1.3.1  2.1.1 Förutsättningar för häktning och förfarandet i häktningsärenden

Bestämmelser om förfarandet i samband med häktningsärenden och om häktningsförutsättningarna finns i 2 och 3 kap. i tvångsmedelslagen. Enligt 3 kap. 4 § i tvångsmedelslagen ska ett yrkande att en anhållen ska häktas framställas hos domstolen utan dröjsmål och senast före klockan tolv den tredje dagen efter gripandet. Enligt 3 kap. 5 § i tvångsmedelslagen ska ett häktningsyrkande tas upp vid domstol utan dröjsmål. Ett yrkande att en anhållen ska häktas ska tas upp senast fyra dygn efter gripandet. 

Enligt 2 kap. 11 § 1 mom. i tvångsmedelslagen får den som på sannolika skäl är misstänkt för brott häktas under samma förutsättningar som han eller hon får anhållas med stöd av 5 § 1 mom. Häktning är möjlig, om 

1) det inte föreskrivs ett lindrigare straff för brottet än fängelse i två år, 

2) det för brottet föreskrivs ett lindrigare straff än fängelse i två år, men det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst ett år och den misstänktes personliga förhållanden eller andra omständigheter ger anledning att misstänka att personen 

a) flyr eller på något annat sätt drar sig undan förundersökning, rättegång eller verkställighet av straff, 

b) försvårar utredningen av saken genom att undanröja, förstöra, ändra eller gömma bevis eller påverka ett vittne, en målsägande, en sakkunnig eller en medgärningsman, eller 

c) fortsätter sin brottsliga verksamhet, 

3) han eller hon inte är känd och vägrar uppge sitt namn eller sin adress eller lämnar uppenbart osanna uppgifter om detta, eller 

4) han eller hon inte har stadigvarande bostad i Finland och det är sannolikt att han eller hon genom att lämna landet drar sig undan förundersökning, rättegång eller verkställighet av straff. 

Enligt 2 kap. 11 § 2 mom. i tvångsmedelslagen får den som är skäligen misstänkt för brott häktas fastän det inte finns sannolika skäl för misstanken, om de förutsättningar för häktning som nämns i 1 mom. i övrigt finns och det är synnerligen viktigt att den misstänkte häktas i avvaktan på tilläggsutredning. 

Enligt 2 kap. 12 § 1 mom. i tvångsmedelslagen får domstolen på yrkande av åklagaren eller den målsägande som yrkat straff för svaranden bestämma att den som dömts till ovillkorligt fängelsestraff ska häktas eller fortfarande hållas häktad, om 

1) det utdömda straffet är fängelse i minst två år, 

2) det utdömda straffet är fängelse i mindre än två år men minst ett år och det är sannolikt att den dömde 

a) flyr eller på annat sätt drar sig undan verkställighet av straff, eller 

b) fortsätter sin brottsliga verksamhet, 

3) det utdömda straffet är fängelse i mindre än ett år och 

a) den dömde inte har stadigvarande bostad i Finland och det är sannolikt att han eller hon genom att lämna landet drar sig undan verkställighet av straff, eller 

b) den dömde i en eller flera domar har dömts till fängelsestraff för flera brott som har begåtts med korta mellanrum och häktningen är behövlig för att hindra fortsatt brottslig verksamhet av lika allvarlig art. 

Enligt 2 kap. 12 § 2 mom. i tvångsmedelslagen är ett beslut om häktning av en dömd i kraft tills verkställigheten av straffet inleds eller fullföljdsdomstolen bestämmer något annat i saken. 

Enligt 2 kap. 13 § i tvångsmedelslagen får ingen häktas eller förordnas att fortfarande hållas häktad, om detta är oskäligt med hänsyn till sakens natur eller den misstänktes eller dömdes ålder eller andra personliga förhållanden. 

Enligt 3 kap. 1 § i tvångsmedelslagen fattas beslutet om häktning av den domstol som är behörig att behandla åtal i saken. Innan åtal väcks får beslut om häktning av en anhållen fattas också av någon annan tingsrätt där saken kan behandlas på ett lämpligt sätt. Enligt 3 kap. 2 § framställs ett häktningsyrkande under förundersökningen av en anhållningsberättigad tjänsteman. Innan yrkandet framställs ska åklagaren underrättas om yrkandet, och åklagaren kan överta avgörandet av frågan om huruvida häktningsyrkande ska framställas. Efter det att saken efter avslutad förundersökning har överförts till åklagaren beslutar han eller hon om framställning av häktningsyrkande. Också den målsägande som yrkat på straff för den dömde får begära att den dömde ska häktas. Domstolen får inte utan begäran besluta att den som är svarande i ett brottmål ska häktas. 

Bestämmelser om den tid inom vilken ett yrkande om häktning av en anhållen ska framställas finns i 3 kap. 4 § i tvångsmedelslagen. Enligt paragrafen ska ett yrkande att en anhållen ska häktas framställas hos domstolen utan dröjsmål och senast före klockan tolv den tredje dagen efter gripandet. Bestämmelser om när och hur häktningsyrkanden ska tas upp finns i 5 §, enligt vilken ett häktningsyrkande ska tas upp vid domstol utan dröjsmål. Ett yrkande att en anhållen ska häktas ska tas upp senast fyra dygn efter gripandet. 

Bestämmelser om ny behandling av ett häktningsärende finns i 3 kap. 15 §. Enligt 1 mom. i den paragrafen ska den domstol som behandlar åtalet, om den som är misstänkt för ett brott har häktats, på begäran av den häktade och tills domen ges, utan dröjsmål och senast fyra dygn efter det att begäran framställdes ta upp häktningsärendet till ny behandling. Innan åtal väcks får ärendet behandlas på nytt också av den tingsrätt inom vars domkrets den ort där den häktade förvaras finns. Ett häktningsärende behöver dock inte tas upp till ny behandling tidigare än två veckor efter den föregående behandlingen. Enligt 2 mom. ska domstolen ta upp ärendet till ny behandling också tidigare än vad som anges i 1 mom., om det finns skäl till det med anledning av någon omständighet som framkommit efter den föregående behandlingen. En anhållningsberättigad tjänsteman ska omedelbart underrätta den häktade och dennes biträde om sådana väsentliga förändringar i omständigheterna som ger anledning till ny behandling. 

Bestämmelser om frigivning av en häktad finns i 3 kap. 17 §. Enligt paragrafen ska domstolen bestämma att en häktad genast ska friges, om det inte längre finns förutsättningar för häktning med anledning av i 15 § avsedd ny behandling av häktningsärendet eller en dom eller omständigheter som framkommit under huvudförhandlingen. Om det inte längre finns förutsättningar för häktning, ska domstolen på framställning som en anhållningsberättigad tjänsteman gjort vid sammanträdet i samband med behandlingen av häktningsärendet eller huvudsaken bestämma att den häktade genast ska friges. Den anhållningsberättigade tjänstemannen ska förordna om omedelbar frigivning av den häktade, om det inte längre finns förutsättningar för häktning. Därförinnan ska åklagaren underrättas om detta och åklagaren kan överta beslutanderätten i frågan om frigivning. 

1.3.2  2.1.2 Begränsning av kontakter

Domstolen kan besluta om begränsning av den häktades kontakter. Enligt 4 kap. 1 § i tvångsmedelslagen kan medan förundersökning pågår den gripnes, den anhållnes och den häktades kontakter med någon annan person begränsas, om det finns anledning att misstänka att kontakterna äventyrar syftet med gripandet, anhållandet eller häktningen. Kontakterna kan också begränsas medan åtalsprövningen och rättegången pågår, om det finns grundad anledning att misstänka att kontakterna allvarligt äventyrar syftet med häktningen. Kontakter med ombudet får inte begränsas. Kontakter med nära anhöriga eller andra närstående och kontakter med den diplomatiska beskickning eller det konsulat som representerar den häktades hemland får begränsas endast av särskilt vägande skäl som hänför sig till utredningen av brottet. Kontakter med nära anhöriga får begränsas endast i den utsträckning det är nödvändigt för att uppnå syftet med gripandet, anhållandet eller häktningen. 

Begränsning av kontakter kan omfatta begränsning av brevväxling, användning av telefon, besök eller andra kontakter utanför förvaringslokalen eller fängelset eller av samvaro med en viss gripen, anhållen eller häktad. Kontakterna får inte begränsas i större utsträckning eller längre än nödvändigt. Domstolen beslutar om begränsning av den häktades kontakter. Före domstolens avgörande kan fängelsedirektören på framställning av en anhållningsberättigad tjänsteman eller, om den häktade har placerats i en förvaringslokal hos polisen, en anhållningsberättigad tjänsteman temporärt besluta om begränsning av kontakter. Den tjänsteman som beslutar om eller har rätt att lämna en framställning om begränsning av kontakter ska besluta om slopande av begränsningen av kontakterna, om det inte längre finns förutsättningar för begränsningen. Ett ärende som gäller begränsning av kontakter får hänskjuta till domstol för prövning som ett separat ärende utan att frågan om häktningen samtidigt prövas. 

1.3.3  2.1.3 Reseförbud

I 5 kap. i tvångsmedelslagen föreskrivs om reseförbud. Enligt 1 § får den som på sannolika skäl är misstänkt för brott i stället för att anhållas eller häktas meddelas reseförbud, om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst ett år och det på grund av den misstänktes personliga förhållanden eller andra omständigheter finns anledning att misstänka att personen 

1) flyr eller på något annat sätt drar sig undan förundersökning, rättegång eller verkställighet av straff, 

2) försvårar utredningen av saken genom att undanröja, förstöra, ändra eller gömma bevis eller påverka ett vittne, en målsägande, en sakkunnig eller en medgärningsman, eller 

3) fortsätter sin brottsliga verksamhet.  

Enligt 5 kap. 2 § i tvångsmedelslagen kan i ett beslut om reseförbud den som meddelats reseförbud åläggas att  

1) inte lämna den ort eller det område som nämns i beslutet,  

2) inte vistas eller röra sig på ett visst område som nämns i beslutet,  

3) under vissa tider vara anträffbar i sin bostad eller på sin arbetsplats,  

4) på bestämda tider anmäla sig hos polisen,  

5) vistas på en inrättning eller ett sjukhus där han eller hon är intagen eller tas in,  

6) inte kontakta de personer som avses i 1 § 1 mom. 2 punkten, eller  

7) överlämna sitt pass till polisen.  

I beslutet om reseförbud kan den förbudet gäller dock ges tillstånd att lämna den ort eller det område som anges i beslutet för att sköta sitt arbete eller av någon annan jämförbar orsak.  

Enligt 5 kap. 4 § i tvångsmedelslagen beslutar en anhållningsberättigad tjänsteman om meddelande av reseförbud under förundersökningen. Innan beslutet fattas ska åklagaren underrättas, och denne kan överta avgörandet i frågan. Efter det att saken efter slutförd förundersökning har överförts till åklagaren beslutar åklagaren om meddelande av reseförbud. Efter det att åtal har väckts fattar domstolen beslut om meddelande av reseförbud. Domstolen får då meddela den åtalade reseförbud endast på yrkande av åklagaren. Vid handläggningen av ett häktningsyrkande eller ett ärende som gäller fortsatt häktning ska domstolen pröva om de förutsättningar som avses i 1 § uppfylls och om den som begärts häktad eller den häktade ska meddelas reseförbud i stället för att häktas. Domstolen beslutar då om detta reseförbud även då åtal ännu inte har väckts. I fråga om reseförbud som meddelas med anledning av en klagan över ett häktningsbeslut är det dock den domstol som har fattat häktningsbeslutet som fattar beslutet. 

Enligt 5 kap. 6 § i tvångsmedelslagen får en anhållningsberättigad tjänsteman av grundad anledning i enskilda fall bevilja den som meddelats reseförbud tillstånd till smärre undantag från en skyldighet som ingår i beslutet om reseförbud. Den som meddelats reseförbud får föra ett ärende som gäller undantag från förbudet till domstol, om en anhållningsberättigad tjänsteman vägrar bevilja tillstånd. 

Enligt 5 kap. 7 § i tvångsmedelslagen får ett beslut om reseförbud ändras till följd av förändrade omständigheter eller av viktiga skäl. 

Enligt 5 kap. 8 § i tvångsmedelslagen ska ett reseförbud helt eller delvis hävas genast när det inte längre finns förutsättningar för att hålla reseförbudet i kraft i oförändrad form. Reseförbudet ska hävas, om inte åtal väcks inom 60 dagar från det att förbudet meddelades. Domstolen får förlänga tiden på begäran som en anhållningsberättigad tjänsteman gjort senast en vecka före den föreskrivna tidens utgång. Domstolen ska ta upp ärendet utan dröjsmål och avgöra det inom den föreskrivna tiden. 

Den som har meddelats reseförbud har redan innan åtal väcks rätt att föra frågan om huruvida ett reseförbud som meddelats av en anhållningsberättigad tjänsteman ska bestå till domstol för prövning. En sådan begäran ska tas upp till behandling inom en vecka från det att den inkommit till domstolen. Domstolen ska helt eller delvis häva förbudet, om den efter att ha gett den anhållningsberättigade tjänstemannen tillfälle att bli hörd anser att det inte finns förutsättningar för att hålla reseförbudet i kraft i oförändrad form. Vid ny behandling av ett reseförbud som domstolen meddelat ska 3 kap. 15 § 1 mom. iakttas i tillämpliga delar. 

När domstolen avgör målet får den enligt 5 kap. 9 § 3 mom. i tvångsmedelslagen endast i det fall att svaranden döms till ovillkorligt fängelsestraff meddela svaranden reseförbud eller bestämma att ett meddelat reseförbud ska bestå. En svarande som är på fri fot får meddelas reseförbud endast på yrkande av åklagaren eller den målsägande som yrkat på straff för svaranden. Domstolen får självmant förordna att den som är häktad eller den mot vilken häktningsyrkande har framställts ska meddelas reseförbud i stället för att häktas. Reseförbudet gäller då tills verkställigheten av straffet inleds eller tills en högre domstol bestämmer något annat. 

1.3.4  2.1.4 Lagstiftning om verkställighet av häktning

I häktningslagen föreskrivs om den häktades rättigheter, ställning och bemötande i fängelset. Lagen kompletteras av statsrådets förordning om häktning (549/2015). Enligt 1 kap. 3 § i lagen är syftet med häktning att säkerställa förundersökningen av ett brott, domstolsbehandlingen och straffverkställigheten samt att förhindra fortsatt brottslig verksamhet. Bestämmelsen har samband med de i tvångsmedelslagen föreskrivna förutsättningarna för häktning, dvs. fara för flykt, fara för att bevis förstörs och fara för att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet. Man strävar efter att genomföra häktningen så att ett tillbörligt genomförande av straffprocessen inte äventyras.  

Enligt 2 kap. 1 § i häktningslagen ska den som häktats för ett brott utan dröjsmål föras till det fängelse som ligger närmast den domstol som behandlar åtalet och som används som häkte eller av särskilda skäl till något annat fängelse som används som häkte. Häktning börjar från och med domstolens häktningsbeslut.  

I princip ska den häktade placeras i det närmast belägna fängelse som används som häkte, men den häktade får också placeras i en sådan förvaringslokal som administreras av polisen, om det är nödvändigt för att hålla den häktade avskild eller av säkerhetsskäl, eller om utredningen av brottet av särskilda skäl så kräver. Den häktade får inte hållas i polisens förvaringslokal längre än fyra veckor, om det inte finns särskilt vägande skäl till detta. Med särskilt vägande skäl avses enligt förarbetena till häktningslagen t.ex. en situation där den häktade har häktats som misstänkt i ett omfattande eller svårutrett brottmål, där det finns många inblandade. Det kan också vara fråga om ett allvarligt brott. Såsom särskilt vägande skäl kan också betraktas en begäran från den häktade själv i en situation där den häktade har anledning att frukta för sin egen säkerhet.  

Om den häktade placerats i en förvaringslokal som administreras av polisen, ska placeringsärendet och dess grunder tas upp till behandling i domstol tillsammans med häktningsärendet vid den nya behandling av häktningsärendet som avses i 3 kap. 15 § i tvångsmedelslagen. Den häktade kan också få förvaringen i polisens förvaringslokal separat prövad av domstol på nytt, och då iakttas i tillämpliga delar det förfarande som föreskrivs i 1, 3 och 4 mom. i den paragrafen. En anhållningsberättigad tjänsteman eller åklagaren ska föra saken till domstol, om den häktade ska förvaras i förvaringslokalen längre än fyra veckor. 

Enligt 2 kap. 6 § i häktningslagen utfärdas närmare bestämmelser om de fängelser som används som häkten genom förordning av justitieministeriet. I december 2011 utfärdade justitieministeriet en förordning om fängelser som används som häkten (1336/2011).  

Häktningen kan upphöra om en domstol beslutar att det inte längre finns förutsättningar för häktning. Detta kan ske utifrån ett beslut som domstolen tagit initiativ till, på framställning av en anhållningsberättigad tjänsteman eller med stöd av ett beslut som en sådan tjänsteman tagit på eget initiativ. I 1 kap. 2 § i häktningslagen föreskrivs om upphörande av häktning när den häktade inte friges utan blir en fånge som avtjänar fängelse. Enligt paragrafen upphör häktningen den dag då tingsrättens dom vinner laga kraft eller då hovrättens dom meddelas eller avkunnas och fängelset har underrättat den häktade om detta.  

De bestämmelser som gäller häktade är i huvudsak likadana som de bestämmelser som gäller fångar som avtjänar straff, men det finns också skillnader i bestämmelserna. Enligt 2 kap. 1 § 2 mom. i häktningslagen får häktade inte placeras i öppna anstalter. Enligt 3 kap. 1 § i häktningslagen ska häktade placeras i andra fängelser eller på andra avdelningar än fångar som avtjänar straff. Detta krav får emellertid frångås om den häktade ber om det på grund av deltagande i sysselsättning eller om det är nödvändigt för att avvärja en fara som hotar fångarnas, de häktades eller de anställdas säkerhet eller om det annars tillfälligt behövs för att upprätthålla ordningen i fängelset. Till skillnad från fångar som avtjänar straff är häktade inte skyldiga att delta i sysselsättning. Häktade ska dock beredas möjlighet att delta i sysselsättning om de så önskar.  

Enligt 4 kap. 1 § i häktningslagen får en häktad inte beviljas tillstånd till verksamhet utanför fängelset såsom civilt arbete eller studier. En häktad får endast beviljas permission av synnerligen viktigt skäl och även då under behövlig bevakning. En häktads kontakter utanför fängelset avviker från kontakterna för en fånge som avtjänar fängelse på det sättet att ovan angivna begränsningar kan uppställas för en häktad. En häktad vars kontakter begränsats kan inte heller beviljas tillstånd att använda internet eller elektronisk post.  

På bemötandet av frihetsberövade som förvaras i polisens lokaler tillämpas bestämmelserna i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006), statsrådets förordning om behandlingen av personer i förvar hos polisen (645/2008) och inrikesministeriets förordning om behandlingen av personer i förvar hos polisen (646/2008). Med person som berövats sin frihet avses i lagen häktade, anhållna och gripna personer. Polisens förvaringslokaler godkänns av Polisstyrelsen.  

Till sina viktigaste delar motsvarar lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen häktningslagen. I lagen finns bestämmelser bl.a. om innehav av egendom, hälso- och sjukvård, klädsel, mathållning, användning av pengar och andra betalningsmedel, granskningar och säkerhetsåtgärder. I 13 kap. 3 § föreskrivs när bestämmelserna i häktningslagen tillämpas på behandlingen av en häktad som hålls i förvar hos polisen. Bestämmelserna i häktningslagen tillämpas bl.a. i fråga om brevväxling och telefonsamtal samt kontakter utom fängelset. I lagen finns dock inte bestämmelser om aktiviteter som ordnas för häktade eller om fritid. I praktiken avviker verksamhetsmöjligheterna för häktade i fängelser och häktade i förvar hos polisen.  

1.3.5  2.1.5 Förvaring av häktade i polisens lokaler

Huvudpolisstationerna är polisstationerna i Helsingfors, Sydöstra Finland, Östra Nyland, Tavastland, Västra Nyland, Österbotten, Inre Finland, Sydvästra Finland, Östra Finland, Uleåborg och Lappland. Det förvaras häktade i alla 11 huvudpolisstationer. Dessutom förvaras häktade också i andra polisstationer på vissa polisinrättningars områden. En polisinrättning kan således ha flera lokaler för förvaring av häktade.  

Största delen av polishäktena som förvarar häktade är i nöjaktigt skick. Förvaringslokaler renoveras allteftersom det är ekonomiskt möjligt. Främst strävar man efter att renovera de polishäkten som finns i samband med huvudpolisstationerna. Samtidigt utreds det om det är möjligt att avstå från vissa förvaringslokaler. Kriterierna för bedömningen är förvaringslokalernas beläggningsgrad, läge, investeringsbehov och situationen avseende hyreskontraktet. 

År 2015 vistades ca 46 procent av de häktade högst sju dagar i polisens lokaler och ca 67 procent mindre än 14 dagar. 

I polisens lokaler fanns det dagligen i genomsnitt 85 häktade år 2015. Situationen har sedan 2010 hållit sig på en jämn nivå. Som högst var antalet häktade i förvar hos polisen under de första åren efter millennieskiftet, men sedermera har det gått ned. Årligen kommer drygt 2 000 häktade till polishäkten. Deras genomsnittliga tid i förvar är något under två veckor. 

1.3.6  2.1.6 Häktade i fängelse

I justitieministeriets förordning om fängelser som används som häkten föreskrivs om de fängelser som används som placeringsfängelse för häktade. Enligt 1 § används Helsingfors, Jokela, Kuopio, Kylmäkoski, Pelso, Pyhäselkä, Riihimäki, S:t Michels, Sukeva, Tavastehus, Uleåborgs, Vanda, Vasa och Åbo fängelse som häkte för män. I Helsingfors, Pelso och Sukeva fängelse kan endast sådana häktade placeras som väntar på beslut av en fullföljdsdomstol och som samtycker till placeringen. Enligt 2 § används Kuopio, Pyhäselkä, Tavastehus, Uleåborgs, Vanda, Vasa och Åbo fängelse som häkte för kvinnor. 

I oktober 2015 var Vanda, Jokela, Tavastehus, Kylmäkoski och Åbo fängelser överbefolkade, vilket försvårar placeringen av fångar. Vasa, Kuopio, S:t Michels och Uleåborgs fängelser har genomgått en grundlig reparation. I Tavastehus fängelse finns det fortfarande celler utan WC, sammanlagt 107.  

Den 1 januari 2016 var sammanlagt 45 kvinnor häktade och de var placerade i Kuopio, Pyhäselkä, Uleåborg, Tavastehus, Vasa och Åbo fängelse.  

I Vanda, Åbo, Tavastehus, Helsingfors, S:t Michel, Vasa, Kuopio och Uleåborg finns både ett fängelse och ett polishäkte.  

1.3.7  2.1.7 Bakgrundsfakta om häktade

År 2015 övergick sammanlagt 2 014 häktade från frihet till fängelse, av dem var 194 kvinnor. Av de häktade som övergick från friheten var 32 under 18 år och sammanlagt 164 i åldersgruppen18–20 år. De häktades andel av alla fångar var i januari 2015 ca 21 procent. De häktade är överrepresenterade bland utländska fångar. I april 2016 fanns sammanlagt 216 utländska häktade i fängelserna, vilket är ca 41 procent av alla utländska fångar (527). 

Enligt Brottspåföljdsmyndighetens statistik (Brottspåföljdsklienterna 1.5.2015, på finska) var det vanligaste huvudåtalet för häktade år 2015 narkotikabrott, vilket var huvudbrottsrubriceringen för cirka en tredjedel av de häktade. Den näst vanligaste gruppen (ca 25 procent) utgjordes av personer häktade för egendomsbrott (inbegripet rån) och personer häktade för brott mot liv (24 procent).  

Närmare 40 procent av de häktade är 15–29-åringar, cirka en tredjedel 30–39-åringar och cirka en fjärdedel 40-åringar eller äldre. 

År 2015 var cirka en tredjedel av de häktade från Nyland och över hälften av dem var placerade inom Södra Finlands brottspåföljdsregion. Utländska häktade bildar den näst största fånggruppen inom Södra Finlands brottspåföljdsregion. Inom Östra och Norra Finlands brottspåföljdsregion har cirka en fjärdedel Norra Österbotten som hemlandskap. Cirka en femtedel av de häktade inom Västra-Finlands brottspåföljdsregion kom från Birkaland, cirka en sjättedel av de häktade kom från Nyland och cirka en sjättedel från Egentliga Finland. 

1.4.1  2.2.1 Konventioner och rekommendationer

Europakonventionen 

Enligt artikel 3 i europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 85‒86/1998, Europakonventionen), som styr behandlingen av häktade, får ingen utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. I artikel 5.1 i Europakonventionen tryggas rätten för var och en till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i de fall som uppräknas i artikeln och i den ordning som lagen föreskriver.  

Enligt artikel 5.3 i Europakonventionen ska var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter, och ska vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning får krävas att garantier ställs för att den som friges inställer sig till rättegången. Trots att artikelns ordalydelse tyder på att myndigheterna i konventionsstaterna själva helt får pröva frågan om ställande av garanti eller annan säkerhet, har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) inte alltid godkänt en sådan tolkning i de fall där risken för undvikande av rättegång är den enda grunden för hållande i häkte. Europadomstolens praxis innehåller ställningstaganden som pekar på att en brottsmisstänkt enligt artikel 5.3 ska ha rätt att bli frisläppt, om det för fortsatt frihetsberövande inte finns andra grunder än risk för flykt och under förutsättning att det av personen kan erhållas garantier för att han eller hon infinner sig till rättegången. Domstolens praxis kan dock inte tolkas innebära att enbart betalning av ett garantibelopp kan komma i fråga som en sådan garanti. 

Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten ska enligt artikel 5.4 ha rätt att begära att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt. 

Oskuldspresumtionen framgår av artikel 6.2, enligt vilken var och en som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen fastställts. 

Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter 

Också enligt artikel 9.1 i FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (FördrS 7‒8/1976) har var och en rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får utsättas för godtyckligt gripande eller frihetsberövande. Ingen får berövas sin frihet annat än av sådana skäl och på sådant sätt som föreskrivs i lag.  

Enligt artikel 9.3 ska den som har gripits eller på annat sätt berövats sin frihet på grund av anklagelse för brott utan dröjsmål ställas inför domare eller en sådan annan ämbetsman som enligt lag är behörig att döma och ska ha rätt till rättegång inom skälig tid eller att släppas. Det ska inte vara en allmän regel att en person hålls i förvar i avvaktan på rättegång, men för frigivning får krävas garantier för att personen verkligen inställer sig till rättegången vid ett annat tillfälle under det rättsliga förfarandet samt, i förekommande fall, för verkställighet av domen. Enligt artikel 9.4 ska den som har berövats sin frihet genom gripande eller på annat sätt ha rätt att inför domstol kräva att lagligheten av frihetsberövandet utan dröjsmål prövas och att frigivning beslutas i de fall åtgärden är olaglig. 

I artikel 10.2 a konstateras att åtalade personer ska, om inte exceptionella förhållanden råder, hållas åtskilda från dömda personer och ska ges särskild behandling med hänsyn till att de inte är dömda. 

Artikel 14.2 innehåller en oskuldspresumtion, enligt vilken den som är anklagad för brott ska ha rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld har fastställts enligt lagen.  

Enligt en motiveringspromemoria som FN:s kommitté för mänskliga rättigheter publicerade 1992 understryker kravet på åtskildhet de häktades ställning som personer som inte har dömts och som samtidigt åtnjuter rättigheter enligt oskuldspresumtionen i artikel 14.2.  

Europeiska rekommendationer 

Enligt regel 2.2 i Europarådets fängelseregler Rec(2006), som har karaktären av rekommendation, bevarar personer som berövats friheten alla de rättigheter som inte med stöd av lag avlägsnas med anledning av ett beslut om ett frihetsstraff eller häktning. Enligt regel 3 ska begränsningar som uppställts för frihetsberövade begränsas till vad som är nödvändigt och de ska stå i proportion till det lagenliga mål för vilket de har fastställts. 

Enligt regel 10.2 ska personer som av en rättslig myndighet har förordnats att häktas och personer som berövats sin frihet till följd av en dom i princip endast hållas i fängelser, dvs. i anstalter som reserverats för fångar och häktade. 

Del VII i fängelsereglerna gäller uttryckligen häktade. I motiveringen till regel 95 konstateras att häktade bör behandlas väl, eftersom deras rättigheter inte har begränsats genom ett straff. 

Enligt regel 95.1 får de häktades dagordning inte påverkas av den möjligheten att de i framtiden kan dömas för ett brott. Enligt regel 95.2 ska fängelsemyndigheterna i fråga om behandlingen av häktade iaktta alla regler som gäller för fångar och tillåta att de häktade deltar i olika slags aktiviteter som reglerna möjliggör. Enligt regel 100.1, som gäller arbete, ska de häktade ges möjlighet att arbeta, men de ska inte vara skyldiga att arbeta. 

Europarådet har också avgett rekommendation Rec(2006)13 om användning av häktning. Enligt regel 2.1 kan alternativ till häktning omfatta t.ex. skyldighet att vid behov infinna sig till en domstol för ärendets behandling, skyldighet att avhålla sig från att störa straffprocessen, förbud mot yrkesutövning, skyldighet att anmäla sig hos en myndighet, skyldighet att underkasta sig en myndighets övervakningsåtgärder, såsom elektronisk övervakning, reseförbud, skyldighet att uppehålla sig på en viss plats och att avhålla sig från att avlägsna sig från den platsen utan tillstånd samt överlämnande av resehandlingar. Dessutom kan det förutsättas att en ekonomisk säkerhet eller en säkerhet av annat slag ställs för att trygga straffprocessen. 

Enligt regel 3.1 ska användning av häktning vara undantag och inte regel. Grunden för detta är oskuldspresumtionen och rätten till frihet. Enligt regel 3.2 får det i lagstiftningen inte finnas tvingande bestämmelser enligt vilka personer misstänkta för brott ska häktas. Enligt regel 3.3 bör häktning i enskilda fall användas som sista åtgärd och får aldrig användas som straff. 

Enligt regel 6 får häktning endast användas i fråga om personer som misstänks för en gärning för vilken fängelsestraff kan följa.  

Enligt regel 7 får en person hållas häktad endast när alla följande förutsättningar är uppfyllda:  

a. det finns en grundad misstanke om att han eller hon har begått ett brott, 

b. det finns en stark misstanke om att den misstänkte vid frigivning (i) flyr, (ii) gör sig skyldig till ett allvarligt brott, (iii) stör rättvisans gång eller (iv) utgör ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen,  

c. det är inte möjligt att använda alternativa metoder mot de farhågor som anges i punkt b och 

d. häktningen utgör en del av en straffprocess. 

Enligt regel 9.1 ska alla risker fastställas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, men särskild uppmärksamhet ska fästas vid 

a. den påstådda gärningens natur och allvarlighet, 

b. det sannolika straffet, om den misstänkte döms, 

c. den berörda personens ålder, hälsotillstånd, karaktär, bakgrund samt personliga och sociala förhållanden, i synnerhet hans eller hennes band till sitt samfund, samt 

d. den berörda personens beteende, i synnerhet hur han eller hon under eventuella tidigare straffprocesser har iakttagit möjliga förpliktelser. 

Enligt regel 9.2 påvisar det faktum att den berörda personen inte är medborgare i den förmodade gärningsstaten eller att personen inte har andra kontakter till staten i fråga inte som sådant att det finns fara för flykt. 

Enligt regel 10 ska häktning undvikas om den misstänkte ansvarar för skötseln av en minderårig. Vid bedömningen av behovet av fortsatt häktning kan enligt regel 11 betydelsen av ett bevis utifrån vilket häktning setts som godtagbart, eller utifrån vilket ett alternativ till häktning har uteslutits, bedömas ha minskat med tiden.  

Enligt regel 12 kan överträdelse av villkoren som hänför sig till ett alternativ till häktning leda till påföljder, men det ger inte automatiskt rätt till återförpassning till häkte. I sådana situationer ska det att en alternativ åtgärd ersätts med häktning kräva särskilda grunder. 

I Europarådets rekommendation Rec (99)22 om överfulla fängelser och fängelseinflation konstateras att man bör försöka hitta alternativ till häktning. Som sådana kan komma i fråga den misstänktes skyldighet att vistas på en viss plats, reseförbud, ställande av säkerhet samt övervakning utförd av myndigheterna. Domstolarna rekommenderas beakta möjligheten att använda elektronisk övervakning som en av övervakningsmetoderna. 

I Europarådets rekommendation Rec (2014)4 om elektronisk övervakning konstateras att när elektronisk övervakning används som alternativ till häktning ska det särskilt sörjas för att man därigenom inte utvidgar det straffrättsliga systemet. Genomförandet och varaktigheten av övervakningen ska stå i proportion till brottets allvarlighet och vid verkställandet av övervakningen ska gärningsmannens individuella förhållanden beaktas. Övervakningen ska regelbundet omprövas. Vid verkställigheten ska också rättigheterna och intressena för tredje personer och personer som finns i samma lokaler beaktas. När elektronisk övervakning används i avvaktan på rättegång, ska övervakningen stå i rätt proportion till det misstänkta brottet. Dessutom ska dess användning grunda sig på en grundligt bedömd risk för flykt, risk för förstöring av bevis, risk för orsakande av allvarlig fara för samhället eller risk för återfall i brott. 

I Europaparlamentets resolution om fängelseförhållandena i EU (23011/2897(RSP)) uppmanas medlemsstaterna säkerställa att häktning även i framtiden är en exceptionell åtgärd som används i överensstämmelse med stränga förutsättningar avseende behövlighet och proportionalitet och under en begränsad tid och att den grundläggande principen om oskuldspresumtion och rätten att bevara den personliga friheten iakttas vid dess användning. Dessutom påminner man om att de rättsliga myndigheterna regelbundet ska granska förutsättningarna för häktning och att alternativ, såsom den europeiska övervakningsordern, ska tillämpas i gränsöverskridande fall. 

FN:s rekommendationer 

Enligt de minimiregler för fångvård (Mandela Rules) som FN:s generalförsamling antog den 17 december 2015 bör häktade hållas i förvar skilt från fångar som avtjänar straff och unga häktade skilt från vuxna fångar (regel 112). 

I de s.k. Tokyoreglerna som FN offentliggjort (United Nations Standard Minimum Rules for Non-custodial measures, 1990) konstateras att medlemsstaterna bör söka alternativ till häktning. Enligt reglerna bör häktning användas som ett sista tvångsmedel och alternativ till häktning bör beaktas i ett så tidigt skede som möjligt i brottsutredningen. Häktningen får inte vara längre än vad som är nödvändigt för att säkerställa brottsutredningen. 

År 1985 antogs FN:s minimiregler på ungdomsstraffrättens område (s.k. Beijingreglerna). Beijingreglerna är inte ett dokument som binder medlemsstaterna i rättsligt hänseende, men de innehåller minimiregler och en måluppställning på ungdomsrättens område. De utgör en subsidiär anvisning också i förhållande till fångvårdens minimiregler. Enligt reglerna bör häktning dock tillgripas i sista hand. I stället för häktning bör andra alternativ användas, såsom övervakning, intensivvård eller placering i familje- eller fosterhem. 

Vid FN:s generalförsamling antogs år 1990 regler till skydd för frihetsberövade unga personer. I artikel 2 finns en bestämmelse om att frihetsberövande är en åtgärd i sista hand som ska vara en så kort tid som möjligt. Regel 17 och 18 gäller häktning. Enligt dessa bör häktning undvikas så långt det är möjligt och endast begränsas till exceptionella omständigheter. Alternativa medel bör användas. Om häktning undantagsvis används, bör domstolen och undersökningsmyndigheterna handla så snabbt som möjligt för att göra häktningstiden så kort som möjlig. 

Enligt FN:s handbok om alternativ till fängelse är följande alternativ till häktning möjliga: skyldighet att infinna sig till rättegång, förbud för den misstänkte att störa rättvisans gång, förbud för den misstänkte att vidta vissa åtgärder, förbud att besöka vissa platser, förbud att närma sig eller träffa vissa personer, skyldighet att uppehålla sig på en viss adress, skyldighet att regelbundet rapportera till myndigheterna, skyldighet att överlämna pass eller annan identitetshandling, skyldighet att godkänna övervakning som fastställts av domstol, skyldighet att underkasta sig elektronisk övervakning samt skyldighet att ställa en ekonomiska eller andra tillgångar som säkerhet för infinnande till domstol eller för uppträdande under rättegången. Den som tillämpar alternativen ska väga alternativens för- och nackdelar för att finna det alternativ till häktning som är lämpligast och som medför de minsta begränsningarna. 

Europeisk övervakningsorder 

Det grundläggande syftet för rådets rambeslut om en europeisk övervakningsorder (2009/829/RIF) är att förebygga sådana situationer där en brottsmisstänkt skulle komma att häktas bara av den anledningen att han eller hon har sin hemvist i en annan medlemsstat och hans eller hennes närvaro i en annalkande rättegång inte kan säkerställas på något annat sätt (LaUU 25/2006 rd s. 2). Rambeslutet utgör en del av det rättsliga samarbetet i straffrättsliga ärenden mellan EU:s medlemsstater.  

Syftet med den europeiska övervakningsordern är att möjliggöra EU-samarbete i samband med övervakningsåtgärder som utgör ett alternativ till häktning. Myndigheterna i den stat där den brottsmisstänkte är bosatt övervakar personen under den tid han eller hon väntar på en rättegång som kommer att ordnas i en annan medlemsstat. Förfarandet förutsätter den misstänktes samtycke. Om den misstänkte bryter mot de övervakningsåtgärder som bestämts för honom eller henne, ska hemviststaten såsom verkställighetsstat utlämna den misstänkte till den stat som har beslutat om övervakningen. Genom det övervakningsordersförfarande som rambeslutet möjliggör strävar man efter att minska de situationer där en person blir häktad endast av den orsaken att han eller hon inte har hemvist i den stat där ärendet behandlas. Med hjälp av ordern kan man också påverka antalet utländska häktade. I bakgrunden ligger tanken att en misstänkt som inte bor i rättegångsstaten kanske häktas före rättegången på lindringare grunder än en person som bor i rättegångsstaten. Målet är att brottsmisstänkta inte ska råka i en ojämlik situation sinsemellan på grundval av om de bor i rättegångsstaten eller i någon annan medlemsstat. 

Lagen om genomförandet av rambeslutet (620/2012) trädde i kraft den 1 december 2012. I lagen ingår bestämmelser om den myndighet som i Finland beslutar om övervakningsåtgärder och som översänder beslutet för erkännande och verkställighet till en annan medlemsstat. Dessutom föreskrivs det om den myndighet som i Finland är behörig att erkänna och verkställa beslut om övervakningsåtgärder som har utfärdats i en annan medlemsstat. Den behöriga myndigheten i situationer där Finland beslutar om övervakningsåtgärden är en rättslig myndighet, dvs. beroende på situationen antingen en domstol eller åklagaren. I situationer där Finland är verkställighetsstaten fattas beslut om erkännande och anpassning av ett beslut om övervakningsåtgärder av häradsåklagarna inom vissa tingsrätters domkretsar.  

I det finska systemet är reseförbud ett i rambeslutet avsett alternativ till häktning.  

1.4.2  2.1.2 Alternativ till häktning i de övriga länderna i Europeiska unionen

Alternativ till häktning i olika länder i Europa har utretts i betänkandet från justitieministeriets arbetsgrupp (JM betänkanden och utlåtanden 5/2016). I betänkandet redogörs för alternativ till häktning i Nederländerna, Belgien, Österrike, Luxemburg, Portugal, Rumänien, Tyskland, Slovenien, Schweiz, Estland och Förenade kungariket (i synnerhet England och Wales). Nedan presenteras lagstiftningen i de övriga nordiska länderna. 

Norge 

Den brottsmisstänkte kan i stället för häktning förordnas att bli placerad i en kommunal eller annan inrättning. En ekonomisk säkerhet kan också ställas som alternativ till häktning. Dessutom är det i Norge möjligt att ålägga den misstänkte att vistas inom ett visst område eller att anmäla sig under vissa tidpunkter till polismyndigheterna. Dessutom kan det förutsättas att passet eller körkortet tillfälligt överlämnas till myndigheterna. 

Alternativ till anhållande är anmälningsplikt och reseförbud. Åklagarmyndigheten får enligt 181 § i straffprocesslagen avstå från häktning eller frige en anhållen, om den misstänkte lovar anmäla sig till polisen vid vissa tider eller lovar hålla sig på en viss plats. Den misstänkte kan också ge sitt samtycke till andra villkor, såsom till att överlämna pass, körkort, sjötjänstbok eller motsvarande dokument. Löftet eller samtycket ska ges skriftligen och i samband därmed ska den misstänkte underrättas om att han eller hon har rätt att omedelbart och även senare till domstol för handläggning hänskjuta frågan om huruvida de villkor för anhållande som anges i 171–173 § är uppfyllda. En dom ska avkunnas i ärendet. 

I stället för häktning kan domstolen med stöd av 188 § besluta om åtgärder enligt 181 § eller om att en säkerhet ska ställas såsom säkerhetsåtgärd. Denna säkerhet kan vara en garanti, insättning eller egendomsinteckning. Domstolen kan också placera den åtalade i en kommunal eller annan boenhet, om boenheten eller kommunen samtycker till det.  

Enligt 184 § i straffprocesslagen kan en misstänkt förordnas att häktas endast om de ovan angivna villkoren enligt 171–173 § är uppfyllda och målet inte kan uppnås med åtgärder enligt 188 §. Personer under 18 år bör inte häktas, om det inte är absolut nödvändigt. Enligt 185 § om en misstänkt häktas eller åtgärder enligt 185 § fastställts för honom eller henne, ska en frist för dessa åtgärder samtidigt fastställas, om inte rättegången redan har inletts. Fristen ska vara så kort som möjligt, högst fyra veckor, och för personer under 18 år högst två veckor, och den kan förlängas med samma tid åt gången. Av skäl som beror på förundersökningen eller särskilda omständigheter kan domstolen ställa en längre frist. 

Sverige 

I Sverige är övervakning, reseförbud och anmälningsskyldighet alternativ till häktning. Bestämmelser om häktning och alternativ till häktning finns i 24 och 25 kap. i rättegångsbalken. 

Enligt 24 kap. 4 § i rättegångsbalken ska övervakning tillämpas, om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte. Detsamma gäller kvinnor som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra allvarligt men för barnet. Om den misstänkte inte vill underkasta sig övervakning, ska den misstänkte häktas. I fråga om häktning av den som är under arton år finns särskilda bestämmelser. 

Närmare bestämmelser om övervakning finns i 26 och 27 § i förundersökningskungörelsen som är en författning på lägre nivå. I 26 § konstateras att övervakning får anordnas i den misstänktes hem eller annat enskilt hem eller genom att den misstänkte placeras i lämplig institution. Övervakningen kan enligt 27 § förutsätta att den misstänkte åläggs skyldighet att på vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats. För övervakningen får också andra villkor uppställas. 

Enligt 25 kap. 1 § i rättegångsbalken får den som är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa och det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff men det i övrigt inte finns anledning att anhålla eller häkta den misstänkte, får han eller hon meddelas reseförbud eller föreläggas anmälningsskyldighet. Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det finns risk för att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. Vid reseförbud får den misstänkte inte utan tillstånd lämna en anvisad vistelseort och vid anmälningsskyldighet är han eller hon skyldig att anmäla sig vissa tidpunkter till en namngiven polismyndighet. Reseförbud och anmälningsskyldighet får åläggas endast om skälen för dessa säkerhetsåtgärder uppväger de begränsningar av rättigheter som de orsakar.  

Reseförbud och anmälningsskyldighet kan bestämmas samtidigt. I samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet får föreskrivas att den misstänkte på vissa tider ska vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats samt andra villkor som hänför sig till övervakningen av den misstänkte. Bestämmelser om detta finns i 25 kap. 2 §. 

Reseförbud meddelas av åklagaren eller rätten. Enligt 3 § i det kapitlet får meddelande av reseförbud tas upp av rätten på yrkande av åklagaren eller i samband med handläggningen av ett häktningsärende. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan. Ärendet ska handläggas vid domstol så snart som möjligt. Om det finns en risk att handläggningen dröjer, får domstolen besluta att reseförbud eller anmälningsskyldighet ska gälla omedelbart. I fråga om förfarandet gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 24 kap. 17 § i rättegångsbalken. Enligt paragrafen får en häktningsförhandling aldrig hållas senare än fyra dygn efter häktningsbeslutet eller efter att hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört. 

Domstolens beslut om reseförbud ska enligt 25 kap. 4 § innehålla uppgift om det brott misstanken avser samt ange den ort, där den misstänkte ska uppehålla sig, och vad han eller hon i övrigt ska iaktta. Beslutet ska delges den misstänkte och där ska erinras om påföljder vid överträdelse av villkoren. Om reseförbud eller anmälningsskyldighet överträds eller om villkor som är förenade med den inte fullgörs, ska enligt 25 kap. 9 § den misstänkte omedelbart anhållas eller häktas, om det inte är uppenbart onödigt.  

On reseförbud eller anmälningsskyldighet har meddelats av åklagaren, får den misstänkte med stöd av 25 kap. 5 § begära domstolens prövning av förbudet. Domstolen ska så snart som möjligt och, om det inte finns särskilda hinder, senast på fjärde dagen därefter hålla en förhandling enligt 3 §. Om en huvudförhandling utsätts att hållas inom en vecka sedan begäran framställdes, får dock säkerhetsåtgärden anstå till huvudförhandlingen. 

När domstolen meddelar reseförbud eller ålägger en anmälningsskyldighet eller fastställer ett sådant förbud eller en sådan skyldighet, ska domstolen utsätta den tid inom vilken åtal ska väckas.  

Enligt 7 § i det kapitlet ska reseförbud och anmälningsskyldighet omedelbart hävas om åtal inte har väckts inom utsatt tid eller framställning om förlängning av tiden inte har gjorts, eller om det av någon annan orsak inte längre finns förutsättningar att hålla dem i kraft. Reseförbud hävs av domstolen. Även åklagaren får häva ett reseförbud, om inte förbudet har meddelats eller fastställts av rätten och åtal har väckts. 

Danmark 

Enligt lagstiftningen i Danmark (retsplejeloven, 70 kap. 765 §) får domstolen fastställa andra åtgärder för en brottsmisstänkt i stället för häktning, om häktningens syfte kan uppnås genom dem. Sådana förordnanden förutsätter samtycke av den misstänkte. Alternativ till häktning är t.ex. att placera den misstänkte i övervakning, olika begränsningar som gäller den misstänktes vistelseort, arbete, fritid eller kontakter med vissa personer, placering i en institution eller samtycke till psykiatrisk vård eller avgiftning. Domstolen kan förordna att den misstänkte ska anmäla sig till polisen på utsatta tider eller överlämna sitt pass till myndigheterna. Dessutom kan en ekonomisk säkerhet förutsättas för att säkerställa att personen infinner sig till rättegången eller verkställighet av straff. 

Domstolen ställer en frist för åtgärdens varaktighet. Enligt 767 § i den nämnda lagen ska tidsfristen vara så kort som möjligt, och den får inte vara längre än fyra veckor. Den kan förlängas med högst fyra veckor åt gången. När åklagaren har väckt talan och huvudförhandlingens datum har fastställts, kan domstolen besluta att häktning eller fastställda åtgärder får fortsätta utan periodisk förlängning tills domen har avkunnats i huvudsaken. Domstolen kan också bestämma att den åtalade tidigast tre veckor efter beslutet får begära att åtgärderna avslutas (766 eller 768 §). I detta fall ska domstolen avge ett beslut inom sju dagar.  

Om domstolen inte upphäver åtgärderna, kan den åtalade framställa en ny begäran tidigast efter tre veckor. Om tidsfristen för de åtgärder som fastställts i stället för häktning upphör efter att huvudförhandlingen inletts ska åtgärderna fortsätta tills domen har avkunnats. Den åtalade får efter att tidsfristen löpt ut innan huvudförhandlingen inletts begära att domstolen upphäver åtgärderna enligt 766 eller 768 §. Om den åtalande efter att tidsfristen löpt ut begär att domstolen upphäver åtgärderna, ska domstolen avge ett beslut inom sju dagar. Om domstolen förkastar begäran, kan den åtalade tidigast inom 14 dagar lämna en ny ansökan. 

Domstolen kan enligt 766 § när som helst ändra ett beslut som gäller en säkerhetsåtgärd. Domstolen kan med stöd av 768 § upphäva säkerhetsåtgärderna, om åtalet förkastas, det inte längre finns förutsättningar för verkställighet av säkerhetsåtgärderna eller om förundersökningen inte har avancerat tillräckligt snabbt och en förlängning av åtgärderna inte längre är skälig. 

1.4.3  2.2.3 Placering av häktade i andra nordiska länder

Island  

Polisen får anhålla brottsmisstänkta liksom också personer som kan innebära en fara för den allmänna ordningen och som t.ex. vägrar uppge sin identitet till polisen (90 § i Islands straffprocesslag). Anhållna förvaras i polisens lokaler. 

En anhållen ska senast 24 timmar efter anhållandet ställas inför en domare för att bli hörd. Om hörandet inte kan utföras inom den regelrätta tiden på grund av väderförhållanden, den anhållnes berusningstillstånd eller andra tvingande hinder, har det i lagen uppställts en absolut tidsgräns på 30 timmar (94 § i straffprocesslagen). Om den anhållne då inte friges, ska han eller hon så snart som möjligt och senast efter 24 timmar från att den första domstolsbehandlingen avslutades på nytt ställas inför en domare för häktning (98 §). Begäran om häktning framställs av en polis. Häktning är endast möjlig om de villkor som anges i straffprocesslagen är uppfyllda (95 § i straffprocesslagen). Häktning kan förordnas för högst fyra veckor och kan förlängas med högst fyra veckor åt gången (97 § i straffprocesslagen). 

Den häktade överförs till ett häkte omedelbart efter häktningsrättegången. För närvarande hålls häktade i samma lokaler som fångar som avtjänar straff, utom när en häktad förordnats att hållas isolerad. Nytt fängelse som tas i bruk år 2016 gör det möjligt att hålla häktade avskilda från fångar som avtjänar straff.  

Förvaring av häktade i polisens lokaler är enligt lagen möjligt av särskilda skäl i högst fyra dagar. Detta alternativ används dock i allmänhet inte i praktiken.  

Den häktade bevarar sin ställning som häktad till dess en lagakraftvunnen dom avgetts. 

Norge 

I Norge föreskrivs om förutsättningarna för anhållande (fengsel) och häktning (varetekt) av en brottsmisstänkt person i straffprocesslagen (lov om rettergangsmåten i straffesaker, s.k. straffeprosessloven). 

En brottsmisstänkt anhållen person kan först förvaras i polisens lokaler (politiarrest), men han eller hon ska flyttas från polisens lokaler till ett häkte inom två dagar från anhållandet, om inte detta är omöjligt av praktiska orsaker. Om den anhållne är under 18 år ska han eller hon flyttas till ett häkte så snart som möjligt och senast dagen efter anhållandet. Om flyttningen sker senare, ska en anteckning om orsaken till förseningen införas i dokumentationen om anhållandet (3 § 1 mom. i föreskriften om användning av polisarrest, forskrift om bruk av politiarrest). 

En brottsmisstänkt får hållas anhållen i högst tre dagar innan han eller hon på polisens initiativ ska ställas inför domstol för häktningsbeslut eller frigivning (183 § i straffprocesslagen). I häktningsbeslutet ska ingå uppgift om häktningens varaktighet, som högst kan uppgå till fyra veckor. Domstolen får förlänga häktningens varaktighet vid en ny häktningsförhandling med högst fyra veckor åt gången. 

Tredagarsfristen för häktnings- eller frigivningsbeslut eller för beslut om ibruktagande av alternativ till häktning innebär att en anhållen ska överföras från polisens lokaler till ett häkte redan före häktningsrättegången, dvs. inom två dagar. I praktiken lyckas man dock inte flytta anhållna från polisens lokaler inom två dagar.  

På lokal nivå övervakas förvaring i polisens lokaler av polismästaren och såsom centralmyndighet av en övervakningskommitté (tilsynsutvalget) i vilken ingår företrädare för polisförvaltningen och de lokala åklagarna samt en oavhängig företrädare utsedd av advokatförbundet. 

Övervakningsansvaret för en häktad övergår från polisen till häktet och Kriminalomsorgen i Norge när personen överförs till ett häkte. 

Den häktade bevarar sin ställning som häktad tills domen har vunnit laga kraft och verkställighet av straffet inleds.  

Sverige 

I Sverige kan polisen gripa en brottsmisstänkt och i brådskande fall får polisen också anhålla den som på sannolika skäl är misstänkt för brott utan beslut om anhållande, om förutsättningarna för anhållande uppfylls (24 kap. 1 och 7 § i Sveriges rättegångsbalk). 

En gripen brottsmisstänkt som anhållits får förvaras i polisens lokaler i tre dygn räknat från gripandet (polisarrest). I polisens lokaler förvaras personer som gripits misstänkta för brott samt personer som tagits i förvar med stöd av polislagen och lagen om omhändertagande av berusade personer. Uppgift om ett gripande ska skickas till åklagaren. Den gripne ska förhöras så snart som möjligt.  

Efter förhöret ska åklagaren besluta om frigivning eller anhållande av den misstänkte. Beslut om frigivning eller häktning av en anhållen fattas av en domstol på yrkande av en åklagare så snart som möjligt och senast den fjärde dagen efter beslutet om anhållande (24 kap. 8, 12 och 13 § i rättegångsbalken).  

Efter beslutet om häktning förflyttas den häktade omedelbart till ett häkte, där det utöver häktade kan förvaras personer som ska utvisas ur landet samt personer som inte har iakttagit de villkor som gällt för deras villkorliga frigivning. 

Ett häktningsbeslut gäller högst två veckor, varefter häktningen kan förlängas i en ny domstolsbehandling. 

I Sverige är häktena i allmänhet placerade i samband med polishusen, men administrativt hör de till Kriminalvården och inte till polisen. Utöver egentliga häkten finns det avdelningar i olika institutioner som används som häkten. 

Den häktade bevarar sin ställning som häktad till dess en lagakraftvunnen dom avgetts. 

Danmark 

I Danmark får polisen anhålla (anholdelse) en brottsmisstänkt (755 § 1 mom. i processlagen, retsplejeloven). 

Den danska grundlagen förutsätter att en anhållen som inte friges senast inom 24 timmar från anhållandet ska ställas inför en domare att bli hörd (grundlovsforhør) (71 § 3 mom. i grundlagen och 760 § 2 mom. i processlagen). Om domaren efter att ha hört den anhållne beslutar förlänga anhållandet, ska den anhållne på nytt ställas inför domstol för häktningsrättegång inom tre dygn från det att den första domstolsbehandlingen avslutades (760 § 5 mom. i processlagen). Då ska domstolen på yrkande av polisen besluta om häktning (varetægtsfængsling), alternativ till häktning eller frigivning (764 § i processlagen). Häktning är endast möjlig om de villkor som anges i processlagen är uppfyllda (762 § i processlagen). 

Häktningen ska vara så kort som möjligt och får inte vara längre än fyra veckor. Häktningen får dock förlängas med fyra veckor åt gången (767 § i processlagen). 

Den häktade överförs till ett häkte omedelbart efter häktningsrättegången. I Danmark ansvaras och drivs häktena (arresthus) av danska brottspåföljdsmyndigheten Kriminalforsorgen. Dessutom finns det i tre fängelser en avdelning som används som häkte. I häkten hålls i huvudsak häktade, men också i ringa grad fångar som avtjänar korta straff. 

En häktads ställning som häktad gäller ända tills domen avkunnats.  

1.5.1  2.3.1 Alternativ till häktning

Enligt den gällande lagstiftningen är reseförbud det enda alternativet till anhållande och häktning som finns tillgängligt. Enligt den tidigare lagstiftningen kunde reseförbud meddelas, om det fanns anledning att misstänka att personen flyr eller på något annat sätt drar sig undan förundersökning, rättegång eller verkställighet av straff (risk för undandragande). Dessutom kunde reseförbud meddelas av den orsaken att det fanns orsak att misstänka att personen fortsätter sin brottsliga verksamhet (risk för fortsatt brottslighet).  

Enligt den tvångsmedelslag som trädde i kraft i början av 2014 får reseförbud också meddelas i de fall där det finns anledning att misstänka att den misstänkte försvårar utredningen av saken (risk för försvårande). Genom den nya grunden för meddelande av reseförbud har man försökt göra förbudet till ett bättre alternativ till anhållande och häktning, eftersom risk för försvårande av utredning av ärendet redan ingått i grunderna för dessa. Reseförbudet kan innehålla olika skyldigheter som efter behov kombineras för att uppnå syftet med reseförbudet.  

Reseförbudet är i princip ett användbart tvångsmedel, men det används för närvarande i rätt liten omfattning. I synnerhet domstolarna meddelar mycket sällan reseförbud. Enligt statistikcentralens uppgifter använde polisen, tullen och gränsbevakningsväsendet reseförbud år 2014 i sammanlagt 576 fall. År 2013 begicks överträdelser av reseförbud i 202 fall och år 2014 i sammanlagt 267 fall. Antalet häktningar uppgick år 2014 till sammanlagt 2 140.  

Enligt Rättsregistercentralens statistik meddelades vid domstolarna år 2013 sammanlagt 31 reseförbud och reseförbud upphävdes i tre fall. År 2014 meddelades vid domstolarna sammanlagt 25 reseförbud och reseförbud upphävdes i fem fall.  

Problemet med reseförbud är att övervakningen av de skyldigheter som uppställts för den som meddelats reseförbud i praktiken är rätt obetydlig på grund av resursbrist. Därför kan man med hjälp av reseförbud inte särskilt effektivt avvärja eller minska risken för försvårande, undandragande eller fortsatt brottslighet. För att kunna öka användningen av reseförbud, bör dess övervakning väsentligen effektiviseras. Detta skulle kunna göras genom att förena reseförbud med kontinuerlig teknisk övervakning dygnet runt med hjälp av en övervakningsterminal eller annan positioneringsanläggning i hemmet. En sådan möjlighet är nuförtiden i bruk i flera länder i Europa.  

Efter avkunnandet av tingsrättens dom och i avvaktan på fullföljdsdomstolens avgörande finns det för närvarande inga andra alternativ till häktning än reseförbud. Det är dock förenat med de problem som också konstateras i det föregående stycket.  

Utländska häktade är överrepresenterade i förhållande till deras totala antal. Samma fenomen kan iakttas i de flesta länderna i Europa. Utlänningar meddelas i allmänhet inte reseförbud om de inte har varaktig bostad i Finland. Detta är problematiskt t.ex. av den anledningen att de mål som uppställs i rambeslutet om övervakningsåtgärder som ett alternativ till häktning – att öka jämlikheten mellan medborgarna i EU:s medlemsstater vid undersökningsskedet för ett brottmål – sålunda inte kan uppfyllas. Genom rambeslutet strävar man efter att minska antalet situationer där en person blir häktad av den orsaken att han eller hon inte har hemvist i den stat där ärendet behandlas. Eftersom det inte finns ett trovärdigt och effektivt övervakat alternativ till häktning, förflyttas inte utlänningar till det land där de bor i avvaktan på rättegång utifrån den europeiska övervakningsordern. Om det fanns tillgång till ett effektivt övervakat alternativ till häktning, skulle man genom en överföring av övervakningsåtgärderna kunna minska antalet utländska häktade.  

1.5.2  2.3.2 Reducering av antalet häktade som hålls förvar i polisens lokaler

I avsnitt 1.2 ovan konstateras att de internationella övervakningsorganen och riksdagens justitieombudsman upprepade gånger har kritiserat Finland för att hålla häktade i förvar i polisens lokaler. I sin rapport över sitt femte periodiska besök konstaterar CPT att hållande av häktade i förvar i polisens lokaler bör upphöra. Ansvaret för utredningen i förundersökningen och ansvaret för de häktades förhållanden och förvaring bör innehas av olika myndighetsinstanser, eftersom det i arrangemangen annars döljer sig en risk för att den häktade blir utsatt för påtryckning eller mutor. Förhållandena i polishäktenas förvaringslokaler, de möjligheter som de erbjuder för sysselsättning utanför cellerna och för rastning utomhus samt de hälsovårdstjänster som de erbjuder är enligt kommitténs uppfattning bristfälliga. Polishäkten har inte planerats för långvarig förvaring av frihetsberövade personer. 

Trots att antalet häktade som hålls i förvar i polisens lokaler under de senaste årtiondena har minskat och den genomsnittliga tid som häktade hålls i förvar i polisens lokaler har blivit kortare, ser de internationella övervakningsorganen och riksdagens justitieombudsman saken fortfarande som mycket problematisk.  

2.2.1  3.2.1 Alternativ till häktning

Elektronisk övervakning. Elektronisk övervakning har bl.a. på grund av problem i anslutning till fängelsernas överbeläggning mycket snabbt blivit allt vanligare på olika håll i världen, i synnerhet på 2000-talet. Övervakning har använts både i stället för korta fängelsestraff (front door-modeller) och i slutet av ett straff som ett skede för villkorlig eller tidigarelagd frigivning (back door-modeller). Elektronisk övervakning används allmänt också som alternativ till häktning. 

Den teknik som används för att verkställa elektronisk övervakning gör att det nuförtiden är möjligt att utöver en ständig positionering av den dömdes läge säkerställa att den övervakade håller sig på ett visst område eller borta från ett visst område eller bestämda personer. Ett i andra länder rätt vanligt användningssätt för övervakning är en påföljd eller ett tvångsmedel som liknar husarrest där endast den övervakades hem har definierats som tillåten vistelseplats för honom eller henne under en viss tid av dygnet.  

Det i andra länder allmännaste sättet på vilket elektronisk övervakning verkställs är en boja som bygger på användning av radiofrekvensteknik (RF) och som anbringas på den övervakades vrist eller handled och som är i kontakt med en fast uppföljningsanordning. Vanligen har övervakningsanordningen placerats i den övervakades hem. Anordningen reagerar på läget för den boja som har anbringats på den övervakades kropp, om bojan ligger på högst 100–400 meters avstånd från uppföljningsanordningen. Radiofrekvenstekniken lämpar sig bra i situationer där det behövs uppgifter om att den övervakade har kommit till övervakningsområdet för uppföljningsanordningen, hans eller hennes vistelse där och att han eller hon har avlägsnat sig därifrån. I systemet programmeras individuella gränser för övervakningen. 

Ett mycket populärt satellitpositioneringssystem är GPS (Global Positioning System) som i dag fungerar i hela världen och i allmänhet ger användarna en mycket bra positioneringsexakthet. Användningen av satellitbaserad positionering i straffverkställigheten har under de senaste åren snabbt blivit vanligare. En brist i den satellitbaserade positioneringen är dock dess relativt inexakta funktion på tätt bebyggda stadsområden och inne i byggnader. 

Det är också möjligt att kombinera användningen av de ovan nämnda tekniska verkställighetssätten varvid man med hjälp av radiofrekvenstekniken kan kontrollera den övervakades vistelse i sitt hem enligt planen och med hjälp av GPS-tekniken kan positionera honom eller henne annanstans. Bojan kan innehålla en möjlighet att positionera med hjälp av GPS-satelliter ute t.ex. när den övervakade rör sig omkring sitt hem. Funktionerna kan förenas i samma anordning.  

En nackdel med elektronisk övervakning kan också anses vara att det primära syftet med häktning, dvs. isoleringseffekten genom fängelsevistelse, inte uppfylls genom övervakning. Den som placerats i övervakning har således en möjlighet att försöka försvåra förundersökningen om han eller hon så vill. Man kan avvärja denna möjlighet genom att endast placera sådana misstänkta i övervakning där risken för försvårande anses vara obetydlig, eller genom att verkställa övervakningen så sträng som möjligt, t.ex. genom kontinuerlig övervakning av rörelser. Hänsyn måste också tas till brottsoffret t.ex. genom att för den övervakade uppställa särskilda begränsningar i rörelsefriheten i syfte att skydda offret eller genom att underrätta offret, om gärningsmannen brutit mot eventuella begränsningar i rörelsefriheten. 

Iakttagande av reseförbud övervakas nuförtiden i varierande grad. De som brutit mot skyldigheter i ett reseförbud blir i allmänhet fast för överträdelse av förbud när de råkat i kontakt med polisen av andra skäl än sådana som hänför sig till reseförbud. Reseförbudets trovärdighet och en ökad användning av reseförbud förutsätter en effektiviserad övervakning. Elektronisk övervakning lämpar sig väl för övervakning av olika förbud och skyldigheter. Då kan också ett övervakat reseförbud oftare än för närvarande ersätta användning av häktning. 

Det nuvarande reseförbudet kan utvecklas antingen genom att förena alla reseförbud med elektronisk övervakning eller så att det vanliga reseförbudet fortfarande hålls kvar parallellt med det elektroniskt övervakade reseförbudet.  

Användning av elektronisk övervakning är förenad med risken för fenomenet som går under benämningen net-widening. Härmed avses att området för tillgängliga påföljder och tvångsmedel utvidgas. Det är fråga om fenomenet net-widening, om man börjar använda elektronisk övervakning för att effektivisera övervakningen av befintliga påföljder eller av tvångsmedel som redan i nuläget fungerar bra. Detta skulle också föranleda onödiga kostnader.  

Effektivisering av reseförbud. I denna proposition föreslås det bestämmelser om ett särskilt förstärkt reseförbud, som när det gäller stränghet ska ligga mellan det nuvarande reseförbudet och häktning. Eftersom det vid förstärkt reseförbud är fråga om ett alternativ till häktning och inte till anhållande, ska en domstol i alla omständigheter besluta om det. I praktiken ska domstolens prövningsrätt vara graderat så att domstolen ska pröva användning av förstärkt reseförbud, om reseförbud inte är ett tillräckligt tvångsmedel. Häktning ska endast användas i det fall att inte heller förstärkt reseförbud är tillräckligt för att hindra försvårande av ärendets utredning, fortsatt brottslig verksamhet, flykt eller undvikande av verkställighet av straff. Detta grundar sig redan på principen om minsta olägenhet enligt 1 kap. 3 § i tvångsmedelslagen, enligt vilken tvångsmedel ska användas så att man inte ingriper i någons rättigheter mer än vad som är nödvändigt för att syftet med användningen ska nås. 

Även i nuläget kan en misstänkt i beslutet om reseförbud förordnas att stanna inom ett visst område eller på motsvarande sätt kan han eller hon förordnas att hålla sig borta från ett visst område. Den misstänkte får också förbjudas att kontakta vissa personer. Vid förstärkt reseförbud ska också dessa skyldigheter kunna övervakas genom elektroniska metoder.  

Ett förstärkt reseförbud skiljer sig från ett reseförbud på det sättet att de skyldigheter som fogats till ett förstärkt reseförbud kan övervakas med hjälp av tekniska medel. Genom att effektivisera reseförbudet med elektronisk övervakning kan man bättre än i nuläget förhindra överträdelse av de begränsningar i rörelsefriheten som ingår i förbudet. Elektroniskt övervakat reseförbud ska uttryckligen användas i situationer där den brottsmisstänkte nuförtiden häktas. Fogande av elektronisk övervakning till reseförbud är sålunda en behövlig reform både för undvikande av olägenheterna med frihetsberövande och för behovet av en effektivare övervakning av reseförbud. 

Regleringen om reseförbud kan effektiviseras också så att den brottsmisstänkte kan åläggas att stanna i sin bostad eller på någon annan för boende lämplig plats det antal timmar som anges i beslutet om reseförbud. Antalet timmar som den brottsmisstänkte ska stanna i sin bostad ska fastställas så att den möjliggör normalt arbete och normala studier. Det högsta och minsta antalet timmar som den brottsmisstänkte ska stanna i sin bostad ska föreskrivas i lag.  

Alternativ efter tingsrättens avgörande. Efter avkunnandet av tingsrättens dom och i avvaktan på fullföljdsdomstolens avgörande finns det inga andra alternativ till häktning än reseförbud. I vissa situationer behövs också i skedet för sökande av ändring andra alternativ till häktning än reseförbud. I denna proposition föreslås det bestämmelser om en särskild häktningsarrest som domstolen kan ålägga om fängelsestraffet som tingsrätten dömt till är under två år. Ett sådant tvångsmedel kan övervakas genom elektroniska medel och omfatta likadana skyldigheter som det förstärkta reseförbudet. Sådana skyldigheter kan gälla skyldighet att stanna i bostaden och begränsningar i rörelsefriheten.  

Avräkning av tiden för begränsning av friheten. Om någon döms till ett fängelsestraff på viss tid för en gärning på grund av vilken gärningsmannen har varit berövad friheten oavbrutet i minst ett dygn, ska enligt 6 kap. 13 § i strafflagen domstolen avräkna tiden för frihetsberövandet från straffet eller anse frihetsberövandet som fullt avtjänat straff. Tiden för frihetsberövandet räknas i dagar. Förfarandet är detsamma om frihetsberövandet föranletts av något annat brott som i samband med målet har varit föremål för åtal eller förundersökning eller av att svaranden har förordnats att hämtas till domstolen och därför har tagits i förvar. 

Om straffet är böter ska frihetsberövandet avräknas i skälig mån, dock minst hela den tid som frihetsberövandet har varat, eller anses som fullt avtjänat straff. Om straffet är ungdomsstraff ska frihetsberövandet avräknas. När avräkning enligt detta moment görs motsvarar ett dygns frihetsberövande två ungdomsstraffdagar, om inte avvikelse från detta görs av särskilda skäl.  

När elektronisk övervakning börjar verkställas också såsom ett nytt tvångsmedel som kraftigt begränsar den personliga friheten och rätten till rörelsefrihet hos den som meddelats reseförbud och som är förenat med en skyldighet att stanna i bostaden, bör den tid som verkställts såsom förstärkt reseförbud beaktas vid fastställande av straff. Begränsningen av friheten jämställs med frihetsberövande i 2 c kap. 1 § i strafflagen. För närvarande avräknas inte reseförbud, eftersom den som meddelats reseförbud inte betraktas som frihetsberövad. I propositionen föreslås att två dagar av förstärkt reseförbud och av häktningsarrest ska motsvara en dag i fängelse.  

2.2.2  3.2.2 Reducering av antalet häktade i förvar i polisens lokaler

Man kan försöka minska antalet häktade i polisens lokaler på tre sätt. Det första alternativet är att överföra polisens förvaringslokaler under Brottspåföljdsmyndighetens förvaltningsområde. I detta alternativ skulle det gå att skilja åt ansvaret för förvaringen och ansvaret för förundersökningen på det sätt som CPT förutsätter i sina rekommendationer för att förebygga risken för eventuell påtryckning. Detta skulle dock vara problematiskt bl.a. för att det i polisens förvaringslokaler i huvudsak förvaras andra än häktade. Majoriteten av dem som förvaras i lokalerna är personer som anhållits eller personer som med stöd av polislagen (872/2011) gripits. Det är varken motiverat eller ändamålsenligt att Brottspåföljdsmyndigheten skulle sörja för deras övervakning. Brottspåföljdsmyndigheten har å andra sidan inte heller behov av att öka antalet häktningsplatser någon annanstans än i huvudstadsregionen. En administrativ överföring av lokalerna skulle inte medföra sådana ekonomiska eller operativa fördelar som skulle göra en överföring till Brottspåföljdsmyndighetens förvaltningsområde motiverad. 

Ett annat alternativ är att Brottspåföljdsmyndigheten skulle ansvara för de häktades övervakning vid något visst polishäkte antingen helt eller delvis. Detta skulle kunna genomföras så att förvaringslokalerna delas upp i en häktningsavdelning som övervakas av Brottspåföljdsmyndigheten och i polisens övriga förvaringslokaler. På detta sätt skulle man bättre kunna se till att förundersökningen hålls separat från ansvaret att förvara häktade. I detta alternativ sörjer Brottspåföljdsmyndighetens personal för övervakningen av häktade och för det beslutsfattande som gäller dem. Problemet med detta alternativ är att arrangemanget oundvikligen kräver tilläggsresurser.  

Polisens förvaringslokaler eller en del av dem skulle administrativt kunna överföras till ett häkte som övervakas av Brottspåföljdsmyndigheten eller till en separat avdelning av ett sådant häkte. Detta skulle förutsätta ett avtal mellan Polisstyrelsen och Brottspåföljdsmyndigheten om saken och att Brottspåföljdsmyndigheten fattar beslut om att inrätta en häktningsavdelning. På författningsnivå kräver inrättande av en sådan avdelning att justitieministeriets förordning ändras. Överföringen av övervakningen av polisens förvaringslokaler helt eller delvis till Brottspåföljdsmyndigheten förutsätter således inte lagändringar.  

Överföring av övervakningen av polisens förvaringslokaler helt eller delvis till Brottspåföljdsmyndigheten förutsätter att förvaringslokalerna uppfyller de krav som uppställs i häktningslagen. Polisens förvaringslokaler är i princip inte lämpade för förvaring av häktade när det gäller deras förhållanden. Förvaringslokalerna saknar lämpliga lokaler för sysselsättning, besök och rastning utomhus. En del av polishäktena är dessutom i dåligt skick och cellerna saknar WC-utrymmen och lämpliga fönster.  

En tredje metod för reducering av antalet häktade i förvar hos polisen skulle vara att de häktade snabbare än i nuläget överflyttas från ett polishäkte till ett fängelse. Detta skulle kunna genomföras genom en ändring av 2 kap. 1 § i häktningslagen så att bestämmelsen förutsätter att den häktade placeras i ett fängelse betydligt snabbare än i nuläget. För närvarande hålls häktade i förvar i polisens förvaringsutrymmen i genomsnitt i två veckor. 

Trots att tiden i förvar skulle förkortas, är detta inte nödvändigtvis tillräckligt för att uppfylla vad som framförts i internationella övervakningsorgans och riksdagens justitieombudsmans ställningstaganden. Enligt dessa ställningstaganden bör en frihetsberövad senast flyttas bort från polisens förvaringslokaler när en domstol har beslutat om att personen ska häktas, dvs. i allmänhet senast fyra dygn efter gripandet.  

Förflyttning av häktade till ett fängelse genast efter häktningsrättegången bör vara det principiella målet på längre sikt. Det är dock inte möjligt att uppnå detta mål genast, eftersom de fängelser som används som häkten till största delen är fulla. Ett problem med häkten är också att det kan vara svårt att genomföra begränsningar av kontakter för häktade, i synnerhet i överbeläggningssituationer. Dessutom förutsätter en snabbare förflyttning av häktade från polisens lokaler till häkten att fängelsernas förhörslokaler förbättras. Förhörsresor kommer att föranleda extra kostnader för polisen. Det har också framförts att förundersökningarna kommer att bli betydligt längre. På dessa grunder föreslås det att 2 kap. 1 § i häktningslagen ska ändras så att förvaringstiden för häktade förkortas och att häktade ska förflyttas till fängelse snabbare än i nuläget. Snabbare förflyttning av häktade till fängelser förutsätter att Brottspåföljdsmyndigheten och Polisstyrelsen börjar utreda möjligheter att organisera häktningsavdelningar som administreras av Brottspåföljdsmyndigheten i samband med vissa polisinrättningar. En sådan häktningsavdelning behövs i synnerhet i norra Finland, där förhörsresorna blir långa.