1  Lagförslag

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §. Lagens syfte. Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens syfte. Syftet med lagen är att främja befolkningens rätt till tillräckliga och jämlika social- och hälsotjänster. Kundavgifterna för social- och hälsovårdstjänster har ett nära samband med en bestämmelse i grundlagens 19 § 3 mom. Enligt bestämmelsen ska det allmänna tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster. Grundlagsutskottet har konstaterat att de klientavgifter som tas ut för social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster som avses i 19 § 3 mom. i grundlagen inte får vara så höga att servicen blir ouppnåelig för dem som behöver den. Den föreslagna lagen bidrar till att verkställa det i 19 § 3 mom. i grundlagen givna uppdraget.  

Syftet med lagen är också att säkerställa finansieringen för de social- och hälsotjänster som landskapet organiserar. De kundavgifter som tas ut av kunderna inom social- och hälsovården utgör en relativt liten del av finansieringen av social- och hälsotjänsterna. År 2015 finansierades cirka 7 procent av de kommunala social- och hälsotjänsterna med kundavgifter. Landskapen får i huvudsak sin finansiering från staten på det sätt som bestäms i lagen om landskapens finansiering ( / ). Landskapen kan få inkomster av tjänsteproduktionen också när en invånare i ett annat landskap eller en person som bor någon annanstans än i Finland anlitar social- och hälsotjänster eller när det finns någon annan ersättningsgrund, exempelvis en obligatorisk försäkring. Obligatoriska försäkringar är bl.a. trafikförsäkring och olycksfallsförsäkring. Ersättning för vård kan också tas ut för vård enligt vissa EU-bestämmelser och lagar som stiftats med stöd av dem. Bland annat lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård (1201/2013) innehåller sådana bestämmelser. 

Vid sidan av att de bidrar till att finansiera social- och hälsotjänster fyller kundavgifterna också andra viktiga syften. Genom avgifter kan man styra befolkningen att använda vissa social- eller hälsotjänster samt främja åtgärder som förebygger sociala problem och hälsoproblem. 

2 §. Tillämpningsområde. Enligt paragrafen innehåller lagen bestämmelser om avgifter för sådana social- och hälsotjänster som landskapet har organiseringsansvar för, om bestämmande och uttag av avgifter och om tjänster som är avgiftsfria för kunderna. Enligt förslaget är det landskapet som ska ha rätt att ta ut avgifter enligt lagen. Endast i fråga om avgiften för oanvända tjänster som inte avbokats är det tjänsteproducenten som ska få ta ut avgiften.  

I den föreslagna lagen finns bestämmelser om de social- och hälsotjänster för vilka en avgift kan tas ut, beloppet av den avgift som tas ut samt om de tjänster som är helt avgiftsfria för kunden. Av den rättsliga karaktären av landskapets självstyrelse och av det grundlagsenliga uppdrag som ingår i 19 § 3 mom. i grundlagen följer att landskapet enligt den föreslagna lagen inte på basis av sin självstyrelse ska ha rätt att till alla delar besluta om beloppet av de avgifter som tas ut för social- och hälsotjänster. Landskapet ska emellertid kunna besluta att det tas ut ett mindre belopp än det lagstadgade beloppet för sådana social- och hälsotjänster som är avgiftsbelagda enligt lagen. Landskapet ska också kunna besluta att det inte ska tas ut någon avgift alls för en tjänst som är avgiftsbelagd enlig lagen. Enligt 16 § 8 punkten i landskapslagen ( / ) ska landskapsfullmäktige fatta beslut om de kundavgifter som tas ut för tjänster som ingår i landskapets organiseringsansvar. Enligt ordalydelsen i bestämmelsen har landskapsfullmäktige möjlighet att delegera beslutanderätten om detaljer för prissättning och påförande av avgifter till underställda myndigheter. Landskapsfullmäktige kan besluta om de allmänna grunderna för avgifterna till exempel i samband med budgeten. Landskapsfullmäktige ska meddela ett särskilt avgiftsbeslut i fråga om kundavgifter. Landskapsfullmäktige bör även ta ställning till vilka tjänster som ska vara helt avgiftsfria.  

I 8 § i landskapslagen finns en grundbestämmelse om produktionen av tjänster som hör till landskapets organiseringsansvar. Utgående från bestämmelsen får landskapet producera de tjänster som hör till dess organiseringsansvar självt eller i samarbete med andra landskap eller enligt avtal skaffa dem av en annan tjänsteproducent. Bestämmelsen gäller också sådana social- och hälsovårdstjänster som landskapet har organiseringsansvar för. Enligt 8 § 3 mom. i landskapslagen har landskapet organiseringsansvaret också när det skaffar tjänster av privata tjänsteproducenter. Enligt 22 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ( / ) kan tjänster även kan skaffas på ett sätt som föreskrivs någon annanstans i lag. Avsikten är att det för de tjänster som landskapet har organiseringsansvar för ska tas ut samma kundavgifter, oberoende av vem som producerar tjänsterna och hur tjänsterna är ordnade. Av kunden ska det således tas ut samma avgift för offentligt producerade tjänster som skaffas som köpta tjänster och för tjänster som ingår i valfrihetssystemet, inklusive tjänster som skaffas med kundsedel eller personlig budget.  

Avgifterna för sådana privata social- och hälsotjänster som produceras utanför det valfrihetssystem som avses i valfrihetslagen ( / ) ska inte höra till tillämpningsområdet för den föreslagna lagen. Den berörda privata tjänsteproducenten beslutar om storleken på de avgifter som tas ut för de tjänsterna. 

Den föreslagna lagen gäller inte social- och hälsotjänster som ordnas i landskapet Åland. Ordnandet av dessa tjänster och beslutandet om avgiftsgrunderna och avgiftsbeloppen i fråga om tjänsterna hör till Ålands självstyrelse.  

3 §. Definitioner. I paragrafen definieras de begrepp som används i lagen. I 1 punkten definieras begreppet kund. Definitionen överensstämmer med kundbegreppet i valfrihetslagen och i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Med kund avses utöver en invånare i ett landskap också en person för vilken landskapet enligt lag ska ordna social- och hälsovårdstjänster. Enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård ska landskapet ordna social- och hälsovårdstjänster för sådana invånare i landskapet som enligt lagen om hemkommun (201/1994) har hemkommun i landskapet. Uppgifter om hemkommunen ska enligt lagen om hemkommun antecknas i det befolkningsdatasystem som avses i lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster (661/2009).  

Begreppet kund ska också omfatta patienter som anlitar hälsovårdstjänster. Med kunder ska avses också andra än landskapsinvånare, t.ex. personer som är i behov av brådskande hälsovård eller personer som har rätt att få tjänster med stöd av EU-bestämmelser. Också personer som anlitar landskapets tjänster med stöd av bestämmelserna om valfrihet ska betraktas som kunder enligt lagen.  

Enligt 19 § 4 mom. i socialvårdslagen (1301/2014) har barnfamiljer rätt att få sådan hemservice som är nödvändig för att trygga familjens omsorgsuppgift. En barnfamilj som avses i det lagrummet ska betraktas som en kund enligt den föreslagna lagen.  

Enligt 3 § 2 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård avses med kund invånare i landskapet och andra för vilka landskapet med stöd av lag ska ordna social- och hälsotjänster. I motiveringen till paragrafen konstateras det att kunder också är de arbetsgivare, företag och företagare för vilka landskapet med stöd av 18 § i hälso- och sjukvårdslagen ordnar företagshälsovård enligt 4 och 12 § i lagen om företagshälsovård. På motsvarande sätt föreslås det att begreppet kund enligt definitionen i föreslagna 3 § 1 punkten också ska omfatta de arbetsgivare, företag och företagare för vilka landskapet med stöd av 18 § i hälso- och sjukvårdslagen ska ordna sådan arbetshälsovård som avses i 4 och 12 § i lagen om företagshälsovård. 

I avgifter som bestäms enligt kundens betalningsförmåga ska bl.a. kundens familjeförhållanden beaktas. Därför definieras i paragrafens 2 punkt begreppet familj. Med familj ska avses två personer som lever tillsammans i ett gemensamt hushåll i äktenskap eller samboförhållande och deras minderåriga barn som bor i samma hushåll samt en förälder och dennes minderåriga barn som bor i samma hushåll. Till samma familj ska enligt definitionen höra två personer (makar) som lever tillsammans i ett gemensamt hushåll i äktenskap eller samboförhållande och deras minderåriga barn som bor i samma hushåll; barnet kan vara makarnas eller sambornas gemensamma barn, den andra makens eller sambons barn eller ett barn vars vårdnad har anförtrotts kunden eller dennes make eller sambo eller vardera makarna eller samborna på det sätt som anges i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983). Också barn som med stöd av 81 § i barnskyddslagen (417/2007) har placerats i enskilt hem hör enligt definitionen till familjen. Kunden och dennes minderåriga barn, barn som placerats i enskilt hem eller barn vars vårdnad har anförtrotts kunden enligt lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt ska betraktas som en familj (ensamförsörjares familj) enligt den föreslagna lagen.  

I paragrafens 3 punkt definieras ett ombud. Kundens ombud ska enligt den föreslagna lagen vara kundens lagliga företrädare eller den person som med kundens bemyndigande handlar för kundens räkning eller kundens anhöriga eller andra närstående i en situation där kunden till följd av nedsatt förmåga till självbestämmande på grund av sjukdom, hög ålder, skada eller någon annan motsvarande orsak inte klarar av att sköta sina kundavgiftsärenden.  

En minderårig persons lagliga företrädare är den minderåriges vårdnadshavare, om inte omvårdnaden av barnet har tagits ifrån dem. Enligt 4 § 1 mom. i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) kan domstolen skilja vårdnadshavaren från uppdraget att vara intressebevakare och vid behov förordna en annan person till intressebevakare för den minderårige. Enligt 4 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt ska barnets vårdnadshavare bestämma om barnets vård, uppfostran och boningsort samt i övriga personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren ska också företräda barnet i dess personliga angelägenheter, om inte något annat föreskrivs. Särskilda bestämmelser om förande av talan finns bl.a. i förvaltningslagen (434/2003) och i förvaltningsprocesslagen (586/1996).  

Enligt 4 § 2 mom. i lagen om förmyndarverksamhet är intressebevakaren för en myndig den som av domstolen eller förmyndarmyndigheten har förordnats till uppdraget. En person som har uppnått myndighetsåldern och som kan förstå innebörden av saken kan också själv utfärda en intressebevakningsfullmakt på det sätt som anges i lagen om intressebevakningsfullmakt (648/2007). En kund kan också ge en annan person fullmakt att sköta ärenden för kundens räkning på det sätt som anges i lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (228/1929). Fullmakten kan också vara någon annan fullmakt än en sådan som anges i lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, exempelvis en toleransfullmakt eller i vissa fall också en situationsfullmakt. Också yrkesutbildade personer inom social- eller sjukvården som arbetar vid en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården kan hjälpa kunderna att göra exempelvis en ansökan om nedsättning eller eftergift av avgift. Med en generös reglering i fråga om det ombud som avses i den föreslagna 2 § 3 punkten vill man möjliggöra dessa situationer som förekommer i praktiken.  

Enligt den föreslagna lagen ska också kundens anhöriga eller andra närstående kunna vara ombud i en situation där kunden till följd av nedsatt förmåga till självbestämmande på grund av sjukdom, hög ålder, skada eller någon annan motsvarande orsak inte klarar av att sköta sina kundavgiftsärenden. Med anhörig ska avses kundens make eller maka, barn, föräldrar och syskon. Andra anhöriga är exempelvis kundens sambo, någon annan som bor permanent med kunden eller någon annan person som kunden betraktar som närstående. Om kunden har flera anhöriga eller närstående personer som i enlighet med definitionen kunde agera ombud för kunden, och det uppstår konfliktsituationer, ska myndigheten bedöma vilken anhörig eller närstående som ska betraktas som kundens ombud. I en sådan situation ska med ombud avses en sådan anhörig eller annan närstående person som är med och planerar och genomför tjänsterna för kunden. Också i dessa situationer bör kundens egen åsikt klarläggas och i möjligaste mån följas, om detta inte leder till ett slutresultat som inte är förenligt med klientens intressen. 

Enligt 4 punkten ska med landskap avses ett landskap som avses i landskapslagen. Enligt landskapslagen är ett landskap ett offentligrättsligt samfund som är självstyrande inom sitt område. Landskapens högsta beslutande organ är landskapsfullmäktige som utses genom val. Landskapen sköter de uppgifter som föreskrivs för dem i lag. Centrala uppgifter är social- och hälsovården och räddningsväsendet.  

Med socialtjänst ska enligt 5 punkten avses de tjänster som enligt 14 § i socialvårdslagen hör till socialservicen samt yrkesmässig styrning inom det sociala området i samband med ordnandet av dem. Socialservice som räknas upp i 14 § 1 mom. i socialvårdslagen är socialt arbete, social handledning, social rehabilitering, familjearbete, hemservice, hemvård, boendeservice, service på en institution, service som stöder rörlighet, alkohol- och drogarbete, mentalvårdsarbete, rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor, övervakning av umgänge mellan barn och förälder, ledighet för personer som vårdar en anhörig eller närstående samt annan socialservice som är nödvändig för klientens välfärd och som tillgodoser de behov som avses i 11 § i socialvårdslagen. Enligt 14 § 2 mom. i socialvårdslagen ska det som kommunal socialservice även sörjas för specialomsorger om utvecklingsstörda, service och stöd på grund av funktionsnedsättning, tillhandahållande av utkomststöd till en person som vistas i kommunen, beviljande av social kredit till kommuninvånare, arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, service i anslutning till missbrukarvård, ordnande av stöd för närståendevård, ordnanden av familjevård, vårdnad om barn och unga personer, barnskydd, adoptionsrådgivning, medling i familjefrågor, uppgifter i samband med att beslut om vårdnad av barn och umgängesrätt fastställs och avgörs och ordnande av åtgärder i samband med medling vid verkställighet av besluten, ordnande av de sakkunnigtjänster som hör till medling i domstol i ett ärende som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt, uppgifter i samband med utredande och fastställande av faderskap och ordnande av elevvård. 

Med hälsotjänst ska enligt 6 punkten avses åtgärder för bestämmande av patientens hälsotillstånd eller för återställande eller upprätthållande av patientens hälsa och annan motsvarande behandling, som sker med medicinska metoder eller som grundar sig på läkarvetenskap och som utförs av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården eller utförs vid en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård. Till hälso- och sjukvård räknas bl.a. av läkare eller tandläkare utförd undersökning, behandling som ges eller övervakas av en läkare eller tandläkare, medicinsk rehabilitering, första hjälp som ges av någon som hör till hälso- och sjukvårdspersonalen, mun- och tandvård, preventiv vård, vaccinering, blodgivning samt fysioterapi och annan fysikalisk behandling. 

I den gällande lagen om privat hälso- och sjukvård föreskrivs om rätten att tillhandahålla befolkningen privata hälso- och sjukvårdstjänster. Enligt förarbetena till lagen (RP 46/1989 rd) kopplas hälso- och sjukvårdstjänster samman med tjänster som utförs av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. I lagens 2 § definieras områdena för sådana privata hälso- och sjukvårdstjänster som avses i lagen. Dessa är laboratorieverksamhet, radiologisk verksamhet och andra därmed jämförbara bilddiagnostiska metoder och undersökningsmetoder, andra undersökningar och åtgärder som vidtas för att konstatera någons hälsotillstånd eller sjukdom eller för att bestämma vården, fysioterapeutisk verksamhet samt andra åtgärder och annan terapi som förbättrar och upprätthåller prestationsförmågan, företagshälsovård, läkar- och tandläkartjänster och annan hälso- och sjukvård samt tjänster som kan jämställas med dem, massage, samt sjuktransporttjänster. Avsikten är att motsvarande tjänsteområden också ska ingå i definitionen av hälsotjänster enligt den föreslagna lagen. 

I 7 punkten definieras service i hemmet. Med service i hemmet avses service som ges i kundens hem, i en bostad i en boendeenhet eller i ett rum som utgör hemmet för en kund som får boendeservice. Som service i hemmet ska inte betraktas kortvarigt i socialvårdslagens 21 § avsett stödboende och serviceboende, eftersom den kund som får sådana tjänster inte har sitt egentliga hem i boendeenheten. När serviceboendet varar längre blir boendeenheten i allmänhet kundens egentliga hem. Långvarigt i socialvårdslagens 21 § 3 och 4 mom. avsett serviceboende med heldygnsomsorg ingår inte i definitionen i den föreslagna 3 § 7 punkten, eftersom serviceboende med heldygnsomsorg är betydligt mer intensivt än de tjänster som nämns i 7 punkten och i praktiken ofta jämförbart med sluten vård med hänsyn till behovet av vård och omsorg. 

Hemsjukvård är service enligt kundplanen som genomförs regelbundet eller tillfälligt som multidisciplinär hälso- och sjukvårdsservice där patienten är bosatt, i dennes hem eller på en jämförbar plats. De vårdförnödenheter enligt kundplanen som behövs för behandling av långvarig sjukdom i hemsjukvården ingår i vården. Hemsjukhusvård är tidsbunden, effektiviserad hemsjukvård. Till skillnad från vad som är fallet inom annan hemsjukvård, ingår i hemsjukhusvården både läkemedel som ges i samband med vården och de vårdförnödenheter som anges i kundplanen. 

Med hemservice avses att fullgöra eller bistå vid fullgörandet av uppgifter och funktioner som hör till boende, vård och omsorg, upprätthållande av funktionsförmågan, vård och fostran av barn, uträttande av ärenden samt till det övriga dagliga livet. Som stödtjänster som ingår i hemservicen tillhandahålls måltids-, klädvårds- och städservice och tjänster som främjar socialt umgänge. Att hjälpa kunden med att tvätta sig är en del av hemservicen, men som en stödtjänst kan det ordnas exempelvis besök i en allmän bastu, som en tjänst som främjar delaktighet. Hemservice tillhandahålls personer som på grund av sjukdom, förlossning, skada eller av någon annan liknande funktionsnedsättande orsak eller i en särskild familje- eller livssituation behöver hjälp för att klara nämnda uppgifter och funktioner i det dagliga livet. 

Med hemvård avses den helhet som bildas av hemservice och hemsjukvårdsuppgifter. En betydande andel av de kunder som omfattas av fortgående och regelbunden service i hemmet anlitar både hemservice och hemsjukvård.  

Enligt 21 § 2 mom. i socialvårdslagen ska stödboende ordnas för personer som behöver stöd för att bo självständigt eller vid övergången till självständigt boende. Boende stöds genom social handledning och andra socialtjänster, exempelvis hemservice. Stödboende kan ordnas så att kunden själv skaffar en bostad från det sedvanliga bostadsbeståndet och det stöd och den service som kunden behöver ges i den bostaden, eller så att kunden får stödet och servicen på annat håll eller så att bostaden och servicen utgör en sammanhängande helhet.  

Serviceboende är en form av öppen vård där kunden betalar separat för boendet och tjänsterna. Serviceboende ordnas för personer som behöver en lämplig bostad samt vård och omsorg. Med serviceboende avses boende och service som ordnas i en servicebostad. Servicen omfattar vård och omsorg enligt klientens behov, verksamhet som upprätthåller och främjar funktionsförmågan, måltids-, klädvårds-, bad- och städservice samt tjänster som främjar delaktighet och socialt umgänge. Vården och omsorgen innefattar bl.a. assistans vid personliga rutiner såsom måltider och skötsel av personlig hygien samt säkerställande av att läkemedelsbehandling genomförs enligt ordination. Målgrupperna inom serviceboendet är bl.a. rehabiliteringsklienter inom mentalvården, kunder inom missbrukarservicen, personer med funktionsnedsättning, äldre människor, unga som behöver särskilt stöd samt långvarigt bostadslösa personer.  

Stödtjänster som avses i 8 punkten är i 19 § 3 mom. i socialvårdslagen avsedda måltids-, klädvårds- och städservice och tjänster som främjar socialt umgänge, vilka ordnas som stödtjänster inom hemservice. Stödtjänster kan också ordnas med stöd av 14 § 1 mom. 14 punkten i den lagen. Enligt den bestämmelsen ska som socialservice ordnas också annan än i 14 § 1 mom. 1—13 samt 13 a punkten avsedd socialservice som är nödvändig för klientens välfärd och som tillgodoser klientens behov av stöd. 

Bestämmelser om den familjevård som avses i 9 punkten finns i familjevårdslagen (263/2015). Enligt 3 § i familjevårdslagen är familjevård vård av eller annan omsorg om en person under en del av dygnet eller dygnet runt i familjevårdarens privathem eller i den vårdbehövandes hem. Kommunen och samkommunen ska ingå ett uppdragsavtal med familjevårdaren eller avtal om ordnande av familjevård med en producent av privat familjevård. Enligt 4 § i familjevårdslagen är professionell familjevård sådan familjevård som ges i professionella familjehem med stöd av tillstånd enligt 7 § i lagen om privat socialservice (922/2011). Inom familjevården vårdas exempelvis barn och unga, personer med funktionsnedsättning, äldre människor och rehabiliteringsklienter inom mentalvården och missbrukarservicen. 

Med boendeservice enligt 10 punkten avses alla de tjänster som anges i 21 § i socialvårdslagen. Tjänsterna är tillfälligt boende, stödboende, serviceboende och serviceboende med heldygnsomsorg. Tillfälligt boende ordnas för personer som behöver kortvarig, brådskande hjälp. 

I paragrafens 11 punkt definieras begreppet serviceboende med heldygnsomsorg. Med serviceboende med heldygnsomsorg avses i 21 § 3 mom. i socialvårdslagen avsedda tjänster som ordnas för personer som behöver vård och omsorg dygnet runt. På samma sätt som övrigt serviceboende omfattar också serviceboende med heldygnsomsorg vård och omsorg enligt klientens behov, verksamhet som upprätthåller och främjar funktionsförmågan, måltids-, klädvårds-, bad- och städservice samt tjänster som främjar delaktighet och socialt umgänge. Till skillnad från s.k. vanligt serviceboende ordnas tjänsterna inom serviceboende med heldygnsomsorg dygnet runt, dvs. det finns personal på plats alla tider på dygnet. Serviceboende med heldygnsomsorg skiljer sig från sluten vård bland annat genom att Folkpensionsanstalten ska ha godkänt boendeenheten som en enhet inom öppenvården, och en kund inom serviceboende med heldygnsomsorg betalar i regel separat hyran och den service som han eller hon anlitar.  

Vid enheter för serviceboende med heldygnsomsorg har de boende ett eget rum eller en egen bostad och dessutom finns det gemensamma utrymmen. I serviceboende med heldygnsomsorg bor sådana personer som behöver mycket hjälp, omsorg och övervakning, t.ex. äldre personer som är i dåligt fysiskt skick eller som har minnessjukdomar, personer med funktionsnedsättning samt långvarigt bostadslösa personer. 

Med sluten vård enligt 12 punkten avses vård, behandling och rehabilitering på vårdavdelning vid sjukhus, hälsovårdscentral eller någon annan verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården eller under motsvarande förhållanden. Sluten vård omfattar samtliga läkemedel som används vid undersökningar och vård. En kund inom sluten vård kan inte åläggas att använda egna läkemedel ens vid kortvarig sluten vård, eftersom den vårdavgift som tas ut av kunden inkluderar läkemedelsbehandlingen. 

Med service på en institution inom socialvården enligt 13 punkten avses ordnande av vård och rehabiliterande verksamhet vid en verksamhetsenhet som ger fortgående vård inom socialvården. Service på en institution kan ordnas kortvarigt eller fortgående, dagtid, nattetid eller dygnet runt. I servicen på en institution ingår t.ex. hjälp till kunden med att klä sig och sköta sin personliga hygien samt stöd vid måltider.  

I paragrafens 14 punkt definieras långvarig sluten vård. Med långvarig sluten vård avses enligt förslaget vård, rehabilitering eller rehabiliterande verksamhet dygnet runt på en verksamhetsenhet för i 12 punkten avsedd sluten vård eller på en verksamhetsenhet för i 13 punkten avsedd service på en institution, som från det att vården eller servicen inleds förväntas fortgå mer än tre månader eller som de facto har fortgått mer än tre månader. Den senare meningen avser situationer där sluten vård som ursprungligen avsetts vara kortvarig har blivit långvarig. Som långvarig sluten vård eller service på en institution ska emellertid inte betraktas medicinsk rehabilitering inom sluten vård enligt 29 § 2 mom. 7 punkten i hälso- och sjukvårdslagen eller placering eller vård utom hemmet vid en barnskyddsanstalt enligt 57 § i barnskyddslagen. 

I paragrafens 15 punkt definieras begreppet kundplan. I lagstiftningen om social- och hälsovård används olika begrepp för att beskriva olika slags individuella planer för tjänster, vård eller omsorg som tillhandahålls klienter och patienter. Bestämmelser om sådana planer finns bl.a. i socialvårdslagen, hälso- och sjukvårdslagen, barnskyddslagen, lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre (980/2012), nedan äldreomsorgslagen samt i den nya lagen om funktionshinderservice. I den föreslagna lagen fastställs det övergripande begreppet kundplan för individuella planer gällande klienter och patienter. En kundplan ska upprättas på basis av en bedömning och utredning av servicebehovet.  

Begreppet kundplan ska innefatta en plan för undersökning, vård och medicinsk rehabilitering eller någon annan motsvarande plan. Med kundplan ska också avses en plan för tillhandahållande av tjänsten, en klientplan enligt 39 § i socialvårdslagen samt en klientplan enligt 16 § i äldreomsorgslagen. I det begrepp som definieras i den föreslagna lagen ingår också klientplaner enligt 30 § i barnskyddslagen.  

I paragrafens 16 punkt definieras begreppet tjänsteproducent. Med tjänsteproducent ska avses alla bolag, sammanslutningar, organisationer, företagare och självständiga yrkesutövare samt andra aktörer som producerar social- eller hälsotjänster för landskapet. Tjänsteproducenter som avses i bestämmelsen är således bland annat landskapets affärsverk enligt 52 § i landskapslagen samt bolag, sammanslutningar, organisationer och yrkesutövare som producerar social- och hälsotjänster.  

Begreppet tjänsteproducent definieras också i 3 § 1 mom. i lagen om produktion av social- och hälsovårdstjänster. Enligt den bestämmelsen används begreppet tjänsteproducent för att beskriva alla fysiska personer samt sammanslutningar som producerar social- och hälsovårdstjänster, oberoende av deras juridiska form. En fysisk person som är verksam som tjänsteproducent ska uppfylla de förutsättningar som anges i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården eller i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. En tjänsteproducent som verkar som privat näringsidkare kan emellertid också vara någon annan än en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i sådana fall då personen inte själv tillhandahåller tjänster som förutsätter behörighet inom branschen. Med tjänsteproducent avses enligt den föreslagna bestämmelsen också juridiska personer, dvs. aktiebolag, kommanditbolag, öppna bolag, andelslag, föreningar och andra sammanslutningar eller stiftelser som tillhandahåller social- och hälsovårdstjänster. 

I paragrafens 17 punkt definieras begreppet terapi. Med terapi ska avses fysioterapi, neuropsykologisk habilitering eller rehabilitering, psykoterapi, näringsterapi, fotvård, talterapi, ergoterapi och annan med dessa jämförbar behandling som förbättrar och upprätthåller funktionsförmågan och som ges av en sådan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som avses i 2 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994). 

I paragrafens 18 punkt definieras begreppet distanstjänst. Med distanstjänst ska avses social- eller hälsotjänster som ges med hjälp av en datakommunikationsförbindelse och som ersätter sådan social- eller hälsovård som ges vid ett sedvanligt kundbesök. Vid distanstjänst sker kundkontakten exempelvis med hjälp av en videoförbindelse eller så att information och handlingar förmedlas över nätet. Distanstjänsten kan genomföras med hjälp av en datakommunikationsförbindelse t.ex. med dator, pekplatta eller smarttelefon. En tjänst ska betraktas som i lagen avsedd distanstjänst exempelvis när kunden undersöks eller vårdas med hjälp av videoförbindelse. En tjänst ska betraktas som i lagen avsedd distanstjänst också när tjänsten tillhandahålls på basis av en bild eller video som kunden sänder, om en sådan tjänst ersätter ett besök vid mottagning. Det kan handla om exempelvis en situation där kundens sjukdom eller besvär undersöks och vårdanvisningar ges på basis av en bild eller video som kunden har skickat. Det kan t.ex. röra sig om behandling av ett litet sår eller en ögoninflammation. För att en distanstjänst ska ersätta ett besök, ska den i regel vara interaktiv och individuellt riktad till en kund. Således är sådan allmän hälsorådgivning som ges anonymt eller sådana chatt-, e-post-, sms- eller motsvarande tjänster där det ges allmän handledning och rådgivning inte sådana distanstjänster som avses i lagen. Inte heller vanlig telefonservice omfattas av den definition av distanstjänst som anges i den föreslagna lagen. För sådan distanstjänst som till innehållet motsvarar en vård- eller servicekontakt inom ramen för ett traditionellt personligt besök, ska det få tas ut en avgift på det sätt som anges i den föreslagna lagen. Andra slag av distanstjänster faller utanför den föreslagna lagens tillämpningsområde och är således avgiftsfria. 

I paragrafens 19 punkt definieras begreppet underhåll. Till underhåll ska enligt den föreslagna lagen höra alla tjänster och verksamheter som tillgodoser normala livsbehov samt de material och förbrukningsartiklar som används vid tillhandahållandet av tjänsterna. Underhållet omfattar allt sådant som var och en behöver oberoende av eventuell sjukdom eller skada och som inte har samband med den berörda personens behov av hjälp eller stöd: mat, husrum, städning, kroppshygien, bastu, vatten, tvättmedel, el, kläder, tvättning med mera. Exempelvis enligt Helsingfors förvaltningsdomstols avgörande nr 02/1156/6 den 20 december 2002 utgör städning, tvättning, bastu, läkarbesök och uppköp sådant underhåll som kunden kan debiteras en avgift för. I de fall där underhållet inte innefattar boende rör det sig om partiellt underhåll. Exempelvis högsta förvaltningsdomstolen ansåg i sitt beslut T2854 den 14 november 2008 att den tillfälliga familjevård som beviljats en person med utvecklingsstörning och som omfattade ett dygn vid varje vårdtillfälle inte skulle betraktas som partiellt underhåll, och därmed som avgiftsfritt för kunden, utan som fullt underhåll för vilket en avgift kunde tas ut. 

4 §. Avgift som tas ut för tjänster. Enligt 1 mom. ska kundavgiften tas ut av det landskap där den kommun ingår som är kundens hemkommun enligt lagen om hemkommun (201/1994). Det landskapet ska ta ut kundavgiften också när kunden t.ex. för tiden för semesterfirande i ett annat landskap har valt en tillfällig tjänsteproducent i det landskapet. I 37 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det att om den som är kund hos en verksamhetsenhet inom socialvården eller hälso- och sjukvården i landskapet är invånare i ett annat landskap, ska det landskap som ansvarar för ordnandet av social- och hälsovård för kunden i fråga betala ersättning för de kostnader som orsakats, om inte något annat föreskrivs om ersättning för kostnader någon annanstans.  

Tjänsteproducenten meddelar landskapet vilka tjänster kunden har fått och andra uppgifter som förutsätts för att det ska gå att påföra kundavgiften. På basis av dessa sänder landskapet kunden en faktura på de tjänster kunden har fått. Ett undantag från den ovannämnda huvudregeln ska vara avgiften för en i 32 § avsedd oanvänd tjänst som inte avbokats, som den berörda tjänsteproducenten ska ta ut. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om en högsta avgift som får tas ut av kunderna. Bestämmelsen motsvarar 2 § 1 mom. i den gällande klientavgiftslagen. Merparten av social- och hälsotjänsterna ingår i det grundlagsenliga uppdrag som anges i grundlagens 19 § 3 mom. och är centrala med tanke på individens välbefinnande. Sådana tjänster bör inte användas för att samla in inkomster för landskapets övriga verksamhet. De kundavgifter som tas ut för social- och hälsotjänster får inte heller vara så höga att servicen blir ouppnåelig för dem som behöver den. Av dessa orsaker får den avgift som tas ut vara högst så stor att den täcker de kostnader som tjänsten föranleder landskapet. Avsikten är att det i lagen i fråga om de flesta tjänster ska anges högsta belopp eller högsta betalningsprocenttal. Dessutom föreslås i lagen bestämmelser om vissa avgifter som landskapet kan ta ut till ett skäligt belopp. Också i det fallet ska emellertid som kundavgift få tas ut högst ett belopp som motsvarar de kostnader som tjänsten föranleder landskapet. Dessa kostnader begränsar också det högsta beloppet av den avgift som kan bestämmas för kunden på grundval av betalningsförmågan. Kundavgiften är en avgift som betalas till landskapet. Med det högsta beloppet för avgifterna enligt den föreslagna lagen ska avses motsvarande kostnad som tjänsten föranleder landskapet. Inom de tjänster som landskapens affärsverk producerar kommer produktionskostnaden att bestämmas enligt den kostnadskalkyl som gäller landskapets affärsverks tjänsteproduktion och, när tjänsteproducenten är en annan än landskapets tjänsteproducent, enligt den kostnad som landskapet föranleds av att det skaffar den berörda tjänsten av en utomstående tjänsteproducent.  

I 61 § 1 mom. i den föreslagna lagen finns en informativ hänvisning till 60 § 2 mom. i valfrihetslagen. I 60 § 2 i valfrihetslagen föreskrivs det om skyldighet för i den lagen avsedda tjänsteproducenter att trots sekretessbestämmelserna lämna landskapet sådana uppgifter om social- och hälsotjänster som kunderna har fått och som landskapet har organiseringsansvar för som är nödvändiga för uttagandet av kundavgifter. Enligt valfrihetslagens 60 § 3 mom. ska uppgifterna lämnas till landskapet via den uppföljningstjänst för tjänsteproduktionen som avses i 77 § 2 mom. 4 punkten. Genom uppföljningstjänsten förmedlas informationen om kunderna och tjänsterna till landskapet samt till det affärsverk som beviljat kundsedlar och personliga budgetar. Via uppföljningstjänsten ska t.ex. en yrkesutövare som producerat kundtjänster mot kundsedel meddela affärsverket vilka tjänster som tillhandahållits samt uppgifter om faktureringen. Informationen går också till landskapet, som på den grunden kan ta ut en kundavgift av kunden. I 61 § 2 mom. i den föreslagna lagen finns bestämmelser om skyldighet för producenter av sådana social- och hälsotjänster som inte omfattas av valfriheten enligt valfrihetslagen att lämna landskapet sådana uppgifter om social- och hälsotjänster som kunden har fått och som landskapet har organiseringsansvar för som är nödvändiga för utförandet av landskapets uppgifter enligt den föreslagna lagen.  

Enligt 3 mom. ska det inte få tas ut en avgift av kunden för en tjänst för vilken det inte bestäms en avgift i den föreslagna lagen. Enligt den bestämmelse i 81 § 2 mom. i grundlagen som gäller avgifter till staten ska bestämmelser om de allmänna grunderna för avgifterna för verksamheten och för storleken på avgifterna utfärdas genom lag. Det ska genom lag på allmän nivå bestämmas vilka tjänsteåtgärder, tjänster och varor det kan tas ut en avgift för och vilket slags prestationer som är helt avgiftsfria. Likaså ska det genom lag bestämmas om de principer som ska följas vid fastställandet av avgifternas storlek, exempelvis om beaktande av självkostnadsvärdet eller iakttagande av företagsekonomiska principer. Bestämmelsen gäller statens ämbetsverk och inrättningar, men riksdagens grundlagsutskott har tillämpat ovannämnda principer också på kommunala avgifter. Enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis bör det vid bedömningen av om det finns en motprestation till betalningen eller inte tas hänsyn till bl.a. om betalningen går att specificera och om den motsvarar kostnaderna. Ovannämnda principer ska tillämpas också på de avgifter enligt den föreslagna lagen som landskapet bestämmer.  

Även om den föreslagna lagen syftar till att åstadkomma en tydlig och uttömmande lagstiftning om kundavgifter för social- och hälsotjänster, kan man på grund av de krav på förändring som reformen av socialservicen och hälsovårdsservicen medför i verksamhetsmiljön inte bortse från möjligheten att sådana tjänster som landskapet har organiseringsansvar för och som därför borde omfattas av den föreslagna lagen hamnar utanför regelverket. På grund av den konstitutionella karaktären av sådana avgifter som den offentliga makten tar ut är det nödvändigt att i den föreslagna lagen ta in en uttrycklig bestämmelse om att det inte får tas ut någon avgift för sådana tjänster som inte omfattas av regelverket.  

5 §. Nedsättning och eftergift av avgift. I paragrafen föreslås bestämmelser om landskapet skyldighet att sätta ned en kundavgift eller efterge den. Regleringen föreslås bli utvidgad i förhållande till den gällande lagen så att landskapet under de förutsättningar som anges i paragrafen ska vara skyldigt att efterge eller sätta ned också en sådan avgift som bestämts för kortvarig sluten vård. Till övriga delar motsvarar bestämmelsen i stort den gällande 11 §. På grund av oklarheter och brister i tillämpningspraxis föreslås det att bestämmelsen förtydligas och kompletteras med en allmän informationsskyldighet som gäller nedsättning eller eftergift av avgift.  

Enligt 1 mom. ska nedsättning och eftergift av avgift prioriteras i förhållande till utkomststöd enligt lagen om utkomststöd (1412/1997). Enligt riksdagens grundlagsutskott får kundens ekonomiska ställning inte utgöra ett hinder för tillgången till tjänster, och kundavgifterna får inte vara sådana att servicen blir helt ouppnåelig för dem som behöver den. Att sätta ned avgiften, slopa den helt och hållet eller efterge en redan påförd avgift ska alltid tillämpas i första hand, i stället för att kunden beviljas utkomststöd. I praktiken har inte alla kommuner gjort så, utan många kunder har varit tvungna att ansöka om utkomststöd för att klara av kundavgifterna. I vissa kommuner har kunderna direkt anvisats att ansöka om utkomststöd, för att myndigheten inte ska behöva tillämpa bestämmelserna om nedsättning och eftergift av avgiften. Utkomststödet är avsett att vara en sådan form av försörjning som tillgrips i sista hand. Om kunden behöver utkomststöd är han eller hon i regel i en sådan situation att också kundavgifterna borde sänkas eller efterges. Bestämmelsen syftar inte till att hindra kunden från att söka utkomststöd innan det ärende som gäller nedsättning och eftergift av avgift avgörs. 

Enligt 2 mom. ska landskapet vara skyldigt att sätta ned en avgift som bestämts för en i paragrafen avsedd tjänst eller att efterge avgiften, om uttagandet av avgiften skulle äventyra förutsättningarna för kundens eller kundens familjs försörjning eller skulle äventyra uppfyllandet av kundens lagstadgade försörjningsplikt eller övriga icke lagstadgade underhållsansvar, när avgiften har bestämts enligt kundens betalningsförmåga för en hälsotjänst, för kortvarig sluten vård, eller för socialtjänster.  

Landskapet ska under de förutsättningar som anges i paragrafen framöver vara skyldigt att efterge eller sätta ned också en sådan avgift som bestämts för kortvarig sluten vård inom hälso- och sjukvården. Med sluten vård avses här sluten vård enligt 67 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen. Kommuner och samkommuner har redan varit skyldiga att sätta ned eller efterge avgifter för sluten vård inom socialvården. Sjukhusavgifterna och avgifterna för sluten vård utgjorde 2016 den största kategorin av kundavgifter i utsökningsärenden. Detta visar att kommunerna och samkommunerna inte i någon större utsträckning har utnyttjat möjligheten att på eget initiativ sätta ned eller efterge de jämnstora avgifterna inom hälso- och sjukvården. Sjukhusavgifterna och avgifterna för sluten vård bildar också den största enskilda kostnadsposten för kundavgifter inom hälso- och sjukvården inom utkomststödet. Det rör sig om avgifter som kan medföra avsevärda kostnader för en enskild kund, i synnerhet om vårdperioden på ett sjukhus eller i sluten vård blir lång. En utvidgning av skyldigheten att sätta ned eller efterge en avgift så att den också omfattar avgiften för kortvarig sluten vård skulle minska behovet av utkomststöd särskilt för sådana kunder som drabbats av tillfälliga betalningssvårigheter. 

Ett ärende som gäller nedsättning eller eftergift av avgift ska enligt förslaget i regel inledas genom skriftlig ansökan av kunden eller kundens ombud. Till ansökan ska fogas en behövlig utredning över sådana omständigheter som är relevanta för bedömningen av kundens förutsättningar att försörja sig eller fullgöra sin försörjningsplikt eller sitt underhållsansvar. Landskapet ska emellertid också på eget initiativ få sätta ned avgiften eller efterge den. Om landskapet vet att kundens eller familjens försörjning kommer att äventyras om kundavgiften tas ut, ska det vara möjligt att direkt sänka eller helt och hållet efterge den avgift som tas ut för tjänsten. Situationer av detta slag kan uppstå i synnerhet bland kunder som får utkomststöd. Då skulle det vara ändamålsenligt att den avgift som tas ut för tjänsten direkt kunde sättas ned eller helt efterges utan att den berörda personen särskilt behöver ansöka om lättnad i kundavgiften eller om utkomstöd för att kunna betala avgiften. 

Enligt 3 mom. ska landskapet liksom hittills efter eget övervägande kunna besluta om nedsättning eller eftergift på de grunder som anges i 2 mom. också i fråga om andra avgifter än avgifter enligt 2 mom. 1—3 punkten. Landskapets beslut ska gälla alla i beslutet nämnda social- och hälsovårdstjänster som landskapet har organiseringsansvar för. Om landskapet fattar ett beslut enligt 3 mom., inleds enligt det föreslagna 4 mom. ett ärende som gäller nedsättning eller eftergift av en enskild kunds avgift, i princip på skriftlig ansökan av kunden eller dennes ombud. Landskapet ska emellertid också på eget initiativ få sätta ned avgiften eller efterge den, på motsvarande sätt som i de situationer som avses i 2 mom. När behovet av att sätta ned eller efterge en avgift bedöms, ska kundens och dennes familjs försörjning och försörjningsplikter utredas. När det gäller jämnstora avgifter inom hälso- och sjukvården innebär utredningen ett i administrativt hänseende tungrott förfarande både för kunden och för den som tar ut avgiften. Detta gäller i synnerhet om kunden inte annars har haft långvariga eller mer permanenta kontakter med socialvården eller hälso- och sjukvården. Största delen av de jämnstora avgifterna inom hälso- och sjukvården räknas in under avgiftstaket, vilket skyddar kunden från oskäliga kostnader. 

Enligt förslaget får ansökan om nedsättning eller eftergift av avgift vara fritt formulerad. Det rekommenderas emellertid att landskapet utarbetar en blankett som kunderna kan använda när de ansöker om nedsättning eller eftergift. 

Enligt 5 mom. ska landskapet meddela ett skriftligt beslut i fråga om nedsättning eller eftergift av en kundavgift. En anvisning om hur man begär omprövning ska fogas till beslutet. Ett beslut ska meddelas också när det innebär avslag på ansökan. 

Landskapet ska se till att tjänsteproducenter som producerar sådana social- och hälsotjänster som landskapet har organiseringsansvar för informerar kunderna om bestämmelserna om nedsättning eller eftergift av avgift i 2—5 mom. Tjänsteproducenten ska ge informationen före den första tjänstehändelsen, i samband med den eller senast när avgiften tas ut. Med tjänstehändelse avses en kundkontakt, ett kundbesök eller en vårdperiod inom social- eller hälsovården. Informationen om möjligheten att få avgiften nedsatt eller efterskänkt ska ges så att kunden tillräckligt väl förstår dess innehåll. När informationen ges, ska kunden ges namnet på och kontaktuppgifterna till den aktör av vilken kunden vid behov kan begära ytterligare upplysningar.  

Den gällande klientavgiftslagens 11 § har, trots att bestämmelsen är förpliktande, tillämpats endast i liten utsträckning. En orsak till att bestämmelsen tillämpats i så ringa mån har varit att man inte har känt till den och att det rått okunskap om hur den ska tillämpas. Därför föreslås i 6 mom. en skyldighet för landskapet att se till att kunder som anlitar sådana social- och hälsotjänster som landskapet har organiseringsansvar för ges information om vad som i paragrafens 2—5 mom. anges om nedsättning eller eftergift av avgift. Om någon annan instans än landskapet självt producerar sådana tjänster som landskapet har organiseringsansvar för, ska landskapet se till att den tjänsteproducenten ger sina kunder den berörda informationen. I princip ska kunden redan innan tjänsten inleds eller i samband med den men senast när avgiften tas ut ha fått information om möjligheten att få avgiften nedsatt eller att helt bli befriad från avgift i de situationer som avses i 2 mom. Informationen kan ges exempelvis som bilaga till en faktura eller annan handling som gäller den tjänst som kunden får. Informationen ska ges så att kunden tillräckligt väl förstår dess innehåll. När informationen ges bör det tas hänsyn till kundens personliga egenskaper, exempelvis faktorer som begränsar kundens funktionsförmåga. Kunden ska få tillräckligt med hjälp, handledning och råd i ärenden som gäller nedsättning eller eftergift av en avgift. 

I 7 mom. föreslås vidare en bestämmelse om att när informationen ges ska kunden ges namnet på och kontaktuppgifterna till den aktör av vilken kunden vid behov kan begära ytterligare upplysningar. Den föreslagna bestämmelsen innebär att landskapet i fortsättningen ska anvisa en instans, som ska känna till de bestämmelser som gäller nedsättning och eftergift av avgifter och kunna ge kunderna råd om saken. Den instans som avses i bestämmelsen kan vara exempelvis en enhet i kommunen som handlägger beslut om kundavgifter eller en socialarbetare. Avsikten är att landskapet självt ska besluta om den instans som är lämplig att sköta åliggandet. 

Enligt 7 mom. ska landskapet se till att kunden får den information som avses i 6 mom. personligen, antingen skriftligt eller muntligt. Om någon annan instans än landskapet självt producerar sådana tjänster som landskapet har organiseringsansvar för, ska landskapet se till att den tjänsteproducenten ger sina kunder den berörda informationen. Det ska också vara möjligt att ge informationen via en e-tjänst som identifierar kunden. E-tjänsten kan vara t.ex. tjänsten Suomi.fi, där kunden har identifierat sig med ett verktyg för stark autentisering, eller en automat som finns i lokalerna för en verksamhetsenhet för socialvård eller hälso- och sjukvård. Om kunden begär det, ska informationen alltid även ges i skriftlig form, så att kunden också senare kan kontrollera den information som den fått. 

I paragrafens 8 mom. föreskrivs det om ett bemyndigande att utfärda förordning. Det föreslås att närmare bestämmelser om de kriterier som landskapen ska iaktta när de beslutar om nedsättning och eftergift av en avgift enligt 1 mom. ska få utfärdas genom förordning av statsrådet. Kriterier som utfärdas genom förordning bidrar till att förenhetliga praxis i de olika landskapen.  

6 §. Uttag av avgift. I 1 mom. föreslås bestämmelser om att landskapet ska ge kunden en skriftlig faktura som innehåller de uppgifter som anges i lagrummet. Av fakturan ska framgå åtminstone fakturans datum, kundens namn och vid behov andra identifieringsuppgifter, den social- eller hälsotjänst för vilken avgiften tas ut, avgiftens storlek och avgiftsgrunden, den tjänsteproducent som tillhandahållit den tjänst för vilken avgiften tas ut samt namnet på och kontaktuppgifterna till den aktör av vilken kunden vid behov kan begära ytterligare upplysningar om fakturan. Fakturan behöver inte undertecknas. I fakturans ska tjänsten specificeras enligt dagen för kundens besök eller den period under vilken tjänsten har tillhandahållits. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om landskapets skyldighet att foga en anvisning om hur man begär omprövning till fakturan. Bestämmelsen syftar till att förtydliga bestämmelserna i den gällande klientavgiftslagen. Det har rått oklarhet om tillämpningen av bestämmelserna om ändringssökande och begäran om omprövning i fråga om kundavgifterna för social- och hälsovården. Anvisningarna om hur man begär omprövning har varit bristfälliga i synnerhet i fråga om jämnstora avgifter, där kunden enbart får en faktura. I fråga om avgifter som bestäms enligt betalningsförmågan har situationen varit tydligare, eftersom det i dessa fall i regel har fattats ett separat beslut om tjänsten, till vilket beslut anvisningarna om hur man begär omprövning har fogats. Biträdande justitiekansler och riksdagens biträdande justitieombudsman har i sina avgöranden OKV/2105/1/2013, OKV/1806/1/2015 och OKV/1807/1/2015 samt EOAK/4900/2/14 förutsatt att det också i samband med fakturor ska ges en skriftlig anvisning om hur man begär omprövning. Anvisningen behöver inte ges som ett separat dokument, utan den kan skrivas in direkt i fakturan. Bestämmelser om hur man begär omprövning finns i 59 § i den föreslagna lagen. 

När landskapet tar ut avgiften ska kundens integritetsskydd och personliga trygghet beaktas. Enligt 4 § 2 mom. 3 punkten i lagen om indrivning av fordringar (513/1999, nedan indrivningslagen, får gäldenärens integritetsskydd inte äventyras vid indrivning av fordringar. I den regeringsproposition genom vilken indrivningslagen stiftades (RP 199/1996 rd) sägs det i fråga om den berörda bestämmelsen följande: Det kan anses strida mot bestämmelsen, om man t.ex. lämnar eller hotar att lämna någon utomstående, såsom gäldenärens arbetsgivare, anhöriga eller andra personer som hör till gäldenärens närmaste krets, meddelande om betalningsstörningen. Integriteten kan kränkas också av att indrivningen sker på ett sätt som väcker uppmärksamhet, t.ex. genom att kuvert används på vilka det finns synligt tryckt att brevet innehåller en betalningspåminnelse. Att kundens integritetsskydd ska beaktas innebär bl.a. att landskapet när det tar ut avgiften ska se till att ingen utomstående har tillgång till uppgiften om att personen är kund hos socialvården eller hälso- och sjukvården. Om kunden informerar landskapet om en fara som hotar kundens liv eller hälsa eller om landskapet på något annat sätt får kännedom om saken, ska landskapet vidta rimliga åtgärder för att ta ut avgiften så att inte kundens personliga säkerhet äventyras. En sådan situation kan föreligga exempelvis när kunden omfattas av spärrmarkering enligt 36 § i lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster (661/2009). 

Eftersom en tjänsteproducent enligt den föreslagna lagens 32 § ska ha rätt att ta ut en avgift för en oanvänd tjänst som inte avbokats, ska enligt 6 § 4 mom. det som bestäms i den paragrafens 1—3 mom. också gälla tjänsteproducenter som tar ut en avgift enligt 32 §. 

7 §. Beslut om avgift som bestäms enligt betalningsförmågan. I 1 mom. föreslås bestämmelser om de uppgifter som ska antecknas i det skriftliga beslut om avgift som bestäms enligt betalningsförmågan som landskapet meddelar kunden. Av beslutet ska åtminstone framgå den tjänsteinnehavare som fattat beslutet samt tidpunkten för beslutet, namnet på den kund som beslutet direkt berör och vid behov andra identifieringsuppgifter för kunden, den social- eller hälsotjänst som beslutet gäller, storleken på den avgift som tas ut för tjänsten och avgiftsgrunden samt namnet på och kontaktuppgifterna till den person av vilken kunden vid behov kan begära ytterligare upplysningar om beslutet. Enligt 45 § i förvaltningslagen ska beslutet motiveras. 

Enligt 2 mom. ska till ett beslut enligt 1 mom. fogas en anvisning om hur man begär omprövning. Bestämmelser om hur man begär omprövning finns i 59 § i den föreslagna lagen. 

2 kap. Avgiftsfria tjänster

8 §. Avgiftsfria socialtjänster. Det föreslås att i huvudsak sådana socialtjänster som redan för närvarande är avgiftsfria ska vara i lagen avsedda avgiftsfria socialtjänster. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 1 punkten är de avgiftsfria socialtjänsterna socialt arbete enligt 14 § 1 mom. 1 punkten i socialvårdslagen (1301/2014), social handledning enligt 2 punkten i det momentet, social rehabilitering enligt 3 punkten i det momentet, familjearbete enligt 4 punkten i det momentet, rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor enligt 12 punkten i det momentet, övervakning av umgänge mellan barn och förälder enligt 13 punkten i det momentet, stöttat umgänge och övervakade byten enligt 27 § i den lagen samt i 27 d och 27 e § i den ännu delvis gällande socialvårdslagen (710/1982) avsedd verksamhet i sysselsättningssyfte för handikappade och arbetsverksamhet för handikappade, med undantag för transporter och måltider.). Den föreslagna bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i 4 § 1 punkten i den gällande klientavgiftslagen. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 2 punkten ska sådana stödåtgärder inom barnskyddets öppenvård som avses i 36 § 1 mom. i barnskyddslagen vara avgiftsfria. Den barnskyddslag (683/1983) som det hänvisas till i 4 § 4 punkten i den gällande klientavgiftslagen har upphävts. Den vård av barn och unga som avses i den upphävda barnskyddslagen motsvarar i praktiken de stödåtgärder som avses i 36 § 1 mom. i den gällande barnskyddslagen. Dessa stödåtgärder är utöver den socialservice som nämns i socialvårdslagens 3 kap. stöd för utredning av barnets och familjens problemsituation, ekonomiskt eller annat stöd för barnet i skolgången, vid anskaffning av yrke och bostad, placering i arbete, fritidsintressen, upprätthållandet av nära mänskliga relationer och tillgodoseendet av andra personliga behov, vård- och terapiservice som stöder barnets rehabilitering, intensifierat familjearbete, familjerehabilitering samt andra tjänster och stödåtgärder som stöder barnet och familjen. Socialservice som nämns i socialvårdsvårdslagens 3 kap. är bl.a. hemservice, referensgruppsverksamhet, stödperson eller stödfamilj samt utkomststöd och förebyggande utkomststöd enligt lagen om utkomststöd (1412/1997) och barndagvård enligt lagen om småbarnspedagogik (36/1973). 

Enligt den föreslagna 1 mom. 3 punkten ska i 6 § 1 mom. i lagen om funktionshinderservice ( / ) avsedd service som möter behoven av hjälp och stöd i regel vara avgiftsfri. Servicen beviljas alltid på basis av en bedömning av det individuella stödbehovet. Servicen kompletterar sådana tjänster som beviljas med stöd av annan lagstiftning. Socialvårdslagen är den lag som primärt tillämpas inom socialvården, medan hälso- och sjukvårdslagen tillämpas som allmän lag inom hälso- och sjukvården. Personer med funktionsnedsättning kan dessutom få service och stöd med stöd av speciallagstiftning inom socialvården, bl.a. mentalvårdslagen, lagen om missbrukarvård och barnskyddslagen. Med stöd av lagen om funktionshinderservice beviljas det särskild service för sådana personer med funktionsnedsättning som på grund av ett funktionshinder som orsakas av en långvarig funktionsnedsättning eller sjukdom nödvändigt och upprepade gånger behöver hjälp eller stöd för att klara en normal livsföring och som inte får tillräckliga och lämpliga tjänster med stöd av socialvårdslagen eller någon annan lag. 

Till den särskilda servicen enligt 6 § 1 mom. 1—7 punkten i lagen om funktionshinderservice hör träning och stöd, personlig assistans, stöd för boendet, stöd för tillgängligt boende, kortvarig omsorg, verksamhet under dagtid samt stöd för rörligheten. Den assistans och det stöd som hör till den särskilda servicen enligt lagen om funktionshinderservice ska enligt 8 § 1 mom. 3 punkten i den föreslagna lagen vara avgiftsfria. Behövliga transporter i samband med träning och stöd, kortvarig omsorg och verksamhet under dagtid och som personen behöver för att kunna använda tjänsten ska vara avgiftsfria. De stöd för tillgänglig boende som avses i 6 § 1 mom. 4 punkten i lagen om funktionshinderservice är en ekonomisk stödåtgärd som det inte tas ut någon avgift för. Innehållet i stödet för boendet och boendeservicen motsvarar det som anges i 11 § i lagen om funktionshinderservice. Enligt den bestämmelsen ingår i stödet för boendet och boendeservicen utöver den hjälp eller det stöd som behövs för de dagliga sysslorna också den service som personen med funktionsnedsättning behöver för att främja och upprätthålla välfärden och hälsan samt för att möjliggöra delaktighet, kommunikation och familjeliv. När det gäller stöd för boendet bestäms innehållet, kvantiteten och sättet för genomförande tillsammans med personen med funktionsnedsättning enligt de individuella behoven som antecknats i klientplanen och enligt personens livssituation. Stödet för boende kan omfatta service som ges med stöd av lagen om funktionshinderservice och andra lagar och som bildar en helhet av tjänster som motsvarar personens individuella behov. Stödet för boendet och de tjänster som ingår i det ska enligt 1 mom. 3 punkten i den föreslagna paragrafen vara avgiftsfria. Det ska emellertid vara möjligt att ta ut en avgift för dem när kunden får ersättning för dem med stöd av någon annan lag än lagen om funktionshinderservice. Sådana ersättningar är bl.a. ersättning enligt lag om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015) eller trafikförsäkringslagen (460/2016).  

Enligt den föreslagna 1 mom. 4 punkten ska det inte få tas ut en avgift för uppehälle för en kund under 18 år med funktionsnedsättning i samband med sådan särskild service enligt 6 § 1 mom. 1, 3, 5 och 6 punkten i lagen om funktionshinderservice som tillhandahålls under en del av dygnet. Sådan särskild service är träning och stöd, stöd för boendet, kortvarig omsorg och verksamhet under dagtid. Denna särskilda service kan även ges under en del av dygnet. Servicen betraktas som service som ges under en del av dygnet när kunden inte omfattas av servicen dygnet runt. Service som ges under en del av dygnet är enligt förslaget bl.a. tillfällig familjevård som ges under en del av dygnet, verksamhet under dagtid samt skolans eftermiddagsklubb och verksamhet i semestertider som ordnas som kortvarig omsorg under en del av dygnet. Av en minderårig kund får det inte tas ut någon avgift för måltider, förbrukningsartiklar eller andra motsvarande driftskostnader i samband med denna service.  

Enligt den föreslagna 1 mom. 5 punkten ska tjänster som kommunen ska tillhandahålla enligt äktenskapslagen (234/1929), lagen om faderskap (11/2015), adoptionslagen (22/2012), lagen om underhåll för barn (704/1975), lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983), lagen om underhållsstöd (580/2008) och lagen om vissa underhållsbidrags bindande vid levnadskostnaderna (583/2008) vara avgiftsfria. Tjänsterna gäller faderskapsutredning och fastställande av faderskap, medling i familjefrågor enligt äktenskapslagen, adoptionsrådgivning, kommunala tjänster i samband med underhåll för barn samt kommunala tjänster i samband med vårdnad om barn och umgängesrätt. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i 4 § 8 punkten i den gällande klientavgiftslagen, men hänvisningarna har uppdaterats. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 6 punkten ska missbrukarvård som ges i form av öppna sociala insatser inom socialvården och missbrukarvård som ges en del av dygnet på en institution vara avgiftsfri. Den polikliniska missbrukarvård som avses i 4 § 7 punkten i den gällande klientavgiftslagen motsvarar i nuläget i praktiken missbrukarvård som ges i form av öppna sociala insatser inom socialvården. Termen poliklinisk missbrukarvård är föråldrad. Den missbrukarvård som ges i form av öppna sociala insatser inom socialvården är bl.a. dag- och arbetsverksamhet. Om kunden i samband med dag- och arbetsverksamhet eller annan missbrukarvård som ges i form av öppna sociala insatser inom socialvården får uppehälle, ska landskapet få ta ut en avgift för det på det sätt som anges i 45 § i den föreslagna lagen. En avgift ska också få tas ut för kostnader för sedvanligt uppehälle i samband med bl.a. boendeservice, exempelvis för boende och måltider. 

Enligt 2 mom. ska sådana handlingar, intyg eller utlåtanden som behövs för att kunden ska få socialtjänst vara avgiftsfria. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i huvudsak bestämmelsen i 4 § 9 punkten i den gällande klientavgiftslagen. I den bestämmelse som nu föreslås har man beaktat de situationer där kunden rätt att få socialtjänster förutsätter ett läkarintyg eller läkarutlåtande eller bestäms enligt ett läkarintyg eller läkarutlåtande. En sådan situation föreligger exempelvis när det ordnas färdtjänst enligt socialvårdslagen för personer med svår funktionsnedsättning eller när en persons rätt till serviceboende med heldygnsomsorg bedöms. I dessa och motsvarande situationer där personen ska förete ett läkarintyg eller läkarutlåtande för att få socialtjänster är det motiverat att det intyget eller utlåtandet är avgiftsfritt för kunden. 

9 §. Avgiftsfria hälsotjänster. Utgångspunkten för den föreslagna lagen är att det inte får tas ut en avgift av kunden för en tjänst för vilken det inte bestäms en avgift i den föreslagna lagen. Sådana tjänster som inte enlig den föreslagna lagen är avgiftsbelagda ska således vara avgiftsfria. För tydlighetens och begriplighetens skull är det emellertid nödvändigt att uttryckligen föreskriva om avgiftsfrihet för vissa tjänster eller delar av dem. Enligt förslaget ska i huvudsak sådana hälsotjänster som redan för närvarande är avgiftsfria med stöd av 5 § i den gällande klientavgiftslagen vara avgiftsfria hälsotjänster. Det föreslås emellertid att paragrafens utformning och struktur förtydligas. I synnerhet 1 punkten i den gällande 5 § har nämligen i praktiken upplevts vara svårtolkad och komplicerad. I den föreslagna paragrafen försöker man mer entydigt och med bättre avgränsning ange vilka tjänster som är avgiftsfria. En del de avgiftsfria tjänster som ingår i den gällande 5 § uttrycks på ett annat sätt i den föreslagna lagen. Laghänvisningarna och terminologin i förteckningen av tjänster föreslås bli uppdaterade, och förteckningen föreslås bli kompletterad med tjänster som föreslås vara avgiftsfria. I förslaget vill man förtydliga bestämmelserna om avgifter och avgiftsfrihet för sjukvårdstjänster jämfört med nuläget. Enligt den föreslagna lagen ska sådana sjukvårdstjänster för vilka det inte uttryckligen bestäms en avgift i lagen vara avgiftsfria. Dessutom föreslås bestämmelser om avgiftsfri sjukvård för vissa grupper. I paragrafens 3 mom. föreslås bestämmelser om avgifter som får tas ut av kunden också i samband med en i övrigt avgiftsfri tjänst. Bestämmelser om avgifter som får tas ut av en sådan person som inte har hemkommun i Finland finns emellertid samlade i den föreslagna lagens 52 §. 

I 1 mom. 1 punkten föreslås bestämmelser om att hälsorådgivning och hälsoundersökningar enligt 13 § i hälso- och sjukvårdslagen, med undantag för mun- och tandvård enligt 17 § i den föreslagna lagen, screening enligt 14 § i hälso- och sjukvårdslagen, rådgivningsbyråtjänster enligt 15 § i den lagen och skolhälsovård enligt 16 § i den lagen ska vara avgiftsfria hälsotjänster. Ovannämnda tjänster ska alltid vara avgiftsfria för kunden. Bestämmelsen syftar till att säkerställa att sådana tjänster som bidrar till att främja hälsan och välfärden och förebygga sjukdomar är avgiftsfria. Genom uttryckliga bestämmelser säkerställer man att de kunder som behöver sådana tjänster också i framtiden kan få dem avgiftsfritt. Bestämmelserna om avgifter för mun- och tandvård finns i 17 § i den föreslagna lagen. För hälsorådgivning som avser mun- och tandvård ska det därmed få tas ut en avgift endast när det rör sig om åtgärder inom förebyggande vård som hänför sig till främjande av munhälsa enligt grupp SC i åtgärdsklassificeringen. I övriga fall ska hälsorådgivning som avser mun- och tandvård vara avgiftsfri. Bestämmelserna motsvarar 9 § i den gällande klientavgiftsförordningen. Enligt 13 § 2 mom. i hälso- och sjukvårdslagen ska hälsoundersökningar och hälsorådgivning också ordnas för unga personer och personer i arbetsför ålder som faller utanför studerande- eller företagshälsovården. Därmed ska också sådana undersökningar eller bedömningar av arbetsförmågan som avses i 2 kap. 1 § 5 punkten i lagen om offentlig arbetskraft- och företagsservice (916/2012) vara avgiftsfria. Enligt lagrummet upphör arbetssökandens jobbsökning att vara i kraft om arbetssökanden inte deltar i de undersökningar eller bedömningar av arbetsförmågan som är nödvändiga för att klarlägga hans eller hennes servicebehov. Den avgiftsfrihet som bestäms i den föreslagna 9 § 1 mom. 1 punkten ska omfatta samtliga undersökningar, bedömningar och utlåtanden som behövs för att bedöma arbetsförmågan, oavsett var de har gjorts eller hur många besök som har krävts. För bedömning av arbetsförmågan kan det behövas undersökning av en fysiater eller neuropsykologiska och psykiatriska undersökningar. Också dessa undersökningar föreslås vara avgiftsfria. De föreslagna bestämmelserna motsvarar de gällande bestämmelserna. Det är emellertid nödvändigt att förtydliga gällande praxis, eftersom det dels har förekommit att inga bedömningar av arbetsförmågan har gjorts, dels har rått oklarhet om huruvida undersökningarna är avgiftsfria eller inte. För den som får skolhälsovård ska de tjänster som ingår i skolhälsovården vara avgiftsfria. Största delen av kunderna inom skolhälsovården är personer som inte har fyllt 18 år. För dem ska sjukvårdstjänster vara avgiftsfria även med stöd av 1 mom. 8 punkten i den föreslagna paragrafen. Inom den grundläggande utbildningen finns det emellertid vissa personer som fyllt 18 år och av vilka det har varit möjligt att ta ut avgifter med stöd av gällande 5 § 1 punkten underpunkterna a—e. Enligt förslaget ska skolhälsovårdstjänsterna i fortsättningen vara avgiftsfria också för sådana kunder som får skolhälsovård som har fyllt 18 år. Till övriga delar motsvarar paragrafen gällande bestämmelser. 

I 1 mom. 2 punkten föreslås bestämmelser om avgiftsfrihet i fråga om studerandehälsovård enligt 17 § i hälso- och sjukvårdslagen och i fråga om hälso- och sjukvårdstjänster för sjömän enligt 19 § 1 punkten i den lagen. På motsvarande sätt som i de gällande bestämmelserna ska det av en kund som får studerandehälsovård eller hälso- och sjukvårdstjänster för sjömän få tas ut en avgift för tjänster inom öppen sjukvård och mun- och tandvård. Enligt 19 § 1 punkten i hälso- och sjukvårdslagen ska vissa kommuner vid kusten upprätthålla hälso- och sjukvårdstjänster som omfattar mun- och tandvård för sjömän. Enligt 5 § 1 punkten i den gällande klientavgiftslagen är bland dessa tjänster enligt 19 § 1 punkten i hälso- och sjukvårdslagen sådan service och sådant vårdmaterial samt sådana förbrukningsartiklar för behandling av långvarig sjukdom som tillhandahålls inom primärvården avgiftsfria. Enligt 5 § 1 punkten underpunkt a i den gällande klientavgiftslagen får emellertid en avgift tas ut för öppen sjukvård och mun- och tandvård till personer som fyllt 18 år. Bakom avgiftsfriheten för vissa hälsotjänster som ges till sjömän ligger sjöarbetskonventionen. Sjöarbetskonventionen från 2006 sattes i kraft i Finland den 6 juni 2013 genom statsrådets förordning (385/2013). Enligt regel 4.1 i konventionen ska varje medlemsstat se till att alla sjömän på fartyg som för dess flagg omfattas av fullgoda hälsoskyddsåtgärder och har snabb tillgång till god sjukvård när de tjänstgör ombord. Enligt regel 4.2 ska det skyddsåtgärderna och vården enligt punkt 1 i princip vara avgiftsfri för sjömännen. Enligt regel 4.4 innefattar de krav på hälso- och sjukvård ombord som fastställs i koden standarder för åtgärder som syftar till att ge sjömännen en hälso- och sjukvård som så långt möjligt är jämförbar med den vård som allmänt finns att tillgå för arbetstagare i land.  

Enligt 1 mom. 3 punkten ska mentalvårdsarbete enligt 27 § i hälso- och sjukvårdslagen vara avgiftsfritt, med undantag för sluten vård och habilitering eller rehabilitering som ges som sluten vård och sådant uppehälle som avses i 45 § 2 mom. i den föreslagna lagen. Enligt förslaget ska det inte av kunden få tas ut avgifter för öppen sjukvård i samband med mentalvård eller för sådan terapi som ingår i den öppna sjukvården. Således ska exempelvis öppen sjukvård vid social- och hälsocentral och besök på sjukhusmottagning vara avgiftsfria för kunden när besöket föranleds av problem som har samband med den psykiska hälsan. Om det vid samma besök ges behandling också för andra besvär ska en avgift få tas ut. För sådan vård under en del av dygnet som ges i samband med mentalvård ska det inte heller få tas ut en avgift. Bestämmelser om avgifter för vård under en del av dygnet föreslås i 26 §. Enligt bestämmelsen ska det få tas ut en avgift för annan vård under en del av dygnet än för mentalvård. 

I 5 § i den gällande klientavgiftslagen bestäms det att sådana primärvårdstjänster inom mentalvårdsarbetet som ordnats med stöd av 27 § i hälso- och sjukvårdslagen är avgiftsfria. I 5 § 1 punkten i klientavgiftslagen anges det emellertid att av kunden får tas ut de avgifter som föreskrivs i underpunkterna a—e till punkten. Bestämmelserna i den gällande klientavgiftslagen och klientavgiftsförordningen är ytterst mångtydiga. Det är därmed oklart vilka tjänster inom den öppna sjukvården som för närvarande är avgiftsfria för kunder med psykiska problem eller missbruksproblem, och för vilka tjänster det tas ut en avgift. De sätt på vilka man ordnar vård och tjänster för personer med psykiska problem och missbruksproblem har ändrats sedan klientavgiftslagen och klientavgiftsförordningen stiftades. Tolkningen av den gällande lagstiftningen och tillämpningen av lagstiftningen i praktiken kan således variera beroende på kommunen eller samkommunen. I praktiken ordnas mentalvård och missbrukarvård på olika sätt i olika kommuner och samkommuner. Med stöd av 5 § 2 punkten i den gällande klientavgiftslagen kan man för närvarande ta ut en avgift för partiellt uppehälle i samband med vård vid enheter för psykiatrisk öppenvård. Enligt förslaget ska det för partiellt uppehälle i samband med mentalvård som ges som öppen sjukvård få tas ut en skälig avgift. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 4 punkten ska rådgivning och handledning som gäller rehabilitering och som avses i 29 § 2 mom. 1 punkten i hälso- och sjukvårdslagen, utredning av patientens funktions- och arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov enligt 2 punkten i det momentet, rehabiliteringsundersökning enligt 3 punkten i det momentet, hjälpmedelstjänster enligt 5 punkten i det momentet samt anpassningsträning enligt 6 punkten i det momentet vara avgiftsfria. Hjälpmedel för medicinsk rehabilitering är anordningar, produkter, utrustning, datorprogram och andra lösningar som utlämnas som hjälpmedel för medicinsk rehabilitering för att främja patientens rehabilitering, stödja, upprätthålla eller förbättra patientens funktionsförmåga i det dagliga livet eller förhindra att funktionsförmågan försämras. Förutsättningen för att lämna ut hjälpmedel för medicinsk rehabilitering är att patienten har nedsatt funktionsförmåga och svårigheter att klara sig på egen hand på grund av sjukdom, skada eller försenad utveckling. 

En avgift för hjälpmedelstjänster ska emellertid få tas ut i situationer där behovet av hjälpmedel beror på en skada eller yrkessjukdom som ersätts med stöd av lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015), lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar (873/2015), lagen om skada, ådragen i militärtjänst (404/1948), trafikförsäkringslagen (460/2016) eller patientskadelagen (585/1986) eller en motsvarande tidigare lag. I det fallet ersätts kunden för kostnaderna för hjälpmedlet med stöd av någon annan lag. För medicinsk rehabilitering som ges som sluten vård, vård i serie eller individuell fysioterapi ska det också i fortsättningen få tas ut en avgift. Bestämmelsen motsvarar gällande lagstiftning. Enligt den föreslagna lagen ska det i fortsättningen få tas ut en avgift av kunden också om ett sådant hjälpmedel för medicinsk rehabilitering som avses i 29 § i hälso- och sjukvårdslagen som kunden har använt har skadats eller försvunnit genom hantering som strider mot bruksanvisningar eller av uppenbar vårdslöshet eller om kunden inte har återlämnat hjälpmedlet. Avgiften ska tas ut på det sätt som föreskrivs i 51 §. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 5 punkten ska vårdmaterial samt sådana vårdförnödenheter som är avsedda för behandling av långvarig sjukdom vara avgiftsfria. Detta motsvarar bestämmelserna i 5 § 1 punkten i den gällande klientavgiftslagen. Vårdförnödenheter överlåts utan avgift, och det får inte tas ut någon självriskandel, expeditionsavgift eller annan avgift för dem. Bestämmelser om avgiftsfrihet i fråga om ovannämnda material och vårdförnödenheter utfärdas separat för att de inte ska inkluderas i de avgifter som tas ut för egentlig vård. Utlämningen av vårdförnödenheter som hör till sjukvården ska alltid grunda sig på ett individuellt behov och på bedömning och uppföljning som görs av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Utgångspunkten för utlämningen av vårdförnödenheter är att patienten har en medicinskt konstaterad långvarig sjukdom. Att sjukdomen är långvarig, dvs. kronisk, innebär i regel att sjukdomen pågått minst tre månader. En person med diabetes eller en dialyspatient behöver emellertid ofta vårdförnödenheter genast när han eller hon skrivits ut från sjukhuset. Beslut om utlämnande av vårdförnödenheter fattas av en läkare eller av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Vårdförnödenheter är exempelvis teststickor för blodsocker, teststickor för urinsocker, insulinsprutor och insulinpennor och nålar till dem, lansetter för blodprov samt blodsockermätare som lånas ut tillfälligt och som diabetiker behöver; stomiartiklar, exempelvis olika påsar som lämpar sig för patienten samt övriga hjälpmedel enligt behov; artiklar som behövs för vård av ben- och liggsår såsom sårvårdsförband och olika lösningar; vårdförnödenheter för svåra och medelsvåra symptom på urin- och analinkontinens på grund av sjukdom som exempelvis blöjor, påsar, urinaler och katetrar samt vårdförnödenheter som behövs vid vissa andra kroniska sjukdomar, exempelvis nedsatt lungfunktion och trakeostoma, såsom syrgastuber, syrgasslangar, syrgasgrimmor, kanyler, katetrar, filter och motsvarande vårdförnödenheter. Förteckningen är inte uttömmande. 

Enligt 1 mom. 6 punkten ska i 12 § i äldreomsorgslagen avsedda tjänster som främjar välbefinnandet vara avgiftsfria för kunden. I 5 § 1 punkten i den gällande klientavgiftslagen hänvisas det till 20 § i hälso- och sjukvårdslagen, som har upphävts genom lag 981/2012 i samband med att äldreomsorgslagen stiftades. I den hänvisade 20 § ingick bestämmelser om rådgivningstjänster för äldre. Innehållet i paragrafen överfördes till 12 § i äldreomsorgslagen, men hänvisningen i klientavgiftslagen har inte uppdaterats. Att rådgivnings- och handledningstjänster som främjar välbefinnandet är avgiftsfria bidrar till att förebygga hälsoproblem och sänker tröskeln för kunderna att söka sig till tjänsterna. Det bör säkerställas att dessa tjänster också i framtiden är avgiftsfria. Därför är det nödvändigt att uttryckligen föreskriva om avgiftsfrihet i fråga om dem. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 7 punkten ska missbrukarvård som ges som öppen sjukvård och missbrukarvård som ges en del av dygnet på en institution vara avgiftsfri, med undantag för uppehälle som hör till vården. För uppehället ska det få tas ut en avgift på det sätt som föreskrivs i 45 § 2 mom. Således ska exempelvis öppna sociala insatser vid social- och hälsocentral och besök på sjukhusmottagning vara avgiftsfria för kunden när besöket föranleds av problem som har samband med bruk av rusmedel. Om det däremot vid samma besök ges behandling också för andra besvär ska en avgift få tas ut. I den gällande lagen har missbrukartjänster betraktats som socialvårdstjänster. I lagens 4 § 7 punkt föreskrivs det att poliklinisk missbrukarvård är avgiftsfri. Begreppet poliklinisk missbrukarvård definieras inte i lagstiftningen, och det finns olika uppfattningar om vad begreppet innefattar. Det är därför oklart vilka hälso- och sjukvårdstjänst kunderna inom missbrukarvården har fått avgiftsfritt och vilka tjänster de har debiterats en avgift för. För närvarande kan missbrukarvård ges avgiftsfritt även med stöd av 5 § 2 punkten i den gällande klientavgiftslagen. För sådan sluten vård och rehabilitering som ges som sluten vård som hänför sig till missbrukarvård ska det också i fortsättningen få tas ut en avgift. 

Enligt 1 mom. 8 punkten ska sjukvårdstjänster för kunder som är under 18 år vara avgiftsfria. Bestämmelsen täcker öppen sjukvård och mun- och tandvård, hemsjukvård inklusive hemsjukhusvård samt sluten vård. Av kunden ska det inte heller få tas ut den avgift för prehospital akutsjukvård som föreslås i 30 §. För närvarande kan avgifter för hälsovårdstjänster endast i mycket begränsad utsträckning tas ut av personer under 18. Enligt den gällande lagen och förordningen får avgift tas ut för sluten vård, dag- och nattvård, rehabilitering, dagkirurgi, individuell fysioterapi och besök på sjukhuspoliklinik. Huruvida tjänsten är avgiftsbelagd eller inte påverkas i nuläget av huruvida vården ges inom ramen för primärvården eller den specialiserade sjukvården. Med stöd av den gällande klientavgiftslagen och klientavgiftsförordningen är specialiserad sjukvård som hänför sig till mun och käkar avgiftsfri för minderåriga när den ges vid en hälsovårdscentral med stöd av 9 a § i klientavgiftsförordningen, och avgiftsbelagd för minderåriga när den ges vid ett sjukhus med stöd av förordningens 8 eller 8 a §. De föreslagna bestämmelserna innebär inte att det inte i fortsättningen får tas ut någon avgift för dessa tjänster av personer under 18 år. Utöver för ovannämnda tjänster har man för närvarande av personer som är under 18 år även kunnat ta ut en avgift för sjuktransport, oanvända tjänster som inte avbokats och laboratorieundersökningar och bilddiagnostiska undersökningar som utförts efter remiss från privatläkare samt för tandtekniska kostnader som föranleds av nyanskaffning eller reparation av en tandregleringsapparat som försvunnit respektive skadats. Enligt det föreslagna 9 § 3 mom. ska av kunden få tas ut de avgifter och kostnader som avses i lagrummet. Avgifterna och kostnaderna är sådana att det utan en uttrycklig bestämmelse som ger rätt att ta ut dem kan anses att det är förbjudet att ta ut dem av kunden. Enlig förslaget ska det av minderåriga kunder i fortsättningen få tas ut en avgift för läkarintyg eller läkarutlåtanden samt för laboratorieundersökningar och bilddiagnostiska undersökningar som utförts efter remiss från privatläkare. Dessutom ska det av kunden få tas ut kostnader för skaffande av en ny tandregleringsapparat eller motsvarande apparat eller reparation av en skadad apparat och för att skaffa ett nytt hjälpmedel eller reparera ett skadat hjälpmedel. För en oanvänd tjänst som inte avbokats ska det fortfarande få tas ut en avgift av en kund som fyllt 15 år. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 9 punkten ska det inte av en kund inom långvarigt i 21 § 4 mom. i socialvårdslagen avsett serviceboende med heldygnsomsorg tas ut en separat avgift för sådana sjukvårdstjänster som kunden behöver och som landskapet har organiseringsansvar för. Bestämmelsen täcker öppen sjukvård och mun- och tandvård samt kortvarig sluten vård. Av kunden ska det inte heller få tas ut den avgift för prehospital akutsjukvård som föreslås i 30 §. 

I månadsavgiften för en kund inom serviceboende med heldygnsomsorg kan det ingå hälsotjänster, om de ingår i vården i en tjänst som kunden får enligt vård- och serviceplanen. I det fallet betalar kunderna för hälsotjänsterna som en del av sin månadsavgift. Serviceboende med heldygnsomsorg är en tjänst som har karaktären av öppenvård. Därför ingår merparten av de hälsotjänster som kunden behöver för närvarande inte i den månadsavgift som tas ut för tjänsten. Kunderna omfattas av hälsotjänster inom öppenvård, för vilka det av kunderna tas ut avgifter enligt den lagstiftning som gäller kundavgifter. Inom serviceboende med heldygnsomsorg tas det ofta ut så höga avgifter i förhållande till kundens betalningsförmåga att kunden inte alltid har råd att anlita hälsotjänster inom den öppna vården i den utsträckning som han eller hon skulle behöva. Hos kunder i långvarig sluten vård ingår behövliga hälsotjänster för närvarande i vården, och därmed också i kundens månadsavgift. En kund inom serviceboende med heldygnsomsorg behöver vård och omsorg dygnet runt, och vården och omsorgen är därmed rätt intensiv och krävande.  

Eftersom behovet av vård och omsorg av kunder inom långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg i praktiken ofta likställs med behoven hos kunder i långvarig sluten vård, vore det ändamålsenligt att det inte av kunder inom serviceboende med heldygnsomsorg tas ut en separat avgift för sådana behövliga sjukvårdstjänster som landskapet har ansvar för att ordna. På så sätt kan man trygga dessa kunders möjligheter att få de hälsotjänster de behöver och deras lika villkor i förhållande till kunder i långvarig sluten vård, som behöver vård och omsorg på samma nivå. Avsikten är att kunderna i fråga om vardera tjänsten ska betala en på kundens inkomster baserad månadsavgift, som enligt 36 § i den föreslagna lagen kan vara högst 85 % av kundens månadsinkomst. Enligt 9 § 3 mom. i den förslagna lagen ska av kunden dock få tas ut en avgift enligt 31, 32 och 50 § och tas ut de kostnader som avses i 17 § 4 mom. och 51 §. Med stöd av 43 § 3 mom. i den föreslagna lagen ska uttagandet av månadsavgiften för serviceboende med heldygnsomsorg fortsätta också om en kund inom serviceboende med heldygnsomsorg tas in för kortvarig sluten vård. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 10 punkten ska det av en person som har frontmannatecken, fronttjänsttecken, fronttecken eller veterantecken eller som har i lagen om rehabilitering för personer som tjänstgjort i vissa uppdrag under Finlands krig (1039/1997) avsett intyg om deltagande i minröjning inte få tas ut någon avgift för i 17 § 1—3 mom. avsedd undersökning och behandling inom mun- och tandvården, åtgärder i samband därmed eller utgifter för tandregleringsapparater och tandprotetisk behandling vid ett tandtekniskt laboratorium. Enligt gällande lagstiftning får avgift inte tas ut för tandkontroll, profylaktisk behandling eller kliniskt arbete som hör till protetik. Den föreslagna bestämmelsen innebär således att avgiftsfriheten utvidgas i fråga om veteraner och minröjare. I fortsättningen ska mun- och tandvård som tillhandahålls vid sådana mun- och tandvårdsenheter som omfattas av landskapets organiseringsansvar vara helt avgiftsfri för dessa personer. Avsikten är att hälso- och sjukvårdslagens bestämmelser om ersättning för vård och undersökning ska upphävas, och att dessa ersättningar, inklusive ersättningarna för tandvård, ska upphöra från och med ingången av 2023. Eftersom utbetalningen av ersättningar enligt lagen om anordnande av och ersättning för tandvården för frontveteraner upphör, föreslås bestämmelserna om avgiftsfrihet för mun- och tandvård i kundavgiftslagen bli utvidgade i syfte att trygga veteranernas ställning och säkerställa tillräckliga tjänster för dem. Enligt förslaget utvidgas avgiftsfriheten för veteranernas offentliga mun- och tandvård så att den omfattar bl.a. kostnaderna för tandprotetisk behandling vid ett tandtekniskt laboratorium, som hittills har ersatts ur sjukförsäkringen. Utbetalningen av ersättning för dessa kostnader upphör senast 2023. De avgifter och kostnader som anges i 9 § 3 mom. ska emellertid få tas ut av veteraner och minröjare. 

I 1 mom. 11 punkten föreslås bestämmelser om avgiftsfrihet i fråga om i 44 § i lagen om smittsamma sjukdomar (1227/2016) avsedd vaccination, undersökning och behandling av allmänfarlig smittsam sjukdom samt läkemedel som ordinerats för behandlingen, karantän för den som konstaterats eller med fog misstänks ha utsatts för en allmänfarlig smittsam sjukdom, isolering av den som insjuknat eller med fog misstänks ha insjuknat i en allmänfarlig smittsam sjukdom, läkemedel som ordinerats för vård av den som insjuknat i en övervakningspliktig smittsam sjukdom samt undersökning och behandling av hivinfektion, schanker, gonorré och klamydiainfektioner som sprids vid könsumgänge samt läkemedel som ordinerats för behandling och förebyggande av dessa sjukdomar. Genom bestämmelser om avgiftsfrihet för dessa främjas och tryggas befolkningens hälsa. Att det utfärdas uttryckliga bestämmelser om avgiftsfrihet för dessa undersökningar, behandlingar och läkemedel är motiverat för att skydda folkhälsan, för att ingen för avgiftens skull ska låta bli att söka sig till undersökningar och behandling på grund av en smittsam sjukdom som i värsta fall kan orsaka en omfattande och kostsam epidemi som utgör ett hot mot befolkningens liv och hälsa. 

I fråga om avgiftsfria vaccinationer motsvarar den föreslagna bestämmelsen i stor utsträckning 5 § 4 punkten i den gällande klientavgiftslagen. I bestämmelsen föreslås emellertid uttryckliga hänvisningar till de vaccinationer enligt lagen om smittsamma sjukdomar som ska vara avgiftsfria. Enligt 5 § 4 punkten i den gällande klientavgiftslagen är vaccinering enligt lagen om smittsamma sjukdomar avgiftsfria, men hänvisningen är oklart formulerad. I lagen om smittsamma sjukdomar finns också bestämmelser om sådana vaccinationer som arbetsgivaren bekostar inom ramen för arbetshälsovården. Dessutom finns där bestämmelser om vaccinationer som ordinerats av läkare exempelvis med tanke på en semesterresa, i fråga om vilka en allmän avgiftsfrihet inte är nödvändig för att trygga folkhälsan och som därmed även i fortsättningen är sådana som den vaccinerade själv ska betala.  

Enligt förslaget ska undersökning och behandling av allmänfarlig smittsam sjukdom samt läkemedel som ordinerats för behandlingen också i fortsättningen vara avgiftsfria för kunden. Dessutom ska karantän med stöd av 60 § i lagen om smittsamma sjukdomar för den som konstaterats eller med fog misstänks ha utsatts för en allmänfarlig smittsam sjukdom vara avgiftsfri för kunden. I praktiken innebär detta ingen förändring jämfört med nuläget, eftersom det veterligen inte heller hittills har tagits ut någon avgift för detta. Det ska inte heller tas ut någon avgift för isolering med stöd av lagens 63 § av den som insjuknat eller med fog misstänks ha insjuknat i en allmänfarlig smittsam sjukdom. 

I 1 § i statsrådets förordning om smittsamma sjukdomar (146/2017), som utfärdats med stöd av lagen om smittsamma sjukdomar, finns en förteckning över allmänfarliga smittsamma sjukdomar. Till dessa hör bl.a. syfilis, difteri, tyfoid, polio, SARS, MERS, tuberkulos och mässling. Till de 23 smittsamma sjukdomar som enligt 2 § i förordningen är övervakningspliktiga hör bl.a. hepatit B, hepatit C, kikhosta, hivinfektion, klamydiainfektioner som sprids vid könsumgänge, malaria, fästingburen hjärninflammation, schanker, påssjuka, tetanus, gonorré och röda hund. 

Enligt förslaget ska läkemedel som förskrivits för vård av en person som insjuknat i en övervakningspliktig smittsam sjukdom vara avgiftsfria. Detta motsvarar bestämmelsen i 5 § 4 mom. i den gällande klientavgiftslagen. Avgiftsfri är enligt den gällande lagen dessutom undersökning och behandling av hivinfektion, gonorré och klamydiainfektion som sprids vid könsumgänge, vilka hör till de övervakningspliktiga smittsamma sjukdomarna. Det föreslås att schanker, som också hör till de övervakningspliktiga sjukdomarna, fogas till förteckningen. Schanker är en ovanlig, med gonorré jämförbar sexuellt överförbar infektion. Bestämmelserna föreslås bli utvidgade så att sådana läkemedel som ordinerats för förebyggande av de senare nämnda övervakningspliktiga sjukdomarna blir avgiftsfria.  

För närvarande finns det för ovannämnda sexuellt överförbara sjukdomar preventiva läkemedel endast i fråga om hivinfektion. Världshälsoorganisationen och Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar rekommenderar läkemedelsbehandling i samband med exponering för hiv både efter exponering (s.k. PEP-behandling, post exposure prophylaxis) och av grundad anledning före exponering (s.k. PrEP-behandling, pre exposure prophylaxis). PEP-behandling har sedan 1990-talets början använts för att minska risken för arbetsrelaterad hivinfektion (i synnerhet vid oavsiktliga nålstick) och sedermera också risken för exponering för hiv utanför arbetet. PEP-behandling är numera etablerad praxis i hela världen. I Finland ansvarar företagshälsovården för den arbetsrelaterade PEP-behandlingen. PrEP-behandling är avgiftsfri för användaren bl.a. i Norge, Island, Frankrike, Spanien och Portugal. I Sverige rekommenderar den nationella folkhälsomyndigheten PrEP-behandling för personer med hög risk att bli hivsmittade. Dessa personer betalar varje år en självriskandel (s.k. egenavgift) på högst 2 200 kronor (ca 230 euro) för läkemedel som omfattas av högkostnadsskydd, till vilka PrEP-läkemedlen hör.  

PrEP-behandlingens effektivitet har undersökts i flera kontrollerade undersökningar. Hur effektiv behandlingen är beror på användarens engagemang i läkemedelsbehandlingen. I Europa har det genomförts två undersökningar med PrEP, där skyddseffekten i vartdera fallet var mer än 86 procent. De enskilda infektioner som konstaterades gällde i vardera undersökningen sådana personer i de studiegrupper som fick PrEP-läkemedel som inte använde läkemedlet när de blev smittade. Risken för en person som regelbundet använder PrEP-läkemedel att bli hivsmittad har minskat med rentav 99 procent. PrEP-läkemedel ordineras för högst tre månaders förbrukning i taget. Under den tiden förutsätts det att användaren deltar i regelbunden uppföljning: innan behandlingen inleds och därefter med tre månaders mellanrum testas användaren för hiv och för andra sexuellt överförbara infektioner, och användaren omfattas av den regelbundna säkerhetsövervakning som medicineringen förutsätter.  

I kalkylen över kostnadsnyttoeffekten av PrEP-behandlingen jämförs kostnaderna för PrEP-behandlingen med kostnaderna för de hivinfektioner som kunde förebyggas med behandlingen. PrEP-behandling ges i regel i fem år, medan en person som smittats med hiv får behandling hela sitt liv. Samhällets kostnader för en enda hivinfektion bedöms vara 480 000 euro, medan PrEP-läkemedelskostnaderna för en person under fem år är 2 100—9 000 euro. Det bör dessutom beaktas att behandlingen innebär att personer med hög risk att bli hivsmittade eller få en sexuellt överförbar sjukdom fångas upp av hälso- och sjukvården. Då kan man genom handledning, testning och rådgivning förändra riskbeteendet. 

Enligt 52 § 1 mom. i den föreslagna lagen får landskapet av en person som inte har hemkommun i Finland eller som inte jämställs med en person som har hemkommun ta ut en avgift som är högst så stor att den täcker de kostnader som tjänsten föranleder landskapet, om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Finland eller av Europeiska unionens lagstiftning. I paragrafens 2 mom. föreslås emellertid ett undantag som gäller behandling av en smittsam sjukdom. För de vaccinationer som avses i den föreslagna 9 § 1 mom. 11 punkten ska det i princip inte få tas ut någon avgift av en person som inte har hemkommun i Finland. Av en sådan person ska det inte heller få tas ut någon avgift för sådan brådskande undersökning, behandling och förskrivning av läkemedel för behandling som avses i 50 § i hälso- och sjukvårdslagen i syfte att förhindra smittspridning när det gäller en allmänfarlig smittsam sjukdom eller en gravid hivpositiv person. Det är emellertid inte ändamålsenligt att en sådan behandling är avgiftsfri för en person vars vistelse i Finland är avsedd att vara tillfällig eller som får ersättning för kostnaderna med stöd av någon annan lag eller från en försäkring. Av denna orsak ska det av en sådan person för all behandling av smittsam sjukdom och vaccination få tas ut en avgift som är högst så stor att den täcker de kostnader som tjänsten föranleder landskapet. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 12 punkten ska undersökning och vård av en i 2 kap. i lagen om användning av mänskliga organ, vävnader och celler för medicinska ändamål (101/2001) avsedd givare vara avgiftsfri. Detta motsvarar bestämmelsen i 5 § 4 b-punkten i den gällande lagen. En uttrycklig bestämmelse om avgiftsfrihet föreslås för att säkerställa att det inte heller i fortsättningen tas ut någon kundavgift av levande organ- och vävnadsdonatorer för besök på sjukhusmottagning och vård på bäddavdelning i samband med överlåtelse. 

I 1 mom. 13 punkten föreslås en bestämmelse enligt vilken av en läkare på medicinska grunder ordinerad patientförflyttning som inte hör till den prehospitala akutsjukvården från en enhet för sluten vård till en annan enhet för sluten vård, en enhet för serviceboende eller till hemvård, ska vara avgiftsfri. Enligt 5 § 8 punkten i den gällande klientavgiftslagen är av läkare ordinerad transport av en inskriven patient med sjuktransportfordon från en bäddplats vid en hälsovårdscentral eller ett sjukhus till en annan vårdinrättning eller till hemvård avgiftsfri. I fortsättningen kommer det inte att finnas bäddplatser vid social- och hälsocentralerna. I lagen föreslås en ny bestämmelse enligt vilken också patientförflyttningar till en enhet för serviceboende ska vara avgiftsfria, när förflyttningen har ordinerats av en läkare och kunden får sådan vård som ingår i serviceboendet. Bestämmelser om avgiftsfrihet i fråga om andra patientförflyttningar som inte hör till den prehospitala akutsjukvården föreslås i paragrafens 1 mom. 14 punkt och bestämmelser om avgift som tas ut för prehospital akutsjukvård i den föreslagna lagens 30 §. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 14 punkten ska överflyttning av en patient enligt 73 § i hälso- och sjukvårdslagen vara avgiftsfri. Enligt den paragrafen ska landskapet ordna sådan patientförflyttning som inte hör till den prehospitala akutsjukvården. Med patientförflyttning som inte hör till den prehospitala akutsjukvården avses sådan transport som på medicinska grunder är nödvändig för att en patient ska få hälsotjänster och där patienten överflyttas från den enhet inom hälso- och sjukvården som omfattas av landskapets organiseringsansvar till en annan enhet inom hälso- och sjukvården för fortsatt behandling eller undersökning.  

Landskapet ska genom konkurrensutsättning anskaffa de patientförflyttningar som landskapet har organiseringsansvar för som inte ingår i den prehospitala akutsjukvården. Om det på grund av marknadsbrist inte är möjligt att ordna förflyttningar genom konkurrensutsättning, ska landskapet producera dem. I den föreslagna paragrafen görs det ingen skillnad mellan inskrivna och icke inskrivna patienter. Det som är relevant är att patienten förflyttas från en enhet inom hälso- och sjukvården som landskapet har organiseringsansvar för, att transporten sker på medicinska grunder och att syftet med transporten är att patienten ska få vård eller undersökas. 

I 2 mom. föreslås en bestämmelse om att friskintyg för ungdomar och sådana intyg eller utlåtande av en läkare eller tandläkare som getts inom primärvården eller den specialiserade sjukvården och som kunden behöver för vård eller rehabilitering, för läkemedelsersättning med stöd av 5 kap. i sjukförsäkringslagen (1224/2004) eller för påvisande av behovet av sådan kortvarig sjukledighet vars varaktighet är högst den självrisktid som avses i 8 kap. 7 § 1 och 2 mom. i den lagen, ska vara avgiftsfria. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar nuvarande praxis inom primärvården, men den är exaktare formulerad än den gällande bestämmelsen. Det ska fortfarande vara möjligt att ta ut en avgift för sådana intyg och utlåtanden som inte behövs för att kunden ska få vård eller rehabilitering, såsom de intyg som behövs för att få eller behålla körrätten samt intyg och utlåtanden som behövs för att få andra förmåner som Folkpensionsanstalten beviljar än rehabiliteringsförmåner. 

På grund av den regleringslösning som tillämpats i den föreslagna lagen ska det av kunden endast få tas ut sådana avgifter som bestämts i lagen. Det är dock inte möjligt att på ett uttömmande sätt räkna upp de intyg och utlåtanden som man får ta ut avgift för. Det är inte motiverat att kategoriskt föreskriva att läkarintyg och läkarutlåtanden ska vara avgiftsfria. Samtidigt ska emellertid sådana intyg och utlåtanden som ansluter sig till vården betraktas som en del av vården och således ingå i den avgift som tas ut för vården. Därför bör det utfärdas uttryckliga bestämmelser om när en avgift för intyg och utlåtanden inte får tas ut. 

I den gällande lagstiftningen om kundavgifter har det beträffande uttag av avgift eller avgiftsfrihet för läkarintyg och läkarutlåtanden inom primärvården varit avgörande om intyget eller utlåtandet ansluter sig till vården av patienten. Regleringen har dock på grund av mångtydigheten upplevts som problematisk. Syftet med de föreslagna bestämmelserna är att undvika sådana svårigheter med tolkningen som den nuvarande regleringen har orsakat. I de situationer som avses i den föreslagna bestämmelsen ska intygen i linje med nuvarande praxis ha samband med kundens vård. Därför föreslås det att de också i fortsättningen ska vara avgiftsfria enligt lagen. 

I paragrafens 3 mom. föreslås bestämmelser om avgifter och kostnader som får tas ut av kunden trots bestämmelserna i 1 mom. Avgifterna och kostnaderna är sådana att det utan en uttrycklig bestämmelse som ger rätt att ta ut dem kan anses att det är förbjudet att ta ut dem i samband med en avgiftsfri tjänst. Enligt förslaget ska en avgift få tas ut för läkarintyg och läkarutlåtande enligt 31 §, i 32 § avsedda oanvända tjänster som inte avbokats, i 50 § avsedda laboratorieundersökningar och bilddiagnostiska undersökningar som utförs efter remiss från privatläkare samt av personer som avses i 52 § 1 mom. Dessutom ska man av kunden få ta ut de kostnader för skaffande av en ny tandregleringsapparat eller motsvarande apparat eller reparation av en skadad apparat som avses i 17 § 4 mom. och de kostnader för att skaffa ett nytt hjälpmedel eller reparera ett skadat hjälpmedel som avses i 51 § 1 mom. i den föreslagna lagen. Ovannämnda avgifter och kostnaderna ska även få tas ut av en kund som är under 18 år, om det inte kan anses oskäligt. För en oanvänd tjänst som inte avbokats ska det emellertid fortfarande få tas ut en avgift endast av en kund som fyllt 15 år. 

3 kap. Avgiftstak

10 §. Avgiftstak. Syftet med det avgiftstak som föreslås i paragrafen är att hindra att de årliga kundavgifterna för social- och hälsotjänster blir oskäligt höga för kunden. Riksdagens grundlagsutskott har i flera utlåtanden (bl.a. GrUU 39/1996 rd, GrUU 8/1999 rd och GrUU 10/2009 rd) konstaterat kundavgifterna inte får bli så höga att servicen blir helt ouppnåelig för dem som behöver den. Kostnaderna för användningen av social- och hälsotjänster blir stora när kunden de facto behöver använda en stor mängd tjänster under en lång tid. I fråga om de avgifter som är lika stora för alla, dvs. jämnstora avgifter, blir kundens avgiftsbörda desto större ju mindre inkomster han eller hon har. Avgiftstaket gör kostnaderna skäligare i synnerhet för långtidssjuka kunder eller kunder som annars använder en stor mängd tjänster. Avsikten är att avgifterna för de tjänster som landskapet har organiseringsansvar för ska räknas in i avgiftstaket oberoende av vem som producerar tjänsterna, om den berörda tjänsten hör till de tjänster som räknas in i avgiftstaket. 

I paragrafen föreslås bestämmelser om avgiftstakets belopp och uppföljningsperioden samt om avgiftsfrihet och uttag av avgift för tjänsterna när avgiftstaket har nåtts. Det föreslås att avgiftstakets belopp bevaras på nuvarande nivå.  

När avgiftstaket har nåtts, ska de tjänster som taket gäller i regel vara avgiftsfria för kunden under uppföljningsperioden, dvs. till slutet av kalenderåret i fråga. Bestämmelsen motsvarar bestämmelserna i den gällande mentalvårdslagen. Uppföljningsperioden för avgiftstaket enligt 6 a § i den gällande klientavgiftslagen omfattade ursprungligen en 12 månaders tid från det första vårdbesöket. Bestämmelsen om uppföljningsperioden ändrades dock genom lag 1222/2000 så att uppföljningsperioden blev kalenderåret, eftersom det enligt uppgifter om användningen av avgiftstaket hade visat sig vara svårt att i praktiken tolka tidpunkten för när uppföljningsperioden börjar och slutar. Uppföljningen av avgiftstaket sköttes och sköts fortfarande tills vidare huvudsakligen manuellt utan några centraliserade datasystem. Kalenderåret är fortfarandet en administrativt tydlig uppföljningsperiod för de ackumulerade avgifterna. Den utgör dock en konstgjord gräns för ackumuleringen av avgiftstaket, och innebär att tyngdpunkten för den ekonomiska belastningen av avgifterna ligger på början av året, när avgiftstaket börjar ackumuleras på nytt. Informationssystemen utvecklas som en del av informationssystemarkitekturen inom ramen för social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen, och uppgifter om kundavgifter fås i framtiden direkt från landskapets informationssystem. Uppgifter om avgiftstaket kan följas upp automatiskt, men informationssystemutvecklingen möjliggör än så länge inte löpande uppföljning av avgiftstaket.  

När avgiftstaket har nåtts, ska landskapet enligt den föreslagna paragrafen kunna ta ut en nedsatt avgift för i 25 § 1 mom. avsedd kortvarig sluten vård och kortvarig service på en institution. Servicen innefattar vård och omsorg dygnet runt samt måltider. Därför är det motiverat att det av kunden tas ut en nedsatt avgift för uppehälle. Avgiften får vara högst hälften av den avgift som tas ut för tjänsten innan avgiftstaket nås. Den nedsatta avgiften motsvarar den avgift för uppehälle som anges i den gällande lagen. 

Enligt förslaget inträder kundens rätt till avgiftsfri service och till nedsatt avgift för kortvarig sluten vård och kortvarig service på en institution när avgiftstaket har nåtts. Avgiftstaket nås när beloppet av avgifter som räknas in i avgiftstaket överskrider det lagstadgade avgiftstaket under uppföljningsperioden. I linje med gällande praxis ska tidpunkten då avgiftstaket nås bestämmas utifrån tidpunkten då kunden får den tjänst vars avgift räknas in i avgiftstaket, även om kunden skulle betala avgiften för tjänsten först efter denna tidpunkt. Exempelvis ett besök på sjukhusmottagning den 15 december 2021 ska alltså räknas in i avgiftstaket för 2021 även om kunden betalar fakturan först den 14 januari 2022. Rätten till avgiftsfria tjänster eller nedsatt avgift ska gälla till utgången av uppföljningsperioden, dvs. till den 31 december 2021. 

Bestämmelser om justering av avgiftstakets belopp i enlighet med förändringen i folkpensionsindex föreslås i 58 §. 

11 §. Tjänster som räknas in i avgiftstaket. I 1 mom. förtecknas de tjänster som ska beaktas vid beräkningen av avgiftstaket. I avgiftstaket kommer också i fortsättningen endast att räknas in avgifterna för sådana tjänster för vilka det tas ut jämnstora avgifter. Inkomstbundna avgifter som bestäms enligt betalningsförmågan kommer fortfarande inte att omfattas av lagstiftningen. Med avvikelse från 6 a § 2 mom. i den gällande lagen ska också avgifterna för distanstjänster räknas in i avgiftstaket. Digitaliseringen och den tekniska utvecklingen gör att tjänster kan tillhandahållas på nya sätt, och användningen av olika slag av ambulerande tjänster och distanstjänster håller på att öka betydligt. De avgifter som tas ut för dessa nya serviceformer räknas in i avgiftstaket när den avgift som tas ut för motsvarande besök inkluderas i avgiftstaket. 

På motsvarande sätt som i den gällande lagen ska avgift för öppen sjukvård enlig 13 §, besök på sjukhusmottagning enligt 14 §, dagkirurgiska ingrepp enligt 16 §, vård i serie enligt 20 §, kortvarig sluten vård och kortvarig service på en institution enligt 25 §, vård under en del av dygnet enligt 26 § samt period av medicinsk rehabilitering inom sluten vård enligt 28 § i förslaget räknas in under avgiftstaket. I fortsättningen ska i avgiftstaket emellertid inte räknas in sådana avgifter som med stöd av 29 § tas ut för tjänster under ledighet för personer som vårdar en anhörig eller närstående, exempelvis för sluten vård under närståendevårdares lagstadgade ledighet. 

Det föreslås att förteckningen över tjänster som räknas in under avgiftstaket utvidgas till att omfatta vissa andra avgifter. Enligt 1 mom. ska under avgiftstaket också räknas in avgiften för besök vid en enhet för mun- och tandvård enligt 17 § 1 och munhygieniska åtgärder enligt 2 mom. i den paragrafen, vårdåtgärder inom specialiserad sjukvård som hänför sig till mun och käkar enligt 19 §, tillfällig hemsjukvård enligt 21 § 2 mom. och tillfällig hemsjukhusvård enligt den paragrafens 3 mom. samt prehospital akutsjukvård enligt 30 § i förslaget. Den avgift som tas ut för individuell fysioterapi och som enligt den gällande lagen räknas in i avgiftstaket ska fortfarande räknas in i avgiftstaket. Dessutom föreslås det att även andra avgifter för terapi ska tas in i avgiftstaket. Också de avgifter som tas ut för sådana tjänster enligt 13 § 1—3 mom., 14 § 1 och 2 mom., 17 § 1 och 2 mom., 19 och 20 § samt 21 § 2 och 3 mom. som enligt den föreslagna 1 mom. 14 punkten tillhandahålls som distanstjänst, ska räknas in i avgiftstaket. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 4 punkten ska besök och vårdåtgärder inom mun- och tandvården räknas in i avgiftstaket. Detta ska också gälla det kliniska arbetet i samband med tandprotetisk behandling. Däremot ska utgifterna för de tandregleringsapparater och den tandprotetiska behandling vid ett tandtekniskt laboratorium som eventuellt hänför sig till besöken och vårdåtgärderna inte räknas in i avgiftstaket. Avgifter för besök och vårdåtgärder inom mun- och tandvården ackumuleras för alla kunder inom mun- och tandvården, med undantag för de grupper för vilka tjänsterna delvis är avgiftsfria. Att dessa avgifter tas in under avgiftstaket berör således samtliga kunder inom mun- och tandvården. Utgifterna för tandregleringsapparater och tandprotetisk behandling vid ett tandtekniskt laboratorium är tekniska utgifter som gäller ett relativt liten antal kunder. De tekniska utgifterna är också av mycket varierande storlek beroende på kundens behov; som sådana lämpar de sig således inte att fogas till avgifterna under avgiftstaket i dess nuvarande form. Att inkludera dem i avgiftstaket skulle förutsätta en omprövning av avgiftstakets nivå och tillämpningsprinciperna. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 5 punkten ska i avgiftstaket räknas in den avgift som med stöd av 18 § tas ut för vårdåtgärder inom den specialiserade sjukvård som hänför sig till mun och käkar som ges vid mun- och tandvårdsenheter. Den sistnämnda bestämmelsen motsvarar 9 a § i den gällande klientavgiftsförordningen. Enligt den gällande lagstiftningen om kundavgifter omfattas mun- och tandvården inte av avgiftstaket, med undantag av sådan specialiserad sjukvård som hänför sig till mun och käkar som ges inom den specialiserade sjukvården. De avgifter för besök på sjukhusmottagning eller dagkirurgiavgifter som tas ut för åtgärder inom den specialiserade sjukvården räknas in i avgiftstaket också när det rör sig om åtgärder som hänför sig till mun och käkar. Om emellertid åtgärder inom den specialiserade sjukvården genomförs med stöd av 9 a § i den gällande klientavgiftsförordningen, räknas avgifterna för närvarande inte in i avgiftstaket. Detta har lett till att kunderna särbehandlas beroende på om de vårdas inom primärvården eller inom den specialiserade sjukvården. Man har sannolikt inte avsiktligt gjort denna åtskillnad, utan saken torde ha undgått lagstiftaren när 9 a § stiftades. Den föreslagna bestämmelsen innebär att de personer för vilka avgiften tas ut med stöd av 18 § i förslaget kommer att behandlas på lika villkor som de personer som betalar avgift för besök på sjukhusmottagning eller dagkirurgisk avgift för sådan specialiserad sjukvård som hänför sig till mun och käkar. Med avvikelse från det som bestäms i den föreslagna 11 § 1 mom. 4 punkten ska utgifterna för tandregleringsapparater och tandprotetisk behandling vid ett tandtekniskt laboratorium inte särskiljas från avgiften, utan utgifterna ska ingå i den avgift som tas ut av kunden med stöd av 18 § och som i sin helhet räknas in i avgiftstaket. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 8 punkten ska i avgiftstaket räknas in den avgift som tas ut för tillfällig hemsjukvård och den avgift enligt 9 punkten som tas ut för tillfällig hemsjukhusvård. Eftersom det också i fortsättningen är endast de s.k. jämnstora avgifterna som ska räknas in i avgiftstaket, kommer utvidgningen av avgifterna under avgiftstaket att gälla endast kortvariga eller tillfälliga hälsotjänster som ges i hemmet. Genom service i hemmet har man i praktiken redan länge ersatt sådana tjänster som tillhandahålls på hälsovårdscentraler eller sjukhus. Därför bör de avgifter som tas ut för sådana tjänster behandlas på ett likvärdigt sätt när avgifterna under avgiftstaket beräknas. Det är motiverat att sådana tjänster som i stor utsträckning motsvarar varandra räknas in i avgiftstaket oberoende av om tjänsten tillhandahålls vid en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården eller i kundens hem. Enligt den gällande lagen räknas de avgifter som tas ut för hemsjukvård och hemsjukhusvård inte in i avgiftstaket. Detta har försatt de kunder som får vård hemma och de som får motsvarande vård vid en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården i ojämlik ställning på basis av var servicen getts. Bestämmelser om hemsjukvård finns i 3 § 5 mom. i den gällande klientavgiftsförordningen och bestämmelser om specialiserad sjukvård som ges i kundens hem, dvs. hemsjukhusvård, i den paragrafens 6 mom. Enligt 3 § 6 mom. i förordningen kan för hemsjukhusvård tas ut en poliklinikavgift för specialiserad sjukvård enligt förordningens 8 §, och för hemsjukhusvård som ges i serie högst en avgift för vård i serie enligt förordningens 11 §.  

I praktiken tillhandahålls hemsjukhusvård också inom ramen för primärvården. Detta har emellertid inte inkluderats i tillämpningsområdet för förordningen. För sådan hemsjukhusvård som ordnas inom ramen för primärvården har det tagits ut avgifter av varierande storlek. Enligt förslaget ska avgiften för hemsjukhusvård räknas in i avgiftstaket oberoende av om vården ges inom ramen för primärvården eller den specialiserade sjukvården eller som en service som de tillhandahåller tillsammans. I framtiden kommer det att vara allt svårare att klart definiera gränsen mellan primärvård och specialiserad sjukvård. Dessutom kan enligt 25 § 2 mom. i hälso- och sjukvårdslagen hemsjukhusvård ordnas inom ramen för primärvården, den specialiserade sjukvården eller som ett samarbete mellan dessa. Tillhandahållandet av hemsjukvårdstjänster enligt 25 § i hälso- och sjukvårdslagen, dvs. hemsjukvård och hemsjukhusvård, i kundens hem har minskat kundernas behov av att besöka hälsovårdscentralen eller sjukhuset för att få vård eller stanna där en längre period för att få vård. Detta sparar kostnader inom hälso- och sjukvården och förbättrar kundens möjligheter att bo i sitt eget hem. Hemsjukhusvården gör det möjligt att vårda patienter som behöver akut specialiserad sjukvård i patientens hem. Den är en viktig del av den hälso- och sjukvård som ges i hemmet, och den främjar också målet enligt 10 § i hälso- och sjukvårdslagen att ordna hälso- och sjukvården nära invånarna. För kunden kan kostnaderna för vården bli höga redan på en kort tid, i synnerhet om kunden samtidigt behöver andra social- och hälsotjänster. Att erbjuda tjänster inom hemsjukvården och hemsjukhusvården i kundens hem bör också stödjas så att de avgifter som tas ut för dessa tjänster räknas in i avgiftstaket.  

De avgifter som tas ut för hemservice och hemvård kommer fortfarande inte att räknas in under avgiftstaket. Till skillnad från vad som är fallet i fråga om hemsjukvård och hemsjukhusvård inkluderar avgiftstaket inte heller för närvarande några tjänster som motsvarar hemservice eller hemvård. Inte heller den andel hemsjukvård som ingår i hemvården ska räknas in i avgiftstaket, utan hemvården ska betraktas som en servicehelhet. Hemvård är en form av socialservice som det föreskrivs om i 20 § i socialvårdslagen. Av denna anledning skulle det också i faktureringssystemen vara svårt att särskilja andelen hemservice respektive hemsjukvård av en kund som får hemvård. I fråga om hemservice och hemvård liksom i fråga om andra socialtjänster skulle man kunna tillämpa den i 5 § 1 mom. i den föreslagna lagen föreskrivna skyldigheten för landskapet att sätta ned eller efterge en avgift på de villkor som anges i paragrafen.  

Enligt den föreslagna 1 mom. 13 punkten ska den avgift för prehospital akutsjukvård som avses i 30 § räknas in i avgiftstaket. Den prehospitala akutsjukvården utgör största delen av den prehospitala akutsjukvårdstjänst som tillhandahålls kunderna, och i praktiken motsvarar vården den vård som ges vid en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården, exempelvis vid besök på sjukhusmottagning, och för vilken avgift tas ut. Enligt 5 § 1 punkten underpunkt a i den gällande klientavgiftslagen är prehospital akutsjukvård enligt 39 och 40 § i hälso- och sjukvårdslagen, utom sjuktransport vid prehospital akutsjukvård, avgiftsfri. Bestämmelser om avgifter för sjuktransport finns för närvarande i 10 § i klientavgiftsförordningen. Med stöd av i 10 § 1 mom. i klientavgiftsförordningen kan en avgift tas ut av patienten även då patientens tillstånd tack vare prehospital akutsjukvård i den mån har förbättrats att transport till vårdplatsen inte behövs. Ur kundens perspektiv är detta i praktiken detsamma som om avgiften skulle tas ut för den prehospitala akutsjukvården. Således förtydligar den föreslagna bestämmelsen nuvarande praxis och överensstämmer i stor utsträckning med den. Enligt 10 § 3 mom. i den gällande klientavgiftsförordningen har enligt sjukförsäkringslagen den försäkrade rätt att få ersättning för kostnaderna för sjuktransport på det sätt som anges i den lagen. Bestämmelser om ersättning till kunden för kostnader för sjuktransport finns i 4 kap. 6 § i sjukförsäkringslagen. De resekostnader för ersättningsgilla resor enligt sjukförsäkringslagen som kunden själv ska betala och som uppstått under ett och samma kalenderår ackumulerar för närvarande den årliga självriskandel för resekostnader som avses i 4 kap. 7 § 3 mom. i sjukförsäkringslagen, dvs. det s.k. resekostnadstaket. Avsikten är att de ersättningar för kostnader för sjuktransport som betalas med stöd av sjukförsäkringslagen ska slopas och att sjukförsäkringslagens bestämmelser om dem upphävs. Ändringen avses träda i kraft samtidigt som ansvaret för att ordna social- och hälsovården överförs till landskapen. Av denna anledning föreslås det att den avgift som tas ut för prehospital akutsjukvård i fortsättningen ska räknas in i avgiftstaket för kundavgifterna. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 6 punkten ska terapitjänster räknas in i avgiftstaket. Begreppet terapi definieras i 3 § 17 punkten, och bestämmelser om avgifter som tas ut för terapi föreslås i 19 §. Enligt 6 a § 2 mom. i den gällande klientavgiftslagen räknas endast avgifterna för individuell fysioterapi in i avgiftstaket. I praktiken kan terapi ges också som vård i serie, vilken räknas in i avgiftstaket. En del tjänster som kan betraktas som terapi är avgiftsfria enligt den gällande lagstiftningen om kundavgifter. Avsikten är att det i fortsättningen ska vara möjligt att ta ut en avgift också för dessa tjänster. Därför är det motiverat att avgifterna tas in i avgiftstaket. I vissa fall är det för närvarande oklart huruvida en tjänst till sitt innehåll är sådan att den ska vara avgiftsfri på det sätt som anges i klientavgiftslagen eller om den avgift som tas ut för tjänsten ska räknas in i avgiftstaket. I den gällande lagstiftningen om kundavgifter definieras inte innehållet i dessa tjänster. Därför har den praktiska tolkningen av lagstiftningen varierat i kommunerna. Den föreslagna bestämmelsen klargör tolkningen av situationer av ovannämnt slag, eftersom det enligt förslaget bortsett från psykoterapi alltid ska vara möjligt att ta ut en avgift för terapitjänster, och avgifterna ska alltid räknas in i avgiftstaket, också i de fall där terapin har getts som distanstjänst. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om avgifter som inte ska inkluderas i avgiftstaket. Bestämmelsen baserar sig på bestämmelserna i 26 a § i den gällande förordningen, som lyfts upp till lagnivå. Samtidigt slopas bestämmelsen i den gällande 1 mom. 2 punkten, enligt vilken vid uträkningen av avgiftstaket inte beaktas sådana avgifter för vilkas betalning klienten har fått utkomststöd. Därmed kommer i fortsättningen också sådana avgifter för vars betalning kunden har använt utkomststöd att räknas in i avgiftstaket. Detta kommer att stärka den utveckling där utkomststödet används endast i sista hand och minska kundernas beroende av utkomststöd, eftersom det kommer att bidra till att minska låginkomsttagares behov av att söka utkomststöd för hälso- och sjukvårdsavgifter vid en längre tids sjukdom. En person kan ha ett återkommande behov av utkomststöd, om den avgift som han eller hon fått utkomststöd för inte räknas in i avgiftstaket. Kunder som får utkomststöd för kundavgifter är i en svagare ställning även såtillvida att kundens förmögenhet kommer att beaktas när kunden söker utkomststöd för att betala kundavgifter, trots att förmögenhet inte beaktas enligt kundavgiftslagstiftningen. Den föreslagna ändringen kommer också att minska de administrativa kostnader som uppkommer när man utreder huruvida avgiften har betalats med utkomststöd. Det har i praktiken varit svårt att utreda detta, om utkomststödet har betalats in på kundens konto och han eller hon själv betalat fakturan. I vissa fall har den som betalar ut utkomststödet betalat fakturan direkt till faktureraren, varvid faktureraren fått uppgift om vem som betalat avgiften. På grund av denna varierande praxis har den gällande bestämmelsen tillämpats på olika sätt och kunderna har eventuellt särbehandlats beroende på om faktureraren har rett ut betalningens ursprung eller om faktureraren på något annat sätt fått reda på det, t.ex. av kunden själv. 

Enligt den föreslagna 2 mom. 1 punkten ska avgifter som har tagits ut för sådan vård som ersätts med stöd av lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015), lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar (873/2015), lagen om skada, ådragen i militärtjänst (404/1948), trafikförsäkringslagen (460/2016) eller patientskadelagen (585/1986) eller avgifter för vård som ersätts med stöd av en motsvarande tidigare lag inte räknas in i avgiftstaket. Bestämmelsen motsvarar bestämmelserna i 26 a § 1 mom. 3 punkten i den gällande förordningen. Sådana avgifter ska inte räknas in i avgiftstaget, eftersom de kostnader som kunden har haft av vården ersätts till kunden med stöd av någon annan lag. 

Enligt den föreslagna 2 mom. 2 punkten kan landskapet trots att avgiftstaket har nåtts ta ut en avgift av personer som inte har hemkommun i Finland. Undantag från detta görs i fråga om sådana personer som med stöd av Europeiska unionens lagstiftning eller en internationell överenskommelse som är bindande för Finland har rätt till hälso- och sjukvårdstjänster på samma villkor som en person som är bosatt i Finland eller som med stöd av 57 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård jämställs med invånare i en kommun. Dessa personer ska omfattas av bestämmelsen i den föreslagna 10 §. Av dem får det således inte efter det att avgiftstaket har nåtts tas ut en avgift för tjänster som ingår i avgiftstaket under den berörda uppföljningsperioden.  

Exempelvis i kapitel 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EU-förordning 883/2004) som gäller förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner finns bestämmelser om de situationer där personer som vistas i ett medlemsland ska behandlas lika bl.a. i fråga om offentliga hälsotjänster. I sådana situationer ska dessa personer ha rätt till offentliga hälsotjänster på samma grunder som kommuninvånare enligt lagen om hemkommun. Internationella avtalsbestämmelser ingår bl.a. i avtalet mellan Finland och Australien om tillhandahållande av sjukvård för personer under tillfällig vistelse samt i den avtalsreglering om social trygghet som ingåtts mellan Finland och Québeq. Dessutom har man genom 57 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård i enlighet med kraven i Europeiska unionens lagstiftning genomfört bestämmelser om likabehandling av medborgare i vissa tredjeländer i fråga om hälso- och sjukvård, genom att jämställa dessa medborgare med kommuninvånare. På motsvarande sätt ska i den föreslagna paragrafen kravet på likabehandling beaktas i fråga om kundavgifterna inom hälso- och sjukvården.  

I 3 mom. föreslås bestämmelser om att avgifter som tagits ut för socialvårdstjänster som en minderårig kund har anlitat kan räknas in i föräldrarnas eller en annan vårdnadshavares avgiftstak. Vid tillämpningen av bestämmelsen ska det beaktas att en minderårig person med stöd av 11 § 3 mom. i klientlagen har rätt att under de förutsättningar som anges i den bestämmelsen förbjuda att uppgifter om den minderårige ges till dennes vårdnadshavare eller annan lagliga företrädare. Enligt bestämmelsen får en minderårig klient med hänsyn till ålder och utvecklingsnivå samt sakens natur av vägande skäl förbjuda att uppgifter som gäller honom eller henne lämnas ut till den lagliga företrädaren, om inte detta klart strider mot den minderåriges intresse. I bestämmelsen anges ingen åldersgräns, men barnet ska vara tillräckligt utvecklat och moget för att kunna motivera behovet av ett sådant förbud och förstå innebörden av förbudet. Saken ska alltid bedömas utifrån de olika intressen som spelar in i varje enskilt fall. Dessutom bör det noteras att även om den minderårige förbjuder att uppgifterna lämnas ut, hindrar detta inte att uppgifterna lämnas ut till den som enligt lag har rätt att få dem. 

Eftersom det med stöd av 6 § 1 mom. 3 punkten i den föreslagna lagen av fakturan för en avgift som bestämts för socialvårdstjänster framgår bl.a. den tjänst för vilken avgift tas ut, kan det föreslagna 11 § 3 mom. tillämpas endast om den minderårige inte har gjort gällande sin förbudsrätt. Exempelvis det faktum att vårdnadshavaren har betalat den avgift som bestämts för socialvårdstjänster som den minderårige har fått, ska betraktas som ett bevis för att den minderårige inte har gjort gällande sin förbudsrätt. Med andra ord ska det att fakturan ges till vårdnadshavaren för betalning betraktas som en handling som anger att den minderåriga anses ha gett sitt samtycke till att uppgifterna lämnas till vårdnadshavaren. När en minderårig har samtyckt till att de egna uppgifterna lämnas ut till en förälder eller annan vårdnadshavare, ska man när avgifterna under avgiftstaket beräknas beakta de avgifter som tagits ut av den minderåriga tillsammans med de avgifter föräldrarna eller någon annan vårdnadshavare har betalat. 

Vid gemensamvårdnad kan vårdnadshavarna komma överens om i vilkendera vårdnadshavarens avgiftstak de avgifter som tagits ut av barnet ska räknas in. När avgiftstaket har nåtts, ska tjänsterna vara avgiftsfria för alla dem vars avgifter beaktas tillsammans. Bestämmelsen motsvarar 6 a § 2 mom. andra satsen i den gällande klientavgiftslagen. Enligt den föreslagna lagen ska sjukvårdstjänster vara avgiftsfria för personer som är under 18 år. I praktiken ska det således av minderåriga endast få tas ut avgifter som inkluderas i avgiftstaket för sådana tjänster som anges i det föreslagna 1 mom. 

12 §. Uppföljning av avgifter. I den gällande lagstiftningen om kundavgifter finns bestämmelser om uppföljning av avgifter i 6 a § i klientavgiftslagen och i 26 b § i klientavgiftsförordningen. Enligt förslaget ska bestämmelser om uppföljning av avgifter i fortsättningen utfärdas på lagnivå. Enligt den gällande lagen ska kunden själv följa med avgifterna under avgiftstaket, och kunden ska visa att avgiftstaket har nåtts. Denna skyldighet har inneburit att kunden måste spara betalningsverifikaten och lämna in dem till den verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården där avgiftstaket har nåtts. Många kunder har inte förstått, eller har t.ex. på grund av sin sjukdom inte förmått, fullgöra denna skyldighet. Därför har de gått miste on nyttan av att avgiftstaket nåtts.  

Enligt förslaget ska det landskap som på det sätt som anges i 4 § 1 mom. i den föreslagna lagen tar ut kundavgiften se till att de avgifter som ska räknas in i avgiftstaket räknas in i taket och att kunden informeras om att avgiftstaket har nåtts. För att uppföljningsskyldigheten enligt 12 § 1 mom. ska inträda förutsätts det att landskapet får information om de social- och hälsotjänster som kunden har fått. I 61 § 1 mom. föreslås en informativ hänvisning till 60 § 2 mom. i valfrihetslagen, där det föreskrivs om skyldighet för i den lagen avsedda tjänsteproducenter att trots sekretessbestämmelserna lämna landskapet sådana uppgifter om social- och hälsotjänster som kunderna har fått och som landskapet har organiseringsansvar för som är nödvändiga för uttagande av kundavgifter. Uppgifterna ska lämnas till landskapet via den uppföljningstjänst för tjänsteproduktionen som avses i 77 § 2 mom. 4 punkten i valfrihetslagen. Bestämmelser om skyldighet för producenter av sådana social- och hälsotjänster som inte omfattas av valfriheten att lämna landskapet sådana uppgifter om social- och hälsotjänster som kunden har fått och som landskapet har organiseringsansvar för som är nödvändiga för utförandet av landskapets uppgifter enligt den föreslagna lagen föreslås i 61 § 2 mom.  

På behandlingen av personuppgifter ska tillämpas Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). De skyldigheter som dataskyddsförordningen medför för den personuppgiftsansvarige behandlas närmare i motiveringen till 61 §. 

I 2 mom. föreskrivs det om överföring av uppgifter när kunden flyttar till ett annat landskap. Det landskap därifrån kunden flyttar bort ska ha skyldighet att till det nya landskapet överföra informationen om det totala beloppet av de avgifter som räknas in i kundens avgiftstak. På så sätt säkerställer man att uppföljningen av avgiftstaket inte avbryts när kunden flyttar till ett annat landskap. Landskapet ska informera kunden om att informationen har överförts. Skyldigheten att informera kunden följer av artikel 14 i dataskyddsförordningen, enligt vilken den personuppgiftsansvarige är skyldig att informera den registrerade om behandlingen av personuppgifterna och om ändamålen med behandlingen. 

4 kap. Jämnstora avgifter

13 §. Öppen sjukvård vid social- och hälsocentral. Digitaliseringen och den tekniska utvecklingen gör att tjänster kan tillhandahållas på nya sätt, och också användningen av olika slag av ambulerande tjänster ökar betydligt. Med stöd av den föreslagna paragrafen ska det få tas ut en avgift också för tjänster som tillhandahålls någon annanstans än vid social- och hälsocentralen, om tjänsten har samma innehåll som tjänsterna inom den öppna sjukvården vid social- och hälsocentralen. Med tanke på uttaget av avgift ska det således inte ha någon betydelse om tjänsten har tillhandahållits vid social- och hälsocentralen eller på något annat ställe som social- och hälsocentralens tjänst. Det ska alltså vara möjligt att ta ut en avgift för besök på en sjukskötares mottagning t.ex. vid ett apotek, om motsvarande tjänst är avgiftsbelagd när den tillhandahålls vid en social- och hälsocentral. Om tjänsten tillhandahålls hemma hos kunden, ska av kunden tas ut en avgift enligt 21 § för tillfällig service i hemmet, exempelvis hemsjukvård. Bestämmelser om avgifter för sådana tjänster som tillhandahålls som distanstjänst föreslås i 22 §. I 3 § 18 punkten i den föreslagna lagen definieras begreppet distanstjänst. 

Enligt 1 mom. kan landskapet vid öppen sjukvård vid social- och hälsocentral under ordinarie öppettider av kunden ta ut högst 20,60 euro per besök på en läkares mottagning och högst 11,40 euro per besök på en sjukskötares mottagning. De direktvalstjänster som anges i 18 § i valfrihetslagen omfattar icke-brådskande tjänster och inom ramen för social- och hälsocentralens ordinarie öppettider brådskande tjänster, dvs. brådskande mottagning. Avgift enligt det föreslagna 1 mom. får tas ut för icke brådskande öppen vård och för sådan undersökning och behandling av plötsliga symtom, besvär och lindriga skador som hör till servicehelheten hos social- och hälsocentralen och som görs på brådskande mottagning under social- och hälsocentralens ordinarie öppettider. Social- och hälsocentralens ordinarie öppettider, dvs. andra öppettider än öppettider av jourkaraktär, bestäms enligt de villkor som landskapet har ställt. Enligt 42 § i valfrihetslagen kan landskapet i fråga om producenter av direktvalstjänster ställa villkor för bl.a. tillgången till tjänster. Landskapet ska fatta ett i lagen avsett förvaltningsbeslut om villkoren. Landskapet kan således exempelvis i fråga om social- och hälsocentralernas öppettider ställa villkor som kan gälla öppettider vardagar, kvällar och eventuellt också veckoslut. Alla tjänsteproducenter ska uppfylla de villkor som landskapet ställt. Landskapet kan emellertid också besluta att ett villkor som det uppställt endast ska gälla social- och hälsocentraler inom ett visst område i landskapet. Därför kan villkoren för social- och hälsocentralernas öppettider variera också inom ett och samma landskap. Under den ordinarie öppettid som landskapet har beslutat ska det för icke brådskande och brådskande vård vid social- och hälsocentralen i enlighet med 1 mom. tas ut en jämnstor avgift.  

Enligt 7 § i den gällande klientavgiftsförordningen får en avgift för läkartjänster inom öppenvården vid hälsovårdscentraler tas ut för endast de tre första besöken på samma hälsovårdscentral under kalenderåret. I lagen föreslås inga bestämmelser om ett s.k. mellantak som skulle begränsa uttaget av avgifter för läkarbesök till maximalt tre besök, utan enligt förslaget får det tas ut en avgift för varje besök. Uttaget av avgifter kommer emellertid att begränsas av avgiftstaket för social- och hälsovårdstjänster: när det taket har nåtts, får det inte längre tas ut någon avgift av kunden under det berörda kalenderåret. Med avvikelse från bestämmelserna i den gällande klientavgiftslagen ska det i den föreslagna lagen inte heller föreskrivas om en årsavgift som alternativ till besöksavgift. En årsavgift har tillämpats i endast cirka 17 procent av kommunerna, medan en besöksavgift har tagits ut i 71 procent av kommunerna. I fortsättningen ska avgiften tas ut per besök.  

Enligt 5 § i den gällande klientavgiftslagen får det tas ut en avgift för öppenvårdstjänster till personer som fyllt 18 år. Med stöd av den bestämmelsen har man hittills kunnat ta ut avgifter också för besök på sjukskötarens mottagning. I den gällande lagen finns det emellertid inga närmare bestämmelser om beloppet av avgiften för besök på sjukskötarens mottagning eller om avgiftsgrunderna. För närvarande tas det ut en avgift för besök på sjukskötarens mottagning i cirka 40 procent av kommunerna. I regel har avgifter tagits ut för besök på sjukskötarnas självständiga sjukvårdsmottagningar. Storleken på avgifterna har varierat från kommun till kommun. I cirka 17 procent av kommunerna har man för besök på sjukskötarens mottagning tagit ut en lika stor avgift som den avgift för vård i serie som anges i 11 § i den gällande klientavgiftsförordningen. I en del kommuner har man dessutom i fråga om besök på sjukskötares mottagning fastställt en maximigräns för avgiften som motsvarar det avgiftstak som i den gällande lagstiftningen föreskrivs för läkarbesök eller för vård som ges i serie. I den föreslagna lagen ska inte uttaget av avgifter för besök på sjukskötarens mottagning begränsas utifrån antalet besök, utan det föreslås endast bestämmelser om det högsta beloppet för avgiften. Landskapet ska emellertid utifrån sin prövningsrätt också i fortsättningen kunna besluta att det inte ska tas ut någon avgift för besök på sjukskötarens mottagning, eller att avgiften ska tas ut till ett lägre belopp än det lagstadgade beloppet eller exempelvis endast för ett visst antal besök. 

Om en kund för samma orsak besöker en läkares eller sjukskötares mottagning flera gånger under samma kalenderdygn, ska dessa besök betraktas som ett enda besök. I sådana situationer ska av kunden få tas ut endast en avgift per kalenderdygn. Avgift för besök på en sjukskötares mottagning ska inte heller få tas ut, om kunden för samma orsak eller vid samma besök under samma kalenderdygn också besöker en läkares mottagning. Det kan t.ex. röra sig om att sjukskötaren konstaterar att patientens tillstånd är sådant att det krävs läkarvård, eller att kundens tillstånd senare försvagas så att kunden söker sig till läkarmottagning. I detta fall kan det av kunden endast tas ut en avgift för besöket på läkarmottagning. 

I den föreslagna bestämmelsen ska med sjukskötare utöver sjukskötare avses hälsovårdare och barnmorskor som är legitimerade som sjukvårdare när de arbetar i sjukvårdsuppgifter på en självständig mottagning. En avgift får enligt förslaget tas ut för besök som gäller bedömning av behovet av vård på grund av sjukdom, behandling och uppföljning av symtom samt vaccinationer inför en resa. Bland annat besök som gäller hälsofrämjande åtgärder, rådgivning och andra förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården ska också framöver vara avgiftsfria. Besök på mottagning hos andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården än läkare och sjukskötare ska vara avgiftsfria. 

Enligt 2 mom. ska det för besök på en mottagning hos en läkare med medicinsk specialitet få tas ut högst 41,20 euro per besök. Med en läkare med medicinsk specialitet ska inte avses en specialistläkarutbildning inom allmän medicin. Avgiften ska till beloppet vara överensstämma med den avgift som tas ut för besök på sjukhusmottagning. 

Enligt 3 mom. ska det få tas ut högst 41,20 euro per besök för sådan brådskande vård som social- och hälsocentralen på det sätt som landskapet beslutar tillhandahåller utanför ordinarie öppettider med stöd av 50 § 2 eller 5 mom. i hälso- och sjukvårdslagen. Med brådskande vård avses sådan omedelbar bedömning och vård som inte kan skjutas upp utan att sjukdomen förvärras eller kroppsskadan försvåras och som gäller akut sjukdom, kroppsskada, försämring av en långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning. Med stöd av den föreslagna bestämmelsen ska det inte vara möjligt att ta ut avgifter för sådan i valfrihetslagens 18 § avsedd hälso- och sjukvård som hör till servicehelheten hos social- och hälsocentralen och som tillhandahålls på brådskande mottagning under social- och hälsocentralens ordinarie öppettider. I fråga om avgifterna för sådan hälso- och sjukvård föreslås det bestämmelser i 1 mom. Landskapet beslutar om social- och hälsocentralens öppettider för brådskande vård utanför de ordinarie öppettiderna. Dessutom ska landskapet och producenten avtala om ovan avsedda öppettider av jourkaraktär vid social- och hälsocentralen. Avsikten är att landskapet ska kunna betala dem som producerar direktvalstjänster extra ersättning för att social- och hälsocentralen tillhandahåller brådskande vård som jourverksamhet också utanför ordinarie öppettider, och avtala med producenterna om saken. Alternativt ska landskapet kunna upphandla sådan brådskande vård som tillhandahålls utanför ordinarie öppettider som köpt tjänst hos en eller flera social- och hälsocentraler. Landskapets möjlighet att ordna brådskande vård utanför social- och hälsocentralernas ordinarie öppettider baserar sig på 50 § 2 och 5 mom. i hälso- och sjukvårdslagen. I 50 § 2 mom. i den gällande hälso- och sjukvårdslagen finns bestämmelser om skyldighet för kommunen eller samkommunen (i fortsättningen landskapet) att inom hälso- och sjukvården ordna brådskande mottagningsverksamhet för primärvården under kvällstid samt på veckoslut under dagtid när tillgängligheten till tjänsterna förutsätter detta. En sådan brådskande mottagningsverksamhet ingår redan nu delvis i de social- och hälsocentralstjänster under ordinarie öppettid som anges ovan i 1 mom. Dessutom kan enligt 50 § 5 mom. i den gällande hälso- och sjukvårdslagen social- och hälsovårdsministeriet bevilja en kommun eller ett sjukvårdsdistrikt (i fortsättningen landskapet) tillstånd att ordna jour dygnet runt inom primärvården eller akutmedicinen, om tillgängligheten till tjänsterna och avstånden mellan jourmottagningarna förutsätter detta och de tjänster som befolkningen behöver inte kan säkerställas tillräckligt väl genom den prehospitala akutsjukvården. Ett tillstånd att ordna jour dygnet runt innebär att man kan ge brådskande vård också nattetid. I fortsättningen ska landskapet med tillstånd kunna ordna ovannämnd jour dygnet runt exempelvis vid social- och hälsocentralerna på det sätt som anges ovan.  

Bestämmelser om avgifter för hälsovårdscentralens jourverksamhet finns i 7 § 2 mom. i den gällande klientavgiftsförordningen. Enligt bestämmelsen kan det på hälsovårdscentralens jourmottagning tas ut högst 28,30 euro per besök. Enligt förslaget ska landskapet för den brådskande vård som tillhandahålls vid social- och hälsocentralen kvällstid, nattetid och på veckosluten kunna ta ut samma avgift som för den vård som tillhandahålls på sjukhus eller på den samjour som ordnas i samband med sjukhus. Bestämmelserna om den avgift som ska tas ut för besök på sjukhusmottagning och för vård som tillhandahålls inom samjouren finns i 14 § i den föreslagna lagen. För brådskande mun- och tandvård inom primärvården ska det tas ut en avgift på det sätt som anges i 17 §. 

Enligt förslaget får de avgifter som bestäms i 1—3 mom. inte tas ut för mentalvård eller för sådan missbrukarvård som tillhandahålls som öppensjukvård. Denna vård ska vara avgiftsfri med stöd av den föreslagna 9 § 1 mom. 3 och 7 punkten. Om en kund får öppen sjukvård på grund av psykisk ohälsa eller missbruksproblem, ska den öppna sjukvård som tillhandahålls vid social- och hälsocentralen vara avgiftsfri för kunden. Också brådskande s.k. jourvård ska vara avgiftsfri. För en kund som får brådskande jourvård ska det emellertid få tas ut en avgift för sådan vård som ges av andra orsaker. En avgift får tas ut också om kunden vid samma besök eller vårdtillfälle ges behandling även för andra besvär än psykiska problem eller missbruksproblem. I 5 § i den gällande klientavgiftslagen bestäms det att sådana primärvårdstjänster inom mentalvårdsarbetet som ordnats med stöd av 27 § i hälso- och sjukvårdslagen är avgiftsfria. I 5 § 1 punkten i klientavgiftslagen anges det emellertid att det av personer som fyllt 18 år får tas ut avgifter för öppen sjukvård. Enligt 5 § 2 punkten i klientavgiftslagen är vård vid enheter för psykiatrisk öppenvård avgiftsfri med undantag för därtillhörande partiellt uppehälle. I den gällande lagens 4 § 7 punkt föreskrivs det också att poliklinisk missbrukarvård är avgiftsfri. För närvarande kan missbrukarvård ges avgiftsfritt även med stöd av 5 § 2 punkten i den gällande klientavgiftslagen. Bestämmelserna i den gällande klientavgiftslagen och klientavgiftsförordningen är ytterst mångtydiga. Varken begreppet enheter för psykiatrisk öppenvård eller begreppet poliklinisk missbrukarvård definieras i lagstiftningen. Begreppen har tolkats på olika sätt. Det är därför oklart vilka tjänster inom den öppna sjukvården som för närvarande är avgiftsfria för kunder med psykiska problem eller missbruksproblem och vilka tjänster det har tagits ut en avgift för. Sätten på vilka man ordnar vård och tjänster för personer med psykiska problem och missbruksproblem har ändrats sedan klientavgiftslagen och klientavgiftsförordningen stiftades. Tolkningen av den gällande lagstiftningen och tillämpningen av lagstiftningen i praktiken kan således variera i olika kommuner och samkommuner. 

Enligt 11 § 1 mom. 1 punkten i den föreslagna lagen ska avgifterna för öppen sjukvård vid social- och hälsocentralen räknas in i avgiftstaket. Avgifterna för den öppna sjukvården ska räknas in i avgiftstaket oberoende av om avgiften tagits ut för vård som getts av en läkare eller för vård som getts av en sjukvårdare. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i 6 a § 2 mom. i den gällande lagen. Även de avgifter som tas ut för sådan öppen sjukvård som tillhandahålls som distanstjänst ska inkluderas i avgiftstaket.  

Bestämmelser om de avgifter som ska tas ut för undersökningar inom den öppna sjukvården vid social- och hälsocentralen finns i 15 § i den föreslagna lagen. 

Enligt 4 mom. får inte de avgifter som anges i 1—3 mom. tas ut av kunden, om kunden efter att ha undersökts och vårdats av en läkare omedelbart remitteras till ett sjukhus för undersökning eller vård. I det fallet får av kunden endast tas ut en avgift för den vård som kunden omedelbart övergår till, exempelvis avgift för besök på sjukhusmottagning på en sjukhuspoliklinik. 

14 §. Besök på sjukhusmottagning. I paragrafen föreskrivs det om avgiften för besök på sjukhusmottagning. På det sätt som sägs i motiven till 13 § är det inte heller i fråga om avgiften för ett besök på sjukhusmottagning väsentligt att tjänsten tillhandahålls uttryckligen på ett sjukhus utan att den service som tillhandahålls på något annat ställe än på ett sjukhus till sitt innehåll motsvarar den som ges vid ett besök på sjukhusmottagning. Enligt 1 mom. ska landskapet för besök på sjukhusmottagning och andra därmed jämförbara sjukhustjänster av kunden få ta ut högst 41,20 euro per besök. 

Enligt 2 mom. får det för sådan i 50 § i hälso- och sjukvårdslagen avsedd brådskande vård som ges i samband med jour som sjukhuset ordnar tas ut högst 41,20 euro per besök. Den avgift för besök på sjukhusmottagning som avses i momentet får enligt förslaget tas ut för brådskande vård som ges på sjukhus eller på sådan samjour som ordnas vid sjukhuset. Med brådskande vård avses sådan omedelbar bedömning och vård som inte kan skjutas upp utan att sjukdomen förvärras eller kroppsskadan försvåras och som gäller akut sjukdom, kroppsskada, försämring av en långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning. Bestämmelser om ordnande av jour finns i 11 § i lagen om ordnande av hälso- och sjukvård och i 50 § i hälso- och sjukvårdslagen. Enligt 11 § 2 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård ansvarar de landskap som räknas upp i bestämmelsen för omfattande jourtjänster dygnet runt inom social- och hälsovården. Enligt 50 § 3 mom. i hälso- och sjukvårdslagen avses med en enhet med omfattande jour dygnet runt samjour för primärvården och den specialiserade sjukvården, som kan tillhandahålla omfattande tjänster inom flera medicinska specialområden omedelbart och dygnet runt och som har resurser för att upprätthålla den beredskap som behövs inom hälso- och sjukvården och för att sköta exceptionella situationer. Dessutom ska enligt 50 § 4 mom. i hälso- och sjukvårdslagen andra sjukvårdsdistrikt (i fortsättningen landskap) än de som avses i 3 mom. för primärvården och den specialiserade sjukvården upprätthålla sådan samjour dygnet runt i anknytning till centralsjukhuset som har beredskap att sköta sedvanliga brådskande hälsoproblem hos befolkningen. Vidare kan social- och hälsovårdsministeriet med stöd av 50 § 5 mom. i hälso- och sjukvårdslagen bevilja en kommun eller ett sjukvårdsdistrikt (i fortsättningen ett landskap) tillstånd att ordna jour dygnet runt inom primärvården eller akutmedicinen, om tillgängligheten till tjänsterna och avstånden mellan jourmottagningarna förutsätter detta och de tjänster som befolkningen behöver inte kan säkerställas tillräckligt väl genom den prehospitala akutsjukvården. Ovan avsedd tillståndspliktig jour dygnet runt ska enligt förslaget kunna ordnas exempelvis vid ett nuvarande kretssjukhus. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska den avgift som tas ut för brådskande vård som ges på ett sjukhus eller på samjour vara lika stor som den avgift som tas ut för sådan brådskande vård som social- och hälsocentralen tillhandahåller utanför sina ordinarie öppettider och vilken avgift det bestäms om i den föreslagna lagens 13 § 3 mom. För brådskande vård av jourkaraktär ska det således av kunden tas ut en jämnstor avgift, oberoende av om kunden får vård vid en social- och hälsocentral eller vid ett sjukhus. 

Av en kund vars besök gäller mentalvård eller missbrukarvård ska det enligt förslaget inte få tas ut någon avgift för besök på sjukhusmottagning. Någon avgift ska inte heller få tas ut för brådskande hälso- och sjukvård. Av kunden ska det emellertid få tas ut en avgift för besök på sjukhusmottagning av andra orsaker. En avgift får enligt förslaget tas ut också om kunden vid samma besök eller vårdtillfälle ges behandling även för andra besvär än psykiska problem eller missbruksproblem. Enligt 8 § 2 mom. i den gällande klientavgiftsförordningen får sjukhusets poliklinikavgift eller avgift i samband med samjour inte uppbäras för behandling som ges vid en verksamhetsenhet inom den psykiatriska öppenvården. Med stöd av 4 § 7 punkten i den gällande klientavgiftslagen är poliklinisk missbrukarvård avgiftsfri. För närvarande kan missbrukarvård ges avgiftsfritt även med stöd av 5 § 2 punkten i den gällande klientavgiftslagen. Varken begreppet enheter för psykiatrisk öppenvård eller begreppet poliklinisk missbrukarvård definieras i lagstiftningen. Begreppen har tolkats på olika sätt. Det är därför oklart vilka tjänster inom den öppna sjukvården som för närvarande är avgiftsfria för kunder med psykiska problem eller missbruksproblem och vilka tjänster det har tagits ut en avgift för. Sätten på vilka man ordnar vård och tjänster för personer med psykiska problem och missbruksproblem har ändrats sedan klientavgiftslagen och klientavgiftsförordningen stiftades. Tolkningen av den gällande lagstiftningen och tillämpningen av lagstiftningen i praktiken kan således variera i olika kommuner och samkommuner. I praktiken har mentalvård och missbrukarvård ordnats på olika sätt i olika kommuner och samkommuner. Förslaget innebär emellertid sannolikt att avgiftsfriheten utvidgas till att omfatta kunderna inom missbrukarvården. 

Enligt 11 § 1 mom. 2 punkten i den föreslagna lagen ska avgiften för besök på sjukhusmottagning inkluderas i avgiftstaket. Även de avgifter som tas ut för sådana besök på sjukhusmottagning som tillhandahålls som distanstjänst ska inkluderas i avgiftstaket. Avgiften för besök på sjukhusmottagning ska räknas in i avgiftstaket också när avgiften tas ut för specialiserad sjukvård som hänför sig till mun och käkar. Med avvikelse från det som bestäms i 11 § 1 mom. 4 punkten i den föreslagna lagen, ska utgifterna för tandregleringsapparater och tandprotetisk behandling vid ett tandtekniskt laboratorium särskiljas från avgiften. Dessa utgifter ska ingå i avgiften för besök på sjukhusmottagning, som i sin helhet ska räknas in i avgiftstaket. Bestämmelsen motsvarar de gällande bestämmelserna. Enligt den gällande lagstiftningen om kundavgifter omfattas mun- och tandvården inte av avgiftstaket, med undantag av sådan specialiserad sjukvård som hänför sig till mun och käkar som ges inom den specialiserade sjukvården. De avgifter för besök på sjukhusmottagning eller dagkirurgiavgifter som tas ut för åtgärder inom den specialiserade sjukvården räknas in i avgiftstaket också när det rör sig om åtgärder som hänför sig till mun och käkar. Om emellertid åtgärder inom den specialiserade sjukvården genomförs med stöd av 9 a § i den gällande klientavgiftsförordningen, räknas avgifterna för närvarande inte in i avgiftstaket, även om kunden debiteras en avgift för dagkirurgiskt ingrepp eller besök på sjukhuspoliklinik. 

Bestämmelser om avgifter som tas ut för undersökningar i samband med besök på sjukhusmottagning föreslås i 15 §. 

Enligt 3 mom. får inte den avgift som föreskrivs i 1 mom. tas ut av kunden, om kunden efter undersökning i samband med besök på sjukhusmottagning omedelbart tas in på ett sjukhus för vård. I det fallet får av kunden endast tas ut en avgift för den vård som kunden omedelbart övergår till. Avsikten med den föreslagna bestämmelsen är att skydda kunden så att inte kunden debiteras en avgift två gånger för samma orsak. 

15 §. Undersökningar inom öppen sjukvård och vid besök på sjukhusmottagning. I den avgift som tas ut för öppen sjukvård vid social- och hälsocentralen och för besök på sjukhusmottagning ingår läkarundersökning samt vård som ges eller övervakas av en läkare. Sådana ytterligare undersökningar som behövs för att ställa diagnos ingår i den övergripande undersökningen. Avgiften täcker således också eventuella laboratorieundersökningar och bilddiagnostiska undersökningar som ingår i en och samma undersökning. Även om provtagningen skulle ske senare, exempelvis följande dag eller en vecka senare, får landskapet inte ta ut en separat avgift för dem. Bilddiagnostiska undersökningar är exempelvis röntgen-, ultraljuds- och magnetundersökningar. För laboratorieundersökningar och bilddiagnostiska undersökningar som görs vid social- och hälsocentralen eller vid ett besök på sjukhusmottagning får det emellertid tas ut en avgift när undersökningen eller provtagningen inte direkt har samband med öppenvården eller besöket på mottagningen eller den distanstjänst genom vilken dessa tillhandahålls. En separat avgift ska således få tas ut exempelvis för sådana kontrollbesök som inte direkt föranleds av ett besök i öppen sjukvård, besök på sjukhusmottagning eller en motsvarande distanstjänst som föregått undersökning eller provtagning. För bilddiagnostik i samband med mun- och tandvård ska det emellertid få tas ut en avgift enligt17 § 2 mom. 

16 §. Dagkirurgiska ingrepp. I paragrafen föreskrivs det om avgiften för dagkirurgiska ingrepp. Med stöd av bestämmelsen får en avgift tas ut också för sådan specialiserad sjukvård som hänför sig till mun och käkar som ges på affärsverkets sjukhus eller vid någon annan tjänsteenhet inom den specialiserade sjukvården. Bestämmelsen motsvarar 8 a § i den gällande klientavgiftsförordningen.  

I 1 mom. föreslås en bestämmelse om den avgift som får tas ut i stället för avgift för besök på sjukhusmottagning när kunden undergår ett dagkirurgiskt ingrepp som görs i en operationssal och som kräver allmän anestesi, omfattande bedövning eller intravenös medicinering. Enligt förslaget får avgiften vara högst 135,10 euro. 

Enlig 2 mom. ska det vara möjligt att av en kund som undergått ett dagkirurgiskt ingrepp utöver avgiften för dagkirurgiskt ingrepp ta ut en i 25 § avsedd avgift för kortvarig sluten vård, om kunden på grund av en komplikation eller av någon motsvarande orsak upptar en vårdplats till följande dygn.  

Enligt 11 § 1 mom. 3 punkten i den föreslagna lagen ska avgiften för ett dagkirurgiskt ingrepp räknas in i avgiftstaket. Avgiften ska räknas in i avgiftstaket också när avgiften tas ut för specialiserad sjukvård som hänför sig till mun och käkar. Med avvikelse från det som bestäms i 11 § 1 mom. 4 punkten i den föreslagna lagen ska utgifterna för tandregleringsapparater och tandprotetisk behandling vid ett tandtekniskt laboratorium inte särskiljas från avgiften, utan dessa utgifter ska ingå i avgiften för dagkirurgiskt ingrepp. Bestämmelsen motsvarar de gällande bestämmelserna. Enligt den gällande lagstiftningen om kundavgifter omfattas mun- och tandvården inte av avgiftstaket, med undantag av sådan specialiserad sjukvård som hänför sig till mun och käkar som ges inom den specialiserade sjukvården. De avgifter för besök på sjukhusmottagning och dagkirurgiavgifter som tas ut för åtgärder inom den specialiserade sjukvården räknas in i avgiftstaket också när det rör sig om åtgärder som hänför sig till mun och käkar. Om emellertid åtgärder inom den specialiserade sjukvården genomförs med stöd av 9 a § i den gällande klientavgiftsförordningen, räknas avgifterna för närvarande inte in i avgiftstaket, även om en avgift debiteras kunden på samma sätt som för dagkirurgiska ingrepp eller besök på sjukhuspoliklinik. 

17 §. Mun- och tandvård. I paragrafen föreslås bestämmelser om kundavgifter inom primärvården för sådan mun- och tandvård som landskapet har organiseringsansvar för. Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 § i den gällande klientavgiftsförordningen. Bestämmelse om de avgifter som tas ut för vårdåtgärder inom specialiserad sjukvård som hänför sig till mun och käkar vid mun- och tandvårdsenheter föreslås i 18 §, som i huvudsak motsvarar 9 a § i den gällande kundavgiftsförordningen. På motsvarande sätt som i de gällande bestämmelserna föreslås det att med avvikelse från det som gäller den övriga hälso- och sjukvården de avgifter som tas ut för undersökning och vård av mun och tänder ska delas in i en grundavgift som tas ut för varje besök samt i vård- och undersökningsavgifter som tas ut separat. På grund av systemets omfattning och särdrag kommer det att krävas en separat beredning om man eventuellt vill förenhetliga avgifterna med avgifterna inom den övriga hälso- och sjukvården. Kundavgifterna inom mun- och tandvården ska enligt förslaget vara avgiftsfria för personer som är under 18 år.  

På det sätt som sägs i motiven till 13 § är det inte heller i fråga om avgiften för mun- och tandvård väsentligt att tjänsten tillhandahålls uttryckligen vid en mun- och tandvårdsenhet utan att den service som tillhandahålls på något annat ställe än vid en mun- och tandvårdsenhet till sitt innehåll motsvarar den som ges vid en mun- och tandvårdsenhet.  

Också för brådskande mun- och tandvård inom primärvården ska det tas ut en avgift på det sätt som anges i den föreslagna paragrafen. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om grundavgiften för undersökning och behandlingar som hänför sig till mun- och tandvård och som tillhandahålls vid en mun- och tandvårdsenhet. Enligt förslaget ska det av en kund som fyllt 18 år få tas ut en grundavgift en gång för varje besök, oberoende av vilken åtgärd enligt 2 mom. som utförs på kunden. Grundavgiften kan vara högst 10,20 euro per besök när vården ges av en munhygienist eller specialtandtekniker. För tandläkarvård ska det få tas ut en grundavgift på högst 13,10 euro per besök och för specialisttandvård en grundavgift på högst 19,20 euro per besök. Grundavgiften per besök får enligt förslaget debiteras kunden endast en gång för varje besök. Om kunden vid ett och samma besök både besöker en tandläkares mottagning och mottagningen för en munhygienist eller specialtandtekniker, ska hos kunden som grundavgift per besök endast få tas ut avgift för tandläkarens mottagning. Den gällande lagstiftningen om kundavgifter gör det inte möjligt att ta ut grundavgift per besök för sådan behandling som ges av en specialtandtekniker. I propositionen föreslås bestämmelser om en sådan avgift, eftersom specialtandteknikernas roll som en del av teamet av specialister inom mun- och tandvården kommer att accentueras när befolkningens medelålder stiger. Införandet av en grundavgift per besök skulle bidra till att deras kunskaper utnyttjas fullt ut i arbetsfördelningen mellan yrkesgrupperna. 

Utöver grundavgiften per besök ska landskapet enligt 2 mom. av en kund som fyllt 18 år få ta ut en avgift för munhygieniska åtgärder. Som grund för kundavgifterna inom mun- och tandvården används åtgärdsklassificeringen för mun- och tandvård, som utgör en del av den nationella åtgärdsklassificering inom hälso- och sjukvården som administreras av Institutet för hälsa och välfärd. För bilddiagnostiska undersökningar, åtgärder inom förebyggande vård som hänför sig till främjande av munhälsa enligt grupp SC i åtgärdsklassificeringen, undersökningar, tandkontroll och behandling av sjukdom enligt åtgärdsklassificeringens svårighetsklass och protetiska åtgärder ska landskapet få ta ut högst de avgifter som förtecknas i 2 mom. Bland de bilddiagnostiska undersökningarna ska det för tandbild få tas ut högst 8,40 euro och för panoramaröntgen av käkarna och hela tanduppsättningen högst 18,90 euro. För åtgärder inom förebyggande vård som hänför sig till främjande av munhälsa enligt grupp SC i åtgärdsklassificeringen ska det få tas ut högst 8,40 euro. I övriga fall ska hälsorådgivning som avser mun- och tandvård vara avgiftsfri med stöd av 9 § 1 mom. 1 punkten i den föreslagna lagen. För undersökningar, tandkontroll och behandling av sjukdom enligt åtgärdsklassiceringens svårighetsklass, med undantag för protetiska åtgärder, ska det få tas ut högst 8,40 euro för en åtgärd i svårighetsklass 0—2, 18,90 euro för en åtgärd i svårighetsklass 3 och 4, 37,50 euro för en åtgärd i svårighetsklass 5—7, 54,90 euro för en åtgärd i svårighetsklass 8—10 och 77,00 euro för en åtgärd i svårighetsklass 11 eller högre. Bland tandprotetiska åtgärder ska det för rebasering av tandprotes få tas ut högst 54,90 euro, för reparation av tandprotes högst 37,50 euro, för protes med akryldelar och helprotes högst 183,50 euro, för kronor och bryggor högst 183,50 euro per tand och för skeletterad protes högst 222,70 euro.  

I 3 mom. föreslås bestämmelser om de tandtekniska kostnader för tandregleringsapparater och tandprotetisk behandling vid ett tandtekniskt laboratorium som får tas ut utöver grundavgiften per besök och åtgärdsavgifterna. Enligt förslaget får kostnaderna tas ut högst enligt de faktiska kostnaderna. Enligt förslaget ska landskapet ta ut kostnaderna. Enligt gällande praxis kan kostnaderna tas ut, om kunden inte har betalat avgiften direkt till tillverkaren. En avgift får enligt förslaget tas ut för tandtekniska utgifter i samband med tandregleringsapparater och tandprotetisk behandling, såsom tillverkning av bettskenor, tandproteser, partiella tandproteser, tandbryggor och tandkronor.  

Med avvikelse från vad som är fallet inom den övriga hälso- och sjukvården har man inom mun- och tandvården med stöd av 9 § 4 mom. i den gällande klientavgiftsförordningen kunnat ta ut en separat avgift för specialmaterial som har samband med vården. Enligt förslaget kommer detta inte längre att vara möjligt. Att det tagits ut en separat avgift har tidigare ansetts vara motiverat utifrån argumenten att dessa specialmaterial avviker från normal vårdpraxis eller är särskilt dyra.  

De vårdåtgärder som ingår i mun- och tandvården innefattar nästan alltid sådana material som är nödvändiga för åtgärden, och varje vårdåtgärd utgör en helhet. Tandläkaren bedömer som ett led i vårdbeslutet och i överenstämmelse med god vårdpraxis vilket material som lämpar sig för den berörda vårdåtgärden. Liksom inom den övriga hälso- och sjukvården kan man inte fakturera patienten för materialet när användningen av materialet är en förutsättning för att den berörda åtgärden ska kunna genomföras. En förutsättning för tillhandahållande av vård är dessutom att patientens möjligheter att bekosta vårdmaterialet inte påverkar vårdbesluten. Begreppet specialmaterial har inte entydigt definierats i lagstiftningen, och det har inte heller funnits någon enhetlig praxis i fråga om eller förteckning över specialmaterial och avgifter för dem. Därför har praxis varierat i kommunerna. För att ta ut avgifter för specialmaterial skulle det krävas enhetlig praxis och en enhetlig förteckning, och det har inte funnits några grunder för detta. I gällande vårdpraxis blir de dyraste nya materialen snabbt sådana material som används dagligen, och då sjunker också deras priser. Liksom i den övriga hälso- och sjukvården måste man för att vården ska vara av god kvalitet använda hållbara material vid genomförandet av vårdåtgärderna.  

I 4 mom. förslås bestämmelser om att kostnader kan tas ut av kunden om kunden genom hantering som strider mot bruksanvisningar eller av uppenbar vårdslöshet har orsakat att en tandregleringsapparat, bettskena eller någon annan motsvarande apparat har skadats eller försvunnit. I en sådan situation ska landskapet av kunden få ta ut kostnaderna för anskaffning av en ny apparat eller reparation av den skadade apparaten. Om exempelvis en tandregleringsapparat skadas eller försvinner när kunden använder den, och en ny apparat skaffas i färdigt skick direkt från leverantören, ska av kunden få tas ut kostnaderna för anskaffningen av en ny apparat även om anskaffningen inte medför några direkta tandtekniska utgifter. Med avvikelse från bestämmelsen i 9 § 5 mom. i den gällande klientavgiftsförordningen ska man således av kunden kunna ta ut också kostnaderna för anskaffningen av en färdig apparat. Enligt förslaget får kostnaderna tas ut högst enligt de faktiska kostnaderna. På samma sätt som hittills ska kostnaderna även få tas ut av en kund som är under 18 år, om det inte kan anses oskäligt att ta ut kostnader. Vid bedömningen av om det är skäligt att ta ut kostnader av en kund som är under 18 år kan man använda 2 kap. 2 § i skadeståndslagen som hjälp vid tolkningen. I det lagrummet anges det att om någon som inte fyllt aderton år orsakar skada, ska han ersatta skadan i den mån det prövas skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, skadevållarens och den skadelidandes ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Enlig rättslitteraturen ska man vid bedömningen av oaktsamhet i fråga om en minderårig jämföra den minderåriges beteende i förhållande till andra jämnårigas beteende under liknande omständigheter. Oaktsamhet innebär exempelvis beteende som är mer vårdslöst än andras beteende. Dessutom bör den minderårige förstå att den begår en felaktig handling, vilket begränsar den minderåriges ansvar desto mer ju yngre den berörda personen är. Även om det inte finns uttryckliga bestämmelser om saken i skadeståndslagen, kan vid sidan av den minderårige själv också dennes vårdnadshavare, intressebevakare eller någon annan person som ålagts att övervaka barnet eller annars sköta barnets ärenden bli ansvarig för en skada som barnet förorsakat. Vårdnadshavarens ansvar kan utöver att den har försummat att övervaka barnet basera sig på att den gett barnet bristfällig eller felaktig uppfostran eller lärdom. Vid skälighetsbedömningen bör man också beakta om apparaten försvunnit eller skadats på grund av att den minderårige kunden till följd av en funktionsnedsättning eller sjukdom inte har kunnat vara aktsam om apparaten. I princip är det i ett sådant fall inte motiverat att ta ut kostnaderna. 

Enligt 11 § 1 mom. 4 punkten i den föreslagna lagen ska avgifterna för besök och vårdåtgärder inom mun- och tandvården, med undantag för utgifter för tandregleringsapparater och tandprotetisk behandling vid ett tandtekniskt laboratorium, räknas in i avgiftstaket. 

18 §. Vårdåtgärder inom den specialiserade sjukvården vid mun- och tandvårdsenheter. I paragrafen föreslås bestämmelser om den avgift som får tas ut för vårdåtgärder inom specialiserad sjukvård som hänför sig till mun och käkar. Den specialiserade sjukvård som hänför sig till mun och käkar innefattar ofta sådana vårdåtgärder som kan genomföras på basnivå vid en mun- och tandvårdsenhet. Bestämmelsen motsvarar 9 a § i den gällande klientavgiftsförordningen, som utgör ett undantag från förordningens 9 §. Undantaget gjordes i syfte att säkerställa att det för specialiserad sjukvård som ges vid en hälsovårdscentral inte tas ut avgifter enligt 9 §, dvs. högre avgifter än vad som skulle tas ut för vården vid sjukhusets poliklinik. En sådan reglering är fortfarande motiverad. För att regleringen ska var lättare att förstå föreslås det att beloppen av de avgifter som tas ut ska ingå i den föreslagna bestämmelsen. I syfte att förenkla regleringen föreslås det att hänvisningarna till bestämmelserna om avgifter för besök på sjukhusets poliklinik (i fortsättningen besök på sjukhusmottagning) och för dagkirurgiska ingrepp stryks i bestämmelsen. Av en kund som får specialiserad sjukvård som hänför sig till mun och käkar ska det inte heller i fortsättningen tas ut grundavgift för besök inom primärvården, undersöknings- och åtgärdsavgifter eller tandtekniska kostnader.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska för vårdåtgärder inom specialiserad sjukvård som hänför sig till mun och käkar vid mun- och tandvårdsenheter av kunden få tas ut högst 41,20 euro per besök, om orsaken till undersökningen och behandlingen är utvecklingsstörning i tänderna, käkarna eller ansiktet, grav, funktionshämmande, omfattande, medfödd avsaknad av tänder eller utvecklingsstörning, smärttillstånd i huvud- och käkregionen, strålbehandling av hals- och huvudregionen, cytostatikabehandling eller sådana mun- och tandvårdsåtgärder inom den specialiserade sjukvård som är nödvändiga vid behandling av någon annan sjukdom än en tandsjukdom.  

En avgift enligt 2 mom. ska få tas ut av kunden när ingreppet på de grunder som anges i 1 mom. görs i en operationssal och kräver allmän anestesi, omfattande bedövning eller intravenös medicinering av kunden. Avgiften får enligt förslaget vara högst 135,10 euro, vilket motsvarar beloppet av den avgift som i 16 § föreslås avseende dagkirurgiska ingrepp.  

Enligt 11 § 1 mom. 5 punkten i den föreslagna lagen ska avgifterna för vårdåtgärder inom sådan specialiserad sjukvård som hänför sig till mun och käkar räknas in i avgiftstaket. Detta innebär en förändring jämfört med de gällande bestämmelserna. 

19 §. Terapi. I paragrafen föreskrivs det om avgifter för terapi. Det föreslås att landskapet i fråga om de terapiformer som avses i 3 § 17 punkten ska få ta ut högst 11,40 euro per besök. Psykoterapi däremot ska vara avgiftsfri enligt den föreslagna lagen. I den föreslagna lagen ska med terapi avses fysioterapi, neuropsykologisk rehabilitering, psykoterapi, näringsterapi, fotvård, talterapi, ergoterapi och annan med dessa jämförbar behandling som förbättrar och upprätthåller funktionsförmågan. Också inom mun- och tandvården kan det ordnas terapier, för vilka det får tas ut avgift enligt denna paragraf. För ett gemensamt besök av flera olika terapeuter ska det få tas ut endast en enda avgift av kunden. 

Om den vård som ges uppfyller definitionen för vård i serie, får landskapet för terapin ta ut den avgift som i 20 § föreslås för vård i serie. Maximibeloppet för vård i serie föreslås vara lika stort som maximibeloppet för ett terapibesök, för att inte de lagstadgade maximibeloppen för de avgifter som tas ut ska påverka fastställandet av innehållet i tjänsterna på ett sätt som är ofördelaktigt för kunden. Landskapet ska emellertid få besluta att det tas ut olika stora avgifter för terapibesök och för vård i serie. Dessutom ska landskapet få besluta att det tas ut olika stora avgifter för olika terapier. Det ska därmed vara möjligt att ta ut olika stora avgifter för exempelvis fysioterapi och talterapi. För närvarande kan avgifterna för vissa tjänster som kan betraktas som terapi variera rätt mycket beroende på vilken bestämmelse som tillämpas vid uttaget av avgiften. I den gällande lagstiftningen finns det uttryckliga bestämmelser endast om avgifterna för individuell fysioterapi. Enligt 7 § 3 mom. i klientavgiftsförordningen kan det för individuell fysioterapi vid en hälsovårdscentral tas ut högst 11,40 euro per vårdtillfälle. 

En del tjänster som kan betraktas som terapi är dessutom delvis avgiftsfria enligt den gällande lagstiftningen om kundavgifter. I vissa fall är det för närvarande oklart huruvida tjänsten till sitt innehåll är sådan att den ska vara avgiftsfri på det sätt som anges i klientavgiftslagen eller om den avgift som tas ut för tjänsten ska räknas in i avgiftstaket. Det har hänt att kunden har debiterats en avgift för en tjänst som med hänsyn till innehållet kunde betraktas som en sådan tjänst som enligt lagstiftningen om kundavgifter ska vara avgiftsfri. Exempelvis talterapi har i vissa kommuner betraktats som behandling av tal- och röststörningar och i andra kommuner som medicinsk rehabilitering. Enligt 11 § 1 mom. i den gällande klientavgiftsförordningen kan det för vård i serie, exempelvis medicinsk rehabilitering och behandling av tal- och röststörningar, tas ut högst 11,50 euro per vårdtillfälle. Avgiften får tas ut för högst 45 vårdtillfällen under ett kalenderår. Enligt 11 § 2 mom. i förordningen får en avgift emellertid inte tas ut för vård av personer som inte har fyllt 18 år eller för behandling av tal- och röststörningar som ges vid hälsovårdscentral. I den gällande lagstiftningen om kundavgifter definieras inte innehållet i tjänsterna. Därför har den praktiska tolkningen av lagstiftningen varierat i kommunerna. Det har sannolikt i rätt stor utsträckning tagits ut en avgift för medicinsk rehabilitering för sådana tjänster som skulle kunna betraktas som i förordningen avsedd behandling av tal- och röstststörningar. Den föreslagna bestämmelsen förtydligar och förenklar lagstiftningen till denna del. 

Den avgift som bestäms i den föreslagna paragrafen ska endast få tas ut för individuell terapi. Terapibesök som genomförs i grupp ska vara avgiftsfria för kunden. Kostnaderna för att producera terapisessioner i grupp blir ofta rätt små per kund. Därför kan det i praktiken vara att ta ut en avgift för gruppterapi, eftersom den avgift som då tas ut av kunden skulle överstiga det högsta belopp för avgiften som anges i föreslagna 4 § 2 mom., dvs. de kostnader som tjänsten föranleder landskapet. Det ska dock vara möjligt att debitera kunden för en oanvänd tjänst som inte avbokats också i fråga om ett avgiftsfritt besök i gruppterapi, när deltagande i gruppterapi ingår i den individuella kundplanen. 

Enligt 11 § 1 mom. 6 punkten i den föreslagna lagen ska avgiften för ett terapibesök räknas in i avgiftstaket. Även avgifterna för sådan terapi som tillhandahålls som distanstjänst ska inkluderas i avgiftstaket. 

20 §. Vård i serie. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska landskapet för vård i serie få ta ut högst 11,40 euro av kunden per vårdtillfälle, med undantag för psykoterapi, som ska vara avgiftsfri enligt den föreslagna lagen. Med vård i serie avses att vården upprepas minst tre gånger med högst fem veckors mellanrum. För att vården ska betraktas som vård i serie ska den vara likadan eller likartad vid varje vårdtillfälle. Som vård i serie ska på motsvarande sätt som i 11 § 1 mom. i den gällande klientavgiftsförordningen betraktas bl.a. fortlöpande dialysbehandling, medicinsk rehabilitering, hyposensibiliseringsbehandling, behandling för tal- och röststörningar, strål- och cytostatikabehandling samt motsvarande behandlingar. Typisk vård som ges i serie är olika slags terapier, exempelvis fysioterapi och ergoterapi. Också inom mun- och tandvården kan exempelvis terapi ges i form av vård i serie. 

Enligt 11 § 2 mom. i den gällande klientavgiftsförordningen får avgift inte tas ut för vård av personer som inte har fyllt 18 år eller för hyposensibiliseringsbehandling, behandling av tal- och röststörningar, strål- och cytostatikabehandling och annan motsvarande vård som ges vid hälsovårdscentral. Sedan klientavgiftslagen och klientavgiftsförordningen stiftades har gränsen mellan den specialiserade sjukvården och primärvården allt mer suddats ut, och hälsovårdscentralerna har tagit ett allt större ansvar för att ordna tjänster på nivån för specialiserad sjukvård. I reformen av social- och hälsovården föreslås en allt djupare integration av tjänsterna inom den specialiserade sjukvården och primärvårdstjänsterna. Därför är det inte ändamålsenligt att i bestämmelserna om kundavgifter upprätthålla den delvis redan konstgjorda uppdelningen i specialiserad sjukvård och primärvård. Genom enhetliga avgiftsbestämmelser stöder man också en utveckling där verksamheten och vården ordnas på det sätt som är mest kostnadseffektivt och mest fördelaktigt för kunden. Därför föreslås det inte i paragrafen bestämmelser om olika avgifter för vård i serie beroende på om den ges vid en social- och hälsocentral eller vid landskapets affärsverks sjukhus eller vid någon annan tjänsteenhet inom den specialiserade sjukvården. Enligt 9 § 1 mom. 8 punkten i den föreslagna lagen ska sjukvårdstjänsterna vara avgiftsfria för personer som är under 18 år. Därför ska också vård i serie i fortsättningen vara avgiftsfri för dem. 

Enligt 11 § 1 mom. i den gällande klientavgiftsförordningen får avgift tas ut för högst 45 vårdtillfällen under ett kalenderår. Den föreslagna bestämmelsen gör det möjligt att ta ut en avgift för varje besök. Det föreslås ingen maximigräns för uttaget av avgift. Avgiftstaket kommer att skydda kunden för oskäliga kostnader, eftersom ingen avgift ska få tas ut för vård i serie efter det att avgiftstaket har nåtts. Slopandet av den kalenderårsvisa övre gränsen på 45 vårdtillfällen, dvs. det s.k. mellantaket, förenklar regleringen och minskar därmed de administrativa kostnaderna i anknytning till avgiftssystemet. Mellantaket infördes ursprungligen för att begränsa avgiftsbördan för långtidssjuka personer, innan man införde ett avgiftstak för kundavgifter under vilket också avgifterna för vård i serie togs in. Om kunden dessutom betalar andra klientavgifter som räknas in i kundtaket, hinner mellantaket inte nödvändigtvis fyllas innan avgiftstaket nås. Slopandet av mellantaket kan emellertid öka avgiftsbördan för sådana kunder som enbart betalar avgifter för vård i serie eller endast ett ringa antal andra avgifter som räknas in i avgiftstaket.  

Enligt 11 § 1 mom. 7 punkten i den föreslagna lagen ska avgiften för vård i serie räknas in i avgiftstaket. Även avgifterna för sådan vård i serie som tillhandahålls som distanstjänst ska inkluderas i avgiftstaket. 

21 §. Tillfällig service i hemmet. I paragrafen föreskrivs det om de avgifter som tas ut för tillfällig service i hemmet. Service i hemmet definieras ovan i 3 § 7 punkten i den föreslagna lagen. Som service i hemmet betraktas inte kortvarigt i socialvårdslagens 21 § avsett stödboende och serviceboende, eftersom den kund som får sådan service inte har sitt egentliga hem i en boendeenhet. Bestämmelserna om avgifterna för kortvarig boendeservice finns i 24 § i den föreslagna lagen. 

I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om avgiften för den hemservice som avses i 19 § i socialvårdslagen och som är tillfällig. Hemservice kan tillhandahållas i de situationer där kundens funktionsförmåga är nedsatt till exempel på grund av sjukdom, förlossning, skada eller någon annan motsvarande orsak. Hemservicen anses vara tillfällig då den tillhandahålls en kort tid för att tillgodose kundens behov av tillfällig hjälp. I regel kan tjänsten anses vara tillfällig när den tillhandahålls i mindre än tre månader. Om tjänsten tillhandahålls sällan, kan den dock anses tillfällig också då när den fortsätter en längre tid. I praktiken har gränsen satts vid att tjänsten tillhandahålls mer sällan än en gång i veckan. Enligt förslaget ska det finnas en övre gräns för den avgift som tas ut för varje besök och dygn för tillfällig hemservice.  

Enligt 1 mom. får landskapet ta ut högst 12 euro hos kunden per besök när besöket varar högst två timmar och 20 euro per besök när besöket varar över två timmar. Som besöksavgift per kalenderdygn kan det dock tas ut högst 30 euro. Således kan det till exempel för de två första besök som varar högst två timmar tas ut en besöksavgift på 12 euro per dygn för bägge besöken, men för det tredje besöket kan full besöksavgift inte längre tas ut. För tre eller flera besök kan det sammanlagt tas ut högst 30 euro oberoende av besökens antal och varaktighet. Detta avviker från de gällande bestämmelserna i klientavgiftsförordningen, eftersom kommunen enligt 3 § 5 mom. i förordningen själv kan fastställa en rimlig avgift för den tillfälliga hemservicen. Syftet med förslaget är att begränsa kundens utgifter för de enskilda hemservicebesöken.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om den avgift som tas ut för tillfällig i 25 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen avsedd hemsjukvård. Hos kunden får landskapet enligt 2 mom. ta ut högst 20,60 euro när hemsjukvården ges genom en läkares eller tandläkares hembesök, och högst 11,40 euro när hembesöket görs av någon annan än en läkare eller tandläkare. Med någon annan person avses någon annan yrkesutbildad person inom social- och hälsovården som tillhandahåller hemsjukvård, till exempel en sjukskötare, munhygienist, fysioterapeut eller ergoterapeut. Till beloppet motsvarar avgifterna de avgifter som tas ut för besök på en läkares och sjukskötares mottagning inom öppen sjukvård vid en social- och hälsocentral. För tillfällig hemsjukvård får det inte tas ut någon separat avgift hos de kunder som får fortgående hemsjukvård. En kund som får fortgående hemsjukvård ska för servicen betala en avgift som bestäms enligt den betalningsförmåga som avses i 34 § i den föreslagna lagen. Detta motsvarar bestämmelserna i 3 § 5 mom. i den gällande klientavgiftsförordningen.  

I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om den avgift som tas ut för tillfällig i 25 § 2 mom. i hälso- och sjukvårdslagen avsedd hemsjukhusvård. Hemsjukhusvård är tidsbunden, effektiviserad hemsjukvård. Den kan ordnas inom ramen för primärvården, den specialiserade sjukvården eller som ett samarbete mellan dessa. De mediciner som ges och de vårdförnödenheter enligt vårdplanen som används i hemsjukhusvården ingår i vården. För tillfällig hemsjukhusvård får landskapet högst en gång per kalenderdygn ta ut en avgift för besök på sjukhusmottagning enligt 14 § i denna lag, dvs. 41,20 euro, eller en avgift på 11,40 euro enligt 20 § för vård som ges i serie. Avgiften kan tas ut endast för de dagar det har gjorts ett besök hos kunden eller kunden har fått hemsjukhusvård som distanstjänst. Enligt 3 § 6 mom. i den gällande klientavgiftsförordningen kan för specialiserad sjukvård som ges i klientens hem tas ut en avgift på 41,20 euro enligt 8 § för besök på sjukhusmottagning. Om den specialiserade sjukvården ges i serie, får det dock inte tas ut en större avgift än den avgift för vård i serie enligt 11 § i den gällande förordningen som är 11,40 euro. Bestämmelsen om avgiften för vård i serie finns i 20 § i den föreslagna lagen. Förslaget motsvarar den gällande lagstiftningen, men ändras så att samma avgift i fortsättningen kan tas ut oberoende av om hemsjukhusvården ges som primärvård eller specialiserad sjukvård eller som en kombination av dessa. 

Enligt 11 § 1 mom. 8 punkten i den föreslagna lagen ska avgiften för tillfällig hemsjukvård och enligt 9 punkten i denna lag avgiften för tillfällig hemsjukhusvård räknas in i avgiftstaket, vilket innebär att den gällande regleringen utökas. Enligt den gällande klientavgiftsförordningen ska inte den vård och service som ges i hemmet räknas in i avgiftstaket. När avgiftstaget har nåtts kan avgifter hos kunden inte längre tas ut för tillfällig hemsjukvård och hemsjukhusvård under kalenderåret i fråga. Även de avgifter som tas ut för hemsjukvård och hemsjukhusvård som ges som distanstjänst räknas in i avgiftstaket. 

Enligt 4 mom. får det för den tillfälliga hemvård som avses i 20 § i socialvårdslagen tas ut högst 20,60 euro för ett hembesök av en läkare eller tandläkare och högst 11,40 euro för ett hembesök av någon annan person. I den tillfälliga hemvården ingår både sådan hemservice som avses i 19 § i socialvårdslagen och sådan hemsjukvård som avses i 25 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen.  

22 §. Distanstjänst. I paragrafen föreskrivs det om de avgifter som tas ut för tjänster som tillhandahålls som distanstjänst. Definitionen av distanstjänst finns i 3 § 18 punkten i den föreslagna lagen. Enligt definitionen avses med distanstjänst en social- eller hälsotjänst där kunden och en yrkesutbildad person inom social- eller hälsovården är fysiskt på olika platser och via bild- och ljudförbindelse har kontakt med varandra eller där information och handlingar förmedlas via en nätförbindelse eller på något annat motsvarande sätt för att ge individuell vård eller omsorg. För att en distanstjänst ska ersätta ett besök ska den i regel vara interaktiv och individuellt riktad till en kund. Således är sådan allmän hälsorådgivning som ges anonymt eller sådana chatt-, e-post-, sms- eller motsvarande tjänster där det ges allmän handledning och rådgivning inte sådana distanstjänster som avses i lagen. Inte heller vanlig telefonservice omfattas av den definition av distanstjänst som anges i den föreslagna lagen. De distanstjänster som inte omfattas av definitionen är avgiftsfria. 

Med stöd av 1 mom. i den föreslagna paragrafen får det tas ut en avgift för sådana distanstjänster som innehållsmässigt motsvarar sådana traditionella vård- eller servicekontakter som tas vid personliga besök. För en läkares eller sjukskötares distansmottagning inom icke-brådskande öppen sjukvård vid en social- och hälsocentral, en specialistläkares distansmottagning och en distansmottagning inom brådskande hälso- och sjukvård får det tas ut en avgift vars belopp inte får överstiga den avgift som skulle tas ut om kunden personligen skulle besöka en social- och hälsocentral för att få någon av de nämnda tjänsterna. Det blir allt vanligare att till exempel det poliklinikbesök där pacemakrar kontrolleras ersätts av en distanskontroll, och då är det motiverat att ta ut en avgift för distanskontrollen eftersom det skulle tas ut en avgift för motsvarande tjänst vid ett besök på sjukhusmottagningen. 

Den hemservice som ges som distanstjänst ska innehållsmässigt motsvara den service som ges vid besök i hemmet och kan ersätta eller komplettera den service som ges personligen i hemmet. Hemservicen på distans verkställs dubbelriktat genom en internetförbindelse med video, till exempel via en pekplatta, dator eller smarttelefon. Hos kunden får inte tas ut någon separat avgift för de anordningar som behövs för att verkställa distanstjänsten eller för underhållet av dem eller för andra kostnader som användningen av anordningarna för distanstjänsten orsakar. Om kunden kan använda anordningarna och förbindelsen för andra ändamål än för distanstjänsten, ska kunden betala kostnaderna för dem själv. Således ska kunden själv ansvara för de kostnader som orsakas till exempel av nedladdning av avgiftsbelagda applikationer. Det kan dock finnas skäl att för den hemservice som ges som distanstjänst ta ut en avgift som är lite lägre än avgiften för de tjänster som ges på traditionellt vis, eftersom tröskeln att använda distanstjänsten således blir lägre för kunden. 

Eftersom kunduppgiftslagen ska innehålla maximinivåer för avgifterna, kan landskapet bestämma om nedsättning eller eftergift av avgifterna för distanstjänsterna. För att kundens tröskel att använda distanstjänsten ska vara lägre kan det i vissa situationer vara motiverat att ta ut en avgift för distanstjänsten som är lite lägre än vad avgiften är om tjänsten ges vid ett besök. På det sättet kan landskapet främja användningen av den nya tjänsten. 

I de situationer som avses i 13 § 4 mom. och 14 § 3 mom. får det enligt 2 mom. inte heller för distanstjänster tas ut någon avgift av kunden. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att de kunder som får en tjänst som distanstjänst ska behandlas lika som de kunder som får tjänster vid ett besök.  

23 §. Kortvarig familjevård. I paragrafen föreskrivs det om avgiften för kortvarig familjevård. Familjevård kan ordnas med stöd av socialvårdslagen och speciallagarna inom socialvården. Bestämmelserna om familjevård finns i familjevårdslagen. Landskapet får ta ut en avgift för kortvarig familjevård i enlighet med den föreslagna bestämmelsen då kunden får en tjänst med stöd av någon annan lag än barnskyddslagen eller lagen om funktionshinderservice. Enligt paragrafens första mening får avgiften för sådan familjevård som ges dygnet runt vara högst 25 euro per påbörjat kalenderdygn, dvs. avgiften får också tas ut för kundens ankomst- och avfärdsdagar. Samma avgift får även tas ut för familjevård som ges i kundens hem. Bestämmelser om den avgift som tas ut för uppehälle i anknytning till sådan särskild service som ges kunden med stöd av lagen om funktionshinderservice finns i 46 § i den föreslagna lagen och bestämmelser om avgiftsfri hjälp och avgiftsfritt stöd inom särskild service finns i 8 § 1 mom. 3 punkten. Avgiften får tas ut för kortvarig familjevård som ges dygnet runt, om vården ges på grund av att det finns ett behov av att få vård dygnet runt. Om det behövs vård dygnet runt, får avgiften för vården tas ut även om kunden inte får vård under hela dygnet. Kunden ska dock alltid vara i familjevård över natten. Enligt andra meningen i den föreslagna paragrafen kan avgiften för kortvarig familjevård som tillhandahålls en del av dygnet vara högst hälften av den avgift som skulle tas ut om tjänsten skulle ges dygnet runt. Avgift för en tjänst som ges endast en del av dygnet får tas ut endast om det är fråga om att tjänsten enligt kundplanen gäller en del av dygnet, till exempel vård endast över natten eller på dagen. Avgift för en tjänst som ges en del av dygnet får således tas ut hos en kund som inte behöver vård dygnet runt.  

24 §. Kortvarig boendeservice. I paragrafen föreskrivs om avgifterna för den kortvariga boendeservice som avses i 21 § i socialvårdslagen. Avgiften för kortvarig boendeservice påförs en person som inte har ett långvarigt behov av boendeservice. Beviljandet av tjänsten baserar sig på ett beslut. I lagstiftningen om tjänsterna definieras inte när en tjänst är kortvarig. I praktiken anses tjänsten vara kortvarig om det är klart att behovet av tjänsten är tillfälligt eller om behovet gäller korta perioder med vissa tidsintervall. Inom boendeservicen ska en tjänst anses vara långvarig åtminstone när en person har ett hyresavtal för en bostad i boendeenheten eller om det för kundens del har fattats något annat beslut om en långvarig tjänst. En person som får kortvarig boendeservice kan inte bo i en bostad eller ett rum i boendeenheten, utan personens huvudsakliga hem ska vara någon annanstans. I praktiken har dock tjänster som ursprungligen skulle vara kortvariga ibland blivit förlängda till exempel som en följd av att kundens tillstånd har försämrats. I dessa fall har det ibland tagits ut en avgift för långvarig boendeservice till exempel om boendeservicen har varat minst tre månader i sträck. De som behöver kortvarig boendeservice är ofta personer som får vård regelbundet och periodvis och som använder andra tjänster vid boendeserviceenheten till exempel i en vecka av månaden. Kortvarig boendeservice ordnas av olika orsaker, till exempel i rehabiliteringsskedet efter sjukhusvistelsen före patienten har skrivits ut. I avgiften för kortvarig boendeservice ingår bland annat vård och omsorg samt måltider och logi ifall tjänsten förlängs. I avgiften ingår inte de läkemedel som kunden behöver. 

I paragrafens 1 mom. föreskrivs om avgiften för sådant i 21 § 3 mom. i socialvårdslagen avsett serviceboende med heldygnsomsorg som är kortvarigt. Serviceboende med heldygnsomsorg ordnas för personer som behöver vård och omsorg dygnet runt. Behoven av kortvarigt serviceboende med heldygnsomsorg uppkommer ofta vid intervallperioder och då en tjänst behövs kortvarigt på grund av hälsotillståndet. Både vid serviceboende med heldygnsomsorg och vid kortvarig sluten vård är kundens vårdbehov rätt akut och gränsen mellan dessa tjänster är i praktiken ofta diffus. Användningen av serviceboende med heldygnsomsorg har ökat också på grund av den minskade användningen av sluten vård, eftersom kunder har styrts till boendeservice i stället för sluten vård. I den föreslagna bestämmelsen föreskrivs det en övre gräns för den avgift som tas ut för serviceboende med heldygnsomsorg. I den gällande lagstiftningen om kundavgifter finns inga särskilda bestämmelser om avgifterna för kortvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, utan kommunerna och samkommunerna har själva kunnat fastställa avgifterna, förutsatt att de inte har överskridit produktionskostnaderna för tjänsten. Enligt den föreslagna bestämmelsen får avgiften vara högst 40 euro per påbörjat kalenderdygn. Avgift får också tas ut för den dag då kunden tas in eller skrivs ut. 

Då serviceboende med heldygnsomsorg tillhandahålls under en del av dygnet så att kunden får en tjänst till exempel endast på natten eller dagen, får den avgift som landskapet tar ut hos kunden vara högst hälften av den avgift som skulle tas ut om tjänsten skulle ges dygnet runt. För vård som ges under en del av dygnet får den avgift på 20 euro som avses i paragrafen tas ut även efter att avgiftstaket har nåtts. För vård som ges under en del av dygnet får avgiften tas ut per dygn, dvs. avgiften får tas ut bara en gång även om kunden tillhandahålls en tjänst under två dygn i följd. Till exempel om kunden anländer till enheten kl. 22.00 på kvällen och går hem kl. 8.00 följande morgon, får den avgift för tjänsten som tas ut hos kunden vara sammanlagt högst 20 euro.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om den avgift för kortvarig boendeservice som tas ut när kundens behov av vård och omsorg inte är ett sådant behov av vård dygnet runt som avses i 21 § 3 mom. i socialvårdslagen. Med stöd av den föreslagna bestämmelsen får landskapet ta ut en avgift för annan kortvarig boendeservice än sådant serviceboende som innefattar heldygnsomsorg. Avgiften får vara högst 30 euro per påbörjat kalenderdygn. Avgift får också tas ut för den dag då kunden tas in eller skrivs ut. Då boendeservice tillhandahålls under en del av dygnet så att kunden får en tjänst till exempel endast på dagen eller natten, får den avgift som landskapet tar ut hos kunden vara högst hälften av den avgift som skulle tas ut om tjänsten skulle ges dygnet runt. 

25 §. Kortvarig sluten vård eller kortvarig service på en institution. I paragrafen föreskrivs om den avgift som tas ut för sådan i 3 § 12 och 13 punkten avsedd sluten vård och service på en institution som är kortvarig. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar gällande lagstiftning. 

Enligt föreslagna 1 mom. får landskapet ta ut en avgift för kortvarig sluten vård som är högst 22,50 euro per påbörjat kalenderdygn när det är fråga om psykiatrisk vård. För annan sluten vård och service på en institution som är kortvarig får landskapet ta ut en avgift på högst 48,90 euro per påbörjat kalenderdygn. Avgiften får tas ut endast en gång per kalenderdygn. Avgift får också tas ut för den dag då kunden tas in eller skrivs ut. Om kunden omedelbart flyttar till en annan anstalt eller enhet för boendeservice föreslås det i 27 § dock att den remitterande anstalten inte ska få ta ut en avgift för den dag då kunden flyttar till den andra enheten.  

Enligt 11 § 1 mom. 10 punkten i den föreslagna lagen ska avgiften för kortvarig sluten vård och service på en institution räknas in i avgiftstaket. Enligt 10 § ska landskapet enligt vad som föreskrivs i 25 § 1 mom. få ta ut avgiften för kortvarig sluten vård och service på en institution även efter att avgiftstaket har överskridits. Efter det att avgiftstaket har nåtts får avgiften vara högst 22,50 euro för ett påbörjat kalenderdygn. Vad gäller den kortvariga slutna vården motsvarar bestämmelserna den gällande lagstiftning enligt vilken det får tas ut en avgift för kundens uppehälle efter det att avgiftstaket har nåtts. Enligt förslaget får den sänkta avgift som tas ut efter att avgiftstaket har överskridits tas ut både för psykiatrisk vård och för annan kortvarig sluten vård och service på en institution.  

Som en följd av bestämmelsen i 9 § 1 mom. 8 punkten i den föreslagna lagen får avgiften för sluten vård inom hälso- och sjukvården i fortsättningen inte tas ut hos personer som inte fyllt 18 år. Enligt den gällande lagstiftningen får det vid hälsovårdscentraler eller på sjukhus eller vid deras verksamhetsenheter inte tas ut avgifter hos den som inte har fyllt 18 år till den del vårddagarna är fler än sju under ett kalenderår. Med andra ord har avgiften kunnat tas ut för högst sju vårddagar under ett kalenderår. Avgiften för den service på en institution som ges dygnet runt inom socialvården får tas ut även av personer som inte fyllt 18 år. Förslaget motsvarar gällande lagstiftning. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det att landskapet får ta ut en avgift av en kund som tagits in för observation enligt 10 § i mentalvårdslagen (1116/1991) endast om det i fråga om den som tagits in för observation fattas ett sådant beslut om vård oberoende av egen vilja som avses i 8 § i den lagen. Om den som tagits in för observation inte hänvisas till vård oberoende av patientens vilja på basis av observationen får det inte tas ut någon avgift för observationstiden. Förslaget motsvarar gällande lagstiftning.  

26 §. Vård under en del av dygnet. I paragrafen föreskrivs om den avgift som tas ut i situationer där det ur vård- eller omsorgssynpunkt är ändamålsenligt att kunden i enlighet med kundplanen omfattas av sluten vård eller service på en institution endast under en del av dygnet, till exempel bara på dagen eller natten. Avgiften får tas ut för all kortvarig sluten vård eller service på en institution förutom psykiatrisk vård. Som en följd av 8 § 1 mom. 6 punkten och 9 § 1 mom. 3 och 7 punkten i den föreslagna lagen får en avgift inte tas ut för vård eller service som ges under en del av dygnet, om behovet av vård eller omsorg beror på mentala problem eller missbruksproblem. Den avgift som avses i 45 § i den föreslagna lagen får landskapet dock i dessa fall ta ut för det uppehälle som anknyter till öppen vård eller öppen service. 

I den gällande klientavgiftsförordningen benämns denna avgift för vård under en del av dygnet avgift för dag- och nattvård. Enligt den gällande lagstiftningen får avgiften för dag- och nattvård inte tas ut för vård som ges vid en verksamhetsenhet inom den öppna psykiatriska vården, för den specialomsorg som avses i specialomsorgslagen, för poliklinisk missbrukarvård eller för det skyddade arbete som avses i 22 § 2 mom. i lagen om service och stöd på grund av handikapp. Handikappslagen upphävs i och med den nya lagen om funktionshinderservice. Den nya lagen om funktionshinderservice innehåller inga bestämmelser om service som tillhandahålls som specialomsorg på en institution. Om det för en person med funktionsnedsättning ordnas kortvarig omsorg som service på en institution, är servicen avgiftsfri i enlighet med 8 § 1 mom. 3 och 4 punkterna i den föreslagna lagen. Om personen med funktionsnedsättning är myndig får det dock tas ut en skälig avgift för service som ges under en del av dygnet vad gäller uppehället, till exempel för måltider. 

I den föreslagna paragrafen föreskrivs det att avgiften får tas ut per dygn. Med dygn avses den period av 24 timmar som börjar när vården inleds och inte ett kalenderdygn. Om en kund till exempel anländer kl. 20.00 till den vård som ska ges under en del av dygnet och går hem följande morgon kl. 9.00, betalar kunden endast en avgift för vården. Således tas avgiften för vård under en del av dygnet ut på ett annorlunda sätt än för sluten vård och service på en institution för vilken det får tas ut en avgift för varje påbörjat kalenderdygn. 

27 §. Förflyttning av kunden mellan tjänster. I paragrafen föreskrivs om den avgift som ska tas ut i de situationer där kunden förflyttas från en enhet till en annan inom boendeservice, sluten vård eller service på en institution under samma kalenderdygn. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska den mottagande enheten för sluten vård, service på institution eller boendeservice ta ut en avgift för ankomstdagen, medan den remitterande enheten ska ta ut en avgift för utskrivningsdagen. Syftet med bestämmelsen är att hindra att det tas ut överlappande avgifter när kundens vård fortsätter vid en annan enhet. 

28 §. Medicinsk rehabilitering. Enligt 9 § i lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner (566/2005) ordnar Folkpensionsanstalten krävande medicinsk rehabilitering för gravt handikappade enligt de förutsättningar som anges i ovannämnda paragraf. Folkpensionsanstalten beslutar om beviljandet av den ovannämnda rehabiliteringsförmånen. FPA ersätter också de kostnader som rehabiliteringen föranleder. I 11 § i ovannämnda lag föreskrivs det om den begränsning som gäller rehabiliteringen för en person som får sluten vård. Enligt den paragrafen ordnas det inte sådan krävande medicinsk rehabilitering som avses i 9 § för en person som vårdas eller rehabiliteras inom den offentliga slutna vården eller motsvarande vård. Med sluten vård avses den verksamhet på ett sjukhus, en vårdinrättning eller någon annan motsvarande verksamhetsenhet som innehåller uppehälle, vård och omvårdnad. Om de förutsättningar som anges i 9 § i lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner inte uppfylls är det landskapet som ska ansvara för ordnandet av den medicinska rehabiliteringen. I 28 § i den föreslagna lagen föreskrivs det om den avgift som tas ut för medicinsk rehabilitering som ordnas med stöd av 29 § 2 mom. 7 punkten i hälso- och sjukvårdslagen för en sådan person med funktionsnedsättning i sluten vård som avses i 11 § i lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner.  

Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak 14 § i den gällande klientavgiftsförordningen. Begreppet rehabiliteringsvård i den gällande bestämmelsen är föråldrat och används inte längre. Därför föreslås det bli ersatt av det begrepp som finns i 29 § 2 mom. 7 punkten i hälso- och sjukvårdslagen.  

Enligt den föreslagna paragrafen ska avgift inte tas ut av kunder som inte fyllt 18 år. Med stöd av 9 § 1 mom. 8 punkten i den föreslagna lagen ska sjukvårdstjänsterna vara avgiftsfria för personer som inte har fyllt 18 år. 

29 §.Tjänster under ledighet för personer som vårdar en anhörig eller närstående. I paragrafen föreskrivs det om de tjänster som ordnas under den ledighet för närståendevårdare som avses i 4 § i lagen om stöd för närståendevård (937/2005), nedan lagen om närståendevård, och om de tjänster som ordnas under den i 27 b § i socialvårdslagen avsedda ledigheten för personer som vårdar en anhörig eller närstående. Tjänsterna under ledigheten ersätter den vård och omsorg som har getts av en närståendevårdare eller en annan person som har vårdat sin anhöriga eller närstående. Avgiften är densamma oberoende av hur tjänsten ordnas. 

Enligt 1 mom. får landskapet för tjänster som landskapet ordnar för kunden under en närståendevårdares ledighet ta ut högst 11,40 euro per dygn av den kund som vårdas. I 4 § i lagen om närståendevård föreskrivs det att en närståendevårdare har rätt till minst två dygn ledig tid per kalendermånad eller till minst tre dygn ledig tid per kalendermånad, om han eller hon oavbrutet eller med få avbrott varit bunden vid vården dygnet runt eller fortgående varje dag. Enligt lagen om närståendevård ska kommunen sörja för att vården av den vårdbehövande ordnas på ett ändamålsenligt sätt under ledigheten. Ansvaret för anordnandet av närståendevården har i och med ikraftträdandet av lagen om ordnande av social- och hälsovård överförts från kommunerna till landskapen.  

Vad som i 1 mom. föreskrivs tillämpas också på den avgift som tas ut för tjänster som ordnas under i 27 b § 1 mom. i socialvårdslagen avsedd ledighet för en person som vårdar en anhörig eller närstående. Enligt 27 § i socialvårdslagen kan kommunen vid behov ordna lediga dagar samt rekreationsledighet som är kortare än ett dygn för personer som dagligen ger en stödbehövande anhörig eller närstående bindande vård och omsorg. Kommunen ska även sörja för att vården av den vårdbehövande ordnas på ett ändamålsenligt sätt under vårdarens ledighet. I fortsättningen är det landskapet som ansvarar för ordnandet av tjänsterna. 

Enligt 3 mom. ska på avgiften för de tjänster som avses i 1 och 2 mom. dock tillämpas de bestämmelser i klientavgiftslagen enligt vilka tjänsten ska vara delvis eller helt avgiftsfri för kunden. Om kunden enligt någon annan bestämmelse i klientavgiftslagen ska få en tjänst avgiftsfritt ska det inte heller för de tjänster som avses i 1 och 2 mom. få tas ut någon avgift av kunden. De avgifter som avses i 1 och 2 mom. beaktas dock inte vid beräkningen av det avgiftstak som avses i 10 §. Om kunden med andra ord har nått avgiftstaket i fråga om övriga avgifter för social- och hälsotjänster, får landskapet för de tjänster som avses i 1 och 2 mom. ta ut en avgift av kunden även efter att avgiftstaket har nåtts. 

De nämnda förslagen motsvarar innehållsmässigt den gällande lagstiftningen. I den gällande lagstiftningen föreskrivs det dock i skilda paragrafer om den avgift som tas ut för tjänster under ledighet för närståendevårdare och den avgift som tas ut för tjänster under ledigheten för personer som vårdar en anhörig eller närstående. Enligt förslaget ska det i fortsättningen föreskrivas i en och samma paragraf om de avgifter som tas ut för dessa tjänster. 

Kommunen och närståendevårdaren kan avtala om att närståendevårdaren håller sin ledighet enligt 1 mom. i flera perioder som räcker under ett dygn. Kommunen kan ordna flera lediga dagar för närståendevårdaren än vad som anges i 1 mom. och dessutom rekreationsledigheter som är kortare än ett dygn. 

30 §. Prehospital akutsjukvård. Landskapet får enligt denna paragraf ta ut högst 25 euro av kunden för den prehospitala akutsjukvård som avses i 40 § 1 mom. 1 punkten i hälso- och sjukvårdslagen. Enligt hälso- och sjukvårdslagen omfattar den prehospitala akutsjukvården sådan bedömning av vårdbehov samt sådan brådskande vård i fråga om patienter som insjuknat eller skadats plötsligt som primärt sker utanför en hälso- och sjukvårdsinrättning och vid behov transport av patienter till den enligt medicinsk bedömning lämpligaste vårdenheten samt förflyttningar när patienten behöver krävande och kontinuerlig vård eller övervakning under förflyttningen. Förflyttningarna av patienter till den prehospitala akutsjukvården behandlas i nödcentralsdatasystemet och förmedlas via nödcentralen på samma sätt som de andra uppgifterna inom den prehospitala akutsjukvården.  

En betydande del av patienterna kan bedömas och vårdas på platsen, och då behöver patienten inte transporteras till en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård för bedömning eller vård. Avgift får även tas ut i sådana fall då patienten enligt den bedömning av patientens vårdbehov som en enhet för prehospital akutsjukvård gör förflyttas till någon annan tjänst inom socialvården eller hälso- och sjukvården, till exempel till missbrukarvården eller mentalvården. Den prehospitala akutsjukvården utgör största delen av den prehospitala akutsjukvårdstjänst som tillhandahålls kunden, och i praktiken motsvarar vården den vård som ges vid en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård, såsom på en poliklinik, och för vilken avgift tas ut. Enligt 5 § 1 punkten underpunkt a i den gällande klientavgiftslagen är prehospital akutsjukvård enligt 39 och 40 § i hälso- och sjukvårdslagen, utom sjuktransport vid prehospital akutsjukvård, avgiftsfri. Bestämmelser om avgifter för sjuktransport finns för närvarande i 10 § i klientavgiftsförordningen. Med stöd av i 10 § 1 mom. i förordningen får en avgift tas ut av patienten även då patientens tillstånd tack vare prehospital akutsjukvård har förbättrats i den mån att transport till vårdplatsen inte behövs. Ur kundens perspektiv är detta i praktiken detsamma som om avgiften skulle tas ut för den prehospitala akutsjukvården. Således förtydligar den föreslagna bestämmelsen nuvarande praxis och överensstämmer i stor utsträckning med den.  

Om det inom den prehospitala akutsjukvården görs ett besök hos patienten flera än en gång under samma kalenderdygn för samma orsak eller på grund av att samma sjukdom har förvärrats, får det tas ut endast en avgift hos kunden per kalenderdygn. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att kunden faktureras två eller flera gånger om enheten för prehospital akutsjukvård har gjort en felaktig diagnos eller någon annan felbedömning av kundens situation och enheten därför måste kallas på nytt till kunden. Även de förflyttningar i anslutning till fortsatt vård som sker under samma kalenderdygn ska höra till helheten av prehospital akutsjukvårdsservice så att det inte tas ut någon separat avgift för dem. 

De uppgifter som det föreskrivs om i sjöräddningslagen (1145/2001) omfattas inte av det tillämpningsområde som avses i 40 § 1 mom. 1 punkten i hälso- och sjukvårdslagen. 

Enligt föreslagna 11 § 1 mom. 13 punkten ska den avgift som tas ut för den prehospitala akutsjukvård som avses i 30 § räknas in i avgiftstaket för kundavgifterna.  

31 §. Läkarintyg och läkarutlåtande. I paragrafen föreskrivs det om den avgift som tas ut för läkarintyg och läkarutlåtande. Avgift får tas ut för de intyg och utlåtanden som inte är avgiftsfria enligt 9 § 2 mom. i den föreslagna lagen. Enligt momentet gäller avgiftsfriheten ett sådant läkarintyg eller läkarutlåtande både inom primärvården och inom specialsjukvården som kunden behöver för erhållande av vård eller rehabilitering, för erhållande av läkemedelsersättning med stöd av 5 kap. i sjukförsäkringslagen (1224/2004) eller för påvisande av behovet av sådan kortvarig sjukledighet vars varaktighet är högst den självrisktid som avses i 8 kap. 7 § 1 och 2 mom. i sjukförsäkringslagen. Således får avgift tas ut för sådana intyg och utlåtanden som inte behövs för att kunden ska få vård eller rehabilitering. Sådana intyg är till exempel de som behövs för att få eller behålla körrätten samt intyg och utlåtanden som Folkpensionsanstalten beviljar för andra förmåner än för rehabiliteringsförmåner. Den avgift som avses i föreslagna 31 § får även tas ut av personer som inte har fyllt 18 år. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar nuvarande praxis inom primärvården, men den är exaktare än den gällande bestämmelsen. I den gällande lagstiftningen om klientavgifter är det avgörande när det gäller huruvida läkarintyg och läkarutlåtanden inom primärvården är avgiftsfria eller avgiftsbelagda om intyget eller utlåtandet ansluter sig till vården av patienten. Syftet med de föreslagna bestämmelserna är att undvika sådana svårigheter med tolkningen som den nuvarande regleringen har orsakat. 

32 §. Oanvända tjänster som inte avbokats. I paragrafen föreskrivs det om avgiften för en tjänst som inte använts och inte avbokats. Tjänsteproducenten orsakas kostnader oberoende av om kunden använder sin bokade tjänst eller inte. Enligt paragrafen får tjänsteproducenten ta ut en avgift om kunden inte har använt och inte avbokat en mottagningstid för en hälso- och sjukvårdstjänst eller en kortvarig vårdtjänst- eller boendeserviceplats inom social- eller hälsovården. Med tjänsteproducent avses enligt 3 § 16 punkten i den föreslagna lagen landskapets affärsverk enligt 52 § i landskapslagen samt aktiebolag och andra bolag, sammanslutningar, andelslag, stiftelser och självständiga yrkesutövare som producerar socialtjänster och hälsotjänster som hör till landskapets ansvar. Enligt 3 § i valfrihetslagen ska klientavgiftslagen tillämpas även på kundavgifterna för de tjänster som omfattas av valfriheten. Landskapet ska ta ut de kundavgifter som bestämts för tjänsterna. Enligt 3 § 3 mom. i valfrihetslagen får tjänsteproducenten dock även ta ut en avgift för en oanvänd mottagningstid. Undantaget från den allmänna bestämmelsen beror på att tjänsteproducenten inte får ersättning från landskapet för en tjänst som inte har använts. Den föreslagna 32 § som harmoniseras med den nämnda bestämmelsen i valfrihetslagen ger tjänsteproducenten möjligheten att ta ut en avgift för ett besök som inte har använts och avbokats, men utan att ha någon skyldighet att göra det.  

Med en mottagningstid för en hälso- och sjukvårdstjänst avses i paragrafen alla de enskilda mottagningarna inom hälso- och sjukvårdstjänsterna samt andra undersökningsbesök och vårdbesök inom hälso- och sjukvårdstjänster. De sistnämnda kan vara till exempel besök i samband med en undersökning eller behandling på en sjukhusmottagning eller besök hos en läkare, sjukskötare, fysioterapeut, ergoterapeut eller motsvarande. Den ovannämnda avgiften får tas ut även för sådana tjänster som annars skulle vara avgiftsfria för kunden, till exempel för en läkarmottagning inom mödrarådgivningen. Avgiften får även tas ut till exempel för sådana besök på gruppmottagningar inom medicinsk rehabilitering som inte har använts och inte avbokats. Tiderna för gruppmottagningar ska dock bestämmas på förhand tillsammans med kunden. Med kortvarig vårdtjänst- eller boendeserviceplats inom social- eller hälsovården avses kortvarig vård eller service vid en enhet för sluten vård eller familjevård eller boendeservice. 

Enligt paragrafens 1 mom. får tjänsteproducenten ta ut en avgift hos kunden om kunden eller dennes ombud har bokat en mottagningstid för en hälso- och sjukvårdstjänst eller har bokat en kortvarig vårdtjänst- eller boendeserviceplats inom social- eller hälsovården, och kunden utan godtagbart skäl och utan att ha avbokat tiden eller platsen inte har kommit till mottagningen eller den berörda enheten vid bokad tid. Tjänsteproducenten får hos kunden ta ut högst 50,80 euro för den tjänst som inte använts och inte avbokats. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om uppbärande av avgift i sådana situationer där kunden utan godtagbart skäl inte kommer till mottagning vid den tid som bokats för kunden eller till en kortvarig vårdtjänst eller boendeservice som kunden har ansökt om och beviljats och den tid eller plats som har bokats för kunden inte har avbokats på förhand. Tjänsteproducenten får hos kunden ta ut högst 50,80 euro för den tjänst som inte använts och inte avbokats. Om tjänsteproducenten har bokat en tid för en kund, ska tjänsteproducenten sända mottagningskallelsen i god tid så att kunden har tillräckligt med tid för att reagera till exempel genom att avboka eller flytta mottagningstiden. Kunden ska dessutom få en påminnelse om den mottagningstid som har bokats för honom eller henne. Tjänsteproducenten ska bestämma en rimlig tid inom vilken en tid eller en plats senast ska avbokas. Tjänsteproducenten ska informera och ge anvisningar till kunderna om de tidsfrister och andra förfaranden som gäller förflyttning och avbokande av tider eller platser. Dessutom ska tjänsteproducenten sörja för att det finns konkreta och tekniska möjligheter att avboka en tid eller en plats inom den tidsfrist som har angetts. 

Den avgift som avses i 1 och 2 mom. får dock inte tas ut om det finns ett godtagbart skäl till att tiden eller platsen inte har använts eller inte avbokats. Ett godtagbart skäl kan till exempel vara ett akut insjuknande eller en olycka eller någon annan akut situation. Syftet med bestämmelsen är att förebygga eventuella oskäligheter för individen. Till kunden får sändas en faktura för en mottagningstid som inte använts och inte avbokats utan att kunden först hörs, men kunden måste ges en möjlighet att redogöra för orsaken till att mottagningstiden eller den kortvariga vårdtjänst- eller boendeserviceplatsen inte har använts och inte avbokats, om kunden själv tar kontakt om saken.  

Avgiften får tas ut en gång per bokad tid eller plats som inte använts och inte avbokats. Om en kund till exempel bokar en plats vid en enhet för serviceboende med heldygnsomsorg för två dygn i sträck, men varken den första eller andra dagen använder eller avbokar den bokade platsen, får det endast tas ut en enda avgift av kunden. Tjänsteproducenten ska bestämma en rimlig tid inom vilken en tid eller en plats senast ska avbokas. Tjänsteproducenten ska informera och ge anvisningar till kunderna om de tidsfrister och andra förfaranden som gäller förflyttning och avbokande av tider eller platser. Dessutom ska tjänsteproducenten sörja för att det finns konkreta och tekniska möjligheter att avboka en tid eller en plats inom den tidsfrist som har angetts.  

Den avgift som avses i 1 och 2 mom. får tas ut för en tid eller en vårdplats eller boendeserviceplats som har bokats av en kund som har fyllt 15 år eller för en sådan tid eller plats som har bokats för kunden, om det inte kan anses oskäligt. Bedömningen av skäligheten görs skilt för varje fall. När skäligheten bedöms kan man till exempel beakta kundens unga ålder, svåra livssituation eller minnessjukdom.  

När en avgift som ska tas ut för en tjänst som inte har använts och inte avbokats påförs en minderårig kund, ska fakturan i regel ges till den minderåriga själv och inte till hans eller hennes föräldrar eller vårdnadshavare. Enligt 9 § 2 mom. i patientlagen har en minderårig patient rätt att förbjuda att uppgifter om hans eller hennes hälsotillstånd och vård lämnas ut till hans eller hennes vårdnadshavare eller andra lagliga företrädare, om patienten med hänsyn till sin ålder och utvecklingsnivå förmår besluta själv om sin vård. Enligt 11 § 3 mom. i klientlagen inom socialvården får en minderårig klient med hänsyn till ålder och utvecklingsnivå samt sakens natur av vägande skäl förbjuda att uppgifter som gäller honom eller henne lämnas ut till den lagliga företrädaren, om inte detta klart strider mot den minderårigas intresse. Enligt riksdagens biträdande justitieombudsmans avgörande (dnr 1090/4/07) har bestämmelsen i patientlagen i praktiken tolkats så att det behövs den minderårigas uttryckliga samtycke för utlämnandet av uppgifterna. Därför rekommenderas det ett förfarande där fakturan först ska ges till den minderåriga själv. Om fakturan inte betalas i tid, ska landskapet utreda om det är fråga om en situation där den minderåriga kunden med hänsyn till ålder och utvecklingsnivå kan fatta beslut om sin vård eller sin socialservice. Om den minderåriga kunden förmår besluta om sin vård eller socialservice och självständigt har sökt sig till tjänsten, ska faktureringsåtgärderna och eventuella indrivningsåtgärder i regel riktas till den minderåriga själv. En minderårig kund kan också ge fakturan till sina föräldrar eller andra vårdnadshavare så att barnets föräldrar eller andra vårdnadshavare ansvarar för betalningen av fakturan i enlighet med 1 och 2 § i lagen om underhåll för barn (704/1975). 

5 kap. Avgifter som bestäms enligt betalningsförmågan

33 §. Uttag av avgift enligt betalningsförmågan. I paragrafen föreskrivs det om uttag av avgift enligt betalningsförmågan. Landskapet får ta ut en avgift enligt betalningsförmågan för tjänster som kunden använder fortgående och regelbundet eller långvarigt. Avgift enligt betalningsförmågan ska tas ut för sådana tjänster om vilka det på basis av en bedömning av kundens servicebehov har fattats ett beslut om fortgående och regelbundna eller långvariga tjänster.  

I paragrafens 1 mom. fastställs de tjänster för vilka det får tas ut en avgift enligt betalningsförmågan. Med service som ges fortgående och regelbundet i hemmet avses hemservice enligt 19 § i socialvårdslagen, hemsjukvård enligt 25 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen eller en kombination av dessa två, eller hemvård enligt 20 § i socialvårdslagen. Den avgift som bestäms enligt betalningsförmågan får tas ut för boendeservice, långvarig sluten vård och långvarig familjevård enligt 21 § i socialvårdslagen när det finns ett långvarigt behov.  

Lagstiftningen innehåller ingen närmare definition av sådan service i hemmet och hemsjukvård som ges fortgående och regelbundet. I praktiken kan kriterierna för fortgående och regelbunden service variera en aning. Ofta har en tjänst ansetts vara fortgående och regelbunden när den ges minst en gång i veckan för ett långvarigt eller fortsatt behov av service. Servicebehovet anses ofta vara långvarigt senast då när servicebehovet har varat minst två eller tre månader i sträck och fortfarande gäller. 

I lag ges inte heller någon separat definition av långvarig boendeservice. Med boendeservice avses sådant stödboende, serviceboende och serviceboende med heldygnsomsorg som avses i 21 § i socialvårdslagen. Om kunden på basis av en bedömning av servicebehovet har ett behov av långvarig boendeservice, fattas beslutet om kundens service på basis av kundplanen.  

Boendeservicen ska alltid tolkas som långvarig om kunden har ett hyresavtal med boendeenheten. Alla kunder ingår dock inte ett sådant hyresavtal. Därmed kan hyresavtalet inte vara det enda kriteriet för långvarig service. Även om det inte har ingåtts ett hyresavtal, ska boendeservicen tolkas som långvarig då när servicebehovet har bedömts vara långvarigt och kunden har fått ett beslut om långvarig service. 

I praktiken har dock tjänster som ursprungligen skulle vara kortvariga ibland blivit förlängda till exempel som en följd av att kundens tillstånd har försämrats. Kommunerna har också haft olika praxis när det gäller uttag av avgift i motsvarande situationer. I dessa fall har kommunen ibland tagit ut en avgift för långvarig boendeservice till exempel om boendeservicen har varat minst tre månader i sträck.  

Uttag av avgift för långvarig boendeservice förutsätter alltid att beslutet om servicen ändras enligt kundens förändrade servicebehov. 

Om kunden gör sådana upprepade besök hos boendeservicen som gäller korta perioder med vissa tidsintervaller, kan servicen inte anses vara långvarig. Dessa perioder kan bland annat gälla bedömningar och intervallvård. Särskilt behoven av kortvarigt serviceboende med heldygnsomsorg uppkommer ofta i samband med intervallvård eller på grund av förändringar i hälsotillståndet eller vårdbehov under en närståendevårdares ledighet. För dessa tjänster ska det tas ut en avgift för kortvarig boendeservice eller för tjänst under en närståendevårdares ledighet eller för tjänst under ledighet för personer som vårdar en anhörig eller närstående enligt vad som föreskrivs i 24 och 29 § i den föreslagna lagen.  

Enligt 3 § 14 punkten i den föreslagna lagen avses med långvarig sluten vård sådana social- eller hälsotjänster på en verksamhetsenhet för sluten vård eller på en verksamhetsenhet som tillhandahåller service på en institution som från det att de inleds förväntas fortgå eller de facto fortgår minst tre månader. Med kortvarig sluten vård kan således avses vård som har fortgått under tre månader. 

Familjevård kan ordnas med stöd av socialvårdslagen och speciallagarna inom socialvården. I familjevårdslagen (263/2015) föreskrivs det om familjevård. Avgift enligt betalningsförmågan ska tas ut för långvarig familjevård när personens vård eller omsorg ordnas dygnet runt i familjevårdarens privathem eller i ett professionellt familjehem enligt vad som föreskrivs i familjevårdslagen. Bestämmelser om de avgifter som tas ut för den familjevård som ordnas för barn eller unga med stöd av barnskyddslagen eller för barn med funktionsnedsättning med stöd av 12 § i lagen om funktionshinderservice samt om indrivning av inkomster, ersättningar och fordringar för ersättande av vård finns i 47 och 48 § i den föreslagna lagen. Hos personer med funktionsnedsättning som får familjevård enligt någon annan grund än 12 § i lagen om funktionshinderservice får det tas ut en skälig avgift med stöd av 46 § för kostnaderna för normal livsföring oberoende av funktionsnedsättningen.  

Avgiften enligt betalningsförmågan ska i regel tas ut som en månadsavgift. Således kan en tjänst som varar under en månad inte anses vara fortgående och regelbunden eller långvarig. Å andra sidan kan kunden ha fått ett beslut om behov av långvarig vård eller service, och då kan tjänsten anses som långvarig även om kunden till exempel skulle avlida inom en månad från det att beslutet fattades.  

Enligt 2 mom. ska vid bedömning av betalningsförmågan och beslut om avgiftens storlek beaktas huruvida kunden har levt i gemensamt hushåll i äktenskap eller samboförhållande och det finns minderåriga barn som bor i samma hushåll samt andra omständigheter som följer av personens familjeförhållanden i praktiken och den försörjningsplikt för barn som avses i lagen om underhåll för barn (704/1975). Syftet med bestämmelsen är att trygga ställningen hos kundens make eller sambo och minderåriga barn då kunden har ett behov av långvarig service, eftersom det ofta betyder att familjens disponibla inkomster minskar avsevärt. Bestämmelsen kan ha en stor inverkan på förutsättningarna för makens eller sambons och barnens försörjning. Utöver det ovannämnda ska det vid bestämmandet av avgiften beaktas att den rätt som barn under 18 år har att få hjälp av sina föräldrar för sina utbildningskostnader tryggas på ett ändamålsenligt sätt. 

I de föreslagna bestämmelserna beaktas makens eller sambons och barnens utgångsläge på olika sätt när storleken på avgiften bestäms. Dessutom ska avgiften sänkas eller avgiften efterges om det med hänsyn till personens lagstadgade försörjningsplikt eller något annat underhållsansvar eller personens eller familjens förutsättningar för försörjning finns ett skäl för det. Avsikten är att en kund som omfattas av servicen ska ha tillräckliga möjligheter att delta i underhållet för maken eller sambon och barnen. Alla de ovannämnda bestämmelserna förutsätter att det vid bestämmandet av avgiften krävs en utredning av familjeförhållandena i fråga om den kund som omfattas av servicen. Med stöd av 5 § i den föreslagna lagen ska avgiften enligt avgiftsbestämmelserna sänkas eller efterges på så sätt att makens eller sambons och minderåriga barns ekonomiska ställning kan tryggas. Dessutom ska man beakta att det finns föräldrar som enligt 3 § 2 mom. i lagen om underhåll för barn är skyldiga att sörja för sina myndiga barns utbildning. I bestämmelsen föreslås inte ett exakt belopp för den andel som ska reserveras för makens eller sambons eller barnens försörjning, eftersom situationerna varierar mycket i praktiken. 

Enligt 3 mom. i paragrafen ska landskapet vid bestämmandet av avgiften beakta kundens och dennes makes eller sambos inkomster och avdragen från inkomsterna enligt vad som närmare föreskrivs i denna lag. Bestämmelserna om inkomsterna och om avdragen från inkomsterna finns i 5 kap. i den föreslagna lagen.  

Den avgift som tas ut hos kunden är densamma inom alla de tjänster som landskapet ska ordna oberoende av om det är ett affärsverk i landskapet eller en privat tjänsteproducent som producerar tjänsten. I alla situationer är det också landskapet som tar ut avgifterna. Om en kund skaffar sig en tjänst med en kundsedel eller med en personlig budget, ska landskapet ta ut samma kundavgift som för landskapets tjänst. 

Den avgift som bestäms enligt betalningsförmågan får enligt huvudregeln i 4 § 2 mom. inte överstiga de kostnader som landskapet föranleds av tjänsten. Avgiften enligt betalningsförmågan gäller tillsvidare, men den ska justeras i de situationer som anges i 42 § 1 mom. 

34 §. Service i hemmet. De bestämmelser på förordningsnivå som gäller hemservice, hemsjukvård och den hemvård som består av dessa tillsammans ska upphävas och tas in på lagnivå.  

Enligt 3 § 7 punkten i den föreslagna lagen avses med service i hemmet hemsjukvård enligt 25 § i hälso- och sjukvårdslagen, hemservice enligt 19 § i socialvårdslagen, hemvård enligt 20 § i den lagen och långvarig i 21 § i den lagen avsedd boendeservice, med undantag för serviceboende med heldygnsomsorg. Således ska det med stöd av föreslagna 34 § tas ut en avgift även för stödboende och för kunder inom vanligt serviceboende. För att avgiften enligt 34 § ska kunna tas ut för stödboende, ska stödboendet dock innefatta sådan service i hemmet som är fortgående och regelbunden eller annan vård eller omsorg. För stödet och handledningen i samband med stödboende får det fortsättningsvis inte tas ut någon kundavgift. Om en kund får såväl fortgående och regelbunden service i hemmet som hemsjukvård, ska det såsom avgift för servicen i hemmet tas ut någondera av dessa avgifter. 

Boendeservice kan utöver socialvårdslagen anordnas även med stöd av den nya lagen om funktionshinderservice. Bestämmelser om de avgifter som ska tas ut i samband med boendeservice som ordnas med stöd av den nya lagen om funktionshinderservice finns i 46 § i den föreslagna lagen (Uppehälle i samband med särskild service med anledning av funktionshinder). 

Enligt 1 mom. får det förutom för serviceboende med heldygnsomsorg tas ut en månadsavgift för fortgående och regelbunden service i hemmet eller för långvarig boendeservice, som bestäms utifrån antalet servicetimmar som skrivit in i servicebeslutet, kundens betalningsförmåga och familjens storlek. Avgiften innefattar inte boendekostnader, utan kunden betalar sina boendekostnader själv. Enligt definitionen i 3 § 7 punkten i den föreslagna lagen ingår, med undantag för serviceboende med heldygnsomsorg, boendeservicen i de tjänster som ges i hemmet, men nuförtiden används termerna på olika sätt och därför behöver boendeservicen nämnas särskilt i bestämmelsen. För tydlighetens skull lyfts dessutom serviceboende med heldygnsomsorg fram separat som ett undantag i paragrafen eftersom avgiften för den servicen bestäms enligt andra principer. Bestämmelserna om avgiften för serviceboende med heldygnsomsorg finns i 36 och 37 § i den föreslagna lagen.  

Avgiften bestäms per kalendermånad. Om servicen inleds eller upphör i mitten av månaden, ska avgift tas ut för de dagar då kunden har fått service. I den föreslagna lagens 43 § föreskrivs om hur kundavgiften påverkas av avbrott i servicen.  

Beslutet om servicen fattas på basis av bedömningen av servicebehovet och de tjänster som ingår i kundplanen. Med servicetimme avses en timme som en yrkesutbildad person inom social- eller hälsovården använder för sådana tjänster som skrivits in i kundplanen och beslutet om tjänsten. I servicebeslutet antecknas antalet servicetimmar enligt kundens servicebehov. Kundplanen justeras när servicebehovet förändras. När servicebehovet förändras fattas det ett nytt servicebeslut för kunden. Enligt 42 § ska även avgiften justeras när en kundplan ändras.  

Kundavgiften för den service som ges i hemmet ska bestämmas enligt de servicetimmar som har antecknats i beslutet om kundens service. Om timmarna i servicebeslutet varierar, ska betalningsprocenten bestämmas enligt de genomsnittliga timmarna. Till exempel om det enligt servicebeslutet ges service 28—30 timmar per månad, bestäms betalningsprocenten enligt 29 servicetimmar. 

När avgiften bestäms beaktas totala timmar på så sätt att den eventuella avrundningen av servicetimmarna görs till närmaste totala timme. Halva timmar avrundas uppåt. Till exempel om en tjänst ges fyra och en halv timme per månad, bestäms betalningsprocenten enligt fem servicetimmar. Om det ges service fyra timmar eller mindre, bestäms avgiften enligt betalningsprocenten i den minsta timklassen.  

Avgiften bestäms enligt de inkomster som avses i 34 och 35 § med beaktande av avdragen i 40 §. En inkomst av skog ska beaktas enligt vad som föreskrivs i 39 §. Om en kund lever i äktenskap eller samboförhållande ska även makens eller sambons inkomster beaktas som inkomster som utgör grund för bestämmandet av avgiften. I dessa fall ska makens eller sambons inkomster räknas ihop vid bestämmandet av avgiften. Storleken på avgiften beror även på familjens storlek. Inom barnfamiljers service i hemmet är det den familj som får service i hemmet som är kund.  

Den dosdispensering av läkemedel som hör till hemsjukvården och boendeservicen ingår i den vård- och serviceavgift som tas ut per månad förutsatt att tjänsten är antecknad i kundens kundplan. Läkemedlen ingår dock inte i servicen eller den månatliga vård- och serviceavgiften om det är fråga om öppen vård. Om det är personalen inom hemsjukvården eller boendeservicen som ansvarar för dosdispenseringen av kundens läkemedel, ska arbetstiden för den personal som hör till servicehelheten ingå i vården av kunden enligt vad som antecknats i kundplanen. Landskapet fattar beslutet om kundens hemsjukvård eller boendeservice på basis av kundplanen, och på basis av detta beslut fattar landskapet beslutet om kundavgiften. Om hemsjukvården eller boendeservicen skaffar dosdispenseringen av läkemedel genom att köpa tjänsten av ett apotek, ska servicebehovet vara antecknat i kundplanen och inte orsaka extra kostnader för kunden jämfört med den dosdispensering av läkemedel som landskapet ansvarar för och som tjänsteproducenten själv genomför. Dosdispenseringen av läkemedel får dock ingå i de timmar av vård och service som antecknas i servicebeslutet vad gäller den tid som används av personalen inom hemsjukvården eller boendeservicen för dosdispenseringen av kundens läkemedel. 

Om en enhet för boendeservice upprätthåller ett så kallat gemensamt akutläkemedelsförråd, får det inte tas ut en separat avgift hos kunden för den läkemedelsvård där det gemensamma läkemedelsförrådet har använts. Läkemedlen i ett sådant akutläkemedelsförråd ingår i servicen och i den månatliga vård- och serviceavgiften. 

I den inkomstbaserade månadsavgiften ingår utöver vården även sådana tjänster som är av kontinuerlig natur och som ges regelbundet och som har ett starkt samband med vården och omsorgen. Sådana tjänster är till exempel klädvård i kundens hem och att bistå kunden vid klädvård, städning, bad, bastubad och måltider i hemmet. Om kundens hem är anslutet till en boendeenhet hör även sådan verksamhet och sådana tjänster för främjande av socialt umgänge som sker i boendeenhetens lokaler till månadsavgiften. Om klädvården, baden, bastubadandet eller verksamheten för upprätthållande och främjande av funktionsförmågan sker någon annanstans än i hemmet får det tas ut en separat skälig avgift enligt vad som föreskrivs i 44 §. Om städningen i hemmet innefattar daglig skötsel av ordningen i hemmet i samband med ett vanligt hembesök ska den ingå i omsorgen och således vara en del av den månatliga vård- och serviceavgiften. Om städningen sker separat och omfattar mera än den dagliga städningen får det tas ut en separat skälig avgift enligt 44 §. De tjänster som främjar socialt umgänge och som tillhandahålls när kunden bor i boendeenheten ska ingå i den månatliga avgiften. Om en kund till exempel besöker dagverksamhet utanför hemmet eller enhetens lokaler får det tas ut en separat skälig avgift. En separat skälig avgift enligt 44 § får också tas ut för måltider och säkerhetsservice. I den månatliga vård- och serviceavgift som bestäms enligt betalningsförmågan ska även ingå ärendeservice om servicebehovet är regelbundet och förutsägbart, till exempel regelbundna och upprepade besök till butiken tillsammans med kunden. Om behovet av en ärendeservice är temporärt eller sporadiskt får det tas ut en avgift enligt vad som föreskrivs i föreslagna 44 §. Ärendeservice betyder att sköta ärenden tillsammans med kunden eller att ledsaga kunden. Genom ärendeservicen kan kunden få hjälp till exempel med att göra uppköp eller besöka banken.  

I lagens 49 § föreskrivs det om avgiften för färdtjänsten.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om avgiftens maximibelopp. Avgiften får av de månadsinkomster som överskrider inkomstgränsen uppgå till högst ett belopp enligt betalningsprocenttalet i 5 mom. I enlighet med den allmänna bestämmelsen i 4 § 2 mom. i den föreslagna lagen får avgiften vara högst så stor att den täcker de kostnader som tjänsten föranleder landskapet.  

Vid bestämmandet av avgiften beaktas inkomsterna och avdragen från inkomsterna enligt vad som föreskrivs i lagens 35, 39 och 40 §. Avgiften bestäms enligt 34 § 1—5 mom. på basis av de skattepliktiga månadsinkomster (bruttomånadsinkomst) som överstiger den inkomstgräns som bestäms enligt familjestorleken och servicetimmarna. Servicen är avgiftsfri om familjens inkomster inte överstiger den i 3 och 4 mom. avsedda inkomstgräns som bestäms enligt familjestorleken.  

Enligt 3 mom. är inkomstgränsen för ett hushåll med en person 690 euro och gränsen för ett hushåll med två personer 1 224 euro. Inkomstgränsen för ett hushåll med två personer är 534 euro högre än inkomstgränsen för en person. Inkomstgränsen för två personer är således ca 1,77 gånger inkomstgränsen för en person. Detta förhållande motsvarar förhållandet mellan den fulla folkpension som betalas sammanlagt till två personer som lever i ett parförhållande samt den fulla folkpension som betalas till en ensamboende.  

Inkomstgränserna för familjer med flera än två personer höjs för varje familjemedlem så att man vid fastställandet av inkomstgränserna tillämpar samma förhållande som används mellan utkomststödets grunddel för barn under 10 år och utkomststödets grunddel för en ensamboende person, men på ett flexibelt sätt. Det skulle inte vara ändamålsenligt att tillämpa bestämmandet av utkomststödets grunddelar exakt vid fastställandet av de inkomstgränser som avses i den föreslagna lagen. I den inkomst som är grund för avgiften ingår inte barnbidragen, men de beaktas som inkomst vid bestämmandet av utkomststödet. Även indexjusteringen av inkomstgränserna avviker från indexjusteringarna av utkomststödet. En schablonmässig tillämpning av utkomststödets grunddel skulle kunna leda till en märkbar sänkning av de nuvarande inkomstgränserna, och detta är inte motiverat. Inkomstgränsen för en familj med tre personer är 1 724 euro. För en familj med fyra personer är inkomstgränsen 2 150 euro, för en familj med fem personer 2 528 euro och för en familj med sex personer 2 885 euro.  

I paragrafens 4 mom. föreskrivs det att inkomstgränserna alltid ska höjas med 350 euro för varje ytterligare person om det finns flera än sex personer i familjen. De föreslagna inkomstgränserna är klart högre än tidigare när det gäller både hushåll med en person och hushåll med två personer. Även inkomstgränserna för de största hushållen höjs. 

I paragrafens 5 mom. föreskrivs det att betalningsprocenttalen bestäms enligt servicetimmarna vid bestämmandet av avgiften. Betalningsprocenttalen bestäms även i relation till familjens storlek på så sätt att procenterna sjunker om familjen växer. Om antalet personer i familjen är över sex, sjunker betalningsprocenttalet dock inte längre. Enligt paragrafen får betalningsprocenttalet uppgå till högst den enligt tabellen i 5 mom. angivna procent av de månadsinkomster som överstiger inkomstgränsen. 

Enligt paragrafen begränsas avgiften genom ett maximibetalningsprocenttal per timme, med undantag för de fyra första servicetimmarna för vilka landskapet oberoende av antalet timmar får ta ut högst ett av familjestorleken beroende procenttal enligt 5 mom. av de månadsinkomster som överstiger inkomstgränsen. Till exempel om en ensamboende kund får service tre timmar i månaden, får landskapet ta ut en avgift som uppgår till högst åtta procent av de månadsinkomster som överstiger inkomstgränsen. Om en ensamboende kund får service över fyra timmar i månaden, får landskapet ta ut högst en avgift enligt procenttalet i 5 mom. av de inkomster som överstiger inkomstgränsen. Om en ensamboende kund får service 20 timmar i månaden är maximibetalningsprocenttalet 26 procent. Detta procenttal ska tillämpas på den inkomstdel som överstiger inkomstgränsen. 

Servicetimmarna och betalningsprocenttalen uppdelas i fyra olika timklasser. I ett hushåll med en person tas det för de första fyra timmarna ut en avgift som oberoende av timantalet uppgår till 8 procent av de inkomster som överstiger inkomstgränsen. För följande fyra timmar (5— 8 timmar) ska det tas ut 2 procent per servicetimme. För följande åtta timmar (9—16 timmar) ska det tas ut 1 procent per servicetimmetimme. När timantalet överstiger 16 timmar ska det tas ut 0,5 procent per servicetimme. Maximibetalningsprocenttalet för ett hushåll med en person är 35 procent av de månadsinkomster som överstiger inkomstgränsen.  

Enligt samma princip bestäms också betalningsprocenttalen för familjer med två eller flera personer, men dock på så sätt att betalningsprocenterna är lägre än de är för hushåll med en person. I ett hushåll med två personer tas det för de första fyra timmarna ut en avgift som oberoende av timantalet uppgår till 7 procent av de inkomster som överstiger inkomstgränsen. För följande fyra timmar (5—8 timmar) ska det tas ut 1,75 procent per servicetimme. För följande åtta timmar (9—16 timmar) ska det tas ut 0,75 procent per servicetimme. När timantalet överstiger 16 timmar ska det tas ut 0,5 procent per servicetimme. Maximibetalningsprocenttalet för ett hushåll med två personer är 24 procent av de månadsinkomster som överstiger inkomstgränsen.  

Hos familjer med tre eller flera personer tas det för de första fyra timmarna ut en avgift som oberoende av timantalet uppgår till 6 procent av de inkomster som överstiger inkomstgränsen. För följande fyra timmar (5—8 timmar) ska det tas ut 1,5 procent per servicetimme. När timantalet överstiger 8 timmar ska det tas ut 0,5 procent per servicetimme. Maximibetalningsprocenttalen är beroende av familjestorleken. Maximibetalningsprocenttalet för ett hushåll med tre personer är 19 procent av de månadsinkomster som överstiger inkomstgränsen, medan det är 16 procent för fyra personer och 14 procent för fem personer. För familjer med sex eller flera personer är maximibetalningsprocenttalet 12 procent. 

När det gäller de första fyra timmarna är betalningsprocenten således inte beroende av antalet servicetimmar. Detta motsvarar till stor del de betalningsprocenter enligt timklass som redan tillämpas av kommunerna och där betalningsprocenten är densamma inom en viss timklass. Produktionen av en tjänst är i allmänhet förknippad med vissa fasta kostnader som inte är beroende av tjänstens antal timmar. Därför är det ändamålsenligt att för de första servicetimmarna ta ut en avgift som inte direkt beror på antalet servicetimmar. 

För den del som överstiger fyra timmar ska antalet servicetimmar inverka direkt på betalningsprocenten. Genom detta system undviker man stora förändringar i avgifter som gäller de timvisa betalningsprocenterna då man övergår från en timklass till en annan på grund av ett förändrat servicebehov. Efter den föreslagna ändringen motsvarar avgiften antalet servicetimmar mera exakt. I nuläget kan två kunder inom samma betalningsklass som får service olika många timmar få betala samma betalningsprocent för servicen. Den betalningsprocent som tas ut för ytterligare timmar varierar beroende på antalet timmar på så sätt att betalningsprocenten för de ytterligare timmarna sjunker när antalet servicetimmar ökar. Syftet med detta är att minska betalningsbördan för de kunder som behöver mycket service. 

Till exempel en ensamboende kund som får service för 15 timmar per månad har en betalningsprocent på 23 procent. De bruttoinkomster som ska beaktas vid bestämmandet av kundens avgift är 1 500 euro per månad, och kunden har inga poster som ska avdras från inkomsterna. I detta exempel bestäms kundavgiften som följer: 1 500 euro – inkomstgränsen för ensamboende 690 euro, vilket blir 810 euro. Avgiften bestäms enligt 810 euro, och avgiften blir då 810 euro * 23 procent = 186,30 euro per månad. 

Kundavgiften för makar ska bestämmas på basis av makarnas eller sambornas sammanlagda inkomster. Om bägge makarna eller samborna får service ska bägge få egna beslut om servicen i enlighet med deras individuella servicebehov. Vid bestämmandet av avgiften räknas makarnas eller sambornas inkomster och servicetimmar ihop och makarna eller samborna påförs en gemensam avgift. Beslutet om kundavgiften ska ges till bägge makarna eller samborna. När avgiften bestäms ska inkomstgränserna och betalningsprocenterna motsvara de som gäller för en familj med två personer. Om endast ena maken eller sambon får service ska avgiften bestämmas på basis av dennes servicetimmar men bägge makarnas eller sambornas sammanräknade inkomster. 

I paragrafens 6 mom. föreskrivs det om den avgift som får tas ut för service i hemmet som ges som distanstjänst. För service i hemmet som ges som distanstjänst får landskapet ta ut avgift enligt vad som föreskrivs i paragrafens 1-5 mom. Således får det för service i hemmet som ges som distanstjänst tas ut avgift på samma sätt som för de traditionella tjänster som ges i samband med personliga hembesök. Innehållet i en distanstjänst ska motsvara den traditionella tjänst som ges vid ett personligt besök. Ett besök som verkställs som distanstjänst sker via en datakommunikationsförbindelse, till exempel en pekplatta, dator eller smarttelefon. En tjänst som ges som distanstjänst ska i regel ske genom att tjänsteanvändaren och den personal som ger vård eller service kommunicerar med hjälp av en videoförbindelse. Distanstjänsten ska vara individuell och interaktiv. En distanstjänst kan ersätta eller komplettera sådan vård och service som ges personligen i kundens hem. Den tjänst som ges som distanstjänst ska antecknas i kundplanen på motsvarande sätt som en tjänst som ges vid ett personligt besök. Beslutet om tjänsten fattas på basis av de servicetimmar som antecknats i kundplanen, och kundavgiftsbeslutet fattas på basis av kundens servicebeslut. Utrustning samt installation och underhåll som behövs för att verkställa en distanstjänst ska vara avgiftsfri för kunderna. Om kunden också har möjlighet att använda de anordningar och förbindelser som används vid distanstjänsten för till exempel sådana egna behov som inte anknyter till vården eller servicen, ska kunden i regel betala dessa själv.  

Enligt 7 mom. får landskapet i enlighet med 44 § i den föreslagna lagen ta ut avgift för stödtjänster som ingår i hemservicen och för sådana tjänster i anknytning till boendeservice som inte ingår i den månatliga vård- och serviceavgiften. Avgifterna för stödtjänster får tas ut utöver den månatliga vård- och serviceavgiften.  

35 §. Inkomster som utgör grund för avgiften för service i hemmet. I paragrafen föreskrivs det om de inkomster som är grunden för den avgift som ska tas ut för service som ges fortgående och regelbundet i hemmet eller för långvarig boendeservice, med undantag för serviceboende med heldygnsomsorg. I den föreslagna lagens 37 § föreskrivs det om de inkomster som utgör grunden för avgiften för serviceboende med heldygnsomsorg. 

Enligt 1 mom. ska landskapet beakta kundens och kundens makes eller sambos fortlöpande eller årligen återkommande skattepliktiga förvärvs- och kapitalinkomster samt skattefria inkomster. Som inkomst beaktas dessutom kalkylerad inkomst av skog, om vilken det föreskrivs i 39 § i den föreslagna lagen. Vad gäller service i hemmet ska i hushållets personantal inte inkluderas en förälder eller ett myndigt barn som bor i samma bostad som den myndiga kund som får service, och en sådan persons inkomster beaktas inte heller vid bestämmandet av avgiften. 

Med make avses en make eller sambo som lever i ett gemensamt hushåll. Ett gemensamt hushåll kan genomföras på många olika sätt på grund av vardagslivets mångfald. Enligt en enkel förklaring betyder gemensamt hushåll gemensam egendom, till exempel ägande av en gemensam bostad, ett gemensamt bankkonto, deltagande i dagliga anskaffningar som på något sätt är gemensamma eller samarbete och arbetsfördelning vad gäller det som hör till det gemensamma hushållet. Även att ha ett gemensamt barn eller att uppfostra ett barn gemensamt skapar ett antagande om att även ekonomin är gemensam. I det normala livet uppstår det dock situationer där en make eller sambo temporärt kan bo åtskilt från sin familj till exempel på grund av studier, arbete eller sjukhusvård utan att makarna eller samborna har för avsikt att avbryta parförhållandet eller det gemensamma hushållet. I sådana situationer ska makarna eller samborna anses leva i ett gemensamt hushåll. Om makarna eller samborna bor separat på grund av att förhållandet har brustit och de inte har ett gemensamt hushåll, ska den make eller sambo som bor någon annanstans inte beaktas vid bestämmandet av kundavgiften. 

Enligt förslaget ska de inkomster som ska beaktas vara fortlöpande eller årligen återkommande. På så sätt kan man utesluta att inkomster av engångsnatur eller sporadiska inkomster beaktas. Med fortlöpande inkomster kan avses inkomst som fås under minst tre månader från den dag då avgiften påfördes. Fortlöpande inkomster är bland annat löne-, pensions- och förmånsinkomster. Årligen återkommande inkomster är bland annat dividend- och ränteinkomster. Som inkomster beaktas däremot inte ersättningar för kostnader och andra bidrag eller annan motsvarande inkomst som har beviljats för något visst ändamål och som inte är regelbunden eller fortlöpande och som inte heller är skattepliktig inkomst. Med ersättning för kostnader avses till exempel sådana utgifter för sjukvård och undersökningar som betalas på basis av en olycksfallsförsäkring eller de ersättningar för uppehälle och för familjevård som avses i lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner (566/2005). Förslaget motsvarar i huvudsak regleringen i 30 § i den gällande klientavgiftsförordningen, men enligt förslaget får landskapet vid bestämmandet av avgiften beakta vissa sådana fortlöpande eller årligen återkommande inkomster som inte beaktas som inkomst enligt den gällande klientavgiftsförordningen. 

Som inkomster som utgör grund för avgiften beaktas skattepliktiga inkomster (+), och således minskar skatter inte inkomsterna. Detta stämmer överens med bestämmelserna i den gällande klientavgiftsförordningen. Enligt 1 mom. ska det från inkomsterna dessutom göras de avdrag som avses i 40 § i den föreslagna lagen. I den gällande klientavgiftsförordningen föreskrivs om avdragen i 30 §. Jämfört med nuläget innebär förslaget en utökning av de avdrag som görs från kundens inkomster. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det att som skattepliktiga inkomster även får beaktas en persons eller familjs skattepliktiga motsvarande inkomster som har fastställts vid den senast verkställda beskattningen, höjda med de procenttal som skattestyrelsen årligen fastställer i sina beslut om beräkningsgrunderna för förskottsuppbörden. En sådan situation kan uppkomma till exempel när det inte finns tillgång till nyare verifierade uppgifter. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om de inkomster som inte ska beaktas vid bestämmandet av avgiften. Som inkomst i fortsättningen ska enligt förslaget inte beaktas de skattefria sociala förmånerna enligt 92 § i inkomstskattelagen (1535/1992), förutom de undantag som det föreskrivs särskilt om i paragrafen. 

Liksom det föreskrivs i 30 § i den gällande klientavgiftsförordningen ska barnbidraget inte heller i fortsättningen beaktas som inkomst. Barnbidraget ingår i 92 § i inkomstskattelagen, och enligt den paragrafen ska inte förmåner, förutom de undantag om vilka det föreskrivs särskilt, beaktas som inkomst vid bestämmandet av kundavgifter. Vårdbidrag för barn är ett föråldrat begrepp och avser för närvarande handikappbidraget till barn under 16 år. Handikappbidraget för personer under 16 år och handikappbidraget för personer som fyllt 16 år ingår i 92 § i inkomstskattelagen och dessa ska inte heller i fortsättningen beaktas som inkomst vid service i hemmet. Även barnförhöjningen enligt folkpensionslagen (568/2007) och bostadsbidraget ingår i 92 § i inkomstskattelagen och beaktas inte som inkomst.  

Enligt 29 § i den gällande klientavgiftsförordningen ska studiestödets bostadstillägg inte beaktas som inkomst. Största delen av de studerande har från och med den 1 augusti 2017 omfattats av det allmänna bostadsbidraget. I vissa undantagsfall är det fortfarande möjligt att erhålla studiestödets bostadstillägg. Militärunderstödet ingår i 92 § i inkomstskattelagen och beaktas således inte som inkomst. Förslaget motsvarar nuläget. Som inkomst beaktas inte heller den värnpliktiges dagtraktamente, som inte heller tidigare har beaktats som inkomst i praktiken. Enligt förslaget ska i fortsättningen studiepenningar och vuxenutbildningsstöd beaktas som inkomst på ett enhetligt sätt. Enligt den gällande klientavgiftsförordningen beaktas inte studiepenningen och vuxenstudiepenningen som inkomst vid service i hemmet när avgiften bestäms, medan däremot vuxenutbildningsstödet beaktas som inkomst. Vuxenstudiepenningen har dock slopats. Det har inte funnits några grunder för att försätta de förmåner som erhålls för studier i en särställning, utan detta har sannolikt berott på att man blandat ihop termerna. Studiepenningen och vuxenutbildningsstödet ingår inte i 92 § i inkomstskattelagen och ska således beaktas som inkomst i form av sådana i föreslagna 1 mom. avsedda skattepliktiga inkomster som är fortlöpande eller årligen återkommande. 

Utkomststödet ska inte heller i fortsättningen beaktas som inkomst, eftersom utkomststödet är en förmån som beviljas i sista hand. Utkomststödet ingår i 92 § i inkomstskattelagen. Enligt den gällande klientavgiftsförordningen beaktas hemvårdsstöd för barn inte som inkomst vid bestämmandet av kundavgiften för service i hemmet. Orsaken till att hemvårdsstödet för barn har betraktats som en prioriterad inkomst är att syftet med stödet har varit att ersätta de kostnader för barnets vård som föräldrarna eller andra vårdnadshavare har föranletts. Enligt förslaget ska hemvårdsstödet beaktas som inkomst i fortsättningen. Förmånen är en fortlöpande skattepliktig inkomst och kunder kan försättas i olika ställning om den inte beaktas, beroende på vilka förmåner den som vårdar barnet hemma erhåller. Till exempel en familj där den ena maken eller sambon är arbetslös och sköter ett barn hemma kan ha rätt att få både hemvårdsstöd och arbetslöshetsförmån. Om en familj får bägge förmåner, ska hemvårdsstödet beaktas på så sätt att det dras av från arbetslöshetsförmånen. Om en familj inte ansöker om hemvårdsstöd, utan enbart om arbetslöshetsförmån, beviljas arbetslöshetsförmånen till fullt belopp. I dessa situationer har familjernas eventuella kundavgifter bestämts enligt olika grunder, eftersom hemvårdsstödet inte får beaktas som inkomst. Det är inte motiverat att särbehandla på detta sätt.  

Enligt förslaget ska underhållsbidraget och underhållsstödet beaktas som inkomst även i fortsättningen när avgifterna för barnfamiljers service i hemmet bestäms. Underhållsbidraget är sådan fortlöpande skattefri inkomst som avses i 1 mom. Underhållsstödet ingår i 92 § i inkomstskattelagen. För att detta ska kvarstå föreskrivs det i paragrafen uttryckligen att underhållsstödet ska beaktas som inkomst. Vårdbidraget för pensionstagare ska beaktas som inkomst på motsvarande sätt som tidigare enligt 30 § i den gällande förordningen. Förmånen ingår dock i 92 § i inkomstskattelagen, och enligt huvudregeln ska de förmåner som förtecknas i den inte beaktas som inkomst. Därför föreskrivs det i paragrafen uttryckligen att vårdbidraget för pensionstagare inte ska beaktas som inkomst.  

Fronttillägget ska inte beaktas som inkomst. Enligt den gällande lagstiftningen ska extra fronttillägg och veterantillägg inte beaktas som inkomst. Enligt förslaget ska de förmåner som betalas till veteraner behandlas lika så att inte heller extra fronttillägg och veterantillägg beaktas som inkomst i fortsättningen. Enligt Folkpensionsanstaltens statistik kommer uppskattningsvis 2697 personer få extra fronttillägg år 2020 och uppskattningsvis 439 personer år 2025, medan uppskattningsvis 1300 personer kommer att få veterantillägg år 2020 och 225 personer år 2025, vilket betyder att landskapens avgiftsintäkter kommer att påverkas rätt lite men konsekvent minska då inkomsterna inte beaktas. Veterantillägget betalas ut som en del av det vårdbidrag för pensionstagare som ska beaktas som inkomst. I Folkpensionsanstaltens system åtskiljs beloppet och mottagarna av veterantillägget från vårdbidraget. För tydlighetens skull föreskrivs det i paragrafen särskilt om att veterantillägg inte ska beaktas som inkomst även om vårdbidraget för pensionstagare beaktas. Veterantillägget är en sådan skattefri förmån som avses i lagen om handikappförmåner (570/2007). Dess storlek är 105,13 euro per månad år 2018. Veterantillägg betalas till de veteraner som får extra fronttillägg samt vårdbidrag för pensionstagare med förhöjd eller full pension. Således är veterantillägget en del av de förmåner som ska betalas till veteranerna, men uttryckligen avsedd för de veteraner som får en liten pension.  

Enligt 4 mom. i den föreslagna paragrafen ska i fortsättningen de stipendier som betalas för studier och andra motsvarande bidrag beaktas som inkomst till den del de utgör skattepliktig inkomst med stöd av 82 § i inkomstskattelagen och är sådana fortlöpande eller årligen återkommande inkomster som avses i paragrafens 1 mom. Stipendier och andra motsvarande bidrag är i regel inte skattepliktig inkomst, men bestämmelsen ger en möjlighet att beakta en kunds inkomster då när till exempel kundens huvudsakliga inkomst består av stipendier för studier eller av andra motsvarande bidrag. Detta innebär en förändring jämfört med nuläget, eftersom det i 30 § i den gällande klientavgiftsförordningen föreskrivs att stipendier för studier och andra motsvarande bidrag inte ska beaktas som inkomst. Om en kund får ett stipendium eller något annat motsvarande bidrag som endast betalas ut en gång, ska det inte heller i fortsättningen beaktas som inkomst vid bestämmandet av kundavgiften. 

I paragrafens 5 mom. föreskrivs det att inkomster ska beaktas då när kundens inkomster varierar. Då ska månadsinkomsten beaktas som inkomst så att det belopp som fås genom att räkna ihop kundens månadsinkomster från de senaste 12 månaderna divideras med 12 månader. 

36 §. Långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg samt långvarig sluten vård. I paragrafen föreskrivs det om grunderna för uppbärande av avgift för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg samt långvarig sluten vård. I den föreslagna lagen avser långvarig sluten vård långvarig sluten vård inom hälso- och sjukvården samt långvarig service på institution inom socialvården. Enligt 21§ 3 mm. i socialvårdslagen ska serviceboende ordnas för personer som behöver en lämplig bostad samt vård och omsorg. Serviceboende med heldygnsomsorg ordnas för personer som behöver vård och omsorg dygnet runt. Enligt definitionen i 67 § i hälso- och sjukvårdslagen avses med sluten vård, behandling och rehabilitering på vårdavdelning vid sjukhus, hälsovårdscentral eller någon annan verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården eller under motsvarande förhållanden, och enligt 22 § i socialvårdslagen avses med service på institution ordnande av vård och rehabiliterande verksamhet vid en verksamhetsenhet som ger fortlöpande vård inom socialvården. Kunderna inom långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg har i praktiken ett behov av mycket intensiv och krävande vård och omsorg precis som kunderna inom den långvariga slutna vård som ordnas dygnet runt. Det är därmed motiverat att även ha samma slags grunder för bestämmandet av avgifter. I motsats till den slutna vården är dock serviceboende med heldygnsomsorg öppen vård, och därför föreskrivs det i den föreslagna lagen närmare om vissa skillnader mellan grunderna för och bestämmandet av avgiften vad gäller de avdrag som ska göras när avgiften bestäms. 

Enligt paragrafens 1 mom. får landskapet för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg och långvarig sluten vård ta ut en avgift hos kunden som får vara högst 85 procent av de inkomster som avses i den föreslagna lagen. I den föreslagna lagens 37 § föreskrivs det om de inkomster som utgör grunden för avgiften. I lagens 39 § föreskrivs det dessutom om beaktandet av kalkylerad inkomst av skog. I serviceboendet med heldygnsomsorg och den slutna vården är betalningsprocenten densamma, eftersom kunden har ett behov av intensiv vår och omsorg dygnet runt inom bägge serviceformer och bägge serviceformer innefattar ett rätt stort utbud av sådan service, vård och omsorg som kunden behöver. Den långvariga slutna vården täcker alla kostnader för vård och omsorg och dessutom kundens övriga normala levnadskostnader. Den långvariga slutna vården innefattar också läkemedel, eftersom de ingår i kundens månatliga vårdavgift. I det långvariga serviceboendet med heldygnsomsorg innefattar den månatliga vård- och serviceavgiften alla de tjänster som anges i 21 § 4 mom. i socialvårdslagen samt trygghetstjänsterna och de övriga tjänster inom serviceboende med heldygnsomsorg som ingår i kundplanen och i det beslut som har fattats på basis av den. Kunden betalar en separat hyra för sitt boende, och den dras av från kundens inkomster vid bestämmandet av avgiften enligt vad som föreskrivs i 41 § 1 mom. Serviceboendet med heldygnsomsorg är öppen vård och innefattar inga läkemedel. Vid bestämmandet av kundavgiften beaktas läkemedlen som avdrag enligt vad som föreskrivs i 41 § 2 mom. 

Vård- och serviceavgiften för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg innefattar alla de tjänster som ingår i den kundplan som gäller personens serviceboende. Även trygghetstjänsterna ingår i serviceboendet med heldygnsomsorg som en del av den vård och omsorg som ges dygnet runt, och således får det inte tas ut någon separat avgift för dessa stödtjänster. Enligt 9 § 1 mom. 9 punkten i den föreslagna lagen får det vad gäller kunderna inom långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg inte tas ut någon separat avgift för sådana sjukvårdstjänster som kunden behöver och som landskapet har organiseringsansvar för. En kund inom serviceboende med heldygnsomsorg behöver således inte betala en separat avgift till exempel för läkarbesök vid en social- och hälsocentral inom den öppna sjukvården. Kunden behöver inte heller betala någon separat avgift för kortvarig sluten vård ifall den kund som får serviceboende med heldygnsomsorg tas in på en sjukhusavdelning för kortvarig sluten vård. Kunden ska dock enligt betalningsförmågan betala avgiften för serviceboende med heldygnsomsorg för tiden på sjukhuset. I den föreslagna lagens 43 § föreskrivs om hur kundavgiften påverkas av avbrott i servicen. För de hälsotjänster som ingår i vården betalar kunden genom den månatliga vård- och serviceavgiften. Om en kund inom serviceboende med heldygnsomsorg använder service som stöder rörligheten enligt socialvårdslagen, får det tas ut en separat skälig avgift i enlighet med 49 §.  

Bestämmelser om de avdrag som ska göras från inkomsterna vid bestämmande av avgifterna för långvarig vård finns i 40 §, och bestämmelserna om de avdrag som ska göras enbart vid bestämmandet av avgiften för serviceboende med heldygnsomsorg finns i 41 §. När avgiften för serviceboende med heldygnsomsorg bestäms görs det flera avdrag än vid sluten vård, eftersom en kund inom serviceboendet med heldygnsomsorg har mera utgifter än en kund inom den slutna vården, till exempel kostnader för boende och läkemedel. 

Paragrafens 2 mom. gäller fall där en kund som övergår till långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg eller långvarig sluten vård har levt i gemensamt hushåll i äktenskap eller samboförhållande omedelbart innan servicen eller vården har inletts och hans eller hennes inkomster är större än makens eller sambons. Då bestäms avgiften på basis av makarnas eller sambornas sammanräknade inkomster, och får vara högst 42,5 procent av de sammanräknade inkomsterna. Avgiften bestäms inte enligt de sammanräknade inkomsterna när inkomsterna för den make eller sambo som fortfarande bor hemma är större än inkomsterna för den som bor i ett serviceboende med heldygnsomsorg eller som får sluten vård eller när bägge makarna eller samborna får denna service eller vård. Om inkomsterna för den make eller sambo som bor hemma är större än inkomsterna för den make eller sambo som bor i ett serviceboende med heldygnsomsorg eller som får sluten vård, bestäms kundavgiften enligt 1 mom. Även när bägge makarna eller samborna är kunder inom serviceboende med heldygnsomsorg eller sluten vård bestäms bådas kundavgifter i enlighet med 1 mom., dvs. avgiften bestäms bara på basis av de egna inkomsterna. När avgiften bestäms enligt 2 mom. på basis av makarnas eller sambornas sammanräknade inkomster får avgiften dock vara högst så stor att den som får långvarig service har till sitt förfogande ett minimibelopp enligt 3 mom. som är minst 160 euro per månad inom serviceboendet med heldygnsomsorg och minst 108 euro per månad inom den slutna vården (minimibelopp för personligt bruk). Syftet med 2 mom. är att en person inom långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg eller långvarig sluten vård ska ha tillräckliga möjligheter att delta i underhållet för maken eller sambon och barnen även när personen får service eller vård. I huvudsak motsvarar bestämmelsen 7 c § 2 mom. i den gällande klientavgiftslagen, men bestämmelsen ändras så att den även omfattar kunderna inom serviceboende med heldygnsomsorg. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om minimibeloppet för personligt bruk. Vid bestämmandet av avgiften ska det säkerställas att kunden till sitt förfogande får det minimibelopp för personligt bruk som avses i 3 mom. och som enligt förslaget ska vara större för en kund inom serviceboende med heldygnsomsorg än för en kund inom sluten vård. En ensamboende kund ska för personligt bruk ha 15 procent till sitt förfogande av de inkomster som avses i den föreslagna lagen, men dock så att en kund inom långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg har minst 160 euro och en kund inom långvarig sluten vård har minst 108 euro till sitt förfogande. Med det belopp som kunden har till sitt förfogande för personligt bruk ska kunden stå för alla egna, mindre kostnader. Kunden inom serviceboendet med heldygnsomsorg ska dessutom betala självriskandelar för läkemedel och eventuella färdtjänster, kläder, kostnader för personlig hygien, telefonkostnader och andra eventuella kostnader som inte ingår i servicen. En kund inom serviceboendet med heldygnsomsorg har mera egna utgifter än en kund inom den slutna vården. Därför är minimibeloppet för personligt bruk lite större inom serviceboendet med heldygnsomsorg än inom sluten vård.  

37 §. Inkomster som utgör grund för avgiften för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg eller för långvarig sluten vård. I paragrafen föreskrivs det om de inkomster som utgör grund för avgiften för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg eller för långvarig sluten vård.  

Enligt 1 mom. ska landskapet beakta kundens och kundens makes eller sambos fortlöpande eller årligen återkommande inkomster efter förskottsinnehållning och förskottsbetalning samt skattefria inkomster. Med kund avses en person som får sådana social- eller hälsotjänster som landskapet har organiseringsansvar för samt en barnfamilj som har rätt till sådan hemservice som avses i 19 § 4 mom. i socialvårdslagen. Inom långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg och långvarig sluten vård eller service på institution ska inkomster för övriga personer som bor i hushållet inte beaktas, utan endast kundens och dennes makes eller sambos inkomster. Således ska till exempel inte inkomsterna för en förälder eller ett myndigt barn som bor i samma bostad som kunden beaktas vid bestämmandet av avgiften. Med make avses en make eller sambo som lever i ett gemensamt hushåll. 

Ett gemensamt hushåll kan genomföras på många olika sätt på grund av vardagslivets mångfald. Enligt en enkel förklaring betyder gemensamt hushåll gemensam egendom, till exempel ägande av en gemensam bostad, ett gemensamt bankkonto, deltagande i dagliga anskaffningar som på något sätt är gemensamma eller samarbete och arbetsfördelning vad gäller det som hör till det gemensamma hushållet. Även att ha ett gemensamt barn eller att uppfostra ett barn gemensamt skapar ett antagande om att det också finns en ekonomisk gemenskap. I det normala livet uppstår det dock situationer där en make eller sambo temporärt kan bo åtskilt från sin familj till exempel på grund av studier, arbete eller sjukhusvård utan att makarna eller samborna har för avsikt att avbryta parförhållandet eller det gemensamma hushållet. Om makarna eller samborna bor separat på grund av ett brustet förhållande och inte har ett gemensamt hushåll, ska den make eller sambo som bor någon annanstans inte beaktas vid bestämmandet av kundavgiften.  

Enligt förslaget ska de inkomster som ska beaktas vara fortlöpande eller årligen återkommande. Avsikten är att utesluta möjligheten att beakta inkomster av engångsnatur eller sporadiska inkomster. Med fortlöpande inkomster kan avses inkomst som fås under minst tre månader från den dag då avgiften påfördes. Fortlöpande inkomster är bland annat löne-, pensions- och förmånsinkomster. Årligen återkommande inkomster är bland annat dividend- och ränteinkomster. Som inkomster som utgör grund för avgiften beaktas inkomster efter förskottsinnehållning och förskottsbetalning samt skattefria inkomster (nettoinkomster), dvs. skatterna beaktas såsom avdrag från inkomsterna. Föreslagna 1 mom. motsvarar i huvudsak de bestämmelser om avgifter för långvarig sluten vård som finns i den gällande klientavgiftsförordningen. Den kalkylerade inkomsten av skog ska beaktas enligt vad som föreskrivs i 39 § i den föreslagna lagen.  

Enligt 1 mom. ska från inkomsterna göras de avdrag som avses i 40 §. I den gällande klientavgiftslagen finns bestämmelserna om de avdrag som ska göras vid bestämmandet av avgiften i 10 c §. Jämfört med nuläget innebär förslaget en utökning av de avdrag som görs från inkomster som gäller kunder inom sluten vård. Från inkomsterna för en kund som omfattas av långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg ska det dessutom göras de avdrag som anges i 41 §.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om de inkomster som inte i fortsättningen beaktas vid bestämmandet av avgiften. Som inkomst i fortsättningen ska enligt förslaget inte beaktas de skattefria sociala förmånerna enligt 92 § i inkomstskattelagen, förutom de undantag som det föreskrivs särskilt om i paragrafen. Som inkomster beaktas däremot inte sporadiska inkomster av engångsnatur, ersättningar för kostnader och andra bidrag eller motsvarande inkomster som har beviljats för något visst ändamål och som inte är regelbundna eller fortlöpande och som inte heller är skattepliktiga. Med ersättning för kostnader avses till exempel sådana utgifter för sjukvård och undersökningar som betalas på basis av en olycksfallsförsäkring eller de ersättningar för uppehälle och för familjevård som avses i lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner. Förslaget motsvarar i huvudsak regleringen i 10 b § i den gällande klientavgiftsförordningen, men enligt förslaget får landskapet vid bestämmandet av avgiften beakta vissa sådana fortlöpande eller årligen återkommande inkomster som inte beaktas som inkomst enligt den gällande klientavgiftslagen.  

Liksom det föreskrivs i 10 b § i den gällande klientavgiftsförordningen ska barnbidraget inte heller i fortsättningen beaktas som inkomst. Barnbidraget ingår i 92 § i inkomstskattelagen, och enligt den paragrafen ska inte förmåner, förutom de undantag om vilka det föreskrivs särskilt, beaktas som inkomst vid bestämmandet av kundavgifter. Även barnförhöjningen och bostadsbidraget enligt folkpensionslagen ingår i 92 § i inkomstskattelagen och beaktas inte som inkomst. De höjningar som orsakas av de personer som en vårdnadshavare har vårdnaden om och som ingår i de pensioner som avses i 10 b § 4 mom. 3 punkten i klientavgiftslagen och i motsvarande inkomster ingår för närvarande i den barnförhöjning som avses i folkpensionslagen.  

Största delen av de studerande har från och med den 1 augusti 2017 omfattats av det allmänna bostadsbidraget. I vissa undantagsfall är det fortfarande möjligt att erhålla studiestödets bostadstillägg. Militärunderstödet ingår i den ovannämnda paragrafen i inkomstskattelagen och beaktas således inte som inkomst. Förslaget motsvarar nuläget. Som inkomst beaktas inte heller den värnpliktiges dagtraktamente, som inte heller tidigare har beaktats som inkomst i praktiken. Enligt förslaget ska i fortsättningen studiepenningar och vuxenutbildningsstöd beaktas som inkomst. Enligt 10 b § i den gällande klientavgiftslagen ska studiepenningen och vuxenutbildningsstödet inte beaktas som inkomst vid bestämmandet av avgifter för långvarig sluten vård, medan vuxenstudiepenningen ska beaktas. Vuxenstudiepenningen har dock slopats. Det har inte funnits några grunder för att försätta de förmåner som erhålls för studier i en särställning, utan detta har sannolikt berott på att man blandat ihop termerna. Studiepenningen och vuxenutbildningsstödet ingår inte i 92 § i inkomstskattelagen och ska således beaktas som inkomst i form av sådana i föreslagna 1 mom. avsedda skattepliktiga inkomster som är fortlöpande eller årligen återkommande.  

Utkomststödet ska inte heller i fortsättningen beaktas som inkomst, eftersom utkomststödet är en förmån som beviljas i sista hand. Utkomststödet ingår i 92 § i inkomstskattelagen. Enligt den gällande klientavgiftslagen beaktas hemvårdsstöd för barn inte som inkomst vid bestämmandet av kundavgiften för långvarig sluten vård. Orsaken till att hemvårdsstödet för barn har betraktats som en prioriterad inkomst är att syftet med stödet har varit att ersätta de kostnader för barnets vård som föräldrarna eller andra vårdnadshavare har föranletts. Enligt förslaget ska hemvårdsstödet beaktas som inkomst i fortsättningen. Förmånen är en fortlöpande skattepliktig inkomst och kunder kan försättas i olika ställning om den inte beaktas, beroende på vilka förmåner den som vårdar barnet hemma erhåller. Till exempel en familj där den ena maken eller sambon är arbetslös och sköter ett barn hemma kan ha rätt att få både hemvårdsstöd och arbetslöshetsförmån. Om en familj får bägge förmåner, ska hemvårdsstödet beaktas på så sätt att det dras av från arbetslöshetsförmånen. Om en familj inte ansöker om hemvårdsstöd, utan enbart om arbetslöshetsförmån, beviljas arbetslöshetsförmånen till fullt belopp. I dessa situationer har familjernas eventuella kundavgifter bestämts enligt olika grunder, eftersom hemvårdsstödet inte har fått beaktas som inkomst. Det är inte motiverat att särbehandla på detta sätt.  

I motsvarighet till gällande reglering ska handikappbidraget för personer under 16 år och handikappbidraget för personer som fyllt 16 år även i fortsättningen beaktas som inkomst. Förmånerna ingår i 92 § i inkomstskattelagen, och enligt den paragrafen ska förmånerna i regel inte beaktas som inkomst vid bestämmandet av kundavgifterna. I den föreslagna paragrafen anges därför uttryckligen att de ska beaktas som inkomst. Fronttillägget ska inte beaktas som inkomst. Enligt den gällande lagstiftningen ska extra fronttillägg och veterantillägg inte beaktas som inkomst. Enligt förslaget ska de förmåner som betalas till veteraner behandlas lika så att inte heller extra fronttillägg och veterantillägg beaktas som inkomst i fortsättningen. Enligt Folkpensionsanstaltens statistik kommer uppskattningsvis 2697 personer få extra fronttillägg år 2020 och uppskattningsvis 439 personer år 2025, medan uppskattningsvis 1300 personer kommer att få veterantillägg år 2020 och 225 personer år 2025, vilket betyder att landskapens avgiftsintäkter kommer att påverkas rätt lite men konsekvent minska då inkomsterna inte beaktas. Veterantillägget betalas ut som en del av det vårdbidrag för pensionstagare som ska beaktas som inkomst. För tydlighetens skull föreskrivs det i paragrafen särskilt om att veterantillägg inte ska beaktas som inkomst även om vårdbidraget för pensionstagare beaktas. Veterantillägget är en sådan skattefri förmån som avses i lagen om handikappförmåner. Dess storlek är 105,13 euro per månad år 2018. Veterantillägg betalas till de veteraner som får extra fronttillägg samt vårdbidrag för pensionstagare med förhöjd eller full pension. Således är veterantillägget en del av de förmåner som ska betalas till veteranerna, men uttryckligen avsedd för de veteraner som får en liten pension. Veterantillägget betalas som en del av vårdbidraget för pensionstagare, men i Folkpensionsanstaltens system särskiljs det från förmånsbeloppet och dess mottagare.  

Enligt förslaget ska det underhållsbidrag och underhållsstöd som betalas till kunden eller till dennes makes eller sambos minderåriga barn inte heller i fortsättningen beaktas som inkomst vid bestämmandet av avgiften för långvarig sluten vård. Underhållsbidraget är sådan fortlöpande skattefri inkomst som avses i 1 mom. och ingår inte i 92 § i inkomstskattelagen. Därför anges det i paragrafen uttryckligen att underhållsbidraget inte ska beaktas som inkomst. Underhållsstödet ingår i 92 § i inkomstskattelagen, och enligt den paragrafen ska förmånerna i regel inte beaktas som inkomst vid bestämmandet av kundavgifterna. 

Enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen ska i fortsättningen de stipendier som betalas för studier och andra motsvarande bidrag beaktas som inkomst till den del de utgör skattepliktig inkomst med stöd av 82 § i inkomstskattelagen och är sådana fortlöpande eller årligen återkommande inkomster som avses i paragrafens 1 mom. Stipendier och andra motsvarande bidrag är i regel inte skattepliktig inkomst, men bestämmelsen ger en möjlighet att beakta en kunds inkomster då när till exempel kundens huvudsakliga inkomst består av stipendier för studier eller av andra motsvarande bidrag. Detta innebär en förändring jämfört med nuläget, eftersom det i 10 b § i den gällande klientavgiftslagen föreskrivs att stipendier för studier och andra motsvarande bidrag inte ska beaktas som inkomst. Om en kund får ett stipendium eller något annat motsvarande bidrag som endast betalas ut en gång, ska det inte heller i fortsättningen beaktas som inkomst vid bestämmandet av kundavgiften. 

I paragrafens 4 mom. föreskrivs det att inkomster ska beaktas då när kundens inkomster varierar. Då ska månadsinkomsten beaktas som inkomst så att det belopp som fås genom att räkna ihop kundens månadsinkomster från de senaste 12 månaderna divideras med 12 månader. 

38 §. Långvarig familjevård. I paragrafen föreskrivs det om avgiften för långvarig familjevård. Familjevård kan ordnas med stöd av socialvårdslagen och speciallagarna inom socialvården. I familjevårdslagen (263/2015) föreskrivs det om familjevård. Avgift enligt betalningsförmågan ska tas ut för långvarig familjevård när personens vård eller omsorg ordnas dygnet runt i familjevårdarens privathem eller i ett professionellt familjehem enligt vad som föreskrivs i familjevårdslagen. Bestämmelser om de avgifter som tas ut för den familjevård som ordnas för barn eller unga med stöd av barnskyddslagen eller för barn med funktionsnedsättning med stöd av 12 § i lagen om funktionshinderservice samt om indrivning av inkomster, ersättningar och fordringar för ersättande av vård finns i 47 och 48 § i den föreslagna lagen. Hos personer med funktionsnedsättning som får familjevård enligt någon annan grund än 12 § i lagen om funktionshinderservice får det tas ut en skälig avgift med stöd av 46 § för kostnaderna för normal livsföring oberoende av funktionsnedsättningen. Avgiften för långvarig familjevård ska tas ut enligt vad som föreskrivs i 36 § i den föreslagna lagen, med undantag för bestämmelserna om minimibeloppet för personligt bruk. Detta motsvarar de gällande bestämmelserna. Inom den långvariga familjevården ska inkomster beaktas enligt vad som föreskrivs i 37 §. Som inkomst beaktas fortlöpande och regelbundna inkomster. I föreslagna 37 § föreskrivs det dessutom att den inkomst av skog som avses i 39 § ska beaktas som en kalkylerad inkomst. Vid bestämmande av avgiften för långvarig familjevård ska det göras avdrag enligt 40 §. I den föreslagna lagen föreslås beloppet för personligt bruk i fråga om personer som får långvarig familjevård bli höjt så att den kund som får familjevård får till sitt förfogande minst 200 euro per månad för personligt bruk. Enligt den gällande lagen är minimibeloppet för personligt bruk 108 euro för en kund inom familjevården. En kund som omfattas av familjevården har ett större minimibelopp än en kund som omfattas av serviceboendet med heldygnsomsorg eller den slutna vården, eftersom levnadskostnaderna för en kund inom familjevården är större än kostnaderna för en kund inom serviceboende med heldygnsomsorg eller sluten vård. Enligt 17 § i familjevårdslagen (263/2015) har en familjevårdare rätt till kostnadsersättning. Kostnadsersättningen ska för den som är i familjevård täcka mat, boende, fritidssysselsättningar, personliga behov och annat underhåll samt de normala hälsovårdskostnader som inte ersätts med stöd av annan lagstiftning. Sådana kostnader för hälsovård som är större än normalt betalas dock inte med familjevårdarens kostnadsersättning. Utöver kostnadsersättningen kan familjevårdaren beviljas ersättning för sådana särskilda kostnader för terapi och hälsovård som beror på de individuella behoven hos den som är i familjevård samt sådana särskilda kostnader som inte ersätts enligt annan lagstiftning. Trots de ersättningar som betalas till familjevårdaren enligt familjevårdslagen ska kunden med undantag för avgifterna för hälsotjänster och läkemedelsutgifterna stå för kostnaderna för bland annat de vanliga receptfria läkemedel som täcks med kostnadsersättningen. De läkemedelskostnader som en kund i familjevården har beaktas inte på samma sätt som avdrag vid bestämmandet av avgiften så som inom serviceboendet med heldygnsomsorg. En kund i familjevården betalar även till exempel sina kläder själv. Därför är det motiverat att en kund i familjevården har ett större belopp än en kund i den slutna vården eller serviceboendet med heldygnsomsorg för de utgifter som inte ingår i vården eller som inte täcks med familjevårdarens ersättning.  

39 §. Kalkylerad inkomst av skog. Enligt paragrafen ska inkomst av skog beaktas som kalkylerad inkomst på basis av den genomsnittliga årliga avkastningen för skog. Som inkomst av skog beaktas den enligt 7 § 3 mom. i lagen om värdering av tillgångar vid beskattningen (1142/2005) fastställda genomsnittliga årliga avkastningen för skog per hektar. Detta belopp multipliceras med arealen skogsmark och från resultatet dras det av tio procent samt räntorna från skogsbruket. 

Även i fortsättningen beaktas som inkomst av skog den kalkylerade inkomsten av skog. Den inkomst som fås av försäljningen av själva träet inverkar inte på kundavgiftens storlek. På basis av 28 a § i den gällande klientavgiftsförordningen har inkomsten av skog beaktats vid bestämmandet av avgifterna för fortgående och regelbunden service i hemmet enligt samma grunder som vid bestämmandet av avgiften för långvarig sluten vård. I fortsättningen ska inkomst av skog vid alla de avgifter enligt 5 kap. som bestäms enligt betalningsförmågan beaktas enligt vad som föreskrivs i den föreslagna paragrafen.  

Enligt paragrafens 2 mom. ska Landskapet på kundens eller kundens ombuds yrkande sänka en inkomst av skog som har fastställts enligt 1 mom., om avverkningsmöjligheten är minst 10 procent lägre än den kalkylerade inkomsten av skog. Bestämmelsen motiveras med att avverkningsmöjligheten i verkligheten kan vara betydligt lägre än den andel som har beräknats enligt 1 mom. Nedsättningen ska till storleken motsvara skillnaden mellan inkomsten av skog och nettopenningvärdet av den möjliga avverkningen. 

Inkomsterna av skog skiljer sig från de andra inkomstkällorna och beaktas därför som kalkylerad inkomst i motsats till de övriga inkomsterna. Inkomsten av skog baserar sig på den avkastning av skogsegendom som är beroende av trädbeståndets tillväxt. Trädbeståndets tillväxt är inte jämförbar med en värdeökning av egendomen. När skogsträd säljs är den inkomst som fås genom den försäljning av trä som motsvarar trädbeståndets tillväxt jämförbar med kapitalinkomst. Den inkomst av skog som baserar sig på trädbeståndets tillväxt, dvs. den årliga avkastningen för skog, är faktisk inkomst, och således minskar den inte även om det under några år inte säljs trä.  

40 §. Avdrag från inkomsterna. Före bestämmandet av kundavgiften ska från de inkomster som utgör grunden för den avgift som bestäms enligt kundens betalningsförmåga göras de avdrag som anges i 1 mom. Dessa är underhållsbidrag som det har bestämts att kunden ska betala, sådan av en skiftesman eller domstol förordnad gottgörelse enligt lagen om upplösning av sambos gemensamma hushåll (26/2011) som kunden ska betala i pengar, andra motsvarande kostnader som följer av kundens faktiska familjeförhållanden samt förmån som ska betalas i pengar och som i samband med överlåtelse av en fastighet har förbehållits för viss tid eller på livstid (sytning). Från inkomsterna ska dessutom dras av den i intressebevakarens arvode ingående grundavgift vars storlek bestäms med stöd av 44 § 5 mom. i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999), när en domstol eller förmyndarmyndigheten har förordnat en intressebevakare för kunden. Med stöd av 44 § 5 mom. i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) har utfärdats statsrådets förordning om storleken på intressebevakarens arvode (696/2012). Enligt 1 § i förordningen består intressebevakarens arvode av en årlig grundavgift och tilläggsavgifter. Som avdrag från inkomst beaktas den årliga grundavgift enligt 3 § i förordningen som är 440 euro enligt 3 § 1 mom. och 280 euro enligt 2 mom. i den paragrafen, om huvudmannens årliga inkomst enligt 44 § 3 mom. i lagen om förmyndarverksamhet är 14 000 euro eller mindre och värdet på dennes tillgångar är lägre än den gränsen för tillgångarna i den nämnda paragrafens 4 mom. Grundavgiften kan beaktas enligt en utredning som lämnas av kunden eller intressebevakaren.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det att det underhållsbidragsavdrag som avses i 1 mom. 1 punkten inte ska göras om den som tar emot underhållsbidrag är make till kunden och makarna har levt i gemensamt hushåll omedelbart innan den långvariga familjevården, den långvariga boendeservicen eller den långvariga slutna vården inleddes. 

Enligt 3 mom. avdras från inkomsterna före förflyttning till långvarig familjevård, långvarig boendeservice eller långvarig sluten vård kundens faktiska boendeutgifter från inkomsterna. Syftet med bestämmelsen är att kunden ska ha tillräckligt tid att sköta boendeutgifterna när kunden har fått en plats i familjevårdarens privathem eller i ett professionellt familjehem eller i en boendeserviceenhet eller institution och kunden annars skulle föranledas utgifter för både sin egen bostad och institutionsvården eller boendeservicen samtidigt. Boendeutgifter ska dras av från de inkomster som utgör grunden för bestämmandet av avgiften på så sätt att de nödvändiga och skäliga utgifterna för ägarbostad beaktas som avdrag vid bestämmandet av avgiften för de senaste sex månaderna, hyran för en hyresbostad i enlighet med hyreslagen för högst en månad och ett bruksvederlag för en bostadsrättsbostad för de senaste tre månaderna. Som nödvändiga utgifter för ägarbostad beaktas åtminstone fastighetsskatter och skäliga uppvärmningskostnader för en fastighet, driftsvederlag för bostadsaktier och obligatoriska hemförsäkringar för fastigheter eller bostäder. Som avdrag beaktas kundens andel av utgifterna.  

Eftersom det endast är de faktiska boendeutgifterna som dras av från inkomsterna, ska kostnader för boende inte dras av om kunden i verkligheten inte har några boendeutgifter till exempel på grund av att denne har hyrt ut sin egen bostad före vården på institutionen eller boendeservicen inleddes. Till exempel ska utgifterna i regel beaktas som avdrag endast för två månader om kunden efter två månader från det att den långvariga vården inleddes säljer sin ägarbostad.  

41 §. Avdrag från inkomsterna vid bestämmandet av avgift för serviceboende med heldygnsomsorg. I paragrafen föreskrivs det om de avdrag från inkomster vid bestämmandet av avgifter för serviceboende med heldygnsomsorg som ska göras utöver avdragen enligt 40 §.  

I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om hur boendeutgifter ska avdras inom serviceboende med heldygnsomsorg. Inom serviceboendet med heldygnsomsorg är kunden i öppen vård och betalar i regel sitt boende själv. De kunder som omfattas av serviceboende med heldygnsomsorg är dock berättigade till bostadsbidrag om kriterierna enligt lagen om bostadsbidrag uppfylls. De skäliga boendeutgifterna för serviceboendet med heldygnsomsorg beaktas som avdrag vid bestämmandet av kundavgiften. Om en kund inom serviceboende med heldygnsomsorg betalar hyran direkt till hyresvärden, ska som avdrag vid bestämmandet av kundavgiften beaktas de skäliga boendeutgifter som blir kvar efter att det eventuella bostadsbidraget från Folkpensionsanstalten har dragits av. Boendeutgifterna ska dras av från de inkomster som utgör grund för bestämmandet av avgiften innan det minimibelopp som kunden ska ha till förfogande för personligt bruk beräknas. Som boendeutgifter avdras skälig hyra och andra nödvändiga boendeutgifter som åtminstone innefattar de utgifter för el och vatten som betalas separat. Syftet med beaktandet av boendeutgifterna är att trygga kundens boende. I regel är det de faktiska beloppen av boendeutgifterna som ska beaktas. Vid bedömningen av skäligheten är det dock också möjligt att beakta den allmänna kostnadsnivån i området. När boendeutgifterna beaktas ska man alltid beakta helheten av de kostnader som serviceboende med heldygnsomsorg föranleder samt hurudana faktiska möjligheter kunden har att välja en ort för serviceboendet som motsvarar kundens behov och betalningsförmåga. Vid bedömningen av boendeutgifternas skälighet ska således även kundens servicebehov och ekonomi som helhet beaktas.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om hur läkemedelsutgifter ska dras av vid bestämmandet av avgiften. Sådana läkemedel, kliniska näringspreparat och bassalvor som har skaffats genom läkemedelsförskrivning av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och som en person har rätt att få ersättning för enligt sjukförsäkringslagen ska beaktas som avdrag från inkomsterna vid bestämmandet av kundavgifterna. Utifrån en utredning av kunden eller kundens ombud dras läkemedelskostnaderna av från de inkomster som utgör grund för bestämmandet av avgiften enligt kundens läkemedelskostnader, dock högst till beloppet av den årssjälvrisk som avses i 5 kap. 8 § i sjukförsäkringslagen. Läkemedelsutgifterna beaktas bara om kunden eller dennes ombud lämnar en utredning av läkemedelsutgifterna. Serviceboendet med heldygnsomsorg är öppen vård och innefattar inga läkemedel, utan kunden är tvungen att bekosta dem själv. Kunden är däremot berättigad att få den ersättning för läkemedel som föreskrivs i sjukförsäkringslagen (1224/2004). Läkemedelskostnaderna för de personer som omfattas av serviceboende med heldygnsomsorg varierar ofta mycket. Därför kan läkemedelskostnaderna beaktas som avdrag bara på basis av kundens individuella läkemedelskostnader och den utredning som lämnas av kunden eller dennes ombud, till exempel enligt de faktiska eller uppskattade kostnaderna under det senaste året, dock högst till beloppet av den årssjälvrisk som avses i sjukförsäkringslagen.  

Även då en kund eller en kunds ombud lämnar en fritt formulerad ansökan bör landskapet som avdrag beakta kostnader även för andra läkemedel, kliniska näringspreparat och bassalvor som ska ersättas enligt sjukförsäkringslagen, till den del en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården har bedömt att de behövs med tanke på personens hälsa. I praktiken förutsätts det att kunden i sin ansökan bifogar ett utlåtande av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården eller någon annan utredning om att läkemedlet, näringspreparatet eller bassalvan behövs med tanke på hälsan. Vårdförnödenheterna ska ingå i vården och omsorgen och således inte orsaka några separata kostnader för kunderna.  

Läkemedelsutgifterna ska beaktas som avdrag från de inkomster som utgör grund för bestämmandet av avgiften före beräkningen av minimibeloppet för personligt bruk. När beslutet om avgiften fattas kan läkemedelskostnaderna beaktas på basis av de faktiska eller uppskattade kostnaderna på så sätt att de fördelas på perioder vid bestämmandet av avgiften. På så sätt behöver det inte fattas ett nytt beslut om avgiften varje månad, utan läkemedelsavdraget kan beaktas även vid ett beslut som gäller tills vidare. Om kundens läkemedelskostnader förändras väsentligt, ska läkemedelskostnaderna i beslutet om avgiften dock justeras enligt en utredning från kunden eller dennes ombud. Bestämmelser om bestämmandet och justeringen av avgifter finns i 42 § i den föreslagna lagen.  

Avgiften för en ensamboende kund i serviceboende med heldygnsomsorg bestäms enligt 36 § i den föreslagna lagen så att de inkomster som utgör grund för bestämmandet av avgiften beaktas enligt vad som föreskrivs i 37 och 39 §. Avdragen från inkomsterna görs enligt vad som föreskrivs i 40 och 41 § i den föreslagna lagen. Från de inkomster som utgör grund för bestämmandet av avgiften avdras bland annat de boendeutgifter som blir kvar efter att det eventuella bostadsbidraget har dragits av. Om kunden har läkemedelsutgifter eller andra utgifter som får avdras enligt lagen, ska även de dras av från inkomsterna så som det föreskrivs i 40 och 41 §. På basis av de inkomster som blir kvar efter avdragen från de inkomster som utgör grund för bestämmandet av avgiften fastställs det minimibelopp som kunden ska ha till sitt förfogande för personligt bruk, som ska vara minst 15 procent av kundens inkomster men dock minst 160 euro per månad. Det belopp som blir kvar av inkomsterna ska motsvara kundavgiften.  

42 §. Bestämmande och justering av avgift. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om bestämmandet av den avgift som bestäms enligt betalningsförmågan och om de situationer där avgiften ska justeras. Den avgift enligt betalningsförmågan som landskapet bestämmer ska gälla tills vidare. Beslutet om avgiften för tjänsten ska i regel fattas i samband med att tjänsten inleds. Vid bestämmandet av avgiften utreds kundens familjeförhållanden och inkomster samt eventuella poster som ska dras av från inkomsterna. Avgiften ska justeras när kundens eller dennes familjs betalningsförmåga har förändrats väsentligt, när kundens rätt till de avdrag som avses i 40 och 41 § har förändrats väsentligt, när familjens förhållanden har förändrats, när avgiften visar sig vara felaktig, eller när den kundplan som gäller tjänsten ändras så att den påverkar storleken på kundavgiften.  

Om kundens eller familjens betalningsförmåga förändras väsentligt, ska avgiften justeras i enlighet med de förändrade uppgifterna. Det ska också fattas ett nytt beslut om avgiften. Med ändringar avses sådana ändringar som påverkar de inkomster eller avdrag som utgör grund för bestämmandet av avgiften. Kundens rätt till de avdrag som avses i 40 och 41 § kan förändras till exempel om läkemedelsutgifterna förändras väsentligt. Med familjens förändrade förhållanden avses till exempel situationer där familjens storlek förändras eller där de makar vars avgifter bestämts enligt de sammanräknade inkomsterna skiljer sig. Dessutom ska avgiften justeras och ett nytt beslut om avgiften fattas om det visar sig att avgiften är felaktig. Avgiften ska också justeras om den kundplan för tjänsten som utgör grund för avgiften ändras så att den påverkar kundavgiftens storlek. I ovannämnda situation förutsätts det ett nytt beslut om avgiften när kundplanen och det servicebeslut som fattas på basis av den ändras så att också kundavgiften bör ändras.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det att avgiften ska rättas i situationer där beslutet om avgiften har byggt på felaktiga uppgifter som kunden eller kundens ombud har lämnat. Avgiften kan rättas retroaktivt för högst ett år. Bestämmelsen motsvarar den gällande bestämmelsen. 

43 §. Hur kundavgiften påverkas av ett avbrott i tjänsten. Enligt 1 mom. får landskapet ta ut en i 34 § avsedd avgift för service i hemmet, en i 36 § avsedd avgift för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg och långvarig sluten vård och en i 38 § avsedd avgift för långvarig familjevård under en period av tillfälligt avbrott som beror på kunden. Med tillfälligt avbrott avses oavbruten frånvaro under några dagar, till exempel ett veckoslut. De föreslagna bestämmelserna utökar landskapets rätt att ta ut en avgift för tillfälliga avbrott inom långvarig boendeservice. Enligt 1 mom. får landskapet ta ut en avgift även av kunder som inte har fyllt 18 år.  

Om tjänsten avbryts för flera än fem dagar får det enligt 2 mom. inte tas ut någon månadsavgift för de dagar som överskrider dessa fem dagar. Om tjänsten avbryts av orsaker som beror på landskapet eller för att kunden får sluten vård, tas avgift inte ut heller för de nämnda fem dagarna. Om tjänsten avbryts för en hel månad, tas ingen avgift ut. Paragrafens 2 mom. motsvarar gällande reglering. 

Enligt 3 mom. ska inte kortvarig sluten vård betraktas som avbruten långvarig sluten vård eller avbrutet långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg. Med andra ord ska uttaget av den i 36 § avsedda avgiften enligt betalningsförmågan för långvarig sluten vård och för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg fortsätta under en period av kortvarig sluten vård. Om den kortvariga slutna vården för en kund i långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg ändras till sådan långvarig sluten vård som avses i 3 § 14 punkten i den föreslagna lagen, ska för den långvariga slutna vården tas ut en avgift från och med den dag då kunden har tagits in för långvarig sluten vård.  

6 kap. Övriga avgifter

44 §. Stödtjänster och tjänster i samband med boendeservice. Enligt paragrafen kan landskapet av kunden ta ut en skälig avgift för måltids-, klädvårds-, bad-, städ- och trygghetstjänster, tjänster som främjar delaktighet och socialt umgänge samt andra motsvarande tjänster som stöder boendet och som ordnas som stödtjänster eller som tjänster i samband med boendeservice.  

Avgiften får tas ut för de stödtjänster som ingår i den service i hemmet som avses i 19 § 3 mom. i socialvårdslagen, för de tjänster som hänför sig till den boendeservice som avses i 21 § 4 mom. samt för sådana tjänster som stöder boende och som även kan tillhandahållas som sådan övrig socialservice som avses i 14 § 14 punkten i socialvårdslagen. Dessa tjänster kan till exempel gälla det stödboende som avses i 21 § 2 mom. i socialvårdslagen.  

För stödtjänster i samband med serviceboende med heldygnsomsorg får dock ingen separat avgift tas ut.  

Enligt den föreslagna paragrafen får landskapet ta ut en skälig avgift av kunden för de stödtjänster som nämns i paragrafen och för tjänster som anknyter till serviceboendet. Stödtjänsterna är ofta de första tjänsterna en kund behöver för att kunna bo hemma. Kunden har inte nödvändigtvis några andra behov av regelbunden vård eller omsorg, och därför är det inte motiverat att ta ut en separat avgift för stödtjänsterna. Användningen och behovet av stödtjänster varierar dessutom beroende på kunden, och även behovet av stödtjänster kan variera och förändras beroende på den enskilda kundens hälsa och funktionsförmåga. Avgift får tas ut endast för sådana tjänster som har antecknats i kundplanen. Avgift får tas ut för tjänster som kunden använder i verkligheten eller som det har avtalats om med kunden särskilt. Den avgift som tas ut av kunden kan enligt 4 § 2 mom. i den föreslagna lagen vara högst så stor att den täcker de kostnader som tjänsten föranleder landskapet. 

För stödtjänster eller tjänster i anknytning till boendeservice får inte tas ut någon separat avgift när tjänsterna ingår i servicen i hemmet eller i den vård och omsorg som normalt hör till ett serviceboende. Bestämmelser om den månadsavgift som tas ut för sådan behövlig vård och omsorg som anknyter till fortgående och regelbunden service i hemmet och till långvarigt normalt serviceboende finns i 34 § i den föreslagna lagen. Om en stödtjänst eller en tjänst som anknyter till boendeservicen innefattar att bistå kunden i dennes hem eller i boendeenhetens lokaler, ska det tas ut en separat avgift för stödtjänster. Om kunden till exempel får stöd och hjälp i hemmet eller i boendeenheten med att tillreda mat, ska de kostnader som detta föranleder ingå i den månadsavgift som avses i 34 §. En separat avgift får inte heller tas ut av en kund som tillfälligt får boendeservice, utan då ska den vård och omsorg som kunden behöver samt tjänsterna i anknytning till serviceboendet ingå i avgiften för tillfällig boendeservice.  

För en måltid som levereras till hemmet, dvs. måltidsservice, kan det alltid tas ut en separat skälig avgift. Kostnaderna för måltider varierar mellan kommunerna och beror på de råvaror som används, och därför är det motiverat att landskapet får bestämma avgiften för måltidsservicen. Avgiften för måltidsservicen kan innefatta transport av måltider till hemmet. När landskapet bestämmer avgiftens storlek kan det bedöma avgiftens skälighet och kundens faktiska möjligheter att använda måltidsservicen. Landskapet ska också sänka eller efterge avgifterna för måltider enligt individuell prövning på det sätt som föreskrivs i 5 § i den föreslagna lagen. Den nämnda bestämmelsen om nedsättning eller eftergift av avgiften gäller alla de avgifter som ska tas ut enligt 44 §.  

För sådana klädvårds- och badservice samt tjänster som främjar delaktighet och socialt umgänge som fullgörs utanför hemmet eller boendeenheten får det tas ut en separat avgift. När tjänsterna fullgörs i kundens hem eller i boendeenhetens lokaler ska de ingå i den månatliga vård- och serviceavgiften.  

Om till exempel kundens klädvård, bad, bastubadande eller verksamhet för upprätthållande och främjande av funktionsförmågan sker någon annanstans än i hemmet eller boendeenhetens lokaler, kan det tas ut en separat skälig avgift enligt vad som föreskrivs i 44 §. Till exempel vid service i hemmet kan det enligt 44 § tas ut en separat avgift för städservice när städningen sker separat och omfattar mera än den dagliga städningen. Om städningen i hemmet innefattar daglig skötsel av ordningen i hemmet i samband med ett vanligt hembesök av personalen ska den ingå i omsorgen och således vara en del av den månatliga vård- och serviceavgiften. Om en kund till exempel besöker dagverksamhet utanför hemmet eller enhetens lokaler kan det tas ut en separat skälig avgift enligt den föreslagna paragrafen. I lagens 49 § föreskrivs det om avgiften för färdtjänsten.  

Separat avgift kan även tas ut för trygghetstjänster och för ärendeservice då när behovet av ärendeservice är tillfälligt, plötsligt eller sporadiskt. Ärendeservice betyder att sköta ärenden tillsammans med kunden eller att ledsaga kunden. Genom ärendeservicen kan kunden få hjälp till exempel med att göra uppköp eller besöka banken. Om behovet av ärendeservice är regelbundet, upprepat och förutsägbart, till exempel regelbundna och upprepade butiksbesök med kunden, ska servicen ingå i den i 34 § avsedda månatliga avgiften för den egentliga fortgående och regelbundna eller långvariga servicen.  

45 §. Uppehälle i samband med öppna sociala insatser eller öppen vård. I paragrafen föreskrivs det om den avgift för uppehälle som får tas ut av en kund som får sådan öppen service eller vård på grund av mentala problem eller missbruksproblem som är avgiftsfri enligt 8 § 1 mom. 6 punkten och 9 § 1 mom. 3 och 7 punkten i den föreslagna lagen. Enligt 3 § 19 punkten i den föreslagna lagen avses med uppehälle måltider, husrum, städning och andra motsvarande tjänster som tillgodoser ett normalt livs behov samt de material och förbrukningsartiklar som används vid tillhandahållandet av tjänsterna. Uppehälle omfattar allt sådant som var och en behöver oberoende av en eventuell sjukdom eller skada och som inte har samband med den berörda personens behov av hjälp eller stöd: mat, bostad, städning, kroppshygien, bastu, vatten, tvättmedel, el, kläder, tvättning med mera. Exempelvis enligt Helsingfors förvaltningsdomstols avgörande nr 02/1156/6 den 20 december 2002 utgör städning, tvättning, bastu, läkarbesök och uppköp sådant uppehälle som kunden kan debiteras en avgift för. I de fall där uppehället inte innefattar boende rör det sig om partiellt uppehälle. En skälig avgift får tas ut endast för sådana tjänster som har antecknats i kundplanen. Avgift får tas ut för tjänster som kunden använder i verkligheten eller som det har avtalats om med kunden särskilt. Den avgift som tas ut av kunden kan enligt 4 § 2 mom. i den föreslagna lagen vara högst så stor att den täcker de kostnader som tjänsten föranleder landskapet. 

Enligt 1 mom. får det tas ut en skälig avgift för uppehälle i samband med sådant mentalvårdsarbete och sådan missbrukarvård som sker i form av öppna sociala insatser. Enligt 8 § 6 punkten i den föreslagna lagen ska missbrukarvård som ges i form av öppna sociala insatser inom socialvården och missbrukarvård som ges en del av dygnet på en institution vara avgiftsfri, med undantag för uppehällets andel. Den polikliniska missbrukarvård som avses i 4 § 7 punkten i den gällande klientavgiftslagen motsvarar i nuläget i praktiken den missbrukarvård som ges som öppen vård inom socialvården. Termen poliklinisk missbrukarvård är föråldrad. Den missbrukarvård som ges i form av öppna sociala insatser inom socialvården är bl.a. dag- och arbetsverksamhet. Om en kund till exempel får uppehälle i samband med dag- och arbetsverksamhet eller annan missbrukarvård som ges i form av öppna sociala insatser inom socialvården, får landskapet ta ut en avgift enligt föreslagna 45 § 1 mom.  

Enligt 2 mom. får det tas ut en skälig avgift för uppehälle i samband med sådan mentalvård och missbrukarvård som tillhandahålls som öppen sjukvård. Det mentalvårdsarbete som avses i 27 § i hälso- och sjukvårdslagen, med undantag för sluten vård och rehabilitering som ges som sluten vård, ska vara avgiftsfritt med stöd av 9 § 1 mom. 3 punkten i den föreslagna lagen. Enligt 9 § 1 mom. 7 punkten ska missbrukarvård som ges i form av öppna sociala insatser och missbrukarvård som ges en del av dygnet på en institution vara avgiftsfri, med undantag för det uppehälle som hör till vården. I den gällande lagen har missbrukartjänster betraktats som socialvårdstjänster. I lagens 4 § 7 punkt föreskrivs det att poliklinisk missbrukarvård är avgiftsfri. Begreppet poliklinisk missbrukarvård definieras inte i lagstiftningen, och det finns olika uppfattningar om vad begreppet innefattar. Det är därför oklart vilka hälso- och sjukvårdstjänster kunderna inom missbrukarvården har fått avgiftsfritt och vilka tjänster de har debiterats en avgift för. För närvarande kan missbrukarvård ges avgiftsfritt även med stöd av 5 § 2 punkten i den gällande klientavgiftslagen. För sluten vård i samband med missbrukarvård får avgift tas ut även i fortsättningen.  

46 §. Uppehälle i samband med särskild service med anledning av funktionsnedsättning. Den nya lagen om funktionshinderservice överlämnades till riksdagen den 27 september 2018. De tjänster som avses i lagen om funktionshinderservice är specialtjänster som inte behövs av människor som inte har någon funktionsnedsättning. Syftet med specialtjänsterna är att främja möjligheterna för personer med en funktionsnedsättning att leva och vara verksamma som jämbördiga medlemmar av samhället. Syftet är också att undanröja sådant som gör att funktionsnedsättningen hindrar eller minskar möjligheterna för personen med funktionsnedsättningen att till fullo och aktivt vara delaktiga i samhället på lika villkor som andra. Specialtjänsterna innefattar tjänster som är nödvändiga för att kunden ska klara sig i vardagen. De innefattar stöd och hjälp med att röra sig, klä på sig, sköta sin personliga hygien, tillreda mat och städa bostaden samt de tjänster som anknyter till vården och omsorgen. Med anledning av att målet för de specialtjänster som avses i lagen om funktionshinderservice är jämlikhet ska den hjälp och det stöd som ingår i dessa tjänster kunna fås utan avgift.  

De specialtjänster som avses i lagen om funktionshinderservice kan dock även gälla uppehälle, dvs. sådana övriga tjänster, förnödenheter eller redskap som oberoende av funktionsnedsättningen medför kostnader för personen. Normala kostnader som inte beror på funktionsnedsättningen är de normala levnadskostnader och boendekostnader som även andra har, som till exempel hyra, mat, hygienartiklar, saker för hushåll och städning samt internet och tidningar.  

Enligt den föreslagna paragrafen får landskapet ta ut en skälig avgift för uppehälle som anknyter till träning och stöd enligt 6 § 1 mom. 1 punkten i lagen om funktionshinderservice, stöd för boende enligt 3 punkten i momentet, kortvarig omsorg enligt 5 punkten i momentet samt verksamhet under dagtid enligt 6 punkten i momentet, dvs. till exempel för måltidsservice, material och andra utgifter som personen föranleds oberoende av funktionsnedsättningen. Dessutom kan det tas ut en skälig avgift för boendet. Med stöd av den föreslagna bestämmelsen kan det tas ut en avgift för sådant uppehälle som anknyter till de tjänster som tillhandahålls med stöd av speciallagstiftningen om funktionshinderservice. Med stöd av denna bestämmelse får en avgift även tas ut då det är fråga om en tjänst för vilken avgiften bestäms enligt betalningsförmågan.  

Kostnaderna för måltiderna är kostnader som inte är beroende av funktionsnedsättningen. Enligt förslaget får avgiften för måltidsservicen utöver råvaror innefatta även de kostnader som tillredningen av maten orsakar. Av avgiften behöver inte framgå vilken serviceandel som gäller tillredningen av måltider, dvs. kostnaderna för tillredningen, serveringen och transporten av måltiderna. De kostnader som utgör grunden för måltidsavgiften innefattar således även de kostnader som användningen av arbetskraft, vatten, energi och transporter orsakar. I praktiken har det varit svårt att skilja åt denna serviceandel från övriga kostnader, och förfarandet har orsakat tolkningsproblem. De föreslagna bestämmelserna motsvarar högsta förvaltningsdomstolens tolkning i dess avgörande av den 22 december 2014 (HFD 2014:186). Av kunden får inte tas ut någon avgift för kostnaderna för serveringen av måltiden och måltidshjälpen. Avgift får inte heller tas ut när en person med funktionsnedsättning deltar i tillredningen av maten eller får hjälp med att tillreda maten, eftersom det då är fråga om specialtjänster, som ska vara avgiftsfria för personer med funktionsnedsättning. Avgiften för måltidsservicen ska som helhet vara skälig, och när landskapet bestämmer storleken på avgiften ska det beakta att kunden ska ha möjlighet att använda de måltidstjänster som han eller hon behöver. Dessutom ska avgiften, liksom i de övriga avgifterna för socialtjänster, sänkas eller efterges individuellt, om det behövs på grund av kundens ekonomiska situation som helhet. Kunden ska ha en möjlighet att själv bestämma antalet måltider.  

Sådana förbrukningsartiklar som anknyter till de specialtjänster som ordnas med anledning av en funktionsnedsättning samt personens andra normala utgifter som inte beror på funktionsnedsättningen är kostnader för till exempel sådana material och förbrukningsartiklar som behövs för hygien och städning samt förbrukningsartiklar och material för hushållet, som till exempel schampo, tvål, tvättmedel och wc-papper, användning av hushållsmaskiner och tvättmedel för klädvård i boendeenhetens gemensamma utrymmen, internetförbindelse, dator, tidningar och användning av boendeenhetens gemensamma hobbyredskap och rekreationsutrymmen eller bastur. Det får dock inte tas ut någon avgift för vårdförnödenheter eller för sådana förnödenheter eller material som behövs vid sådan assistans som en kund behöver på grund av en funktionsnedsättning.  

Personen föranleds oberoende av funktionsnedsättningen kostnader även för boendet. Enligt förslaget får landskapet ta ut en skälig avgift även för boendet, om kunden inte har ingått ett hyresavtal. Inom den långvariga boendeservicen ingår kunden ett sådant hyresavtal som avses i lagen om hyra av bostadslägenhet (481/1995), nedan hyreslagen, och ansvarar för betalningen av hyran till hyresvärden enligt avtalet. I övrigt ska avgift i regel betalas endast då när det är fråga om ett kortvarigt boende. Landskapet får även ta ut en avgift för el och vatten, om dessa inte ingår i den hyra som betalas enligt hyreslagen. Kostnaderna för el och vatten är sådana normala levnadskostnader som även andra har.  

Vid uttag av den avgift som avses i den föreslagna paragrafen ska landskapet se till att avgiften endast tas ut för sådana tjänster, förbrukningsartiklar och redskap som kunden faktiskt använder. En avgift för förbrukningsartiklar eller andra kostnader som till exempel bastukostnader får inte tas ut om personen i verkligheten inte använder dem. Kunden ska dessutom alltid ha möjligheten att skaffa förbrukningsartiklarna själv, och då kan det inte tas ut någon avgift av kunden för dem. Anskaffningen av tjänster, material och redskap ska basera sig på kundens viljeyttring och motsvarar kundens individuella servicebehov. Riksdagens justitieombudsman konstaterade i sitt avgörande från 2016 (dnr 4709/4/15) att man vid bestämmandet av avgiften alltid bör utreda hur stora de faktiska utgifterna är. Kunden är inte skyldig att betala för sådana material och redskap som han eller hon inte i verkligheten använder. Kunden ska, om han eller hon så önskar, också ha möjligheten att skaffa tjänsterna, materialen och redskapen själv på egen bekostnad. Om en kund som bor i en boendeenhet använder de gemensamma utrymmena, förbrukningsartiklarna, redskapen eller materialen ska det avtalas skriftligen om användningen av dem till exempel i den plan som gäller servicen.  

Med stöd av den föreslagna bestämmelsen ska den avgift som tas ut av kunden vara skälig. När landskapet bestämmer storleken på avgiften ska det beakta att kunden faktiskt har möjlighet att använda de tjänster som denne behöver. Eftersom avgiften av en person med funktionsnedsättning endast tas ut för de normala levnadskostnader som inte beror på funktionsnedsättningen och hjälpen och stödet är avgiftsfri service för kunden, ska kundavgiften i regel vara mindre än den avgift som tas ut för tjänster där det även tas ut en avgift för vården. Landskapet ska vid bestämmandet av avgiften beakta att de normala kostnader som inte beror på funktionsnedsättningen varierar beroende på området och individen, särskilt vad gäller individens behov och boende. De avgifter som tas ut av kunden får inte vara oskäligt höga. Kundens utkomst får inte äventyras som en följd av kundavgifterna och de andra nödvändiga kostnader som till exempel boendet orsakar. Den kundavgift som landskapet tar ut ska sänkas eller efterges individuellt om det behövs på grund av kundens ekonomiska situation helhet, liksom de övriga avgifterna för socialtjänster.  

I föreslagna 8 § 1 mom. 4 punkten föreskrivs det om undantag från föreslagna 46 §. Enligt 8 § 1 mom. 4 punkten får det dock inte för uppehälle i samband med service som tillhandahålls under en del av dygnet tas ut någon avgift om kunden med funktionsnedsättning inte har fyllt 18 år. Med service som tillhandahålls under en del av dygnet avses bland annat tillfällig familjevård under en del av dygnet, dagverksamhet, skolors eftermiddagsverksamhet och vård under semester. Av en minderårig kund får det i samband med dessa tjänster inte tas ut någon avgift för de måltider, förbrukningsartiklar och andra motsvarande normala kostnader som inte beror på funktionsnedsättningen. 

47 §. Barnskydd. Liksom i den gällande lagen föreskrivs det i denna paragraf om avgiften för barnskydd. Bestämmelserna i 7 § i den gällande klientavgiftslagen och i 20 § i klientavgiftsförordningen föreslås bli flyttade till lagnivå och till samma paragraf.  

Enligt 1 mom. får landskapet av barnets eller den unga personens föräldrar ta ut en avgift för sådan familjevård, anstaltsvård eller boendeservice som har tillhandahållits barnet eller den unga personen som sådan stödåtgärd inom öppenvården som avses i 36 § i barnskyddslagen, som sådan vård utom hemmet som avses i 49 § eller som sådan eftervård som avses i 76 §. Detta utgör ett undantag från den huvudregel i föreslagna 8 § 1 mom. 2 punkten enligt vilken sådana stödåtgärder inom barnskyddets öppenvård som avses i 36 § 1 mom. i barnskyddslagen ska vara avgiftsfria. Enligt undersökningar är svårigheter med utkomsten betydligt vanligare i barnskyddsfamiljer än i övriga barnfamiljer. Därför borde det inte tas ut någon avgift för den service som ordnas med stöd av barnskyddslagen, om det inte finns tillräckliga skäl för det. Avgiften kan tas ut om det är motiverat med beaktande av familjens utkomst.  

Eftersom föräldern ansvarar för kostnaderna för underhållet för barnet till ett belopp som motsvarar det fastställda underhållsbidraget, får avgiften enligt föreslagna 1 mom. vara högst lika stor som det underhållsbidrag som bestäms med stöd av 1—3 § i lagen om underhåll för barn. Avgiften fördelas mellan föräldrarna i enlighet med deras underhållsförmåga. Enligt 2 § i lagen om underhåll för barn svarar föräldrarna efter sin förmåga för barnets underhåll. Vid bedömningen av föräldrarnas förmåga att underhålla barnet beaktas deras ålder, arbetsförmåga och möjligheter att deltaga i förvärvsarbete, beloppet av tillbudsstående medel samt deras övriga, på lag grundade underhållsansvar. 

Enligt 2 mom. får landskapet ta ut det underhållsbidrag som tillkommer barnet eller den unga personen för den period för vilken barnet eller den unga personen omfattas av sådan familjevård, sluten vård eller boendeservice som avses i 1 mom. Landskapet kan använda underhållsbidraget för att ersätta kostnaderna för ovannämnda service.  

I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om uttag av inkomster, ersättningar eller fordringar som tillkommer ett barn eller en ung person. Pension, livränta, underhållsbidrag eller understöd eller andra löpande eller som engångsbelopp inflytande inkomster, ersättningar eller fordringar som tillkommer barnet eller den unga personen får landskapet ta ut för att ersätta kostnader för sådan familjevård, sluten vård eller serviceboende med heldygnsomsorg som avses i 1 mom. Landskapet får ta ut ovannämnda inkomster, ersättningar eller fordringar för den period för vilken barnet eller den unga personen får sådan familjevård, sluten vård eller boendeservice som ordnas av landskapet. Närmare bestämmelser om uttag av inkomsterna, ersättningarna eller fordringarna finns i 54 §.  

Beloppet av de inkomster, ersättningar eller fordringar som tas ut av barnet eller den unga personen med stöd av 2 och 3 mom. får enligt 4 mom. vara högst 1 857,90 euro per månad. Bestämmelsen motsvarar bestämmelserna i 20 § 2 mom. i den gällande klientavgiftsförordningen. Avgiften får inte heller överstiga landskapets kostnader för tjänsten. Landskapet ska vid uppbärandet av avgiften dessutom se till att minst ett belopp enligt 77 § i barnskyddslagen varje kalendermånad reserveras i syfte att hjälpa barnet eller den unga personen att klara sig på egen hand. Enligt den sist nämnda paragrafens 1 mom. ska det i syfte att hjälpa barnet eller den unga personen att klara sig på egen hand säkerställas att barnet eller den unga personen till sitt förfogande har ett belopp som motsvarar minst 40 procent av hans eller hennes inkomster, ersättningar eller fordringar enligt 54 § 1 mom. i den föreslagna lagen.  

48 §. Boende för barn med funktionsnedsättning någon annanstans än med den egna familjen. Att ordna boendet för barn med funktionsnedsättning någon annanstans än med den egna familjen är enligt 12 § i lagen om funktionshinderservice möjligt i de situationer där barnet inte är i behov av placering utanför hemmet enligt barnskyddslagen eller av andra tjänster enligt barnskyddslagen. Ovannämnda bestämmelse motsvarar i huvudsak förutsättningarna för det omhändertagande och den vård utom hemmet som avses i barnskyddslagen och säkerställer att barn med funktionsnedsättning behandlas på samma villkor som de barn som har placerats utanför hemmet. Bestämmelsen ger möjligheten att ordna boendet för barn med funktionsnedsättning utanför hemmet för en längre tid utan att de omhändertas enligt barnskyddslagen. Om barnet med stöd av lagen om funktionshinderservice någon annanstans än med den egna familjen, är det enligt 123 § 4 mom. i ovannämnda lag föräldrarna och vårdnadshavarna som ska ansvara för kostnaderna för underhållet för barnet. Bestämmelser om hur dessa kostnader ska ersättas finns i lagen om underhåll för barn (704/1975) och i den klientavgiftslag som föreslås.  

Enligt 12 § 3 mom. i lagen om funktionshinderservice kan barnets boende någon annanstans än med den egna familjen ordnas som familjevård eller som stöd för boende i en boendeenhet i enlighet med 11 §. Som sådant stöd för boende som avses i 11 § i lagen om funktionshinderservice ordnas inte service på en institution. För ett barn kan ordnas service på en institution med stöd av 22 § i socialvårdslagen, om tjänsterna enligt socialvårdslagen är tillräckliga och lämpliga för barnet. Långvarig vård och omsorg med stöd av bestämmelsen får dock tillhandahållas på institution bara om det med hänsyn till personens hälsa eller säkerhet är motiverat, eller om det finns en annan i lag särskilt föreskriven grund för det. 

Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen får landskapet när ett barn med funktionsnedsättning med stöd av 12 § i lagen om funktionshinderservice eller 22 § i socialvårdslagen bor någon annanstans än med den egna familjen ta ut en avgift av föräldrarna till ett barn med funktionsnedsättning för kostnader för underhåll för barnet inom familjevård, stöd för boende i boendeenhet eller service på en institution. Avgiften kan tas ut om det med hänsyn till förutsättningarna för familjens försörjning och med hänsyn till familjens underhållsansvar är motiverat.  

Den avgift som tas ut av föräldrarna med stöd av 1 mom. får vara högst så stor som det underhållsbidrag som bestäms enligt 1—3 § i lagen om underhåll för barn. Avgiften fördelas mellan föräldrarna i enlighet med deras underhållsförmåga. Enligt 2 § i lagen om underhåll för barn svarar föräldrarna efter sin förmåga för barnets underhåll. Vid bedömningen av föräldrarnas förmåga att underhålla barnet beaktas deras ålder, arbetsförmåga och möjligheter att deltaga i förvärvsarbete, beloppet av tillbudsstående medel samt deras övriga, på lag grundade underhållsansvar. 

Landskapet kan enligt 2 mom. ta ut det underhållsbidrag eller underhållsstöd som betalas ut till barnet för den period han eller hon bor inom familjevård, stöd för boende i boendeenhet eller service på en institution enligt 1 mom. och använda underhållsbidraget eller underhållsstödet för att ersätta kostnaderna för den nämnda tjänsten. 

Den avgift som med stöd av 2 och 3 mom. tas ut av barnet kan enligt 4 mom. vara sammanlagt högst 1 857,90 euro per månad. Enligt principen i den föreslagna lagen får avgiften dock inte överstiga landskapets kostnader för servicen. Landskapet ska vid uttaget av avgiften se till att barnet till sitt förfogande får ett belopp för personligt bruk som för ett barn som bor inom familjevård är minst det belopp för personligt bruk vid familjevård som avses i 38 §, för ett barn som bor inom stöd för boende i boendeenhet minst det belopp för personligt bruk vid långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg som avses i 36 § 3 mom. och för ett barn som bor inom service på en institution minst det belopp för personligt bruk vid sluten vård som avses i 36 § 3 mom. 

49 §. Färdtjänst. Med stöd av 23 § i socialvårdslagen ordnas transporter och service som stöder rörligheten för dem som inte klarar av att självständigt använda allmänna trafikmedel på grund av sjukdom, skada eller av någon annan liknande funktionsnedsättande orsak och som behöver service för att kunna uträtta ärenden eller på grund av något annat behov som hör till det dagliga livet. Transporttjänster i form av socialvård ordnas främst för äldre personer.  

Om det stöd för rörligheten som avses i socialvårdslagen inte är tillräckligt eller lämpligt för att trygga rörligheten för en person med funktionsnedsättning, ska 16 § i lagen om funktionshinderservice tillämpas. Syftet med den bestämmelsen är att ge personen med funktionsnedsättning möjligheter att röra sig i anslutning till olika delområden av normal livsföring, såsom arbete, studier och annan sådan verksamhet som främjar delaktighet. Stödet och servicen för rörligheten möjliggör också rörlighet på fritiden, t.ex. för att uträtta ärenden, ägna sig åt hobbyer och rekreation, upprätthålla sociala kontakter samt delta i samhällelig verksamhet och annan verksamhet som hör till en normal livsföring. Inom stödet och servicen för rörligheten ska inte ordnas hälso- och sjukvårdsrelaterade resor eller andra resor för vilka personen får ersättning för kostnaderna med stöd av någon annan lag. 

Enligt 16 § 1 mom. i lagen om funktionshinderservice har en person med funktionsnedsättning rätt att få stöd för rörligheten som färdtjänst med ett för personen lämpligt, tillgängligt fordon när personen har särskilda svårigheter att röra sig och grund av ett funktionshinder inte utan oskäligt stora svårigheter kan anlita offentlig trafik. Vid bedömningen av huruvida en person med funktionsnedsättning har rätt att få stödet för rörligheten i form av färdtjänst ska personens individuella funktionsförmåga och behov samt personens egen åsikt beaktas.  

Enligt den föreslagna paragrafen får landskapet för färdtjänst enligt 23 § i socialvårdslagen och färdtjänst enligt 16 § i lagen om funktionshinderservice ta ut högst en avgift som motsvarar den kollektivtrafikavgift som tas ut i kommunen i fråga eller en annan med den avgiften jämförbar skälig avgift. Avgiften begränsas till avgiften för offentlig trafik i respektive kommun eller ort eller till en annan med den avgiften jämförbar skälig avgift. Avgiften bestäms i första hand enligt busstrafikens biljettpriser. Om kommunen eller orten inte har någon busstrafik eller någon annan offentlig trafik, får avgiften motsvara taxan för offentlig trafik eller uppgå till ett skäligt belopp som motsvarar den taxan. Landskapet har ingen prövningsrätt vid bestämmandet av storleken på avgiften, utan avgiften ska vara jämförbar med de avgifter för kollektivtrafik som tas ut i liknande kommuner som är lika stora och som har en likadan näringsstruktur och lika många invånare. Avgiften för färdtjänsten får till exempel inte vara någon procentuell andel av de faktiska kostnaderna för färdtjänsten. Landskapet får ta ut den avgift som avses i den föreslagna paragrafen endast om kunden faktiskt har använt färdtjänsten.  

När avgiften bestäms ska landskapet dessutom beakta det system för period-, serie- eller rabattbiljetter som är i bruk inom den offentliga trafiken. Om kunden har rätt att få till exempel studie- eller pensionärsrabatt, ska detta beaktas när avgiften bestäms med stöd av den föreslagna paragrafen. Om kunden har behov av färdtjänst regelbundet och därför skulle ha en period- eller seriebiljett för 30 dagar om han eller hon skulle använda den offentliga trafiken, ska detta beaktas när avgiften enligt den föreslagna lagen bestäms. Även i övrigt ska man vid bestämmandet av avgiften för färdtjänst utgå från att avgiften inte får vara så hög att den kan hindra eller begränsa användningen av färdtjänster. Det förfarande som rekommenderas är att kunden ska få ett betalkort med vilket kunden kan betala sin självriskandel antingen i samband med resan eller i efterhand på det sätt som avtalas med landskapet.  

50 §. Laboratorieundersökningar och bilddiagnostik som utförs efter remiss från privatläkare. Enligt 8 b § i den gällande klientavgiftsförordningen kan det för laboratorieundersökningar och bilddiagnostik som utförs efter remiss från privatläkare och till vilka inte ansluter sig andra undersökningar eller behandlingsåtgärder uppbäras högst en avgift som motsvarar kostnaderna för produktion av servicen. Bestämmelsen motiveras bl.a. av att en del av de laboratorieprover som tagits vid hälsovårdscentraler har undersökts i privata laboratorier, medan hälsovårdscentralen i dessa fall endast har varit provtagare. Beroende på de lokala förhållandena kan det ha kunnat vara nödvändigt att undersökningar som en privatpraktiserande läkare har bestämt har utförts vid hälsovårdscentralen, eftersom det har ökat samarbetet mellan den kommunala och den privata hälso- och sjukvården och tryggat en flexiblare tillgång till tjänster för kunderna. Enligt den föreslagna bestämmelsen får avgift tas ut för sådana undersökningar som utförts enligt remiss från en privatläkare som inte omfattas av valfrihetssystemet. Avgift får tas ut för laboratorieundersökningar och bilddiagnostiska undersökningar som utförs i landskapets affärsverk och där det inte ingår andra undersökningar eller behandlingsåtgärder. Avgiftsbeloppet får inte vara högre än landskapets kostnader för servicen. Den avgift som avses i paragrafen får med stöd av föreslagna 9 § 3 mom. tas ut även av kunder som inte fyllt 18 år. Vad gäller detta motsvarar förslaget nuläget.  

51 §. Skadade, försvunna eller icke återlämnade hjälpmedel. De hjälpmedelstjänster inom medicinsk rehabilitering som avses i 29 § 2 mom. 5 punkten i hälso- och sjukvårdslagen är avgiftsfria för kunden. Om användningen av hjälpmedlet är kortvarig och samma hjälpmedel kan användas av flera personer, är det skäligt att hjälpmedlet ska återlämnas genast när det inte längre behövs. Därför är det motiverat att det får tas ut en avgift av kunden för de utgifter som orsakas av skaffandet av ett nytt hjälpmedel eller reparation av ett skadat hjälpmedel då när hjälpmedlet har skadats eller försvunnit på grund av att kunden inte har följt bruksanvisningarna eller har hanterat det med uppenbar vårdslöshet eller när kunden inte har återlämnat hjälpmedlet.  

Ett hjälpmedel för medicinsk rehabilitering som har överlåtits till en kund ska återlämnas när kunden inte längre har behov av att använda det. Det hjälpmedel som har överlåtits till kunden för viss tid eller tills vidare ska vara rent och helt när det återlämnas och återlämnas inom den tidsfrist som angetts för återlämnandet. Kunden ansvarar för att hjälpmedlet förvaras på ett korrekt sätt. I samband med överlåtandet av hjälpmedlet ska kunden ges handledning och anvisningar för korrekt användning, underhåll och förvaring av hjälpmedlet. Om ett hjälpmedel har skadats eller försvunnit genom hantering som strider mot bruksanvisningen eller av uppenbar vårdslöshet eller om kunden inte har återlämnat hjälpmedlet inom den angivna tidsfristen, kan landskapet enligt den föreslagna paragrafen ta ut en avgift av kunden för kostnaderna för anskaffning av ett nytt hjälpmedel eller reparation av det skadade till ett belopp som högst motsvarar de faktiska kostnaderna. 

Enligt den föreslagna paragrafen kan landskapet även ta ut utgifterna av kunder som inte har fyllt 18 år, förutsatt att detta inte kan anses vara oskäligt. Vid bedömningen av huruvida uttaget av utgifterna är skäligt ska samma skadeståndsrättsliga principer som beskrivs i motiveringen till 17 § 4 mom. iakttas.  

Enligt 2 mom. ska landskapet på kundens begäran ge ett skriftligt beslut om uttaget av utgifterna, och kunden får enligt 59 § 1 mom. begära omprövning av beslutet.  

52 §. Personer utan hemkommun i Finland. Enligt paragrafen får landskapet av en person som inte har hemkommun i Finland eller som inte jämställs med en person som har hemkommun ta ut en avgift som är högst så stor att den täcker de kostnader som tjänsten föranleder landskapet, om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Finland eller av Europeiska unionens lagstiftning. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar vad som föreskrivs i 24 § i den gällande klientavgiftsförordningen.  

Bestämmelsen ska tillämpas på de personer som inte har hemkommun i Finland enligt lagen om hemkommun (201/1994). Med hemkommun avses en kommun enligt 2 kap. 2 § i lagen om hemkommun. Enligt den bestämmelsen i lagen om hemkommun är personens hemkommun, med vissa undantag, den kommun där personen bor. Hemkommunen för ett nyfött barn är den kommun där barnets mor har sin hemkommun när barnet föds. Om en person i sin användning har flera bostäder eller ingen bostad alls, är hans eller hennes hemkommun den kommun som han eller hon på grund av sina familjeförhållanden, sin utkomst eller andra motsvarande omständigheter själv anser som sin hemkommun och till vilken han eller hon med hänsyn till de ovan nämnda omständigheterna har den fastaste anknytningen. Om en persons egen uppfattning om vilken kommun som är hans eller hennes hemkommun inte kan utredas, är hans eller hennes hemkommun den kommun till vilken han eller hon ska anses ha den fastare anknytningen med hänsyn till sitt boende, sina familjeförhållanden, sin utkomst och andra motsvarande omständigheter. 

Med stöd av 57 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård är kommunens invånare jämförbara med de personer som avses i Europeiska unionens direktiv om migration. Dessa personer kan till exempel vara sådana säsongsanställda från tredjeland och anställda vid ett företag i tredjeland som ska ha samma rättigheter som finländare att använda den offentliga hälso- och sjukvården under den tid de arbetar i Finland.  

Enligt 1 mom. får landskapet av en person som inte har hemkommun i Finland ta ut en avgift som är högst så stor att den täcker de kostnader som tjänsten föranleder landskapet. Denna huvudregel ska dock inte tillämpas om det är fråga om en sådan person från ett medlemsland inom Europeiska unionen som på basis av EU-förordning 883/2004 har rätt att använda den offentliga hälso- och sjukvården på samma villkor som kommunens invånare. Personen påvisar då vanligtvis sin rätt till detta genom det europeiska sjukvårdskortet. Huvudregeln ska inte heller tillämpas om det föreskrivs något annat i ett internationellt avtal som är bindande för Finland eller i Europeiska unionens lagstiftning. Enligt vissa internationella avtal som är bindande för Finland kan en person som inte har hemkommun i Finland ha rätt att använda social- och hälsotjänsterna på samma villkor som en person som bor i Finland. En sådan bestämmelse finns bland annat i ett avtal mellan Republiken Finland och Australien som gäller sjukvård som ska ges under tillfällig vistelse. Genom bestämmelsen genomförs dessutom artikel 24.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (EGTL N:o L 88, 31.3.2017, s. 6—21) enligt vilken alla offer för terrorism ska erbjudas psykosocialt stöd avgiftsfritt. Enligt artikel 24.2 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att stödtjänster inriktade på de specifika behoven hos offer för terrorism finns inrättade i enlighet med direktiv 2012/29/EU och att dessa finns att tillgå för offer för terrorism omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt. Enligt artikel 24.3 ska stödtjänsterna kunna tillhandahålla hjälp och stöd till offer för terrorism i enlighet med deras specifika behov. Tjänsterna ska vara konfidentiella, kostnadsfria och lättillgängliga för alla offer för terrorism. Enligt 24.3 a innefattar tjänsterna emotionellt och psykologiskt stöd, såsom traumastöd och traumarådgivning. För den offentliga social- och hälsovårdens del betyder detta det psykosociala stödet.  

Enligt paragrafens 2 mom. får en avgift av en person som avses i 1 mom. dock inte tas ut för vaccinationer enligt 9 § 1 mom. 11 punkten och för sådan brådskande undersökning, behandling och förskrivning av läkemedel för behandling som avses i 50 § i hälso- och sjukvårdslagen i syfte att förhindra smittspridning när det gäller en allmänfarlig smittsam sjukdom eller en gravid hivpositiv person, med undantag för en person vars vistelse i Finland är avsedd att vara tillfällig eller som får ersättning för kostnaderna med stöd av någon annan lag eller från en försäkring. 

Med stöd av bemyndigandet att utfärda förordning enligt 54 § i lagen om smittsamma sjukdomar utfärdades social- och hälsovårdsministeriets förordning om vaccinationer (149/2017) den 9 mars 2017. I bilagan i förordningen förtecknas de vaccinationer som ingår i det nationella vaccinationsprogrammet och de vaccinationer som ges för att skydda olika befolkningsgrupper mot smittsamma sjukdomar.  

Enligt 50 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen ska brådskande sjukvård, inbegripet brådskande mun- och tandvård, mentalvård, missbrukarvård och psykosocialt stöd, ges till den patient som behöver den oberoende av var han eller hon är bosatt. Med brådskande vård avses sådan omedelbar bedömning och vård som inte kan skjutas upp utan att sjukdomen förvärras eller kroppsskadan försvåras och som gäller akut sjukdom, kroppsskada, försämring av en långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning. Enligt 20 § 3 mom. i lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård (1201/2013), nedan gränslagen, ska Folkpensionsanstalten betala ersättning av statsmedel till kommuner och samkommuner för kostnader som föranleds av offentliga social- och hälsotjänster, om sådan brådskande vård som avses i 50 § i hälso- och sjukvårdslagen har getts till en person som inte har hemkommun i Finland och kostnaderna för vården av personen inte har kunnat tas ut med stöd av 1, 2 och 13 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården. Enligt 1 § i den gällande klientavgiftslagen kan en avgift uppbäras av den som använder kommunala social- och hälsotjänster, om inte något annat stadgas genom lag. Avgiften får tas ut enligt personens betalningsförmåga. Enligt 2 § 1 mom. i den lagen får den avgift som tas ut för servicen vara högst lika stor som kostnaderna för tjänsteproduktionen. Enligt 13 § i lagen får det av en person som bor i utlandet med stöd av en förordning tas ut avgifter och ersättningar på grunder som avviker från klientavgiftslagen, om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Finland. I 24 § i den gällande förordningen föreskrivs det att det får tas ut en avgift av en person som bor någon annanstans än i Finland som motsvarar högst kostnaderna för produktionen av tjänsten, om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Finland. Vid brådskande vård är förutsättningen för att Folkpensionsanstalten ska få betala ut ersättning ur statens medel att man har försökt ta ut kostnaderna för vården av kunden.  

Föreslagna 52 § 2 mom. avviker inte från vad som föreskrivs i 50 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen och i 20 § 3 mom. i gränslagen. Med tanke på ett effektivt förebyggande av smittsamma sjukdomar är det motiverat att föreskriva att de vaccinationer i det nationella vaccinationsprogrammet som avses i 44 § i lagen om smittsamma sjukdomar ska vara avgiftsfria även för de personer som inte har hemkommun i Finland. Vaccinationerna är en central metod för att bekämpa smittsamma sjukdomar och priset på vaccinationen får inte utgöra ett hinder för någon som borde få en vaccination. De faktiska kostnader som vaccinationerna föranleder är svåra att ta ut av den berörda personen i praktiken.  

I fråga om en person som är gravid och hivpositiv föreslås det i 2 mom. i paragrafen att undersökningar, behandlingar och läkemedel i anknytning till vården ska vara avgiftsfria även om personen inte har hemkommun i Finland. Den föreslagna bestämmelsen är motiverad särskilt med stöd av artikel 24.2 i konventionen om barnets rättigheter.  

Om ersättning för de vaccinationer, undersökningar, behandlingar och läkemedel som avses i 2 mom. inte kan fås med stöd av någon annan lag eller försäkring ska de vara avgiftsfria för kunden. Bestämmelsen förutsätter inte att landskapet bör försöka ta ut kostnaderna av kunden för att få den ersättning som Folkpensionsanstalten betalar ur statens medel. Det bör påpekas att det är Migrationsverket som betalar ersättningarna för kostnader för de social- och hälsotjänster i form av mottagningstjänster som ordnas för de personer som söker internationellt skydd och som får tillfälligt skydd som avses i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel (746/2011).  

ill det personliga tillämpningsområde som det föreskrivs om i 2 mom. hör till exempel de utländska medborgare som vistas i Finland och som inte har hemkommun i Finland eller ett sådant uppehållstillstånd som krävs enligt utlänningslagen (301/2004). I Finland används om dessa personer begreppen ”olagliga invandrare” eller ”personer som vistas olagligt i landet”. Dessa människor kan vistas i landet långa perioder genom att undvika myndigheterna. Eftersom de saknar uppehållstillstånd har de inte heller rätt att få de tjänster som samhället tillhandahåller. På grund av de smittsamma sjukdomarna är det motiverat att dessa människor ska få de vaccinationer som ingår i det nationella vaccinationsprogrammet avgiftsfritt. Konventionen om barnets rättigheter förutsätter dessutom att en sådan person i denna människogrupp som är gravid och hivpositiv ska få undersökningar, behandlingar och läkemedel avgiftsfritt.  

Utanför tillämpningsområdet i 2 mom. lämnas de personer som har för avsikt att vistas i Finland tillfälligt. Således ska de vaccinationer, undersökningar, behandlingar och läkemedel som nämns i detta moment vara avgiftsbelagda till exempel för de turister som vistas tillfälligt i Finland.  

Bestämmelsen i föreslagna 2 mom. utvidgar inte rätten att få behandlingar, undersökningar, läkemedel eller vaccinationer för en sådan person som avses i 1 mom., och inte heller den offentliga hälso- och sjukvårdens skyldighet att tillhandahålla en sådan person dessa tjänster. Dessa personers rätt att få dessa tjänster och landskapets skyldighet att tillhandahålla dem ska basera sig på lagstiftningen eller ett internationellt avtal. Den föreslagna bestämmelsen garanterar således inte dessa personers rätt att få de avgiftsfria tjänsterna, som till exempel vaccinationer, utan enligt bestämmelsen är tjänsten avgiftsfri endast när rätten eller skyldigheten baserar sig på någon annan bestämmelse.  

Vaccinationer får ges i syfte att förebygga smittsamma sjukdomar även om skyldigheten inte anges i en lag eller ett internationellt avtal. I 5 § i social- och hälsovårdsministeriets förordning om vaccinationer (149/2017) föreskrivs det om vaccinationer för bekämpning av smittsamma epidemier. Enligt den paragrafen kan man vid behov använda vaccinationerna i det nationella vaccinationsprogrammet för att vaccinera de olika befolkningsgrupperna i sådana situationer där den sjukdom som kan förebyggas genom vaccination hotar att orsaka en smittsam epidemi.  

53 §. Företagshälsovård. Enligt den gällande lagstiftningen ska kommunen ordna företagshälsovård för de arbetstagare som arbetar på arbetsplatserna i kommunen och för de företag och andra som utför eget arbete som finns i kommunen. Enligt 2 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård den nämnda lagens tillämpningsområde helt eller delvis omfatta hälso- och sjukvårdslagen och lagen om företagshälsovård (1383/2001) samt de uppgifter som kommunen har enligt dessa lagar för närvarande. Enligt 3 § 2 punkten i lagen om ordnande av social- och hälsovård avses med kund bland annat de arbetsgivare, företag och företagare för vilka landskapet med stöd av 18 § i hälso- och sjukvårdslagen ska ordna sådan företagshälsovård som avses i 4 och 12 § i lagen om företagshälsovård. Motsvarande definition av kund föreslås i 3 § 1 punkten i den föreslagna lagen.  

I 5 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om lagens personliga tillämpningsområde. Det personliga tillämpningsområdet i fråga om organiseringsansvaret bestäms enligt paragrafen på basis av det landskap där den kommun ingår som är kundens hemkommun enligt lagen om hemkommun. Med avvikelse från denna huvudregel har även sådana personer i landskapets område som inte hör till landskapets invånare en rätt att i vissa situationer få social- och hälsotjänster. Landskapet ansvarar till exempel för att organisera företagshälsovårdstjänster för de arbetstagare som arbetar på de arbetsplatser som finns i landskapets område och för de företagare och andra i eget arbete som arbetar där.  

I 43 § 2 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om den förpliktelse som gäller bolagisering av företagshälsovårdstjänster. Enligt det momentet ska landskapet från och med den 1 januari 2019 verkställa bolagiseringen i fråga om de sjukvårdstjänster och andra tjänster som ingår i företagshälsovården och som avses i 18 § 3 mom. i hälso- och sjukvårdslagen. Närmare bestämmelser om skyldigheten att bolagisera företagshälsovården finns i 150 § i kommunallagen. Enligt 43 § 2 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård kan landskapen inte producera ovan avsedda företagshälsovårdstjänster som en del av den egna verksamheten. Om kommunerna eller samkommunerna i landskapets område inte tidigare har bolagiserat företagshälsovården, ska landskapet grunda ett bolag för detta och överföra den företagshälsovård som tidigare verkställts kommunalt till detta bolag från och med ingången av 2019.  

Den föreslagna paragrafen motsvarar 8 § i den gällande klientavgiftslagen när det gäller de centrala delarna. I paragrafen görs de ändringar som ovannämnda bestämmelser i lagen om ordnande av social- och hälsovård förutsätter. Den viktigaste ändringen gäller överföringen av skyldigheterna i fråga om företagshälsovården från kommunerna till landskapen. Dessutom föreslås det att de bestämmelser i 16 § i den gällande klientavgiftsförordningen som gäller bestämmandet av avgifters och ersättningars belopp, de behövliga och skäliga kostnader som föranleds av god företagshälsovårdspraxis samt de ersättningar som dras av från de avgifter som tas ut av företagare ska tas in på lagnivå.  

7 kap. Särskilda bestämmelser

54 §. Uttagande av inkomster, ersättningar eller fordringar till landskapet. Innehållsmässigt motsvarar bestämmelsen 14 § i den gällande lagen. Enligt den föreslagna paragrafen lag får landskapet ta ut inkomst, ersättning eller fordring som tillkommer en kund som får sluten vård, service på institution, serviceboende med heldygnsomsorg eller familjevård, för den period vården eller servicen varar och använda dem för att ersätta en avgift som bestämts för vården eller servicen. Enligt förslaget kan man göra detta som förut både inom socialvården och hälso- och sjukvården, eftersom det ofta är slumpen som får avgöra om t.ex. långtidsvården ordnas vid en verksamhetsenhet inom socialvården eller inom hälso- och sjukvården. Landskapet ska enligt det föreslagna 3 mom. senast två veckor före utbetalningen av en inkomst, ersättning eller fordran meddela utbetalaren att inkomsten, ersättningen eller fordran ska betalas ut till landskapet i stället för till kunden. På detta sätt kan inkomsten, ersättningen eller fordran betalas på ett bindande sätt endast till landskapet. 

I 4 mom. föreslås bestämmelser om att kunden till sitt förfogande får ett belopp för personligt bruk, om landskapet tar ut en inkomst, ersättning eller fordran som tillkommer kunden. Landskapet ska se till att en kund som får långvarig sluten vård eller servicen på en institution får minst 108 euro, en kund som får serviceboende med heldygnsomsorg får minst 160 euro och en kund som får långvarig familjevård får minst 200 euro till sitt förfogande för personligt bruk per månad. 

Enligt 5 mom. ska landskapet i fråga om uttagande av en inkomst, ersättning eller fordran meddela ett skriftligt beslut, som kunden får begära omprövning av i enlighet med 59 §. Bestämmelsen tryggar att kunden har ett rättsmedel t.ex. i situationer där kunden anser att det inte finns grund för att ta ut en inkomst, ersättning eller fordran, att det belopp som tas ut är för stort eller att det belopp som kunden får till sitt förfogande för personligt bruk inte är rätt belopp. 

55 §. Dröjsmålsränta. Bestämmelsen i 1 mom. motsvarar 16 § i den gällande lagen. När paragrafen kom till var syftet att kundavgifterna bättre än förut ska bli betalda inom utsatt tid. Innan bestämmelsen som gjorde det möjligt att ta ut dröjsmålsränta togs in i den gällande lagen hände det att betalningen av avgifter hade uppskjutits så länge som möjligt. De försenade avgifterna förorsakade extra arbete för kommunerna, då man var tvungen att driva in avgifterna flera gånger. Dessutom orsakade de försenade avgifterna kostnader för indrivning och ränteförluster. 

Det föreslås att det i enlighet med den gällande bestämmelsen får tas ut en dröjsmålsränta som uppgår till högst den dröjsmålsränta som anges i 4 § 1 mom. i räntelagen (633/1982). Enligt den nämnda bestämmelsen ska gäldenären vid dröjsmål med betalning av gäld på det försenade beloppet betala en årlig dröjsmålsränta som är sju procentenheter högre än den i 12 § avsedda referensränta som gäller vid tidpunkten i fråga. I 12 § i räntelagen föreskrivs det att den referensränta som avses i den nämnda lagen är den ränta som Europeiska centralbanken tillämpat vid den sista huvudsakliga refinansieringstransaktionen före den första kalenderdagen i varje halvårsperiod avrundad uppåt till närmast följande halva procentenhet. Den referensränta som gäller den första kalenderdagen i halvårsperioden i fråga ska tillämpas under de följande sex månaderna. Av formuleringen i det föreslagna 1 mom. följer att landskapet får ta ut en mindre ränta än vad som är möjligt att ta ut enligt 4 § 1 mom. i räntelagen. Landskapet kan också besluta att det inte alls tar ut någon dröjsmålsränta.  

Det föreslås att det i 2 mom. tas in en informativ hänvisning till lagen om indrivning av fordringar (513/1999), nedan indrivningslagen. Indrivningslagen tillämpas som allmän lag på indrivning på frivillig väg, även på indrivning av kundavgifter för social- och hälsotjänster. Syftet med lagen är att förmå gäldenären att frivilligt betala en fordran som förfallit till betalning. Om gäldenären försummar sin betalningsskyldighet får avgiften drivas in genom utsökning. 

I 4 § i indrivningslagen finns det bestämmelser om god indrivningssed. Vid indrivning av kundavgift får landskapet inte använda ett förfarande som strider mot god indrivningssed eller som annars är otillbörligt mot kunden. Landskapet får inte ge osann eller vilseledande information om påföljderna av en underlåten betalning oskäliga eller orsaka kunden onödiga kostnader eller onödig olägenhet eller äventyra kundens integritetsskydd. Kunden får t.ex. inte få en missvisande bild av vem som i själva verket sköter indrivningsärendet. Kundens integritet ska alltid respekteras. Vid indrivning ska det således säkerställas att ingen annan får veta om indrivningen. Integriteten kränks om indrivningen sker på ett sätt som väcker uppmärksamhet, t.ex. genom att kuvert används på vilka det finns synligt tryckt att brevet innehåller en betalningspåminnelse. 

I indrivningslagens 10 a § föreskrivs det om maximibelopp för indrivningskostnader i samband med konsumentfordringar, i 10 b § om tidsgränser för indrivningsåtgärder i samband med konsumentfordringar och i 10 f § om direkt utsökningsbara indrivningskostnader. De nämnda bestämmelserna ska enligt 3 § 2 mom. i indrivningslagen iakttas också när en offentligrättslig fordran drivs in hos en privatperson. Enligt 10 b § i den lagen får det för en betalningspåminnelse av gäldenären krävas indrivningskostnader endast om det till gäldenären har sänts en faktura eller någon annan förfalloanmälan minst 14 dagar innan fordran förfallit till betalning, och det innan betalningspåminnelsen avsänts har gått minst 14 dagar från det att fordran förfallit till betalning. För en ny betalningspåminnelse får indrivningskostnader krävas av gäldenären endast om det har gått minst 14 dagar sedan den föregående påminnelsen eller det föregående kravet avsändes. Avsikten med denna s.k. 2 x 14 dagars bestämmelse är att säkerställa att kunden har tillräckligt med tid för betalningsarrangemangen, betalningen av fakturan och för att framställa en eventuell begäran om omprövning.  

Landskapet har som offentligrättsligt samfund ett accentuerat ansvar som borgenär, eftersom landskapet har bättre möjligheter att bedöma kundens situation än vad andra borgenärer har. Landskapet kan enligt indrivningslagen överlåta indrivningen av sin fordran som gäller en kundavgift till en uppdragstagare, t.ex. en indrivningsbyrå. Om landskapet överlåter indrivningen till en uppdragstagare, ska landskapet beakta att de som bedriver yrkesmässig indrivning inte handlar under tjänsteansvar. Landskapet ska också övervaka uppdragstagarens indrivningsförfarande i tillräcklig utsträckning.  

56 §. Utsökning av avgifter. En avgift som har påförts med stöd av den föreslagna lagen och dröjsmålsränta som tas ut med stöd av 55 § får enligt 1 mom. utsökas utan dom eller beslut. Innehållsmässigt motsvarar momentet 17 § i den gällande lagen. Eftersom lagen om indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg (367/1961) har upphävts den 1 januari 2008 genom lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007), nedan skatteverkställighetslagen, föreslås det att en hänvisning till sistnämnda lag tas in i paragrafen. Skatteverkställighetslagen gäller bl.a. utsökning av offentliga fordringar, grundbesvär och avbrytande av verkställighet. Med en offentlig fordran avses enligt 1 § 1 mom. 1 punkten i den lagen skatter och offentliga avgifter samt för dem föreskriven dröjsmålsränta och förhöjning. Enligt 2 punkten i det momentet tillämpas lagen också på andra offentligrättsliga fordringar eller motsvarande fordringar. Kundavgifterna för social- och hälsotjänster hör såsom offentligrättsliga avgifter till tillämpningsområdet för skatteverkställighetslagen. I skatteverkställighetslagen föreskrivs också om preskription av en offentlig fordran. Enligt 20 § i den lagen preskriberas en offentlig fordran fem år efter ingången av året efter det år då den påfördes. En preskriberad offentlig fordran får inte indrivas. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska bestämmelserna i 1 mom. inte tillämpas på en avgift som en privat tjänsteproducent tar ut för en i 32 § avsedd oanvänd tjänst som inte avbokats. De avgifter som en privat tjänsteproducent tar ut för en oanvänd tjänst som inte avbokats är inte direkt utsökningsbara, eftersom det inte är fråga om en offentlig fordran som avses i skatteverkställighetslagen. 

Enligt det föreslagna 3 mom. får de kostnader som orsakas landskapet av indrivningen av en avgift som påförts med stöd av den föreslagna lagen utsökas utan dom eller beslut på det sätt som föreskrivs i 10 f § i indrivningslagen. Genom ordalydelsen i 10 f § i indrivningslagen klarläggs att gäldenären endast är skyldig att ersätta den borgenär som innehar huvudfordran för indrivningskostnaderna. En indrivningsbyrå eller någon annan uppdragstagare har alltså inte rätt att i eget namn kräva ersättning för indrivningskostnaderna av gäldenären. Således kan endast landskapet kräva att kunden ersätter indrivningskostnaderna. Om landskapet överlåter indrivningsåtgärderna till en indrivningsbyrå eller någon annan uppdragstagare begränsas överlåtandet även av 5 § 2 mom. i skatteverkställighetslagen, enligt vilket ett finansiellt institut eller kreditinstitut, någon som bedriver indrivningsverksamhet eller någon annan syssloman inte får vid utsökning av en offentlig fordran uppträda som sökande eller ombud på uppdrag av borgenären. 

57 §. Återbetalning och kvittning av avgift. I paragrafen föreslås bestämmelser om återbetalning av en avgift som landskapet tagit ut utan grund eller till ett alltför stort belopp och om kvittning av den avgift som återbetalas. I den gällande klientavgiftslagen och klientavgiftsförordningen finns inga bestämmelser om återbetalning eller kvittning av avgift. Den som krävt återbetalning av en kundavgift som tagits ut utan grund eller till ett alltför stort belopp har varit tvungen av anföra ett grundbesvär enligt 9 § i skatteverkställighetslagen, om ärendet bestridits. Grundbesvär över avgift som har påförts eller debiterats felaktigt får anföras inom den preskriptionstid för fordran som avses i skatteverkställighetslagen, dvs. fem år efter ingången av året efter det år då den påfördes eller debiterades. En felaktigt påförd kundavgift har inom denna tidsfrist kunnat rättas retroaktivt. Enligt det föreslagna 1 mom. ska en avgift som har tagits ut utan grund eller till ett alltför stort belopp betalas tillbaka utan dröjsmål. Den föreslagna paragrafen ska tillämpas bl.a. om landskapet av misstag efter det att det avgiftstak som avses i 10 § nåtts av kunden tagit ut en avgift för en tjänst som ingår i avgiftstaket. Landskapet ska meddela ett skriftligt beslut om återbetalningen, vilket kunden får begära omprövning av enligt 59 § 1 mom. 

Vid rättspraxis har man förhållit sig negativt till kvittningsmöjligheten när det i lagen inte har funnits en bestämmelse som berättigar till kvittning. Kvittning har ansetts vara möjligt närmast i samband med självrättelse av fel på initiativ av myndighet, när fordringarna har hört till samma sammanhang. Som största nackdel med kvittningspraxis i fråga om offentligrättsliga fordringar har betraktats att en omfattande användning av kvittning i myndighetsverksamhet inte motsvarar garantierna för god förvaltning. Av nämnda skäl har riksdagens biträdande justitieombudsman i ett ärende som biträdande justitieombudsmannen undersökt på eget initiativ 2016 ansett att det finns skäl att i samband med den övergripande reformen av lagstiftningen om kundavgifter granska om bestämmelser om kvittning av avgift ska tas in i lagstiftningen.  

Enligt det föreslagna 2 mom., kan landskapet besluta att det belopp som ska betalas tillbaka till kunden kvittas mot en betalning som ska erläggas för en avgift som bestämts enligt den föreslagna lagen. Att möjliggöra kvittning medför betydande fördelar såväl ur kundens som ur landskapets synvinkel. Kvittning minskar kostnaderna för indrivning och utsökning och kundens behov av utkomststöd. Landskapet ska se till att de förutsättningar som fastställts för kvittning i rättspraxis och rättslitteratur uppfylls när landskapet använder sig av sin kvittningsmöjlighet, dvs. att fordringar som kvittas står mot varandra, är av samma art och indrivningsbara. Landskapets fordringar på kunden och kundens fordringar på landskapet ska ha ett sådant sakligt sammanhang eller en sådan motsvarande rättsliga grund som berättigar kvittningen. När de nämnda förutsättningarna uppfylls kan landskapet genomföra kvittning. Landskapet ska meddela ett skriftligt beslut om kvittningen, vilket kunden får begära omprövning av enligt 59 § 1 mom., om kunden anser att det inte finns förutsättningar för kvittning eller kvittningen på något annat sätt har genomförts felaktigt. 

58 §. Indexjusteringar. I 1 mom. föreskrivs det om justering av beloppen av avgifterna och avgiftstaket i enlighet med förändringen i folkpensionsindexet. Enligt det föreslagna momentet ska maximibeloppen av avgifterna och avgiftstaket justeras vart annat år i enlighet med förändringen i det folkpensionsindex som avses i 2 § i lagen om folkpensionsindex (456/2001) utifrån det poängtal för folkpensionsindexet enligt vilket de folkpensioner som betalas ut januari månad under justeringsåret har beräknats. Det indexjusterade beloppet av kundavgiften ska alltid avrundas till närmaste 0,10 euro och det indexjusterade beloppet för avgiftstaket till närmaste hela euro. De största användargrupperna inom de offentliga social- och hälsotjänsterna är pensionärer med låga inkomster och arbetslösa. Ålders- och invalidpensionerna samt arbetslöshetsförmånerna är bundna till folkpensionsindex. Det föreslås att kundavgifterna på samma sätt som nu binds till folkpensionsindex, eftersom det bäst beskriver utvecklingen av de nämnda personkategoriernas inkomster och betalningsförmåga.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att minimibeloppet för personligt bruk och beloppet för inkomstgränsen i fråga om avgifter som bestäms enligt betalningsförmågan ska justeras i enlighet med arbetspensionsindex. Beloppet för personligt bruk ska justeras i enlighet med arbetspensionsindex även när landskapet tar ut en inkomst, ersättning eller fordran på det sätt som avses i 54 § i den föreslagna lagen. Enligt momentet ska beloppet för personligt bruk och beloppet för inkomstgränsen justeras vart annat år i enlighet med förändringen i det arbetspensionsindex som avses i 98 § i lagen om pension för arbetstagare (395/2006). Det indexjusterade beloppet ska avrundas till närmaste hela euro.  

Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar i fråga om grunderna för indexjusteringarna den gällande lagstiftningen. I framtiden ska samtliga bestämmelser om indexjusteringarna ingå i lagen, medan det i den gällande lagstiftningen finns bestämmelser om indexjusteringar även i förordningen.  

Enligt det föreslagna 3 mom. träder de indexjusterade beloppen i kraft den 1 januari det år som följer på justeringsåret.  

Enligt 4 mom. publicerar social- och hälsovårdsministeriet de indexjusterade beloppen i Finlands författningssamling inom oktober månad under justeringsåret. Det föreslås att tidpunkten för publiceringen ändras så att de indexjusterade beloppen publiceras i oktober. Enligt de gällande bestämmelserna ska indexjusteringarna publiceras i Finlands författningssamling inom november månad av justeringsåret. Till följd av den nuvarande publiceringstidpunkten har kommunerna fått information om de indexjusterade beloppen för klientavgifterna och för personligt bruk och för inkomstgränserna relativt sent, vilket har medfört svårigheter med tidsplanerna för kommunernas administrativa processer och beslutsprocesser i anknytning till fastställandet av avgifter och planeringen av budgeten. Genom att bestämmelsen ändras så att social- och hälsovårdsministeriet ska publicera indexjusteringarna inom oktober, får landskapen mer tid än nu för att driva igenom de ekonomiska och administrativa processerna, genomföra ändringar i informationssystemen för de nya avgifterna och informera och handleda kunderna. 

59 §. Ändringssökande. Enligt 1 mom. får omprövning av ett beslut och en faktura som gäller en avgift samt av ett skriftligt beslut som avses i 51 § 2 mom., 54 § 5 mom. och 57 § begäras hos den myndighet som avses i 130 § 2 mom. i landskapslagen på det sätt som anges i förvaltningslagen (434/2003). Begäran om omprövning får göras hos det behöriga organet eller den behöriga tjänsteinnehavaren i landskapet. Ett beslut som meddelats med anledning av begäran om omprövning får överklagas genom förvaltningsbesvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. 

I 130 § 2 mom. i landskapslagen föreskrivs det att omprövning av ett beslut av landskapsstyrelsen, en nämnd eller deras sektioner eller en myndighet som lyder under dem begärs hos organet i fråga. Omprövning av ett beslut av direktionen för något av landskapets affärsverk eller dess sektioner eller en underlydande myndighet begärs hos direktionen. En begäran om omprövning av ett sådant beslut av en tjänsteinnehavare som avses i 79 § 3 mom. i landskapslagen ska avgöras av en i lag eller förvaltningsstadgan angiven tjänsteinnehavare, som inte får vara den tjänsteinnehavare som fattade beslutet. Begäran om omprövning ska behandlas skyndsamt. 

Enligt 79 § 3 mom. i landskapslagen ska landskapsfullmäktige i förvaltningsstadgan ge en tjänsteinnehavare i landskapet rätt att utöva behörighet som hör till en landskapsmyndighet bl.a. i sådana ärenden inom social- och hälsovården som gäller en individ, och i andra uppgifter som anges särskilt i lag. Det landskapsmässiga beslutsfattandet i ärenden som gäller kundavgifter för social- och hälsotjänster hör till gruppen ärenden inom social- och hälsovården som gäller en individ. 

Begäran om omprövning hör till den grupp ärenden där man rutinmässigt avgör många ärenden av samma slag och där motiveringarna till besluten är knapphändiga. I sådana fall kan en part i detta skede få mer detaljerad motivering för de frågor han eller hon tagit upp i sin begäran om omprövning än vad som ges i beslutets första skede. Dessutom anses begäran om omprövning lämpa sig för rättsligt okomplicerade ärenden och situationer där annat än särskild juridisk sakkunskap är av vikt vid beslutsfattandet. Således lämpar sig omprövningsförfarandet bra som rättsmedel i de ärenden som hör till den föreslagna lagens tillämpningsområde.  

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om rätten att begära omprövning av en sådan faktura för avgiften som avses i 6 §. I 46 § i förvaltningslagen föreskrivs det att om en part måste begära omprövning av ett beslut genom ett särskilt föreskrivet omprövningsförfarande innan besvär över beslutet får anföras, ska anvisningar om hur man begär omprövning ges samtidigt som beslutet meddelas. Statsrådets biträdande justitiekansler har i ett avgörande från 2016 som gällde uttagande av kundavgift konstaterat att anvisningar om hur man begär omprövning borde ha getts i enlighet med 46 § i förvaltningslagen samtidigt som de beslut som avsågs i den skriftliga klagan. Tidsfristen för begäran om omprövning hade enligt biträdande justitiekanslern börjat när anvisningen om hur man begär omprövning i fråga om fakturan bevisligen hade delgetts kunden.  

Även ett skriftligt beslut som på kundens begäran meddelats om de kostnader som ska tas ut med stöd av 51 § för ett hjälpmedel som har skadats, försvunnit eller inte återlämnats får det begäras omprövning av enligt 59 § 1 mom. Enligt det föreslagna 59 § 1 mom. får det begäras omprövning av ett skriftligt beslut enligt 54 § 5 mom. om uttagande av inkomster, ersättningar eller fordringar, ett skriftligt beslut enligt 57 § 1 mom. om återbetalning av avgift och ett skriftligt beslut enligt 57 § 2 mom. om kvittning. Kunden ska i de nämnda situationerna ha ett rättsmedel, om kunden anser att landskapet har förfarit på ett omotiverat eller felaktigt sätt. 

Allmänna bestämmelser om omprövningsförfarandet finns i 7 a kap. i förvaltningslagen. Omprövning av ett beslut och en faktura som gäller en avgift får begäras på det sätt som anges i förvaltningslagen. Tidsfristen för omprövningsbegäran är i enlighet med 49 c § i förvaltningslagen 30 dagar från delfåendet av beslutet eller fakturan. Vid behandlingen ska ett så flexibelt förfarande som möjligt eftersträvas. Det är tillräckligt om den landskapsmyndighet som behandlar ärendet med anledning av begäran om omprövning kan konstatera om det finns skäl att ändra beslutet eller fakturan, och om det finns skäl avgör myndigheten ärendet på nytt. Omprövningsförfarandet är på sätt och vis en fortsatt behandling av ett och samma ärende. Det är viktigt att beslut som fattas med anledning av begäran om omprövning motiveras, särskilt när beslutet inte ändras med anledning av begäran om omprövning. 

Landskapslagens bestämmelser om begäran om omprövning kompletteras med bestämmelserna i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen (586/1996). För tydlighetens skull föreslås det att hänvisningar till lagarna i fråga tas in i 2 och 3 mom. 

Enligt det föreslagna 2 mom. får ett beslut som meddelats med anledning av begäran om omprövning överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Begäran om omprövning föreslås således vara ett obligatoriskt skede före ändringssökandet, som ses som den egentliga lagskipningen. Besvärsskriften ska inom besvärstiden inlämnas till förvaltningsdomstolen i enlighet med den allmänna bestämmelsen i 26 § i förvaltningsprocesslagen.  

Enligt det föreslagna 3 mom. får besvär över förvaltningsdomstolens beslut i ärendet anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Enligt 3 mom. ska besvärstillstånd beviljas endast om det för tillämpningen av lagen i andra liknande fall eller för en enhetlig rättspraxis är viktigt att ärendet förs till högsta förvaltningsdomstolen för avgörande. Genom bestämmelsen begränsas de grunder för beviljande besvärstillstånd som anges i 13 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen. Enligt den bestämmelsen ska besvärstillstånd beviljas om det med avseende på lagens tillämpning i andra liknande fall eller för en enhetlig rättspraxis är av vikt att ärendet avgörs av högsta förvaltningsdomstolen, eller om det finns särskilda skäl för att högsta förvaltningsdomstolen ska avgöra ärendet på grund av att det i ärendet skett ett uppenbart fel, eller om det finns något annat vägande skäl för att bevilja besvärstillstånd. När det gäller den grupp av ärenden av masskaraktär som kundavgifterna utgör kan det anses motiverat att begränsa grunderna för besvärstillstånd till prejudikatgrunden. Till exempel kan ett fel i ett avgiftsbeslut rättas med stöd av 8 kap. i förvaltningslagen utan något omprövningsförfarande. Strävan efter att begränsa anhopningen av kundavgiftsärenden i högst förvaltningsdomstolen bidrar också till att stärka kunderna rättssäkerhet genom ett snabbare rättsskyddssystem och rättidighet inom förvaltningen. Motsvarande lagstiftningslösning har införts bl.a. i lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken (1503/2016). Däremot t.ex. efter den ändring av lagen om grunderna för avgifter till staten som trädde i kraft den 1 januari 2016 får besvär inte anföras över förvaltningsdomstolens beslut om avgift.  

60 §. Landskapets rätt att få uppgifter. Paragrafen motsvarar till innehållet i huvudsak 14 a § i den gällande lagen. Landskapet beslutar om storleken på de inkomstbundna kundavgifterna för social- och hälsotjänsterna utifrån de inkomst- och förmögenhetsuppgifter som kunden lämnat. Landskapets behöriga organ ska därför ha rätt att få de uppgifter och utredningar om kundens inkomster och förmögenhet som är nödvändiga vid bestämmandet av avgiftens storlek. Landskapet kan utnyttja sin rätt att få information, om de uppgifter om inkomster och förmögenhet som kunden eller kundens ombud lämnat är bristfälliga eller om det finns skäl att granska att de uppgifter kunden eller kundens ombud lämnat är korrekta. Enligt förslaget är statliga myndigheter, landskapsmyndigheter samt andra offentligrättsliga samfund, Folkpensionsanstalten, Pensionsskyddscentralen, pensionsstiftelser och andra pensionsanstalter, försäkringsanstalter, arbetsgivare, arbetslöshetskassor och tjänsteproducenter inom social- eller hälsovården skyldiga att på landskapets begäran lämna uppgifter. Samtliga i bestämmelsen nämnda aktörer kan ha tillgång till aktuella uppgifter om kundens inkomster och förmögenhet. Uppgifterna ska lämnas avgiftsfritt.  

I den föreslagna paragrafen föreskrivs det uttryckligen att landskapet ska ha rätt att trots sekretessbestämmelserna få de uppgifter och utredningar som är nödvändiga vid bestämmandet av avgifternas storlek. Att få sekretessbelagda uppgifter i syfte att bestämma avgifternas storlek är nödvändigt för att landskapet ska kunna utföra sin uppgift enligt den föreslagna lagen.  

Enligt 2 mom. ska vad som föreskrivs i 1 mom. tillämpas också på uppgifter och utredningar om en sådan persons ekonomiska ställning som har levt eller lever i gemensamt hushåll i äktenskap eller samboförhållande med en kund av vilken det för service i hemmet, långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård eller långvarig slutenvård tas ut en avgift som bestäms enligt betalningsförmågan, om avgiften bestäms eller har bestämts med stöd av den föreslagna lagens 35 § 1 mom. eller 36 § 2 mom. utifrån makarnas eller sambornas sammanräknade inkomster. Landskapets rätt att få uppgifter gäller i de situationer som avses i 35 § 1 mom. och 36 § 2 mom. inte uppgifter om makarnas eller sambornas förmögenhet.  

Det föreslås att det föreskrivs om överträdelse av bestämmelserna om banksekretessen mer detaljerat än vad det gör i den gällande lagen. Banken ska vara skyldig att lämna ut uppgifter endast om tillräckliga uppgifter inte fås av de aktörer som nämns i 1 mom. Dessutom förutsätts det att finns grundad anledning att misstänka att de uppgifter som lämnats till myndigheten är otillräckliga eller otillförlitliga. Det kan finnas skäl för en sådan misstanke t.ex. om kundens och familjens förhållanden och livsstil verkar stå i skarp kontrast till de uppgifter som lämnats. Att begära bankuppgifter är alltså ingen rutinmässig åtgärd, utan en exceptionell åtgärd. Begäran om att få bankuppgifter behöver inte alltid framställas skriftligen. Dessutom kan ett beslut om begäran endast fattas av en tjänsteinnehavare som det organ i landskapet som ansvarar för social- och hälsotjänsterna utsett. Att begäran koncentreras till bestämda tjänsteinnehavare tryggar likabehandlingen av kunderna. Den föreslagna bestämmelsen är mer exakt avgränsad än den är i den gällande lagen och skyddar kundens och dennes familjs privatliv och i synnerhet banksekretessen bättre än för närvarande.  

Uppgifterna kan enligt det föreslagna 4 mom. även lämnas via en teknisk anslutning. Innan den tekniska anslutningen öppnas ska den som lämnar ut uppgifterna se till att uppgifterna skyddas på behörigt sätt. 

Vid behandlingen av uppgifterna ska dataskyddsförordningen iakttas. När landskapet utnyttjar sin rätt att få uppgifter tillämpas bl.a. de principer som anges i artikel 5 i dataskyddsförordningen. En närmare redogörelse för den nämnda artikeln och andra bestämmelser i dataskyddsförordningen finns i motiveringen till 61 §. 

61 §. Tjänsteproducentens skyldighet att lämna ut uppgifter. I den gällande klientavgiftslagen och klientavgiftsförordningen föreskrivs det inte om hur kommunen får de uppgifter som behövs vid bestämmandet och uttagandet av kundavgiften för de social- och hälsotjänster som kunden använder. Det finns inte heller några nationellt överenskomna ersättningsgrunder eller faktureringsförfaranden. Således har olika faktureringssätt varit i bruk på olika håll i landet. 

I det föreslagna 1 mom. finns bestämmelser om skyldighet för tjänsteproducenter som producerar sådana social- och hälsotjänster som inte omfattas av valfriheten enligt valfrihetslagen att lämna landskapet de uppgifter om social- och hälsotjänster som kunden har fått och som landskapet har organiseringsansvar för som är nödvändiga för utförandet av landskapets uppgifter enligt den föreslagna lagen. Landskapets affärsverk kan producera de tjänster som inte omfattas av valfriheten själv eller konkurrensutsätta dem och skaffa dem som köpta tjänster. Med tjänsteproducent avses en tjänsteproducent som definieras i den föreslagna lagens 3 § 16 punkt och som kan vara t.ex. affärsverket i ett annat landskap eller sådana aktiebolag eller självständiga yrkesutövare som producerar social- eller hälsotjänster hos vilka landskapet upphandlar tjänster som köpta tjänster. Tjänsteproducenten ska lämna det landskap som avses i 4 § 1 mom., med andra ord det landskap där den kommun ingår som är kundens hemkommun enligt lagen om hemkommun, nödvändiga uppgifter om de social- och hälsotjänster som kunden har fått och som landskapet har organiseringsansvar för. Nödvändiga uppgifter är uppgifter genom vilka kunden i fråga och den service kunden fått kan specificeras med sådan tillräcklig noggrannhet som förutsätts för uttagande av kundavgifter enligt 4 § 1 mom. i den föreslagna lagen, för beräkningen av avgiftstaket och uppföljningen av avgiftstaket enligt 3 kap. i den föreslagna lagen och för andra uppgifter som föreskrivs för landskapet i den föreslagna lagen. Uppgifterna ska lämnas trots sekretessbestämmelserna. 

Det föreslagna 2 mom. innehåller i fråga om den personuppgiftsansvarige en informativ hänvisning till 58 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Enligt 58 § 1 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård är ett landskap en sådan registeransvarig som avses i 3 § 4 punkten i personuppgiftslagen (523/1999) när det gäller klient- och patientuppgifter som uppkommer i verksamhet som omfattas av dess ansvar för att ordna social- och hälsovård. Tillämpningsområdet för 58 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård omfattar behandling av kunduppgifter som gäller social- och hälsotjänster i syfte att utföra landskapets uppgifter enligt den föreslagna lagen. 

Det föreslagna 3 mom. innehåller en informativ hänvisning till 60 § 2 mom. i valfrihetslagen. I 60 § 2 mom. i valfrihetslagen föreskrivs det om skyldighet för alla i valfrihetslagen avsedda tjänsteproducenter att trots sekretessbestämmelserna lämna landskapet sådana uppgifter om social- och hälsotjänster som kunderna har fått och som landskapet har organiseringsansvar för som är nödvändiga för uttagande av kundavgifter. Uppgifterna ska lämnas så att det specificeras vem kunden är, tidpunkten för när kunden fått service och den service som getts med den noggrannhet som anges i kundavgiftslagen. Enligt valfrihetslagens 60 § 3 mom. ska uppgifterna lämnas till landskapet och landskapets affärsverk via den uppföljningstjänst för tjänsteproduktionen som avses i 77 § 2 mom. 4 punkten. I 60 § 3 mom. i valfrihetslagen ingår ett bemyndigande att utfärda förordning. Enligt det momentet får närmare bestämmelser om detaljerna i informationen till landskapet och affärsverket samt om hur informationen ska lämnas utfärdas genom förordning av statsrådet.  

Vid den behandling av uppgifter som avses i den föreslagna paragrafen ska dataskyddsförordningen iakttas. Behandling av uppgifter om de socialtjänster som kunden fått i syfte att kunna bestämma och ta ut en kundavgift och följa upp avgiftstaket är laglig på det sätt som avses i artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. Enligt nämnda artikel 6.1 c är behandlingen av personuppgifter laglig om behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Behandlingen av personuppgifter behövs för att utföra de uppgifter som föreskrivs för landskapet i den föreslagna lagen.  

Den rättsliga grunden för behandling av uppgifter som gäller hälsotjänster som kunden fått är enligt dataskyddsförordningen en annan än den rättsliga grunden för behandling av uppgifter som gäller socialtjänster. Uppgifter om hälsa hör till de särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9.1 och som det är förbjudet att behandla. Vid behandling av särskilda kategorier av personuppgifter ska inte bara den i artikel 6 i dataskyddsförordningen avsedda rättsliga grunden för behandling av personuppgifter utan också något av villkoren i artikel 9.2 i den förordningen uppfyllas. Artikel 9.2 h i dataskyddsförordningen ger möjlighet att med stöd av medlemsstatens nationella rätt avvika från det förbud mot behandling som gäller särskilda kategorier av personuppgifter, om behandlingen är nödvändig av skäl som hör samman med förvaltning av hälso- och sjukvårdstjänster och social omsorg och av deras system. Då ska de villkor och skyddsåtgärder som avses i artikel 9.3 iakttas. Enligt artikel 9.3 får särskilda kategorier av personuppgifter behandlas för de ändamål som avses i artikel 9.2 h, när uppgifterna behandlas av eller under ansvar av en person som omfattas av lagstadgad tystnadsplikt.  

Landskapet använder de uppgifter den fått med stöd av den föreslagna 61 § i syfte att utföra sina uppgifter enligt den föreslagna lagen. Den grundläggande bestämmelsen om det uttag av kundavgift som är en lagstadgad uppgift för landskapet finns i 4 § i den föreslagna lagen. Enligt den bestämmelsen ska kundavgiften tas ut av det landskap där den kommun ingår som är kundens hemkommun enligt lagen om hemkommun. Landskapet behöver de uppgifter den fått med stöd av 61 § också för den uppföljning av avgiftstaket som avses i 12 § 1 mom.  

I artikel 5.1 i dataskyddsförordningen föreskrivs det om principer för behandling av personuppgifter. I punkten förutsätts det att uppgifter samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål (ändamålsbegränsning). Personuppgifterna ska inte vara för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas (uppgiftsminimering). De ska vara korrekta och om nödvändigt uppdaterade och personuppgifter som är felaktiga i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas ska raderas eller rättas utan dröjsmål (korrekthet). De får inte förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade, i det nu aktuella sammanhanget kunden, under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas (lagringsminimering). De ska behandlas på ett sätt som säkerställer lämplig säkerhet för personuppgifterna (integritet och konfidentialitet). 

Den personuppgiftsansvarige ska enligt artikel 5.2 i dataskyddsförordningen ansvara för och kunna visa att ovannämnda krav har efterlevts vid behandlingen av personuppgifterna. Enligt 78 § 1 mom. i valfrihetslagen ska Folkpensionsanstalten tillhandahålla uppföljningstjänsten för tjänsteproduktionen, och Folkpensionsanstalten är registeransvarig för det personregister som bildas vid genomförandet av uppföljningstjänsten. Enligt 58 § 1 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård är ett landskap en sådan registeransvarig som avses i 3 § 4 punkten i personuppgiftslagen när det gäller klient- och patientuppgifter som uppkommer i verksamhet som omfattas av dess ansvar för att ordna social- och hälsovård. Bestämmelserna i det föreslagna 61 § 3 mom. innehåller en informativ hänvisning till 58 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. 

Vid behandling av uppgifter om de social- och hälsotjänster som kunden fått ska den personuppgiftsansvarige iaktta förutom ovannämnda artiklar i dataskyddsförordningen även bestämmelserna om den registrerades rättigheter. Betydande bestämmelser när det gäller tillämpningsområdet för lagstiftningen om kundavgifter är i synnerhet följande bestämmelser i dataskyddsförordningen: artikel 12, enligt vilken all information som riktar sig till allmänheten eller till enskilda registrerade ska vara lättåtkomlig och lättbegriplig i enlighet med öppenhetsprincipen; artikel 14, där det föreskrivs om den personuppgiftsansvariges skyldighet att informera den registrerade om behandlingen av personuppgifterna och om ändamålen med behandlingen; artikel 15, enligt vilken den registrerade har rätt att få tillgång till insamlande personuppgifter som rör honom eller henne, samt artikel 16 om den registrerades rätt till rättelse. 

I dataskyddsförordningen fästs det särskild vikt vid barnets ställning. Exempelvis i artikel 12 anges det att information som tillhandahålls den registrerade ska vara klar och tydlig, i synnerhet när informationen är riktad till barn. Barnets ställning betonas också i ingressen till dataskyddsförordningen. Eftersom barn förtjänar särskilt skydd, bör all information och kommunikation som avser behandling av uppgifter och som är riktad till barn utformas på ett tydligt och enkelt språk som barnet lätt kan förstå. 

8 kap. Ikraftträdande

62 §. Ikraftträdande. I 1 mom. föreslås bestämmelser om lagens ikraftträdande. 

Enligt det föreslagna 2 mom. upphävs lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården genom den föreslagna lagen. 

Enligt det föreslagna 3 mom. avses med en hänvisning i någon annan lag till den upphävda lagen efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen en hänvisning till den föreslagna lagen, om inte något annat föreskrivs i den lagen. 

63 §. Övergångsbestämmelser. I fråga om personer med funktionsnedsättning ska en kundavgift som bestämts och ett beslut om avgiftsfria tjänster som fattats med stöd av den upphävda lagen och bestämmelser som utfärdats med stöd av den fortsätta att gälla under den giltighetstid som antecknats i beslutet om avgiften eller tjänsten, tills personens servicebehov bedöms på nytt, dock i högst två år från ikraftträdandet av denna lag. En ny bedömning av servicebehovet kan enligt förslaget påbörjas på initiativ av personen med funktionsnedsättning eller på initiativ av landskapet när detta är förenligt med kundens förändrade servicebehov. 

De särskilda bestämmelser som gäller andningsförlamningspatienter stryks i lagstiftningen om kundavgifter. Enligt förslaget införs en övergångstid för denna avreglering. Det föreslås att ersättningen för uppehälle avvecklas i två steg under de två år som följer efter det föreslagna ikraftträdandet av lagen.  

Andningsförlamning är inte en klinisk diagnos, utan en definition som togs in i klientavgiftslagen och som ursprungligen avsåg andningssvikt till följd av poliomyelit. Med begreppet andningsförlamning åsyftas sådana situationer där patientens andning på ett bestående sätt är helt eller nästan helt beroende av behandling med andningsapparat och där vården kräver att patienten får hjälp av en annan person. Den särskilda ställningen för personer som använder andningsapparat baserar sig på den gällande klientavgiftslagen och den förordning som utfärdats med stöd av den.  

Enligt 5 § 3 punkten i den gällande klientavgiftslagen är vård och uppehälle för andningsförlamningspatienter samt transport i anslutning till vården avgiftsfria så som närmare anges i förordning. I 22 § i klientavgiftsförordningen, som utfärdats med stöd av den punkten, finns bestämmelser om vård för andningsförlamningspatienter. Enligt 22 § 1 mom. i klientavgiftsförordningen ska vården för en andningsförlamningspatient ordnas på sjukhus eller som vård i hemmet utan att patienten skrivs ut från sjukhuset.  

I fråga om personer i hemvård som använder andningsapparat har praxis utformats så att sjukhusen har tagit på sig ansvaret för sådana kostnader som de skulle ha ansvarat för om patienten hade varit intagen på sjukhus. Transporter och läkemedel som hör till vården är avgiftsfria för patienten, och sjukhusen har ansvarat för kostnaderna för vård och uppehälle också i fråga om patienter i hemvård. Sjukhuset har dessutom betalat ersättning för uppehälle till patienten för uteblivet uppehälle, dvs. för kostnaderna för utrymmen, föda, kläder, sängkläder, städning, uppvärmning, belysning och den elektricitet som behövs för vården. Betalning av ersättningar för uppehälle baserar sig vid sidan av klientavgiftslagen också på högsta förvaltningsdomstolens prejudikat från 2002 (HFD 25.1.2002 T 179). Prejudikatet är från en tid då folkpension betalades till nedsatt belopp till personer i institutionsvård och då handikappförmåner inte alls betalades till personer i institutionsvård. Enligt den gällande lagstiftningen betalas folkpension till fullt belopp med beaktande av övriga inkomster, och patienten har även rätt till det vårdbidrag enligt lagen om handikappbidrag som FPA betalar.  

Bestämmelser om beloppet av ersättningen för uppehälle finns inte i vare sig klientavgiftslagen eller klientavgiftsförordningen. I flera sjukvårdsdistrikt har den varit bunden till sjukhusets vårddygnsavgift, och avgiftsbeloppet har varierat mellan 30 och 40 euro, i vissa sjukvårdsdistrikt har avgiften uppgått till 49,50 euro per dygn. Det beräknas för närvarande finnas något över hundra personer som har ställningen patient med andningsförlamning. 

Lagstiftningen om kundavgifter bör ha som syfte att endast reglera de avgifter som tas ut av kunder som använder tjänster. Enligt den gällande lagstiftningen skiljer sig ställningen och rättigheterna för patienter som använder andningsapparat avsevärt från ställningen och rättigheterna för andra patienter med svår funktionsnedsättning och långtidssjuka. Särbehandlingen och den rättsliga ställningen har delvis motiverats med säkerställandet av den oundgängliga vård som patienter som är i behov av behandling med andningsapparat behöver i livshotande situationer. Detta tänkesätt är dock inte hållbart med tanke på likabehandling och de grundläggande fri- och rättigheterna och mänskliga rättigheterna. 

Flera instanser har sedan länge föreslagit att den särskilda regleringen om patienter som använder andningsapparat avvecklas och att de tjänster de behöver ska tas in i lagen om funktionshinderservice och andra lagar inom social- och hälsovården. Den nationell sakkunnigarbetsgrupp som utredde vården av patienter som använder andningsapparat föreslog detta i sin rapport från 2006 (SHM 2006). Även riksdagens justitieombudsman samt social- och hälsovårdsutskottet har i flera ställningstaganden (bl.a. ShUB 32/2008 rd, ShUB 43/2009 rd) fäst uppmärksamhet vid utvecklingen av ställningen för personer som använder andningsapparat och behovet av att förenhetliga lagstiftningen avseende dem. Att förenhetliga ställningen och rättigheterna för personer som använder andningsapparat med ställningen och rättigheterna för andra personer med funktionsnedsättning som behöver krävande hjälp och stöd föreslogs även av den arbetsgrupp som beredde reformen av socialvårdslagen år 2012. Organisationer som företräder personer som använder andningsapparat samt andra funktionshinderorganisationer har understött reformen av lagstiftningen, visserligen med vissa förbehåll vad gäller bibehållandet av nuläget. De förbehåll som framförts har bl.a. inbegripit ersättningen för uppehälle. 

Det föreslås att begreppet andningsförlamningspatient och de särskilda bestämmelserna om personer som använder andningsapparat slopas, varvid social- och hälsotjänsterna för personer som använder andningsapparat ordnas på samma sätt som tjänsterna för andra personer med funktionsnedsättning. Av servicen enligt lagen om funktionshinderservice är det i synnerhet personlig assistans och den samlade helheten av service för boende som är av central betydelse när det gäller främjande av möjligheterna för personer som använder andningsapparat att bo hemma. 

Som en del av avvecklingen av särställningen för personer som använder andningsapparat av de särskilda bestämmelserna som gäller dem föreslås det att ersättningen för uppehälle avvecklas stegvis så att ersättningen sänks med 50 procent ett år efter ikraftträdandet av lagen, dvs. den 1 januari 2022. Den sänkta ersättningen föreslås bli slopad helt och hållet efter ett år därefter, dvs. den 1 januari 2023. 

Enligt det föreslagna 2 mom. föreslås det att en hänvisning i någon annan lag eller en bestämmelse som utfärdats med stöd av den till den klientavgiftslag som föreslås bli upphävd ska anses gälla motsvarande bestämmelse i den nu föreslagna lagen. 

Eftersom tillämpningen av den föreslagna lagen är bunden till övergångsbestämmelserna i valfrihetslagen, föreskrivs det i 3 mom. att till dess att social- och hälsocentralerna och mun- och tandvårdsenheterna på det sätt som anges i 89—92 § i valfrihetslagen har inlett sin verksamhet, tas avgifter för tjänster som avses i 13, 15, 17 och 18 § i den föreslagna lagen ut för motsvarande tjänster som produceras eller upphandlas av landskapets affärsverk. 

I valfrihetslagens 89 §, som är viktig med tanke på tillämpningen av 13 och 15 § i den föreslagna lagen, föreskrivs det om övergångstider för inledandet av social- och hälsocentralernas verksamhet. Enligt 89 § 1 mom. i valfrihetslagen inleder social- och hälsocentralerna sin verksamhet i alla landskap den 1 januari 2023, då landskapet ska överföra produktionen av de direktvalstjänster som avses i 18 § 1 mom. i den lagen till social- och hälsocentralerna. Direktvalstjänsterna överförs samtidigt till alla affärsverkets social- och hälsocentraler och till de privata social- och hälsocentraler som landskapet har godkänt.  

Enligt 89 mom. 2 mom. i valfrihetslagen ska varje landskap senast den 31 mars 2022 fatta beslut om vilka av de i 18 § 2 mom. i valfrihetslagen avsedda tjänster inom medicinska specialiteter som den 1 januari 2023 ska överföras till social- och hälsocentralerna, om de i 42 § avsedda villkor som ställs på producenter av direktvalstjänster inom social- och hälsovården samt om de i 10 kap. avsedda ersättningarna till producenter av direktvalstjänster inom social- och hälsovården.  

I 89 § 3 mom. i valfrihetslagen föreskrivs att om en privat tjänsteproducent vill bli producent av direktvalstjänster inom social- och hälsovården från och med den 1 januari 2023 ska producenten göra en i 45 § i nämnda lag avsedd anmälan till landskapet senast den 31 maj 2022. Landskapet ska fatta beslut om godkännande av den privata producenten av direktvalstjänster inom tre månader från det att anmälan inkommit. När en privat producent av direktvalstjänster har blivit godkänd ska landskapet utan dröjsmål ingå ett i 48 § i valfrihetslagen avsett avtal med producenten, under förutsättning att producenten av direktvalstjänster förbinder sig att följa de villkor som landskapet ställt upp för tjänsteproducenter. Landskapet tar emot anmälningar från nya producenter även efter maj 2022 och efter den tidpunkt då landskapet har överfört direktvalstjänsterna på tjänsteproducenternas produktionsansvar.  

Enligt 89 § 4 mom. i valfrihetslagen ska varje landskap börja informera områdets invånare om överföringen av produktionsansvaret för tjänster på producenter av direktvalstjänster och om valbara social- och hälsocentraler samt om förfarandet vid valet av central senast den 1 oktober 2022, från vilken tidpunkt landskapsinvånarna ska kunna anmäla sig som kunder hos en social- och hälsocentral. Kunderna kan välja bland landskapets affärsverks social- och hälsocentraler samt de privata social- och hälsocentraler som landskapet godkänt fram till dess och som det ingått avtal med. Om nya producenter av direktvalstjänster anmäler sig senare till landskapet kan kunderna välja önskad tjänsteproducent även bland dessa nya producenter. Om en kund inte väljer en social- och hälsocentral före den 1 januari 2023, får kunden i enlighet med vad som föreskrivs i 90 § i valfrihetslagen under åren 2023 och 2024 direktvalstjänster från en social- och hälsocentral som hör till ett affärsverk i det landskap där kunden är bosatt. 

I 89 § 5 mom. i valfrihetslagen föreskrivs det om de tidsfrister som ska iakttas när landskapet inleder social- och hälsocentralernas verksamhet tidigare eller senare än den 1 januari 2023. Om landskapet får tillstånd enligt 90 § i valfrihetslagen att inleda social- och hälsocentralernas verksamhet tidigare eller tilläggstid enligt 91 § för att inleda verksamheten, räknas de tidsfrister som avses i 89 § 2—4 mom. i förhållande till den tidpunkt när landskapet inleder social- och hälsocentralernas verksamhet. Således är tidsfristerna av motsvarande längd som de tidsfrister som anges i 89 § 2—4 mom. i valfrihetslagen, men tidigare- eller senareläggs beroende på social- och hälsocentralverksamhetens inledningstidpunkt. 

Vid tillämpningen av 13 och 15 § i den föreslagna lagen ska likaså valfrihetslagens 90 och 91 §, där det föreskrivs om tidigareläggning och senareläggning av social- och hälsocentralernas verksamhet, beaktas.  

I 90 § i valfrihetslagen föreskrivs det om statsrådets behörighet att bevilja landskapet tillstånd att överföra de direktvalstjänster som avses i 18 § 1 och 2 mom. i den lagen till social- och hälsocentralerna redan före tidsfristen den 1 januari 2023 och om de förutsättningar som ska uppfyllas för att landskapet ska få tillstånd. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om de kriterier som ska föreligga för att landskapet ska kunna anses ha sådana förutsättningar, och dessa ska således uppfyllas för att landskapet ska kunna få tillstånd till tidigarelagd överföring av direktvalstjänsterna på social- och hälsocentralernas ansvar. Enligt paragrafens 2 mom. är en förutsättning för överföring av tjänster också att en tidigare inledning av social- och hälsocentralernas verksamhet inte äventyrar klient- och patientsäkerheten.  

I praktiken förutsätter inledandet av systemet även att de riksomfattande informationshanteringstjänster för valfrihet som avses i 77 § i valfrihetslagen finns. Genomförandet av informationshanteringstjänsterna hör till Folkpensionsanstaltens och Befolkningsregistercentralens ansvar och utvecklingsarbetet har inletts så att de riksomfattande informationstjänsterna finns när det blir möjligt för social- och hälsocentralerna att inleda sin verksamhet. 

Enligt 90 § 3 mom. i valfrihetslagen bereds statsrådets beslut om tidigareläggning vid social- och hälsovårdsministeriet. Beslutet ska fattas utan dröjsmål efter det att alla uppgifter som behövs för att avgöra frågan har lämnats till ministeriet. I 90 § 4 mom. föreskrivs det om kundens möjlighet att välja social- och hälsocentral i situationer där landskapet har inlett social- och hälsocentralernas verksamhet för den 1 januari 2023. En kund som får sin tjänst i enlighet med 21 § i valfrihetslagen av landskapets affärsverk, får välja social- och hälsocentral inom landskapet i fråga och inom ett annat sådant landskap där social- och hälsocentralernas verksamhet har inletts före den 1 januari 2023. Om en kund inte väljer social- och hälsocentral får han eller hon social- och hälsocentraltjänster från det affärsverks social- och hälsocentral där han eller hon får sina tjänster i enlighet med 21 §. Enligt 21 § i valfrihetslagen ska en kund få andra tjänster än direktvalstjänster av ett affärsverk i det landskap vars invånare kunden är, om inte kunden väljer ett affärsverk i ett landskap vars invånare kunden inte är. Kunden får enligt bestämmelsen välja även ett affärsverk i ett landskap vars invånare kunden inte är. I 5 mom. föreskrivs det att om ett landskap inte har inlett social- och hälsocentralernas verksamhet på det sätt som avses i nämnda paragraf före den 1 januari 2023, får en kund som får sin tjänst av landskapets affärsverk i enlighet med 21 §, före den 1 januari 2023 inte välja social- och hälsocentral från landskap där social- och hälsocentralernas verksamhet har inletts på det sätt som avses i nämnda paragraf. Således får kunden även de tjänster som avses i 18 § 1 och 2 mom. från det affärsverk där han eller hon får sina andra tjänster. Vid icke-brådskande sjukvård får kunden välja i enlighet med 23 § i valfrihetslagen även en tjänsteenhet vid ett affärsverk i ett annat landskap.  

Bestämmelser om möjligheten att senarelägga inledandet av social- och hälsocentralernas verksamhet finns i 91 § i valfrihetslagen. Om ett landskap inte klarar av att uppfylla de krav som ställs på överföring av produktionsansvaret för direktvalstjänster till social- och hälsocentralerna i 90 § i valfrihetslagen före den 1 januari 2023, kan landskapet av statsrådet ansöka om tilläggstid för att införa systemet. Statsrådet kan bevilja landskapet tilläggstid för högst ett år. Införandet av valfrihetssystemet behandlas vid förhandlingar enligt 29 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård mellan landskapet och social- och hälsovårdsministeriet. Vid förhandlingarna behandlas enligt 29 § 2 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård utvecklingen av tjänsterna i landskapet och regionala utvecklingsbehov i landskapets egen tjänsteproduktion och tjänsteproduktionen enligt valfrihetslagen. Detta inbegriper även utredning av om landskapet har förutsättningar att överföra direktvalstjänster på social- och hälsocentralernas ansvar. Om det framkommer att kraven inte uppfylls såtillvida att landskapet skulle kunna införa valfrihetssystemet den 1 januari 2023 styrs landskapet till att söka tilläggstid för genomförandet.  

Enligt 91 § 2 mom. i valfrihetslagen ska till landskapets ansökan om tilläggstid fogas en plan för när och hur produktionsansvaret för de direktvalstjänster som avses i 18 § 1 och 2 mom. ska överföras på social- och hälsocentralerna. Enligt paragrafens 3 mom. kan statsrådet i sitt beslut om beviljande av tilläggstid för landskapet uppställa villkor i syfte att säkerställa att produktionsansvaret för de direktvalstjänster som avses i 18 § 1 mom. överförs på social- och hälsocentralerna inom den tidsfrist som statsrådets bestämt. I 4 mom. föreskrivs det att landskapet ska ansöka om tilläggstid senast den 30 juni 2022. I 5 mom. föreskrivs det att om social- och hälsocentralernas verksamhet i landskapet inleds senare än den 1 januari 2023 på det sätt som avses i 91 § får den kund som får sina tjänster i enlighet med 21 § från landskapets affärsverk välja social- och hälsocentral först när landskapet i fråga har inlett social- och hälsocentralernas verksamhet. Kunden får även då välja inom landskapet en tjänsteenhet vid landskapets affärsverk och dessutom vid icke-brådskande sjukvård i enlighet med 23 § i valfrihetslagen även en tjänsteenhet vid affärsverket i ett annat landskap. Kunden kan även i enlighet med 21 § välja ett affärsverk i ett sådant landskap som har överfört direktvalstjänsterna till social- och hälsocentralerna och således omfattas av en större valfrihet. 

I valfrihetslagens 92 §, som är relevant med tanke på tillämpningen av den föreslagna lagens 17 och 18 § om mun- och tandvård och om vårdåtgärder inom den specialiserade sjukvården vid mun- och tandvårdsenheter, finns det övergångsbestämmelser om inledande av mun- och tandvårdsenheternas verksamhet. Enligt 92 § 1 mom. i valfrihetslagen inleder mun- och tandvårdsenheterna sin verksamhet i alla landskap den 1 januari 2023, då landskapet ska överföra produktionen av de direktvalstjänster inom mun- och tandvården som avses i 18 § 3 mom. i valfrihetslagen till mun- och tandvårdsenheterna.  

Enligt 92 § 2 mom. i valfrihetslagen ska landskapet börja överföra produktionen av de i 18 § 4 mom. avsedda konsultationer och mottagningstjänster i anslutning till direktvalstjänster inom mun- och tandvården som tillhandahålls av yrkesutbildade personer inom hälsovården till mun- och tandvårdsenheterna den 1 januari 2024. Landskapet överför de konsultationer och tjänster i samband med öppen mottagning som tillhandahålls av yrkesutbildade personer inom hälsovården och som det bestämt om till mun- och tandvårdsenheterna enligt en tidtabell som landskapet beslutar. Nya tjänster kan överföras etappvis till mun- och tandvårdsenheterna. I direktvalstjänsterna får dock inte inkluderas mun- och tandvårdstjänster som kräver sjukhusförhållanden.  

Landskapens affärsverk svarar för produktionen av de direktvalstjänster som avses i 18 § 3 och 4 mom. i valfrihetslagen till dess att tjänsterna överförs till mun- och tandvårdsenheterna. När direktvalstjänsterna har överförts till mun- och tandvårdsenheterna kan landskapets affärsverk producera dem i affärsverkets i 16 § i valfrihetslagen avsedda mun- och tandvårdsenheter. 

Enligt 92 § 3 mom. i valfrihetslagen ska landskapet senast den 31 mars 2022 fatta beslut om vilka tjänster i 18 § 4 mom. i den lagen som överförs den 1 januari 2024 till mun- och tandvårdsenheterna. I 4 mom. i den paragrafen föreskrivs det att om en privat tjänsteproducent vill bli producent av direktvalstjänster inom mun- och tandvården den 1 januari 2023, ska producenten göra en i 45 § i valfrihetslagen avsedd anmälan till landskapet senast den 31 maj 2022. I 45 § i valfrihetslagen föreskrivs det om anmälan som producent av direktvalstjänster och kundsedelstjänster.  

Under den övergångstid som uppdelats i flera steg på det sätt som beskrivits ovan tas avgifterna för sådan öppen sjukvård vid social- och hälsocentral som avses i den föreslagna 13 §, sådana undersökningar inom öppen sjukvård och vid besök på sjukhusmottagning som avses i den föreslagna 15 §, sådan mun- och tandvård som avses i den föreslagna 17 § och sådana vårdåtgärder inom den specialiserade sjukvården vid mun- och tandvårdsenheter som avses i den föreslagna 18 § ut i fråga om sådana tjänster som landskapets affärsverk producerar eller upphandlar, vilka motsvarar de direktvalstjänster som ska produceras vid en social- och hälsocentral och en mun- och tandvårdsenhet. 

2  Ikraftträdande

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2021. 

3  Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning

Viktiga grundläggande fri- och rättigheter med tanke på propositionen är grundlagens 19 § om rätt till social trygghet, 10 § om skydd för privatlivet och 6 § om jämlikhet. Dessutom bör en bedömning av om propositionen är förenlig med grundlagen göras i förhållande till vad som i 80 § i grundlagen föreskrivs om utfärdande av förordningar och delegering av lagstiftningsbehörighet och till vad som i 121 § i grundlagen föreskrivs om regional självstyrelse.