2.1.1  EU-lagstiftningen

Enligt artikel 31.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (nedan elmarknadsdirektivet ) ska den systemansvarige för distributionssystemet säkerställa systemets långsiktiga förmåga att uppfylla rimliga krav på eldistribution, och på affärsmässiga villkor driva, underhålla och utveckla säker, tillförlitlig och effektiv eldistribution inom sitt område, med vederbörlig hänsyn till miljön och energieffektiviteten. Enligt artikel 40.1 i direktivet ska varje systemansvarig för överföringssystem bland annat ansvara för a) att i nära samarbete med angränsande systemansvariga för överföringssystem och systemansvariga för distributionssystem säkerställa systemets långsiktiga förmåga att bemöta rimlig efterfrågan på överföring av el, samt på affärsmässiga villkor och med vederbörlig hänsyn till miljön driva, underhålla och utveckla säkra, tillförlitliga och effektiva överföringssystem och c) att bidra till försörjningstryggheten genom lämplig överföringskapacitet och systemtillförlitlighet.  

I elmarknadsdirektivet definieras inte överförings- eller distributionssystem separat, men enligt EU-domstolens avgörandepraxis kan definitionen av dem grunda sig på definitionerna av överföring och distribution av el i artikel 2.28 och 2.34 i direktivet. Enligt artikel 2.28 i direktivet avses i direktivet med distribution transport av el i system med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät för tillhandahållande till kunder, men inte leverans. Enligt artikel 2.34 avses med överföring transport av el i sammanlänkade system med högspänningsnät samt nät med extra hög spänning för tillhandahållande till slutkunder eller distributörer, men inte leverans.  

Enligt domstolens rättspraxis följer det av definitionerna att ett överföringssystem utgör ett system för transport av el som är sammanlänkat med högspänningsnät samt nät med extra hög spänning för tillhandahållande till slutförbrukare eller distributörer, och vidare att ett distributionssystem utgör ett system med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät för transport av el till grossister eller slutförbrukare (domarna C-439/06 https://curia.europa.eu/juris/document/document.jsf;jsessionid=202966DD0D4703E3C4E24F46AFF4867A?text=&docid=67746&pageIndex=0&doclang=SV&mode=lst&dir=&occ=first&part=1&cid=18382965 , punkt 46, C-262/17, C-263/17 och C-273/17, Solvay Chimica Italia m.fl. https://curia.europa.eu/juris/document/document.jsf?text=&docid=208243&pageIndex=0&doclang=SV&mode=lst&dir=&occ=first&part=1&cid=18426446 , punkt 29, och C-31/18 Elektrorazpredelenie Yug https://curia.europa.eu/juris/document/document.jsf?text=&docid=219249&pageIndex=0&doclang=SV&mode=lst&dir=&occ=first&part=1&cid=18407767 , punkt 45). Domstolen har slagit fast, vad beträffar bedömningen av karaktären på överförings- och distributionssystemen och mängden el som överförs i nämnda system, att endast graden av spänning med vilken elen överförs utgör kriteriet för åtskillnad mellan överföring och distribution (dom C-439/06 Citiworks, punkt 48, C-262/17, C-263/17 och C-273/17 Solvay Chimica Italia m.fl., punkt 30, och C-31/18 Elektrorazpredelenie Yug, punkt 46). I mål C-439/06 Citiworks har domstolen vidare ansett att det i direktivet, vad beträffar syftet med överförings- och distributionssystemen, preciseras att elen i båda typerna av system överförs för att tillhandahållas men att själva leveransen inte ingår. Domstolen har således ansett att som grund för att skilja överförings- och distributionssystemen från varandra ska uppmärksamhet fästas också vid elnätens syfte (dom C-439/06 Citiworks, punkt 51). Domstolen har dessutom ansett att det framgår av definitionerna i direktivet att det avgörande särskiljningskriteriet består i den kundkategori för vilken den överförda elen är avsedd. Ett överföringssystem är avsett för försäljning av el till slutförbrukare eller distributörer, medan ett distributionssystem är avsett för försäljning av el till grossister eller slutförbrukare. Av detta följer att system som används för att transportera el, å ena sidan, med nät med extra hög spänning samt med högspänningsnät för tillhandahållande till slutförbrukare eller distributörer, och, å andra sidan, med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät för försäljning till grossister eller slutförbrukare, ska anses utgöra överföringssystem respektive distributionssystem som omfattas av tillämpningsområdet för direktivet (C 262/17, C 263/17 och C 273/17, Solvay Chimica Italia m.fl., punkt 37, och C-31/18 Elektrorazpredelenie Yug, punkterna 48 och 49).  

Domstolen har dessutom slagit fast att även om det i definitionerna i elmarknadsdirektivet anges kriterier som gör det möjligt att särskilja överföringssystem från distributionssystem, ger de ändå medlemsstaterna ett visst handlingsutrymme vid genomförandet av dessa kriterier, något som bland annat framgår av överlappningen mellan definitionerna angående högspänning och avsedda kunder. I avsaknad av en exakt bestämmelse i direktivet behåller medlemsstaterna således sin befogenhet att fastställa de exakta gränserna för att skilja mellan de olika spänningsnivåerna. Domstolen har vidare konstaterat att medlemsstaterna inte får särskilja begreppen distributionssystem för el respektive överföringssystem för el i den mening som avses i elmarknadsdirektivet genom att grunda sig på ett ytterligare kriterium än de kriterier som är föreskrivna i definitionerna i direktivet (dom C-31/18 Elektrorazpredelenie Yug, punkterna 51, 52 och 58). 

Vid granskningen av domstolens avgörandepraxis beaktas tre aspekter. För det första ska hänsyn tas till bakgrunden till domstolens domar: domstolen har i sina avgöranden särskilt behandlat frågan om hurdana nät som omfattas av skyldigheten enligt elmarknadsdirektivet i situationer där medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning har avgränsat vissa typer av nät så att de inte omfattas av skyldigheterna enligt direktivet. Dessutom har domstolen inte fäst någon större vikt vid bedömningen av kriterierna för åtskillnad mellan överföringssystem och distributionssystem. Frågan är dock väsentlig med tanke på den nationella lagstiftningen, eftersom regleringen av överföringsnät och distributionsnät skiljer sig avsevärt från varandra. Vidare verkar det som om domstolen i sin avgörandepraxis inte har fäst uppmärksamhet vid elproduktionens anslutning till överföringsnäten. Dessa synpunkter bör beaktas när definitionerna av stamnät och högspänningsdistributionsnät utarbetas i den nationella lagstiftningen. I praktiken kräver åtskillnaden mellan dessa typer av nät klart mer djupgående kriterier för syftet med näten än vad som framgår av domstolens hittillsvarande praxis. 

2.1.2  Nationell lagstiftning

Bestämmelser om nätinnehavarens utvecklingsskyldighet finns i 19 § i elmarknadslagen (588/2013). Den systemansvariga stamnätsinnehavarens utvecklingsskyldighet preciseras dessutom av bestämmelserna om systemansvar i 45 § i elmarknadslagen. Gränsdragningen mellan definitionerna av högspänningsdistributionsnät och stamnät avgör om ansvaret för utvecklandet av högspänningsdistributionsnät hör till stamnätsinnehavaren eller till distributionsnätsinnehavaren.  

Enligt 31 § i elmarknadslagen är stamnät 1) ett riksomfattande enhetligt elöverföringsnät som består av elledningar med en nominell spänning på minst 110 kilovolt, transformator- och kopplingsstationer och andra anläggningar samt 2) en sammanlänkning för en nominell spänning på minst 110 kilovolt som är i en stamnätsinnehavares besittning. 

Enligt 3 § 3 punkten i elmarknadslagen avses med högspänningsdistributionsnät lokala eller regionala elnät eller elledningar vars nominella spänning är 110 kilovolt och vilka inte är anslutningsledningar och inte sträcker sig över riksgränsen. 

Stamnätet anses i regel bestå av ett sådant maskat drivet högspänningselnät på minst 110 kilovolt som omfattar rikets elsystem och som i egenskap av elsystem uppfyller kriteriet n-1 i fråga om driftsäkerheten. Även ur en stamnätsinnehavares synvinkel omfattas en enskild radiell förbindelse på över 110 kilovolt dock av skyldigheten att utveckla nätet, om en stor förbrukningskoncentration i distributionsnätet tekniskt-ekonomiskt förutsätter att det byggs en förbindelseledning som förenar distributionsnätsinnehavarens och stamnätsinnehavarens nät och som fungerar med en spänning på över 110 kilovolt. Den gällande elmarknadslagen känner inte till nätdelar på över 110 kV som inte är antingen anslutningsledningar eller stamnät. 

Enligt elmarknadslagen ansvarar stamnätsinnehavaren således också för utvecklandet av det regionala och lokala elnätet på över 110 kilovolt. Den ökande belastningen av konsumtion och produktion har lett till att det i distributionsnäten förekommer allt fler stora förbrukningskoncentrationer som tekniskt-ekonomiskt skulle kräva att det byggs en förbindelseledning med en spänning på över 110 kilovolt mellan distributionsnätet och stamnätet. Med stöd av den gällande lagstiftningen hör sådana regionala och lokala nät på över 110 kilovolt som inte är anslutningsledningar enbart på basis av spänningsnivån till stamnätsinnehavarens utvecklingsansvar. 

I 7 § i elmarknadslagen ställs ett krav på stamnätsinnehavaren enligt elmarknadsdirektivet, enligt vilket stamnätsinnehavaren ska äga det stamnät som den driver och uppfylla kravet på faktisk åtskillnad. Med faktisk åtskillnad (effective unbundling, även känd som åtskillnad av ägande) avses stamnätsinnehavarens företagsstruktur, genom vilken sådan beslutanderätt om stamnätet eller stamnätsinnehavaren som grundar sig på ägande eller annan rätt av producenter och försäljare av el eller naturgas har förhindrats. I Finland finns för närvarande en nätinnehavare som certifierats som stamnätsinnehavare, Fingrid Oyj. 

Fingrid Oyj har i sitt utvecklingsarbete prioriterat sin omfattande utvecklingsplan för det riksomfattande nätet och sammanlänkningarna och prioriterat resurser uttryckligen för dessa ändamål. Genomförandet av enskilda regionala eller lokala ledningsprojekt som är centrala med tanke på industriella investeringar i ren teknik och i städernas energiproduktion i omställningen till ren energi har fördröjts som sekundära projekt med tanke på den riksomfattande utvecklingen. 

Elmarknadslagen möjliggör också certifiering av andra nätinnehavare som stamnätsinnehavare, men i praktiken har inga andra stamnätsinnehavare grundats, eftersom kraven på faktisk åtskillnad är så stränga att de inte gör det möjligt för andra företag inom energisektorn att vara stamnätsinnehavare eller -ägare eller annars begränsar deras möjligheter att bedriva affärsverksamhet inom andra sektorer i energibranschen. De krav som ställs på stamnätsinnehavaren har också i praktiken inneburit att inte heller företag inom andra sektorer har varit beredda att bygga stamnät och ansöka om nättillstånd för stamnätsinnehavare. På grund av den reglering som baserar sig på EU-lagstiftningen har stamnätsaffärsverksamheten således i Finland kommit att utgöra ett faktiskt monopol för Fingrid Oyj, även om elmarknadslagen inte förutsätter detta. 

Med stöd av vad som anförts ovan är det således nödvändigt att göra det möjligt för distributionsnätsinnehavarna att bygga och driva ett regionalt och lokalt nät med en spänning på över 110 kilovolt som en del av ett högspänningsdistributionsnät. 

I fråga om den riksomfattande elöverföringen finns det däremot inget behov av att göra ändringar i bestämmelserna om ansvaret för utvecklandet av nätet. Enligt det mål som uttrycks i motiveringen till elmarknadslagen bör man genom stamnätsinnehavarens skyldighet att utveckla nätet säkerställa att stamnätets överföringskapacitet är tillräcklig för att bevara det finländska fastlandet som ett budområde för elhandeln. Det är således naturligt att utveckla den riksomfattande elöverföringen via en stamnätsinnehavare. 

2.3.1  EU-lagstiftningen

Enligt artikel 30 i elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna utse, eller ålägga företag som äger eller är ansvariga för distributionssystem att utse, en eller flera systemansvariga för distributionssystem, för en tid som medlemsstaterna själva bestämmer med beaktande av effektivitet och ekonomisk balans. Enligt artikel 43.1 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att varje företag som äger ett överföringssystem ska agera som systemansvarig för överföringssystemet. 

I mål C-439/06, Citiworks, har EU-domstolen slagit fast att bestämmelsen om tredjepartstillträde i elmarknadsdirektivet 2003/54/EG ska tolkas så, att den utgör hinder för en sådan bestämmelse i tysk lagstiftning som befriar vissa systemansvariga för energiförsörjningssystem från skyldigheten att ge tredje parter fritt tillträde till dessa system på den grunden att dessa system är belägna på sammanhörande verksamhetsområden och till övervägande del används för leverans av energi inom det egna företaget och till närstående företag. Domstolen har ansett att en medlemsstat inte kan låta bli att utse en verksamhetsutövare som driver ett elnät till systemansvarig som ansvarar för att skyldigheterna enligt direktivet fullgörs, om inte direktivet innehåller en grund för detta (dom C-439/06, Citiworks, punkt 55). Å andra sidan har domstolen motiverat sin ståndpunkt genom definitionerna av överföringssystem och distributionssystem i direktivet. Enligt domstolen följer av dessa definitioner att ett överföringssystem utgör ett system för transport av el som är sammanlänkat med högspänningsnät samt nät med extra hög spänning för tillhandahållande till slutförbrukare eller distributörer, och vidare att ett distributionssystem utgör ett system med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät för transport av el till grossister eller slutförbrukare. Domstolen har vidare ansett att det i direktiv 2003/54, vad beträffar förvaltningen av och syftet med överförings- och distributionssystemen, preciseras att elen i båda typerna av system överförs för att tillhandahållas men att själva leveransen inte ingår (dom C-439/06, Citiworks, punkterna 46 och 51). Enligt artikel 2.28 i elmarknadsdirektivet avses med distribution transport av el i system med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät för tillhandahållande till kunder, men inte leverans. Enligt punkt 1 avses med kund en grossist eller slutkund av el. På basis av dom C-439/06, Citiworks kan det anses att sådana elnät där el inte levereras till grossister eller slutförbrukare inte omfattas av elmarknadsdirektivets bestämmelser om distributionssystem och skyldigheten att ordna tillträde till systemet.  

Domstolen har också behandlat kriterierna för att utse systemansvariga för distributionssystem i domarna C‑262/17, C‑263/17 och C‑273/17, Solvay Chimica Italia m.fl., C‑31/18, Elektrorazpredelenie Yug och C‑293/23, ENGIE Deutschland GmbH https://eur-lex.europa.eu/legal-content/sv/TXT/?uri=CELEX:62023CJ0293 .  

2.3.2  Nationell lagstiftning

Enligt 4 § i elmarknadslagen får elnätsverksamhet utövas i elnät i Finland endast med Energimyndighetens tillstånd ( elnätstillstånd ). Tillståndsplikten omfattar dock inte elnätsverksamhet där endast en fastighets eller en motsvarande fastighetsgrupps interna elleveranser sköts med hjälp av elnätet. Projekttillstånd för byggande av högspänningsledning enligt 14 § behövs inte heller för byggande av en intern elledning i en fastighet eller i en motsvarande fastighetsgrupp. Enligt elmarknadslagen är en fastighet eller motsvarande grupp av fastigheter en enhet inom vilken en anslutning kan innehålla förbrukning, produktion och energilagringsanläggningar utan att eldistributionen mellan dessa bildar reglerad nätverksamhet.  

Enligt 3 § 5 punkten i elmarknadslagen avses med anslutningsledning en enhetlig helhet som består av en elledning och andra elanläggningar och elutrustningar som behövs för anslutning till elnätet och genom vilken till elnätet för en eller flera abonnenter ansluts ett eldriftsobjekt, en eller flera till varandra kopplade energilagringsanläggningar, ett eller flera kraftverk eller ett eller flera kraftverk och en eller flera till dem kopplade energilagringsanläggningar. Definitionen av anslutningsledning gör det möjligt att till exempel ansluta flera separata vindkraftverk eller vindkraftsparker till elnätet med en gemensam anslutningsledning.  

Byggande och drift av en anslutningsledning är inte tillståndspliktig nätverksamhet, och på anslutningsledningen tillämpas inte de allmänna skyldigheter som gäller nätinnehavare. Anslutningsledningarna omfattas således av fri konkurrens. En sund och fungerande konkurrens på elmarknaden kräver att de konkurrerande elaffärsverksamheterna är företagsekonomiskt lönsamma och att de inte stöds genom monopolfunktioner. Nätinnehavarens skyldigheter och rättigheter i fråga om elnätsverksamheten enligt elmarknadslagen gäller inte dessa konkurrensutsatta elnät. Byggandet av anslutningsledningarna betalas av abonnenterna och underhållskostnaderna eller andra kostnader för ledningarna täcks inte med överföringstariffen.  

De delar av nätet som uteslutande betjänar anslutning av elproduktionen är med stöd av de nuvarande bestämmelserna anslutningsledningar, även om de är i nätinnehavarens besittning. De räknas således inte in i nätinnehavarens nättillgångar och de ger inte någon avkastning enligt bestämmelserna. Anslutningsledningar omfattas inte heller av anslutningsskyldigheten enligt 20 § i elmarknadslagen. 

I Energimyndighetens förvaltningspraxis har den nuvarande definitionen av anslutningsledning tolkats så att det avgörande för huruvida anslutningsledningen omfattas av tillståndspliktig nätverksamhet inte är vilken aktör som driver eller innehar anslutningsledningen. De nuvarande bestämmelserna har gett elproducenterna en rätt omfattande möjlighet att själva bygga nätdelar som betjänar anslutningen av produktionen, vilket har påskyndat utvecklingen av elledningar som betjänar produktionsanläggningar för förnybar energi och på så sätt främjat en ren omställning. 

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Orpos regering ändras elmarknadslagen så att det blir möjligt för elnätsbolag att föra samman vindkraftverkens anslutningsledningar. Genomförandet av regeringsprogrammet förutsätter således att nätinnehavarens utvecklingsansvar och bestämmelserna om tillståndsplikt för nätverksamhet ändras så att också sådana delar av nätinnehavarens elnät som enbart betjänar anslutning av produktionen kan omfattas av tillståndspliktig nätverksamhet.  

2.4.1  EU-lagstiftningen

Enligt artikel 30 i elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna utse, eller ålägga företag som äger eller är ansvariga för distributionssystem att utse, en eller flera systemansvariga för distributionssystem, för en tid som medlemsstaterna själva bestämmer med beaktande av effektivitet och ekonomisk balans. Enligt artikel 43.1 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att varje företag som äger ett överföringssystem ska agera som systemansvarig för överföringssystemet. I mål C-439/06, Citiworks har domstolen ansett att en medlemsstat inte kan låta bli att utse en verksamhetsutövare som driver ett elnät till systemansvarig som ansvarar för att skyldigheterna enligt direktivet fullgörs, om inte direktivet innehåller en grund för detta (dom C-439/06, Citiworks, punkt 55). Domstolen har också behandlat kriterierna för att utse systemansvariga för distributionssystem i domarna C‑262/17, C‑263/17 och C‑273/17, Solvay Chimica Italia m.fl., C‑31/18, Elektrorazpredelenie Yug och C‑293/23, ENGIE Deutschland GmbH. 

I artikel 6 i elmarknadsdirektivet föreskrivs det om tredje parts tillträde till systemen. Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att det införs en ordning för tredje parts tillträde till överförings- och distributionssystemen grundad på offentliggjorda tariffer, som ska gälla för alla kunder samt tillämpas objektivt och utan diskriminering mellan systemanvändarna. Bestämmelsen tillämpas också på medborgarenergigemenskaper som förvaltar distributionssystem. 

Enligt artikel 2.11 i elmarknadsdirektivet avses med medborgarenergigemenskap en juridisk person som a) baseras på frivilligt och öppet deltagande och som de facto kontrolleras av medlemmar eller delägare, som är fysiska personer, lokala myndigheter, däribland kommuner, eller små företag, b) har som främsta mål är att ge sina medlemmar eller delägare eller det närområde där det är verksamt miljömässiga, ekonomiska eller sociala samhällsfördelar, snarare än att generera ekonomisk vinst, och c) får delta i produktion, inklusive från förnybara energikällor, distribution och leverans, förbrukning, aggregering, energilagring, energieffektivitetstjänster eller, laddningstjänster för elfordon eller tillhandahålla andra energitjänster till sina medlemmar eller delägare.  

I artikel 16 i elmarknadsdirektivet finns närmare bestämmelser om det regelverk som möjliggör sådana medborgarenergigemenskaper. Genom direktiv (EU) 2018/2001 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (nedan RED II-direktivet ) åläggs medlemsstaterna dessutom skyldigheter att reglera gemenskaper för förnybar energi, vars definition till stor del motsvarar definitionen av medborgarenergigemenskaper i elmarknadsdirektivet.  

De gemenskaper för förnybar energi som avses i artikel 22 i RED II-direktivet och de medborgarenergigemenskaper som avses i artikel 16 i elmarknadsdirektivet gäller enligt definitionen närmast distributionssystem. Sammanslutningar vars främsta syfte är att uppnå miljömässiga, ekonomiska eller sociala fördelar och inte ekonomisk vinst förväntas inte öka sin verksamhet till en industriell nivå där det behövs högspänningselnät. 

I artikel 15 i elmarknadsdirektivet föreskrivs det om aktiva kunder. Enligt artikel 2.8 i elmarknadsdirektivet avses med aktiv kund en slutkund, eller en grupp av samarbetande slutkunder, som förbrukar eller lagrar el som producerats inom den egna fastigheten vilken är belägen inom ett avgränsat område, eller egenproducerad eller delad el på andra platser, eller som säljer egenproducerad el eller deltar i flexibilitets- eller energieffektivitetssystem, förutsatt att dessa verksamheter inte är deras huvudsakliga kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet. Enligt artikel 15.1 i elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att slutförbrukarna är berättigade att agera som aktiva kunder utan att omfattas av oproportionella eller diskriminerande tekniska krav, administrativa krav, förfaranden och avgifter samt av nätavgifter som inte är kostnadsbaserade. Bestämmelserna om aktiva kunder tillämpas på kunder som är anslutna till både låg-, mellan- och högspänningsnät. I praktiken bildar aktiva kunder, eller grupper av slutkunder inom ett avgränsat område som dessa bildar, enheter som liknar energigemenskaper och som utöver sin egentliga verksamhet producerar och lagrar el. 

Enligt artikel 15.5 i elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att aktiva kunder som äger en energilagringsanläggning, om villkoren är uppfyllda, har rätt till nätanslutning inom rimlig tid efter att en begäran gjorts, och att aktiva kunder som äger en energilagringsanläggning inte påförs dubbla avgifter, däribland nätavgifter, för lagrad el som blir kvar inom deras fastigheter samt när de tillhandahåller flexibilitetstjänster för systemansvariga. Enligt artikel 42.1 i direktivet ska de systemansvariga för överföringssystemen dessutom ha transparenta och effektiva förfaranden för icke-diskriminerande anslutning av nya produktionsanläggningar och energilagringsanläggningar till överföringssystemet. Den icke-diskriminerande behandling av systemanvändare som förutsätts i elmarknadsdirektivet har i rättspraxis ansetts vara en princip som allmänt ska tillämpas på elmarknaden (se mål C-17/03 VEMW m.fl. Dom av den 7 juni 2005, VEMW m.fl., C-17/03, EU:C:2005:362. , punkterna 42–46).  

I elmarknadsdirektivet föreskrivs dessutom om direktledningar. Enligt artikel 2.41 i elmarknadsdirektivet avses med direktledning antingen en elledning som kopplar samman en enskild produktionsplats med en enskild kund, eller en elledning som kopplar samman en producent och en elleverantör så att dessa direkt kan försörja sina egna fastigheter, dotterbolag och kunder. Enligt artikel 7.1 i direktivet ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt för alla producenter och elleverantörer som är etablerade inom deras territorium att leverera till sina egna fastigheter, dotterbolag och kunder genom en direktledning, utan att drabbas av oproportionella administrativa förfaranden eller kostnader, och för alla kunder inom deras territorium att, enskilt eller gemensamt, få leveranser via en direktledning från producenter och elleverantörer. I punkt 3 föreskrivs det dessutom att möjligheten att leverera el genom en direktledning enligt punkt 1 i artikeln inte ska påverka möjligheten att ingå elavtal i enlighet med artikel 6. Enligt punkt 4 får medlemsstaterna utfärda tillstånd att uppföra en direktledning om tillträde till systemet vägras, i den mån det är lämpligt enligt artikel 6, eller om ett tvistlösningsförfarande enligt artikel 60 har inletts. I artikel 6 i direktivet förutsätts det att medlemsstaterna säkerställer tredje parts tillträde till systemet på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt. Enligt artikel 6.2 får den systemansvarige för överförings- eller distributionssystemet vägra tillträde till systemet om det saknar nödvändig kapacitet. Vederbörligen motiverade skäl, som särskilt tar hänsyn till artikel 9 och som grundas på objektiva och tekniskt och ekonomiskt motiverade kriterier, ska anges för en sådan vägran. 

2.4.2  Nationell lagstiftning

Enligt 4 § i elmarknadslagen får elnätsverksamhet utövas i elnät i Finland endast med Energimyndighetens tillstånd ( elnätstillstånd ). Tillståndsplikten omfattar dock inte elnätsverksamhet där endast en fastighets eller en motsvarande fastighetsgrupps interna elleveranser sköts med hjälp av elnätet. Projekttillstånd för byggande av högspänningsledning enligt 14 § behövs inte heller för byggande av en intern elledning i en fastighet eller i en motsvarande fastighetsgrupp. Enligt elmarknadslagen är en fastighet eller motsvarande grupp av fastigheter en enhet inom vilken en anslutning kan innehålla förbrukning, produktion och energilagringsanläggningar utan att eldistributionen mellan dessa bildar reglerad nätverksamhet. De kunder eller den grupp av kunder som har en sådan anslutning utgör ur lagstiftningens synvinkel i praktiken en sådan aktiv kund eller energigemenskap som avses i elmarknadsdirektivet.  

Definitionerna av aktiv kund och lokal energisammanslutning ingår i den nationella lagstiftningen i statsrådets förordning om utredning och mätning av elleveranser (767/2021). Enligt 1 kap. 3 och 4 § i förordningen finns eldriftsställena för medlemmarna eller delägarna i en lokal energisammanslutning eller grupp av aktiva kunder inom samma fastighet eller inom en motsvarande fastighetsgrupp och har anslutits till distributionsnätsinnehavarens distributionsnät genom samma anslutning. Dessutom ska sammanslutningens elproduktionsaggregat och energilagringsanläggning höra till anslutningen för ovan nämnda fastighet eller fastighetsgrupp. Dessa bestämmelser tillämpas dock inte på högspänningsnät. 

Inom ramen för de nuvarande bestämmelserna är det möjligt att bilda en energisammanslutning som överskrider fastighetsgränserna genom en direktlinje. Enligt 3 § 5 a-punkten i elmarknadslagen avses med direktledning en elledning som ansluter en separat produktionsenhet till en separat kund och en elledning som ansluter en producent och en elleverantör till deras egna lokaler, dotterföretag eller kunder för direkt elleverans. Definitionen motsvarar definitionen i artikel 2.41 i elmarknadsdirektivet. Enligt 13 § 2 a-punkten i elmarknadslagen kan någon annan än distributionsnätsinnehavaren inom distributionsnätsinnehavarens ansvarsområde bygga en direktledning genom vilken småskalig elproduktion ansluts till ett eldriftsställe eller till en fastighets eller motsvarande fastighetsgrupps nät. Med hjälp av de nationella bestämmelserna om direktledningar har man strävat efter att främja utnyttjandet av småskalig förnybar elproduktion. Med småskalig elproduktion avses i elmarknadslagen ett kraftverk eller en helhet som utgörs av flera kraftverk med en effekt på högst två megavoltampere. 

Enligt 4 § 2 punkten i elmarknadslagen är eldistribution genom en direktledning inte tillståndspliktig elnätsverksamhet, om den el som distribueras har producerats vid småskalig elproduktion. På en direktledning tillämpas inte heller elmarknadslagens allmänna skyldigheter som gäller distributionsnätsinnehavare. En direktledning får dock inte bilda en slinga till elnätet eller mellan elnät och två eller flera eldriftsobjekt som är anslutna till distributionsnätet kan inte kombineras med varandra. 

I samband med den ändring av elmarknadslagen som gällde direktledningar bedömdes det att de negativa effekter som slutförbrukare och lokala energikooperativ som utnyttjar direktledningar har på prissättningen av den avståndsoberoende eldistributionen, nivån på distributionspriserna i glesbygden och tillgången till nättjänster, leveranssäkerheten i distributionsnäten samt elsäkerheten är obetydliga och kan kontrolleras när rätten att bygga direktledningar har begränsats till anslutning av småskalig elproduktion till ett eldriftsställe eller till en fastighets eller en motsvarande fastighetsgrupps nät (RP 265/2020 rd, s. 42). 

Verksamhetsmöjligheterna för aktiva kunder, grupper som dessa bildar eller energisammanslutningar som ansluter sig till högspänningsnät begränsas av att de enligt den gällande lagstiftningen inte kan ansluta annan elproduktion än småskalig elproduktion direkt till ett eldriftsobjekt med en direktledning utanför fastigheten eller en motsvarande fastighetsgrupp. Energilösningar där till exempel en vätgasanläggning kopplas direkt till förnybar produktion av förnybar vätgas med en direktledning på ett sätt som underlättar uppfyllandet av kraven på additionalitet i RED II-direktivet är inte möjliga. 

2.5.1  EU-lagstiftningen

Enligt artikel 38 i elmarknadsdirektivet får medlemsstaterna klassificera ett system som distribuerar el inom en geografiskt avgränsad industriell eller kommersiell plats eller en plats där gemensamma tjänster tillhandahålls och som i regel inte levererar el till hushållskunder som ett slutet distributionssystem. En sådan klassificering är möjlig om systemanvändarnas verksamhet eller produktionsprocesser är integrerade av särskilda tekniska skäl eller säkerhetsskäl, eller systemet distribuerar el huvudsakligen till systemets ägare eller den systemansvarige eller till deras anknutna företag. Slutna distributionsnät betraktas inom ramen för direktivet som distributionssystem, men den systemansvarige kan undantas från vissa skyldigheter som anges i direktivet. 

I skäl 66 i direktivet konstateras det att när ett slutet distributionssystem används för att skapa optimal effektivitet i en integrerad försörjning som kräver särskilda driftsnormer, eller när ett slutet distributionssystem upprätthålls i första hand för att användas av systemets ägare, bör det vara möjligt att undanta den systemansvarige för distributionssystemet från skyldigheter som skulle utgöra en onödig administrativ börda på grund av det särskilda förhållandet mellan den systemansvarige för distributionssystemet och systemanvändare. Industriområden och kommersiella områden samt områden där gemensamma tjänster tillhandahålls, såsom tågstationer, flygplatser, sjukhus, stora campingplatser med integrerade anläggningar och kemiska industrianläggningar, kan inbegripa slutna distributionssystem på grund av att den verksamhet som bedrivs i dessa anläggningar är av specialiserad karaktär. 

2.5.2  Nationell lagstiftning

Elmarknadsdirektivets bestämmelser om slutna distributionsnät har genomförts nationellt i 11 § i elmarknadslagen. Enligt 1 mom. kan elnätstillstånd för slutna distributionsnät på ansökan beviljas en sökande som utövar elnätsverksamhet i ett distributionsnät eller högspänningsdistributionsnät inom ett geografiskt avgränsat område för industriell verksamhet eller näringsverksamhet eller område där gemensamma tjänster tillhandahålls, när nätet inte levererar el till konsumenter, om 

1) driften eller produktionsprocessen hos nätanvändarna av särskilda tekniska skäl eller säkerhetsskäl bildar en gemensam helhet, eller 

2) nätet distribuerar el i första hand till nätets ägare eller innehavare eller till ett till ägaren eller innehavaren anknutet företag. 

Ordalydelsen i 11 § 1 mom. 1 punkten i elmarknadslagen betonar användarnas behov. Enligt den uppfylls villkoret om driften eller produktionsprocessen hos användarna har integrerats av särskilda tekniska skäl eller säkerhetsskäl. Därför har Energimyndigheten i sin förvaltningspraxis bedömt om de särskilda förutsättningarna för elnätstillstånd för slutna distributionsnät uppfylls och fäst särskild uppmärksamhet vid användarna och deras behov, dvs. huruvida driften eller produktionsprocessen hos användarna bildar en gemensam helhet av särskilda tekniska skäl eller säkerhetsskäl.  

På grund av särdragen mellan nätinnehavare och nätanvändare omfattas innehavare av slutna distributionsnät i sin helhet av lindrigare skyldigheter i fråga om utövandet av elnätsverksamhet än andra innehavare av distributionsnät. Med stöd av 62 § i elmarknadslagen är en innehavare av ett slutet distributionsnät befriad från att iaktta elmarknadslagens bestämmelser om kvalitet, utveckling, prissättning, informationsdelning och riskhantering i fråga om flera nättjänster. Dessutom omfattas ett slutet distributionsnät i princip inte av Energimyndighetens tillsyn över prissättningen. Med stöd av 11 § i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden (590/2013, nedan tillsynslagen ) fastställs tillsynsmetoderna för prissättningen för en innehavare av ett slutet distributionsnät endast om en nätanvändare som är ansluten till ett slutet distributionsnät skriftligen har begärt att Energimyndigheten fastställer metoderna. Slutna distributionsnät utgör ett begränsat undantag från de allmänna skyldigheterna i fråga om distributionsnätsverksamheten, och som sådana har förutsättningarna för dem tolkats snävt. Elnätstillstånd för slutna distributionsnät har i Finland beviljats sammanlagt fyra nätinnehavare.  

Enligt 9 § i elmarknadslagen bestämmer Energimyndigheten i elnätstillståndet för distributionsnätsinnehavare ett geografiskt ansvarsområde för distributionsnätsinnehavaren gällande distributionsnätet. Ansvarsområdena överlappar inte varandra och täcker tillsammans hela landet med undantag för landskapet Åland. Efter det att elnätstillståndet beviljats kan Energimyndigheten av vägande skäl ändra distributionsnätsinnehavarens ansvarsområde. Med distributionsnät aves enligt 3 § 2 punkten i elmarknadslagen ett elnät vars nominella spänning är lägre än 110 kilovolt. Om en innehavare av ett slutet distributionsnät innehar ett nät med en nominell spänning under 110 kilovolt, ska Energimyndigheten således bestämma ett ansvarsområde för innehavaren av det slutna distributionsnätet. Eftersom ansvarsområdena inte kan överlappa varandra, minskar det ansvarsområde som bestämts för innehavaren av ett slutet distributionsnät alltid ansvarsområdet för den distributionsnätsinnehavare som är verksam i området på motsvarande sätt. 

Enligt 19 § i elmarknadslagen omfattar nätinnehavarens utvecklingsskyldighet skyldighet att upprätthålla, driva och utveckla förbindelserna till andra nät i enlighet med de föreskrivna kraven på elnätsverksamhet och nätanvändarnas rimliga behov. Med tanke på den gällande lagstiftningen är det således innehavaren av ett slutet distributionsnät som ansvarar för nätets förbindelser till andra nät. En sådan ledning som ansluter ett slutet distributionsnät till det publika nätet kan till sin karaktär vara mycket lik en anslutningsledning som förenar eldriftsobjekt som finns inom en enskild fastighet eller en motsvarande fastighetsgrupp med nätinnehavarens nät. Den sammanlänkning som innehavaren av ett slutet distributionsnät ansluter till det publika nätet är dock inte en anslutningsledning, utan en ledning som förenar nätinnehavarnas nät. Således har innehavaren av ett slutet distributionsnät inte rätt att bygga en sammanlänkning på över 110 kilovolt till stamnätet utan att innehavaren av det slutna distributionsnätet bör utses till stamnätsinnehavare och uppfylla villkoren för åtskillnad av ägande. Om ett slutet distributionsnät tekniskt-ekonomiskt förutsätter byggande av en sammanlänkning med en spänning på över 110 kilovolt, omfattas det enligt de nuvarande bestämmelserna av stamnätsinnehavarens utvecklingsskyldighet. 

2.6.1  EU-lagstiftningen

Enligt artikel 42.1 i elmarknadsdirektivet ska den systemansvarige för överföringssystemet inrätta och offentliggöra transparenta och effektiva förfaranden för icke-diskriminerande anslutning av nya produktionsanläggningar och energilagringsanläggningar till överföringssystemet. Enligt artikel 42.2 andra stycket påverkar inte första stycket möjligheten för systemansvariga för överföringssystem att begränsa den garanterade anslutningskapaciteten eller erbjuda anslutningar som omfattas av driftsmässiga begränsningar för att säkerställa att nya produktionsanläggningar eller energilagringsanläggningar blir ekonomiskt effektiva, förutsatt att sådana begränsningar har godkänts av tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten ska säkerställa att eventuella begränsningar av garanterad anslutningskapacitet eller driftsmässiga begränsningar införs på grundval av transparenta och icke-diskriminerande förfaranden och inte skapar oskäliga hinder för marknadstillträde. I de fall då produktionsanläggningar eller energilagringsanläggningen står för kostnaderna för säkerställande av obegränsad anslutning ska inga begränsningar tillämpas. 

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1711 om EU:s reformerade elmarknadsmodell, som antogs i juni 2024, innehåller bestämmelser om flexibla anslutningsavtal. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 17 januari 2025. Enligt artikel 2.24c avses med avtal om flexibel anslutning en uppsättning överenskomna villkor för anslutning av elkapacitet till nätet som inkluderar villkor för att begränsa och kontrollera inmatning av el till och uttag av el från överföringsnätet eller distributionsnätet. 

Enligt skäl 15 i det reformerade elmarknadsdirektivet bör nätanvändare som begär nätanslutning i områden där elnäten har begränsad eller ingen nätkapacitet kunna dra nytta av att upprätta ett icke-fast, flexibelt anslutningsavtal Ett sådant anslutningsavtal skulle exempelvis beakta energilagring eller begränsa den tid under vilken ett kraftverk kan tillföra el till nätet eller den kapacitet som kan exporteras, vilket möjliggör en partiell anslutning. 

Enligt den nya artikel 6a som fogats till direktivet ska tillsynsmyndigheten, eller en annan behörig myndighet om en medlemsstat har föreskrivit detta, utarbeta en ram för systemansvariga för överföringssystem och systemansvariga för distributionssystem i syfte att erbjuda möjlighet att ingå avtal om flexibel anslutning i områden där det finns begränsad eller ingen nätkapacitet för nya anslutningar, som offentliggörs i enlighet med artikel 31.3 i direktivet och artikel 50.4a första stycket i förordning (EU) 2019/943. I enlighet med artikel 31.3 i elmarknadsdirektivet och artikel 50.4a första stycket i elhandelsförordningen hänvisas det till skyldigheten för systemansvariga för överföringssystem att offentliggöra information om tillgänglig kapacitet för nya anslutningar inom sina verksamhetsområden, inbegripet den kapacitet som är föremål för begäran om anslutning och möjligheten till flexibel anslutning i överbelastade områden.  

Enligt artikel 6a i det reformerade elmarknadsdirektivet ska tillsynsmyndighetens ram säkerställa att  

– flexibla anslutningar normalt sett inte fördröjer nätförstärkningarna i de identifierade områdena, 

– en övergång från avtal om flexibel anslutning till avtal om fast anslutning när nätet väl har utvecklats säkerställs på grundval av fastställda kriterier, och 

– för områden där tillsynsmyndigheten eller en annan behörig myndighet om en medlemsstat har föreskrivit detta, anser att nätutveckling inte är den effektivaste lösningen, i relevanta fall möjliggöra avtal om flexibel anslutning i som en permanent lösning, inbegripet för energilagring. 

Vidare får ramen säkerställa att avtal om flexibel anslutning anger åtminstone följande:  

– Den maximala fasta inmatningen och det maximala fasta uttaget av el från och till nätet, samt den ytterligare flexibla inmatnings- och uttagskapacitet som kan kopplas in och differentieras genom tidsblock under året. 

– De nätavgifter som gäller för både den fasta och den flexibla inmatnings- och uttagskapaciteten. 

– Den överenskomna löptiden för avtalet om flexibel anslutning och det förväntade datumet för beviljande av anslutning till hela den begärda fasta kapaciteten. 

Systemanvändaren som ansluter genom en flexibel nätanslutning ska vara skyldig att installera ett effektregleringssystem som är certifierat av en bemyndigad certifierare. 

2.6.2  Nationell lagstiftning

Enligt 18 § i elmarknadslagen ska nätinnehavare tillhandahålla parterna på elmarknaden sina elnätstjänster på ett jämlikt och icke-diskriminerande sätt. Tjänster får inte tillhandahållas på villkor som är ogrundade eller som uppenbarligen begränsar konkurrensen inom elhandeln. 

Enligt 20 § 1 mom. i elmarknadslagen ska nätinnehavaren på begäran och mot skälig ersättning till sitt elnät ansluta de eldriftsobjekt, kraftverk och energilagringsanläggningar inom sitt verksamhetsområde som uppfyller de tekniska kraven. Anslutningsvillkoren och de tekniska kraven ska vara öppna, objektiva och icke-diskriminerande och beakta elsystemets driftsäkerhet och effektivitet. 

Enligt 24 § 1 mom. i elmarknadslagen ska försäljningspriserna och försäljningsvillkoren för nättjänsterna samt grunderna för hur de bestäms vara objektiva och icke-diskriminerande för alla nätanvändare. Undantag från dem får göras endast av särskilda skäl. Försäljningsvillkor som riktas till konsumenter ska dessutom meddelas på ett klart och lättbegripligt språk och får inte omfatta sådana hinder för konsumenternas utövande av sina rättigheter som inte följer direkt av avtal. 

Energimyndigheten har i sin förvaltningspraxis ansett att när nätinnehavaren utöver den normala fasta anslutningseffekten erbjuder kunden flexibel tilläggseffekt enligt nätinnehavarens användningssituation i övrigt, är det fråga om en tjänst som avviker från det normala till den del nätinnehavaren med kunden avtalar om genom vilka gemensamma åtgärder nätverkets nuvarande kapacitet effektivare kan utnyttjas för kundens behov innan åtgärderna för att stärka nätet blir klara. Med andra ord är det fråga om en tilläggstjänst som kunden begär. 

Myndigheten har ansett att om en kund med avvikelse från andra kunder erbjuds eller tillåts använda mer effekt än vad det gällande anslutningsavtalet berättigar till, kan det vara fråga om tillhandahållande och prissättning av tjänster i strid med principerna om jämlikhet och icke-diskriminering i 18, 20 och 24 § i elmarknadslagen. Således har myndigheten ansett att det med kunden alltså på normalt sätt först ska ingås ett (tilläggs-)anslutningsavtal om den (tilläggs-)anslutningseffekt som kunden behöver och om den sannolika tidtabellen för att stärka nätet, varefter kunden har möjlighet att till fullo och normalt använda den effekt som anges i anslutningsavtalet. Samtidigt kan man dock komma överens om andra nödvändiga villkor och åtgärder för att på ett säkert sätt tillgodose kundens specialbehov inom ramen för elnätets överföringskapacitet. 

Inom ramen för den gällande lagstiftningen ska nätbolagen alltså i jämlikhetens namn i praktiken erbjuda sina kunder endast ett slags anslutningsavtal. Nätbolagen kan tillhandahålla en tjänst som motsvarar en flexibel anslutning som tilläggstjänst till sådana kunder med vilka nätbolaget redan har ingått ett sedvanligt anslutningsavtal. Då ska det i praktiken ingås två separata avtal om anslutningen, ett anslutningsavtal och ett serviceavtal där det avtalas om särskilda villkor som möjliggör en tidigare flexibel användning av anslutningen. Om bestämmelser om avtal om flexibel anslutning tas in i lagen, förtydligar detta rättsläget med tanke på möjligheten att avtala om motsvarande flexibla anslutningsarrangemang direkt genom ett enda avtal. Dessutom behövs närmare bestämmelser om flexibla anslutningar för att man även i övrigt ska kunna säkerställa jämlika serviceprinciper mellan abonnenterna, om avtal om flexibel anslutning börjar utarbetas i större utsträckning.  

I 20 a § 2 mom. i elmarknadslagen ingår redan en bestämmelse som baserar sig på artikel 42 i elmarknadsdirektivet och enligt vilken elnätsbolaget i stamnätet och högspänningsnätet kan ingå ett avtal om flexibel anslutning för anslutning av kraftverk och energilagringsanläggningar som avviker från normal anslutningsavtalspraxis. Enligt 20 a § 2 mom. i elmarknadslagen får det i stamnätsinnehavares och högspänningsdistributionsnäts innehavares villkor för anslutning av kraftverk och energilagringsanläggningar för att påskynda anslutningen och säkerställa den anslutna enhetens ekonomiska effektivitet ställas upp sådana begränsningar för en anslutningspunkts garanterade effekt som avviker från allmän anslutningspraxis eller uppställa driftsmässiga begränsningar för anslutningen, om anslutningen inte är möjlig inom normal tidsplan på grund av otillräcklig överföringskapacitet eller utan att försämra nätets driftsäkerhet. Begränsningen ska dock inte tillämpas om abonnenten står för sådana kostnader för säkerställande av anslutningen som inte kan anses omfattas av utvecklingsskyldigheten enligt 19 §. Någon motsvarande bestämmelse finns dock inte i fråga om förbrukningsanslutningar. 

Enligt 52 a § 1 mom. i elmarknadslagen ska distributionsnätsinnehavaren i mån av möjlighet utnyttja flexibilitetstjänster för att effektivera driften och utvecklingen av sitt distributionsnät samt för att hantera överföringsbegränsningar vid överföringar inom sitt ansvarsområde eller över ansvarsområdets gränser. Distributionsnätsinnehavaren ska anskaffa flexibilitetstjänsterna i ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsbaserat förfarande. Anskaffningsvillkoren för flexibilitetstjänster ska vara jämlika och icke-diskriminerande för producenterna av flexibilitetstjänster, och i dem får inte ingå villkor som är ogrundade eller uppenbarligen begränsar konkurrensen. Anskaffningsvillkoren för flexibilitetstjänster ska främja genomförandet av energieffektivitetsåtgärder och kostnadseffektiviteten. Villkoren ska publiceras. Distributionsnätsinnehavaren ska publicera tillräckliga uppgifter om behovet av flexibilitet samt om den anskaffade och aktiverade flexibilitetskapaciteten. Enligt 3 mom. får Energimyndigheten på ansökan bevilja distributionsnätsinnehavaren undantag från anskaffningsskyldigheten enligt 1 mom., om en marknadsbaserad anskaffning av flexibilitetstjänster inte är ekonomiskt effektiv eller om den skulle leda till allvarliga snedvridningar på marknaden eller ökade överföringsbegränsningar. 

På grund av 52 a § i elmarknadslagen är distributionsnätsinnehavarna alltså trots avtal om flexibel anslutning skyldiga att utnyttja marknadsbaserade flexibilitetstjänster för att effektivera driften och utvecklingen av sitt distributionsnät, om inte Energimyndigheten har beviljat distributionsnätsinnehavaren undantagslov från anskaffningsskyldigheten. Energimyndigheten har ansett att anskaffning av flexibilitetstjänster på marknadsvillkor i praktiken förutsätter att en separat ersättning betalas till den som erbjuder flexibilitetstjänster, och ersättning kan inte beviljas till exempel i form av en permanent nedsättning av nättjänstsavgifterna. Närmare bestämmelser om avtal om flexibel anslutning behövs också med tanke på att skillnaden mellan situationer där flexibilitetstjänster används och situationer där ett avtal om flexibel anslutning används förblir tydlig. 

2.7.1  EU-lagstiftningen

I artikel 8 i elmarknadsdirektivet föreskrivs det om tillståndsförfarande för ny kapacitet. Enligt artikel 8.1 ska medlemsstaterna vid anläggning av ny produktionskapacitet använda ett tillståndsförfarande som ska genomföras enligt objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier. Enligt artikel 8.2 ska medlemsstaterna fastställa kriterier för beviljandet av tillstånd att anlägga produktionskapacitet på deras territorium. Vid fastställandet av lämpliga kriterier ska medlemsstaterna ta hänsyn till bland annat säkerhet och tillförlitlighet i elsystemet, elinstallationer och tillhörande utrustning.  

I artikel 6 i direktivet föreskrivs det om tredje parts tillträde till systemen. Enligt artikel 6.1 ska medlemsstaterna säkerställa att det införs en ordning för tredje parts tillträde till systemen grundad på offentliggjorda tariffer, som ska gälla för alla kunder samt tillämpas objektivt och utan diskriminering mellan systemanvändarna. Medlemsstaterna ska säkerställa att dessa tariffer, eller de metoder som använts för att beräkna dem, är godkända i enlighet med artikel 59 innan de träder i kraft samt att tarifferna – och metoderna om endast dessa har godkänts – offentliggörs innan de träder i kraft. Enligt artikel 59.7 i direktivet kan tillsynsmyndighetens behörighet i fråga om villkoren för anslutning och tillträde till nationella nät omfatta antingen fastställande eller godkännande av villkoren. Enligt skäl 81 i direktivet bör tillsynsmyndigheterna kunna fastställa eller godkänna tariffer eller beräkningsmetoder för tariffer på grundval av ett förslag från de systemansvariga för överförings- eller distributionssystemet eller på grundval av ett förslag som dessa systemansvariga och nätanvändare kommit överens om. Enligt artikel 6.2 får den systemansvarige vägra tillträde till systemet om det saknar nödvändig kapacitet. Vederbörligen motiverade skäl, som särskilt tar hänsyn till artikel 9 och som grundas på objektiva och tekniskt och ekonomiskt motiverade kriterier, ska anges för en sådan vägran. Medlemsstaterna eller, om en medlemsstat föreskrivit detta, tillsynsmyndigheterna i dessa medlemsstater, ska säkerställa att dessa kriterier tillämpas konsekvent. Enligt skäl 83 i direktivet ska tillsynsmyndigheterna säkerställa att de systemansvariga för överföringssystemen vidtar lämpliga åtgärder bl.a. för att förbättra sitt näts motståndskraft. 

I artikel 40 föreskrivs det om uppgifter som åligger systemansvariga för överföringssystem. Enligt artikel 40.1 ska varje systemansvarig för överföringssystem bland annat ansvara för a) att säkerställa systemets långsiktiga förmåga att bemöta rimlig efterfrågan på överföring av el, samt på affärsmässiga villkor driva, underhålla och utveckla säkra, tillförlitliga och effektiva överföringssystem samt c) att bidra till försörjningstryggheten genom lämplig överföringskapacitet och systemtillförlitlighet. 

2.7.2  Nationell lagstiftning

Enligt 45 § i elmarknadslagen ska den systemansvariga stamnätsinnehavaren svara för att Finlands elsystem är tekniskt funktionsdugligt och driftsäkert så att elsystemet fungerar tillförlitligt och säkert samt ha hand om de uppgifter som omfattas av det riksomfattande balanseringsansvaret och om den riksomfattande balansavräkningen på ett ändamålsenligt och för parterna på elmarknaden jämlikt och icke-diskriminerande sätt (systemansvar). Enligt 2 mom. kan den systemansvariga stamnätsinnehavaren ställa sådana villkor för anslutning av kraftverk, energilagringsanläggningar och belastningar samt elnät till elsystemet och för användning av elsystemet och de anslutna kraftverken, energilagringsanläggningarna, belastningarna och elnäten som är nödvändiga för att systemansvaret ska kunna fullgöras. Villkoren kan tillämpas i enskilda fall efter det att Energimyndigheten har fastställt dem i enlighet med 10 § i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden. Dessa villkor kan gälla inte bara anslutning av nya abonnenter utan också verksamhet som bedrivs av kunder som redan är anslutna till nätet. 

Enligt 5 § i arbets- och näringsministeriets förordning om stamnätsinnehavarens systemansvar (635/2013) ska den systemansvariga stamnätsinnehavaren fastställa den nivå av driftsäkerhet som ska upprätthållas i elsystemet och upprätthålla de tekniska kraven i samband med den i enlighet med Europeiska unionens, regionens och nationens dimensioneringsregler samt med de parter som opererar i elsystemet avtala om förfaranden som säkerställer elsystemets tekniska funktion. 

Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden GrUU 4/2000 rd och GrUU 62/2002 rd ansett att systemansvaret är en offentlig förvaltningsuppgift enligt 124 § i grundlagen. Utskottet har i sina utlåtanden ansett det nödvändigt att ordna rättsskyddet i fråga om ett beslut om villkoren som den systemansvariga fattat. Enligt utskottet kan detta ordnas till exempel så att tillsynsmyndigheten fastställer villkoren i fråga. Processuellt fattar Energimyndigheten i detta fall sitt beslut på förslag av den systemansvariga stamnätsinnehavaren, som sköter en offentlig förvaltningsuppgift. Den systemansvariga stamnätsinnehavarens personal handlar till denna del under tjänsteansvar. I detta avseende avviker fastställandet av de villkor som omfattas av systemansvaret från fastställandet av nätinnehavarnas övriga villkor.  

Enligt artikel 59.7 i elmarknadsdirektivet och skäl 81 som förtydligar den kan tillsynsmyndighetens behörighet i fråga om villkoren för anslutning och tillträde till nationella nät omfatta antingen fastställande eller godkännande av villkoren på grundval av ett förslag från stamnätsinnehavaren. Det nationella förfarandet för fastställande av elsystemets driftsäkerhetsnivå och fastställande av villkoren för systemansvar, där den systemansvariga stamnätsinnehavare som sköter en offentlig förvaltningsuppgift enligt 124 § i grundlagen inom ramen för sin offentliga förvaltningsuppgift bestämmer den driftsäkerhetsnivå som ska upprätthållas i elsystemet och Energimyndigheten fastställer villkoren på förslag av den systemansvariga stamnätsinnehavaren, ska anses överensstämma med tillsynsmyndighetens behörighet enligt artikel 59.7 i elmarknadsdirektivet.  

Nätinnehavarens centrala skyldigheter enligt elmarknadslagen för att möjliggöra elmarknadsparternas tillträde till nätet är utvecklingsskyldighet (19 §), anslutningsskyldighet (20 §) och överföringsskyldighet (21 §). Dessa skyldigheter kompletteras av de allmänna principerna för tillhandahållande av nättjänster enligt 18 § i elmarknadslagen. Enligt dessa principer ska nätinnehavare tillhandahålla parterna på elmarknaden sina elnätstjänster på ett jämlikt och icke-diskriminerande sätt. Dessutom får tjänster inte tillhandahållas på villkor som är ogrundade eller som uppenbarligen begränsar konkurrensen inom elhandeln. 

Nätinnehavarens utvecklingsskyldighet förpliktar nätinnehavaren att för att garantera sina nätanvändare tillgång på el av tillräckligt god kvalitet upprätthålla, driva och utveckla sitt elnät och förbindelserna till andra nät i enlighet med de föreskrivna kraven på elnätsverksamhet och nätanvändarnas rimliga behov. 

Den systemansvariga stamnätsinnehavarens utvecklingsskyldighet preciseras dessutom av bestämmelserna om systemansvar i 45 § i elmarknadslagen, som innehåller en skyldighet för den systemansvariga stamnätsinnehavaren att upprätthålla och utveckla sina verksamheter och tjänster inom systemansvaret. Den systemansvariga ska därför tillämpa bestämmelserna i 19 och 45 § i elmarknadslagen parallellt. Utvecklingsskyldigheten innebär att elmarknadens funktion ska granskas med tanke på elmarknaden och elsystemet som helhet samt med tanke på helhetsintresset. Den systemansvarige ska således i enskilda fall fatta beslut med tanke på helhetsintresset av att elmarknaden och elsystemet fungerar, vilket inte kan åsidosättas av en enskild marknadsparts intresse. 

Med stöd av anslutningsskyldigheten ska nätinnehavaren på begäran och mot skälig ersättning till sitt elnät ansluta de eldriftsobjekt, kraftverk och energilagringsanläggningar inom sitt verksamhetsområde som uppfyller de tekniska kraven. Anslutningsvillkoren och de tekniska kraven ska vara öppna, objektiva och icke-diskriminerande och beakta elsystemets driftsäkerhet och effektivitet.  

Med stöd av överföringsskyldigheten ska nätinnehavaren inom gränserna för överföringskapaciteten för sitt elnät, mot skälig ersättning sälja elöverförings- och eldistributionstjänster till dem som behöver sådana. Om elnätets överföringskapacitet inte räcker till för allas behov av överföring, har nätinnehavaren rätt att av skäl som hänför sig till driftsäkerheten begränsa elöverföringen, dvs. hantera överbelastning. Om nätanvändarnas överföringsbehov är rimliga i en situation av överbelastning av överföringskapaciteten, ska nätinnehavaren vara skyldig att höja överföringskapaciteten i nätet för att undanröja flaskhalsen. Om nätinnehavaren försummar detta kan det handla om brott mot bestämmelserna om skyldighet att utveckla nätet. 

Nätinnehavaren har rätt att uppställa motiverade begränsningar för den anläggning som ansluts till nätet till exempel i fråga om anslutningseffekten (19 och 20 § i elmarknadslagen). I fråga om den systemansvariga stamnätsinnehavaren kan detta innebära begränsningar för anslutning av större effekter än den största stegvisa effektförändring som elsystemet möjliggör på den grunden att en abonnent med hög effekt inte uppfyller de tekniska kraven för anslutning till nätet och inte utan att driftsäkerheten äventyras kan anslutas till nätet i den storlek som abonnenten föreslår. När tekniska krav ställs ska bland annat elsystemets driftsäkerhet beaktas, vilket äventyras om ett objekt med större effekt än den största stegvisa effektförändring som elsystemet möjliggör ansluts till nätet. Nätinnehavaren är i princip skyldig att utveckla sitt nät för att slopa begränsningarna, men om det inte är möjligt att slopa begränsningen enbart genom utvecklingsåtgärder som gäller det finländska elsystemet eller om en betydande utveckling av nätet för en enda abonnent inte uppfyller kravet på elsystemets driftsäkerhet och effektivitet, kan den begränsning som nätinnehavaren uppställer vara permanent till sin natur. 

Anslutningen av anslutningar som överskrider den största tillåtna stegvisa effektförändring som elsystemet tål utan att driftsäkerheten äventyras har begränsats med stöd av de gällande bestämmelserna om utvecklingsskyldighet i 20 § 1 mom. och 19 § i elmarknadslagen. Tills vidare finns det dock ingen rättspraxis om tolkningen av de permanenta storleksbegränsningar som stamnätsinnehavaren ställt på anslutningarna, så det är å andra sidan möjligt att domstolen tolkar elmarknadslagen på ett sätt som avviker från den ståndpunkt som framförts. Lagstiftningen bör förtydligas till denna del. För detta talar också ökningen av vindkraftsprojektens storleksklass och särskilt ökningen av havsbaserade vindkraftsprojekt, eventuella nya kärnkraftsprojekt samt behovet av att förtydliga spelreglerna för anslutningar som förenar produktion, förbrukning och lagring särskilt med tanke på vätgasproduktionens behov.  

Enligt artikel 8.1 i elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna vid anläggning av ny produktionskapacitet använda ett tillståndsförfarande som ska genomföras enligt objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier. Enligt artikel 8.2 ska medlemsstaterna fastställa kriterier för beviljandet av tillstånd att anlägga produktionskapacitet på deras territorium. Vid fastställandet av lämpliga kriterier ska medlemsstaterna ta hänsyn till bland annat säkerhet och tillförlitlighet i elsystemet, elinstallationer och tillhörande utrustning. Enligt artikel 6.1 ska medlemsstaterna säkerställa att ordningen för tredje parts tillträde till systemen tillämpas objektivt och utan diskriminering mellan systemanvändarna. Av kraven i elmarknadsdirektivet följer att medlemsstaternas tillståndsförfarande och anslutningsvillkor för anslutning av ny produktionskapacitet till nätet ska vara teknikneutrala. En medlemsstat kan inte ge en enda produktionsform, såsom kärnkraft, en särställning när det gäller anslutning av produktionskapacitet till elnätet jämfört med andra produktionsformer. 

Elmarknadslagen garanterar i princip nätanvändarna och andra kunder tillträde till nätet. Nätinnehavaren har dock inom ramen för de villkor som ställs i 19, 20 och 21 § i elmarknadslagen rätt att begränsa eller till och med helt vägra tillträde till nätet. I 21 b § i elmarknadslagen föreskrivs det att en nätinnehavare som vägrar erbjuda anslutning eller överförings- eller distributionstjänster ska ge relevanta och betydelsefulla uppgifter om skälen till sin vägran. Till vägran ska fogas en uppgift om att nätanvändare, innehavare av energilagringsanläggningar och kunder om de så önskar har möjlighet att föra ärendet till Energimyndigheten för avgörande i tvistlösningsförfarande, samt Energimyndighetens kontaktuppgifter. 

I 6 a § i tillsynslagen föreskrivs det om Energimyndighetens uppgifter som tvistlösningsmyndighet. Enligt 1 punkten utgör Energimyndigheten tvistlösningsmyndighet i enskilda ärenden som en nätanvändare, en innehavare av en energilagringsanläggning eller en kund har fört till myndigheten för avgörande sedan en stamnätsinnehavare eller en distributionsnätsinnehavare nekat tillgång till elnätet. I 29 § i tillsynslagen föreskrivs det om behandlingstiden för krav som berör tvistlösningsförfarande och om sökande av ändring i ett beslut som fattas i tvistlösningsförfarande. 

Energimyndigheten har således tillsynsbehörighet i efterhand vid tillsynen över de begränsningar av tillträde till nätet som den systemansvariga stamnätsinnehavaren har infört. Stamnätsinnehavaren ska kunna motivera de begränsningar av anslutning som stamnätsinnehavaren tillämpar. 

4.1.1  Utvecklingsansvar för det riksomfattande högspänningsnätet

Utvecklingsansvaret för det riksomfattande enhetliga elnätet ska fortfarande ligga hos stamnätsinnehavaren. Enligt förslaget ska stamnätsinnehavarens utvecklingsansvar i fortsättningen begränsas till utveckling av det riksomfattande sammanlänkade elöverföringsnätet och sammanlänkningar som överskrider riksgränsen. Till den systemansvariga stamnätsinnehavarens ansvarsområde hör rikets territorium, med undantag för landskapet Åland, och Finlands ekonomiska zon. 

Enligt förslaget ska ledningar i ett nät med en spänning på mer än 110 kilovolt inte längre automatiskt betraktas som stamnät, utan en sådan ledning kan också vara ett högspänningsdistributionsnät, om det till sin karaktär är ett lokalt eller regionalt nät. 

Som stamnät definieras således ett riksomfattande sammanlänkat elöverföringsnät som består av elledningar med en nominell spänning på minst 110 kilovolt, transformator- och kopplingsstationer och andra anläggningar, med undantag för högspänningsdistributionsnät. Stamnät är dessutom en sammanlänkning med en nominell spänning på minst 110 kilovolt som är i en stamnätsinnehavares besittning. Stamnätet omfattar således inte lokala eller regionala elnät eller elledningar på minst 110 kilovolt som inte överskrider riksgränsen. 

4.1.2  Utvecklingsansvar för regionala och lokala högspänningsnät

Det föreslås att definitionen av högspänningsdistributionsnät ändras så, att med högspänningsdistributionsnät avses lokala eller regionala elnät eller elledningar med en nominell spänning på minst 110 kilovolt som inte är anslutningsledningar och som inte sträcker sig över riksgränsen. Distributionsnätsinnehavarna ges möjlighet att bygga och driva ett regionalt eller lokalt nät på 110 kilovolt i egenskap av innehavare av ett högspänningsdistributionsnät. 

Det föreslås att 19 § i elmarknadslagen preciseras så att nätinnehavaren inom sitt verksamhetsområde ska upprätthålla, driva och utveckla sitt elnät och förbindelserna till andra nät i enlighet med de föreskrivna kraven på elnätsverksamhet och nätanvändarnas rimliga behov för att garantera sina nätanvändare tillgång på el av tillräckligt god kvalitet. I högspänningsdistributionsnät ska skyldigheten att utveckla nätet gälla ett område där det är tekniskt, ekonomiskt eller markanvändningsmässigt förmånligare för nätanvändarna att ansluta sig till nätinnehavarens nät än till någon annans nät. 

Utöver vad som i 19 § föreskrivs om nätinnehavarens utvecklingsskyldighet föreskrivs det i den föreslagna nya 51 a § att en distributionsnätsinnehavare inom sitt verksamhetsområde i enlighet med nätanvändarnas skäliga behov ska utveckla ett nytt högspänningsdistributionsnät, om detta inte är oskäligt med hänsyn till nätinnehavarens tekniska, ekonomiska och organisatoriska resurser eller med hänsyn till nätinnehavarens övriga kunder. Om abonnenten är belägen inom verksamhetsområdet för flera innehavare av högspänningsdistributionsnät eller distributionsnät, inklusive slutna distributionsnät, har alla dessa nätinnehavare skyldighet att utveckla det nya högspänningsdistributionsnätet, men på basis av de tekniska, ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna i första hand den nätinnehavare som inom verksamhetsområdet redan har ett högspänningsdistributionsnät. Om det på området inte redan finns en innehavare av ett högspänningsdistributionsnät eller distributionsnät som kan investera i ett nytt elnät, kan det vid behov på ett sådant område beviljas projekttillstånd och ett nytt elnätstillstånd för byggande av en elledning eller ett nytt elnät för en sådan ny aktör som är beredd att investera i en överföringsförbindelse eller ett nytt elnät som behövs för elöverföringen. 

I elmarknadslagen föreslås inga ändringar i fråga om distributionsnätsinnehavarnas reglerade monopol. Således fastställs inget ansvarsområde för ett högspänningsdistributionsnät och ingen nätinnehavare har ensamrätt att bygga ett högspänningsdistributionsnät. Elmarknadsdirektivets krav på faktisk åtskillnad ska inte gälla högspänningsdistributionsnät. Ett högspänningsdistributionsnät kan således drivas av verksamhetsutövare som inte uppfyller kraven på oberoende enligt 32 § i elmarknadslagen. 

4.1.3  Utveckling av nät som betjänar havsbaserad vindkraft

Till den systemansvariga stamnätsinnehavarens ansvarsområde fogas utöver rikets territorium också Finlands ekonomiska zon. I övrigt följer utvecklingen av nät som betjänar havsbaserad vindkraft motsvarande bestämmelser som vid utvecklingen av nät som betjänar elproduktion på fastlandet. 

4.1.4  Anslutning av produktionen till elnätet

Med anslutningsnät för elproduktion avses ett högspänningdistributionsnät på minst 110 kilovolt som betjänar flera separata kraftverkshelheter, såsom vindkraftsparker (inkl. de energilagringsanläggningar som ingår i dem). Distributionsnätsinnehavarna ska också ges möjlighet att utveckla nät eller delar av nät som samlar produktionen. 

Det föreslås att utvecklingsskyldigheten inom nätinnehavarens verksamhetsområde preciseras i det föreslagna nya 51 a § 1 mom. så att en innehavare av ett högspänningsdistributionsnät och en distributionsnätsinnehavare ska utveckla sitt elnät för att ansluta två eller flera separata kraftverkshelheter till elnätet i enlighet med nätanvändarnas skäliga behov. Ett nät som samlar produktionen ska betraktas som en del av nätinnehavarens reglerade nätverksamhet och nättillgångar. På grund av nätinnehavarens anslutningsskyldighet kan också ellagringsanläggningar och förbrukning anslutas till ett nät som betjänar elproduktionen.  

Enligt förslaget ska elproducenter kunna bygga och driva gemensamma nät för anslutning till elproduktionen utan elnätstillstånd. Abonnenterna, eller en tredje part på abonnenternas begäran, kan också för byggande och drift av nät som betjänar elproduktionen grunda ett bolag som kan driva nätet med stöd av tillstånd för innehavare av högspänningsdistributionsnät. På detta sätt bemöts en situation där distributionsnätsinnehavaren inte har teknisk, organisatorisk eller ekonomisk förmåga att investera i den högspänningsledning eller det högspänningsnät som behövs inom verksamhetsområdet. 

4.1.5  Aktiva kunder och energisammanslutningar

Effektgränsen på två megavoltampere för en direktledning som inte omfattas av tillståndspliktig nätverksamhet slopas. Detta kan i fråga om områden för industriell verksamhet eller näringsverksamhet möjliggöra framtida energilösningar där till exempel en vätgasanläggning skulle kopplas direkt till förnybar produktion med en direktledning för produktion av förnybar vätgas på det sätt som kraven på additionalitet i RED II-direktivet kräver. 

Förslaget till bestämmelser om aktiva kunder och direktledningar bygger på koncepten för fastigheter eller motsvarande fastighetsgrupper enligt 4 § i elmarknadslagen samt slutna distributionsnät. En direktledning kan bildas på de sätt som nämns i 1–3 punkten, förutsatt att produktionsenheterna och de energilagringsanläggningar som ansluts till samma direktledning som dem, med undantag av andra elanläggningar i anslutningen inklusive ställverk, är belägna antingen inom samma fastighets eller motsvarande fastighetsgrupps område eller alternativt bildar ett slutet distributionsnät. 

En direktledning kan bildas på följande sätt: 

1. Produktionsenheten eller produktionsenheterna ansluts med en direktledning till ett eldriftsobjekt som har anslutits till högspänningsnätet med en anslutningsledning.  

2. Produktionsenheten eller produktionsenheterna ansluts med en direktledning till ett eldriftsobjekt, och båda objekten ansluts samtidigt till högspänningsnätet antingen med en gemensam anslutningsledning eller med en anslutningsledning som ägs av det ena objektet.  

3. Eldriftsobjektet ansluter sig till en eller flera produktionsenheters befintliga anslutningsledning, med vilken dessa har anslutit sig till högspänningsnätet. Då kan en del av den tidigare anslutningsledningen i fortsättningen betraktas som en direktledning.  

I alternativ 3 ovan kan ett eldriftsobjekt också ansluta sig till en produktionsenhet så att eldriftsobjektet i förhållande till anslutningspunkten ligger bakom produktionsenheten. 

I förslaget ingår också att det finns en energilagringsanläggning i anslutning till ett kraftverk eller en kraftverkshelhet som är kopplad till ett eldriftsobjekt med en direktledning. Byggandet av direktledningar för högspänning främjas genom att beviljandet av projekttillstånd för direktledningar i elmarknadslagen görs friare och genom att direktledningar behandlas som verksamhet som inte omfattas av tillståndspliktig elnätsverksamhet. Elproduktionen kan också kopplas samman med slutna distributionsnät med en direktledning. 

4.1.6  Organisering av tillträde till nätet

Betydelsen av tillträde till nätet i elmarknadslagstiftningen

Ett av elmarknadslagens centrala syften är att öppna elnäten för alla som önskar överföring, dvs. att ålägga nätinnehavarna överföringsskyldighet. I elmarknadslagen har tillträde till nätet ordnats genom ett så kallat reglerat tillträde. Alla kunder i elnätet har rätt till tillträde till nätet på lika villkor som på förhand bekräftats av tillsynsmyndigheten.  

Också elmarknadsdirektivet och EU-domstolens tillämpningspraxis tryggar strikt tillträde till nätet för alla kunder. Enligt artikel 6 i elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att det införs en ordning för tredje parts tillträde till överförings- och distributionssystemen grundad på offentliggjorda tariffer, som ska gälla för alla kunder samt tillämpas objektivt och utan diskriminering mellan systemanvändarna. Med systemanvändare avses den som levererar till eller får leveranser från ett överföringssystem eller distributionssystem. Systemet tillämpas således i princip på både elproducenter och slutförbrukare. Medlemsstaterna är skyldiga att utse de systemansvariga för överförings- och distributionssystemen som ansvarar för att ordna tillträde till systemet. 

I EU-domstolens s.k. Citiworks-mål Dom av den 22 maj 2008, Citiworks, C-439/06, EU:C:2008:298. ansåg domstolen att bestämmelsen om tredjepartstillträde i elmarknadsdirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en sådan bestämmelse i tysk lagstiftning som befriar vissa systemansvariga för energiförsörjningssystem från skyldigheten att ge tredje parter fritt tillträde till dessa system på den grunden att dessa system är belägna på sammanhörande verksamhetsområden och till övervägande del används för leverans av energi inom det egna företaget och till närstående företag. På basis av Citiworks-målet kan en medlemsstat inte låta bli att utse en verksamhetsutövare som driver ett elnät till systemansvarig som svarar för fullgörandet av skyldigheterna enligt direktivet, om inte direktivet ger en grund för detta. I Citiworks-målet bedömde domstolen en situation där det var fråga om ett elnät där el levererades till sådana kunder som avses i direktivet. Enligt definitionen i elmarknadsdirektivet är dessa grossister och slutkunder. På nationell nivå bör verksamhetsutövarna behandlas jämlikt i lagstiftningen.  

Anslutningsledningar till elnät

Definitionen av anslutningsledning föreslås omfatta ledningar som byggts för anslutning av ett eldriftsobjekt, en kraftverkshelhet eller en eller flera till varandra kopplade energilagringsanläggningar till nätet. Syftet med förslaget är att klargöra att anslutningsledningen alltid betjänar endast en abonnent. En anslutning av flera kraftverk och/eller energilagringsanläggningar med samma anslutningsledning förutsätter således att det finns en funktionell koppling mellan dem. Om det inte finns någon funktionell koppling, är det fråga om ett elnät som betjänar flera olika abonnenter. 

För att tredje part ska få tillträde till nätet krävs det att de egentliga elnäten omfattas av reglerad nätverksamhet. Den anslutningsskyldighet som föreskrivs i 20 § i elmarknadslagen gäller endast nätinnehavare som bedriver tillståndspliktig nätverksamhet. Innehavaren av anslutningsledningen är således inte skyldig att ansluta tredje parter till sin anslutningsledning, och en anslutning av en tredje part kan göra driften av anslutningsledningen till tillståndspliktig nätverksamhet. 

Tillträde till nätet i anslutningsnäten för elproduktion

Enligt förslaget avses med anslutningsnät för elproduktion ett elnät med vilket två eller flera separata kraftverkshelheter ansluter sig till elnätet genom en gemensam anslutning och eventuell reservmatningsförbindelse, och som innehas av en eller flera elproducenter eller innehavare av energilagringsanläggningar som använder elnätet, eller av ett företag som dessa har bestämmande inflytande över. Också anslutningsnäten för elproduktion lämnas utanför den reglerade nätverksamheten, om el inte levereras till grossister eller slutförbrukare. Således är innehavare av ett anslutningsnät för elproduktion inte skyldiga att ansluta tredje parter till ett sådant anslutningsnät. 

I anslutningsnätet för elproduktion är det inte fråga om en ledning som betjänar en enskild abonnent, utan om ett elnät som betjänar flera abonnenter. Utgångspunkten är att på ett sådant elnät som betjänar flera abonnenter tillämpas principerna i det ovannämnda Citiworks-fallet om ordnande av tredje parts tillträde till nätet. Drift av ett anslutningsnät för elproduktion är dock inte tillståndspliktig elnätsverksamhet, om el inte levereras till grossister eller slutförbrukare. Anslutningsnätet för elproduktion skiljer sig från den reglerade elnätsverksamheten så att nätet innehas av en eller flera elproducenter eller innehavare av energilagringsanläggningar som använder nätet, eller av ett företag som dessa har bestämmande inflytande över, och i nätet levereras inte el till grossister eller slutförbrukare. 

I motiveringen till Citiworks-fallet konstateras bland annat att konsumentens rätt att fritt välja leverantör och leverantörens rätt att fritt leverera till sina kunder är ovillkorligen kopplade till varandra. För att kunderna fritt ska kunna välja elleverantör krävs att leverantörerna har rätt att få tillträde till de olika överförings- och distributionssystem som används för att transportera el till kunderna. Således kan det anses att kravet i unionslagstiftningen på tredjepartstillträde inte tillämpas på nät som betjänar enbart elproduktion och där el inte levereras till kunderna. Å andra sidan kan elproducentens tillträde till det reglerade distributions- eller stamnätet äventyras, om producenten har anslutit sig till distributions- eller stamnätet via ett sådant anslutningsnät för elproduktion vars innehavare ställer oskäliga villkor för användningen av anslutningsnätet för produktion. Av denna orsak faller anslutningsnät för elproduktion utanför den reglerade nätverksamheten endast i det fall att nätet är i abonnentens eller abonnenternas egen besittning. 

Tillträde till nät i elnäten i fastigheter

Enligt domstolens dom i Citiworks-fallet ska det ordnas att en tredje part får tillträde också till nät i fastigheter och industrier. 

Enligt 72 § i elmarknadslagen ska fastighetsinnehavaren se till att slutförbrukarna har möjlighet att ingå elnätsavtal och elförsäljningsavtal enligt vilka leveransen sker via distributionsnätsinnehavarens distributionsnät. Bestämmelsen motsvarar den tolkning av ordnandet av tillträde till nätet som fastställts i Citiworks-domen. 

Bestämmelsen tillämpas dock endast på slutförbrukare som är belägna på en fastighet som anslutits till distributionsnätet. Bestämmelsen tillämpas däremot inte på elproducenter och inte heller på fastigheter som är anslutna till högspänningsdistributionsnät eller stamnät. Därför behöver 72 § i elmarknadslagen kompletteras med bestämmelser som tryggar tredje parts tillträde till nätet också i dessa fall. 

4.1.7  Slutna distributionsnät

Förslaget som gör det möjligt för distributionsnätsinnehavare att bygga och driva ett regionalt eller lokalt nät på över 110 kilovolt i egenskap av innehavare av ett högspänningsdistributionsnät gör det också möjligt för innehavare av ett slutet distributionsnät att bygga en sammanlänkning på över 110 kilovolt genom vilken det slutna distributionsnätet ansluts till stamnätet. 

För slutna distributionsnät föreslås dessutom att det möjliggörs eldistribution via en direktledning från produktionsenheter och energilagringsanläggningar utanför det slutna distributionsnätets verksamhetsområde eller ansvarsområde. 

Det föreslås att grunderna för beviljande av elnätstillstånd för slutna distributionsnät preciseras så att de betonar kopplingarna mellan råvaror och slutprodukter i nätanvändarnas produktionsprocesser och på så sätt förtydligar förutsättningarna för beviljande av tillstånd till exempel för ett nät som har bildats för en produktionsprocess som baserar sig på produktion och vidareförädling av vätgas. 

4.1.8  Avtal om flexibel anslutning

På motsvarande sätt som i artikel 6a i elmarknadsdirektivet föreskrivs det i elmarknadslagen om möjligheten att ingå avtal om flexibel anslutning för att påskynda abonnentens tillträde till nätet. Ett avtal om flexibel anslutning är avsett som ett tidsbegränsat arrangemang till dess att nätets kapacitet möjliggör ibruktagande av den slutliga garanterade fasta anslutningseffekten. I lagen föreskrivs det dock också om Energimyndighetens möjlighet att på ansökan bevilja nätinnehavaren tillstånd att ingå ett avtal om flexibel anslutning som en permanent lösning i en viss del av nätet där Energimyndigheten anser att utvecklande av nätet inte är den effektivaste lösningen. 

Till elmarknadslagen fogas en definition av ett avtal om flexibel anslutning. Med ett avtal om flexibel anslutning avses ett anslutningsavtal i vars villkor det har avtalats om begränsningar av anslutningspunktens garanterade effekt eller om nätinnehavarens styrning av elförbrukningen eller elförsörjningen till anslutningen. 

I elmarknadslagen föreslås bestämmelser om grunderna för regelverket bland annat i fråga om innehållet i ett avtal om flexibel anslutning. Närmare föreskrifter om avtal om flexibel anslutning meddelas av Energimyndigheten till den del det inte ska föreskrivas om ramen genom lag. 

4.1.9  Anslutningens maximala effekt

I 20 §, som gäller anslutningsskyldighet, föreskrivs det att anslutningens inmatningseffekt i elnätet eller uttagseffekt från elnätet inte får överskrida den största tillåtna stegvisa effektförändring som elsystemet tål utan att driftsäkerheten äventyras. Stamnätsinnehavaren ska lämna relevanta och betydelsefulla uppgifter om grunderna för den största möjliga effektändring som elsystemet tillåter. Den största möjliga stegvisa effektändringen föreslås inte bli definierad som ett fast tal i lagen, eftersom talet senare kan ändras. Bestämmelsen begränsar inte den systemansvariga stamnätsinnehavarens utvecklingsskyldighet. 

Avsikten är att förslaget ska gälla anslutningar efter lagens ikraftträdande och effekthöjningar för befintliga anslutningar. 

4.1.10  Projekttillstånd för nationella elledningar

I fråga om direktledningar föreslås det att projekttillstånd för direktledningar ska beviljas med stöd av 16 § 2 mom. i elmarknadslagen utan behovsprövning. Förslaget är i linje med att byggandet av en direktledning inte kräver elnätstillstånd. Kraftledningar som distributionsnätsinnehavaren bygger inom sitt ansvarsområde eller från sitt ansvarsområde och som förenar delar av distributionsnätsinnehavarens elnät med varandra eller distributionsnätsinnehavarens elnät med en annan nätinnehavares nät ska för sin del omfattas av förhandsprövning av behovet. 

Det föreslås att 16 § 2 mom. i elmarknadslagen preciseras så att det motsvarar de ändringar som görs i definitionen av anslutningsledning.  

4.1.11  Förhandsbesked om tillståndsplikt

Det föreslås att det till elmarknadslagen fogas en bestämmelse som ger Energimyndigheten befogenhet att lämna förhandsbesked om tillståndsplikt för nätverksamhet. Energimyndigheten kan på skriftlig ansökan meddela förhandsbesked i enskilda fall om huruvida elnätsverksamheten är tillståndspliktig. I ansökan ska företes den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. Förhandsbesked ska inte ges om en ansökan om elnätstillstånd är anhängig för samma verksamhet eller om ärendet redan har avgjorts av Energimyndigheten. 

Ett gällande beslut om förhandsbesked ska på yrkande av sökanden iakttas vid tillämpningen av elmarknadslagen, till exempel vid undersökning av olovlig nätverksamhet. Förutsättningen för att förhandsbeskedet ska iakttas är dock att sökanden har lämnat riktiga och tillräckliga uppgifter för förhandsbeskedet, att sökanden inte har genomfört sin verksamhet på ett väsentligen annat sätt än vad som anges i ansökan om förhandsbesked, och att de omständigheter som inverkar på förhandsbeskedets innehåll inte har förändrats väsentligt. 

4.1.12  Bestämmelser om elledningar och naturgasrör som sträcker sig över riksgränsen

Det föreslås att bestämmelserna om projekttillstånd i 14 § i elmarknadslagen och 12 § i naturgasmarknadslagen ändras så att beslutanderätten i fråga om projekttillstånd för gränsöverskridande elledningar och naturgasrör överförs till statsrådets allmänna sammanträde, vars beslut kan överklagas direkt hos högsta förvaltningsdomstolen. Beviljande av projekttillstånd för gränsöverskridande elledningar och naturgasrör är i första hand behovsprövning med hänsyn till elsystemets behov och tryggandet av leveranssäkerheten. Prövningsrätten i fråga om projekttillstånd är omfattande jämfört med normala myndighetsbeslut och är i det närmaste en ändamålsenlighetsprövning. Genom tillståndssystemet kan man säkerställa att sammanlänkningen av elsystemen är kontrollerad ur Finlands synvinkel och inte äventyrar det finska elsystemets funktion och leveranssäkerheten. Därför är det motiverat att statsrådet skulle fatta beslut om beviljande av projekttillstånd för elledningar som sträcker sig över gränsen. 

4.2.1  Bakgrundsutredningar för konsekvensbedömningen

Konsekvensbedömningen baserar sig i huvudsak på en bakgrundsutredning som AFRY Management Consulting Oy gjort för arbets- och näringsministeriet. AFRY Management Consulting Oy: Taustaselvitys suurjännitejohtojen sääntelyhankkeeseen. Raportti työ- ja elinkeinoministeriölle. 21.10.2024. 

4.2.2  Samhälleliga konsekvenser

Konsekvenser för elmarknadens funktion och elsystemet

De föreslagna ändringarna effektiverar anslutningen av den allmänt ökande elproduktionen och belastningen från den allt högre förbrukningen till elnätet.  

Det föreslagna slopandet av effektkriteriet i definitionen av högspänningsdistributionsnät gör det möjligt för också andra nätinnehavare än stamnätsinnehavare att bygga ett högspänningsnät med en spänningsnivå som överstiger 110 kilovolt och på så sätt svara mot det ökande behovet av elöverföring. Ändringen gör det snabbare att ansluta stora förbrukningskoncentrationer som behöver ett lokalt nät på över 110 kilovolt till nätet. Stamnätsinnehavarens ansvar för att bygga, driva och utveckla det riksomfattande enhetliga elöverföringsnätet ändras inte. Den föreslagna ändringen stöder dock stamnätsinnehavarens möjlighet att koncentrera sina resurser till utveckling av det riksomfattande nätet. Genom ändringen slopas inte heller distributionsnätsinnehavarnas geografiska ansvarsområden. Högspänningsdistributionsnät betjänar i regel en enda distributionsnätsinnehavare eller en begränsad användargrupp, och de har inte någon betydande inverkan på elöverföringen eller upprätthållandet av elsystemets driftsäkerhet på riksnivå.  

Det föreslås att Finlands ekonomiska zon fogas till den systemansvariga stamnätsinnehavarens ansvarsområde. Ändringen förtydligar nuläget i och med att det fastställs en tydlig ansvarig aktör för anslutning av produktionen och hybridprojekten inom Finlands ekonomiska zon. Ändringen främjar byggandet av den anslutningskapacitet på kustområdena som behövs för att ansluta den havsbaserade vindkraft som byggs inom den ekonomiska zonen. Enligt Finlands förnybara rf planeras cirka 70 gigawatt havsbaserad vindkraft, varav cirka 50 gigawatt inom den ekonomiska zonen.  

I propositionen föreslås det att regleringen ändras så att distributionsnätsinnehavarna ges möjlighet att utveckla ett elnät som betjänar flera kraftverkshelheter som en del av den tillståndspliktiga nätverksamheten. Dessutom gör förslaget det möjligt för elproducenter att bygga anslutningsnät för elproduktion som betjänar flera kraftverkshelheter som verksamhet som inte omfattas av tillståndsplikten. Ändringsförslaget kan främja en centraliserad anslutning av nya produktionsobjekt till elnätet i stället för att varje abonnent bygger en egen anslutningsledning. Anslutningsnät för elproduktion bedöms vara förmånligare än byggandet av enskilda anslutningsledningar när avståndet ökar till närmaste anslutningspunkt eller när det finns flera abonnenter inom samma område. En centraliserad anslutning till nätet minskar i sin helhet behovet av att bygga nät och främjar nätens totalekonomiska effektivitet. Den föreslagna ändringen kan uppmuntra distributionsnätsinnehavarna att bygga högspänningsnät på ett proaktivt sätt i områden där ny elproduktion kan förväntas, i synnerhet om man senare också kan vänta sig förbrukning inom området. Dessutom kan abonnenterna eller en tredje part på abonnenternas begäran för byggande och drift av ett högspänningsnät som samlar elproduktionen grunda ett bolag som kan driva ett sådant nät med stöd av tillstånd för en innehavare av högspänningsdistributionsnät. På detta sätt bemöts en situation där distributionsnätsinnehavaren inte har teknisk, organisatorisk eller ekonomisk förmåga att investera i den högspänningsledning eller det högspänningsnät som behövs inom verksamhetsområdet. Förslaget utvidgar den grupp av aktörer som kan bygga elnät som betjänar elproduktionen och främjar på så sätt byggandet av behövliga elnät.  

Byggandet av direktledningar för högspänning främjas genom att beviljandet av projekttillstånd för direktledningar i elmarknadslagen görs friare och genom att direktledningar behandlas som verksamhet som inte omfattas av tillståndspliktig elnätsverksamhet. I propositionen föreslås det att effektgränsen på två megavoltampere i definitionen av en direktledning som inte omfattas av tillståndspliktig nätverksamhet slopas. Detta kan i fråga om områden för industriell verksamhet eller näringsverksamhet möjliggöra framtida energilösningar där till exempel en vätgasanläggning skulle kopplas direkt till förnybar produktion med en direktledning för produktion av förnybar vätgas på det sätt som kraven på additionalitet i RED II-direktivet kräver. Byggandet av direktledningar kan minska behovet av överföringskapacitet i elnätet, eftersom de produktions- och eldriftsobjekt som anslutits med en direktledning belastar elsystemet mindre än de objekt som anslutits till elnätet med egna anslutningsledningar.  

Ett avtal om flexibel anslutning kan påskynda abonnentens tillträde till nätet, eftersom det möjliggör en effektivare användning av befintlig nätkapacitet under den tid som nätinnehavaren förstärker sitt nät. Avtal om flexibel anslutning som genomförs i begränsade delar av nätet som en permanent lösning gör det möjligt att tekniskt begränsa överbelastningen i nätet, vilket förbättrar nätets driftsäkerhet. Genom permanenta avtal om flexibel anslutning kan man dessutom minska investeringsbehovet, vilket medför kostnadsfördelar både på företags- och systemnivå.  

Vid de intervjuer med intressentgrupper som gjordes vid beredningen av Afrys konsekvensbedömningsrapport konstaterades det att förfarandet med projekttillstånd inte fördröjer eller hindrar anslutning av eldrifts- och produktionsobjekt till nätet. I rapporten bedömdes det att den föreslagna ändringen av ansvaret för utvecklandet av nätet inom ramen för de nuvarande bestämmelserna kan öka antalet ansökningar om projekttillstånd. Om antalet ansökningar ökar betydligt och det inte finns tillräckliga resurser för behandlingen av dem, kan detta utgöra en flaskhals för genomförandet av projekten.  

Genom projekttillståndsförfarandet för en elledning som ansluter elproduktion inom den ekonomiska zonen till en annan stat eller till en annan stats ekonomiska zon säkerställs det att Finland kan reglera hur den vindkraft som byggs inom den ekonomiska zonen och den el som den producerar ska utnyttjas. Behörigheten att fatta beslut som i det närmaste är en ändamålsenlighetsprövning överförs från arbets- och näringsministeriet till statsrådets allmänna sammanträde. Detta motsvarar bättre bestämmelsen i 67 § 1 mom. i grundlagen, enligt vilket vittsyftande och principiellt viktiga ärenden avgörs vid statsrådets allmänna sammanträde. 

Andra samhälleliga konsekvenser

Förslagen får inga betydande konsekvenser för jämlikheten mellan människor eller kategorier av människor på grund av kön, ålder, härkomst, språk, religion, övertygelse, åsikter, hälsotillstånd, funktionshinder eller någon annan grund som har samband med personen. 

4.2.3  Konsekvenser för företagen

De intervjuer som genomfördes i samband med Afrys bakgrundsutredning visade att merparten av nätbolagen inte har erfarenhet av att bygga ett högspänningsnät. Byggandet av ett högspänningsnät förutsätter således att distributionsnätsinnehavarna utökar sin kompetens. Nätinnehavarnas finansiella förmåga att investera i byggandet av ett nät på över 110 kilovolt varierar dessutom från bolag till bolag, och investeringen i byggandet av en 400 kilovolts ledning kan vara betydande i förhållande till nätinnehavarens årsinvesteringar. Investeringen är betydande även för de största nätbolagen samt för sådana distributionsnätsbolag som har enbart högspänningsdistributionsnät. 

Genom en enda investering i en ledning på högre spänningsnivå kan man dock undvika behovet av att bygga flera parallella kraftledningar på lägre spänningsnivå. Den totala investeringen i en kraftledning på 400 kilovolts spänningsnivå kan vara förmånligare än byggandet av flera 110 kilovolts ledningar som möjliggör motsvarande överföringskapacitet. Den föreslagna regleringen kan således medföra ekonomiska besparingar för bolag som inom ramen för den nuvarande regleringen måste genomföra investeringar i högspänningsledningar som parallella ledningar på lägre spänningsnivå.  

Förslaget innebär dessutom att högspänningsnät som byggts av alla olika typer av nätinnehavare omfattas av samma reglering, vilket främjar en jämlik behandling av nätinnehavarna.  

Eftersom det tills vidare inte finns elnät i havsområdena, med undantag för sammanlänkningar, antas de anslutningsnät för elproduktion som eventuellt byggs i havsområdena i regel uppstå genom vindkraftsproducenter. 

En direktledning kan i viss mån medföra kostnadsfördelar för nätanvändarna i fråga om nätavgifterna, eftersom elöverföringen mellan de objekt som anslutits till direktledningen sker utanför distributionsnätet eller stamnätet. En direktledning skulle kunna vara till nytta särskilt för projekt som befinner sig i ett tidigt utvecklingsskede och som ännu kan påverka genomförandet av nätanslutningen. Konsekvenserna av ändringen kan således realiseras i större omfattning först på längre sikt. Dessutom kan nätinnehavarens utvecklingsbehov minska, om produktionen ansluts med en direktledning direkt till förbrukningen och högspänningsnätet inte dimensioneras enligt produktionens och förbrukningens maximala effekt. Ändringen kan dock innebära en risk för att nätinnehavarens roll inskränks.  

Byggandet av en sammanlänkning på över 110 kilovolt gör det möjligt för ett slutet distributionsnät att genomföra sammanlänkningar enligt sin egen utvecklingsplan och sina egna utvecklingsbehov. En sammanlänkning som ansluter ett slutet distributionsnät till stamnätet byggs sannolikt som en luftledning, varvid kostnadsnivån för ledningen är jämförbar med sammanlänkningar i städer, men byggnadsförhållandena kan vara lättare.  

Avtal om flexibel anslutning bedöms göra tillträdet till nätet snabbare. Eftersom avtal om flexibel anslutning genomförs med abonnentens samtycke, anses ändringen inte försämra likabehandlingen av abonnenterna. En flexibel anslutning som genomförs som en permanent lösning kan också medföra ekonomisk nytta för abonnenten i form av ersättningar för toppreduceringar.  

Det förbud mot att ansluta anslutningar som överskrider den största tillåtna stegvisa effektändringen som tas in i lagen ändrar inte nuvarande praxis, men det förtydligar bestämmelserna om den maximala storleken på nya objekt och stamnätsinnehavarens utvecklingsansvar. Dessutom behandlar den föreslagna ändringen abonnenterna jämlikt och icke-diskriminerande när samma gränsvärde tillämpas på alla abonnenter. I Finland finns det för närvarande endast ett objekt som överskrider storleksklassen för den nuvarande största stegvisa effektändringen (1300 megawatt), men det bedöms att sådana projekt kan uppstå särskilt inom havsbaserad vindkraft. Den föreslagna bestämmelsen ska inte tillämpas på anslutningar som redan anslutits till elnätet, men den ska dock också tillämpas på dessa anslutningar i fråga om sådana effekthöjningar som görs efter ikraftträdandet av lagen. 

Möjligheten att ge förhandsbesked kan förväntas främja investeringar i en ren omställning genom att på förhand ge investerarna säkerhet om att projekten är lagenliga. Dessutom ska det finnas besvärsrätt i fråga om beslut som gäller förhandsbesked, så projektutvecklarna kan föra Energimyndighetens tolkning av tillståndsplikten för sitt projekt till domstol för prövning. 

4.2.4  Miljökonsekvenser

De föreslagna ändringarna bedöms minska den markanvändning som nätbyggandet förutsätter i synnerhet i områden där den gällande lagstiftningen förutsätter parallella elledningar på 110 kilovolts spänningsnivå, som inom ramen för den föreslagna regleringen kan ersättas med en elledning på 400 kilovolts spänningsnivå.  

I tätare bebyggda områden kan byggandet av direktledningar dock inverka på markanvändningen så att det finns mindre utrymme för de högspänningsnät som nätinnehavaren bygger. Å andra sidan kan de föreslagna ändringarna påverka markanvändningen så att de uppmuntrar till att elförbrukning och elproduktion placeras nära varandra. 

De föreslagna lagändringarna kan indirekt ha positiva konsekvenser för genomförandet av en ren omställning genom att de påskyndar och underlättar anslutningen av den ökande andelen förnybar energi till nätet.  

4.2.5  Hushållens ställning

Propositionen anses inte ha några betydande direkta konsekvenser för hushållen eller konsumenterna eftersom de föreslagna åtgärderna i huvudsak gäller högspänningselnät. Utvidgningen av nätinnehavarnas utvecklingsansvar för nät som betjänar produktionen kan öka trycket på att höja konsumenternas och andra slutförbrukares distributionsavgifter i de distributionsnät där distributionsnätsinnehavaren gör sådana nätinvesteringar. Konsekvenserna är dock nätinnehavarspecifika och således antingen regionala eller lokala. 

4.2.6  Konsekvenser för konkurrensen

Möjligheten för andra nätinnehavare än stamnätsinnehavaren att bygga ett högspänningsnät med en spänningsnivå på över 110 kilovolt bedöms öka konkurrensmöjligheterna och skapa möjligheter till ett mer omfattande utbud av nättjänster. Förslaget påverkar dock inte distributionsnätsinnehavarnas monopolställning i fråga om byggande av distributionsnät inom deras geografiska ansvarsområde.  

4.2.7  Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna

Propositionen bedöms inte försämra tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna. 

I propositionen ingår förslag till bestämmelser som gäller förfarandet för projekttillstånd för elledningar samt anslutningens största tillåtna inmatnings- och uttagseffekt och som hänför sig till näringsfriheten. Nya skyldigheter eller begränsningar som gäller användningen av egendom ingår i den 51 a § om skyldighet att utveckla nätet som föreslås bli fogad till elmarknadslagen. Förslag till bestämmelser som är av betydelse med tanke på avtalsfriheten är de bestämmelser i 20 b och 20 c § om avtal om flexibel anslutning som föreslås bli fogade till elmarknadslagen samt bestämmelsen i 20 § 1 mom. om anslutningens största tillåtna inmatnings- och uttagseffekt. Propositionen anses dock inte stå i strid med bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna på de grunder som anges i avsnitt 12. 

4.2.8  Konsekvenser för myndigheterna

Energimyndigheten har preliminärt bedömt att de föreslagna lagändringarna i sin helhet kommer att öka verkets arbetsmängd med cirka två tidsbundna och fem ordinarie årsverken. Cirka hälften av tilläggsbehovet av ordinarie personal kan finansieras med ansökningsavgifter. 

Den bestående inverkan på utgifterna när det gäller Energimyndighetens budgetfinansierade behov av tilläggsresurser för ordinarie anställningar (2,5 årsverken) är sammanlagt 200 000 euro per år. Dessutom förutsätter utgifterna för tidsbundna budgetfinansierade anställningar (2 årsverken) ett tilläggsanslag på 160 000 euro för ett år. Avsikten är dessutom att genom Energimyndighetens ökade avgiftsbelagda verksamhet finansiera 2,5 årsverken av ordinarie anställningar, dvs. 200 000 euro per år. 

De nya definitioner som ingår i förslaget bedöms öka behovet av personal vid Energimyndigheten för att avgöra nya tolkningsfrågor med cirka ett årsverke för viss tid efter lagens ikraftträdande. Tolkningsfrågorna hänför sig bland annat till gränsdragningen mellan högspänningsdistributionsnät och stamnät, den nya definitionen av anslutningsnät för elproduktion samt de ändrade definitionerna av anslutningsledning och direktledning. 

Avregleringen av bestämmelserna om direktledningar bedöms öka antalet ansökningar om projekttillstånd så att det behövs extra personal för behandlingen av dem motsvarande cirka ett ordinarie årsverke. Tilläggspersonalen kan finansieras med ansökningsavgifter för projekttillstånd. 

Förslaget till förhandsbesked om tillståndsplikten bedöms förbättra Energimyndighetens resurser på lång sikt, eftersom en del av de tolkningsfrågor som för närvarande ska avgöras inom ramen för rådgivning och tillsyn kan avgöras i samband med avgiftsbelagda förhandsbesked. Att meddela överklagbara beslut kräver dock mer resurser av Energimyndigheten än allmän rådgivning och tillsyn. På kort sikt kan man förvänta sig ett stort antal ansökningar om förhandsbesked genast efter lagens ikraftträdande på grund av de många nya tolkningsfrågor som ingår i propositionen. Dessutom kan förhandsbesked öka antalet besvär över Energimyndighetens beslut och därmed kan arbetsmängden i anslutning till rättsprocesserna antas öka. Förslaget ökar behovet av personal vid Energimyndigheten med cirka ett ordinarie årsverke. Tilläggspersonalen kan finansieras med ansökningsavgifter. 

Bestämmelserna om flexibla anslutningar bedöms öka behovet av personal vid Energimyndigheten med cirka två årsverken, varav det ena kan realiseras för viss tid. De uppgifter som bestämmelserna om flexibla anslutningar medför hänför sig till utarbetandet av föreskrifter om dessa, övervakningen av villkoren samt behandlingen av tillstånd för permanenta flexibla anslutningar. På grund av de utmaningar som den ökande elförbrukningen och elproduktionen medför för näten kan man förvänta sig att flexibla anslutningar kommer att utnyttjas i stor utsträckning i framtiden, vilket ökar arbetsmängden i anslutning till detta. Behandlingen av ansökningar som gäller permanenta avtal om flexibel anslutning, som motsvarar cirka hälften av den ordinarie tilläggspersonalens arbetsmängd, kan finansieras med ansökningsavgifter som gäller dem. 

Att på förhand fastställa stamnätets maximala effekt som en del av de systemtekniska kraven ökar Energimyndighetens arbetsmängd med cirka ett årsverke, eftersom fastställandet av effektgränsen på förhand förutsätter en regelbunden och grundlig undersökning av grunderna för detta. Fastställandet av den maximala effekten förutsätter att Energimyndigheten har specialkompetens som det bedöms vara utmanande att skaffa. 

Att meddela ett överklagbart beslut om utvecklingsplanen ökar myndighetens arbetsmängd jämfört med att myndigheten ger mindre förpliktande kommentarer till planen. Förslaget medför extra arbete i synnerhet i form av rättsprocesser, om besvär anförs över beslutet om utvecklingsplanen för stamnätet. Också det föreslagna 51 a § 2 mom. kan öka Energimyndighetens arbetsmängd i form av begäran om utredning som kommer in till myndigheten och tvistlösningsförfaranden, om vägran att utveckla nätet blir vanligare med stöd av den föreslagna bestämmelsen. Sammanlagt bedöms dessa förslag öka behovet av personal vid Energimyndigheten med ett ordinarie årsverke. 

Konsekvenserna för myndigheterna av utvidgningen av stamnätsinnehavarens ansvarsområde till den ekonomiska zonen, preciseringen av förutsättningarna för slutna distributionsnät och preciseringen av förfarandet för sökande av ändring i stamnätsinnehavarens beslut om fastställande bedöms bli små och sporadiska. 

I utgiftsramarna för statsfinanserna 2025–2028 har det inte reserverats tilläggsfinansiering för de resursbehov som de föreslagna lagändringarna medför för Energimyndigheten och som inte kan finansieras med intäkter från avgifter. Finanspolitiska ministerutskottet har i samband med planen för de offentliga finanserna 2025–2028 fastslagit att statliga organisationer ska säkerställa att de nya skyldigheter som följer av EU-lagstiftningen och den nationella lagstiftningen i regel fullgörs inom ramen för de nuvarande anslagen. Beslut om eventuella tilläggsanslag fattas som en del av budgetpropositionen eller planen för de offentliga finanserna. 

Till följd av regeringens proposition skulle det vara möjligt att höja de elnätsavgifter som avses i 5 § i lagen om el- och naturgasnätsavgifter (950/2012). Då skulle tilläggsresursernas nettoeffekt på statsbudgeten vara neutral. 

5.1.1  Allmänna principer för ansvaret för utveckling av högspänningsnät

Enligt den gällande lagen får distributionsnätsinnehavaren inte utöva nätverksamhet i högspänningsnät med en spänning på över 110 kilovolt. Därför omfattas också en enskild radiell elledning på över 110 kilovolt av stamnätsinnehavarens utvecklingsskyldighet, om en stor förbrukningskoncentration tekniskt-ekonomiskt förutsätter att ett regionalt elnät eller en sammanlänkning mellan nätinnehavarnas nät byggs med en spänning på över 110 kilovolt. Enligt förslaget ska det också vara möjligt för distributionsnätsinnehavare att bygga nät med en spänning på över 110 kilovolt. Samtidigt ändras utvecklingsansvaret mellan nätinnehavarna så att utvecklandet av det lokala och regionala högspänningsnätet oberoende av spänningsnivån hör till distributionsnätsinnehavarnas ansvar. 

Ett alternativ skulle vara att hålla fast vid den nuvarande regleringen eller till och med stärka stamnätsinnehavarens ansvar för utvecklingen av lokala nät med en spänning på över 110 kilovolt. Den omfattande utvecklingen av det riksomfattande nätet har dock lett till att stamnätsinnehavaren i sitt utvecklingsarbete prioriterar riksomfattande förbindelser. Lokala och regionala förbindelser har i utvecklingen blivit sekundära objekt i prioriteringsordningen. Detta har redan nu blivit en flaskhals i utvecklingen av det lokala och regionala nätet.  

I elmarknadslagen föreslås inga ändringar i fråga om distributionsnätsinnehavarnas reglerade monopol. Således fastställs inget ansvarsområde för ett högspänningsdistributionsnät och ingen nätinnehavare har ensamrätt att bygga ett högspänningsdistributionsnät. Om det på lokal och regional nivå uppstår ett behov av att bygga helt nya elöverföringsförbindelser, kan projekttillstånd och nytt elnätstillstånd således beviljas en sådan ny aktör som är beredd att investera i en överföringsförbindelse som behövs för elöverföringen eller ett nytt elnät. Även en befintlig distributionsnätsinnehavare kan investera i nya elnät utanför sitt nuvarande verksamhetsområde. 

Alternativt kan de nuvarande nätinnehavarna också i fråga om högspänningsdistributionsnät ges ensamrätt eller företräde att utveckla näten på motsvarande sätt som distributionsnäten. Grunden för det nätbyggnadsmonopol som gäller distributionsnätet är tryggandet av en avståndsoberoende prissättning och en tillgång till eldistributionstjänster i glesbygdsområden inom varje distributionsnätsinnehavares ansvarsområde. Tryggandet av tillgången till nättjänster i avlägsna områden har ansetts förutsätta att en del elnät beviljas regionala ensamrätter som grundar sig på koncession för fullgörande av skyldigheter som gäller allmännyttiga tjänster. Syftet med skyldigheterna som gäller allmännyttiga tjänster är att skydda de svagare parternas, särskilt konsumenternas, rättigheter. I högspänningsdistributionsnäten finns det dock inget motsvarande behov av att trygga tillgången till eldistributionstjänster i glesbygdsområden, eftersom ingen bebyggelse ansluts till högspänningsdistributionsnätet. Behovet av att skydda en svagare part är också i allmänhet mindre när det gäller industri som direkt ansluter sig till högspänningsnätet än konsumenter. Ett effektivt tillträde till nätet för industrin främjas däremot av mer flexibla bestämmelser. 

5.1.2  Utveckling av nät som betjänar havsbaserad vindkraft

I den gällande lagstiftningen har det inte tagits ställning till skyldigheten att utveckla elnäten i Finlands ekonomiska zon. För att klargöra rättsläget utvidgas genom förslaget den systemansvariga stamnätsinnehavarens ansvarsområde så att det i fortsättningen omfattar Finlands territorium med undantag för landskapet Åland och dessutom Finlands ekonomiska zon. 

Som ett alternativ till förslaget har man granskat möjligheten att utvidga stamnätsinnehavarens ansvarsområde till att gälla också anslutning av havsbaserad vindkraftsproduktion som byggs på Ålands havsområden. Den alternativa lösningen kan förordas av flera fördelar både för elsystemet på fastlandet och för näringarna och skatteintäkterna i landskapet Åland. På landskapet Åland tillämpas dock egen ellagstiftning i enlighet med självstyret. Bestämmelserna om anslutning av havsbaserad vindkraft till nätet på Ålands havsområden bör således beredas tillsammans med Ålands landskapsregering. Inom ramen för beredningen av förslaget har det inte varit möjligt att utarbeta ett sådant juridiskt krävande förslag och involvera Ålands landskapsförvaltning i beredningen av förslaget utan att avsevärt fördröja behandlingen av andra förslag. 

I fråga om anslutning av havsbaserad vindkraft till nätet föreslås motsvarande reglering som i fråga om elproduktion på fastlandet. Eftersom det tills vidare inte finns elnät på havsområdena, med undantag för sammanlänkningar, innebär detta att utgångspunkten är att det är vindkraftsproducenternas ansvar att bygga de anslutningsledningar som de själva behöver eller anslutningsnät för elproduktion till stamnätet på fastlandet. Avsikten är att behandla havsbaserad vindkraft i den ekonomiska zonen liksom vindkraft på det finländska fastlandet och i territorialvattnet. 

Alternativt kunde utvecklingen av havsbaserad vindkraft ha fått ett ännu starkare stöd genom att föreskriva att stamnätsinnehavaren har ett mer omfattande byggnads- och kostnadsansvar för de nät som uppstår i havsområdena. I Finland finns det dock tills vidare utrymme för att bygga förnybar elproduktion på fastlandet. Produktionskostnaderna för elproduktionen på fastlandet är också lägre än för havsbaserad vindkraft. Därför finns det i Finland i likhet med vissa andra länder inget behov av att främja byggandet av havsbaserad vindkraft genom att överföra byggnads- och kostnadsansvaret för elnät i havsområdena på elnätsinnehavarna och deras övriga kunder, dvs. i huvudsak slutförbrukarna. Förslaget stöder således en kostnadsfördelning mellan nätanvändarna i enlighet med orsaksprincipen. 

5.1.3  Anslutning av produktionen till elnätet

Ett alternativ till genomförandet av förslaget skulle vara att hålla kvar den nuvarande regleringen, enligt vilken elproducenterna själva ansvarar för byggandet av nätdelar som enbart betjänar produktionen oberoende av om elledningen eller elnätet betjänar en eller flera kraftverkshelheter. På grund av projektens olika tidpunkter och konkurrenssituationen har elproducenterna inte i någon större utsträckning börjat utveckla regionala elnät som betjänar flera producenter. Detta har lett till att varje elproducent bygger en egen kraftig anslutningsledning för sitt kraftverk, även om flera kraftverkshelheter inom samma område tekniskt sett kan ansluta sig till samma ledning. Det är varken önskvärt med tanke på miljön eller ekonomiskt förnuftigt att bygga onödiga parallella elledningar. Att hålla fast vid de nuvarande bestämmelserna uppfyller inte regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering, enligt vilket elmarknadslagen ändras så att det blir möjligt för elnätsbolag att föra samman vindkraftverkens anslutningskablar. 

Ett annat alternativ till den föreslagna regleringen är att definiera elnät som betjänar flera kraftverkshelheter som enbart tillståndspliktig elnätsverksamhet. Då kan elproducenterna inte själva bygga anslutningsnät som betjänar flera kraftverkshelheter. Nätinnehavarna ska utveckla sitt nät effektivt, och därför är det i regel inte möjligt att skapa onödiga parallella elledningar i de reglerade näten. De elproducenter som inte omfattas av regleringen har dock möjlighet att utveckla de anslutningsledningar eller -nät som de behöver betydligt snabbare och smidigare än de nätinnehavare som omfattas av regleringen. Om nätinnehavarna inte tillräckligt snabbt kan bygga nya nät som betjänar flera kraftverkshelheter, kan producenterna bygga egna anslutningsledningar till nätet, vilket på motsvarande sätt som i nuläget leder till att parallella anslutningsledningar byggs. Om producenterna förväntar sig att nätinnehavaren utvecklar sitt nät för att ansluta flera kraftverkshelheter, kan anslutningen av nya produktionsanläggningar och därigenom den rena omställningen fördröjas. 

5.1.4  Aktiva kunder och energisammanslutningar

Med stöd av den gällande lagstiftningen utgör kunder eller grupper av kunder inom en fastighet eller en motsvarande grupp av fastigheter i praktiken en sådan aktiv kund eller energigemenskap som avses i elmarknadsdirektivet. En fastighet eller motsvarande grupp av fastigheter är en enhet inom vilken en anslutning kan innehålla förbrukning, produktion och energilagringsanläggningar utan att eldistributionen mellan dessa bildar reglerad nätverksamhet. Gränsdragningen i fråga om fastighetsgrupper har ibland upplevts vara oflexibel och begränsa energisammanslutningarnas utveckling. Genom förslaget ändras trots detta inte definitionen av en fastighetsgrupp eller omfattningen av en enhet som inte omfattas av tillståndspliktig verksamhet, eftersom det i Energimyndighetens förvaltningspraxis har uppstått etablerade och objektiva kriterier för fastighetsgrupper och EU-regleringen begränsar det nationella spelrummet när det gäller att utvidga kriterierna i fråga. 

Genom förslaget främjas däremot verksamhetsmöjligheterna för energisammanslutningar som överskrider fastighetsgränser genom bestämmelserna om direktledningar. För närvarande faller eldistribution genom en direktledning utanför den tillståndspliktiga elnätsverksamheten endast i det fall att den el som distribueras genom den har producerats vid småskalig elproduktion. Förslaget befriar direktledningar som betjänar kraftverk av alla storlekar och med alla spänningsnivåer från kravet på elnätstillstånd. Ett alternativ skulle vara att från kravet på nättillstånd undanta endast direktledningar i högspänningsnät och att lämna regleringen oförändrad i fråga om direktledningar i låg- och mellanspänningsnät. 

I denna alternativa lösning har slutförbrukare och lokala energisammanslutningar som använder en direktledning dock en privilegierad ställning i fråga om anslutning av produktionen i förhållande till de aktörer som inte omfattas av förslaget. Med tanke på en jämlik behandling av slutförbrukarna och marknadsaktörerna skulle det vara svårt att motivera en lösning där det skulle vara möjligt att bilda direktledningar i distributionsnäten endast för småskalig elproduktion samt i högspänningsnäten.  

5.1.5  Slutna distributionsnät

Definitionen av slutet distributionsnät finns i elmarknadsdirektivet. Direktivet gör det möjligt att utvidga definitionen av slutet distributionsnät nationellt endast inom ramen för direktivets definition. En nationell utvidgning av definitionen kan inte heller anses vara ändamålsenlig med tanke på det allmänna intresset, eftersom ett ökat antal slutna distributionsnät skulle leda till att elnätens struktur splittras. Å andra sidan finns det inte heller skäl att nationellt begränsa definitionen av elmarknadsdirektivet, eftersom det kan försvåra driften och utvecklingen av befintliga slutna distributionsnät. I förslaget har således endast kriterierna för slutna distributionsnät preciserats inom ramen för EU-regleringen. 

5.1.6  Avtal om flexibel anslutning

I enlighet med ordalydelsen i elmarknadsdirektivet kan utarbetandet av vissa villkor och förutsättningar som gäller avtal om flexibel anslutning anförtros Energimyndigheten, som är tillsynsmyndighet, inom den ram som tillsynsmyndigheten har utarbetat. Alternativet följer dock inte grundlagens principer om delegering av regleringsbehörighet, så i förslaget föreskrivs det om dessa omständigheter på lagnivå. Förslaget innehåller därför huvudprinciperna för avtal om flexibel anslutning. Energimyndighetens befogenhet att meddela föreskrifter gäller endast utfärdandet av närmare föreskrifter om de i lag föreskrivna villkoren i ett avtal om flexibel anslutning, om effektregleringssystemet och om förutsättningar för tillhandahållande av ett avtal om flexibel anslutning. 

5.1.7  Anslutningens maximala effekt

Den systemansvariga stamnätsinnehavaren har redan med stöd av den gällande lagstiftningen rätt att för abonnenterna uppställa motiverade begränsningar med hjälp av vilka stamnätsinnehavaren till exempel kan begränsa anslutningen av större effekter än den största möjliga stegvisa effektförändringen i elsystemet till stamnätet. Ett alternativ till den föreslagna lagändringen är således att lämna frågan om anslutningens maximala effekt som i den nuvarande lagstiftningen. Tills vidare finns det dock ingen rättspraxis om tolkningen av stamnätsinnehavarens permanenta begränsningar av anslutningarna. I och med energiomställningen kommer det eventuellt i framtiden att finnas allt fler stora abonnenter till elnäten, såsom havsbaserade vindkraftsparker och vätgasanläggningar, vars effekt kan stiga till gigawattklassen. För att kunna förutse den framtida utvecklingen är det därför skäl att förtydliga lagstiftningen. 

I förslaget har det inte fastställts någon gräns för den största tillåtna stegvisa effektändringen i elsystemet i lagen. Ett alternativ är att det i lag föreskrivs om en entydig effektgräns. Det är dock inte möjligt att exakt och entydigt fastställa en maximieffektgräns. Maximieffektgränsen och driftsäkerheten är över huvud taget tekniska parametrar som anpassas efter systemets tillstånd och vars tillämpning i praktiken kräver utredning och tolkning. Systemets faktiska tekniska högsta effektgräns varierar beroende på läget vid användningen av nätet. Effektgränsen kan inte fastställas genom testning i den faktiska situationen och baseras därför på simulering med vissa parametrar. Med tanke på driftsäkerheten är det motiverat att man vid fastställandet av maximieffektgränsen tillämpar en viss, noggrant motiverad säkerhetsmarginal. Detta är också den allmänna dimensioneringsprincip som följs i stamnäten. 

Den största stegvisa effektförändring som Finlands elsystem möjliggör är inte heller oföränderlig. På grund av energiomställningen ansluts allt mer förbrukning och produktion till elnäten, vilket i vilket fall som helst förutsätter betydande åtgärder för utveckling av nätet av nätinnehavarna och inverkar på systemets totala storlek. I de övriga nordiska länderna sker en liknande utveckling. Således innebär den maximieffektgräns som för närvarande anses motiverad inte att gränsen för den största stegvisa effektändringen i Finlands elsystem inte kan ändras i ett senare skede när elsystemets läge tillåter det. Den största möjliga stegvisa effektförändringen föreslås därför inte bli definierad som ett fast tal i lagen. 

5.1.8  Projekttillstånd för nationella elledningar

Enligt förslaget ska direktledningar beviljas projekttillstånd utan s.k. behovsprövning. Frågan om förutsättningarna för beviljande av projekttillstånd för direktledningar är ny, eftersom det enligt den gällande lagstiftningen i praktiken inte har varit möjligt att bilda direktledningar på högspänningsnätsnivå på grund av att byggande av en högspänningsledning för anslutning av småskalig elproduktion till ett eldriftsobjekt skulle vara helt överdimensionerat. 

Ett alternativ till förslaget är att projekttillstånd för direktledningar ska omfattas av behovsprövning. Alternativet följer dock inte den utgångspunkt i elmarknadsdirektivet enligt vilken medlemsstaterna ska bygga upp regleringen av byggandet av direktledningar utan oskäliga administrativa förfaranden eller kostnader som tillämpas på dem. Behovet av att bygga en direktledning baserar sig på ett enskilt behov hos enskilda parter som anslutit sig till den, vilket innebär att behovsprövning med tanke på elsystemets helhetsintresse inte heller annars lämpar sig för direktledningarnas karaktär. 

Ett annat alternativ är att direktledningar helt befrias från kravet på projekttillstånd på motsvarande sätt som fastighetsnät. För byggande av interna elledningar i en fastighet eller en motsvarande fastighetsgrupp krävs inget projekttillstånd alls. Direktledningarna kan dock bli betydligt mer omfattande än fastighetens eller en motsvarande fastighetsgrupps interna nät. Det är motiverat att kräva projekttillstånd för direktledningar för att Energimyndigheten ska kunna följa upp att bestämmelserna om direktledningar inte används för genomförande av projekt som omfattas av tillståndspliktig nätverksamhet. 

5.1.9  Bestämmelser om elledningar och naturgasrör som sträcker sig över riksgränsen

Om ministeriet behåller beslutanderätten i fråga om projekttillstånd för gränsöverskridande elledningar och naturgasrör, bör bestämmelserna om ändringssökande ändras så att beslut om projekttillstånd överklagas hos förvaltningsdomstolen. I annan lagstiftning än sådan som gäller energimarknaden har det föreskrivits att statsrådets allmänna sammanträde har beslutanderätt till exempel i fråga om beslut om godkännande av vissa planer, program och strategier av riksomfattande betydelse, 15 b § i lagen om trafiksystem och landsvägar (503/2005) samt 13, 14 och 15 § i naturvårdslagen (9/2023). beslut om tillsättande av vissa betydande sakkunnigorgan 5 § i gentekniklagen (377/1995) och 12 § i naturvårdslagen (9/2023). samt beslut i vissa ärenden vars avgörande har stor betydelse med tanke på tillgodoseendet av det allmänna intresset. Beslut om förlängning av sekretesstiden enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) med stöd av 31 §, beslut om rätt att utnyttja den ekonomiska zonen ekonomiskt och om byggande som meddelas med stöd av 6 och 7 § i lagen om Finlands ekonomiska zon (1058/2004), beslut som med stöd av 24 § i gentekniklagen meddelas om temporär begränsning av eller förbud mot användning eller försäljning av en genetiskt modifierad produkt inom Finlands territorium, beslut som meddelas med stöd av 33 § i naturvårdslagen om ändring av uppgifter av naturvetenskaplig karaktär som gäller områden som ingår i nätverket Natura 2000, naturvårdslagens 39 § om godkännande eller fastställande av ett projekt eller en plan som betydligt försämrar de naturvärden som ska skyddas i ett område som införlivats i nätverket Natura 2000, om det inte finns någon alternativ lösning för projektet eller planen och projektet eller planen ska genomföras av ett skäl som är tvingande på grund av ett ytterst viktigt allmänt intresse. Överföringsförbindelser som sträcker sig över riksgränsen har en större inverkan på utvecklingen av den finländska energimarknaden än de nationella näten. I förutsättningarna för beviljande av dessa tillstånd ingår dessutom ett villkor om ömsesidighet, som i större utsträckning anknyter till Finlands och EU:s energi- och handelspolitik. Det kan alltså konstateras att projekttillstånden för gränsöverskridande elledningar och naturgasrör har en sådan omfattande betydelse med tanke på tillgodoseendet av det allmänna intresset på energimarknaden i Finland att tillstånden till sin karaktär påminner om ärenden som förekommer i den ovannämnda övriga lagstiftningen och vars beslutanderätt hör till statsrådets allmänna sammanträde. Att ministeriet behåller beslutanderätten i fråga om tillstånd stöder inte en harmonisering av systematiken i statsrådets beslutsfattande.  

5.2.1  Definitioner av stamnät och högspänningsdistributionsnät

Enligt Sveriges ellag ( ellag 1997:857) är stamnätet (transmissionsnätet) ett tekniskt och driftsmässigt sammanhängande ledningsnät som har en spänning om 220 kilovolt eller mer, sträcker sig över flera nätregioner i Sverige och länkar samman det nationella elnätet med elnät i andra länder. Utöver transmissionsnätet finns det i Sverige regionala högspänningsdistributionsnät (regionnät), som i allmänhet har en spänning på 130 kilovolt och som förbinder de lokala distributionsnätbolagens nät med transmissionsnätet. När det gäller regionnätet och transmissionsnätet byggs anslutningsledningen allt oftare av en abonnent som för detta ändamål grundar ett eget elnätsbolag. Detta beror på att tidtabellerna för byggande av regionnät och transmissionsnät har fördröjts under den senaste tiden och anslutningstiderna för abonnemangen har förlängts. Regionnätet ansluter stora förbrukningskoncentrationer (till exempel städer) till transmissionsnätet med 130 kilovolts sammanlänkningar.  

I Norge baserar sig definitionen av stamnät i stället för spänningsnivå på nätets struktur och riksomfattande täckning. Mellan stamnätet och det lokala distributionsnätet finns ett regionalt distributionsnät. Om anslutningsledningen inte omfattar konsumenter är den till sin karaktär en produktionsledning och räknas inte som nättillgångar. Om även konsumenter ansluter sig till produktionsledningen, ändras nätets karaktär så att det räknas som reglerad nätverksamhet som kan ge skälig avkastning. 

I Danmark har som stamnät definierats ett nät vars nominella spänning överstiger 100 kilovolt. Ett nät med en nominell spänning på högst 100 kilovolt är ett distributionsnät.  

I Nederländerna är stamnätet ett riksomfattande högspänningsnät med en spänning på minst 110 kilovolt. Distributionsnätsinnehavarna administrerar mellan- och lågspänningselnät med en spänning på mindre än 110 kilovolt.  

I Tyskland finns det fyra systemansvariga nätinnehavare som driver överföringsnät. Med överföringsnät avses ett enhetligt högspänningsnät eller högspänt likströmsnät, inkl. gränsöverskridande sammanlänkningar, som levererar el direkt till slutförbrukare eller distributörer. Definitionen omfattar inte distribution av el till kunder.  

I Estlands elmarknadslag avses med överföringsnät ett nationellt nät på minst 110 kilovolts spänningsnivå med en anslutning på över 10 kilovolts spänningsnivå till andra nationella nät samt andra elanläggningar och styr-, skydds- och kommunikationsanläggningar, även med mellanspänning, som bildar en enhetlig ekonomisk enhet för drift, förvaltning och utveckling av hela systemet. 

5.2.2  Utveckling av nät som betjänar havsbaserad vindkraft

I Sverige har anslutningen av havsbaserad vindkraft i praktiken genomförts så att abonnenten grundar ett nätbolag för byggande av en anslutningsledning. Den havsbaserade vindkraften ansluts till stamnätsinnehavarens överföringsnät på fastlandet.  

I Norge gäller en havsenergilag ( lov om fornybar energiproduksjon til havs ) som tillämpas på Norges territorialhav utanför baslinjerna och på kontinentalsockeln. I lagen definieras en nätanläggning som en del av en energianläggning, och i nätanläggningen ingår de elanläggningar och anläggningar i anslutning till dem som hänför sig till omvandling och överföring av elenergi. För byggande, ägande och drift av elnätet krävs tillstånd av ministeriet. Koncessionshavaren ska lämna in en plan för utveckling och drift av nätet till ministeriet. Ministeriet kan för ett visst verksamhetsområde utse en systemansvarig aktör med uppgift att säkerställa att elsystemet är i balans. Stamnätsinnehavaren i Norge ( Statnett ) utvecklar stamnätet på fastlandet för att möjliggöra anslutning av havsbaserad vindkraft. Statnett utreder dessutom tillsammans med stamnätsinnehavarna i andra stater vid Nordsjön möjligheten att bygga hybridsammanlänkningar för havsbaserad vindkraft. Utvecklandet av hybridsammanlänkningar och anslutningen av havsbaserad vindkraft på Norges havsområde ska skötas av Statnett.  

I Danmark inkluderas den transformatorstation och anslutningsledning som byggs till havs för närvarande i anbudsförfarandet för vindkraftsområdet till havs, och projektutvecklaren ansvarar för dem. Stamnätsinnehavaren ansvarar för byggandet och driften av nätet på land, men projektutvecklaren täcker kostnaderna för byggandet av den nätförbindelse som byggs på land. Tidigare har stamnätsinnehavaren haft ansvaret för planeringen, byggandet och underhållet av nätanslutningen, och vindkraftsparkerna har stått för kostnaderna via nättariffer.  

I Nederländerna ansvarar stamnätsinnehavaren för anslutningen av havsbaserade vindkraftsparker till elöverföringsnätet på fastlandet samt för att bygga och underhålla den havsbaserade nätinfrastrukturen. Nätinnehavaren har anslutningsskyldighet. Byggandet av nätförbindelser stöds med statliga medel för att säkerställa standardisering och investeringssäkerhet.  

I Tyskland genomförs den anslutning som den havsbaserade vindkraften förutsätter av tre stamnätsinnehavare, och stamnätsinnehavarna svarar i huvudsak för de kostnader som anslutningen medför. Anslutningsnätet till havs hör till stamnätsinnehavarens nättillgångar. Den gällande lagstiftningen utesluter dock inte möjligheten att abonnenten bygger och äger en anslutningsledning. En anslutningsledning som abonnenten bygger är inte reglerad nätverksamhet.  

I Storbritannien har man tillämpat konkurrensutsättning på utveckling och ägande av överföringsnät till havs, dock utan att detta påverkar nätverksamhetens monopolställning. De funktioner som gäller systemansvar för aktörer som konkurrerar om ägande och drift av överföringsnätet ska uppfylla kraven på åtskillnad. I Storbritannien inleddes 2020 en utvärdering av överföringsnäten till havs som svar på oron över att en projektutvecklardriven modell för anslutning av havsbaserade vindkraftverk till nätet inte skulle vara tillräcklig för att tillgodose behoven av ökad havsbaserad vindkraftskapacitet. Utvärderingen har resulterat i en övergripande strategi för nätplanering som syftar till att övergå från radiella elledningar som betjänar ett enskilt projekt till att dela infrastruktur och beakta planerade projekt. Utöver att trygga tillräcklig kapacitet minskar det nya tillvägagångssättet också kostnaderna för nätbyggandet samt konsekvenserna för miljön och samhället. I Storbritannien har man dessutom planerat att genomföra hybridprojekt till havs ( Offshore Hybrid Assets ) så att koncentrationer av vindkraftverk direkt via en sammanlänkning kan ansluta sig till flera länder i stället för att, som läget är nu, vindkraftverk och sammanlänkningar ansluts till elnätet på fastlandet via separata anslutningspunkter.  

5.2.3  Anslutning av produktionen till elnätet

I Sverige drivs anslutningsledningar för abonnentens egen räkning, och detta kan också göras i samarbete mellan flera abonnenter. Enligt Sveriges ellag kan distributionsnätsinnehavaren (distributionsnätsföretaget) inneha ett regionnät eller ett lokalt nät. Med regionnät avses en ledning eller ett ledningsnät som inte ingår i ett transmissionsnät och som omfattas av en nätkoncession för linje eller av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning. Med lokalnät avses ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning.  

I Norge inleds processen för anslutning till nätet via det lokala distributionsnätsbolaget. Om anslutningen på grund av projektets stora storlek har konsekvenser för stamnätet, ska anslutningen dessutom utredas tillsammans med stamnätsinnehavaren. Produktions- och förbrukningsobjekt som är större än 300 megawatt ansluts direkt till stamnätet. Om objektet ansluts till distributionsnätsinnehavarens nät, utreder distributionsnätsinnehavaren den tillgängliga kapaciteten och anslutningsmöjligheterna tillsammans med stamnätsinnehavaren.  

I Danmark betalar abonnenten anslutningskostnaderna fram till anslutningspunkten och nätinnehavaren betalar kostnaderna för den allmänna utvecklingen och utbyggnaden av nätet. En abonnent som vill ansluta sig till elnätet ska kontakta den lokala distributionsnätsinnehavaren. Distributionsnätsinnehavaren ska vid behov fastställa anslutningspunkten i samarbete med stamnätsinnehavaren.  

I Nederländerna konkurrensutsätts och byggs anslutningsledningen antingen av stamnätsinnehavaren eller av abonnenten själv i fråga om de produktions- eller förbrukningsobjekt som ansluts till stamnätet (nominell effekt över 100 megawatt). Produktions- eller förbrukningsobjekten ansluts i allmänhet till närmaste högspänningsstation där det finns tillgänglig kapacitet. Stamnätsinnehavaren ger råd om det tekniska genomförandet av anslutningen, om abonnenten själv genomför anslutningen. Anslutningsledningen överlåts efter anslutningen till stamnätsinnehavaren.  

I Tyskland är de abonnenter som behöver en anslutning med en nominell effekt på mer än 100 megawatt direkt anslutna till stamnätet. Begäran om anslutning behandlas och anslutningspunkten fastställs av nätinnehavaren, som ansvarar för anslutningen. Anslutningspunkten fastställs på basis av de totalekonomiska kostnaderna oberoende av hur kostnaderna fördelas. Abonnenten ansvarar för byggandet av anslutningsledningen och för kostnaderna för den fram till anslutningspunkten. Nätinnehavaren svarar för byggandet och utvecklandet av nätet.  

5.2.4  Aktiva kunder och energisammanslutningar

I Nederländerna avses med direktledning en elledning som förenar en produktionsanläggning och en förbrukningspunkt så att ingendera är ansluten till el- eller gasnätet eller en elledning som förenar en produktionsanläggning med en eller flera förbrukningspunkter så att en av dem är ansluten till elnätet. Ingen spänningsnivå har fastställts för direktledningar.  

I Tyskland avses med direktledning en ledning som förenar ett enskilt produktionsobjekt med en enskild kund eller en energiproducent eller energileverantör med en egen anläggning, ett eget dotterbolag eller en egen kund, när syftet är direkt distribution av el. På motsvarande sätt är en direktledning enligt den lettiska elmarknadslagen en elledning som förenar ett separat elproduktionsobjekt med en separat användare eller en elledning som förenar en separat elproducent och elleverantör med deras egna utrymmen, dotterföretag eller kunder. 

Enligt Estlands elmarknadslag avses med direktledning en elledning som är belägen inom nätinnehavarens serviceområde och som inte har direkt anslutning till nätet, men som indirekt kan anslutas till nätet via en producents eller konsuments elanläggning och genom vilken el överförs från ett kraftverk till ett annat eller till en konsument.  

5.2.5  Slutna distributionsnät

Enligt en rapport från rådet för europeiska energitillsynsmyndigheter finns det i de flesta medlemsstater inga Council of European Energy Regulators: Status review TSO/DSO unbundling - Update on implementation of TSO and DSO Unbundling Provisions & “Hydrogen and Decarbonised Gas Markets Package” Outlook. Legal Affairs Committee, Ref: C22-LAC-25-04, 20.3.2024. aktiva slutna distributionsnät. Utöver Finland finns det slutna distributionsnät i Slovenien, Belgien, Tyskland, Grekland, Nederländerna och Polen. Endast i Finland, Slovenien, Belgien och Polen har det föreskrivits undantag från nätinnehavarnas skyldigheter för slutna distributionsnät. Till exempel i Nederländerna avses med slutet distributionsnät ett annat nät än ett nationellt högspänningsnät som är verksamt inom ett geografiskt avgränsat industri-, affärs- eller serviceområde med färre än 500 kunder och som levererar el endast till andra än hushållskunder, såvida inte enskilda hushållskunder som arbetar för ägaren till det slutna distributionsnätet eller har därmed jämförbara relationer tillfälligt använder el som levererats i det slutna distributionsnätet.  

I Sveriges ellag definieras inte ett slutet distributionsnät. Den svenska tillsynsmyndigheten (Energimarknadsinspektionen) har i sin utredning om slutna distributionsnät föreslagit Energimarknadsinspektionen: Slutna distributionssystem och interna nät - En analys av elmarknadsdirektivets bestämmelser om slutna distributionssystem och en översyn av undantagen från kravet på nätkoncession, Ei R2022:12. att definitionen tas in i lagen så att med ett slutet distributionssystem avses en ledning eller ett ledningsnät som överför el inom ett väl avgränsat och geografiskt begränsat område för industri eller handel, eller där gemensamma tjänster erbjuds. Detta gäller om 1) elanvändarnas verksamhet eller produktionsprocesser är integrerade av särskilda tekniska skäl eller säkerhetsskäl, eller 2) överföring huvudsakligen sker till innehavaren av det slutna distributionssystemet eller till företag som är anknutna till denne.  

5.2.6  Avtal om flexibel anslutning

I en del av EU:s medlemsstater, såsom Ungern och Frankrike, tillåts redan nu icke-fasta anslutningsavtal på distributionsnätsnivå. Dessutom har detta varit möjligt i Storbritannien och Norge. För icke-fasta anslutningsavtal har det dock kunnat ställas krav på ekonomisk motivering. I en del medlemsstater har endast fasta anslutningsavtal varit tillåtna, medan den nationella lagstiftningen i en del medlemsstater har varit mindre exakt definierad i frågan. Till exempel i Luxemburg har fasta anslutningsavtal varit huvudregeln, från vilken undantag har kunnat beviljas från fall till fall.  

I Norge ska innehavaren av nätkoncessionen vidta de åtgärder som behövs för att genomföra nya anslutningar och för att täcka den ökade förbrukningen i befintliga anslutningar. Innehavaren av en regional nätkoncession (områdekonsesjonæren) ska ansluta nya elproduktionsanläggningar till sitt nät och vid behov investera i nätanläggningar. Den nationella tillsynsmyndigheten får medge undantag från dessa skyldigheter av särskilda skäl. Genom förordningen om nätreglering och energimarknader ( Forskrift om nettregulering og energimarkeder ) har det dock gjorts möjligt för nätinnehavaren och abonnenten att avtala om att koppla bort en anslutning eller begränsa dess effekt. Till abonnenten betalas inte ersättning för bortkoppling eller begränsning.  

5.2.7  Anslutningens maximala effekt

Den maximala anslutningseffekt som elsystemet tillåter bestäms utifrån storleken på och de tekniska egenskaperna hos elsystemet och de produktionsenheter och förbrukningsbelastningar som är anslutna till det. Granskningen av lagstiftningen i utlandet anses således inte ge något betydande mervärde vid bedömningen av de nationella regleringslösningarna.  

5.2.8  Projekttillstånd för nationella elledningar

I Sverige kräver byggandet av en elledning tillstånd, och endast elnätsbolag kan få tillstånd. Tillstånd krävs också för byggande av en anslutningsledning. De ledningar och nät som inte omfattas av tillståndsplikten kallas icke tillståndspliktiga elnät ( icke koncessionspliktiga elnät, IKN ). Närmare bestämmelser om icke tillståndspliktiga nät utfärdas genom förordning ( Förordning om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen , 2007:215). Dessutom har den svenska tillsynsmyndigheten utfärdat närmare anvisningar om dessa nät. Energimarknadsinspektionen, Undantag från kravet på nätkoncession (IKN). Enligt förordningen omfattar de elnät som inte kräver tillstånd bland annat sådana fall som påminner om Finlands fastighetsnät men som regleras mer detaljerat ( interna nät i vissa områden ). I förordningsmotiven anges tre grundkriterier som är avgörande vid avgränsningen av icke tillståndspliktiga elnät. Enligt kriterierna ska ett nät vara internt och inte för utbrett. Med internt nät avses att nätet används för överföring av el för nätinnehavarens egen räkning. Dessutom ska det område där ledningen eller nätet byggs vara väl avgränsat. Ett internt nät kan enligt förordningen byggas utan nätkoncession, om det dras mellan flera anläggningar för produktion av el som har en gemensam anslutning till elnätet eller om det dras från flera anläggningar för produktion av el till en gemensam anslutning till elnätet, förutsatt att anslutningsledningen är kort. Utgångspunkten är att el på IKN-nät får överföras endast för egen räkning, och det ska finnas beaktansvärda skäl för att överföra el för någon annans räkning. Till exempel en vindkraftsproducent får överföra den el som producenten producerar i anslutningsledningen, men ett batterilager som finns bredvid producenten och som innehas av ett annat bolag får använda anslutningsledningen endast om de förutsättningar som anges i förordningen uppfylls.  

I Norge ansöker abonnenten om elnätstillstånd och betalar kostnaderna för nätbyggandet. Ansökningsprocessen för det tillstånd som krävs för att bygga ett nät eller en nätanslutning är likadan för både nätinnehavarna och kunderna. Energiministeriet (energidepartementet) kan bevilja undantag från kravet på nätkoncession, och till exempel en vindkraftspark med mindre än fem vindkraftsturbiner och en sammanlagd nominell effekt på mindre än 5 megawatt behöver inte tillstånd för anslutningsledning.  

I Tyskland kräver distributionsnätsverksamheten tillstånd av den behöriga myndigheten. Tillstånd kan vägras endast om sökanden inte har den personal, tekniska och ekonomiska kapacitet och tillförlitlighet som behövs för att säkerställa nätets funktion på lång sikt i enlighet med bestämmelserna i lagen.  

5.2.9  Bestämmelser om elledningar och naturgasrör som sträcker sig över riksgränsen

Enligt den norska energilagen kräver innehav eller användning av sammanlänkningar specialtillstånd av ministeriet. Tillstånd får endast beviljas överföringsnätsinnehavaren eller det företag som denne har bestämmande inflytande över. Vid bedömningen av om tillstånd ska beviljas ska projektets socioekonomiska lönsamhet, förhållandet till eventuella konkurrerande projekt samt öppna och icke-diskriminerande aspekter i allmänhet betonas. Tillstånd kan dock beviljas andra än överföringsnätsinnehavare, om sammanlänkningen är ansluten till anläggningar för produktion eller förbrukning av elenergi till havs och överskrider gränslinjen mellan Norges kontinentalsockel och en annan stats kontinentalsockel. Detsamma gäller mindre sammanlänkningar under överföringsnätsnivå som är belägna i gränsområden. För dessa är det möjligt att göra en förenklad bedömning av huruvida ett tillstånd ska beviljas och att anpassa villkoren för tillståndet till upprättandet av en förbindelse i det berörda området. Också enligt Norges havsenergilag förutsätter import av el från en annan stat och export av el till en annan stat tillstånd av ministeriet. Ministeriet kan i enskilda fall bevilja undantag från tillståndskravet. 

12.2.1  Begränsningar i användningen av egendom

Enligt 15 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens egendom tryggad. Grundlagsutskottet har tidigare med avseende på grundlagens 15 § om egendomsskydd bedömt förslag som för bland annat ägarna till el-, naturgas- och teleföretag inneburit sådana skyldigheter eller begränsningar i fråga om rätten att nyttja egendom som syftat till att skapa eller trygga konkurrensvillkor. Utskottet har i dessa sammanhang som etablerad praxis utgått ifrån att skyldigheterna och begränsningarna är grundlagsenliga med beaktande av den speciella karaktären hos den egendom det i varje enskilt fall har varit fråga om, om de grundar sig på exakta bestämmelser i lag och är rimliga ur ägarens synvinkel (till exempel GrUU 4/2000 rd, GrUU 34/2000 rd, GrUU 8/2002 rd, GrUU 63/2002 rd, GrUU 36/2004 rd, GrUU 10/2007 rd och GrUU 19/2021 rd). Grundlagsutskottet har därtill ansett att lagstiftaren i princip har ett större spelrum med hänsyn till egendomsskyddet när skyldigheterna gäller börsnoterade bolag eller andra med avseende på sin förmögenhetsmassa betydande juridiska personer, än när bestämmelserna har direkta konsekvenser för de fysiska personerna bakom den juridiska personen (GrUU 55/2018 rd, GrUU 74/2018 rd, GrUU 10/2007 rd, GrUU 32/2004 rd, GrUU 34/2000 rd). Enligt utskottet kan företag och andra näringsidkare inte med fog förvänta sig att den lagstiftning som reglerar deras näringsverksamhet förblir oförändrad (GrUU 17/2021 rd, GrUU 32/2010 rd, GrUU 31/2006 rd och GrUU 56/2005 rd). 

Grundlagsutskottet har ansett att det i princip är nödvändigt och acceptabelt att näringsverksamheten regleras i en marknadssituation där det råder s.k. naturligt monopol (till exempel GrUU 4/2000 rd, GrUU 36/2004 rd och GrUU 19/2021 rd). I ett sådant läge är det enligt utskottets mening motiverat att främja konkurrensen och skydda kundernas rättigheter av förmögenhetsvärde genom effektivare metoder än vanligt. Utskottet har även ansett att det vid bedömningen av om bestämmelserna är tillräckligt exakta kan tas hänsyn till omständigheternas delvis bokföringsmässiga och därmed tekniska särdrag liksom det faktum att regleringen i första hand gäller företag som bedriver elaffärsverksamhet och inte enskilda individer (till exempel GrUU 2/2004 rd och GrUU 36/2004 rd). Enligt utskottet har lagstiftaren ett stort spelrum i regleringen av naturliga monopol (se GrUU 19/2021 rd). Utskottet har dessutom fäst vikt vid ordnande av lämplig rättssäkerhet för verksamhetsutövarna (till exempel GrUU 36/2004 rd).  

Nya skyldigheter eller begränsningar som gäller användningen av egendom ingår i 51 a § om skyldighet att utveckla nätet som föreslås bli fogad till elmarknadslagen och i 72 § om slutförbrukarens möjlighet att leverera el via elnätet. De föreslagna bestämmelserna bedöms uppfylla kraven på att bestämmelser ska utfärdas genom lag och på att de ska vara exakta och noggrant avgränsade, vilket följer av principerna för inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna.  

Den föreslagna bestämmelsen i 51 a § främjar anslutning av kraftverkshelheter och belastningar på elförbrukningen till elnätet. Det finns godtagbara grunder för regleringen med hänsyn till ett effektivt genomförande av den reglering som gäller elnäten och den är påkallad av ett vägande samhälleligt behov.  

Tillämpningsområdet för den föreslagna bestämmelsen har begränsats till ansökningar om anslutning enligt abonnentens rimliga behov, och skyldigheten tillämpas inte om det vore oskäligt med hänsyn till nätinnehavarens tekniska, ekonomiska och organisatoriska resurser eller med hänsyn till nätinnehavarens andra nätanvändare. På dessa grunder kan inskränkningarna i användningen av egendom anses vara nödvändiga för att ett godtagbart syfte ska nås och de kan anses i övrigt vara förenliga med proportionalitetskravet. 

Den föreslagna bestämmelsen i 72 § säkerställer det tillträde till nätet som tryggas i elmarknadsdirektivet också i sådana interna elnät i fastigheter där el levereras via ett fastighetens interna elnät. Det finns godtagbara grunder för regleringen med hänsyn till ett effektivt genomförande av unionslagstiftningen och regleringen av elhandeln, och den är påkallad av ett vägande samhälleligt behov. Begränsningen av användningen av egendom bedöms vara nödvändig för att ett godtagbart syfte ska nås och den överensstämmer i övrigt med proportionalitetskravet. 

Till denna del finns det godtagbara grunder för den föreslagna regleringen som delvis har samband med regleringen av det naturliga monopolet och särdragen hos den elhandel som sker i näten. Bestämmelserna har samordnats med grundlagsutskottets utlåtandepraxis. Den föreslagna begräsningen av användning av egendom som föreslås i elmarknadslagen bedöms vara problemfri med tanke på grundlagen även med hänsyn till nätinnehavarnas och fastighetsinnehavarnas ställning, egendomens speciella karaktär, kravet att regleringen ska grunda sig på exakta bestämmelser samt regleringens rimlighet ur ägarens och näringsidkarens synvinkel. Den föreslagna regleringen är påkallad av ett vägande samhälleligt behov och den är proportionell.  

Den föreslagna regleringen bedöms inte vara problematisk med tanke på 15 § i grundlagen. 

12.2.2  Begränsningar i fråga om avtalsfriheten

Avtalsfriheten tryggas inte uttryckligen som sådan i grundlagen. Enligt grundlagsutskottet hör reglering av avtalsrätten i sig till området för vanlig lagstiftning. Regleringen kan enligt grundlagsutskottet gälla kommande avtalsförhållanden bland annat i fråga om tillåtna och förbjudna villkor för dem (GrUU 3/1982 rd, GrUU 26/2008 rd). 

Avtalsfriheten skyddas dock i viss mån genom generalklausulen om egendomsskydd i 15 § 1 mom. i grundlagen (RP 309/1993 rd, GrUU 15/2004 rd, GrUU 33/1998 rd). Det grundlagsfästa egendomsskyddet tryggar kontinuiteten i avtalsrelationer, även om förbudet mot att ingripa retroaktivt i avtalsrelationers okränkbarhet inte är ovillkorligt i grundlagsutskottets praxis (GrUU 33/1998 rd, GrUU 34/1998 rd, GrUU 63/2002 rd, GrUU 42/2006 rd). Tanken bakom skyddet för förmögenhetsrättsliga rättshandlingars fortbestånd är att rättssubjekten har berättigade förväntningar på skydd i ekonomiska frågor (GrUU 33/2002 rd, GrUU 21/2004 rd och GrUU 42/2006 rd). Skyddet för berättigade förväntningar har i utskottets praxis ansetts omfatta rätten att lita på att lagstiftningen om de rättigheter och skyldigheter som är viktiga för avtalsförhållandet består och att denna typ av frågor inte kan regleras på ett sätt som i oskäligt hög grad försämrar parternas rättsliga ställning (GrUU 21/2004 rd, GrUU 42/2006 rd).  

Utskottet har bedömt också detta slag av reglering som ingriper i egendomsskyddet i relation till de allmänna villkoren för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna, däribland lagstiftningens acceptabilitet och proportionalitet (GrUU 56/2005 rd, GrUU 31/2006 rd). I sin tidigare praxis har utskottet godkänt att bestämmelser om exempelvis skyldighet att hyra radiomaster införs genom vanlig lag (GrUU 45/2005 rd), liksom också skyldigheten för leverantörer av identifieringsverktyg att upprätta leveransvillkor för sin identifieringstjänst och använda endast dem när avtal ingås med leverantörer av tjänster för identifieringsförmedling och skyldigheten att efter förmedlingstjänstens begäran ingå avtal inom en lagstadgad tidsfrist (GrUU 74/2018).  

Grundlagsutskottet har ansett att lagstiftaren i princip har större spelrum med hänsyn till egendomsskyddet när skyldigheterna gäller börsbolag eller andra juridiska personer med stor förmögenhetsmassa än när bestämmelserna har mycket omedelbara effekter för de fysiska personerna bakom den juridiska personen (till exempel GrUU 10/2007 rd, GrUU 32/2004 rd och GrUU 34/2000 rd). Utskottet har ansett att i fråga om juridiska personer med stor förmögenhetsmassa och i regleringen av naturliga monopol har lagstiftaren ett stort spelrum i detta avseende (GrUU 74/2018 rd och GrUU 19/2021 rd). 

Förslag till bestämmelser som är av betydelse med tanke på bedömningen av avtalsfriheten är i regeringens proposition de bestämmelser i 20 b och 20 c § om avtal om flexibel anslutning som föreslås bli fogade till elmarknadslagen samt bestämmelsen i 20 § 1 mom. om högsta tillåtna inmatnings- och uttagseffekt för en anslutning.  

De centrala bestämmelserna i regleringen om avtal om flexibel anslutning och bestämmelsernas väsentliga innehåll framgår av de föreslagna 20 b och 20 c §. På motsvarande sätt definieras principen för bestämmande av den största tillåtna inmatnings- och uttagseffekten för anslutningen i 20 § 1 mom. De föreslagna bestämmelserna bedöms uppfylla kraven på att bestämmelser ska utfärdas genom lag och på att de ska vara exakta och noggrant avgränsade, vilket följer av principerna för inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna. 

De föreslagna bestämmelserna om avtal om flexibel anslutning baserar sig på unionens elmarknadsreglering. Syftet med regleringen är att effektivisera anslutning till elnätet och en effektiv användning av elnätet. Syftet med bestämmelserna om högsta tillåtna inmatnings- och uttagseffekt för en anslutning är att trygga elsystemets funktion. Syftet med bestämmelsen är att förhindra uppkomsten av omfattande och långsamt reparerbara stora störningar i elsystemet. Genom bestämmelsen skyddas således samhällets funktion och säkerhet samt andra nätanvändares elförsörjning och deras rättigheter av förmögenhetsvärde. Det finns godtagbara grunder för regleringen som hänför sig till genomförandet av unionens elmarknadslagstiftning och den är påkallad av ett vägande samhälleligt behov. 

Genom bestämmelserna om avtal om flexibel anslutning regleras innehållet i anslutningsavtalet, och ingåendet av ett avtal om flexibel anslutning omfattas av avtalsfriheten. Regleringen innebär inte någon särskilt djupgående begränsning av nätinnehavarnas och abonnenternas avtalsfrihet. Syftet med bestämmelserna om högsta tillåtna inmatnings- och uttagseffekt för en anslutning har inte ansetts vara möjliga att uppnå effektivt och tillförlitligt med metoder som ingriper mindre i avtalsfriheten. Grundlagsutskottet har dessutom ansett att lagstiftaren har ett omfattande handlingsutrymme när det gäller regleringen av naturliga monopol. Med tanke på avtalsfriheten är det också av betydelse att det föreslagna 20 § 1 mom. tillämpas endast på anslutningsavtal som ingåtts efter ikraftträdandet av lagen samt på sådana ändringar i anslutningsavtal som ingåtts före ikraftträdandet av lagen som har gjorts efter ikraftträdandet, och därför har den ändrade bestämmelsen ingen retroaktiv verkan. På dessa grunder kan inskränkningarna i avtalsfriheten anses vara nödvändiga för att uppnå ett godtagbart syfte och de anses i övrigt överensstämma med proportionalitetskravet. 

Den föreslagna regleringen bedöms inte vara problematisk med tanke på 15 § i grundlagen. 

12.2.3  Delegering av regleringsbefogenheter

I propositionen ingår nya bemyndiganden att utfärda närmare bestämmelser och föreskrifter.  

Grundlagens (731/1999) 80 § gäller utfärdande av förordningar och delegering av lagstiftningsbehörighet. Enligt 80 § 1 mom. kan republikens president, statsrådet och ministerierna utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i denna grundlag eller i någon annan lag. Genom lag ska dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag (GrUU 10/2014 rd, GrUU 58/2010 rd, GrUU 44/2010 rd). Enligt 80 § 2 mom. kan även andra myndigheter genom lag bemyndigas att utfärda rättsnormer i bestämda frågor, om det med hänsyn till föremålet för regleringen finns särskilda skäl och regleringens betydelse i sak inte kräver att den sker genom lag eller förordning. Tillämpningsområdet för ett sådant bemyndigande ska vara exakt avgränsat. Bemyndigande för myndigheter att meddela föreskrifter begränsas också av bestämmelsen om området för lag i 80 § 1 mom. i grundlagen. Genom lag ska på basis av den utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag (GrUU 35/2005 rd). 

Bestämmelser om bemyndigande enligt 80 § 2 mom. i grundlagen får alltså utfärdas endast om det med hänsyn till föremålet för regleringen finns särskilda skäl. Ett sådant särskilt skäl kan enligt motiveringen i RP 1/1998 rd föreligga närmast när det är fråga om en sådan teknisk reglering av smärre detaljer som inte inbegriper prövningsrätt i någon större utsträckning. Särskilda skäl som har samband med föremålet för regleringen kan ibland kräva att det utfärdas föreskrifter som kan ändras ofta och snabbt. Enligt regeringens proposition med förslag till reform av grundlagen får en myndighet dock inte bemyndigas att utfärda rättsnormer, om innehållet i regleringen förutsätter bestämmelser i lag eller förordning. Den bemyndigande lagen ska uppfylla de krav på exakthet och noggrann avgränsning som ställs i grundlagsutskottets utlåtandepraxis (se till exempel GrUU 34/2012 rd, s. 3), och av ett bemyndigande krävs större exakthet än vanligt. Det väsentliga är att det i lagen finns tillräckliga grundläggande bestämmelser om det som ska regleras. Bemyndigandets tillämpningsområde kan begränsas till exempel regionalt, personellt, sakligt eller tidsmässigt. I praktiken innebär detta ofta en noggrant avgränsad målgrupp för bestämmelsen.  

Propositionen innehåller en överföring av regleringsbehörighet för andra myndigheter än republikens president, statsrådet eller ministerierna, till Energimyndigheten i fråga om regelverket för de avtal om flexibel anslutning som avses i de föreslagna 20 b och 20 c §. Enligt artikel 6a i elmarknadsdirektivet ska tillsynsmyndigheten, eller en annan behörig myndighet om en medlemsstat har föreskrivit detta, utarbeta en ram för systemansvariga för överföringssystem och systemansvariga för distributionssystem i syfte att erbjuda möjlighet att ingå avtal om flexibel anslutning i områden där det finns begränsad eller ingen nätkapacitet för nya anslutningar, som offentliggörs i enlighet med artikel 31.3 och artikel 50.4a första stycket i förordning (EU) 2019/943. Enligt föreslagna 20 b § 5 mom. får Energimyndigheten meddela närmare föreskrifter om villkor för ett avtal om flexibel anslutning, om det effektregleringssystem som anslutningsavtalet förutsätter och om förutsättningarna för tillhandahållande av avtal om flexibel anslutning. På motsvarande sätt får Energimyndigheten med stöd av 20 c § 5 mom. meddela närmare föreskrifter om villkor i permanenta avtal om flexibel anslutning och om det effektregleringssystem som anslutningen förutsätter. De närmare bestämmelserna är av teknisk natur och kompletterar till smärre delar de huvudprinciper för genomförande av avtal om flexibel anslutning som föreslås i lagen.  

När det gäller elmarknaden kan en särskild orsak till överföring av regleringsbehörigheten dessutom anses vara branschens karaktär och skyldigheterna enligt EU-lagstiftningen. Elnäten är så kallade naturliga monopol, eftersom det i allmänhet inte är ekonomiskt förnuftigt att bygga parallella konkurrerande nät. I EU-lagstiftningen har man strävat efter att göra tillgången till nätet så enkel som möjligt för alla som behöver elnättjänster. 

De föreslagna bemyndigandena har begränsats till att gälla detaljer av teknisk natur, medan grunderna för den rättsliga ställningen fastställs utifrån bestämmelserna i lagen. Bemyndigandena har tagits in i och anknutits i sak till den paragraf som gäller det som ska regleras. Normgivningsbemyndigandet är dessutom så noggrant avgränsat och exakt som möjligt, och regleringen grundar sig dessutom på skyldigheter enligt EU-lagstiftningen. De bestämmelser om överföring av regleringsbehörighet som ingår i förslaget bedöms således inte stå i strid med grundlagen.  

12.2.4  Bedömning av lagstiftningsordningen

På de grunder som anges ovan i detta kapitel kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning.