1
Konventionens innehåll
Del I Tillämpningsområde och tolkning av uttryck
Artiklarna 1—2. Enligt artikel 1 anpassar konventionen alla de skatteavtal som omfattas. I artikel 2 stycke 1 punkt a definieras ett skatteavtal som omfattas som är ett av de centrala begreppen i konventionen. Det åsyftar ett avtal för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst som gäller mellan två eller mera parter till konventionen och som varje part har notificerat depositarien som ett avtal som parten önskar höra till konventionens tillämpningsområde. I uttrycket i definitionen "som är i kraft mellan två eller flera parter" och "varje part" har man tagit hänsyn till att ett skatteavtal kan ha ingåtts mellan två eller flera parter. I fråga om Finland skulle det föreslås att i förteckningen över skatteavtal inkluderas endast bilaterala avtal så att det till parterna hänvisande uttryck "varje part" som upprepas i definitionen men också i andra delar av konventionen skulle i praktiken avse båda parterna till ett bilateralt avtal.
Enligt artikel 29 stycke 1 punkt a som berör notifikationer enligt konventionen ska en konventionspart notificera sina skatteavtal som den vill höra till konventionens tillämpningsområde. Finlands notifikation skulle innehålla 70 avtalsparter. Den förteckning som lämnades i samband med konventionens undertecknande innehöll 71 avtalsparter eller alla Finlands omfattande inkomstskatteavtal med undantag av det nordiska skatteavtalet och avtalet med Bulgarien. Det nordiska avtalet är multilateralt och ändring av det genom ett annat multilateralt avtal skulle göra helheten svårbegriplig och därför har de nordiska länderna kommit överens om att ändra det genom ett ändringsprotokoll. Avtalet med Bulgarien ingicks år 1985 dvs. det är ganska gammalt. Det är också dels tekniskt oförenligt med den konventionen. Avsikten är därför att BEPS-projektets skatteavtalsrelaterade minimikrav genomförs mellan Finland och Bulgarien antingen genom ett helt nytt bilateralt skatteavtal eller genom att ändra det nuvarande bilaterala avtalet.
Efter att ha lämnat den temporära förteckningen har Finland den 24 maj 2018 undertecknat ett skatteavtal med Hongkong. Detta avtal omfattar de bestämmelser som motsvarar BEPS-projektets skatteavtalsrelaterade minimikrav och därför föreslår man inte att inkludera det i förteckningen över skatteavtal. Det föreslås att avtalet med Tyskland som har inkluderats i den temporära förteckningen, inte inkluderas i den slutliga förteckningen då man har på Tysklands initiativ satt i gång förhandlingar om att inkludera i det bilaterala skatteavtalet ett ändringsprotokoll som omfattar minimikrav.
Inom konventionens tillämpningsområde faller alltså endast de gällande skatteavtal med sina eventuella ändringsprotokoll i fråga om vilka båda skatteavtalsparterna har lämnat en notifikation om att de vill att skatteavtalet hör till konventionens tillämpningsområde. Nedan uppräknas de avtalsparter som föreslås för Finlands förteckning och som har undertecknat konventionen när denna proposition utarbetas (läget den 1 oktober 2018) och som också har inkluderat sitt skatteavtal med Finland i sin egen förteckning över skatteavtal. Förteckningen grundar sig till största del på de förteckningar som undertecknare lämnade vid undertecknandet och förteckningarna kan ändras då undertecknare förbinder sig till konventionen. Undertecknares reservationer begränsar också konventionens inverkan på skatteavtal.
1. Nederländerna | 18. Österrike | 35. Frankrike |
2. Förenade Arabemiraten | 19. Japan | 36. Rumänien |
3. Argentina | 20. Kanada | 37. Singapore |
4. Armenien | 21. Kazakstan | 38. Slovakien |
5. Australien | 22. Kina | 39. Slovenien |
6. Barbados | 23. Korea | 40. Tjeckien |
7. Belgien | 24. Grekland | 41. Turkiet |
8. Egypten | 25. Cypern | 42. Ukraina |
9. Spanien | 26. Lettland | 43. Ungern |
10. Sydafrika | 27. Litauen | 44. Uruguay |
11. Georgien | 28. Luxemburg | 45. Nya Zeeland |
12. Indonesien | 29. Malaysia | 46. Ryssland |
13. Indien | 30. Malta | 47. Estland |
14. Irland | 31. Mexiko | 48. Kroatien |
15. Förenade kungariket | 32. Pakistan | 49. Serbien |
16. Israel | 33. Portugal | |
17. Italien | 34. Polen | |
Både Finlands och Portugals förteckningar omfattar det avtal mellan Finland och Portugal som undertecknades den 7 november 2016. Skatteavtalet har inte ännu trätt i kraft och därför är det inte ett skatteavtal som omfattas enligt konventionen. Om detta skatteavtal träder i kraft senare blir det också ett sådant skatteavtal som omfattas enligt konventionen. Ikraftträdandet ska notifieras till konventionens depositarie enligt artikel 29 stycke 5.
Utom de i förteckningen ovan nämnda avtalsparter har också Schweiz undertecknat konventionen men det har inte inkluderat det med Finland ingångna skatteavtalet i sin egen förteckning över skatteavtal. Av de skatteavtalsparter som ingår i Finlands förteckning har 20 tillsvidare inte undertecknat konventionen.
I punkterna b—d av stycke 2 i artikeln 2 definieras begreppen part, avtalsslutande jurisdiktion och undertecknare. Part åsyftar part i konventionen, avtalsslutande jurisdiktion (skatteavtalspart) åsyftar part i ett skatteavtal som faller inom tillämpningsområdet och undertecknare åsyftar undertecknare av konventionen.
I stycke 2 i artikeln 2 ingår en bestämmelse om tolkning av allmänna uttryck, enligt vilken vid tillämpningen av konventionen vid någon tidpunkt har, såvida inte sammanhanget föranleder annat, varje uttryck som inte definierats i konventionen, den betydelse som det har vid den tidpunkten enligt det relevanta skatteavtal som omfattas.
Del II Hybrida missmatchningar
Artiklarna 3—5. Denna del innehåller inga minimikrav. Finland lämnar reservationer att inte tillämpa på sina skatteavtal artikel 3 om transparenta enheter och artikel 4 om enheter med dubbelt hemvist.
Artikel 5 som berör metoder för att undanröja dubbelbeskattning omfattar tre alternativ för att lösa problem som följd av undantagandemetoden. Man kan välja mellan tre alternativ (A, B och C) eller man kan låta bli att välja någon av dem. För Finlands del föreslås att man inte väljer någon av de alternativ som erbjuds i artikel 5. I de flesta av Finlands skatteavtal följer Finland som hemviststat redan nu avräkningsmetoden som huvudmetod. I artikeln har man tagit hänsyn till att skatteavtalsparter vanligen själv väljer metoden för att undanröja dubbelbeskattning. Man har till exempel i ett bilateralt skatteavtal kommit överens om att den ena skatteavtalsparten som hemviststat undanröjer dubbelbeskattning med avräkningsmetod och den andra med undantagandemetod. Det är alltså antagandet att varje skatteavtalspart följer det alternativ som den har valt. Det är möjligt att lämna till artikeln en reservation med vilken man kan förhindra inverkan av den andra skatteavtalspartens val. Finland borde inte lämna denna reservation dvs. Finland tillåter att dess skatteavtalspart som tillämpar undantagandemetoden anpassar den metod för undanröjande av dubbelbeskattning som den själv tillämpar på något sådant sätt som erbjuds i artikel 5.
Del III Avtalsmissbruk
Artikel 6 om syftet med ett skatteavtal och artikel 7 om förhindrande av avtalsmissbruk utgör minimikravet för att förhindra avtalsmissbruk. Andra artiklarna i delen innehåller inga minimikrav och i fråga om dessa artiklar skulle Finland lämna reservationer att inte tillämpa dem på sina skatteavtal.
Artikel 6. I det inledande stycke som ingår i stycke 1 artikeln och som anger syftet med skatteavtal nämns vid sidan av avsikten att undanröja dubbelbeskattning särskilt att avsikten är att inte skapa förutsättningar för icke-beskattning eller minskad skatt genom skatteundandragande eller skatteflykt. I detta inledande stycke nämns också särskilt arrangemang för att spekulera med avtal (treaty shopping) som ett exempel på de åtgärder till vilka skatteundandragande eller skatteflykt hänvisar. Treaty shopping avser olika arrangemang där person som inte har hemvist i en skatteavtalsstat, försöker skaffa sig förmåner som ges till personer med hemvist i denna stat i de skatteavtal som denna stat har ingått.
Enligt samordningsklausulen i stycke 2 inkluderas texten av stycke 1 i ett skatteavtal som omfattas i stället för eller i avsaknad av sådan ingress som hänvisar till avsikten att undanröja dubbelbeskattning, utan hänsyn till om ingressen hänvisar också till avsikten att inte skapa förutsättningar för icke-beskattning eller minskad skatt.
Ingresser i de finska skatteavtalen innehåller inte ett uttryck som motsvarar minimikrav utan i dem konstateras typiskt att skatteavtalsparter vill ingå ett avtal för att undanröja dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst. Genom konventionen inkluderar man i stället för dessa nuvarande ingresser ett uttryck som överensstämmer med uttrycket i artikel 6 stycke 1 i konventionen.
Enligt stycke 3 i artikeln kan en part om den så vill inkludera i sina skatteavtal vid sidan av minimikravet också en sådan formulering i ingressen som hänvisar till önskan att utveckla ekonomiskt förhållande och utvidga samarbete i skattefrågor. Finland skulle inte inkludera detta uttryck i sina skatteavtal.
Enligt stycke 4 i artikeln kan en part förbehålla sig rätten därtill att en ingress enligt stycke 1 inte tillämpas på sådana av dess skatteavtal som redan innehåller en ingress som uppfyller minimikravet. I Finlands skatteavtal ingår inte ingresser som är likadana som stycke 1 och därför skulle Finland inte lämna denna reservation.
Notifikationsklausulen i artikel 5 förpliktar en part notificera de ingresser i sina skatteavtal som motsvarar stycke 2 i denna artikel. Finlands notifikation ska omfatta ingresser av alla de skatteavtal som är i Finlands förteckning. I de delar av motivering som utarbetades av den grupp som förhandlade konventionen konstateras att såvitt skatteavtalets ingress innehåller annan text än den som nämns i stycke 2, kan detta nämnas i notifikationen. Ingresser i Finlands skatteavtal med Förenade Arabemiraten, Spanien, Sydafrika, Indien, Marocko, Frankrike och Ungern innehåller också annan text en den som nämns i stycke 2 i denna artikel och dessa delar skulle markeras i parentes i enlighet med markeringar i den notifikation som är bifogad till denna proposition. Om båda skatteavtalsparterna lämnar en notifikation beträffande ingressen, ska den text som notificerades ersättas med texten i stycke 1. I andra fall ska den i stycke 1 angivna texten inkluderas som tillägg i skatteavtalets nuvarande ingress.
Artikel 7. Artikel 7 berör förhindrande av avtalsmissbruk och erbjuder två alternativ för att genomföra minimikravet. Alternativen är idel allmän bestämmelse om förhindrande av missbruk dvs. PPT-bestämmelse (principal purpose test) och PPT-bestämmelse tillsammans med en förenklad bestämmelse om begränsning av förmåner (simplified limitation of benefits). Styckena 1—4 i artikeln berör PPT-bestämmelsen, styckena 8—14 den förenklade bestämmelsen om begränsning av förmåner och styckena 15—18 reservationer och notifikationer.
Enligt bestämmelsen i stycke 1 i artikeln ska en förmån enligt ett skatteavtal inte beviljas, om det med hänsyn till alla fakta och omständigheter rimligen kan antas, att ett av de huvudsakliga syftena med ett sådant arrangemang eller en sådan transaktion som direkt eller indirekt resulterade i denna förmån var att komma i åtnjutande av denna förmån, utom då det fastställs att beviljande av denna förmån under dessa omständigheter skulle motsvara ändamål och syfte av de relevanta bestämmelserna i ett skatteavtal som omfattas.
Bestämmelsen bekräftar principen att en skatteavtalspart inte behöver ge skatteavtalsförmåner i en situation där ett skatteavtal används osakligt. Enligt bestämmelsens första del ska en skatteavtalsförmån inte beviljas om det rimligen kan antas att ett av de huvudsakliga syftena av arrangemanget eller transaktionen var att komma i åtnjutande av skatteavtalsförmånen. Enligt bestämmelsens senare del kan den person som förmånen nekas klargöra att beviljande av förmånen under de ifrågavarande omständigheterna motsvarar ändamål och syfte av de relevanta bestämmelserna i skatteavtalet.
Enligt samordningsklausulen i stycke 2 i artikeln tillämpas bestämmelsen i stycke 1 i stället för eller i avsaknad av sådana bestämmelser i skatteavtalen.
En part som väljer PPT-bestämmelsen kan om den så vill också inkludera en tilläggsbestämmelse av stycke 4 enligt vilken den behöriga myndigheten kan emellertid ge avtalsförmånen även om PPT-bestämmelsen hade blivit tillämplig. Denna tilläggsbestämmelse är inte en del av minimikravet.
Finland skulle välja den allmänna bestämmelsen om avtalsmissbruk men inte tilläggsbestämmelsen i stycke 4. Finlands skatteavtalspart kan välja en kombination av PPT-bestämmelse och förenklad LOB-bestämmelse. Då är presumtionsregeln att idel PPT-bestämmelse kan tillämpas utom då den part som har valt kombinationen lämnar en reservation med vilken tillämpningen av idel PPT-bestämmelse förhindras. För sådan situation av reservation erbjuds i stycke 7 alternativ a) i vilken den part som har valt PPT går med på den parts val som har valt annorlunda eller b) i vilken olika val resulterar i att den som har valt PPT tillämpar endast det och den som har valt kombinationen tillämpar den. Finland skulle välja ingetdera av alternativen i stycke 7. Detta innebär att om den part som har valt kombinationen inte kan godkänna idel PPT-bestämmelse som lösning, skatteavtalet anpassas inte av artikel 7 i konventionen. I dessa fall ska parterna försöka nå en ömsesidigt tillfredsställande lösning som uppfyller minimikravet. I praktiken betyder detta bilaterala skatteavtalsförhandlingar.
När denna proposition utarbetas (läget den 1 oktober 2018) har alla undertecknare av konventionen valt PPT-bestämmelsen. Dessutom har 13 valt vid sidan av PPT-bestämmelsen också den förenklade LOB-bestämmelsen. Dessa länder kan emellertid godkänna som lösning också idel PPT-bestämmelse och därför skulle PPT-bestämmelsen genom konventionen vara tillämplig beträffande alla de skatteavtal som omfattas.
Notifikationsklausulen i stycke 17 i artikel förpliktar en part som har valt PPT-bestämmelsen att notificera de PPT-bestämmelser som redan ingår i dess skatteavtal. Bestämmelserna kan vara allmänna bestämmelser som berör hela avtalet eller bestämmelser i vissa artiklar beträffande inkomstkategorier. En allmän PPT-bestämmelse ingår i avtalen med Spanien, Indien, Portugal, Singapore, Sri Lanka och Tadzjikistan. Bestämmelser beträffande inkomstkategorier ingår i avtalen med Armenien, Australien, Irland, Förenade Kungariket, Kazakstan, Kina, Mexiko, Ukraina, Uruguay och Uzbekistan. Finlands notifikation skulle omfatta både allmänna PPT-bestämmelser och PPT-bestämmelser beträffande inkomstkategorier. Noggrannare information om de bestämmelser som Finland skulle notificera framgår av bilaga till propositionen.
Om båda skatteavtalsparterna lämnar en sådan notifikation beträffande skatteavtalets PPT-bestämmelse, ersätts den notificerade bestämmelsen med bestämmelserna i artikel 7 stycke 1 i konventionen. I övriga fall ges texten i stycke 1 (PPT-bestämmelsen) företräde före bestämmelserna i ett skatteavtal som omfattas endast till den del de är oförenliga med stycke 1.
Artiklarna 8—11. Finland skulle lämna reservationer att inte tillämpa på sina skatteavtal artikel 8 beträffande transaktioner beträffande överföring av dividend och artikel 9 beträffande vinst på grund av överlåtelse av aktier eller intressen vars värde huvudsakligen härleds från fast egendom. Finland skulle också lämna reservationer att inte tillämpa artikel 10 som innehåller regeln mot missbruk beträffande fasta driftställen som är belägna i tredje jurisdiktioner och artikel 11 som berör skatteavtalspartens rätt att beskatta personer med hemvist i denna part.
Del IV Undvikande av status av fast driftställe
Artiklarna 12—15. Artiklarna i denna del innehåller inte minimikrav. Finland skulle lämna reservationer om att inte tillämpa på sina skatteavtal artiklarna i denna del. Artiklarna 12 och 13 berör artificiellt undvikande av status av fast driftställe genom kommissionärarrangemang och liknande strategier samt genom särskilda undantag som berör verksamheten. Artikel 14 berör uppdelning av kontrakt och i artikel 15 definieras de begrepp som används i artiklarna i denna del.
Del V Förbättrad tvistlösning
Artikel 16. Det är fråga om ett minimikrav i artikel 16 om förfarandet vid ömsesidig överenskommelse. Bestämmelserna i artikeln motsvarar styckena 1—3 i artikel om förfarandet vid ömsesidig överenskommelse i OECD:s modellskatteavtal sådana som de är i modellskatteavtal av år 2017. Det tidigare modellskatteavtalet av år 2014 förnyades i fråga om de nämnda styckena i BEPS-projektet på det sätt att den skattskyldige kan i fortsättningen anhängiggöra förfarandet vid ömsesidig överenskommelse utom i sin hemviststat också i inkomstens källstat. I många finska skatteavtal ingår redan nuförtiden en bestämmelse som motsvarar OECD:s modell av år 2014 annars än i fråga om den ändring som BEPS-projektet har medfört. I äldre skatteavtal är bestämmelserna dels annorlunda och därför skulle konventionen innebära ändringar för deras del.
I styckena 1—3 i artikeln ingår bestämmelserna om förfarandet vid ömsesidig överenskommelse i OECD:s modellskatteavtal. Enligt stycke 1 om en person anser att en eller båda skatteavtalsparter vidtagit åtgärder som för honom medför eller kommer att medföra beskattning som strider mot skatteavtalet, kan denna person, utan att detta påverkar hans rätt att använda sig av de rättsmedel som finns i avtalsslutande staternas interna rättsordning, lägga fram saken för den behöriga myndigheten i någon av de avtalsslutande staterna. Saken skall läggas fram inom tre år från den tidpunkt då personen i fråga för första gången fick vetskap om den åtgärd som gett upphov till beskattning som strider mot en bestämmelse i skatteavtalet. Tidsgränsen av tre år var i OECD:s modellskatteavtal redan före BEPS-projektet och med det blev den ett minimikrav.
Enligt stycke 2 om den behöriga myndigheten finner invändningen grundad men inte själv kan få till stånd en tillfredsställande lösning, myndigheten ska söka avgöra saken genom ömsesidig överenskommelse med den andra behöriga myndigheten i syfte att undvika beskattning som strider mot skatteavtalet. Överenskommelse som träffats genomförs utan hinder av tidsgränser i skatteavtalsstaternas interna lagstiftning.
Enligt stycke 3 ska de behöriga myndigheterna genom ömsesidig överenskommelse söka avgöra svårigheter eller tvivelsmål som uppkommer i fråga om tolkningen eller tillämpningen av skatteavtalet. De kan även överlägga i syfte att undanröja dubbelbeskattning i fall som inte regleras i skatteavtalen.
Stycke 4 i artikeln innehåller samordningsklausuler som beskriver förhållandet mellan konventionen och skatteavtalen i fråga om alla de meningar som ingår i styckena 1—3. Stycke 5 i artikeln innehåller de reservationer som man kan lämna till artikeln. Reservationer kan lämnas om man har för avsikt att genomföra minimikravet på ett alternativt sätt dvs. annars än genom att inkludera bestämmelserna enligt styckena 1—3 i sina skatteavtal. Finland skulle lämna ingen av dessa reservationer utan Finland val skulle vara att inkludera bestämmelserna enligt styckena 1—3. Finlands ändamål, dvs. att förenhetliga styckena 1—3 i artikel om förfarande vid ömsesidig överenskommelse i skatteavtalen med OECD:s modellskatteavtal av år 2017, beror på om Finlands skatteavtalsparter lämnar reservationer till artikeln.
Stycke 6 i artikeln innehåller notifikationsklausuler. I fråga om första meningen i stycke 1 ska man notificera sådana skatteavtalsbestämmelser enligt vilka förfarandet vid ömsesidig överenskommelse anhängiggörs i hemviststaten. Finlands notifikation skulle omfatta alla de finska skatteavtal som inkluderas i förteckningen enligt artikel 2 stycke 1 punkt a underpunkt ii då alla de skatteavtal som ingår i företeckningen har sådan bestämmelse. Om båda skatteavtalsparterna har lämnat notifikationen ersätts skatteavtalets bestämmelse med konventionens bestämmelse. I övriga fall ges första meningen i artikel 16 stycke 1 i konventionen företräde före bestämmelserna i ett skatteavtal som omfattas endast till den del de är oförenliga med den ifrågavarande meningen.
I fråga om andra meningen i stycke 1 skulle två notifikationer lämnas. Det första berör avtal i vilka tidsgränsen för att inleda förfarandet vid ömsesidig överenskommelse är mindre än tre år. Finland skulle notificera skatteavtalen med Filippinerna, Italien och Malaysia. Om båda skatteavtalsparterna har lämnat notifikationen ersätts skatteavtalets bestämmelse med konventionens bestämmelse. I övriga fall ges andra meningen i stycke 1 av artikel 16 i konventionen företräde före bestämmelserna i ett skatteavtal som omfattas endast till den del de är oförenliga med den andra meningen. Den andra notifikationen berör avtal i vilka tidsgränsen är minst tre år. Finland skulle notificera här 61 skatteavtalsparter. De avtal som ska notificeras och deras bestämmelser framgår av bilaga till propositionen. Konventionens bestämmelse tillämpas inte på ett skatteavtal om någon av skatteavtalsparterna har lämnat en notifikation beträffande detta skatteavtal.
Utanför notifikationen blir de skatteavtal som har ingen tidsgräns. Dessa är skatteavtal med USA, Egypten, UK, Japan, Frankrike och Tanzania. I fråga om dessa avtal tillämpas artikel 16 stycke 4 punkt a underpunkt ii i konventionen, enligt vilken bestämmelsen i konventionen tillämpas om skatteavtalet saknar en bestämmelse som anger den tidsperiod inom vilken ärendet ska läggas fram.
I fråga om alla meningar i styckena 2 och 3 notificeras de skatteavtal som saknar bestämmelser som överensstämmer med meningarna. Bestämmelsen i konventionen tillämpas endast om båda skatteavtalsparterna har lämnat notifikation om bristen i fråga om det ifrågavarande skatteavtalet. Beträffande första meningen i stycke 2 skulle endast ett skatteavtal notificeras och beträffande andra meningen 15 skatteavtal. Beträffande första meningen i stycke 3 skulle endast två skatteavtal notificeras och beträffande andra meningen fem skatteavtal. Också dessa avtal som ska notificeras enligt styckena 2 och 3 framgår av bilaga till propositionen.
Artikel 17. Den materiella bestämmelsen om motsvarande justeringar i fråga om internprissättning i stycke 1 i artikeln överensstämmer med artikel 9 stycke 2 i OECD:s modellskatteavtal. Enligt samordningsklausulen i stycke 2 ska bestämmelsen om motsvarande justeringar tillämpas i stället för eller i avsaknad av en bestämmelse i ett skatteavtal. Stycke 3 omfattar reservationer och stycke 4 notifikationsklausuler.
Bestämmelsen i stycke 1 i artikeln, dvs. att inkludera artikel 9 stycke 2 i OECD:s modellskatteavtal i skatteavtal, är egentligen inte ett minimikrav utan den är en så kallad bäst praxis (best practice). Ett minimikrav är däremot att oavsett om ett skatteavtal omfattar en bestämmelse som motsvarar bestämmelsen i artikel 9 stycke 2 i OECD:s modellskatteavtal den skattskyldige ska ha tillgång till förfarandet vid ömsesidig överenskommelse i fall av internprissättning och att ömsesidiga överenskommelser ska verkställas. Därför kan man endast lämna få reservationer till artikeln. Enligt stycke 3 punkt a som berör reservationer kan en part lämna en reservation enligt vilken konventionen inte tillämpas på dess skatteavtal som redan innehåller en bestämmelse som motsvarar bestämmelsen i artikel 9 stycke 2 i OECD:s modellskatteavtal. Enligt punkt b i samma stycke kan en part också lämna en reservation om att inte tillämpa artikel 17 stycke 1 i konventionen om den trots att en bestämmelse om motsvarande justeringar saknas genomför en motsvarande justering eller dess behöriga myndighet söker lösa ärendet i förfarandet vid ömsesidig överenskommelse.
Finlands skatteavtalspolitik är att inkludera i sina skatteavtal en bestämmelse som motsvarar bestämmelsen i artikel 9 stycke 2 i OECD:s modellskatteavtal. Största delen av Finlands skatteavtal omfattar redan sådan bestämmelse men särskilt de äldsta avtalen saknar denna bestämmelse. Finland skulle alltså välja att en bestämmelse som motsvarar bestämmelsen i artikel 9 stycke 2 i OECD:s modellskatteavtal är tillämplig på de finska skatteavtal som för tillfället saknar den. Finland skulle med andra ord göra en reservation enligt vilken artikel 17 stycke 1 konventionen inte tillämpas på de skatteavtal som redan innehåller en bestämmelse som motsvarar det ifrågavarande stycket. Det slutresultat som Finland strävar till, dvs. att förverkliga tillämpningen av artikel 9 stycke 2, beror på om Finlands skatteavtalsparter lämnar reservationer till artikeln.
En part som använder den reservation som beskrivs i föregående stycke ska enligt artikel 28 stycke 8 notificera de skatteavtal som är inom reservationen. I notifikationen ska identifieras den bestämmelse i skatteavtalet som motsvarar artikel 9 stycke 2 i OECD:s modellskatteavtal. Finlands notifikation skulle beröra 49 avtalsparter. Den notifikation som Finland har givit i samband med underteckningen innehöll 43 avtalsparter. I notifikation saknades de skatteavtal som innehåller utom artikel 9 stycke 2 i OECD:s modellskatteavtal också en bestämmelse enligt vilken stycke 2 tillämpas inte i fråga om bedrägeri, avsiktlig underlåtenhet eller oaktsamhet. Också dessa avtal omfattar en bestämmelse som förpliktar till motsvarande justering och därför skulle dessa avtal inkluderas i Finlands notifikation. De avtal som ska notificeras och deras bestämmelser framgår av bilaga till propositionen.
Del VI Skiljeförfarande
Konventionen del VI berör skiljeförfarande, i vilket en meningsskiljaktighet beträffande tolkningen av ett skatteavtal mellan stater som är parterna i skatteavtalet kan lösas genom att lägga fram ärendet för en oberoende skiljepanel om man har inte kunnat lösa ärendet i förhandlingarna mellan dessa stater. Skiljeförfarande kan begäras av en person vars beskattning är i strid med skatteavtalet om de stater som är parterna till skatteavtalet har inte kunnat lösa ärendet i förfarandet vid ömsesidig överenskommelse enligt skatteavtalet.
Artikel 18. Konventionens del VI avviker från andra delar på det sätt att en part som vill tillämpa denna del, ska särskilt notificera detta val. Delen beträffande skiljeförfarande tillämpas i fråga om ett visst skatteavtal endast om båda skatteavtalsparterna har notificerat att de väljer att tillämpa denna del. Finland skulle lämna en notifikation enligt artikel 18 att tillämpa denna del. När denna proposition utarbetas (läget den 1 oktober 2018) har 27 vid sidan av Finland valt att tillämpa delen beträffande skiljeförfarande. Bland dessa är följande 19 stater dvs. Australien, Österrike, Italien, Barbados, Belgien, Kanada, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Japan, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Nya Zeeland, Portugal, Singapore, Slovenien, Spanien och Förenad Kungarike. Skatteavtalen med dessa stater borde inkluderas i Finlands förteckning enligt artikel 2 stycke 1 punkt a underpunkt ii. Dessa stater har också inkluderat deras skatteavtal med Finland i sin egen motsvarande förteckning. Övriga åtta som har valt del VI beträffande skiljeförfarande är Andorra, Curaçao, Fidži, Tyskland, Liechtenstein, Mauritius, Sverige och Schweiz. Också dessa förteckningar som framförs beträffande delen om skiljeförfarande och antal baserar sig till största del på de förteckningar som undertecknare lämnade vid undertecknande och förteckningar kan ändras då undertecknare förbinder sig till konventionen.
Artikel 19. Stycke 1 omfattar den centrala bestämmelsen om skiljeförfarande. Enligt stycke 1 om en skattskyldig har lagt fram saken för att lösas i förfarande vid ömsesidig överenskommelse och de behöriga myndigheterna har inte kunnat lösa saken inom bestämd tid, ska olösta frågor på den skattskyldiges begäran hänskjutas till skiljeförfarande på det sätt som beskrivs i konventionens del VI och enligt de regler och procedurer om vilka de behöriga myndigheterna har kommit överens på grund av bestämmelserna i stycke 10. Enligt presumtionsbestämmelsen skulle tidsfristen för att nå en lösning vid förhandlingar vara två år. En konventionspart kan emellertid lämna en reservation enligt stycke 11 och då skulle tiden för förhandlingarna vara tre år. Finland skulle inte använda denna möjlighet till reservation beträffande förlängning av tiden för förhandlingar. Trots det skulle tiden för förhandlingar vara tre år i stället för två år om den andra parten i ett skatteavtal som omfattas har lämnat denna reservation. I styckena 2—3 ingår bestämmelserna om förlöpning av tidsfristen.
I stycke anges att skiljedomen är slutlig och den genomförs genom en ömsesidig överenskommelse mellan de behöriga myndigheterna. Skiljedomen ska vara bindande för båda skatteavtalsparterna utom tre fall som nämns särskilt. Skiljedomen är inte bindande om en person som direkt berörs av saken inte godkänner den ömsesidiga överenskommelse som genomför skiljedomen. De behöriga myndigheterna kan i sådant fall inte längre överlägga saken. Med det att den ömsesidiga överenskommelsen inte godkänns jämställs det fall att den skattskyldige inte inom 60 dagar återkallar alla frågor, som har lösts i skiljeförfarandet, från ändringssökande eller annars avsluter pågående förfaranden. Skiljedomen är inte heller bindande om det i ett slutligt beslut av en domstol i en skatteavtalspart fastslås att skiljedomen är ogiltig, Skiljedomen är inte heller bindande om en person som direkt berörs av saken skulle göra en fråga som redan har lösts i skiljeförfarande till föremål för andringssökande.
Styckena 5—9 innehåller detaljerade bestämmelser om startdatumet av perioden för förhandlingar. Stycke 10 förpliktar de behöriga myndigheterna till att genom ömsesidig överenskommelse ena om sättet att tillämpa bestämmelserna i delen beträffande skiljeförfarande inklusive de minimiuppgifter som är nödvändiga för att varje behörig myndighet kan överlägga sakens innehåll. Den här avsedda ömsesidiga överenskommelsen ska alltså ingås för varje sådant skatteavtal på vilket konventionens del om skiljeförfarande tillämpas. Denna överenskommelse ingås i enlighet med artikeln om förfarandet vid ömsesidig överenskommelse i det ifrågavarande skatteavtalet inom tillämpningsområdet. Överenskommelsen ska ingås före den dag då oavgjorda frågor för första gången kan läggas fram för skiljeförfarande och den kan ändras tidvis därefter. I Finland skatteavtal har man definierat att finansministeriet eller dess befullmäktigade ombud eller den myndighet som ministeriet har förordnat är behörig myndighet. Enligt 88 § i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995) är den behöriga myndigheten Skatteförvaltningen. Den avgör ett ärende som primärt tillhör behörig myndighet. Finansministeriet kan emellertid överta avgörandet av ett principiellt viktigt ärende. De ömsesidiga överenskommelserna mellan de behöriga myndigheterna i enlighet med stycke 10 skulle publiceras.
Enligt reservationen i stycke 12 kan sådana frågor inte hänskjutas till skiljeförfarande i vilka ett beslut har redan meddelats av domstol eller administrativ besvärsinstans för att avgöra tvister i någon av skatteavtalsparterna. Dessutom ska skiljeförfarandet avslutas om vid någon tid efter begäran om skiljeförfarande har gjorts men innan skiljepanelen har meddelat sitt beslut, ett beslut om denna fråga meddelas av domstol eller administrativ besvärsinstans för att avgöra tvister. I Finland kan den behöriga myndigheten i ett förfarande vid ömsesidig överenskommelse avvika från ett beslut som har gjorts i ändringssökande. Den temporära förteckning över Finlands förväntade reservationer och notifikationer som Finland har lämnat i samband med undertecknandet av konventionen innehöll denna reservation. En reservation föreslås emellertid inte då enligt rättsläget i Finland också frågor i vilka ett domstolsbeslut redan föreligger kan hänskjutas till skiljeförfarande. Av dem som har valt delen beträffande skiljeförfarande har 18 lämnat denna reservation (läget den 1 oktober 2018). Reservationen omfattar både de beslut som fattas i den stat som har lämnat reservationen och de beslut som fattas i den andra skatteavtalsstaten. Ett beslut som har meddelats av en finsk domstol förhindrar således tillgång till skiljeförfarande om den andra skatteavtalsparten har lämnat en reservation enligt stycke 12.
Artikel 20. Artikeln omfattar presumtionsbestämmelserna för förfarandena beträffande utnämning av skiljemän men avtalsparternas behöriga myndigheter kan också komma överens förfaranden som avviker från dem. Enligt presumtionsbestämmelserna i artikeln ska skiljepanelen bestå av tre medlemmar. Varje behörig myndighet utser en medlem till skiljepanelen inom en bestämd tid av 60 dagar och de på detta sätt utsedda medlemmarna utser en ordförande. Om de behöriga myndigheterna inte utser en medlem i bestämd tid eller om medlemmarna inte utser ordförande i en bestämd tid ska en tjänsteman av OECD utföra utnämningen. Skiljepanelens medlemmar ska ha sakkunskap och vara opartiska och oberoende.
Artikel 21. Artikeln innehåller bestämmelserna om sekretessen beträffande skiljeförfarande. Artikeln innehåller bestämmelserna om yppande av upplysningar till skiljepanelens medlemmar samt om deras förpliktelser i fråga om sekretess och hemlighållande.
Artikel 22. I artikeln ingår bestämmelserna om lösning av en sak före skiljeförfarandets slut. Skiljeförfarandet ska avslutas om de behöriga myndigheterna träffar en ömsesidig överenskommelse om att lösa saken före skiljepanelen har gett sitt beslut. Skiljeförfarandet ska också avslutas om den person som har lagt fram saken återkallar sin begäran.
Artikel 23. Styckena 1—3 innehåller bestämmelserna om typen av skiljeförfarande och styckena 4—7 bestämmelserna om förbudet mot att yppa uppgifter vilket berör den skattskyldige och dennes rådgivare. Stycke 1 omfattar de presumtionsregler om typen av skiljeförfarande som ska tillämpas om de behöriga myndigheterna inte träffar ömsesidig överenskommelse om olika regler. Presumtionen är så kallad procedur av slutbud i vilken skiljepanelen väljer ett av de behöriga myndigheternas beslutsförslag. För att stöda ett beslutsförslag kan man lägga fram en åsikt till stöd för det samt ett svar till ett beslutsförslag och en åsikt till stöd för det vilka den andra behöriga myndigheten har lagt fram. Skiljepanelen ska göra sitt val med enkel majoritet av röster. Beslutet ska inte omfatta någon grund eller andra förklaringar. Skiljedomen har inte prejudicerande värde.
Om en konventionspart vill inte tillämpa den presumtionsregel i stycke 1 som berör typ av skiljeförfarande kan denna part lämna en reservation enligt stycke 2 om att tillämpa så kallad förfarande av fri prövning. I detta förfarande formulerar skiljepanelen fritt lösningen i de frågor som har lagts fram för den. Om en av skatteavtalsparterna lämnar reservationen enligt stycke 2, ändrar den i fråga om detta skatteavtal presumtionsregeln till förfarandet av fri prövning. Skiljedomen som meddelas i förfarandet av fri prövning har inte heller prejudicerande värde.
Om en konventionspart som inte har lämnat den reservation som avses i stycke 2 vill inte ha som presumtionsregeln förfarandet av fri prövning, kan den lämna en reservation enligt stycke 3 på grund av vilken ingendera av presumtionsregler tillämpas mellan dessa skatteavtalsparter. De behöriga myndigheterna söker att komma överens om typen av skiljeförfarande. Innan en sådan överenskommelse har träffats tillämpas artikel 19 (Obligatoriskt bindande skiljeförfarande) inte
Finland skulle inte lämna en reservation enligt stycke 2 dvs. presumtionsregeln beträffande typen av skiljeförfarande ska vara procedur av slutbud. Vid sidan av Finland har 20 valt på samma sätt och 7 har lämnat en reservation enligt artikel 23 stycke 2 (läget den 1 oktober 2018). Den temporära förteckning över förväntade reservationer och notifikationer som Finland gav i samband med underteckningen omfattade en reservation enligt artikel 23 stycke 3 i konventionen. Reservationen skulle ha betytt att tillämpningen av delen om skiljeförfarande skulle bero på det om en överenskommelse mellan de behöriga myndigheterna har uppkommit. Av de 20 som i likhet med Finland hade valt som densamma presumtionsregeln dvs. förfarandet av det bästa budet har 3 vid sidan av Finland använt denna reservation enligt stycke 3. Man föreslår emellertid inte denna reservation. Typ av skiljeförfarande skulle vara proceduren av slutbud med 14 avtalspartner och förfarandet enligt fri prövning med 5 avtalsparter (läget den 1 oktober 2018).
I artikeln ingår jämte bestämmelserna om typen av skiljeförfarande också bestämmelser beträffande förtrolighet. Enligt stycke 4 kan en part välja att tillämpa bestämmelserna beträffande förbudet mot yppande av uppgifter i stycke 5 och detta ska notificeras konventionens depositarie. Bestämmelserna tillämpas om någon part i ett skatteavtal har lämnat en sådan notifikation. Enligt bestämmelsen om förbudet mot att yppa uppgifter ska de behöriga myndigheterna före skiljeförfarandet inleds säkerställa att varje person som har lagt fram saken och deras rådgivare skriftligt går med på att inte yppa till andra personer uppgifter som de har mottagit under skiljeförfarandet av någon behörig myndighet eller av skiljepanelen. Om denna förpliktelse bröts väsentligt under skiljeförfarandet skulle det leda till att skiljeförfarandet avbrytas. En part som inte väljer att tillämpa stycke 5 och som inte vill att det blir tillämpligt som följd av den andra skatteavtalspartens val kan lämna en reservation om att inte tillämpa de bestämmelser om förtrolighet som redogörs för ovan. Då kan den part som vill att bestämmelserna om förtrolighet tillämpas lämna en reservation på grund av vilken den del som berör skiljeförfarande inte tillämpas på det ifrågavarande skatteavtalet.
På grund av karaktären av förfarandet vid ömsesidig överenskommelse och skiljeförfarande skulle man förutsätta förtrolighet som beskrivs i artikel 23 också i fråga om de uppgifter som mottagits under processer. Finland skulle således lämna notifikation enligt artikel 23 stycke 4 såsom 16 andra (läget den 1 oktober 2018) av dem som har valt del VI. Endast en har lämnat en reservation enligt artikel 23 stycke 6 om att inte tillämpa bestämmelserna om förtrolighet. Finland skulle också lämna en reservation enligt artikel 23 stycke 7 enligt vilket del VI skulle inte tillämpas i fråga om de skatteavtal inom tillämpningsområdet i vilka den andra avtalsparten har lämnat en reservation enligt artikel 23 stycke 6 att inte tillämpa bestämmelserna om förtrolighet. Vid sidan av Finland har 6 lämnat denna reservation.
Artikel 24. Bestämmelserna i denna artikel tillämpas endast om båda skatteavtalsparterna beslutar så och underrättar depositarien härom. Enligt bestämmelsen kan de behöriga myndigheterna inom tre kalendermånader avtala om ett avgörande som avviker från skiljedomen. Den part som har valt denna bestämmelse kan dessutom göra en reservation om att bestämmelsen tillämpas endast avseende de skatteavtal som omfattas och i fråga om vilka typen av skiljeförfarande motsvarar artikel 23 stycke 2 alltså procedur av fri prövning. Av dem som har valt skiljeförfarandet har 22 lämnat en notifikation enligt stycke 1 (läget den 1 oktober 2018). Den temporära förteckning över förväntade reservationer och notifikationer som Finland gav i samband med underteckningen omfattade inte en notifikation om tillämpningen av bestämmelserna i artikel 24. Det föreslås nu att Finland lämnar en notifikation avseende tillämpningen av artikel 24 stycke 1.
Artikel 25. Artikeln omfattar presumtionsbestämmelser som berör kostnader beträffande skiljepanelens medlemmar samt kostnader för skatteavtalsparter från vilka skatteavtalsparterna kan avvika genom en ömsesidig överenskommelse. Enligt presumtionsbestämmelserna bär varje skatteavtalspart sina egna kostnader och kostnader av den medlem som den har utsett. Kostnader för ordföranden och övriga kostnader som ansluter sig till ledning fördelas jämnt mellan skatteavtalsparterna.
Artikel 26. Enligt samordningsklausulen i stycke 1 tillämpas delen om skiljeförfarande i stället för eller i avsaknad av bestämmelserna i de skatteavtal som omfattas. En konventionspart som tillämpar delen om skiljeförfarande ska notificera de bestämmelser om skiljeförfarande som ingår i dess skatteavtal. Dessutom omfattar stycke 4 en reservation genom vilken en part får förbehålla sig rätten att inte tillämpa delen om skiljeförfarande på ett eller flera identifierade skatteavtal som omfattas och som redan innehåller en bestämmelse om skiljeförfarande. Inget bilateralt finskt skatteavtal innehåller bestämmelser om skiljeförfarande och därför skulle Finland inte göra en notifikation enligt stycke 1 eller en reservation enligt stycke 4.
I stycke 2 bestäms om förhållandet med andra skiljeförfaranden. En fråga får inte hänskjutas till skiljeförfarande, om frågan är inom tillämpningsområdet av en sak för vilken en skiljepanel eller ett liknande organ har tidigare inrättats i enlighet med ett bilateralt eller multilateralt avtal som föreskriver obligatoriskt bindande skiljeförfarande av olösta frågor som härrör från en sak i förfarande vid ömsesidig överenskommelse. För att undvika överlappning om det i samma fråga har redan tidigare inrättats en skiljepanel eller motsvarande, överförs frågan alltså inte till skiljepanel. Enligt stycke 3, om stycke 1 i artikeln inte föranleder annat, påverkar del VI i konventionen inte uppfyllande av sådana mera omfattande förpliktelser som berör skiljeförfarande av olösta frågor som har uppkommit i samband med förfarande vid ömsesidig överenskommelse och som följer av andra avtal till vilka avtalsparterna är eller kommer att vara parter.
Del VII Slutbestämmelser
Artikel 27. I artikeln bestäms om undertecknande och ratifikation eller godkännande av konventionen. Konventionen är öppen för undertecknande från och med den 31 december 2016. Utöver staterna kan konventionen undertecknas av Guernsey; Isle of Man och Jersey bland jurisdiktionerna samt också av annan jurisdiktion som har auktoriserats att bli part genom parternas och undertecknarnas konsensusbeslut. Konventionen är utöver stater öppen för jurisdiktioner emedan skatteavtalen gäller både mellan staterna och mellan staterna och jurisdiktionerna. På detta sätt kan också de senare inkluderas i konventionens tillämpningsområde. Konventionen ska ratificeras eller godkännas. Varje part följer den procedur som dess författning föreskriver.
Artiklarna 28—29. Artikel 28 i konventionen berör reservationer. Med undantag av del VI (skiljeförfarande) kan inga reservationer göras till konventionen utom de som konventionen särskilt tillåter. I artikel 28 stycke 1 har samlats ihop som i en förteckning alla de reservationer som nämns i konventionens föregående artiklar. De reservationer som föreslås för Finlands del har redogjorts för i den ifrågavarande artikeln. Enligt artikel 28 stycke 2 får en part som väljer att tillämpa del VI om skiljeförfarande formulera ett eller flera reservationer om tillämpningsområdet av de ärenden som kan hänvisas till skiljeförfarande enligt bestämmelserna i del VI. Dessa fritt formulerade förbehåll förutsätter godkännande. En reservation anses vara godkänd av en annan part om den inte har notificerat depositarien att den har invändningar mot reservationen före slutet av en period av tolv månader som börjar den dag då depositarien notificerar om reservationen, eller före den dag då den deponerar dess ratifikations- eller godkännandeinstrument, beroende på vilken är senare. Om en part har invändningar mot en fritt formulerad reservation som berör stycke VI, del VI i sin helhet tillämpas inte mellan den invändande parten och den part som lämnat reservationen.
Beträffande skiljeförfarande skulle Finland använda möjligheten att göra så kallade fria reservationer enligt artikel 28 stycke 2 punkt a. Den temporära förteckning över förväntade reservationer och notifikationer som Finland gav i samband med underteckningen omfattade fem egenformulerade reservationer som avses i denna punkt. Ordalydelsen av de föreslagna reservationerna kommer fram i bilagan till propositionen. Ordalydelsen av reservationer har preciserats i jämförelse med formerna då konventionen undertecknades. Del VI ska tillämpas endast då är fråga om annan situation än en situation av missbruk eller undvikande av skatt eller då det fråga om dubbelbeskattning. Med reservationer förhindras att detsamma fallet behandlas i flera skiljeförfaranden. Finlands reservationer skulle också resultera i att del VI tillämpas i överensstämmelse med det hur skatteavtal sätts i kraft och för att vara tillämpliga.
Enligt den första reservation av Finland tillämpas del VI inte för den del som det är fråga om tillämpningen av nationella regler av någon skatteavtalspart mot undvikande av skatt. För Finlands del ska reservationen omfatta 27—30 § i lagen om beskattningsförfarande vilka berör beskattning enligt uppskattning, kringgående av skatt, förtäckt dividend och outredd förmögenhetsökning. Reservationen skulle också omfatta situationer för tillämpning av 6 a § 8 mom. om begränsning av skattefriheten för dividend eller 52 h § om kringgående av skatt i företagsomstruktureringarna i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (360/1968) samt tillämpning av lagen om beskattning av delägare i utländska bassamfund (1217/1994). Reservationen skulle omfatta de eventuella ändringar i lagstiftningen som berör de ovannämnda bestämmelser och de skulle notifieras till depositarien.
Enligt den andra reservationen ska del VI inte tillämpas på ärenden i vilka den skattskyldige eller en person som agerar på dennes vägnar har konstaterats av en domstol skyldig till skattebedrägeri eller annat brott beträffande beskattning i någon stat som är part i skatteavtalet. För Finlands del ska reservationen omfatta 29 kap 1 § (skattebedrägeri), 2 § (grovt skattebedrägeri), 3 § (lindrigt skattebedrägeri) och 4 § (skatteförseelse) i strafflagen (39/1889). Reservationen skulle omfatta de eventuella ändringar i lagstiftningen som berör de ovannämnda bestämmelser och de skulle notifieras till depositarien.
Enligt den tredje reservationen skulle man också begränsa utanför tillämpningsområdet av del VI de fall som inte gäller dubbelbeskattning. Dubbelbeskattning åsyftar en situation i vilken båda staterna ha påfört skatt för samma inkomst på ett sätt som resulterar i påföring av tilläggsskatt, ökning av skatteskulder eller minskning av förluster.
Enligt den fjärde reservationen skulle tillämpningsområdet av del VI begränsas på grund av det skatteår som ärendet berör. Huvudregeln ska vara att inom tillämpningsområdet inkluderas endast de ärenden som berör skatteperioder som börjar efter tillämpningen av konventionen inleds. Denna begränsning motsvarar de typiska bestämmelserna i Finlands skatteavtal om ikraftträdande och början av tillämpningen. I fråga om skatter som innehålls vid källan utesluts ärenden som berör händelser som har skett före tillämpningen av konventionen har inletts i båda parterna i ett skatteavtal som omfattas. I fråga om andra skatter utesluts skatteperioder som har börjat före tillämpningen av konventionen har inletts i båda parterna i ett skatteavtal som omfattas. På grund av den inbyggda flexibiliteten i konventionen är det möjligt att en part i den notifierar valet av del VI om skiljeförfarande först efter det då den redan har deponerat sitt ratificeringsinstrument. Det är också möjligt att konventionen har blivit tillämplig vid sidan av ett skatteavtal men delen om skiljeförfarande inte har blivit tillämplig emedan denna tillämpning förhindras som följd av en reservation av någon part. Om delen om skiljeförfarande blir tillämplig på grund av en ny notifikation eller återkallande av en reservation skulle den tillämpas enligt Finland reservation endas på de fall som berör källskatter eller skatteperioder som börjar den 1 januari efter det då sex månader har förflutit från notifikationen om deponerares nya notifikation eller återkallande av reservation. Den grupp av fall som hänskjutas till skiljeförfarande begränsas också av de reservationer som parterna har lämnat och reservationen enligt artikel 19 stycke 12 i konventionen. På grund av återkallande eller begränsning av egenformulerade reservationer eller återkallande av reservationen enligt artikel 19 stycke 12 i konventionen skulle endast de fall hänskjutas till skiljeförfarande som berör källskatter eller skatteperioder som börjar den 1 januari efter det då sex månader har förflutit från deponerares notifikation om återkallande eller ersättande.
Enligt den femte reservationen ska utanför del IV vara de ärenden i vilka det har lämnats an ansökan till förfarande enligt EU-konventionen om skiljeförfarande eller annat EU-förfarande inklusive de bestämmelser i den nationella lagstiftningen genom vilka ett EU-instrument har satts i kraft. Reservationen skulle således omfatta också förfarandet enligt direktivet (EU) 2017/1852 om skattetvistlösningsmekanismer i Europeiska unionen.
Av de 28 undertecknare som har valt del VI har utom Finland 17 (läget den 1 oktober 2018) gjort egenformulerade reservationer och Finlands egenformulerade reservationer skulle huvudsakligen motsvara de reservationer som de andra har gjort. De egenformulerade reservationerna av andra konventionsparter innehåller bland annat begränsningar beträffande på vilka artiklar i ett skatteavtal skiljeförfarandet vore tillämpligt eller ska tillgång till skiljeförfarande bero på att de behöriga myndigheterna anser ett fall vara lämpligt till skiljeförfarande. Finlands och skatteavtalspartens reservationer enligt artikel 28 stycke 2 bildar tillsammans begräsningar för tillämpningen av delen om skiljeförfarande. Även om ett ärende i fråga om Finlands egenformulerade reservationer kunde hänskjutas till skiljeförfarande, dess tillgång till skiljeförfarandet förhindras, om ärendet är sådant att den andra skatteavtalsparten har begränsat det utanför skiljeförfarandet med sin egen egenformulerad reservation.
I artikel 28 stycke 3 bestäms om inverkan av en reservation. Om de relevanta bestämmelserna i konventionen inte särskilt annars bestämmer, anpassar en reservation för den parts del som lämnar den, i dess relation med en annan part de bestämmelser i konventionen som reservationen berör, enligt reservationens omfattning. Dessutom anpassar en reservation dessa bestämmelser i samma omfattning för den andra partens del i dess relation med den part som lämnar reservationen. De bestämmelser som beskrivs ovan och som berör reservationers inverkan motsvarar bestämmelserna om en reservations inverkan i Wienkonventionen om traktaträtten (FördrS 32 och 33/1980).
Artikel 28 styckena 5—7 i konventionen berör tidpunkten för att göra reservationer. Reservationerna ska göras vid undertecknandet eller vid depositionen av ratifikations- eller godkännandeinstrumentet. Om reservationer inte görs vid undertecknandet, man ska lämna till depositarien då en temporär förteckning över förutsedda reservationer. Finland lämnade vid undertecknandet en temporär förteckning över förväntade reservationer. Finland ska således lämna de slutliga reservationerna vid deponeringen av godkännandeinstrumentet. I artikel stycke 8 bestäms om notifikationer beträffande reservationer om att inte tillämpa konventionen på skatteavtal vilka redan innehåller en viss bestämmelse. I fråga om sådana reservationer ska en konventionspart enskilt för varje reservation och genom att identifiera dem med artikel- och styckenummer notificera de bestämmelser i sina skatteavtal som den redan anser innehålla en bestämmelse som överensstämmer med den som beskrivs i reservationen. Dessa notifikationer är således en följd av de reservationer som har gjorts till materiella artiklar i konventionen. En konventionspart identifierar med dessa notifikationer de bestämmelser i sina skatteavtal som konventionen inte anpassar. Finland skulle endast i fråga om artikel 17 göra en reservation om att inte tillämpa denna artikel på dem av dess skatteavtal som redan innehåller den i artikeln avsedda bestämmelsen. Detta betyder att Finland ger endast det i stycke 8 punkt m avsedda notifikationen. De bestämmelser som man föreslår notificeras framgår av bilaga till propositionen.
Artikel 28 stycke 9 i konventionen omfattar bestämmelserna om återkallande eller begränsning av reservationer, notifikationen beträffande dessa åtgärder och datumet då man börjar tillämpa dem. En konventionspart kan alltså efter att ha blivit en part endast utvidga konventionens inverkan på sina skatteavtal. En konventionspart kan återkalla sin tidigare reservation helt eller ersätta den med en ny mer begränsad reservation. Man kan till exempel återkalla helt en egenformulerad reservation som berör tillämpningsområdet av skiljeförfarande enligt artikel 28 stycke 2 eller ersätta den med en mer begränsad reservation. Däremot är det inte möjligt att lämna en sådan ny reservation som skulle begränsa utanför skiljeförfarandet ärenden som enligt den ursprungliga reservationen kunde lämnas till skiljeförfarande.
I artikel 29 i konventionen bestäms om notifikationer. I stycke 1 har samlats konventionens bestämmelser om de skatteavtalsbestämmelser som hör till tillämpningsområdet av konventionens bestämmelser och som ska notificeras. Finland skulle göra en notifikation enligt stycke 1 punkt a beträffande de skatteavtal som det vill inkludera i konventionens tillämpningsområde. Notifikationens innehåll har förklarats noggrannare i detaljmotivering av artikel 2. Finland skulle också lämna notifikationer enligt stycke 1 punkterna e, f och n alltså notifikationer avseende sådana skatteavtalsbestämmelser som hör till tillämpningsområdet av bestämmelserna i artiklarna 6, 7 och 16. Dessa notifikationer har förklarats noggrannare i detaljmotivering av dessa artiklar. Finland skulle också lämna i fråga om delen om skiljeförfarande de notifikationer som avses i stycke 1 punkterna p, q och r. Likaledes skulle Finland lämna notifikationen enligt stycke 1 punkt t att den för sin del tillämpar bestämmelserna i artikel 35 stycke 4. De bestämmelser som berör tidpunkten för att lämna de notifikationer som avses i artikeln motsvarar bestämmelserna om tidpunkten för att lämna reservationer. Styckena 5 och 6 i artikeln omfattar bestämmelserna om tilläggsnotifikationer och om startdatumet för tillämpningen av dessa notifikationer. En konventionspart kan till exempel notificera att den kommer att utvidga sin egen förteckning över skatteavtal. Det är däremot inte möjligt att stryka skatteavtal från förteckningen.
Artiklarna 30—33. Artikel 30 i konventionen berör efterföljande ändringar i de skatteavtal som omfattas. Bestämmelserna i konventionen påverkar inte sådana efterföljande ändringar som parterna till skatteavtal som omfattas har överenskommit. Bakom bestämmelsen ligger en idé om att syftet med konventionen inte är att frysa de skatteavtal som omfattas, dvs. skatteavtalsparterna får också i framtiden komma överens om att ändra skatteavtal.
Artikel 31 i konventionen berör parternas konferens. Artikel 32 i konventionen berör tolkning och genomförande. Stycke 1 i artikeln berör tolkning av bestämmelserna i de skatteavtal som omfattas och som har anpassats genom konventionen och stycke 2 tolkning av bestämmelserna i konventionen. Frågor beträffande tolkningen av bestämmelserna i skatteavtal som omfattas och som har anpassats genom konventionen avgörs på grund av de skatteavtalsbestämmelser som berör lösning av frågor om tolkning och tillämpning genom ömsesidig överenskommelse. Det är således de behöriga myndigheter av ett bilateralt skatteavtal som avgör ärendet. Frågor om tolkning och genomföring av konventionen kan däremot behandlas i parternas konferens.
Enligt artikel 33 stycke 1 i konventionen får en part föreslå en ändring av konvention genom att lägga fram ett ändringsförslag till depositarien. Enligt stycke 2 kan parternas konferens sammankallas för att överlägga ändringen.
Artiklarna 34—36. I artikel 34 bestäms både om konventionens internationella ikraftträdande (objektivt ikraftträdande) och konventionens ikraftträdande i fråga om var och en av dess undertecknare (subjektivt ikraftträdande). Konventionen träder i kraft den första dagen i den månad som följer utgången av en period av tre kalendermånader från den dag då femte ratifikations- eller godkännandeinstrument har deponerats. De fem första deponent av ratifikations- eller godkännandeinstrument var Österrike (22.9.2017), Isle of Man (19.10.2017), Jersey (15.12.2017), Polen (23.1.2018) och Slovenien (22.3.2018). Konventionen har således trätt i kraft från och med den 1 juli 2018. Den är också dagen för konventionens ikraftträdande för de fem första deponenter av ratifikations- eller godkännandeinstrument. Beträffande de nästa deponenter av ratifikations- eller godkännandeinstrument träder konventionen i kraft den första dagen av den nästa månad efter utgången av tre kalendermånader från den dag då denna undertecknare deponerade sitt ratifikations- eller godkännandeinstrument.
I artiklarna 35 och 36 bestäms om inledning av konventionens tillämpning. Styckena 1—3 i artikel 35 omfattar allmänna bestämmelser om inledning av konventionens tillämpning. En förutsättning för inledning av konventionens tillämpning är att den har trätt i kraft beträffande båda parterna till ett skatteavtal som omfattas. Liksom skatteavtal har konventionen egna bestämmelser både för skatter som innehålls vid källan och andra skatter. Enligt artikel 35 stycke 1 punkt a i konventionen tillämpas den i fråga om källskatter från och med det kalenderår som börjar tidigast den senaste av de dagar då konventionen träder i kraft i fråga om parterna till ett skatteavtal som omfattas. Om konventionen träder i kraft i fråga om den ena skatteavtalsparten till exempel från och med den 1 juli 2018 och i fråga om den andra skatteavtalsparten från och med den 1 juli 2019 tillämpas konventionen i fråga om källskatt från och med den 1 januari 2020. Enligt artikel 35 stycke 1 punkt b i konventionen tillämpas den i fråga om andra skatter på de skatteperioder som börjar tidigast efter utgången av sex kalendermånader från den senaste av de dagar då konventionen träder i kraft i fråga om parterna till ett skatteavtal som omfattas.
Styckena 2 och 3 i artikel 35 i konventionen omfattar de alternativa bestämmelser om inledning av konventionens tillämpning som en konventionspart kan för sin del välja att tillämpa. Detta motsvarar det i skatteavtal då och då brukade sättet att inkludera i avtalet för båda parterna egna bestämmelser för inledning av avtalets tillämpning. Detta gör särskilt i de fall då bestämmelserna om skatteår i parternas interna lagstiftning är olika. Enligt stycke 2 i artikeln kan en part för sin del välja att ersätta uttrycket "kalenderår" med uttrycket "skatteperiod" vid tillämpningen av stycke 1 punkt a och stycke 5 punkt a. I Finlands skatteavtal har inledningen av avtalets tillämpning för källskatter kopplats ihop med den första dagen av näst följande januari och därför ska Finland inte använda möjligheten enligt stycke 2. Enligt stycke 3 i artikeln kan en part för sin del välja att ersätta uttrycket "skatteperioder som börjar vid eller efter utgången av en period" med uttrycket "skatteperioder som börjar på eller efter den 1 januari det år som följer närmast vid eller efter utgången av en tidsperiod" vid tillämpningen av stycke 1 punkt b och stycke 5 punkt b. I Finlands skatteavtal har inledningen av avtalets tillämpning också för andra skatter än källskatter kopplats ihop med den första dagen av näst följande januari så att Finland ska använda möjligheten enligt stycke 3. Inledning av konventionens tillämpning skulle alltså också i fråga om andra skatter än källskatter kopplas ihop med början av ett kalenderår.
I stycke 4 i artikel 35 i konventionen bestäms om inledning av tillämpning av artikel 16 med avvikelse från de bestämmelser som har beskrivits ovan. Enligt stycket tillämpas artikel 16 som berör förfarandet vid ömsesidig överenskommelse, beträffande en sak som har framlagts för den behöriga myndigheten tidigast den senaste eller efter den senaste av de dagar då konventionen träder i kraft i fråga om varje part i ett skatteavtal som omfattas, med undantag av de saker som inte uppfyllde förutsättningarna för att framläggas den dag enligt det skatteavtal som omfattas innan det blev anpassat av konventionen och utan hänsyn till den skatteperiod som saken gäller. Enligt stycke 6 i artikeln får en part lämna en reservation enligt vilken stycke 4 tillämpas inte beträffande de skatteavtal av denna part som faller inom tillämpningsområdet. Finland skulle lämna denna reservation. Till följd av reservationen skulle också artikeln om förfarandet vid ömsesidig överenskommelse i den form som den är efter att ha blivit anpassad av konventionen tillämpas på de skatteperioder som börjar efter ikraftträdandet.
I stycke 5 artikel 35 i konventionen bestäms om inledning av tillämpningen i det fall att en konventionspart vill utöka sin förteckning över de skatteavtal som den vill inkludera i konventionens tillämpningsområde.
I artikel 35 stycke 7 ingår en reservation med vilken en part kan fördröja inledning av konventionens tillämpning tills denna part har genomfört de interna åtgärder som förutsätts i fråga om ikraftträdande. Några konventionsparter ska ändra sin nationella lagstiftning för att motsvara de anpassningar som konventionen för med sig i fråga om skatteavtal och denna reservation ger dessa parter tid för att göra dessa ändringar före man inleder tillämpningen av konventionen. Om en part gör denna reservation tillämpas den fördröjda inledningen av tillämpning också i fråga om den andra skatteavtalsparten.
I artikel 36 i konventionen ingår bestämmelserna om inledningen av tillämpning av del VI om skiljeförfarande. Enligt dessa bestämmelser inleds tillämpningen av del VI tidigare än tillämpningen av konventionens övriga bestämmelser. En part som väljer att tillämpa skiljeförfarande har enligt artikel 28 stycke 2 möjligheten att göra egenformulerade reservationer beträffande begränsning av tillämpningsområdet. Såsom framfördes ovan beträffande artikel 28 skulle Finland begränsa tillämpningsområdet också tidsmässigt dvs. del VI skulle tillämpas endast på de fall som berör skatteperioder efter det att tillämpning av konventionen har inletts.
Artiklarna 37—39. Enligt artikel 37 stycke 1 i konventionen får en part när som helst uppsäga konventionen genom en notifikation adresserat till depositarien. Enligt stycke 2 blir uppsägningen tillämplig den dag då depositarien mottar notifikationen. Vidare enligt stycke 2, i de fall då konvention har före uppsägningen redan trätt i kraft i fråga om båda parterna till ett skatteavtal som omfattas, detta skatteavtal ska kvarstå som anpassat genom konventionen. Uppsägningen berör alltså endast de skatteavtal som omfattas för vilkas del konventionen har inte ännu trätt i kraft. De skatteavtal inom tillämpningsområdet vilka konventionen har redan anpassat, kvarstår som anpassade. Dessa bestämmelser motsvarar den praxis som följs i fråga om skatteavtal och deras ändringsprotokoll, det är alltså inte heller möjligt att ensidigt uppsäga endast skatteavtalets ändringsprotokoll.
I artikel 38 i konventionen bestäms om dess förhållande med protokoll och i artikel 39 om depositarien. Depositarien är huvudsekreterare av OECD. Depositarien ska underrätta parter och undertecknare inom en kalendermånad bland andra om underteckningar, deposition av ratifikations-, eller godkännandeinstrument, reservationer och notifikationer samt uppsägning. Depositarien ska också upprätthålla offentligt tillgängliga förteckningar över skatteavtal som omfattas samt reservationer och notifikationer som parterna har lämnat.