4.2.1  Ekonomiska konsekvenser

4.2.2  Andra konsekvenser för människor och samhälle

Distributionsskyldigheten har ansetts motiverad för genomförandet av Rundradions allmännyttiga verksamhet för att trygga yttrandefriheten. Distributionen av Rundradions radiokanaler begränsar dock utvecklingen av kvaliteten på kabelbredband, framför allt nättrafiken uppströms. Begränsningen kan bland annat påverka kundernas upplevda servicenivå samt till exempel videosamtalskvalitet, molntjänster och liknande funktioner där trafik uppströms behövs. Tekniskt visar sig begränsningen så att kabelnätets radiokanaler förhindrar ibruktagandet av en effektivare frekvensindelning och implementeringen av nyare teknikgenerationer. De negativa konsekvenserna för kunden kan bedömas utifrån antalet nuvarande och potentiella bredbandskunder. En betydande del av hushållen använder kabelbredbandstjänster som utnyttjar kabelnät antingen via husbolagsanslutningar eller via konsumentanslutningar. I slutet av 2022 hade hushållen cirka 530 000 kabelbredbandsabonnemang. 

Vid slopandet av skyldigheten att distribuera Rundradions radioprogramutbud bör det noteras att en stor del av finländarna har tillgång till ett kabelbredbandsabonnemang, vars kvalitativa utveckling och funktionssäkerhet påverkas av de frekvenser som reserverats för kabelradio. Genom att slopa skyldigheten att distribuera radioprogramutbud möjliggörs utveckling av kabelbredbandet och högklassigare förbindelser för konsumenterna till exempel vid videosamtal och andra funktioner som kräver stor kapacitet uppströms. Hushållens behov av bredbandskapacitet har ökat under de senaste åren till exempel på grund av ökat distansarbete och förändringar i konsumtionen av media. I framtiden kommer behovet av bredbandskapacitet inte att minska utan tvärtom överförs exempelvis mediekonsumtionen ständigt allt mer till bredbandsförbindelser. 

Det finns inga exakta uppgifter att tillgå om hur många användare som lyssnar på radio enbart via fastighetens antennät. Uppgifterna om antalet användare av kabelradio grundar sig därför främst på material och bedömningar från intressentgrupper.  

Enligt bedömningar från intressentgrupper har cirka 5–10 procent av användarna kopplat sin radio till fastighetens antennät. Enligt Statistikcentralen finns det sammanlagt cirka 1,67 miljoner hushåll i flervånings- och radhus och det kan uppskattas att detta i hög grad motsvarar antalet hushåll med centralantennät. Ändringen kan därför ha en potentiell inverkan på upp till 85 000–170 000 hushåll. Enligt vissa intressentgruppers bedömningar är 5 procent av hushållen det maximala och det sannolika antalet användare är ännu mindre. Enligt andra intressentgruppsbedömningar skulle antalet användare vara högre.  

De eventuella konsekvenserna av ändringen kan bedömas också via antalet kabelbredbandsanslutningar, eftersom uppskattningsvis över 90 procent av kabelbredbandstjänsterna finns i centralantennät. Om radion är ansluten till fastighetens antennät i cirka 5–10 procent av hushållen, påverkar ändringen sannolikt 25 000–50 000 hushåll. Fastighetsägaren har ingen särskild orsak att upphöra med radiomottagningen, om kabelbredband inte finns att få för fastigheten. Antalet hushåll som beräknats utifrån antalet kabelbredbandsanslutningar är därför det som sannolikt bäst motsvarar antalet hushåll som påverkas av ändringen i fråga om radiosändningar. Dessutom är det sannolikt att antalet aktiva användare som kopplat sin radio till enbart fastighetens antennät är mindre än de ovan nämnda siffrorna.  

I fråga om offentliga fastigheter och kontorsfastigheter bör det noteras att inomhusnätens struktur i dessa fastigheter planeras och genomförs så att den tjänar nätets användningsändamål samt de behov av utvidgning och tillämpning som kan förutses. När det gäller dessa fastigheter är det därför upp till beställaren att fatta beslut om det tekniska genomförandet av inomhusnätet. Rent allmänt kan det uppskattas att man inte lyssnar på radio via fastighetens inomhusnät i kontorsfastigheter eller offentliga fastigheter, exempelvis vid arbetsstationer.  

Av intressentgrupperna har teleoperatörerna föreslagit att skyldigheten att distribuera radioprogramutbud avskaffas så att nätet kan nyttjas effektivare. Det är således sannolikt att distributionen av Rundradions radiokanaler i kabeloperatörernas nät kommer att upphöra i framtiden till följd av slopandet av skyldigheten att distribuera Rundradions radioprogramutbud, så att nättekniken kan uppdateras till den teknik som för närvarande finns på marknaden och som allmänt används. Om skyldigheten att distribuera Rundradions radioprogramutbud slopas, ska användarna av kabelradio använda alternativa distributionskanaler för radiomottagningen. Alternativa mottagningssätt till kabelradio är till exempel internetradio eller utnyttjande av radiomottagarens egen antenn, vilket sannolikt lyckas i de flesta fall utan ytterligare åtgärder eller genom att man kopplar en separat extern antenn till mottagaren.  

Bland dem som använder kabelradio finns det sannolikt en sådan mottagargrupp för vilken övergången till ett alternativt distributionssätt kan vara svårare. Begränsningarna kan vara tekniska, till exempel att radiodistributionen i antennätet inte går att nå, de kan vara ekonomiska, om konsumenten saknar tillräckliga ekonomiska resurser för att till exempel skaffa lämplig terminalutrustning eller de kan vara kunskapsmässiga, om konsumenten saknar kunskaper för användning av andra radiolyssningssätt, exempelvis internetradio. Särskilt när det gäller utmaningar i anslutning till kunskap bör dock noteras att det exempelvis tekniskt är lika enkelt att lyssna på radio via en traditionell bordsradio som att lyssna via ett stereosystem som är anslutet till fastighetens inbyggda nät. Det är i praktiken mycket svårt att med befintliga uppgifter bedöma antalet konsumenter som lider av begränsningarna, eftersom det inte finns några statistiska uppgifter om dem som använder kabelradio. Slopandet av distributionsskyldigheten kan anses ha negativa konsekvenser i synnerhet för dem för vilka det av ovan nämnda orsaker är utmanande att övergå till annan radiodistributionsteknik. 

Radio är ett viktigt verktyg för informationsgången, särskilt för synskadade. I Finland finns det cirka 55 000 synskadade, av vilka största delen har nedsatt synförmåga. Av de synskadade är cirka 22 procent, det vill säga 12 100 personer, blinda. (på finska) https://www.nkl.fi/fi/nakovammaisuus-suomessa Vid utgången av 2022 fanns det 5 875 registrerade synskadade i Nyland och Helsingfors. Av denna grupp är utifrån den ovannämnda fördelningen cirka 1 300 personer blinda. Näkövammarekisterin vuosikirja 2022: https://cms.nkl.fi/sites/default/files/2023-12/Na%CC%88ko%CC%88vammarekisterin%20vuosikirja%202022.pdf (på finska) Konsekvenserna som särskilt gäller synskadade beror på om dessa personer exempelvis använder traditionell bordsradio eller en radioterminal som är ansluten till fastighetens kabeltelevisionsnät.  

Enligt Finnpanels nationella radioundersökning når radion 86 procent av finländarna varje vecka. https://www.finnpanel.fi/lataukset/radiovuosi_2024.pdf (på finska) Kabelradion representerar i sin nuvarande form cirka 5–10 procent av de potentiella användarna av nätet. Dessa användare kan nås också genom att de utnyttjar radiomottagarens egen antenn eller internetradio. Sålunda kan nästan alla medborgare till centrala delar också nås med hjälp av andra radiomottagningssätt.  

4.2.3  Konsekvenser för myndigheterna

En specialuppgift för Rundradions allmännyttiga verksamhet är att förmedla myndighetsmeddelanden och ha beredskap för att sköta televisions- och radioverksamheten under undantagsförhållanden. Enligt 14 § i statsrådets förordning om audiovisuella tjänster (18.12.2014/1245) är Rundradion Ab skyldigt att förmedla varningsmeddelanden till allmänheten i televisions- och radioprogramutbud. Enligt 5 § i den nuvarande lagen om varningsmeddelanden (466/2012) ska varningsmeddelandet förmedlas i radio och till en mobilapplikation som tillhandahålls av Nödcentralsverket. Varningsmeddelanden kan dessutom förmedlas i television, om den utfärdande myndigheten beslutar det. Det ökade utbudet av metoder för förmedling av varningsmeddelanden, det vill säga att göra mobilapplikationen till en officiell kanal för varningsmeddelanden vid ingången av 2021, förbättrade varningsmeddelandenas spridning i synnerhet vid sådana tidpunkter då befolkningen nås i mera begränsad utsträckning med hjälp av television och radio. 

Varningsmeddelanden baserar sig på flerkanalskommunikation och radio är en av de kanaler där varningsmeddelanden förmedlas. Enligt ett utlåtande av Nödcentralsverket har man utifrån en utredning bedömt att man med nuvarande metoder med varningsmeddelanden når högst 50 procent av den befolkning som är föremål för meddelandet och av dem nås cirka 6–8 procent med radio. När det gäller varningsmeddelanden är det av betydelse med tanke på slopande av distributionsskyldigheten av radio att överlägset största delen av radiolyssnandet (enligt Rundradions bedömning cirka 90 procent) sker via antennätet. Denna proposition påverkar inte distributionen av radio via antennätet.  

Om skyldigheten att distribuera kabelradio slopas, ska användarna av kabelradio i sista hand använda alternativa distributionskanaler för mottagning av radio. Uppskattningsvis kommer största delen av dem som använder kabelradio att övergå till att använda radiomottagarens egen eller en till mottagaren ansluten extern antenn till följd av ändringen. Exempelvis kan internetradio hjälpa i situationer där radions hörbarhet inomhus är dålig. Med tanke på beredskapen för olika undantags- och störningssituationer (bl.a. elavbrott) rekommenderar Räddningsbranschens Centralorganisation i Finland och Försörjningsberedskapscentralen generellt att hushållen bland annat skaffar en batteridriven radio jämte reservbatterier. Kommunikationsministeriet anser att det är viktigt att ett projekt för att utveckla förmedlingen av varningsmeddelanden inleds så snart som möjligt under ledning av inrikesministeriet, som ansvarar för helheten som gäller varningsmeddelanden. Utöver förmedlingen av varningsmeddelanden kan ändringen också påverka kommunikationen under undantagsförhållanden, till exempel i fråga om distributionen av luftbevakningsrapporter. Ändringarna gäller enligt uppskattning särskilt den kommunikation som riktar sig till befolkningen.  

Konsekvenserna av ändringen beror på i hur stor grad de som lyssnar på kabelradio inte övergår till att ta emot radio via de alternativa distributionskanalerna, det vill säga antenndistribution eller bredbandsdistribution. 

6.2.1  Distributionsskyldighet

Slopandet av distributionsskyldigheten av radio kommenterades flitigt i utlåtandena (20 remissinstanser). Det inkom utlåtanden för ett slopande av distributionsskyldigheten (9 remissinstanser: Konkurrens- och konsumentverket, Transport- och kommunikationsverket, Tietoliikenteen ja tietotekniikan keskusliitto FiCom ry, DNA Abp, Finlands näringsliv rf, Elisa Abp, Arbetsgivarna för servicebrancherna PALTA rf, Suomen antenni- ja teleurakoitsijaliitto ry, Telia Finland Oyj) och emot (6 remissinstanser: Nödcentralsverket, Förbundet Finlands Svenska Synskadade rf, Digita Oy, Synskadades förbund rf, Radio- ja televisiotoimittajien liitto - Radio- och televisionsredaktörernas förbund r.y, Handikappforum rf). En del av remissinstanserna (5 stycken: justitieministeriet, Kopiosto r.y., MTV Oy, Sanoma Media Finland Oy, Rundradion Ab) förhöll sig neutralt till propositionen eller framförde inte att de skulle vara för eller emot propositionen. 

Utifrån remissvaren har motiveringen till propositionen kompletterats särskilt när det gäller konsekvensanalysen. Utifrån de statistiska uppgifter som Nödcentralsverket lade fram i sitt utlåtande kompletterades propositionens konsekvenser för förmedlingen av varningsmeddelanden. Enligt Nödcentralsverkets utlåtande når varningsmeddelandena med nuvarande metoder högst 50 procent av den befolkning som är föremål för meddelandet och av dem nås cirka 6–8 procent med radio. Utöver dessa uppgifter bör man dock också notera att enligt en bedömning av Rundradion sker cirka 90 procent av radiolyssnandet via antennätet exempelvis med en bilradio eller traditionell bordsradio. Denna proposition påverkar inte distributionen av radio via antennätet. I konsekvensbedömningen har man också i fråga om hushållens ställning beaktat den iakttagelse som lyfts fram i DNA Abp:s utlåtande om att det orsakssamband som beskrivs i propositionen mellan slopandet av skyldigheten att distribuera radio och upphörandet av kabeldistribution av kommersiell radio inte finns. DNA Abp har redan 2023 upphört att distribuera kommersiella radiokanaler i sitt nät på grund av samma orsaker som nu utgör grunden till att man föreslår att skyldigheten att distribuera radio ska slopas. 

FiCom ry, DNA Abp, Elisa Abp och Telia Finland Oyj ansåg i sina utlåtanden att den övergångsperiod på ett år som föreslås för slopandet av distributionsskyldigheten av radio är oskäligt lång särskilt som operatörerna under ett år orsakas onödiga kostnader för upprätthållandet av den gamla tekniken och att upprätthållandet av den gamla tekniken också inverkar negativt på operatörernas förmåga att hantera cyberrisker. Samtidigt ansåg exempelvis Nödcentralsverket och Digita Oy att övergångsperioden var för kort eftersom det tar tid att utveckla systemet för varningsmeddelanden och ta i bruk Cell Broadcast, systemet för varningsmeddelanden. Digita Oy framförde också att övergångsperioden är besvärlig med tanke på informationen. När det gäller övergångsperioden konstateras det att man kan bedöma att det finns tillräckligt med tid för information under en övergångsperiod på ett år, så att de som lyssnar på kabelradio så långt som möjligt hinner övergå till att ta emot radio på annat sätt för att kunna fortsätta lyssna på radio. Enligt en bedömning övergår den största delen av dem som lyssnar på kabelradio till att ta emot radio via antennätet och således nås befolkningen även i fortsättningen till centrala delar via radio. Å andra sidan har problemen med anknytning till upprätthållandet av den gamla tekniken identifierats och tagits på allvar också med tanke på cybersäkerheten. Vid den fortsatta beredningen gjordes ingen ändring i övergångsperioden på ett år. 

FiCom ry föreslog i sitt utlåtande, som operatörerna understödde, att skyldigheten att informera om de ändringar som sker i distributionsskyldigheten ska utvidgas också till Transport- och kommunikationsverket. Samtidigt understödde Finlands näringsliv rf och Arbetsgivarna för servicebrancherna PALTA rf den föreslagna informationsskyldigheten. I den fortsatta beredningen har det beaktats att det teleföretag som med stöd av distributionsskyldigheten distribuerar programutbud är den aktör som har tillgång till aktuell information om kommande förändringar och tidtabellen för dem. Det är möjligt att alla teleföretag inte samtidigt upphör att distribuera kabelradio i samband med att distributionsskyldigheten upphör och i sådana fall är det teleföretaget som känner till den exakta tidpunkten för ändringen. Teleföretagen har också via sitt kundregister uppgifter om de fastigheter och nätanvändare som omfattas av deras kabelnät. Således anses en utvidgning av informationsskyldigheten inte motiverad. Även om myndigheterna inte har någon uttrycklig skyldighet att informera användarna om förändringar i distributionsskyldigheten finns det samtidigt inget hinder för att myndigheterna informerar om detta.  

I remissvaren framfördes också synpunkter på skyldigheten att distribuera televisionsprogramutbud även om det inte föreslås några ändringar om detta i denna proposition. FiCom ry, DNA Abp, Elisa Abp och Telia Finland Oyj konstaterade att skyldigheten att distribuera televisionsprogramutbud kan godkännas om Rundradion åläggs skyldighet att betala för de upphovsrätter som behövs till rättsinnehavarna. Samtidigt föreslog MTV Oy att man överväger en utvidgning av distributionsskyldigheten av televisionsprogramutbud. Under beredningen av propositionen har man uppmärksammat att kanaler som betjänar allmänintresset inte omfattas av distributionsskyldigheten sedan 2016 och i samband med den periodiska bedömningen av distributionsskyldigheten som genomfördes då ansågs det att det inte längre fanns grunder för distributionsskyldighet för kanaler som betjänar allmänintresset. I samband med den periodiska bedömningen 2022 ansågs den nuvarande omfattningen av distributionsskyldigheten av televisionsprogramutbud motiverad. I fråga om upphovsrättsersättningar konstateras det att det föreskrivs om upphovsrättsersättningar för programutbud som omfattas av distributionsskyldigheten i upphovsrättslagen och att detta också hänför sig till den tvist om upphovsrätt mellan Kopiosto r.y. och Telia Finland Oyj som för närvarande behandlas i högsta domstolen. Den föreslagna ändringen kräver en noggrannare bedömning särskilt av de ekonomiska konsekvenserna för Rundradion och förhållandet mellan gällande upphovsrättslagstiftning och det föreslagna tillägget. Eftersom den här regeringspropositionen när det kommer till distributionsskyldigheten endast gäller skyldigheten att distribuera radioprogramutbud så har propositionen inga konsekvenser för frågor kring upphovsrättsersättningar för televisionsprogramutbud. Det är också av betydelse att riksdagen i sitt svar om ändringen av upphovsrättslagen RSv 312/2022 förutsätter att statsrådet bedömer hur upphovsrättslagen fungerar och vilka konsekvenser den har ur olika aktörers synvinkel och att statsrådet bedömer behovet av en totalreform av upphovsrättslagstiftningen. Undervisnings- och kulturministeriet ansvarar för upphovsrättsregleringen.  

Handikappforum rf, Synskadades förbund rf och Förbundet Finlands Svenska Synskadade rf konstaterade att för många blinda och personer med svår synnedsättning är radiokanalerna en mer betydande eller lika betydande informationskälla som televisionskanalerna även om betydelsen av kabelnäten för distributionen minskar under de närmaste åren. Handikapporganisationerna ansåg också att förhållandet mellan distributionsskyldigheten och tillgänglighetsdirektivet bör utvärderas regelbundet då mediebolagens och teleoperatörernas tillgänglighetstjänster och terminalutrustningen utvecklas. Handikapporganisationernas åsikt anses viktig och i anslutning till den bör det beaktas att man i konsekvensbedömningen av propositionen också uttryckligen har bedömt konsekvenserna för synskadade personer. Vid den periodiska bedömningen av distributionsskyldigheten, som senast gjordes 2022, har man också bedömt ställningen för personer med funktionsnedsättning särskilt när det gäller tillgången till programvarors tillgänglighetsfunktioner. Vid bedömningen har de skyldigheter som följer av tillgänglighetsdirektivet beaktats. Radioprogramutbudet omfattas inte av kraven på tillgänglighet eller regleringen enligt tillgänglighetsdirektivet på samma sätt som televisionsprogramutbudet och således har inte denna proposition inverkan på tillgången till tillgänglighetsfunktioner. 

6.2.2  Återkallande av radiotillstånd och frekvensreservering

En harmonisering av villkoren för beviljande och återkallande av radiotillstånd ansågs allmänt vara positivt. Förslaget understöddes av Transport- och kommunikationsverket, Digita Oy, Telia Finland Oyj, Finlands näringsliv rf, Skyddspolisen, Polisstyrelsen och Centralkriminalpolisen. Justitieministeriet förde inte fram sin ståndpunkt.  

Centralkriminalpolisen föreslog att man överväger om brottsrubriceringar som gäller återkallande av radiotillstånd borde kompletteras exempelvis i fråga om 17 kap. 1 § i strafflagen om offentlig uppmaning till brott eller 12 kap. 2 § om krigsanstiftan. Centralkriminalpolisen fäste också uppmärksamhet vid att ett villkor för återkallande av tillstånd är att tillståndshavaren gjort sig skyldig till brott som nämns i paragrafen. Detta förutsätter normalt ett domstolsavgörande som vunnit laga kraft. Verksamheten kan således fortsätta också en längre tid innan man kan ingripa förfarandemässigt. Centralkriminalpolisen lyfte också fram den personkrets som omfattas av återkallandet av tillstånd och huruvida tillståndet ska kunna återkallas också i andra fall, om lovlig verksamhet används för att utföra nämnda brott.  

Polisstyrelsen lyfte fram den långa straffprocessen och eventuella andra myndighetsförfaranden i förhållande till längden på en kortvarig koncession. Polisstyrelsen fäste också uppmärksamhet vid att motsvarande möjlighet att återkalla tillstånd inte finns vid långvarig radioverksamhet även om villkoren för återkallande av alla radiotillstånd borde vara enhetliga.  

Motiveringen till 49 § om återkallande av radiotillstånd och radiofrekvensreservering har preciserats så att en lagakraftvunnen dom kan beaktas när ett eventuellt nytt radiotillstånd beviljas. Ändringen är således ändamålsenlig även om det inte är möjligt att återkalla tillståndet under dess giltighetstid på grund av längden på rättsprocessen. Om förslagen om komplettering av brottsrubriceringen och den personkrets som omfattas konstateras det att lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation innehåller reglering som gäller flera olika koncessioner och regleringen därför bör bedömas som en helhet. Vid den fortsatta beredningen har det därför inte ansetts ändamålsenligt att föreskriva om återkallande av radiotillstånd på ett sätt som avviker från den övriga lagen. I fråga om enhetliga villkor för återkallande av koncession för radioverksamhet konstateras det att långvarig radioverksamhet utövas med stöd av programkoncession som omfattas av bestämmelserna i 4 och 5 kap. i lagen jämte villkor för beviljande och återkallande. 

9.1.1  Yttrandefrihet

Enligt 12 § 1 mom. i grundlagen har var och en yttrandefrihet. Till yttrandefriheten hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Närmare bestämmelser om yttrandefriheten utfärdas genom lag. Bestämmelser om yttrandefrihet ingår också i flera internationella avtal som är förpliktande för Finland. 

Distributionsskyldigheten har ett nära samband med den i grundlagen tryggade yttrandefriheten, eftersom i synnerhet tillgången till allmännyttigt innehåll av hävd har ansetts vara ett minimikrav för yttrandefriheten. Så mångsidiga mottagningsmöjligheter som möjligt har också ansetts stödja yttrandefriheten. Distributionsskyldigheten har ansetts bidra till att yttrandefriheten förverkligas. 

Grundlagsutskottet har av hävd bedömt bestämmelserna om distributionsskyldighet ur yttrandefrihetssynpunkt (GrUU 61/2002 rd s. 4, GrUU 19/2007 rd, s. 2–3, GrUU 27/2010 rd, s. 2, GrUU 64/2014 rd, s. 3). Utskottet har bland annat ansett att det med tanke på den mångsidiga och pluralistiska kommunikation som hör samman med yttrandefrihetens förverkligande är viktigt att garantera utövare av televisions- och radioverksamhet tillgång till kabelnätet (GrUU 19/2007 rd, s. 3). Utskottet har vidare konstaterat att det är viktigt att säkerställa att också alla hushåll som är anslutna till kabelnät faktiskt erbjuds ett tillräckligt allsidigt och pluralistiskt programutbud utan oskäliga extrakostnader (GrUU 27/2010 rd, s. 2). Grundlagsutskottet har också ansett att det med tanke på yttrandefriheten och pluralismen är svårt att skilja mellan public service-kommunikation och kommersiell kommunikation. Viktigast är mångsidighet och pluralism, som förverkligas genom produktion och distribution som flera aktörer deltar i (GrUU 19/2017 rd, s. 3). 

Enligt bedömningar är kabelradio ansluten hos cirka 5–10 procent av nätets potentiella användare, vilket som mest betyder cirka 85 000–170 000 hushåll. Konsekvenserna av ändringen kan ändå bedömas också via antalet kabelbredbandsanslutningar, eftersom uppskattningsvis över 90 procent av kabelbredbandstjänsterna finns i centralantennät. Om radion är ansluten till fastighetens antennät i cirka 5–10 procent av hushållen, påverkar ändringen sannolikt 25 000–50 000 hushåll. Fastighetsägaren har ingen särskild orsak att upphöra med radiomottagningen, om kabelbredband inte finns att få för fastigheten. Antalet hushåll som beräknats utifrån antalet kabelbredbandsanslutningar är därför det som sannolikt bäst motsvarar antalet hushåll som påverkas av ändringen i fråga om radiosändningar. Vidare kan det bedömas att antalet aktiva lyssnare i denna grupp sannolikt är mindre.  

Användarna av kabeltelevisions- och centralantennät har möjlighet att övergå till alternativa distributionskanaler för radio, såsom utnyttjande av radiomottagarens egen antenn eller internetradio, utan att övergången medför kostnader eller så att kostnaderna är måttliga. Å andra sidan bör det noteras att det inte finns exakta statistiska uppgifter att tillgå om radiolyssnande, och utifrån de uppgifter som finns tillgängliga kan man inte ge en exakt uppskattning av hur många användare som skulle få svårt att övergå till andra sätt att lyssna på radio. Allmänt kan man dock bedöma att största delen av de hushåll där kabelradio är ansluten har beredskap att övergå till att lyssna på radio med alternativa mottagningssätt och att radion också efter ändringen når befolkningen väl.  

Via de vanligaste sätten att ta emot radio, dvs. antennmottagning och internetradio, kommer radiodistributionen att fortsätta som förut. Ändringen inverkar alltså inte på tillgången till radioprogramutbud, när radion avlyssnas med traditionell bordsradio, reseradio, bilradio, på internet via datorn, pekplatta, telefon eller andra smarta apparater. Således ska det även i fortsättningen vara möjligt att lyssna på radio via flera mottagningssätt, antingen via kommersiella kanaler eller via Rundradions kanaler. Det bör vidare noteras att medieinnehåll också i allt högre grad tas emot via bredband och därför kan högklassiga bredbandsförbindelser anses ha betydelse för yttrandefriheten i en värld som hela tiden digitaliseras. 

Till den del propositionen kan anses försämra förverkligandet av yttrandefriheten förbättrar den å andra sidan egendomsskyddet för såväl teleföretagen som upprätthållarna av centralantennsystem, vilket kan anses vara en godtagbar grund för denna begränsning i konstitutionellt hänseende. 

9.1.2  Egendomsskydd

Enligt 15 § i grundlagen är vars och ens egendom tryggad. Bestämmelserna om distributionsskyldighet bör bedömas med tanke på egendomsskyddet, eftersom distributionsskyldigheten begränsar rätten för teleföretag som är verksamma i kabeltelevisionsnät och förvaltare av centralantennsystem att bestämma om användningen av sin egendom. Utgångspunkten är att distributionen av programutbud i näten är en avtalsfråga. Distributionen av programutbudet ordnas genom avtal, eftersom det finns efterfrågan på programutbud och utövarna av televisions- och radioverksamhet strävar efter att skaffa så många tittare och lyssnare som möjligt för sitt utbud. Distributionsskyldigheten kan ses som en exceptionell inblandning i den avtalsbaserade distributionen. 

Grundlagsutskottet har av hävd bedömt bestämmelserna om distributionsskyldighet som begränsningar i egendomsskyddet. Enligt de allmänna krav som gäller vid inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna bör inskränkningar vara nödvändiga för att ett godtagbart syfte ska kunna uppnås och även i övrigt överensstämma med proportionalitetskraven. Det är tillåtet att inskränka en grundläggande fri- eller rättighet endast om syftet inte kan uppnås med metoder som gör ett mindre ingrepp i fri- eller rättigheten. Grundlagsutskottet har i sin tidigare utlåtandepraxis ansett att bestämmelser om distributionsskyldighet ur ett konstitutionellt perspektiv är godtagbara grunder som hänför sig till tryggandet av yttrandefriheten, och utskottet har ansett att distributionsskyldigheten också harmonierar med proportionalitetskravet för en begränsning att nyttja egendom (GrUU 661/2002 rd, s. 4–5, även GrUU 7/2005 rd, s. 6). Utskottet har vidare ansett att distributionsskyldigheten inte är en förpliktelse som till sin karaktär är ny eller av ett nytt slag för teleföretag som är verksamma i kabeltelevisionsnätet och att dessa företag i sin verksamhet kunnat beakta de kostnader som distributionsskyldigheten orsakar (GrUU 19/2007 rd, s. 2, även GrUU 61/2002 rd, s. 5). Utskottet har ansett att regleringen som kringskär distributionsskyldigheten är problemfri när det gäller tryggandet av egendomsskyddet (GrUU 19/2007 rd, s. 2). 

I propositionen föreslås det att distributionsskyldigheten ska begränsas, dvs. att skyldigheten att distribuera radioprogramutbud ska upphöra. Teleföretag och förvaltare av centralantennsystem ska alltså inte i fortsättningen vara skyldiga att distribuera Rundradions radioprogramutbud i sina nät. Den föreslagna regleringen förbättrar egendomsskyddet för teleföretag och förvaltare av centralantennsystem, eftersom de fritt kan besluta om användningen av de frekvenser som reserverats för kabelradio i nätet.  

Skyldigheten att distribuera radioprogramutbud har förhindrat en kvalitetsmässig utveckling av kabelbredbanden, särskilt i fråga om nätet uppströms. I Finland finns cirka 530 000 hushåll som är kabelbredbandskunder. Den olägenhet som orsakas av distributionsskyldigheten kan anses vara betydande, eftersom dagens teknik använder samma frekvensområde för nätet uppströms som för närvarande är reserverat för användning av radio eller försvårar radiodistributionen och till och med gör den ekonomiskt omöjlig. Av betydelse vid bedömningen är att den nätutrustning som finns i nätet är på väg att föråldras och utifrån erhållna utredningar finns inte reservdelar tillgängliga på marknaden. I praktiken stöder alltså inte upprätthållandet av kabelnäten med dagens teknik radiodistributionen och å andra sidan finns inte längre utrustning som stöder kabeldistributionen av radio tillgänglig.  

Vid bedömningen ska det vidare beaktas att begränsningarna i användningen av kabel- och antennät inte bara inverkar på begränsningar i användningen av egendom utan också på slutförbrukarna, det vill säga konsumenter och andra användare som inte på lika villkor kan njuta av bredbandsutvecklingen när vissa frekvensområden är reserverade för radio i dessa nät. Den olägenhet som detta medför kan mätas med antalet kabelbredbandskunder. 

När man utöver de tekniska begränsningar som följer av radiodistributionen också beaktar antalet användare av kabelradio i förhållande till antalet kunder som använder kabelbredband samt möjligheterna för användarna av kabelradio att övergå till alternativa distributionskanaler, kan skyldigheten att distribuera radioprogramutbud ifrågasättas i synnerhet på basis av kravet på proportionalitet vid begränsning av användning av egendom. 

Den föreslagna lindringen av regleringen är oproblematisk i ljuset av 15 § i grundlagen. 

9.2.1  Yttrandefrihet

Grundlagsutskottet har i många sammanhang anfört som sin åsikt att den knappa tillgången på frekvenser är ett sådant tekniskt motiv för en begränsning som gjort det acceptabelt att ha kvar koncessionssystemet med hänsyn till yttrandefriheten (GrUU 40/2017 rd, GrUU 18/2014 rd, GrUU 3/2010 rd, GrUU 61/2002 rd, GrUU 8/2002 rd, GrUU 19/1998 rd). Utskottet har fäst uppmärksamhet vid att koncessionssystemet ska bidra till en rättvis fördelning av de tillgängliga radiofrekvenserna och skapa förutsättningar för yttrandefriheten. Grundlagsutskottet har dock vid godkännandet av tillståndssystemet även beaktat den knappa tillgången på frekvenser. Koncessionsregleringen grundar sig fortsättningsvis på den knappa tillgången på frekvenser. Det finns således en godtagbar grund för begränsningen av yttrandefriheten. 

Enligt förslaget är det statsrådet som i stället för Transport- och kommunikationsverket ska behandla ett radiotillståndsärende i situationer där det finns skäl att misstänka att innehavaren av radiotillståndet uppenbart äventyrar den nationella säkerheten. Enligt förslaget får statsrådet återkalla ett radiotillstånd i situationer där det finns skäl att misstänka att innehavaren av radiotillståndet uppenbart äventyrar den nationella säkerheten. 

Kommunikationsnätens och kommunikationstjänsternas tillförlitlighet och säkerhet är ovillkorliga förutsättningar för samhällets vitala funktioner. Kommunikationsnäten bildar nuförtiden en så kallad kritisk infrastruktur inom vilken de flesta tjänster som är nödvändiga för samhället, medborgarna, företagen och sammanslutningarna fungerar. Dessa tjänster måste fungera tillförlitligt både under normala förhållanden, vid störningar under normala förhållanden och under undantagsförhållanden. 

Frekvenserna i sig är obestridligen den mest kritiska infrastrukturen på kommunikationsmarknaden, eftersom nästan allt tillhandahållande av kommunikationstjänster kräver frekvenser. Bland annat när det gäller beviljande av radiotillstånd, beviljande och överföring av nätkoncessioner och uthyrning av frekvenser finns det redan i den gällande lagen bestämmelser enligt vilka ett positivt förvaltningsbeslut av statsrådet förutsätter att verksamheten uppenbart inte äventyrar den nationella säkerheten. 

Av ovannämnda skäl är det nödvändigt att omständigheter som hänför sig till den nationella säkerheten kan beaktas också när återkallande av radiotillstånd bedöms. Tillståndsmyndighetens prövningsrätt i ärendet är i propositionen bunden till situationer där myndigheten har skäl att misstänka att innehavaren av ett radiotillstånd uppenbart äventyrar den nationella säkerheten. Det kan till exempel vara fråga om att man har en stark misstanke om att ett företag har för avsikt att skada Finlands säkerhetsintressen. I praktiken kan statsrådets beslutsfattande i ärendet grunda sig till exempel på skyddspolisens utlåtande om sökanden. Situationer där innehavaren av ett radiotillstånd uppenbart äventyrar den nationella säkerheten är dock med all sannolikhet mycket sällsynta. 

Enligt artikel 10.2 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och protokoll nr 11 till konventionen (FördrS 18/1990 och 85/1998, nedan Europakonventionen) kan yttrandefriheten begränsas om det är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet. Enligt förslaget ska ett radiotillstånd kunna återkallas i situationer där innehavaren av ett radiotillstånd upprepade gånger och allvarligt har brutit mot denna lag eller gjort sig skyldig till vissa brottsbeteckningar enligt strafflagen. Återkallandet av tillståndet har i dessa fall begränsats till kortvarig radioverksamhet i liten skala och återkallandet är bundet till allvarliga eller väsentliga förseelser eller försummelser för vilka anmärkningar eller varningar inte har lett till att bristerna i verksamheten har korrigerats eller återkallelsen förutsätter att domstolen har avgjort brottskategorierna i fråga. Situationerna är noggrant avgränsade till att gälla endast de brott som nämns i bestämmelsen.  

Inskränkningarna i yttrandefriheten grundar sig på lag och det finns en sådan godtagbar grund för dem som avses i Europakonventionen. Regleringen är noggrant avgränsad och exakt. Därför bedöms den föreslagna regleringen inte vara problematisk med tanke på yttrandefriheten. 

9.2.2  Näringsfrihet

Grundlagsutskottet har i sin tidigare utlåtandepraxis behandlat förhållandet mellan koncessioner och näringsfriheten bland annat i utlåtandena GrUU 47/1996 rd (telemarknadslagen), GrUU 4/2000 rd (naturgasmarknadslagen), GrUU 19/1998 rd (lagen om televisions- och radioverksamhet) och GrUU 61/2002 rd (kommunikationsmarknadslagen). Utskottet har i sin utlåtandepraxis ansett att tillstånd i undantagsfall kan krävas för näringsverksamhet. Bestämmelser om tillståndsplikt ska alltid ändå utfärdas genom lag som ska uppfylla de krav på noggrann avgränsning och exakthet som gäller inskränkning av en grundläggande fri- eller rättighet. Grundlagsutskottet har också konstaterat att återkallelse av tillstånd i form av en myndighetsåtgärd som ingriper i individens rättsliga ställning har en starkare effekt än avslag på tillståndsansökan och ansett det nödvändigt för att bestämmelsen ska vara rätt proportionerad att möjligheten att återkalla tillstånd binds vid allvarliga och väsentliga överträdelser eller försummelser och vid att eventuella anmärkningar eller varningar till tillståndshavaren inte har lett till att uppenbara brister i verksamheten har korrigerats (GrUU 13/2014 rd). De föreslagna grunderna för rättsprövning i fråga om återkallande av radiotillstånd är exakta och noggrant avgränsade och tillståndet kan återkallas endast på grund av sådana försummelser som är av väsentlig och allvarlig art, det vill säga i situationer där de lagstadgade förutsättningarna för återkallande av radiotillstånd uppfylls i fråga om uppenbart äventyrande av den nationella säkerheten, vissa brottskategorier enligt strafflagen eller allvarliga eller upprepade överträdelser enligt lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation.  

På de grunder som anges ovan kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning.