2.4.1
Grundlagsenligheten i bestämmelserna om nyttjanderätt
Inledning
På grund av äganderättsförhållandena i fråga om vattenområden är kontrollen av nyttjanderättsfrågor en viktig del av den vattenrättsliga regleringen. Nyttjanderättsfrågor i anslutning till vattenhushållningsprojekt och hur nyttjanderätterna ordnas är av väsentlig betydelse för att vattenlagen ska fungera och vattenhushållningsprojekt ska kunna genomföras. Det är i detta sammanhang inte meningen att ingripa i denna utgångspunkt, utan nyttjanderättsfrågor i anslutning till genomförande av vattenhushållningsprojekt ska även i framtiden i princip lösas i samband med tillståndsförfarandet. På grund av regleringstraditionen i samband med vattenlagen har det inte tidigare funnits behov att göra en övergripande bedömning av bestämmelserna om nyttjanderätt i förhållande till bestämmelserna i grundlagen. Till följd av grundlagen och den statsförfattningsrättsliga utvecklingen har situationen nu ändrats.
Största delen av bestämmelserna om nyttjanderätt är i konstitutionellt hänseende som sig bör eller kan med mindre preciseringar bli sådana. De viktigaste statsförfattningsrättsliga ändringsbehoven handlar om att man i den vattenrättsliga regleringen inte skilt godtagbar nyttjandebegränsning enligt 15 § 1 mom. i grundlagen från sådan expropriation som avses i 15 § 2 mom. i grundlagen och att vattenlagen i vissa situationer tillåter expropriation utan att förutsätta, åtminstone inte uttryckligen, att projektet i fråga ska vara påkallat av ett allmänt behov.
För att vattenlagens regleringssystem för upplåtande av nyttjanderätt och inlösen ska fås i samklang med grundlagen behöver inte alla bestämmelser om upplåtande av nyttjanderätt eller om beviljande av inlösningsrätt i vattenlagen ses över. Med beaktande av målet för regleringsprojektet finns det dock skäl att i detta sammanhang bedöma systemet som en helhet för att säkerställa dess grundlagsenlighet. Genomgången är uppdelad så att de bestämmelser om inte föreslås bli ändrade bedöms under punkt 2.4. De anses stå i samklang med 15 § 1 mom. i grundlagen. I kapitel 4 bedöms grundlagsenligheten i fråga om de bestämmelser som ändras.
Formuleringen i och kriterierna för bestämmelserna om nyttjanderätt i vattenlagen är i många fall ålderdomliga med tanke på dagens sätt att formulera lagbestämmelser. De motsvarar dock väl regleringsbehoven och tillämpningspraxis är etablerad. Det kan inte anses finnas behov av en total översyn av bestämmelserna om nyttjanderätt, men de bestämmelser om nyttjanderätt som föreslås bli ändrade ska bedömas också ur formuleringssynvinkel.
Grunden för nyttjanderätter och deras exakthet
Alla nyttjandebegränsningar som anges i vattenlagen bygger på bestämmelser på lagnivå. De bestämmelser om nyttjanderätt som hänför sig till enskilda typer av projekt är detaljerat utformade och kan anses uppfylla kraven på noggrann avgränsning och exakthet. Av bestämmelserna framgår det ändamål för vilket rätt kan upplåtas och innehållet i sak i den rätt som upplåts. Nyttjandebegränsningens omfattning måste dock avgöras från fall till fall genom ett myndighetsbeslut. Vissa mindre nyttjandebegränsningar (allmännyttjande) är direkt beroende av lag och gäller till förmån för användarna utan något separat myndighetsbeslut.
Nyttjanderätt kan bygga på ett tillstånd av regionförvaltningsverket eller ett beslut av regionförvaltningsverket, dikningsförrättningen eller den kommunala miljövårdsmyndigheten. När det prövas om projektet kan tillåtas tas det också ställning till hur nyttigt projektet är. Enligt 3 kap. 4 § 1 mom. 2 punkten i vattenlagen kan tillstånd beviljas om projektet medför sådan nytta för allmänna eller enskilda intressen som är avsevärd i förhållande till de förluster som det medför för sådana intressen (förutsättning som avser intressejämförelse). Tillstånd för ett projekt kan beviljas också med stöd av förutsättningen i 3 kap. 4 § 1 mom. 1 punkten, dvs. att projektet inte har nämndvärda konsekvenser, utan att nyttan av projektet bedöms. Med stöd av bestämmelsen har det beviljats tillstånd för små projekt där de nyttjanderätter de eventuellt förutsätter är ringa.
Den allmänna bestämmelsen om sättet att genomföra vattenhushållningsprojekt förutsätter att vattenhushållningsprojekt ska genomföras på ett sätt som medför så liten olägenhet som möjligt. Projekt ska planeras och genomföras å ena sidan så att deras skadliga effekter på miljön och grannfastigheten minimeras, å andra sidan så att onödigt intrång i annans egendom undviks. Vattenlagens bestämmelser styr prövningen vid upplåtande av nyttjanderätt i en riktning som lägger tyngdpunkten på att begränsningarna ska vara nödvändiga. Begränsningsgrunderna kan anses godtagbara och begränsningarna rätt dimensionerade.
Förlust av förmån på grund av nyttjandebegränsningar som baserar sig på vattenlagen ska ersättas. Inom ramen för vattenlagstiftningen har kraven på egendomsskydd och medborgarnas rättsskydd ansetts förutsätta att ersättningsfrågor som beror på upplåtande av nyttjanderätt ska avgöras på tjänstens vägnar samtidigt som nyttjanderätt upplåts. Utgångspunkten för ersättningsbeloppet har varit principen om full ersättning. I fråga om vissa förluster av förmån bestäms ersättningen multiplicerad med 1,5.
Rättsskyddsarrangemang
Parterna kan i ett vattenrättsligt förfarande uttrycka sin uppfattning förutom om huruvida projektet allmänt sett kan tillåtas också om de nyttjanderätter som behövs för att genomföra projektet och ersättningarna för dem. Största delen av de avgöranden som utfärdats med stöd av vattenlagen och som inverkar på enskildas rättigheter är till sin karaktär förvaltningsbeslut som meddelats i tillståndsförfarande eller i någon annan typ av förfarande. Ändring i dem kan sökas antingen genom besvär eller genom begäran om omprövning enligt vad som föreskrivs i 15 kap. i vattenlagen. I beslut av Vasa förvaltningsdomstol, som är fullföljdsdomstol, får ändring sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen.
Bestämmelser om rätt att söka ändring i beslut som meddelats med stöd av vattenlagen finns i 15 kap. 2 § i vattenlagen. Ändring får för det första sökas av en part, dvs. den vars rätt, fördel eller skyldighet saken kan gälla. I den rättspraxis enligt vattenlagen som gäller partsställning har bestämmelsen tillämpats på ett sätt som framhäver medborgarnas rättsskydd, och en jämförelsevis avlägsen anknytning till saken har ansetts skapa partsställning. Ändring i ett beslut som meddelats med stöd av vattenlagen får för det andra sökas också av en registrerad förening eller stiftelse vars syfte är att främja miljöskydd, hälsoskydd, naturvård eller trivseln i boendemiljön och inom vars stadgeenliga verksamhetsområde miljökonsekvenserna i fråga uppträder. Besvärsrätt i ett vattenärende har för det tredje den kommun där verksamheten äger rum eller en annan kommun inom vars område verksamhetens miljökonsekvenser uppträder, samt de myndigheter som specificeras i bestämmelsen.
I fråga om de nyttjanderätter som direkt baserar sig på lag fattas inget myndighetsbeslut vars laglighet kan föras till domstol för bedömning. En part har dock i dessa situationer möjlighet att föra lagligheten i verksamheten för prövning som ett tillsynsärende enligt vattenlagen. Ändring i det beslut som gäller ärendet kan sökas hos domstol. Om en nyttjanderätt som direkt baserar sig på lag förorsakar förlust av förmån som ska ersättas, kan det ärende som gäller ersättning av förlusten inledas hos tillståndsmyndigheten som ett separat ersättningsärende.
Vattenlagens 2 kap. Allmänna rättigheter, skyldigheter och inskränkningar
3 §.Att röra sig i vattendrag. I 2 kap. 3 § i vattenlagen finns det en bestämmelse om att röra sig i vattendrag. Enligt bestämmelsen har var och en rätt att utan att orsaka onödig skada, olägenhet eller störning färdas i vattendrag och på is över vattendrag, tillfälligt ankra i vattendrag, flotta virke i vattendrag, simma i vattendrag och tillfälligt flytta sådana fångstredskap och andra lösa föremål i en kungsådra eller allmän farled som är till förfång för samfärdseln eller timmerflottningen och sådana lösa föremål utanför leden som orsakar oskäligt förfång för samfärdseln eller hindrar timmerflottning.
I bestämmelsen specificeras de olika formerna av nyttjanderätt när det gäller samfärdsel i vattendrag. Bestämmelsens syfte är att säkerställa att alla ska kunna röra sig i vattendrag. Detta kan betraktas som ett godtagbart behov med tanke på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna. Samfärdsel i vattendrag begränsar inte möjligheten för den som äger eller besitter området att utnyttja det. Den som utövar rätten till allmännyttjande får inte utöva den på ett sätt som stör andra sådana användare eller fastighetsägare.
Rätten till allmännyttjande baserar sig direkt på lag. Rättens innehåll kan inte anges på förhand med samma exakthet som en rätt som baserar sig på tillstånd, vilket begränsar de rättsmedel som parterna har till sitt förfogande. Vattenlagen innehåller dock rättsmedel också för den händelse att rätten till allmännyttjande missbrukas. Missbruk kan åtgärdas genom administrativa tvångsmedel eller i sista hand med medel som det straffrättsliga påföljdssystemet erbjuder.
4 §.Uttag av vatten. Enligt bestämmelsen har var och en rätt att annat än varaktigt ta vatten och is för personligt behov ur ett vattendrag eller från ett område som ligger utanför de gränser för ett vattenområde som avses i 1 kap. 5 §, när området är täckt av vatten. Var och en har också rätt att sporadiskt i liten omfattning ta vatten eller is ur en rännil som tillhör någon annan eller en källa som inte varaktigt används av ägaren eller med ägarens tillstånd av någon annan person. Det mål som tryggas genom bestämmelsen kan betraktas som ett godtagbart behov med tanke på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna. Vatten får inte tas så att områdets ägare eller andra rättsinnehavare orsakas olägenhet eller annan än ringa störning. Det är fråga om verksamhet i så liten skala att det är oklart om det ens kan anses vara en nyttjandebegränsning.
5 §.Placering av en anläggning på annans vattenområde. Ägaren till eller innehavaren av en strand har rätt att för sitt eget privata behov framför stranden i vattendraget sätta ut en förtöjningspåle eller förtöjningsboj för båt eller bygga en brygga, ett båthus eller någon annan med dessa jämförbar anläggning som sträcker sig över ett vattenområde som strandens ägare eller innehavare inte är ägare till eller delägare i. Denna rätt förutsätter att byggandet eller användningen av anläggningen inte kräver tillstånd enligt 3 kap. 2 eller 3 § och att det kan ske utan att orsaka ägaren av vattenområdet skada eller avsevärd olägenhet. En sådan rätt finns dock inte på ett vattenområde som har tagits i särskilt bruk.
Syftet med bestämmelsen är att underlätta för strandägaren att få tillträde till vattnet genom att göra det möjligt för denne att fästa och förankra den anläggning som behövs för detta i nära anslutning till sitt område. Detta kan betraktas som ett godtagbart behov med tanke på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna. Begränsningen till följd av nyttjanderätten är ringa när det gäller vattenområdets ägares befogenhet att nyttja vattenområdet.
6 §.Undanröjande av olägenhet och placering av muddermassa. Om uppslamning, ett grund eller en annan jämförbar olägenhet vid nyttjandet av ett vattendrag är till förfång för någon, får denne utan samtycke av den som äger vattenområdet vidta åtgärder som behövs för att undanröja olägenheten och som är avsedda att förbättra vattendragets tillstånd och möjligheterna att nyttja det. Denna rätt förutsätter att åtgärderna inte kräver tillstånd enligt 3 kap. 2 eller 3 § och att arbetet inte medför avsevärd olägenhet för ägaren eller sådan förorening av miljön i vattenområdet som avses i 5 § i miljöskyddslagen (527/2014). Detsamma gäller placering av muddermassa på någon annans vattenområde. Placering av muddermassa på någon annans markområde förutsätter markägarens samtycke. Tillståndsmyndigheten kan emellertid bevilja rätt att placera muddermassa, om placeringen inte medför nämnvärd olägenhet för användningen av området och om miljötillstånd enligt miljöskyddslagen inte behöver sökas för placeringen.
Syftet med bestämmelsen är att trygga samfärdsel i vattendrag. Detta mål torde kunna anses vara ett godtagbart behov med tanke på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna. Vem som helst som åsamkats olägenhet har rätt att undanröja olägenheten. I vissa situationer kan undanröjande av olägenheten betjäna flera behov, och åtgärden kan då ha en allmännare betydelse. För det mesta är det dock fråga om ett projekt som tjänar enskilda intressen. Att olägenheten undanröjs begränsar inte användningsmöjligheterna för ägaren till området.
Bestämmelsen inverkar inte på den allmänna skyldighet att söka tillstånd som anges i 3 kap. 2 § i vattenlagen. De projekt som anges i 2 kap. 6 § i vattenlagen och vars syfte är att undanröja sådan olägenhet som avses i paragrafen är små projekt, eftersom ett mer betydande projekt skulle förutsätta tillstånd enligt vattenlagen. När man beaktar att undanröjande av olägenhet inte får medföra avsevärd olägenhet för ägaren, ska de situationer som avses i bestämmelsen betraktas som tillåten nyttjandebegränsning.
Vattenlagens 4 kap. Uttag av vatten
4 §.Uttag av grundvatten från annans område. Enligt bestämmelsen kan tillståndsmyndigheten på ansökan bevilja rätt att ta grundvatten på annans område och att där placera anordningar som behövs för detta ändamål, om uttaget inte kräver tillstånd enligt 3 kap. 2 eller 3 §. Rätt att ta grundvatten kan beviljas för sedvanlig förbrukning på en fastighet, ordnandet av ett samhälles vattentjänster eller ett annat viktigt intresse eller för sådan industriell eller ekonomisk verksamhet som det är särskilt viktigt att få grundvatten för. En förutsättning för att rätt att ta grundvatten ska beviljas är att vattnet fortfarande förslår för behoven hos områdets ägare eller innehavare, dem som är bosatta i området, företag som är belägna där och bosättning som kan väntas uppstå där samt att åtgärden inte vållar dessa oskäliga störningar eller olägenheter. Rätt att ta vatten ur annans brunn eller vattentäkt kan beviljas endast med ägarens samtycke.
Bestämmelsen tryggar möjligheterna att ordna vattentjänster. När man beaktar att områdets ägare enligt 2 kap. § 1 inte äger det vatten som ingår i en grundvattenförekomst, utan råder över det, kan den begränsning i ägarens nyttjandefrihet som ingår i bestämmelsen betraktas som ett godtagbart behov med tanke på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna. På grund av tröskeln för tillståndsplikt vid uttag av vatten är de projekt som avses i 4 kap. 4 § och de nyttjanderättigheter som krävs för att genomföra dem ringa. Bestämmelser om ersättning för olägenhet förorsakad av en anordning eller anläggning som placerats med stöd av denna paragraf finns i 13 § 1 mom.
8 §.Placering av vattenledningar och anordningar. I 4 kap 8 § i vattenlagen föreskrivs det om placering av en sådan vattenledning och sådana anknytande anordningar på annans område som behövs för att ta och leda vatten. Det är fråga om en sådan situation som avses i 161 och 161 a § i markanvändnings- och bygglagen. Vattenledningen och de anknytande anordningarna begränsar i väldigt liten grad den övriga markanvändningen på området. Området där de finns får dock inte användas så att vattenledningen kan ta skada eller underhållet av den försvåras på ett oskäligt sätt. Det är endast i begränsad utsträckning möjligt att placera byggnader och permanenta anläggningar på vattenledningar och anordningar, men på grund av bestämmelserna om val av placeringsplats för vattenledningar och anordningar förekommer sådana situationer sällan.
Vattenlagens 5 kap. Dikning
8 §.Underhåll och användning av diken. Enligt 8 § 3 mom., som gäller underhåll och användning av diken, får marken kring en rörledning för avrinnings- eller avloppsvatten inte användas så att rörledningen kan ta skada eller underhållet av den försvåras på ett oskäligt sätt. Det är fråga om en sådan nyttjandebegränsning som är direkt baserad på lag. I regel är en inskränkning som beror på ett rör som placerats i marken ringa eller försumbar med tanke på områdets användning.
9 §.Rätt till dikning på annans område. Syftet med bestämmelserna om dikning i vattenlagens 5 kap. är att torrlägga mark eller på annat sätt leda bort vatten som medför olägenhet för användningen av området. Syftet med regleringen, dvs. att trygga och förbättra möjligheterna att nyttja fastigheten, kan anses godtagbart med tanke på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna och kan anses uppfylla kravet på ett vägande samhälleligt behov. Utgångspunkten för torrläggningsnormerna har av tradition varit att ett torrläggningsprojekt ska genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Dikningsnormerna har åtminstone sedan 1734 års lag innehållit bestämmelser om rätten att använda någon annans område för dikning. Av tradition har det inte betalats ersättning för att använda någon annans område för dikning, vilket återspeglar det ömsesidighetstänkande som ingår i nyttjanderättsfrågor i samband med dikning. Denna princip frångicks i samband med revideringen av vattenlagstiftningen 2011. Numera tillämpas bestämmelserna i 13 kap. på ersättning för en förlust av förmån till följd av upplåtande av behövlig nyttjanderätt för dikning.
Bestämmelser om nyttjanderättsfrågor gällande dikning finns i 5 kap. 9 § i vattenlagen. Enligt 1 mom. kan nyttotagaren ges rätt att 1) leda in vatten i annans dike, 2) på annans mark anlägga ett dike eller en skyddsvall eller pumpstation som behövs för dikningen, eller 3) rensa en bäck eller rännil på någon annans mark. Utgångspunkten är att parterna avtalar om dikningsprojektet och den anslutande användningen av annans område. Om avtal inte träffas mellan parterna, kan rätt enligt 5 kap. 9 § ges genom ett beslut av den kommunala miljöskyddsmyndigheten, dikningsförrättningen eller tillståndsmyndigheten. Rätten baserar sig alltså på prövning från fall till fall där förutsättningarna för upplåtande av nyttjanderätt bedöms utifrån de allmänna skyldigheterna gällande sättet att genomföra ett vattenhushållningsprojekt (2 kap. 7 §), 5 kap. 7 § om genomförande av dikning samt i vissa fall också de allmänna försättningarna för tillstånd (3 kap. 4 §). Bestämmelserna styr genomförandet av projektet så att allmänna eller enskilda intressen inte kränks på ett sätt som kan undvikas.
Att leda in vatten i annans dike eller börja rensa en bäck eller rännil på någon annans mark enligt 1 mom. 1 och 3 punkten i paragrafen kan inverka på de arrangemang för att leda vatten som ägaren till diket eller området själv har. Verkningarna av begränsningarna är dock synnerligen liten, eftersom de inte ändrar det egentliga användningssättet för de områden som används för ledning av vatten redan från tidigare.
Enligt 2 mom. kan nyttotagaren ges rätt att på annans mark anlägga ett dike eller en skyddsvall eller pumpstation som behövs för dikningen. Detta kan utesluta annan markanvändning på området. Ett dike som anläggs på annans område ska enligt 5 kap. 10 § läggas på rån mellan fastigheterna eller i övrigt på en sådan plats att det orsakar fastighetsägaren så liten olägenhet som möjligt. Terrängen i området kan i vissa situationer ställa begränsningar för hur diken och anslutande konstruktioner och anordningar placeras. I regel är dikningsprojekt och de nyttjanderätter de förutsätter av mindre omfattning och den inverkan de har på ägarens befogenhet att nyttja området ringa. Beroende på situationen kan dikningen också gynna områdets ägare. De dikningsärenden som kommer för avgörande kan dock bestå av omfattande grundtorrläggningsprojekt, där de bäddar, konstruktioner och anordningar som hänför sig till dem kan komma att bli större än normalt och de nyttjanderätter de förutsätter på motsvarande sätt större. Även i dessa situationer ska begränsningarna i regel betraktas som sådana tillåtna nyttjandebegränsningar som avses i 15 § 1 mom. i grundlagen.
14 §.Användning av annans dike för annat än torrläggning av mark. I paragrafen föreskrivs det om upplåtande av rätt för användning av annans dike för annat ändamål än torrläggning av mark. Den kommunala miljövårdsmyndigheten eller, om saken har anknytning till ett miljötillståndsärende, den tillståndsmyndighet som är behörig enligt miljöskyddslagen kan bevilja rätt att leda vatten i annans dike också när det inte är fråga om att avleda vatten som hindrar användningen av ett område. Rätt att leda in vatten i annans dike kan beviljas, om detta inte orsakar oskälig olägenhet.
Rätt att leda in vatten i ett dike som sträcker sig genom ett område som tillhör någon annan och som tagits i särskilt bruk får dock inte beviljas. Den som beviljas rätt att leda in vatten i annans dike är skyldig att utföra sådana arbeten för att utvidga, iståndsätta och underhålla diket som orsakas av att vatten ska ledas in i det och att se till att åtgärden inte orsakar skada eller olägenhet som kan undvikas till skälig kostnad.
Innehållet i den rätt som upplåts med stöd av bestämmelsen kan anses noggrant avgränsat och exakt, även om rätten i sista hand får sitt konkreta innehåll genom myndighetens beslut. När man beaktar de kriterier som siktar på att undanröja olägenhet och som begränsar myndighetens prövningsrätt, kan begränsningen anses nödvändig för att målet ska nås samt anses vara rätt dimensionerad.
Vattenlagens 7 kap. Vattenreglering
3 §.Användning av en anläggning. I flera fall hänför sig vattenreglering till ett större projekt för användning av vattendraget som kan anses vara påkallat av ett allmänt behov. Regleringen kan dock hänföra sig också enbart till ett projekt som tjänar ett enskilt intresse.
I ett tillstånd som gäller vattenreglering kan ägaren till en anläggning som lämpar sig för reglering åläggas att använda anläggningen på det sätt som regleringen kräver. Det exakta innehållet i nyttjanderätten specificeras i tillståndsbeslutet. Den rätt som gäller användning av en anläggning syftar till att vid genomförandet av regleringsprojektet utnyttja existerande anläggningar som lämpar sig för reglering. Äganderätten till anläggningen överförs i princip inte och användningen förändras inte heller, men nyttjandebegränsningen inskränker på ägarens bestämmanderätt. I de flesta fall har nyttjandebegränsningen en mycket liten inverkan på ägarens bestämmanderätt. Det kan dock inte anses uteslutet att nyttjandebegränsningen i vissa situationer kan vara så betydande att det blir fråga om en nyttjandebegränsning som kan jämställas med inlösen. För sådana situationer har det i bestämmelsen tagits in en på ägarens yrkande baserad skyldighet för den projektansvarige att lösa in anläggningen i stället för att betala ersättning.
Vattenlagens 9 kap. Timmerflottning
4 §.Ändring av användningsändamålet för ett verksamhetsställe för flottning. Enligt 9 kap. 4 § i vattenlagen kan tillståndsmyndigheten på ansökan av flottaren tillåta att ett verksamhetsställe för flottning även används för annan transport av virke vattenvägen. Det är inte fråga om upplåtande av en helt ny nyttjanderätt, utan om delvis ändring av användningsändamålet för ett område som tidigare anvisats för flottning. I och med ändringen kan de negativa effekterna av verksamheten förändras. Det beslut som gäller saken ska därför förenas med behövliga villkor om undvikande i enlighet med 2 kap. 7 och 8 § av olägenheter som användningen orsakar.
Det ändrade användningsändamålet har i bestämmelsen angivits exakt och noggrant avgränsat. Flottningens betydelse har minskat i och med att kvalitetskraven och transponttekniken i fråga om virke har utvecklats, men virkestransport vattenvägen spelar fortfarande en stor roll. En breddning av innehållet i nyttjanderätten ska anses nödvändig för att syftet ska nås och dess omfattning ska anses stå i rätt proportion dels till rättsobjektet som är skyddat genom de grundläggande fri- och rättigheterna, dels till vikten av det samhälleliga intresset bakom begränsningen.
5 §.Flottarens rättigheter. I 1 mom. föreskrivs det om flottarens rätt att flytta på fångstredskap och andra föremål som finns i ett vattendrag, om de försvårar flottningen. Fångstredskapen och föremålen ska placeras på ett sådant ställe i vattendraget eller på stranden där de lätt kan upptäckas. De kan också tas till vara för att överlämnas till ägaren. En eventuell förlust av förmån till följd av åtgärden ersätts så som föreskrivs i 13 kap.
Enligt 2 mom. får en flottare tillfälligt för flottning lagra virke på isen, om ägaren till vattenområdet eller till en strand som har tagits i särskilt bruk har gett sitt samtycke till det. Tillståndsmyndigheten kan på ansökan tillåta dessa åtgärder. Innehållet i den rätt som beviljas är i och för sig klart, men hur klart avgränsad rätten är beror på myndighetens beslut. När man beaktar nyttjanderättens temporära karaktär och att den gäller på isen är den olägenhet den förorsakar ringa. Begränsningen kan anses nödvändig för att syftet ska nås och till sin omfattning stå i rätt proportion dels till rättsobjektet som är skyddat genom de grundläggande fri- och rättigheterna, dels till vikten av det samhälleliga intresset bakom begränsningen.
6 §.Användning av områden och konstruktioner. Bestämmelsen gäller gemensam användning av områden som upplåtits och konstruktioner som anlagts för flottning. Var och en som bedriver flottning i ett vattendrag har direkt med stöd av lag rätt att använda ett område för vilket det med stöd av vattenlagen har beviljats nyttjanderätt för flottning, de konstruktioner på området som enligt beslut ska anläggas där för flottning och anordningar som anlagts på området för att virke ska kunna tippas i eller lyftas upp ur vattnet. I bestämmelsen specificeras i detalj formerna för användning av annans egendom. Begränsningarna är noga avgränsade och tillräcklig exakt definierade.
Vattenlagen har av tradition styrt utövandet av flottning som samfälld flottning, vilket förbättrar förutsättningarna för att utöva flottning och samtidigt minskar den olägenhet som flottningen förorsakar den övriga användningen av områdena och vattendragen. Begränsningsgrunden i bestämmelserna om gemensam användning kan anses godtagbar med tanke på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna och påkallad av ett vägande samhälleligt behov.
Paragrafen innehåller bestämmelser om grunderna för bestämmande av ersättning för användningen av områden och konstruktioner. Användaren ska avtala om ersättningens storlek och om användningen i detalj med den som äger konstruktionerna och anordningarna. Eftersom det är fråga om en nyttjanderätt som direkt baserar sig på lag, ger nyttjanderätten inte upphov till ett överklagbart beslut. En tvist som gäller användning av ett område och konstruktioner kan dock föras till myndigheten för avgörande som ett sådant tillsynsärende som anges i 14 kap. i vattenlagen. Ändring kan sökas i ett beslut som gäller ett tillsynsärende. Om överenskommelse om ersättningens storlek inte nås, kan ärendet föras till tillståndsmyndigheten för avgörande som ett sådant separat ersättningsärende som anges i 13 kap. 8 § i vattenlagen.
Vattenlagens 10 kap. Farleder och andra sjötrafikområden
2 §.Inrättande av allmän farled. Tillståndsmyndigheten kan på ansökan av Trafikverket bestämma att en sådan del av ett vattendrag som det är nödvändigt att hålla öppen för allmän fartygs- eller båttrafik ska vara en offentlig farled. Tillståndsmyndigheten kan på ansökan bestämma att en sådan del av ett vattendrag som inte hör till en offentlig farled, men som det är nödvändigt att hålla öppen för allmän fartygs- eller båttrafik, ska vara en allmän lokal farled. Till allmän båttrafik hänförs också trafik med fritidsbåtar.
Syftet med bestämmelsen om inrättande av allmän farled är att trygga allmän fartygs- eller båttrafik. En farled kan inte inrättas för ett enskilt behov, utan det är fråga om att tillgodose ett allmänt behov av samfärdsel. Detta kan betraktas som ett godtagbart, vägande samhälleligt behov med tanke på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna. Eftersom situationerna är väldigt olika, måste omfånget i fråga om en allmän farled avgöras genom beslut från fall till fall, vilket betyder att det i bestämmelsen inte kan föreskrivas mer detaljerat om förutsättningarna för inrättande av en farled. På prövning som gäller inrättande av en farled tillämpas de allmänna bestämmelser som granskats ovan i fråga om tillståndsprövning och sättet att genomföra projektet (undvikande av onödig olägenhet).
Äganderättsförhållandena i fråga om vattenområdet ändras inte i och med att en farled inrättas. De nyttjandebegränsningar som beror på inrättandet av en farled och som riktar sig till vattenområdets ägare är i allmänhet förhållandevis obetydliga, eftersom rätten att röra sig på vattenområdet baserar sig på rätten till allmännyttjande. Inrättande av en allmän farled leder till ökad vattentrafik i farleden, vilket kan förorsaka olägenhet t.ex. för fisket. Olägenheten bör beaktas när förutsättningarna för inrättande av en farled bedöms och det ska också betalas ersättning för den.
5 §.Placering av säkerhetsanordningar. Enligt 1 mom. får huvudmannen för en allmän farled på annans vattenområde placera ut rand- och radarmärken, flytande säkerhetsanordningar såsom bojar och prickar samt andra jämförbara anordningar som till sina verkningar är obetydliga. Huvudmannen får likaså i ett vattendrag eller på dess strand fästa hjälpanordningar till säkerhetsanordningar för sjöfarten. Anordningarna ska placeras så att de inte orsakar områdets ägare eller någon annan rättsinnehavare nämnvärd olägenhet.
Tillståndsmyndigheten kan ge huvudmannen för en allmän farled tillstånd att i ett vattendrag eller på dess strand placera andra säkerhetsanordningar för sjöfarten än sådana som avses i 1 mom. och att avlägsna hinder som skymmer säkerhetsanordningarna, om avtal inte har träffats om saken med ägaren till området. På ett område som tagits i särskilt bruk får tillstånd inte beviljas utan tvingande behov. Trafikverket har rätt att utanför en allmän farled placera ut säkerhetsanordningar som behövs för att märka ut grund eller skär eller av annan motsvarande orsak.
Syftet med bestämmelsen om placering av säkerhetsanordningar i anslutning till en allmän farled är att garantera sjösäkerheten och möjligheterna att röra sig säkert på vatten i övrigt, vilket kan anses vara en godtagbar grund och påkallat av ett samhälleligt behov. Bestämmelsens begränsande inverkan på fastighetens användning är ringa.
6 §.Säkerhetsanordningar i en enskild farled. Med stöd av paragrafen kan en liten säkerhetsanordning som är nödvändig med tanke på sjösäkerheten placeras på annans vattenområde för att märka ut en enskild farled, om placeringen inte orsakar nämnvärd olägenhet för områdets ägare eller för användningen av området i övrigt. Vattenområdets ägare ska underrättas om placeringen på förhand.
Syftet med bestämmelsen är att förbättra säkerheten i enskilda farleder, vilket kan anses vara en godtagbar grund och påkallat av ett samhälleligt behov. Säkerhetsanordningarna i enskilda farleder är av mindre omfattning än i allmänna farleder och den nyttjandebegränsning de förorsakar är på motsvarande sätt mindre.
8 §.Vissa rättigheter som är nödvändiga med tanke på försvarsmaktens och gränsbevakningsväsendets åligganden. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om utplacering på någon annans område av säkerhetsanordningar som behövs för skötseln av försvarsmaktens och gränsbevakningsväsendets i lag föreskrivna åligganden och av anordningar som behövs för fastgöring av fartyg. Bestämmelsens syfte kan betraktas som ett godtagbart och vägande samhälleligt behov med tanke på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna. Nyttjandebegränsningen till följd av att de i bestämmelserna avsedda anordningarna placeras ut är jämförelsevis ringa. Begränsningen kan anses nödvändig för att syftet ska nås och till sin omfattning anses stå i rätt proportion dels till rättsobjektet som är skyddat genom de grundläggande fri- och rättigheterna, dels till vikten av det samhälleliga intresset bakom begränsningen. Bestämmelsen stämmer överens med kraven i 15 § 1 mom. i grundlagen.
Enligt 2 mom. kan tillståndsmyndigheten också i andra än de fall som avses i 7 § 1 mom. bevilja försvarsmakten eller gränsbevakningsväsendet en sådan nyttjanderätt eller lösningsrätt för ett lastnings- eller ankringsområde eller en hamn som behövs för deras åligganden. Begränsningsgrunden kan anses godtagbar med tanke på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna och påkallad av ett vägande samhälleligt behov. Att rätten behövs för att försvarsmakten och gränsbevakningsväsendet ska kunna utföra sina åligganden ger uttryck för att kravet på ett allmänt behov uppfylls. Om rätten beviljas i samband med tillståndsförfarandet tillämpas på den de allmänna bestämmelser som granskats ovan i fråga om tillståndsprövning och sättet att genomföra projektet (undvikande av onödig olägenhet). Mer omfattande rätt kan inte beviljas än vad genomförandet av projektet förutsätter. Bestämmelsen stämmer överens med kraven i 15 § 1 och 2 mom. i grundlagen.
Vattenlagens 18 kap. Särskilda bestämmelser
4 §.Åtgärder för avvärjande av fara. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om åtgärder för att avvärja skador som beror på exceptionella naturförhållanden eller någon annan övermäktig händelse, såsom översvämning eller någon annan sådan förändring i vattendrag eller dess vattenförhållanden som kan orsaka allmän fara och stor skada för allmänna intressen eller stor och omfattande skada för enskilda intressen.
Paragrafens 2 mom. gäller avvärjande av fara som hotar genomförandet av ett enskilt vattenhushållningsprojekt. Om det för att genomföra ett vattenhushållningsprojekt för vilket det har beviljats tillstånd krävs brådskande temporära åtgärder på grund av att torka, översvämning, ras, is eller någon annan exceptionell omständighet hotar projektet, kan tillståndsmyndigheten med stöd av bestämmelsen ge den som ansvarar för vattenhushållningsprojektet rätt att vidta de åtgärder som behövs för att hindra negativa följder. Till skillnad från 1 mom. handlar 2 mom. i första hand om att skydda den projektansvariges enskilda intressen. När den projektansvariges enskilda intresse skyddas kan detta indirekt skydda också allmännare intressen genom att mer omfattande skadliga effekter avvärjs. Begränsningsgrunderna i 1 och 2 mom. kan anses godtagbara med tanke på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna och påkallade av ett vägande samhälleligt behov.
Tillståndsmyndigheten kan med stöd av 1 mom. ålägga den statliga tillsynsmyndigheten eller den som ansvarar för vattenhushållningsprojektet att vidta nödvändiga temporära åtgärder för att avvärja faran eller begränsa skadorna. Åläggandet kan meddelas oberoende av vad som föreskrivs i vattenlagen eller bestäms i tillstånd eller beslut som meddelats med stöd av den. Bestämmelsen är öppen i det avseendet att där inte görs någon begränsning av vilka åtgärder för avvärjande av fara som kan komma i fråga, utan detta avgörs av myndigheten från fall till fall. Myndighetens prövningsrätt begränsas dock av kravet att åtgärderna ska vara nödvändiga för att avvärja de faror som avses i bestämmelsen. På motsvarande sätt är de åtgärder som tillåts med stöd av 2 mom. inte begränsade i lag, utan myndighetens prövningsrätt begränsas av syftet med och behovet av åtgärderna. Det kan inte anses vara en vettig lösning att i detalj föreskriva om åtgärder för avvärjande av fara när man beaktar att situationerna är mycket olika och åtgärderna temporära. Begränsningarna kan anses nödvändiga för att målet ska nås och deras omfattning kan anses proportionerliga.
Ett ärende som gäller åtgärder för avvärjande av fara behandlas i princip med iakttagande av det förfarande som föreskrivits för behandling av ansökningsärenden. Om ärendets brådskande natur eller andra vägande omständigheter så kräver, kan en ansökan som avses i 1 och 2 mom. behandlas utan att bestämmelserna om behandling av ansökningsärenden i 11 kap. i vattenlagen iakttas. Ett beslut av tillståndsmyndigheten om åtgärder för avvärjande av fara får verkställas även om det överklagas. En part har dock rätt att söka ändring i beslutet på det sätt som föreskrivs i 15 kap. i vattenlagen. Rättsskyddsarrangemangen kan anses tillräckliga med beaktande av bestämmelserna syfte.
5 §.Förhindrande av skada som orsakas av is. Syftet med bestämmelsen är att förhindra skada som orsakas av is och isbildning. Ägare till inrättningar eller anläggningar, flottare och statliga myndigheter har i syfte att förhindra skada eller olägenhet som orsakas av isbildning eller is rätt att spränga is, uppställa tillfälliga bommar och vidta andra nödvändiga åtgärder.
Begränsningsgrunden kan anses godtagbar med tanke på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna och påkallad av ett vägande samhälleligt behov. Projektansvarigas och statliga myndigheters rätt att vidta åtgärder på någon annans område baserar sig direkt på bestämmelsen, som endast medger nödvändiga och temporära åtgärder för att förhindra skador som orsakas av isbildning. Begränsningarna kan anses nödvändiga för att målet ska nås samt rätt dimensionerade. Eftersom rätten baserar sig direkt på en bestämmelse i lag, fattas inget överklagbart beslut i saken. En part kan dock föra lagligheten i en åtgärd för prövning som ett i vattenlagen angivet ärende där tillsynen sker i efterhand enligt vad som föreskrivs i 14 kap.
7 §.Undersökningstillstånd. Ett undersökningstillstånds funktion är att möjliggöra de undersökningar som anknyter till genomförandet av ett vattenhushållningsprojekt även i de fall då det inte avtalas om saken. Tillståndsmyndigheten kan på ansökan bevilja rätt att på annans område utföra sådana undersökningar av jordmånen, vattenmängden och andra förhållanden som behövs för att utreda konsekvenserna av eller möjligheterna att genomföra ett i vattenlagen avsett projekt eller för att utröna grundvattentillgångarna. Begränsningsgrunden kan anses godtagbar med tanke på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna och påkallad av ett vägande samhälleligt behov.
Undersökningarna ska utföras på ett sådant sätt att de orsakar så lite olägenhet som möjligt för områdets ägare och användningen av området. Innehållet i undersökningstillståndet bestäms genom ett myndighetsbeslut. Beslutet utfärdas för viss tid och i beslutet ska det ingå behövliga villkor för att undvika olägenheter. Begränsningarna kan anses noga avgränsade och tillräckligt exakt definierade. Förlust av förmån till följd av undersökningsarbetet ska ersättas.
De åtgärder som vidtas genom ett undersökningstillstånd är förhållandevis små till omfattningen. De undersökningar som större projekt kräver kan förutsätta ett egentligt vattenhushållningstillstånd, som berörs av bestämmelserna om tillståndsprövning i 3 kap. och bestämmelserna om upplåtande av nyttjanderätt i 2 kap. 12—13 i vattenlagen. En part kan söka ändring i ett beslut som gäller undersökningstillstånd. Ett beslut om undersökningstillstånd får verkställas även om det överklagas. Fullföljdsdomstolen kan dock förordna att arbetena ska avbrytas eller begränsas.