2.1  Lagstiftning och praxis

Systemet för statliga avfallshanteringsarbeten 

I totalreformen av avfallslagen år 2012 stiftades en ny avfallslag (646/2011). Regleringen av systemet för statliga avfallshanteringsarbeten fortsatte att gälla med stöd av en ikraftträdandebestämmelse i 148 § 3 mom. i den nya avfallslagen.  

På statliga avfallshanteringsarbeten tillämpas fortfarande en paragraf (35 §, Statens deltagande i avfallshanteringsarbete) i den tidigare avfallslagen (1072/1993, 1993 års avfallslag) och ett kapitel (kapitel, 4 Avfallshanteringsarbeten, 15––16 §) i avfallsförordningen i samband med den (1390/1993, den gamla avfallsförordningen). Därtill tillämpas miljöministeriets anvisningsbrev från år 2004. Systemet för statliga avfallshanteringsarbeten har ursprungligen skapats redan i slutet av 1980-talet genom en ändring som införts i den tidigare avfallslagstiftningen.  

Paragraf 35 (ändring 1583/2009) i 1993 års avfallslag innehåller en grundläggande bestämmelse om statens deltagande i avfallshanteringsarbetet. Med stöd av den kan närings-, trafik- och miljöcentralen enligt statsbudgeten utföra eller låta utföra ett arbete eller vidta eller låta vidta en åtgärd i form av avfallshanteringsarbete eller annars delta i de kostnader som avses ovan. Tillämpningsområdet för bestämmelsen är de situationer där avfall i miljön eller andra kasserade föremål eller ämnen medför fara, skada eller någon annan påföljd som avses i avfallslagens nedskräpningsförbud eller miljöskyddslagens förbud mot förorening av mark, och det arbete eller den åtgärd som behövs för att förebygga eller avlägsna denna har orsakat eller kan orsaka kommunen sådana kostnader för avfallshantering som ska anses oskäliga. Närings-, trafik- och miljöcentralen ska vid behov avtala om ärendet med den berörda kommunen. 

Det centrala instrumentet för utförandet av arbetet är ett avtal. Bestämmelser om avtal om avfallshanteringsarbete och avtalets innehåll finns i 15 § i den gamla avfallsförordningen. I det avtal som ingås mellan staten och kommunen ska arbetets syfte och utförandet av det individualiseras samt kostnaderna och fördelningen av dessa, tillsynen över arbetet och slutförandet av det, biläggandet av meningsskiljaktigheter och eventuellt återkrav av kostnaderna samt andra behövliga uppgifter. Användningsområdet för systemet utvidgades genom en ändring av förordningen år 1997 (ändring 775/1997) på så sätt, att ett avtal om avfallshanteringsarbete kan ingås förutom med kommunen också med privata aktörer utan att kommunen är part i projektet. Om kommunen inte är avtalspart ska kommunen ha möjlighet att anföra sin synpunkt på utförandet av avfallshanteringsarbetet, för att kommunen ska få vetskap om ett avfallshanteringsprojekt som genomförs inom dess område (15 § 2 mom.) 

Bestämmelser om återkrav av kostnader för avfallshanteringsarbete och förutsättningar för eftergift av återkrav finns i 16 § i den gamla avfallsförordningen. Bestämmelsen ålägger att återkräva de kostnader som ett avfallshanteringsarbete har förorsakat staten. Kostnaderna ska återkrävas av den som enligt 1993 års avfallslag varit skyldig att sanera området. Kostnaderna ska dock inte återkrävas, om återkrav är oskäligt, eller om det är sannolikt att medlen inte kan fås tillbaka eller om det av andra härmed jämförbara orsaker inte är ändamålsenligt att återkräva dem. Arbetet får inte påbörjas, om det inte föreligger ett lagakraftvunnet beslut om tvångsutförande eller om man inte kommit överens om betalningen av kostnaderna med den som är skyldig att snygga upp området. Bestämmelsen tillämpas om det innan avfallshanteringsarbetet inleds är uppenbart att kostnaderna ska återkrävas. Arbetet får dock påbörjas, om det är fråga om en exceptionell och brådskande situation. 

Utöver den förpliktande regleringen innefattar helheten miljöministeriets anvisningsbrev av den 30 november 2004 till de regionala miljöcentralerna (anvisningsbrev). Anvisningsbrevet har en central roll i systemet och styr beviljandet av understöd. Anvisningsbrevet preciserar till exempel hur finansiering och projekt prioriteras. Grunderna gäller såväl det område som ska saneras som den ansvariga aktören eller avsaknaden av en sådan. Kriterierna som gäller för det området som ska saneras är enligt anvisningsbrevet följande: marken ska uppfylla kriterierna för förorenad mark, en grundvatten- eller ytvattenförekomst som är betydande med tanke på vattenförsörjningen riskerar att förorenas, föroreningen genom nuvarande markanvändning orsakar omedelbar risk för hälsan, den förorenade marken på annat sätt orsakar risk för människors hälsa eller föroreningen hotar ett område som är i behov av särskilt skydd. Grunderna som hänför sig till den ansvariga aktören eller avsaknaden av en sådan baserar sig på att det inte finns någon förorenare eller att förorenaren inte kan ställas till rättsligt ansvar för föroreningen, eller att saneringsansvaret inriktas på en aktör för vilken skyldigheterna ska anses vara oskäliga. En förutsättning för beviljande av understöd är enligt anvisningsbrevet också att kommunen eller en privat aktör deltar i kostnaderna för projektet eller att statens deltagande är motiverat till exempel på grund av kommunens svaga betalningsförmåga och att kommunen inte får betydande ekonomisk nytta av åtgärderna.  

Allmän information om utredning av föroreningsgraden och sanering 

I Finland har man i över 25 år arbetat med utredning av föroreningsgraden och sanering av områden. Årligen inleds saneringsåtgärder och andra riskhanteringsåtgärder på cirka 250––300 områden i Finland. Sammanlagt har saneringsarbeten, som också kallas iståndsättningsarbeten, utförts redan på över 6 000 områden. Man har uppskattat att det ännu finns åtminstone cirka 10 000 områden i Finland där föroreningsgraden bör utredas. På en del av områdena konstateras det på basis av genomförda undersökningar och riskbedömning att ett saneringsbehov föreligger.  

De viktigaste aktörerna i fråga om sanering är företag och privatpersoner som sanerar cirka två tredjedelar av de förorenade områdena. Kommunerna och staten svarar endast för cirka en tredjedel. Totalt används årligen 50––100 miljoner euro för undersöknings- och saneringsprojekt. Enligt en grov uppskattning kan de totala kostnaderna för undersökning och sanering av förorenade områden i Finland uppskattas till fyra miljarder euro. Avsikten är att den föreslagna lagen på årsnivå endast tillämpas på cirka fem procent av det totala antalet saneringsprojekt. 

Figur 1. Det årliga antalet myndighetsbeslut i samband med iståndsättning av förorenade områden samt projekt som genomförts som statliga avfallshanteringsarbeten. Källa: SYKE 2018. 

Av de anslag som anvisats miljöministeriet understöds utredning av föroreningsgraden och saneringen av sådana områden som sannolikt inte annars blir sanerade och för vilka sanering på basis av risk eller olägenhet för hälsan eller miljön anses vara behövligt. De viktigaste sätten att finansiera och genomföra sanering inom ramen för denna verksamhet är systemet för statligt avfallshanteringsarbete som baserar sig på avfallslagstiftningen och oljeskyddsfonden som ligger utanför statsbudgeten och baserar sig på lagen om oljeskyddsfonden. Statliga verk, såsom Trafikverket, Skogsstyrelsen och Försvarsmakten sanerar områden som förvaltas av dem på motsvarande sätt som andra ägare av områden.  

Tidigare har staten fram till år 2004 haft ett miljöskyddsunderstöd som beviljats för försöks- och utvecklingsverksamhet samt för investerings- och iståndsättningsprojekt. Anslagen användes vid sidan av övriga projekt för verksamhet som syftade till att iståndsätta förorenade områden med stöd av statsrådets beslut 894/1996.  

Uppgifter om antal områden samt kostnaderna för undersökning och sanering av dem 

Såsom nämnts ovan har man via systemet för statliga avfallshanteringsarbeten finansierat saneringen av cirka 420 riskobjekt. De totala kostnaderna för undersöknings- och saneringsprojekten har varit cirka 77 miljoner euro, varav statens andel har varit cirka 35 miljoner euro. Årligen har cirka 8––15 nya saneringsprojekt påbörjats. Antalet projekt är litet jämfört med det totala antalet projekt för sanering av förorenade markområden (figur 2). Deras betydelse är dock större än deras relativa andel, eftersom saneringsåtgärderna i mån av möjlighet har inriktats på områden som bevisligen i sin nuvarande användning har orsakat betydande risk för hälsan eller miljön. Ofta har målet varit att säkerställa vattenkvaliteten i grundvattenområden som varit viktiga med hänsyn till vattenförsörjningen. I fråga om andra områden har iståndsättningen i regel gällt utveckling och byggande av området, varvid saneringsinsatserna närmast har varit ägnade att förebygga uppkomsten av hälsorisker i fortsättningen.  

Figur 2. De totala kostnaderna för projekt som färdigställts som statliga avfallshanteringsarbeten samt statens andel av kostnaderna åren 1990—2017. Källa: SYKE 2018. 

Den sektorspecifika indelningen i figur 3 visar vilka slags objekt som omfattas av systemet för statliga avfallshanteringsarbeten. Av de hittills sanerade objekten har nästan hälften varit gamla avstjälpningsplatser som för länge sedan har upphört med sin verksamhet. Under den aktiva tiden har de mottagit kommunalt avfall, farligt avfall och specialavfall från industrin utan särskild övervakning eller dokumentering. Tidigare var det också vanligt att det uppstod avstjälpningsplatser på områden som förr använts för marktäkt och därmed även på grundvattenområden som varit viktiga för vattenförsörjningen. Ännu på 1980-talet har det inte bedrivits någon nämndvärd efterbehandling och uppföljning efter det att verksamheten på en avstjälpningsplats har avslutats. 

Figur 3. Sektorspecifik indelning av objekt som iståndsatts som statliga avfallshanteringsarbeten åren 1990—2017, sammanlagt 411 st. Källa: SYKE 2018. 

Numera ligger tyngdpunkten inte längre på sanering av gamla avstängda avstjälpningsplatser, utan projekten fokuserar på andra sektorer i enlighet med figuren ovan.  

Storleksklassen av det årliga anslaget i statsbudgeten för miljöministeriet har på lång sikt legat på en ganska stabil nivå. Storleken av det anvisade anslaget för främjande av verksamheten för Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland och för småskaliga iståndsättningsprojekt har under de senaste åren varit 2,5—3 milj. euro per år på miljöministeriets två olika moment. Utöver dessa mindre iståndsättningsprojekt har man med 1—2 års mellanrum tidigare finansierat ett särskilt angivet stort iståndsättningsprojekt, där statens andel har överstigit 350 000 euro. Ramerna för statsfinanserna har under de senaste åren uppvisat en sjunkande trend.  

Statens finansieringsandel har varierat från fall till fall i de olika projekten. Av statens medel har det betalats i genomsnitt nästan hälften av totalkostnaderna av de projekt för avfallshanteringsarbeten som hittills genomförts. Orsaken ligger i de skyldigheter som följer av den tidigare lagstiftningen. Enligt bestämmelsen i 4 § i den tidigare gällande förordningen om statliga avfallshanteringsarbeten (901/1989, upphävd) kunde statens andel uppgå till högst 50 procent, om inte särskilda skäl föranledde något annat. Trots att förordningen senare har upphävts har denna fördelning av kostnaderna kvarstått som en allmän princip. Statens andel rekommenderas numera vara högst 40 procent. När avtalsparten haft betalningsförmåga eller delvis själv medverkat till att saneringsbehovet uppstått har statens andel minskats. Om den ansvariga har bedömts få ekonomisk nytta av ett gemensamt finansierat arbete har statens andel minskats med beloppet av den nytta som den ansvariga aktören har fått. Statens andel av finansieringen har varit större än genomsnittet för projekt där kostnaderna varit oskäliga i relation till den ansvariga instansens betalningsförmåga, och saneringsansvaret i stället för förorenaren har tillfallit t.ex. en markägaren eller områdets innehavare som inte varit medveten om föroreningen. Statens finansieringsandel har därför i dagens läge varierat och varit 5—90 procent, och i vissa fall 100 procent av de totala kostnaderna. 

År 2017 var statens andel av kostnaderna för utredningen av föroreningsgraden av sådana områden som upptagits till att omfattas av systemet för statliga avfallshanteringsarbeten 25—100 procent. Verksamheten har då varit koncentrerad till Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland. Utredningarna i den första fasen syftar till att med hjälp av verksamhetshistorian för det område som misstänks vara förorenat samt några prover reda ut behovet av fortsatta undersökningar på området och behovet att bedöma föroreningsgraden. Statens andel av kostnaderna för utredningsskedet har i regel varit 100 procent. I finansieringen av saneringen har statens andel varierat mellan 40 och 70 procent. 

Figur 4. Finansiärernas andelar i projekt som färdigställts som statens avfallshanteringsarbeten. Källa: SYKE 2018 

Koncentrering av uppgifterna till Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland 

Tidigare sköttes anskaffningen av utrednings- och saneringsuppgifter som hört till systemet för statens avfallshanteringsarbeten av alla närings-, trafik- och miljöcentraler. Uppgifterna har koncentrerats till Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland genom en ändring (1553/2016) av förordningen om närings-, trafik- och miljöcentralerna (1393/2014) som trädde i kraft i april 2016. De uppgifter som på basis av förordningen tilldelats Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland är uppgifter i samband med i 35 § i 1993 års avfallslag och i 4 kap. i den gamla avfallsförordningen avsedd samordning av statens avfallshanteringsarbeten och konkurrensutsättning, upphandlingsbeslut och verksamhet under tiden för avtalsperioden i samband med projekt för sanering av förorenade markområden samt uppgifter i samband med understöd för sanering av förorenade markområden. Grunden för koncentreringen är det riksomfattande programmet för undersökning och sanering av förorenade markområden.  

Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkalands verksamhet och resurser  

Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland har en viktig roll i systemet. Närings-, trafik- och miljöcentralen sammanställer med hjälp av de övriga närings-, trafik- och miljöcentralerna undersökningsprogrammet samt väljer ut de områden som ska undersökas och saneras. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland förhandlar med de olika parterna och upprättar avtalet. 

Om avtalet endast innefattar understöd till exempel till kommunen utan sakkunnigtjänster, vidtas åtgärderna av understödstagaren. I dessa fall konkurrensutsätter kommunen anskaffningen enligt den reglering som tillämpas för offentliga anskaffningar. Om avtalet innehåller uppgifter som utförs av Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland, sköter centralen de arbeten som den ansvarar för som köpta tjänster i egenskap av anskaffningsorganisation. 

Vid konkurrensutsättning av arbeten har Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland olika anskaffningsformer till sitt förfogande. Ett begränsat upphandlingsförfarande används när undersökningar beställs. Ett öppet anskaffningsförfarande används för anskaffning av saneringsarbetet i statliga avfallshanteringsarbeten. För försöksprojekt används konkurrenspräglad dialog. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland har ett ramavtal med tre olika konsulter fram till slutet av år 2018. Konsultarbetena beställs på basis av ramavtalet när områden undersöks och föroreningsgraden bedöms samt när statliga avfallshanteringsarbeten övervakas. Laboratorietjänsterna ingår i ramavtalen. Ramavtalen konkurrensutsätts med två års mellanrum. 

För uppgifter som gäller samordning av statens avfallshanteringsarbeten och konkurrensutsättning, upphandlingsbeslut och verksamhet under tiden för avtalsperioden i samband med projekt samt uppgifter i samband med understöd för sanering av förorenade markområden har Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland år 2018 personalresurser som sammanlagt motsvarar sex årsverken. Den totala arbetsinsatsen består av följande: För verkställighetsuppgifter inom det tidsbestämda riksomfattande undersöknings- och saneringsprogrammet finns fem årsverken och för uppgifter i samband med genomförandet av projekten finns det tillgång till en persons arbetsinsats.  

Därtill deltar en anskaffningsexpert och en informatör i verkställandet av undersöknings- och saneringsprogrammet vid närings-, trafik och miljöcentralen. Verkställigheten av undersöknings- och saneringsprogrammet understöds också med en persons arbetsinsats som ingår i det försöksprojekt som avslutas år 2018. Vid sidan av dessa finns det resurser till förfogande för information. Avsikten är att resursbehovet omvärderas i slutet av år 2018.  

Resurser vid de övriga närings-, trafik- och miljöcentralerna samt vid Finlands miljöcentral 

I de övriga närings-, trafik- och miljöcentralerna användes i genomsnitt 2 veckor arbetstid per år för dessa objekt. Finlands miljöcentral har använt en cirka 3 månaders arbetsinsats för uppgifter som förutsätts av systemet. Finlands miljöcentral ansvarar också för datasystemet för markens tillstånd (MATTI) och deltar bland annat i att prioritera objekt bland MATTI-objekten och i uppgörandet av ett utkast till undersökningsprogram i samarbete med Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland. I egenskap av specialsakkunnig i föroreningar i mark och grundvatten deltar Finlands miljöcentral också i att planera och genomföra undersökning och iståndsättning av de valda objekten samt i uppföljning och utvärdering av genomförandet av iståndsättningsprojekt samt i att utreda rättsliga frågor som bland annat gäller ansvarsfördelningen i samband med sanering.  

Avtal 

Det nuvarande systemet för statliga avfallshanteringsarbeten baserar sig på ett avtal mellan understödstagaren och Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland som representerar staten. I praktiken har 90 procent av projekten varit samarbetsprojekt med kommuner. Avtalsparter har i några fall även varit ett annat offentligt samfund eller en fysisk person ensam eller tillsammans med en kommun. 

Det mest angelägna är finansierings- och avtalsförhandlingarna samt avtalet som upprättas utifrån dem genom vilket avtalsparterna förbinder sig att verkställa var sin andel av projektet. Andelen kan bestå av finansiering eller en arbetsinsats. I avtalet kommer man bland annat överens om målen för projektet, ansvarsfördelningen, parternas andelar av kostnaderna och arbetena samt andra viktiga omständigheter. I praktiken övertar den ena avtalsparten hela ansvaret för att konkurrensutsätta, beställa och övervaka utredningen av föroreningsgraden eller saneringen av området. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland svarar vanligen för verkställigheten av projektet, eftersom den har särskild kompetens både i anskaffning och i genomförande. Sakkunskapen säkerställer för sin del att det planerade slutresultatet uppnås i saneringsobjektet.  

Förfarande och kostnader i systemet för statliga avfallshanteringsarbeten 

Förfarandet i systemet för statliga avfallshanteringsarbeten baserar sig till stor del på etablerad praxis. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland strävar efter att identifiera de objekt där behovet av utredning och sanering är mest brådskande. Centrala kunskapskällor är Datasystemet för markens tillstånd (Maaperän tila) och den information om objekten som samlats in samt uppgifter som lämnats av närings-, trafik- och miljöcentralerna och bedömningar som gjorts av sakkunniga. Kostnaderna för ett projekt för sanering av ett förorenat område varierar från några tusen upp till miljoner euro, och projektets längd varierar från några veckor till flera år. De mest tidskrävande faserna är ofta undersökningarna av området, planeringen av saneringen och myndighetsbeslutet som behövs för arbetet. De största kostnaderna orsakas däremot av den fas där projektet genomförs. 

Kostnaderna i samband med utredningen av föroreningsgraden har uppskattats till i genomsnitt cirka 20 000 euro, men kan variera från några tusen till tiotusentals euro. Utredningen av föroreningsgraden av området kan resultera i en slutsats att de skadliga ämnena i marken inte orsakar sådana effekter som skulle förutsätta en sanering av området. I en del fall leder resultaten till att området saneras. 

Om det efter utredningen konstateras att saneringsåtgärder bör utföras på området kan en framställning göras om att projektet ska finansieras eller genomföras som statligt avfallshanteringsarbete. En förutsättning är att den som ansöker om understöd gör en fritt formulerad ansökan eller framställning. Om understödstagaren svarar för genomförandet av arbetet, övervakas saneringen enligt understödsbeslutet av Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland. Om saneringen utförs som statligt arbete köper Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland de tjänster som behövs på samma sätt som vid utredning av föroreningsgraden. 

Kostnaderna för sanering av ett område är vanligtvis betydligt högre än för utredning. Saneringskostnaderna beror till exempel på området omfattning och förhållanden, vilka skadliga ämnen som finns där och mängden av dem samt på tillämpade saneringsmetoder, och kostnaderna varierar från tiotusentals euro till flera miljoner euro. I omfattande saneringsprojekt kan de totala kostnaderna uppgå till tiotals miljoner euro. De genomsnittliga kostnaderna för saneringsprojekt som genomförts som statliga avfallshanteringsarbeten har varit cirka 200 000 euro. 

Sanering av förorenad mark eller förorenat grundvatten innebär att olägenheter avlägsnas eller i väsentlig grad minskas. Metod väljs alltid separat för varje objekt. Valet påverkas av teknisk lämplighet, men också av miljöeffekter under saneringen, den tid som finns till förfogande samt de mål som ställts för saneringen och de kostnader som arbetet orsakar. Saneringen av förorenad mark eller förorenat grundvatten baserar sig antingen på biologiska, kemiska eller fysikaliska metoder, vilkas avsikt är att avlägsna det skadliga ämnet eller hindra det från att spridas. Saneringen kan genomföras i objektet helt utan uppgrävning av jordmassorna och utan att pumpa grundvatten (in situ), genom uppgrävning och behandling av jordmassorna eller grundvattnet på plats (on site) eller genom bortskaffande av dem för behandling annanstans (off site). 

I Finland sanerar man förorenade områden vanligen genom att gräva upp jordmassorna och behandla dem eller genom att deponera marksubstansen utanför det sanerade området (över 90 procent av fallen). De vanligaste metoderna att behandla uppgrävda marksubstanser är deponering på avstjälpningsplatser, kompostering eller stabilisering. I mindre utsträckning används andra metoder, såsom värmebehandling. En betydande del av mottagna marksubstanser utnyttjades tidigare utan behandling som beklädnadsjord på avstjälpningsplatser eller i konstruktioner. Under de senaste åren har marksubstanser i växande grad även utnyttjats i nya objekt för områdesbyggande. Av saneringsmetoder in situ används närmast metoder som baserar sig på biostimulering eller luftning. 

Genomförandet av utrednings- och saneringsåtgärder som statliga avfallshanteringsarbeten förutsätter samtycke av områdets ägare eller en innehavare som jämställs med ägare. I nuläget skaffar Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland de samtycken och tillstånd som behövs. De instanser som deltar i arbetet ansöker också vanligen tillsammans om nödvändiga myndighetstillstånd och lämnar in de eventuella anmälningar till myndigheter som behövs innan arbetet inleds. 

Datasystemet för markens tillstånd 

Markföroreningar har utretts i Finland sedan 1980-talet. I datasystemet för markens tillstånd (MATTI) har uppgifter samlats in om markområden i Fastlandsfinland, där skadliga ämnen kan ha hamnat i marken på grund av områdets tidigare eller nuvarande användning. Datainnehållet förvaltas av närings-, trafik- och miljöcentralerna tillsammans med miljöcentralerna i Helsingfors och Åbo städer.  

I början av år 2017 innehöll MATTI-systemet data om över 28 000 områden. Områdena är för det mesta gamla industriområden och depåer samt gamla avstjälpningsplatser och områden med fyllningsjord. Datasystemet innehåller data bl.a. om de misstänkta förorenade områdenas läge, verksamhet som bedrivits på området samt eventuella undersökningar och saneringar som utförts och deras resultat. Systemet innehåller även de områden som redan är sanerade samt områden där saneringsbehov enligt undersökningar inte föreligger med nuvarande markanvändning.  

Innehållet i datasystemet har sammanställts av de innehåll som funnits i tidigare regionala databaser, och uppgifternas täckning och tillförlitlighet varierar såväl regionalt som mellan olika branscher. Därför finns datasystemet till förfogande endast för närings-, trafik- och miljöcentralerna och för de kommunala myndigheterna.  

Statsunderstödslagen 

Statsunderstödslagen är en allmän lag som tillämpas på statsunderstöd. Om det inte finns bestämmelser i speciallagar tillämpas bestämmelserna i statsunderstödslagen. Utöver statsunderstödslagen tillämpas bland annat förvaltningslagen (434/2003) och lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). Med stöd av statsunderstödslagen har ett flertal förordningar av statsrådet utfärdats om understöd för olika åtgärder inom flera olika ministeriers respektive verksamhetsområden. 

I statsunderstödslagen föreskrivs det om de grunder och förfaranden som ska iakttas vid beviljandet av statsunderstöd. Med statsunderstöd avses finansiering med karaktären av stöd som beviljats för att understöda en viss verksamhet eller ett visst projekt. Lagen tillämpas på statsunderstöd som beviljas ur ett anslag som tagits in i statsbudgeten eller av medel i en statlig fond utanför statsbudgeten. Statsunderstödslagen tillämpas också när det i statsbudgeten beviljas fullmakt att ingå avtal eller förbindelser om statsunderstöd. 

Statsunderstödslagen innehåller bestämmelser till exempel om grunderna för beviljande av statsunderstöd, återkrav och utbetalning av statsunderstöd, användning av statsunderstöd och övervakningen därav samt om återbetalning och återkrav av statsunderstöd. I lagen föreskrivs det också om information och utlämnande av uppgifter. Med stöd av bemyndigandet i 8 § i statsunderstödslagen har ett flertal preciserande bestämmelser utfärdats genom förordningar av statsrådet om beviljande, utbetalning och användning av understöd inom olika förvaltningsområden. 

Inom systemet för statsunderstödslagen informerar statsbidragsmyndigheten på något lämpligt sätt om möjligheten att ansöka om understöd. Statsunderstöd ska ansökas skriftligen (9 §) och i ansökan ska riktiga och tillräckliga uppgifter lämnas (10 §). Statsbidragsmyndigheten kan förutsätta att ansökan kompletteras. Understödet baserar sig på ett statsunderstödsbeslut som fattas av statsbidragsmyndigheten (11 §) och som är överklagbart. Lagen innehåller också krav på innehållet i beslutet om understöd beviljas.  

Med stöd av 7 § kan statsunderstöd beviljas mottagaren för dennes egen verksamhet eller eget projekt eller för att användas för att understöda en verksamhet eller ett projekt som genomförs av någon annan än understödstagaren och som fyller ändamålet enligt statsunderstödsbeslutet. Om statsunderstöd beviljas att användas för att understöda en verksamhet eller ett projekt som genomförs av någon annan än understödstagaren och som fyller ändamålet enligt statsunderstödsbeslutet, ska statsunderstödstagaren ingå ett avtal om statsunderstödets användning, övervakningen av dess användning och villkoren för dessa med den som genomför verksamheten eller projektet (7 § 2 mom.). Bestämmelser om statsbidragsmyndighetens tillsynsuppgift finns i 15 §. Statsbidragsmyndigheten ska övervaka statsunderstödet på behörigt sätt och tillräckligt genom att inhämta uppgifter om användning och uppföljning av statsunderstödet samt andra uppgifter, liksom genom att vid behov utföra granskningar.  

Om statsbidragsmyndighetens skyldighet att återkräva statsunderstöd föreskrivs i 21 § och om återkrav enligt prövning i 22 §. Statsunderstödslagens 5 kap. innehåller även andra bestämmelser som hänför sig till återbetalning och återkrav av statsunderstöd. 

Lagen om oljeskyddsfonden  

I lagen om oljeskyddsfonden (1406/2004) föreskrivs det om möjligheten att få ersättning ur oljeskyddsfonden. Oljeskyddsfonden är en fond utanför statsbudgeten och förvaltas av miljöministeriet. Medlen inflyter som oljeskyddsavgifter som tas ut av bolag som importerar olja till Finland. En del av medlen överförs till fonden från statsbudgeten. Till fonden har årligen överförts i genomsnitt 2—3 miljoner euro som samlats av oljeavfallsavgifter. Avgiften baserar sig på lagen om oljeavfallsavgift (894/1986). Oljeskyddsfonden är ett subsidiärt finansieringssystem, liksom även systemet för statliga avfallsarbeten.  

Ur oljeskyddsfonden betalas ersättning för oljeskador i mark- och vattenområden och för de kostnader som bekämpningen av dem och återställandet av miljön orsakar, när den som orsakat skadan är okänd eller inte kan svara för kostnaderna. Därtill kan ersättning beviljas ur fonden för de kostnader som orsakas av sanering av oljeförorenad mark eller oljeförorenat grundvatten. Ur oljeskyddsfonden kan efter prövning beviljas ersättning för kostnader som orsakas av utredningen av saneringsbehovet i ett oljeförorenat område samt för planeringen av saneringsåtgärderna och för saneringen. Med fondens medel har man också betalat kostnader särskilt för saneringen av förorenad mark och förorenat grundvatten där service- och distributionsstationer tagits ur bruk. I ett undersöknings- och saneringsprojekt som fonden startade år 2012 understöds saneringen av gamla, herrelösa oljeförorenade områden (Öljysuojarahaston tutkimus- ja kunnostushanke isännättömien öljyllä mahdollisesti pilaantuneiden kohteiden kunnostustarpeen selvittämiseksi ja kunnostamiseksi, JASKA). 

På de av prövning beroende ersättningar och bidrag som med stöd av lagen om oljeskyddsfonden beviljas ur oljeskyddsfonden tillämpas som allmän lag statsunderstödslagen (688/2001). Oljeskyddsfonden fungerar som en i statsunderstödslagen avsedd statsbidragsmyndighet. Oljeskyddsfondens viktigaste organ är styrelsen, som statsrådet tillsätter för tre år i sänder. Dessutom har fonden personal i statens tjänst. Bestämmelserna om uppgifter för oljeskyddsfondens styrelse finns i lagens 22 §.  

Ersättningar ur oljeskyddsfonden beviljas på ansökan (20 §). Via det tidigare SOILI-programmet och det nuvarande JASKA-programmet har närings-, trafik- och miljöcentralerna och kommunerna samt fysiska personer fått information om finansieringsmöjligheten. Uppgifterna finns tillgängliga även på miljöministeriets webbplats.  

Beslut om ersättningar ur oljeskyddsfonden fattas av fondens styrelse, som kan delegera rätten att fatta beslut till arbetsutskottet (21 §). I praktiken omfattar arbetsutskottets beslutanderätt ersättningar som uppgår till högst 10 000 euro, men detta gäller inte situationer med karaktären av prejudikat. Statsrådets förordning om oljeskyddsfonden (1409/2004) innehåller bestämmelser som preciserar lagen och gäller ansökan om ersättningar och bidrag, styrelsen och personalen samt synenämnden. 

I 3 kap. i lagen om oljeskyddsfonden föreskrivs det om ersättningar och bidrag (10—21 §). Kapitlet innehåller bestämmelser bland annat om ersättningar för oljeskador samt för kostnader för bekämpning och återställande (10 §), förskottsersättning (11 §), skador som ersätts (12 §) och för kostnader för bekämpning och återställande (13 §) samt om av prövning beroende ersättning (15 §).  

Bestämmelser om skador som ersätts finns i 12 §. Den ersättning som betalas till den som blivit lidande till följd av en oljeskada bestäms beroende på fallet genom tillämpning av antingen lagen om ersättning för miljöskador (737/1994) eller 10 kap. i sjölagen (674/1994). Kostnader för bekämpning och återställande (13 §) är kostnader för de nödvändiga åtgärder som någon har vidtagit för att avvärja en oljeskada som hotar honom, kostnader och skador orsakade av oljebekämpningsåtgärder enligt lagen om bekämpning av oljeskador (1673/2009) och skäliga kostnader för återställande av oljeförorenad miljö. Som kostnader för bekämpning och återställande räknas även kostnader för nödvändiga utredningar för bekämpningsåtgärder eller för återställande enligt 2 och 3 punkten.  

Bestämmelsen om av prövning beroende ersättning för sanering av oljeförorenad mark och oljeförorenat grundvatten ingår i 15 §. Bestämmelsen innehåller även reglering som gäller återkrävande av ersättning. Ur fonden kan helt eller delvis ersättas kostnader som orsakas eller har orsakats av sanering av oljeförorenad mark eller oljeförorenat grundvatten, av utredning av saneringsbehovet och av planeringen av saneringsåtgärderna. Förutsättningar för beviljande av ersättning är att det inte kan utredas vem som orsakat föroreningen eller att denne inte kan anträffas, eller om han inte kan svara för kostnaderna för saneringen. Dessutom förutsätts det att den som innehar det förorenade området inte skäligen kan åläggas att sanera området. Till ansökan om ersättning för sanering av oljeförorenad mark och oljeförorenat grundvatten ska det bifogas en skriftlig försäkran av den som äger fastigheten om att han förbinder sig att på yrkande av oljeskyddsfonden återbetala den ersättning jämte ränta som beviljats för kostnaderna för sanering av det förorenade markområdet, om fastigheten säljs inom tio år efter det att saneringen har gjorts.  

I fråga om regressrätt (16 §) föreskrivs det att rätten för den som fått ersättning ur oljeskyddsfonden att få ersättning av den ersättningsskyldige övergår på fonden till den del ersättning har betalats. Oljeskyddsfondens styrelse har rätt att av särskilda orsaker helt eller delvis avstå från att återkräva ersättningen. 

Oljeskyddsfonden är vid sidan av systemet för statliga avfallshanteringsarbeten ett viktigt subsidiärt finansieringssystem för förorenade markområden. Vid utgången av år 2016 hade fonden använt sammanlagt 40,76 miljoner euro till kostnader för undersökning och sanering av förorenade markområden och förorenat grundvatten samt för administration av projekten. Till fonden har under motsvarande period överförts sammanlagt 36,75 miljoner euro av intäkterna från oljesavfallsavgiften.  

Lagen om miljöskadeförsäkring 

I lagen om miljöskadeförsäkring (81/1998, nedan miljöskadeförsäkringslagen) föreskrivs det om obligatorisk miljöskadeförsäkring. Även försäkringen är ett subsidiärt finansieringssystem i likhet med systemet för statliga avfallshanteringsarbeten och oljeskyddsfonden. 

Enligt miljöskadeförsäkringslagen betalas ersättning med stöd av denna lag för sådan miljöskada som avses i lagen om ersättning för miljöskador (737/1994) som i Finland utövad verksamhet har förorsakat i Finland samt för kostnader för avvärjande av dessa skador och för kostnader för återställande av miljön i sitt tidigare skick. En förutsättning är att ersättning inte till fullo har kunnat drivas in hos den som enligt lagen om ersättning för miljöskador är ansvarig för ersättning av skadan, och ersättning inte kan fås från en ansvarsförsäkring som den ersättningsskyldige har tagit. En alternativ förutsättning är att det inte har kunnat utredas vem som är ersättningsskyldig. Med stöd av miljöskadeförsäkringslagen ersätts dock inte sådana miljöskador som kan ersättas med stöd av lagen om oljeskyddsfonden. 

Försäkringens tillämpningsområde är tämligen snävt. Den gäller miljöskador som uppstått av verksamhet som bedrivits efter den 1 januari 1999. Äldre fall, eller områden som förorenats till följd av verksamhet som idkats före år 1999, omfattas inte av systemet. Försäkringen ersätter inte oljeskador eller skador orsakade av enskilda transporter, anonym diffus belastning eller lindrig förorening av naturen. Försäkringen ersätter inte heller förändringar i landskapsbilden, om de inte orsakat ekonomisk skada eller skada som orsakats av kränkningar av allemansrätten. Miljöskador som orsakats genom samverkan av flera, okända aktörer och som uppstått av verksamhet som utövats efter den 1 januari 1999 omfattas av tillämpningsområdet. 

Bestämmelser om försäkringsskyldig verksamhet ingår i 2 § i miljöförsäkringslagen och därtill i statsrådets förordning om miljöskadeförsäkring (47/2015, 1 §, nedan miljöskadeförsäkringsförordningen). Skyldiga att teckna en försäkring är med vissa begränsningar privaträttsliga samfund som bedriver verksamhet som kräver miljötillstånd enligt miljöskyddslagen och för vilken tillståndsansökan avgörs av den statliga miljötillståndsmyndigheten. Skyldiga att teckna försäkring är också samfund som bedriver verksamhet som är tillståndspliktig enligt lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005). Närings-, trafik- och miljöcentralen utövar tillsyn enligt 3 § i miljöskadeförsäkringslagen över att försäkringsskyldigheten iakttas. Närings-, trafik- och miljöcentralen har rätt att för sin tillsynsuppgift få upplysningar om gällande miljöskadeförsäkringar av verksamhetsutövarna och av Miljöförsäkringscentralen. 

Försäkringssystemets verksamhet finansieras med försäkringspremier som tas ut av sammanslutningarna (miljöskadeförsäkringslagen 8 §). Försäkringspremien ska bestämmas så att den skadelidandes fördel tryggas. Premien ska stå i rimlig proportion till de kostnader som försäkringarna medför. När premien bestäms ska bland annat omfattningen av den affärsverksamhet som sammanslutningen bedriver samt risken för miljöskada beaktas.  

Försäkringsersättning ansöks direkt hos miljöförsäkringscentralen. En förutsättning för erhållande av ersättning från miljöskadeförsäkringen är att ersättning inte har kunnat tas ut av den ersättningsskyldiges frivilliga ansvarsförsäkring eller att den ersättningsskyldige är okänd. Ersättningsyrkandet ska lämnas in skriftligen och i regel inom tre år från den tidpunkt då det kommit till vetskap att ersättning inte kan drivas in av förorsakaren.  

Ersättningen täcker den förorsakade miljöskadan minskad med självriskandelen. Självrisken för den som lidit skada är 300 euro för fysisk person och 3 000 euro för juridisk person. Ersättningsbeloppet kan minskas om den som lidit skadan har medverkat till dess uppkomst. Bestämmelser om ersättningens maximibelopp kan med stöd av 15 § 3 mom. utfärdas genom förordning. Maximibeloppet för ersättning enligt 4 § i miljöskadeförsäkringsförordningen är för ett och samma försäkringsfall högst 6 miljoner euro och för flera försäkringsfall som anmälts under ett kalenderår högst 10 miljoner euro. Försäkringstaket avviker väsentligt från verksamhetsidkarens ansvarsförsäkring, där gränsen för ersättningens maximibelopp ofta är 500 000 euro eller en miljon euro. Ansvarsförsäkringarnas ersättning är visserligen begränsad till plötsliga och oförutsedda skador. Motsvarande begränsning gäller inte för miljöskadeförsäkring. Försäkringspremierna uppgår enligt en grov uppskattning årligen till cirka 2,7 miljoner euro. Av dem har fram till år 2017 utbetalats ersättningar i sex skadefall – sammanlagt cirka 550 000 euro.  

Lagstiftning och ansvarsfördelning som gäller sanering och iståndsättande 

Den rättsliga regleringen av sanerings- och iståndsättningsansvaret baserar sig på principen om att förorenaren betalar. Ansvaret för iståndsättning och sanering ligger i första hand hos förorsakaren. Förorsakarens ansvar tillämpas både på förorening som orsakats av plötsliga olyckor och på föroreningar som uppstått så småningom. Detta primära ansvar uttrycks ofta så att verksamhetsidkaren eller tillståndshavaren bär ansvaret eller på annat sätt så att skyldigheten gäller den aktör vars verksamhet eller försummelse har lett till den skadliga konsekvensen.  

Lagstiftningen innehåller subsidiära system (systemet för statliga avfallshanteringsarbeten, användning av oljeskyddsfonden som tillämpas på oljeskador och miljöförsäkringssystemet), som nämnts ovan. Dessa subsidiära system behövs i sådana situationer, där den ansvariga aktören är insolvent, inte förmår fullgöra sin skyldighet eller när denne inte kan anträffas.  

I ansvarskedjan ingår dessutom med vissa förutsättningar områdets innehavare och kommunen. I sista hand ligger ansvaret för sanering av den förorenade marken hos kommunen i vissa situationer, där föroreningen har skett efter den 1 maj 1994. Om det förorenade områdets innehavare inte kan åläggs att sanera den förorenade marken ska kommunen utreda saneringsbehovet och sanera marken på området. I de nyare fallen är kommunen alltså i sista hand ansvarig för saneringen av den förorenade marken. 

Saneringsansvar enligt tidigare lagstiftning 

På de fall av förorening av mark eller grundvatten som uppstått före den 1 maj 1994 baserar sig saneringsansvaret med stöd av ikraftträdande- och övergångsbestämmelser på tidigare gällande lagstiftning samt på rättspraxis som gäller den. I dessa gamla fall tillämpas ansvarsreglering som baserar sig på en tudelning av lagstiftningen, dvs. indelning i vattenlagstiftning och miljölagstiftning. I vattenlagstiftningen ligger ansvaret vanligen endast hos förorsakaren, men enligt miljölagstiftningen kan saneringsansvaret sekundärt överföras till områdets innehavare eller i sista hand till placeringskommunen. I de gamla fallen är det också möjligt att ingen ansvarar för saneringen. Det är möjligt att föroreningen skett med iakttagande av då gällande reglering, och ansvar har därför inte uppstått. 

Miljöskyddslagen 

Syftet med miljöskyddslagen är bland annat att förebygga och hindra förorening och risk för förorening av miljön, förebygga och minska utsläpp och avhjälpa skador orsakade av förorening och avvärja miljöskador samt att trygga en sund, trivsam, och naturekonomiskt hållbar och mångsidig miljö, stödja en hållbar utveckling och motverka klimatförändringen. Dessutom är syftet bland annat att främja en hållbar användning av naturresurser och att minska mängden avfall och avfallets skadlighet samt förebygga skadeverkningar av avfall. Lagen tillämpas på industriell och annan verksamhet som orsakar eller kan orsaka förorening av miljön. Lagen tillämpas också på verksamhet som ger upphov till avfall och på behandling av avfall.  

De viktigaste bestämmelserna med tanke på undersökning och sanering av förorenade markområden är förbud mot förorening av mark och grundvatten och bestämmelserna om sanering av mark och grundvatten. Enligt förbudet mot förorening av mark i miljöskyddslagen (16 §) får det på marken inte lämnas eller släppas ut avfall eller andra ämnen eller organismer eller mikroorganismer som försämrar markkvaliteten på så sätt att det kan medföra risk eller olägenhet för hälsan eller miljön, avsevärd minskning av trivseln eller annan därmed jämförbar kränkning av allmänt eller enskilt intresse. Syftet med förbudet är att för sin del säkerställa att grundvattnets kvalitet skyddas från förorening som sker via marken. Miljöskyddslagen innehåller även en bestämmelse om förbud mot förorening av grundvatten. (17 §). Enligt den får ämnen, energi eller mikroorganismer inte deponeras på, släppas ut på eller ledas till ett sådant ställe eller behandlas på ett sådant sätt att bland annat en kvalitetsförändring i grundvattnet på ett viktigt eller annat för vattenförsörjningen lämpligt grundvattenområde kan orsaka risk eller olägenhet för hälsan eller miljön eller grundvattnets kvalitet på något annat väsentligt sätt kan försämras. Skyddet omfattar även grundvattnet på någon annans fastighet där en kvalitetsförändring i grundvattnet kan orsaka risk eller olägenhet för hälsan eller miljön eller göra grundvattnet obrukbart för något ändamål som det skulle kunna användas för. Enligt förbudet mot förorening av grundvatten är det också förbjudet att vidta en sådan åtgärd som genom påverkan på grundvattnets kvalitet annars kan kränka allmänt intresse eller någon annans enskilda intresse. Enligt bestämmelsen är det också förbjudet att orsaka risk för förorening av grundvatten.  

Bestämmelser om sanering av förorenad mark och förorenat grundvatten finns i 14 kap. (133—139 §) i miljöskyddslagen. Den som har orsakat föroreningen är skyldig att sanera förorenad mark och förorenat grundvatten och återställa marken och grundvattnet i ett sådant skick att risk eller olägenhet för hälsa eller miljö undanröjs. Skyldigheten är inte beroende av om föroreningen har föranletts av oaktsamhet i verksamheten. Saneringsansvaret är därmed av strikt juridisk karaktär.  

I miljöskyddslagens 133 § föreskrivs det om skyldigheten att sanera mark och grundvatten. Utgångspunkten är att den som genom sin verksamhet har orsakat förorening av mark eller grundvatten är skyldig att sanera förorenad mark och förorenat grundvatten (förorenat område) och återställa marken och grundvattnet i ett sådant skick att risk eller olägenhet för hälsa eller miljö undanröjs. (133 § 1 mom.). Därtill föreskrivs det i 133 § 2 mom. följande om innehavarens ansvar: ”Om det inte kan utredas vem som har förorenat marken eller om förorenaren inte kan förmås att uppfylla sin saneringsskyldighet och om föroreningen har skett med samtycke av områdets innehavare eller om innehavaren har eller borde ha känt till områdets tillstånd vid förvärvet, ska innehavaren sanera marken till den del som detta inte är uppenbart oskäligt. Områdets innehavare svarar under samma förutsättningar också för saneringen av förorenat grundvatten, om föroreningen är en följd av att marken på området i fråga har förorenats.” Kommunens ansvar baserar sig på 133 § 3 mom. I det föreskrivs det att om områdets innehavare inte kan åläggas att sanera den förorenade marken ska kommunen utreda saneringsbehovet och sanera marken på området. Detta kommunala ansvar gäller inte alla så kallade gamla fall, eller situationer som uppstått före den 1 maj 1994, såsom ovan anförts.  

Med stöd av bestämmelserna i miljöskyddslagens 18 kap. kan vid tillsynen även tillgripas förvaltningstvång. I situationer av olyckor, olägenheter eller överträdelser ska myndigheten inspektera verksamheten (169 §). Den kommunala miljövårdsmyndigheten kan meddela ett föreläggande i ett enskilt fall för att förebygga eller hindra förorening (180 §) och avbryta verksamheten (181 §). Med anledning av lagstridigt förfarande kan tillsynsmyndigheten uppmana den som gjort sig skyldig till överträdelsen att upphöra med förfarandet samt vidta åtgärder för att väcka ett förvaltningstvångsärende. Med stöd av 175 § i miljöskyddslagen kan myndigheten som åtgärder vid överträdelser eller försummelser bland annat förbjuda att fortsätta eller upprepa överträdelsen (175 § 1 mom. 1 punkten). I föroreningsfall kan myndigheten till exempel förelägga den som brutit mot bestämmelserna att återställa miljön i ursprungligt tillstånd eller undanröja olägenheter som miljön har åsamkats genom överträdelsen (175 § 1 mom. 2 punkten). Verksamhetsutövaren kan föreläggas att i tillräcklig utsträckning utreda verksamhetens miljöpåverkan, om det finns grundad anledning att misstänka att verksamheten orsakar sådan förorening av miljön som strider mot denna lag (175 § 1 mom. 3 punkten).  

Avfallslagen 

Avfallslagen tillämpas (2 §) bland annat på avfall, avfallshantering och nedskräpning samt på produkter och verksamheter som ger upphov till avfall. Bestämmelserna om avfall kan indelas i dem som gäller avfallshantering och dem som gäller nedskräpning. På förorenade uppgrävda massor tillämpas avfallslagstiftningen. 

I ikraftträdandebestämmelsen i avfallslagens 148 § 3 mom. första meningen föreskrivs det att bestämmelserna i 35 § i 1993 års avfallslag och 4 kap. om avfallshanteringsarbeten i avfallsförordningen dock förblir i kraft när denna lag träder i kraft. 

Lagen om avfallshantering 

Lagen om avfallshantering (673/1978) som föregick avfallslagen tillämpas fortfarande i vissa fall. Enligt övergångsbestämmelserna i avfallslagen tillämpas på avstjälpningsplatser och andra avfallsbehandlingsplatser där verksamheten har lagts ned före den 1 januari 1994 och på nedskräpning som har skett före den 1 januari 1994 de bestämmelser som gällde innan 1993 års avfallslag trädde i kraft (149 § 6 mom.). I fråga om avstjälpningsplatser ska därmed även bestämmelserna i lagen om avfallshantering iakttas. Av denna anledning har även lagen om avfallshantering betydelse i den aktuella lagstiftningshelheten.  

Hälsoskyddslagen 

Genom hälsoskyddslagen (763/1994) tryggas upprätthållandet och främjandet av befolkningens och individens hälsa. Syftet med lagen är att förebygga, minska och undanröja sådana i livsmiljön förekommande faktorer som kan orsaka sanitär olägenhet (1 §). Med sanitär olägenhet avses i hälsoskyddslagen en sjukdom som kan konstateras hos människan, en annan hälsostörning eller förekomsten av en sådan faktor eller omständighet, som kan minska sundheten i befolkningens eller individens livsmiljö (1 §). Hälsoskyddslagen reglerar bland annat anmälningspliktig verksamhet (4 kap), hushållsvatten (5 kap), avfall och avloppsvatten (6 kap) samt sanitära krav på bostäder och andra vistelseutrymmen samt på allmänna områden (7 kap). 

Enligt de allmänna principerna i hälsoskyddslagen (2 §) ska en verksamhet som påverkar livsmiljön planeras och ordnas så att befolkningens och individens hälsa upprätthålls och främjas. Den som utövar verksamhet som påverkar livsmiljön ska identifiera de risker i verksamheten som orsakar sanitär olägenhet och följa upp de faktorer som påverkar dem (egenkontroll). Verksamheten ska utövas så att uppkomsten av sanitära olägenheter så långt som möjligt förhindras.  

Bestämmelser om kommunens uppgifter inom hälsoskyddet finns i 6 §. Kommunen ska inom sitt område främja och övervaka hälsoskyddet så att en hälsosam livsmiljö tryggas för invånarna. Kommunen ska informera om hälsoskyddet samt ordna handledning och rådgivning om hälsoskydd. Dessutom ska kommunen för den regelbundna tillsynen utarbeta och godkänna en tillsynsplan för hälsoskyddet (kommunal tillsynsplan). Tillsynen ska vara av hög kvalitet, vara riskbaserad och förebygga sanitära olägenheter. 

2.2  Lagstiftningen i utlandet och i EU

2.3  Bedömning av nuläget

Systemet för statliga avfallshanteringsarbeten baserar sig på en sparsam reglering och etablerad tillämpningspraxis. Systemet har innehållsmässigt fungerat bra i närmare 25 år. Med hjälp av systemet för statliga avfallshanteringsarbeten har i praktiken goda resultat åstadkommits med tanke på miljöskyddet. En kontinuerlig verksamhet pågår med utredning av områdenas skick och sanering av dem. Systemet har från början utgått ifrån att den statliga regionala miljöförvaltningen eller numera närings-, trafik- och miljöcentralerna ingår avtal om statliga avfallshanteringsarbeten. Sedermera har uppgiften i fråga om förorenade markområden koncentrerats till Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland, som i de flesta fall fungerar som genomförande instans, både när det gäller utredning och sanering.  

Bestämmelserna motsvarar inte de krav på reglering som ställs i 80 § i grundlagen. En paragraf i 1993 års avfallslag och 2 paragrafer i 1993 års avfallsförordning bildar inte en adekvat grund för den nuvarande verksamheten. I lagen ska det föreskrivas om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter och om sådana omständigheter som enligt grundlagen i övrigt hör till lagens tillämpningsområde. Bestämmelser på lagnivå ska vid behov innehålla noggrant avgränsade och exakta bemyndiganden att utfärda förordning. Gällande lagstiftning kan inte heller utvecklas, eftersom samtliga tre paragrafer ingår i upphävda författningar. En ändring av 148 § i gällande avfallsförordning är motiverat i samband med att en ny lag stiftas.  

Dessutom är regleringen och nuvarande beslutspraxis problematiska med tanke på lagstiftningen om statsunderstöd. Systemet överensstämmer inte heller med kravet på god förvaltning. Praxis att följa miljöministeriets anvisning från år 2004 är ägnad att fördunkla skillnaden mellan icke-bindande anvisningar oh förpliktande bestämmelser.  

Det som anförts ovan påvisar å ena sidan behovet av ett subsidiärt finansieringssystem och talar å andra sidan för ett utvecklande av systemet så, att det genom ny lagstiftning blir tillräckligt täckande och mångsidigt.  

Genom finansieringen av systemet för statliga avfallshanteringsarbeten sanerades i mitten av 1990-talet årligen 35—40 områden. Saneringarna genomfördes ofta i form av mindre projekt, där behovet av resurser och specialkompetens inte var särskilt stort. Därefter började antalet sanerade områden minska från början av 2000-talet, vilket i huvudsak orsakades av att områdena som var i behov av sanering ställde stora utmaningar och ökade därmed också kostnaderna för saneringen. Dessutom har det anvisade anslaget minskat något under de senaste åren, vilket i sin tur har minskat antalet sanerade områden. Under 2010-talet har antalet saneringsprojekt som gällt förorenade områden och genomförts som statliga avfallshanteringsarbeten varit cirka 8––15 per år.  

Utredning av föroreningsgraden och sanering samt anskaffning av tjänster som hänför sig till dem och andra därtill hörande åtgärder förutsätter specialkompetens och kunskapsutveckling i takt med att ny teknik tas i bruk. Avtalsparter, såsom små kommuner, har inte nödvändigtvis sådan kompetens. Den kompetens som innehas av en statlig myndighet har därför en viktig roll både när bidrag beviljas och när goda resultat eftersträvas. En arbetsfördelning där den statliga regionala förvaltningen har svarat för realiseringen av projekten har varit ändamålsenlig. Så småningom har man visserligen övergått till att bistå i projekt som genomförs av andra än staten. Numera genomförs närmare hälften av projekten med hjälp av understöd, och även i dessa upprättas ett avtal mellan parterna.  

Vid sidan av avstjälpningsplatser som tagits ur bruk för länge sedan har man som statliga avfallshanteringsarbeten genomfört saneringsprojekt i synnerhet vid sågverk, impregneringsanläggningar och skjutbanor. Dessa är branscher där olägenheter i samband med förorenad mark ofta förekommer och där kartläggningar och utredningar har genomförts i syfte att utreda situationen på området. Riskobjekt som identifierats i riksomfattande utredningar har undersökts och vid behov sanerats med stöd av systemet för statliga avfallshanteringsarbeten. I övrigt har man som saneringsobjekt valt förorenade områden där närings-, trafik- och miljöcentralerna i sin tillsynsuppgift har observerat olägenheter för hälsan eller miljön eller som framför allt kommunerna har föreslagit som saneringsobjekt. Via systemet har man också ingripit i andra former av försummelser i avfallshanteringen, såsom avlägsnande av skrotfartyg och kemikalietunnor.  

På områden utanför tätorter där markanvändningen inte ställer lika höga krav och områdena därför inte har något betydande finansiellt värde kan förpliktelser och kostnader i fråga om marksanering leda till att området överges. På sådana områden har man kunnat stöda arbetet för sanering och därigenom gynna samhällsstrukturen och en hållbar användning av områdena genom att ordna kommunerna finansiering och vid behov expertis för planering, genomförande och övervakning av saneringsprojekt.  

3.1  Målsättning

I regeringens proposition som gäller reformen av avfallslagstiftningen (RP 199/2010 rd) nämns i detaljmotiveringen till 148 § i avfallslagen, att avsikten är att ett förslag till en reform av avfallshanteringsarbetet ska läggas fram i ett annat sammanhang. Syftet med föreliggande proposition är att genomföra den ovannämnda reformen. Det viktigaste målet för propositionen är att ändra bestämmelserna som gäller systemet till att motsvara kraven i grundlagens 2 § 3 mom. samt 6, 20 och 21 §. Dessutom är målet att uppfylla kraven i Europeiska unionens reglering av statligt stöd och den nationella statsunderstödslagstiftningen samt kraven på god förvaltning.  

Målet är också att utveckla innehållet och förfaringssätten i lagstiftningen. Understödet avses också i fortsättningen vara beroende av prövning. I stället för ett avtal ska ett beslut om statsunderstöd fattas. Utöver beviljande av understöd kan Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland enligt förslaget åta sig att utreda områdets föroreningsgrad samt saneringen av området i de fall där sådana åtgärder förutsätts av allmänt miljöintresse.  

I förslaget beaktas därmed bland annat förändringar i verksamhetsmiljön, behov av ändringar i användningsområdet samt de praktiska erfarenheterna av systemet. Målet är understöd beroende på prövning inriktas på rätt sätt enligt nuvarande praxis. Dessutom är målet med propositionen att stödja forsknings- och utvecklingsarbetet kring olika metoder inom cleantech-området.  

Praktiken har visat att kommuner och andra stödtagare har ett behov av rådgivning och handledning i sina utrednings- och saneringsprojekt. Målet är därför att möjliggöra expertresurser för närings-, trafik- och miljöcentralen som tillåter en mer omfattande rådgivning och handledning än den rådgivning som avses i förvaltningslagen. Vid behov kan även avgiftsbelagda sakunningtjänster ges på begäran. 

Kompetensen hos anskaffningsorganisationen har stor betydelse för en lyckad anskaffning i ett projekt som gäller ett enskilt område, men också med tanke på utvecklingen inom branschen. Den särskilda sakkunskap som innehas av Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland i fråga om anskaffning och upphandling av tjänster ska enligt förslaget bevaras som en del av systemet i de fall där staten ordnar utrednings- och saneringstjänsterna. På det sättet kan man utredningen av föroreningsgraden på området och saneringen av området ske på ett mer flexibelt och effektivt sätt och även kostnadsbesparingar kan åstadkommas. En statlig myndighets agerande vid utredning och sanering bidrar bl.a. till möjligheten att dela de tekniska och ekonomiska riskerna som hänför sig till utvecklandet av branschen. 

En fördel i de projekt som understöds av staten är också uppgifterna finns tillgängliga, vilket för sin del stöder ett ändamålsenligt genomförande av projekt som finansieras av andra aktörer.  

Målet för propositionen är ett förnyat system som möjliggör ett fortsatt effektivt genomförande och en effektiv utveckling av den nationella riskhanteringsstrategin för förorenad mark och undersöknings- och saneringsprogrammet inom ramen för den (Maaperä kuntoon-programmet). Undersöknings- och saneringsprogrammet omfattar hela landet och dess syfte är att identifiera betydande förorenade områden och få riskerna i samband med dem under kontroll på ett hållbart sätt inom loppet av 25 år, dvs. före år 2040.  

3.2  Alternativ

Som ett alternativt sätt att genomföra förslaget utreddes en övergång till reglering genom förordning. Med stöd av 8 § i statsunderstödslagen kan närmare bestämmelser om hur understöd ska beviljas, utbetalas och användas utfärdas genom förordning av statsrådet. Ett sådant alternativ innebär att man avstår från det nuvarande systemet. Ett system som baserar sig på en förordning kan endast innehålla element som överensstämmer med bemyndigandet att utfärda förordning, vilket leder till ett mer inskränkt system.  

Det är emellertid nödvändigt att regleringen även innehåller andra element än de som ingår i bemyndigandet att utfärda förordning enligt 8 § i statsunderstödslagen. Därtill behövs sådan reglering varom det enligt 80 § i grundlagen bör föreskrivas genom lag. Således har man inte fortsatt att bereda ett regleringsalternativ på förordningsnivå. 

Som ett annat alternativ att genomföra förslaget har en författningstekniskt avvikande lösning behandlats. I den har reglering på lagnivå införlivats i statsunderstödslagen för finansministeriets förvaltningsområde, till exempel som ett separat kapitel. I detta alternativ ingick preciserande bestämmelser genom en förordning av statsrådet med stöd av ett nytt bemyndigande att utfärda förordning. Man har avstått från alternativet av den orsaken, att statsunderstödslagen inte innehåller andra separata kapitel om sådana system som enbart gäller ett ministerium. Dessutom har statsunderstödslagen karaktären av en allmän lag. En sådan reglering som gäller ett separat system för miljöministeriets förvaltningsområde är inte av en sådan art att den kan inkluderas i en allmän lag. Den förelagda uppgiften för staten att ordna utredning av föroreningsgrad och sanering kan inte heller lämpligen införas i statsunderstödslagen, eftersom det då inte är fråga om en funktion i egenskap av statsbidragsmyndighet.  

Utgångspunkten för beredningen har ursprungligen varit att anvisa uppgifter till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, som skulle inleda sin verksamhet den 1 januari 2020. På grund av att tidpunkten för inledandet av den nya myndighetens verksamhet har man under beredningen därefter diskuterat möjligheten att anvisa uppgiften till alla närings-, trafik och miljöcentralen eller till Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland som för närvarande sköter uppgiften. 

3.3  De viktigaste förslagen

Det centrala förslaget är att stifta en ny lag om stödjande av sanering av förorenade områden och att i det sammanhanget avskaffa den överlappande regleringen i avfallslagen. Den nya lagen föreslås innehålla bestämmelser om stödjande av utredning av föroreningsgraden samt sanering av det förorenade området ur anslag som anvisats för miljöministeriet. Stödet avses vara beroende på prövning. Understöd kan enligt förslaget beviljas inom ramen för ett maximibelopp som fastställts i statsbudgeten. 

Den föreslagna lagen innehåller därmed två centrala former av stöd. Stödformerna enligt förslaget är statsunderstöd för utredning av föroreningsgraden och för sanering eller en uppgift för Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland att ordna utredningen av föroreningsgraden och saneringen. I båda alternativen är det fråga om behovsprövat stöd. Den första stödformen baserar sig på statsbidragsmyndighetens uppgifter. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland beviljar i det fallet på ansökan sökanden statsunderstöd. På understöd som beviljas ett företag eller ett annat samfund som bedriver affärsverksamhet tillämpas enligt förslaget även EU:s lagstiftning om statsunderstöd. Den alternativa stödformen avses vara utredning av föroreningsgraden och sanering som ordnas av Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland. 

Med stöd av den föreslagna lagen skulle understöd kunna beviljas för utredning av risk eller olägenhet för hälsan eller miljön som orsakas av förorenad mark, förorenat grundvatten eller förorenade sediment samt för sanering av det förorenade området. Den föreslagna lagen innehåller även bestämmelser om de förutsättningar som ska uppfyllas för att stöd ska kunna beviljas. Utgångspunkten för beviljande av stöd är att förorenarens ansvar inte kan realiseras och att ansvaret är uppenbart oskäligt för någon annan än den som orsakat föroreningen.  

Enligt förslaget föreskrivs det i lagen om miljöministeriets uppgifter. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland föreslås fungera som statsbidragsmyndighet. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland föreslås utgående från beslutet om understöd bistå i sådana utrednings- och saneringsåtgärder som inriktas på förorenade områden och som är nödvändiga för allmänt miljöintresse. Processen består av information om möjligheten att ansöka om understöd, en ansökan som sökanden lämnar in till Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland samt beslut om statsunderstöd. Till den del den föreslagna lagen inte innehåller någon reglering tillämpas bestämmelserna i statsunderstödslagen i fråga om statsbidragsmyndighetens uppgifter. 

Lagen avses även innehålla bestämmelser om understödets täckning och storlek samt om grunderna för bestämmande av det högsta understödsbeloppet samt om kostnader som berättigar till understöd. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland kan enligt förslaget utöver understöd anvisa sakkunnigtjänster för åtgärderna. Tjänsten ska prissättas på affärsekonomiska grunder. 

Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland kan enligt förslaget genom sitt beslut åta sig att ordna utredningen av föroreningsgraden och saneringen. I denna stödform betalas kostnaderna av det anslag som miljöministeriet anvisat för uppgiften. Förutsättningarna för denna form av stöd avses vara desamma som utbetalning av understöd. 

4.1  Ekonomiska konsekvenser

Stödformerna, dvs. understöd eller uppgiften att ordna arbetet, avses utgöra prövningsbaserat stöd på samma sätt som det statliga avfallshanteringsarbetet i dagens läge. De medel och resurser i form av årsverken som anvisas för verksamheten ska enligt förslaget betalas från miljöministeriets moment. Understöd enligt den föreslagna lagen kan beviljas inom ramen för det maximibelopp som reserverats i budgeten. Beslut om anslagen fattas i samband med planen för de offentliga finanserna och budgetarna. 

Med hjälp av stödet kan riskobjektens skick utredas och åtgärder inriktas på rätt sätt. Med denna finansiering kan föroreningsgraden på området utredas och området saneras innan de skadliga effekterna sprider sig på ett större område. Kostnaderna blir mindre jämfört med att saneringen genomförs i ett senare skede. 

De ekonomiska konsekvenserna beror delvis på den som behöver tjänster väljer statsunderstöd eller ett ombesörjande av anordnandet av tjänsterna, varvid Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland ordnar behövliga åtgärder med statliga medel. De ekonomiska konsekvenserna inriktas på Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland och på stödtagarna, som kan vara antingen kommuner, företag, andra samfund eller fysiska personer. De ekonomiska konsekvenserna kan också inriktas på aktörer inom branschen.  

De föreslagna uppgifterna ska enligt förslaget skötas med Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkalands nuvarande resurser, trots att uppgiften delvis ändrar karaktär.  

En ekonomisk konsekvens som gäller samtliga understödstagare är att de behövliga åtgärderna kan genomföras om ett positivt understödsbeslut erhålls. Den föreslagna nya lagen påverkar sådana understödstagares ställning om innehar områden som ska undersökas eller saneras. Om det inte finns någon ansvarsskyldig eller om ansvaret för någon annan än förorsakaren uppenbart blir oskäligt, kan ekonomiskt stöd beviljas ur detta system för utredning och sanering.  

Om statsunderstöd används sköter understödstagaren själv anordnandet av åtgärderna. Mottagaren av understödet använder resurser för åtgärderna och ser till att understödet används på rätt sätt. Till denna del kan förslaget eventuellt öka understödstagarens behov av kompetens i att utreda, låta sanera och sköta genomförandet samt behov av kompetens i att anskaffa ersättande tjänster jämfört med det nuvarande systemet. Den föreslagna sakkunnigtjänsten finns till förfogande vid sidan av understöd för säkerställande av ett lyckat resultat. Tjänsten ska enligt förslaget prissättas på affärsekonomiska grunder. Övergången till ett system som baserar sig på statsunderstöd kan minska statens centralt konkurrensutsatta upphandling, vilket i någon mån kan höja kostnaderna. 

Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland kan i fortsättningen åta sig att sköta utredningen av föroreningsgraden och saneringen. Om andelen av dessa uppdrag ökar svarar staten enligt förslaget helt och hållet för kostnaderna till denna del. 

Förslaget bedöms i någon mån stödja den verksamhet i branschen som bedrivs på marknadsvillkor. Efterfrågan på tjänster som tillhandahålls av konsultföretag antas öka något, eftersom mottagare av understöd behöver mer tjänster än tidigare. Andelen av ”statligt arbete” som sköts av staten antas minska med tiden i fråga om utredning och sanering, i takt med att systemet etableras. Situationen kan också skapa en marknad för nya aktörer som erbjuder konsulttjänster för genomförandet av projekt. Förslaget kan i viss mån främja framtagande och användning av nya innovativa saneringsmetoder samt konkurrens i cleantech-affärsverksamhet. En realisering av principerna för hållbar sanering bedöms leda till ökad kompetens och därigenom stärka företagens konkurrenskraft. 

Understöd kan beviljas endast om ansvaret uppskattas bli uppenbart oskäligt. Detta gäller både det föreslagna statsunderstödet och den föreslagna uppgiften som anordnare.  

Den föreslagna lagstiftningens konsekvenser för den kommunala ekonomin uppskattas bli små. Understödet till en kommun kan i praktiken minska från det nuvarande till den del man övergår till att använda statsunderstöd och när kommunen som stödtagare även kommer att sörja för anskaffningen. Kommunala konsekvenser kan också orsakas av att föreslagna tjänsten enligt förslaget ska prissättas på företagsekonomiska grunder. I det fallet att Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland anskaffar åtgärderna uppstår å andra sidan inga egentliga kostnader för andra aktörer. Konsekvenser för kommunen uppstår i det fallet endast av att nödvändiga uppgifter om projektet och framskridandet av det ska lämnas till de kommunala myndigheterna.  

4.2  Konsekvenser för myndigheterna

En tydlig lagstiftning som uppfyller de krav som ställs i grundlagen främjar god förvaltning. Förutsättningarna för beviljande av statsunderstöd och bestämmelser om hur understödet bestäms leder till enhetlig praxis och ökar systemets transparens. 

Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland avses ha flera olika typer av uppgifter som har samband med den service som föreslås i lagen. Resurserna är beroende av anslag och årsverken. Uppgifterna enligt den föreslagna lagen är rikstäckande. Förslaget förutsätter att dessa rikstäckande uppgifter beaktas i arbetsordningen för Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland samt vid organiseringen av dess uppgifter. Samma tjänsteman kan inte ha flera roller i ett ärende som gäller förorenade områden.  

Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland har i det nuvarande systemet oftast den centrala rollen både som beställare och som projektets ansvariga anordnare. Kommuner och andra samarbetsparter har ansett en sådan verksamhetsform vara nödvändig på grund av de utmaningar som är förknippade med utredning och sanering av förorenade områden. För en kommun eller annan samarbetspart är utredning och eventuell sanering av ett område som misstänks vara förorenat en händelse som bara inträffar en gång. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland har med stöd av den föreslagna lagen en tydligare och mer specifik uppgiftsbeskrivning och ställning som statsbidragsmyndighet.  

I systemet övergår man enligt förslaget från avtal till beslut om statsunderstöd. En sådan övergång till beslut om statsunderstöd kräver ny praxis, eftersom avsikten är att man avstår från den nuvarande avtalsbaserade verksamheten. Man bedömer att en handbok och annat stödmaterial behöver utarbetas till stöd för de nya förfarandena. I fortsättningen föreslås kommunen eller någon annan mottagare av understöd i en del fall ha hand om iståndsättningen eller saneringen som beställarorganisation i stället för Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland, som nu sköter uppgiften. Uppgifterna för Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland kan till denna del minska, medan den allmänna rådgivningen och handledningen som hör till myndigheten kan öka. Projekten där förorenade områden saneras finns utspridda i olika kommuner på samma sätt som de är i dag. En utmaning för små kommuner är att de saknar tillräckliga resurser för att sköta uppgiften.  

Den myndighet som fattar beslut om sanering av mark föreslås även i fortsättningen vara den regionala närings-, trafik- och miljöcentralen eller kommunen till vilken behörighet delegerats enligt miljöskyddslagen (Åbo och Helsingfors). De regionala närings-, trafik- och miljöcentralerna har bland annat myndighetsskyldigheter enligt miljöskyddslagen om sina respektive verksamhetsområden. Till denna del medför den föreslagna lagen inga ändringar i de regionala närings-, trafik- och miljöcentralernas behörighet. Samarbete och god praxis mellan Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland och de övriga regionala miljöcentralerna samt mellan de kommunala myndigheterna spelar en viktig roll i uppgifter som gäller förorenade områden.  

Konsekvenserna gäller även NMT-centralernas och arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter (KEHA-centret). Statsunderstödssystem ska möjliggöra att hänsyn tas till innehållsmässiga särdrag i de beslut som avses i den föreslagna lagen. KEHA-centret behöver tid att förbereda sig på de uppgifter som förutsätts av verkställigheten av lagförslaget, till exempel för att säkerställa fortlöpande utbetalningar och tillsyn. För uppdraget behövs en del av de resurser som används för verkställigheten för att förslaget ska kunna genomföras.  

Omprövning av ett beslut om understöd kan begäras och därefter kan beslutet överklagas hos regional förvaltningsdomstol. Omprövningsbegäran ska beaktas i arbetsordningen för Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland. Antalet överklagade beslut bedöms vara obetydligt, eftersom det gäller ett understöd som beviljas enligt prövning. Ändamålsenlighetsprövning samt begränsade resurser innebär att understöd inte kan beviljas till alla sökande. På samma sätt kan ändring enligt förslaget sökas i beslutet om ordnande av uppgiften, men också till denna del bedöms konsekvenser inte uppstå.  

Behovet av specialkompetens i upphandling beräknas minska något vid Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland när den inte längre anskaffar utrednings- och saneringstjänster i samtliga fall. Detta kan leda till att arbeten inriktas på undersökningar och planering och kan även påverka resursbehovet.  

4.3  Konsekvenser för miljön och samhälleliga konsekvenser

Det föreslagna systemet stöder den Nationella strategin för riskhantering i anslutning till förorenade markområden. Strategin bygger på en syn på hur riskhanteringen i anslutning till förorenade områden och saneringen av områdena kan skötas på ett kostnadseffektivt och hållbart sätt med bästa möjliga hänsyn till hälso- och miljöskyddet. Ett riksomfattande program för undersökning och sanering har utarbetats utgående från strategin. Föreliggande proposition är ett led i verkställigheten av programmet. Ett system som uppfyller kraven i grundlagen och i statsunderstödslagstiftningen samt kraven på god förvaltning möjliggör ett beviljande av understöd och en utveckling av systemet även i fortsättningen.  

Stödformerna enligt det föreslagna systemet är ägnade att trygga riskhanteringen på områdena och saneringen av dem. Enligt en praktisk bedömning kommer utredningar av nationellt prioriterade riskobjekt i första fasen att understödas via systemet på cirka 40—50 områden. Cirka 15 objekt bedöms förutsätta fortsatta utredningar. Cirka 6––8, högst 10 objekt årligen förutsätter sanering.  

5.1  Beredningsskeden och beredningsmaterial

Propositionen har beretts som tjänsteuppdrag vid miljöministeriet. Under beredningen har man varit i kontakt bland annat med finansministeriet, arbets- och näringsministeriet, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland och Finlands miljöcentral. Projektfönstret för lagstiftningsprojektet har uppdaterats under beredningen.  

Under beredningsskedet har ett diskussionsmöte ordnats för de centrala intressentgrupperna i mars 2018. Material och ett sammandrag av arbetsgruppernas observationer finns tillgängliga i Projektfönstret.  

Utkastet till proposition har varit på remiss under tiden mellan den 19 juni och den 15 augusti 2018 i tjänsten Utlåtande.fi. Utkastet till proposition har under hösten 2018 behandlats i delegationen för kommunal ekonomi och kommunalförvaltning samt i företagsstödsdelegationen. 

5.2  Remissyttranden och hur de har beaktats

Sammanlagt lämnades 21 yttranden om utkastet till proposition, och de finns tillgängliga i tjänsten Utlåtande.fi. Följande remissinstanser yttrade sig: finansministeriet, arbets- och näringsministeriet, undervisnings- och kulturministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, Närings-, trafik- och miljöcentralerna i Mellersta Finland, Birkaland och Nyland, Finlands miljöcentral, Geologiska forskningscentralen, konkursombudsmannens byrå, Miljöförsäkringscentralen, Tavastehus och Östra Finlands förvaltningsdomstolar, Finlands Kommunförbund, Suomen Ampumaurheiluliitto ry, Finlands Jägarförbund, Finlands naturskyddsförbunds distrikt i Nyland rf, Suomen Omakotiliitto ry, Vahanen Environment Oy och Ympäristöteollisuus ja -palvelut YTP ry samt Maaperän tutkimus- ja kunnostusyhdistys ry. Yttrandena har sammanställts till en tabell som finns tillgänglig i Projektfönstret.  

I lagutkastet som var på remiss hade uppgifterna anvisats till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. I nästan alla yttranden ansågs stödsystemet vara behövligt. En uppdatering och reform av regleringen understöddes allmänt i yttrandena. Ett av utlåtandena innehöll överväganden om huruvida målen skulle kunna uppnås med en förordning av statsrådet angående stödsystemet.  

En utökning av tillämpningsområdet med sediment fick ett omfattande understöd. I några av yttrandena ansåg man att understöd bör kunna beviljas kommuner också i sådana fall där det gäller sanering av gamla avstängda avstjälpningsplatser. Några yttranden innehöll uttalanden om tillämpning av systemet i förhållande till de skyldigheter och ansvar som föranleds av avfallslagstiftningen. Till denna helhet hör även åsikterna om att tillämpningsområdet också bör omfatta olägenheter i samband med avfall och nedskräpning. I fråga om skjutbanor ansågs det i ett yttrande att sanering av dem också bör kunna stödjas enligt det nya systemet.  

En övergång från nuvarande avtal till statsunderstödsbeslut eller beslut om ordnande av Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet väckte i sig inget motstånd. I ett yttrande framfördes oro över hur verksamheten och understödet efter ett understödsbeslut kan anpassas till omständigheter som avslöjas under utredningen. 

I fråga om de föreslagna myndigheterna var responsen nästan uteslutande positiv, och uppgifterna ansågs vara lämpliga för Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. I några yttranden uttrycktes dock bekymmer över Statens tillstånds- och tillsynsmyndighets roll i fråga om förorenade områden när det gäller anmälningar och behandling av tillstånd, tillsynsuppgifter i samband med tillstånd samt en sammanjämkning av alla uppgifter. I ett utlåtande föreslogs en precisering av behörigheten för miljöministeriets och Statens tillstånds- och tillsynsmyndighets uppföljningsuppgift. I ett utlåtande väcktes farhågor också i fråga om myndighetens oavhängighet.  

I några yttranden föreslogs bestämmelser om sådana omständigheter som redan i nuläget regleras i statsunderstödslagen. Vidare föreslogs i några yttranden nya bestämmelser i vissa paragrafer, justering och förkortning av detaljmotiveringen, förkortning av den allmänna motiveringen och tilläggande av exempel i motiveringstexterna. Här ingick även preciseringar och justeringsbehov i användningen av vissa begrepp. I några yttranden ansåg man att lagutkastet bör innehålla definitioner. 

I två yttranden ansågs det att sakkunnigtjänster konkurrerar med tjänster som eventuellt tillhandahålls av den privata sektorn. En tydligare skillnad bör göras mellan den sakkunnigtjänst som tillhandahålls av Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet samt den rådgivning som ges enligt förvaltningslagen. Avgiftsbelagda tjänster bör ges endast på begäran av sökanden. Enligt ett yttrande bör sakkunnigtjänster definieras enligt affärsekonomiska grunder, och den alternativa paragrafen som gäller detta fick understöd. Här avses en prestation som prissätts enligt affärsekonomiska grunder. De punkter i motiveringen som gäller bestämning av avgiften bör därför justeras. 

I två yttranden ansågs det att innehållet i konsekvensbedömningen bör ses över är det gäller konsekvenserna för kommuner. På basis av ett utlåtande är konsekvensbedömningen för diger och konsekvenserna mer begränsade än vad som anges. Därtill framfördes det i några yttranden att det bör föreskrivas om incitament för att stödja forsknings- och utvecklingsverksamheten inom cleantech-området.  

Under den fortsatta beredningen har paragraferna 1, 2, 4—12 justerats. Till exempel har innehållet och strukturen i 6 § om förutsättningarna för beviljande av statsunderstöd preciserats. Till den föreslagna 7 § har fogats en bestämmelse om att lämpligheten och hållbarheten av den metod som används vid åtgärderna kan beaktas i understödsprövningen. Även i fråga om ekonomisk nytta har det preciserats att understödsbeloppet minskar, och bemyndigandet att utfärda förordning som ingår i paragrafen har i viss mån utvidgats på grund av detta. Därtill har sakkunnigtjänster i 8 § angetts vara avgiftsbelagd och rättelser har gjorts i detaljmotiveringen om omständigheterna som hänför sig till de avgifter som bestäms enligt affärsekonomiska grunder. För att åstadkomma ökad flexibilitet har gränsen för stödberättigande kostnader strukits från 9 § och 10 § har preciserats.  

Den allmänna motiveringen har kompletterats bland annat med uppdaterad information samt uppgift om att samtycke behövs av innehavaren eller ägaren till det förorenade området. Konsekvensbedömningen har justerats särskilt i fråga om konsekvenser för kommuner. Anvisandet av uppgifterna till Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland har också beaktats i konsekvenserna. Motiveringen till ett flertal paragrafer har preciserats och kompletterats.