2
Nuläge och bedömning av nuläget
2.1
Räntestödslån och borgenslån för produktion av hyres- och bostadsrättsbostäder
Staten stöder på sociala grunder byggande, anskaffning och ombyggnad av hyres- och bostadsrättsbostäder genom att betala räntestöd för lån som tagits för detta ändamål. Till räntestödslån hör alltid statlig fyllnadsborgen. ARA beslutar om godkännande av lån som räntestödslån utifrån social ändamålsenlighet och ekonomiskt behov. Lån godkänns som räntestödslån i statsbudgeten inom ramen för den fullmakt att godkänna lån som fastställts i statsbudgeten. Syftet med räntestödssystemet är både att erbjuda hushåll med små- och medelstora inkomster boende med skäliga boendekostnader och en reell stabil utveckling av boendeutgifterna. Lån och bidrag för statligt stödd bostadsproduktion betalas ur Statens bostadsfond.
Bestämmelser om långfristigt räntestödslån finns i lagen om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån (604/2001, nedan långfristigt räntestödslagen). Systemet kallas också modellen eller systemet med långfristigt räntestöd (jfr systemet, modellen eller lån med kortvarigt räntestöd nedan). I långfristigt räntestödslagen föreskrivs det närmare om bland annat villkoren för räntestödslån och lånebeloppet, mottagare av räntestödslån, de begränsningar i användning och överlåtelse som gäller för räntestödsbostäder och övervakningen av användningen av bostäderna. Närmare bestämmelser om låne- och stödvillkoren för långfristigt räntestödslån finns i statsrådets förordning om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån (666/2001, nedan räntestödsförordningen) som utfärdats med stöd av räntestödslagen. Långfristigt räntestödslån kan beviljas kommuner, andra offentliga sammanslutningar och allmännyttiga bostadssammanslutningar som ARA har utsett med stöd av räntestödslagen. De kan också beviljas aktiebolag eller bostadsaktiebolag som är under en sådan sammanslutnings omedelbara bestämmande inflytande. När det gäller hyresbostäder kan mottagaren av ett räntestödslån också vara ett sådant fastighetsaktiebolag som inte har utsetts till allmännyttigt samfund men uppfyller de villkor för bolagets bransch, verksamhet och solvens som anges i räntestödslagen.
Staten stöder byggandet av hyresbostäder också genom modellen med kortvarigt räntestöd. Bestämmelser om modellen med kortvariga räntestöd finns i lagen om kortvarigt räntestöd för byggnadslån för hyreshus (574/2016, nedan lagen om kortvarigt räntestöd). Bestämmelser om de närmare låne- och stödvillkoren för kortvarigt räntestöd finns i statsrådets förordning om kortvarigt räntestöd för byggnadslån för hyreshus (603/2016). Ett lån kan godkännas som kortvarigt räntestödslån för nybyggnad av hyreshus. Räntestödet varar i 10 år, men ARA kan på ansökan förlänga lånetiden högst två gånger med tio år åt gången. Modellen med kortvarigt räntestöd är främst avsedd för mera marknadsinriktade byggherrar och ägare till hyresbostäder som inte vill förbinda sig till en stöd- och begränsningstid på flera tiotal år.
Dessutom stöder staten byggandet av hyresbostäder med så kallade borgenslån (lagen om statsborgen för byggnadslån för hyresbostäder 856/2008, nedan lagen om statsborgen). Beviljandet av borgenslån grundar sig på behovet av nya hyresbostäder. Borgenslån är förenade med en skyldighet att använda bostäder i det objekt för vilket lånet beviljats som hyresbostäder under hela borgenstiden, det vill säga högst 30 år. Bostäderna ska likväl alltid användas som hyresbostäder i minst 20 år, även om staten befrias från sitt borgensansvar innan denna tid löpt ut.
Räntestödslånen har ersatt de aravalån som tidigare beviljades med stöd av aravalagen (1189/1993) och de lagarna föregick den. Det finns likväl ännu bostäder som finansierats med aravalån. Systemet med aravalån hade huvudsakligen samma syften som räntestödslånen, och de hyres- och bostadsrättsbostäder för vilka aravalån beviljats är i princip föremål för samma begränsningar i fråga om användning och överlåtelse som de bostäder för vilka räntestöd beviljats. Bestämmelser om aravalån finns förutom i aravalagen också i aravabegränsningslagen (1190/1993) och i den aravaförordning (1587/1993) som utfärdats med stöd av dem.
Utöver hyresbostäder stöds också byggande, anskaffning och ombyggnad av bostadsrättsbostäder med stöd av räntestödslagen. Bestämmelser om bostadsrättsboende som besittningsform finns i en egen lag. En ny lag om bostadsrättsbostäder trädde i kraft den 1 januari 2022. Lagen innehåller bestämmelser som begränsar användning och överlåtelse av bostadsrättsbostäder som finansierats med räntestöds- eller aravalån. Dessa gäller till exempel bestämningen av de bruksvederlag som tas ut av de boende.
ARA beviljar investeringsstöd för byggande, anskaffning och ombyggnad av bostäder för grupper med särskilda behov enligt vad som föreskrivs i lagen om understöd för förbättring av bostadsförhållandena för grupper med särskilda behov (1281/2004, nedan lagen om investeringsunderstöd). Understöd kan beviljas de aktörer som kan få räntestödslån. De beviljas alltid i samband med att räntestödslån beviljas. Syftet med understöden är att öka utbudet på hyresbostäder med skäliga boendekostnader som lämpar sig för boendebehoven hos personer som tillhör grupper med särskilda behov och att därigenom förbättra bostadsförhållandena för dessa.
På grund av det statliga stödet gäller begränsningar i användningsändamål och överlåtelse för bostäder finansierade med långfristigt räntestöd. Begränsningarna är i kraft i 40 år från godkännandet av räntestödslånet, när det gäller ombyggnadslån dock i 30 år. Bestämmelser om begränsningar i fråga om användning och överlåtelse av bostadsrättsbostäder finns i lagen om bostadsrättsbostäder. De begränsningarna är inte tidsbegränsade. Begränsningarna i användning och överlåtelse av objekt som finansierats med räntestödslån sammanhänger med valet av boende, bestämningen av hyror och bruksvederlag samt överlåtelse av bostäder eller hus och överlåtelsepriset.
Av de nästan 3,2 miljoner bostäderna i Finland har nästan en tredjedel byggts med statligt stödda arava- eller räntestödslån. År 2021 inleddes byggandet av uppskattningsvis 45 000 nya bostäder, av vilka ARA-bostädernas andel var ca 20 procent. Av de hyresbostäder finansierade med långfristigt eller kortvarigt räntestöd som började byggas 2021 var 4 185 vanliga hyresbostäder, 2 079 hyresbostäder för särskilda grupper och 2 480 bostadsrättsbostäder. Av produktionen av ARA-bostäder 2021 fanns 41 procent i huvudstadsregionen och 92 procent i MBT-regionerna. Hyran för en ny bostad i huvudstadsregionen som byggts med långfristigt räntestöd är i genomsnitt 15,3 euro per kvadratmeter. Genomsnittshyran för en ny bostad finansierad med kortvarigt räntestöd är 16,5 euro per kvadratmeter. Bruksvederlaget för en ny bostadsrättsbostad i huvudstadsregionen är i genomsnitt 14,5 euro per kvadratmeter. Marknadshyran i nya hyresavtal i huvudstadsregionen uppgick i slutet av 2020 till 21,5 euro per kvadratmeter. Även i andra delar av Finland är ARA- och bostadsrättsbostäderna förmånligare än marknadsräntan, men skillnaderna är klart mindre än i huvudstadsregionen. (ARA-tuotanto 2021, Selvitys 1/2022, Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet).
2.2
Villkor för godkännande och stödvillkor som gäller långfristiga räntestödslån
Enligt 4 § i lagen om långfristigt räntestöd, ”Allmänna förutsättningar för godkännande av lån som räntestödslån”, godkänns ett bostadslån som räntestödslån på basis av social ändamålsenlighet och ekonomiskt behov. Statsrådet föreskriver vid behov närmare om grunderna för godkännande av lån som räntestödslån. Enligt samma paragraf ska de bostäder för vilka stöd beviljas vara ändamålsenliga för boende och funktionella med tanke på boendemiljön, och kostnaderna för nybyggnaden, anskaffningen eller ombyggnaden samt för underhåll och boende ska vara skäliga. Dessutom förutsätter ARA i sin Guide för byggherrar och planerare, att de bostäder, vars produktion centralen stöder, efter färdigställandet bland annat har en lång ekonomisk livstid, är funktionellt, estetiskt och tekniskt hållbara, är energieffektiva så att behovet av uppvärmningsenergi är litet och/eller energibehovet tillgodoses med förnybara energiformer, möjliggör en livsstil som är förenlig med principerna om hållbar utveckling och fungerar som förebild för den övriga bostadsproduktionen (s. 21−22).
Bestämmelser om villkoren för godkännande av räntestödslån och om stödvillkoren finns i räntestödslagen och räntestödsförordningen. Enligt 6 § i räntestödslagen kan närmare bestämmelser om de allmänna villkoren för räntestödslån utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt 7 och 10 § utfärdas bestämmelser om storleken på och betalningstiden för räntestöd, storleken på låneandelen, maximilånet och de godtagbara tomtkostnaderna likaså genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet utfärdas dessutom bestämmelser om avgifter som ingår i hyran, det vill säga om skäliga avsättningar som tas ut för ombyggnad, underhåll och skötsel av bostäderna när hyran är självkostnadshyra, storleken på den ränta som ska beräknas på låntagarens självfinansieringsandel och andra frågor som hänför sig till bestämmandet av hyra (13 § i räntestödslagen). Flera av de mera detaljerade låne- och stödvillkoren för räntestödslån ingår således i räntestödsförordningen.
I räntestödslagen föreskrivs det om lånens maximibelopp. Räntestödslån för hyresbostäder uppgår till högst 95 procent av de godkända byggnads-, anskaffnings- eller ombyggnadskostnaderna för objektet. Enligt räntestödsförordningen uppgår räntestödslånet för byggande eller anskaffning av bostadsrättsbostäder till högst 85 procent av de godkända byggnads- eller anskaffningskostnaderna.
I räntestödsförordningen föreskrivs det om storleken på räntestödet. Den bassjälvriskränta som låntagaren ska betala på ett räntestödslån är 2,5 procent. Bassjälvriskräntan har likväl i fråga om hyresbostäderna sänkts genom en temporär ändringsförordning som är i kraft till den 31 december 2023 (statsrådets förordning om temporär ändring av statsrådets förordning om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån 1343/2019). Den temporära bassjälvriskräntan är 1,7 procent. För räntestödslån för byggande och anskaffning betalas räntestöd i 30 år och för ombyggnadslån i 20 år. Om den årliga räntan är större än beloppet av bassjälvriskandelen, betalas för den överskjutande delen årligen som räntestöd en procentandel enligt tabellen i förordningen. Procentandelen sjunker årligen och är i fråga om räntestödslån för byggande eller anskaffning första året 90 procent och sista året 3 procent och i fråga om räntestödslån för ombyggnad första året 80 procent och sista året 4 procent.
Ett räntestödslån kan ha fasta amorteringar eller så kan amorteringarna basera sig på den totala kapitalutgiften. I 9 § i räntestödsförordningen föreskrivs det om amortering av räntestödslån med fasta amorteringar. Ett räntestödslån som godkänts för byggande eller anskaffning ska under varje femårsperiod efter byggnadstiden årligen amorteras enligt en bestämd procentandel av det ursprungliga lånekapitalet. Procentandelen stiger för varje avslutad femårsperiod från 6,00 procent till 21,50 procent. Räntestödslån som godkänts för ombyggnad ska under varje femårsperiod årligen amorteras enligt en procentandel som stiger från 6,50 procent till 31,00 procent. Enligt samma paragraf kan låntagaren och lånebeviljaren även avtala om att räntestödslånet amorteras mer än vad som föreskrivs ovan i paragrafen, om den ränta som ska betalas på räntestödslånet är mycket låg eller av någon annan motsvarande orsak, och boendeutgifterna inte stiger oskäligt trots det. Enligt 9 a § kan låntagaren och lånebeviljaren dessutom avtala att räntestödslånet under en i 9 § avsedd femårsperiod amorteras på ett sätt som avviker från vad som föreskrivs i den paragrafen, om lånets ursprungliga kapital när den aktuella femårsperioden löper ut har amorterats med det belopp som sammanlagt krävs för de förflutna femårsperioderna och det finns grundad anledning för förfarandet.
Ett räntestödslån kan också amorteras utgående från de totala kapitalutgifterna, som innehåller ränta och amorteringar. Kapitalutgiften för ett räntestödslån som godkänts för byggande eller anskaffning kan under det första året efter byggnadstiden uppgå till 3,7 procent av det ursprungliga belopp som godkänts som räntestödslån, medan kapitalutgiften för ett räntestödslån som godkänts för ombyggnad under det första året efter byggnadstiden kan uppgå till 3,9 procent av det ursprungliga belopp som godkänts som räntestödslån. Därefter ökar kapitalutgifterna för ett räntestödslån årligen med ett belopp som motsvarar förändringen i konsumentprisindexet.
I den omarbetning av modellen med långfristigt räntestöd som genomfördes 2018 höjdes det stöd som ingår i modellen och förbättrades transparensen i systemets på olika sätt. Låne- och stödvillkoren för räntestödslån förbättrades med hänsyn till låntagarna genom att låneamorteringsprogrammet för nya räntestödslån ändrades så att tyngdpunkten i amorteringarna försköts mot lånetidens början och möjligheterna till extra låneamorteringar ökades i fråga om såväl vid nya som befintliga räntestödslån. Dessutom förbjöds avsättning i hyror och bruksvederlag för kommande reparationer samt höjdes maximibeloppet på den ränta på låntagarens självfinansieringsandel som tas ut i hyran från fyra procent till sex procent. Villkoren för godkännande av räntestödslån avsedda för anskaffning av hyresbostäder lindrades så att räntestödslån också kan godkännas i tillväxtcentrum och på lika villkor för kommuner och privata aktörer. Även andra preciseringar i lagen gjordes (lagen om ändring av lagen om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån, 470/2018).
2.3
Avsättningar för reparationer i hyror och bruksvederlag
I reformen av räntestödslagen 2018 förbjöds avsättningar för framtida ombyggnads-, underhålls- och skötselkostnader i de hyror eller bruksvederlag för bostadsrättsbostäder som tas ut av de boende. Förbudet gällde nya långfristiga räntestödslån. I de räntestödslån som godkänts innan lagändringen trädde i kraft den 1 juli 2018 har avsättningar för nämnda åtgärder varit möjliga i enlighet med 24 § i räntestödsförordningen. Enligt förordningen tillåts kostnadsavsättningar på högst en eller två euro per kvadratmeter bostadsyta per månad beroende på byggnadens ålder. En avsättning på högst en euro per kvadratmeter bostadsyta per månad får göras om det har förflutit 20 år eller mindre sedan det lån som beviljats för finansieringen av huset eller bostaden godkändes som räntestödslån. Om det har förflutit över 20 år sedan godkännandet får avsättningen uppgå till högst två euro per kvadratmeter bostadsyta per månad.
Avsättningar för reparationer i hyrorna förbjöds därför att de i praktiken ansågs leda till att husens invånare genom sina hyror eller bruksvederlag på sätt och vis amorterar två lån samtidigt, såväl byggnadslån som ombyggnadslån. Emellertid kan avsättningar för kommande reparationer också ses som husets nuvarande boendes ersättning för slitaget på bostäderna. Avsättningsförbudet avsågs göra systemet mera genomsynligt än i dag, genom att man inte på förhand behöver bekymra sig om hur värdet på de insamlade medlen ska bevaras eller hur det ska säkerställas att de används för sitt ursprungliga ändamål till exempel i samband med ägarbyten. Man strävade också efter att kompensera förbudet mot avsättningar för reparationer genom ett amorteringsprogram där större tyngd läggs på början av lånetiden, varvid kostnaderna för byggnadslånet belastar sammanslutningen betydligt mindre än i dag när det blir dags för ombyggnad. Dessutom stöder staten ombyggnad genom räntestödslån.
De maximala avsättningarna för reparationer började tillämpas den 1 januari 2017. Tidigare hade det inte fastställts någon konkret maximal avsättning, men ARA hade gett rekommendationer om en maximal storlek på avsättningen. Praxis varierade betydligt mellan olika hyres- och bostadsrättssammanslutningar: en del av sammanslutningarna gjorde inga avsättningar för kommande reparationer alls, meden andra gjorde avsättningar på upp till tre euro per kvadratmeter bostadsyta per månad. Också för närvarande varierar praxis i fråga om avsättningarna i hög grad mellan olika sammanslutningar och objekt. En del sammanslutningar tar ut det maximala beloppet, en del ett lägre belopp och en del inkluderar inga avsättningar i hyrorna, utan reparationer finansieras med lån.
Förbudet mot avsättningar har bedömts göra systemet med räntestöd mindre attraktivt och försämra möjligheterna att reparera husen. Förbudet har likväl inte förhindrat planmässig fastighetsförvaltning, eftersom man genom hyrorna och bruksvederlagen kan ta ut medel för underhåll, skötsel och årliga reparationer.
2.4
Bedömning av den stödsumma som betalas enligt modellen med långfristigt räntestöd
År 2021 uppgick de räntestödsutgifter som räntestödslånen orsakade staten till ca 2,3 miljoner euro. Endast för en liten del av hela lånestocken på 19,8 miljarder euro betalades räntestöd. Efter som den nuvarande räntenivån är klart lägre än den självriskränta för räntestödslånen som låntagarna ska betala, betalas för närvarande i praktiken inget räntestöd för lånen. Räntestödslånen har likväl långa lånetider på flera årtionden, och beloppet av det stöd som ska betalas kan stiga betydligt om den allmänna räntenivån stiger. Om referensräntorna stiger och de totala räntorna för räntestödslånen i genomsnitt stiger till runt 5 procent, kommer staten under de följande tio åren med nuvarande lånestock att betala räntestöd på sammanlagt 2 miljarder euro. Räntestödet fungerar således som ett ränteskydd även om något räntestöd med nuvarande räntenivå inte betalas ut. Dessutom bör det noteras att statens fyllnadsborgen för räntestödslån är ett betydande stödelement som minskar såväl långivarens som låntagarens risk. I en del fall är statlig borgen avgörande för att ett projekt ska få finansiering.
Att räntestöd inte betalats med nuvarande räntenivå har man försökt kompensera bland annat genom det startbidrag som betalas av statens bostadsfonds medel. Bidraget är avsett för ARA-hyresobjekt i kommuner som ingått MBT-avtal. År 2022 kan ARA bevilja startbidrag på sammanlagt högst 39 000 000 euro. Startbidraget uppgår i Helsingforsregionen till 10 000 euro och i Tammerfors-, Åbo- och Uleåborgsregionen till 3 000 euro per bostad. I alla regioner som ingått MBT-avtal beviljas för flervåningshus med trästomme dessutom ett särskilt startbidrag på 5 000 per bostad.
Även om staten med nuvarande räntenivå nästan inte betalar något räntestöd alls, är intresset för att producera statligt stödda bostäder också för närvarande på mycket hög nivå. ARA har under de senaste åren beviljat räntestödslån som sammanlagt nästan uppgår till det belopp som centralen getts fullmakt att bevilja. Sålunda behöver stödvillkoren inte ändras för att intresset för den statligt stödda bostadsproduktionen ska stiga. När en höjning av det totala stödet övervägs ska man beakta räntestödssystemets grundprinciper och syfte som helhet. Eftersom syftet med räntestödssystemet förutom statsborgen är att betala räntestöd för lån, är någon betydande ökning av räntestödet i ett läge med låg ränta varken möjlig eller ändamålsenlig. Till de grundläggande principerna för räntestödssystemet hör att de sammanslutningar som driver sin verksamhet enligt självkostnadsprincipen och iakttar bestämmelserna om allmännyttighet får endast en skälig ersättning för verksamheten och att stödet styrs till de boende i form av låg hyra. Sålunda bör samtliga element som ökar stödet och gör det mera sporrande gagna hyresgästerna direkt och inte de sammanslutningar som äger bostäderna, och de bör bedömas utifrån denna princip.
När en ombyggnad eller andra större reparationer först blir aktuella i hyresbostäder finansierade med räntestöds- eller aravalån kan en del av byggnadslånet ännu vara oamorterad. När en byggnad är 25 år gammal ska i genomsnitt 45 procent av räntestöds- eller aravalånet ännu amorteras. Detta kan ofta försvåra finansieringen av reparationsåtgärderna. Problemet gäller likaså bostadsrättsbostäder som finansierats med räntestöds- eller aravalån, av vilka en betydande del har byggts under samma period och som håller på att nå den ålder då de behöver byggas om samtidigt som byggnadslånet ska amorteras.
Amorteringsprogrammet för räntestödslån bör därför vara sådant att det inte leder till oskäligt höga initialhyror samtidigt som byggnadslånets kapital under räntestödstiden bör minska tillräckligt för att finansieringen av ombyggnader ska lyckas utan problem. Även nuvarande bestämmelser möjliggör likväl att större amorteringar av ett räntestödslån görs än det amorteringsprogram som avses i 9 § i räntestödsförordningen kräver. Dessutom är det ofta möjligt att få ombyggnadslån för statligt stödda bostäder när huset når en sådan ålder att en ombyggnad blir aktuell, varför avsättningar för reparationer eller en snabbamorteringstakt därför inte alltid är nödvändiga.
Räntestödssystemet bör granskas som en helhet, där ändringar i ett stödelement inverkar på annat. Dessutom bör man alltid hålla i minnet syftet med systemet, som framför allt är att möjliggöra skäliga och jämna boendekostnader. Om avsättningar för reparationer tillåts samtidigt som tyngdpunkten i amorteringarna förskjuts mot lånetidens början, kan det leda till att hyrorna under objektets första år blir oskäligt höga. Om tyngdpunkten i lånebetalningarna i för hög grad ligger på de första åren och avsättningar samtidigt görs för reparationer som blir aktuella först åratal senare, kan modellens syfte att erbjuda ett system som möjliggör boende till skäliga kostnader bli lidande. De ändringar som sammanhänger med höjningen av stödet bör följaktligen genomföras så att syftet med räntestödsmodellen och systemets funktion som helhet beaktas.
Räntestödssystemet härrör från en tid när inflationen och räntorna var höga och lånetiderna korta. Tidigare åt inflationen under lånetiden upp en betydande del av lånets reella kapital, varför fördelarna med framtunga betalningsplaner inte var desamma som i dag. Inflationen accelererar likväl, och den allmänna räntenivån stiger. (Se t.ex. Ekonomisk översikt, hösten 2022, Ekonomiska utsikter, Finansministeriets publikationer 2022:58, på finska). Villkoren i modellen med långfristigt räntestöd bör också stå i rätt proportion till villkoren i modellen med kortvarigt räntestöd. Eftersom modellen med långfristigt räntestöd innehåller fler begränsningar än modellen med kortvarigt räntestöd, bör villkoren i modellen med långfristigt räntestöd vara bättre och hyrorna i regel lägre än hyrorna för objekt som finansierats enligt modellen med kortvarigt räntestöd. Dessutom måste EU:s regler för statligt stöd beaktas (se avsnitt 2.9).
2.5
ARA:s och statskontorets möjligheter att få information och utfärda sanktioner
I 13 d och 26 § i lagen om långfristigt räntestöd ges ARA rätt att genom sanktioner ingripa i missbruk och försummelser som hyreshus- och bostadsrättssamfund gör sig skyldiga till. ARA har rätt att få de uppgifter som centralen behöver för tillsynen över allmännyttigheten och bestämmandet av hyror. Centralen ska enligt vad läget kräver uppmana samfundet att rätta till situationen, ge det order om att upphöra med sitt förfarande eller meddela ett förbud mot att fortsätta förfarandet, om samfundet vidtar åtgärder som strider mot allmännyttigheten. Om samfundet har brutit mot bestämmelserna om allmännyttighet eller bestämmande av självkostnadshyra, kan ARA förbjuda låntagaren att betala avkastning till sina ägare eller i form av hyra ta ut ränta som beräknas på självfinansieringsandelen. Dessutom kan ARA skjuta upp behandlingen av anhängiga ansökningar som samfundet lämnat in.
Enligt 39 § i lagen om långfristigt räntestöd och 24 § i lagen om kortvarigt räntestöd har Statskontoret vid sidan av ARA rätt att av låntagaren och lånebeviljaren få alla uppgifter som behövs för tillsynen. Lånebeviljaren är under den tid som statens borgensansvar gäller också skyldig att underrätta Statskontoret om förseningar i låntagarens lånebetalningar.
Enligt 14 § 2 mom. i borgenslagen ska lånebeviljaren underrätta Statskontoret om lån, lånevillkoren och eventuella ändringar i dem, om återbetalning av borgenslån och om låntagarens dröjsmål med betalningen och indrivningsåtgärder som detta orsakar. I paragrafens 3 mom. föreskrivs det att lånebeviljaren och låntagaren utan hinder av tystnadsplikten är skyldiga att lämna ARA och Statskontoret de uppgifter som dessa anser vara nödvändiga för tillsynen.
I 25 § i lagen om kortvarigt räntestöd och 16 § i lagen om statsborgen kan ARA påföra ett bolag som beviljats lån en påföljdsavgift. Påföljdsavgiften kan påföras till exempel i sådana situationer där bolaget i samband med ansökan om lånet eller tillsynen har gett ARA, Statskontoret eller lånebeviljaren väsentligt felaktiga eller vilseledande uppgifter, använt lånet för annat än föreskrivet ändamål eller handlat i strid med bestämmelserna om begränsningar som gäller användning och överlåtelse. I paragrafernas 2 mom. föreskrivs det om påföljdsavgiftens belopp och om jämkning av detta. Dessutom föreskrivs det i paragraferna närmare om de förfaranden som ska iakttas när påföljdsavgiften påförs. I fråga om modellen med kortvarigt räntestöd har det observerats att påföljdsavgiften lett till att skyldigheten att lämna information iakttagits bättre. I lagen om kortvarigt räntestöd eller lagen om statsborgen föreskrivs det inte om något vitesförfarande för att säkerställa att informationen fås eller för att ingripa vid missbruk.
I lagen om bostadsrättsbostäder föreskrivs det däremot om såväl vite som ett förfarande med påföljdsavgift. Enligt 104 §, som handlar om vite, kan ARA om en sammanslutning försummar en uppgift som enligt lagen åligger sammanslutningen eller i övrigt handlar i strid med lagen eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den, utsätta en tidsfrist inom vilken uppgiften ska utföras eller förfarandet korrigeras. ARA kan förena utförandet av uppgiften eller korrigeringen av förfarandet med vite. I paragrafen hänvisas till viteslagen (1113/1990). Det påföljdsförfarande som det föreskrivs om i 105 § i lagen om bostadsrättsbostäder är ett sekundärt förfarande i relation till vitesförfarandet, och det tillämpas enligs förarbetena till lagen i sådana fall där vitesförfarandet inte bedöms vara tillämpligt. I paragrafen ingår en uppräkning av de fall där en påföljdsavgift kan påföras.
Enligt lagen om kortvarigt räntestöd, lagen om statsborgen och lagen om bostadsrättsbostäder får påföljdsavgiften uppgå till högst en procent av summan av det återstående arava-, räntestöds- och borgenslån som sammanslutningen har. Beloppet av påföljdsavgiften bedöms kunna bli oskäligt stort i fall där sammanslutningen har ett stort återstående lånekapital även om ARA kan jämka påföljdsavgiften.
Av lagarna är det bara i lagen om bostadsrättsbostäder som det föreskrivs om ett vitesförfarande som sanktion för att säkerställa att information ges eller stödja tillsynen, vilket i praktiken försämrar ARA:s möjligheter att övervaka sammanslutningarna. Statskontorets möjligheter att övervaka kreditgivarna försvagas å sin sida av att det i lagen inte föreskrivs om några sätt att ge eftertryck åt kravet att banken ska lämna uppgifter. Fastän en stor del av bankerna lämnar uppgifterna med hjälp av elektronisk dataöverföring och på begärt sätt, finns det brister i en del bankers sätt att sköta skyldigheten. Dessutom ökar ett manuellt förfarande risken för att innehållet i informationen som sparas inte är korrekt. Detta belastar Statskontoret personal och andra resurser.
2.6
Val av boende till statligt stödda bostäder samt ändringssökande och tillsyn i fråga om valet
Valet av boende till statligt stödda hyres- och bostadsrättsbostäder är reglerat. Målet med bestämmelserna om att välja boende är att statligt stödda bostäder ska tilldelas de hushåll som behöver dem bäst. Bestämmelserna lotsar också hyreshuset till en mångsidig boendestruktur och bidrar till socialt balanserade bostadsområden. Grunderna för valet av hyresgäster är hushållets bostadsbehov, tillgångar och inkomster. Högst prioritet vid valet av boende ges de hushåll vars behov av bostad är mest brådskande, de minst bemedlade hushållen och de hushåll som har de lägsta inkomsterna. Närmare bestämmelser om valet av boende finns i statsrådets förordning om val av hyresgäster till arava- och räntestödshyresbostäder (166/2008). De boende väljs av bostädernas ägare, som i allmänhet är en kommunägd sammanslutning eller en sammanslutning som ARA utnämnt till allmännyttigt samfund eller låntagare. Genom den nya lagen om bostadsrättsbostäder övergår valet av boende från kommunerna till bostadsrättssammanslutningarna.
Valet av hyresgäster till objekt avsedda för grupper med särskilda behov görs på samma sätt som i fråga om andra hyresbostäder som finansierats med statliga lån, och samma grunder för valet iakttas. När boende väljs till objekt för grupper med särskilda behov ska det utredas om de sökande hör till den grupp med särskilda behov som anges i ARA:s stödbeslut (bland andra äldre personer, rehabiliteringsklienter inom mentalvården, personer med funktionsnedsättning, långtidsbostadslösa, ungdomar i behov av stöd). Dessutom ska behovet av serviceboende utredas till exempel med hjälp av ett skriftligt utlåtande av en läkare eller en annan expert på området, till exempel en socialarbetare.
Annonser om att bostäder kan sökas lämnas i allmänhet på ägarsammanslutningens webbplats. Bostadsansökningar lämnas i huvudsak i ägarsammanslutningens elektroniska system, men också ansökningar på papper tas emot. Den sökande bestämmer de kriterier på bostaden som motsvarar hushållets behov och önskemål, och ansökan kan i allmänhet inte gälla en specifik bostad. I systemet görs ofta utifrån uppgifter som den sökande gett en automatisk poängsättning av bostadsbehovet enligt hur brådskande det är i överensstämmelse med ARA:s Guide för val av hyresgäster. I valet av boende beaktas, i enlighet med lagstiftningen om valet av boende, förutom bostadsbehovet också det sökande hushållets förmögenhet och inkomster. De sökande hushållen jämförs utifrån hur brådskande bostadsbehovet är, hushållets förmögenhet och den totala situationen i fastigheten. Dessutom beaktas målet att huset ska få en mångsidig boendestruktur och att bostadsområdet ska bli socialt balanserat. När en boende byter bostad medan ett hyresavtal gäller till en annan hyresbostad med samma ägare eller när hushåll byter bostad sinsemellan, måste behovet av bostad bedömas enligt bestämmelserna om valet av boende. Valet av boende kan i dessa fall likväl göras oberoende av tillgångar och inkomster.
I valprocessen använder ägarsammanslutningarna ett anbudsförfarande. När de sökande har ordnats enligt prioritet får den sökande ett anbud om en bostad som uppfyller dennes önskemål. Om en bostad som helt uppfyller den sökandes önskemål inte kan erbjudas, kan också en bostad som uppfyller den sökandes önskemål så väl som möjligt erbjudas. Så gör man i synnerhet om den sökandes bostadsbehov är brådskande.
Om den sökande godkänner den bostad som erbjuds, måste hen senast i detta skede lämna bilagorna till ansökan, så att det kan kontrolleras att villkoren för att bevilja ARA-bostaden är uppfyllda. Vid behov ges den sökande anvisningar om hur bilagorna ska lämnas och kompletteras. Bostadserbjudandena är villkorliga, och erbjudandet förfaller om de bilagor som krävs inte lämnas eller uppgifterna i bilagorna inte stämmer överens med de uppgifter som angetts i ansökan. När samtliga bilagor har mottagits ingås ett hyresavtal. Egentliga beslut om valet av boende fattas alltså inte, utan valet sker i ett elektroniskt system. De sökande får inte heller separata negativa beslut om sådana bostäder som motsvarar kriterierna i ansökan men inte erbjuds den sökande. Även hyresavtalen ingås i huvudsak i ett elektroniskt system, men de kan också ingås på papper.
I praktiken besvaras största delen av erbjudandena om bostad inte alls ens i regioner som huvudstadsregionen, där efterfrågan på ARA-bostäder med skäliga boendekostnader överskrider utbudet. Samma bostad erbjuds således i allmänhet fler än en gång innan den hyrs ut. Om det i området finns flera aktörer som tillhandahåller ARA-bostäder lämnar den sökande sannolikt bostadsansökningar hos samtliga aktörer och erbjuds således eventuellt flera bostäder som uppfyller önskemålen. En bostadsansökan har en bestämd giltighetstid och förfaller därefter om sökanden inte förnyar den.
Enligt 11 d § i räntestödslagen ska kommunen utöva tillsyn över att grunderna för val av hyresgäster följs. Hur tillsynen ska genomföras får kommunerna överväga. Enligt samma paragraf har kommunen rätt att av låntagaren kräva de uppgifter som behövs för tillsynen. Dessutom föreskrivs det i paragrafen att närmare bestämmelser om de förfaranden som ska iakttas vid val av hyresgäster och vid tillsynen över valet får utfärdas genom förordning av miljöministeriet. Enligt paragrafen ansvarar Statens bostadsfond (numera Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet) för den allmänna styrningen av kommunerna och låntagarna. I praktiken väljer nästan alla kommunägda hyreshussammanslutningar själva sina hyresgäster, och kommunen genomför sin tillsyn som efterhandstillsyn. I praktiken sänder ägarsammanslutningarna kommunerna regelbundet uppgifter om de boende som de valt till sina bostäder.
Enligt 41 § i räntestödslagen får en sökande på det sätt som anges i förvaltningslagen (434/2003) begära omprövning av ett beslut som meddelats av ARA, Statskontoret eller kommunen eller av en tjänsteinnehavare som lyder under kommunstyrelsen eller en kommunal nämnd. Enligt samma paragraf begärs omprövning av ett beslut av en tjänsteinnehavare som lyder under kommunstyrelsen eller en kommunal nämnd dock hos kommunstyrelsen eller nämnden i fråga. Enligt paragrafens 2 mom. får beslut som har meddelats med anledning av begäran om omprövning överklagas genom besvär i förvaltningsdomstol på det sätt som anges i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). I momentet föreskrivs emellertid också att beslut som har meddelats med anledning av begäran om omprövning i ärenden som gäller val eller godkännande av hyresgäster och beslut av Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet i ärenden enligt 8 § (myndighet som godkänner räntestödslån och ändringar av dem) och 10 a § (förhandsavgörande om kostnader för tomtanskaffning) inte får överklagas genom besvär. Motsvarande bestämmelser gäller också bostäder som finansierats med stöd av lagen om kortvarigt räntestöd eller med aravalån (21 § i aravabegränsningslagen och 30 § i lagen om kortvarigt räntestöd).
I förarbetena till lagarna (t.ex. RP 237/1998 rd, s. 8, och RP 76/2016 rd, s. 28) har förbudet mot överklagande motiverats med att det. med undantag av vissa särskilda grupper, inte finns någon som har subjektiv rätt till en bostad finansierad med statligt stöd. Vid valet av hyresgäster är det närmast fråga om ändamålsenlighetsprövning, där omständigheterna på orten, dvs. antalet lediga bostäder, deras storlek och läge, och det ansökande hushållets inkomster, ska beaktas. Därför har val av boende inte ansetts lämpa sig för prövning i domstol. Sökande av ändring i beslut om val av boende kan i allmänhet inte heller leda till att den sökande får den bostad som sökts, eftersom sökandet av ändring oundgängligen tar sin tid och bostaden inte kan lämnas tom under den tiden. Det råder brist på bostäder finansierade med statligt stöd i synnerhet i tillväxtcentrumen, och en bostad som inte tilldelats en sökande erbjuds en annan. En hyresgäst som redan valts till en bostad kan inte heller sägas upp på grund av att en annan sökandes överklagande går igenom.
Regleringen om sökande av ändring i val av hyresgäster till bostäder som finansieras med statligt stöd innehåller för närvarande flera problem. Bostadssökande som fått negativt beslut i valet av hyresgäster kan genom de rättsmedel som de har tillgång till inte nämnvärt inverka på det beslut som de får. Rätten att söka ändring begränsar sig för närvarande närmast till den sökandes rätt att begära omprövning av ett negativt beslut om valet av hyresgäst hos den aktör som fattat beslutet. Däremot kan ett beslut som fattats med anledning av en begäran om omprövning inte överklagas hos förvaltningsdomstolen. Dessutom kommer begäran om omprövning av ett negativt beslut inte på fråga i alla situationer, eftersom möjligheten att begära om omprövning, enligt ordalydelsen i de lagar som nämnts ovan, begränsar sig till beslut som fattas av kommunen, kommunstyrelsen och kommunala nämnder. För valet av boende till bostäder som finansierats genom statligt stöd svarar likväl bostädernas ägare, som ofta är någon annan aktör än kommunen. Oftast är ägaren till bostaden ett kommunägt bolag eller ett fastighetsaktiebolag eller bostadsaktiebolag som ägs av ett privat företag, en stiftelse eller en annan sammanslutning. Beslut om val av boende som fattas av dessa aktörer omfattas åtminstone inte enligt lagarnas ordalydelse av omprövningsförfarandet. Följaktligen är de bostadssökandes rättsskyddsmedel när det gäller bostäder som ägs av en sammanslutning mera begränsade än när det gäller bostäder som ägs direkt av en kommun. Detta slags skillnad i tillbudsstående rättsskyddsmedel, som beror på vilkets slags aktör som äger bostaden, kan inte anses motiverad.
Sökandet av ändring i val av boende till bostadsrättsbostäder reformerades i och med den nya lagen om bostadsrättsbostäder. I fortsättningen utförs valet inte av kommunen utan av bostadsrättssammanslutningen själv. Klagomål över valet av boende får anföras hos ARA.
I lagstiftningen om bostäder som finansieras med statligt stöd eller förarbetena till den nämns inte om bostadsproduktionen eller de uppgifter som sammanhänger med den ska betraktas som en offentlig förvaltningsuppgift. Rättsläget har i viss mån varit oklart. Enligt myndigheternas vedertagna tolkning har det traditionellt ansetts att mottagande av statligt stöd i sig inte i detta fall är tillräckligt för att privata sammanslutningar ska betraktas som utförare av en offentlig förvaltningsuppgift. En myndighet kan fastställa olika skyldigheter som villkor för ett stöd som den beviljat utan att stödtagarens verksamhet för den skull omvandlas till en offentlig förvaltningsuppgift. Att fungera som byggherre för bostadsbyggande och hyra ut bostäderna har inte ansetts vara en offentlig förvaltningsuppgift även om de bestämmelser om statligt stöd som garanterar att stödet riktas rätt ska iakttas. Riksdagens justitieombudsman och biträdande justitieombudsman har dock i flera avgöranden (18.11.2014 dnr 4002/2/13, 3.12.2015 dnr 4373/2015, 29.4.2016 dnr 1930/2/13 och 17.12.2018 EOAK/296/2017) ansett att tillhandahållandet av statligt stödda bostäder till allmänheten, val av boende och bestämning av hyra bör betraktas som en offentlig förvaltningsuppgift. Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande (GrUU 5/2021 rd) om lagen om bostadsrättsbostäder (393/2021) att val av boende i bostadsrättsbostäder är en offentlig förvaltningsuppgift och därför måste granskas med utgångspunkt i 124 § i grundlagen.
I lagen om långfristigt räntestöd och lagen om kortvarigt räntestöd finns det inga bestämmelser om tjänsteansvar för den som sköter val av boende. Däremot ingår sådana bestämmelser i aravabegränsningslagen. Enligt 24 § i aravabegränsningslagen ansvarar den som utför uppgifter som anförtrotts honom enligt lagen eller en förordning som utfärdats med stöd av den för sina åtgärder såsom en tjänsteman. När det gäller bostäder finansierade med aravalån har således den person som valt boende tjänsteansvar för sina beslut vid valet.
Konstitutionella synpunkter på de föreslagna ändringarna i tillsynen över val av boende och sökande av ändring behandlas i kapitel 12, Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning.
2.7
Säkerhet för bilplatstomter vid ARA-projekt
Enligt 30 § 1 mom. i räntestödslagen ska ett räntestödslån ha en av ARA godkänd inteckningssäkerhet med bättre förmånsrätt än andra lån eller en annan av centralen godkänd säkerhet, om låntagaren är någon annan än en kommun eller en samkommun. Enligt 2 mom. i samma paragraf kan säkerheten för ett räntestödslån ändras under lånetiden, om Statskontoret godkänner den nya säkerheten.
Under de senaste åren har parkeringslösningar för kvartersområden det vill säga ett så kallade LPA-områden – i allmänhet parkeringshallar – blivit vanligare också i samband med ARA-projekt. De avtalsarrangemang som använts för administrering och ägarskap i fråga om parkeringshallar har varit av varierande slag. Oftast finns bilplatserna i en gemensam parkeringsanläggning för det aktuella området, vilken inklusive tomter ägs av ett separat parkeringsbolag och där ARA och andra sammanslutningar som använder bilplatserna äger aktier. Detta slags arrangemang, som är ett allmänt krav i detaljplaner, är vanliga särskilt i de största städerna, och byggherren har ofta ingen möjlighet att påverka det. Kostnaderna för bilparkering bedöms uppgå till 5–10 % av objektets anskaffningsvärde. Om lån inte beviljas för bilplatser är det för många byggherrar som låter bygga ARA-bostäder ofta svårt att genomföra objektet. Sätten att genomföra parkeringslösningen inverkar förutom på ARA-sammanslutningarna även på de aktörer som samarbetar med dem och som låter bygga fritt finansierade bostäder. Parkeringslösningen har betydelse också med tanke på kravet att självkostnadshyran ska vara skälig.
De varierande arrangemangen och den projektvisa bedömningen av om säkerheten är tillräcklig har bromsat behandlingen inför godkännande av räntestödslån vid ARA och sålunda försämrat förutsebarheten och transparensen i systemet med räntestödslån ur den lånesökandes synvinkel. ARA bedömer alltid från fall till fall när säkerheten är tillräcklig för att räntestödslån ska kunna godkännas, och ARA har godkänt olika säkerhetslösningar. Som primär säkerhet har det krävts en inteckningssäkerhet med bästa företrädesrätt bestående av en bestämd del av LPA-tomten samt tillhörande avtal om delning av besittningen.
Dessutom har man från fall till fall godkänt också andra lösningar, till exempel bestående servitut som antecknats i fastighetsregistret. Fastän ett servitut varken är en inteckningssäkerhet eller någon annan säkerhet, har det likväl av ARA ansetts öka eller säkra objektets säkerhetsvärde. Enligt lagen kan ARA godkänna också en annan säkerhet. När det inte handlar om inteckning av en bestämd del av en tomt eller ett servitut har ARA prövat säkerheten från fall till fall och från projekt till projekt. ARA har då kunnat godkänna till exempel kommunal borgen eller, i fråga om bilparkering, någon annan säkerhet som till exempel har kunnat vara en annan ledig säkerhet som sammanslutningen äger, såsom andra fastigheter.
2.8
Kommunens förordande utlåtande om bostadsprojekt för grupper med särskilda behov
För att ett lån ska godkännas som räntestödslån krävs att kommunen där bostadsobjektet är beläget förespråkar att det godkänns (3 § i räntestödslagen). Investeringsstöd kan enligt 6 § 1 mom. 3 punkten i lagen om investeringsunderstöd beviljas endast för sådana bostadsprojekt som den kommun där bostadshuset är beläget förordar. I förarbetena till lagen konstateras att kommunen när den överväger ett förordande bör ta särskild hänsyn till hur objektet stöder den kommunala servicehelheten för den aktuella specialgruppen och att frågan också bör bedömas på lång sikt (RP 170/2004 rd).
I praktiken avancerar ansökningsförfarandet för investeringsunderstöd så att kommunen måste ge ett positivt eller negativt utlåtande. Ansökningarna ska tillsammans med utlåtandena lämnas in hos ARA som beslutar om understöd ska beviljas. Varje kommun kan ordna det förfarande som används när utlåtande ges vid bostadsväsendet och social- och hälsovårdsväsendet på det sätt som den anser bäst, förutsatt att de omständigheter som nämns i förarbetena till lagen om investeringsunderstöd beaktas. ARA kan i sina årliga anvisningar för ansökan om understöd ge kommunerna anvisningar om vilka omständigheter kommunerna bör fästa vikt vid när de utarbetar utlåtandena, men annars finns det ingen särskild styrning eller tillsyn i fråga om förordandet av projekt, utan det handlar om kommunernas ändamålsenlighetsprövning. Varje kommun beslutar vilka resurser som tilldelas det egna utlåtandeförfarandet.
2.9
Konsekvenser av EU-rätten för nationella stöd för bostadsproduktion
Även EU-rätten medför krav på medlemsstaternas stödsystem för bostadsproduktion. De statliga stöd som beviljas företag för social bostadsproduktion betraktas med hänsyn till reglerna för statligt stöd i EU-rätten som stöd som beviljas för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (eng. services of general economic interest, SGEI). Stödet är en ersättning för att företaget uppfyller en skyldighet att tillhandahålla en offentlig tjänst, det vill säga produktion och underhåll av bostäder som fyller behoven hos boende som valts på sociala grunder och där boendekostnaderna är skäliga. Med företag avses här varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet. Villkor som ställs på stöd av allmänt ekonomiskt intresse anges i kommissionens beslut om tillämpningen av artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (2012/21/EU, EUT L7/2012, nedan kommissionens SGEI-beslut). För att statligt stöd ska vara förenligt med EU:s inre marknad ska den subventionerade bostadsproduktionen enligt kommissionens beslut riktas till sådana människor som på grund av bristande betalningsförmåga inte kan skaffa sig en bostad på marknadsvillkor. Stödet ska styras uttryckligen till social bostadsproduktion och det får inte läcka över till den fritt finansierade bostadsmarknaden. Stödet får inte innehålla överkompensation till företaget, och företaget får inte ta ut en oskäligt stor vinst. Medlemsstaterna ska dessutom effektivt övervaka att dessa krav uppfylls.
SGEI-stöd omfattas, enlig det beslut av kommissionen som nämnts ovan, av ett förfarande med efterhandsanmälan sålunda att medlemsstaterna vartannat år ska lämna en rapport om de stöd som de beviljar. Om ett stöd som en medlemsstat beviljar inte uppfyller de villkor på stöd för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som anges i kommissionens beslut, ska kommissionen underrättas om detta på förhand, och stödet måste få kommissionens godkännande innan det tas i bruk i medlemsstaten. Statliga stöd som beviljats utan kommissionens godkännande är olagliga, och det kan bli nödvändigt att återkräva dem med ränta av de företag som fått stöden. Myndigheterna i medlemsstaterna har ett relativt stort manöverutrymme när de bestämmer vilka tjänster de betraktar som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Kommissionen och unionens domstolar övervakar likväl att medlemsstaterna inte definierar tjänster av allmänt ekonomiskt intresse uppenbart felaktigt. Den sociala bostadsproduktionen är den viktigaste och till sitt penningvärde mest betydande tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse såväl i Finland som i andra EU-länder. Som en del av tillsynen över reglerna för statligt stöd publicerar kommissionen på sin webbplats de rapporter över betalda stöd för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som medlemsstaterna ska utarbeta vartannat år.
7
Specialmotivering
7.1 Lag om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån
1 §. Tillämpningsområde. Hänvisningen i 1 mom. uppdateras eftersom lagen om bostadsrättsbostäder (650/1990) har upphävts genom lag 393/2021 med samma namn. I övrigt förblir tillämpningsområdet oförändrat, och paragrafen ändras inte på något annat sätt.
3 §. Fullmakt att godkänna räntestödslån. Andra meningen i 2 mom. stryks. I fortsättningen ska godkännande av ett lån som räntestödslån inte förutsätta att kommunen där objektet ligger har förordat projektet. Genom att höra kommunen eller välfärdsområdet kan man säkerställa att ARA får information om saker som är väsentliga med tanke på godkännandet av lånet. I 8 § föreskrivs enligt förslaget om ARA:s skyldighet att höra kommunen eller välfärdsområdet innan lånet godkänns. Andra ändringar i paragrafen föreslås inte.
4 §. Allmänna förutsättningar för godkännande av lån som räntestödslån. I 4 § görs lagtekniska ändringar, och ordningsföljden mellan momenten ändras också. Termen bostadslån ändras till lån. Statens bostadsfond uppdateras till ämbetsverkets nuvarande namn Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet. Hänvisningen till lagen om offentlig upphandling (1505/1992) stryks, eftersom den är föråldrad. I lagen kommer någon hänvisning till gällande lag om offentlig upphandling inte längre att behövas, eftersom hänvisningen också hittills varit enbart informativ. Statliga och kommunala myndigheter samt övriga upphandlingsenheter ska även utan hänvisningen konkurrensutsätta sina anskaffningar i enlighet med lagen, och myndigheterna är medvetna om konkurrensutsättningsskyldigheten även utan en uttrycklig hänvisning i räntestödslagen.
Till paragrafen fogas dessutom ett krav om att det objekt som stöds ska främja socialt och ekologiskt hållbart boende. De bostäder för vilka räntestöd beviljas ska följaktligen till exempel vara belägna på centrala platser, ha lämplig och anpassningsbar storlek och vara tekniskt hållbara. ARA ställer för närvarande samma krav i sin bygg- och planeringsguide (Guide för byggherrar och planerare 2019, s. 21), men nu föreslås att kraven lyfts upp på lagnivå. Syftet med bestämmelsen är inte att skapa avvikande tekniska krav för ARA-bostäder, utan att göra hållbarhet till ett allmänt krav. Motsvarande krav införs också i lagen om kortvarigt räntestöd och lagen om statsborgen. Därutöver i paragrafen läggas till möjlighet för ARA att ge undantag från anbudsförfarande av lånet av en särskild grund, liksom i kortvarigt räntestöd.
Dessutom stryks 6 mom. som blivit föråldrat och inte längre behövs. Enligt momentet har miljöministeriet rätt att utfärda förordningar och anvisningar om vad som bestäms i paragrafen.
8 §. Godkännande av räntestödslån samt andra myndighetsuppgifter. Paragrafens 1 mom. ska enligt förslaget kompletteras med kravet att ARA ska höra kommunen där det hyres- eller bostadsrättshus för vilket ansökan om räntestödslån lämnats är beläget innan beslut om godkännande av lån som räntestödslån fattas. Om räntestödslånet hänför sig till ett sådant bostadsprojekt för särskilda grupper där boendeservicen framöver ska organiseras av välfärdsområdet, ska ett utlåtande om projektet begäras även av välfärdsområdet.
För att ett räntestödslån ska kunna godkännas ska det framöver inte krävas att kommunen eller välfärdsområdet förordat bostadsprojektet. ARA ska likväl beakta de synpunkter som kommunen eller välfärdsområdet framfört i sitt utlåtande när centralen beslutar om den ska godkänna ett lån som räntestödslån eller inte. ARA ska bara i undantagsfall kunna godkänna räntestöd för sådana objekt som kommunen eller välfärdsområdet i sitt utlåtande motsätter sig. Motsvarande förfarande används i modellen med kortvarigt räntestöd (8 § i lagen om kortvarigt räntestöd).
När utlåtandet avges är det således fråga om en ändamålsenlighetsprövning som utförs av kommunen eller välfärdsområdet. De kan ordna förfarandet när utlåtandet utarbetas på det sätt som de anser bäst. ARA ska likväl i sina anvisningar för sökande och godkännande av räntestödslån instruera välfärdsområdena och kommunerna om hurdana faktorer de ska fästa vikt vid när de utarbetar sina utlåtanden. Kommunen och välfärdsområdet ska om de så vill också kunna lämna ett gemensamt utlåtande till ARA.
Dessutom ska en bestämmelse om tillsyn i 39 § i gällande lag flyttas till paragrafen. I framtiden ska välfärdsområdet också ha en generell rätt för tillsyn. Närmare bestämmelser om tillsynen i fråga om valet av boende, hyrorna och allmännyttigheten finns i 11 d, 13 d och 26 §. Eftersom den allmänna tillsynsbestämmelsen flyttas till paragrafen, ändras också paragrafens rubrik.
11 d § Tillsynen över valet av hyresgäster. Paragrafens 1 mom. ändras så att tillsynen över att grunderna för val av boende iakttas överförs från kommunerna till välfärdsområdena till den del det är fråga om bostäder för vilka det har beviljats understöd med stöd av lagen om understöd för förbättring av bostadsförhållandena för grupper med särskilda behov (1281/2004) och det är välfärdsområdet som svarar för organiseringen av boendeservicen för den aktuella gruppen med särskilda behov. Följaktligen överförs tillsynen över valet av boende till statligt stödda bostäder från kommunerna till välfärdsområdena huvudsakligen i fråga om sådana grupper med särskilda behov vars boendeservice enligt socialvårdslagen (1301/2014), lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987) eller lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (519/1977) ska organiseras av välfärdsområdet. I övriga fall är det den kommun där byggnaden är belägen som ska övervaka att grunderna för val av boende iakttas. Till exempel när det gäller servicehus för äldre med minnessjukdom eller boendeenheter för personer med utvecklingsstörning är det välfärdsområdet som ska svara för organiseringen av boendeservicen, och framöver ska välfärdsområdet också övervaka att bestämmelserna om valet av boende iakttas. När det gäller exempelvis så kallade vanliga hyresbostäder och studentbostäder ska tillsynen däremot fortfarande sköras av kommunen.
När välfärdsområdet utför sin tillsynsuppgift ska det övervaka att alla skyldigheter gällande valet av boende som anges i räntestödslagen, investeringsunderstödslagen och förordningen om val av boende iakttas. Välfärdsområdet ska således övervaka att de som söker bostäder som är avsedda för grupper med särskilda behov och som finansieras med hjälp av investeringsstöd ställs i prioritetsordning på grundval av den sökandes bostadsbehov, inkomster och förmögenhet och att övriga villkor som ställs i förordningen iakttas. Varje välfärdsområde ska kunna utforma tillsynsförfarandet på det sätt som det anser bäst, och välfärdsområdena ska också själva kunna bestämma hur det ska avdela resurser för förfarandet. Bestämmelser om rätten att få information som behövs för tillsynen finns i 33 §.
I 2 mom. uppdateras språkdräkten så att Statens bostadsfond ersätts med dess nuvarande motsvarighet Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet. I övrigt stämmer paragrafen överens med nuvarande paragraf.
13 §.Utgifter som täcks med självkostnadshyra. Paragrafen ändras så att skäliga avsättningar för ombyggnad och för åtgärder enligt 2 punkten blir tillåtna. Skäliga avsättningar tillåts även i fråga om sådana räntestödsobjekt som har lånefinansierats under perioden 30.6.2018–1.9.2023. Skäliga avsättningar för objekt som lånefinansierats under den perioden var tidigare förbjudna. Närmare bestämmelser om skäliga avsättningar ska enligt 3 mom. även framöver utfärdas genom förordning av statsrådet. Bestämmelser om maximibeloppen för skäliga avsättningar utfärdas genom statsrådets förordning om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån (666/2001). Enligt dess 24 § får det i hyran eller bruksvederlaget tas ut en sådan avsättning för framtida ombyggnads-, underhålls- och skötselkostnader som uppgår till högst en euro per kvadratmeter bostadsyta per månad, förutsatt att det lån som beviljats för finansieringen av huset eller bostaden har godkänts som räntestödslån för högst 20 år sedan. I annat fall är maximibeloppet två euro per bostadskvadratmeter per månad.
13 d § Tillsyn över självkostnadshyror samt sanktioner. Paragrafens rubrik preciseras så att den täcker också de sanktioner som sammanhänger med tillsynen över självkostnadshyror. Dessutom flyttas bestämmelsen om rätten att få information till den nya 33 §, där det föreskrivs samlat om rätten att få information. Andra ändringar i paragrafen föreslås inte.
24 §. Allmännyttighet. Till paragrafen flyttas enligt förslaget det villkor i nuvarande 26 § enligt vilket samfunden i förväg ska informera Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet om sådant som kan påverka uppfyllandet av de krav dom gäller allmännyttighet. Innehållet i paragrafen ändras inte i övrigt.
26 §. Tillsyn över allmännyttigheten samt sanktioner. Paragrafens rubrik preciseras så att den också täcker de sanktioner som sammanhänger med tillsynen över allmännyttigheten. Dessutom flyttas bestämmelserna om rätten att få information till den nya 33 §, där det föreskrivs samlat om rätten att få information. Andra ändringar i paragrafen föreslås inte.
27 §. Återkallande av utseende. Paragrafen kompletteras enligt förslaget med en ny 4 punkt enligt vilken utseendet av ett samfund till allmännyttigt samfund kan återkallas om samfundet inte har lämnat ARA den information som centralen begärt. Återkallandet av utseendet innebär i en sådan situation för ARA ett nytt sätt att förbättra sina möjligheter att få begärd information. Hotet om att utseendet kan återkallas ökar gäldenärens benägenhet att lämna de uppgifter som behövs för tillsynen. Underlåtenheten att lämna information ska likväl ha varit upprepad eller allvarlig för att ARA ska ha rätt att återkalla utseendet till allmännyttigt samfund. Därtill är en förutsättning att ARA har använt sina övriga sanktionsmöjligheter innan utseendet återkallas.
28 §. Statens ansvar. Paragrafen ändras genom att termen ”slutlig” stryks. Detta innebär att staten framöver svarar för en lånebeviljares förluster av kapital och ränta på räntestödslån, men inte för de slutliga förlusterna. I praktiken har ansvaret för de slutliga förlusterna inneburit att beslut om borgensersättningens belopp har kunnat fattas och ersättningen betalas först när den egendom som utgjort säkerhet för räntestödslånet har sålts och bolagets övriga egendom har realiserats. Detta har fördröjt betalningen av borgensersättningen och därigenom lett till ökade förseningsräntor. I fortsättningen ska det för betalning av borgensersättning räcka att säkerheten har sålts och gäldenären har konstaterats vara insolvent. Således kommer Statskontoret att kunna delta i processerna i ett tidigare skede, vilket också förbättrar lånebeviljarnas ställning. Ändringen inverkar inte på statens ansvar som borgensman vad gäller belopp och omfattning.
29 §. Närmare bestämmelser om statens ansvar. Rubriken ändras så att den bättre beskriver paragrafens innehåll. Paragrafen kompletteras med en bestämmelse om att borgensersättningen kan inbegripa dröjsmålsränta högst i enlighet med 4 § 1 mom. i räntelagen (633/1982). I praktiken innebär detta att staten betalar dröjsmålsränta enligt kreditavtalet till den dag villkoren för att ansöka om borgensersättning uppfylls och dröjsmålsränta enligt räntelagen från den dag ansökan om borgensersättning har gjorts anhängig vid Statskontoret till den dag ersättningen betalas. Avsaknaden av en bestämmelse om en maximal storlek på dröjsmålsräntan har i praktiken lett till att de dröjsmålsräntor som staten har tvingats betala har blivit mycket höga. Begränsningen av dröjsmålsräntan gäller bara nya räntestödslån som godkänns efter att bestämmelsen har trätt i kraft.
30 §. Säkerhet för räntestödslån. Till 30 § läggs reglering om säkerhet för parkeringsplatser. Enligt gällande lag ska ett räntestödslån ha en av Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet godkänd inteckningssäkerhet med bättre förmånsrätt än andra lån eller en annan av centralen godkänd säkerhet, om låntagaren är någon annan än en kommun eller en samkommun.
Säkerheten ska också i fråga om parkeringsplatser i framtiden i första hand ordnas med hjälp av en inteckningssäkerhet eller en annan av centralen godkänd säkerhet enligt 1 mom. En sådan annan av centralen godkänd säkerhet kan i fråga om parkeringsplatser till exempel utgöras av aktier i ett parkeringsföretag. I sådana fall kan aktiepantningen kräva att en klausul av typen negativ utfästelseklausul (negative pledge) används för att aktiepantens betydelse som säkerhet ska kunna säkras.
Det föreslås att paragrafen utökas med ett nytt moment som gäller situationer där ett projekt som ska beviljas räntestöd inbegriper parkeringsplatser som finns på en separat fastighet. I sådana situationer ska ARA framöver inte behöva kräva någon separat säkerhet för dem, om parkeringsfastigheten är förenad med ett fastighets- eller byggnadsservitut eller om statens risk inte ökar oskäligt. Om det inte krävs någon separat säkerhet ska parkeringsplatsernas kostnader enligt den föreslagna paragrafen vara skäliga i förhållande till anskaffningsvärdet för projektet.
Ett fastighets- eller byggnadsservitut säkerställer att parkeringsplatserna på ett tillräckligt sätt är knutna till ARA-bostäderna och står till förfogande för de boende. I situationer där fastighets- eller byggnadsservitut inte kan användas på grund av genomförandemodellen för projektet kan parkeringsplatser som är belägna på en annan fastighet undantagsvis godkännas som en del av projektet utan separat säkerhet i situationer där statens risk inte ökar oskäligt mycket. Termen fastighet ska i detta sammanhang ges en vid tolkning och omfatta olika inteckningsbara enheter inom förvaltningen av markområden, som också kan ingå i samma fastighet. Parkeringsplatserna eller rättigheterna att använda dem kan också vara i gemensamt bruk och således icke namngivna, och med parkeringsplatser jämställs parkeringsrätter och rätten att använda parkeringsplatser som inrättats enligt parkeringsnormen.
En separat säkerhet ska till exempel inte behöva krävas när parkeringsbolagets bolagsordning och avtal säkerställer att rättigheterna att använda parkeringsplatserna eller bilplatsaktierna kommer att fortsätta att ägas av den ARA-sammanslutning som är i besittning av fastigheten. När man bedömer hur statens risk ökar ska man beakta bland annat parkeringsplatsernas läge och ägarsammanslutningens finansiella ställning. Det handlar närmast om situationer där parkeringsplatserna ligger centralt i huvudstadsregionen eller i andra stora städer. Om ingen säkerhet krävs eller om parkeringsplatsernas beständighet i stället för genom en säkerhet tryggas med ett servitut, ska avseende också fästas vid kostnaden för parkeringsplatserna i relation till anskaffningsvärdet för projektet och vid kostnadernas skälighet.
31 §. Lånebeviljarens skyldigheter. Skrivfelet i Statskontorets namn korrigeras. Bestämmelsen om lånebeviljarens skyldighet att underrätta Statskontoret om försenade lånebetalningar flyttas till 33 §. 39 § 4 § i den nuvarande lagen ska flyttas till 31 §.
32 §. Betalning av gottgörelse. Paragrafen ändras genom att termen ”slutlig” stryks. Ändringen har samma innehåll som den som föreslås i 28 §. I 2 mom. korrigeras felskrivningen av Statskontoret.
33 §. Rätt att få information och rätt att inspektera. I 33 § ska det framöver föreskrivas samlat om rätten att få information och rätten att inspektera. Till paragrafen flyttas enligt förslaget bestämmelser som finns i 13 d, 26, 31 och 39 § i gällande lag. Till de delar tillsynsuppgifter överförs till välfärdsområdena ska dessa i likhet med kommunerna ha rätt att av mottagare av räntestödslån kräva information som behövs för tillsynen
Dessutom ska paragrafen preciseras med ett krav att lånebeviljaren i fortsättningen ska lämna uppgifterna om lånet till Statskontoret med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod eller ett tekniskt gränssnitt i enlighet med Statskontorets föreskrifter och anvisningar. Tillsynen över att det godkända ändamålet och lånevillkoren iakttas förutsätter och är tekniskt möjlig för Statskontoret bara om statskontoret av bankerna får de uppgifter som gäller räntestödslån elektroniskt. Med detta avses uppgifter som bankerna ska lämna Statskontoret. Till dessa hör bland annat uppgifter om beviljade lån, det belånade objektet, lånetiden och säkerheterna samt saldouppgifter och uppgifter om betalningsdröjsmål. I övrigt ändras bestämmelserna om rätten att få information inte till sitt innehåll.
34 §. Rätt att få information av andra myndigheter och rätt att anlita utomstående experter. I paragrafen föreskrivs det om rätten att få information av andra myndigheter. Enligt förslaget flyttas bestämmelser i 39 § i gällande lag till 34 §. Innehållet i bestämmelserna ändras inte.
I paragrafen ska det enligt förslaget föreskrivas om möjligheten att anlita utomstående sakkunniga och anförtro utomstående revisorer uppgifter inom tillsyn och granskning. Paragrafen motsvarar regleringen i 39 § 3 mom. i lagen om långfristigt räntestöd och 103 § 3 mom. i lagen om bostadsrättsbostäder. Bemyndigandet av en utomstående sakkunnig eller revisor förutsätter ett förvaltningsbeslut genom vilket en viss uppgift eller uppgiftsgrupp. På utomstående revisorer och personer som bistår dem tillämpas de allmänna förvaltningslagarna och bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar i enlighet med 16 § i statsunderstödslagen (688/2001). ARA och Statskontoret ska likväl även framöver i sista hand ansvara för tillsynen och för att de granskningsförfaranden som används är lagliga och lämpliga.
39 §. Vite. I 39 § i den föreslagna lagen föreskrivs det om att avföra information ur ett register. ARA kan förena uppmaningar eller förbud, såsom dem som anges i 13 d och 26 §, med vite. Dessutom ska ARA eller Statskontoret kunna använda vite för att säkerställa att de får information. Vite får föreläggas låntagare eller lånebeviljare om de vägrar att lämna begärd information, lämnar bristfällig information eller dröjer med att lämna information och utredningar. Bestämmelser om vite finns i viteslagen (1113/1990).
41 §. Ändringssökande. Bestämmelserna om att söka ändring görs klarare. I paragrafen föreskrivs det att omprövning av ARA:s, Statskontorets, kommunens och välfärdsområdens beslut får begäras på det sätt som föreskrivs i förvaltningslagen (434/2003). I gällande lag används termen ”sökande” för den som begär omprövning. Det föreslås att bestämmelsen skrivs om i passiv form så att den inte innebär en begränsning jämfört med definitionen av part eller någon annan med rätt att söka ändring.
Beslut ska enligt förslaget även framöver kunna överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen i enlighet med lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Beslut av ARA i ärenden enligt 8 § (den myndighet som godkänt räntestödslånet och ändringar i lånet) och 10 a § (förhandsavgörande om kostnader för tomtanskaffning) får dock inte heller framöver överklagas genom besvär. Över förvaltningsdomstolens beslut får besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
Paragrafen om sökande av ändring ska enligt förslaget ändras så att omprövning i fortsättningen inte får sökas i fråga om beslut som gäller valet eller godkännandet av hyresgäster. Klagomål över beslut i anknytning till valet av hyresgäster ska likväl få anföras hos den kommun där bostaden är belägen. Klagomål ska också kunna anföras hos välfärdsområdet om bostäderna är avsedda för grupper med särskilda behov och det är välfärdsområdet som ska organisera boendeservicen.
Klagomål ska kunna anföras över fel och försummelser i fråga om iakttagandet av bestämmelserna om valet av hyresgäster. På klagomål tillämpas bestämmelserna om förvaltningsklagan i förvaltningslagen (434/2003) trots att det i en del fall kan vara fråga klagomål över en privat aktörs, inte en myndighets, förfarande. Kommunen är skyldig att behandla klagomål som gäller val av hyresgäster följer direkt av 8 a kap. i förvaltningslagen, men för tydlighetens skull är det ändamålsenligt att föreskriva om saken också i de lagar som gäller statligt stödda bostäder.
Om kommunen är den aktör som väljer hyresgäster, kan förvaltningsklagan över kommunens förfarande anföras i enlighet med förvaltningslagen. Klagomål över valet av hyresgäster kan således anföras till exempel hos myndighetens ledning, den högre myndighet som övervakar föremålet för klagomålet, justitiekanslern eller justitieombudsmannen.
41 a §. Tjänsteansvar och skadestånd för felaktigt förfarande. Enligt förslaget ska det till lagen fogas en ny 41 a § där det föreskrivs om tjänsteansvar för den som väljer hyresgäster och om hyreshussamfundets skadeståndsansvar. Motsvarande bestämmelse införs också i lagen om kortvarigt räntestöd, och bestämmelsen om tjänsteansvar i aravabegränsningslagen ändras enligt denna proposition så att den får samma innehåll. Enligt bestämmelsen tillämpas på personer som väljer hyresgäster till räntestödshyresbostäder bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar. Ägaren till en räntestödshyresbostad är skyldig att i skälig mån ersätta en direkt skada som orsakas av att den som ansöker om en bostad inte får den bostad han eller hon har ansökt om på grund av ägarens eller dennes företrädares felaktiga förfarande. Dessutom ska det i paragrafen nämnas att bestämmelser om skadeståndsansvar finns också i skadeståndslagen (412/1974). Bestämmelsen överensstämmer med bestämmelsen om tjänsteansvar för personer som väljer boende till bostadsrättsbostäder.
7.2 Lag om understöd för förbättring av bostadsförhållandena för grupper med särskilda behov
6 §. Förutsättningar för beviljandet. I paragrafens 1 mom. ändras 3 punkten så att det för att investeringsstöd ska kunna beviljas i fortsättningen inte ska krävas att den kommun där bostadshuset är beläget förordar understödet. Det kan till exempel inte anses ändamålsenligt att kommunen genom ett negativt utlåtande förhindrar att understöd beviljas för ett sådant bostadsobjekt för särskilda grupper som välfärdsområdet anser motiverat och där välfärdsområdet ansvarar för organiseringen av hyresgästernas boendeservice. Innan stödbeslutet fattas ska ARA likväl höra den kommun där bostadsbyggnaden är belägen eller, om det objekt för vilket understöd ska beviljas är avsett för särskilda grupper vars boendeservice enligt socialvårdslagen, lagen om service och stöd på grund av handikapp eller lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda i fortsättningen ska ordnas av välfärdsområdet, det välfärdsområde där bostadsbyggnaden är belägen. Vid behov kan ARA höra både kommunen och välfärdsområdet i ärendet.
Genom att höra den kommun eller det välfärdsområde där bostadsbyggnaden är belägen säkerställer man att det objekt för vilket understöd söks behövs med beaktande av bostadssituationen i kommunen och för den aktuella gruppen med särskilda behov och att ARA får kännedom om övriga omständigheter som är väsentliga med tanke på godkännandet av projektet och beviljandet av understöd. Om bostadsobjektet är avsett för en grupp med särskilda behov vars boendeservice i fortsättningen ska organiseras av välfärdsområdet men ARA beslutar att höra också kommunen i frågan, kan kommunen i sitt utlåtande ta ställning exempelvis till hur väl den planerade byggnaden är anpassad till den omgivande bebyggelsestrukturen, de tilläggstjänster som kommunen tillhandahåller och läget på bostadsmarknaden i kommunen. ARA ska beakta de synpunkter som kommunen eller välfärdsområdet har framfört i sitt utlåtande när centralen beslutar om den ska bevilja understöd eller inte. ARA ska bara i undantagsfall kunna godkänna att understöd beviljas för ett sådant objekt som kommunen eller välfärdsområdet i sitt utlåtande motsätter sig.
När välfärdsområdet utarbetar sitt utlåtande ska det beakta samma omständigheter som kommunen, det vill säga det ska fästa särskild vikt vid helheten av de tjänster som tillhandahålls den aktuella gruppen med särskilda behov i området och om bostadsprojektet är motiverat och nödvändigt också på lång sikt. ARA ska i sina anvisningar för sökande av understöd instruera välfärdsområdena om hurdana omständigheter de ska fästa vikt vid när de utarbetar sina utlåtanden. I övrigt handlar utlåtandena om ändamålsenlighetsprövning som utförs av välfärdsområdena. Varje välfärdsområde ska kunna utforma förfarandet vid utarbetandet av utlåtanden på det sätt som det anser bäst, och välfärdsområdena ska också själva kunna bestämma hur det ska avdela resurser för förfarandet. I övrigt stämmer paragrafen överens med nuvarande lag.
7.3 Lag om kortvarigt räntestöd för byggnadslån för hyreshus
4 §. Allmänna förutsättningar för godkännande av lån som räntestödslån. Till paragrafen fogas ett krav om att det objekt som stöds ska främja socialt och ekologiskt hållbart boende. Motsvarande krav införs också i lagen om långfristigt räntestöd (s. 26).
Dessutom stryks hänvisningen till lagen om offentlig upphandling (348/2007) i 3 mom., eftersom den är föråldrad och inte längre behövs. Hänvisningen till lagen om offentlig upphandling behövs inte, eftersom den också hittills varit enbart informativ. Statliga och kommunala myndigheter samt övriga upphandlingsenheter ska även utan hänvisningen konkurrensutsätta sina anskaffningar i enlighet med lagen om offentlig upphandling, och myndigheterna är också annars medvetna om de krav som ställs på dem.
11 b §. Tjänsteansvar och skadestånd för felaktigt förfarande. Enligt förslaget fogas till lagen en ny 11 b § där det föreskrivs om tjänsteansvaret för den som väljer hyresgäster och om hyreshussamfundets skadeståndsansvar. Motsvarande bestämmelse införs också i lagen om långfristigt räntestöd. Enligt propositionen ändras också bestämmelsen om tjänsteansvar i aravabegränsningslagen så att innehållet blir det samma. Enligt bestämmelsen tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar på den som väljer hyresgäster till räntestödshyresbostäder, och ägaren till en räntestödshyresbostad är skyldig att i skälig mån ersätta en direkt skada som orsakas av att den som ansöker om en bostad inte får den bostad han eller hon har ansökt om på grund av ägarens eller dennes företrädares felaktiga förfarande. Dessutom ska det i paragrafen nämnas att bestämmelser om skadeståndsansvar finns också i skadeståndslagen (412/1974). Bestämmelsen överensstämmer med bestämmelsen om tjänsteansvar för personer som väljer boende till bostadsrättsbostäder.
20 §. Statens ansvar. I paragrafen föreslås ändringar som motsvarar ändringar som föreslås i lagen om långfristigt räntestöd. Detta innebär att staten framöver svarar för en lånebeviljares förluster av kapital och ränta på räntestödslån, men inte för de slutliga förlusterna. Till paragrafen läggs också en bestämmelse om at det för borgensersättningen betalas dröjsmålsränta högst i enlighet med 4 § 1 mom. i räntelagen (633/1982).
21 §. Säkerhet för räntestödslån. Till paragrafen fogas ett nytt moment som gäller arrangemangen med säkerheter för bilplatser. Paragrafen har samma innehåll som den ändring som föreslås i 30 § i lagen om långfristigt räntestöd.
23 §. Betalning av gottgörelse. I 1 mom. stryks ordet ”slutlig”. Detta innebär att staten framöver svarar för en lånebeviljares förluster av kapital och ränta på räntestödslån, inte för de slutliga förlusterna (se motiveringarna till 20 § och 28 § i lagen om långfristigt räntestöd).
24 §. Tillsyn. Bestämmelserna om myndigheternas rätt att få information i 1 och 2 mom. flyttas enligt förslaget till den nya 24 a §, där det föreskrivs samlat om rätten att få information. Andra ändringar i paragrafen föreslås inte.
24 a §. Rätt att få information av låntagare och lånebeviljare. I paragrafen föreskrivs det om låntagarnas och lånebeviljarnas skyldighet att lämna information. Till paragrafen flyttas de bestämmelser i 24 § enligt vilka myndigheterna trots sekretessbestämmelserna har rätt att få ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. Denna bestämmelse ska enligt förslaget också preciseras så att den stämmer överens med motsvarande bestämmelse i lagen om långfristigt räntestöd. I paragrafen föreskrivs också om att ARA och Statskontoret får meddela föreskrifter om uppgifterna och det sätt på vilket de ska lämnas. Uppgifterna ska lämnas till Statskontoret med hjälp av ett tekniskt gränssnitten för att säkerställa att Statskontoret får informationen. Dessutom flyttas till paragrafen den bestämmelse i nuvarande 24 § enligt vilken låntagaren på förhand ska meddela ARA om sådant som kan inverka på iakttagandet av 13 och 14 §.
24 b §. Rätt att få information av andra myndigheteroch rätt att anlita utomstående experter. I paragrafen föreskrivs det samlat om rätten att få information av andra myndigheter. I lagen om kortfristigt räntestöd har det inte tidigare funnits bestämmelser om rätten att få information av andra myndigheter. Bestämmelserna överensstämmer med motsvarande bestämmelser om modellen med långfristigt räntestöd (se motiveringarna till 24 § i lagen om långfristigt räntestöd).
24 c §. Vite. I fortsättningen ska ARA och Statskontoret kunna förelägga samfund och långivare vite. Vite får utfärdas till exempel om ett samfund eller en långivare vägrar lämna begärd information, lämnar bristfällig information eller dröjer med att lämna information och utredningar. Bestämmelser om vite finns i viteslagen (1113/1990). Paragrafen motsvarar de bestämmelser om vite som föreslås i lagen om långfristigt räntestöd, lagen om statsborgen och aravabegränsningslagen.
25 §. Påföljdsavgift. Den nuvarande paragrafens 2, 3 och 4 mom. flyttas enligt förslaget till den nya 25 a §. Andra ändringar i paragrafen föreslås inte.
25 a §. Påföljdsavgiftens storlek. I paragrafen föreskrivs det om påföljdssavgiftens storlek. Paragrafens innehåll föreslås inte.
25 b §. Verkställande och delgivning av påföljdsavgift. Till lagen fogas en bestämmelse om delgivning av påföljdsavgiften. Enligt den ska påföljdsavgiften betalas till Statskontoret, som intäktsför den i statens bostadsfond. I paragrafen föreskrivs också att påföljdsavgiften är direkt utsökbar. En påföljdsavgift får dock verkställas endast om påförandet eller betalningen av avgiften har vunnit laga kraft. Bestämmelser om indrivning finns i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007).
25 c §. Preskription av påföljdsavgiften. Till lagen fogas enligt förslaget också en paragraf om preskription av påföljdsavgiften. Enligt denna ska ARA påföra påföljdsavgiften inom två år från det att centralen eller Statskontoret fått kännedom om det handlande som ger anledning till påföljdsavgiften, dock inom tio år efter att det lagstridiga handlandet har upphört.
30 §. Ändringssökande. Bestämmelserna om att sökande av ändring görs klarare liksom i lagen om långfristigt räntestöd. I paragrafen föreskrivs det att omprövning av ARA:s, Statskontorets och kommunens beslut får begäras på det sätt som föreskrivs i förvaltningslagen (434/2003). I gällande lag används termen ”sökande” för den som begär omprövning. Det föreslås att bestämmelsen skrivs om i passiv form så att den inte innebär en begränsning jämfört med definitionen av part eller någon annan med rätt att söka ändring.
Beslut ska enligt förslaget även framöver kunna överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen i enlighet med lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Liksom för närvarande ska beslut av ARA i ärenden enligt 8 § (godkännande av räntestödslån), 13 § 1 och 2 mom. (bestämmande av hyra), 14 § (betalning av avkastning) eller 17 § 2 mom. (förlängning av lånetid) inte heller framöver få överklagas genom besvär. Över förvaltningsdomstolens beslut får besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
Klagomål över beslut i anknytning till val av hyresgäster ska framöver få anföras till den kommun där bostaden är belägen. Klagomålet kan gälla fel och försummelser i iakttagandet av bestämmelserna om val av hyresgäster. På klagomål tillämpas bestämmelserna om förvaltningsklagan i förvaltningslagen (434/2003) trots att det i en del fall kan vara fråga klagomål över en privat aktörs, inte en myndighets, förfarande. Kommunen är skyldig att behandla klagomål som gäller val av hyresgäster följer direkt av 8 a kap. i förvaltningslagen, men för tydlighetens skull är det ändamålsenligt att föreskriva om saken också i de lagar som gäller statligt stödda bostäder.
Om kommunen är den aktör som väljer hyresgäster, kan förvaltningsklagan över kommunens förfarande anföras i enlighet med förvaltningslagen. Klagomål över valet av hyresgäster kan således anföras till exempel hos myndighetens ledning, den högre myndighet som övervakar föremålet för klagomålet, justitiekanslern eller justitieombudsmannen.
7.4 Aravabegränsningslagen
21 §. Ändringssökande. Bestämmelserna om att sökande av ändring görs klarare i överensstämmelse med lagen om långfristigt räntestöd och lagen om kortvarigt räntestöd. I paragrafen föreskrivs det att omprövning av ARA:s, Statskontorets eller kommunens beslut får begäras på det sätt som föreskrivs i förvaltningslagen (434/2003). I gällande lag används termen ”sökande” för den som begär omprövning. Det föreslås att bestämmelsen skrivs om i passiv form så att den inte innebär en begränsning jämfört med definitionen av part eller någon annan med rätt att söka ändring.
Beslut ska enligt förslaget även framöver kunna överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen i enlighet med lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Över förvaltningsdomstolens beslut får besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
Klagomål över beslut i anknytning till val av hyresgäster ska framöver få anföras till den kommun där bostaden är belägen. Klagomålet kan gälla fel och försummelser i iakttagandet av bestämmelserna om val av hyresgäster. På klagomål tillämpas bestämmelserna om förvaltningsklagan i förvaltningslagen (434/2003) trots att det i en del fall kan vara fråga klagomål över en privat aktörs, inte en myndighets, förfarande. Kommunen är skyldig att behandla klagomål som gäller val av hyresgäster följer direkt av 8 a kap. i förvaltningslagen, men för tydlighetens skull är det ändamålsenligt att föreskriva om saken också i de lagar som gäller statligt stödda bostäder.
Om kommunen är den aktör som väljer hyresgäster, kan förvaltningsklagan över kommunens förfarande anföras i enlighet med förvaltningslagen. Klagomål över valet av hyresgäster kan således anföras till exempel hos myndighetens ledning, den högre myndighet som övervakar föremålet för klagomålet, justitiekanslern eller justitieombudsmannen.
22 §. Vite. I fortsättningen ska ARA och Statskontoret kunna förelägga samfund och långivare vite. Vite får utfärdas till exempel om ett samfund eller en långivare vägrar lämna begärd information, lämnar bristfällig information eller dröjer med att lämna information och utredningar. Bestämmelser om vite finns i viteslagen (1113/1990). Paragrafen motsvarar de bestämmelser om vite som föreslås i lagen om långfristigt och lagen om kortvarigt räntestöd samt i lagen om statsborgen för byggnadslån för hyresbostäder.
24 §. Tjänsteansvar och skadestånd för felaktigt förfarande. Det föreslås att 24 § i aravabegränsningslagen ändras i överensstämmelse med motsvarande ändringar i lagen om långfristigt räntestöd och lagen om kortvarigt räntestöd. Enligt gällande paragraf ansvarar den som utför uppgifter som anförtrotts honom enligt lagen eller en förordning som utfärdats med stöd av den för sina åtgärder såsom en tjänsteman. I paragrafen ska det också i fortsättningen föreskrivas om tjänsteansvar för den som väljer hyresgäster. Dessutom ska det i paragrafen föreskrivas närmare om skadestånd. Enligt paragrafen ska bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar tillämpas på personer som väljer hyresgäster till aravahyresbostäder. Ägaren till en aravahyresbostad är också skyldig att i skälig mån ersätta en direkt skada som orsakas av att den som ansöker om en bostad inte får den bostad han eller hon har ansökt om på grund av ägarens eller dennes företrädares felaktiga förfarande. Dessutom ska det i paragrafen nämnas att bestämmelser om skadeståndsansvar finns också i skadeståndslagen (412/1974). Bestämmelsen överensstämmer med bestämmelsen om tjänsteansvar för personer som väljer boende till bostadsrättsbostäder.
7.5 Aravalagen
6 §. Användnings- och överlåtelsebegränsningar. I 1 mom. ingår en hänvisning till lagen om bostadsrättsbostäder (650/1990). Förslaget stämmer till sitt innehåll överens med nuvarande lag, men hänvisningen ändras så att den avser den nya lag om bostadsrättsbostäder (393/2021) som trädde i kraft den 1 januari 2022.
7 §. De olika slagen av ägarbostadsaravalån. Referensen uppdateras för att återspegla namnet på den nuvarande lagen. Felet i rubriken rättas.
10 §. Storleken av ägarbostadsaravalån som uppbärs i form av annuiteter. Referensen uppdateras för att återspegla namnet på den nuvarande lagen. Felet i rubriken rättas.
15 b §. Allmännyttighet i en koncern. I 4 punkten ingår en hänvisning till lagen om bostadsrättsbostäder (650/1990). Förslaget stämmer till sitt innehåll överens med nuvarande lag, men hänvisningen ändras så att den avser den nya lag om bostadsrättsbostäder (393/2021) som trädde i kraft den 1 januari 2022.
15 d §. Återkallande av angivande. Paragrafen kompletteras enligt förslaget med en ny 4 punkt enligt vilken utseendet av ett samfund till allmännyttigt samfund kan återkallas om samfundet inte har lämnat ARA den information som centralen begärt. Återkallandet av utseendet innebär i en sådan situation för ARA ett nytt sätt att förbättra sina möjligheter att få begärd information. Hotet om att utseendet kan återkallas ökar gäldenärens benägenhet att lämna de uppgifter som behövs för tillsynen. Underlåtenheten att lämna information ska likväl ha varit upprepad eller allvarlig för att ARA ska ha rätt att återkalla utseendet till allmännyttigt samfund. Därtill är en förutsättning att ARA har använt sina övriga sanktionsmöjligheter innan utseendet återkallas. Bestämmelsen motsvarar en föreslagen bestämmelse om långfristigt räntestöd.
24 §. Det sammanlagda maximibeloppet av aravalån och andra lån. Referensen uppdateras för att återspegla namnet på den nuvarande lagen.
36 a §. Vite. I fortsättningen ska ARA och Statskontoret kunna förelägga samfund och långivare vite. Vite får utfärdas till exempel om ett samfund eller en långivare vägrar lämna begärd information, lämnar bristfällig information eller dröjer med att lämna information och utredningar. Bestämmelser om vite finns i viteslagen (1113/1990). Paragrafen motsvarar de bestämmelser om vite som föreslås i övriga lagar.
7.6 Lagen om bostadsrättsbostäder
12 §. Krav som gäller bostadsrättshavare. I 1 mom. anges villkor för att en utlänning ska jämställas med en finsk medborgare när bostadsrättshavare väljs. Det föreslås att förteckningen i momentet ändras så att den motsvarar regleringen av valet av hyresgäster till statligt stödda hyresbostäder. Momentets 2 och 3 punkt kompletteras med en hänvisning till lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete (719/2018). Med finska medborgare jämställs således alla tredjelandsmedborgare som har uppehållstillstånd eller intyg som berättigar till minst ett års vistelse och alla personer som på basis av studier har beviljats uppehållstillstånd oberoende av uppehållstillståndets giltighetstid. Liksom tidigare är syftet att bostäderna tilldelas sådana personer vars vistelse i Finland inte avses vara kortvarig eller temporär. De studerande utgör likväl ett undantag från denna huvudregel. Dessutom föreslås ändringar i språkdräkten i 1 mom. vilka inte inverkar på innehållet i bestämmelsen. Paragrafens 2 och 3 mom. ändras inte.
34 §. Utgifter som täcks med bruksvederlaget och beaktande av över- eller underskott i statligt stödda bostadsrättsbostäder Paragrafen ändras så att skäliga avsättningar för ombyggnad och för utgifter enligt 2 punkten blir tillåtna. Skäliga avsättningar tillåts även i fråga om sådana objekt som har lånefinansierats under perioden 30.6.2018–1.9.2023. Skäliga avsättningar för objekt som lånefinansierats under den perioden var tidigare förbjudna. Närmare bestämmelser om skäliga avsättningar ska enligt 3 mom. även framöver utfärdas genom förordning av statsrådet. Bestämmelser om maximibeloppen för skäliga avsättningar utfärdas genom statsrådets förordning om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån (666/2001). Enligt dess 24 § får det i hyran eller bruksvederlaget tas ut en sådan avsättning för framtida ombyggnads-, underhålls- och skötselkostnader som uppgår till högst en euro per kvadratmeter bostadsyta per månad, förutsatt att det lån som beviljats för finansieringen av huset eller bostaden har godkänts som räntestödslån för högst 20 år sedan. I annat fall är maximibeloppet två euro per bostadskvadratmeter per månad.
105 §. Påförande av påföljdsavgift. I paragrafen upphävs 2 mom. om påföljdsavgiftens storlek. Bestämmelserna i momentet flyttas till den nya 105 a §. Andra ändringar i paragrafen föreslås inte.
105 a §. Påföljdsavgiftens storlek. I paragrafen föreskrivs det om påföljdsavgiftens storlek. Till sitt innehåll motsvarar paragrafen 105 § 2 mom. i gällande lag, som är i kraft.
106 §. Verkställande och delgivning av påföljdsavgift. I 2 mom. stryks frasen inklusive ränta. Eftersom en påföljdsavgift till sin stränghet är jämförbar med ett bötesstraff är det konsekventare att inte ta ut dröjsmålsränta eller andra dröjsmålspåföljder. Andra ändringar i paragrafen föreslås inte.
7.7 Lag om statsborgen för byggnadslån för hyresbostäder
3 §. Allmänna förutsättningar för godkännande av lån som borgenslån. Paragrafens 1 mom. ändras så att de bostäder för vilka stöd framöver beviljas ska främja ekologiskt och socialt hållbart boende. Detta nya krav har samma innehåll som motsvarande ändring i modellen med långfristigt räntestöd och modellen med kortvarigt räntestöd.
4 §. Godkännande av borgenslån. Även när det gäller borgenslån kommer ett positivt utlåtande av kommunen enligt förslaget inte längre att behövas. ARA ska likväl höra den kommun där objektet är beläget. Ändringen har samma innehåll som den som föreslås i modellen med långfristigt räntestöd.
7 §. Säkerhet. För att lagstiftningen ska vara konsekvent införs även i fråga om borgenslån en bestämmelse om säkerhet för kvartersområden för bilplatser, det vill säga ett LPA-områden. Bestämmelsen har samma innehåll som bestämmelser som föreslås i fråga om modellen med långfristigt räntestöd och modellen med kortvarigt räntestöd.
10 §. Användning av bostäderna under borgenstiden. Enligt 1 mom. ska bostäder som det beviljats borgenslån för användas som hyresbostäder under borgenstiden, dock i minst 20 år från lyftandet av lånets första post. Enligt 2 mom. kan kommunen av särskilda skäl bevilja tillstånd att använda en eller flera bostäder som avses i 1 mom. för något annat ändamål än som hyresbostad förutsatt att tillståndet gäller ett litet antal bostäder. Tillståndet kan beviljas oberoende av den återstående lägenhetsytan i bostäderna i byggnaden eller byggnadskomplexet. Framöver ska tillståndet enligt förslaget sökas hos ARA. Ändringen leder till enhetligare förfaranden, eftersom tillstånd söks hos ARA även när det gäller ändring av användningssätt för bostäder finansierade enligt övriga stödlagar, och kommunen har inga andra tillsynsuppgifter enligt lagen om statsborgen.
11 §. Borgensersättning. Enligt förslaget stryks frasen ”andra avgifter” i paragrafen. Frasen har i praktiken lett till att staten tvingats betala sådana avgifter som det inte är ändamålsenligt att inkludera i borgensersättningarna.
12 §. Betalning av borgensersättning. Enligt förslaget ska termen ”slutlig” strykas i paragrafen. Detta motsvarar den föreslagna ändringen i 28 § i lagen om långfristigt räntestöd. Dessutom stryks termen ”annan avgift” på motsvarande sätt som i 11 §.
14 §. Tillsyn och skyldighet att lämna uppgifter. Till paragrafen fogas en bestämmelse enligt vilken lånebeviljaren ska lämna Statskontoret uppgifter med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod eller ett tekniskt gränssnitt. Ändringen har samma innehåll som de som föreslås i lagen om långfristigt räntestöd och lagen om kortvarigt räntestöd. Andra ändringar i paragrafen föreslås inte.
15 a §. Rätt att få information av andra myndigheter. Till lagen om statsborgen fogas enligt förslaget en paragraf om rätten att få information av andra myndigheter. Paragrafen har samma innehåll som motsvarande paragraf i lagen om långfristigt räntestöd och lagen om kortvarigt räntestöd.
16 §. Påföljdsavgift. Enligt förslaget flyttas 2 och 3 mom. för klarhetens skull till de nya 16 a och 16 c §.
16 a §. Påföljdsavgiftens storlek. Till den nya 16 a § flyttas bestämmelsen om påföljdsavgiftens storlek i nuvarande 16 §.
16 b §. Verkställande och delgivning av påföljdsavgift. I den nya 16 b § föreskrivs om delgivning och verkställande av påföljdsavgift. Paragrafen är samstämmig med en paragraf som föreslås i lagen om kortvarigt räntestöd.
16 c §. Preskription av påföljdsavgiften. Till den nya 16 c § flyttas bestämmelsen om preskription av påföljdsavgifter. Dessutom föreslås det att preskriptionstiden fastställs så att den stämmer överens med motsvarande bestämmelser i lagen om bostadsrättsbostäder och lagen om kortvarigt räntestöd, vilket innebär att den ändras från 20 till 10 år.
16 d §. Vite. I fortsättningen ska ARA och Statskontoret kunna förelägga samfund och långivare vite. Vite får utfärdas till exempel om ett samfund eller en långivare vägrar lämna begärd information, lämnar bristfällig information eller dröjer med att lämna information och utredningar. Bestämmelser om vite finns i viteslagen (1113/1990). Paragrafen motsvarar de bestämmelser om vite som föreslås i övriga lagar.
16 e §. Befrielse från begränsningar. Till lagen fogas en ny 16 e § där det föreskrivs om befrielse från begränsningar. Den föreslagna paragrafen har samma innehåll som 16 § i aravabegränsningslagen.