1.1  Bakgrund

Polislagen och lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet  

Regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering innehåller flera föresatser som gäller utveckling av lagstiftningen om civil underrättelseinhämtning. Enligt regeringsprogrammet ska regeringen revidera brandväggsbestämmelserna i underrättelselagstiftningen så att den ger möjlighet att inrikta polisens verksamhet och att i tillräcklig omfattning lämna ut information till polisen och andra myndigheter som har befogenheter att konkret ingripa i sådan av skyddspolisen upptäckt verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten. 

Lagstiftningen om civil underrättelseinhämtning trädde i kraft samtidigt som lagen om militär underrättelseverksamhet den 1 juni 2019. Den 16 december 2021 överlämnade statsrådet till riksdagen en redogörelse om underrättelselagstiftningen (SRR 11/2021 rd), som ledde till att riksdagen godkände (RSk 70/2022 rd – SRR 11/2021 rd) följande ställningstagande i överensstämmelse med förvaltningsutskottets betänkande (FvUB 35/2022 rd): 1. Riksdagen förutsätter att regeringen gör en grundlig utredning om hur brandväggsbestämmelserna i underrättelselagstiftningen fungerar och om behoven att precisera dem samt att regeringen utifrån analysen bereder behövliga heltäckande, noggrant avgränsade och exakta lagstiftningsförslag för att förtydliga regleringen. 2. Riksdagen förutsätter att regeringen också i övrigt granskar underrättelselagstiftningens funktion, konsekvenser och eventuella ändringsbehov, ser till att lagstiftningen är uppdaterad i en föränderlig omvärld och säkerställer tillräckliga resurser för underrättelseverksamheten och tillsynen över den. 

I underrättelsetillsynsombudsmannens årsberättelse för 2019 har underrättelsetillsynsombudsmannen framfört ett ställningstagande i fråga om vilka användningssätt hos andra myndigheter som är förenliga med det ursprungliga användningsändamålet för information som fåtts genom metoder för underrättelseinhämtning. Enligt ställningstagandet kan förhindrande, avslöjande och utredning av brott som hotar den nationella säkerheten anses vara sådana sätt att använda informationen som är förenliga med det ursprungliga ändamålet med den information som inhämtats med hjälp av underrättelseinhämtningsmetoder. Med anledning av ovannämnda ställningstagande tog riksdagens justitieombudsman på eget initiativ upp frågan om tolkning av brandväggsbestämmelserna till utredning och meddelade ett beslut i frågan den 23 november 2021 (EOAK/289/2021, på finska). Justitieombudsmannen ansåg i sitt beslut att underrättelsetillsynsombudsmannens ställningstagande inte kan anses vara juridiskt godtagbart. Justitieombudsmannen konstaterade i sitt beslut att privatlivet och skyddet för personuppgifter är tryggade i grundlagen och att ändamålsbegränsningen inte kan tolkas på ett sätt som försämrar de grundläggande fri- och rättigheterna. Brandväggsbestämmelserna i lagarna om underrättelseinhämtning anger under vilka förutsättningar information som fåtts genom metoder för underrättelseinhämtning ska, får eller inte får lämnas ut för brottsbekämpning. Rättsskyddsgarantierna när underrättelseinformation leder till en straffprocess samt förvaringen och registreringen för andra ändamål än underrättelseändamål av information som fåtts genom metoder för underrättelseinhämtning hänger samman med brandväggsbestämmelserna.  

Lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet samt Finlands Natomedlemskap 

Lagen om nordatlantiska fördraget (442/2023) trädde i kraft den 5 april 2023 genom statsrådets förordning om nordatlantiska fördraget (644/2023). Lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (616/2019, nedan polisens personuppgiftslag) gör det möjligt för skyddspolisen att lämna ut personuppgifter till säkerhets- och underrättelsetjänsterna i medlemsstaterna i Nordatlantiska fördragsorganisationen, nedan Nato, samt till Internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol) och Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol), men inte till Natos organ. 

1.2  Beredning

Den 21 december 2023 tillsatte inrikesministeriet för perioden 21.12.2023–31.7.2026 ett projekt som har till uppgift att genomföra regeringsprogrammets föresatser till den del som gäller projektet. Syftet med projektet är att bedöma behovet av att ändra de bestämmelser i 5 a kap. i polislagen (872/2011) och de bestämmelser i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik (582/2019) som gäller civil underrättelseinhämtning samt att i förhållande till gällande lagstiftning och kraven i den nuvarande verksamhetsmiljön bedöma behovet av att i polisens personuppgiftslag ändra 7 kap. som gäller behandling av personuppgifter vid skyddspolisen. Utifrån bedömningen bereds förslag till lagstiftningsändringar. Projektet genomförs stegvis. 

I projektets första skede avvägdes ändring av 5 a kap. 5 och 44 § i polislagen, det vill säga de så kallade brandväggsbestämmelserna, och bestämmelserna om utlämnande av personuppgifter i internationellt samarbete i 7 kap. 51 § i polisens personuppgiftslag samt bestämmelserna om skyddspolisens internationella samarbete (utlämnande av information till Nato) i 5 a kap. 57 § i polislagen. I projektet bereddes förslag till behövliga lagstiftningsändringar i form av en regeringsproposition. Dessutom bereddes förslag till behövliga ändringar i lagen om militär underrättelseverksamhet när det gäller utlämnande av brottsinformation. 

Inrikesministeriet begärde utlåtande om utkastet till regeringsproposition av 36 organisationer eller instanser. Begäran om utlåtande publicerades på webbplatsen utlåtande.fi. Remisstiden var 22.7–9.9.2024. Utlåtanden lämnades av 25 remissinstanser. Utlåtandena och sammanfattningen av utlåtandena kan läsas under projektnummer SM061:00/2023 på inrikesministeriets webbplats. Översyn av lagstiftningen om civil underrättelseinhämtning och 7 kap. i polisens personuppgiftslag – Inrikesministeriet 

2.1  Utlämnande av information som erhållits vid civil underrättelseinhämtning för brottsbekämpning (brandväggsbestämmelserna) samt bestämmelserna i polisens personuppgiftslag

2.2  Utlämnande av personuppgifter till Nordatlantiska fördragsorganisationen

Enligt 51 § 1 mom. i polisens personuppgiftslag får skyddspolisen trots sekretessbestämmelserna lämna ut personuppgifter till utländska säkerhets- och underrättelsetjänster och till utländska myndigheter som har till uppgift att skydda den nationella säkerheten, att trygga rätts- och samhällsordningen, att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller att förebygga och utreda brott och föra brott till åtalsprövning, samt till Internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol) och Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol), om utlämnandet är nödvändigt för att skyddspolisen ska kunna utföra sina uppdrag. Efter det att Finland blev observatörsmedlem i Nato sommaren 2022 har skyddspolisen deltagit i verksamheten i Natos kommitté för civil underrättelseverksamhet. Genom Finlands Natomedlemskap blev Finlands militära och civila underrättelseinhämtning en del av alliansens underrättelsegemenskap. I den nationella underrättelseverksamheten framhävs bilateralt och multilateralt samarbete. Eftersom Finland har blivit medlem i Nato bör till momentet fogas Nordatlantiska fördragsorganisationen som mottagare så att skyddspolisen kan lämna ut personuppgifter. 

2.3  Lagen om militär underrättelseverksamhet

På motsvarande sätt som i fråga om civil underrättelseverksamhet trädde lagen om militär underrättelseverksamhet (590/2019) i kraft den 1 juni 2019.  

Till skillnad från 5 a kap. 44 § i polislagen föreskrivs det i fråga om militär underrättelseverksamhet om den så kallade brandväggen, det vill säga utlämnande av brottsinformation i 79–81 § i lagen om militär underrättelseverksamhet. Till sitt innehåll motsvaras bestämmelserna av bestämmelserna i 5 a kap. 44 § i polislagen. I bestämmelserna föreskrivs det om militärunderrättelsemyndigheternas skyldighet eller rättighet att anmäla ett allvarligt brott som upptäcks medan vilken som helst metod för underrättelseinhämtning används till centralkriminalpolisen eller någon annan behörig myndighet på det sätt som anges i bestämmelserna med beaktande av allvarlighetsgraden hos det brott som kan antas ha begåtts eller som är på färde.  

Vid utlämnande av information som fåtts genom metoder för militär underrättelseinhämtning är det fråga om en avvikelse från ändamålsbegränsningen för informationen. Sådan information om ringa brott som fåtts genom en metod för underrättelseinhämtning får inte lämnas ut för brottsbekämpning. Militärunderrättelsemyndigheterna är dock skyldiga att för brottsbekämpning lämna ut information om de allvarligaste brotten i enlighet med de begränsningar som föreskrivs i lag. 

De ställningstaganden av riksdagens justitieombudsman och underrättelsetillsynsombudsmannen som det redogörs för ovan i denna proposition gäller också militärunderrättelsemyndigheterna på motsvarande sätt som skyddspolisen. 

2.4  Förändring i säkerhetssituationen

Enligt statsrådets redogörelse om förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön (SRR 1/2022 rd) har Rysslands invasion av Ukraina inneburit en grundläggande förändring i Finlands och Europas omvärld och säkerhetspolitiska miljö. Krig orsakar hot också mot den inre säkerheten.  

Enligt statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse (SRR 3/2024 rd) sörjer Finland för utvecklingen av den nationella underrättelseverksamheten så att den motsvarar de ökade kraven och förändringarna i säkerhetsmiljön. Finland har beredskap att identifiera, förebygga och bekämpa spionage, hybridpåverkan, terrorism och militära hot i såväl den fysiska världen som cybervärlden. Utöver det redan etablerade internationella underrättelsesamarbetet deltar Finland aktivt i Natos underrättelsesamarbete. 

Enligt Nationell riskbedömning 2023 (inrikesministeriets publikationer 2023:5) antas brottsligheten i framtiden bli mångsidigare och mer avancerad. Typiska drag i brottslighetsutvecklingen är att våld, skjutvapen och narkotika används i allt högre grad och att gränsöverskridande brott som riktas helt eller delvis mot informationsnät ökar och blir allt allvarligare och mångsidigare. Allt yngre personer är också involverade i allvarliga våldsrelaterade brott och narkotikarelaterade brott. Vidare antas den organiserade brottsligheten öka, hårdna och bli mer internationell över de närmaste åren, som en återspegling av den allmänna utvecklingstrenden i de övriga EU-länderna. 

I skyddspolisens årsbok 2023 beskrivs Finlands omvärld och säkerhetspolitiska miljö och i den granskas relationen mellan Ryssland och Kina, Rysslands påverkan samt terrorism. Rysslands invasion av Ukraina och den skärpta stormaktskampen återspeglar ett brytningsskede i de globala maktkonstellationerna. I stället för öppet samarbete framhävs för närvarande motsättningar och aggressiva handlingar, spioneri och fientlig påverkan i relationerna mellan staterna. I översikten över den nationella säkerheten 2023 granskas fenomen som hör till skyddspolisens ansvarsområde och utvärderas deras utveckling. Finland och finländarna är föremål för underrättelseinhämtning som utförs av särskilt Ryssland och Kina. Hoten mot den nationella säkerheten förändras kontinuerligt bland annat till följd av digitaliseringen av samhället och den tekniska utvecklingen. I Översikt av den nationella säkerheten 2025 konstateras det att Ryssland och Kina utgör det största underrättelsehotet mot Finland och att Kinas underrättelseintresse för Finland är långvarigt och kontinuerligt. Finland intresserar också vissa tredjeländer, såsom Iran, ur underrättelsesynpunkt. 

Polisens underrättelseinhämtning och kunskapsbaserade ledning är kopplade till lägesinformation i rätt tid (observationer) och analys av den informationen. Detta är genomgående fallet inom polisens verksamhetsområde i allmänhet och i synnerhet vid avvärjandet av hybridhot och motarbetandet av terrorism. Det centrala är att få en förvarning om ett hot mot vår säkerhetspolitiska miljö och därefter om förmågan att upptäcka avvikelser samt att snabbt göra en korrekt analys av detta för planeringen och inriktningen av verksamheten. 

4.1  De viktigaste förslagen

Rubriken för 5 a kap. 44 § i polislagen ändras och paragrafens 1 och 2 mom. preciseras för att göra det tydligare att bestämmelserna endast tillämpas genom användning av metoder för underrättelseinhämtning och inte på anmälan och utlämnande av information som fåtts genom användning av metoder för underrättelseinhämtning.  

Till 5 a kap. 44 § i polislagen fogas ett nytt 5 mom. I 5 mom. föreslås det att skyddspolisen alltid får anmäla landsförräderi-, högförräderi- och terroristbrott som enligt 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen är straffbara och lämna ut information om dem till den behöriga myndigheten.  

Dessutom föreslås en ny 44 a § i polislagen, enligt vilken skyddspolisen för att skydda den nationella säkerheten och inrikta den behöriga myndighetens verksamhet på något annat sätt får anmäla vissa brott och lämna ut information om brotten. Avsikten är i synnerhet att öka möjligheterna att lämna ut information från underrättelsemyndigheterna till de behöriga myndigheter som när hot förverkligas ansvarar för det operativa svaret när det gäller såväl operativ fältverksamhet, brottsutredning som förebyggande av hot. Genom den föreslagna bestämmelsen ökas möjligheterna att utveckla säkerhetsmyndigheternas gemensamma lägesbild och att effektivt hantera hotmiljön och avvärja hot. Samtidigt förhindras genom de absoluta förbuden mot användning av information att information som lämnas ut med stöd av momentet inte till någon del får användas som bevisning i brottmål eller som grund för tvångsmedel vid utredning av brott. Bestämmelsen skiljer sig från annan information som lämnas ut, eftersom den information som lämnas ut inte vid behov kan användas som bevisning och som grund för tvångsmedel. Genom bestämmelser om förbud mot utnyttjande tryggas också sekretessen för civil underrättelseinhämtning. 

Genom propositionen görs det tydligare att på utlämnande av annan information som fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning än brottsinformation tillämpas inte brandväggsbestämmelserna utan 5 a kap. 55 § i polislagen eller 50 § i polisens personuppgiftslag även i det fall att mottagarna är brottsbekämpande myndigheter.  

När det gäller 5 a kap. 44 a, 44 b och 55 § i polislagen är det i praktiken delvis fråga om en teknisk ändring och ett förtydligande i anslutning till ändringen av 44 §. I polislagens 5 a kap. 57 § om internationellt samarbete och i polisens personuppgiftslags 51 § om utlämnande av personuppgifter vid internationellt samarbete föreslås möjlighet att lämna ut information till Nordatlantiska fördragsorganisationen. 

Det föreslås att 50 § i polisens personuppgiftslag förtydligas så att det i paragrafen slås fast att bestämmelser om utlämnande av personuppgifter som fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning och som hänför sig till brott finns i brandväggsbestämmelserna i polislagen. I brandväggsbestämmelserna, det vill säga i 5 a kap. 44 § i polislagen, föreskrivs det sålunda endast om utlämnande av sådana personuppgifter som hänför sig till ett i paragrafen avsett brott och som har fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning. Genom ändringen av bestämmelserna preciseras till denna del det i viss mån oklara nuläget när det gäller utlämnande av personuppgifter. 

Bestämmelserna i 79–81 § i lagen om militär underrättelseverksamhet systematiseras genom att de gällande bestämmelserna flyttas mellan paragraferna till koherentare helheter. I och med ändringen gäller 79 § endast utlämnande av brottsinformation för brottsbekämpning och 80 § utlämnande av brottsinformation för inriktning av verksamheten samt utlämnande av information som utredning som stöder det att någon är oskyldig och förhindrande av vissa betydande faror eller skador.  

Den föreslagna nya 80 a § innehåller bestämmelser om beslutsfattande om utlämnande av information och 81 § om anmälan om användning av brottsinformation samt användning av informationen i domstol. 

I paragraferna görs motsvarande innehållsmässiga och tekniska ändringar som föreslås i 5 a kap. 44 § samt 44 a och 44 b § i polislagen i denna proposition. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

Informationsutbytet mellan säkerhetsmyndigheterna fördjupar samarbetet ytterligare. Utlämnande i större utsträckning än tidigare av information som skyddspolisen och militärunderrättelsemyndigheterna fått genom användning av en metod för underrättelseinhämtning till en behörig myndighet säkerställer och effektiviserar den behöriga myndighetens verksamhetsmöjligheter i den nuvarande säkerhetspolitiska miljön. 

De föreslagna bestämmelserna, enligt vilka skyddspolisen eller militärunderrättelsemyndigheterna alltid får anmäla och lämna ut information till en behörig myndighet om enligt strafflagen straffbara landsförräderi-, högförräderi- och terroristbrott som har upptäckts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning och som har begåtts eller som ännu kan förhindras, är förenliga med ändamålet med den information som hänför sig till förhindrande, avslöjande eller utredning av brott som hotar den nationella säkerheten och försvaret. Straffskalan för de ovannämnda brotten ger uttryck för hur allvarliga gärningarna är ur skuldsynvinkel, men inte nödvändigtvis för hur skadliga och farliga gärningarna är när det gäller den nationella säkerheten, vilket påverkas bland annat av slaget av den information som är föremål för gärningen och vars spridning man strävar efter att förhindra eller hantera.  

De föreslagna bestämmelserna påverkar inte Gränsbevakningsväsendet, eftersom det inte utreder de nämnda brotten. I enlighet med 22 § i gränsbevakningslagen (578/2005) kan Gränsbevakningsväsendet på begäran och under ledning av polisen delta i avvärjandet av brott som är avsedda att begås i terroristiskt syfte. Gränsbevakningsväsendets verksamhet gagnas av att skyddspolisen och militärunderrättelsemyndigheterna för skyddande av den nationella säkerheten och inriktning av den behöriga myndighetens verksamhet alltid får lämna ut sådan brottsinformation som fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning. Detta stärker Gränsbevakningsväsendets lägesbild i det nuvarande säkerhetsläget. Skyddspolisens och militärunderrättelsemyndigheternas möjlighet att lämna ut information för inriktning av den behöriga myndighetens verksamhet kan vara av betydelse också för Tullens lägesbild. 

Syftet med brandväggsbestämmelserna är att begränsa utlämnandet av brottsinformation som fåtts genom metoder för underrättelseinhämtning till polisen och andra brottsbekämpande myndigheter för att säkerställa att metoderna för underrättelseinhämtning inte används för att kringgå polislagens bestämmelser om hemliga metoder för inhämtande av information och tvångsmedelslagens bestämmelser om hemliga tvångsmedel och på så sätt garantera rätten till en rättvis rättegång. De föreslagna bestämmelserna, som tillåter att skyddspolisen lämnar ut brottsinformation för skyddande av den nationella säkerheten eller för inriktning av den behöriga myndighetens verksamhet, gör det inte möjligt att använda informationen som grund för hemliga metoder för inhämtande av information och som grund för tvångsmedel eller som bevisning i brottmål. I brottmål påverkas inte kravet på en rättvis rättegång av att skyddspolisens och militärunderrättelsemyndigheternas möjlighet att lämna ut information utvidgas på så sätt att skyddspolisen får lämna ut brottsinformation för skyddande av den nationella säkerheten och för inriktning av den behöriga myndighetens verksamhet på något annat sätt. Brandväggsbestämmelserna gäller endast brottsinformation som fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning.  

I och med Natomedlemskapet är Finland en del av den europeiska och den transatlantiska säkerhetsgemenskapen. Informationsutbytet i anslutning till skyddspolisens internationella samarbete effektiviseras också till denna del. 

När det gäller ekonomiska konsekvenser så bedömdes de ekonomiska konsekvenserna för polisförvaltningen i regeringens proposition med förslag till lagstiftning om civil underrättelseinhämtning (RP 202/2017 rd) på ett riktgivande sätt och närmast endast med hänsyn till de ärenden som överförs till förundersökning. Skyddspolisen har efter att lagstiftningen om civil underrättelseinhämtning trädde i kraft lämnat ut information till polisen med stöd av brandväggsbestämmelserna och annan lagstiftning. Efter de ändringar som görs i denna regeringsproposition blir brandväggsbestämmelserna mer exakta och användbara, vilket innebär att utlämnandet av information från skyddspolisen till polisen sannolikt kommer att öka och medföra vissa konsekvenser för resurserna. Dessutom bör det fästas uppmärksamhet vid att de ärenden som överförs till polisen och i fråga om vilka det ännu är möjligt att förhindra brott kräver synnerligen stora resurser särskilt i en akut situation.  

Denna regeringsproposition leder inte till ekonomiska konsekvenser för skyddspolisen, militärunderrättelsemyndigheterna och andra brottsbekämpande myndigheter än polisen. 

De föreslagna bestämmelserna utvidgar inte underrättelsemyndigheternas befogenheter i fråga om underrättelseverksamhet. Utlämnandet av information på grundval av de reviderade brandväggsbestämmelserna kommer att ske inom ramen för det ursprungliga användningsändamålet. De föreslagna bestämmelserna försvagar inte skyddet av förtroliga meddelanden. 

Propositionen ändrar inte myndighetsverksamheten i samband med utlämnande av information, och propositionen får inga konsekvenser för informationssystemen eller informationshanteringen .  

Lagförslaget förbättrar den nationella säkerheten.  

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Vid beredningen av propositionen har ett centralt mål varit att förtydliga och uppdatera bestämmelserna. Det huvudsakliga alternativet till de föreslagna ändringarna är att bestämmelserna kvarstår oförändrade i enlighet med de gällande lagarna. Om nuläget inte ändras kvarstår de flertydigheter som noterats i den gällande lagstiftningen oförändrade och utlämnandet av information kommer fortfarande att vara begränsat och att inte ge möjlighet att bemöta hoten från den förändrade omvärlden genom utlämnande av information för inriktning av den behöriga myndighetens verksamhet eller till Nordatlantiska fördragsorganisationen. De behöriga myndigheterna skulle inte ha möjlighet att utföra sina lagstadgade uppgifter så effektivt som möjligt i det nuvarande säkerhetsläget. 

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

I Europeiska unionen svarar medlemsstaterna för den nationella säkerheten. Det bör dock beaktas att EU-lagstiftningen omfattar områden som har direkt eller indirekt betydelse för den nationella säkerheten och behörighetsfördelningen enligt artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen (FEU). När det gäller brandväggsbestämmelserna är det fråga om en nationell lösning. Europeiska människorättskonventionen beaktas när underrättelseverksamheten regleras. 

Enligt Europeiska unionens domstol omfattar tillämpningsområdet för direktiv 2002/58 sådan nationell reglering enligt vilken tillhandahållare av elektroniska kommunikationstjänster ska lagra trafikuppgifter och lokaliseringsuppgifter för att skydda den nationella säkerheten och bekämpa brottslighet. (QdN punkterna 100–104 och Lietuvos Respublikos generalinė prokuratūra punkt 28).  

Domstolen har i sina avgöranden SpaceNet och Telekom Deutschland samt Commissioner of An Garda Síochána m.fl ansett att direktivet om integritet och elektronisk kommunikation inte utgör hinder för följande nationella lagstiftningsåtgärder som, i syfte att skydda nationell säkerhet, bekämpa grov brottslighet och förhindra allvarliga hot mot allmän säkerhet, föreskriver:  

– en riktad lagring av trafik- och lokaliseringsuppgifter vilken, på grundval av objektiva och icke-diskriminerande faktorer, är avgränsad genom de kategorier av personer som berörs eller genom ett geografiskt kriterium, för en period som är tidsmässigt begränsad till vad som är strängt nödvändigt men som kan förlängas, 

– en generell och odifferentierad lagring av uppgifter om identiteten beträffande användare av elektroniska kommunikationsmedel för att skydda nationell säkerhet, bekämpa brottslighet och skydda allmän säkerhet. En förutsättning är dock att denna lagstiftning, genom klara och precisa regler, säkerställer att lagringen av uppgifterna i fråga iakttar tillämpliga materiella och formella villkor, och att de berörda personerna förfogar över effektiva garantier mot riskerna för missbruk. 

Europeiska unionens domstol har med hänsyn till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bedömt den reglering som innebär intrång i skyddet för privatlivet och ansett bland annat att det har föga betydelse huruvida uppgifterna i fråga om privatlivet är av känslig art eller huruvida de berörda har fått utstå eventuell olägenhet på grund av intrånget (punkt 33 i Digital Rights Ireland, se även punkt 75 i domen i målet Österreichischer Rundfunk m.fl., C-465/00, C-138/01 och C-139/01, EU:C:2003:294). Europeiska unionens domstol har också ansett att skyldigheten att under en viss tid lagra uppgifter om en persons privatliv och personens kommunikation som sådan innebär ett ingrepp i de rättigheter som garanteras i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Dessutom utgör behöriga nationella myndigheternas tillgång till uppgifterna ett ytterligare ingrepp i denna grundläggande rättighet (Digital Rights Ireland, punkterna 34–35). 

I Europeiska människorättskonventionen gäller artikel 8 rätt till skydd för privat- och familjeliv. Enligt artikel 8.1 i konventionen har var och en rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Enligt artikel 8.2 får en offentlig myndighet inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. I artikel 13 i konventionen ska var och en, vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts, ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av en person som har handlat i egenskap av offentlig myndighet. 

Bland annat det beslut som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna meddelat i målet Ships Waste Oil Collector B.V. v. the Netherlands – 2799/16 (Judgment 16.5.2023, Section III) företräder ny rättspraxis. Beslutet kan i viss mån anses vara jämförbart med utlämnande av information som fåtts genom en metod för underrättelseinhämtning. Det var fråga om utlämnande till en annan brottsbekämpande myndighet av information som lagligen erhållits vid förundersökning. Käranden hävdade att det inte hade förutsetts att informationen skulle lämnas ut till och användas av en annan myndighet och att förfarandegarantierna var otillräckliga. Utlämnandet till en annan myndighet av information som inte var relevant för förundersökningen hade kränkt de rättigheter som grundar sig på artikel 8 i Europaiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna hade det med hänsyn till konventionens artikel 8 om rätt till skydd för privat- och familjeliv inte brutits mot konventionens artikel 13 om rätt till ett effektivt rättsmedel. Käranden hade haft tillgång till ett effektivt rättsmedel för anförande av besvär. Målet överfördes till den stora kammaren vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna den 25 september 2023.  

6.1  Remissvar

Propositionen har beretts i en arbetsgrupp som tillsatts av inrikesministeriet. Genom en remissbegäran daterad den 19 juli 2024 begärde inrikesministeriet utlåtanden om utkastet till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av 5 a kap. i polislagen, 7 kap. i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet och lagen om militär underrättelseverksamhet. Remisstiden gick ut den 9 september 2024. Ett separat sammandrag av utlåtandena har utarbetats. Utlåtanden lämnades av riksdagens justitieombudsman, justitiekanslern i statsrådet, kommunikationsministeriet, justitieministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, arbets- och näringsministeriet, finansministeriet, Helsingfors hovrätt, Försörjningsberedskapscentralen, Centralkriminalpolisen, Polisstyrelsen, huvudstaben, Gränsbevakningsväsendet, skyddspolisen, underrättelsetillsynsombudsmannen, dataombudsmannen, Tullen, Amnesty International Finländska sektionen rf, Electronic Frontier Finland – Effi ry, Finlands näringsliv rf, FiCom ry, Finnish Information Security Cluster – Kyberala ry, Finlands Advokater, Suomen Journalistiliitto – Finlands Journalistförbund ry och en privatperson. 

I utlåtandena ansågs det att de föreslagna ändringarna i princip behövs och kan understödas. Det ansågs viktigt att myndigheterna har ändamålsenliga och effektiva befogenheter att sköta sina uppgifter som anknyter till säkerheten i samhället och att eventuella flertydigheter i bestämmelserna undanröjs. De föreslagna ändringarna ansågs allmänt taget främja målen för regeringspropositionen och den strategiska helhet i regeringsprogrammet som gäller en trygg och resilient rättsstat. Många remissinstanser understödde utgångspunkten att för skyddande av den nationella säkerheten kan information som inhämtats genom metoder för underrättelseinhämtning utnyttjas effektivare. Samtidigt ansågs detta vara en betydande utmaning särskilt med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, såsom integritetsskyddet, vilket förutsätter noggrannare reglering. Begreppet nationell säkerhet och utvidgningen av befogenheter ansågs delvis vara vaga. I utlåtandena fästes särskild uppmärksamhet vid kraven på noggrann avgränsning och exakthet i lagstiftningen och det förutsattes att den fortsatta beredningen fokuserar på en tydligare motivering av ändringarna i synnerhet när det gäller ändamålsbegränsningen och brottsbekämpningen samt på fördjupning av dryftandet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna. Förslaget enligt vilket underrättelseinformation i större utsträckning ska kunna lämnas ut till exempel för brottsutredning kritiserades särskilt på grund av att rättsskyddet och integriteten äventyrades. Med hänsyn till de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna bör man särskilt överväga om de föreslagna ändringarna har sådana godtagbara grunder som ett vägande samhälleligt behov kräver och om de föreslagna ändringarna är nödvändiga och proportionerliga. Det framgick också att begreppen skyddande av den nationella säkerheten och inriktning av myndigheternas verksamhet behöver preciseras. 

Med anledning av remissvaren har vissa ändringar, preciseringar och kompletteringar gjorts i propositionen. Paragrafstrukturen i brandväggsbestämmelserna i polislagen reviderades så att den överensstämmer med motsvarande bestämmelser i lagen om militär underrättelseverksamhet.  

Med anledning av utlåtandena fogades till regeringspropositionen avsnitt 2.1.5, som gäller brottsbekämpande myndigheters överskottsinformation vid inriktning av verksamheten och brandväggsbestämmelser om skyddspolisens utlämnande av information. 

Med anledning av remissvaren kompletterades definitionen av mottagarna av information i den föreslagna 5 a kap. 44 § i polislagen så att utöver centralkriminalpolisen någon annan behörig förundersökningsmyndighet kan vara mottagare. 

Med anledning av remissvaren preciserades den föreslagna 5 a kap. 44 a § i polislagen, som gäller utlämnande av brottsinformation för skyddande av den nationella säkerheten och för inriktning av mottagarens verksamhet på något annat sätt, så att skyddspolisen får anmäla och lämna ut information om brott som avses i de föreslagna 5 a kap. 44 § 3–5 mom. i polislagen. Detta utvidgar inte kretsen av brott där skyddspolisen efter prövning kan lämna ut information till brottsbekämpande myndigheter om brott som redan har begåtts eller som ännu kan förhindras. I de föreslagna 44 § 1 och 2 mom. föreskrivs det på samma sätt som i den gällande lagen om skyddspolisens anmälningsskyldighet vid så kallade extra grova brott. 

Bestämmelserna i 51 § i polisens personuppgiftslag preciserades genom att nämna Europeiska unionens institutioner och byråer i bestämmelsen. I bestämmelsen nämns inte längre Europol, som är Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning, separat. Men till bestämmelsen fogades åter Internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol). 

Propositionen får inga konsekvenser för förbuden eller rättigheterna att vittna enligt rättegångsbalken och förundersökningslagen samt tvångsmedelslagen. 

6.2  Justitiekanslerns förhandsgranskning

Enligt justitiekanslerns förhandsgranskningspromemoria (OKV/2389/23/2024-OKV-3) har regeringens proposition i huvudsak ändrats på ett berömligt sätt efter remissbehandlingen. Även största delen av de frågor som justitiekanslern lyfte fram i sitt utlåtande har beaktats. 

Justitiekanslern anser att den föreslagna 44 a § i lag 1 inte vid den fortsatta beredningen har ändrats så att den helt motsvarar principerna om kravet på exakthet och noggrann avgränsning eller principen om ändamålsbegränsning. I förhandsgranskningspromemorian framförs att uttrycket ”för inriktning av den behöriga myndighetens verksamhet på något annat sätt” är för brett. Antingen ska formuleringen av paragrafen ändras eller så ska det i motiveringen till lagstiftningsordningen tydligare lyftas fram att bestämmelsernas förhållande till kriteriet för exakthet och noggrann avgränsning i grunderna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna samt till grundlagsutskottets utlåtandepraxis om ändamålsbegränsning är spänt. I fråga om det senare ska det i motiveringen också tas ställning till hur man i dessa bestämmelser på allmän nivå och inte enbart i fråga om 44 a § undviker det som grundlagsutskottet uttrycker oro för, det vill säga att annan verksamhet än sådan som hänför sig till det ursprungliga användningsändamålet inte får bli det huvudsakliga eller ens betydande sättet att använda registret. Med anledning av iakttagelserna i förhandsgranskningspromemorian har avsnittet om lagstiftningsordning i regeringspropositionen kompletterats med tanke på kriteriet för noggrann avgränsning samt ändamålsbegränsning av informationen. 

I förhandsgranskningspromemorian konstateras det att i fråga om både 44 och 44 a § i lag 1 nämns i olika moment inkonsekvent de myndigheter som information lämnas ut till. I 44 § 1 mom. är det centralkriminalpolisen eller en annan behörig förundersökningsmyndighet, i 2 mom. en behörig myndighet, i 3 mom. centralkriminalpolisen eller en annan behörig förundersökningsmyndighet, i 4 mom. en behörig myndighet och i 5 mom. en behörig myndighet som avses i 1 och 2 mom., vilket antagligen avser både centralkriminalpolisen, en behöriga förundersökningsmyndighet och en behörig myndighet. I 44 a § i lag 1 upprepas problemet. Enligt förhandsgranskningspromemorian måste bestämmelserna förtydligas. Det framgår inte heller av motiveringen i regeringspropositionen om den behöriga förundersökningsmyndigheten och den behöriga myndigheten är samma sak. Samma oklarhet gäller 79 och 80 § i lagen om militär underrättelseverksamhet. När det gäller bestämmelserna i polislagen i regeringspropositionen konstateras det att förslagen motsvarar de gällande bestämmelserna med smärre tillägg. Till specialmotiveringen har i fråga om förundersökningsmyndigheterna fogats en hänvisning till förundersökningslagen. När det gäller brottsbekämpningsuppgifter, såsom uppgifter för den myndighet som är behörig att förhindra brott, har det till specialmotiveringen fogats hänvisningar till polislagen, till lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (108/2018), till lagen om brottsbekämpning inom Tullen (623/2015) och när det gäller försvarsmakten till lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (255/2014). Till bestämmelserna har fogats omnämnanden av myndigheterna. 

I förhandsgranskningspromemorian framförs det att rätten till en rättvis rättegång tangeras i motiveringen till lagstiftningsordningen, men att frågan inte granskas närmare i regeringspropositionen. Frågan lyftes upp i flera utlåtanden. Till denna del ska det också beaktas att det i motiveringen i regeringspropositionen på sidan 42 konstateras följande: ”I den föreslagna ändringen av 5 a kap. 44 § samt 44 a § i polislagen beaktas det som grundlagsutskottet tidigare yttrat och utvidgas inte kretsen av de brott som information kan lämnas ut om.”. I promemorian konstateras det att detta betraktelsesätt väcker frågor, eftersom 44 § 5 mom. verkar utvidga kretsen av de brott som information kan lämnas ut om. Propositionens avsnitt om lagstiftningsordningen har kompletterats med anledning av förhandsgranskningspromemorian. 

Justitiekanslern fäste tidigare i sitt utlåtande uppmärksamhet vid att det i bestämmelserna ska säkerställas att lagstiftningen inte öppnar möjligheter att utnyttja underrättelseverksamheten för att kringgå polislagens bestämmelser om hemliga metoder för inhämtande av information eller tvångsmedelslagens bestämmelser om hemliga tvångsmedel (se till exempel GrUU 35/2018 rd , s. 23). I regeringspropositionen förblir det fortfarande oklart på vilket sätt problemet kan undvikas. I förhandsgranskningspromemorian anses det att motiveringen ska kompletteras. Med anledning av detta uttalande har avsnittet om lagstiftningsordning i regeringspropositionen kompletterats.  

I förhandsgranskningspromemorian konstateras att det i regeringspropositionen anses att ett utlåtande av grundlagsutskottet behövs. Detta ställningstagande ska motiveras så att det tydligt framgår för utskottet vilka nya frågor om tolkningen av grundlagen som kräver ett utlåtande. Med anledning av detta uttalande har avsnittet om lagstiftningsordning i regeringspropositionen kompletterats. 

7.1  Polislagen

5 a kap. Civil underrättelseinhämtning  

39 §. Beslut om användning av metoder för underrättelseinhämtning i vissa fall. I hänvisningsbestämmelsen i 3 mom. föreslås en teknisk ändring till följd av ändringen i 5 a kap. 44 §. Enligt förslaget hänvisas det till 44, 44 a, 44 b och 47 § i momentet.  

44 §.Anmälan om brottsmisstanke och utlämnande av brottsinformation för brottsbekämpning. I paragrafen föreslås bestämmelser om en så kallad brandvägg, det vill säga om de förutsättningar under vilka skyddspolisen är skyldig att till de brottsbekämpande myndigheterna anmäla eller får anmäla brott som kommit till skyddspolisens kännedom genom användning av en metod för underrättelseinhämtning och under vilka skyddspolisen har ålagts att lämna ut eller får lämna ut brottsinformation till de brottsbekämpande myndigheterna för förhindrande och utredning av brott. Av tydlighetsskäl föreslås det att paragrafens struktur ändras så att den nya 44 § delas upp i fyra moment och i huvudsak endast innehåller bestämmelserna ur de två första momenten i den gällande 44 §. I momenten görs vissa ringa preciseringar och tillägg. Det övriga innehållet i den gällande 44 § överförs till nya 44 a, 44 b och 44 c §. Dessutom fogas till 44 § ett helt nytt 5 mom. där det är fråga om utlämnande av brottsinformation till brottsbekämpande myndigheter för ett syfte som är förenligt med det ursprungliga användningsändamålet. Det föreslås att rubriken för paragrafen ändras så att den bättre ger uttryck för innehållet i paragrafen. Paragrafens nuvarande rubrik är ”Utlämnande av information som erhållits vid civil underrättelseinhämtning för brottsbekämpning”, vilket kan leda till uppfattningen att det i paragrafen föreskrivs om utlämnande för brottsbekämpning av vilken som helst information som erhållits vid civil underrättelseinhämtning. Den föreslagna nya rubriken är ”Anmälan om brottsmisstanke och utlämnande av brottsinformation för brottsbekämpning” och ger uttryck för att regleringen endast gäller brottsinformation och inte information som fåtts genom någon annan metod för civil underrättelseinhämtning, inte anmälan och inte utlämnande till brottsbekämpande myndigheter. Bestämmelser om utlämnande av annan information än sådan som gäller brott, till exempel allmänna analyser av verksamhetsmiljön samt information som är väsentlig med tanke på polisens arbetarskydd, finns i 5 a kap. 55 § i polislagen och i 7 kap. i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet.  

I 1 mom. föreskrivs det om så kallat obligatoriskt utlämnande av brandväggsinformation för utredning av brott. Det är fråga om en för skyddspolisen föreskriven skyldighet att anmäla till centralkriminalpolisen ett brott som har begåtts och om vilket information fåtts genom en metod för underrättelseinhämtning och för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år. Momentets innehåll motsvarar i praktiken innehållet i den första meningen i det gällande 44 § 1 mom. i polislagen, men vissa preciseringar görs i det. I det gällande momentets första mening står följande: ”Skyddspolisen ska utan ogrundat dröjsmål anmäla till centralkriminalpolisen, om det medan en metod för underrättelseinhämtning används framkommer att det kan antas att ett sådant brott har begåtts för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år.” Det föreslås att uttrycket ”om det medan en metod för underrättelseinhämtning används” i meningen ändras till ”om det av information som fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning framkommer”. Ändringen behövs för att uttrycka att brandväggsbestämmelserna endast tillämpas på utlämnande av sådan information som skyddspolisen har fått genom någon av de metoder för underrättelseinhämtning som räknas upp i 5 a kap. 2 §. Även om det hittills i praktiken inte har rått oklarhet kring bestämmelsens innehåll, är det möjligt att tolka det gällande uttrycket också så att brandväggsbestämmelserna ska tillämpas på utlämnande av information som skyddspolisen har fått på vilket sätt som helst, om informationen har fåtts under den period då någon metod för underrättelseinhämtning har använts. Skyddspolisen kan under den tid då skyddspolisen utför till exempel teleavlyssning avseende en viss person få exempelvis genom ett tips från en medborgare eller med hjälp av uppföljning av allmänt tillgängliga öppna informationskällor information om ett brott som personen har begått. Genom preciseringen förtydligas det att brandsväggsbestämmelserna i momentet inte gäller och sålunda inte heller begränsar utlämnande till centralkriminalpolisen av sådan information som fåtts på något annat sätt än genom en metod för underrättelseinhämtning.  

Till momentet fogas en annan mening med stöd av vilken skyddspolisen får lämna ut information om ett brott som avses i momentet till centralkriminalpolisen eller någon annan myndighet som svarar för förundersökningen av brottet. Enligt 2 kap. 1 § i förundersökningslagen görs förundersökning av någon annan polis än skyddspolisen. (26.4.2019/585) . Förundersökningsmyndigheter är förutom polisen även gränsbevaknings-, tull- och militärmyndigheterna. Bestämmelser om deras förundersökningsbefogenheter finns i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (108/2018), lagen om brottsbekämpning inom Tullen (623/2015) och lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (255/2014). Förutom förundersökningsmyndigheterna deltar även åklagaren i förundersökning. Denna reglering begränsar inte samarbetet med militärunderrättelsemyndigheterna, eftersom de inte har en brottsbekämpningsuppgift.  

Sålunda föreslås det att bestämmelsen kompletteras så att det av den framgår att skyddspolisen utöver skyldighet att till centralkriminalpolisen anmäla ett brott som upptäckts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning och vars strängaste straff är minst sex år också har rätt att mer allmänt lämna ut information till centralkriminalpolisen eller någon annan myndighet som svarar för förundersökningen av ett sådant brott när informationen fåtts genom en metod för underrättelseinhämtning. Ordet ”anmäla” som för närvarande används i bestämmelsen kan i första hand anses hänvisa till situationer där skyddspolisen upptäcker ett sådant allvarligt brott som myndigheterna inte tidigare har känt till och därefter fäster centralkriminalpolisens uppmärksamhet på att brottet har skett. Det finns skäl att förtydliga bestämmelserna så att de också gäller sådana situationer där centralkriminalpolisen eller någon annan myndighet som svarar för förundersökningen av ett brott redan har känt till och undersöker brottet. Förundersökningsmyndighetens kännedom om ett brott kan grunda sig till exempel på myndighetens egen avslöjande verksamhet, en brandväggsanmälan som skyddspolisen har gjort tidigare eller en brottsanmälan som förundersökningsmyndigheten har tagit emot av någon annan, exempelvis ett brottsoffer eller en utomstående. Om skyddspolisen genom användning av en metod för underrättelseinhämtning får sådan information om ett brott som förundersökningsmyndigheten redan känner till från tidigare, ska skyddspolisen kunna lämna ut informationen inom de gränser som anges i bestämmelserna i momentet. Det preciserande tillägg som görs i momentet innebär sålunda att skyddspolisen oberoende av om polisen redan från tidigare har känt till brottet i fråga eller inte får lämna ut brottsinformation som skyddspolisen fått genom användning av en metod för underrättelseinhämtning. Enligt förslaget kan brottsinformation lämnas ut inte bara på initiativ av skyddspolisen utan också med anledning av en begäran som förundersökningsmyndigheten riktat till skyddspolisen. Det finns skäl att framhäva att preciseringen av bestämmelserna så att skyddspolisen på begäran får lämna ut sådan brottsinformation som fåtts genom en metod för underrättelseinhämtning inte innebär rätt att använda metoder för underrättelseinhämtning för att kringgå polislagens bestämmelser om hemliga metoder för inhämtande av information och tvångsmedelslagens bestämmelser om hemliga tvångsmedel. En metod för underrättelseinhämtning får inte användas på begäran av förundersökningsmyndigheten och syftet med användningen kan inte vara att inhämta information om ett brott för förundersökningsmyndigheten. En metod för underrättelseinhämtning får användas endast för inhämtande av information om någon sådan verksamhet enligt 5 a kap. 3 § i polislagen och 3 § i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik (582/2019) som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Användningen av en metod för underrättelseinhämtning ska också i övrigt uppfylla de allmänna och särskilda förutsättningar för användning av en metod som föreskrivs i 5 a kap. i polislagen eller i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik. Om skyddspolisen vid användningen av en metod för underrättelseinhämtning dock får information om inte bara ett hot mot den nationella säkerheten utan också om ett brott, ska den inom de gränser som brandväggsbestämmelserna anger både kunna anmäla brottet till centralkriminalpolisen och lämna ut information om brottet till centralkriminalpolisen eller någon annan myndighet som svarar för förundersökningen av brottet.  

I de fall där den anmälan om brott som avses i momentets första mening alltid görs till centralkriminalpolisen kan mottagaren av information som utlämnas med stöd av momentets andra mening vara utöver centralkriminalpolisen också någon annan myndighet som svarar för förundersökningen av brottet. Eftersom information lämnas ut om ett sådant allvarligt brott som myndigheterna redan känner till, kan det antas att en förundersökning av brottet pågår. Det är inte nödvändigtvis centralkriminalpolisen som ansvarar för förundersökningen av brottet i fråga, utan det kan vara till exempel en lokal polisinrättning som ansvarar för den. Då ska brottsinformationen kunna lämnas ut direkt till den polisinrättning som sköter förundersökningen av brottet. 

Bestämmelser om de prövningskriterier som ska tillämpas på överföring av en anmälan som avses i 1 mom. genom beslut av chefen för skyddspolisen eller på utlämnande av brottsinformation finns i 44 b §. 

I 2 mom. föreskrivs det om obligatoriskt utlämnande av brandväggsinformation för förhindrande av brott. Det är fråga om en för skyddspolisen föreskriven skyldighet att för förhindrande av brott utan dröjsmål anmäla till den behöriga myndigheten ett sådant brott som ännu kan förhindras och om vilket information fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning och för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år.  

Momentets innehåll motsvarar i praktiken innehållet i den första meningen i det gällande 44 § 2 mom. i polislagen, men det föreslås liknande preciseringar som i 1 mom. i det. Uttrycket ”om det medan en metod för underrättelseinhämtning används” ändras sålunda till ”om det av information som fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning framkommer” för att förtydliga att bestämmelserna i momentet endast tillämpas på anmälan av sådan information som fåtts genom en metod för underrättelseinhämtning. Det finns ingen orsak att begränsa utlämnande till en behörig myndighet av information som behövs för förhindrande av brott och som fåtts på något annat sätt än genom användning av en metod för underrättelseinhämtning, eftersom informationen inte har fåtts genom de befogenheter för underrättelseinhämtning som föreskrivits särskilt för skyddspolisen. Dessutom preciseras i fråga om brott ”en behörig myndighet” till ”en myndighet som är behörig att förhindra brottet”. Beroende på det brott som anmäls kan antingen någon polisenhet eller Tullen, Gränsbevakningsväsendet eller Försvarsmakten ha behörighet att förhindra brottet. Med behörig myndighet avses de ovannämnda myndigheterna. Med stöd av 1 § i polislagen är förebyggande av brott en av polisens uppgifter. Bestämmelser om Gränsbevakningsväsendets uppgifter inom brottsbekämpning finns i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (108/2018), när det gäller Tullen i lagen om brottsbekämpning inom Tullen (623/2015) och när det gäller försvarsmakten i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (255/2014). En ny lag om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (89/2025) träder i kraft den 1 december 2025. 

För det andra ändras momentet på motsvarande sätt som i 1 mom., så att det i fortsättningen ska gälla inte bara faktisk anmälan om brott som är på färde utan också annat utlämnande av information om ett sådant brott. Tillägget behövs för att säkerställa att skyddspolisen har möjlighet att för förhindrande av brott lämna ut ytterligare information till den behöriga myndigheten när det gäller ett brott som myndigheten i fråga redan är medveten om att är på färde. Det kan till exempel vara fråga om att polisen redan av någon instans har fått information om sabotage som är på färde och som genomförs i terroristiskt syfte. Om skyddspolisen i sitt eget inhämtande av information får mer information genom civil underrättelseinhämtning till exempel om de som är delaktiga i planen eller om var eller när ett brott som är på färde möjligen kommer att begås, ska skyddspolisen kunna lämna ut denna information till polisen. Bestämmelser om de prövningskriterier som ska tillämpas på ett sådant brott på färde finns i 44 b § 2 mom.  

Enligt förslaget blir den sista meningen i det gällande 44 § 1 mom. i nästan oförändrad form 3 mom. i paragrafen. Momentet gäller situationer där information som fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst tre år. Den anmälan och det utlämnande av information som avses i momentet ska vara beroende på prövning. Bestämmelser om de prövningskriterier som tillämpas på anmälan och utlämnande av information finns i 44 b § 2 mom. Momentet ändras på motsvarande sätt som 1 och 2 mom., så att det utöver anmälan om brott som kommit till kännedom genom användning av en metod för underrättelseinhämtning också gäller utlämnande av brottsinformation. Enligt förslaget ändras bestämmelserna så att brott kan anmälas och brottsinformation kan lämnas ut utöver till centralkriminalpolisen också till andra behöriga förundersökningsmyndigheter. När det i momentet är fråga om brott med lindrigare straff än de brott som avses i 1 mom., är deras utredningsarrangemang inte förenade med lika stort behov av samordning som centralkriminalpolisen svarar för som i de situationer som avses i 1 mom. Information om brott ska sålunda kunna lämnas ut direkt till exempel till den polisinrättning som har regional behörighet att utföra förundersökningen eller som redan undersöker det brott om vilket information lämnas ut.  

Enligt förslaget blir den senare meningen i det gällande 44 § 2 mom. i nästan oförändrad form 4 mom. i paragrafen. Momentet gäller situationer där information som fåtts medan en metod för underrättelseinhämtning används och som gäller brott som är på färde för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst två år. Den anmälan och det utlämnande av information som avses i momentet ska vara beroende av prövning. Bestämmelser om de prövningskriterier som tillämpas på anmälan och utlämnande av information finns i 44 b § 2 mom. Momentet ändras på motsvarande sätt som 1–3 mom., så att det utöver anmälan om brott som kommit till kännedom genom användning av en metod för underrättelseinhämtning också gäller utlämnande av brottsinformation. Med behörig myndighet avses polisen, eftersom brottsbekämpning med stöd av 1 § i polislagen hör till polisens uppgifter. Bestämmelser om Gränsbevakningsväsendets uppgifter inom brottsbekämpning finns i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (108/2018), när det gäller Tullen i lagen om brottsbekämpning inom Tullen (623/2015) och när det gäller försvarsmakten i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (255/2014). En ny lag om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (89/2025) träder i kraft den 1 december 2025.  

Paragrafens föreslagna 5 mom. är nytt. I det föreskrivs om skyddspolisens rätt att trots 1–4 mom. alltid anmäla till en behörig myndighet som avses i 1 och 2 mom. ett sådant genom användning av en metod för underrättelseinhämtning upptäckt brott enligt 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen som redan begåtts eller som ännu kan förhindras.  

I de 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen som det hänvisas till i momentet föreskrivs att landsförräderibrott, högförräderibrott och terroristbrott är straffbara. Enligt 5 a kap. 3 § i polislagen kan utländsk underrättelseverksamhet, verksamhet som allvarligt hotar den demokratiska samhällsordningen och terrorism vara föremål för skyddspolisens civila underrättelseinhämtning och sålunda även för användningen av en metod för underrättelseinhämtning. När det gäller de gärningar som enligt 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen är straffbara är det fråga om straffrättsligt relevanta former av de ovannämnda hot som är föremål civil underrättelseinhämtning. Genom att förhindra och utreda landsförräderi-, högförräderi- och terroristbrott skyddas den nationella säkerheten och därför kan användning av underrättelseinformation för att förhindra och utreda brott som hotar den nationella säkerheten anses vara förenligt med det ursprungliga syftet med inhämtande av underrättelseinformation. Eftersom förhindrandet och utredningen av brott som hotar den nationella säkerheten sålunda finns i samma kontinuum som civil underrättelseinhämtning, finns det inte skäl att på motsvarande sätt som i paragrafens övriga moment begränsa utlämnandet till den behöriga brottsbekämpande myndigheten av sådan information om dessa brott som fåtts genom en metod för underrättelseinhämtning. Uttrycket ”trots 1–4 mom.” i detta moment innebär att skyddspolisen får anmäla ett redan begånget brott som avses i 12, 13 eller 34 a kap. i strafflagen till centralkriminalpolisen och lämna ut information om ett sådant brott till centralkriminalpolisen oberoende av om det föreskrivna strängaste straffet för brottet är fängelse i minst tre år. Uttrycket betyder också att skyddspolisen för förhindrande av ett i 12, 13 eller 34 a kap. i strafflagen avsett brott som är på färde får anmäla det till den behöriga myndigheten och till den behöriga myndigheten lämna ut information om brottet oberoende av om det föreskrivna strängaste straffet för brottet är fängelse i minst två år. I 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen avsedda brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är mindre än tre år är oaktsamt röjande av statshemlighet, brott mot neutralitetsbestämmelserna, upprätthållande av landsförrädisk förbindelse, olaglig militär verksamhet, resa i syfte att begå ett terroristbrott och främjande av resa som görs i syfte att begå ett terroristbrott. Hänvisningen i momentet till 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen är öppen på så sätt att om gärningar som för närvarande inte är kriminaliserade blir straffbara enligt strafflagens kapitel i fråga, kommer gärningarna att omfattas av hänvisningen och därmed av tillämpningsområdet för 5 mom. Lösningen är motiverad eftersom det också i framtiden när det gäller de gärningar som eventuellt blir straffbara enligt de ovannämnda kapitlen i strafflagen kommer att i enlighet med kapitlens rubriker vara fråga om landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott, vars skyddsobjekt alltid är statens säkerhet.  

Syftet med momentet är alltså att göra det möjligt att anmäla brott som hotar den nationella säkerheten och att lämna ut information om sådana brott till den behöriga brottsbekämpande myndigheten i större utsträckning än vad som föreskrivs i 1 och 2 mom. De tillåtande bestämmelserna i momentet åsidosätter inte de förpliktande bestämmelserna i 1 och 2 mom. så att anmälan om de brott som avses i 12, 13 eller 34 a kap. i strafflagen blir beroende av skyddspolisens prövning. Sålunda ska skyddspolisen med stöd av 1 mom. vara skyldig att anmäla till centralkriminalpolisen om ett redan begånget brott för vilket ett frihetsstraff på minst sex år kan dömas ut och som skyddspolisen upptäckt genom användning av en metod för underrättelseinhämtning, oberoende av enligt vilket kapitel i strafflagen brottet i fråga är straffbart. På motsvarande sätt är skyddspolisen med stöd av 2 mom. alltid skyldig att anmäla ett brott som är på färde och som ännu kan förhindras och för vilket ett frihetsstraff på minst sex år kan dömas ut och som skyddspolisen upptäckt genom användning av en metod för underrättelseinhämtning, oberoende av enligt vilket kapitel i strafflagen brottet i fråga är straffbart.  

Anmälan om brott enligt momentet och utlämnande av brottsinformation ska göras till den behöriga myndighet som avses i 1 och 2 mom. Hänvisningen till den behöriga myndighet som avses i 1 mom. riktar sig till centralkriminalpolisen. På grund av den särskilda karaktären hos brott som är straffbara enligt 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen är det motiverat att mottagaren av brottsinformationen uttryckligen är centralkriminalpolisen oberoende av vilket minimistraff som föreskrivs för brottet. Hänvisningen till en i 2 mom. avsedd behörig myndighet gäller en myndighet som är behörig att förhindra brottet, som ofta är den polisinrättning inom vars verksamhetsområde projektet för det brott som ska förhindras pågår. 

44 a §.Utlämnande av information i vissa fall. Paragrafen är ny, men bestämmelsen i 44 § 4 mom. i den gällande lagen blir 2 mom. i den nya paragrafen. I paragrafen föreskrivs om utlämnande av information i vissa fall.  

Paragrafens föreslagna 1 mom. är nytt. Enligt momentet får skyddspolisen också för skyddande av den nationella säkerheten och för inriktning av mottagarens verksamhet på något annat sätt anmäla ett brott som avses i 44 § 3–5 mom. och som upptäckts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning samt lämna ut information om ett sådant brott till en myndighet som avses i paragrafen i fråga. Såtillvida att brott anmäls eller brottsinformation lämnas ut för dessa ändamål får en brottsbekämpande myndighet i egenskap av mottagare inte använda den erhållna informationen för ändamål enligt 3 kap. 3 § i förundersökningslagen eller som grund för ett yrkande eller beslut som gäller hemliga metoder för inhämtande av information, hemliga tvångsmedel eller andra tvångsmedel och inte heller som bevisning i brottmål. Enligt 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen ska förundersökningsmyndigheten göra förundersökning när det på grund av anmälan till den eller annars finns skäl att misstänka att ett brott har begåtts.  

Bestämmelserna i momentet tillåter att skyddspolisen anmäler och lämnar ut information endast om de brott som avses i 44 § 3–5 mom., det vill säga den ökar inte kretsen av brott om vilka information får lämnas ut till de brottsbekämpande myndigheterna. Anmälan eller utlämnande av information med stöd av momentet kan sålunda inte gälla något sådant redan inträffat brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i mindre än tre år eller något sådant brott på färde som kan förhindras och för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i mindre än två år. Det enda undantaget utgörs av de brott som avses i 44 § 5 mom. och som är straffbara enligt 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen och i fråga om vilka anmälan och utlämnandet av brottsinformation inte är kopplade till maximistraffet för brottet.  

I de 44 § 3–5 mom. som hänvisningen gäller föreskrivs det om skyddspolisens rätt efter prövning att till den brottsbekämpande myndigheten anmäla brott som redan har begåtts eller som ännu kan förhindras. I 44 § 1 och 2 mom. föreskrivs det om skyddspolisens anmälningsplikt avseende så kallade extra grova brott. Dessa extra grova brott kan inte anmälas och information om dem kan inte heller lämnas ut på det sätt som avses i det aktuella momentet för skyddande av den nationella säkerheten eller för inriktning av den mottagande myndighetens verksamhet, utan anmälan och utlämnandet sker alltid med stöd av 44 § 1 och 2 mom. Förhindrandet och utredningen av extra grova brott är förenat med ett så stort samhälleligt intresse att det inte är skäligt att förbjuda att utlämnad information till exempel används som grund för en hemlig metod för inhämtande av information eller för tvångsmedel eller som bevisning i brottmål på det sätt som är fallet i det aktuella momentet.  

Bestämmelserna i momentet utvidgar inte kretsen av mottagande myndigheter i förhållande till 44 § 3–5 mom., utan endast polisen, Tullen, Gränsbevakningsväsendet och Försvarsmakten kan vara mottagare på samma sätt som i 44 §.  

I momentet är det fråga om anmälan och utlämnande av information för andra ändamål än de som föreskrivs i 44 §. Syftet med anmälan och utlämnandet av information är att göra det möjligt för den brottsbekämpande myndighet som är mottagare att vidta åtgärder som skyddar den nationella säkerheten eller att inrikta sin verksamhet på något annat sätt.  

De föreslagna bestämmelserna, som gör det möjligt att anmäla brott och lämna ut brottsinformation för skyddande av den nationella säkerheten, möjliggör ett tillräckligt effektivt utnyttjande av den information som fåtts med skyddspolisens underrättelsebefogenheter. Bestämmelserna ger den brottsbekämpande myndighet som är mottagare möjlighet att vidta behövliga åtgärder för att förebygga farliga situationer avseende den nationella säkerheten och att avvärja hot mot den nationella säkerheten. Information som lämnats ut för skyddande av den nationella säkerheten kan också användas till exempel som grund för en hotbedömning av ett eventuellt hot mot ett objekt som hänför sig till den nationella säkerheten, mot ett objekt som symboliskt eller annars är av betydelse eller mot ett objekt som inbegriper en stor folksamling. Informationen kan användas för att förebygga, begränsa eller avvärja nationella säkerhetshot mot objekt av detta slag. Med hjälp av informationen kan till exempel polisen i egenskap av behörig myndighet placera synlig övervakning framför objekten samt göra upp eller uppdatera sina planer eller åtgärder som gäller objektets säkerhetslösningar och arrangemangen för polisens operativa verksamhet.  

Den nationella säkerheten kan från fall till fall också hotas av andra brott än de som är straffbara enligt 12, 13 eller 34 a kap. i strafflagen. Till exempel allmänfarliga brott som är straffbara enligt 34 kap. i strafflagen, informations- och kommunikationsbrott som är straffbara enligt 38 kap. i den lagen och vapenbrott som är straffbara enligt 41 kap. i den lagen kan från fall till fall utgöra ett hot mot den nationella säkerheten, och information om dem ska kunna lämnas ut till de brottsbekämpande myndigheterna för deras verksamhet som tryggar den nationella säkerheten. Det kan till exempel vara fråga om att skyddspolisen lämnar ut information till polisen om ett sådant våldsbrott eller grovt skjutvapenbrott som har betydelse vid prövningen av ett vapentillståndsärende som gäller en person som företräder extremism. Vägran att bevilja tillstånd är i detta fall en åtgärd som skyddar den nationella säkerheten mot ett hot som personen utgör.  

Med stöd av momentet kan brott anmälas och information om brotten lämnas ut inte bara för skyddande av den nationella säkerheten utan också för inriktning av den mottagande brottsbekämpande myndighetens verksamhet på något annat sätt. Enligt 5 kap. 54 § 4 mom. i polislagen får så kallad överskottsinformation som fåtts genom sådana hemliga metoder för inhämtande av information som gör intrång i skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden alltid, det vill säga utan att brottets allvarlighetsgrad bedöms, användas för inriktning av polisens verksamhet. På motsvarande sätt får enligt 10 kap. 56 § 4 mom. i tvångsmedelslagen överskottsinformation som fåtts genom sådana hemliga metoder för inhämtande av information som gör intrång i skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden alltid användas för inriktning av polisens, Tullens och Gränsbevakningsväsendets verksamhet. Med inriktning av verksamheten avses i det aktuella momentet detsamma som i de ovannämnda gällande bestämmelserna. Sålunda är det vid inriktningen av verksamheten fråga om indirekt utnyttjande av utlämnad information så att den inte används som bevisning eller som grund för tvångsmedel eller metoder för informationsinhämtning utan till exempel för val av undersökningslinje. I sak innebär inriktning av verksamheten till exempel att man vid en utredning som redan pågår vid en brottsbekämpande myndighet bland flera olika undersökningslinjer kan prioritera ett alternativ som information som lämnats ut genom användning en metod för underrättelseinhämtning ger anledning att rikta in utredningsresurser på. Inriktning av verksamheten är också det att polisen eller någon annan brottsbekämpande myndighet som avses i bestämmelsen genom den brottsinformation som lämnats ut med stöd av momentet kan rikta in sin operativa verksamhets tyngdpunkt och eventuellt förhindra att ett nytt brott eller ett nytt brottsfenomen tillspetsas. Samtidigt kan informationen komplettera polisens eller någon annan behörig myndighets lägesbild av brottsligheten och informationen kan utnyttjas i den operativa och strategiska brottsanalysen till exempel för att kartlägga det hot som olika brottsfenomen utgör. Föremål för inriktningen är i praktiken i allmänhet polisverksamhet med anknytning till förhindrande, avslöjande och utredning av brott, men utlämnande av information till polisen för inriktning av den brottsbekämpande myndighetens verksamhet kan också ske för inriktning av andra i 1 kap. 1 § i polislagen föreskrivna uppgifter, såsom att trygga rätts- och samhällsordningen eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Utlämnande av brottsinformation till Gränsbevakningsväsendet kan på motsvarande sätt ske inte bara för inriktning av verksamhet som bedrivs i syfte att förhindra, avslöja eller utreda brott, utan också för inriktning av upprätthållandet av gränssäkerheten enligt 3 § 1 mom. i gränsbevakningslagen (578/2005).  

När informationen lämnas ut för ändamål enligt momentet är det förbjudet för en brottsbekämpande myndighet som är mottagare av informationen att utnyttja den för ändamål enligt 3 kap. 3 § i förundersökningslagen, det vill säga som grund för inledande av en förundersökning liksom som grund för ett yrkande eller beslut som gäller en hemlig metod för inhämtande av information, hemliga tvångsmedel eller andra tvångsmedel och som bevisning i brottmål. Eftersom den utlämnade informationen framför allt är riktgivande för verksamheten och berikar lägesbilden, får den inte användas för att ställa en person till straffrättsligt ansvar. De förbud mot utnyttjande som fastställs med stöd av momentet innebär bland annat ett undantag från polisens så kallade förundersökningsplikt enligt 3 kap. 3 § i förundersökningslagen. Enligt 3 kap. 3 § 1 mom. i den lagen ska förundersökningsmyndigheten göra förundersökning när det på grund av anmälan till den eller annars finns skäl att misstänka att ett brott har begåtts. Om polisen eller någon annan förundersökningsmyndighet har fått brottsinformation med stöd av det aktuella momentet, kan den på grund av de begränsningar av användningen av informationen som anges i lag inte göra förundersökning utifrån den erhållna informationen eller registrera en brottsanmälan i ärendet. Genom förbud mot utnyttjande tryggas rätten till en rättvis rättegång. 

Enligt vad som konstateras ovan tillåter 5 kap. 54 § 4 mom. i polislagen och 10 kap. 56 § 4 mom. i tvångsmedelslagen alltid att så kallad överskottsinformation som fåtts genom hemliga metoder för inhämtande av information och hemliga tvångsmedel används för inriktning av polisens verksamhet. Enligt detaljmotiveringen till dessa bestämmelser (RP 222/2010 rd, s. 370 och RP 224/2010 rd, s. 140) används överskottsinformation inte som bevis eller som grund för en metod för inhämtande av information när den används för att rikta in polisens verksamhet. Eftersom riksdagens justitieombudsman i sitt granskningsprotokoll (EOAK/592/2022, på finska) har förhållit sig kritisk till tanken att rättsligt bindande och förpliktande begränsningar av rätten att använda informationen, såsom man uppenbarligen har tänkt sig i fråga om användningen av överskottsinformation, skulle kunna införas enbart på grundval av förarbeten, är det i detta sammanhang motiverat att på lagnivå föreskriva om förbud mot utnyttjande för att säkerställa att begränsningarna är juridiskt förpliktande.  

Genom möjligheten att lämna ut brottsinformation till brottsbekämpande myndigheter för skyddande av den nationella säkerheten och inriktning av de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet samt genom bestämmelser om förbud mot utnyttjande som gäller dessa utlämnandeändamål tryggas sekretessen för civil underrättelseinhämtning. Till exempel inledande av förundersökning och användning av tvångsmedel i samband med det mot den som misstänks för brott avslöjar i princip för föremålet för användningen av en metod för underrättelseinhämtning användningen av den metod för civil underrättelseinhämtning som ligger bakom anmälan och dess inriktning. Det kan på så sätt äventyra en långvarig och framgångsrik underrättelseinsats som utförs för att skydda den nationella säkerheten. De lagstadgade förbuden mot att använda information för straffprocessuella ändamål gör det möjligt att skydda underrättelseinsatsen och dess långsiktiga mål. 

Det föreslås att 44 § 4 mom. i den gällande lagen som sådant tas in som 2 mom. i paragrafen. Enligt momentet får skyddspolisen alltid lämna ut information som fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning som utredning som stöder det att någon är oskyldig samt för att förhindra betydande fara för någons liv, hälsa eller frihet eller betydande miljö-, egendoms- eller förmögenhetsskada. Med avvikelse från de ovan behandlade 44 § och 44 a § 1 mom. begränsas inte i bestämmelsen kretsen av potentiella mottagare. Utlämnande av information som utredning till stöd för att någon är oskyldig sker i praktiken till förundersökningsmyndigheten, men utlämnande av i momentet avsedd information för att förhindra betydande fara för liv, hälsa eller frihet eller betydande miljö-, egendoms- eller förmögenhetsskada kan ske inte bara till den brottsbekämpande myndigheten utan också till vilken annan myndighet eller instans som helst som har faktisk möjlighet att påverka händelseförloppet och förhindra att en fara eller skada realiseras. Den fara eller skada som avses i momentet kan också hänföra sig till någonting annat än ett brott. Det kan till exempel vara fråga om att förhindra en olycka. Ju större fara för liv, hälsa eller frihet det är fråga om, desto lägre är tröskeln för att göra en anmälan till den behöriga myndigheten för förhindrande av fara. Anmälan kan också göras till en enskild person eller sammanslutning, om detta behövs för att förhindra en betydande risk för miljö-, egendoms- eller förmögenhetsskada.  

44 b §. Beslut om uppskjutning av anmälan . I paragrafen föreskrivs det om beslutsfattandet i fråga om uppskjutning av en anmälan som avses i 44 § 1 mom. samt om de kriterier för prövning som ska tillämpas på sådan anmälan efter prövning och sådant utlämnande av brottsinformation som avses i 44 § 3–5 mom. Bestämmelserna flyttas som sådana från den gällande 44 § till den nya 44 b §. Endast hänvisningarna i bestämmelserna uppdateras så att de motsvarar den nya paragrafstrukturen.  

Enligt förslaget blir den andra meningen i det gällande 44 § 1 mom. 1 mom. i den nya paragrafen. Enligt momentet får en anmälan som avses i 44 § 1 mom. genom beslut av chefen för skyddspolisen skjutas upp med högst ett år åt gången, om det är nödvändigt för att garantera den nationella säkerheten eller skydda liv eller hälsa.  

Enligt förslaget blir 44 § 3 mom. i den gällande lagen 2 mom. i den nya paragrafen. Bestämmelsens ordalydelse förenklas utan att dess innehåll ändras, och bestämmelsehänvisningarna uppdateras så att de motsvarar den nya paragrafstrukturen. I momentet föreskrivs att när det övervägs om en anmälan ska skjutas upp enligt 44 § 1 mom. eller en anmälan göras eller information lämnas ut enligt 44 § 3–5 mom., ska utöver betydelsen för skyddet av den nationella säkerheten även betydelsen av utredningen eller förhindrandet av brottet med tanke på allmänna och enskilda intressen beaktas vid bedömningen. Ovannämnda omständigheter ska också beaktas när utlämnande av information om de brott som avses i 44 § 1 och 2 mom. övervägs. Avvägningskriterierna enligt momentet ska med andra ord tillämpas när chefen för skyddspolisen bedömer om det är nödvändigt att skjuta upp anmälan om ett så kallat extra grovt brott som avses i 44 § 1 mom., när anmälan efter prövning och utlämnande av information om ett lindrigare straffbart brott enligt 44 § 3–5 mom. bedöms och när utlämnandet av information bedöms i fråga om ett sådant extra grovt brott enligt 44 § 1 och 2 mom. som den brottsbekämpande myndigheten redan känner till.  

44 c §. Anmälan om användning av information om brott samt användning av informationen i domstol. Paragrafen gäller anmälan om användning av information om brott samt användning av informationen i domstol. Bestämmelserna i 44 § i den gällande lagen flyttas i sak oförändrade till paragrafen.  

Enligt förslaget blir 44 § 5 mom. i den gällande lagen 1 mom. i den nya paragrafen. I 1 mom. föreskrivs att om en förundersökningsmyndighet inleder en förundersökning eller vidtar en förundersökningsåtgärd eller en behörig myndighet med stöd av utlämnande av information som avses i 44 § eller 44 a § 2 mom. inleder en åtgärd som syftar till att förhindra ett brott, ska myndigheten innan förundersökningen inleds, förundersökningsåtgärden vidtas eller den brottsförhindrande åtgärden vidtas anmäla detta till skyddspolisen. I momentet är det varken behövligt eller möjligt att hänvisa till i 44 a § 1 mom. avsett utlämnande av information, eftersom vidtagande av åtgärder som avses här har uteslutits på grund av de begränsningar i användarrättigheterna som anges i bestämmelsen i fråga.  

Det föreslås att 44 § 6 mom. i den gällande lagen tas i sak oförändrat in som 2 mom. i den nya paragrafen. Enligt momentet fattar domstolen i samband med behandlingen av huvudsaken beslut om användning av sådan information som bevisning som lämnas ut med stöd av 44 § eller 44 a § 2 mom. Dessutom fastställs i momentet på samma sätt som i den gällande lagen att bestämmelser om anteckning i förundersökningsprotokollet om användningen av information finns i 9 kap. 6 § 2 mom. i förundersökningslagen, och bestämmelser om uppgivande i stämningsansökan av användningen av information finns i 5 kap. 3 § 1 mom. 9 punkten i lagen om rättegång i brottmål. I momentet hänvisas det inte till 44 a § 1 mom., eftersom de begränsningar av användningsrätten som i bestämmelsen i fråga föreskrivs för den förundersökningsmyndighet som är mottagare innebär att myndigheten inte kan använda den utlämnade informationen i en straffprocess.  

45 §. Utplåning av information som erhållits genom en metod för underrättelseinhämtning . I hänvisningsbestämmelsen i 2 mom. föreslås en teknisk ändring till följd av ändringen i 5 a kap. 44 §. I momentet hänvisas det till 44, 44 a och 44 b §.  

55 §. Samarbete med andra myndigheter och med företag och sammanslutningar. Det föreslås att 4 mom. preciseras. Bestämmelser om utlämnande av brottsinformation för brottsbekämpning finns i 5 a kap. 44 och 44 b §.  

57 §. Internationellt samarbete. Bestämmelserna i 4 mom. om utlämnande av information preciseras så att de motsvarar bestämmelserna i 51 § i polisens personuppgiftslag. Skyddspolisen har behov av att också lämna ut annan slags information än personuppgifter till utländska aktörer på motsvarande sätt som den med stöd av polisens personuppgiftslag kan lämna ut personuppgifter. Sålunda bör bestämmelserna i polislagen och polisens personuppgiftslag om utlämnande av information vid internationellt samarbete motsvara varandra. Skyddspolisen får sålunda med stöd av momentet lämna ut sekretessbelagd annan information än personuppgifter till utländska säkerhets- och underrättelsetjänster och till utländska myndigheter som har till uppgift att skydda den nationella säkerheten, trygga rätts- och samhällsordningen, upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller att förebygga och utreda brott och föra brott till åtalsprövning, samt till Europeiska unionens byråer och institutioner som sköter ovan avsedda uppgift och till Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) och Internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol), om utlämnandet behövs för att skyddspolisen eller mottagaren ska kunna utföra sina uppdrag och utlämnandet av informationen inte strider mot nationella intressen. I paragrafen avses med annan information än personuppgifter till exempel analyser av säkerhetshot, information om fenomen eller lägesbildsinformation. I de gällande 5 och 6 mom. i samma paragraf föreskrivs det om sådana begränsningar för utlämnande av information som hänför sig till internationella förpliktelser och andra förpliktelser som gäller de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna och som ska beaktas också när sådan annan information än personuppgifter som avses i momentet lämnas ut.  

61 §.Anmälningar till underrättelsetillsynsombudsmannen. I hänvisningsbestämmelsen i 2 mom. 3 punkten görs en teknisk ändring. I fråga om uppskjutande av en anmälan hänvisas det i punkten till 44 b § 1 mom. i stället för till 44 § 1 mom. i den gällande lagen.  

7.2  Lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet

50 §. Utlämnande av personuppgifter. Den andra meningen i 2 mom. preciseras så att bestämmelser om utlämnande av personuppgifter som har fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning och som hänför sig till brott finns i 5 a kap. 44 § i polislagen. Momentets andra mening ändras så att i den fastställs att i brandväggsbestämmelserna, det vill säga 5 a kap. 44 § i polislagen, endast föreskrivs om sådana personuppgifter med anknytning till brott som fåtts genom en metod för underrättelseinhämtning. Genom bestämmelserna preciseras till denna del det i viss mån oklara nuläget när det gäller utlämnande av personuppgifter. I momentets andra mening föreslås sålunda bestämmelser om noggrant avgränsade undantag från tillämpningen av polisens personuppgiftslag. Med undantag för avvikelsen i den andra meningen tillämpas på utlämnande av personuppgifter polisens personuppgiftslag. Syftet med brandväggsbestämmelserna är att begränsa endast utlämnandet av brottsinformation som fåtts genom en metod för underrättelseinhämtning och utlämnandet av personuppgifter med anknytning till brott. I övrigt föreskrivs det fortfarande i denna paragraf om utlämnande av personuppgifter.  

51 §.Utlämnande av personuppgifter i internationellt samarbete . Paragrafens 1 mom. ändras så att skyddspolisen får lämna ut personuppgifter till Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato). I momentet ändras också utlämnandet av personuppgifter till Europeiska unionens institutioner och byråer. Momentet gör det sålunda möjligt att lämna ut personuppgifter till både Nato och sådana Europeiska unionens institutioner och byråer som har i momentet nämnda uppgifter som hänför sig till nationell säkerhet, allmän säkerhet eller brottsbekämpning. I samband med det kan ett separat omnämnande av Europol strykas.  

Lagen om nordatlantiska fördraget (442/2023) trädde i kraft den 5 april 2023 genom statsrådets förordning om nordatlantiska fördraget (644/2023). Civil underrättelseinhämtning har en viktig roll i Nato. Samarbetet i anslutning till Natos civila underrättelseinhämtning har koncentrerats till Natos gemensamma underrättelse- och säkerhetsavdelning (Joint Intelligence and Security vision (JIS)), som är indelad i kommittéer för civil och militär underrättelseverksamhet. I dessa kommittéer företräds de allierade av sina civila och militära underrättelsetjänster. Skyddspolisen har på ett heltäckande sätt deltagit i verksamheten i kommittén för civil underrättelseverksamhet (Civilian Intelligence Committee (CIC)) sedan Finland blev observatörsmedlem i Nato sommaren 2022. En av kommitténs uppgifter är att producera information som stöder Nato i beslutsfattandet. I kommittén deltar de allierade ländernas säkerhets- och underrättelsetjänster. Samarbete bedrivs i frågor som gäller säkerhetshot mot Nato, såsom bekämpning av terrorism och kontraspionage. Utbyte av information är en väsentlig del av verksamheten. Den föreslagna ändringen gör det möjligt för skyddspolisen att delta fullt ut i Natos samarbete när det gäller civil underrättelseverksamhet, eftersom skyddspolisen kan lämna ut personuppgifter till Nato och dess organ.  

Inom civil underrättelseverksamhet i Nato finns det behov av att lämna ut personuppgifter till kommittén för civil underrättelseverksamhet och dess analysenhet, genom vilka uppgifterna kan utnyttjas för produkter inom Natos underrättelseanalys. Nato har ingen egen förmåga till underrättelseinhämtning, utan de analyser som Nato gör grundar sig på information som förmedlas av allierade. I dessa analyser eller analysprodukter som utarbetats av Nato nämns vanligen inte personuppgifter, utan de filtreras bort före den slutliga analysprodukten. Men för att analysen eller analysprodukten ska kunna utarbetas förutsätter beredningen av den också behandling av personuppgifter, som analysenheten får av medlemsstaternas säkerhets- och underrättelsetjänster. Dessutom kan den säkerhetsavdelning (Nato Office of Security (NOS)) som stöder den administrativa verksamheten vid kommittén för civil underrättelseverksamhet komma i fråga som ett sådant Natoorgan till vilket personuppgifter ska kunna lämnas ut. 

Skyddspolisen får sålunda i och med den föreslagna ändringen möjlighet att lämna ut personuppgifter utöver till säkerhets- och underrättelsetjänsterna i Natos medlemsstater också till Nato och dess organ. För tydlighetens skull fogas till momentet möjlighet att lämna ut personuppgifter till Europeiska unionens institutioner och byråer som sköter de uppgifter som nämns i momentet. Med tanke på skyddspolisens uppgifter kan det vara nödvändigt att lämna ut personuppgifter till Europeiska unionens byråer, såsom Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) eller Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex) samt dess institutioner, såsom kommissionens generaldirektorat som sköter de uppgifter som avses i momentet. Kommissionens generaldirektorat har till exempel uppgifter i anslutning till internationella sanktioner och skyddspolisen ska kunna lämna ut personuppgifter för dessa uppgifter när det är nödvändigt för skötseln av skyddspolisens uppgifter. Eftersom det till momentet fogas möjlighet att lämna ut personuppgifter till Europeiska unionens byråer, kan ett separat omnämnande av Europol strykas ur momentet, eftersom den är en decentraliserad byrå i Europeiska unionen. I fråga om Europol ändrar ändringen sålunda inte det gällande sakförhållandet, det vill säga personuppgifter kan även i fortsättningen lämnas ut till Europol med stöd av momentet.  

Vid utlämnandet av personuppgifter ska man alltid i varje enskilt fall beakta de begränsningar som gäller utlämnande av information i de övriga momenten i paragrafen, det vill säga särskilt kraven på respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna samt nivån på dataskyddet. I den gällande paragrafens 4 och 5 mom. föreskrivs om de ovannämnda sakerna så att när beslut fattas om utlämnande av uppgifter ska hänsyn dessutom tas till människorättssituationen i den stat som är mottagare av personuppgifterna, utlämnandets betydelse för Finlands internationella relationer samt de internationella fördrag och andra förpliktelser som är bindande för Finland. Vidare ska hänsyn tas till nivån på dataskyddet i den stat som är mottagare av personuppgifterna och vilken betydelse utlämnandet har med tanke på den registrerades rättigheter. Dessutom är internationellt samarbete och utbyte av information förbjudet om det finns grundad anledning att misstänka att någon på grund av samarbetet eller utlämnandet av information riskerar dödsstraff, tortyr, någon annan behandling som kränker människovärdet, förföljelse, godtyckligt frihetsberövande eller orättvis rättegång. Det föreslås inga ändringar i dessa moment, utan de kommer även i fortsättningen att gälla allt utlämnande av information från skyddspolisen, inklusive utlämnande av personuppgifter till Nato. 

Villkoret för att lämna ut information är fortsättningsvis att den är nödvändig med tanke på uppdraget i fråga. Även till denna del förblir den tröskel för utlämnande av information som föreskrivs i gällande lag oförändrad. 

7.3  Lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik

17 §.Utlämnande av information i vissa fall. I paragrafen föreslås en teknisk ändring till följd av ändringen av 5 a kap. 44 § i polislagen och paragrafens rubrik ändras så att den bättre motsvarar paragrafens innehåll. Bestämmelserna i 5 a kap. 44, 44 a och 44 b § i polislagen tillämpas på utlämnande för brottsbekämpning av information som erhållits genom underrättelseinhämtning som avser datatrafik eller på andra i de nämnda paragraferna föreskrivna ändamål. På anmälan om användning av information om brott samt användning av informationen i domstol tillämpas bestämmelserna i 44 c §.  

7.4  Lagen om militär underrättelseverksamhet

79 §. Anmälan om brottsmisstanke och utlämnande av brottsinformation för brottsbekämpning. I paragrafen föreskrivs det om en så kallad brandvägg som gäller vissa undantag från ändamålsbegränsningen. Information som fåtts genom underrättelsebefogenheter får i princip inte användas för andra ändamål än det som föreskrivs i 2 § i lagen. Det har i praktiken inte rått oklarhet kring tolkningen av bestämmelsen, men genom ändringen vill man precisera bestämmelsens ordalydelse för att undvika eventuella oklarheter kring tolkningen. Till denna del kan ändringarna i paragrafen inte anses vara betydande, eftersom en anmälan redan i det gällande rättsläget har ansetts kunna innehålla även brottsinformation och det i bestämmelserna inte har tagits ställning till om den behöriga myndigheten redan har kännedom om det brott som ska anmälas. Villkoren för utlämnande av brottsinformation motsvarar fortfarande de villkor som föreskrivs för anmälan om brott i den gällande lagstiftningen.  

Dessutom fogas till paragrafen ett helt nytt 5 mom. där det är fråga om utlämnande av brottsinformation till de brottsbekämpande myndigheterna för ett syfte som är förenligt med det ursprungliga användningsändamålet. 

Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den bättre motsvarar innehållet i paragrafen. I sin gällande form kan rubriken uppfattas som att det i paragrafen föreskrivs om utlämnande av vilken information som helst för brottsbekämpning. Den föreslagna formuleringen uttrycker bättre att det är fråga om att anmäla brottsinformation som fåtts genom en metod för underrättelseinhämtning och att lämna ut den till en brottsbekämpande myndighet. Bestämmelser om utlämnande av annan information än sådan som gäller brott utfärdas separat.  

Avsikten med de ändringar som görs i momentet är inte att ändra nuläget så att metoder för underrättelseinhämtning kan användas på begäran av en brottsbekämpande myndighet eller för att kringgå de hemliga metoder för inhämtande av information som avses i polislagen eller de hemliga tvångsmedel som avses i tvångsmedelslagen. I enlighet med gällande lagstiftning kan användningen av metoder för underrättelseinhämtning inte inledas, användas eller riktas in på begäran av brottsbekämpande myndigheter. I brandväggsbestämmelserna är det fråga om information som militärunderrättelsemyndigheterna fått i samband med utförandet av sina uppgifter och som av en slump hänför sig till ett brott.  

Den första meningen i 1 mom. görs tydligare genom en hänvisning till information som fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning. Militärunderrättelsemyndigheterna ska utan ogrundat dröjsmål anmäla till centralkriminalpolisen, om det av information som fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning framkommer att det kan antas att ett sådant brott har begåtts för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år. Det är fråga om en skyldighet som föreskrivits för militärunderrättelsemyndigheterna. 

Även om det inte har rått oklarhet kring tolkningen av den gällande bestämmelsen, föreslås det att bestämmelsens ordalydelse görs tydligare. Formuleringen i den gällande bestämmelsen kan anses vara oklar, eftersom det i den hänvisas till gärningar som skett medan en metod för underrättelseinhämtning använts. Den föreslagna formuleringen refererar till information som fåtts genom en metod för underrättelseinhämtning, vilket bättre uttrycker att informationen fåtts uttryckligen genom en metod för underrättelseinhämtning.  

Den föreslagna ändringen beskriver bättre än tidigare syftet med brandväggsbestämmelserna och den ska endast tillämpas på utlämnande av sådan information som militärunderrättelsemyndigheterna har fått genom någon metod för underrättelseinhämtning. Brandsväggsbestämmelserna i momentet varken gäller eller begränsar utlämnande till centralkriminalpolisen av sådan information som fåtts på något annat sätt än genom en metod för underrättelseinhämtning. Militärunderrättelsemyndigheterna kan under den tid då de utför till exempel teleavlyssning avseende en viss person få exempelvis genom ett tips från en medborgare eller med hjälp av att följa allmänt tillgängliga öppna informationskällor information om ett brott som personen har begått. Genom preciseringen förtydligas det att brandsväggsbestämmelserna i momentet inte gäller och sålunda inte heller begränsar utlämnande till centralkriminalpolisen av sådan information som fåtts på något annat sätt än genom en metod för underrättelseinhämtning. 

Momentet preciseras också genom att till det foga en uttrycklig hänvisning till att militärunderrättelsemyndigheterna utöver att anmäla brott får lämna ut information om i bestämmelsen avsedda brott till en behörig myndighet. 

Till momentet fogas en andra mening enligt vilken militärunderrättelsemyndigheterna får lämna ut information om i momentet avsedda brott till centralkriminalpolisen eller någon annan myndighet som svarar för förundersökningen av brottet. Enligt momentet är den militära underrättelseinhämtningen alltså skyldig att anmäla och lämna ut i bestämmelsen avsedd information om i bestämmelsen avsedda brott till centralkriminalpolisen, men den militära underrättelseinhämtningen har också möjlighet att anmäla och lämna ut information till någon annan myndighet som svarar för förundersökningen.  

Den hänvisning till anmälan som finns i den gällande bestämmelsen kan leda till en tolkning enligt vilken det med anmälan hänvisas till situationer där förundersökningsmyndigheten inte har tidigare observationer av ett sådant allvarligt brott som avses i momentet och som ska anmälas. Genom den föreslagna ändringen är det klarare än tidigare att militärunderrättelsemyndigheterna kan lämna ut information till förundersökningsmyndigheten för en förundersökning som redan pågår. I momentet avsett utlämnande av information kan ske på begäran av förundersökningsmyndigheten eller på initiativ av militärunderrättelsemyndigheterna.  

Enligt förslaget fogas 80 § 1 mom. i den gällande lagen till 79 § 2 mom. Lagens 80 § 1 mom. gäller militärunderrättelsemyndigheternas skyldighet och rätt att anmäla ett brott på färde till en behörig myndighet. Det är fråga om en för militärunderrättelsemyndigheterna föreskriven skyldighet att för förhindrande av brott utan dröjsmål anmäla till den behöriga myndigheten ett sådant brott som ännu kan förhindras och om vilket information fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning och för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år.  

Bestämmelsens ordalydelse preciseras så att den gäller den myndighet som är behörig att förhindra brottet. Den gällande hänvisningen till den behöriga myndigheten kan inte anses vara exakt med tanke på bestämmelsens syfte. Behöriga myndigheter när det gäller förhindrande av brott är polismyndigheterna, Tullen och Gränsbevakningsväsendet samt Försvarsmakten, där brottsbekämpningen internt har skilts från den militära underrättelseverksamheten. 

I momentet görs motsvarande preciseringar som i 1 mom. Och i 2 mom. hänvisas det till information som fåtts genom en metod för underrättelseinhämtning. Det finns ingen orsak att begränsa utlämnande till en behörig myndighet av information som fåtts på något annat sätt än genom användning av en metod för underrättelseinhämtning. I dessa situationer har informationen inte fåtts genom användning av de metoder för underrättelseinhämtning som särskilt föreskrivits för militärunderrättelsemyndigheternas bruk. 

För det andra ändras momentet på motsvarande sätt som 1 mom., så att det i fortsättningen ska gälla inte bara faktisk anmälan om brott som är på färde utan också annat utlämnande av information om ett sådant brott. Tillägget behövs för att säkerställa att militärunderrättelsemyndigheterna har möjlighet att lämna ut ytterligare information till en behörig myndighet i fråga om ett brott som myndigheten i fråga redan är medveten om att är på färde. Det kan till exempel vara fråga om att polisen redan har fått tips om sabotage som är på färde och som har koppling till omfattande påverkan. Om militärunderrättelsemyndigheterna i sin egen verksamhet genom användning av metoder för underrättelseinhämtning får information om en eventuell plats eller tidpunkt för en gärning, ska militärunderrättelsemyndigheterna kunna lämna ut informationen i fråga till polisen.  

Enligt förslaget fogas 79 § 2 mom. i den gällande lagen till 3 mom. i den paragrafen. Momentet gäller situationer där information fåtts medan en metod för underrättelseinhämtning används och informationen kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst tre år. En sådan anmälan och ett sådant utlämnande av information som avses i momentet är beroende av prövning. De föreslagna ändringarna motsvarar de ändringar som föreslås i paragrafens 1 och 2 mom. 

Information om brott kan lämnas ut inte bara på initiativ av militärunderrättelsemyndigheterna utan också med anledning av en begäran som den behöriga myndigheten riktar till militärunderrättelsemyndigheterna.  

Den information som avses i momentet får lämnas ut till såväl centralkriminalpolisen som andra behöriga myndigheter. Eftersom det är fråga om brott med lindrigare straff än de brott som avses i 1 mom., är undersökningsarrangemangen för dem inte förenade med ett likartat behov av samordning som för centralkriminalpolisen i de situationer som avses i 1 mom. Information ska kunna lämnas ut direkt till exempel till den polisinrättning som har regional behörighet att utföra förundersökningen eller som redan utreder det brott som information lämnas ut om.  

Enligt förslaget fogas 80 § 2 mom. i den gällande lagen till 79 § 4 mom. Momentet gäller situationer där information som fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning används och som gäller brott som är på färde för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst tre år. I momentet föreslås motsvarande ändringar som i de tidigare momenten. En sådan anmälan och ett sådant utlämnande av information som avses i momentet är beroende av prövning. Momentet ändras på motsvarande sätt som 1–3 mom., så att bestämmelsen utöver anmälan av brott som kommit till kännedom genom användning av en metod för underrättelseinhämtning också gäller utlämnande av brottsinformation.  

Paragrafens 5 mom. är nytt. I det föreskrivs om militärunderrättelsemyndigheternas rätt att trots 1–4 mom. alltid anmäla till en behörig myndighet som avses i 1 och 2 mom. ett sådant genom användning av en metod för underrättelseinhämtning upptäckt brott enligt 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen som redan begåtts eller som ännu kan förhindras. I de kapitel i strafflagen som det hänvisas till i momentet föreskrivs att landsförräderibrott, högförräderibrott och terroristbrott är straffbara. 

Genom att förhindra och utreda landsförräderi-, högförräderi- och terroristbrott skyddas försvaret och den nationella säkerheten och därför kan förhindrande och utredning av brotten i fråga anses vara ändamål som är förenliga med det ursprungliga ändamålet för sådan information som fåtts genom användning av metoder för underrättelseinhämtning. Föremål för militärunderrättelsemyndigheternas underrättelseverksamhet är enligt 4 § i lagen bland annat underrättelseverksamhet som riktar sig mot Finlands försvar. Den verksamhet som är föremål för underrättelseinhämtningen kan bedrivas på sätt som inte betraktas som brottsliga, men verksamheten kan när den utvecklas bli ett brott. Sålunda är det naturligt att information om verksamhet som hänför sig till samma hotkontinuum också kan överföras till den behöriga myndigheten för att avvärja brott och utlämnandet av information inte behöver begränsas på motsvarande sätt som enligt de tidigare momenten i paragrafen. 

Hänvisningen till 1–4 mom. i det föreslagna momentet innebär att militärunderrättelsemyndigheterna får anmäla ett redan begånget brott som avses i 12, 13 eller 34 a kap. i strafflagen till centralkriminalpolisen och lämna ut information om ett sådant brott till centralkriminalpolisen oberoende av om det föreskrivna strängaste straffet för brottet är fängelse i minst tre år. Uttrycket betyder också att militärunderrättelsemyndigheterna för förhindrande av ett i 12, 13 eller 34 a kap. i strafflagen avsett brott som är på färde får anmäla det till den behöriga myndigheten och till den behöriga myndigheten lämna ut information om brottet oberoende av om det föreskrivna strängaste straffet för brottet är fängelse i minst två år. Sådana brott som avses i 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen och för vilka det föreskrivna strängaste straffet är mindre än tre år är till exempel när det gäller landets försvar oaktsamt röjande av statshemlighet, upprätthållande av landsförrädisk förbindelse och olaglig militär verksamhet. Hänvisningen i momentet till 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen är öppen på så sätt att om gärningar som för närvarande inte är kriminaliserade blir straffbara enligt strafflagens kapitel i fråga, kommer gärningarna att omfattas av hänvisningen och därmed av tillämpningsområdet för 5 mom. Lösningen är motiverad, eftersom det också i framtiden när det gäller de gärningar som eventuellt blir straffbara enligt de ovannämnda kapitlen i strafflagen kommer att i enlighet med kapitlens rubriker vara fråga om landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott, vars skyddsobjekt alltid är statens säkerhet. 

Syftet med momentet är alltså att göra det möjligt att anmäla brott som hotar den nationella säkerheten och att lämna ut information om sådana brott till den behöriga brottsbekämpande myndigheten i större utsträckning än vad som föreskrivs i 1 och 2 mom. De tillåtande bestämmelserna i momentet åsidosätter inte de förpliktande bestämmelserna i 1 och 2 mom. så att anmälan om de brott som avses i 12, 13 eller 34 a kap. i strafflagen blir behovsprövad för militärmyndigheterna. 

80 §. Utlämnande av information i vissa fall. Paragrafens 1 mom. är nytt. Det gällande 1 mom. blir så som nämnts 79 § 3 mom.  

Enligt momentet får militärunderrättelsemyndigheterna alltid med avseende på försvaret av landet, för skyddande av den nationella säkerheten och för inriktning av den behöriga myndighetens verksamhet på något annat sätt lämna ut sådan information om brott som fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning. Om information lämnas ut på det sätt som avses i momentet, får informationen inte användas som grund för ett yrkande eller beslut som gäller hemliga metoder för inhämtande av information, hemliga tvångsmedel eller andra tvångsmedel och inte heller som bevisning i brottmål. I momentet avses i sak med inriktning av verksamheten att i redan pågående verksamhet vid en behörig myndighet kan man av flera olika verksamhetsalternativ prioritera ett alternativ som den information som fåtts genom användning en metod för underrättelseinhämtning ger indikationer om att på bästa möjliga sätt rikta in resurser på. 

Bestämmelserna i momentet tillåter att militärunderrättelsemyndigheterna anmäler och lämnar ut information endast om de brott som avses i 79 § 3–5 mom., det vill säga den ökar inte kretsen av brott om vilka information får lämnas ut till de brottsbekämpande myndigheterna. Anmälan eller utlämnande av information med stöd av momentet kan sålunda inte gälla något sådant redan inträffat brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i mindre än tre år eller något sådant brott på färde som kan förhindras och för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i mindre än två år. Det enda undantaget utgörs av de brott som avses i 79 § 5 mom. och som är straffbara enligt 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen och i fråga om vilka anmälan och utlämnandet av brottsinformation inte är kopplat till maximistraffet för brottet.  

I de föreslagna 79 § 3–5 mom. som är föremål för den föreslagna bestämmelsen föreskrivs det om militärunderrättelsemyndigheternas rätt efter prövning att till den brottsbekämpande myndigheten anmäla brott som redan har begåtts eller som ännu kan förhindras, medan 79 § 1 och 2 mom. gäller så kallade extra grova brott.  

De ovan avsedda extra grova brotten kan inte anmälas och information om dem kan inte heller lämnas ut på i 1 mom. avsett sätt för skyddande av försvaret eller den nationella säkerheten eller för inriktning av den mottagande myndighetens verksamhet. När det gäller extra grova brott ska anmälan och utlämnande av information alltid ske med stöd av 79 § 1 och 2 mom. Det kan anses att förhindrandet och utredningen av extra grova brott är förenat med ett så stort samhälleligt intresse att det inte är skäligt att förbjuda att utlämnad information till exempel används som grund för en hemlig metod för inhämtande av information eller för hemligt tvångsmedel eller som bevisning i brottmål på det sätt som är fallet i det föreslagna momentet.  

Syftet med regleringen är att möjliggöra ett tillräckligt effektivt utnyttjande av den information som militärunderrättelsemyndigheterna har fått genom sina befogenheter. Genom regleringen bemöts i första hand säkerhetshot som omfattar ett stort antal olika påverkansmetoder, såsom instrumentaliserad invandring som sker som en del av hybridpåverkan och underrättelseverksamhet som är inriktad på kritisk infrastruktur.  

Syftet med den föreslagna regleringen är inte att utvidga den krets av myndigheter som avses i 79 §. Syftet med den anmälan och det utlämnande av information som avses i bestämmelsen är att ge de behöriga myndigheterna bättre möjligheter än tidigare att förebygga farliga situationer avseende försvar och nationell säkerhet och att avvärja hot. Avvärjandet av hot förutsätter ett sådant effektivt samarbete mellan flera myndigheter som grundar sig på ett tillräckligt informationsutbyte mellan olika myndigheter. Med stöd av en hotbedömning som gjorts utifrån information som lämnats ut kan till exempel polisen på ett synligt och effektiviserat sätt övervaka ett objekt som är viktigt med tanke på försvar eller nationell säkerhet. Dessutom kan polisen med hjälp av informationen göra upp eller uppdatera sådana planer eller vidta eller uppdatera sådana åtgärder som gäller objektets säkerhetslösningar samt andra arrangemang med koppling till polisens operativa verksamhet. 

I enskilda fall kan också andra brott än de som avses i 12, 13 eller 34 a § i strafflagen och som föreslås i 79 § riktas mot försvaret och den nationella säkerheten. Till exempel allmänfarliga brott som är straffbara enligt 34 kap. i strafflagen, informations- och kommunikationsbrott som är straffbara enligt 38 kap. i den lagen och vapenbrott som är straffbara enligt 41 kap. i den lagen kan från fall till fall rikta sig mot försvaret och utgöra hot mot den nationella säkerheten.  

Med stöd av momentet kan brott anmälas och information om brotten lämnas ut inte bara för skyddande av den nationella säkerheten utan också för inriktning av den mottagande brottsbekämpande myndighetens verksamhet på något annat sätt. Enligt 5 kap. 54 § 4 mom. i polislagen får så kallad överskottsinformation som fåtts genom sådana hemliga metoder för inhämtande av information som gör intrång i skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden alltid, det vill säga utan att brottets allvarlighetsgrad bedöms, användas för inriktning av polisens verksamhet. På motsvarande sätt får enligt 10 kap. 56 § 4 mom. i tvångsmedelslagen överskottsinformation som fåtts genom sådana hemliga metoder för inhämtande av information som gör intrång i skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden alltid användas för inriktning av polisens, Tullens och Gränsbevakningsväsendets verksamhet.  

I den föreslagna bestämmelsen avses med inriktning av verksamheten detsamma som i de ovannämnda gällande bestämmelserna. Sålunda är det vid inriktningen av verksamheten fråga om indirekt utnyttjande av utlämnad information så att den inte används som bevisning eller som grund för tvångsmedel eller metoder för informationsinhämtning utan till exempel för val av undersökningslinje. I sak innebär inriktning av verksamheten till exempel att man vid en utredning som redan pågår vid en brottsbekämpande myndighet bland flera olika undersökningslinjer kan prioritera ett alternativ som information som lämnats ut genom användning en metod för underrättelseinhämtning ger anledning att rikta in utredningsresurser på. Inriktning av verksamheten innebär också det att polisen eller någon annan brottsbekämpande myndighet som avses i bestämmelsen genom den brottsinformation som lämnats ut med stöd av momentet kan rikta in sin operativa verksamhets tyngdpunkt och eventuellt förhindra att ett nytt brott eller ett nytt brottsfenomen tillspetsas. Samtidigt kan informationen komplettera en behörig myndighets lägesbild av brottsligheten och informationen kan utnyttjas i den operativa och den strategiska analysen till exempel för att kartlägga det hot som olika brottsfenomen utgör.  

Föremål för inriktningen är i praktiken i allmänhet polisverksamhet med anknytning till förhindrande, avslöjande och utredning av brott, men utlämnande av information till polisen för inriktning av den brottsbekämpande myndighetens verksamhet kan också ske för inriktning av andra i 1 kap. 1 § i polislagen föreskrivna uppgifter, såsom att trygga rätts- och samhällsordningen eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Utlämnande av brottsinformation till exempelvis Gränsbevakningsväsendet kan på motsvarande sätt ske inte bara för inriktning av verksamhet som bedrivs i syfte att förhindra, avslöja eller utreda brott, utan också för inriktning av upprätthållandet av gränssäkerheten enligt 3 § 1 mom. i gränsbevakningslagen (578/2005). 

I momentet föreslås också bestämmelser om begränsning av användningen av information som anmälts eller lämnats ut. En mottagare får inte utnyttja informationen för ändamål enligt 3 kap. 3 § i förundersökningslagen, det vill säga som grund för inledande av en förundersökning liksom som grund för ett yrkande eller beslut som gäller hemliga metoder för inhämtande av information, hemliga tvångsmedel eller andra tvångsmedel eller som bevisning i brottmål. Eftersom den utlämnade informationen framför allt är riktgivande för verksamheten och berikar lägesbilden, får den inte användas för att ställa en person till straffrättsligt ansvar.  

De förbud mot utnyttjande som fastställs med stöd av momentet innebär bland annat ett undantag från polisens så kallade förundersökningsplikt enligt 3 kap. 3 § i förundersökningslagen. Enligt 3 kap. 3 § 1 mom. i den lagen ska förundersökningsmyndigheten göra förundersökning när det på grund av anmälan till den eller annars finns skäl att misstänka att ett brott har begåtts. Om polisen eller någon annan förundersökningsmyndighet har fått brottsinformation med stöd av momentet i fråga, kan den på grund av de begränsningar av användningen av informationen som anges i lag inte göra förundersökning utifrån den erhållna informationen eller registrera en brottsanmälan i ärendet. Genom förbud mot utnyttjande tryggas rätten till en rättvis rättegång. 

Genom möjligheten att lämna ut brottsinformation till brottsbekämpande myndigheter för skyddande av försvaret eller den nationella säkerheten och inriktning av de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet samt genom bestämmelser om förbud mot utnyttjande som gäller dessa utlämnandeändamål tryggas också sekretessen för militär underrättelseinhämtning. Till exempel inledande av förundersökning och i samband med det användning av tvångsmedel mot den som misstänks för brott avslöjar i princip för den misstänkte som varit föremål för användningen av en metod för underrättelseinhämtning vilken metod som ligger bakom anmälan och metodens inriktning. Det kan på så sätt äventyra en långvarig och framgångsrik underrättelseinsats som den militära underrättelseverksamheten förutsätter. De lagstadgade förbuden mot att använda informationen för straffprocessuella ändamål gör det möjligt att skydda underrättelseinsatsen och dess långsiktiga mål. 

Enligt förslaget fogas 80 § 4 mom. i den gällande lagen till 79 § 2 mom. I bestämmelsen föreslås inga innehållsmässiga ändringaringar. Enligt momentet får militärunderrättelsemyndigheterna alltid lämna ut information som fåtts genom användning av en metod för underrättelseinhämtning som utredning som stöder det att någon är oskyldig samt för att förhindra betydande fara för någons liv, hälsa eller frihet eller betydande miljö-, egendoms- eller förmögenhetsskada. 

I bestämmelsen begränsas inte eventuella mottagare. Utlämnande av information som utredning till stöd för att någon är oskyldig sker i praktiken till förundersökningsmyndigheten, men utlämnande av i momentet avsedd information för att förhindra betydande fara för liv, hälsa eller frihet eller betydande miljö-, egendoms- eller förmögenhetsskada kan ske inte bara till den brottsbekämpande myndigheten utan också till vilken annan myndighet eller instans som helst som har faktisk möjlighet att påverka händelseförloppet och förhindra att en fara eller skada realiseras. Den fara eller skada som avses i momentet kan också hänföra sig till någonting annat än ett brott. Det kan till exempel vara fråga om att förhindra en olycka. Ju större fara för liv, hälsa eller frihet det är fråga om, desto lägre är tröskeln för att göra en anmälan till den behöriga myndigheten för förhindrande av fara. Anmälan kan också göras till en enskild person eller sammanslutning, om detta behövs för att förhindra en betydande risk för miljö-, egendoms- eller förmögenhetsskada. 

80 a §.Beslut om utlämnande av information och uppskjutning av anmälan. Enligt förslaget flyttas 79 § 6 mom. och 80 § 6 mom. i den gällande lagen och slås samman. I bestämmelsen görs endast en teknisk ändring genom vilken det hänvisas till lagens 6 kap. i sin helhet. Till övriga delar föreslås inga ändringar i bestämmelsens innehåll. Enligt momentet får en i 79 § 1 mom. avsedd anmälan skjutas upp genom beslut av huvudstabens underrättelsechef.  

Till 2 mom. fogas 79 § 1 mom. och 3 mom. samt 80 § 3 mom. till den del som de gäller uppskjutning av en anmälan eller görande av en anmälan. Bestämmelserna slås samman till en koherent helhet. Till paragrafen fogas också det nya 79 § 5 mom. Enligt momentet får en anmälan i de situationer som avses i bestämmelsen skjutas upp med högst ett år åt gången. Vid övervägande av om en anmälan ska skjutas upp ska utöver skyddande av försvaret och den nationella säkerheten betydelsen av utredning eller förhindrande av brott med tanke på allmänna och enskilda intressen beaktas. Ovannämnda omständigheter ska också beaktas när utlämnande av information om de brott som avses i 79 § 1 och 2 mom. övervägs. Avvägningskriterierna enligt momentet ska med andra ord tillämpas när huvudstabens underrättelsechef bedömer om det är nödvändigt att skjuta upp anmälan om ett så kallat extra grovt brott som avses i 79 § 1 mom., när anmälan efter prövning och utlämnande av information om ett lindrigare straffbart brott enligt 79 § 3–5 mom. bedöms och när utlämnandet av information bedöms i fråga om ett sådant extra grovt brott enligt 79 § 1 och 2 mom. som den brottsbekämpande myndigheten redan känner till.  

81 §. Anmälan om användning av information om brott samt användning av informationen i domstol. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar den föreslagna bestämmelsens innehåll.  

I paragrafens 1 mom. föreslås ändringar som gör bestämmelsen tydligare. Bestämmelsen ändras inte i sak. I momentet är det varken behövligt eller möjligt att hänvisa till i 80 § avsett utlämnande av information, eftersom vidtagande av de åtgärder som avses i momentet har uteslutits på grund av de begränsningar av användningen som anges i bestämmelsen i fråga.  

Enligt förslaget fogas till 2 mom. lagens 79 § 5 mom. och 80 § 5 mom. i sak oförändrade och slås samman till en bestämmelse. Enligt den föreslagna bestämmelsen fattas beslut om användning av sådan information som bevisning som lämnas ut med stöd av 79 § i denna lag av domstolen i samband med behandlingen av huvudsaken. Dessutom fastställs i momentet i enlighet med gällande lag att bestämmelser om anteckning i förundersökningsprotokollet om användningen av information finns i 9 kap. 6 § 2 mom. i förundersökningslagen, och bestämmelser om uppgivande i stämningsansökan av användningen av information finns i 5 kap. 3 § 1 mom. 9 punkten i lagen om rättegång i brottmål. 

I den nya bestämmelsen föreslås det inga ändringar i sakinnehållet.