gäldenären. 

I momentet föreskrivs också om vad som ska framgå av samtycket om det gäller flera fordringar. Gäldenären ska då, när samtycke ges, utöver det sätt som används på annat varaktigt sätt uppge vilka fordringar och hur länge samtycket gäller. I samtycket ska det således specificeras om samtycket omfattar endast vissa fordringar eller till exempel alla befintliga och även framtida fordringar som eventuellt kommer att drivas in av den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet. Samtycket fortsätter inte att gälla om en annan aktör börjar driva in fordran. Exempelvis upphör samtycket att gälla när en annan aktör som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet börjar driva in en fordran som omfattas av samtycket, och den nya aktören måste få gäldenärens samtycke till att använda ett varaktigt sätt. 

Gäldenären har i alla situationer alltid rätt att återta sitt samtycke genom att meddela detta till den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet eller till den borgenär som har tagit emot samtycket. 

Om det uppstår en tvist om huruvida samtycke finns eller inte eller om dess omfattning, ligger bevisbördan på den som lämnat betalningskravet på något annat varaktigt sätt. 

Om gäldenären inte har gett sitt samtycke eller har återtagit det, är det enligt det föreslagna momentet tillåtet att använda något annat varaktigt sätt än ett skriftligt, om ett sådant sätt under skuldförhållandets lopp etablerat har använts för att lämna meddelanden mellan borgenären och gäldenären. Bedömningen handlar då om ett etablerat sätt som anknyter till ett visst skuldförhållande. Om borgenären under skuldförhållandet har sänt fakturor och andra meddelanden om fordran till exempel som nätfakturor och gäldenärsföretagets nätfaktureringsadress fortfarande är offentligt synlig i den offentliga förteckning över nätfaktureringsadresser som administreras av TIEKE rf, får även betalningskravet sändas som nätfaktura till adressen i fråga. Ett etablerat varaktigt sätt får dock inte användas för att sända ett betalningskrav, om gäldenären har uttryckt sin önskan att få betalningskrav skriftligen. 

Den som åberopar etablerad användning har i en tvist skyldighet att bevisa att det faktiskt har varit fråga om ett sådant etablerat sätt som avses i bestämmelsen.  

Enligt 3 mom. ska den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet tillräckligt noggrant säkerställa att betalningskravet de facto har nått gäldenären när ett annat varaktigt sätt används. Vid tillämpningen av bestämmelsen ska i tillämpliga delar beaktas vad som sägs i motiveringen till 5 § 4 mom. Dessutom konstateras det att om den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet använder elektronisk fakturering för indrivning av fordringar med hjälp av den förteckning över nätfaktureringsadresser som administreras av TIEKE rf och där gäldenärens adress är offentligt synlig, kan man utgå från att denne har handlat med tillräcklig noggrannhet och att det elektroniska meddelandet (betalningskravet) de facto har gjorts tillgängligt för gäldenären. I sådana fall förutsätts alltså inget separat meddelande om betalningskravet via en annan kommunikationskanal. 

Enligt 4 mom. ska de uppgifter som avses i momentet nämnas i betalningskrav som gäller andra fordringar än konsumentfordringar. Eftersom det inte har ansetts att alla uppgifter enligt 5 a § i behöver nämnas i betalningskrav när det är fråga om andra fordringar än konsumentfordringar, hänvisas det i momentet endast till de uppgifter som avses i 5 a § 1, 3 och 4 mom. 

6 §.Sådant krav på betalning av en konsumentfordran som framställs i domstol. Det föreslås att paragrafens 1 mom. kompletteras så att det motsvarar de föreslagna ändringarna i 5 § 4 mom. Enligt det föreslagna 5 § 4 mom. ska den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet tillräckligt noggrant säkerställa att betalningskravet de facto har nått gäldenären när ett annat varaktigt sätt används. I fall som avses i 6 § 1 mom. åläggs således de som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet en ytterligare skyldighet, om betalningskravet har lämnats på något annat varaktigt sätt. Vad som avses med tillräcklig noggrannhet och att betalningskravet de facto har nått gäldenären beskrivs ovan i motiveringen till 5 § 4 mom. och i avsnitt 4.1.5. 

7 §.Användning av tratta. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar den gällande lagen. Den nuvarande tidsfristen på 7 dagar i 3 mom. ändras så att en tratta inte får sändas förrän gäldenären har getts eller sänts en betalningspåminnelse, där det uppställts en tidsfrist på minst 10 dagar för betalning av fordran eller för framställning av anmärkningar om fordran, och tidsfristen har löpt ut. 

Det föreslås att 4 mom. om lämnande av en tratta och en betalningspåminnelse som avses i 3 mom. ändras i fråga om de förutsättningar under vilka en tratta och en betalningspåminnelse får sändas på något annat varaktigt sätt än skriftligen. Varaktigt sätt definieras i 3 a § 2 punkten. Förutsättningarna för att använda något annat varaktigt sätt är i fråga om samtycke desamma som i det föreslagna 5 b § 2 mom. om lämnande av betalningskrav på något annat varaktigt sätt. Till denna del hänvisas till motiveringen till den nämnda bestämmelsen. Enligt momentet gäller däremot förutsättningarna för att använda något annat varaktigt sätt på basis av etablerad användning endast sådana betalningspåminnelser som avses i paragrafens 3 mom. Vad gäller kriterierna för etablerad användning hänvisas till motiveringen till 5 b § 2 mom. 

I 5 mom. föreskrivs det att när en tratta eller en i 3 mom. avsedd betalningspåminnelse lämnas på något annat varaktigt sätt ska avsändaren tillräckligt noggrant säkerställa att trattan eller betalningspåminnelsen de facto har nått gäldenären. En i momentet avsedd avsändare kan vara antingen borgenären själv, en aktör som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet eller någon annan aktör som agerar på uppdrag av borgenären. Vid tillämpningen av momentet ska beaktas det som sägs ovan i motiveringen till 5 b § 3 mom. och vidare vad som sägs i detta sammanhang om beaktande av motiveringen till 5 § 4 mom. 

Det gällande 5 mom. blir 6 mom. I stället för de nuvarande 10 dagarna får en tratta dock enligt det föreslagna momentet offentliggöras eller anmälas för anteckning i kreditupplysningsregistret tidigast 14 dagar efter det att den sänts. Dessutom ska det i momentet i fortsättningen föreskrivas om en bakre tidsgräns för protest av tratta. Enligt förslaget får en tratta inte offentliggöras eller anmälas för anteckning i kreditupplysningsregistret senare än 60 dagar efter det att den sänts, om inte borgenären eller den som borgenären överlåtit indrivningen till och gäldenären har avtalat om något annat skriftligen eller elektroniskt. När man avtalar om tidsgränsen för protesten ska hänsyn tas till omständigheterna i det aktuella fallet och till att protesttiden inte är oskäligt lång för gäldenären med beaktande av rättsreglerna om god indrivningssed. Om en tratta protesteras efter 60 dagar ska den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet eller någon annan aktör som protesterar trattan informera kreditupplysningsbolaget om ett skriftligt eller elektroniskt avtal om en längre protesttid än 60 dagar. 

Det gällande 6 mom. blir 7 mom. 

10 §. Ersättning för indrivningskostnader. Det föreslås att paragrafens 3 mom. kompletteras med en hänvisning till den föreslagna 5 b §. Gäldenären är således inte heller i situationer där den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet inte har uppfyllt förpliktelserna enligt 5 b §, utom i det fall att det klandervärda i förfarandet eller underlåtelsen kan anses vara ringa. 

10 a §.Maximibelopp för indrivningskostnader i samband med konsumentfordringar. Paragrafens 1 mom. 1 punkten preciseras så att det i fråga om sättet att sända en betalningspåminnelse också hänvisas till andra varaktiga sätt. Ändringen motiveras med att paragrafen ska motsvara 10 e § 1 mom. 1 punkten med avseende på sättet att sända betalningspåminnelser. 

10 e §.Maximibelopp för indrivningskostnader i samband med andra fordringar än konsumentfordringar. I paragrafen anges vilka indrivningskostnader som får krävas av gäldenären för andra fordringar än konsumentfordringar för de indrivningsåtgärder som räknas upp i 1 mom. Paragrafen ska gälla även sådana fordringar där gäldenären är till exempel ett bostadsaktiebolag, en förening eller en stiftelse.  

Paragrafen motsvarar till strukturen till stor del 10 a § i lagen där det föreskrivs om maximibelopp för indrivningskostnader vid konsumentfordringar.  

Beloppen i den föreslagna paragrafen är maximibelopp, och de kostnader som tas ut ska i de enskilda fallen alltid uppfylla även kraven på skäliga indrivningskostnader som ställs i 10 § 1 mom. Det kan till exempel inte anses skäligt att ta ut 50 euro för en betalningspåminnelse för en fordran med ett kapital på bara några få euro. Avsikten är inte heller att det automatiskt och i alla situationer ska vara möjligt att ta ut 70 euro för indrivning av en vanlig och klar fordran så fort fordran överstiger 500 euro. Vid bedömningen ska således alltid också de omständigheter som nämns i lagens 10 § 2 mom. och god indrivningssed beaktas.  

Enligt 1 mom. 1 punkten får man för en skriftlig eller på annat varaktigt sätt lämnad betalningspåminnelse kräva in högst 12 euro. Med annat varaktigt sätt avses enligt 3 a § 2 mom. lämnande av ett meddelande till mottagaren personligen, antingen skriftligen eller elektroniskt, så att mottagaren kan spara och återge det i oförändrad form. 

Enligt momentets 2 punkt graderas maximibeloppet för de kostnader som tas ut för ett betalningskrav som innehåller uppgifter enligt 5 b § från en aktör som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet enligt en fyrastegsskala.  

Enligt momentets 2 punkt underpunkt a får högst 50 euro tas ut för ett betalningskrav om fordrans kapital uppgår till högst 500 euro. Enligt 2 punkten underpunkt b får högst 70 euro tas ut för ett betalningskrav om fordrans kapital överstiger 500 euro, men uppgår till högst 2 500 euro. Enligt 2 punkten underpunkt c får högst 90 euro tas ut för ett betalningskrav om fordrans kapital överstiger 2 500 euro, men uppgår till högst 10 000 euro. Enligt 2 punkten underpunkt d får högst 110 euro tas ut för ett betalningskrav om fordrans kapital överstiger 10 000 euro.  

Om fordran är direkt utsökningsbar får högst 50 euro tas ut för ett betalningskrav.  

Enligt momentets 3 punkt får högst hälften av det belopp som anges i 2 punkten underpunkterna a, b, c, d eller e krävas om det är fråga om ett nytt betalningskrav på samma fordran. Om flera betalningskrav lämnas för en och samma fordran, blir kostnaderna för de senare betalningskraven lägre på grund av att arbetsmängden för dem vanligtvis är mindre än för den första gången, eftersom merparten av arbetet i ärendet hänför sig till mottagandet av indrivningsuppdraget. Därför föreslås det att om det är fråga om ett nytt betalningskrav för en och samma fordran, får högst hälften av maximibeloppet för kostnaderna för det första betalningskravet krävas. 

Enligt momentets 4 punkt får för ett betalningskrav som innehåller uppgifter enligt 5 b § som någon som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet lämnat krävas högst 12 euro om fordran drivs in av någon som bedriver indrivningsverksamhet enligt 2 § 1 mom. 2 eller 3 punkten i registerlagen. Vissa borgenärer anlitar för indrivning av sina fordringar aktörer som bedriver indrivningsverksamhet som hör till samma ekonomiska helhet som borgenären. Sådana aktörer som bedriver indrivningsverksamhet är enligt registerlagen befriade från skyldigheten att registrera sig. Det föreslås att en bestämmelse fogas till lagen enligt vilken en aktör som bedriver indrivningsverksamhet och hör till samma koncern som borgenären inte får kräva mer kostnader för ett betalningskrav av gäldenären än vad borgenären själv får kräva för en skriftlig eller på annat varaktigt sätt lämnad betalningspåminnelse, det vill säga 12 euro. Bestämmelsen ska också gälla fall där borgenären och den som bedriver indrivning står under samma fysiska persons bestämmande inflytande. 

Enligt momentets 5 punkt får man för förlängning av betalningstiden som skett på gäldenärens begäran kräva högst 10 euro. En förutsättning är att betalningstiden förlängs med minst 14 dagar. Med förlängning av betalningstiden avses i bestämmelsen en åtgärd på gäldenärens begäran enligt vilken gäldenären ges uppskov med betalningen av en förfallen fordran. Det kan till exempel vara frågan om att det i ett betalningskrav som sänts till gäldenären satts ut ett datum före vilket en fordran ska betalas med hot om att ärendet överförs till rättslig indrivning, och datumet senare på gäldenärens begäran flyttas fram. Bestämmelsen gäller inte avtal om förlängning av kredittid eller framflyttning av förfallodag som ingåtts före fordran förfallit, för då är det inte fråga om indrivning av en förfallen fordran som hör till indrivningslagens tillämpningsområde. Det föreslagna maximibeloppet på 10 euro täcker alla kostnader som förlängningen av betalningstiden medför för borgenären, inklusive en bekräftelse på förlängning av betalningstiden som eventuellt ska sändas gäldenären och en kalkyl över det belopp som gäldenären ska betala efter den förlängda betalningstiden. Man kan alltså inte kräva någon separat ersättning för sändande av en ny betalningspåminnelse eller ett nytt betalningskrav i samband med förlängning av betalningstiden. Det är klart att en borgenär inte får debitera kostnader för en förlängning av betalningstid som inte grundar sig på en begäran från gäldenären. Det får alltså inte krävas kostnader för förlängning av betalningstid enbart på den grunden att gäldenären i verkligheten betalar borgenärens fordran senare än på den utsatta dagen.  

För en betalningsplan som enligt momentets 6 punkt framställts skriftligt eller på något annat varaktigt sätt som omfattar hela den återstående fordran och som utarbetats tillsammans med gäldenären bestäms det maximibelopp som ska debiteras utgående från fordrans kapital och från huruvida betalningsplanen omfattar högst fyra poster eller mer. Enligt 6 punkten underpunkt a föreslås att det för en betalningsplan får krävas ett maximibelopp för kostnaderna på 30 euro, om fordrans kapital uppgår till högst 500 euro eller om betalningsplanen omfattar högst fyra poster. Enligt 6 punkten underpunkt b är maximikostnaden 45 euro, om fordrans kapital uppgår till mer än 500 euro men högst 2 500 euro och betalningsplanen omfattar mer än fyra poster. Enligt 6 punkten underpunkt c är maximikostnaden 60 euro, om fordrans kapital uppgår till mer än 2 500 euro men högst 10 000 euro och betalningsplanen omfattar mer än fyra poster. Enligt 6 punkten underpunkt d är maximikostnaden 75 euro, om fordrans kapital överstiger 10 000 euro och betalningsplanen omfattar mer än fyra poster.  

Maximikostnaden för en betalningsplan är avsedd att täcka även sedvanliga och obetydliga ändringar av planen, såsom förlängning av betalningstiden för enskilda betalningsposter eller förlängning av hela betalningstiden. Det är klart att om en betalningsplan ändras på ett väsentligt sätt kan åtgärden likställas med att utarbeta en ny plan som det kan debiteras separat om villkoren i paragrafens 3 mom. uppfylls.  

Enligt 6 punkten underpunkt e är det möjligt att utöver det belopp som anges ovan i 6 punkten underpunkterna a, b, c eller d kräva 5 euro per betalningspost från och med den sjunde betalningsposten, om det i betalningsplanen avtalats om mer än sex betalningsposter. Enligt 6 punkten underpunkt f är maximikostnaden 30 euro om fordran är direkt utsökningsbar. En betalningsplan ska i alla situationer vara realistisk i förhållande till gäldenärens betalningsförmåga. 

Enligt 7 punkten graderas maximikostnaden som tas ut för användning av tratta i fyra steg beroende på kapitalets storlek. Enligt 7 punkten underpunkt a får högst 110 euro tas ut för en tratta om fordrans kapital uppgår till högst 500 euro. Enligt 7 punkten underpunkt b får högst 125 euro tas ut för en tratta om fordrans kapital överstiger 500 euro, men uppgår till högst 2 500 euro. Enligt 7 punkten underpunkt c får högst 140 euro tas ut för en tratta om fordrans kapital överstiger 2 500 euro, men uppgår till högst 10 000 euro. Enligt 7 punkten underpunkt d får högst 155 euro tas ut för en tratta om fordrans kapital överstiger 10 000 euro. Enligt 7 punkten underpunkt e får det vid indrivning av en direkt utsökningsbar fordran tas ut högst 110 euro för en tratta.  

Enligt 8 punkten får för en betalningsuppmaning med hot om konkurs debiteras en maximikostnad på 100 euro. Om sätten att lämna betalningsuppmaning med konkurshot föreskrivs i 2 kap. 3 § i konkurslagen. Utöver den fastställda maximikostnaden ska det av gäldenären vara möjligt att kräva de faktiska kostnaderna för bevislig delgivning av en betalningsuppmaning.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om andra sätt att lämna påminnelse än en skriftlig eller på annat varaktigt sätt lämnad betalningspåminnelse. För dem får man kräva de faktiska kostnaderna av gäldenären. De faktiska kostnaderna får enligt momentet definieras också enligt de genomsnittliga faktiska kostnaderna för det slag av påminnelser som använts. I praktiken gäller momentet situationer där en betalningspåminnelse ges muntligt. Exempelvis kostnaderna för en påminnelse som framställts per telefon behöver inte exakt motsvara det ifrågavarande telefonsamtalets kostnader, utan det belopp som krävs av gäldenären får motsvara det genomsnittliga utgiftsbeloppet för en gäldenärs del vid telefoninkasso. 

Paragrafens 3 mom. innehåller en bestämmelse enligt vilken de faktiska indrivningskostnaderna får krävas av gäldenären, om indrivningen har förutsatt en exceptionellt stor arbetsinsats och därför medfört andra indrivningskostnader än sådana som anges i 1 mom. eller kostnader som överstiger de maximibelopp som föreskrivs i det momentet. Mer arbete än vanligt kan orsakas till exempel av utredning av påståenden eller anmärkningar från gäldenären som konstaterats obefogade. I sådana fall förutsätts det dock att gäldenären genom obefogade anmärkningar eller påståenden avsiktligt försökt försvåra indrivningen. Extra arbete kan orsakas också till exempel på grund av speciallagstiftning, till exempel elmarknadslagen som kräver mer arbete i samband med indrivningen. Extra arbete som berättigar till kostnadsersättning uppstår emellertid inte på grund av tillämpning av lag, till exempel lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism (444/2017), där det föreskrivs om tvingande förpliktelser som inte hör till indrivning av fordran för den som bedriver indrivning. I sådana fall ska de indrivningskostnader som krävs och grunderna för dem specificeras för gäldenären och denne ska upplysas om att beloppet är högre än de maximibelopp som annars ska iakttas.  

Direkt utsökningsbara fordringar utgör ett undantag. Vid indrivning av sådana fordringar får det inte krävas på högre indrivningskostnader av gäldenären än de som anges i 1 mom.  

I paragrafens 4 mom. föreslås det att om borgenären inte får dra av mervärdesskatt i sin beskattning, får av gäldenären utöver maximibeloppen krävas ett belopp som motsvarar mervärdesskatten. Mervärdesskatten på indrivningstjänsten kan tas ut av gäldenären endast om borgenären inte har rätt att dra av mervärdesskatt. Företagsborgenärer befinner sig i en sådan situation när den skuld som ska drivas in avser momsfri verksamhet. Om tillägget av momsandelen i indrivningskostnaderna leder till att maximibeloppen för indrivningsåtgärderna överskrids, ska gäldenären informeras om avsaknaden av rätt att dra av mervärdesskatt och, om ärendet överförs till rättslig indrivning, även myndigheten. 

10 f §.Tidsgränser för indrivningsåtgärder i samband med andra fordringar än konsumentfordringar. I paragrafens 1 mom. anges tidsgränserna för sändandet av betalningspåminnelser och betalningskrav. Att tidsgränserna iakttas är en förutsättning för att få kräva indrivningskostnader av gäldenären. Till den delen ska också för andra än konsumentfordringar ställas krav som hör till god indrivningssed enligt vilken onödiga kostnader inte får orsakas gäldenären, till exempel genom att fortlöpande med korta intervall sända betalningspåminnelser eller betalningskrav om avsikten är att kostnaderna för dem krävs av gäldenären.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i 10 b § att det för förlängning av betalningstiden får krävas indrivningskostnader av gäldenären endast om betalningstiden förlängs med minst 14 dagar.  

10 g §.Maximiantal indrivningsåtgärder som berättigar till kostnadsersättning vid indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar. I paragrafen föreskrivs om maximiantalet indrivningsåtgärder som gäldenären är skyldig att ersätta vid indrivning av en och samma fordran.  

Enligt paragrafens 1 mom. får vid indrivning av en och samma fordran som inte är konsumentfordran indrivningskostnader krävas av gäldenären för högst två betalningskrav som innehåller uppgifter enligt 5 b § som någon som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet lämnat skriftligen eller på något annat varaktigt sätt, högst en tratta som avses i 7 § och högst en betalningsuppmaning som avses i 10 e § 1 mom. 8 punkten. Enligt samma moment får indrivningskostnader av gäldenären krävas för endast ett betalningskrav om indrivningen av en fordran sker med tratta.  

Med uttrycket ”en och samma fordran” avses i paragrafen fordringar som grundar sig på samma avtal eller annars hänför sig till samma grund. Så är det i allmänhet också när en fordran har förfallit till betalning i flera poster. Om till exempel hyror som grundar sig på hyresavtal är obetalda för flera månader är det frågan om en fordran. Om det är frågan om en fordran som förfallit i flera poster kan detta från fall till fall berättiga till avvikelse från de indrivningsåtgärder som anges i 1 mom. med stöd av det maximala antalet indrivningsåtgärder i 3 mom. Frågan bör emellertid bedömas på annat sätt om de fordringar som grundar sig på avtalsförhållandet i fråga emellanåt har betalats i sin helhet och indrivningen senare inleds helt och hållet på nytt. Som exempel kan nämnas en situation där en hyresgäst lämnar hyror för 2013 obetalda, dessa drivs in och fordringarna betalas efter två betalningskrav. Om hyresgästen 2014 på nytt låter bli att betala hyran är det inte längre fråga om indrivning av en och samma fordran, och de betalningskrav som framställts 2013 beaktas inte när det fastställs utifrån hur många indrivningsåtgärder på grund av nya dröjsmål med betalningen kostnadsersättning får krävas av gäldenären 

Enligt paragrafens 2 mom. föreslås det att en begränsning tas in i lagen enligt vilken det av gäldenären huvudsakligen får krävas indrivningskostnader för högst en betalningsplan. Avsikten med bestämmelsen är att säkerställa att man redan när den första betalningsplanen utarbetas tillräckligt omsorgsfullt sätter sig in i gäldenärens helhetssituation, och att planen görs realistisk i förhållande till gäldenärens betalningsförmåga. På så sätt kan man undvika att indrivningskostnaderna ökar i onödan genom återkommande betalningsplaner. Ersättningen för arbetsmängden på grund av längre betalningsplaner har beaktats tidigare i 10 e § 1 mom. 6 punkten underpunkt e. Gäldenären får dock enligt det föreslagna momentet avkrävas indrivningskostnader för högst två betalningsplaner om kapitalet på en fordran som ska drivas in överstiger 500 euro.  

Paragrafens 1 och 2 mom. utgör inget hinder för att sända gäldenären flera betalningskrav, trattor, betalningsuppmaningar med hot om konkurs eller att utarbeta flera betalningsplaner med gäldenären än vad som anges i momentet. Frågan gäller endast för hur många av de ovannämnda indrivningsåtgärdernas kostnader ersättning får krävas av gäldenären. Även om flera avgiftsfria indrivningsåtgärder kan vidtas mot gäldenären, ska hänsyn tas till att gäldenären inte heller i detta fall får orsakas onödig olägenhet enligt 4 § 2 mom. 2 punkten. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om under vilka förutsättningar maximibeloppen i 1 och 2 mom. får överskridas. Indrivningskostnader får krävas av gäldenären för fler indrivningsåtgärder än vad som föreskrivs i 1 och 2 mom., om det funnits särskild anledning till att de vidtagits och indrivningsåtgärderna inte kan anses oproportionerliga med beaktande särskilt av fordrans kapital. En särskild anledning till att överskrida maximiantalen kan vara till exempel det att en fordran har förfallit i flera poster. I dessa fall måste man ändå beakta att det av förbudet i 4 § 2 mom. 2 punkten mot att orsaka gäldenären onödiga kostnader följer att betalningsuppmaningar om betalningsposter som förfallit vid olika tidpunkter så långt som möjligt ska samlas i samma betalningskrav.  

Ett särskilt skäl för att överskrida maximiantalet indrivningsåtgärder kan även vara till exempel det att indrivningen av fordran ska riktas till solidariskt ansvariga gäldenärer eller förutom till gäldenären också till borgensmannen, och egna betalningskrav måste sändas till var och en av dem, eller att gäldenären avsiktligt har försvårat indrivningen genom att ge osann eller vilseledande information.  

Ett särskilt skäl för att överskrida maximiantalet betalningskrav kan vara till exempel att gäldenären har försummat att iaktta en uppgjord betalningsplan. Då kan det vara motiverat att oberoende av maximiantalet i 1 mom. sända gäldenären ytterligare ett betalningskrav, där det meddelas att betalningsplanen inte har följts och att ärendet överförs till rättslig indrivning, och vid behov påminna gäldenären om anmälan om betalningsstörning och anteckning i kreditupplysningsregistret. Det kan emellertid finnas skäl att bedöma saken på ett annat sätt om betalningsplanen redan från början har varit orealistisk i förhållande till gäldenärens betalningsförmåga och detta har kunnat förutsetts. 

Ett särskilt skäl för att ta ut ersättning för mer än en tratta kan till exempel vara om gäldenären inte har följt den betalningsplan som upprättats efter det att trattan sändes och om protesttiden för den redan sända trattan har löpt ut. Det kan finnas skäl att bedöma saken på ett annat sätt om betalningsplanen redan från början har varit orealistisk i förhållande till gäldenärens betalningsförmåga och detta har kunnat förutsetts. 

Ett särskilt skäl för att ta ut kostnader för fler betalningsplaner än vad som är tillåtet enligt 2 mom. kan vara till exempel att gäldenären inte har kunnat följa en tidigare betalningsplan för att gäldenärens förhållande efter att betalningsplanen utarbetades har ändrats till följd av en orsak som borgenären eller uppdragstagaren, utgående från de tillräckliga uppgifter de haft tillgång till, inte kunnat beakta när man förhandlat om betalningsplanens innehåll. Å andra sidan finns det ingen särskild orsak att ta ut kostnader för fler betalningsplaner än vad som är tillåtet enligt 2 mom. till exempel i en situation där gäldenären inte har kunnat följa en tidigare betalningsplan och borgenären eller uppdragstagaren inte, när de utarbetat den, utgående från de tillräckliga uppgifter som fanns, säkerställt att den är realistisk i förhållande till gäldenärens betalningsförmåga. 

10 h §.Gäldenärens totalkostnadsansvar vid indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar. I paragrafen föreskrivs det om gäldenärens totalkostnadsansvar vid indrivning av en och samma fordran som inte är konsumentfordran. Syftet är att förhindra att indrivningskostnaderna blir oskäligt höga och att betalningsskyldigheten för dem förvärrar gäldenärens betalningssvårigheter ytterligare. Det är motiverat att man som utgångspunkt för gäldenärens totalkostnadsansvar tar det belopp för skäliga kostnader för indrivningsåtgärder som ingår i en korrekt indrivningsprocess.  

Enligt 1 mom. får det för indrivning av en och samma fordran som inte är konsumentfordran som indrivningskostnader av gäldenären krävas högst 250 euro om fordrans kapital uppgår till högst 500 euro, 470 euro om fordrans kapital överstiger 500 euro men uppgår till högst 2 500 euro, 550 euro om fordrans kapital överstiger 2 500 euro men uppgår till högst 10 000 euro och 620 euro om fordrans kapital överstiger 10 000 euro. 

De maximibelopp som föreslås motsvarar i fråga om fordringar som understiger 500 euro det sammanlagda beloppet för de maximikostnader som får tas ut för två betalningspåminnelser, ett betalningskrav, en tratta och en betalningsplan höjt med 15 % och avrundat till närmaste tiotal i euro. Vid beräkningen har inte beaktats en betalningsuppmaning med hot om konkurs, eftersom utgångspunkten kan anses vara att en fordran på mindre än 500 euro är liten. I 2 kap. 2 § 2 mom. i konkurslagen föreskrivs att om borgenärens fordran är obetydlig och det med hänsyn till kostnaderna för och nyttan av ett konkursförfarande måste anses uppenbart oändamålsenligt eller klart stå i strid med god indrivningssed att försätta gäldenären i konkurs, skall borgenärens konkursansökan avvisas utan prövning.  

De maximibelopp som föreslås för fordringar över 500 euro motsvarar det sammanlagda beloppet för de maximikostnader som får tas ut för två betalningspåminnelser, ett betalningskrav, en tratta, en betalningsuppmaning med hot om konkurs och två betalningsplaner höjt med 15 % och avrundat till närmaste tiotal i euro.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om de förutsättningar under vilka de maximibelopp för gäldenärens totalkostnadsansvar som anges i 1 mom. undantagsvis får överskridas. Maximibeloppen får överskridas, om indrivningen har varit exceptionellt svår och indrivningsåtgärderna inte kan anses oproportionerliga med beaktande särskilt av fordrans kapital. Två villkor ställs för ett överskridande i bestämmelsen. För de första ska det vara fråga om en situation där indrivningen av fordran varit exceptionellt svår. Detta villkor uppfylls närmast om gäldenären genom egna aktiva åtgärder – exempelvis genom att framställa ogrundade invändningar – avsiktligt har försökt försvåra indrivningen. Det andra villkoret är att de vidtagna indrivningsåtgärderna inte heller får vara oproportionerliga särskilt i relation till fordrans kapital. En åtgärd kan anses oproportionerlig till exempel om gäldenären upprepade gånger sänds betalningskrav i en situation där det är klart att gäldenären är betalningsoförmögen.  

Sammanslagning av fordringar som förfaller i flera poster leder ofta till att maximiantalet indrivningsåtgärder överskrids, och detta kan i princip anses motiverat med stöd av 10 g § 3 mom. Vid bedömningen ska dock också beaktas vad som föreskrivs i denna paragraf, det vill säga om en överskridning kan anses motiverad med hänsyn till 10 h §. Om indrivningskostnader undantagsvis krävs över de maximibelopp som fastställs i 1 mom. ska enligt förslaget de kostnader som krävs och grunderna för dem specificeras för gäldenären. Samtidigt ska gäldenären meddelas orsakerna till varför maximibeloppet enligt totalkostnadsansvaret överskrids i detta enskilda fall. En sådan motivering är viktig för gäldenären så att kravet på ersättning av indrivningskostnader som överstiger det fastställda maximibeloppet vid behov kan överklagas. Man har dock inte rätt att kräva indrivningskostnader som överstiger maximibeloppet av gäldenären om de verkliga indrivningsåtgärderna har varit oproportionerliga med beaktande speciellt av fordrans kapital.  

För tydlighetens skull konstateras i paragrafens 3 mom. att det som föreskrivs i 1 och 2 mom. inte begränsar borgenärens rätt att ta ut standardersättning enligt 10 i §.  

Enligt 4 mom. får det för indrivningen av en annan direkt utsökningsbar fordran än en konsumentfordran av gäldenären krävas indrivningskostnader till ett belopp av sammanlagt högst 214 euro eller om en sådan betalningsuppmaning med konkurshot som avses i 10 e § 1 mom. 8 punkten har använts får indrivningskostnader krävas till ett belopp av sammanlagt högst 314 euro. För tydlighetens skull konstateras det att ersättning för en betalningsuppmaning enligt 8 punkten får krävas endast om fordrans kapital överstiger 500 euro. Förslaget har samband med 2 kap. 2 § 2 mom. i konkurslagen, där det föreskrivs att borgenärens konkursansökan ska avvisas utan prövning om borgenärens fordran är obetydlig och det med hänsyn till kostnaderna för och nyttan av ett konkursförfarande måste anses uppenbart oändamålsenligt eller klart stå i strid med god indrivningssed att försätta gäldenären i konkurs. En fordran på högst 500 euro kan anses vara liten, varför indrivningskostnader får krävas för en betalningsuppmaning med konkurshot endast om fordrans kapital överstiger 500 euro. 

I momentet hänvisas av informativa skäl till 10 j § 2–4 mom., där det föreskrivs om direkt utsökningsbara indrivningskostnader för företagsfordringar. Indrivningskostnaderna är därmed utsökningsbara utan särskild verkställighetsgrund endast till det belopp som föreskrivs i 10 j § 2–4 mom.  

I 5 mom. föreskrivs det om hur mervärdesskatten påverkar de belopp som anges i 1, 2 och 4 mom. Om borgenären inte får dra av mervärdesskatt i sin beskattning, får av gäldenären utöver det som anges i 1, 2 och 4 mom. krävas ett belopp som motsvarar mervärdesskatten. 

10 i §.Standardersättning för indrivningskostnader. Paragrafnumreringen har ändrats. Ändringen är lagteknisk och paragrafen är till sitt innehåll identisk med gällande 10 e §. 

10 j §.Direkt utsökningsbara indrivningskostnader. Paragrafnumreringen har ändrats. I den gällande lagen föreskrivs det om direkt utsökningsbara indrivningskostnader i 10 f §.  

Paragrafens 1 mom. gäller direkt utsökningsbara konsumentfordringar. Rättsläget för dessa fordringar förblir oförändrat.  

I 2 mom. föreskrivs om direkt utsökningsbara indrivningskostnader för andra direkt utsökningsbara fordringar än konsumentfordringar. Till denna del ändras rättsläget.  

Innehållet i 1 punkten i momentet motsvarar 10 f § 2 mom. 1 punkten i den gällande lagen, men hänvisningen till 10 e § ändras till en hänvisning till 10 i §. 

Momentets 2 punkt tillämpas när det är fråga om en annan än i 1 punkten avsedd direkt utsökningsbar företagsfordran, till exempel en fordran på en näringsidkare som avser kommunala avfallsavgifter. En skillnad jämfört med 10 f § 2 mom. 2 punkten i den gällande lagen är för det första att hänvisningen till 10 d § 3 mom. stryks. Det momentet gäller det sammanlagda maximikostnadsbeloppet för direkt utsökningsbara konsumentfordringar. För det andra är skillnaden att betalningspåminnelser ska omfattas av den föreslagna 10 e § 1 mom. 1 punkten och vissa betalningskrav ska omfattas av den föreslagna 10 e § 1 mom. 4 punkten. För betalningspåminnelser och vissa betalningskrav ändras den maximikostnad som får krävas således från 5 euro till 12 euro. 

Enligt paragrafens 3 mom. ska indrivningskostnader med stöd av 2 mom. 2 punkten i fortsättningen vara direkt utsökningsbara utan särskild verkställighetsgrund upp till sammanlagt högst 65 euro. Det nämnda maximibeloppet på 65 euro motsvarar summan av de maximikostnader som tas ut för två betalningspåminnelser, två betalningskrav och en betalningsplan. Alternativt kan indrivningskostnader då krävas till exempel för en betalningspåminnelse, två betalningskrav, en förlängning av betalningstiden på gäldenärens begäran och en betalningsplan, varvid det sammanlagda beloppet understiger 65 euro.  

För tydlighetens skull konstateras att om det för borgenären för en direkt utsökningsbar fordran som inte är en konsumentfordran har uppkommit mer indrivningskostnader än vad som i denna paragraf föreskrivs om beloppet för direkt utsökningsbara indrivningskostnader, kan denne ansöka om en särskild verkställighetsgrund hos domstolen till de delar som överstiger dem. Bedömningen av överskridande kostnader ska göras med beaktande av det som föreskrivs om direkt utsökningsbara indrivningskostnader i 10 e och 10 h §, men också av det som föreskrivs om skäliga indrivningskostnader i 10 §. 

I 4 mom. föreskrivs det om hur mervärdesskatten påverkar de belopp som anges i 2 och 3 mom. Om borgenären inte får dra av mervärdesskatt i sin beskattning, får av gäldenären utöver det som anges i 2 och 3 mom. krävas ett belopp som motsvarar mervärdesskatten. För tydlighetens skull konstateras att om indrivningskostnader krävs med stöd av 2 mom. 1 punkten får ett belopp som motsvarar mervärdesskatten läggas till varje försenad betalningspost, och även sådana indrivningskostnader är med stöd av bestämmelsen direkt utsökningsbara. 

13 §.Tvångsmedel. Det föreslås att paragrafens 2 mom. kompletteras med en hänvisning till den föreslagna 5 b §. 

7.2  Kreditupplysningslagen

24 §.Uppgifter om företags betalningsstörningar samt kompletterande uppgifter. Paragrafen motsvarar i övrigt den permanenta lagen, men det föreslås att 1 mom. 7 punkten ändras så att den motsvarar de föreslagna ändringarna i 7 § 6 mom. i det första lagförslaget.  

Paragrafens 1 mom. 7 punkten ändras för det första så att en uppgift om en borgenärs betalningsuppmaning med anledning av en ostridig fordran som förfallit till betalning ska få registreras i kreditupplysningsregistret 14 dagar i stället för 10 dagar från det att betalningsuppmaningen har sänts till gäldenären med uppgift om att betalningsuppmaningen offentliggörs eller antecknas i registret. För det andra föreslås det att det till 7 punkten fogas en bestämmelse som motsvarar 7 § 6 mom. i det första lagförslaget om att uppgiften om en betalningsuppmaning som getts med anledning av en borgenärs ostridiga fordran som förfallit till betalning inte får registreras i ett kreditupplysningsregister senare än 60 dagar efter det att betalningsuppmaningen har sänts, om inte borgenären eller den som borgenären överlåtit indrivningen till och gäldenären har avtalat om något annat skriftligen eller elektroniskt. 

7.3  Lagen om rättegång i marknadsdomstolen

5 kap. Handläggning av marknadsrättsliga ärenden 

2 §.Vem som har rätt att väcka ett ärende. I paragrafen föreskrivs om de aktörer som har rätt att inleda ett marknadsrättsligt ärende vid marknadsdomstolen. Paragrafen motsvarar i övrigt gällande lag, men det föreslås att 1 mom. 3 punkten kompletteras med en hänvisning till 5 b § i det första lagförslaget. Ändringen motiveras med att paragrafen ska motsvara 13 § 2 mom. i det första lagförslaget. 

7.4  Lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal

8 §.Avtalsvillkor om dröjsmålsränta och indrivningskostnader som är utan verkan. Paragrafen motsvarar i övrigt gällande lag, men numreringen i 10 e § i lagen om indrivning av fordringar som det hänvisas till i 3 mom. föreslås bli ändrad i det första lagförslaget. Ändringen är lagteknisk.