7.1
Utlänningslagen
6 b §.Genomförandet av en rättsmedicinsk undersökning.
I 2 mom. föreslås det att uttrycket
försäkra sig om
ersätts med ordet
verifiera.
Syftet med ändringen är inte att ändra rättsläget.
8 §.Personlig närvaro samt anlitande av ombud och biträde.
I 2 mom. föreslås det att uttrycket
fastställandet av
ersätts med ordet
verifieringen.
Syftet med ändringen är inte att ändra rättsläget.
17 b §.Ansökan om visering för längre vistelse.
I 3 mom. föreslås det att orden
kontroll
och
fastställs
ersätts med orden
verifiering
och
verifieras.
Syftet med ändringen är inte att ändra rättsläget.
28 a §.Extern tjänsteleverantör i uppgifter som gäller visering för längre vistelse.
I 2 mom. föreslås det att ordet
kontrollera
ersätts med ordet
verifiera.
Syftet med ändringen är inte att ändra rättsläget.
35 §.Identifiering som villkor för beviljande av uppehållstillstånd.
Rubriken för paragrafen föreslås bli ändrad så att den motsvarar det nya innehållet i paragrafen. Paragrafens struktur ändras så att paragrafen delas upp i fyra moment. Det första momentet innehåller huvudregeln om identifiering av sökanden och om kravet på ett nationellt resedokument och i det andra, tredje och fjärde momentet föreskrivs om undantag från huvudregeln.
I det första momentet föreskrivs att för att uppehållstillstånd ska beviljas förutsätts det att sökanden har identifierats och att sökandens identitet har verifierats på ett tillförlitligt sätt med ett giltigt nationellt resedokument. Med identifiering avses att en person kopplas till en viss befintlig identitet. I samband med identifieringen verifierar man således en viss persons identitet. Med verifiering avses ett förfarande där en annan part försäkrar sig om att de uppgifter som lämnats vid identifieringen är korrekta. Vid verifiering är det fråga om att försäkra sig om att identitetens äkthet är på önskad tillförlitlighetsnivå.
Det första momentet innehåller huvudregeln i den gällande paragrafen om att ett giltigt resedokument är en förutsättning för beviljande av uppehållstillstånd. Eftersom den gällande lagen dock inte innehåller något krav på identifiering av sökanden och verifiering av sökandens identitet, föreslås i paragrafen en uttrycklig bestämmelse om att en förutsättning för beviljande av uppehållstillstånd är att sökanden identifieras. En tillförlitlig verifiering av identiteten kan i fortsättningen göras endast med ett nationellt resedokument. Detta är en förändring jämfört med nuläget för i fortsättningen ska till exempel ett resedokument för flykting eller ett främlingspass som utfärdats i en annan stat inte längre godkännas. På motsvarande sätt som i nuläget ska det resedokument som krävs vara i kraft både när myndigheten identifierar personen och när uppehållstillstånd beviljas.
På motsvarande sätt som i nuläget ska det undantagsvis vara möjligt att anhängiggöra en ansökan om uppehållstillstånd utan ett giltigt resedokument, om sökanden kan identifieras till exempel med ett föråldrat resedokument. I ett sådant fall ska sökanden dock identifiera sig med ett giltigt resedokument innan tillstånd beviljas.
Avsikten med bestämmelsen är inte att ändra på nuläget, där det är möjligt att under vissa förutsättningar ansöka om fortsatt tillstånd elektroniskt med stark autentisering i e-tjänsten Enter Finland utan ett personligt besök. För beviljande av uppehållstillstånd förutsätts sökanden då lämna en kopia av sitt resedokument till Migrationsverket.
Om en person inte kan identifieras på ett tillförlitligt sätt genom att personens identitet verifieras med ett giltigt nationellt resedokument, kan personen inte få uppehållstillstånd, om inte någon av de grunder för undantag som anges i paragrafen blir tillämplig. Denna grundläggande utgångspunkt ingår i den gällande lagen.
Enligt förslaget ska det i det andra momentet föreskrivas om ett undantag från den ovannämnda huvudregeln i situationer där det är fråga om beviljande av tidsbegränsat uppehållstillstånd. Tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas trots att ett giltigt resedokument saknas, om uppehållstillståndet beviljas med stöd av 51, 52, 52 a, 52 d, 52 e, 87, 88, 89 eller 110 § eller om det första uppehållstillståndet beviljas för ett i Finland fött barn som beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeband. Momentet innehåller ett undantag från huvudregeln i 1 mom. i fråga om kravet på resedokument. Grunderna för undantag motsvarar i övrigt de gällande grunderna för undantag, men till momentet fogas en bestämmelse som baserar sig på etablerad tillämpningspraxis och där det föreskrivs om ett undantag från kravet på resedokument för ett i Finland fött barn vars förälder eller föräldrar vistas i Finland med uppehållstillstånd och barnet beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeband, men den stat där barnet är medborgare har inte en beskickning i Finland och barnet har således inte möjlighet att få ett nationellt resedokument för beviljande av uppehållstillstånd. Barnet beviljas främlingspass för att skaffa ett resedokument från det egna landet. Eftersom syftet är att göra det möjligt att skaffa ett nationellt resedokument, gäller denna grund för undantag endast beviljande av det första tidsbegränsade uppehållstillståndet.
Undantagen gäller i regel situationer där en person har anlänt till Finland och söker internationellt skydd. Grunden för att uppehållstillstånd ska beviljas utan resedokument är att den som ansöker om internationellt skydd inte kan förmodas kontakta myndigheterna i sitt eget land för att skaffa ett resedokument. I de exceptionella situationer där en sökande inte har asylbakgrund har han eller hon i praktiken alltid kommit till landet via ett visum- eller uppehållstillståndsförfarande, och då har sökanden identifierats med ett nationellt resedokument.
Momentet avviker från vad som föreskrivs i den gällande paragrafen på så sätt att beviljande av uppehållstillstånd trots att resedokument saknas endast gäller tidsbegränsade uppehållstillstånd. Bestämmelser om olika slag av uppehållstillstånd finns i 33 §, enligt vilken ett uppehållstillstånd är antingen tidsbegränsat eller permanent. Tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas för vistelse av tillfällig karaktär (tillfälligt uppehållstillstånd) eller för vistelse av kontinuerlig karaktär (kontinuerligt uppehållstillstånd). I 54 § föreskrivs det om beviljande av fortsatt tillstånd, det vill säga ett nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd.
I det tredje och fjärde momentet föreskrivs det särskilt om undantag från huvudregeln i 1 mom. i situationer där det är fråga om beviljande av permanent uppehållstillstånd. I det tredje momentet föreskrivs det att om sökanden har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 87, 88, 89 eller 110 §, kan permanent uppehållstillstånd beviljas trots att ett giltigt resedokument saknas. Dessa grunder gäller internationellt skydd. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll nuläget.
I det fjärde momentet föreskrivs det att om sökanden har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 51, 52, 52 a, 52 d eller 52 e § trots att ett giltigt resedokument saknas, förutsätter beviljande av permanent uppehållstillstånd på dessa villkor att sökanden har skaffat ett giltigt nationellt resedokument eller bevisligen har försökt skaffa ett sådant och lagt fram annan tillförlitlig utredning om sin identitet. Det är fråga om andra uppehållstillstånd än sådana som beviljats på grund av internationellt skydd, i praktiken beviljande av uppehållstillstånd på grund av att en utlänning är förhindrad att lämna landet (51 §), av individuella mänskliga orsaker (52 §), för offer för människohandel (52 a §), för tredjelandsmedborgare som vistats och arbetat olagligt i landet (52 d §) eller för en utlänning som omfattas av ett vittnesskyddsprogram (52 e §). I dessa situationer finns det ingen motsvarande grund som i fråga om erhållande av internationellt skydd för att det inte kan förutsättas att sökanden skaffar ett nationellt resedokument. Genom momentets formulering har man dock strävat efter att uttrycka de villkor som ligger till grund för beviljande av sådant permanent uppehållstillstånd som beviljas med stöd av 56 §.
Bestämmelsen är ny i förhållande till gällande lagstiftning i fråga om de andra uppehållstillstånd som beviljats på någon annan grund än internationellt skydd. Avsikten är att i de situationer där det har varit motiverat att bevilja tidsbegränsat uppehållstillstånd utan resedokument på grund av att det inte har kunnat förutsättas att en person som anländer till landet som asylsökande vänder sig till myndigheterna i sitt hemland för att skaffa ett resedokument, ska beviljandet av permanent uppehållstillstånd i enlighet med huvudregeln i 1 mom. dock förutsätta att ett nationellt resedokument skaffas. Syftet är att främja identifieringen av personer som vistas med uppehållstillstånd genom att öka sökandens aktivitet när det gäller att verifiera identiteten. Om identiteten ursprungligen inte har verifierats med ett nationellt resedokument, är det motiverat att ärendet bedöms på nytt när beviljande av permanent uppehållstillstånd prövas.
Eftersom det inte nödvändigtvis är möjligt att skaffa ett resedokument av orsaker som inte beror på sökanden ska sökanden för att beviljas permanent uppehållstillstånd ha möjlighet att bevisa att han eller hon har försökt skaffa ett nationellt resedokument och lägga fram annan tillförlitlig utredning om sin identitet. En sådan annan tillförlitlig utredning kan vara till exempel en identitetshandling, en födelseattest, ett föråldrat resedokument eller någon annan motsvarande handling. Eftersom syftet är att öka personens egen skyldighet att medverka, läggs vid prövning från fall till fall vikt vid annan tillförlitlig utredning om sökandens identitet som sökanden själv lagt fram vid en asylutredning enligt 97 §.
I enskilda fall ska avvikelse från kravet på resedokument kunna göras, om det finns exceptionellt vägande skäl eller om ett barns bästa kräver det. När ansökan om uppehållstillstånd görs i Finland är uppfyllandet av kravet på resedokument förenat med praktiska problem i synnerhet om den stat där sökanden är medborgare inte har en beskickning i Finland eller beskickningen i Finland inte beviljar nationella resedokument och staten i fråga inte tillhandahåller andra, exempelvis elektroniska, kanaler för att ansöka om resedokument. I sista hand har personen emellertid inget annat alternativ än att försöka skaffa ett pass från sitt eget lands beskickning på annat håll i Europa eller i sitt hemland. Ett exceptionellt vägande skäl kan vara till exempel att en person på grund av sjukdom eller av någon annan motsvarande orsak är oförmögen att resa till sitt hemland för att skaffa ett resedokument.
Enligt 56 § i utlänningslagen beviljas permanent uppehållstillstånd till en utlänning som efter att ha fått kontinuerligt uppehållstillstånd lagligen vistats i landet i fyra år utan avbrott. I praktiken har sökanden i regel flera år på sig att skaffa ett resedokument eller någon annan tillförlitlig utredning om sin identitet. Således kan ett tillfälligt hinder i regel inte godkännas. Bestämmelsen ska tolkas restriktivt. Att avvika från kravet på resedokument på grund av barnets bästa kan bli aktuellt till exempel i en situation där ett barn befinner sig i landet utan vårdnadshavare och det med beaktande av barnets ålder och övriga omständigheter inte kan anses vara möjligt eller skäligt att barnet reser till hemlandet för att skaffa ett resedokument. Om barnet bor i Finland med en vårdnadshavare, kan det inte anses vara förenligt med barnets bästa att avvika från kravet på resedokument endast i fråga om barnet. Det ligger i barnets intresse att barnet tack vare en tillförlitlig identifiering har goda förutsättningar att verka i samhället.
Om en person inte uppfyller de krav som anges i momentet för att få permanent uppehållstillstånd, kan personen naturligtvis beviljas ett nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 2 mom.
Enligt 7 § i utlänningslagen ska parten lägga fram en utredning om grunderna för sina yrkanden och även annars bidra till utredningen av sitt ärende. Vad som föreskrivs i det föreslagna 4 mom. kompletterar paragrafen genom att det preciseras att parten är skyldig att medverka i situationer där ett tidsbegränsat uppehållstillstånd har beviljats med stöd av 2 mom. utan resedokument och personen ansöker om permanent uppehållstillstånd.
36 §.Det allmännas bästa som grund för att vägra uppehållstillstånd.
Det föreslås att äventyrande av den nationella säkerheten fogas till paragrafen som en ny grund för vägran av uppehållstillstånd. Med tanke på bedömningen av förutsättningarna för en utlännings inresa och vistelse i landet är det av betydelse att utlänningens agerande inte äventyrar den nationella säkerheten. I övrigt motsvarar paragrafen till sitt innehåll gällande 36 § 1 mom.
I denna paragraf liksom i de övriga föreslagna paragraferna som ersätter den gällande 36 § används i stället för den tidigare formuleringen ”kan vägras” formuleringen ”uppehållstillstånd beviljas inte”, som är mer ovillkorligt.
Den nationella säkerheten gäller den gemensamma säkerheten i det finländska samhället och Finlands suveränitet. Som begrepp är den nationella säkerheten dynamisk och bestäms både i tiden och i förhållande till Finlands föränderliga hotmiljö och omvärld. Den nationella säkerheten beskrivs ofta i förhållande till de hot som riktas mot den. Dessa är hot som påverkar hela det finländska samhället, till exempel terrorism, spionage och en främmande stats skadliga verksamhet. Till den nationella säkerheten anknyter även hybridpåverkan, cyberhot och skyddet av den kritiska infrastrukturen.
I arbetet för att skydda den nationella säkerheten samarbetar skyddspolisen med Migrationsverket. Samarbetet hänför sig särskilt till utredningar av förutsättningarna för inresa och vistelse i landet samt för beviljande av medborgarskap. För detta ändamål kan skyddspolisen ge Migrationsverket utlåtanden som gäller det egna ansvarsområdet till stöd för beslutsfattandet. Vidare samarbetar skyddspolisen med Migrationsverket när det gäller utbyte av information och kring andra frågor.
Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den bättre motsvarar bestämmelsens innehåll. Enligt den nuvarande rubriken gäller paragrafen de allmänna förutsättningarna för beviljande av uppehållstillstånd, även om paragrafen i själva verket innehåller grunder för att vägra tillstånd. Det gällande 1 mom. innehåller grunder för vägran av uppehållstillstånd som hänför sig till det allmännas bästa. Det föreslås att rubriken ändras i enlighet med detta.
36 a §.Allmänna grunder för att vägra uppehållstillstånd.
I paragrafen föreslås bestämmelser om de allmänna grunderna för att vägra uppehållstillstånd. Bestämmelsen gäller alla situationer där uppehållstillstånd beviljas oberoende av om det är fråga om ett första tillstånd, fortsatt tillstånd eller permanent uppehållstillstånd eller om uppehållstillstånd har sökts utomlands eller under vistelse i Finland.
I 1 punkten föreslås en bestämmelse som motsvarar det nuvarande 36 § 2 mom., men ordalydelsen kompletteras i någon mån. Bestämmelsen uttrycker den allmänna principen att uppehållstillstånd inte beviljas om de grunder som lagts fram inte motsvarar det verkliga syftet med inresan och vistelsen. Även om man i den föreslagna paragrafen har strävat efter att räkna upp alla tänkbara allmänna grunder för vägran av tillstånd, ger den föreslagna allmänna bestämmelsen möjlighet att förbereda sig i händelse av oförutsedda situationer där bestämmelsen kan komma att tillämpas.
Punkten omfattar till exempel inresa med en Schengenvisering för kortare vistelse, även om avsikten är att stanna kvar i landet efter det att giltighetstiden för viseringen gått ut. Schengenvisering är ett inresetillstånd till Finland och även till hela Schengenområdet för ett kortvarigt och tillfälligt besök i högst 90 dagar under en period på 180 dagar. Ett villkor för att Schengenvisering ska beviljas är att de villkor som anges i viseringskodexen uppfylls, såsom villkoret att den som ansöker om visering har för avsikt att lämna Schengenområdet innan viseringens giltighetstid löper ut. Personer som vistas i Finland med stöd Schengenvisering eller visumfrihet har i regel inte heller rätt att studera eller arbeta i Finland eller komma till Finland med visum för att ansöka om uppehållstillstånd på grund av familjeband. Grunden för att vägra uppehållstillstånd kan vara att visum har sökts för turism eller för besök hos familj och vänner, även om avsikten i verkligheten har varit att stanna kvar i Finland till exempel för att vistas efter det att visumet har gått ut. Om det däremot är fråga om en familjemedlem till en finsk medborgare som är bosatt i Finland, vägras uppehållstillstånd i regel inte på denna grund, eftersom familjemedlemmar till en finsk medborgare bosatt i Finland och sådana familjemedlemmars minderåriga ogifta barn beviljas enligt 50 § 1 mom. i utlänningslagen kontinuerligt uppehållstillstånd på grund av familjeband på ansökan som görs i Finland eller utomlands.
Punkten omfattar också en situation där en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd för företagare, även om det verkliga syftet inte är företagsverksamhet utan arbete, och den utlänning som fått uppehållstillstånd för företagare de facto inte bedriver företagsverksamhet. Situationen kan till exempel vara sådan att sökandens verksamhet i företaget anses motsvara mer ställningen som arbetstagare än ställningen som företagare. På motsvarande sätt är det möjligt att vägra uppehållstillstånd för arbetstagare, om det finns skäl att misstänka att det verkliga syftet är att bedriva företagsverksamhet. I ett sådant fall motsvarar inte grunden för det uppehållstillstånd som söks det verkliga syftet med inresan, utan det är fråga om ett konstlat upplägg för att få uppehållstillstånd. Den avgörande grunden för att vägra uppehållstillstånd är sökandens faktiska ställning som arbetstagare eller företagare.
Det kan också vara fråga om en situation där det har förekommit sådan förmedlarverksamhet där ett företag som är verksamt i Finland har bistått sökanden genom att sköta ansökningshandlingarna och ansökningsprocessen för sökandens räkning och för sökanden ordnat uppehållstillstånd som företagare, även om syftet med vistelsen i landet snarare har varit att arbeta.
Bestämmelserna i 2–4 punkten gäller vilseledande av myndigheter i syfte att beviljas inresa eller uppehållstillstånd. Punkterna omfattar lämnande av falska eller felaktiga uppgifter, lämnande av falska eller förfalskade handlingar eller vilseledande av myndigheter på något annat sätt.
I 2 punkten föreskrivs det om lämnande av väsentligt falska eller vilseledande uppgifter. Smärre felaktiga uppgifter som lämnats av misstag eller okunskap och som inte påverkar ärendet, till exempel oavsiktliga skrivfel eller små skillnader i skrivsättet, ska i regel inte vara avgörande för att vägra uppehållstillstånd.
I 3 punkten föreskrivs det om hur falska eller förfalskade handlingar påverkar beslut om vägran av uppehållstillstånd. Punkten kan bli tillämplig när sökanden lägger fram en falsk eller förfalskad handling som grund för sin ansökan. En förfalskad handling innebär att en äkta handling har ändrats sedan den framställdes. En handling kan vara falsk om den är en ursprunglig äkta handling men till sitt innehåll är felaktig eller inte motsvarar den faktiska situationen. Handlingen har kunnat skaffas eller mottas på felaktiga grunder, till exempel genom mutor eller tvång. Det har inte nödvändigtvis någon avgörande betydelse om handlingen skulle ha haft en faktisk inverkan på beviljandet av uppehållstillstånd och hur stor inverkan skulle ha varit. Att förete en falsk eller förfalskad handling är i sig så klandervärt att uppehållstillstånd inte beviljas.
Paragrafens 4 punkt kompletterar situationerna i 2 och 3 punkten. Syftet är att man ska kunna ingripa i alla former av vilseledande eller försök till vilseledande, till exempel lämnande av felaktiga eller falska uppgifter eller utredningar på något annat sätt än vad som avses i 2 och 3 punkten. När tillstånd på grund av familjeband söks kan det också vara anknytningspersonen som gör sig skyldig till sådant lämnande av falska uppgifter eller annat vilseledande som avses i de nämnda punkterna.
I 5 punkten föreslås en bestämmelse om att uppehållstillstånd inte beviljas om en utlänning har meddelats inreseförbud i Finland eller i någon annan Schengenstat. Ett inreseförbud som meddelats i Finland utgör grund för vägran av uppehållstillstånd genast efter det att det har meddelats och också innan sökanden till exempel avlägsnar sig ur landet eller Schengenområdet. Ett inreseförbud som meddelats av en annan medlemsstat ska vara i kraft.
Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt årsboksbeslut 2023:17
HFD:2023:17 - Korkein hallinto-oikeus (kho.fi)
behandlat tidpunkten för när ett inreseförbuds rättsverkan träder i kraft. Ärendet hänför sig till tolkningen av EU:s återvändandedirektiv. Frågan gällde om Migrationsverket hade kunnat avslå ansökan om uppehållstillstånd på grund av arbete på den grunden att sökanden hade meddelats inreseförbud i Schengenområdet. Enligt utredningen i ärendet hade sökanden inte avlägsnat sig ur landet efter att inreseförbudet hade meddelats. Enligt Europeiska unionens domstols rättspraxis i fråga om återvändandedirektivet börjar inreseförbudets rättsverkan först efter det att en tredjelandsmedborgare har lämnat medlemsstaternas territorium. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i sitt avgörande att det i ljuset av återvändandedirektivet inte var möjligt att avslå en ansökan om uppehållstillstånd enbart den grunden att sökanden har meddelats inreseförbud. I beslutet hänvisas till domstolens avgörande i mål C-225/16 Ouhrami (EU:C:2017:590).
Bestämmelsen i den föreslagna 5 punkten om vägran att bevilja uppehållstillstånd på grund av meddelande av inreseförbud kan inte anses strida mot EU-domstolens tolkning av återvändandedirektivet. Återvändandedirektivet tillämpas på återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium. Direktivet innehåller inga bestämmelser om grunderna för systemet med uppehållstillstånd. I förslaget är det fråga om att i nationell lagstiftning föreskriva om vägran att bevilja uppehållstillstånd på den grunden att en utlänning nationellt har meddelats inreseförbud, som ännu inte har rättsverkan enligt Schengenregelverket.
Paragrafens 6 punkt gäller situationer där det kan bedömas att sökanden eller anknytningspersonen blir utsatt för olika former av utnyttjande eller på något annat sätt hamnar i en utsatt position. I själva bestämmelsen definieras inte olika former av utnyttjande, men det kan till exempel vara fråga om arbetsrelaterat utnyttjande eller till och med utnyttjande med drag av människohandel. Bakgrunden till bestämmelsen är särskilt Europarådets konvention om bekämpande av människohandel
Sopimusteksti - FINLEX ®
och Europaparlamentets och rådets direktiv om förebyggande och bekämpande av människohandel samt om skydd av dess offer
Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF (europa.eu)
, vilka förpliktar Finland att bekämpa människohandel och arbetsrelaterat utnyttjande.
Genom förslaget genomförs åtgärd 6 i åtgärdsprogrammet mot arbetsrelaterat utnyttjande (Arbets- och näringsministeriets publikationer 2024:3
Åtgärdsprogram mot arbetsrelaterat utnyttjande (valtioneuvosto.fi)
). Syftet med åtgärdsprogrammet är att främja identifiering och avslöjande av utnyttjande och människohandel. Genom förslaget stärks förhandskontrollen i samband med förfarandet för uppehållstillstånd för arbetstagare.
Med stöd av punkten kan uppehållstillstånd vägras på grund av sökandens bästa genom att sökanden skyddas mot utnyttjande och mot att hamna i en utsatt position. I praktiken kan det till exempel vara fråga om situationer där det bedöms finnas en risk för utnyttjande på grund av att sökanden inte har kännedom om de omständigheter som han eller hon kommer till i Finland. Genom bestämmelsen kan man ingripa till exempel i risker som orsakas av tvivelaktig arbetsförmedlingsverksamhet där arbetstagaren har en svag ställning. Sökanden får inte i något fall bli beroende av arbetsgivaren och därigenom i en utsatt position i egenskap av arbetstagare.
Det anställningsförhållande som ligger till grund för ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare ska också motsvara den uppfattning som den som ansöker om uppehållstillstånd har om anställningsförhållandet i fråga. Om det vid en intervju med sökanden eller andra utredningar som fåtts framgår att sökanden inte i tillräcklig utsträckning känner till de väsentliga anställningsvillkoren och de förhållanden som han eller hon flyttar till i Finland, ska det vid prövningen av uppehållstillstånd bedömas om det är motiverat att anse att ansökan om uppehållstillstånd motsvarar sökandens syfte. I samband med oklara ansökningar ska man vid prövningen av uppehållstillstånd också beakta om sökanden eventuellt riskerar att bli utnyttjad som arbetstagare.
Enligt uppgifter från Migrationsverket har det i processen för uppehållstillstånd för arbetstagare och i fråga om säsongsarbetare upprepade gånger upptäckts situationer där anställningsförhållandet är genuint och sökanden i god tro har en faktisk avsikt att komma till Finland för att arbeta i ett vanligt arbete. Sökanden har dock fått information om anställningsförhållandet av en förmedlare och hanterar inte själv processen för uppehållstillstånd. Då känner sökanden inte till de väsentliga arbetsvillkoren i den omfattning som skäligen kan förutsättas innan arbetet inleds och med beaktande av sina personliga förhållanden, såsom bristande språkkunskaper och låg utbildningsnivå, löper sökanden särskild risk att hamna i en utsatt position och därmed falla offer för arbetsrelaterat utnyttjande. Omständigheter som tyder på risk för utnyttjande kan vara till exempel betydande bristande språkkunskaper, beroendeställning till en arbetsgivare, förmedlare eller släkting eller ringa delaktighet i uppehållstillståndsprocessen eller att sökanden har betalat betydande summor för att få ett jobb och i samband med det i värsta fall blivit skuldsatt.
Migrationsverket och beskickningarna arbetar för att förebygga arbetsrelaterat utnyttjande, särskilt i fråga om processen för uppehållstillstånd för personer som utomlands ansöker om uppehållstillstånd på grund av arbete. Avsikten med den riskbaserade behandlingen är att under uppehållstillståndsprocessen identifiera sådana sökande som löper en ökad risk att bli utnyttjade och sådana arbetsgivare i fråga om vilka man inte kan försäkra sig om att arbetsgivarskyldigheterna fullgörs på behörigt sätt. Den föreslagna bestämmelsen ger en uttrycklig grund för att vägra uppehållstillstånd i sådana fall.
Tillämpningen av 6 punkten gäller särskilt situationer när det första uppehållstillståndet beviljas. Avsikten är inte att försämra till exempel avslöjandet av människohandel i synnerhet i fråga om de offer som redan har fått det första uppehållstillståndet och anlänt till Finland. Förslaget påverkar inte heller tillämpningen av 54 § 7 mom. i utlänningslagen. I momentet föreskrivs det att en utlänning som har beviljats tillfälligt eller kontinuerligt uppehållstillstånd på grund av familjeband kan beviljas uppehållstillstånd efter det att familjebandet brutits bland annat på den grunden att personens personliga situation är särskilt svår på grund av våld eller utnyttjande som maken riktar mot honom eller henne eller hans eller hennes barn eller som maken godkänt medan familjebandet bestod och en vägran att bevilja tillstånd skulle vara oskälig med beaktande av omständigheterna.
Den föreslagna bestämmelsen kan också tillämpas när beviljande av uppehållstillstånd för au pairarbete prövas (46 § i utlänningslagen). I samband med tillämpningen av den bestämmelsen har det vid Migrationsverket med jämna mellanrum förekommit situationer där man oroat sig över att sökanden blir utnyttjad eller har hamnat i en utsatt position.
Genom en lag (484/2023) som trädde i kraft den 1 oktober 2023 fogades till äktenskapslagen (234/1929) bestämmelser som gör det möjligt att genom upphävande upplösa äktenskap som ingåtts genom tvång. Äktenskapslagen ändrades även så att äktenskap som ingåtts utomlands som minderårig kan erkännas endast av särskilda skäl om åtminstone den ena av makarna var bosatt i Finland när äktenskapet ingicks. I regeringens proposition (RP 172/2021 rd) konstateras det att de särskilda bestämmelserna om upplösning av äktenskap som ingåtts genom tvång framför allt har en symbolisk betydelse. Bestämmelserna är ett budskap om att tvingande till äktenskap är en kränkning av de mänskliga rättigheterna och att ett äktenskap som ingåtts på detta sätt inte accepteras. Detta är ett viktigt budskap med tanke på offret som tvingats till äktenskap.
I avsnitt 10.3 i regeringsprogrammet, som gäller invandrings- och integrationspolitiken, finns en skrivning om att förutsättningarna för familjeåterförening ska ändras och följande åtgärd vidtas: ”Olika sätt att förhindra sken- och tvångsäktenskap genom att utnyttja systemet för familjeåterförening utreds”.
Den föreslagna 6 punkten bidrar till att främja regeringens mål att förhindra att tvångsäktenskap ingås genom utnyttjande av systemet för familjeåterförening i och med att det är möjligt att förhindra att uppehållstillstånd beviljas på grund av tvångsäktenskap. Den föreslagna bestämmelsen ger möjlighet att vägra uppehållstillstånd i sådana fall där det finns grundad anledning att misstänka att anknytningspersonen tvingats till äktenskap och därigenom blir eller har blivit utnyttjad eller hamnar eller har hamnat i en utsatt position. Om sådana omständigheter framgår i samband med ansökan om uppehållstillstånd kan Migrationsverket beakta dessa, och även efter det att uppehållstillstånd har beviljats kan de utgöra grund för att återkalla tillståndet.
Det är klart att det kan vara svårt att bevisa att det är fråga om tvingande till äktenskap. Vid bedömningen av bevis kan det också vara svårt att skilja situationer med tvingande till äktenskap från arrangerade äktenskap, där maken har haft möjlighet att godkänna eller förkasta det föreslagna arrangemanget. Som tvingande till äktenskap betraktas inte arrangerade äktenskap, det vill säga fall där paret förs samman av en utomstående part, till exempel familj eller släktingar, men äktenskapet ingås med båda de förlovades samtycke.
I 7 punkten föreslås en helt ny grund för vägran av uppehållstillstånd. Om en utlänning har lämnat Finland och fått bidrag för att bosätta sig i permanent syfte i sitt hemland eller i något annat land till vilket hans eller hennes inresa är garanterad, beviljas uppehållstillstånd inte inom fem år från det att utlänningen lämnade Finland.
I 31 § i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel (746/2011,
mottagningslagen
) föreskrivs det om stöd för återresa. Enligt 1 mom. kan bidrag betalas för att stödja återresa, om utlänningen återvänder till sitt hemland eller till ett annat land till vilket hans eller hennes inresa är garanterad. En ytterligare förutsättning är att den som söker internationellt skydd frivilligt och i permanent syfte avlägsnar sig ur landet efter att ha återtagit sin ansökan om skydd eller efter att ha fått sin ansökan om uppehållstillstånd avslagen.
Enligt de ovannämnda bestämmelserna i mottagningslagen ska en person som sökt internationellt skydd och som får bidrag för frivillig återresa återvända permanent. Bidraget beviljas i första hand i form av förnödenheter med syftet att främja återintegration i återvändandelandet. Med bidrag i form av förnödenheter avses till exempel hjälp med att skaffa en arbetsplats, grunda ett eget företag, söka sig till utbildning och söka bostad. Bidraget kan vara så mycket som 5 000 euro, så det bör inte vara möjligt att få stöd för permanent återresa och återvända till Finland inom en kort tid efter det. Om en person till exempel redan under vistelsen i Finland vet att hon har en arbetsplats, ska personen inte ta emot bidrag för permanent återresa till hemlandet, utan frivilligt lämna landet utan bidrag. En grund för att inte bevilja bidrag är till exempel att det på förhand bedöms att återvändandet inte verkar vara permanent, om personen till exempel berättar att han eller hon inte tänker stanna kvar i sitt hemland efter återresan. En tidsfrist på fem år kan anses vara ett bevis på tillräckligt permanent återvändande. Tidsfristen räknas från det att personen faktiskt har återvänt.
I 8 punkten föreslås en bestämmelse med stöd av vilken de situationer som anges i 36 b § även senare kan beaktas som grund för vägran av uppehållstillstånd. Bakgrunden till bestämmelsen är tanken att om en person tidigare under sin vistelse i Finland har handlat klandervärt, ska detta påverka beviljandet av uppehållstillstånd i vissa situationer också efter det att personen har lämnat landet. Med andra ord kompenserar till exempel det faktum att en person frivilligt har lämnat landet inte nödvändigtvis genast ett tidigare klandervärt beteende, om beteendet till sin omfattning har varit allvarligt ur samhällets synvinkel. Tidigare olaglig vistelse i landet kan vara en grund för att inte bevilja uppehållstillstånd, i synnerhet om utlänningen under vistelsen har agerat aktivt på ett sätt som visar likgiltighet för samhällets regler. Det kan till exempel vara fråga om att undvika eller göra motstånd mot myndigheter. Aktivt, återkommande och varaktigt klandervärt beteende eller agerande kan leda till att uppehållstillstånd vägras.
Vid prövningen av beviljande av uppehållstillstånd bör man beakta omständigheterna som helhet och överväga hur klandervärt och likgiltigt mot samhällets regler sökandens tidigare beteende varit som helhet under vistelsen i Finland. Prövningen hör till Migrationsverkets behörighet. Ett inreseförbud som meddelats har i vilket fall som helst betydelse vid beslut om att vägra uppehållstillstånd efter det att en person har lämnat Finland, och mycket ofta kan sådant agerande som anges i 36 b § leda till inreseförbud.
Migrationsverket ska beakta dessa bestämmelser också vid återkallande av inreseförbud när den som meddelats inreseförbud ansöker om uppehållstillstånd i Finland från utlandet.
36 b §.Klandervärt beteende i Finland som grund för att vägra uppehållstillstånd.
I paragrafen föreskrivs det om vägran att bevilja uppehållstillstånd särskilt i sådana situationer där uppehållstillstånd söks i Finland och sökanden redan gjort sig skyldig till klandervärt beteende i Finland. Inresan och vistelsen kan ha varit antingen laglig eller olaglig. Regleringen baserar sig på tanken att en utlänning ska agera i enlighet med samhällets regler och om personen agerar klandervärt och bryter mot lag eller myndigheternas förelägganden inverkar det på beviljandet av uppehållstillstånd i fortsättningen. Till den del det är fråga om ansökan om det första uppehållstillståndet är tanken att om en person uppför sig klandervärt i Finland, kan uppehållstillstånd som söks i Finland inte beviljas, utan då ska huvudregeln i 60 § i utlänningslagen att uppehållstillstånd ska sökas utomlands före inresa iakttas utan möjlighet till undantag.
Bestämmelsen ska inte tillämpas fullt ut på uppehållstillstånd i fråga om vilka förutsättningarna för beviljande är sådana att grunderna för att vägra tillstånd inte är tillämpliga. Till exempel är ett uppehållstillstånd av individuella mänskliga orsaker som beviljas med stöd av 52 § i utlänningslagen ett sådant uppehållstillstånd som i allmänhet prövas på tjänstens vägnar i samband med ansökan om internationellt skydd, och tillstånd behöver överhuvudtaget inte sökas. En grund i sig för att bevilja tillstånd är sådan uppenbar oskälighet som avses i lagen och som utlänningens eget klandervärda beteende inte påverkar. När man i samband med ansökan om internationellt skydd på tjänstens vägnar prövar om uppehållstillstånd ska beviljas med stöd av 52 § kan grunderna för att vägra tillstånd enligt 36 b § således inte leda till att tillstånd vägras, om grunderna för beviljande av tillstånd i sig väger tyngre. Om en utlänning däremot i något annat sammanhang än i samband med ansökan om internationellt skydd direkt ansöker om uppehållstillstånd i Finland med stöd av 52 §, finns det skäl att närmare granska grunderna för att vägra tillstånd.
Med stöd av 51 § i utlänningslagen kan tillfälligt uppehållstillstånd beviljas på grund av att utlänningen är förhindrad att lämna landet. Denna typ av uppehållstillstånd söks inte egentligen, utan Migrationsverket beviljar det till en utlänning som tillfälligt är förhindrad att återvända. I fråga om detta uppehållstillstånd är det inte aktuellt att vägra uppehållstillstånd av de skäl som föreslås i 36 b §.
I 1 mom. 1 punkten föreskrivs det att vistelse utan uppehållsrätt utgör hinder för beviljande av uppehållstillstånd. Punkten omfattar situationer där en utlänning ursprungligen har rest in i landet olagligt eller först har vistats lagligt i landet men stannat kvar trots att han eller hon borde ha lämnat landet efter det att uppehållsrätten upphörde eller ett beslut om avlägsnande ur landet har fattats och beslutet är verkställbart. Att en utlänning ansöker om uppehållstillstånd på vilken grund som helst efter att först ha vistats olagligt i landet påverkar inte i sig tillämpningen av bestämmelsen.
I 1 mom. 2 punkten föreskrivs det om vägran av uppehållstillstånd i situationer där en utlänning medvetet har förvärvsarbetat eller bedrivit näringsverksamhet utan att ha rätt eller tillstånd till det. Sökanden har kunnat vistas i landet utan uppehållsrätt och börjat arbeta eller bedriva näringsverksamhet olagligt, eller sökanden har kunnat vistas lagligt i Finland men utan rätt att arbeta eller bedriva näringsverksamhet. Sökanden kan också ha haft uppehållstillstånd på grund av arbete, som dock inte har omfattat det arbete som han eller hon har utfört i Finland. Detta kan i vissa fall i sig anses vara så klandervärt agerande att uppehållstillstånd kan vägras på denna grund. Uppehållstillstånd kan vägras, om en utlännings olagliga arbete eller näringsverksamhet har berott på ett medvetet agerande eller försummelse av informationsskyldigheten. Om sökanden har försökt utreda ärendet utan att lyckas med det, ska uppehållstillstånd inte vägras.
I 1 mom. 3 punkten föreskrivs det om vägran av uppehållstillstånd i situationer där en utlänning sänds tillbaka. I utlänningslagen föreskrivs det inte uttryckligen om en skyldighet att avlägsna sig ur landet, men det är självklart att om en utlänning inte har uppehållsrätt är han eller hon skyldig att avlägsna sig ur landet eftersom vistelsen är olaglig, även om en myndighet inte har fattat beslut eller förordnat om avlägsnande. En vistelse blir olaglig till exempel när den tillåtna vistelsetiden enligt ett uppehållstillstånd eller visum löper ut, även om beslut om avlägsnande ur landet inte har fattats. I EU:s återvändandedirektiv föreskrivs det om återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet. Direktivet innehåller bestämmelser om bland annat beslut om återvändande, frivilligt återvändande, avlägsnande och inreseförbud. I artikel 7 föreskrivs det att medlemsstaterna ska fastställa en lämplig tidsfrist på mellan sju och trettio dagar för frivillig avresa. Medlemsstaterna får dock avstå från att föreskriva en sådan tidsfrist om det finns risk för att återresan fördröjs eller om den berörda personen utgör en risk för allmän ordning eller säkerhet. Då kan en person avlägsnas ur landet med tvång utan möjlighet till frivillig återresa.
I återvändandedirektivet nämns skyldigheten att återvända i definitionen av återvändande (artikel 3) och den hänför sig till tidsfristen för frivillig återresa och medlemsstatens skyldighet att verkställa beslut om återvändande (artikel 8). Beslutet om återvändande ska också åtföljas av ett inreseförbud om skyldigheten att återvända inte har iakttagits (artikel 11).
Uppehållstillstånd kan med stöd av momentet vägras om utlänningen utan godtagbart skäl har stannat kvar i landet trots att han eller hon borde avlägsna sig ur landet eller om han eller hon har undvikit myndigheter eller annars försvårat förberedelserna inför återvändandet eller avlägsnandet ur landet. Det kan anses vara fråga om ett godtagbart skäl till exempel om en utlänning har stannat kvar i landet på grund av annat än utlänningens eget agerande eller av orsaker som inte beror på honom eller henne. Ett sådant skäl kan vara till exempel begränsningar i rörelsefriheten utomlands till följd av en allvarlig pandemi, en exceptionellt långvarig eller omfattande strejk som påverkar den internationella rörligheten, stängning av de yttre gränserna, en olycka, en allvarlig sjukdom eller någon annan motsvarande oförutsedd situation som drabbar personen och hindrar denne från att avlägsna sig ur landet. Oförmåga till samarbete och klandervärt beteende utgör grund för att vägra uppehållstillstånd som sökts i Finland, även om det annars skulle ha uppkommit en laglig grund för beviljande av uppehållstillstånd. En grund för beviljande av uppehållstillstånd som uppkommit under en olaglig vistelse berättigar inte en utlänning att stanna kvar i Finland och få uppehållstillstånd som sökts i Finland. En utlänning kan efter att ha lämnat Finland och rest till sitt hemland eller sitt permanenta bosättningsland ansöka om uppehållstillstånd från utlandet. Vid den nya prövningen av uppehållstillstånd beaktas bestämmelsen om vägran att bevilja uppehållstillstånd med stöd av 36 a § 8 punkten.
I 4 punkten föreskrivs det om situationer där en utlänning gör en ogrundad ansökan om uppehållstillstånd eller utnyttjar asylförfarandet för att förlänga sin vistelse i landet eller för att skjuta upp avlägsnandet ur landet. Det är fråga om att en utlännings tidigare ansökningshistoria ska beaktas vid prövningen av beviljande av uppehållstillstånd. Flera ogrundade ansökningar om uppehållstillstånd tyder på att ansökningarna görs endast för att fördröja avlägsnandet ur landet. Redan i fråga om en enda ansökan om uppehållstillstånd kan tidpunkten för när ansökan lämnas eller ansökans karaktär ibland i sin helhet ge indikationer på avsiktligt agerande för att utan grund stanna i landet. Inlämnande av upprepade eller på varandra följande ansökningar om internationellt skydd kan också anses vara en avsiktlig metod för att förlänga vistelse i landet och förhindra och fördröja avlägsnande ur landet. Att det är fråga om en uppenbart ogrundad ansökan kan också framgå av tidpunkten för inlämnande av en ny ansökan i syfte att fördröja eller förhindra verkställigheten av ett redan fattat eller förestående beslut som innebär att sökanden avlägsnas ur landet. Ett tecken på att en ansökan är uppenbart ogrundad kan också vara att en ansökan om internationellt skydd tidigare har bedömts vara uppenbart ogrundad med stöd av 101 § i utlänningslagen.
Missbruk av asylförfarandet kan bli föremål för granskning när en utlänning som tidigare sökt asyl ansöker om uppehållstillstånd till exempel på grund av arbete eller familjeband. I situationer där sökanden har gjort ansökningar tidigare beaktas de omständigheter som sökanden lyft fram då också vid behandlingen av senare ansökningar. Klandervärt agerande som sökanden gjort sig skyldig till under asylförfarandet kan således i efterhand bedömas som en omständighet som leder till att uppehållstillstånd vägras.
I 5 punkten finns en allmän bestämmelse med stöd av vilken även annan likgiltighet än sådan som uttryckligen anges i de föregående punkterna kan beaktas vid beviljande av uppehållstillstånd. Punkten kan också tillämpas på missbruk av visum i situationer där en utlänning vid ansökan om visum har lämnat falska uppgifter i syfte att komma till landet för att ansöka om uppehållstillstånd.
I 2 mom. föreslås en bestämmelse enligt vilken vad som föreskrivs i 1 mom. 1 punkten inte gäller situationer där en utlänning har vistats i landet med uppehållstillstånd men av någon anledning har lämnat in en ansökan om fortsatt tillstånd för sent eller glömt att göra det helt och hållet. Det är då fråga om en situation där en utlänning vistas utan uppehållsrätt i landet till följd av att uppehållstillståndet har upphört. I bestämmelsen är det fråga om situationer där sökandens förfarande som sådant inte ska anses vara så klandervärt att fortsatt tillstånd inte kan beviljas och att sökanden utvisas ur landet. Orsaken kan till exempel vara att sökanden insjuknat allvarligt eller råkat ut för en olycka som har hindrat sökanden från att lämna in ansökan om uppehållstillstånd. Det ska vara fråga om en sådan situation att sökanden inte visar särskild likgiltighet, utan att det snarare är fråga om ett misstag. Vid tillämpningen av paragrafen ska tidsperspektivet beaktas. Ju längre en utlänning vistas i landet utan uppehållstillstånd, desto svårare är det att visa att det inte är fråga om en situation som kan anses klandervärd. Att i några dagar glömma ansökan leder inte till att uppehållstillstånd vägras, men om det är fråga om månader kan situationen vara en annan.
36 c §.Vägran av uppehållstillstånd på grund av familjeband.
Med tanke på en kontrollerad invandring är det inte godtagbart att vistelse som strider mot migrationslagstiftningen och undvikande av myndighetskontroll regelmässigt leder till att permanent vistelse beviljas, om en person har familjeband i landet. I enskilda fall måste man avväga om allmänintresset väger tyngre än skyddet för familjelivet. Avvägningen är nära kopplad till omständigheterna i varje enskilt fall och kan leda till olika resultat i fall som liknar varandra. Man måste å ena sidan jämföra hur allvarlig en kränkning av familjelivet är och å andra sidan hur mycket det allmänna intresset kräver att man ingriper i familjelivet. Den som avgör ärendet ska beakta vilken betydelse de divergerande principerna har i ett enskilt fall.
I paragrafen föreslås närmare bestämmelser om vägran av uppehållstillstånd när det är fråga om beviljande av uppehållstillstånd på grund av familjeband. Paragrafen är en specialbestämmelse som tillämpas på ansökningar om uppehållstillstånd på grund av familjeband. Paragrafen kompletterar de bestämmelser som föreslås i 36, 36 a och 36 b §.
Syftet med bestämmelserna om förutsättningarna för familjeåterförening är att trygga familjeåterförening och skyddet för familjelivet. Behovet av skydd beror på om personerna i verkligheten och i praktiken har nära personliga band till varandra. Syftet med bestämmelserna om förutsättningarna för familjeåterförening är också att förebygga användning av barn som redskap för inresa. I en sådan situation sänds ett barn som asylsökande till ett annat land för att barnets familjemedlemmar ska kunna få uppehållstillstånd på grund av familjeåterförening. Sådant utnyttjande av barn strider mot barnets bästa och mot konventionen om barnets rättigheter.
I 1 mom. 1 punkten föreslås en uttrycklig bestämmelse om vägran av tillstånd i situationer där familjeband har skapats för att uppehållstillstånd ska beviljas. Syftet med uppehållstillstånd som beviljas på grund av familjeband är att möjliggöra ett gemensamt familjeliv, och det är inte motiverat att skydda till exempel äktenskap eller andra parförhållanden som har ingåtts endast med tanke på beviljande av uppehållstillstånd och inresa till Finland.
För närvarande har så kallade skenäktenskap kunnat anses utgöra grund för att vägra tillstånd med stöd av den allmänna bestämmelsen i 36 § 2 mom. I ansökningar om uppehållstillstånd på grund av familjeband handlar kringgåendet av inresebestämmelserna oftast om skenäktenskap, kringgående av försörjningsförutsättningen och användning av barn som redskap för inresa. Med skenäktenskap avses en situation där ett par eller den ena parten i ett par har ingått äktenskap enbart för att få uppehållstillstånd utan verkligt syfte att leva ett familjeliv.
I den föreslagna 2 punkten anges som grund för att vägra uppehållstillstånd också att familjelivet har upphört och avsikten är inte heller i fortsättningen att leva ett gemensamt familjeliv. Eftersom beviljande av uppehållstillstånd på grund av familjeband förutsätter att definitionen av familjemedlem enligt 37 § uppfylls är det fråga om situationer där det obestridligen finns ett formellt familjeband men familjemedlemmarnas gemensamma familjeliv, i praktiken alltså makars eller föräldrars och barns gemensamma liv, har upphört till exempel på grund av att familjemedlemmarna har bott flera år i olika länder och familjelivet inte har upprätthållits till exempel genom regelbundna möten eller på något annat sätt. Dessutom kan det utifrån omständigheterna med fog bedömas att avsikten inte heller i fortsättningen är att leva ett gemensamt familjeliv, eftersom familjemedlemmarnas avsikt till exempel inte är att bo tillsammans i Finland ens i framtiden. En sådan situation kan uppstå till exempel när ett nästan myndigt barn som länge bott i ett annat land eller på annat sätt åtskilt ansöker om uppehållstillstånd för familjemedlem, men avsikten är att flytta till en annan stad för att studera än den där barnets föräldrar bor. Eftersom syftet med uppehållstillstånd på grund av familjeband är att skydda familjelivet och möjliggöra ett gemensamt familjeliv, är det inte motiverat att bevilja uppehållstillstånd på denna grund, om avsikten inte är att upprätthålla familjelivet.
Den föreslagna 3 punkten ersätter 36 § 3 mom. i den gällande lagen. Enligt momentet kan en ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeband avslås när det finns grundad anledning att anse att anknytningspersonen inte skulle ha fått uppehållstillstånd om inte personen i samband med sin egen ansökan om uppehållstillstånd avsiktligt hade lämnat falska uppgifter om sin identitet eller sina familjeförhållanden eller underlåtit att lämna uppgifter om sin identitet eller sina familjeförhållanden.
Bestämmelsen kan bli tillämplig till exempel i en situation där anknytningspersonen ursprungligen har fått sitt eget uppehållstillstånd som minderårig och ogift barn till en utlänning som bor i Finland och han eller hon efter ankomsten till Finland meddelar att han eller hon är myndig och ansöker om uppehållstillstånd på grund av familjeband för sin make som stannat kvar i hemlandet. Då kan ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeband avslås, eftersom anknytningspersonen har fått sitt uppehållstillstånd genom att lämna falska uppgifter. Bestämmelsen kan också tillämpas till exempel i situationer där anknytningspersonen är en minderårig som kommit ensam till Finland och som på grund av individuella mänskliga orsaker beviljats uppehållstillstånd med stöd av 52 § i utlänningslagen och som efter att ha fått uppehållstillstånd ansöker om tillstånd för sina föräldrar, som personen i samband med sin egen tillståndsansökan hade uppgett vara döda eller försvunna, vilket var en falsk uppgift och sökanden visste det. Bestämmelsen kan också bli tillämplig till exempel när uppehållstillstånd har beviljats en kvinna i en utsatt position som efter att ha fått uppehållstillstånd ansöker om tillstånd för sin make, även om hon själv har beviljats uppehållstillstånd på den grunden att hon inte har någon i sitt hemland som hon tryggt kan återvända till. I 58 § föreskrivs om återkallande av anknytningspersonens uppehållstillstånd i ett sådant fall.
Vid prövningen ska de uppgifter som anknytningspersonen tidigare lämnat i samband med sitt eget uppehållstillståndsärende utnyttjas. I synnerhet vid asylutredningar samlas noggranna uppgifter in om de asylsökandes familjemedlemmar och andra anhöriga. Den som ansöker om uppehållstillstånd eller internationellt skydd ska redan i ansökningsskedet underrättas om att lämnande av falska uppgifter senare kan inverka negativt på möjligheten till familjeåterförening. Uppehållstillstånd kan vägras på grund av kringgående av inresebestämmelserna, även om familjeförhållandets äkthet inte ifrågasätts. I varje enskilt fall ska dock utlänningens situation som helhet beaktas i enlighet med 66 a § i utlänningslagen.
I 4 punkten föreslås en ny bestämmelse som uttryckligen ingriper i att minderåriga barn används som redskap för inresa. Det är fråga om sådana fall där man med tillräcklig säkerhet kan sluta sig till att en förälder utan tvingande skäl har skickat ett barn ensamt till ett säkert land i syfte att senare få uppehållstillstånd för sig själv och andra familjemedlemmar på grund av familjeband i stället för att barnet skulle ha varit utsatt för ett sådant särskilt personligt hot att det skulle ha funnits ett tvingande skäl att skicka barnet till Finland. I praktiken ska man vid prövningen fästa vikt vid till exempel om barnet och familjen före inresan till Finland har bott i ett land i förhållande till vilket barnet får skydd och om det finns tvingande skäl som gäller förhållandena i området i fråga. Allmänt taget bör man när en minderårig skickas ensam till ett annat land utan tvingande skäl förstå att det är osäkert om familjelivet kan fortsätta i Finland.
Riksdagens förvaltningsutskott har under 2000-talet i två betänkanden (FvUB 4/2004 rd och FvUB 3/2006 rd) ansett att målet ska vara att förhindra att barn används som redskap för inresa. Betänkandena har inte tagit ställning till de rättsliga förutsättningar utifrån vilka det kan anses att ett barn har använts som redskap för inresa. Denna regeringsproposition har samma mål som de som framgår av förvaltningsutskottets betänkanden.
Förvaltningsutskottet har i ett betänkande om regeringens propositioner RP 28/2003 rd och RP 151/2003 rd (FvUB 4/2004 rd, s. 13
FÖRVALTNINGSUTSKOTTETS BETÄNKANDE 4/2004 rd (eduskunta.fi)
) i fråga om 52 § i utlänningslagen påpekat bland annat att paragrafens bestämmelser om beviljande av uppehållstillstånd av individuella mänskliga orsaker kan komma att tillämpas till exempel när minderåriga barn reser in i landet ensamma. Återförening av dessa barn och deras föräldrar, när man lyckats få reda på föräldrarnas hemvist, ska enligt specialmotiveringen till propositionen ske i det land där föräldrarna vistas, om det är säkert för barnet att återvända.
Förvaltningsutskottet har ansett att beslut som gäller återförening av familjer när det gäller minderåriga barn som kommit ensamma kräver en helhetsbedömning av barnets bästa, familjebanden och hur familjebanden koncentreras. Ett sådant tänkesätt syns bland annat i flera avgöranden av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Orsaken till att föräldrar skickar sina barn till ett främmande land kan vara att de försöker rädda och skydda barnens liv. Utskottet betonar emellertid med eftertryck också att det bör förhindras att barn används som redskap för inresa. Detta är också förenligt med barnets bästa. Om barn reser ensamma är deras säkerhet och välmåga hotade i synnerhet under själva resan. Människohandel med barn, smuggling av barn och mångahanda utnyttjande av barn är så pass allvarliga problem att samhället måste ta itu med dem.
Förvaltningsutskottet har i sitt betänkande om genomförandet av EU:s direktiv om familjeåterförening (FvUB 3/2006, s. 2–3
FÖRVALTNINGSUTSKOTTETS BETÄNKANDE 3/2006 rd (eduskunta.fi)
) yttrat följande: ”Utskottet hänvisar också till den negativa effekten av att en del föräldrar skickar så kallade ankarbarn antingen ensamma eller tillsammans med någon bekant för att ansöka om asyl i något EU-land. I värsta fall ordnas resan av någon människosmugglare. Utskottet anser att man bör göra något åt fenomenet med ankarbarn och söka metoder för att förhindra att barn utnyttjas för att kringgå inresebestämmelserna. Dessutom är det också ett problem hur många barn det finns som skickats i väg av en människosmugglare men aldrig nått Finland, utan i stället fallit offer för till exempel övergrepp.”
Högsta förvaltningsdomstolen har behandlat utnyttjande av barn som redskap för inresa i sitt årsboksbeslut 2020:98.
HFD:2020:98 - Korkein hallinto-oikeus (kho.fi)
Ärendet gällde frågan om Migrationsverket hade kunnat avslå föräldrarnas uppehållstillståndsansökningar på den grunden att det fanns grundad anledning att misstänka att de försökt kringgå bestämmelserna om inresa genom att skicka sitt minderåriga barn till Finland i syfte att själva få uppehållstillstånd. I beslutet bedömdes det att familjen har försökt kringgå inresebestämmelserna genom att använda barnet som redskap för inresa. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att skälen till att ändringssökanden beviljats alternativt skydd, det vill säga säkerhetsläget i ändringssökandens hemlän Anbar och hennes återvändande dit ensam medan föräldrarna bodde i Bagdad och senare i Turkiet, inte var sådana orsaker med vilka man kunde motivera ett behov att sända bort ändringssökanden från sina föräldrar i Bagdad eller Turkiet. Med beaktande av skälen till det beviljade alternativa skyddet kunde man, oberoende av vad föräldrarna fört fram om säkerhetsläget i Irak, inte anse att det funnits någon av ändringssökandens liv eller hälsa beroende tvingande grund till föräldrarnas beslut att skicka iväg ändringssökanden att ansöka om asyl i Finland. Med ytterligare beaktande av de övriga omständigheter som framkommit i ärendet, kunde man med tillräcklig säkerhet sluta sig till att det varit föräldrarnas avsikt att skicka iväg ändringssökanden till Finland för att de senare skulle ansöka om uppehållstillstånd åt sig själva. Migrationsverket hade således kunnat anse att ändringssökandens föräldrar hade försökt kringgå bestämmelserna om inresa på det sätt som avses i 36 § 2 mom. i utlänningslagen. Det föreslås således ett undantag från bestämmelsen så att uppehållstillstånd ändå kan beviljas, om det till föräldrarnas beslut att skicka barnet för att söka internationellt skydd i Finland kan anses ha funnits ett tvingande skäl som hänför sig till barnets liv eller hälsa. Också i denna situation ska det bedömas vilka omständigheterna var när barnet skickades på resa och om det fanns tvingande skäl att skicka barnet just till Finland eller om det hade funnits andra alternativ.
En central fråga är således om det finns grundad anledning att misstänka att föräldrarna har strävat efter att främja sin egen inresa genom att skicka sitt minderåriga barn till Finland i syfte att få uppehållstillstånd för sig själva i stället för att barnet skulle ha utsatts för ett sådant särskilt personligt hot mot liv och hälsa att det utgjorde ett tvingande skäl att skicka barnet till Finland. I ett sådant fall har barnet använts som redskap för inresa. För att uppehållstillstånd ska kunna vägras är det viktigt att man kan dra den slutsatsen att föräldrarna har haft för avsikt att skicka ett minderårigt barn till Finland för att själva ansöka om uppehållstillstånd senare.
Vid prövningen av ett sådant ärende ska barnets bästa alltid beaktas. Bestämmelser om beaktande av barnets bästa vid beslutsfattande som gäller barnet finns i 6 § i utlänningslagen. Enligt 1 mom. i den paragrafen ska i beslutsfattande som sker med stöd av utlänningslagen och som gäller ett barn som är yngre än 18 år särskild uppmärksamhet fästas vid barnets bästa samt vid omständigheter som hänför sig till barnets utveckling och hälsa. Lagens 6 § grundar sig på konventionen om barnets rättigheter (FördrS 59 och 60/1991) och i synnerhet på artikel 3 i konventionen, där det konstateras att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Barnets rättigheter enligt konventionen om barnets rättigheter är till sin karaktär universella, odelbara, fristående och sinsemellan sammanhängande. Med barn avses i konventionen varje människa under 18 år, om inte myndighet uppnås tidigare enligt den nationella lag som gäller för barnet. Enligt internationella förpliktelser är barnets bästa både en subjektiv rätt och en styrande princip för tolkningar och åtgärder och vars innehåll tillämpas från fall till fall. I varje enskilt fall bör man när barnets bästa ska fastställas beakta barnets åsikter, barnets identitet, bevarandet av familjemiljön, omsorg om barnet och barnets skydd och säkerhet, barnets utsatta situation samt barnets rätt till hälsa och utbildning (FN:s kommitté för barnets rättigheter, allmän kommentar nr 14 (2013) om barnets rätt att i första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa (artikel 3.1)). Fastställande av barnets bästa är alltid en bedömning av helheten. Att barnets bästa sätts i främsta rummet betyder inte att det är det enda avgörande kriteriet när ett beslut ska fattas, men det ska förstås som ett vägande och centralt intresse när olika synpunkter vägs mot varandra. Om rättigheterna står i strid med varandra ska stor vikt fästas vid att barnets bästa tillgodoses.
FN:s kommitté för barnets rättigheter har i sin allmänna kommentar nr 14 (2013) om barnets rätt att i första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa konstaterat att även barnets säkerhet ska beaktas vid bedömningen av barnets bästa. Till denna del ska det fästas vikt vid de förutsättningar och orsaker på grund av vilka barnet ursprungligen har skickats för att söka asyl utan vårdnadshavare, eftersom en resa till en annan del av världen utan vårdnadshavare i princip innebär betydande hot mot barnets säkerhet och risker som inte bara hänför sig till försummelse av barnets grundläggande behov utan också till barnets psykiska och sociala trygghet, till utnyttjande och fysiskt våld och i vissa situationer till och med till rätten att leva. I situationer där ett barn har flytt direkt från ett sådant område i sitt hemland i förhållande till vilket det har konstaterats att barnet är i behov av internationellt skydd, kan det bedömas att förhållandena i avreseområdet i princip utgör ett större hot mot säkerheten än de hot som hänför sig till resan. Situationen ska alltid bedömas från fall till fall med tanke på sådana tvingande skäl som hänför sig till liv eller hälsa. Kommittén för barnets rättigheter har betonat att med tanke på de allvarliga följder det har för barnet att skiljas från sina föräldrar bör detta bara användas som en sista utväg, till exempel när barnet riskerar lida omedelbar skada eller när detta annars är nödvändigt (CRC/GC/C/14, punkt 61). Vid en övervägning bör man fästa vikt vid dessa faktorer.
I 2 mom. föreslås en preciserande bestämmelse om hur skyddet för familjelivet och barnets bästa påverkar bedömningen av om uppehållstillstånd ska vägras. Uppehållstillstånd ska vägras även om familjebandet är äkta, om sökandens eget agerande visar att bestämmelserna om inresa eller vistelse i landet kringgås på ett sådant sätt att det för det allmänna intresset i anslutning till hanteringen av invandringen ska anses väga tyngre än skyddet för familjelivet. Bestämmelsen tillämpas alltid när det prövas om uppehållstillstånd på grund av familjeband ska vägras med stöd av 36 a eller b § eller i sådana situationer som avses i 1 mom. 2, 3 eller 4 punkten i denna paragraf. Momentet tillämpas inte i situationer enligt 1 punkten när det inte finns något familjeliv som ska skyddas.
Avsikten med bestämmelsen är inte att föreskriva något egentligen nytt vad gäller prövning av om uppehållstillstånd ska vägras, utan att föreskriva exaktare om den prövning som redan görs utifrån den gällande lagstiftningen och som även grundar sig på förpliktelser enligt internationella fördrag. Högsta förvaltningsdomstolen har i flera avgöranden behandlat förhållandet mellan skyddet för familjelivet och bestämmelserna om kringgående av inresebestämmelserna. Dessa principer ligger också till grund för de nya bestämmelserna och tillämpningen av dem.
I en situation där ett familjeband anses existera kan uppehållstillstånd vägras även om grunden för ansökan om uppehållstillstånd i övrigt är riktig. I beslutet kan det då anses att sökanden och anknytningspersonen lever ett faktiskt familjeliv tillsammans, men sökandens klandervärda agerande vid ansökan om tillstånd visar dock likgiltighet gentemot bestämmelserna om inresa eller vistelse i landet.
Vid prövningen av om ansökan om tillstånd ska avslås på grund av sökandens eget agerande ska man vid beslutsprövningen fästa vikt vid avvägningen mellan det allmänna intresset och skyddet för familjelivet. Om skyddet för familjelivet anses väga tyngre än det allmänna intresset, kan uppehållstillstånd inte vägras på grund av sökandens klandervärda agerande. Om däremot det allmänna intresset anses väga tyngre än familjelivet, kan uppehållstillstånd vägras. Av beslutet ska då framgå att ärendet har bedömts även med hänsyn till 66 a § i utlänningslagen och artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.
I fråga om uppehållstillstånd som söks på grund av familjeband kan sökandens klandervärda agerande anses väga tyngre än familjebandet till exempel när det utöver olaglig vistelse varit fråga om lämnande av falska uppgifter, olovligt arbete eller omständigheter som har gett anledning att även ifrågasätta familjebandets äkthet. Eftersom barnets bästa ska ha beaktats i ärendet, förutsätts det för att uppehållstillstånd ska vägras i allmänhet att det finns flera faktorer som syftar till grovt kringgående av bestämmelserna. När helheten bedöms ska skyddet för familjelivet väga mindre till exempel om sökanden har vistats i landet i åratal utan att ansöka om uppehållstillstånd, om sökanden har brutit mot ett inreseförbud eller ansökt om uppehållstillstånd efter att ha meddelats inreseförbud eller om sökanden har försökt vilseleda myndigheterna till exempel genom att lämna falska personuppgifter eller har hållit sig undan myndigheter för att förhindra avlägsnande ur landet.
36 d §.Vägran av uppehållstillstånd på grund av arbete.
I paragrafen föreskrivs det om vägran att bevilja uppehållstillstånd vid ansökan om uppehållstillstånd för förvärvsarbete, särskilt med beaktande av arbetsgivarens agerande. Det är fråga om en specialbestämmelse som kompletterar 36, 36 a och 36 b §. Det bör noteras att det till exempel i 36 a § 6 punkten dessutom finns en allmän bestämmelse om vägran att bevilja uppehållstillstånd, om det finns grundad anledning att misstänka att sökanden blir utnyttjad eller på något annat sätt hamnar i en utsatt position. Regleringen kan bli tillämplig särskilt vid ansökan om uppehållstillstånd på grund av arbete.
Det föreslagna 1 mom. ersätter det nuvarande 36 § 4 mom. och innehåller en informativ hänvisning till de allmänna villkoren i 71 § för beviljande av uppehållstillstånd på grund av arbete, varvid man genom att läsa paragrafen får en uppfattning om i vilka situationer en ansökan om uppehållstillstånd på grund av arbete kan avslås av orsaker som beror på arbetsgivaren. Även arbetsgivaren kan i vissa situationer med fog misstänkas rekrytera en arbetstagare utan avsikt att följa finsk lagstiftning och för att kringgå inresebestämmelserna. Bestämmelser om arbetsgivarens skyldigheter och om bemötande av arbetstagare finns huvudsakligen någon annanstans i lag än i utlänningslagstiftningen. Också i utlänningslagstiftningen föreskrivs det dock om vilka skyldigheter och hurdant bemötande av arbetstagare som förutsätts av arbetsgivaren, hurdana kvalitativa krav som har ställts för arbetet samt vilka skyldigheter som har ålagts arbetsgivaren eller uppdragsgivaren i fråga om lämnande av uppgifter.
Det kan till exempel vara fråga om att avsikten inte ens från början är att anställa en utlänning i ett sådant anställningsförhållande som arbetsgivaren uppger eller har uppgett i samband med ansökan. Antalet arbetstimmar kan vara eller ha varit betydligt färre och lönen väsentligt lägre än vad som uppgetts, lagstadgade ledigheter saknas till stor del eller helt eller bemötandet av utlänningen i arbetet är diskriminerande. Arbetstagaren får eller har inte nödvändigtvis fått information av arbetsgivaren om de centrala villkoren för arbetet. De uppgifter som lämnats till myndigheten i samband med ansökan kan också vara felaktiga eller vilseledande på något annat sätt. I situationer enligt ovannämnda exempel finns det hög risk för arbetsrelaterat utnyttjande och således ska uppehållstillstånd inte beviljas för anställning hos en arbetsgivare som handlar på ett dylikt sätt.
Det föreslås att omnämnandet av uppdragsgivare stryks i paragrafen. Eftersom det inte föreskrivs om lagstadgade skyldigheter för uppdragsgivare i samband med uppehållstillståndsprocessen, kan tillstånd inte heller vägras av orsaker som beror på uppdragsgivaren. I 82 § i utlänningslagen (arbetsgivarens och uppdragsgivarens skyldigheter) föreskrivs det att uppdragsgivaren har vissa kontrollskyldigheter och skyldigheter att lämna uppgifter under tiden för arbete men försummelse av dessa skyldigheter är med stöd av 186 § i utlänningslagen förenad med straff för utlänningsförseelse av arbetsgivare och har inte något direkt samband med tillståndsprocessen eller beviljande av tillstånd. Om det dock framkommer vid behandlingen av tillståndsansökan att det verkar som om arbetstagaren kan bli utnyttjad av uppdragsgivaren, kan ansökan avslås med stöd av den föreslagna 36 a § 6 punkten.
Syftet med bestämmelsen är att förhindra att arbetsgivare som handlar i ond tro kan anställa utländska arbetstagare med stöd av uppehållstillstånd. Avslag på ansökan om uppehållstillstånd inverkar också på den som ansöker om uppehållstillstånd, eftersom han eller hon inte får tillstånd att vistas i landet i anställning hos den arbetsgivare som avses i tillståndsansökan. När en ansökan om uppehållstillstånd avslås av orsaker som beror på arbetsgivaren eller uppdragsgivaren inverkar beslutet ändå inte på möjligheterna för den som ansöker om uppehållstillstånd att få uppehållstillstånd för anställning hos en annan arbetsgivare.
Uppehållstillstånd kan vägras när det är fråga om anställning hos en arbetsgivare som har försummat sina skyldigheter enligt utlänningslagen vid anställning av en tredjelandsmedborgare. Paragrafen tillämpas vid prövning av beviljande av första uppehållstillstånd eller fortsatt tillstånd.
Tillstånd kan vägras till exempel om arbetsgivaren har påförts påföljder på grund av försummelse av arbetsgivarskyldigheterna eller olagligt arbete. Uppehållstillstånd kan också vägras i sådana fall där arbetsgivaren inte har påförts påföljder, men försummelser har upptäckts till exempel i samband med arbetarskyddstillsynens inspektioner. Sådana försummelser kan till exempel vara att arbetsgivaren inte har fullgjort sina skyldigheter enligt lag eller kollektivavtal när det gäller social trygghet, beskattning, arbetstagares rättigheter, arbetsförhållanden eller anställningsvillkor. Om försummelsen inte har varit grov och arbetsgivaren har åtgärdat sin försummelse, finns det inget hinder för att bevilja uppehållstillstånd.
Om det senare visar sig att arbetsgivaren inte har fullgjort sina skyldigheter, kan uppehållstillståndet också återkallas.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att en helhetsbedömning ska göras vid prövningen av beviljande av uppehållstillstånd på grund av arbete. Momentet ersätter det gällande 36 § 5 mom. Genom den föreslagna bestämmelsen förtydligas i synnerhet de situationer där det i samband med en ansökan om uppehållstillstånd för arbete har ansetts att det finns grundad misstanke om kringgående av bestämmelserna om inresa och vistelse i landet. Syftet med bestämmelsen är att föreskriva att det vid prövningen av uppehållstillstånd ska göras en helhetsbedömning där arbetstagarens intresse och omständigheterna i fallet beaktas. Helhetsbedömningens syfte är att bedöma om sökanden har en genuin avsikt att utföra den arbetsuppgift för vilken tillstånd söks i egenskap av anställd hos arbetsgivaren. Om avsikten är genuin är någon annan enskild omständighet, också om den är klandervärd, inte nödvändigtvis som sådan tillräcklig för att sådan vikt ska fästas vid avsikten att kringgå bestämmelserna om inresa och vistelse i landet att ansökan om uppehållstillstånd ska avslås.
Om de uppgifter som lämnats i ansökan eller de handlingar som fogats till ansökan ger grundad anledning till misstanke om det verkliga syftet med ansökan och inresan, bedöms uppgifternas tillförlitlighet i förhållande till arbetsgivarens tillförlitlighet och i förhållande till de utredningar som sökanden lägger fram. Vid bedömningen beaktas det om arbetsgivaren tidigare har uppfyllt sina arbetsgivarskyldigheter. Om arbetsgivaren tidigare och i synnerhet redan länge har agerat klanderfritt i ärenden som gäller uppehållstillstånd för arbete och när det gäller att fullgöra arbetsgivarskyldigheterna, är det mer sannolikt att anställningsförhållandet är i sin ordning och att det finns förutsättningar för beviljande av uppehållstillstånd. Därför ska man vid helhetsbedömningen utöver de uppgifter som sökanden lämnar också alltid bedöma arbetsgivarens tillförlitlighet.
36 e §.Oskälig vägran av uppehållstillstånd.
I paragrafen föreslås ett undantag från bestämmelserna om vägran att bevilja uppehållstillstånd. Eftersom ordalydelsen i 36 och 36 a―36 d § har skrivits i ovillkorlig form, behövs en paragraf som gäller helhetsbedömningen i sådana situationer där det skulle vara oskäligt att vägra uppehållstillstånd. Avsikten är att förbereda sig på sådana situationer där det med beaktande av omständigheterna inte finns någon vettig orsak eller grund för att vägra uppehållstillstånd med tanke på sökanden, myndigheter eller samhället, även om tillståndet enligt lagens ordalydelse ska vägras. Det är i regel fråga om situationer där personen i fråga inte själv har kunnat påverka förhållandena. Tröskeln för att tillämpa bestämmelsen är hög. Syftet med bestämmelsen är att förhindra situationer där det med beaktande av omständigheterna i fallet som helhet skulle vara oskäligt att vägra uppehållstillstånd. Vid bedömningen av oskälighet ska också vad som föreskrivs i 146 § i utlänningslagen om helhetsbedömning vid avlägsnande ur landet beaktas. Om en person inte kan avlägsnas ur landet med stöd av 146 §, finns det inte heller skäl att vägra uppehållstillstånd.
Det skulle vara oskäligt att vägra uppehållstillstånd om det är fråga om ett offer för människohandel som ska beviljas uppehållstillstånd. Med tanke på fenomenet människohandel är det helt möjligt och hör till fenomenet att en person som blivit offer för människohandel kan ha vistats eller varit tvungen att vistas i Finland också olagligt medan personen var offer för utnyttjande. Det bör noteras att det i 52 b §, som gäller betänketid för offer för människohandel, uttryckligen föreskrivs att betänketid kan ges offer för människohandel som vistas i landet utan uppehållsrätt innan uppehållstillstånd enligt 52 a § beviljas.
Det skulle vara oskäligt att vägra uppehållstillstånd, om beviljande av uppehållstillstånd med stöd av 52 d § prövas. I paragrafen föreskrivs det om beviljande av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare som har vistats och arbetat olagligt i landet. Bestämmelsens noggrant avgränsade tillämpningsområde baserar sig på direktivet om sanktioner mot arbetsgivare (Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/52/EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt
L_2009168SV.01002401.xml (europa.eu)
). Det är motiverat att i de situationer som enligt lag medger en utlännings möjlighet att vistas i landet utan uttrycklig uppehållsrätt eller olagligt ska uppehållstillstånd i fortsättningen inte kunna vägras enbart på denna grund.
Paragrafen kan också tillämpas vid tillämpningen av 36 b § 7 punkten, när det är fråga om offer för människohandel. En trygg återresa för offer för människohandel kan stödjas genom bidraget för frivillig återresa. Därför skulle det vara oskäligt att alltid vägra personen i fråga möjlighet att få uppehållstillstånd i Finland under fem år, i synnerhet eftersom det skulle kunna förefalla som om den som fallit offer för människohandel själv skulle straffas för att ha blivit utsatt för ett allvarligt brott. Det är också möjligt att en sådan reglering skulle leda till att offer för människohandel använder bidraget för återresa i mindre utsträckning. Ett sätt att hjälpa ett offer som upptagits i hjälpsystemet är genom att stödja en trygg återresa (38 a § i mottagningslagen).
36 f §.Asylförfarande som grund för att vägra uppehållstillstånd.
Genom den föreslagna bestämmelsen förhindras i enlighet med regeringsprogrammet att personer som fått avslag på sin asylansökan byter spår till arbetsrelaterad invandring. Förbudet mot spårbyte omfattar ansökan om uppehållstillstånd under asylförfarande samt efter avslutat asylförfarande, om utlänningen fortfarande vistas i landet.
Föremål för förbudet mot spårbyte är uppehållstillstånd för arbete, näringsutövning och studier. Bestämmelser om förbud mot spårbyte föreslås i den nya 36 f § och genom en ändring av forskar- och studerandelagens tillämpningsområde.
Uppehållstillstånd som beviljas på grund av arbete är enligt utlänningslagen uppehållstillstånd för arbetstagare (72 §), uppehållstillstånd för specialsakkunnig (73 §), EU-blåkort (73 a §
Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning och till vissa lagar som har samband med den är under behandling i riksdagen (RP 6/2024 rd)
), annat uppehållstillstånd för förvärvsarbete eller näringsutövning (74 §) och uppehållstillstånd för den som har avlagt examen eller slutfört forskning i Finland (75 §). Enligt förslaget omfattas även uppehållstillstånd för au pairarbete (46 §) av paragrafens tillämpningsområde. Näringsutövning är verksamhet i förtjänstsyfte som bedrivs på något annat sätt än i ett arbetsavtalsförhållande eller annat anställningsförhållande. En utlännings rätt att idka näring i Finland kan grunda sig till exempel på annat uppehållstillstånd för förvärvsarbete eller näringsutövning enligt 74 §, uppehållstillstånd för den som har avlagt examen eller slutfört forskning i Finland enligt 75 §, uppehållstillstånd för företagare enligt 79 § eller uppehållstillstånd för tillväxtföretagare enligt 80 §. Enligt förslaget omfattar förbudet mot spårbyte även andra uppehållstillstånd enligt forskar- och studerandelagen, det vill säga uppehållstillstånd för arbetspraktik, praktik, volontärarbete och på basis av ett avtal om feriearbete. Det föreslås att paragrafens tillämpningsområde också ska omfatta uppehållstillstånd för säsongsarbete som beviljas med stöd av säsongsarbetslagen.
Enligt 2 mom. avvisas en ansökan om uppehållstillstånd som gjorts på de grunder som anges i 1 mom. utan prövning.
För att en asylsökande ska kunna få uppehållstillstånd på de grunder som avses i paragrafen ska personen lämna Finland och ansöka om uppehållstillstånd från sitt hemland eller sitt permanenta bosättningsland i enlighet med 60 § i utlänningslagen. Att besöka någon av Finlands grannstater och kort därefter återvända till Finland undanröjer inte effekten av förbudet mot spårbyte. Enligt förslaget föreskrivs det inte i bestämmelsen om vilken tidsmässig inverkan en ansökan om asyl i Finland har senare, om en utlänning ansöker om uppehållstillstånd i Finland från utlandet. Sökandens klandervärda agerande i Finland kan i fortsättningen ha inverkan på det sätt som föreskrivs i den föreslagna 36 a § 8 punkten.
Förslaget innebär också att en arbetsplats som fåtts medan asylförfarandet pågår inte utgör ett hinder för att en person som fått avslag på sin ansökan avlägsnas ur landet. Ett hinder för avlägsnande ur landet har för närvarande i praktiken kunnat vara en anhängig ansökan om uppehållstillstånd till exempel på grund av arbete. Eftersom uppehållstillstånd enligt bestämmelsen inte kan beviljas efter asylförfarandet innan utlänningen har lämnat Finland, finns det ingen grund för att skjuta upp eller förhindra avlägsnande ur landet på grund av en anhängig ansökan om uppehållstillstånd.
Bestämmelsen påverkar inte utlänningars rätt att söka internationellt skydd.
58 §.Återkallande av uppehållstillstånd.
Det föreslås att 5 mom. preciseras. Syftet med ändringen är att klargöra att återkallande av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd också gäller sådana grunder som inte ursprungligen fanns när uppehållstillståndet beviljades, men det visste man inte när tillståndet beviljades. Den nuvarande formuleringen ”inte längre uppfylls” kan tolkas på annat sätt. De föreslagna bestämmelserna om vägran att bevilja uppehållstillstånd kan också utgöra grund för återkallande av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.
Avsikten är inte att den föreslagna ändringen ska påverka sådana situationer där fortsatt tillstånd kan beviljas på en ny grund. Då ska tillståndet inte återkallas. En sådan situation kan uppstå till exempel om familjebandet bryts, men utlänningen redan har installerat sig i Finland.
66 §.Utförande av DNA-analys.
I 3 mom. föreslås det att ordet säkerställas ersätts med ordet verifieras
.
Syftet med ändringen är inte att ändra rättsläget.
69 c §.Uppgifter som får läggas ut.
I 1 mom. 4 punkten ersätts ordet kontrollera med ordet verifiera
.
Syftet med ändringen är inte att ändra rättsläget.
71 §.Allmänna villkor för beviljande av uppehållstillstånd för arbete.
Det föreslås att 5 punkten upphävs som onödig, eftersom det enligt förslaget föreskrivs om vägran att bevilja uppehållstillstånd samtidigt som de allmänna inresebestämmelserna revideras. I 4 punkten görs en teknisk ändring genom att skiljetecknet ändras.
81 c §.Rätt att inleda arbete samt rättens varaktighet.
Det föreslås att 6 mom., som gäller rätten att arbeta för personer som söker internationellt skydd, ändras. Rätten att arbeta för en person som sökt internationellt skydd upphör i princip när sökanden har fått del av Migrationsverkets beslut om avslag på sin ansökan om internationellt skydd. Om ansökan behandlas i ett sedvanligt förfarande vid Migrationsverket, fortsätter rätten att arbeta dock under de 30 dagar som ändring får sökas. Om utlänningen söker ändring i Migrationsverkets beslut, fortsätter rätten att arbeta tills förvaltningsdomstolen har fattat ett beslut genom vilket ansökan om ändring avslås och sökanden har fått del av beslutet. Detta förfarande är också förenligt med mottagandedirektivet.
Enligt 98 § i utlänningslagen behandlas en ansökan om internationellt skydd vid normalt eller påskyndat förfarande. Om Migrationsverket avgör ett ärende vid påskyndat förfarande eller avvisar ansökan utan prövning, upphör rätten att arbeta när Migrationsverket delgivit sitt beslut.
Om ett ärende behandlas i ett sedvanligt förfarande och rätten att arbeta upphör när förvaltningsdomstolens beslut har delfåtts förutsätter fastställandet av en exakt tidpunkt kännedom om när ändringssökanden har fått del av beslutet. I skedet för ändringssökande handlar ändringssökande i asylärenden endast ytterst sällan utan biträde. Beslut delges till största delen som vanlig delgivning per brev eller elektroniskt till biträdet, beroende på om ändringssökandens processadress innehåller uppgifter för elektronisk delgivning. Bestämmelser om vanlig och bevislig delgivning finns i 90 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Enligt 1 mom. delges ett beslut eller en annan handling av en förvaltningsdomstol per brev eller med ett elektroniskt meddelande genom användning av den processadress som delgivningens mottagare meddelat domstolen för detta ändamål (vanlig delgivning). Enligt 93 § 1 mom. första meningen i samma lag anses mottagaren ha fått del av en handling som sänts per brev som vanlig delgivning den sjunde dagen efter det att handlingen sändes, om inte mottagaren visar att delfåendet skett vid en senare tidpunkt. När ett beslut delgetts som vanlig elektronisk delgivning anses enligt 19 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2023) handlingen ha blivit delgiven den tredje dagen efter det att meddelandet sändes, om inte något annat visas. I de sällsynta fall där bevislig delgivning med mottagningsbevis används, till exempel när ändringssökanden handlar utan ombud, tar delfåendet av ett beslut vanligen längre tid.
Om förvaltningsdomstolen upphäver Migrationsverkets beslut i ett ärende som gäller internationellt skydd och återförvisar ärendet till verket för ny behandling upphör inte rätten att arbeta, utan fortsätter så länge som behandlingen av asylärendet pågår. På upphörandet av rätten att arbeta tillämpas de nu föreslagna bestämmelserna. Rätten att arbeta upphör således antingen när ett negativt beslut meddelas på det sätt som nu föreslås eller när ett positivt beslut meddelas, varvid sökanden får rätt att arbeta med stöd av ett uppehållstillstånd som beviljats honom eller henne.
Om förvaltningsdomstolen förkastar besvären om internationellt skydd, men återförvisar ärendet till verket för ny behandling av någon annan orsak, till exempel för prövning av uppehållstillstånd med stöd av 52 § i utlänningslagen, upphör den rätt att arbeta som grundar sig på ansökan om internationellt skydd. Asylförfarandet har då kommit in i ett skede där rätten att arbeta ska upphöra.
Ansökan om besvärstillstånd hos högsta förvaltningsdomstolen eller behandling av ärendet i högsta förvaltningsdomstolen inverkar inte i något fall på varaktigheten av rätten att arbeta. Ett förbud som förvaltningsdomstolen meddelat mot verkställighet av ett beslut om avlägsnande ur landet påverkar inte heller varaktigheten av rätten att arbeta. Om högsta förvaltningsdomstolen däremot återförvisar ett ärende som gäller internationellt skydd till förvaltningsdomstolen eller Migrationsverket för behandling, återgår rätten att arbeta. Rätten att arbeta upphör åter på det sätt som föreskrivs i momentet. Rätten att arbeta för den som söker internationellt skydd grundar sig här på att behandlingen av ärendet fortfarande pågår och fortsätter i och med att högsta förvaltningsdomstolen återförvisat ärendet.
96 §.Kort över anhängigt ansökningsärende.
I 2 mom. föreslås det att ordet fastställas ersätts med ordet utredas
.
Med utredning avses sådan utredning av identiteten som Migrationsverket utför som en del av den asylutredning som avses i 97 § i utlänningslagen. Syftet med ändringen är inte att ändra rättsläget.
131 §.Upptagande av signalement.
Enligt 131 § 1 mom. 4 punkten i den gällande utlänningslagen får polisen eller gränskontrollmyndigheten för verifiering av identitet, för behandling, beslut och övervakning av utlänningars inresa och utresa samt vistelse och arbete och för tryggande av statens säkerhet ta fingeravtryck, fotografier och andra signalement på en utlänning som enligt beslut ska avvisas eller utvisas. Enligt 2 mom. införs signalementen i ett register som polisen för. Bestämmelser om behandlingen av uppgifter finns i polisens personuppgiftslag.
Till 5 mom. fogas rätt att lämna ut personuppgifter som samlats in med stöd av 1 mom. för införande av sådan registrering om återvändande som avses i artikel 3 i SIS-återvändandeförordningen och för införande av sådan registrering om nekad inresa och vistelse i landet som avses i artikel 24 i SIS-förordningen om in- och utresekontroller. Enligt artikel 3.1 i SIS-återvändandeförordningen ska medlemsstaterna föra in registreringar i SIS om tredjelandsmedborgare som är föremål för ett beslut om återvändande i syfte att kontrollera att skyldigheten att återvända har fullgjorts och för att stödja verkställandet av besluten om återvändande. En registrering om återvändande ska föras in i SIS utan dröjsmål efter utfärdandet av beslutet om återvändande. Enligt artikel 6.2 i SIS-återvändandeförordningen ska den registrerande medlemsstaten radera registreringen om återvändande utan dröjsmål efter att ha mottagit bekräftelse på återvändandet. I tillämpliga fall ska en registrering om nekad inresa och vistelse föras in utan dröjsmål i enlighet med artikel 24.1 b i SIS-förordningen om in- och utresekontroller. Enligt artikel 24.3 i SIS-förordningen om in- och utresekontroller ska den registrerande medlemsstaten säkerställa att registreringen är synlig i SIS så snart den berörda tredjelandsmedborgaren har lämnat medlemsstaternas territorium eller så snart som möjligt när den registrerande medlemsstaten har fått tydliga indikationer på att tredjelandsmedborgaren har lämnat medlemsstaternas territorium, i syfte att förhindra den tredjelandsmedborgarens återinresa. Enligt artikel 33.1 och 33.2 i SIS-förordningen om in- och utresekontroller ska, om fotografier, ansiktsbilder och fingeravtrycksuppgifter finns tillgängliga i en registrering i SIS sådana fotografier, ansiktsbilder och fingeravtrycksuppgifter användas för att bekräfta identiteten på en person som har lokaliserats efter en alfanumerisk sökning i SIS. En sökning i fingeravtrycksuppgifter för att identifiera en person får göras i samtliga fall. En sökning i fingeravtrycksuppgifter ska dock göras för att identifiera en person om det inte går att fastställa personens identitet på annat sätt. Enligt artikel 19 i SIS-återvändandeförordningen ska artikel 33 i SIS-förordningen om in- och utresekontroller vara tillämplig på uppgifter som förs in i och behandlas i SIS i enlighet med SIS-återvändandeförordningen. Syftet med registreringarna om återvändande och om nekad inresa och vistelse i landet motsvarar vad som föreskrivs om det ursprungliga ändamålet med behandlingen av uppgifter enligt 131 § 1 mom. i utlänningslagen. Med stöd av 131 § 1 mom. 4 punkten i utlänningslagen samlas uppgifter in uttryckligen om utlänningar som enligt beslut ska avvisas eller utvisas. I polisens anvisning om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning ur landet (POL-2021-67956, 26.8.2021, s. 32) konstateras det att sådana signalement som avses i 131 § i utlänningslagen i regel tas av alla utlänningar som avlägsnas ur landet.
I 15 § 4 mom. i polisens personuppgiftslag föreskrivs det på det sätt som grundlagsutskottet förutsätter (GrUU 51/2018 rd, s. 14) om begränsad rätt att använda uppgifter som samlats in med stöd av 131 § i utlänningslagen för andra ändamål än det ursprungliga ändamålet med behandlingen av uppgifter. Sådana uppgifter som förts in i SIS får dock i större utsträckning än vad som är tillåtet enligt den nationella lagstiftningen användas för andra ändamål än det ursprungliga ändamålet med behandlingen av uppgifter. Enligt artikel 33.3 i förordningen om in- och utresekontroller får de behöriga nationella myndigheterna i de medlemsstater som tillämpar Schengenregelverket göra sökningar i fingeravtrycksuppgifter som förts in i SIS i samband med registreringar med användande av fullständiga eller ofullständiga uppsättningar fingeravtryck eller handavtryck som upptäckts på platsen för ett grovt brott eller terroristbrott. Till denna del är det dock fråga om direkt tillämplig EU-rätt som inte kan begränsas genom nationell lagstiftning inom ramen för det nationella handlingsutrymme som SIS-förordningarna medger. Uppgifter kan således med avvikelse från bestämmelserna i 15 § 4 mom. i polisens personuppgiftslag lämnas ut för införande i SIS av registreringar om återvändande och om nekad inresa och vistelse i landet.
Enligt 15 § 1 mom. i polisens personuppgiftslag får polisen behandla uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter endast om det är nödvändigt för ändamålet med behandlingen. Kravet på nödvändighet gäller utöver annan behandling av personuppgifter också utlämnande av uppgifter. Sådana biometriska fingeravtrycksuppgifter och fotografiuppgifter som avses i 131 § i utlänningslagen, liksom även andra uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter, får i enlighet med 15 § 1 mom. i polisens personuppgiftslag lämnas ut till SIS endast när det är nödvändigt.
133 a §.Tillämpning av passlagen.
Ordet fastställande ersätts med ordet verifiering. Syftet med ändringen är inte att ändra rättsläget. I passlagen används formuleringen fastställande av identiteten.
134 §.Beviljande av främlingspass
. Det föreslås att 1 mom. preciseras så att främlingspass kan beviljas endast för utlänningar som har beviljats uppehållstillstånd. Migrationsverkets etablerade praxis är att en utlänning antingen ska ha uppehållstillstånd eller beviljas uppehållstillstånd i samband med beviljandet av främlingspass. Främlingspass kan således inte beviljas innan en person beviljas uppehållstillstånd, och främlingspasset är inte en sådan identitetshandling som krävs för beviljande av uppehållstillstånd. Detta framgår emellertid inte direkt av 134 § 1 mom., vilket har kunnat medföra missförstånd avseende lagstiftningens innehåll. Strukturen i 1 mom. förtydligas så att det i momentet tas in en förteckning över de situationer där främlingspass kan beviljas. Dessutom ersätts ordet pass med ordet resedokument.
136 §.Innehållet i främlingspass och i resedokument för flykting.
I 5 mom. föreslås det att ordet styrkas ersätts med ordet utredas. Med utredning avses sådan utredning av identiteten som Migrationsverket utför som en del av den asylutredning som avses i 97 § i utlänningslagen. Syftet med ändringen är inte att ändra rättsläget.
147 a §.Frivillig återresa.
I 2 mom. föreskrivs det om tidsfristen för frivillig återresa. En grund för att inte fastställa en tidsfrist är att ansökan om uppehållstillstånd har förkastats på grund av kringgående av bestämmelserna om inresa i landet. Eftersom det föreslås att bestämmelserna om kringgående av inresebestämmelserna ändras, måste också bestämmelsen i 147 a § 2 mom. ändras så att den motsvarar de nya grunderna för vägran att bevilja uppehållstillstånd.
Den ursprungliga bestämmelsen baserar sig på återvändandedirektivet. Enligt artikel 7.4 i direktivet får medlemsstaterna avstå från att bevilja någon tidsfrist för frivillig avresa eller bevilja en kortare tidsfrist än sju dagar, om det finns risk för avvikande eller om en ansökan om laglig vistelse avvisats såsom uppenbart ogrundad eller bedräglig eller om den berörda personen utgör en risk för allmän ordning, allmän säkerhet eller nationell säkerhet.
Det föreslås att momentets ordalydelse ändras så att vad som föreskrivs om avslag på ansökan om uppehållstillstånd på grund av kringgående av inresebestämmelserna ändras så att den överensstämmer med ordalydelsen i återvändandedirektivet. Enligt förslaget fastställs ingen tidsfrist för frivillig återresa, om ansökan om uppehållstillstånd har avslagits såsom uppenbart ogrundad eller bedräglig. Denna ordalydelse omfattar de grunder för vägran att bevilja uppehållstillstånd som föreslås i 36 a § 1–4 punkten och 8 punkten samt i 36 b § 1 mom. Enligt förslaget tillämpas bestämmelsen också på ansökningar om uppehållstillstånd som avslagits med stöd av en speciallag om invandring, när ansökan om uppehållstillstånd har avslagits såsom bedräglig. Bedömningen av om en ansökan är bedräglig görs utifrån bestämmelserna i respektive speciallag.
Det föreslås även att det till momentet fogas äventyrande av den nationella säkerheten som en grund för att inte fastställa en tidsfrist för frivillig återresa.