2.1
Rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna
Artiklarna 1, 3 och 23 Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder; Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern skall vägras; Tidsfrist för överlämnande av personen
Enligt
artikel 1.2
i rambeslutet ska medlemsstaterna ska verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i rambeslutet. Enligt
artikel 1.3
påverkar rambeslutet inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen.
Artikel 3
i rambeslutet innehåller bestämmelser om skäl till att verkställighet ska vägras, med stöd av vilka den verkställande rättsliga myndigheten är skyldig att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder.
Enligt
artikel 23.4
i rambeslutet får överlämnandet i undantagsfall skjutas upp tillfälligt, av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa. Verkställandet av den europeiska arresteringsordern ska äga rum så snart dessa skäl inte längre föreligger. Den verkställande rättsliga myndigheten ska omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och komma överens om ett nytt datum för överlämnandet. I så fall ska överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.
I 5 § 1 mom. 6 punkten i EU-utlämningslagen ingår en grund för förvägrande som gäller kränkning av de grundläggande och mänskliga rättigheterna, och enligt punkten ska utlämning förvägras om det finns grundad anledning att misstänka att den, som begärs utlämnad, på grund av ursprung, tillhörighet till en viss samhällsgrupp, religion, övertygelse eller politisk åsikt riskerar dödsstraff, tortyr eller någon annan behandling som kränker människovärdet eller blir utsatt för förföljelse som riktar sig mot hans eller hennes liv eller frihet eller annan förföljelse, eller om det med fog kan antas att hans eller hennes mänskliga rättigheter eller i grundlagen tryggade rättsskydd, yttrandefrihet eller föreningsfrihet kränks. Såsom det konstateras i RP 88/2003 rd (s. 22) innehåller de artiklar i rambeslutet som gäller skälen till att vägra utlämning, det vill säga artiklarna 3, 4 och 4a, inte någon uttrycklig sådan bestämmelse. Bestämmelsen har ansetts kunna baseras på bland annat ovannämnda artikel 1.3 i rambeslutet och skäl 12 och 13 i ingressen till rambeslutet, som gäller respekt för de grundläggande och mänskliga rättigheterna.
Enligt 5 § 2 mom. i EU-utlämningslagen ska utlämning också förvägras om utlämning med hänsyn till personens ålder, hälsotillstånd eller övriga personliga förhållanden eller på grund av särskilda omständigheter av humanitära skäl vore oskäligt och oskäligheten inte kan elimineras genom senareläggning av verkställigheten med stöd av 47 §. Bestämmelsen i 2 mom. baserar sig på 8 § i den allmänna utlämningslagen. Bestämmelsen innebär att EU-utlämningslagen innehåller en ovillkorlig grund för förvägrande som inte ingår i artikel 3 eller i andra artiklar i rambeslutet. Bestämmelsen togs in i EU-utlämningslagen under riksdagsbehandlingen med anledning av grundlagsutskottets utlåtande 18/2003 rd (s. 4). Det är trots allt inte korrekt, menar utskottet, att lagen inte medger något annat sätt att förhindra utlämningen av till exempel en allvarligt och kroniskt sjuk person än senareläggning av verkställigheten av utlämningsbeslutet. Enligt utskottet bör det därför ännu övervägas om en bestämmelse lik 8 § i lagen om utlämning för brott kunde skrivas in i den föreslagna lagen.
Kommissionen anser i sitt motiverade yttrande i fråga om 5 § 2 mom. i EU-utlämningslagen att Finland inte korrekt har införlivat artiklarna 1.2, 1.3, 3, 4 och 4a i rambeslutet i sin nationella lagstiftning, eftersom det inte finns någon motsvarande grund för förvägrande i rambeslutet. I det motiverade yttrandet fästs däremot inte uppmärksamhet vid 5 § 1 mom. 6 punkten i EU-utlämningslagen.
EU-domstolen har vid flera tillfällen ansett att med stöd av artikel 1.2 i rambeslutet innebär principen om ömsesidigt erkännande, som rambeslutets struktur grundar sig på, att medlemsstaterna i princip är skyldiga att verkställa en europeisk arresteringsorder. Enligt domstolen får medlemsstaterna utöver de i artikel 3 i rambeslutet angivna skälen till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras dessutom vägra att verkställa en sådan arresteringsorder endast i enlighet med artiklarna 4 och 4 a i rambeslutet och på de villkor som anges i artikel 5 i rambeslutet. Huvudregeln är därmed att en europeisk arresteringsorder ska verkställas, och avsikten är att vägran att verkställa den ska vara ett undantag som ska tolkas restriktivt (till exempel domen i mål C-123/08, Wolzenburg, punkt 57; C-404/15 och C-659/15 PPU, Aranyosi och Căldăraru, punkt 79 och 80; C-399/11, Melloni, punkt 38; C-168/13 PPU, Jeremy F, punkt 36; och C‑216/18 PPU, LM, punkt 41).
Till denna del är även EU-domstolen dom i mål C-699/21, E.D.L., viktig, enligt vilken en verkställande rättslig myndighet följaktligen har rätt att tillfälligt skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen, om det på grundval av objektiva uppgifter, såsom läkarintyg eller sakkunnigutlåtanden, finns synnerliga skäl att anta att verkställigheten av arresteringsordern uppenbart riskerar att äventyra den eftersökta personens hälsa, till exempel på grund av att denne drabbas av en sjukdom eller ett tillfälligt tillstånd av ohälsa före den planerade tidpunkten för överlämnandet (punkt 37).
Enligt domskälen (punkterna 47 och 48) ska den verkställande rättsliga myndigheten i ett fall där den undantagsvis beslutar att tillfälligt skjuta upp överlämnandet med stöd av artikel 23.4 i rambeslutet, jämförd med artikel 4 i stadgan, begära att den utfärdande rättsliga myndigheten lämnar alla uppgifter som krävs för att det ska kunna säkerställas att det sätt som den lagföring som avses med den europeiska arresteringsordern kommer att ske eller förutsättningarna för ett eventuellt frihetsberövande av den eftersökta personen gör det möjligt att undanröja den risk som avses i domen (se även domen i mål C‑404/15 och C‑659/15 PPU, Aranyosi och Căldăraru, punkt 95). Om sådana garantier lämnas av den utfärdande rättsliga myndigheten, följer det av artikel 23.4 att den europeiska arresteringsordern ska verkställas (punkt 48).
EU-domstolen konstaterade dessutom i mål C-699/21, E.D.L., i fråga om artikel 1.3 i rambeslutet, att det emellertid inte kan uteslutas att den verkställande rättsliga myndigheten – i undantagsfall, mot bakgrund av uppgifter som den utfärdande rättsliga myndigheten lämnat och andra uppgifter som den har tillgång till – kommer fram till dels att det finns grundad anledning att anta att den eftersökta personen vid ett överlämnande löper en risk som den i punkt 42 ovan angivna, dels att denna risk inte kan undanröjas inom rimlig tid (punkt 50).
Enligt domstolen ska det i ett sådant fall även tas hänsyn till artikel 1.3 i rambeslutet, enligt vilken förekomsten av en risk för åsidosättande av grundläggande rättigheter kan ge den verkställande rättsliga myndigheten rätt att i undantagsfall och efter lämplig prövning avstå från att verkställa en europeisk arresteringsorder (punkt 52, se även domen i mål C‑158/21, Puig Gordi m.fl., punkt 72 och där angiven rättspraxis). I ett sådant fall gäller enligt artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 – tolkad mot bakgrund av artikel 4 i stadgan – att den verkställande rättsliga myndigheten inte får verkställa den europeiska arresteringsordern (punkt 53 och domen i mål C‑404/15 och C‑659/15 PPU, Aranyosi och Căldăraru, punkt 104, och domen i mål C‑241/15, Bob-Dogi, punkt 66).
Kommissionen har ansett att verkställighet av en europeisk arresteringsorder endast kan vägras med stöd av artikel 1.3 i rambeslutet om de kriterier som EU-domstolen har fastställt uppfylls, det vill säga att det finns en risk för att den förväntade livslängden för en allvarligt sjuk person avsevärt förkortas eller att hans eller hennes hälsotillstånd försämras snabbt, avsevärt och oåterkalleligt, och denna fara inte kan förhindras inom skälig tid. Enligt kommissionen föreskrivs det dock i 5 § 2 mom. i EU-utlämningslagen att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras av hälsoskäl som är mer omfattande än de kriterier som fastställts av EU-domstolen.
EU-domstolens dom i mål C-699/21, E.D.L., och den ståndpunkt som kommissionen framför i sitt motiverade yttrande tycks möjliggöra att 5 § 2 mom. i EU-utlämningslagen inte behöver upphävas, utan det räcker att momentet ändras så att det motsvarar innehållet i domen. I propositionen har det ansetts motiverat att bibehålla momentet i ändrad lydelse, eftersom den som tillämpar lagen då har en bestämmelse på lagnivå om vilken grund för förvägrande som ska iakttas, istället för att han eller hon ska tolka domen i mål C-699/21, E.D.L.
Det viktigaste är att den bestämmelse som föreslås överensstämmer med den rättsnorm som ingår i domslutet i EU-domstolens dom. Enligt denna rättsnorm ska artikel 1.3 och 23.4 i rambeslutet, tolkad mot bakgrund av artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas så att om det finns giltiga skäl att anta att utlämningen av den eftersökta personen med stöd av en europeisk arresteringsorder uppenbart äventyrar personens hälsa, har den verkställande rättsliga myndigheten rätt att i undantagsfall tillfälligt skjuta upp utlämningen; om den verkställande rättsliga myndigheten, som med stöd av en europeisk arresteringsord måste besluta om utlämning av en eftersökt person som är allvarligt sjuk, anser att det finns vägande och faktiska skäl för att utlämningen utsätter personen för en verklig risk för att personens förväntade livslängd avsevärt förkortas eller hälsotillstånd snabbt, avsevärt och oåterkalleligt försämras, ska myndigheten skjuta upp utlämningen och be den ansökande rättsliga myndigheten att lämna alla uppgifter om de förhållanden under vilka personen kommer att åtalas eller häktas samt om möjligheterna att anpassa dessa förhållanden för att förhindra att en sådan risk för personens hälsotillstånd uppstår; om det utifrån de uppgifter som lämnats av den ansökande rättsliga myndigheten och alla andra uppgifter som finns till förfogande för den verkställande rättsliga myndigheten verkar som att denna fara inte kan undvikas inom skälig tid, ska den verkställande myndigheten vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern. Om faran däremot kan undvikas inom skälig tid ska en överenskommelse göras med den ansökande rättsliga myndigheten om en ny tidpunkt för utlämningen.
Propositionen innehåller ett förslag till grund för förvägrande (det ändrade 5 § 2 mom.), som baserar sig på ovannämnda domslut. Grunden för förvägrande föreslås vara ovillkorlig i enlighet med domslutet. Bestämmelser om senareläggning av verkställighet finns även i fortsättningen i 47 § i EU-utlämningslagen.
Det bör dock noteras att EU-domstolens dom i mål C-699/21, E.D.L., endast gällde en situation där en person som lider av allvarliga, kroniska och eventuellt obotliga sjukdomar skulle utlämnas. I fråga om detta mål ansåg domstolen att artiklarna 1.3 och 23.4 i rambeslutet, tolkade mot bakgrund av artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, var centrala. Artikel 23.4 gäller dock enligt ordalydelsen också andra allvarliga humanitära skäl. Det som i artikeln avses med godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa, har framförts som ett exempel på humanitära skäl. EU-domstolen kan därför inte anses ha tagit ställning till alla de humanitära skäl som avses i artikel 23.4. Också i 5 § 2 mom. i den gällande EU-utlämningslagen nämns utöver hälsotillstånd också ålder, övriga personliga förhållanden och särskilda omständigheter som grunder för oskälighet som baserar sig på humanitära skäl. I domslutet i målet C-699/21, E.D.L., hänvisades det särskilt till artikel 4 i unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som innehåller ett förbud mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling, enligt vilket ingen får torteras eller behandlas eller bestraffas på ett omänskligt eller förnedrande sätt.
I propositionen anses det att till den del det är fråga om annan omänsklig eller förnedrande behandling än sådan som avses i artikel 23.4 och som gäller en persons hälsotillstånd, skulle en eventuell vägran att utlämna en person i Finland i fortsättningen kunna grunda sig på 5 § 1 mom. 6 punkten i EU-utlämningslagen, som bland annat omfattar även sådan behandling som kränker människovärdet samt kränkning av de mänskliga rättigheterna. Liksom grundlagsutskottet har konstaterat i sitt utlåtande GrUU 18/2003 rd avses med mänskliga rättigheter i dylika bestämmelser förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling. Lagutskottet har i sitt betänkande 7/2003 rd konstaterat att omänsklig eller förnedrande behandling inte behöver nämnas särskilt i bestämmelsen, utan i stället föreslår utskottet samma uttryck som grundlagens 9 § 4 mom., nämligen "någon annan behandling som kränker människovärdet".
Eftersom EU-domstolen till dessa delar ännu inte har meddelat någon dom som preciserar rambeslutets bestämmelser, har det inte ansetts motiverat att i propositionen föreslå särskilda bestämmelser som grundar sig på nationell prövning. Liksom ovan konstateras kan vägran vid behov grunda sig på 5 § 1 mom. 6 punkten i EU-utlämningslagen.
I enskilda fall kan detta anses vara tillämpligt även när det gäller en person som fyllt 15 men inte 18 år och som begärs utlämnad, i fråga om vilken hänsyn måste tas till konventionen om barnets rättigheter i enlighet med grundlagsutskottet och lagutskottet ståndpunkter (LaUB 7/2003 rd och GrUU 18/2003 rd). I konventionen avses med barn varje människa under 18 år, om inte myndighet uppnås tidigare enligt den lag som gäller för barnet. Enligt grundlagsutskottet bör konventionsbestämmelserna följaktligen beaktas på lämpligt sätt när lagen tillämpas på personer som fyllt 15 men inte 18 år. Detta kan enligt utskottets mening innebära att verkställigheten av ett beslut om utlämning senareläggs i enlighet med 47 § eller, beroende på fallet, att utlämning förvägras med stöd av den nu gällande 5 § 1 mom. 6 punkten. I fråga om förvägran hänvisade lagutskottet hänvisade i sitt betänkande till det vid riksdagsbehandlingen godkända 5 § 2 mom., som enligt propositionen i fortsättningen inte kan användas som grund till förvägrande till denna del. Det är inte känt att det under EU-utlämningslagens giltighetstid skulle ha funnits fall där personer som fyllt 15 men inte 18 år har begärts utlämnade från Finland. I fråga om ett sådant fall skulle prövning om utlämning i hög grad variera från fall till fall. Det kan inte anses motiverat att ta in en särskild bestämmelse i lagen, eftersom rambeslutet inte innehåller någon bestämmelse om detta och EU-domstolen inte har meddelat någon dom som gäller en sådan situation.
Artikel 2 Tillämpningsområde för en europeisk arresteringsorder
I
artikel 2.1
i rambeslutet föreskrivs det om tillämpningsområdet för en arresteringsorder. Enligt punkt 1 i artikeln får en europeisk arresteringsorder utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer. Detsamma gäller om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.
I 53 § 2 mom. i EU-utlämningslagen föreskrivs det om förutsättningarna för en framställning i fråga om framställningar som gäller verkställighet av frihetsstraff. Enligt momentet kan framställning göras om gripande och utlämning till Finland för att ett frihetsstraff ska kunna verkställas, om en verkställbar dom har meddelats i Finland för den gärning som ligger till grund för framställningen och om den påföljd som har dömts ut är ett fängelsestraff på minst fyra månader. Den förutsättning som anges i momentet om att domen som ligger till grund för framställningen ska ha meddelats i Finland kan anses vara mer begränsad än ordalydelsen i artikel 2.1 i rambeslutet. Denna förutsättning har också varit problematisk i det praktiska samarbetet. I propositionen föreslås det därför att denna förutsättning stryks. Det skulle räcka med att en dom som är verkställbar i Finland har meddelats. Detta avser en dom som kan ha meddelats också i en annan stat, men som är verkställbar i Finland. Kommissionen har inte till denna del lämnat något motiverat yttrande.
Artikel 4 Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras
Enligt
artikel 4.1
i rambeslutet får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om, i något fall som anges i artikel 2.4, den gärning som ligger till grund för arresteringsordern inte är ett brott enligt lagen i den verkställande staten; när det gäller skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner får dock verkställandet av arresteringsordern inte vägras av det skälet att den verkställande medlemsstatens lagstiftning inte föreskriver samma typ av skatter eller avgifter eller att den inte innehåller samma slags bestämmelser om skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner som den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.
Enligt 2 § 1 mom. i EU-utlämningslagen ska utlämning beviljas, om det strängaste straffet enligt den ansökande medlemsstatens lagstiftning för den gärning som ligger till grund för framställningen är ett frihetsstraff på minst ett år, och gärningen enligt finsk lag utgör brott eller skulle ha utgjort brott om den hade begåtts i Finland under motsvarande förhållanden. Uttrycket i paragrafen är, om det har begåtts i Finland under motsvarande förhållanden, enligt så kallade nationellt begränsade brott, såsom skattebrott, som enligt finsk lag är straffbara endast om de riktar sig mot Finland. Motsvarande uttryck finns i 2 § 2 mom.
Kommissionen har dock i sitt motiverade yttrande ansett att Finland inte korrekt har införlivat artikel 4.1 i rambeslutet i sin nationella lagstiftning.
Enligt propositionen finns det utifrån kommissionens motiverade yttrande skäl att anse, att den lagstiftning som genomför rambeslutet borde ändras så att den tillräckligt entydigt uppfyller förpliktelserna i rambeslutet. Därför föreslås det i propositionen att det till 2 § i EU-utlämningslagen fogas ett nytt 3 mom., som uttryckligen innehåller innehållet i artikel 4.1 i fråga om skatter, avgifter, tullar och valutatransaktioner.
Enligt
artikel 4.6
i rambeslutet får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om den europeiska arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd och den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd enligt denna medlemsstats lagstiftning.
Enligt 5 § 1 mom. 4 punkten i EU-utlämningslagen ska utlämning förvägras om framställningen gäller verkställighet av ett frihetsstraff och den som begärs utlämnad är finsk medborgare och anhåller om att få avtjäna frihetsstraffet i Finland; frihetsstraffet ska verkställas i Finland med iakttagande av vad som särskilt föreskrivs om detta.
Enligt 6 § 6 punkten i den lagen kan utlämning förvägras om framställningen gäller verkställighet av ett frihetsstraff och den som begärs utlämnad är varaktigt bosatt i Finland och anhåller om att få avtjäna frihetsstraffet i Finland, och det på grund av hans eller hennes personliga förhållanden eller av något annat särskilt skäl är motiverat att frihetsstraffet avtjänas i Finland; frihetsstraffet ska verkställas i Finland med iakttagande av vad som särskilt föreskrivs om detta.
Kommissionen har i sitt motiverade yttrande ansett att Finland inte korrekt har införlivat artikel 4.6 i rambeslutet i sin nationella lagstiftning, eftersom det i 5 § 1 mom. 4 punkten i EU-utlämningslagen föreskrivs om en ovillkorlig grund för förvägrande som gäller finska medborgare, även om grunden för förvägrande enligt rambeslutet ska vara beroende av prövning.
Centralt i detta avseende är EU-domstolens dom i mål C-665/20 PPU, X, där domstolen har konstaterat att medlemsstaterna, när de väljer att införliva ett skäl som medför att verkställighet får vägras, inte får föreskriva att de rättsliga myndigheterna är skyldiga att vägra att verkställa varje europeisk arresteringsorder som formellt omfattas av tillämpningsområdet för dessa skäl, utan möjlighet för dessa myndigheter att beakta omständigheterna i varje enskilt fall (punkt 44). Enligt domen i mål C-579/15, Popławski, måste den verkställande rättsliga myndigheten dock enligt artikel 4.6 i rambeslutet ha ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller frågan huruvida det föreligger skäl eller inte att vägra utlämning. Härvid måste myndigheten kunna beakta syftet med denna grund för att vägra verkställighet enligt denna bestämmelse, vilket enligt domstolens fasta praxis är att den verkställande rättsliga myndigheten ska kunna fästa särskild vikt vid möjligheterna att underlätta den eftersökta personens återanpassning till samhället efter det att denne avtjänat sitt straff (punkt 21). Enligt punkt 23 i domen kan en medlemsstats lagstiftning som genomför artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 genom att föreskriva att dess rättsliga myndigheter under alla omständigheter är skyldiga att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder för det fall den eftersökta personen är bosatt i den medlemsstaten, utan att dessa myndigheter har något som helst utrymme för skönsmässig bedömning, inte anses vara förenlig med nämnda rambeslut. Detta kan anses innebära att trots att medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, har de i fråga om en grund för förvägrande som är beroende av prövning inte rätt att införliva grunden som ovillkorlig i sin nationella lagstiftning.
Kommissionen har i sitt motiverade yttrande främst ingripit i att den grund för förvägrande som avses i 5 § 1 mom. 4 punkten i EU-utlämningslagen och som gäller finska medborgare är ovillkorlig, även om grunden för förvägrande i rambeslutet är beroende av prövning. I propositionen har det bedömts att det till denna del kan anses klart att den ovillkorliga grunden för förvägrande i 5 § 1 mom. 4 punkten i EU-utlämningslagen bör ändras så att den är beroende av prövning, och därför föreslås det att bestämmelsen i fråga upphävs. Det föreslås att det föreskrivs om en sådan grund för förvägrande som gäller finska medborgare i 6 § som en grund för förvägrande som är beroende av prövning.
Till denna del är det av central betydelse att ändringen av grunden för förvägrande som gäller finska medborgare så att den är beroende av prövning skulle innebära att utlämning av en medborgare inte längre enbart är beroende av den personens samtycke. En ytterligare förutsättning är att frihetsstraffet ska verkställas i Finland. Detta är av betydelse med tanke på 9 § 3 mom. i grundlagen. Vid riksdagsbehandlingen av EU-utlämningslagen konstaterade grundlagsutskottet i sitt utlåtande 18/2003 rd, att en finsk medborgare kan följaktligen inte mot sin vilja utlämnas eller föras till en annan EU-stat för att avtjäna ett frihetsstraff. Bestämmelserna är därför inte på denna punkt problematiska i relation till grundlagens 9 § 3 mom. Grundlagen har dock därefter ändrats till denna del. Enligt gällande 9 § 3 mom. i grundlagen får finska medborgare inte hindras att resa in i landet, landsförvisas eller mot sin vilja utlämnas eller föras till ett annat land. Genom lag kan dock föreskrivas att finska medborgare får utlämnas eller föras till ett land där deras mänskliga rättigheter och rättssäkerhet kan garanteras, när åtgärden vidtas med anledning av brott eller när syftet med den är rättegång eller verkställighet av ett beslut som gäller vårdnad om eller vård av barn. I propositionen har ansetts att eftersom det är fråga om utlämning till en annan medlemsstat, möjliggör det ändrade 9 § 3 mom. i grundlagen att det genom vanlig lag kan föreskrivas om utlämning av en finsk medborgare, även om det sker utan personens samtycke.
Som det konstaterats ovan innehåller 6 § 6 punkten i EU-utlämningslagen de bestämmelser som avses i artikel 4.6 i rambeslutet i fråga om personer som är varaktigt bosatta i Finland. Det kan anses motiverat att den nya bestämmelsen, som gäller finska medborgare och är beroende av prövning, placeras i den nämnda 6 § 6 punkten, som enligt förslaget då blir 1 mom. 6 punkten, och i det nya 6 § 2 mom.
Artikel 4.6 i rambeslutet omfattar utöver medborgare och varaktigt bosatta också personer som vistas i en medlemsstat, i fråga om vilka det inte har tagits in några bestämmelser i EU-utlämningslagen. Dock enligt domslutet i EU-domstolens dom i mål C-42/11, Lopes da Silva Jorge, kan en medlemsstat inte undantagslöst och automatiskt utesluta alla medborgare från andra medlemsstater som uppehåller sig eller är bosatta där från detta tillämpningsområde oavsett vad de har för anknytning till det landet. Detta kan anses betyda att det i EU-utlämningslagen bör tas in bestämmelser också i fråga om medborgare från andra medlemsstater som vistas på finskt territorium.
EU-domstolens ståndpunkt baserade sig bland annat på artikel 18 i FEUF, enligt vars punkt 1 all diskriminering på grund av nationalitet är förbjuden inom fördragens tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördragen. Förbudet mot diskriminering enligt den artikeln är tillämpligt på unionens, det vill säga medlemsstaternas, medborgare. EU-domstolen konstaterade i punkt 39 i ovannämnda dom att medlemsstaterna också måste iaktta artikel 18 i FEUF när de införlivar artikel 4.6 i rambeslutet med sin nationella rätt. I punkt 40 i domen konstaterades att med hänsyn till det syfte som särskilt eftersträvas med artikel 4.6 i rambeslutet, det vill säga att underlätta återanpassningen till samhället för en person som dömts till ett frihetsstraff i en annan medlemsstat, ska medborgare i den verkställande medlemsstaten och medborgare i andra medlemsstater som bor eller uppehåller sig i den verkställande medlemsstaten och är integrerade i samhället i den staten i princip inte behandlas olika.
EU-domstolen har i domslutet i domen till mål C-700/21, O.G., tagit ställning till tredjelandsmedborgares ställning och konstaterat att artikel 4.6 i rambeslutet, jämförd med principen om allas likhet inför lagen i artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, utgör ett hinder för en lagstiftning som innebär att tredjelandsmedborgare som uppehåller sig eller är bosatta i den medlemsstaten undantagslöst och automatiskt är undantagna från tillämpningsområdet för den fakultativa vägransgrunden i nämnda bestämmelse och att den verkställande rättsliga myndigheten därmed inte har rätt att göra en bedömning av tredjelandsmedborgares anknytning till nämnda medlemsstat. Enligt artikel 20 i stadgan om de grundläggande rättigheterna är alla människor lika inför lagen. Bestämmelsen begränsar sig inte enbart till unionsmedborgare, utan omfattar också tredjelandsmedborgare.
I punkt 47 i samma dom konstateras det i fråga om bedömningen av huruvida en person är varaktigt bosatt eller vistas i ett land att med avseende på den första förutsättningen, ska en tredjelandsmedborgare mot vilken det har utfärdats en europeisk arresteringsorder och som uppehåller sig eller är bosatt i den verkställande medlemsstaten anses vara i en jämförbar situation med en medborgare i den medlemsstaten eller med en medborgare i en annan medlemsstat som uppehåller sig eller är bosatt i den verkställande medlemsstaten och mot vilken det har utfärdats en arresteringsorder. I punkt 48 i den domen konstateras det i fråga om åtagande att verkställa domen att det i den andra förutsättningen, således inte finns något som kan läggas till grund för en åtskillnad mellan situationen för en tredjelandsmedborgare och situationen för en unionsmedborgare i ett fall där båda personer är föremål för en europeisk arresteringsorder för straffverkställighet och uppehåller sig eller är bosatta i en medlemsstat.
Vidare i punkt 49 i den domen konstateras det att unionsmedborgare och tredjelandsmedborgare som uppfyller den ovan i punkt 47 första förutsättningen kan, efter de kontroller som det ankommer på den verkställande rättsliga myndigheten att göra, visa sig ha jämförbara möjligheter till återanpassning till samhället om de – i fall där de är föremål för en europeisk arresteringsorder för straffverkställighet – avtjänar sin påföljd i den verkställande medlemsstaten. I punkt 50 konstateras det att under dessa omständigheter finner EU-domstolen att det framgår av ordalydelsen i och syftet med artikel 4.6 i rambeslutet att det inte kan presumeras att en tredjelandsmedborgare mot vilken det har utfärdats en europeisk arresteringsorder för straffverkställighet och som uppehåller sig eller är bosatt i den verkställande medlemsstaten nödvändigtvis befinner sig i en situation som är olik situationen för en medborgare i den medlemsstaten eller en medborgare i en annan medlemsstat som uppehåller sig eller är bosatt i den verkställande medlemsstaten och mot vilken det har utfärdats en sådan arresteringsorder. Vid tillämpning av den fakultativa vägransgrunden i denna bestämmelse måste nyss nämnda personer tvärtom anses kunna vara i en jämförbar situation om det framgår att de i verklig grad är integrerade i den verkställande medlemsstaten. Enligt punkt 51 innebär detta att en nationell lagstiftning i en medlemsstat som syftar till att införliva artikel 4.6 i rambeslutet inte kan anses vara förenlig med principen om allas likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan om den innebär en skillnad i behandling mellan å ena sidan de egna medborgarna och övriga unionsmedborgare samt å andra sidan tredjelandsmedborgare, vilken består i att tredjelandsmedborgare undantagslöst och automatiskt är undantagna från tillämpningsområdet för den fakultativa vägransgrunden i denna bestämmelse, även om de uppehåller sig eller är bosatta i medlemsstaten och oberoende av i vilken grad de har integrerat sig i samhället i den medlemsstaten. Det kan nämligen inte anses finnas sakliga skäl för en sådan skillnad i behandling, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 42 ovan.
På ovannämnda grunder föreslås det i propositionen att det i de föreslagna 6 § 1 mom. 6 punkten och 2 mom. i EU-utlämningslagen tas in genomförandebestämmelserna i artikel 4.6 i rambeslutet i fråga om både finska medborgare och personer som är varaktigt bosatta och vistas i Finland, oberoende av om de är medborgare i en medlemsstat eller tredjelandsmedborgare. Också 6 § 6 punkten i den gällande EU-utlämningslagen är i enlighet med ordalydelsen i artikel 4.6 i rambeslutet tillämplig på alla som är varaktigt bosatta i Finland och inte bara på medborgare i andra medlemsstater. EU-domstolen har i punkt 46 i domen till mål C-700/21, O.G., konstaterat att det dock framgår av ordalydelsen i artikel 4.6 i rambeslutet att det i denna bestämmelse inte görs någon åtskillnad beroende på om den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern – i fall där han eller hon inte är medborgare i den verkställande medlemsstaten – är medborgare i en annan medlemsstat eller inte.
EU-domstolen har i sina domar också tagit ställning till hur en medlemsstat i fråga om olika persongrupper kan använda sin prövningsrätt när det gäller artikel 4.6 i rambeslutet. EU-domstolen har i domen till mål C 42/11, Lopes da Silva Jorge (punkt 32) slagit fast att syftet med detta skäl till att verkställighet får vägras bland annat är att den verkställande rättsliga myndigheten ska kunna fästa särskild vikt vid möjligheterna att underlätta den eftersökta personens återanpassning till samhället efter det att denne avtjänat sitt straff (samma gäller i till exempel domarna i målen C-514/17, Sut, punkt 33 och 36, C-66/08, Kozłowski, punkt 45 och C-123/08, Wolzenburg, punkt 62 och 67 samt C-700/21, O.G., punkt 49 i fråga om tredjelandsmedborgare). EU-domstolen har i samma dom konstaterat att medlemsstaterna förvisso har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av denna bestämmelse. En verkställande medlemsstat har rätt att endast eftersträva ett sådant syfte i förhållande till personer som har uppvisat en viss grad av integration i samhället i nämnda medlemsstat (punkt 33 och domen i mål C-123/08, Wolzenburg, punkterna 61, 67 och 73). Samtidigt har domstolen i punkt 34 konstaterat att medlemsstaterna således får, vid genomförande av artikel 4 led 6 i rambeslutet, begränsa de fall där det är möjligt att i egenskap av verkställande medlemsstat vägra att överlämna en person som omfattas av tillämpningsområdet för nämnda artikel 4 led 6, genom att villkora tillämpningen av den bestämmelsen – när den eftersökta personen är medborgare i en annan medlemsstat och har uppehållsrätt enligt artikel 21.1 i FEUF – med att denne lagligen har uppehållit sig en viss period i den verkställande medlemsstaten (liksom i domen i mål C-123/08, Wolzenburg, punkterna 62 och 74).
EU-domstolen har också slagit fast att uttrycken ”uppehåller sig” och ”bosatt” ska ges en enhetlig tolkning i alla medlemsstater, då de hänför sig till autonoma unionsrättsliga begrepp (punkt 36, liksom i domen i mål C-66/08, Kozłowski, punkterna 41–43). Enligt punkt 37 kan medlemsstaterna inte ge dessa uttryck en större räckvidd än den som följer av en enhetlig tolkning av denna bestämmelse i alla medlemsstater (liksom i domen i mål C-66/08, Kozłowski, punkt 43). Enligt punkt 38 har EU-domstolen redan tidigare slagit fast att uttrycket ”uppehåller sig” inte kan ges en så vid tolkning att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder redan av det skälet att den eftersökta personen tillfälligt befinner sig i den verkställande medlemsstaten (liksom i domen i mål C-66/08, Kozłowski, punkt 36).
Enligt punkt 42 kan ett krav på fem års oavbruten vistelse för medborgare i andra medlemsstater anses säkerställa att den eftersökta personen är tillräcklig integrerad i den verkställande medlemsstaten (liksom i domen i mål C-123/08, Wolzenburg, punkt 68). EU-domstolen har konstaterat att detta krav på fem års oavbruten vistelse är precis det som har fastställts som den tid efter vilken en unionsmedborgare erhåller permanent uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten (domen i mål C-123/08, Wolzenburg, punkt 71). Enligt artikel 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier ska unionsmedborgare som har uppehållit sig lagligt under en fortlöpande period av fem år i den mottagande medlemsstaten ha permanent uppehållsrätt där. EU-domstolen har dock ansett att när det gäller unionsmedborgare får den verkställande medlemsstaten inte uppställa ytterligare administrativa krav, såsom krav på permanent uppehållstillstånd, utöver villkor avseende vistelsens längd i denna stat, för att tillämpa skälet till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras (domen i mål C-123/08, Wolzenburg, domslut).
EU-domstolen kan i domen till mål C-42/11, Lopez da Silva, anses godkänna att medlemsstaterna får villkora tillämpningen av bestämmelsen med att den eftersökta personen har uppehållit sig i den verkställande medlemsstaten (punkt 34). Också i domen till mål C-123/08, Wolzenburg, förefaller domstolen godkänna villkoret om att en medborgare ska ha vistats lagligt i den verkställande staten (punkt 74 samt punkt 1 och 3 i domslutet). I punkt 1 i domslutet i den domen används också begreppet lagligen bosatt. Liksom ovan har konstaterats, slås det dock fast i punkt 2 i det domslutet att ytterligare administrativa krav, såsom krav på permanent uppehållstillstånd, inte får uppställas. I dessa fall är det fråga om medborgare i en medlemsstat, vars rätt till vistelse grundar sig på ovannämnda direktiv 2004/38/EG.
EU-domstolen har dock i domen till ett äldre mål C-66/08, Kozlowski, slagit fast att man inte endast av den omständigheten att den berörda personen inte uppehåller sig i den verkställande medlemsstat i enlighet med de nationella uppehållsrättsliga bestämmelserna kan dra slutsatsen att personen i fråga inte ”uppehåller sig” i denna medlemsstat, i den mening som avses i artikel 4.6 i rambeslutet. Domstolen konstaterar emellertid att dessa omständigheter kan ha betydelse för den verkställande myndigheten när den har att bedöma om den berörda personen omfattas av tillämpningsområdet för nämnda bestämmelse. (punkt 50). EU-domstolens domar är således inte enhetliga till denna del, men eftersom de nyare domarna verkar göra det möjligt att medlemsstaterna kräver laglig bosättning och vistelse, kan detta anses vara en nyare rättsnorm som kan införlivas i den nationella lagstiftningen. Därför föreslås det i propositionen att nämnda krav tas in i lagstiftningen.
EU-domstolen har i punkt 52 i domen i mål C-700/21, O.G., i fråga om tredjelandsmedborgare slagit fast att det inte finns något som hindrar att en medlemsstat, vid införlivandet av artikel 4.6 i rambeslutet med sin nationella rätt, föreskriver ett krav på viss minsta sammanhängande vistelse- eller bosättningstid i landet för att tredjelandsmedborgare som är föremål för en europeisk arresteringsorder ska kunna omfattas av tillämpningsområdet för den fakultativa vägransgrunden i denna bestämmelse (i fråga om medborgare i medlemsstaterna se domen i mål C-123/08, Wolzenburg). Detta gäller dock under förutsättning att detta krav inte går utöver vad som behövs för att det ska kunna säkerställas att den eftersökta personen i verklig grad är integrerad i den verkställande medlemsstaten. Domstolen fastställde inte i sin dom hur länge en tredjelandsmedborgare ska ha varit bosatt i en medlemsstat, men hänvisade dock till rådets direktiv 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning. Enligt artikel 4 i direktivet ska ställning som varaktigt bosatt beviljas till tredjelandsmedborgare som varit lagligen och oavbrutet bosatta inom en medlemsstats territorium i fem år. Dessutom ska medlemsstaterna till en varaktigt bosatt utfärda ett EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta som ska gälla i minst fem år. Uppehållstillståndet ska, i förekommande fall på ansökan, förnyas automatiskt när det löper ut. I bestämmelserna om uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare finns således samma krav på fem års bosättning som i motsvarande bestämmelser om medlemsstaternas medborgare.
Nationella bestämmelser om uppehållstillstånd finns i utlänningslagen (301/2004). Bestämmelser om unionsmedborgares rätt till permanent uppehållsrätt finns i 161 g § i den lagen och bestämmelser om beviljande av EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare finns i 56 a § i den lagen. I Finland är det fråga om ett permanent tillstånd som gäller tills vidare på samma sätt som ett nationellt permanent tillstånd, om vilket det föreskrivs i 56 § i den lagen.
Även om EU-domstolen till denna del inte har fastställt hur länge en tredjelandsmedborgare ska ha varit bosatt i en medlemsstat, anses det i propositionen vara ändamålsenligt att också i fråga om tredjelandsmedborgare använda den gräns på fem år som domstolen uttryckligen har fastställt för medborgare i en annan medlemsstat. En ytterligare motivering för denna lösning är att det i direktiv 2003/109/EG, på det sätt som anges ovan, föreskrivs en gräns av samma längd. Dessutom betonar EU-domstolens rättspraxis i betydande grad jämlikhet, som kan anses utgöra ännu en ytterligare motivering för förslaget.
EU-domstolen har i fråga om tredjelandsmedborgare inte tagit ställning till om huruvida man kan ställa kravet att bosättningen eller vistelsen ska ha varit laglig. Eftersom det i ovannämnda direktiv 2003/109/EG om tredjelandsmedborgare dock förutsätts laglig bosättning på motsvarande sätt som det förutsätts av unionsmedborgare i den lagstiftning om uppehållstillstånd som gäller unionsmedborgare, har det i propositionen ansetts möjligt att ställa kravet på laglig bosättning och vistelse också i fråga om tredjelandsmedborgare. En ytterligare grund kan anses vara att domstolen i sin dom C-700/21, O.G. (punkt 52) hänvisar till ovan nämnda punkt 74 i domen C-123/08, Wolzenburg, i vilken domstolen kan anses tillåta detta villkor.
I punkt 43 i domen i mål C 42/11, Lopes da Silva Jorge, har EU-domstolen förtydligat vad den rättsliga myndigheten ska beakta vid prövningen när det gäller artikel 4.6. Domstolen har slagit fast att när en medlemsstat har genomfört artikel 4.6 i rambeslutet utan att föreskriva särskilda villkor avseende tillämpningen av denna bestämmelse, ankommer det på den verkställande rättsliga myndigheten att göra en helhetsbedömning i syfte att i den specifika situationen bedöma huruvida den eftersökta personen har sådan anknytning till den verkställande medlemsstaten att denne ska anses vara bosatt eller uppehålla sig i den staten i den mening som avses i artikel 4 led i 6 i rambeslutet. Denna bedömning ska grunda sig på flera objektiva omständigheter som kännetecknar personens situation, bland annat varaktigheten och arten av den eftersökta personens vistelse och villkoren för denna, samt familjeband och ekonomiska band (domen i målen C-66/08, Kozłowski, punkterna 48 och 49, och C-123/08, Wolzenburg, punkt 76).
Även om det ovannämnda gäller bedömning av varaktigt boende och vistelse, ska en motsvarande bedömning enligt domstolen göras också efter att det i fråga om sådana personer som omfattas av artikelns tillämpningsområde görs en bedömning om huruvida det är motiverat att vägra utlämning. Denna princip framgår av domstolens dom i mål C-700/21, O.G., som gäller tredjelandsmedborgare. I punkt 60 i domen anges att när den verkställande rättsliga myndigheten finner att båda förutsättningarna i artikel 4.6 i rambeslutet är uppfyllda, ska myndigheten även bedöma huruvida det finns ett berättigat intresse av att straffverkställigheten sker i den verkställande medlemsstaten. Enligt punkt 61 i den domen ankommer det således på den verkställande rättsliga myndigheten att göra en samlad bedömning av samtliga konkreta omständigheter i den eftersökta personens fall som kan ge vägledning i frågan huruvida personens anknytning till den verkställande medlemsstaten är av sådant slag att den visar att han eller hon är tillräckligt integrerad i den staten och att den nämnda bestämmelsens mål om återanpassning till samhället därmed främjas om straffverkställigheten sker i den verkställande medlemsstaten i stället för i den utfärdande medlemsstaten. Enligt domslutet i den domen ska en verkställande rättslig myndighet, vid prövningen av huruvida verkställighet ska vägras av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot en tredjelandsmedborgare som uppehåller sig eller är bosatt i den verkställande medlemsstaten, göra en samlad bedömning av samtliga konkreta omständigheter i den eftersökta personens fall som kan ge vägledning i frågan huruvida personens anknytning till den verkställande medlemsstaten är av sådant slag att den visar att denne är tillräckligt integrerad i den staten och att dennes möjligheter till återanpassning till samhället efter verkställt straff därmed kommer att öka om straffverkställigheten sker i den verkställande medlemsstaten i stället för i den utfärdande medlemsstaten. Bland dessa omständigheter ingår tredjelandsmedborgarens familjeband samt språkliga, kulturella, sociala och ekonomiska band till den verkställande medlemsstaten samt vistelsens art, vistelsetiden och vistelsevillkoren.
I propositionen har det ansetts att de ovannämnda villkor som EU-domstolen har ställt bör beaktas i den nya ordalydelsen för 6 § 1 mom. 6 punkten och 2 mom. i EU-utlämningslagen. Allmänt tillåtna villkor enligt EU-domstolens riktlinjer är sådana villkor med stöd av vilka förvägrande av utlämning begränsas. Enligt förslaget kan det av en person som är varaktigt bosatt eller vistas i Finland i regel förutsättas, i enlighet med det som tillåts i EU-domstolens domar, att personen varit bosatt eller vistats i Finland lagligt i minst fem år. Dessutom preciseras det i bestämmelsen att utlämning kan förvägras om det kan anses förbättra möjligheterna för den som begärs utlämnad att återanpassa sig till samhället när det straff som har dömts ut åt personen avslutas. Dessutom föreslås det att utlämning ska kunna förvägras av någon annan särskild orsak. Enligt förslaget förtydligas det dessutom att man vid bedömningen utöver vistelsens längd kan beakta särskilt vistelsens natur och förutsättningar samt familjeband och språkliga, kulturella, sociala, ekonomiska och andra band som personen har till Finland.
Det har ansetts motiverat att kravet på fem års boende eller vistelse i Finland inte ska vara ett ovillkorligt krav, utan att banden i undantagsfall ska kunna anses vara tillräckliga även om personen har varit varaktigt bosatt eller vistats i Finland i mindre än fem år. I propositionen har det ansetts att ett ovillkorligt krav på fem års boende eller vistelse kan leda till oskäliga situationer till exempel i situationer där personen har bott eller vistats i landet endast lite under fem år.
För att de myndigheter som behandlar ett utlämningsärende ska få uppgifter om vistelsens längd och laglighet i landet för behandlingen av ärendet, föreslås det i propositionen att 21 § 4 mom. i EU-utlämningslagen ändras.
I enlighet med de gällande bestämmelserna är en ytterligare förutsättning att den som begärs utlämnad anhåller om att få avtjäna frihetsstraffet i Finland. Det har inte ansetts motiverat att vägra utlämning i en situation där en sådan anhållan inte har gjorts.
Enligt
artikel 4.7 a
i rambeslutet får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om en europeisk arresteringsorder avser brott som enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning anses ha begåtts helt eller delvis på dess territorium eller en plats som är likställd med den medlemsstatens territorium.
Enligt 5 § 1 mom. 5 punkten i EU-utlämningslagen ska utlämning förvägras om den gärning som ligger till grund för framställningen enligt 1 kap. strafflagen anses ha begåtts helt eller delvis i Finland eller ombord på ett finskt fartyg eller luftfartyg och a) gärningen eller en gärning som motsvarar den inte är straffbar i Finland, eller b) åtalsrätten för brottet har preskriberats enligt finsk lag, eller ett straff inte längre skulle kunna dömas ut eller verkställas.
Kommissionen har i sitt motiverade yttrande ansett att Finland inte korrekt har införlivat artikel 4.7 a i sin nationella lagstiftning, eftersom det i 5 § 1 mom. 5 punkten i EU-utlämningslagen föreskrivs om en ovillkorlig grund för förvägrande istället för en av prövning beroende grund för förvägrande, vilket innebär att den verkställande rättsliga myndigheterna inte har något utrymme för skönsmässig bedömning.
Centralt till denna del är den ovannämnda domen i mål C-665/20 PPU, enligt vilken medlemsstaterna, när de väljer att införliva ett av de skäl som medför att verkställighet får vägras, inte får föreskriva att de rättsliga myndigheterna är skyldiga att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som omfattas av tillämpningsområdet för dessa skäl. Den verkställande rättsliga myndigheten ska däremot ha ett utrymme för skönsmässig bedömning och ha möjlighet att beakta omständigheterna i varje enskilt fall.
Med anledning av detta föreslås det i propositionen att den ovillkorliga grunden för förvägrande i 5 § 1 mom. 5 punkten i EU-utlämningslagen upphävs. Dessutom föreslås det att ordalydelsen för den av prövning beroende grunden för förvägrande i 6 § 4 punkten ändras så att den motsvarar artikel 4.7 a i rambeslutet. Detta innebär att den sista satsen i punkt 4, enligt vilken det är ändamålsenligare att behandla saken i Finland, stryks. Enligt den föreslagna ordalydelsen kan utlämning förvägras, om den gärning som ligger till grund för framställningen enligt 1 kap. i strafflagen anses ha begåtts helt eller delvis i Finland eller ombord på ett finskt fartyg eller luftfartyg.
Artikel 5 Garantier som ska lämnas av den utfärdande staten i särskilda fall
Enligt
artikel 5
i rambeslutet får den verkställande rättsliga myndigheten, i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning, föreskriva att verkställigheten av en europeisk arresteringsorder är beroende av något av de villkor som anges i artikeln. Enligt punkt 3 i artikeln det ställas som villkor att när den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten får överlämnandet underkastas villkoret att personen efter att ha hörts återsänds till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten.
I 8 § 1 mom. i EU-utlämningslagen föreskrivs det att när det beslutas om utlämning av en finsk medborgare för att åtgärder för väckande av åtal ska kunna vidtas, ska som villkor för utlämningen ställas att den utlämnade omedelbart efter att domen har vunnit laga kraft återsänds till Finland för att avtjäna ett eventuellt frihetsstraff som har dömts ut, om personen i fråga i samband med behandlingen av utlämningsärendet har anhållit om att få avtjäna straffet i Finland. I paragrafens 2 mom. föreskrivs att är den som begärs utlämnad varaktigt bosatt i Finland, kan det bestämmas om ett villkor enligt 1 mom., om personen i fråga i samband med behandlingen av utlämningsärendet har anhållit om att få avtjäna straffet i Finland och det på grund av hans eller hennes personliga förhållanden eller av något annat särskilt skäl är motiverat att ett eventuellt frihetsstraff får avtjänas i Finland. Enligt paragrafens 3 mom. ska de frihetsstraff som avses i 1 och 2 mom. verkställas i Finland med iakttagande av vad som föreskrivs särskilt om detta.
Kommissionen har i sitt motiverade yttrande ansett att Finland inte korrekt har införlivat artikel 5.3 i rambeslutet i sin nationella lagstiftning. Kommissionen har konstaterat att medlemsstaterna i samband med det nationella genomförandet av rambeslutet måste följa artikel 18 i FEUF, enligt vilken all diskriminering på grund av nationalitet är förbjuden inom tillämpningsområdet för fördragen. Kommissionen har därför ansett att den skillnad i behandling mellan finska medborgare och medborgare i andra medlemsstater som är bosatta i Finland som föreskrivs i 8 § 1 mom. i EU-utlämningslagen respektive 2 mom. i den paragrafen inte är berättigad.
Liksom ovan har konstaterats, har EU-domstolen i sin dom i mål C-42/11, Lopes da Silva Jorge, i fråga om artikel 4.6 i rambeslutet slagit fast att medlemsstaterna också måste iaktta artikel 18 i FEUF när de införlivar artikeln med sin nationella rätt (punkt 39).
Det kan anses klart att det i 8 § 2 mom. i fråga om medborgare i andra medlemsstater förutsätts ytterligare bedömning av om det på grund av hans eller hennes personliga förhållanden eller av något annat särskilt skäl är motiverat att ett eventuellt frihetsstraff får avtjänas i Finland. Motsvarande bedömning krävs inte i fråga om nationella medborgare. Generaladvokat Bot har i sitt förslag till avgörande i mål C-579/15C-579/15, Poplawski I, konstaterat att den egenskapen att vara bosatt i den verkställande medlemsstaten kan lika lite som den egenskapen att vara medborgare i samma stat gälla som icke motbevisbar presumtion att verkställighet av straffet i den staten oundvikligen bättre bidrar till att främja återanpassning i denna medlemsstat. Det är dock alltså inte fråga om innehållet i en dom av EU-domstolen.
Kommissionen fäste i sitt motiverade yttrande inte särskild uppmärksamhet vid att 8 § 1 mom. i EU-utlämningslagen är ovillkorligt i fråga om finska medborgare, så att ett villkor för utlämningen ska ställas om personen anhåller om det, även om ställande av villkoret enligt rambeslutet är beroende av prövning. I propositionen har det dock ansetts att också det att bestämmelsen är beroende av prövning endast i fråga om personer som är varaktigt bosatta i Finland innebär särbehandling, vilket enligt EU-domstolens rättspraxis sannolikt inte skulle anses berättigat.
På de grunder som angetts ovan föreslås det i propositionen att 8 § i EU-utlämningslagen ändras så att villkoret kan ställas enligt prövning och att förutsättningarna för att ställa villkoret är desamma både för finska medborgare och för medborgare i andra medlemsstater som är varaktigt bosatta i Finland.
Det centrala är att ändringen av uppställandet av villkoret så att det i fråga om finska medborgare är beroende av prövning är av betydelse också med tanke på grundlagen. Vid riksdagsbehandlingen av EU-utlämningslagen GrUU 18/2003 rd konstaterades det att bestämmelserna i EU-utlämningslagen om utlämning av finska medborgare för rättegång står i konflikt med 9 § 3 mom. i grundlagen. Liksom ovan har konstaterats, har grundlagen dock därefter ändrats till denna del. I propositionen har det ansetts att det gällande 9 § 3 mom. i grundlagen gör det möjligt att föreskriva om utlämning av finska medborgare genom vanlig lag. Det är dock fråga om lagstiftning som är av betydelse med tanke på grundlagen.
Till skillnad från artikel 4.6 i rambeslutet innehåller den här avsedda artikel 5.3 inga bestämmelser om personer som vistas i en medlemsstat, utan endast om medborgare och varaktigt bosatta personer. Eftersom det dock inte verkar finnas någon tydlig skillnad mellan begreppen person som är varaktigt bosatt eller person som vistas i en medlemsstat, föreslås det i propositionen att också personer som vistas i en medlemsstat ska tas in i den nationella lagstiftningen.
Liksom ovan har konstaterats i fråga om domen i mål C-700/21 har EU-domstolen även tagit ställning till situationen för tredjelandsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat när det gäller artikel 4.6 i rambeslutet. EU-domstolen har gjort detta även i beslutet i mål C-636/22, PY, enligt vars domslut artikel 5.3 i rambeslutet, jämförd med principen om allas likhet inför lagen i artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten undantagslöst och automatiskt är förhindrad att förena överlämnandet av en i denna medlemsstat bosatt tredjelandsmedborgare med villkoret att denna person, efter att ha hörts, ska återsändas till den verkställande medlemsstaten för verkställighet av det straff eller den frihetsberövande åtgärd som han eller hon kan komma att ådömas i den utfärdande medlemsstaten.
Med stöd av vad som anförts ovan föreslås det i propositionen att bestämmelserna i 8 § ska omfatta också tredjelandsmedborgare. Också det gällande 8 § 2 mom. är i enlighet med ordalydelsen i artikel 5.3 i rambeslutet tillämplig på alla som är varaktigt bosatta i Finland och inte bara på medborgare i andra medlemsstater.
I ovannämnda domslut klargörs även de kriterier som en verkställande rättslig myndighet ska beakta vid prövningen av huruvida verkställigheten av en europeisk arresteringsorder utfärdad mot en i den verkställande medlemsstaten bosatt tredjelandsmedborgare ska förenas med det villkor som anges i denna bestämmelse. Dessa motsvarar i stor utsträckning EU-domstolens rättspraxis, som det redogörs för ovan i motiveringen till artikel 4.6 i rambeslutet, i fråga om bedömningen av om en person är varaktigt bosatt eller vistas i Finland och av de grunder på vilka det kan anses motiverat att ett frihetsstraff får avtjänas i Finland. Motsvarande frågor hänför sig till bedömningen enligt artikel 5.3 i rambeslutet, så till denna del hänvisas det i propositionen till ovannämnda motivering till artikel 4.6 i rambeslutet.
I propositionen föreslås det, i enlighet med den föreslagna ändringen av 8 §, att när det beslutas om utlämning av en finsk medborgare eller en person som har varit varaktigt bosatt eller vistats i Finland lagligt i minst fem år för att åtgärder för väckande av åtal ska kunna vidtas, kan som villkor för utlämningen ställas att denne omedelbart efter att domen har vunnit laga kraft återsänds till Finland för att avtjäna ett eventuellt frihetsstraff som har dömts ut, om den som begärs utlämnad i samband med behandlingen av utlämningsärendet har anhållit om att få avtjäna straffet i Finland. Liksom ovan har konstaterats ska den nya bestämmelsen vara beroende av prövning och avvika från den gällande lagen i fråga om vilka personer som omfattas av tillämpningsområdet. I enlighet med den gällande lagen förutsätts det i bestämmelsen att den som begärs utlämnad i samband med behandlingen av utlämningsärendet har anhållit om att få avtjäna straffet i Finland.
Enligt 8 § 2 mom. i förslaget är en förutsättning för att ett villkor ska kunna ställas dessutom att de förutsättningar för förvägrande av utlämning som anges i de föreslagna 6 § 1 mom. 6 punkten och 2 mom. uppfylls. Detta innebär att ett villkor för utlämning skulle kunna ställas om det anses förbättra möjligheterna för den som begärs utlämnad att återanpassa sig till samhället när det straff som har dömts ut åt personen avslutas eller av någon annan särskild orsak. Vid bedömningen kan man utöver vistelsens längd beakta särskilt vistelsens natur och förutsättningar samt familjeband och språkliga, kulturella, sociala, ekonomiska och andra band som personen har till Finland. Om de nämnda banden undantagsvis kan anses vara särskilt betydande, kan utlämning förvägras även om personen har varit varaktigt bosatt eller vistats i Finland i mindre än fem år. Frihetsstraffet ska verkställas i Finland med iakttagande av vad som särskilt föreskrivs om det.
Artikel 15, 17, 27 och 28 Beslut om överlämnande; Tidsfrister och beslutsregler avseende verkställighet av den europeiska arresteringsordern; Möjligheter till åtal för andra brott; Överlämnande eller efter följande utlämning
Enligt
artikel 15.1
i rambeslutet ska den verkställande rättsliga myndigheten, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i rambeslutet, besluta om en person ska överlämnas.
Enligt
artikel 17.1
i rambeslutet ska en europeisk arresteringsorder behandlas och verkställas med skyndsamhet. Enligt
punkt 2
i artikeln ska i de fall då den eftersökte samtycker till överlämnandet det slutliga beslutet om verkställighet av en europeisk arresteringsorder fattas inom tio dagar efter det att samtycket har givits. Enligt
punkt 3
i artikeln ska i övriga fall det slutliga beslutet om verkställighet av en europeisk arresteringsorder fattas inom 60 dagar efter det att den eftersökte har gripits. I
punkt 4
i artikeln föreskrivs att om en europeisk arresteringsorder i specifika fall inte kan verkställas inom de tidsfrister som anges i punkt 2 eller 3 ska den verkställande rättsliga myndigheten omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten och ange skälen till detta. I ett sådant fall får tidsfristerna förlängas med ytterligare 30 dagar.
Bestämmelser om tidsfrister för beslutsfattandet finns också i artiklarna 27.4 och 28.3 c. Enligt
artikel 27.4
i rambeslutet ska en framställan om samtycke överlämnas till den verkställande rättsliga myndigheten om avstående från att utnyttja den så kallade specialitetsbestämmelsen. Beslutet ska fattas senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits. Enligt
artikel 28.3 c
i rambeslutet ska den verkställande rättsliga myndigheten ge sitt samtycke till överlämnande av den berörda personen till en annan medlemsstat så att beslutet ska fattas senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits.
I EU-utlämningslagen finns bestämmelser om tidsfrister i 32, 35, 38, 39, 41, 51 och 52 §.
Kommissionen har i sitt motiverade yttrande ansett att Finland inte korrekt har införlivat artiklarna 15.1, 17.3 och 17.4, 27.4 och 28.3 c i rambeslutet i sin nationella lagstiftning. Enligt kommissionen garanterar Finlands lagstiftning inte i alla situationer att de tidsfrister som anges i rambeslutet iakttas. Kommissionen fäster bland annat uppmärksamhet på att det i den nationella lagstiftningen föreskrivs om handlingsutrymme när de föreskrivna tidsfristerna inte kan iakttas. I ett sådant fall ska ärendet avgöras så snart som möjligt. Enligt kommissionen strider avsaknaden av exakta tidsfrister mot bestämmelserna i rambeslutet.
Enligt propositionen finns det utifrån kommissionens motiverade yttrande skäl att anse att den lagstiftning som genomför rambeslutet borde ändras så att den uppfyller förpliktelserna i rambeslutet på ett mera entydigt sätt.
Central i detta avseende är domen i mål C-168/13 PPU, Jeremy F, i vilken domstolen har slagit fast att det ska göras åtskillnad mellan de tidsfrister som föreskrivs i artikel 17 för verkställighet av en europeisk arresteringsorder och de tidsfrister som föreskrivs i artiklarna 27.4 och 28.3 c (punkt 59). De tidsfrister som avses i artiklarna 27 och 28 gäller samtycke till att specialitetsbestämmelsen inte tillämpas eller till att den berörda personen vidareutlämnas. I artikel 17.1 i rambeslutet föreskrivs att en europeisk arresteringsorder ska behandlas och verkställas med skyndsamhet, medan det i artikel 17.2 och 17.3 i rambeslutet fastställs exakta tidsfrister på 10 respektive 60 dagar för att fatta det slutgiltiga beslutet om verkställande av den europeiska arresteringsordern, beroende på om den eftersökte samtycker eller inte till överlämnandet (punkt 60). Det är endast i särskilda fall som det är möjligt att förlänga tidsfristen med 30 dagar (artikel 17.4 i rambeslutet) och endast i undantagsfall som en medlemsstat får underlåta att iaktta nämnda tidsfrister, i enlighet med artikel 17.7 i rambeslutet (punkt 61). Av detta följer att rambeslutet ger medlemsstaterna ett visst handlingsutrymme, men endast i specifika fall och i undantagsfall (punkt 64). EU-domstolen har slagit fast att en eventuell rätt enligt en medlemsstats nationella lagstiftning att med suspensiv verkan överklaga ett beslut om verkställande av en europeisk arresteringsorder får således inte under några omständigheter innebära ett åsidosättande av tidsfristerna för att fatta ett slutgiltigt beslut (punkt 65).
Med stöd av vad som anges ovan föreslås det i propositionen för det första att begreppet utan dröjsmål i 22 och 26 § i EU-utlämningslagen ändras till begreppet skyndsamt för att ordalydelsen i paragraferna ska motsvara artikel 17.1 i rambeslutet.
Dessutom föreslås det att ur 32 § och 51 § 3 mom. stryks den mening enligt vilken om beslutet av särskilda skäl inte kan fattas inom den nämnda tiden, ska det fattas så snart som möjligt. På motsvarande sätt föreslås det att 41 § 3 mom. stryks, eftersom det innehåller en mening enligt vilken om tidsfristen i 2 mom. av särskilda skäl inte kan iakttas, ska ärendet avgöras så snart som möjligt. Meningarna föreslås strykas, eftersom de kan anses stå i strid med den princip i artikel 17.4 i rambeslutet enligt vilken tidsfristerna i punkterna 2 och 3 endast i särskilda endast i specifika fall får förlängas med 30 dagar.
I propositionen föreslås det också att den nämnda principen i artikel 17.4 i rambeslutet tas in i EU-utlämningslagen. Principen om att förlänga tidsfristerna med 30 dagar är svår att ta in i nationell lagstiftning, eftersom EU-utlämningslagen innehåller exakta tidsfrister både för tingsrättens beslut och för rätten att överklaga genom besvär hos högsta domstolen samt för högsta domstolens beslut. Ett särskilt skäl som gör det möjligt att förlänga tidsfristerna kan dock uppkomma antingen redan i tingsrättsskedet eller först vid behandlingen av ärendet i högsta domstolen. Därför föreslås det i propositionen att det till 32 § fogas ett nytt 2 mom. som innehåller en bestämmelse av allmän karaktär enligt vilken om ett beslut om utlämning i särskilda fall inte kan fattas inom den tidsfrist som anges i 1 mom. eller 41 § 2 mom., ska en underrättelse enligt 35 § 1 eller 2 mom. lämnas till den behöriga myndigheten i den ansökande medlemsstaten. Efter att underrättelsen har lämnats ska de tidsfrister som anges i 32 § 1 mom. och 41 § 2 mom. fortsätta med 30 dagar så att ärendet avgörs genom ett lagakraftvunnet beslut inom 90 dagar från den dag då den som begärs utlämnad greps eller annars påträffades i Finland.
Med stöd av EU-domstolens domskäl i den ovannämnda domen i mål C-168/13, Jeremy F (punkterna 64 och 65) kan det anses klart att tidsfristerna i artikel 17.2 och 17.3 i rambeslutet ska tolkas så att ett slutgiltigt beslut om utlämning i regel ska göras antingen inom tio dagar från det att den som begärs utlämnad har samtyckt till utlämningen, eller i övriga fall inom 60 dagar från det att den som begärs utlämnad har gripits. Paragraferna 32, 38, 39 och 41 § i EU-utlämningslagen kan anses uppfylla dessa förpliktelser i fråga om den tidsfrist på 60 dagar som ingår i artikel 17.3 i rambeslutet. En motivering till detta är att det i 32 § föreskrivs om en tidsfrist på 26 dagar för tingsrättens beslut, som börjar från den dag då den som begärs utlämnad greps eller annars påträffades i Finland. Paragraf 38 § om ändringsansökan innehåller en tidsfrist på sju dagar inom vilken en till högsta domstolen riktad fullföljdsskrift ska tillställas tingsrätten. Tidsfristen börjar löpa från det att tingsrätten fattade sitt beslut. Paragraf 39 § om bemötande av ändringsansökan innehåller också en tidsfrist på sju dagar, som gäller inlämnande av bemötande av ändringsansökan. Tidsfristen börjar löpa från den dag då besvärstiden löper ut. Nämnda 41 § 2 mom. innehåller en tidsfrist för högsta domstolens behandling, enligt vilken ärendet ska avgöras inom 20 dagar från det att tiden för ingivande av bemötande har löpt ut. De ovannämnda tidsfristerna, varav en är 26 dagar, två är sju dagar och en är 20 dagar, utgör tillsammans den tidsfrist på 60 dagar som anges i artikel 17.3 i rambeslutet.
Också den tidsfrist på tre dagar som fastställs i 32 § i EU-utlämningslagen för situationer där den som begärs utlämnad har samtyckt till utlämningen kan anses uppfylla förpliktelserna i artikel 17.2 i rambeslutet.
I propositionen föreslås också ändringar i EU-utlämningslagens 35 § om förseningar. Dessa ändringar är närmast tekniska ändringar av ordalydelsen, och syftet med dem är att ta i bruk de begrepp som används i artikel 17 i rambeslutet.
Liksom ovan har konstaterats innehåller även 51 § 3 mom. i EU-utlämningslagen en tidsfrist på 30 dagar, som gäller beslutsfattande i en situation då den ansökande medlemsstaten har gjort en framställning om att en person som har utlämnats från Finland får åtalas, straffas eller berövas friheten i medlemsstaten i fråga för ett annat brott som begåtts före utlämningen än det för vilket utlämningen skett, eller vidareutlämnas till någon annan medlemsstat. Ovannämnda dom av EU-domstolen i mål C-168/13, Jeremy F, gäller uttryckligen nämnda tidsfrister. I domslutet i domen slog EU-domstolen fast att av detta följer att artiklarna 27.4 och 28.3 c i rambeslutet ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för att medlemsstaterna föreskriver en möjlighet att med suspensiv verkan överklaga det beslut som fattas av den rättsliga myndighet genom vilken myndigheten inom 30 dagar samtycker till specialitetsbestämmelsen eller vidareutlämning. En förutsättning är dock att det slutgiltiga beslutet fattas inom de tidsfrister som avses i artikel 17 i rambeslutet.
Till stöd för sin ståndpunkt har domstolen anfört att det i 27.4 och 28.3 c i rambeslutet, i motsats till artikel 17 i rambeslutet, inte anges tidsfrister för att fatta det ”slutgiltiga beslutet” och att dessa bestämmelser följaktligen ska tolkas på så sätt att den tidsfrist som de anger endast avser det första beslutet och inte rör fall där beslutet överklagats med suspensiv verkan.
Eftersom det ovannämnda kan anses förutsätta att tidsfristen i 51 § 3 mom. ändras till att motsvara tidsfristen på 26 dagar i 32 § i EU-utlämningslagen, föreslås denna ändring i propositionen. Detta gör tidsfristerna enhetliga på det sätt som förutsätts i domen. Paragraf 52 § i EU-utlämningslagen gör det möjligt att söka ändring i tingsrättens beslut enligt 51 §.
Artikel 18 och 19 Situation i avvaktan på beslut; Hörande av personen i avvaktan på beslut
I
artikel 18
i rambeslutet föreskrivs det om hörande eller tillfällig överföring av den eftersökte innan beslut om utlämningen fattas. I punkt 1 i artikeln föreskrivs att om en europeisk arresteringsorder har utfärdats för lagföring ska den verkställande rättsliga myndigheten antingen a) godta att den eftersökte hörs i enlighet med artikel 19, eller b) godta tillfällig överföring av den eftersökte. Enligt punkt 2 i artikeln ska villkoren för tillfällig överföring och dess varaktighet fastställas i samförstånd mellan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten. Enligt punkt 3 i artikeln måste vid tillfällig överföring personen kunna återvända till den verkställande medlemsstaten för att närvara vid förhandlingar som rör vederbörande inom ramen för förfarandet för överlämnande.
I
artikel 19
i rambeslutet föreskrivs det närmare om hörande av personen i avvaktan på beslut. Enligt punkt 1 i artikeln ska hörandet av den eftersökte genomföras av en rättslig myndighet, med bistånd av någon annan person som ska utses i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där den anmodande domstolen är belägen Enligt punkt 2 i artikeln ska hörandet av den eftersökte verkställas i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning och på de villkor som fastställs i samförstånd mellan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten. I punkt 3 i artikeln föreskrivs att den behöriga verkställande rättsliga myndigheten får ge en annan rättslig myndighet i den egna medlemsstaten i uppdrag att delta vid hörandet av den eftersökte för att säkerställa att denna artikel och de villkor som har fastställts tillämpas på ett korrekt sätt.
I 63 § i EU-utlämningslagen föreskrivs det om hörande före beslutet om utlämning. I paragrafen föreskrivs att när en annan medlemsstat gör en framställning om gripande och utlämning för att åtgärder för väckande av åtal skall kunna vidtas, skall den behöriga myndigheten enligt lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden (4/1994), innan beslut om utlämningen fattas, på begäran av den ansökande medlemsstaten ge sitt samtycke till att den som begärs utlämnad hörs i enlighet med den nämnda lagen. Enligt 2 mom. i paragrafen kan den behöriga myndighet som avses i 1 mom. på motsvarande sätt begära att en person som begärs utlämnad från en annan medlemsstat till Finland ska höras.
Kommissionen har i sitt motiverade yttrande ansett att Finland inte korrekt har införlivat artikel 18.1 b, 18.2 och 18.3 i rambeslutet i sin nationella lagstiftning, eftersom det i finsk lagstiftning inte föreskrivs om en möjlighet för den verkställande rättsliga myndigheten att samtycka till en tillfällig överföring av den som begärs utlämnad.
Ovannämnda 63 § omfattar endast hörande enligt artikel 18.1 a i rambeslutet, och inte tillfällig överföring enligt led b i den artikeln. I regeringens proposition 88/2003 rd (s. 58) konstateras till denna del att det i paragrafen inte ingår några bestämmelser om tillfällig överföring av den person som ska utlämnas, fastän artiklarna 18 och 19 i rambeslutet innehåller bestämmelser om detta. Om en i 1 mom. avsedd begäran om hörande bifalls, föreligger det enligt artikel 18 inte någon skyldighet att godta tillfällig överföring, vilket betyder att regleringen inte kan betraktas som ovillkorlig. Enligt propositionen ansågs det inte ändamålsenligt att ta in bestämmelser om detta i lagen, eftersom det slutliga beslutet om utlämning kan fattas relativt snabbt.
Med anledning av kommissionens motiverade yttrande anses det i denna proposition att det finns skäl att göra en ny bedömning om det i EU-utlämningslagen bör tas in bestämmelser också om tillfällig överföring. I det praktiska samarbetet har det inte framkommit något behov av sådana tillfälliga överföringar som avses i artikel 18, främst på grund av de korta tidsfristerna för förfarandet och eftersom det hörande som avses i punkt 1 a i artikeln har varit en tillräcklig åtgärd. Trots detta finns det utifrån kommissionens motiverade yttrande skäl att anse, att den lagstiftning som genomför rambeslutet också till denna del borde ändras så att den tillräckligt entydigt uppfyller förpliktelserna i rambeslutet. Därför föreslås det i propositionen att 63 § i EU-utlämningslagen kompletteras med bestämmelser om tillfällig överföring.
I propositionen föreslås det att bestämmelser om tillfällig överföring utfärdas genom en hänvisning till lagen om genomförande av direktivet om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (430/2017), nedan
lagen om en utredningsorder
. Hänvisningen innebär att utöver lagen om en utredningsorder tillämpas Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, nedan
direktivet om en utredningsorder
, som i Finland är i kraft som lag. Gällande bestämmelser om tillfällig överföring mellan EU:s medlemsstater, med undantag för Irland och Danmark som inte omfattas av den lagstiftningen, finns i artikel 22 i direktivet om en utredningsorder och 12 § i lagen om en utredningsorder När det gäller tillfällig överföring till Irland och Danmark tillämpas däremot lagen om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer i bevissyfte i brottmål (150/2004), nedan
lagen om tillfälligt överförande
. En central skillnad mellan bestämmelserna är att direktivet om en utredningsorder och lagen om en utredningsorder möjliggör tillfällig överföring av finska medborgare och personer som är varaktigt bosatta i Finland under samma förutsättningar som överföring av andra personer. Enligt 7 § i lagen om tillfälligt överförande får en finsk medborgare eller en person som är varaktigt bosatt i Finland däremot inte förflyttas utan hans eller hennes samtycke. En central skillnad i fråga om det förfarande som ska iakttas är att det enligt 3 § i lagen om tillfälligt överförande är justitieministeriet som beslutar om tillfälligt överförande och om begäran om det. Enligt 12 § 1 mom. i lagen om en utredningsorder är det däremot i första hand Helsingfors tingsrätt som beslutar om tillfällig överföring av en person från Finland till andra medlemsstater.
Artikel 18 i rambeslutet innehåller inga särskilda bestämmelser om egna medborgare och personer som är varaktigt bosatta i en medlemsstat. Detta innebär att det enligt artikeln finns en skyldighet att man tillfälligt ska kunna överföra även dessa personer också till Irland och Danmark på samma villkor som andra personer. Därför föreslås det i propositionen att på tillfälligt överförande tillämpas i fråga om alla medlemsstater i tillämpliga delar vad som i direktivet om en utredningsorder och lagen om en utredningsorder föreskrivs om tillfälligt överförande. Också i fråga om förfarandet är bestämmelserna i lagen om en utredningsorder mer förenliga med EU-utlämningslagen än bestämmelserna i lagen om tillfälligt överförande.
När det gäller tillfällig överföring av egna medborgare är bestämmelserna av betydelse också med tanke på 9 § 3 mom. i grundlagen. I de föreslagna bestämmelserna hänvisas det till direktivet om en utredningsorder och till lagen om en utredningsorder som gäller genomföring av direktivet. I regeringens proposition 29/2017 rd som gällde genomförande av direktivet ansågs det att direktivets bestämmelser om tillfälligt överförande kan föreskrivas om genom vanlig lag (s. 113). Enligt förslaget ska de nämnda bestämmelserna i artikel 8 i rambeslutet till skillnad från lagen om en utredningsorder också tillämpas på Irland och Danmark.
Också i fråga om hörande föreslås det i propositionen i fråga om de bestämmelser som ska iakttas att det i tillämpliga delar hänvisas till direktivet om en utredningsorder och lagen om en utredningsorder, även om dessa inte är tillämpliga på Irland och Danmark enligt vad som nämns ovan. De bestämmelser som ska tillämpas när det gäller Irland och Danmark ingår i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden (4/1994). När det gäller hörande kan det anses att det inte finns någon betydande skillnad mellan dessa två regleringar. Direktivet om en utredningsorder innehåller inga särskilda bestämmelser om hörande, men i artikel 10.2 c framgår det tydligt att hörande av ett vittne, en misstänkt eller tilltalad person inom den verkställande statens territorium hör till direktivets tillämpningsområde. Artikel 24 i det direktivet och 16 § i lagen om en utredningsorder möjliggör också hörande genom videokonferens när det gäller en misstänkt eller åtalad person.
I propositionen föreslås det dessutom att det i de nya 2 och 3 mom. i 63 § i EU-utlämningslagen tas in bestämmelser som motsvarar innehållet i artikel 18.2, 18.3 och 19 i rambeslutet till den del motsvarande bestämmelser inte ingår i direktivet om en utredningsorder. Kommissionen har i sitt motiverade yttrande uttryckligen konstaterat att Finland inte har genomfört artikel 18.2 och 18.3, och därför har det i propositionen ansetts att genomförandelagstiftningen också till denna del bör ändras så att den tillräckligt entydigt uppfyller förpliktelserna i rambeslutet. Artikel 9.4 i direktivet om en utredningsorder innehåller bestämmelser om rätten för en myndighet i en annan medlemsstat att bistå vid verkställandet av utredningsåtgärder, och därför har det inte ansetts behövligt att särskilt föreskriva om detta. Bestämmelser om iakttagandet av genomförandelagstiftningen finns i artikel 9.1 i det direktivet, och därför har det inte heller till denna del ansetts behövligt att särskilt föreskriva om detta.
Artikel 24 Uppskjutet eller villkorligt överlämnande
Enligt
artikel 24.2
i rambeslutet får stället för att skjuta upp överlämnandet den verkställande rättsliga myndigheten tillfälligt överlämna den eftersökte till den utfärdande medlemsstaten på villkor som ska fastställas genom överenskommelse mellan den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten. Överenskommelsen ska göras skriftligt och villkoren ska vara bindande för alla myndigheter i den utfärdande medlemsstaten.
I 49 § 2 mom. i EU-utlämningslagen föreskrivs det om tillfällig utlämning. Enligt momentet får domstolen, i stället för att skjuta upp verkställigheten av beslutet om utlämning, tillfälligt utlämna till den ansökande medlemsstaten den som ska utlämnas. En person som avtjänar ett fängelsestraff i Finland får utlämnas endast för en pågående rättegång i den ansökande medlemsstaten. Tingsrätten ska i sitt beslut anteckna när den som har blivit tillfälligt utlämnad senast ska återsändas till Finland och övriga villkor för den tillfälliga utlämningen. I beslutet ska även anges att den ansökande staten är skyldig att iaktta villkoren för den tillfälliga utlämningen. Beslutet om tillfällig utlämning får börja verkställas när den behöriga myndigheten i den ansökande staten skriftligen har meddelat att den förbinder sig att iaktta de villkor som tingsrätten har bestämt.
Kommissionen har i sitt motiverade yttrande ansett att Finland inte korrekt har införlivat artikel 24.2 i rambeslutet i sin nationella lagstiftning. Kommissionen har ansett, i enlighet med vad som konstateras i artikel 24.2 i rambeslutet, att den verkställande rättsliga myndigheten och den utfärdande medlemsstaten i samförstånd ska fastställa villkoren för en tillfällig utlämning av en eftersökt person, det vill säga genom ett avtal. Enligt kommissionen föreskrivs det i 49 § 2 mom. i EU-utlämningslagen däremot att de finländska verkställande myndigheterna ensidigt ställer upp villkoren för en tillfällig utlämning av en eftersökt person.
Enligt propositionen finns det utifrån kommissionens motiverade yttrande skäl att anse, att den lagstiftning som genomför rambeslutet borde ändras så att den tillräckligt entydigt uppfyller förpliktelserna i rambeslutet.
EU-utlämningslagens 49 § 2 mom. har ändrats genom lag 1174/2011. Enligt momentets ursprungliga ordalydelse kan domstolen i stället för att skjuta upp verkställigheten av beslutet om utlämning tillfälligt utlämna personen i fråga till den ansökande medlemsstaten på villkor som ska fastställas särskilt i en överenskommelse mellan de behöriga myndigheterna. Överenskommelsen ska göras skriftligen. Den ursprungliga ordalydelsen har ändrats genom RP 10/2011 rd. I motiveringen till den regeringspropositionen har det bland annat konstaterats att det i praktiken har uppstått oklarheter bland annat för att det i lagen inte finns några bestämmelser om de villkor som ska tas in i den överenskommelse om tillfällig utlämning som ska göras mellan myndigheterna (HD 2011:14). I propositionen ansågs det dessutom att uttrycket att göra en överenskommelse i den gällande lagen passar inte heller på ett naturligt sätt ihop med domstolens roll som den som avgör utlämningsärendet. I propositionen ansågs det att det i fråga om det förfarande som ska iakttas är möjligt att avvika från ordalydelsen i artikel 24.2 i rambeslutet. Dessutom ansågs det att det i momentet uttryckligen ska krävas att tingsrätten i sitt beslut antecknar när den som har blivit tillfälligt utlämnad senast ska återsändas till Finland och övriga villkor för den tillfälliga utlämningen, och att det ska vara ett krav för att beslutet om tillfällig utlämning ska få börja verkställas att den behöriga myndigheten i den ansökande staten skriftligen har förbundit sig att iaktta de villkor som tingsrätten har bestämt. I paragrafens 2 mom. gjordes även en avgränsning enligt vilken tillfällig utlämning av en person som avtjänar ett fängelsestraff i Finland endast ska vara möjlig för en pågående rättegång i den ansökande staten.
I propositionen har det ansetts att det med anledning av kommissionens motiverade yttrande är klart att det i ordalydelsen i 49 § 2 mom. i EU-utlämningslagen enligt artikel 24.2 i rambeslutet måste föreskrivas om den överenskommelse som ska göras mellan den verkställande rättsliga myndigheten och den ansökande rättsliga myndigheten. Den verkställande rättsliga myndigheten ska enligt de villkor som anges i överenskommelsen kunna tillfälligt överföra den person som begärs utlämnad till den ansökande medlemsstaten.
Också i högsta domstolens ovannämnda avgörande 2011:14 fästes uppmärksamhet vid att tingsrätten inte hade ingått en sådan överenskommelse som förutsätts i lagen och rambeslutet. I avgörandet ansågs det också vara oklart om överenskommelsen ska ingås innan beslutet om utlämning fattas. Det kan dock anses klart också enligt ordalydelsen i rambeslutet att det ska göras en överenskommelse om villkoren för den tillfälliga utlämningen innan den behöriga domstolen fattar beslut om den tillfälliga utlämningen. I avgörandet 2011:14 ansågs det också oklart vilken som är den behöriga myndigheten i Finland, trots att det i förarbetena till lagen (RP 88/2003 rd s. 50) har konstaterats att den behöriga myndigheten i Finland enligt 11 § i den lagen är en behörig domstol. Vem den behöriga myndigheten är framgår också tydligt av ordalydelsen i rambeslutet, eftersom det där förutsätts att överenskommelsen görs mellan den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten. I det nämnda avgörandet såg högsta domstolen inget hinder för att en tillfällig utlämning också kan gälla verkställighet av ett frihetsstraff. Högsta domstolen konstaterade i sitt avgörande att det i lagen inte föreskrivs på vilka villkor man kan samtycka till en tillfällig utlämning och att de väsentligaste villkoren då är de villkor som hänför sig till varaktigheten av utlämningen och tryggandet av återsändandet av den person som ska utlämnas. Domstolen kan dock inte anses ha förutsatt en exakt tidsfrist för återsändandet av personen, utan att den tillfälliga utlämningen ska begränsas så att den endast gäller den nödvändiga närvaron av den som begärs utlämnad. Högsta domstolen konstaterade att syftet med överenskommelsen också är att beakta den ansökande statens behov.
Det kan allmänt konstateras att såväl domstolen som kommissionen har förhållit sig restriktivt till nationell lagstiftning som begränsar de förfaranden som tillåts enligt rambeslutet och det utrymme för skönsmässig bedömning som de rättsliga myndigheterna har. På ovannämnda grunder föreslås det i propositionen att 49 § 2 mom. i EU-utlämningslagen ändras så att det i momentet föreskrivs att i stället för att skjuta upp verkställigheten av beslutet om utlämning får den domstol som beslutar om utlämningen tillfälligt utlämna personen i fråga till den ansökande medlemsstaten på de villkor som fastställs i en överenskommelse mellan domstolen och den rättsliga myndigheten i den ansökande medlemsstaten. Överenskommelsen om villkoren ska göras skriftligt och innehålla ett omnämnande av att i enlighet med artikel 24.2 i rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna 2002/584/RIF är villkoren i överenskommelsen bindande för alla myndigheter i den ansökande medlemsstaten. De villkor som har fastställts i överenskommelsen ska antecknas i domstolens beslut om tillfällig utlämning.
Artikel 25 Transitering
Enligt
artikel 25.1
i rambeslutet ska varje medlemsstat, utom när den utnyttjar möjligheten att vägra när transitering begärs för en medborgare eller varaktigt bosatt för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd, tillåta transitering genom sitt territorium av en eftersökt person som överlämnas. En förutsättning för detta är att medlemsstaten har fått uppgifter om a) identitet och nationalitet på den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, b) att det finns en europeisk arresteringsorder, c) brottets beskaffenhet och brottsrubricering och d) brottets omständigheter, bland annat tidpunkt och plats.
När den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder i lagföringssyfte är medborgare eller varaktigt bosatt i transiteringsmedlemsstaten, får transiteringen underkastas villkoret att personen, efter att ha hörts, återsänds till transiteringsmedlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten.
I
artikel 25.5
i rambeslutet föreskrivs att när en transitering gäller en person som ska utlämnas från ett tredje land till en medlemsstat, ska denna artikel gälla i tillämpliga delar. I synnerhet uttrycket "europeisk arresteringsorder" ska ersättas med "framställning om utlämning". Bestämmelserna innebär att artikelns bestämmelser om transitering tillämpas på transitering genom finskt territorium till en annan medlemsstat samt på situationer där en person ska utlämnas från en medlemsstat till en annan på grundval av arresteringsorder eller där en person ska utlämnas till en annan medlemsstat från ett tredjeland på grundval av någon annan framställning om utlämning än en europeisk arresteringsorder.
Enligt 69 § 1 mom. i EU-utlämningslagen beviljar justitieministeriet i enlighet med 33 § lagen om utlämning för brott tillstånd till att en person som begärs utlämnad från en medlemsstat eller en stat som inte hör till Europeiska unionen till en annan medlemsstat får transporteras via Finland, om justitieministeriet har fått uppgifter om 1) personens identitet och nationalitet, 2) att det finns en framställning om utlämning, 3) brottets beskaffenhet och brottsrubricering, samt 4) omständigheterna kring brottet, inbegripet tidpunkt och plats. Enligt 2 mom. i paragrafen får tillstånd inte beviljas om den person som begärs utlämnad är finsk medborgare och utlämningen avser verkställighet av ett frihetsstraff och den som begärs utlämnad inte har samtyckt till att transporteras via Finland. I 3 mom. i paragrafen föreskrivs att om den som begärs utlämnad är finsk medborgare och utlämningen avser åtgärder för väckande av åtal ska som villkor för utlämning ställas att den som begärs utlämnad omedelbart efter att domen vunnit laga kraft återsänds till Finland för att här avtjäna ett eventuellt frihetsstraff, om han eller hon har anhållit om att få avtjäna sitt straff i Finland. Frihetsstraffet ska verkställas i Finland med iakttagande av vad som särskilt föreskrivs om det. Enligt 4 mom. i paragrafen får framställningen om transport sändas till justitieministeriet på vilket sätt som helst som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning. Justitieministeriet ska meddela sitt beslut på samma sätt.
Kommissionen har i sitt motiverade yttrande ansett att Finland inte korrekt har införlivat artikel 25.1 i rambeslutet tillsammans med artikel 18 i FEUF i sin nationella lagstiftning. Kommissionen har ansett att 69 § i EU-utlämningslagen inte är förenlig med principen om icke-diskriminering enligt artikel 18 i FEUF, eftersom de förutsättningar för transport som föreskrivs i den nationella lagstiftningen tillämpas på transport av finska medborgare, men inte på transport av medborgare i andra medlemsstater som är bosatta i Finland. I nämnda 69 § föreskrivs det om särbehandling av finska medborgare, vilken innebär att medborgare i andra medlemsstater som är bosatta i Finland behandlas på ett annat sätt än egna medborgare.
Enligt propositionen finns det utifrån kommissionens motiverade yttrande skäl att anse, att den lagstiftning som genomför rambeslutet borde ändras så att den tillräckligt entydigt uppfyller förpliktelserna i rambeslutet och artikel 18 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
I regeringens proposition 88/2003 rd som gällde genomförande av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder föreslogs det att det i bestämmelserna om transport inte ska tas in särskilda bestämmelser om egna medborgare. I propositionen ansågs det att sådan lagstiftning skulle kunna antas i vanlig lagstiftningsordning när det förslag till ändring av 9 § 3 mom. i grundlagen som föreslogs i en annan proposition hade antagits av riksdagen. Den nämnda regeringspropositionen om ändring av grundlagen 102/2003 rd överlämnades dock till riksdagen först i ett senare skede. Därför konstaterade grundlagsutskottet i sitt utlåtande 18/2003 rd att eftersom det inte är ett absolut krav i rambeslutet att paragrafen om transport också ska gälla finska medborgare, och det inte finns något tvingande skäl till det, ska paragrafen ändras i fråga om finska medborgare på det sätt som rambeslutet medger. Detta skulle göra det möjligt att behandla lagen i en inskränkt grundlagsordning. Med anledning av utlåtandet togs ovannämnda särskilda bestämmelser om egna medborgare in i 69 §.
Sådan transport av finska medborgare genom Finland som avses i 69 § har i praktiken varit sällsynt. Under de senaste tre åren har justitieministeriet behandlat ett fall där justitieministeriet har underrättats om att en person har gett sitt samtycke till transport, och därmed har de villkor som avses i 69 § 2 mom. inte ställts.
Liksom ovan har konstaterats, har 9 § 3 mom. i grundlagen. ändrats så att det genom lag kan föreskrivas att finska medborgare får utlämnas eller föras till ett land där deras mänskliga rättigheter och rättssäkerhet kan garanteras, när åtgärden vidtas med anledning av brott eller när syftet med den är rättegång. Därför föreslås det i propositionen att 69 § i EU-utlämningslagen ändras så att 2 och 3 mom. upphävs. Detta innebär att alla som begärs utlämnade ska omfattas av samma bestämmelser, enligt vilka tillstånd till transport ska beviljas när de uppgifter som avses i 1 mom. har lämnats.
Dessa bestämmelser gäller på ovannämnda sätt både situationer där en person transporteras genom finskt territorium från en annan medlemsstat till den ansökande medlemsstaten och situationer där en person transporteras genom finskt territorium från ett tredjeland som inte hör till Europeiska unionen till den ansökande medlemsstaten. I det senare fallet görs utlämningen alltså inte med stöd av rambeslutet om arresteringsordern, utan med stöd av annan lagstiftning om utlämning. Det är dock fråga om utlämning till en annan medlemsstat i Europeiska unionen. I propositionen har det ansetts att det ändrade 9 § 3 mom. i grundlagen gör det möjligt att föreskriva om förslaget genom vanlig lag.
Ett frihetsstraff som påförts av en annan medlemsstat kan dock överföras för att avtjänas i Finland under de förutsättningar som anges i lagen om det nationella genomförandet av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i rambeslutet om överföring av dömda personer inom Europeiska unionen och om tillämpning av rambeslutet (1169/2011).
Artikel 28 Överlämnande eller efter följande utlämning
Enligt
artikel 28.2
i rambeslutet får en person som har överlämnats till den utfärdande medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder, utan samtycke av den verkställande medlemsstaten, överlämnas till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder som utfärdats före överlämnandet i de fall som anges i 2 punkten i artikeln. Enligt
28.2 c
är ett sådant fall bland annat om den eftersökte inte utnyttjar specialitetsbestämmelsen enligt led a, e, f och g i artikel 27.3.
Enligt 61 § 1 mom. i EU-utlämningslagen får den som har utlämnats från en medlemsstat till Finland inte vidareutlämnas till en annan medlemsstat eller till en stat som inte hör till Europeiska unionen. Enligt 2 mom. i den paragrafen tillämpas förbudet i 1 mom. inte på vidareutlämning till en annan medlemsstat av en person som utlämnats från en medlemsstat till Finland, om 1) den utlämnade har haft möjlighet att lämna Finland men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till Finland efter att först ha lämnat landet, 2) den utlämnade har samtyckt till att bli utlämnad och har avstått från att åberopa förbudet i 1 mom., 3) den utlämnade efter sin utlämning uttryckligen har avstått från att åberopa förbudet i 1 mom. med avseende på specifika gärningar som begåtts före utlämningen; avståendet skall göras inför tingsrätten i enlighet med 29 §, 4) den medlemsstat som har utlämnat personen ger sitt samtycke till avvikelse från förbudet, eller 5) den medlemsstat som har utlämnat personen har anmält till generalsekretariatet för Europeiska unionens råd att samtycke till avvikelse från förbudet skall anses ha avgivits, om inte den behöriga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat. Enligt 3 mom. i paragrafen tillämpas förbudet i 1 mom. inte på vidareutlämning till en stat som inte hör till Europeiska unionen av en person som utlämnats till Finland från en medlemsstat, om den utlämnande staten ger sitt samtycke till avvikelse från förbudet.
Kommissionen har i sitt motiverade yttrande ansett att Finland inte korrekt har införlivat artikel 28.2 c i rambeslutet i sin nationella lagstiftning. Kommissionen har ansett att 61 § i EU-utlämningslagen inte omfattar vidareutlämning till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten när specialitetsbestämmelsen inte tillämpas på den person som ska utlämnas i enlighet med led a och e i artikel 27.3.
Enligt propositionen finns det utifrån kommissionens motiverade yttrande skäl att anse att den lagstiftning som genomför rambeslutet borde ändras så att den uppfyller förpliktelserna i rambeslutet.
Enligt artikel 27.3 a i rambeslutet tillämpas den så kallade specialitetsbestämmelsen inte om personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den medlemsstat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det. Samma bestämmelse finns i artikel 28.2 a i rambeslutet i fråga om vidareutlämning till en annan medlemsstat. I 61 § 2 mom. 1 punkten i EU-utlämningslagen finns en motsvarande bestämmelse i fråga om vidareutlämning till en annan medlemsstat.
Med anledning av kommissionens motiverade yttrande föreslås det i propositionen att 61 § 2 mom. i EU-utlämningslagen ändras så att det föreskrivs att förbudet i 1 mom. inte tillämpas på vidareutlämning till en annan medlemsstat av en person som utlämnats från en medlemsstat till Finland, om det förbud som avses i 58 § 1 mom. inte tillämpas på den utlämnade med stöd av 2 mom. 1 punkten i den paragrafen.
Enligt artikel 27.3 e tillämpas den så kallade specialitetsbestämmelsen inte om personen har samtyckt till att bli överlämnad och i förekommande fall avstått från tillämpning av specialitetsbestämmelsen i enlighet med artikel 13. Denna bestämmelse, tillsammans med artikel 28.2 c, innebär att om en person har samtyckt till utlämning och i förekommande fall avstått från tillämpning av specialitetsbestämmelsen, omfattas personen inte heller av förbudet mot vidareutlämning till en annan medlemsstat. Enligt den gällande 61 § 2 mom. 2 punkten i EU-utlämningslagen tillämpas förbudet mot vidareutlämning inte, om den utlämnade har samtyckt till att bli utlämnad och avstått från att åberopa förbudet mot vidareutlämning. De gällande bestämmelserna gör det således möjligt för en person att avstå från endast specialitetsbestämmelsen (58 § 2 mom. 58 § 2 mom. 5 punkten) eller förbudet mot vidareutlämning (61 § 2 mom. 2 punkten) eller från båda.
Kommissionen anser dock att i enlighet med artikel 28.2 c i rambeslutet ska rambeslutet genomföras så att om en person i enlighet med 27.3 a samtycker till att bli utlämnad och eventuellt avstår från att åberopa specialitetsbestämmelsen, ska personen alltid anses ha avstått från förbudet mot vidareutlämning till en annan medlemsstat.
Med anledning av kommissionens motiverade yttrande föreslås det i propositionen att 61 § 2 mom. 2 punkten i EU-utlämningslagen också ändras så att det föreskrivs att förbudet i 1 mom. inte heller tillämpas på vidareutlämning till en annan medlemsstat av en person som utlämnats från en medlemsstat till Finland, om det förbud som avses i 58 § 1 mom. (specialitetsbestämmelsen) inte tillämpas på den utlämnade med stöd av 2 mom. 5 punkten i den paragrafen.
Enligt 58 § 2 mom. 6 punkten i den gällande EU-utlämningslagen är det även i fortsättningen möjligt att avstå från enbart specialitetsbestämmelsen, men enligt ordalydelsen i den punkten ska avståendet göras först efter utlämningen.