1.1  Lagen om ombud för obligationsinnehavare

1 kap. Allmänna bestämmelser

Kapitelvis motivering. I 1 kap. i lagen föreskrivs om lagens tillämpningsområde, centrala definitioner och om lagens dispositiva och tvingande karaktär. Lagen tillämpas på ombud för obligationsinnehavare och på säkerhetsagenter. Lagen är i huvudsak dispositiv, men vissa bestämmelser är tvingande. Definitionerna har direkt anknytning till ombudets verksamhet. 

1 §.Tillämpningsområde. Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Enligt 1 mom. ska lagen tillämpas på ombud för obligationsinnehavare. Lagen tillämpas på ombud i samband med emission av obligationslån och under giltighetstiden för ett ombudsavtal och ett emitterat obligationslån. Lagen tillämpas också till vissa delar i situationer där ett ombud försätts i konkurs, genomgår ett saneringsförfarande eller något annat lämpligt inhemskt eller utländskt insolvensförfarande, eller handlar i strid med god värdepappersmarknadssed. För att en ombudsmodell ska fungera är det viktigt att ombudet klarar av att för obligationsinnehavarnas räkning sköta indrivning av fordringar, realisering av säkerheter, rättegångar med en emittent som motpart och insolvensförfaranden som gäller en gäldenär, inklusive konkurs och saneringsförfarande som gäller en emittent. 

Vid emissioner i utlandet av finländska företags obligationslån bestäms lagens tillämplighet utifrån internationella privaträttsliga bestämmelser. Internationella privaträttsliga lagvalsbestämmelser fastställer den tillämpliga lagen med hjälp av olika anknytningskriterier, som kan bestämmas enligt exempelvis avtalstyp, den ort där den fasta egendomen är belägen (lex rei sitae), bolagets hemort eller i fråga om köp av lösöre enligt lagstiftningen i försäljarens hemland. De viktigaste bestämmelserna med tanke på den internationella privaträttsliga tillämpligheten av lagen ingår i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, dvs. i den så kallade Rom I-förordningen, och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser, dvs. i den så kallade Rom II-förordningen. Rom I-förordningen tillämpas på olika slags avtalsförpliktelser, men endast om inte något annat följer av andra konventioner eller av EU-rätten. Haagkonventionen om tillämplig lag för och erkännande av truster (eng. Convention of 1 July 1985 on the Law Applicable to Trusts and on their Recognition) har innehållsmässigt ett starkt samband med tillämpningsområdet för lagen, men den praktiska betydelsen av konventionen har internationellt sett varit ringa. Detta beror på att konventionen har ratificerats av endast tolv länder. Finland har inte anslutit sig till konventionen och den har inga konsekvenser för tillämpningsområdet för den föreslagna lagen. Genom lagen ingrips inte till någon del i gällande internationella privaträttsliga bestämmelser om lagval eller i avtal utifrån vilka lagens tillämplighet vid emissioner i utlandet av inhemska företags obligationslån bestäms. Lagen ska därmed endast i undantagsfall tillämpas på emissioner i utlandet av inhemska företags obligationslån. 

Enligt 2 mom. ska bestämmelserna i 5 kap. tillämpas på säkerhetsagenter som anlitas vid andra kollektiva finansieringsarrangemang med säkerhet än obligationslån, om inte något annat har avtalats. I 5 kap. finns närmare bestämmelser om utseende av en säkerhetsagent och om säkerhetsagentens uppgifter. I kapitlet föreskrivs om anlitande av säkerhetsagenter vid andra säkrade kollektiva finansieringsarrangemang än obligationslån. Lagen tillämpas också på ombud som verkar som säkerhetagent (eng. security agent) om det har överenskommits att en säkerhetsagent ska utses, och på sådana säkerhetsagenter som inte verkar som ombud och som har fått i uppgift att för samtliga obligationsinnehavares gemensamma räkning förfoga över ett obligationslåns säkerheter (eng. for the benefit of all bondholders). Bestämmelsen är inte avsedd att vara uttömmande, utan avsikten med bestämmelsen är endast att klargöra att bestämmelser som gäller ett ombud kan tillämpas på en säkerhetsagent eller på ett ombud som verkar som en sådan säkerhetsagent som för alla kreditgivares räkning förfogar över säkerheterna. 

Säkerhetsagent är en term som är allmänt använd på marknaden och som till innehållet i stor utsträckning är etablerad och allmänt känd och som därför inte behöver definieras i lagen. Med säkerhetsagent avses en näringsidkare som av en emittent, obligationsinnehavare eller ett ombud har utnämnts för att för obligationsinnehavarnas gemensamma räkning förfoga över säkerheterna. I praktiken kan en säkerhet antingen ställas till sådana obligationsinnehavare som representeras av en säkerhetsagent som de utsett eller direkt till en säkerhetsagent som agerar för obligationsinnehavarnas del. Säkerhetsagenten kan alltså vara utsedd av emittenten, obligationsinnehavarna eller ombudet och ha till uppgift att förfoga över säkerheter i samband med ett obligationslån i sitt eget eller i obligationsinnehavarnas namn för samtliga obligationsinnehavares gemensamma räkning i samarbete med ombudet eller i stället för ombudet. I 2 kap. finns närmare bestämmelser om utseende av en säkerhetsagent som verkar som ombud och om säkerhetsagentens uppgifter. 

Enligt 3 mom. ska vad som i denna lag föreskrivs om obligationslån och andelar i obligationslån, dvs. obligationer, tillämpas också på sådan lånebaserad gräsrotsfinansiering som avses i lagen om gräsrotsfinansiering och på andra sådana värdepapper, som i huvudsak kan betraktas som skuldinstrument, om inte något annat har överenskommits i ett ombudsavtal. Definitionen av obligationslån behöver inte regleras i lagen i och med att innehållet i definitionen anses vara allmänt känt. Det är skäl att hålla begreppet relativt öppet. 

Obligationslånen är till sin karaktär långfristiga värdepapper (löptid på mer än ett år), där lånets totalbelopp är uppdelat i flera delar i form av skuldebrev eller andelar i obligationslån, dvs. obligationer. Obligationslån kan ha rörlig ränta, fast ränta eller nollränta eller vara indexbundna. Löptiden för obligationslån är vanligen mellan några år och tio år. Termen obligationslån har inte i sig definierats i finsk lagstiftning, även om man i stor utsträckning hänvisar till termen, särskilt när det gäller säkerställda obligationslån i lagen om hypoteksbanksverksamhet (688/2010). I detta sammanhang är säkerställt obligationslån dock i enlighet med 2 § 5 punkten i den lagen endast en form av obligationslån. Den finska termen joukkovelkakirja används i 34 § i lagen om skuldebrev (på svenska masskuldebrev) samt i 2 kap. 1 § 1 mom. 2 punkten (på svenska obligation) och i 8 kap. 4 § i värdepappersmarknadslagen (på svenska obligationslån). I denna proposition används på svenska termen obligationslån när begreppet betraktas ur emittentens synvinkel och termen obligation när begreppet betraktas ut obligationsinnehavarnas synvinkel. Det finska termen joukkolaina kan dock allmänt taget ses som en etablerad term på marknaden och kan delvis anses ha ersatt det ålderdomliga och långa joukkovelkakirjalaina (eller kortformen jvk-laina) inom den gängse terminologin inom branschen. Till följd av det nya uttrycket används termen joukkolaina allmänt inom den lagstiftning som gäller ombud för obligationsinnehavare. 

På grund av att termen joukkolaina redan fått en etablerad innebörd på marknaden finns det inte behov av att definiera termen på lagnivå. Det är dock möjligt att med en lagstiftningsmässig lösning stödja den moderna terminologi som etablerats på marknaden genom att ta in en definition av obligationslån i motiveringen till lagförslaget. I detta sammanhang avses med obligationslån ett sådant värdepapper som avses i 34 § i lagen om skuldebrev eller ett sådant omsättningsbart obligationslån enligt utländsk lag som emitteras eller motsvarande annat omsättningsbart skuldinstrument. Det är i princip fråga om omsättningsbara och överlåtbara skuldinstrument. Enligt 2 kap. 1 § 1 mom. i värdepappersmarknadslagen avses med värdepapper sådana värdepapper som är omsättningsbara och som har satts eller kommer att sättas i omlopp bland allmänheten tillsammans med flera andra värdepapper som utfärdats över identiska rättigheter. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om värdepappersmarknaden konstateras det att begreppet värdepapper i sak motsvarar begreppet överlåtbara värdepapper i artikel 4.1.18 i MiFID I samt i avsnitt C punkt 1 i direktivets bilaga I (RP 32/2012 rd s. 101). Definitionen omfattar finansiella instrument som är överlåtbara och kan bli föremål för handel på kapitalmarknaden, vilket i MiFID I nämns som ett kriterium för värdepapper. Bestämmelsen innehåller dessutom kravet att ett värdepapper ska vara av fungibel natur dvs. kunna sättas i omlopp bland allmänheten tillsammans med andra värdepapper som utfärdats över identiska rättigheter. 

Till följd av MiFIR blir obligationslånen föremål för en noggrann instrumentspecifik klassificering på EU-nivå. Målet är att öka obligationsmarknadens transparens och att i tillämpliga delar till obligationsmarknaden utsträcka de bestämmelser om transparens som för närvarande används på aktiemarknaden. MiFIR indelar värdepapperen i aktierelaterade värdepapper (eng. equity) och icke-aktierelaterade värdepapper (eng. non-equity). Till den senare kategorin hör obligationslån och derivat och strukturella investeringsprodukter. Dessutom har en instrumentspecifik klassificering av obligationslånen i likvida och icke-likvida instrument en väsentlig betydelse för andrahandsmarknaden för obligationslån. 

Varken MiFID I eller de övriga direktiven om finansiella tjänster anger de civilrättsliga kriterierna för överlåtbara värdepapper. I lagens definition av begreppet värdepapper ingår också värdepapper som uppvisar sådana kännetecken på omsättningsbara värdepapper som avses i Finlands lag. Inom civilrätten avses med värdepapper vanligen dokument vars innehav är en förutsättning för att den rätt som dokumentet anger ska kunna utövas. Med överlåtbarhet avses närmast att den som förvärvat ett värdepapper åtnjuter skydd enligt bestämmelserna om löpande skuldebrev i 2 kap. i lagen om skuldebrev eller enligt andra motsvarande bestämmelser. Bestämmelserna och principerna i lagen om skuldebrev kan tillämpas analogt eller med stöd av lag också på andra finansiella instrument som utvecklats på kapitalmarknaden. Exempelförteckningen i MiFID I över överlåtbara värdepapper är öppet skriven, och innehållen i förteckningens undergrupper är sinsemellan överlappande. Ett värdepapper behöver inte lyda under finländsk civilrätt men kan ändå omfattas av värdepappersmarknadslagen, i enlighet med lagens närmare kapitelvisa bestämmelser om tillämpningsområde. 

Lagstiftningen i Finland utgår från att ett finansiellt instrument, eller mera allmänt värdepapper, ska kunna överlåtas. Av tradition har man som värdepapper som inte omfattas av värdepappersmarknadslagens definition av värdepapper betraktat bl.a. icke-överlåtbara värdepapper eller överlåtbara värdepapper med begränsningar, eller andra motsvarande investeringsinstrument som med stöd av lag eller avtal omfattas av en begränsning av överlåtelse. Detta gäller ofta t.ex. sådana i 3 kap. i lagen om skuldebrev avsedda avtalsbaserade enkla skuldebrev som är föremål för överlåtelsebegränsningar, i aktiebolagslagen avsedda privata aktiebolags aktier när dessa inte medför lika rättigheter eller i lagen om öppna bolag och kommanditbolag avsedda tysta bolagsmäns bolagsandelar. Förteckningen är inte uttömmande, utan icke-överlåtbara värdepapper eller värdepapper med överlåtelsebegränsningar, eller andra motsvarande finansiella instrument kan skräddarsys på många olika sätt. Dessa finansiella instrument har, utöver att de inte är överlåtbara, ofta olika innehåll sinsemellan och uppfyller inte det krav på identiska rättigheter som ställs på värdepapper, vilket kan göra att de inte omfattas av den definition av värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen. En generalsuccession av icke-överlåtbara eller begränsat överlåtbara värdepapper eller av motsvarande finansiella instrument är dock möjlig. När det gäller fysiska personer är det fråga om arv och när det gäller bolag en överföring genom fusion. Icke-överlåtbara eller begränsat överlåtbara värdepapper är undantag från huvudregeln om värdepapperens fria överlåtbarhet. 

Obligationer kan definieras genom en hänvisning till de värdepapper som avses i 2 kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i värdepappersmarknadslagen. Till lagens tillämpningsområde hör också i viss mån sådana andra värdepapper enligt 3 punkten i den paragrafen som ger rätt att förvärva eller sälja värdepapper som avses i 1 och 2 punkten, eller sådana omsättningsbara skuldebrev enligt utländsk lag som emitteras eller motsvarande andra omsättningsbara värdepapper. Det kan vara fråga om antingen obligationslån med säkerhet eller obligationslån utan säkerhet. Enligt regeringspropositionen om värdepappersmarknadslagen (RP 32/2012 rd s. 102) avses i 2 kap. 1 § 1 mom. 2 punkten obligationer och andra skuldförbindelser som emitterats av finländska publika och privata aktiebolag och av andra motsvarande såväl finländska som utländska organisationer samt depositionsbevis för sådana rättigheter i den utsträckning som förutsättningarna för omsättningsbarhet uppfylls enligt den civilrättsliga lagstiftningen och respektive bolagsrättsliga lagstiftning. På motsvarande sätt avses i 3 punkten sådana andra överlåtbara värdepapper som inte behandlats i 2 punkten och som ger rätt att förvärva eller sälja aktier i finländska publika eller privata aktiebolag samt andra motsvarande värdepapper som ger rätt till en andel av bolagets kapital, motsvarande utländska aktiebolags och andra bolags aktier och andelar samt depositionsbevis för sådana (2 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten i värdepappersmarknadslagen). Till denna kategori hör olika köp-, bytes-, försäljnings-, tecknings- och avkastningsrätter som har samband med ett bolags skuldförbindelser eller eget kapital. Som exempel kan nämnas olika bevis över aktierättigheter. Alternativt kan värdepapper vara av ett sådant slag att de berättigar till kontantbetalning som fastställs i relation till överlåtbara värdepapper, valutor, räntor eller avkastningar, råvaror eller andra index eller värden. Som exempel på sådana värdepapper kan nämnas warranter. 

I praktiken består ett obligationslån av obligationer som är enskilda värdepapper i form av värdepapper enligt 34 § i lagen om skuldebrev eller sådana omsättningsbara obligationslån enligt utländsk lag som emitteras eller i form av motsvarande andra omsättningsbara skuldinstrument. Obligationer är sådana överförbara, omsättningsbara och överlåtbara löpande skuldebrev som avses i 2 kap. i lagen om skuldebrev eller alternativt sådana motsvarande värdeandelar enligt 2 kap. 1 § i värdepappersmarknadslagen som en emittent inledningsvis har emitterat på en sådan reglerad marknad som avses i 2 kap. 5 § eller på en sådan multilateral handelsplattform som avses i 2 kap. 9 § i den lagen. Obligationerna kan därmed också vara i värdeandelsform, men på en reglerad marknad eller på en multilateral handelsplattform onoterade. 

Inom professionell investeringsverksamhet är det ovanligt med emission av obligationslån i pappersform. I regel emitteras obligationslån som är avsedda för omsättning på värdepappersmarknaden som dematerialiserade värdeandelar. Om emissionen sker i Finland tillämpas lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet (749/2012) på hanteringen av värdeandelarna och lagen om värdeandelskonton (827/1991) på rättsverkningarna av kontoregistreringarna. En emission av obligationslån i värdeandelsform kan också ordnas i en annan EU-stat i en värdepapperscentral med koncession från en annan EU-stat i enlighet med EU:s förordning om värdepapperscentraler (EU) nr 236/2012. Emissionen sker då i enlighet med stadgarna för den lokala värdepapperscentralen. Om sådana värdepapper bevaras i Finland utanför värdeandelssystemet, ska lagen om värdepapperskonton (750/2012) tillämpas på anteckningarna på kontona. 

Ett flertal av de utländska obligationslån som emitterats i värdeandelssystemet är obligationer som registrerats i enlighet med lånevillkoren. Obligationer tecknas inte nödvändigtvis eller i allmänhet med stöd av ett ombudsavtal, utan vanligen när, och i den mån som emittenten godkänner investerarens slutliga och bindande erbjudande om att teckna obligationer. I investerarens bindande teckningserbjudande ingår ett godkännande av att villkoren för obligationslånet blir bindande för investeraren, och investeraren förbinder sig att betala emittenten den avgift som berättigar till teckning om och till den del som emittenten godkänner teckningserbjudandet. På motsvarande sätt godkänner investeraren villkoren för obligationslånet som bindande för sig vid förvärv av andelar i obligationslån på en sekundärmarknad. 

Termen obligationslån i form av skuldinstrument omfattar också vissa instrument för hybridfinansiering och överbryggningsfinansiering. Instrumenten för överbryggningsfinansiering är till sin finansiella karaktär och sitt innehåll mellanting mellan egetkapitalinstrument och skuldinstrument, men hör dock alltid tydligt till endera kategorin. Till dessa räknas bland annat kapitallån som har samma egenskaper som både egetkapitalinstrument och skuldinstrument. Kapitallån är alltid efterställda lån, dvs. vid ett bolags konkurs får kapitallån betalas först efter att de andra lånen har betalats. I aktiebolagslagen finns också vissa andra begränsningar som gäller betalningen av ett kapitallån och räntan på lånet, så att betalningen av kapitallånet eller av räntan på lånet inte ska äventyra betalningen av ett bolags andra skulder. I bokföringen kan kapitallån i vissa fall vara en post jämförbar med eget kapital, men kapitallånets borgenär saknar den rätt som aktieägare har till en andel av ett bolags återstående tillgångar efter betalningen av skulder. Dessutom omfattar definitionen av obligationslån så kallade hybridlån som baserar sig på tolkningen av IFRS-standarderna. I IFRS-bokslut kan hybridlån bokföras som eget kapital. Det är då viktigt att beakta att karaktären som eget kapital hos dessa lån bygger på IFRS-standarderna och inte på aktiebolagslagens bestämmelser. 

I fråga om vissa definitioner kan det uppstå begreppsliga överlappningar, eftersom t.ex. emittent i 2 kap. 3 § i värdepappersmarknadslagen definieras som finländska och utländska företag som har emitterat värdepapper. På motsvarande sätt används på ett flertal ställen i lagen om handelsrepresentanter och försäljare (417/1992) termen huvudman för den andra parten i ett representationsförhållande, utan att dock närmare definiera termen. I denna lag har man strävat efter att ge termen emittent ett begreppsligt innehåll uttryckligen i samband med ombudsinstitutionen, men utan att införa en lagstadgad definition. På motsvarande sätt används termen obligationsinnehavare för den part som i ett ombudsförhållande på obligationsmarknaden i sak är motpart till huvudmannen. Man har på detta sätt strävat efter att bättre beskriva särdragen för obligationsmarknaden och ombudsinstitutionen i anslutning till den. Med tanke på lagens tillämpningsområde är det inte heller skäl att begränsa eventuella emittenter till de emittenter som avses i 2 kap. 3 § i värdepappersmarknadslagen, utan emittenter kan vara också andra finländska och utländska sammanslutningar eller stiftelser, oberoende av om obligationslånet emitteras i ett inhemskt värdeandelssystem eller i ett motsvarande utländskt system, eller om det emitterade obligationslånet noteras på en inhemsk eller utländsk reglerad marknad eller på en multilateral handelsplattform. 

Avsikten är att lagens tillämpningsområde utöver obligationslån i så hög grad som möjligt ska täcka olika slags omsättningsbara och överföringsbara skuldinstrument. Dylika värdepapper kan utnyttjas på många olika sätt i olika slag av finansieringsarrangemang, där det också kan ligga i parternas intresse att anlita ett ombud.  

I lagen om investeringstjänster används däremot allmänt termen investeringsobjekt, som till sin betydelse är en mera omfattande term än de värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen. Till dessa övriga investeringsobjekt hör enligt traditionell tolkning andra värdepapper än de som avses i värdepappersmarknadslagen. Det är ofta fråga om t.ex. sådana i 3 kap. i lagen om skuldebrev avsedda avtalsbaserade enkla skuldebrev som är föremål för överlåtelsebegränsningar, i aktiebolagslagen avsedda privata aktiebolags aktier när de inte medför lika rättigheter och i lagen om öppna bolag och kommanditbolag (389/1988) avsedda tysta bolagsmäns bolagsandelar. Andra värdepapper än de som avses i värdepappersmarknadslagen kan vara t.ex. avkastningsandelar som har skräddarsytts från fall till fall samt golfaktier och time-sharing. Andra investeringsobjekt är ett nationellt begrepp och ingår inte som sådant i de finansiella instrument som avses i MiFID I (eng. Markets in Financial Instruments Directive) och således inte heller i tillämpningsområdet för MiFID I. Den nationella lösningen har varit att utvidga de bestämmelser om sidotjänster som avses i lagen om investeringstjänster till att omfatta också andra investeringsobjekt, bl.a. för att säkerställa att korrekta tillvägagångssätt iakttas. Andra investeringsobjekt kan också innefatta t.ex. olika lånelösningar och kapitaliseringsavtal. Om dessa investeringsobjekt inte är sådana värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen, men ombud anlitas vid emissionerna, är det dock möjligt att analogt tillämpa denna lag på dem, förutsatt att det huvudsakligen är fråga om instrument som kan jämställas med skuldinstrument. Detta innebär dock att investeringsobjekt i form av egetkapitalinstrument, t.ex. aktier i aktiebolag, entydigt inte omfattas av lagens tillämpningsområde. Lagen tillämpas inte heller på syndikerade eller bilaterala lån, med undantag av det som föreskrivs i lagens 5 kap. om användning av säkerhetsagent vid kollektiva finansieringsarrangemang med säkerhet. 

2 §.Definitioner. I paragrafen finns en förteckning i tre punkter över begrepp i omedelbar anslutning till ombudsverksamheten, dvs. ombud, ombudsavtal och kollektivt finansieringsarrangemang. 

Det är svårt att utarbeta detaljerade och entydiga definitioner på lagnivå i anknytning till ombud och ombudsverksamhet, eftersom verksamheten och den analogiska tillämpningen av ombudsinstitutionen inte genom för exakt avgränsande bestämmelser ska begränsa möjligheten att utnyttja avtalsfriheten mellan marknadsdeltagarna i så stor utsträckning som möjligt. Dessutom kan man se att möjligheten att använda ombud vid olika finansieringsarrangemang, t.ex. gräsrotsfinansiering samt annan innovativ finansiering som alternativ till traditionella finansieringskällor, redan nu klart har utvidgats och kommer antagligen att utvidgas i framtiden bl.a. till följd av digitaliseringen av finansmarknaden och den omvälvning som den medför. Strävan ska därmed inte vara att begränsa ombudsverksamheten enbart till verksamheten på obligationsmarknaden, utan den ska lämnas så öppen som möjligt, så att ombud kan utnyttjas i stor utsträckning vid olika finansieringsarrangemang. Definitionerna är dock nyttiga med tanke på etableringen av ombudsinstitutionen inom ramen för finsk lagstiftning, i synnerhet med tanke på finansmarknaden. 

För ombud används i många sammanhang på engelska och i andra anglosaxiska rättssystem med common law-grund den etablerade termen trustee, som grundar sig på den anglosaxiska trust-institutionen. I diskussionen i Finland har det i olika sammanhang använts termer som förtroendeman (luottamusmies), agent (agentti) eller ombudsman (asiamies) för ett liknande begrepp, som dock i rättsligt hänseende grundar sig på ett anmärkningsvärt annorlunda system. Med agent har man i synnerhet i samband med syndikerad kreditgivning hänvisat till den administrerande banken (eng. facility agent) eller säkerhetsagenten (eng. security agent) som med stöd av avtalsförhållandet förfogar över säkerheterna för alla kreditgivares gemensamma fördel. I engelskspråkig dokumentation om obligationslån emitterade i enlighet med finsk lag har man i stor utsträckning hänvisat till agenten eller ombudet (eng. agent/bondholders’ representative). I de modellvillkor på engelska som Finlands näringsliv rf publicerade i början av 2014 stannade man för att använda termen Agent. Terminologin på finska har tillsvidare i någon mån varit oetablerad, vilket talar för att på lagnivå definiera de centrala begrepp som anknyter till ombudsinstitutionen. 

Genom definitionen av ombud strävar man efter att klarlägga ombudets förhållande till obligationsinnehavarna. Detta förhållande grundar sig på ett ombudsavtal med vilket man avtalar om ombudets verksamhet samt rättigheter och skyldigheter mellan ombudet och obligationsinnehavarna (investerarna). Det egentliga utseendet av ett ombud sker i Finland normalt genom ett avtal mellan emittenten och ombudet, ett agentavtal, där ombudet förbinder sig att vid den kommande emissionen agera ombud för obligationsinnehavarna. Tidsmässigt föregår agentavtalet ofta den tidpunkt då obligationslånets villkor träder i kraft. Det är dock också möjligt att ombudet utses först efter att obligationerna tecknats och obligationslånevillkoren har trätt i kraft. Tidpunkten för när ombudet utses har dock inte någon direkt rättslig inverkan på förhållandet mellan ombudet och obligationsinnehavarna. Ombudets roll och innehållet i ombudets uppdrag fastställs i praktiken i ombudsavtalet, som ur obligationsinnehavarnas synvinkel blir bindande i det skede när de har godkänt villkoren för obligationslånet i fråga t.ex. genom att teckna en andel av obligationslånet, dvs. en obligation, i samband med emitteringen av lånet eller genom att köpa den på sekundärmarknaden. Utnämningen av ombudet formas i praktiken av en multilateral avtalsenhet, i vars innehåll det kan finnas stora skillnader mellan olika emissioner på grund av orsaker som är beroende av emissionen för ett enskilt obligationslån, parterna och arrangemangets fallspecifika särdrag. Ett annat borgenärskollektiv kan dela samma säkerhet och då ska det avtalas om säkerhetstagarnas interna förhållande i ett borgenärsavtal (eng. Intercreditor Agreement). 

Genom ombudsavtalet hänvisas i omfattande utsträckning till obligationslånevillkoren eller till något annat med obligationslånet förknippat avtal där det bestäms om ett ombuds verksamhet och om ombudets rättigheter och skyldigheter i förhållande till obligationsinnehavarna. I ombudsavtalet, oberoende av avtalets namn eller form, förbinder sig ombudet ofta att i eget namn för obligationsinnehavarnas gemensamma räkning se till att obligationsinnehavarnas respektive rättigheter och skyldigheter uppfylls i förhållande till emittenten. Vid emissionen av ett obligationslån kan dessutom flera ombud ha utsetts i olika roller och då är det möjligt att något av de utsedda ombuden också agerar som säkerhetsagent vid sidan av eller i stället för sin egentliga ombudsverksamhet. 

I lagens 5 kap. föreskrivs om kollektiva finanseringsarrangemang med säkerhet med vilka avses finansieringsarrangemang där vanligen fler än en finansiär ger gäldenären penninglån med en gemensam finansieringshelhet som grund, eller, när finansieringsavtalen är separata, flera borgenärer ändå delar samma säkerhet. I samband med ett kollektivt finansieringsarrangemang med säkerhet avtalas det alltså om att för gemensam räkning förfoga över den säkerhet som anknyter till finansierings- eller investeringshelheten. I praktiken är det vanligaste kollektiva finansieringsarrangemanget med säkerhet en syndikerad kreditgivning med säkerhet (eng. syndicated loan/syndicated lending) eller ett klubbarrangemang med säkerhet där flera kreditgivare (i allmänhet banker) samtidigt ger kredit till kredittagaren. Kreditgivarna formar då ett syndikat där varje kreditgivare som beviljar kredit är medlem. Syndikerad kreditgivning är en vanlig finansieringsform för storföretag. Vid syndikerad kreditgivning beviljar syndikatets medlemmar gemensamt den kredit som kredittagaren behöver utifrån en för alla kreditgivare gemensam lånehandling, men dock så att utgångspunkten är den att varje kreditgivare som syndikatmedlem har självständiga rättigheter och skyldigheter gentemot kredittagaren och på motsvarande sätt svarar kredittagaren för sina förpliktelser separat gentemot varje medlem i syndikatet. Betalningsrörelsen sköts dock via den bank som har rollen som agent. Agentbanken sköter också andra uppgifter i anknytning till skötseln av lånet, t.ex. bestämning av räntan, och kommunicerar med kredittagaren i ärenden som gäller lånet. I förhållande till kredittagaren agerar agentbanken endera direkt på det sätt som avtalats i låneavtalet eller annars i enlighet med de instruktioner som agentbanken har fått av majoriteten av syndikatbankerna. I det fall att ett syndikerat lånearrangemang är förenat med säkerhet agerar agentbanken i allmänhet också som säkerhetsagent. Trots att möjligheten till överföring av låneandelar i ett syndikerat finansieringsarrangemang (borgenärsbyte) är en central del av arrangemanget, uppstår det dock alltid genom underskrifterna av dokumentationen ett direkt avtalsförhållande mellan den nya finansiären och agentbanken vid tidpunkten för överföringen. Typiska användningsområden för syndikerade krediter är bl.a. finansiering av driftskapital, finansiering av investeringar och finansiering av företagsförvärv. Syndikerad kreditgivning är typisk vid finansiering med säkerhet av företagsförvärv, fastighetsfinansiering och projektfinansiering. 

3 §.Bestämmelsernas dispositiva och tvingande karaktär. Utgångspunkten för lagens tillämpningsområde är att i fråga om ordnandet av ett ombud för obligationsinnehavarna kan aktörerna i princip fritt genom avtal sköta detta på det sätt de anser vara bäst. På grund av detta är det lagstiftningstekniskt ändamålsenligt att konstatera att den huvudregel som betonas i lagen är bestämmelsernas dispositiva karaktär. Detta innebär att man genom avtal får avvika från bestämmelserna i lagen, om inte något annat uttryckligen föreskrivs i lagen eller om det inte annars ska betraktas som förbjudet. Bestämmelserna i lagen är till stor del dispositiva. Detta innebär också att den nuvarande och etablerade avtalspraxisen i fråga om representation för obligationsinnehavare i huvudsak kan fortsätta. Genom lagen regleras framför allt avtalsarrangemangens giltighet gentemot utomstående och den upptar minimibestämmelser i fråga om ombud också med tanke på sådana exceptionella situationer där ombudsförhållandet ursprungligen inte genom avtal har ordnats på ett tillräckligt sätt. Bestämmelserna om omfattande dispositivitet i lagen stöds av den i 6 § 2 mom. föreskrivna skyldigheten att iaktta god värdepappersmarknadssed samt den betonade omsorgsplikten som föreskrivs i bestämmelsen om skadeståndsskyldighet i 23 §, som kompletterar kraven i lagen i fråga om ombudets uppträdande. 

De rättshandlingar som ombudet utför inom ramen för sin behörighet är bindande för obligationsinnehavarna. Om ombudet överskrider sin behörighet är rättshandlingarna inte bindande för obligationsinnehavarna, eftersom ombudets behörighet att utföra rättshandlingar begränsar sig till innehållet i ombudsavtalet och de ramar som det ställer. Då har avtalspartens goda tro ingen betydelse, eftersom den person som ombudet utför rättshandlingen med regelbundet kan försäkra sig om behörigheten utifrån ombudsavtalet. Det kan däremot uppstå situationer där en annan part i ombudsavatalet, t.ex. en obligationsinnehavare, inte har fått alla väsentliga avtal eller avtalsvillkor och då är gränserna för ombudets behörighet nödvändigtvis inte entydiga. I ett sådant fall måste man fallspecifikt klarlägga gränserna för ombudets behörighet och utreda om ombudet har utfört rättshandlingen inom ramen för sin behörighet eller inte. 

Om obligationsinnehavarna har begränsat ombudets befogenhet så att den är snävare än behörigheten enligt ombudsavtalet, är en rättshandling som ombudet utför med överskridande av sina befogenheter, men inom ramen för behörigheten, bindande för obligationsinnehavarna om den person som ombudet utförde rättshandlingen med på goda grunder har varit i god tro; med andra ord har personen inte känt till eller borde ha känt till de instruktioner som obligationsinnehavarna gett ombudet eller att ombudet överskridit dessa. God tro för den person som utfört rättshandlingen med ombudet skyddas i fall där befogenheterna överskrids. God tro förutsätter att personen har uppfyllt sin utredningsskyldighet på normalnivå. Bedömningen av detta är situations- och fallspecifik, med andra ord beaktat de omständigheter som rådde när rättshandlingen utfördes. Om den person med vilken rättshandlingen utfördes åter visste eller borde ha vetat om instruktionerna och att de överskrids är rättshandlingen inte bindande för obligationsinnehavarna. Om t.ex. den person som rättshandlingen utfördes med har känt till det möte för obligationsinnehavarna där ombudet instruerades inför rättshandlingen, ska personen försöka ta reda på ombudets eventuella instruktioner inför rättshandlingen för att uppfylla utredningsskyldigheten. 

För att trygga obligationsinnehavarnas rättsliga ställning är det väsentligt att ombudet är oberoende i förhållande till emittenten av obligationslånet och den som ordnar emissionen. Med den som ordnar emissionen avses ett kreditinstitut eller värdepappersföretag som med stöd av sin auktorisation som investeringstjänst tillhandahåller sådant ordnande av emission som avses i lagen om investeringstjänster. Ombudets uppgift är att agera i de obligationsinnehavares intresse som ombudet företräder, och för deras räkning, i ärenden i anknytning till obligationslånet. Av denna orsak är det grundläggande med tanke på tilltron till och insynen i hela ombudssystemet att det av ombud krävs oberoende i förhållande till emittenten och den som ordnar emissionen. Närmare bestämmelser om kravet på oberoende finns i 4 §, 18 § 5 mom. och 19 § 1 mom. 

Bestämmelserna i 6 §, 8 § och 13 § är tvingande och det är inte möjligt att avvika från dem genom ombudsavtalet eller på något annat sätt. De tvingande bestämmelserna utgör undantag från lagens i övrigt dispositiva karaktär. De tvingande bestämmelserna gäller i de fall som särskilt konstateras i lagen i fråga om tryggandet av investerarskyddet och borgenärsskyddet, såsom kravet på lika behandling i 6 § 1 mom., kravet att iaktta god värdepappersmarknadssed enligt 1 kap. 2 § i värdepappersmarknadslagen i 6 § 2 mom., kravet på ombudets informationsskyldighet i 8 § och kravet på åtskild förvaring av emittentens och obligationsinnehavarnas egendom från ombudets tillgångar, vilken är en tvingande bestämmelse motsvarande den allmänna vedertagna uppfattningen om åtskillnad mellan ett ombuds tillgångar i förhållande till de kundtillgångar som ombudet besitter. Av sakens karaktär följer att bestämmelserna om registrering, tillsyn, påföljder och överklagande i 15—22 § och 24—26 § är tvingande. Avvikelse från dessa bestämmelser ska annars anses vara förbjudet. Vissa bestämmelser däremot (t.ex. bestämmelserna i 7 § om ombudets rätt att bedriva verksamhet och bestämmelserna i 12 § 2 mom. och 14 § 2 mom. som förhindrar parallell rätt att utnyttja säkerheter) är på grund av sin karaktär och den gällande marknadspraxisen starka presumtionsbestämmelser. Presumtionsbestämmelsen är därmed utgångspunkten om inte något annat uttryckligen har avtalats. 

Trots de tvingande bestämmelserna är syftet att lagstiftningen ska utformas utifrån en snäv ramlag, med vilken avsikten inte är att mer än vad som är nödvändigt för avlägsnande av de osäkerhetsfaktorer som till vissa delar är till men för rättssäkerheten ingripa i frågor som marknadsdeltagarna på ett effektivt sätt kan ordna inom området för avtalsfriheten, i enlighet med gällande marknadspraxis. Strävan är därmed inte att styra obligationsinnehavarnas, ombudets och emittentens verksamhet genom lagstiftning mer än vad som t.ex. krävs för att uppnå ett investerarskydd på tillräcklig nivå och som avtalsregleringens giltighet gentemot utomstående, som ur parternas synvinkel för rättssäkerhet bedöms som viktig, kräver. Ur icke-professionella investerares synvinkel ska den registreringsskyldighet och informationsskyldighet för ombudet som krävs enligt lagen till vissa delar vara tvingande så att dessa investerares rättigheter tillgodoses till fullo, i synnerhet i framtiden med tanke på emissioner av eventuella obligationslån eller andra värdepapper huvudsakligen i form av skuldinstrument som i huvudsak riktar sig till icke-professionella investerare. 

Genom lagen skapas dock inget behov av att ändra de nuvarande villkoren för obligationslån eller avtal i anslutning till dem, utan lagen gör fortfarande den flexibilitet som behövs i enskilda fall möjlig liksom marknadsdeltagarnas möjlighet att självständigt utveckla marknadspraxis, vilket också ökar rättssäkerheten och möjligheterna att rikta emissioner av obligationslån till icke-professionella investerare. Registreringsmöjlighet kan användas frivilligt jämsides med registreringsskyldighet, vilket kan vara ändamålsenligt. Det är inget tvång att utnämna ett ombud. Man har nämligen märkt att investerarna fäster uppmärksamhet vid att auktoriseringskrav och tillsyn medför kostnader som överförs på kunderna, så en registrering med ett lägre kostnadstryck hos Finansinspektionen ger tillhandahållaren av tjänsterna behövlig och tillräcklig trovärdighet. Genom lagen ingrips t.ex. inte i giltigheten gentemot utomstående på det sätt som det föreskrivs om den i lagen om värdeandelskonton och lagen om värdepapperskonton. Genom lagen ingrips inte heller i de sakrättsliga regler som reglerar säkerhetsrättens giltighet gentemot utomstående. Syftet med lagen är dock att för sin del stärka uppfattningen att upprättande av säkerhetsrätten för säkerhetsagenter (så att endera säkerhetsagenten eller säkerhetsborgenärerna är s.k. formella säkerhetsinnehavare) är möjligt att genomföra på ett sätt som är bindande för utomstående. 

2 kap. Utseende av ombud för obligationsinnehavare samt ombudets oberoende, ombudets verksamhet samt ombudsavtalets bindande verkan

Kapitelvis motivering. I 2 kap. i lagen föreskrivs om utnämnande av ett ombud, eller av en säkerhetsagent som agerar ombud, i samband med emissionen av obligationslånet eller senare under obligationslånets löptid. I kapitlet föreskrivs förutom om ombudets oberoende i förhållande till emittenten och den som ordnar emissionen också om ombudsavtalets bindande verkan gentemot obligationsinnehavarna och senare förvärvare av obligationerna samt obligationsinnehavarnas borgenärer. Kapitlet innehåller flera bestämmelser om ombudsverksamheten. Ombud ska iaktta jämlikhetskravet vid utförandet av ett uppdrag. Inom olika grupperingar av obligationsinnehavare ska obligationsinnehavarna behandlas jämlikt och på motsvarande sätt ska de olika grupperingarna av obligationsinnehavare behandlas jämlikt sinsemellan, om det inte finns en godtagbar anledning till särbehandling, t.ex. på grund av att värdepapperen är av olika slag eller att investerings- eller röstandelarna är olika stora. Ombud får heller inte agera i strid med sådan god värdepappersmarknadssed som avses i 1 kap. 2 § i värdepappersmarknadslagen. Genom en förteckning med exempel belyser man vilka rättigheter som kan ingå i ombuds rättigheter. I kapitlet föreskrivs kort om ett ombuds informationsskyldighet, återkallande och hävning av ett ombuds representationsrätt samt om byte av ombud och ombudets avgång. En enskild obligationsinnehavare kan inte återkalla ett ombuds representationsrätt eller ombudets befogenheter eller säga upp ett ombudsavtal. Vid obligationsinnehavarnas möte kan dock ombudets representationsrätt och befogenhet återkallas på ett sådant sätt som förutsätts i ombudsavtalet. Återkallande och hävande av ett ombuds representationsrätt, byte eller avgång av ombud kan inte träda i kraft innan ett nytt ombud har utsetts, om det inte i enlighet med ombudsavtalet har överenskommit att ett ombud inte längre ska anlitas för obligationslånet i fråga. 

4 §.Utseende av ombud och ombudets oberoende. I paragrafen föreskrivs det om utseende av ombud och ombudet oberoende i förhållande till emittenten och den som ordnar emissionen. Syftet med paragrafen är att säkerställa att ombud för obligationsinnehavare inte är i beroendeförhållande till någon annan aktör. Paragrafen är dispositiv. När antalet obligationsinnehavare av ett emitterat obligationslån (investerare) normalt är stort kan det med tanke på de praktiska arrangemangen och skötseln i fråga om obligationslånet vara praktiskt och t.o.m. behövligt att utse en separat aktör att agera gemensamt för obligationsinnehavarna. Behovet av att använda ett gemensamt ombud kan dels bero på att villkoren för ett obligationslån innehåller specialvillkor (t.ex. konvenanter som gäller finansiering och som ombudet ska övervaka att uppfylls utifrån de meddelanden som lämnas till ombudet), dels på att säkerheter har ställts för obligationslånet och att dessa ska förvaras och eventuellt realiseras för obligationsinnehavarnas gemensamma räkning. Ombudet agerar i obligationsinnehavarnas intresse och för deras räkning gentemot emittenten och utomstående. Därför ska den som utses till ombud bedömas som oberoende i förhållande till emittenten och den som ordnar emissionen och ombudet ska bevara sitt oberoende under hela den tid som uppdraget pågår. Om den som utnämnts till ombud inte uppfyller kravet på oberoende och inte har meddelat en omständighet som äventyrar oberoendet, eller senare har förlorat sitt oberoende, ska ombudet meddela obligationsinnehavarna detta och ombudet ska bytas ut. Ombudet förlorar sitt oberoende endast om emittenten eller den som ordnar emissionen har en dominerande ställning i förhållande till ombudet på grund av ägande eller någon annan omständighet. När ett ombud utses i samband med emission av ett obligationslån ska ombudet vara oberoende i förhållande till den som ordnar emissionen. Bestämmelsen motsvarar 9 § 2 mom. i lagen om skiljeförfarande (967/1992). 

Ett ombud kan utses i samband med emissionen av obligationslånet eller också senare, t.ex. om en säkerhet ordnas för obligationslånet och uppgiften att förvara och förfoga över den i rättsligt hänseende ges till ombudet. I praktiken är det ofta nödvändigt att emittenten kan utse ombudet redan innan obligationerna säljs till investerarna. Också i detta fall sker utseendet av ombudet i ombudsavtalet så att obligationsinnehavarna (investerarna) när de tecknar obligationerna, dvs. låneandelarna, eller skaffar dem på sekundärmarknaden godkänner de villkor och bestämmelser som gäller ombudet som bindande för dem själva. På detta sätt blir investerarna parter i avtalet i fråga. Det är då fråga om ett multilateralt avtalsarrangemang där parterna är emittenten, ombudet och obligationsinnehavarna. Avtalsarrangemanget är i enlighet med de allmänna avtalsrättsliga lärorna bindande för avtalsparterna (pacta sunt servanda). I ett avtal kan man på förhand bereda sig på bl.a. att det i ett senare skede under obligationslånets löptid kan utses ett ombud för obligationsinnehavarnas del, t.ex. en säkerhetsagent, som förvarar den säkerhet som ställts för obligationslånet och som förfogar över den i rättsligt hänseende. I allmänhet sker dock ett sådant senare utseende genom en ändring av obligationslånets villkor. 

I 1 mom. föreskrivs att det i ett ombudsavtal kan bestämmas att ett eller flera ombud som bedömts vara oberoende i förhållande till emittenten och den som ordnar emissionen ska utses för att i enlighet med avtalet bevaka obligationsinnehavarnas intressen. Med ett ombud som är oberoende av emittenten och den som ordnar emissionen avses en person i fråga om vilken emittenten eller den som ordnar emissionen inte har dominerande ställning på grund av ägande eller någon annan omständighet. Bestämmelsen innebär också att det vid behov och beroende av omständigheterna kan utses flera ombud att sköta endera samma uppgifter eller olika uppgifter eller att sköta intressebevakningen för olika grupper av obligationsinnehavare. I sådana fall ska varje ombuds uppgifter definieras liksom också gränserna för ombudens behörighet och befogenhet inbördes. En säkerhetsagent som verkar som ombud kan utses att förvara obligationslånets säkerheter och förfoga över dem i rättsligt hänseende för obligationsinnehavarnas gemensamma räkning. Utseende av en säkerhetsagent som agerar ombud kan i enlighet med det som överenskommits i ombudsavtalet göras endera av ombudet eller av obligationsinnehavarna tillsammans. Ombudet utser för de obligationsinnehavares del som ombudet företräder en säkerhetsagent att förfoga över obligationslånets säkerheter närmast i sådana obligationslån med säkerhet där samma säkerhet utnyttjas eller används som säkerhet också av en annan borgenärsgrupp, t.ex. ett banksyndikat som har beviljat en syndikerad kredit. I sådana fall utses säkerhetsagenten ofta genom ett avtal borgenärerna emellan (eng. intercreditor agreement, nedan intercreditor-avtal), där ombudet är part i denna egenskap (som ombud för obligationsinnehavarna). 

Utseendet av ombudet sker därmed endera i samband med emissionen av obligationslånet eller senare under obligationslånets löptid. Under normala förhållanden utses ombudet genom avtalsförfarande. Utseendet kan ske genom ombudsavtalet eller genom något annat avtal i anknytning till obligationslånet. Med det sistnämnda kan avses ett borgenärsavtal eller ibland ett säkerhetsavtal. 

Ombudet utses att övervaka i allmänhet alla obligationsinnehavares fördel, eftersom en sådan lösning i praktiken främjar en jämlik och koncentrerad skötsel av ärendena, både med tanke på emittenten och med tanke på obligationsinnehavarna. Sett ur perspektivet som tar hänsyn till mångfalden av situationer är det ändamålsenligt att i sista hand låta frågan omfattas av området för avtalsfriheten. Det är också möjligt, fastän ovanligt, att ombudet utses att övervaka fördelarna för endast den del av obligationsinnehavarna som det separat har överenskommits om, eller att olika uppgifter genom avtal har delats mellan flera ombud. 

I 2 mom. föreskrivs om skyldigheten för den som tillfrågats att sköta uppdraget som ombud att innan han eller hon tar emot uppdraget uppge alla de omständigheter som kan äventyra hans eller hennes oberoende i förhållande till emittenten och den som ordnar emissionen. Sådana omständigheter kan vara emittentens dominerande ställning på grund av ägande eller någon annan omständighet i en sammanslutning där ombudet är verksamt eller ombudets beroende på grund av långivning. Trots de omständigheter som den som tillfrågats att sköta uppdraget som ombud uppger kan personen utses till ombud, om det anses att de omständigheter som uppgetts inte äventyrar ombudets oberoende. Bedömningen görs från fall till fall. Detta innebär att man är medveten om de omständigheter som har uppgetts av den som har tillfrågats att sköta uppdraget som ombud och med dem som grund bedömer huruvida omständigheterna äventyrar ombudets oberoende dels i förhållande till emittenten, dels när ombudet väljs i förhållande till den som ordnar emissionen. Ombudet är dock skyldigt att fram till dess att ombudsförhållandet upphör uppge alla de omständigheter som nämns ovan och som inte tidigare har uppgetts för obligationsinnehavarna. 

5 §.Ombudsavtalets bindande verkan. Ombudsavtalet är enligt paragrafen bindande för obligationsinnehavarna, både nuvarande och framtida innehavare, på samma sätt som för obligationsinnehavarnas borgenärer. I samband med emitteringen av ett obligationslån blir obligationsinnehavarna bundna till ombudsavtalet. Bestämmelserna om utseende av ett ombud ingår i ombudsavtalet. 

Ombudsavtalet kan bli bindande för obligationsinnehavarna också senare efter teckningen av obligationerna i det fallet att utseendet av ombudet sker efter teckningen av obligationerna och obligationsinnehavarna tillsammans godkänner ombudsavtalet. Det är därmed möjligt att utseendet av ombudet sker separat från emissionen. Obligationsinnehavarna kan vid behov, t.ex. vid ett möte som sammankallats i samband med säkerhetsarrangemanget, besluta om utseendet av ombudet. Det kan tas in en bestämmelse i ombudsavtalet om utseendet och förfarandet i samband med det. 

När obligationer senare på sekundärmarknaden säljs till nya investerare blir dessa förvärvare på samma sätt bundna till utseendet av ombudet. Utseendet av ombud i en situation där en obligationsinnehavare blivit insolvent är också bindande för obligationsinnehavarens borgenärer. 

Om en fordran som grundar sig på obligationsinnehavarens obligationer utmäts, är utseendet av ombudet bindande för utmätningsborgenären. I det fall att obligationsinnehavaren försätts i konkurs i enlighet med konkurslagen eller en skuldsanering för privatpersoner i enlighet med lagen om skuldsanering för privatpersoner (57/1993), ett saneringsförfarande i enlighet med lagen om företagssandering eller något annat tillämpligt formellt förfarande inleds för obligationsinnehavaren är utseendet av ombud bindande för konkursförvaltningen och konkursborgenärerna, företagssaneringens utredare och saneringsborgenärerna samt aktörer och borgenärer i ett annat tillämpligt myndighetsförfarande. Ett annat tillämpligt formellt förfarande kan betyda t.ex. en försäkringskassas likvidationsförfarande i enlighet med lagen om försäkringskassor (1164/1992). Utseendet av ombud är också bindande för obligationsinnehavarens borgenärer, om det för obligationsinnehavaren inleds ett motsvarande utländskt insolvensförfarande. 

6 §.Rättigheter och skyldigheter till följd av ombudsavtal. I paragrafen föreskrivs det om rättigheter och skyldigheter till följd av ombudsavtal. Framför allt med tanke på icke-professionella investerare som obligationsinnehavare behövs i 1 mom. en allmän bestämmelse (minimibestämmelse) om ombudets skyldighet att behandla obligationsinnehavarna lika när ombudet agerar i de obligationsinnehavares intresse som ombudet företräder. Investerarnas befogade förväntningar är att ombudet i sin verksamhet behandlar alla de investerare som ombudet företräder lika. Jämlikhetskravet är en naturlig regel att utgå från. Om ombudet ändå i en rättshandling handlar i strid med jämlikhetskravet kan den andra parten i rättshandlingen ha behov av att förvärva godtrosskydd. I ett sådant fall kan verksamhet i strid med jämlikhetskravet karaktäriseras som en situation liknande den där befogenheterna överskrids. Den part som ingått rättshandlingen med ombudet och som inte kände till eller borde ha känt till ombudets verksamhet i strid med jämlikhetskravet, jämförbar med överskridande av befogenheterna, kan förvärva godtrosskydd och rättshandlingen förbli i kraft. 

Med jämlikhetskravet avses att obligationsinnehavarna inom olika grupperingar av obligationsinnehavare ska behandlas jämlikt, och på motsvarande sätt ska de olika grupperingarna av obligationsinnehavare sinsemellan behandlas jämlikt. I enlighet med 8 kap. 6 b § i värdepappersmarknadslagen ska alla innehavare av obligationslån som har emitterats samtidigt och på samma villkor behandlas lika med avseende på de rättigheter som är förenade med skuldebreven. Samma krav ställs på ombud, som under tiden för ombudsarrangemanget vid skötseln av sitt uppdrag gentemot obligationsinnehavarna i fråga om befogenheter ska agera enligt ombudsavtalet eller instruktioner som getts senare och med beaktande av jämlikhetskravet som utgångspunkt. 

Bestämmelserna om likställighetsprincipen i 1 kap. 7 § i aktiebolagslagen och kravet på jämlik eller rättvis värdepappersmarknadsrättslig behandling är delvis jämförbara och de kan ofta tillämpas överlappande. Den aktiebolagsrättsliga likställighetsprincipen gäller beslutsfattandet i bolaget och dess organ och betonar den jämlika behandlingen per aktie, dvs. behandlingen av de rättigheter som aktierna medför. Den värdepappersmarknadsrättsliga likställighetsprincipen gäller däremot inte jämlikhet per aktie, utan relevant utifrån värdepappersmarknadslagen är principen om likabehandling av investerarna. Den som lämnat t.ex. ett offentligt uppköpserbjudande (budgivaren) får inte enligt 11 kap. 7 § i värdepappersmarknadslagen särbehandla de innehavare av ett målbolags värdepapper som avses i 11 kap. 1 § i den lagen (opartiskt bemötande). Det finns också andra skillnader, eftersom alla tillämpningssituationer som avses i 1 kap. 7 § i aktiebolagslagen till följd av skillnader i tillämpningsområde för aktiebolagslagen och värdepappersmarknadslagen inte omfattas av tillämpningsområdet för värdepappersmarknadslagen, redan av den anledningen att värdepappersmarknadslagen inte tillämpas på onoterade bolag. Likställighetsprincipen enligt 1 kap. 7 § i aktiebolagslagen blir inte heller tillämplig på förhållanden mellan bolaget och dess borgenärer eller mellan bolagets aktieägare och bolagets borgenärer. Kravet på opartiskt bemötande har beskrivits mer detaljerat än likställighetsprincipen, eftersom det först och främst gäller det inbördes förhållandet mellan ägare av ett visst slag av värdepapper. För samma slag av värdepapper får inte till vissa ägare göras ett erbjudande som avviker från erbjudandet till andra ägare av samma slags värdepapper. Villkoren för olika slag av värdepapper kan dock anges på olika sätt i enlighet med värdepapperet i fråga. Av kravet på opartisk bemötande följer bl.a. att vederlagen ska stå i ett förnuftigt och rättvist förhållande sinsemellan. Seppo Villa: Onko yhdenvertainen kohtelu aina tasavertaista? (Är jämlikt bemötande alltid likvärdigt?) Lakimies 2008 s. 563—581 Bestämmelsen i 1 mom. är tvingande och avvikelser från den kan inte avtalas.  

I 2 mom. föreskrivs det om god värdepappersmarknadssed. Bestämmelser om god sed har av hävd alltid ingått i lagstiftningen om finansmarknaden. Exempelvis ska kreditinstitut i enlighet med 15 kap. 1 § i kreditinstitutslagen, som gäller förfaranden vid kundtransaktioner, iaktta god banksed. För ännu längre tid tillbaka, med början redan från 1930-talet, har det i försäkringsbolagslagen föreskrivits om god försäkringssed och i den gällande ordalydelsen (25 kap. 1 §) föreskrivs att ”Finansinspektionen ska övervaka att försäkringsbolagen iakttar lagstiftningen om försäkringsverksamhet samt god försäkringssed”. I 3 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen står det följande: ”Dessutom främjar Finansinspektionen goda förfaranden på finansmarknaden”. Enligt 4 § 1 mom. i lagen om indrivning av fordringar får det vid indrivning inte användas ett förfarande som strider mot god indrivningssed eller som annars är otillbörligt mot gäldenären. När en branschspecifik god sed och uppförandekod formas genom självreglering är det också fråga om en samverkan mellan rättsregler och självreglering där de rättsliga, etiska och moraliska synpunkterna bör beaktas. Syftet med självreglering är vanligen att säkerställa kvaliteten på verksamheten inom den egna näringsgrenen eller yrkesgruppen. 

Bestämmelsen motsvarar förbudet i 1 kap. 2 § i värdepappersmarknadslagen att förfara i strid mot god värdepappersmarknadssed och förtydligar att skyldigheten att iaktta god värdepappersmarknadssed också gäller ombudsverksamhet. Ett ombud betraktas om en aktör på värdepappersmarknaden. Bestämmelsen stöder lagens omfattande dispositiva karaktär samt den relativt lätta lagstiftningen för ombudet när det gäller bl.a. kraven på affärsplan och minimikapital. Förutsättningen för denna lagstiftning kan anses vara en bestämmelse om iakttagande av god sed. I likhet med 1 kap. 2 § i värdepappersmarknadslagen gäller bestämmelsen också andra finansiella instrument än värdepapper. Med avvikelse från värdepappersmarknadslagen utsträcker sig den skyldighet som avses i paragrafen också till situationer som inte är förlagda till värdepappersmarknaden men där de tjänster som ombudet tillhandahåller marknadsförs för aktörer på värdepappersmarknaden. Trots att den allmänna bestämmelsen i värdepappersmarknadslagen i enlighet med lagens motivering (RP 32/2012 rd s. 95) ska tillämpas på alla fysiska och juridiska personer som är verksamma på marknaden och deltar i verksamheten, kan inte tillämpningsområdet för paragrafen om god värdepappersmarknadssed vara mer omfattande än det allmänna tillämpningsområdet för värdepappersmarknadslagen enligt lagens 1 kap. 1 § och det kan inte genom motiveringstext utvidgas. 1 kap. 9 § i aktiebolagslagen föreskrivs det t.ex. att det i bolagsordningen inte får tas in föreskrifter som strider mot god sed. På motsvarande sätt får man inte i ombudsavatal ta in föreskrifter som strider mot god värdepappersmarknadssed. I värdepappersmarknadslagen regleras informationsskyldigheten i fråga om flera bolagsrättsliga omständigheter, t.ex. förvärv av egna aktier samt offentliggörande av bokslut, verksamhetsberättelse och kallelse till bolagsstämma. En tolkning enligt vilken god värdepappersmarknadssed genomgående ska tillämpas också när aktiebolagslagen iakttas, eftersom de flesta transaktionerna på värdepappersmarknaden innehåller bolagsrättsliga drag, avviker från normal tolkningspraxis och är mycket utvidgande. I aktiebolagslagen finns ingen uttrycklig bestämmelse om god värdepappersmarknadssed och någon sådan bestämmelse kan inte härledas ur motiveringen till värdepappersmarknadslagen. Inte heller ett ombuds skyldighet att iaktta god värdepappersmarknadssed kan härledas ur värdepappersmarknadslagen eller dess motivering. Därför behövs en särskild bestämmelse om god värdepappersmarknadssed i anknytning till ombudsförhållanden. Det har däremot inte ansetts vara nödvändigt att utöver god värdepappersmarknadssed eller i stället för den skapa någon form av god ombudssed, ny god praxis, som tillsvidare inte har ett allmänt erkänt innehåll. 

Värdepappersmarknadslagen tillämpas inte heller på all verksamhet på värdepappersmarknaden, utan utöver den lagen har flera speciallagar stiftats. För att syftet med den allmänna bestämmelsen om god värdepappersmarknadssed som en styrande princip på hela värdepappersmarknaden ska kunna nås måste lagen kompletteras. För att syftet med den allmänna bestämmelsen ska kunna nås, förhållandet mellan de olika lagarna och tillämpningsområdena ska kunna förtydligas, effektiva skyldigheter ska gälla alla parter och självregleringen stärkas behövs det i lagen en hänvisning till den allmänna bestämmelsen i värdepappersmarknadslagen. Genom lagtekniska hänvisningar understryks det att alla aktörer på värdepappersmarknaden måste iaktta förfaranden som är förenliga med god värdepappersmarknadssed och stämmer överens med värdepappersmarknadslagstiftningens detaljerade bestämmelser samt med lagstiftningens syfte. Av denna orsak gäller bestämmelsen de förfaranden som används vid tillhandahållande av tjänster i anknytning till ombudsverksamhet. Lagtekniskt motsvarar bestämmelsen hänvisningen i 12 kap. 2 § i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder (162/2014). Bestämmelsen om god värdepappersmarknadssed måste fogas till lagen med tanke på ombudsverksamhetens tillförlitlighet och för att stärka investerarskyddet i synnerhet på obligationsmarknaden, eftersom den huvudsakliga synvinkeln för värdepappersmarknadslagstiftningen är reglering av aktiemarknaden. Ombudets omfattande rätt att bedriva verksamhet och rätten att förvara kundmedel och säkerheter och i rättsligt hänseende bestämma över dem talar för bestämmelser om branschens självreglering, men eftersom aktörerna är få kan skyldigheten till kodifiering av självregleringen vara för tung. Iakttagandet av god värdepappersmarknadssed ersätter skyldigheten att kodifiera självregleringen. 

Betydelsen av god värdepappersmarknadssed betonas i ombudsverksamheten på grund av dess fiduciariska karaktär, t.ex. förvaltning, förvaring, skötsel av kundmedel och säkerhetsegendom samt vid behov indrivning och realisering av dem. Till följd av sin karaktär är bestämmelsen är tvingande och avvikelser från den kan inte avtalas. 

I allmänhet avtalas det om ombudets rättigheter och skyldigheter samt om befogenheter i ombudsavtalet. Ombudet får behörighet att agera som ombud i förhållande till emittenten och till utomstående när ombudet i ombudsavtalet har utsetts till sitt uppdrag och ombudsavtalet blivit bindande för obligationsinnehavarna. Det kan också avtalas om att obligationsinnehavarna eller majoriteten av obligationsinnehavarna styr ombudets befogenheter under den tid ombudsavtalet för obligationslånet är i kraft. I avtalspraxis är det vanligt att genom obligationsinnehavarnas majoritetsbeslut styra ombudets befogenheter i olika uppgifter. 

Bestämmelserna om ombudets behörighet och befogenhet samt avtalsförpliktelserna omfattar inte bara de ursprungliga utan också senare obligationsinnehavare. För att bestämmelserna ska omfatta emittenten i synnerhet i fråga om befogenheterna krävs det att emittenten kände till eller borde ha känt till bestämmelserna om behörighet. I praktiken ordnas detta utan undantag så att emittenten själv också är part i ombudsavtalet och därmed känner till gränserna för ombudets befogenhet och blir bunden. 

Enligt 3 mom. har de åtgärder som ombudet vidtar med stöd av ombudsavtalet direkt rättsverkan på obligationsinnehavarna. För åtgärder som ombudet vidtar behövs det med andra ord inte något separat godkännande eller åtgärder i efterhand för obligationsinnehavarnas del. 

De rättshandlingar som ombudet utför inom ramen för sin behörighet är bindande för obligationsinnehavarna. Om ombudet överskrider sin behörighet är rättshandlingarna inte bindande för obligationsinnehavarna, eftersom ombudets behörighet att utföra rättshandlingar begränsar sig till innehållet i ombudsavtalet och de ramar som det ställer. Då har avtalspartens goda tro ingen betydelse, eftersom den person som ombudet utför rättshandlingen med regelbundet kan försäkra sig om behörigheten utifrån ombudsavtalet. Det kan däremot uppstå situationer där en annan part i ombudsavatalet, t.ex. en obligationsinnehavare, inte har fått tillgång till alla väsentliga avtal eller avtalsvillkor och då är gränserna för ombudets behörighet nödvändigtvis inte entydiga. Då måste man från fall till fall klarlägga gränserna för ombudets behörighet och utreda om ombudet har utfört rättshandlingen inom ramen för sin behörighet eller inte. 

Om obligationsinnehavarna har begränsat ombudets befogenhet så att den är snävare än behörigheten enligt ombudsavtalet, är en rättshandling som ombudet utför med överskridande av sina befogenheter, men inom ramen för behörigheten, bindande för obligationsinnehavarna om den person som ombudet utförde rättshandlingen med på goda grunder har varit i god tro; med andra ord har personen inte känt till eller borde ha känt till de instruktioner som obligationsinnehavarna gett ombudet eller att ombudet överskridit dessa. God tro hos den som utför en rättshandling med ombudet skyddas i fall där befogenheterna överskrids under förutsättning att personen i enlighet med bedömning från fall till fall har uppfyllt sin s.k. utredningsskyldighet på normalnivå. Detta mäts utifrån omfattningen av den utredning som en normalt aktsam person skulle göra. I det fall att den person med vilken rättshandlingen utfördes visste eller borde ha vetat om instruktionerna och att de överskreds är rättshandlingen inte bindande för obligationsinnehavarna. 

Det är t.ex. möjligt, även om det i praktiken är ett undantag, att ombudet agerar i strid med de instruktioner som getts vid obligationsinnehavarnas möte och då kan skyddet för god tro i fråga om en investerare på sekundärmarknaden bli tillämpligt. Alternativt kan ett ombud också genomföra en realisation av säkerheten i obligationsinnehavarnas intresse och för deras räkning utifrån de instruktioner ombudet har fått. Då har utomstående behov av att känna till ombudets behörighet och befogenhet. Kravet på god tro hos utomstående anknyter i hög grad till ombudets befogenheter och avgränsningen av dem. 

Enligt 4 mom. är paragrafen tvingande och det kan inte avtalas om detta på något annat sätt. 

7 §.Ombuds rätt att bedriva verksamhet. I paragrafen föreskrivs det om ett ombuds rätt att bedriva verksamhet. I 1 mom. belyser man genom exempel vad som åtminstone ingår i ombudets rättigheter, om inte något annat har avtalats. Avsikten är inte att förteckningen ska vara uttömmande, utan att den ska visa på exempel. Bestämmelsen motsvarar den gällande marknadspraxisen. Av denna orsak har bestämmelsen skrivits i form av en utgångsbestämmelse. Ombudet har med andra ord åtminstone de rättigheter som räknas upp i bestämmelsen, om inte något annat har överenskommits. I ombudets rätt att bedriva verksamhet kan också annat anses ingå, om det med tanke på ombudsarrangemangets funktion anses motiverat och motsvarar parternas avsikt. Bestämmelsen är dispositiv. 

Enligt 1 punkten har ett ombud rätt att för obligationsinnehavarnas del eller i deras namn samt för samtliga obligationsinnehavares räkning väcka talan mot emittenten eller utomstående i ärenden som gäller obligationslånet och föra talan i rättegångar om obligationslånet utan särskilt bemyndigande av obligationsinnehavarna. När ombudet inleder processen utsträcker sig dess litispendens (lis pendens) till samtliga obligationsinnehavare. I avgörandet i ett ärende som gäller obligationslån omfattar rättskraftsverkan (res judicata) samtliga obligationsinnehavare. Beviljande av talerätten till ett ombud betyder i praktiken en smidig skötsel av ärendena. Om ombudet inte har rätt att uppträda inför domstol ska ombudet använda en advokat eller jurist med behörigt tillstånd som sitt ombud. 

Ombudets talerätt kan beroende av avtal vara endera exklusiv och utesluta obligationsinnehavarna eller parallell tillsammans med obligationsinnehavarna. Frågan om exklusivitet i fråga om ombudets användande av talerätt lämnas på grund av situationernas mångfald till området för avtalsfriheten. Det är dock sannolikt att man av praktiska skäl strävar efter ett arrangemang där ombudets talerätt är exklusiv och utesluter obligationsinnehavarna. Denna fråga avgörs i praktiken också beroende av den modell för beslutsfattande som obligationsinnehavarna använder för att från fall till fall besluta om användningen av talerätten. Exempelvis obligationsinnehavarnas majoritetsbeslut kan komma i fråga eller gruppbeslut fattade av endast de större obligationsinnehavarna. Ett sådant majoritetsbeslut stöder för sin del exklusivitet när det gäller användning av ombudets talerätt. 

Det finns skäl att i avtalspraxis också bereda sig på att inte en enda obligationsinnehavare eller inte ett sådant antal obligationsinnehavare som förutsätts i ombudsavtalet deltar i det första borgenärsmötet. I ett sådant fall ska ett andra möte ordnas och då kan i princip en enda mötesdeltagare fatta beslut som gäller samtliga obligationsinnehavare. Det centrala är att verksamheten och beslutsfattandet löper smidigt. 

Av praktiska orsaker är det synnerligen viktigt att ombudet kan använda talerätten i rättegångar och skiljeförfaranden som gäller obligationslånet utan separat bemyndigande från de obligationsinnehavare som ombudet företräder. Det är ett arbetsamt och långsamt förfarande att samla in befullmäktiganden (fullmakter) av obligationsinnehavarna och det ökar också rättegångskostnaderna. Det kan också finnas risk för obligationsinnehavares rättsförlust då bemyndigandet inte ges på grund av t.ex. brister i kommunikationen eller någon motsvarande omständighet, trots att det inte finns några hinder i sak att lämna bemyndigandet. 

Enligt 1 mom. 2 punkten har ombudet bindande rätt att för obligationsinnehavarnas del ansöka om att emittenten ska försättas i konkurs samt företräda obligationsinnehavarna och föra deras talan och använda alla obligationsinnehavares röstetal för deras gemensamma räkning vid emittentens konkurs utan särskilt bemyndigande av obligationsinnehavarna. Ombudet har denna rätt oberoende av om ombudet är en sådan borgenär som avses i 2 kap. 2 § i konkurslagen. I ombudets rätt att företräda obligationsinnehavarna och utan obligationsinnehavarnas separata bemyndigande föra deras talan vid emittentens konkurs ingår bl.a. rätten att utöva borgenärernas beslutanderätt för obligationsinnehavarnas del i enlighet med bestämmelserna i 15 kap. i konkurslagen, bevakning av obligationsinnehavarnas konkursfordringar i enlighet med 12 kap. 6 § i konkurslagen (och nämnda bestämmelse till trots) samt bestridande av det förslag till utdelningsförteckning som boförvaltaren har utarbetat i enlighet med bestämmelserna i 13 kap. i konkurslagen. Inte heller boförvaltaren eller andra borgenärer har rätt att med stöd av 13 kap. 1 § 3 punkten eller 13 kap. 4 § i konkurslagen bestrida en fordran i utdelningsförteckningen eller fordrans förmånsrätt med motivering enbart på grund av att fordran har meddelats av ombudet för obligationsinnehavarnas del. 

Enligt 1 kap. 1 § i konkurslagen kan en gäldenär som inte kan svara för sina skulder försättas i konkurs. Konkurs är ett insolvensförfarande som omfattar gäldenärens samtliga skulder och som innebär att gäldenärens egendom används till att betala konkursfordringarna. När en konkurs inleds förlorar gäldenären bestämmanderätten över sin egendom. Egendomen realiseras och de influtna medlen används för att betala gäldenärens skulder. En allmän förutsättning för försättande i konkurs är att gäldenären är insolvent, dvs. gäldenären kan inte betala sina skulder när de förfaller till betalning, och denna oförmåga inte är endast tillfällig. En behörig domstol fattar beslut om försättande i konkurs på gäldenärens eller borgenärens ansökan. Domstolen utser en boförvaltare att sköta gäldenärens egendom och förvalta konkursboet. Utöver gäldenären kan också en borgenär ansöka om att gäldenären ska försättas i konkurs om de förutsättningar för försättande i konkurs som föreskrivs i 2 kap. i konkurslagen uppfylls. Enligt 2 kap. 2 § i konkurslagen är en borgenär en person som har en fordran på gäldenären. Ur konkurslagens synvinkel koncentreras frågan till huruvida ett ombud utan obligationsinnehavarnas separata bemyndigande för de obligationsinnehavare som ombudet företräder har rätt att ansöka om att emittenten ska försättas i konkurs och efter detta bevaka obligationsinnehavarnaas andelar av fordringarna i boförvaltarens utdelningsförteckning i enlighet med 12 kap. 6 § i konkurslagen (och nämnda bestämmelse till trots) samt bestridande av det förslag till utdelningsförteckning som boförvaltaren har utarbetat i enlighet med bestämmelserna i 13 kap. i konkurslagen. 

När obligationsinnehavarna har utsett ett ombud för sig överför de inte sina obligationslånefordringar till ombudet, utan obligationsinnehavarna behåller sin ställning som borgenärer. Utifrån bestämmelserna i konkurslagen är ombudet inte borgenär i den mening som avses i konkurslagen i sådana situationer där ombudet inte själv har investerat i den aktuella emittentens obligationslån, då samma emittent kan ha fler obligationslån. Om ombudet i denna situation inte som laglig företrädare för obligationsinnehavarna kan ansöka om konkurs eller agera i konkursboets förvaltning utan obligationsinnehavarnas separata bemyndigande leder det till att varje enskild obligationsinnehavare självständigt måste sköta den effektiva bevakningen av sina rättigheter i emittentens konkurs. Detta innebär för sin del en växande arbetsbörda och kostnader för obligationsinnehavarna, vilket bör beaktas redan innan ombudsarrangemanget inleds. På grund av detta är det viktigt att på lagnivå föreskriva om ombudets självständiga rätt att ansöka om att emittenten ska försättas i konkurs för det gemensamma borgenärskollektiv som ombudet företräder, dvs. för obligationsinnehavarnas del och räkning samt bevaka obligationsinnehavarans fordringar i det egentliga konkursförfarandet. En klar reglering i saken främjar med tanke på rättssäkerheten för marknadsdeltagarna en önskad utveckling på obligationslånemarknaden. 

Det är också möjligt att obligationsinnehavarna överför sina rättigheter som konkursborgenärer till ett ombud som företräder dem. En sådan uttrycklig överföring av rättigheterna som borgenär ger ombudet grund för att bl.a. i eget namn ansöka om att gäldenären ska försättas i konkurs i ärenden som omfattas av ombudets befogenhet liksom rätten att bevaka fordringarna för de aktörer som ombudet företräder i gäldenärens konkurs. På samma sätt som när det gäller grundande av ombudets talerätt har det för att trygga de nämnda rättigheterna att agera för ombudet varit kutym att i obligationslånets villkor använda sig av överföring för indrivning, dvs. prokuraindossament, som det föreskrivs om i växellagen, checklagen och i lagen om indrivning av fordringar. Villkoren för befintliga obligationslån anses i denna fråga vara bindande, men när det föreskrivs om saken på lagnivå är det inte längre vare sig nödvändigt eller behövligt att i framtida obligationslån använda sig av den i nordiska sammanhang exceptionella konstruktionen med prokuraindossament. 

Ombudets rätt att ansöka om att gäldenären ska försättas i konkurs kan beroende av avtalet vara endera exklusiv som utesluter obligationsinnehavarna eller parallell tillsammans med obligationsinnehavarna. Frågan om exklusivitet i fråga om ombudets användande av denna rätt lämnas på grund av mångfalden av situationer till området för avtalsfriheten. 

Enligt 1 mom. 3 punkten har ombudet bindande rätt att ansöka om att det emitterande företaget ska inleda ett saneringsförfarande, ett annat lämpligt insolvensförfarande eller ett formellt förfarande med motsvarande verkningar, med vilket det avses t.ex. ett utländskt insolvensförfarande eller förfaranden i enlighet med speciallagstiftning som lämpar sig för vissa sammanslutningar (t.ex. kreditinstitut och värdepappersföretag) och som kan vara lämpliga för en emittent av ett obligationslån. Enligt 1 mom. 4 punkten har ombudet rätt att förorda emittentens ansökan om inledande av saneringsförfarande, företräda obligationsinnehavarna och föra talan samt använda alla obligationsinnehavares röstetal vid de förfaranden som nämns i 3 punkten. 

Vid granskningen av företagssanering och ombudets rättsliga ställning vid saneringsförfarande upprepas samma problemkomplex som i fråga om konkurs. Det måste bedömas om ombudet överhuvudtaget har befogenhet att för de obligationsinnehavares del som ombudet företräder ansöka om att emittenten ska inleda ett saneringsförfarande utan separat bemyndigande av obligationsinnehavarna. Dessutom ska det bedömas om ombudet får föra talan för de obligationsinnehavares del som ombudet företräder under företagssaneringens olika skeden. Vidare ska det bedömas om ombudet får ta emot delgivningar från utredaren för de obligationsinnehavares del som ombudet företräder under saneringsförfarandets olika skeden. Utgångspunkten för lagen om företagssanering är att ansökan om företagssanering ska komma från en enskild part. Gäldenären och alla borgenärer har självständig rätt att ansöka om att förfarandet ska inledas. Särdragen för företagssanering är en gemensam ansökan av flera parter samt att en part ställer sig bakom en annan parts ansökan. I praktiken är borgenärsinitierade företagssaneringar ovanliga, så de mest centrala rättigheterna är ett eventuellt förordande av emittentens egen ansökan om företagssanering samt förande av talan för obligationsinnehavarnas del vid saneringsförfarandet. Ombudets rätt att för obligatinsinnehavarnas del ansöka om att förfarandet ska inledas samt att förorda emittentens ansökan om företagssanering ser ut att med vissa reservationer kunna vara möjliga att ordna inom ramarna för den gällande lagstiftningen, såvida en utvidgande tolkning av ombudets rätt att agera i saneringsförfaranden omfattas. Det finns dock inte någon fullständig rättslig säkerhet i denna sak, eftersom man också med fog kan påstå att ett ombud inte har rätt att agera i eget namn (dvs. saklegitimation) i ärenden som gäller saneringsförfarande. Detta beror på att ombudet självt inte är borgenär, utan uttryckligen borgenärernas kollektiva genom avtalsbestämmelser inrättade ombud. Av denna orsak är det förtydligande att på lagnivå föreskriva att obligationsinnehavarnas ombud, utan att ombudet har en fordran på emittenten och utan särskilt bemyndigande av obligationsinnehavarna, har självständig rätt att ansöka om att emittenten ska inleda saneringsförfarande och förorda emittentens egen ansökan om företagssanering för det borgenärskollektiv ombudet företräder, dvs. för obligationsinnehavarnas del och räkning samt för deras del föra talan vid verkställande av rättigheter som grundar sig på obligationslånet i fråga samt ta emot delgivningar från utredaren under olika skeden av saneringsförfarandet. Vid verkställandet av de rättigheter som grundar sig på obligationslånet kan ombudet för obligationsinnehavarnas del t.ex. godkänna omvandling av de fordringar som grundar sig på obligationslånet till emittentens aktier i enlighet med det som bestämts i saneringsprogrammet. 

Enligt finsk lag är inte konkurs och saneringsförfarande nödvändigtvis de enda möjliga insolvensförfaranden som kan inledas för en emittent för ett sådant obligationslån som denna lag avser. Av denna orsak ingår för tydlighetens skull i 1 mom. 3 punkten en hänvisning också till andra lämpliga insolvensförfaranden eller formella förfaranden med motsvarande verkningar. Med ett annat lämpligt insolvensförfarande hänvisas t.ex. till utländska insolvensförfaranden som gäller en emittent eller emittentens egendom som kan omfattas av rättsordningen för området i fråga. I det fall att emittenten är en sammanslutning som regleras genom speciallagstiftning, såsom ett kreditinstitut eller värdepappersföretag, kan det med ett annat lämpligt insolvensförfarande avses t.ex. sådana förfaranden som avses i lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (1194/2014). 

I 1 mom. 1—4 punkten föreskrivs om ombudets rätt att agera vid officiella insolvensförfaranden eller formella förfaranden med motsvarande verkningar. I ombudsavtalet kan ombudet dock ges rätt att agera också i andra än officiella insolvensförfaranden. 

Enligt 1 mom. 5 punkten har ombudet rätt att för alla de obligationsinnehavares gemensamma räkning som ombudet företräder förvara de säkerheter som har ställts för obligationslånet, realisera dem och annars i rättsligt hänseende förfoga över dem. Ombudet kan också vara en säkerhetsagent som agerar som ombud. Regleringen gör det möjligt för ombudet att förfoga över säkerheterna för obligationslånet (förvarar och bestämmer över dem i rättsligt hänseende) endera i alla obligationsinnehavares namn eller i sitt eget namn, men för alla de obligationsinnehavares räkning som ombudet företräder. I det förra fallet förfogar ombudet över säkerheter i anknytning till obligationslånet gentemot tredje man i obligationsinnehavarnas namn. I detta sammanhang kan man tala om öppet och direkt ombudskap. I det senare fallet förfogar ombudet över säkerheter i anknytning till obligationslånet gentemot tredje man i sitt eget namn, trots att ombudet gör det för de obligationsinnehavares räkning som ombudet företräder. I detta fall kan man tal om indirekt ombudskap och i större omfattning om mellanhandsarrangemang. 

Upprättande av en säkerhet på nivån för säkerhetsobjekt görs i enlighet med säkerhetsobjektets karaktär genom åtgärder för upprättande och fullbordande (tradition, registrering, denuntiation) med hjälp av en säkerhetsagent. När en fastighet är säkerhetsobjekt överlämnas det pantbrev som utvisar inteckning i fastigheten att förvaltas av ombudet och ombudet förvaltar det endera i obligationsinnehavarnas namn eller i eget namn, men i varje fall för obligationsinnehavarnas räkning. Om det ett på motsvarande sätt används ett sådant elektroniskt pantbrev som det föreskrivs om i jordabalken (540/1995) ska det vara möjligt att i lagfarts- och inteckningsregistret anteckna att ”ombudet förfogar över panten för obligationsinnehavarnas räkning”. I systemet för elektroniska pantbrev görs inget skriftligt pantbrev alls, utan det ersätts av en elektronisk anteckning i det offentliga lagfarts- och inteckningsregistret. När ombudet/säkerhetsagenten är pantinnehavare i sitt eget namn, trots att ombudet/säkerhetsagenten är det för alla de obligationsinnehavares räkning som ombudet/säkerhetsagenten företräder, kan ombudet/säkerhetsagenten antecknas som innehavare av panten i lagfarts- och inteckningsregistret. På motsvarande sätt kan i värdeandelssystemet ett ombud/en säkerhetsagent registreras som innehavare av en pant på ett värdeandelskonto. Separata fullbordanden behövs inte, trots att de låneinnehavare som finns i bakgrunden byts ut mot andra. 

Med tanke på det rättsliga systemet är det inte nödvändigt att den rättsliga ställningen för ett ombud eller en säkerhetsagent som antecknats som säkerhetsinnehavare direkt framgår av de offentliga registeruppgifterna så länge som detta sakförhållande kan konstateras utifrån annat tillförlitligt material. Det ska med andra ord kunna påvisas att ombudet eller säkerhetsagenten är innehavare av den säkerhet som ställts för obligationslånet med rätt att förvara säkerheten och i rättslig mening bestämma över den för obligationsinnehavarnas räkning, medan åter obligationsinnehavarna är obligationslånets egentliga borgenärer. Ett ombud och en säkerhetsagent som är ombud har redovisningsskyldighet för sin verksamhet gentemot obligationsinnehavarna. 

Enligt 1 mom. 6 punkten har ombudet rätt att i ärenden som gäller en ändring av en emittents företagsstruktur och företagsform handla på ett sätt som är bindande för de av obligationslånets innehavare som ombudet företräder. Syftet är att ge ombudet exklusiv handlingsbehörighet i stället för obligationsinnehavarna i de situationer när beslut fattas om en emittents samfundsrättsliga företagsstruktur, t.ex. fusion och delning, eller företagsform, t.ex. ändring av ett andelslag till aktiebolag. Ombudet kan därmed för obligationsinnehavarnas del både understödja och motsätta sig dessa ändringar eller avstå från att motsätta sig dem. I praktiken ska ombudet dock inhämta obligationsinnehavarnas ställningstagande i dessa ärenden. 

Enligt 1 mom. 7 punkten ingår det i ombudets rättigheter enligt 1—6 punkten också att ta emot meddelanden för obligationsinnehavarnas del. Bestämmelsen gäller alla situationer som avses i 1 mom. 

Enligt 2 mom. kan det i fråga om ombudsavtalet bestämmas att ombudet har rätt eller skyldighet att handla självständigt eller endast i enlighet med anvisningar från samtliga obligationsinnehavare eller från sådana obligationsinnehavare som företräder en i ombudsavtalet bestämd andel av obligationerna. 

Parternas avtalsfrihet och mångfalden situationer talar i praktiken för att man kan avtala om ombuds rättigheter och skyldigheter samt om deras användningsvillkor. Avsikten med lagen är inte att inskränka parternas avtalsfrihet, utan att ta fram alternativa lösningsmodeller. Momentet är därmed dispositivt. 

Detta innebär att ombudets rätt att väcka tala mot emittenten eller utomstående i ärenden som gäller obligationslånet och föra talan vid rättegångar som gäller obligationslånet, ansöka om att emittenten ska försättas i konkurs eller att saneringsförfaranden ska inledas för emittentens del, företräda obligationsinnehavarna och föra talan för deras del vid utövandet av rättigheter som grundar sig på obligationslånet och ta emot delgivningar från utredaren i nämnda emittentens insolvensförfaranden beroende av avtalet kan vara endera exklusiv och uteslutande eller parallell tillsammans med obligationsinnehavarna. 

I praktiken torde behovet av att avtala om parallell verksamhetsrätt vara sällsynt och som utgångspunkt kan man med stöd av avtalspraxis anse att ombudet ges exklusiv rätt och rätt att föra talan. Även ombudet kan, beroende av avtalet, vara berättigat att agera i ärenden i anknytning till insolvensförfaranden endera självständigt eller endast enligt instruktioner av obligationsinnehavarna eller av den andel av dem som bestämts i avtalet. I praktiken kommer ombuden antagligen inte att använda sig av särskilt omfattande självständig prövningsrätt i ärenden som gäller emittentens insolvensförfaranden, utan inhämtar först instruktioner från obligationsinnehavarnas möte om hur de ska förfara i saken. När sådana instruktioner ges från obligationsinnehavarnas möte kan ombudet beroende av avtalet också ha skyldighet att använda sig av de rättigheter som grundas för ombudet. Instruktionerna från den andel som bestämts i obligationsinnehavarnas ombudsavtal är också bindande för de obligationsinnehavare som är i minoritet och för dem som har avstått från att rösta. 

I stället för att ombudet i ombudsavatalet ges en uttrycklig rätt att ansöka om att emittenten ska försättas i konkurs eller att saneringsförfarande eller något annat insolvensförfarande ska inledas för emittenten har det i ombudsavtal enligt praxis införts en s.k. no action-klausul, enligt vilken obligationsinnehavarna uttryckligen avstår från dessa rättigheter som borgenärer. Den gällande avtalspraxisen ska tolkas så att rätten att ansöka om att emittenten ska försättas i konkurs, att saneringsförfarande eller något annat insolvensförfarande ska inledas för emittenten är exklusiv för ombudet i stället för obligationsinnehavarna (med undantag av de situationer där det uttryckligen har avtalats om parallell verksamhetsrätt). För tydlighetens skull konstateras det att ombudets rätt att bedriva verksamhet enligt denna paragraf gäller endast sådana obligationslån som omfattas av de rättigheter som ett ombud enligt 7 § har eller sådana obligationslån vars villkor innehåller ombudets kompletterande villkor. I det fall att en obligationsinnehavare i samma saneringsförfarande är borgenär för också en annan fordran än den som grundar sig på obligationslånet i fråga, har ombudets verksamhetsrättigheter ingen inverkan på obligationsinnehavarens ställning som borgenär i en sådan annan fordran. 

8 §.Ombuds informationsskyldighet. I paragrafen föreskrivs det om ett ombuds informationsskyldighet i förhållande till obligationsinnehavarna. Enligt 1 mom. är ett ombud skyldigt att utan dröjsmål informera obligationsinnehavarna om väsentliga ändringar i sin egen ekonomiska situation och om andra omständigheter som inverkar på fullgörandet av skyldigheterna enligt ombudsavtalet. I värdepappersmarknadslagen finns bestämmelser om en informationsskyldighet av motsvarande karaktär, men mer omfattande och detaljerad, för emittenter. Där föreskrivs också om skyldighet att se till att ett företags aktieägare och andra marknadsdeltagare har tillräckliga, riktiga och aktuella uppgifter för att fatta motiverade investeringsbeslut. 

I enlighet med etablerad marknadspraxis har ombud haft rätt att självständigt fatta små och tekniska beslut för obligationsinnehavarnas del, under förutsättning att man har kommit överens om detta i ombudsavtalet. För att obligationsinnehavarna effektivt ska kunna använda sina rättigheter och utnyttja ombudet till fullo för att driva deras intressen är det synnerligen viktigt att de får information av ombudet om omständigheter i anknytning till ombudsarrangemangets funktion. Som sådana kan betraktas information om plötsliga och väsentliga förändringar i ombudets egna ekonomiska situation. På motsvarande sätt kan med tanke på fullgörandet av ombudsavtalet också andra omständigheter i anknytning till ombudet vara viktiga ur obligationsinnehavarnas synvinkel, såsom vetskap om att ombudet har förlorat sitt oberoende i förhållande till emittenten eller om att kravet på oberoende inte uppfylls i fråga om den som ordnar emissionen när ombudet väljs. Den ställning som informationsskyldigheten intar betonas i synnerhet när det gäller icke-professionella investerare, som i jämförelse med professionella investerare har betydligt mer begränsade resurser att aktivt följa upp och få information om ombudets verksamhet och situation. I nuläget fullgör ombudet den informationsskyldighet som avtalats i ombudsavtalet närmast genom att informera via sina egna webbsidor eller via kontoförvaltarna. Om informationen går via kontoförvaltarna har inte ombudet utan ett separat avtal med varje kontoförvaltare möjlighet att försäkra sig om att informationen går vidare till sådana obligationsinnehavare som avses i denna lag. Ett alternativ till fullgörande av informationsskyldigheten kan anses vara skyldigheten att sammankalla obligationsinnehavarna till ett möte. Detta alternativ uppfyller obligationsinnehavarnas rätt att få information, om sammankallandet görs utan dröjsmål efter att de ändringar i ombudets ställning som föreskrivs i denna lag har kommit ombudets verkställande ledning till kännedom. I enlighet med vedertagen avtalspraxis grundar sig ombudets informationsskyldighet ofta uttryckligen på sammankallandet av obligationsinnehavarna. Obligationsinnehavarna, dvs. investerarna, informeras och hörs i regel vid obligationsinnehavarnas möten (i tillämpliga delar i enlighet med 8 kap. 4 § i värdepappersmarknadslagen) där man röstar om varje betydande åtgärd som berör obligationsinnehavarna. Åtgärderna i fråga gäller såväl emittenten, det emitterade obligationslånet som ombudet. Ombudet kan fullgöra sin informationsskyldighet gentemot obligationsinnehavarna på många olika sätt. Av denna orsak föreskrivs det inte i momentet på vilket sätt obligationsinnehavarna ska informeras om väsentliga ändringar i ombudets ekonomiska situation och om andra omständigheter som inverkar på fullgörandet av skyldigheterna enligt ombudsavtalet. I ombudsavtalet avtalas det om hur ombudets informationsskyldighet enligt lagen ska fullgöras. 

Dessutom föreskrivs det i värdepappersmarknadslagen om ombuds och säkerhetsagenters verksamhet, rättigheter och skyldigheter och bestämmelserna i 1 kap. i den lagen kan bli tillämpliga också på ombud, om ombudet eller säkerhetsagenten administrerar sådana värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen. Detta gäller hela lagens tillämpningsområde. Värdepappersmarknadslagen blir dock inte tillämplig om de värdepapper som ombudet eller säkerhetsagenten administrerar med stöd av endera en lag eller en avtalsbestämmelse är icke-överlåtbara värdepapper eller värdepapper med överlåtelsebegränsningar eller motsvarande finansiella instrument och därmed inte uppfyller kraven på definitionen av värdepapper i värdepappersmarknadslagen. 

Enligt 2 mom. ska ombudet hålla ombudsavtalet tillgängligt för obligationsinnehavarna. I praktiken betyder detta att en investerare, som överväger att teckna obligationer eller i ett senare skede en förvärvare som överväger att köpa obligationer, ska får kännedom om ombudsavatalet före beslutsfattandet. Det är ombudets uppgift att säkerställa att ombudsavatalet finns tillgängligt för obligationsinnehavarna. Definitionen av de olika sätten för detta sker bäst inom området för avtalsfriheten. 

Bestämmelser om ett ombuds övriga informationsskyldighet ska ingå i ombudsavtalet. Detta betonar lagens ställning som ramlag. Det finns inget behov av att genom lag ålägga ombudet mer tvingande informationsskyldighet än det som behövs för att säkerställa och skydda obligationsinnehavarnas befogade förväntningar. I praktiken kommer man på ett uttömmande sätt i ombudsavtalet överens om ombudets informationsskyldighet i fråga om emittenten och om övrig informationsskyldighet i förhållande till obligationsinnehavarna. Parterna kan i regel bäst själva bedöma hurudana tilläggskrav det behövs i enskilda ombudsavtal i fråga om bl.a. ombudets informationsskyldighet och avtala om dessa. Därmed är det bättre att låta marknadsdeltagarna närmare definiera frågan inom området för avtalsfriheten. Detta gör den flexibilitet möjlig som behövs i enskilda fall och gör det möjligt för marknadsdeltagarna att själständigt utveckla marknadspraxis. För att skydda obligationsinnehavare är det dock väsentligt att det i ombudsavtalet har avtalats om ombudets övriga informationsskyldighet. Innehållet i en sådan informationsskyldighet får dock parterna själva definiera och avtala om från fall till fall. 

Enligt 3 mom. är paragrafen tvingande och avvikelser från den kan inte avtalas. 

9 §.Återkallande och hävning av ombuds representationsrätt samt byte av ombud och ombuds avgång. I paragrafen föreskrivs om återkallande och hävning av ett ombuds representationsrätt samt om byte av ombud och ombudets avgång. Paragrafen är dispositiv. Enligt 1 mom. är utgångspunkten att en enskild obligationsinnehavare inte kan återkalla ett ombuds representationsrätt och befogenheter. Oåterkalleligheten i fråga om ombudsuppdraget på det föreslagna sättet är med tanke på skötseln av ombudets uppgifter i praktiken betydande, då ombudet agerar i alla de obligationsinnehavares intresse som ombudet företräder och för deras räkning. Ingen av ombudsavtalets parter kan ensidigt säga upp eller häva ombudsavtalet under dess giltighetstid. Bestämmelsen behövs, eftersom det enligt rådande rättspraxis och juridiska litteratur utgås från att en fullmakt i princip kan återkallas av fullmaktsgivaren. Också i fråga om andra arrangemang som gäller representationsrätt har frågan om återkallande skapat osäkerhet i fråga om gällande rätt. Diskussioner har förts huruvida ett multilateralt representationsavtal kan jämställas med ett bemyndigande eller ska det anses vara en annan form av representation som därför behöver precisering på lagnivå. 

Dessutom föreskrivs det att ingen av ombudsavtalets parter ensidigt kan säga upp eller häva ombudsavtalet under dess giltighetstid. Bestämmelsen är informativ, eftersom avtal i anslutning till obligationslån i regel är avtal på viss tid, som är i kraft under tiden för obligationslånearrangemangen och som därmed inte kan sägas upp av en enskild part så att de upphör under den tid som obligationslånearrangemangen pågår. Den allmänna begränsningen i fråga om uppsägning som ingår i bestämmelsen grundar sig också på rådande avtalspraxis. 

En klar grundregel med tanke på representationsrättens funktion och obligationsinnehavarnas intresse är att en enskild obligationsinnehavare inte på ett giltigt sätt kan återkalla ombudets representationsrätt eller säga upp ombudsavtalet under den tid avtalet är i kraft. 

Vid obligationsinnehavarnas möte kan dock ombudets representationsrätt och befogenheter återkallas på ett sådant sätt som förutsätts i ombudsavtalet. Till övriga delar förblir ombudsavtalet i kraft. I en sådan situation uppkommer i allmänhet behov av att utse ett nytt ombud för obligationsinnehavarna. 

I praktiken är det viktigt för obligationsinnehavarna att ombudet vid behov kan bytas ut, dvs. att ett nytt ombud kan utses i stället för det avgående ombudet. När man har kommit överens som att anlita ett ombud har man i allmänhet också avtalat om proceduren för att utse ett nytt ombud ifall ombudets representationsrätt återkallas eller upphävs på ett sätt som är tillåtet enligt ombudsavtalet, eller om ombudet avgår från sitt uppdrag under den tid som ombudsavtalet är i kraft. Bakgrunden till utseende av ett nytt ombud kan vara att det utsedda ombudet har brutit mot obligationslånets eller ombudsavtalets villkor (t.ex. informationsskyldigheten eller något motsvarande villkor i ombudsavtalet eller har försummat sin handlingsskyldighet i anknytning till realisering av säkerheter eller agerat i strid med instruktioner från obligationsinnehavarnas möte) eller att registreringskraven inte längre uppfylls eller att ombudet har förlorat sitt oberoende i förhållande till emittenten på grund av någon omständighet som äventyrar oberoendet och som obligationsinnehavarna inte godkänner. I detta sammanhang behöver det inte föreskrivas om oberoende i förhållande till den som ordnar emissionen, eftersom den som ordnar emissionen ytterst sällan har någon roll längre i detta skede av obligationslånets löptid. Det kan också vara fråga om att ombudet i sitt uppdrag har gjort sig skyldig till något brott eller har brutit mot kravet på likabehandling av obligationsinnehavarna. Betydelsen av god värdepappersmarknadssed betonas i ombudets verksamhet på grund av verksamhetens fiduciariska karaktär, i synnerhet vid förvaltning, förvaring, skötsel och vid behov indrivning och realisering av kundmedel och säkerhetsegendom. Också i det fall att ombudet avgår från sitt uppdrag är det viktigt att ett nytt ombud utses i stället för det ombud som avgår. För att investerarskyddet för obligationsinnehavare (borgenärsskyddet) ska förverkligas är det ändamålsenligt att obligationsinnehavarna fortlöpande har ett behörigt ombud som i obligationsinnehavarnas intresse och för deras räkning sköter deras gemensamma ärenden, i det fallet att det överhuvudtaget har avtalats om att använda ombudet i denna bemärkelse i obligationslånet. 

Enligt 2 mom. ska det om en näringsidkare avförs ur det register som avses i 15 § 1 mom., eller ombudet har förlorat sitt oberoende i förhållande till emittenten, omedelbart vidtas åtgärder för att utse ett nytt ombud på det sätt som överenskommits i ombudsavtalet, om det i ombudsavtalet inte uttryckligen har överenskommits att ett ombud inte längre ska anlitas för obligationslånet i fråga. Med att ha förlorat sitt oberoende i förhållande till emittenten avses en situation där det har framkommit en omständighet som äventyrar oberoendet och bedömningen av denna omständighet har lett till att ombudet har förlorat sitt oberoende i förhållande till emittenten. 

Om det har överenskommits i ombudsavtalet, får en näringsidkare som avregistrerats fortsätta som ombud, men endast tills ett nytt ombud i enlighet med ombudsavtalet och utan ogrundat dröjsmål har utsetts för det obligationslån som avses i det ombudsavtal där näringsidkaren i fråga verkar som ombud. Syftet med bestämmelsen är att ålägga en skyldighet att vidta åtgärder för att byta ombud om registreringen återkallas. Bestämmelsen anknyter till lagens karaktär som ramlag och den dipositiva karaktär som betonar avtalsfriheten som den möjliggör, varför det finns endast få tvingande bestämmelser i lagen. Om det i ombudsavtalet inte har överenskommits om förfarandet för hur ett nytt ombud ska utses i de fall som avses ovan är emittenten skyldig att vidta åtgärder för att utse ett nytt ombud. Den dispositiva karaktären, som föreskrivs i 3 §, stöder den vedertagna marknadspraxisen och säkerställer att inte incitamenten för att bli ombud, och än mindre för att använda ombud, försvagas. 

Enligt 3 mom. kan upphörande av ett ombuds uppdrag inte träda i kraft innan ett nytt ombud har utsetts, dvs. inget återkallande eller hävande av ett ombuds representationsrätt, byte av ombud eller ett ombuds avgång kan träda i kraft, om det inte i enlighet med ombudsavtalet har överenskommits att ett ombud inte längre ska anlitas för obligationslånet i fråga. Denna bestämmelse fungerar som incitament för att det i ombudsavtalet ska överenskommas om utseende av ett ombud i stället för ett ombud som avgår. Innehållsmässigt får parterna komma överens om saken på det sätt de anser vara bäst. Om ett nytt ombud av en eller annan orsak inte väljs inom en rimlig tid ska de problem som detta medför beaktas i ombudsavtalet. 

I praktiken måste man dels se till att det avgående ombudet, om förutsättningarna för registrering inte längre uppfylls, avförs ur registret i enlighet med 19 §, dels se till att det nya ombudet som träder i det avgående ombudets ställe är registrerat, i det fall att ett registrerat ombud krävs. 

3 kap. Obligationsinnehavares verksamhet

Kapitelvis motivering. I 3 kap. föreskrivs på allmän nivå om obligationsinnehavarnas verksamhet och beslutsfattande. 

10 §.Verksamhetsförbud. I paragrafen föreskrivs det om ombudets exklusiva handlingsbehörighet. I praktiken begränsas genom paragrafen de rättigheter gentemot emittenten som traditionellt hör till obligationsinnehavare under den tid som ombudsavtalet är i kraft för att säkerställa ombudsmodellens funktion och den nytta som eftersträvas genom den (eng. no-action clause). I ombudsavtalet avstår obligationsinnehavarna i praktiken kategoriskt från vissa rättigheter som fastställts i ombudsavtalet och rättigheterna överförs uteslutande på ombudet. Detsamma gäller ombudets rättigheter enligt lag. I vissa situationer kan parallell behörighet med ombudet för obligationsinnehavarna vara motiverad, och i paragrafen konstateras att parterna kan avtala om inrättandet av en sådan parallell befogenhet i ombudsavtalet, om de anser att det behövs. 

I det finländska rättssystemet gäller en omfattande avtalsfrihet inom vars ramar emittenten, obligationsinnehavarna och ombudet kan forma sitt inbördes rättsförhållande så som de vill. I ombudsavtalet kan därmed som utgångspunkt tas in de villkor som parterna kommit överens om i samförstånd och enligt vilka obligationsinnehavarna avstår från vissa rättigheter som normalt tillkommer dem som investerare när vissa förutsättningar föreligger, t.ex. rätten att föra separat talan eller vidta uppsägningsåtgärder eller andra åtgärder i fråga om emittenten så länge som det ombud som ser efter deras intressen är handlingsbehörig (s.k. negativ talerätt). Det är fråga om en motsatt rätt till att obligationsinnehavarna i ombudsavatalet kan överföra en del av de befogenheter som normalt är deras till ombudet genom uttryckliga villkor som tas in i ombudsavtalet eller teckningsgarantin (ombudets självständiga befogenhet). 

I det finländska rättssystemet har det traditionellt ansetts att villkoren i avtal som parterna utarbetat som utgångspunkt är bindande. Om parterna av egen fri vilja har avsett att ett visst förfarande oåterkalleligt ska vara i kraft under obligationslånets löptid eller obligationsinnehavarna har avstått från vissa av sina rättigheter till förmån för ett ombud, och dessa viljeyttringar på ett giltigt sätt har skrivits in i villkoren för obligationslånet, så är utgångspunkten är att de är bindande för parterna. Också i lagen om skuldebrev utgås från att avtalade skuldebrevsklausuler i regel är bindande för parterna, om det inte finns skäl att avvika från dem med stöd av de tvingande bestämmelserna i lagen om skuldebrev, de allmänna bestämmelserna om ogiltighet i 3 kap. i rättshandlingslagen eller skälighetsklausulen i 8 § i lagen om skuldebrev. Parterna kan därmed i hög grad forma sin rättliga ställning själv på det sätt som de anser vara bäst inom ramarna för avtalsfriheten. 

Ett motsvarande resultat kan motiveras också med den etablerade institution inom det finländska rättssystemet som kallas prokuraindossament, som mer förklarande kan karaktäriseras som överföring för indrivning, dvs. partens fordringar överförs till någon annan för indrivning. Bestämmelser om detta finns i växellagen, checklagen och lagen om indrivning av fordringar. I alla de nämnda lagarna är utgångspunkten att när borgenären har gett någon annan i uppgift att sköta indrivningen, så är den betalning som gäldenären betalat till en sådan uppdragstagare bindande gentemot den ursprungliga borgenären. Efter att borgenären har överfört sin fordran till uppdragsmottagaren genom prokuraindossament har denna i princip talerätt när det gäller fordran i fråga och rätt att vidta andra motsvarande åtgärder mot gäldenären med stöd av den fordran som överförts i indrivningssyfte. Utan någon särskild grund kan borgenären inte heller självständigt inleda indrivningsåtgärder i fråga om den fordran som överförts för indrivning eller ifrågasätta sin genomförda överföring av fordran. Prokuraindossament ser alltså ut att vara ett möjligt sätt att ordna ombudets ställning på ett sätt som tryggar tillräckliga befogenheter för ombudet, utan att en obligationsinnehavare kan använda parallell befogenhet jämsides med ombudet. Denna konstruktion utnyttjas också i stor utsträckning i inhemsk marknadspraxis. Vid prokuraindossament är det dock inte fråga om överföring av äganderätten till själva fordran, utan endast om en överföring i indrivningssyfte, dvs. en begränsad överföring av en viss del av ägarens rättsliga ställning. Därmed kvarstår äganderätten för fordran hos den ursprungliga borgenären och fordran borde inte höra till ombudets konkursbo. Prokuraindossament anknyter nära till tryggandet av ombudets fordrings- och indrivningsrätt. Under obligationslånets löptid har ombudet dock också många andra uppgifter där beslutanderätt i sak ingår och som inte anknyter till emittentens eventuella insolvenssituationer eller andra problemsituationer, vilket talar för att det föreskrivs om saken i en egen paragraf. 

Frågan är av konkret betydelse bl.a. vid indrivning av fordringar, realisering av säkerheter, rättegångar och gäldenärens insolvensförfarande, inklusive emittentens konkurs- eller saneringsförfarande. Parallell befogenhet jämsides med ombudet orsakar många olika problem och i förhindrar praktiken att den nytta nås som eftersträvas med ombudsmodellen. På grund av detta har man i lagen som utgångspunkt valt exklusiv behörighet för ombudet, om inte något annat har avtalats mellan parterna i ombudsavtalet. Paragrafen är dispositiv. 

11 §.Beslutsförfarande. I paragrafen föreskrivs om ombudsverksamheten och det beslutsförfarande som gäller ombud. Utgångspunkten är att obligationsinnehavarna fattar sina beslut om ombudsverksamheten och ombudet på ett sätt som närmare bestäms i ombudsavtalet och som kan kräva majoritet, kvalificerad majoritet eller enhällighet. I regel kräver ett bindande beslut majoritet bland de obligationsinnehavare som är närvarande vid ett möte. Paragrafen är dispositiv. 

I enlighet med sitt uppdrag som definierats i ombudsavtalet agerar ombudet nästan alltid för samtliga obligationsinnehavares gemensamma räkning och strävar efter att fatta sina beslut om verksamheten med stöd av majoritetsbeslut, vilket ofta görs möjligt genom ombudsavtalets klausul om kollektivt agerande. I t.ex. processer med omorganisering av skulder eller för att göra harmoniserade genomförandeåtgärder möjliga införs i avtal ofta harmoniserade och standardiserade klausuler om kollektivt agerande (eng. Collective Action Clauses, CACs). De gör beslut fattade vid obligationsinnehavarnas möte, ofta med majoritet och gäldenärens samtycke, i fråga om betalningsvillkor som är rättsligt bindande för samtliga obligationsinnehavare möjliga (t.ex. skuldmoratorium, förlängning av lånetider, räntesänkningar och skuldens kapitalrabatter) i sådana situationer där gäldenären inte kan sköta sin skuld. Enskilda gäldenärer kan därmed inte förhindra att en skuldsanering inleds. Obligationsinnehavare som är i minoritet eller obligationsinnehavare som har avstått från att rösta får nöja sig med det beslut som majoriteten fattar. 

Obligationsinnehavarna hörs vid obligationsinnehavarnas möten, som ombudet i praktiken ofta sammankallar när viktiga och betydelsefulla beslut ska fattas. Sådana beslut kan gälla t.ex. förhandlingar om ändring av obligationslånets villkor, ansökan om att emittenten ska försättas i konkurs eller något annat insolvensförfarande, väckande av talan mot emittenten eller emittentens verkställande ledning eller ersättande av ombudet med ett annat ombud. Med tanke på sådana situationer kan man i ombudsavtalet avtala att minoriteten av obligationsinnehavarna måste godkänna vissa sådana majoritetsbeslut som närmare avtalas i villkoren i det fall att ärendet blir föremål för omröstning vid obligationsinnehavarnas möte. Vid obligationsinnehavarnas möten röstas det i praktiken om varje åtgärd som vidtas, varefter ombudet tar hand om de åtgärder som beslutet förutsätter och genomförandet av dem med stöd av det majoritetsbeslut som fattats i enlighet med ombudsavtalet. Största delen av de beslut som fattas vid obligatisonlåneinnehavarnas möten fattas med enkel majoritet. I fråga om de mest betydande ärendena har det dock ofta avtalats i ombudsavtalet att besluten ska fattas med kvalificerad majoritet. Dessutom kan det avtalas att vissa beslut kräver enhällighet. Det har också varit möjligt att avtalat om olika mekanismer för beslutsfattande för olika sorts värdepapper. När ett beslut fattat av ombudet inte försvagar obligationsinnehavarnas ställning och obligationsinnehavarna entydigt har nytta av beslutet är det tillåtet med självständiga befogenheter för att undvika onödiga skriftliga förfaranden. Av tradition har det i ombudsavtalet också fastställts rätt för ombudet att självständigt fatta små och tekniska beslut för obligationsinnehavarnas del. Gränserna för ombudets självständiga befogenheter ska dock vara tillräckligt tydliga i ombudsavtalet för att missförstånd i fråga om gränserna för befogenheterna ska kunna undvikas. 

Parterna kan bäst själv bedöma vilka frågor som ska ingå i ombudets självständiga befogenheter och vilka anses så betydande att beslut om dem ska fattas vid ett obligationsinnehavarnas möte, endera med enkel majoritet eller i betydande ärenden med kvalificerad majoritet eller på det sätt som det annars har avtalats i fråga om enskilda fall i ombudsavtalet. Parterna kan inom ramarna för avtalsfriheten komma överens om storleken på den majoritet som behövs i ärenden som är ekonomiskt betydande. Gällande vedertagen praxis på marknaden för kravet på kvalificerad majoritet kan anses vara 2/3 eller 3/4 majoritet, men det kan ha avtalats i obligationslånevillkoren att vissa ärenden kan avgöras också med enkel majoritet. Sådana krav på kvalificerad majoritet är allmänna i synnerhet i high yield-obligationslån med låg kreditvärdighet, som är av företag emitterade obligationslån som inte når upp till gränsen för hög kreditvärdighet i investment grade-klassificeringen och som har en hög ränteintäkt, eftersom emittentens kreditvärdighet är svagare. High yield-obligationslån är förknippade med en hög emotsedd avkastning som motsvarar investeringens förhållandevis höga risk. När det gäller stora och kända företag med kreditbetyg, s.k. investment grade-företag, är kravet på kvalificerad majoritet i de skräddarsydda och kortfattade avtalshelheterna för emitterade obligationslån typiskt, men inte kategoriskt, på en avsevärt högre nivå, ca 9/10 majoritet. 

4 kap. Säkerheter och behandling av tillgångar

Kapitelvis motivering. I 4 kap. föreskrivs det om upprättande av säkerheter för obligationslån för ett ombud eller en säkerhetsagent som verkar som ombud. Ombudet förfogar över säkerheterna för obligationslånet endera i alla obligationsinnehavares namn och för deras räkning eller i eget namn, men för alla de obligationsinnehavares räkning som ombudet företräder. I kapitlet föreskrivs också om skild förvaring av emittentens eller obligationsinnehavarens egendom från ombudets tillgångar. 

12 §.Säkerheter för obligationslån. I paragrafen föreskrivs det om säkerheter för obligationslån. I finansieringsarrangemang är det vanligt, t.ex. i företags investeringsfinansiering, finansiering av företagsköp, värdepapperisering av en fordran eller affärsverksamhet eller vid projektfinansiering när man i dessa använder ett emitterat obligationslån med säkerhet, använder sig av ombud eller en säkerhetsagent som verkar som ombud för att förvara säkerheter i anknytning till finanseringsarrangemanget och att i rättsligt hänseende bestämma över dem för borgenärernas gemensamma räkning. I detta sammanhang kan man tala om förfogande över säkerhetsegendom. Det är ofta redan av praktiska skäl nödvändigt att använda ett ombud, så att frågorna i anknytning till säkerheten sköts av en aktör i obligationsinnehavarnas gemensamma intresse och för deras räkning. Ombudets uppgift är att förfoga över säkerheten, förvara och sköta den under säkerhetens löptid (eller det s.k. vänteskedet) och vid behov realisera säkerheten, inklusive redovisning, under clearing- och avvecklingsskedet. Förfogande under säkerhetstiden betyder administration, förvaring, skötsel och vid behov realisering, med redovisning, av säkerhetsegendomen. 

Vid ett värdepapperiseringsförfarande emitterar ett specialföretag (eng. Special Purpose Vehicle, SPV) ett obligationslån med säkerhet. Vid en värdepapperisering av fordringar utgörs säkerheten för obligationsinnehavarnas fordringar av den tillgångsstock (specificerade fordringar) som specialföretaget har köpt och säkerheterna för dessa. När det gäller fordringarna är det fråga om pantsättning och när det gäller andra säkerheter återpantsättning för obligationsinnehavarnas del med hjälp av ombudet. Ombudet agerar för obligationsinnehavarnas räkning. Vid värdepapperisering av affärsverksamhet utgörs säkerheten för obligationsinnehavarnas fordringar av de ännu inte intjänade fordringarna för det operativa företag som ska värdepapperiseras och av företagets övriga säkerhetsegendom, som är pantsatt till specialföretaget och som med hjälp av ombudet vidarepantsätter dessa för obligationsinnehavarna. I fråga om återpantsättning gäller fortfarande den gamla bestämmelsen från 1734 i 10 kap. 6 § i handelsbalken (3/1734). 

Vid projektfinansiering och framför allt vid byggande av infrastruktur genom livscykelfinansiering kan också obligationslån med säkerhet utnyttjas som finansieringsform. I ett sådant fall emitteras obligationslånet med säkerhet av projektbolaget och säkerheten utgörs då i princip av projektbolagets alla tillgångar. Säkerheten kan utgöras av pantsättning av fastigheter, företagsinteckningar och framför allt kommande fordringar som baserar sig på projektbolagets avtal och bankkonton. 

Uppgiften för ett ombud vid ett obligationslån med säkerhet som vid ett värdepapperiseringsförfarande emitteras av ett specialföretag och vid projektfinansiering av ett projektföretag är att aktivt följa upp emittentens (specialföretagets/projektföretagets) affärsverksamhet (avtalets bivillkor) och i obligationsinnehavarnas (investerarnas/borgenärernas) intresse och för deras räkning kunna förhandla om förnyad finansiering och andra arrangemang samt om användningen av säkerheterna i enlighet med sina befogenheter. När säkerheten utgörs av fordringar är det ombudets uppgift att öppna ett spärrkonto till vilket de pantsatta och förfallna fordringarna betalas och vilket också i allmänhet är pantsatt för obligationsinnehavarnas räkning. I ett sådant fall ska ett ombud som är säkerhetsagent eller eventuellt en separat betalningsagent utföra uppgifter i anslutning till medlen på spärrkontot i enlighet med uppdraget, t.ex. att fördela medlen på kontot så att de kan användas av de olika aktörerna. Vid normala situationer sköter ombudet inte betalningstrafiken för obligationslånet, utan denna uppgift hör till en separat betalningsagent som företräder emittenten. Betalningar av kapital och räntor som ska göras för ett obligationslån styrs i praktiken till ombudet endast i situationer där obligationslånet i förtid har sagts upp till återbetalning, betalningarna av obligationslånet styrs till ett separat spärrkonto eller en säkerhet som har ställts för obligationslånet har realiserats eller förfaller till betalning i och med att en fordran som utgör säkerhet har förfallit. I en sådan situation styr ombudet i inledningsskedet betalningarna till spärrkontot och sköter sedan utbetalningarna till obligationsinnehavarna via den nämnda betalningsagenten. 

Ombudet har därmed rätt att förfoga över säkerheten i anslutning till obligationslånet för samtliga de obligationsinnehavare som ombudet företräder. Detta gäller också obligationslånets senare mottagare (förvärvare). När säkerhet har ställts för ett obligationslån har ombudet i enlighet med 1 mom. rätt att för obligationsinnehavarnas gemensamma räkning att utan separat bemyndigande på ett för obligationsinnehavarna bindande sätt utöva alla rättigheter som tillkommer en säkerhetsinnehavare, om inte något annat har överenskommits i ett ombudsavtal. Ombudets verksamhet som säkerhetsinnehavare är bindande också för tredje man, förutsatt att säkerheten har upprättats på ett giltigt sätt och fullbordats i enlighet med allmänna sakrättsliga regler. Momentet är dispositivt. Genom bestämmelsen ingrips därmed inte t.ex. i giltigheten gentemot utomstående på det sätt som det föreskrivs om den i lagen om värdeandelskonton och lagen om värdepapperskonton. Genom bestämmelsen ingrips inte i de sakrättsliga regler, enligt vilka säkerhetsrättens giltighet gentemot utomstående bestäms, utan det fastställs endast att de sakrättsliga åtgärderna för fullbordande på ett giltigt sätt kan genomföras av det ombud som agerar för borgenärernas del och räkning. 

I ombudsavatalet avtalar innehavarna av obligatisonslånet i praktiken att ombudet har rätt eller skyldighet att utöva sina rättigheter endera självständigt eller enligt instruktioner av innehavarna av obligatisonslånet eller majoriteten av dem. Detta kan t.ex. betyda att ombudet genom obligationsinnehavarnas majoritetsbeslut har skyldighet att realisera säkerheten eller att driva in en pantsatt fordran av gäldenären. Obligationsinnehavare som är i minoritet eller som har avstått från att rösta får nöja sig med det beslut som majoriteten fattar. Ombudet har däremot redovisningsskyldighet gentemot obligationsinnehavarna, eftersom ombudet agerar i obligationsinnehavarnas intresse och för deras räkning. Bestämmelsen anknyter till 6 § 3 mom., men är lokaliserad uttryckligen till agerandet som säkerhetsinnehavare t.ex. i situationer där ombudet ska anses vara säkerhetsagent som är direkt säkerhetsinnehavare och som förfogar över obligationslånets säkerhet. Ombudet/säkerhetsagenten kan vara säkerhetsinnehavare och utöva de rättigheter som tillkommer säkerhetsinnehavaren. Säkerheterna kan i praktiken vara dynamiska, med andra ord kan säkerhetsegendomen ändra under avtalsregleringens giltighetstid. 

När ett ombud eller ett ombud som är säkerhetsagent förfogar över säkerheterna för obligationslånet, kan inte en enskild obligationsinnehavare i enlighet med 2 mom. samtidigt ha parallellt med säkerhetsinnehavaren den rätt som tillkommer denna att utnyttja säkerheterna för ett obligationslån eller att bestämma om dem. Bestämmelsen kan motiveras framför allt med praktiska orsaker, som syftar till att trygga hela obligationslånesystemets funktion och alla obligationsinnehavares likabehandling och fördel. Därför är det också motiverat att bestämmelsen med tanke på sakens karaktär och den gällande marknadspraxisen är en stark presumtionsbestämmelse. 

Den rättsliga ställningen för en enskild obligationsinnehavare gestaltar sig i allmänhet som en obligationsinnehavare som kan använda sin rösträtt i obligationsinnehavarnas gemensamma beslutsfattande när de beslutar om ombudets befogenheter som säkerhetsinnehavare, t.ex. om realisering av säkerhetsegendom när en fordran har förfallit till betalning. Man kan då prata om investerardemokrati. Detta alltså i situationer där ombudet inte har getts exklusiv befogenhet att agera för obligationsinnehavarnas del eller beslutanderätten inte genom avtal har förts över på endast namngivna obligationsinnehavare, i praktiken oftast stora institutionella investerare. Frågan gäller huruvida rösträtten och utövandet av den är tillräcklig för att trygga investerarskyddet för en obligationsinnehavare när det gäller en enskild icke-professionell investerare. När det i 6 § förutsätts likabehandling av obligationsinnehavarna kan detta anses trygga också en enskild icke-professionell investerare på ett tillräckligt sätt. En grundläggande rättighet för borgenären kan anses vara borgenärens rätt att själv driva in sina fordringar. Av denna orsak är det behövligt att motivera åsidosättandet av denna rätt med de argument som framförts ovan, som framför allt är ett krav på likabehandling av obligationsinnehavarna och den enskilda obligationsinnehavarens rätt att använda sin rösträtt i obligationsinnehavarnas gemensamma beslutsfattande. 

Om ombudet som säkerhetsinnehavare agerat inom ramarna för sin behörighet, men överskridit den befogenhet som ombudet fått av obligationsinnehavarna, är rättshandlingen dock giltig om en part i rättshandlingen inte visste eller borde ha vetat att ombudet som säkerhetsinnehavare har överskridit sin befogenhet när han eller hon företog rättshandlingen. En sådan situation kan i praktiken uppstå i synnerhet när ombudet som säkerhetsinnehavare agerar i sitt eget namn, om också för obligationsinnehavarnas räkning. Då uppstår behov av att skydda den kvalificerade goda tron för den part som ingått en rättshandling med ett ombud som är säkerhetsinnehavare. För att parten ska få godtrosskydd krävs att parten har fullgjort den s.k. utredningsskyldigheten på normalnivå i enlighet med ombudets behörighet. På grund av ombudets avtalsbrott kan det uppstå ersättningsskyldighet för ombudet gentemot obligationsinnehavarna. När ombudet uppträder i eget namn som säkerhetsinnehavare, om också för obligationsinnehavarnas räkning, kan en utomståendes förvärv i god tro lätt göras. 

13 §.Förvaring av annans egendom åtskilt från ett ombuds tillgångar. I paragrafen föreskrivs det om förvaring av annan tillhörande egendom åtskilt från ett ombuds tillgångar. Obligationsinnehavarna är borgenärer i fråga om obligationsfordringarna. De fordringar som baserar sig på obligationslån hör därmed inte till ombudets tillångar. Av detta följer att fordringarna inte kan mätas ut ur ombudets tillgångar och fordringarna hör inte till tillgångarna i ett ombuds konkursbo. Ombud kan inte heller på ett i rättsligt hänseende hållbart sätt som ägare bestämma över dem t.ex. genom att överföra dem till en utomstående. 

De säkerheter som ställts för obligationslånet hör inte heller till följd av det avtalade säkerhetsarrangemanget till ombudets tillgångar. Säkerhetsobjektet är endera emittentens eller vid en eventuell tredjemanspant en utomståendes egendom. Med andra ord kan ett ombud inte på ett rättsligt hållbart sätt bestämma över dem som ägare och inte heller som borgenär för egen räkning, och säkerhetsegendomen kan inte mätas ut ur ombudets egna tillgångar och den ingår inte heller i ombudets konkursbo. Däremot är ombudet ofta säkerhetstagare och förfogar då över säkerhetsegendomen dels för sin egen räkning och dels för de övriga borgenärernas (obligationsinnehavarnas) räkning. Ombudet har därmed inte rätt att i rättsligt hänseende ensam bestämma över säkerhetsegendomen för egen räkning. Vid behov ska säkerhetsobjektet kunna avskiljas från ombudets förfogande och förvaring till obligationsinnehavarnas fördel, som är de verkliga förmånstagarna i säkerhetsarrangemanget. 

I 1 mom. föreskrivs det att ett ombud har ansvar för att ordna tillförlitlig förvaring och hantering av de penningmedel och säkerheter för obligationslån som obligationsinnehavarna anförtror ombudet. 

Enligt 2 mom. ska ombudet alltid hålla förvaringen och hanteringen av säkerheter för obligationslån separat från ombudets tillgångar och så att förvaringen och hanteringen av säkerheter är gemensam för obligationsinnehavarna. Också i ett sådant fall att ombudet förfogar över säkerheten i sitt eget namn ska ombudet se till att säkerhetsegendomen förvaras och hanteras separat från ombudets egna tillgångar. 

I 3 mom. föreskrivs det att ombudet vid förvaring och hantering av penningmedel och andra kundmedel som tillhör obligationsinnehavare och andra personer ska se till att de egna tillgångarna hålls klart åtskilda från kundmedlen. Syftet är att genom bestämmelsen förhindra att medel som tillhör andra blandas med ombudets egna medel och därmed förhindra rättsföljder på grund av blandningen. Det ligger i obligationsinnehavarnas intresse att de penningmedel och andra kundmedel som är deras vid behov ska kunna lösgöras från ombudets rättsliga bestämmanderätt, dvs. förvaltning. När en inlåningsbank eller ett motsvarande utländskt kreditinstitut verkar som ombud kan de kundmedel som utgörs av penningmedel förvaras i samma inlåningsbank. 

I 4 mom. föreskrivs det att ombudet på ett tillförlitligt sätt ska bokföra kundmedlen så att enskilda obligationsinnehavares kundmedel är tillräckligt väl specificerade separat från övriga kunders medel. 

Bestämmelserna i paragrafen är framför allt informativa och klargör rättsläget mellan ombudets och obligationsinnehavarnas samt andra aktörers tillgångar under den tid ombudsarrangemanget är i kraft. Med tanke på förtroendet och trovärdigheten för ombudsinstitutionen är det av betydelse att annan tillhörande egendom förvaras skilt från ombudets egendom. Förvaring av kundmedel skilt från ombudets egna medel är i vår rättsordning utifrån de allmänna lärorna i saken ett allmänt omfattat krav för att medlen inte ska blandas samman. Om medlen blandas samman kan kunden förlora sin rätt, som är bindande för utomstående, till medlen. På grund av ombudets avtalsbrott kan det för ombudet uppkomma skadeståndsskyldighet gentemot obligationsinnehavarna. 

Inom avtalspraxis, närmast i borgenärers ömsesidiga intercreditor-avtal, kan avtalas om påföljder för ombudets överskridande av befogenheterna. Om ombudet i strid med ombudsavtalet till en obligationsinnehavare har delat ut medel som hör till andra obligationsinnehavare ska medlen returneras. Till exempel om ett ombud har realiserat en säkerhet i anknytning till ett obligationslån och redovisat mer till en obligationsinnehavare än vad som hör till denna, ska den obligationsinnehavare som har fått för mycket returnera den överskridande delen till ombudet. 

Enligt 5 mom. är paragrafen tvingande och avvikelse från den kan inte avtalas.  

5 kap Anlitande av säkerhetsagenter vid kollektiva finansieringsarrangemang med säkerhet

Kapitelvis motivering. I 5 kap. föreskrivs om bindande verkan för utomstående i fråga om rättigheterna för avtalsbaserade säkerhetsagenter som säkerhetsinnehavare vid kollektiva säkerhetsarrangemang med säkerhet. I praktiken är det av betydelse att avtalsregleringen som gäller utseende av säkerhetsagent som en del av ett kollektivt finansieringsarrangemang utgör en grund för säkerhetsagenten att för borgenärernas räkning bestämma över säkerhetsegendomen på ett sätt som är bindande för utomstående. Sådana utomstående är framför allt gäldenären i det kollektiva finansieringsarrangemanget med säkerhet och dennes borgenärer, såsom konkurs- och utmätningsborgenärer. I kapitlet föreskrivs också om säkerhetsagentens behörighet att utöva de rättigheter som hör till säkerhetsinnehavare, om inte något annat har avtalats. 

14 §.Bindande verkan och oåterkallelighet av de rättigheter som en säkerhetsagent har i egenskap av säkerhetsinnehavare. I paragrafen föreskrivs det om bindande verkan för säkerhetsagenten i fråga om säkerhetsinnehavarens rättigheter gentemot gäldenärerna när säkerhetsagenten utövar en säkerhetsinnehavares på en fullbordad säkerhet grundade rättigheter i förhållande till tredje man. Det är vanligt att man genom avtal i kollektiva finansieringsarrangemang med säkerhet utnyttjar säkerhetsagenter för förvaring av säkerheter som anknyter till finansieringsarrangemanget och för att i rättsligt hänseende bestämma dvs. förfoga, över dem för borgenärernas gemensamma räkning. Med förfogande över säkerhetsegendomen avses administration, förvaring, skötsel och vid behov realisering av säkerhetsegendomen. Ett exempel på ett sådant kollektivt finansieringsarrangemang med säkerhet är ett syndikerat kreditarrangemang med säkerhet. 

Det är allmänt i stora projekt som kräver finansiering, t.ex. företagsköp eller projektfinansiering, att ett syndikat bildat av banker eller andra kreditinstitut i samband med en syndikerad kredit använder en avtalsbaserad säkerhetsagent för att för syndikatets (kreditgivarnas) räkning förfoga över säkerheterna för den syndikerade krediten. Ett sådant arrangemang är rationell säkerhetsförvaltning som sköts av en aktör, dvs. säkerhetsagenten. En säkerhetsagent utses regelbundet av de kreditgivare som ingår i syndikatet i enlighet med det som avtalas i kredithandlingen eller i något annat avtal i anknytning till den syndikerade krediten. Också lån med säkerhet enbart mellan en bank och en låntagare dokumenteras ofta på samma sätt som syndikerade lån, inklusive ett arrangemang med säkerhetsagent, trots att det åtminstone inledningsvis är bara en kreditgivare. Också ett arrangemang av detta slag utformar sig till ett kollektivt finansieringsarrangemang med säkerhet. 

Avtalspraxis i fråga om säkerhetsagent i samband med syndikerade krediter är mycket etablerad och den har i praktiken fungerat bra. Det finns ingen avsikt att genom lagstiftningen på något sätt ingripa i själva avtalspraxisen. Därför är det inte heller meningen att de säkerhetsagenter som avses i detta kapitel ska omfattas av registreringsskyldigheten eller av några andra bestämmelser i denna lag. I praktiken används säkerhetsagenter i kollektiva finansieringsarrangemang med säkerhet och en sådan säkerhetsagent är inte ett sådant ombud som avses i denna lag. I paragrafen föreskrivs också endast kort om den bindande karaktären för säkerhetsagenten i fråga om säkerhetsinnehavarnas rättigheter. 

Det är viktigt att den avtalsreglering som gäller utseende av en säkerhetsagent som en del av ett kollektivt finansieringsarrangemang med säkerhet utgör en grund för säkerhetsagenters rätt att på det sätt som det avtalats i ombudsavtalet utöva samtliga säkerhetsinnehavares rättigheter på ett för alla säkerhetstagare bindande sätt. Säkerhetsagenten har vidare rätt att utöva alla till säkerhetsinnehavare hörande rättigheter som grundar sig på en fullbordad säkerhet så att de är bindande för tredje man under förutsättning att säkerheten har upprättats på ett giltigt sätt för säkerhetsagenten eller de borgenärer som säkerhetsagenten företräder och att den har fullbordats i enlighet med allmänna sakrättsliga regler. Sådana utomstående är framför allt gäldenären i det kollektiva finansieringsarrangemanget med säkerhet och dennes samt varje säkerhetstagares borgenärer, såsom konkurs- och utmätningsborgenärer. Upprättande av en säkerhet på nivån för säkerhetsobjekt görs i enlighet med säkerhetsobjektets karaktär genom åtgärder för upprättande och fullbordande (tradition, notering, denuntiation) genom att utnyttja en säkerhetsagent. Genom bestämmelsen ingrips inte i de sakrättsliga regler enligt vilka säkerhetsrättens giltighet gentemot utomstående bestäms, utan det fastställs endast att de sakrättsliga åtgärderna för fullbordande effektivt kan genomföras för den säkerhetsagent som agerar för borgenärernas del och räkning. 

I 1 mom. föreskrivs om säkerhetsagentens behörighet att i ett kollektivt finansieringsarrangemang med säkerhet utnyttja alla rättigheter som i fråga om fullbordade säkerheter normalt tillkommer en säkerhetsinnehavare i förhållande till tredje man, såsom gentemot gäldenären och dennes konkurs- och utmätningsborgenärer. Normalt har säkerhetsinnehavaren rättigheter och skyldigheter i enlighet med de allmänna lärorna om säkerhetsrätt under det s.k. vänteskedet och under clearing- och avvecklingsskedet. Under vänteskedet ska säkerhetsinnehavaren förvara säkerhetsegendomen omsorgsfullt och säkerhetsinnehavarens uppgift under clearing- och avvecklingsskedet är att vid behov på eget initiativ eller med hjälp av myndigheterna omvandla säkerhetsegendomen till pengar för att täcka fordringarna. 

Om säkerhetsagenten som säkerhetsinnehavare agerat inom ramarna för sin behörighet, men dock överskridit sin befogenhet, är rättshandlingen giltig om en part i rättshandlingen inte visste eller borde ha vetat att säkerhetsagenten har överskridit sin befogenhet när han eller hon företog rättshandlingen. I kollektiva finansieringsarrangemang med säkerhet styr normalt utifrån ömsesidiga avtal borgenärerna genom majoritetsbeslut säkerhetsagentens verksamhet. 

I 2 mom. föreskrivs dessutom att en enskild borgenär som medverkar i finansieringsarrangemanget (t.ex. en kreditgivare i ett syndikat) inte har parallellt med säkerhetsinnehavaren den rätt som tillkommer denna att utnyttja de säkerheter som hänför sig till det kollektiva finansieringsarrangemanget med säkerhet och att bestämma om dem och inte heller rätt att ensidigt återkalla sådana rättigheter som har getts säkerhetsagenten, om inte något annat har avtalats. Utgångspunkten med ett sådant arrangemang är att säkerställa att säkerhetsagenten som säkerhetsinnehavare kan utföra rättshandlingar som bäst främjar samtliga borgenärers intressen i ett kollektivt finansieringsarrangemang med säkerhet. Momentet är dispositivt. Genom bestämmelsen ingrips därmed inte t.ex. i giltigheten gentemot utomstående på det sätt som det föreskrivs om den i lagen om värdeandelskonton och lagen om värdepapperskonton. Genom bestämmelsen ingrips inte heller i de sakrättsliga regler som reglerar säkerhetsrättens giltighet gentemot utomstående. Syftet med lagen är dock att för sin del stärka uppfattningen att upprättande av säkerhetsrätten för säkerhetsagenter (så att endera säkerhetsagenten eller säkerhetsborgenärerna är s.k. formella säkerhetsinnehavare) är möjligt att genomföra på ett sätt som är bindande för parterna och utomstående. 

En enskild borgenär som medverkar i finansieringsarrangemanget har enligt 2 mom. inte heller rätt att ensidigt återkalla sådana rättigheter som normalt hör till säkerhetsinnehavarna och som har getts säkerhetsagenten, om inte något annat har avtalats. Avsikten med bestämmelsen är att till förmån för hela borgenärskollektivet trygga säkerhetsagentens verksamhet som säkerhetsinnehavare. Bestämmelsen motsvarar den gällande marknadspraxisen. Presumtionsbestämmelsen är därmed utgångspunkten, men man kan avtala på något annat sätt. 

6 kap. Rätt att verka som ombud för obligationsinnehavare

Kapitelvis motivering. I 6 kap. föreskrivs om näringsidkares rätt att verka som ombud. I kapitlet har annan lagstiftning om finansmarknaden utnyttjats, men man har dock strävat efter att utforma bestämmelserna så att de är så flexibla som möjligt, stöder den rådande marknadspraxisen och betonar lagens dispositiva karaktär och avtalsfriheten så mycket som möjligt. Förebilden för bestämmelserna om registreringsskyldighet i kapitlet är till en del den motsvarande danska lagen som trädde i kraft den 1 januari 2014, som till sitt innehåll är mer begränsad men i fråga om krav och administrativ börda dock tyngre. Modell för den danska lagen är Norges rättspraxis, där ombudets befogenheter är mycket omfattande. I Storbritannien har många trustee-bolag som verkar som ombud ansökt om att bli auktoriserade företag som tillhandahåller finansieringstjänster (eng. financial services firm). På andra håll i Europa, utom i Tyskland, finns det veterligen inte någon lagstiftning om ombud, dock finns det rättspraxis. Den internationella jämförelsen ingår i den bedömningspromemoria som ligger bakom propositionen. 

De viktigaste skillnaderna jämfört med lagen i Danmark är de fem följande: 

(i) tillämpningsområdet för lagen är mer begränsat än i Danmark och med undantag för säkerhetsagenter som agerar i obligationsinnehavarnas intresse och bestämmelsen om kreditarrangemang med säkerhet täcker lagen inte i samma utsträckning andra kollektiva kreditförhållanden, 

(ii) registreringsskyldigheten gäller endast ombud och inte enskilda emissioner av obligationslån som i Danmark, 

(iii) till skillnad från Danmark är registreringsskyldigheten inte tvingande förutom när ombud används vid obligationslån för vilka det har offentliggjorts eller ska offentliggöras sådana av Finansinspektionen godkända prospekt som avses i 3—5 kap. i värdepappersmarknadslagen eller i fråga om obligationslån för vilka det har gjorts eller görs en ansökan om att de ska tas upp till handel på en sådan reglerad marknad i Finland som avses i 2 kap. i värdepappersmarknadslagen eller på en sådan multilateral handelsplattform som avses i det kapitlet, 

(iv) registreringen är inte förknippad med rättsföljder, utan de följer direkt av lagen, till skillnad från i Danmark, 

(v) registreringsskyldigheten gäller inte av finländska emittenter emitterade obligationslån i andra länder än i Finland, till skillnad från Danmark. 

På samma sätt som enligt dansk lag kan ett utländskt ombud vara verksamt i Finland, om ombudet har auktorisation i en OECD-stat. Regleringen begränsar sig därmed inte till EES-stater eller i de fall som ombudsverksamheten i Finland endast är tillfällig. 

För sådana obligationslån över vilka det har offentliggjorts eller ska offentliggöras sådana av Finansinspektionen godkända prospekt som avses i 3—5 kap. i värdepappersmarknadslagen eller i fråga om obligationslån för vilka det har gjorts eller görs en ansökan om att de ska tas upp till handel på en sådan reglerad marknad i Finland som avses i 2 kap. i värdepappersmarknadslagen eller på en sådan multilateral handelsplattform som avses i det kapitlet, för Finansinspektionen ett register som de ombud som används ska registrera sig i. Det finns detaljerade bestämmelser om registreringsskyldigheten och undantagen från den, innehållet i registeranmälan, uppgifter som ska föras in i registret och anmälan om ändringar, registreringsvillkor, den verkställande ledningens tillförlitlighet och kännedom om obligationsmarknadens funktion samt avregistrering. En ny speciallag, baserad på det befintliga ramverket och som betonar den etablerade marknadspraxisen, dispositiva karaktären och avtalsfriheten är motiverad med beaktande av den mångformiga verksamheten på obligationsmarknaden, dess komplexitet, anknytning till flera gällande rättsliga ramverk och ombudens och branschens ringa storlek i förhållande till andra parter som är underkastade reglering och tillsyn på finansmarknaden samt redan etablerade finansieringsformer. Regleringen är synnerligen detaljerad och genom detta strävar man efter att beakta att ombuden är relativt små samt underlätta ett självständigt iakttagande av bestämmelserna, utan behov av t.ex. fortlöpande användning av rådgivningstjänster. En detaljerad reglering minskar dessutom Finansinspektionens resursbehov liksom behovet av den prövning av ändamålsenligheten som Finansinspektionen använder sig av. 

Man vill också särskilt begränsa den administrativa börda som regleringen innebär för aktörerna eftersom ökningen av de administrativa kostnaderna kan beräknas leda till mindre avkastning på investeringarna, ökade kostnader för emittenterna och en koncentrering av marknaden. Emittenternas kostnader i anknytning till medelsanskaffning kan också sjunka, vilket förbättrar deras ekonomiska ställning, om emission av obligationslån i Finland blir mer lockande. Det är befogat att stärka obligationsmarknaden i de nordiska länderna, eftersom de nordiska länderna globalt sett är ett enhetligt marknadsområde, bl.a. på grund av sina jämförbara rättsliga, ekonomiska och samhälleliga strukturer. Flera kreditinstitut i London har till följd av den åtstramade banklagstiftningen avstått från marknadsgaranter för nordiska obligationslån. Dessutom görs tröskeln för etablering inom branschen för ombud låg, vilket enligt färska erfarenheter av registeringsskyldigheten enligt lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder öka småföretaganade, innovation och konkurrens. 

Strävan i propositionen är att hålla kostnaderna för de krav som ställs i lagen låga både för ombud och för Finansinspektionen och därmed minimera de negativa effekterna av den nya regleringen för marknaden i Finland. 

Den indelning som baserar sig på skillnaderna mellan onoterade och noterade obligationslån ställer onoterade och noterade obligationslån i olika ställning och kan utan fog höja tröskeln för notering och eventuellt uppmuntra till att låta bli att notera obligationslån, vilket finansieringsteoretiskt ökar riskerna för investerarna. Indelningen kan dessutom vara uppenbart onödig med tanke på syftet med bestämmelserna om ombud, eftersom endast en minoritet av de obligationslån som emitterats av finländska företag är noterade i Finland. Obligationslån kan inte vara föremål för handel på finländska reglerade handelsplatser utan att obligationslånet han anslutits till värdeandelssystemet. Däremot finns det skäl att kräva att ett registrerat ombud används, om det för obligationslånet har gjorts eller görs en ansökan om att det ska tas upp till handel på en reglerad marknad i Finland på en multilateral handelsplattform, eftersom i sådana situationer kan också andra än professionella investerare och godtagbara motparter förvärva andelar i obligationslånet, dvs. obligationer. Av definitionen av reglerad marknad och multilateral handelsplattform i 2 kap. 5 och 9 § i värdepappersmarknadslagen följer att ett registrerat ombud ska användas för sådana obligationslån som noteras i Finland eller på en motsvarande marknadsplats någon annanstans inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (nedan EES-området). På grund av detta föreskrivs en begräsning enligt vilken skyldigheten att använda ombud endast gäller obligationslån för vilka det görs ansökan om att det ska tas upp till handel i Finland. Många finländska företag har noterat sina obligationslån på börserna i Irland, Luxemburg eller London och det finns inge orsak att ingripa i denna praxis. 

På Helsingforsbörsen noterades under 2015 endast åtta inhemska företags obligationslån. Inte ett enda obligationslån noterades på First North Bond-listan 2015, när antalet 2014 ändå var fyra obligationslån. Genom notering av obligationslån söktes 2015 ca 1 135 miljoner euro nytt kapital på marknaden, 2014 var den motsvarande summan (inklusive Helsingforsbörsen och First North Bond-listan) 1 250 miljoner euro. Storleken av de obligationslån som 2015 noterades på Helsingforsbörsen varierade mellan 20 och 500 miljoner euro, när storleken av de obligationslån som 2014 noterades på First North Bond-listan varierade mellan 10 och 100 miljoner euro. Storleken av de emitterade obligationslånen varierar i enlighet med företagets storlek. De minsta onoterade obligationslånen som emitterats av finländska företag är bara några miljoner stora när de största emitterade obligationslånen däremot kan ha ett nominellt värde på t.o.m. över en miljard euro. Finska staten däremot, som trots sin årliga bruttoupplåning på 17 miljarder euro ändå är en förhållandevis liten emittent på den internationella skuldmarknaden, strävar av likviditetsskäl efter att emittera obligationslån på sammanlagt fem miljarder euro för varje använd löptid, men inte nödvändigtvis i en enda emission. 

I praktiken är de flesta professionella investerarna långtidsinvesterare som inte säljer låneandelarna (eng. buy and hold) och för vilka företagslånen är så kallade yield and pick up-produkter, eftersom lånets likviditet på sekundärmarknaden i fråga om sådana investeringar inte är en kritisk aspekt. Användning av andra kriterier, såsom sådana numeriska gränsvärden som tillämpas i prospektbestämmelserna, skulle dock knyta ombudets verksamhet till värdepappersmarknadslagen, vilket indirekt skulle inverka på ombudet. Informationsskyldighet i enlighet med prospektbestämmelserna gäller i första hand emittenten och den som ordnar emissionen, när ombudens rättigheter och skyldigheter gäller investerarna och är civil- och insolvensrättsliga till sin karaktär. Småinvesterare kan inte uteslutas från obligationsmarknaden genom att skapa nya enbart på gränsvärden baserade trösklar, eftersom det av avtalsfriheten följer att ett obligationslån, i synnerhet om det noteras, också lätt är tillgängligt för småinvesterare. Också ett onoterat obligationslån kan vara tillgängligt för småinvesterare, dock inte lika lätt, eftersom det har en mindre likviditet. Informationsskyldigheten enligt värdepappersmarknadslagen gäller alla emittenter av noterade obligationslån. Därför erbjuder den etablerade gränsdragningen enligt värdepappersmarknadslagen som gäller de lagstadgade undantagen från skyldigheten att offentliggöra ett prospekt det tydligaste sättet att också reglera skyldigheten att använda sig av ett registrerat ombud i de fall att ombud används. 

Genom indelningen i professionella och icke-professionella kunder strävar man efter att vid sidan av skyddet för icke-professionella kunder trygga möjligheten för utländska tillhandahållare av tjänster att verka som ombud i Finland. Det har ansetts som sannolikt att de utländska ombudens tjänsteutbud i huvudsak begränsar sig till finländska emittenters obligationslån som erbjuds till professionella kunder (kvalificerade investerare). I praktiken erbjuds obligationslånen i huvudsak genom riktade värdepapperserbjudanden, dvs. private placement, varefter sekundärmarknaden är öppen för alla investerare. Om ett ombud används i obligationslånet, beaktas anknytningen för skyldigheten att använda ett registrerat ombud till prospektskyldigheten i bl.a. det s.k. retail cascade-undantaget (första meningen i 4 kap. 3 § 2 mom. i värdepappersmarknadslagen), med vilket det avses vidareförsäljning av värdepapper till en icke-professionell investerare och som baserar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG. första meningen i andra stycket i artikel 3.2 i prospektdirektivet (2003/71/EG). ”Varje därpå följande återförsäljning av värdepapper, som tidigare erbjöds genom en eller flera av de slag av erbjudanden som nämns i denna punkt, skall dock betraktas som ett separat erbjudande, och den definition som anges i artikel 2.1 d skall tillämpas för fastställande av huruvida återförsäljningen är ett erbjudande av värdepapper till allmänheten.” Enligt motiveringen till bestämmelsen ”kan skyldigheten att offentliggöra prospekt inte kringgås t.ex. genom att som mellanhand anlita professionella investerare i det skede då värdepapperen erbjuds och därefter leverera värdepapper till en större målgrupp eller till andra än professionella investerare, utan att förutsättningarna i denna paragraf uppfylls”. ”Syftet med bestämmelsen är dessutom att förhindra att skyldigheten att offentliggöra prospekt kringgås Om vidareförsäljning eller förmedling anses utgöra ett separat erbjudande ska ett prospekt offentliggöras för vidareförsäljningen enligt samma förutsättningar som i fråga om det ursprungliga erbjudandet. När värdepapper t.ex. erbjuds endast till professionella investerare eller när ett visst antal värdepapper eller värdepapper av ett visst slag erbjuds behöver något prospekt enligt prospektdirektivet inte över huvud taget offentliggöras, men i praktiken upprättas en investeringspromemoria som är mera kortfattad än ett prospekt. Ett prospekt ska emellertid offentliggöras i sådana fall t.ex. om värdepapperen senare erbjuds också till andra än professionella investerare eller om samma eller andra värdepapper erbjuds så att bestämmelsen enligt vilken något prospekt inte behöver upprättas inte längre kan tillämpas.” (RP 32/2012 rd s. 110).Retail cascade-undantaget förhindrar att ett obligationslån erbjuds till icke-professionella investerare om inte ett av Finansinspektionen godkänt prospekt har utarbetats för obligationslånet. När ett obligationslån noteras ska ett prospekt utarbetas trots att obligationslånet ursprungligen har erbjudits endast till kvalificerade investerare eller till färre än 150 investerare som inte är kvalificerade investerare (4 kap. 3 § 1 mom. 1 och 3 punkten i värdepappersmarknadslagen). Kravet på att i anslutning till en notering använda ett registrerat ombud stärker skyddet för icke-professionella kunder, som kan förvärva andelar i obligationslånet, dvs. obligationer, på en reglerad marknad eller multilateral handelsplattform. 

Värdet på finländska finansinstituts och försäkringsanstalters obligationslån var 91 miljarder euro i slutet av 2015, av vilket endast sex miljarder euro hade emitterats i Finland. Värdet på företags obligationslån var för sin del endast 27 miljarder euro, av detta emitterades endast 9 miljarder här i Finland. Av näringslivets medelsanskaffning i eurobelopp sker därmed genom emission av obligationslån endast 16 procent i Finland. Finländska företags emissioner av obligationslån i andra EES-stater eller i tredjeländer omfattas inte av lagens tillämpningsområde till övriga delar än när det för obligationslånet har gjorts eller görs en ansökan om att det ska tas upp till handel på en reglerad marknad i Finland på en multilateral handelsplattform. I dessa fall ska ett registrerat ombud användas i sådana obligationslån som noteras i Finland eller på en motsvarande marknadsplats inom EES-området. Värdet på de obligationslån som emitterats inom offentliga sektorn är ca 120 miljarder euro. 

I stället för en tillståndsprocess föreslås i propositionen ett registreringsförfarande, eftersom de aktörer bestämmelserna gäller i genomsnitt är små företag i tillväxtfas. Eftersom riksdagens grundlagsutskott med avseende på näringsfriheten har jämställt verksamhetstillstånd med registrering, har registreringsskyldighet också med tanke på grundlagsperspektivet i detta sammanhang ansetts vara ett tillräckligt krav. Auktoriseringskraven måste med tanke på branschens omfattning, storleken på och betydelsen av de ombud som är verksamma på marknaden, komplexiteten hos ombudets affärsverksamhet, omfattningen av verksamhetens risktagning och emittenternas informationsskyldighet gentemot ombudet och betydelsen av andra säkerheter, liksom även med tanke på villkoren för tillträde till marknaden, anses leda till en administrativ börda för branschen och vara ett onödigt betungande krav i relation till fördelarna, som närmast gäller investerarskyddet. Investerarskyddet ökar i synnerhet genom de många förslagen till bestämmelser om ombuds befogenhet att agera som företrädare för obligationsinnehavarna, genom vilka bl.a. ombudets representativitet i insolvenssituationer säkerställs. Vid utarbetandet av regleringen har strävan varit att i enlighet med den centrala proportionalitetsprincipen (eng. proportionality) i EU-regleringen om finansmarknaden göra regleringen lättare än den övriga regleringen om finansmarknaden, dels på grund av det som konstaterats ovan och dels eftersom syftet är att göra den inhemska finansmarknaden mångsidigare genom att för nya alternativa finansieringsformer med beaktande av proportionalitetsprincipen tillhandahålla hållbara och förutsägbara verksamhetsförutsättningar. Med tanke på myndighetstillsynen och kravet på ett lätt ramverk jämställs ombuden i praktiken med sådana registreringsskyldiga förvaltare av alternativa investeringsfonder som avses i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder och med sådana registreringsskyldiga förmedlare av gräsrotsfinansiering som avses i lagen om gräsrotsfinansiering. 

15 §.Registreringsskyldighet och registeranmälan. I paragrafen föreskrivs det om registreringsskyldighet och registeranmälan. Enligt 1 mom. får en näringsidkare verka som ombud i obligationslån endast om näringsidkaren har blivit registrerad som ombud i det offentliga register som Finansinspektionen för över ombud för obligationsinnehavare. I fråga om obligationslånet krävs att det har gjorts eller görs en ansökan om att de ska tas upp till handel på en i 2 kap. i värdepappersmarknadslagen avsedd reglerad marknad i Finland eller en i det kapitlet avsedd multilateral handelsplattform. Förebilden för bestämmelserna om registreringens struktur och tekniska utformning är lagen om vissa kreditgivare (747/2010) Den av justitieministeriet beredda regeringspropositionen med lagstiftning om förmedlare av person-till-person-lån, RP 77/2016 rd, lämnades till riksdagen den 19 maj 2016. Lagen om förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom (852/2016) trädde i kraft den 1 januari 2017. och lagen om försäkringsförmedling, som också har använts som modell i lagen om gräsrotsfinansiering. Lagarna gäller i hög grad konsumentskydd vilket är motiverat också med tanke på en utveckling av obligationsmarknaden. Det har ansetts behövligt att öka förutsättningarna för i synnerhet SMF-företag samt tillväxtföretag att erbjuda obligationslån till privata investerare och andra icke-professionella kunder, vilket dels kräver att investerarskyddet stärks i enlighet med propositionen och dels en sänkning av kostnaderna för emission av obligationslån, t.ex. att genom självreglering utveckla inhemska modellvillkor. 

Det av Europakommissionen den 30 november 2015 offentliggjorda förslaget COM(2015) 583 till prospektförordning som ska ersätta prospektdirektivet innehåller bl.a. ett förslag om att valören 100 000 euro ska slopas, vilket om det genomförs för sin del skapar förutsättningar för en utveckling av sekundärmarknaden som är uppmuntrande också när det gäller icke-professionella kunders investeringsverksamhet. Också i dagsläget är värdeandelar med valören 1 000 euro mycket vanliga i fråga om obligationslån, varför sekundärmarknaden redan i dagsläget är förhållandevis öppen också för icke-professionella investerare. För primärmarknadens del är däremot det viktigaste undantaget från skyldigheten att upprätta prospekt det undantag som gäller grossistmarknaden, dvs. en minimiteckning på 100 000 euro (inte valör), vilket inte kommer att ändras till följd av förslaget till prospektförordning. Förhandlingarna om utkastet till en prospektförordning har framskridit och vid trepartsförhandlingarna nåddes enighet i december 2016. 

Ombudets rättsliga struktur som juridisk person begränsas inte, utan ombud kan utöver aktiebolag vara t.ex. andelslag, kommanditbolag, öppna bolag, europabolag enligt lagen om europabolag (742/2004), europaandelslag eller föreningar enligt lagen om europaandelslag (906/2006) eller en förening eller utländsk sammanslutning som motsvarar dem. 

Registreringen är genomförd när Finansinspektionen har fört in anmälaren i enlighet med 17 § i registret. Finansinspektionen har skyldighet att föra ett register över ombud och över aktörer som planerar att bli ombud i obligationslån över vilka det har offentliggjorts eller ska offentliggöras sådana av Finansinspektionen godkända prospekt som avses i 3—5 kap. i värdepappersmarknadslagen eller i fråga om obligationslån för vilka det har gjorts eller görs en ansökan om att de ska tas upp till handel på en reglerad marknad i Finland eller på en multilateral handelsplattform. För obligationslån, över vilka prospekt har godkänts i en annan EES-stat eller i ett tredjeland i enlighet med 5 kap. 2 och 3 § i värdepappersmarknadslagen, krävs inte att ett registrerat ombud används. Det är fråga om ett administrativt arrangemang som bygger på nationell prövning och inte om en registrerings- eller auktorisationsprocess enligt EU-rättsakter. Kravet överstiger därmed minimikraven enligt EU-lagstiftningen. Skyldigheten att genomgå en synnerligen tung tillståndsprocess är som krav överdrivet, så ett alternativt förfarande som underlättar ombudens administrativa börda behöver skapas. Om auktorisationen grundande sig på EU-lagstiftning, skulle den ge rätt att tillhandahålla de tjänster som den omfattar över gränserna från en EU-stat till en annan. Ett auktorisationskrav som grundar sig på nationell lagstiftning ger dock inte rätt att tillhandahålla tjänster över gränserna från en EU-stat till en annan, och en auktorisation som grundar sig på EU-lagstiftning och som ger rätt till ett europass kan inte kompletteras nationellt. Av dessa orsaker är registreringsskyldigheten ett tillräckligt krav. Tillämpningen av de civil- och insolvensrättsliga bestämmelserna är däremot inte avhängig av registreringsskyldigheten, eftersom syftet är att förstärka ett redan gällande rättsläge. 

Däremot har kravet på att det i fråga om alla utanför EES-området noterade obligatisonslån är tvingande att använda ett registrerat ombud bedömts som överdrivet och med tanke på effekten på obligationsmarknaden eventuellt som skadligt. I fråga om inhemska obligationslån har ombud använts först under de senaste åren, så på marknaden finns det många obligationslån där ombud inte används och sådana emitteras fortfarande, i synnerhet om obligationslånet är utan säkerhet och det inte är förbundet med bivillkor eller andra specialvillkor. Av staterna utanför EES-området kan i synnerhet Storbritannien i fortsättningen (när brexit genomförts) vara lockande som noteringsplats för obligationslån. Eftersom finländska företags obligationslån har emitterats också i andra centrala OECD-stater, såsom Förenta staterna och Japan, utsträcks undantaget från registreringskyldigheten för ombud till OECD-stater. 

Enligt 2 mom. ska registeranmälan för det första innehålla de uppgifter som avses i 17 § 1 mom. 1 och 2 punkten, dvs. näringsidkarens fullständiga namn. Dessutom ska firma, bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning och besöksadress till samtliga verksamhetsställen där näringsidkaren verkar som ombud meddelas. För det andra ska anmälan innehålla uppgift om de personer som avses i 18 § 1 och 2 mom. och vars tillförlitlighet och kännedom om obligationsmarknadens funktion ska bedömas. Av anmälan ska alltså framgå t.ex. näringsidkarens verkställande direktör och hans eller hennes ställföreträdare samt ledningsgruppens medlemmar och styrelsemedlemmarna och deras ersättare. För det tredje ska i fråga om anmälaren lämnas en sådan redogörelse för de i 18 § avsedda personernas utbildning och arbetslivserfarenhet. Behövliga handlingar kan då vara t.ex. meritförteckningar, examensbetyg och arbetsintyg samt intyg över deltagande i viktiga utbildningsprogram eller i yrkeskurser. Dessutom ska anmälaren lämna in en sådan affärsplan som avses i 18 § 5 mom. till Finansinspektionen. I 26 § föreskrivs om övergångsperioden i fråga om registeranmälan. 

Enligt 3 mom. ska den som gör anmälan på begäran av Finansinspektionen lämna också andra uppgifter som behövs för att bedöma om förutsättningarna för registrering uppfylls. En begäran om ytterligare uppgifter kan behövas t.ex. om Finansinspektionen inte får tillräckliga uppgifter direkt ur straffregistret för att kontrollera om anmälaren har brottslig bakgrund, eller om något annat som anmälaren uppger enligt Finansinspektionens bedömning till väsentliga delar förblir mångtydigt eller oklart. 

16 §.Undantag från registreringsskyldigheten. I paragrafen föreskrivs det om undantag från registeringsskyldigheten. Paragrafen anknyter till lagens dispositiva karaktär, och därför finns det endast få tvingande bestämmelser i lagen. I den dispositiva karaktären, som bekräftas i paragrafen och som föreskrivs i 3 §, är det uttryckligen fråga om att betona den avtalsfrihet som ramlagen gör möjlig. Den dispositiva karaktären stöder den vedertagna marknadspraxisen och säkerställer att inte incitamenten för att bli ombud, och än mindre för att använda ombud, försvagas. 

Registreringsskyldigheten enligt 1 mom. gäller inte kreditinstitut, betalningsinstitut, försäkringsbolag, fondbolag, värdepappersföretag, förmedlare av gräsrotsfinansiering eller förvaltare av alternativa investeringsfonder eller andra företag för finansiella tjänster som beviljats auktorisation av Finansinspektionen eller av en motsvarande tillsynsmyndighet, som t.ex. FCA (Financial Conduct Authority) i Storbritannien, i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat) eller i en stat inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD-stat) och inte heller andra parter som tillhandahåller finansiella tjänster och som är föremål för en sådan tillsynsmyndighets motsvarande tillsyn de verkar som ombud för obligationsinnehavarna. Dessa marknadsdeltagare som har beviljats auktorisation eller är föremål för motsvarande tillsyn behöver om de verkar som ombud inte göra någon anmälan för införande i det register som förs av Finansinspektionen, utan de kan i tillämpliga delar agera utifrån den auktorisation som de har beviljats och som kan vara notifierad i Finland. Däremot kan sådana aktörer, såsom advokatbyråer och revisionssammanslutningar som inte har beviljats auktorisation av Finansinspektionen eller en motsvarande tillsynsmyndighet i en EES- eller OECD-stat, inte verka som ombud utan att vara registrerad. På motsvarande sätt berättigar inte vilken som helst auktorisation beviljad av tillsynsmyndigheten i en EES- eller OECD-stat till att verka som ombud i Finland, eftersom tillsynens intensitet och de krav som ställs på branschen också i betydande omfattning kan avvika, i synnerhet om auktorisationen inte grundar sig på EU-lagstiftning. Dessutom kan den nationella lagstiftningen i EES-staterna ändra så pass ofta att det inte är ändamålsenligt att kräva att Finansinspektionen ska följa med utvecklingen i detalj. Om ett ombud däremot bedriver någon annan affärsverksamhet i anslutning till finansmarknaden, så ska kraven på denna verksamhet bedömas utifrån den lagstiftning som gäller verksamheten i fråga och utgör därmed inte något hinder för ombudets registrering. 

Enligt 2 mom. gäller inte registreringsskyldigheten näringsidkare som är etablerade i någon annan EES-stat eller OECD-stat och som endast tillfälligt är verksamma som ombud i Finland, eller näringsidkare som utsetts till ombud i ett obligationslån som emitteras av ett finländskt företag i någon annan EES-stat eller ett tredjeland. Syftet med avgränsningen är att inte inverka på finländska företags möjligheter att skaffa finansiering på den internationella kapitalmarknaden. Med tillfällig verksamhet avses att tjänster tillhandahålls utan att etableringskriterierna uppfylls. Enligt EU-domstolens rättspraxis förutsätter begreppet etablering ett faktiskt utövande av en ekonomisk verksamhet genom fast etablering för en obegränsad period. När frågan om verksamhetens tillfälliga art bedöms ska det enligt rättspraxis vid EU-domstolen utöver tjänstens varaktighet dessutom också bedömas hur ofta den tillhandahållits och dess regelbundenhet och kontinuitet. Det ska avgöras från fall till fall om kriterierna uppfylls eller inte. Det har inte satts någon övre gräns för hur länge tjänsterna tillhandahålls, utan variationerna kan vara stora beroende på situationen. Att verksamheten är tillfällig utesluter inte att den som tillhandahåller tjänster kan förse sig med en viss infrastruktur i värdmedlemsstaten, däri inbegripet ett kontor eller en byrå, i den mån detta är nödvändigt för att kunna fullgöra tjänsten i fråga (bl.a. mål C-215/01, Bruno Schnitzer, REG 2003, s. I-14847). Enligt fast rättspraxis vid EU-domstolen (bl.a. mål 33/74, Van Binsbergen, ECR 1974, s.1299) behåller en EU-stat rätten att vidta åtgärder mot en tjänsteleverantör som är etablerad i någon annan medlemsstat men som helt eller till största delen riktar sin verksamhet mot den första EU-statens territorium, om etableringsorten har valts i syfte att kringgå den lagstiftning som skulle ha varit tillämplig på leverantören om denne hade varit etablerad på den första EU-statens territorium. Enligt denna rättspraxis kan lagen således i dylika fall tillämpas också på en näringsidkare som är etablerad i någon annan EES-stat, om näringsidkaren endast tillfälligt är verksam i Finland och någon finländsk juridisk person inte används i verksamheten. På grund av de EU-rättsliga omständigheterna i anknytning till regleringen av verksamheten för ett utländskt ombud som tillfälligt är verksamt i Finland kan dock inte behovet av bedömning från fall till fall helt slopas genom lag. 

Enligt 3 mom. gäller registreringsskyldigheten inte lånebaserad gräsrotsfinansiering där det samlas in mindre än 5 000 000 euro i kapital. Gränsvärdet är samma som gränsvärdet för skyldigheten att utarbeta ett prospekt i lagen om gräsrotsfinansiering. 

17 §.Uppgifter som ska föras in i registret och anmälan om ändringar. I paragrafen föreskrivs det om de uppgifter som ska föras in i det register som förs av Finansinspektionen och om anmälan om ändringar av uppgifterna. I 1 mom. föreskrivs det om de uppgifter som ska föras in i registret över ombud för obligationsinnehavare. I registret ska föras in i) näringsidkarens fullständiga namn eller, om sådant saknas, firma, bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning och besöksadress till samtliga verksamhetsställen där näringsidkaren har ombudsverksamhet, ii) fullständigt namn på de personer vars tillförlitlighet och kännedom om obligationsmarknadens funktion kontrollerats i samband med handläggningen av registeranmälan, iii) registerbeteckning som tilldelats av Finansinspektionen och datum för registreringen, iv) skältill och tidpunkt för avregistrering, v) offentliga varningar som meddelats anmälaren och ordningsavgifter och påföljdsavgifter som påförts anmälaren samt förbud som förenats med vite. Med verksamhetsställe avses en byggnad, ett rum eller ett annat utrymme som ombudet använder för sin verksamhet. 

Enskilda obligationslån förs inte in i det register som avses i 15 § 1 mom., endast ombud förs in i registret. I motsats till situationen i Danmark är det inte behövligt att registrera enskilda obligationslån hos Finansinspektionen. I Finland gällde tidigare i 24 år lagen om obligations- och debenturelån samt övriga masskuldebrevslån (553/1969). Lagen upphävdes den 1 januari 1994 som en del av ikraftträdandet av de bindande bilagorna till avtalet om EES-området och då föreskrevs skyldighet för Finansinspektionens föregångare Finansinspektionen att på förhand godkänna alla uppgifter som offentliggjordes i prospekt i samband med emitteringen av obligationslån. Också efter detta förde den tidigare Finansinspektionen i enlighet med det numera upphävda 34 § 4 mom. i lagen om skuldebrev en förteckning över obligationslån erbjudna till allmänheten och deras emittenter. Vid hänvisning till äldre lagstiftning har man på finska hållit sig till termen joukkovelkakirjalaina, även om det i lagförslag 1 används den kortare termen joukkolaina. I denna proposition används på svenska termen obligationslån när begreppet betraktas ur emittentens synvinkel och termen obligation när begreppet betraktas ut obligationsinnehavarnas synvinkel. Skyldigheten att föra förteckningen upphävdes den 1 juli 2005 när prospektdirektivet genomfördes nationellt i Finland. Ett nytt motsvarande obligationslånespecifikt register, och den onödiga administrativa arbetsbörda som det medför har också kritiserats i Danmark, behöver för att undvika administrativ börda därmed inte inrättas. 

Rätten för ett i Finland registrerat ombud att vara verksamt i Finland eller i andra stater som ombud för obligationslån som ska emitteras är inte begränsad, inte heller i fråga om i vilken valuta ett finländskt företags obligationslån emitteras. Det är däremot möjligt att det i en annan EES-stat i ställs sådana villkor i fråga om gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster, att inte ens ett registrerat ombud kan tillhandahålla tjänster i EES-staten i fråga. 

Enligt 2 mom. ska ombudet utan dröjsmål göra anmälan till Finansinspektionen om ändringar i de i 15 § 2 mom. avsedda uppgifter som införts i registret samt om upphörande av affärsverksamheten 

18 §.Förutsättningar för registrering. I paragrafen anges det vilka villkor som ska uppfyllas för att Finansinspektionen ska föra in någon som gör en registeranmälan i registret över ombud för obligationsinnehavare. Registreringsförfarandet omfattas således inte av någon ändamålsenlighetsprövning. Enligt 1 mom. ska Finansinspektionen registrera den som gör en registeranmälan som ombud, om i) anmälaren har rätt att utöva näring i Finland, ii) anmälaren inte har försatts i konkurs, iii) anmälaren inte genomgår ett saneringsförfarande för företag och inte har fått sin handlingsbehörighet begränsad, iv) anmälaren och de som hör till dess verkställande ledning är tillförlitliga, v) anmälaren eller den som handlar på uppdrag av anmälaren som helhet betraktat har en sådan kännedom om obligationsmarknadens funktion som kan anses vara behövlig med tanke på arten och omfattningen av verksamheten som ombud. Den som handlar på uppdrag av anmälaren kan vara t.ex. en sammanslutning som hör till samma koncern eller en utomstående tjänsteleverantör. I bokföringslagen (1336/1997), som det också hänvisas till i aktiebolagslagen, avses med en koncern ett finländskt moderbolag och dess finländska och utländska dotterbolag. Detta ska med beaktande av vedertagen marknadspraxis betraktas som en alltför snäv tolkning och därför kan anmälarens moderbolag vara inhemskt eller utländskt, som med beaktande av verksamhetens internationella karaktär har kommit att utgöra marknadspraxis i Finland. Kännedom om obligationsmarknaden hos ett systerbolag till anmälaren kan också beaktas vid helhetsbedömningen av anmälarens kännedom om obligationsmarknaden. Möjligheten att en sammanslutning i samma koncern som anmälaren också kan beaktas i fråga om bedömningen av kännedom om obligationsmarknaden anknyter dels till strävan att göra tröskeln låg för etablering i branschen, dels till målet att minska hindren för att starta företag. På motsvarande sätt har anmälaren möjlighet att i sin affärsplan påvisa att den sakkunskap som behövs kan upphandlas genom avtal om utläggning mellan anmälaren, eller en sammanslutning inom samma koncern, och utomstående aktörer som tillhandahåller sakkunnig- eller konsulttjänster. Trots att man kan skaffa sakkunskapen av den som handlar på uppdrag eller en utomstående som tillhandahåller köpta tjänster samt också av en sammanslutning inom samma koncern, minskar detta inte ansvaret för anmälarens styrelsemedlemmar. 

Bestämmelser om rätten att idka näring finns i lagen angående rättighet att idka näring (122/1919). Enligt 1 § i den lagen får näring idkas i Finland av fysiska personer som är bosatta inom EES-området, finska sammanslutningar och stiftelser samt utländska sammanslutningar och stiftelser som registrerat en filial i Finland och som har bildats enligt lagstiftningen i en EES-stat och som har sin stadgeenliga hemort, sin centralförvaltning eller sin huvudsakliga verksamhetsort i en EES-stat. Dessutom har den rätt att idka näring i Finland som Patent- och registerstyrelsen särskilt har beviljat tillstånd för detta. 

Med kännedom om obligationsmarknadens funktion avses t.ex. kännedom om de lagstiftningsområden som kommer i fråga när obligationsinnehavare företräds. Därtill innefattar kännedomen om funktionen de tekniska kunskaper, färdigheter och annan motsvarande beredskap som verksamheten kräver. Kännedomen om obligationsmarknadens funktion kan grunda sig på mångårig praktisk erfarenhet, t.ex. tjänstgöring i olika uppgifter hos en annan aktör på finansmarknaden eller på utbildning, som kan utgöras antingen av en avlagd examen eller av yrkeskompetens som baserar sig på annan utbildning. Eftersom verksamheten som ombud kräver stor yrkeskunskap och kännedom om lagstiftningen ska en anmälare, eller den som handlar på uppdrag av anmälaren, som saknar tillräcklig praktisk erfarenhet av obligationsmarknadens funktion ha lämplig utbildning, t.ex. vara juris, politices eller ekonomie kandidat eller magister, kandidat eller magister i samhällsvetenskaper, diplomingenjör eller vice- eller rättsnotarie. Ju mer omfattande verksamheten är, desto större kännedom om obligationsmarknadens funktion kan det förutsättas att ombudet har. 

När anmälarens, och inte den som handlar på uppdrag av anmälaren, kännedom om obligationsmarknadens funktion utreds avses med detta styrelsen och den övriga verkställande ledningen som kollektiv och inte enskilda styrelsemedlemmar eller andra separata personer som ingår i den verkställande ledningen. Styrelsen och den övriga verkställande ledningen ska som helhet betraktat och som kollektiv ha kännedom om obligationsmarknaden och om de betydande riskerna i anslutning till den. I styrelsen och den övriga verkställande ledningen ska det med beaktande av arten och omfattningen av dess verksamhet finnas en eller flera medlemmar som har de kunskaper och färdigheter och den kompetens som behövs för att förstå obligationsmarknaden. Med den verkställande ledningen avses näringsidkarens hela högsta ledning, dvs. verkställande direktören och dennes ställföreträdare, medlemmar och ersättare i styrelsen, ansvariga bolagsmän och andra som hör till den högsta ledningen, såsom ledningsgruppen. Alla som hör till den verkställande ledningen förutsätts emellertid inte personligen ha behövlig utbildning och erfarenhet utan kravet gäller styrelsen som helhet betraktad, dock med beaktande av verksamhetens art och omfattning. Förslaget anknyter dels till strävan att minska hindren för att starta företag och dels till strävan att möjliggöra ombudsverksamhet i olika rättsliga strukturer. Däremot ska alla personer som räknas upp i bestämmelsen vara tillförlitliga för att tillförlitlighetskravet ska uppfyllas. 

I 2 mom. föreskrivs det om kraven på tillförlitlighet. En person som hör till den verkställande ledningen hos den som gör en registeranmälan anses inte tillförlitlig i den mening som avses i 1 mom. 4 punkten om han eller hon genom en lagakraftvunnen dom har dömts till fängelsestraff under de fem senaste åren före bedömningstidpunkten eller till bötesstraff under de tre senaste åren före bedömningstidpunkten för ett brott som kan anses visa att personen i fråga är uppenbart olämplig att för ombudsverksamhet eller att arbeta i ett ombuds verkställande ledning, eller om han eller hon annars genom sin tidigare verksamhet har visat sig uppenbart olämplig för sådana uppgifter. Till den verkställande ledningen räknas styrelsemedlemmarna och ersättare samt den verkställande direktören, den verkställande direktörens ställföreträdare och ledningsgruppens medlemmar. Den lagakraftvunna dom som avses i momentet kan ha sin grund t.ex. i ombudsbrott som enligt 22 § är straffbart, penningtvätts- eller bokföringsbrott, skattebedrägeri eller något annat brott med anknytning till ekonomisk verksamhet. 

Även om en person inte har dömts till något sådant fängelse- eller bötesstraff som avses ovan, kan personen inte heller anses vara tillförlitlig om han eller hon annars genom sin tidigare verksamhet har visat sig vara uppenbart olämplig för en sådan uppgift som avses ovan. En motsvarande bestämmelse finns t.ex. i 3 kap. 4 § 2 mom. i lagen om investeringstjänster och 13 a § i lagen om betalningsinstitut (297/2010). Andra tecken på olämplighet är t.ex. en icke-lagakraftvunnen dom för ett brott som avses i 1 mom. I praktiken kan det gå flera år innan en dom t.ex. för ett sådant ekonomiskt brott som utgör hinder för registrering vinner laga kraft. Vid den bedömning av tillförlitligheten som gäller tidigare verksamhet kan det också beaktas att en person genom en lagakraftvunnen dom har dömts till fängelsestraff för ett brott för mer än fem år sedan, om brottet visar att personen är uppenbart olämplig för ombudsverksamhet eller att arbeta i ett ombuds verkställande ledning. Genom tidigare verksamhet annars visad uppenbar olämplighet förutsätter inte att personen har dömts till straff för brott. Personen kan t.ex. ha meddelats näringsförbud enligt lagen om näringsförbud (1059/1985), vilket inte nödvändigtvis förutsätter att ett straff har dömts ut för försummelsen. Förbudet kan bl.a. bero på försummelser av skatt- eller bokföringsskyldigheten. Om näringsförbudet fortfarande är i kraft kommer inte verksamhet som ombud på fråga, men också ett näringsförbud som har upphört kan beaktas vid bedömningen av en persons tillförlitlighet. 

Enligt 3 mom. förutsätter en registrering att anmälaren har minst 50 000 euro i eget kapital eller en yrkesansvarsförsäkring, en bankgaranti eller annan motsvarande säkerhet som enligt Finansinspektionens bedömning är tillräcklig. Kravet ska uppfyllas också efter registreringstidpunkten och gälla hela den tid som ombudet är verksamt. Bestämmelsen grundar sig på nationell prövning och tillåter en begränsad ändamålsenlighetsprövning för Finansinspektionen som den kan använda också i fråga om 18 § 2—6 mom., 19 § och 20 § 3 mom. Kapitalkravet, som är tjugofaldigt i förhållande till det startkapital som krävs för aktiebolag, behövs för att hålla branschen fri från otillförlitliga aktörer och andra äventyrare. Bestämmelsen överskrider minimikraven i EU-lagstiftningen. Eftersom marknaden för ombud för obligationsinnehavare i dagsläget är koncentrerad till några aktörer i aktiebolagsform, håller stränga bestämmelser marknaden koncentrerad också framöver. Också på grund av detta finns det orsak att ställa ett rimligt kapitalkrav, trots att tröskeln för etablering i branschen annars har gjorts låg. I stället för att iaktta kapitalkravet kan ombud också på marknaden ta en yrkesansvarsförsäkring, bankgaranti eller motsvarande säkerhet som enligt Finansinspektionens bedömning är tillräcklig och som med beaktande av aktörens storlek, riskprofil och rättsliga form säkerställer ett skydd för obligationsinnehavare som är likvärdigt med kapitalkravet enligt lagen. Därmed är en ansvarsförsäkring, bankgaranti eller motsvarande säkerhet valfri för ombud, men om den har tagits är den och dess giltighet ett tillsynsobjekt för Finansinspektionen. En befintlig ansvarsförsäkring, bankgaranti eller motsvarande säkerhet kräver dock inte att den ska ges som förbindelse i ett ombudsavtal, utan ombudet avgör själv detta, om inte något annat har avtalats. Förslaget anknyter dels till strävan att minska hindren för att starta företag och dels till strävan att möjliggöra ombudsverksamhet i olika rättsliga strukturer. 

En yrkesansvarsförsäkring som avses i 3 mom. och som enligt Finansinspektionens bedömning är tillräcklig ska enligt 4 mom. dessutom uppfylla åtminstone följande villkor: i) om försäkringen inbegriper självrisk ska försäkringsgivaren betala försäkringsersättningen till den skadelidande utan avdrag för självrisken och ii) försäkringen ska ge ersättning för skada som uppstår till följd av en gärning eller försummelse under försäkringsperioden och beträffande vilken ersättningsanspråk anförs skriftligen hos anmälaren eller försäkringsgivaren under försäkringens giltighetstid eller inom tre år från försäkringens upphörande. 

Enligt 5 mom. ska anmälaren ha en affärsplan. Eftersom det i allmänhet avtalas om de frågor som avses i momentet i ombudsavtalet, där det framgår hur ombudsuppdraget ska skötas samt vilka rättigheter och skyldigheter såväl ombud som obligationsinnehavare har, kommer avtalsvillkoren också till Finansinspektionens kännedom vid inspektionsbesök och annan operativ tillsyn. Bestämmelsen stöder på ett väsentligt sätt den tillsyn över förfaringssätt och annan tillsyn som Finansinspektionen utövar. Vid bedömning av affärsplanen ska flera frågor omsorgsfullt beaktas, bl.a. förfogandet över kundmedel och säkerheter, hållandet av kundmedel åtskils från ombudets egna tillgångar, ombudets verksamhet i förhållande till obligationsinnehavarna och ordnandet av eventuella ombudsmannatjänster samt sådan upphandling av sakkunnigtjänster som grundar sig på avtal om utläggning och dokumentationen av upphandlingen. Ombuden har olika sätt att verkställa avtal och andra handlingar som de har ingått med obligationsinnehavare, varför bestämmelsen har utformats flexibelt. Bestämmelsen anknyter till lagens ställning som ramlag och till att för parterna möjliggöra den dipositiva karaktär som betonar avtalsfriheten, och därför finns det endast få tvingande bestämmelser i lagen. Den dispositiva karaktären, som föreskrivs i 3 §, stöder den vedertagna marknadspraxisen och säkerställer att inte incitamenten för att bli ombud, och än mindre för att använda ombud, försvagas. 

Trots att alla de nämnda villkoren för registrering uppfylls, kan Finansinspektionen enligt 5 mom. vägra registrering, om det med beaktande av omständigheterna är uppenbart att anmälaren har för avsikt att vara mellanhand för någon annan eller om anmälaren inte förmår visa hur oberoendet i förhållande till emittenten och den som ordnar emissionen har säkrats. Avsikten med bestämmelsen är att hindra sådana personer från att bli ombud som t.ex. till följd av sin suspekta bakgrund troligen inte skulle uppfylla förutsättningarna för registrering men som försöker ta sig in i branschen via en mellanhand. Att tillåta ett sådant tillvägagångssätt skulle minska ombudens tillförlitlighet och godtagbarhet som en seriös deltagare på finansmarknaden. Däremot när t.ex. ett kreditinstituts dotter- eller koncernföretag är registreringskyldigt ombud kan oberoendet genomföras genom administrativa arrangemang inom en koncern. 

19 §.Avregistrering. I paragrafen föreskrivs det om förutsättningarna för avregistrering. Enligt 1 mom. ska Finansinspektionen avregistrera ett ombud, om (i) ombudet har avslutat sin verksamhet, (ii) förutsättningarna för registreringenligt 18 § 1 mom. 1—4 punkten eller 18 § 2—4 mom. inte längre uppfylls, (iii) det är uppenbart att ombudet är mellanhand för någon annan eller ombudet har försummat att säkra sitt oberoende i förhållande till emittenten och den som ordnar emissionen, (iv) förutsättningen för registrering enligt 18 § 1 mom. 5 punkten inte längre uppfylls och ombudet inte inom den tidsfrist som Finansinspektionen har angett i sin uppmaning har anmält nya personer som uppfyller kraven i den punkten i fråga om kännedom om obligationsmarknadens funktion, eller (v) det i ombudets eller dess verkställande lednings verksamhet förekommer allvarliga eller upprepade försummelser. Bestämmelser om förfaranden för avregistrering finns i 26 och 27 § i lagen om Finansinspektionen. 

7 kap. Tillsyn och påföljder

Kapitelvis motivering. Lagens 7 kap. gäller tillsyn, tillhandahållande av registeruppgifter som webbtjänst och påföljder, som är straffbestämmelser och skadeståndsskyldighet. Regleringen om påföljder och innehållet i den motsvarar i huvudsak övrig finansmarknadslagstiftning, såsom lagen om investeringstjänster, lagen om placeringsfonder (48/1999) och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Exempelvis regleringen om skadeståndsansvar omfattar dock i enlighet med bestämmelserna i 22 kap. i aktiebolagslagen både ombud för obligationsinnehavare och deras verkställande ledning när ombudets juridiska form är aktiebolag. 

20 §.Tillsyn. I paragrafen föreskrivs det om myndighetstillsyn. Enligt 1 mom. utövar Finansinspektionen tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i lagen, med undantag av bestämmelserna i 5 kap. Finansinspektionen utövar tillsyn t.ex. över bestämmelserna om förfogande och förvaring av kundmedel och säkerheter, betalning av medel, registrerade ombuds tillförlitlighet och ombudens skyldighet att behandla obligationsinnehavare likvärdigt och andra förfaranden som det har föreskrivits att registrerade ombud ska iaktta. Tillsynen över ombudens tillförlitlighet gäller god praxis som ombudet ska iaktta, ändamålsenliga förfaringssätt och noggrann intern revision. Den affärsplan som i enlighet med 18 § 4 mom. ska lämnas in till Finansinspektionen säkerställer Finansinspektionens förutsättningar att utöva tillsyn över förfaringssätt och annan tillsyn. Finansinspektionens uppgift är att utöva tillsyn över att ombuden på ett ändamålsenligt sätt har ordnat förvaringen av kundmedel och den interna bokföringen av kundmedelskonton. Omsorgsfulla förfaringssätt vid hantering och förvaring av kundmedel och säkerheter kräver t.ex. ett brandsäkert skåp eller avtal med ett kreditinstitut och vid utbetalning av medel krävs bindande säkerhetsarrangemang för utomstående. När Finansinspektionen granskar ombudets affärsverksamhet under registreringen ska den kontrollera att de ombudsavtal som ombudet använder inte står i strid med de tvingande bestämmelser som avses i 6 § 1 och 2 mom., 8 och 13 §. Av ombudsavtalet framgår också hur ombudsverksamheten går till och vilka krav, rättigheter och skyldigheter som gäller för obligationsinnehavarna. Skyldigheten enligt bestämmelsen att behandla obligationsinnehavarna lika motsvarar för sin del 8 kap. 6 b § i värdepappersmarknadslagen. 

Tillsyn över att kollektiva finansieringsarrangemang med säkerhet i 5 kap., som närmast innehåller civil- och insolvensrättsliga bestämmelser, iakttas behövs inte, eftersom bestämmelserna i huvudsak är dispositiva och stöder sig på avtalsfriheten. Också bestämmelsen om myndighetstillsyn anknyter till att lagens ställning som ramlag möjliggör en dispositiv karaktär som betonar avtalsfrihet, varför det finns endast få tvingande bestämmelser i lagen. Den dispositiva karaktären, som föreskrivs i 3 §, stöder den vedertagna marknadspraxisen och säkerställer att inte incitamenten för att bli ombud, och än mindre för att använda ombud, försvagas. Till denna del motsvarar bestämmelsen i många avseenden aktiebolagslagen, vars iakttagande Finansinspektionen inte heller utövar tillsyn över, och påminner om lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder där endast 5 av de 23 kapitlen tillämpas på registreringsskyldiga förvaltare av alternativa investeringsfonder. Finansinspektionen utövar inte heller tillsyn över oregistrerade ombuds verksamhet, vilket framgår av 5 § i lagen om Finansinspektionen och 5 § i lagen om Finansinspektionens tillsynsavgift. En exakt definition av tillsynsskyldigheten behövs så att det inte uppstår en felaktig bild av omfattningen av Finansinspektionens tillsyn och så att inte ansvaret för oregistrerade ombuds verksamhet de facto överförs till tillsynsmyndigheten. 

Enligt 2 mom. har Finansinspektionen rätt att ur det bötesregister som avses i 46 § i lagen om verkställighet av böter (672/2002) få de uppgifter som behövs för att utreda tillförlitligheten hos en fysisk person som registrerats som ombud eller som hör till ombudets verkställande ledning. Bestämmelsen motsvarar 46 § i lagen om försäkringsförmedling. I fråga om rätten att få uppgifter ur straffregistret gäller separata bestämmelser. Straffregisteruppgifter i anknytning till bedömningen av tillförlitligheten kan lämnas ut till Finansinspektionen med stöd av 4 a § 1 mom. 2 punkten i straffregisterlagen (770/1991). 

Enligt 3 mom. kan i syfte att trygga obligationsinnehavarnas ställning eller av andra vägande skäl Finansinspektionen bestämma att emittenten eller ombudet ska sammankalla obligationsinnehavarna till möte. Orsak för att bestämma att ett möte ska sammankallas kan vara t.ex. misstankar om att investerarskyddet har försvagats eller säkerheterna har förlorat sitt värde. 

Enligt 4 mom. kan Finansinspektionen meddela närmare föreskrifter om avslutande av ett ombuds affärsverksamhet till följd av avregistrering. Föreskrifter kan behöva utfärdas t.ex. när ett ombud har försatts i konkurs eller har avregistrerats på grund av lagstridigt förfarande. Syftet med bestämmelsen är närmast att trygga investerarnas ställning samt att beakta obligationsinnehavarnas ställning vid de rättsverkningar som följer på situationer där förutsättningarna upphör och på avregistrering. Eftersom det antas att endast några ombud kommer att finnas på marknaden, kräver en avregistrering antagligen fallspecifik prövning, varför det inte närmare behöver föreskrivas om detta i lagen. Det betraktas dock inte som avslutande av affärsverksamhet att ett ombud under en viss tidpunkt inte har ett enda uppdrag i anknytning till ombudsverksamhet anhängigt. 

21 §.Tillhandahållande av information. I paragrafen föreskrivs det om tillhandahållande av information i form av en webbtjänst. Enligt 1 mom. får, trots bestämmelserna i 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), personuppgifter lämnas ur registret som utskrifter, göras allmänt tillgängliga i ett elektroniskt datanät eller lämnas ut på något annat sätt i elektronisk form. Uppgifter om personbeteckningar får dock lämnas ut med stöd av denna lag endast om uppgiften lämnas som en utskrift eller teknisk upptagning och mottagaren med stöd av 13 § i personuppgiftslagen (523/1999) eller med stöd av någon annan lag har rätt att behandla personbeteckningar. Avsikten är att systemet ska vara sådant att omfattande sökningar inte är möjliga. Den registeransvarige omfattas av skyldigheten att skydda uppgifterna i personregistret på ett behörigt sätt i enlighet med dataskyddslagstiftningen, oberoende av hur utlämnandet i elektronisk form tekniskt genomförs. 

Följande uppgifter ur registret ska Finansinspektionen dock enligt 2 mom. hålla allmänt tillgängliga med hjälp av ett elektroniskt datanät: (i) näringsidkarens namn och firma, eventuell bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning, huvudkontor och besöksadress till de verksamhetsställen där det bedrivs ombudsverksamhet, (ii) namnet på verkställande direktören och dennes ställföreträdare, på medlemmar och ersättare i styrelsen och jämförbara organ och på ansvariga bolagsmän, (iii) registreringsdatum och (iv) offentliga varningar som meddelats anmälaren och ordningsavgifter och påföljdsavgifter som påförts anmälaren samt förbud som förenats med vite. 

22 §.Straffbestämmelser. I paragrafen finns straffbestämmelser. Enligt paragrafen ska den som uppsåtligen i strid med 15 § 1 mom. eller 16 § 1 mom. är verksam som ombud för obligationsinnehavare utan att vara registrerad, om inte gärningen är ringa eller strängare straff för den föreskrivs någon annanstans i lag, dömas för ombudsbrott. Bestämmelsen avviker från normala straffbestämmelser i den gällande finansmarknadslagstiftningen på så vis att grovt uppsåt inte krävs enligt brottsbeskrivningen. Detta är befogat eftersom ombud även annars i enlighet med de tvingande bestämmelserna i 6 § 1 och 2 mom., 8 och 13 § omfattas av en betonad omsorgsplikt. Den betonade omsorgsplikten utgör dessutom, tillsammans med den omvända bevisbörda som avses i bestämmelsen om skadeståndsskyldighet i 23 § 2 mom. och god värdepappersmarknadssed som avses i 6 § 2 mom., en behövlig motvikt och allmänt förebyggande skrämseleffekt med tanke på den mycket lätta regleringen i fråga om ombud och ökar förutsättningarna för att upprätthålla trovärdigheten för den nya branschen. Ombudets verksamhet orsakar inte heller sådan omfattande ekonomisk skada för flera personer som avsevärt försvagar tilltron till finansmarknaden som helhet och som därför skulle kräva att straffansvaret utsträcks till gärningar som begåtts av grov oaktsamhet. Bestämmelsen tillämpas på fysiska och juridiska personer som är verksamma på marknaden och deltar i verksamheten. I praktiken ska de straffanspråk som förandleds av ombudsverksamhet i enlighet med den straffrättsliga kanaliseringsbestämmelsen i första hand gälla ombudets verkställande ledning och inte ombudet självt, som är en juridisk person. Det föreskrivna straffet är böter eller fängelse i högst ett år. 

I avsikt att utveckla de straffrättsliga bestämmelserna görs i förslaget till vissa delar avsteg från den i samband med totalrevideringen av straffrätten tillämpade centraliseringsprincipen som innebär att straff som är förenade med hot om fängelse ska regleras i strafflagen (39/1889). Trots att man strävat efter att konsekvent iaktta centraliseringsprincipen finns det fortfarande relativt många straffbestämmelser som är förenade med fängelsehot som inte har överförts till strafflagen. Centraliseringsprincipen har inte kunnat iakttas fullt ut. Möjligheterna att över huvud taget iaktta principen är beroende av regleringens exakthet. I vissa situationer kan det vara ändamålsenligt att ta in straffbestämmelser om ett visst område i en speciallag, om regleringen är så pass detaljerad att strafflagen skulle bli onödigt överbelastad om straffbestämmelserna överförs till den. Potentiella överträdare av bestämmelsen begränsar sig i praktiken i huvudsak till aktörer inom finansbranschen som förutsätts känna till lagarna i fråga, varför det på grund av bestämmelsernas karaktär och målgrupp har ansetts att avsteg från centraliseringsprincipen kan göras. 

23 §.Skadeståndsskyldighet. I paragrafen föreskrivs det om skadeståndsskyldighet. Paragrafen är dispositiv, dvs. man kan avtala på annat sätt till övriga delar, men i fråga om det avtalsenliga skadeståndsansvaret kan inte avtalas om någon ansvarsbegränsning som utesluter ansvar för verksamhet som orsakas med uppsåt eller av grov oaktsamhet. Eftersom ombud kan vara flera av Finansinspektionen övervakade aktörer som med stöd av en auktorisation tillhandahåller finansiella tjänster på finansmarknaden, är det ändamålsenligt att utfärda enhetliga bestämmelser om skadeståndsskyldighet. Flera orsaker talar dock för ett underlättande av ombudens administrativa börda. 

Sedan tidigare har det gällt att skadeståndsansvaret enligt lagen också omfattar skador som orsakats i avtalsförhållanden, så att s.k. ren förmögenhetsskada som inte har något samband med en person- eller sakskada ska ersättas utan sådana synnerligen vägande skäl som avses i skadeståndslagen (412/1974) och så att det i lagen, med avvikelse från aktiebolagslagen, också ska föreskrivas om ersättning för skador som orsakats av bolag. Den allmänna principen i fråga om avtalsansvar i finansmarknadslagstiftningen är att den som orsakat en skada för att befrias från ansvar måste kunna visa att han eller hon har handlat omsorgsfullt (omvänd bevisbörda). Det är inte möjligt att skräddarsy villkoren för enskilda obligationsinnehavare, eftersom ombudet ska behandla alla obligationsinnehavare lika. 

I 1 mom. föreskrivs om ombuds skyldighet att ersätta skador som de har orsakat. Genom att ta in dessa bestämmelser i 1 mom. vill man understryka att skadeståndskrav som beror på ombudsverksamhet i första hand ska riktas mot ombudet själv och inte t.ex. mot dess högsta ledning. 

Skyldigheten att ersätta skada förutsätter att en skada som ombudet uppsåtligen eller av oaktsamhet har orsakat aktörer som de företräder eller andra personer genom ett förfarande som strider mot denna lag eller bestämmelser som utfärdats och föreskrifter som meddelats med stöd av den. Momentet gäller bl.a. ersättande för en skada som ombudet har orsakat en obligationsinnehavare som ombudet företräder. Skadeståndsskyldighet uppkommer oberoende av om det är möjligt att i den organisation som ombudet företräder peka ut en person som handlat klandervärt eller inte. 

Kravet på vållande är nära kopplat till frågan om hur bevisbördan för vållande ska fördelas. Det är inte nödvändigt att försöka lösa frågan om fördelning av bevisbördan för vållande enligt 1 mom. genom en uttrycklig bestämmelse, utan den frågan kan man också i framtiden låta avgöras utifrån de allmänna principerna enligt rättspraxis och utifrån omständigheterna kring själva skadesituationen. Överträdelse av detaljerade bestämmelser om skyldigheter som uttryckligen gäller ombud medför dock i praktiken ofta att en omvänd bevisbörda för vållande tillämpas. Enligt den andra meningen i 1 mom. anses därmed en skada ha orsakats av oaktsamhet om inte den som är ansvarig för förfarandet visar att han eller hon har handlat omsorgsfullt (omvänd bevisbörda) och om inte skadan har orsakats enbart genom brott mot bestämmelserna i 6 § 1 och 2 mom. En situation med omvänd bevisbörda uppkommer t.ex. mycket typiskt i en situation där ombudet har agerat i enlighet med anvisningar från obligationsinnehavarnas möte, eftersom det då kan anses att ett antagande om omsorgsfull verksamhet har uppstått och då räcker det att ombudet hänvisar till de anvisningar som ombudet fått. Bestämmelserna om oaktsamhetspresumtionen kan jämföras med den gällande finansmarknadslagstiftningen. Bestämmelser om en liknande presumtion finns bl.a. i 16 kap. 1 § i lagen om investeringstjänster. 

I 22 kap. 1 § i aktiebolagslagen föreskrivs det om ledningens skadeståndsskyldighet, dvs. skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter, förvaltningsrådsledamöter och verkställande direktören i aktiebolag. Dessa bestämmelser tillämpas också på ombud som är aktiebolag eller europabolag. Ombuden är oftast aktiebolag och ersättningsskyldigheten för skada som orsakats genom åtgärder som strider mot bolagsordningen bestäms enligt aktiebolagslagen. På samma sätt som i fråga om styrelsemedlemmar gäller ersättningsskyldigheten medlemmar i andra organ, eftersom det är möjligt att verka som ombud i olika rättsliga strukturer. Den begränsande hänvisningen till bestämmelserna i 6 § 1 och 2 mom. om lika behandling och god värdepappersmarknadssed motsvarar bestämmelserna i 22 kap. 1 § 3 mom. i aktiebolagslagen. 

Enligt 2 mom. har en investerare rätt att kräva ersättning för skada som orsakats honom eller henne också av verkställande direktören, medlemmar i styrelsen eller jämförbara organ samt ansvariga bolagsmän hos ombudet, om skadan har berott på att dessa uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att se till att de skyldigheter som avses i 13 § fullgörs i verksamheten. 

I 3 mom. hänvisas det till skadeståndslagen. På samma sätt som enligt aktiebolagslagen ska vid jämkning av skadestånd 2 kap. i skadeståndslagen (412/1974) och vid fördelning av skadeståndsansvaret vad som i 6 kap. i den lagen föreskrivs om fördelning av skadeståndsansvaret mellan två eller flera skadeståndsskyldiga tillämpas. 

8 kap. Särskilda bestämmelser

Kapitelvis motivering. I 8 kap. finns bestämmelser om överklagande och övergångsbestämmelser. Regleringen motsvarar den övriga finansmarknadslagstiftningen. 

24 §.Överklagande. I paragrafen föreskrivs det om överklagande. Enligt hänvisningen i 1 mom. får beslut av Finansinspektionen överklagas på det sätt som anges i 73 § i lagen om Finansinspektionen. Eftersom aktörerna på finansmarknaden är koncentrerade till huvudstadsregionen, behöver man inte avvika från förutsättningarna enligt lagen om Finansinspektionen att koncentrera överklagande till Helsingfors förvaltningsdomstol, trots att man inom förvaltningsrätten strävar efter en områdesvis decentralisering av förvaltningsdomstolarnas behörighet. 

Enligt 2 mom. ska ett beslut av Finansinspektionen om avförande ur det register som avses i 19 § iakttas även om det överklagas, om inte den myndighet där ändring söks bestämmer något annat. En avregistrering grundar sig i regel på att ombudet inte längre uppfyller förutsättningarna för en registrering eller på att ombudet fortgående och allvarligt har handlat i strid med lagen. Därför är det inte lämpligt att ett sådant ombud kan fortsätta som ombud under en besvärsprocess som ofta kan vara lång. Investerarnas rättsskydd kan anses förutsätta att ett beslut om avregistrering verkställs utan dröjsmål. 

25 §.Ikraftträdande. I paragrafen föreskrivs det om lagens ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft den 20 , preliminärt bedöms att detta sker tidigast hösten 2107. 

26 §.Övergångsbestämmelser. Paragrafen innehåller övergångsbestämmelser. Enligt 1 mom. tillämpas lagen på sådana emissioner av obligationslån som genomförs efter det att lagen har trätt i kraft. Avtalsarrangemang som gäller ombud och som ingåtts innan lagens ikraftträdande betraktas dock som giltiga i enlighet med sina villkor. 

Enligt 2 mom. ska den som verkar som ombud i sådana obligationslån som emitteras efter lagens ikraftträdande och över vilka det offentliggörs av Finansinspektionen godkända prospekt enligt värdepappersmarknadslagen lämna en ansökan om registrering senast tre månader från lagens ikraftträdande. Avsikten med bestämmelsen är att ge ombud tillräckligt med tid att sköta registreringen, så att verksamheten inte behöver avbrytas. Emissioner av obligationslån som genomförts innan lagens ikraftträdande medför som sådana inte någon registreringsskyldighet och i bestämmelsen är det inte fråga om retroaktiv lagstiftning för emissioner. 

Enligt 3 mom. kan en registeranmälan tas till behandling innan lagen trätt i kraft, och den som har gjort anmälan kan föras in i det register som avses i 15 § 1 mom. när lagen träder i kraft. Genom denna bestämmelse försöker man undvika köbildning inom registeranmälningen när lagen träder i kraft. 

Enligt 4 mom. börjar bestämmelserna i 22 § tillämpas tre månader från lagens ikraftträdande. Avsikten är att bestämmelserna om administrativa påföljder och straffbestämmelserna ska börja tillämpas först när övergångstiden har löpt ut. 

1.2  Lagen om Finansinspektionen

5 §.Andra finansmarknadsaktörer. Enligt den nya 31 punkten ska registrerade ombud som avses i lagen om ombud för obligationsinnehavare ( / ) införas i förteckningen över andra finansmarknadsaktörer. 

26 §.Återkallande av verksamhetstillstånd och av registrering samt därmed jämförbara förordnanden om avslutande av verksamhet. I 8 mom. föreskrivs om tillämpning av bestämmelserna om återkallelse av verksamhetstillstånd på vissa jämförbara situationer. I momentet införs ett omnämnande att återkallelse av verksamhetstillstånd också ska tillämpas på återkallelse av registrering av ombud som avses i lagen om ombud för obligationsinnehavare. Paragrafens rubrik ändras också. 

27 §.Begränsning av verksamhet som baserar sig på verksamhetstillstånd eller registrering. Till 5 mom. fogas, på motsvarande sätt som till 26 § 8 mom., ett tillägg om att bestämmelserna om begränsning av verksamhet också ska tillämpas på begränsning av verksamhet i fråga om registrerade ombud som avses i lagen om ombud för obligationsinnehavare. Paragrafens rubrik ändras också. 

1.3  Lagen om Finansinspektionens tillsynsavgift

1 §.Avgiftsskyldiga. Paragrafens 1 mom. kompletteras med en ny avgiftsskyldig i fråga om tillsynsavgift, dvs. registrerade ombud för obligationsinnehavare. 

6 §. Grundavgift för övriga avgiftsskyldiga. Paragrafens 1 mom. kompletteras med en ny annan avgiftsskyldig i fråga om grundavgift, dvs. registrerade ombud för obligationsinnehavare. Grundavgiftens belopp grundar sig delvis på beloppet för registreringsskyldiga förvaltare av alternativa investeringsfonder i den gällande paragrafen och även på motsvarande reglering som föreslås i lagen om gräsrotsfinansiering, enligt vilken grundavgiften för ombud för obligationsinnehavare till Finansinspektionen är 3 210 euro. Vid bedömningen av grundavgiftens storlek ska dock beaktas den arbetsvolym som de föreslagna tillsynsuppgifterna medför, eftersom t.ex. kontrollen av kraven på hantering av säkerheter (12 §) och skild förvaring av kundtillgångar (13 §) i lagförslag 1 kan medföra en anmärkningsvärd resurssatsning av Finansinspektionen. På grund av detta föreslås en högre grundavgift än den i de två tidigare nämnda lagarna. 

1.4  Försäkringsbolagslagen

2 kap. Bildande av försäkringsbolag och koncession

16 §.Bedrivande av anknytande verksamhet. Det föreslås att paragrafens 1 mom. till följd av ändringen av lagen om gräsrotsfinansiering kompletteras med en ny 2 a-punkt om att ett försäkringsbolag får bedriva sådan anknytande verksamhet som avses i paragrafen också då det företag som avses i punkten är en förmedlare av gräsrotsfinansiering. Ett försäkringsbolag ska utöver sin huvudsakliga verksamhet få vara representant också för andra företag än sådana som bedriver försäkringsverksamhet samt för dessa företags räkning marknadsföra och sälja deras tjänster och produkter till kunder. Enligt momentet krävs det inte att de nämnda företagen och försäkringsbolaget ska höra till samma koncern. Marknadsföringen och försäljningen av produkter och tjänster sker inte för försäkringsbolagets egen räkning, utan försäkringsbolaget verkar endast som förmedlare mellan kunden och företaget. Försäkringsbolaget är inte part i avtal som eventuellt ingås om produkter eller tjänster. Försäkringsbolaget ska fortsättningsvis inrikta sig på att bedriva försäkringsverksamhet och den tillåtna anknutna verksamheten får inte utgöra ett väsentligt element jämfört med bolagets egentliga verksamhet. 

Med beaktande av de många verksamhetsformerna för förmedlare av gräsrotsfinansiering är det emellertid skäl att försäkringsbolaget noga överväger om de förutsättningar som avses i momentet är uppfyllda, dvs. i synnerhet om representationen av de tjänster och produkter som förmedlare av gräsrotsfinansiering tillhandahåller till sin karaktär är förenlig med försäkringsverksamheten. Den anknytande verksamheten får inte heller äventyra de försäkrade förmånerna eller bolagets solvens. Försäkringsbolaget bör uttryckligen kunna motivera att verksamheten i fråga kan anses uppfylla förutsättningarna för tillåten anknytande verksamhet. Det är skäl att särskilt beakta att den personal som sköter verksamheten är tillräckligt sakkunnig. Det är också nödvändigt att beakta kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkringsverksamhet (Solvens II). Enligt artikel 1.53 i förordningen avses med företag som tillhandahåller anknutna tjänster ett icke-reglerat företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller hälsovård eller bedriva annan liknande verksamhet som har samband med ett eller flera försäkrings- eller återförsäkringsföretags huvudsakliga verksamhet. 

1.5  Lagen om investeringstjänster

1 kap. Allmänna bestämmelser

2 §.Undantag från tillämpningsområdet. Det föreslås en precisering av den paragraf som gäller rätten att tillfälligt tillhandahålla investerings- och sidotjänster i samband med annan affärsverksamhet eller yrkesmässig verksamhet som regleras särskilt i lag genom att till paragrafen som exempel på sådan affärsverksamhet eller yrkesmässig verksamhet foga den verksamhet som avses i lagen om advokater (496/1958). En komplettering av lagen är nödvändig för att bredda investerarbasen på obligationsmarknaden och bättre beakta ställningen för små stiftelser som investerare i den situation som uppstår till följd av presumtionsbestämmelserna i den nya stiftelselagen (487/2015). Syftet med ändringen är att göra investerarbassen mångsidigare, skapa bättre möjligheter för små institutionella investerare att agera på obligationsmarknaden samt att uttryckligen tillåta att advokater tillhandahåller vissa tillfälliga tjänster, t.ex. att i egenskap av ombud teckna obligationer utan verksamhetstillstånd för ett värdepappersföretag. Förslaget innebär inte rätt att ordna en emission, utan enbart att verka som ombud för tecknarna. Ändringen behövs, eftersom den som ordnar emissionen i praktiken kan ha svårt att till följd av brist på kontakter, korta teckningstider och en låg teckningsallokering marknadsföra teckningsmöjligheterna till sådana icke-professionella kunder som inte har förutsättningar att på eget initiativ följa med snabba emissioner av obligationslån, t.ex. stiftelser och andra små och medelstora institutionella investerare. En verksamhet som bedrivs tillfälligt kan också bygga på fortlöpande avtal om att verka som ombud för tecknarna. Syftet med ändringen är att diversifiera investerarbasen på obligationsmarknaden och det finns inget hinder för det i lagen om advokater, i allmänna advokatföreningens stadgar eller i anvisningarna om god advokatsed. Vid tillämpning av ändringen ska kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/565 av den 25 april 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU vad gäller organisatoriska krav och villkor för verksamheten i värdepappersföretag, och definitioner för tillämpning. I artikel 4 i den förordningen ställs närmare krav på tillhandahållandet av investeringstjänst på tillfällig (eng. incidental) grund. Dessa krav hänför sig till kundrelationens natur och de ska uppfyllas kumulativt. Kraven förutsätter att följande villkor är uppfyllda: a) en nära och verklig anknytning finns mellan yrkesverksamheten och tillhandahållandet av investeringstjänsten till samma kund, så att investeringstjänsten kan betraktas som komplement till den huvudsakliga yrkesverksamheten, b) tillhandahållandet av investeringstjänster till kunderna till den huvudsakliga yrkesverksamheten syftar inte till att utgöra en systematisk inkomstkälla för den person som tillhandahåller yrkesverksamheten, c) personen som tillhandahåller yrkesverksamheten marknadsför inte eller främjar inte på annat sätt sin förmåga att tillhandahålla investeringstjänster, utom när dessa anges för kunder som ett komplement till den huvudsakliga yrkesverksamheten. Med beaktande av att agerandet som ombud för tecknare inte i hög grad påverkar inkomstbildningen vid en advokatbyrå och av att emissionerna på den finländska obligationsmarknaden är få, är det inte svårt att uppfylla villkoren enligt kommissionens delegerade förordning. Det är inte enbart fråga om att agera ombud vid en teckning (alltså inte att fungera som teckningsplats) utan också om en tjänst för den emittent som advokaten har bistått vid emissionen av obligationslånet. 

Sakförhållandet har länge (sedan 1996) varit aktuellt i motiveringen till tre lagar om investeringstjänster. För tydlighetens skull är det nu ändamålsenligt att lyfta sakförhållandet till lagnivå, eftersom motiveringarna delvis är synnerligen gamla och därför lätt förblir okända. Bestämmelsen har redan i oförändrad form ingått i två tidigare direktivet om investeringstjänster (rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet och MiFID I) och ingår nu med samma innehåll i artikel 2.1c i MiFID II. 

Ändringen hänför sig till det förslag till precisering i 1 kap. 18 § som gäller professionella och icke-professionella kunder. Att i egenskap av ombud teckna obligationer utan att vara auktoriserad av ett värdepappersföretag förutsätter inte för att kundskyddet ska vara säkerställt en sådan kontakt till kontoförvaltaren och värdeandelssystemet som den som tar emot teckningarna ska ha. 

Frågan har inte lyfts fram i fråga om andra yrkesutövare än advokater, t.ex. inte i fråga om revisorer. 

18 §.Professionella och icke-professionella kunder. Stiftelsernas ställning som investerare har förändrats i och med att utgångspunkten är att investeringsverksamhet till följd av presumtionsbestämmelsen i 1 kap. 6 § 1 mom. i den nya stiftelselagen som trädde i kraft den 1 december 2015 är tillåten verksamhet för alla stiftelser, om inte något annat bestäms i stiftelsens stadgar. Presumtionsbestämmelsen har motiverats med att det i praktiken är problematiskt att i detalj definiera vad som ingår i investeringsverksamheten. Detta beror på att stiftelserna är olika och på förändringar i omvärlden, t.ex. förändringar i regleringen av kapitalmarknaden och av annan investeringsverksamhet. Det har dessutom konstaterats att utvecklingen av investeringsverksamheten och förändringarna i finanssystemet påverkar stiftelsernas möjligheter att fylla sitt syfte. Presumtionsbestämmelsen leder i praktiken till att när en stiftelses stadgar ska fogas till stiftelseurkunden, upprättas stadgarna så att de uppfyller minimikraven. Därmed får i princip nästan alla stiftelser direkt med stöd av lagen rätt att bedriva investeringsverksamhet, om de inte i sina stadgar begränsar möjligheten att utöva investeringsverksamhet. Om stiftelserna bestämmer sig för att i stor utsträckning ändra sina stadgar är det viktigt att den administrativa processen för Patent- och registerstyrelsens stiftelseregister fortsätter att vara flexibel och effektiv. 

Den planmässighet som i 1 kap. 5 § 1 mom. i stiftslagen krävs av en stiftelses medelsförvaltning förutsätter inte en skriftlig investeringsplan ens av stiftelser som har en betydande förmögenhet. De omfattande reformer av den reglering som gäller ansvarsfull finansförvaltning, särskilt finansmarknadsparter, som under de senaste åren genomförts och en omvärld som ständigt förändras förutsätter dock att investerarskyddet för framför allt små stiftelser stärks. Stiftelsernas placeringstillgångar uppgår till cirka 20 miljarder euro och har en ytterst liten spridning. I stiftelseregistret finns 2 836 stiftelser registrerade, av dem ingick 889 i den undersökning som utredde stiftelsernas ägarroll. Den totala slutsumman av balansräkningarna för de tio största stiftelserna utgjorde t.o.m. 40 procent av den totala slutsumman av balansräkningarna för alla stiftelser. Andelen för de 50 största stiftelserna var 72 procent. 

Det problematiska är att den lagstadgade presumtionsbestämmelsen i stiftelselagens 1 kap. 6 § 1 mom. också kan leda till ett antagande om att investeringsverksamheten är stiftelsernas huvudsakliga verksamhet. Utgångspunkten är att den huvudsakliga verksamheten ska vara yrkesmässig. Med yrkesmässighet avses inte i detta sammanhang samma sak som en professionell kund enligt MiFID I, vilket kan vara vilseledande. Den ändrade lagstadgade ställningen för stiftelserna innebär dock att en del av stiftelserna kan antas förändras till sådana professionella kunder som avses i MiFID, om de inte påvisar att de i sina stadgar har avvikit från presumtionsbestämmelsen i stiftelselagen. På detta sätt kan stiftelserna förlora en betydande del av sitt investerarskydd om de inte längre har icke-professionella kundens automatiska rätt att få information av tjänsteleverantören. Med en professionell kund avses en kund som har tillräckligt med erfarenhet, kunnande och kunskaper för att kunna fatta självständiga investeringsbeslut och korrekt bedöma riskerna i samband med dem. Den lagstadgade presumtionsbestämmelsen om investeringsverksamheten förutsätter inte bara yrkesmässighet utan också betydande noggrannhet av stiftelserna när det gäller investeringsverksamheten. Detta torde höja stiftelsernas aktivitet på finansmarknaden, men kan också minska intresset att höra till stiftelsernas förvaltningsorgan. Detta hänför sig åter till bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG (nedan marknadsmissbruksförordningen) om bolag med bestämmande inflytande, då det av de bindningar som stiftelsens styrelsemedlemmar har följer en anmälningsskyldighet för stiftelser som idkar värdepappershandel. Framför allt för små stiftelser är det dock ändamålsenligt att separat fatta beslut om investeringsverksamheten i samband med att stiftelsen bildas, varvid rätten och skyldigheten att idka investeringsverksamhet inte följer direkt av lagen och omsorgsplikten inte mäts utifrån en presumtion om yrkesmässighet. Till små stiftelser räknas i alla fall stiftelser som kan ha ett startkapital på 50 000 euro men som på det sätt som avses i bestämmelsen har begränsat investeringsverksamheten i sina stadgar genom bestämmelser om investeringsverksamheten och vars investeringsverksamhet inte är betydande. Stiftelsernas medianstorlek är beräknat utifrån balansomslutningen cirka 1,3 miljoner euro. Merparten av stiftelserna är därmed relativt små. Om inte en stiftelses balansomslutning överstiger tio miljoner euro ska inte dess investeringsverksamhet anses betydande. Ändringen hänför sig till det förslag till precisering i 1 kap. 2 § som gäller undantag från tillämpningsområdet. 

4 kap. Utländska EES-värdepappersföretags filialetablering och tillhandahållande av tjänster i Finland

2 §.Tillhandahållande av investeringstjänster utan filialetablering. Till den internationella kapitalanskaffning som sker genom finländska företags emittering av obligationslån hänför sig ett behov av att klarlägga rätten att tillhandahålla investeringstjänster utan att grunda en filial. I paragrafen föreskrivs om på vilka villkor ett utländskt EES-värdepappersföretag har rätt att tillhandahålla gränsöverskridande investerings- och sidotjänster i Finland, dvs. vara verksamt i Finland utan att etablera en filial här. En förutsättning för att verksamheten ska kunna inledas är att en anmälan enligt MiFID I till tillsynsmyndigheten i EES-värdepappersföretagets hemstat lämnas in. Verksamheten i Finland kan enligt paragrafens huvudregel inledas när Finansinspektionen av tillsynsmyndigheten i det utländska EES-värdepappersföretagets hemstat har fått en notifiering om de investerings- och sidotjänster enligt bilaga I till MiFID I som värdepappersföretaget tillhandahåller. På motsvarande sätt kan ett finländskt värdepappersföretag tillhandahålla investeringstjänster i en annan EES-stat. 

Den verksamhet som ett ombud för obligationsinnehavare utövar är på basis av bilaga I till MiFID I varken en investeringstjänst eller en sidotjänst. Verksamheten som ombud kan högst uppfattas som en sidotjänst till investeringstjänsten. Värdepappersföretaget eller kreditinstitutet ska notifiera en sådan sidotjänst i Finland, men för tillfället förutsätts inte tillstånd för att enbart vara verksam som ombud, och en notifiering om enbart sidotjänster är inte möjlig. Därför kan ett ombud för enbart obligationsinnehavare som tillhandahåller gränsöverskridande tjänster vara verksamt i enlighet med de allmänna principerna för den inre marknaden och tillhandahålla tjänster över gränsen utan att besvära myndigheterna. Faktumet att man i Finland börjar kräva registrering av ombud för obligationsinnehavare påverkar inte rätten för finländska emittenter att använda sig av ett utländskt ombud, framför allt vid emissioner i utlandet. Bland annat utländska EES-värdepappersföretag och andra företag som tillhandahåller finansiella tjänster och som avses i 16 § 1 mom. i lagförslag 1 kan därmed i Finland erbjuda tjänster som hänför sig till verksamheten för ombud för obligationsinnehavare utan registreringsskyldighet, även om det i Finland finns bestämmelser om att verksamheten som ombud är registreringspliktig verksamhet. Varken i MiFID I eller i lagen om investeringstjänster definieras när det är fråga om sådan gränsöverskridande verksamhet som kräver ett anmälningsförfarande i form av en notifiering. Frågan bör lösas från fall till fall bl.a. genom att beakta bestämmelserna i EU-fördraget och tolkningen av dem. Inom EES-området är det fortfarande i viss mån oklart när tjänster tillhandahålls över gränserna och varken Esma eller Finansinspektionen har tills vidare inte tagit uttrycklig ställning till frågan. 

Enligt 1 kap. 11 § i lagen om investeringstjänster är placering av finansiella instrument och garantiverksamhet för finansiella instrument egentliga investeringstjänster, medan tillhandahållande av tjänster som anknyter till garantigivning och emission av finansiella instrument hör till sådana sidotjänster som avses i 2 kap. 3 § i den lagen. Ett utländskt EES-värdepappersföretag får tillhandahålla dessa gränsöverskridande tjänster i Finland, om det ingår i dess verksamhetstillstånd och om det i enlighet med 4 kap. 2 § via myndigheten i hemstaten har gjorts en notifiering om tillhandahållandet till Finansinspektionen. 

Avsikten med gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster i Finland är i praktiken att få till stånd ett avtal med en finländsk person eller ett finländskt företag, eventuella åtgärder kan då vara exempelvis marknadsföringskampanjer per e-post. Paragrafens huvudregel har i vissa fall dock lett till tolkningen att enbart det faktum att det är fråga om en finländsk emittent leder till att lagen ska tillämpas, framför allt om tjänsterna i anknytning till en emission har marknadsförts till finländska företag med avsikten att få ett uppdrag. När bestämmelserna för tolkning skrevs beaktades dock i första hand privata investerare som söker tjänster via internet (eng. reverse solicitation) vilket inte nödvändigtvis fungerade optimalt t.ex. vid bedömningen av ett avtalsförhållande mellan ett finländskt börsbolag och en internationell investeringsbank när investeringsbanken ordnar emissionen av företagets obligationslån. Investeringsbankerna marknadsför naturligtvis sina tjänster till finländska börsbolag, och i den verksamheten beaktas nödvändigtvis inte situationer med notifiering. MiFID II möjliggör tillhandahållande av investeringstjänster från ett tredjeland till professionella investerare i en EES-stat, om tjänsteleverantören är registrerad hos Esma och lagstiftningen i tredjelandet motsvarar EU-lagstiftningen (ekvivalens). 

När en internationell investeringsbank deltar i ordnandet av en emission i Finland kräver investeringsbanken ett sakkunnigutlåtande av sin lokala juridiska rådgivare (eng. legal opinion) om att emissionen har genomförts på ett kompetent och korrekt sätt. Det samma gäller utländska kapitalmarknadsarrangemang överlag. Detta förutsätts av kreditinstitutens interna kontroll (eng. compliance) som motiveras av både sameuropeisk lagstiftning och lagstiftningen i Förenta staterna. I det juridiska sakkunnigutlåtandet behandlas bl.a. att ett kreditinstitut som i Finland ordnar en emission inte behöver ytterligare myndighetstillstånd för att genomföra emissionen. Det har blivit ett problem att det inte kan vara fråga om ett utlåtande utan reservation om en notifiering inte har gjorts. Om emissionen enligt Finansinspektionens register ordnas av flera aktörer och någon av dem är finländsk, kan situationen också bedömas utifrån om koncessionen för detta enda kreditinstitut omfattar den andel investeringstjänster som tillhandahålls i Finland och om och om den verksamhet som en internationell bank utövar kan anses utövas helt utanför Finland. 

När åter finländska bolag genom riktade värdepapperserbjudanden (eng. private placement) emitterar obligationslån också i Förenta staterna, där de som ordnar emissionerna är lokala, skulle det vara ytterst svårt att se den amerikanska verksamheten som verksamhet som kräver verksamhetstillstånd i Finland, eftersom en notifiering utanför EES-området inte är möjligt enligt MiFID I. I notifieringsskyldigheten inkluderas därför inte sådana utländska värdepappersföretag inom EES vars deltagande i ordnande av emissioner för finländska emittenter inte kan ses som en investeringstjänst eller sidotjänst enbart på grund av att emittenten är finländsk. 

I MiFID definieras inte när det är fråga om gränsöverskridande verksamhet (som kräver ett anmälningsförvarande). Ordnande av emission jämställs i sak med den tidigare nämnda situationen (RP 32/2012 rd) då en person som är bosatt i Finland på eget initiativ reser till ett utländskt EES-värdepappersföretags hemstat för att där köpa investeringstjänster eller sidotjänster. 

Det är därför nödvändigt att genom att föreskriva särskilda tolkningsregler om emissionstjänster komplettera paragrafen, både för att undanröja tolkningsoklarheter i samband med utländska obligationslånearrangemang för inhemska emittenter och för att underlätta utländsk finansiering av finländska företag. Då leder inte enbart det faktum att emittenten är finländsk till en notifieringsskyldighet på samma sätt som vid investeringstjänster i allmänhet. 

10 kap. Förfaranden i kundförhållanden

2 §.Allmänna principer vid tillhandahållande och marknadsföring av investeringstjänster och sidotjänster. Bestämmelser om god sed har av hävd alltid ingått i lagstiftningen om finansmarknaden. Exempelvis ska kreditinstitut i enlighet med 15 kap. 1 § i kreditinstitutslagen, som gäller förfaranden vid kundtransaktioner, iaktta god banksed. Ännu längre, med början redan från 1930-talet, har det i försäkringsbolagslagen föreskrivits om god försäkringssed. Enligt 3 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen främjar Finansinspektionen dessutom goda förfaranden på finansmarknaden. Enligt 4 § 1 mom. i lagen om indrivning av fordringar får det vid indrivning inte användas ett förfarande som strider mot god indrivningssed eller som annars är otillbörligt mot gäldenären. 

En uttrycklig bestämmelse om god värdepappersmarknadssed stärker de syften som till vidare nämnts i motiveringarna till lagen och har därför också fogats till vissa andra bestämmelser som ingår i lagstiftningen om värdepappersmarknaden. Det är nödvändigt att till paragrafens 1 mom. foga en mening som motsvarar förbudet enligt 1 kap. 2 § i värdepappersmarknadslagen att handla i strid med god värdepappersmarknadssed och som förtydligar att skyldigheten att iaktta god värdepappersmarknadssed också omfattar tillhandahållande och marknadsföring av investerings- och sidotjänster. I likhet med 1 kap. 2 § i värdepappersmarknadslagen gäller tillägget också andra finansiella instrument än värdepapper. Med avvikelse från värdepappersmarknadslagen utsträcker sig den skyldighet som avses i lagen om investeringstjänster också till situationer som inte är förlagda till värdepappersmarknaden men där investerings- och sidotjänster marknadsförs. Trots att den allmänna bestämmelsen i värdepappersmarknadslagen i enlighet med sin motivering tillämpas på alla fysiska och juridiska personer som är verksamma på marknaden och som deltar i verksamheten, kan inte tillämpningsområdet för bestämmelsen om god värdepappersmarknadssed vara mer omfattande än det allmänna tillämpningsområdet för värdepappersmarknadslagen enligt lagens 1 kap. 1 §, och tillämpningsområdet för lagens 1 kap. 1 § kan inte utvidgas genom motiveringen till lagens 1 kap. 2 § (lagstiftning genom motiv). Värdepappersmarknadslagen tillämpas inte heller på all verksamhet på värdepappersmarknaden, utan utöver den lagen har flera speciallagar stiftats. Dessutom har alla de bestämmelser om tillhandahållande av investeringstjänster som ingick i den ursprungliga värdepappersmarknadslagen strukits genom totalreformen av värdepappersmarknadslagstiftningen (RP 32/2012 rd) och flyttats till lagen om investeringstjänster. I motiveringen till den ursprungliga värdepappersmarknadslagen (RP 157/1988 rd) hade god praxis dock kopplats uttryckligen till värdepappersförmedling. Jämför den första EU-rättsakten om värdepappersmarknaden, som också betonar skyldigheten för tillhandahållare av investeringstjänster (eng. financial intermediaries) att följa god sed (eng. good conduct) Commission recommendation of 25 July 1977 concerning a European code of conduct relating to transactions in transferable securities (77/534/EEC). Rekommendationen har aldrig upphävts och den kan därför fortfarande anses utgöra en EU-rättslig grund för god värdepappersmarknadssed som stärks genom skyldigheterna enligt MiFID I, t.ex. noggrannhet och hederlighet. På motsvarande sätt har de nationella bestämmelserna om god värdepappersmarknadssed har delvis flyttats från de etiska reglerna för börsen till lagstiftningen, något som mer allmänt hänför sig till en höjd författningsnivå inom den nationella lagstiftningen om värdepappersmarknaden. För att syftet med den allmänna bestämmelsen om god värdepappersmarknadssed som en styrande princip på hela värdepappersmarknaden ska kunna nås måste paragrafen kompletteras. För att syftet med den allmänna bestämmelsen ska kunna nås, förhållandet mellan de olika lagarna och tillämpningsområdena ska kunna förtydligas, effektiva skyldigheter ska gälla alla parter och självregleringen stärkas är det nödvändigt att till paragrafens 1 mom. foga en hänvisning till den allmänna bestämmelsen i värdepappersmarknadslagen. Genom lagtekniska hänvisningar betonas det att alla aktörer på värdepappersmarknaden måste iaktta förfaranden som är förenliga med god värdepappersmarknadssed och stämmer överens med värdepappersmarknadslagstiftningens detaljerade bestämmelser samt med lagstiftningens syfte. Av denna orsak gäller ändringen de förfaranden som används vid tillhandahållandet av investerings- och sidotjänster. Lagtekniskt motsvarar bestämmelsen hänvisningen i 12 kap. 2 § i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. I lagförslaget som gäller ombud för obligationsinnehavare finns en motsvarande bestämmelse i 6 § 2 mom. Tillägget i 1 mom. till bestämmelsen om god värdepappersmarknadssed behövs för att stärka investerarskyddet i synnerhet på obligationsmarknaden, eftersom den huvudsakliga synvinkeln för värdepappersmarknadslagstiftningen är reglering av aktiemarknaden. På obligationsmarknaden är dessutom likviditeten och öppenheten i handeln sämre än på aktiemarknaden. 

Med god värdepappersmarknadssed avses principer och regler som enligt en upplyst opinion bland aktörerna på värdepappersmarknaden anses vara liktydiga med en god och från samtliga investerares, kunders och aktörers synpunkt en rimlig handelssed. Skyldigheten att iaktta god värdepappersmarknadssed styr förfarandena och avgörandena då det inte finns någon bestämmelse som är tillämplig i ett enskilt fall. Handeln med värdepapper, de finansiella instrumenten och marknadsförfarandena utvecklas ständigt. Det är sålunda inte möjligt att genom lagstiftning om värdepappersmarknaden skapa detaljerade bestämmelser för alla situationer. 

Innebörden av god värdepappersmarknadssed bestäms, i avsaknad av en detaljerad bestämmelse, i första hand på marknaden och genom den praxis som iakttas i enskilda avtalsförhållanden och rättshandlingar. Också självregleringen hos aktörer inom olika branscher styr innebörden av god värdepappersmarknadssed. Exempel på självreglering som ger uttryck för god värdepappersmarknadssed är NASDAQ Helsinki Oy:s (Helsingforsbörsen) regler och anvisningar, Värdepappersmarknadsföreningen rf:s koder för bolagsstyrning och rekommendationer om förfarandet vid offentliga uppköpserbjudanden samt Finansbranschens centralförbund rf:s rekommendationer och anvisningar. Det är möjligt för intresseorganisationer för tillhandahållare av investeringstjänster eller för Försäkrings- och finansrådgivningen att skapa motsvarande regler och anvisningar. Dessa får inte strida mot lag eller andra bindande normer. De kan emellertid av grundad anledning och efter tillbörlig information avvika från Esmas och Finansinspektionens anvisningar som inte är rättsligt bindande utifrån artikel 16.3 i Esma-förordningen (Europaparlamentets och rådet förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG) eller utifrån finländsk förvaltningsrättslig doktrin. I och med att den europeiska icke-bindande regleringen kontinuerligt ökar behöver man precisera den uppgift som tillhandahållare av investeringstjänster har inte bara genom att iaktta god värdepappersmarknadssed utan också genom att skapa den. 

I paragrafens 1 mom. nämns inte förbud mot otillbörligt förfarande. Om ett förfarande dock är otillbörligt strider det i allmänhet också mot god sed. I 1 § i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet (1061/1978) förbjuds dessutom användningen av förfaranden som strider mot god affärssed eller annars är otillbörliga mot andra näringsidkare. 

Finansinspektionen kan förbjuda en aktör som handlar i strid med bestämmelsen att fortsätta eller upprepa förfarandet samt ålägga aktören att ändra eller korrigera förfarandet med stöd av värdepappersmarknadslagens 17 kap. 2 §. Finansinspektionen kan också förena förbuds- och rättelsebeslut med vite enligt 17 kap. 3 §. 

1.6  Lagen om handel med finansiella instrument

1 kap. Tillämpningsområde och definitioner

3 §.Annan lagstiftning som är tillämplig på börser. Bestämmelsen om god värdepappersmarknadssed behöver också fogas till lagen om handel med finansiella instrument, på samma sätt som till 10 kap. 2 § 1 mom. i lagen om investeringstjänster. Det är nödvändigt att komplettera 1 kap. så att den uttryckliga bestämmelsen om god värdepappersmarknadssed stärker de syften som tills vidare nämnts i motiveringarna till lagen också när det gäller börsen och multilaterala handelsplattformer. Alla de bestämmelser om handel med värdepapper på marknadsplatser som ingick i den ursprungliga värdepappersmarknadslagen har genom totalreformen av värdepappersmarknadslagstiftningen strukits och flyttats till lagen om handel med finansiella instrument. Det nya 2 mom. som det förslås att ska fogas till paragrafen ska inte bara gälla börsens egen verksamhet utan också verksamhet på börsen samt på motsvarande sätt multilaterala handelsplattformers verksamhet och verksamhet på multilaterala handelsplattformer (4 kap. 1 § 3 mom. i den nya lagen). Dessutom kan den sporrande bestämmelsen i MiFID II om handelsplatser för SMF-företag (eng. SME Growth Market) förväntas öka de alternativa marknadsplatsernas popularitet. 

2 kap. Börsverksamhet

26 §.Avslutande av handel. I paragrafen föreskrivs om rättsskyddet vid sådana beslut som börsen fattar om avslutande av handel med värdepapper. Rättsskyddet blir effektivare genom att inte bara emittenten utan också registrerade föreningar vars syfte är att bevaka investerarnas intressen och investerare som äger sådana värdepapper eller till sådana berättande värdepapper som är föremål för beslutet om avslutande av handel har rätt att kräva att börsens beslut hänskjuts till Finansinspektionen. Det finns behov av att i paragrafens nya 4 mom. ge en motsvarande rätt till sådana ombud för obligationsinnehavare som äger obligationer som är föremål för beslutet, om detta har beslutats vid obligationsinnehavarnas möte. Bestämmelserna om ombud för obligationsinnehavare är nationell reglering. Investerarnas ekonomiska intressen äventyras oundvikligen genom börsbeslutet, eftersom värdepapperen inte kan säljas på en reglerad marknad eller på någon annan offentlig värdepappersmarknad. Med investerare avses aktörer som vid granskningstidpunkten äger sådana börsnoterade värdepapper eller finansiella instrument som hänför sig till dem. 

29 §.Avnotering av värdepapper. I paragrafen föreskrivs om rättsskyddet vid sådana beslut som börsen fattar om avnotering av värdepapper. Rättsskyddet blir effektivare genom att inte bara emittenten utan också registrerade föreningar vars syfte är att bevaka investerarnas intressen och investerare som äger sådana värdepapper eller till sådana berättigande värdepapper som ska avnoteras har rätt att kräva att börsens beslut hänskjuts till Finansinspektionen. Bestämmelsen är en följd av artiklarna 18 och 19 i Europaparlamentets och Rådets direktiv 2001/34/EG av den 28 maj 2001 om upptagande av värdepapper till officiell notering och om uppgifter som skall offentliggöras beträffande sådana värdepapper (nedan direktivet om börslistor). På börslistan noteras värdepapper som har tagits upp på en reglerad marknad och på vilka man tillämpar de särskilda bestämmelser om upptagande till notering och avförande från notering som avses i direktivet om börslistor. Enligt direktivet om börslistor ska det föreligga rätt till domstolsprövning av ett beslut om notering av värdepapper på börslistan. Kravet uppfylls, eftersom det är möjligt att överklaga Finansinspektionens beslut hos Helsingfors förvaltningsdomstol och i enlighet med förvaltningsprocesslagen (586/1996) vidare hos högsta förvaltningsdomstolen (nedan HFD). 

Tillämpningen av bestämmelsen på börslistan har prövats i rättspraxis i frågan om den ursprungliga värdepappersmarknadslagens 3 kap. 11 § 3 mom. som motsvarade den nuvarande paragrafen. Styrelsen för Helsingfors Fondbörs beslutade i augusti 1995 att avnotera Sparbankernas Central-Aktie-Bank (nedan SCAB), eftersom det enligt styrelsen inte längre var möjligt att upprätta normal och regelbunden handel med SCAB:s A-aktie. Det var inte möjligt för SCAB att uppnå vinstutdelningsförmåga, eftersom det egna kapitalet var kraftigt negativt. Det var därmed inte möjligt att på sedvanligt sätt få avkastning på SCAB:s A-aktie genom värdeökning eller vinstutdelning. Dessutom hade affärsverksamheten förändrats radikalt. Tre av SCAB:s aktieägare överklagade börsens beslut hos Finansinspektionen. I slutet av december 1995 upphävde Finansinspektionen börsstyrelsens beslut med motiveringen att sedvanlig och regelbunden handel med bankens aktier fortsättningsvis var möjlig, eftersom SCAB:s A-aktier fortfarande omsattes på börsen. I januari 1996 överklagade börsen Finansinspektionens beslut hos HFD. I juni 1996 beslutade HFD med rösterna 3-2 att det inte fanns skäl att ändra Finansinspektionens beslut, eftersom inte alla de förutsättningar för en avnotering av aktien som avsågs i den ursprungliga värdepappersmarknadslagen funnits. En minoritet inom HFD skulle ha upphävt Finansinspektionens beslut (HFD 13.6.1996, liggare nr 1998). 

Det finns behov av att stärka rättigheterna för ombud i situationer när handeln avslutas och värdepapperet avnoteras från börslistan eller från en multilateral handelsplattform. Motsvarande rätt att föra ärendet till behandling hos Finansinspektionen behöver ges också till ombud för obligationsinnehavare som äger sådana obligationer som är föremål för beslutet, om detta har beslutats vid obligationsinnehavarnas möte. Förslaget utvidgar rätten att söka ändring enligt direktivet om börslistor, eftersom det i direktivet inte finns bestämmelser om ombud för obligationsinnehavare. Ombud för obligationsinnehavare kan dock jämställas med registrerade föreningar vars syfte är att bevaka investerarnas intressen, som i Finland med stöd av lag har haft denna rätt att söka ändring från ingången av 1994, dvs. i över 20 år. Investerarnas ekonomiska intressen äventyras oundvikligen genom börsbeslutet, eftersom värdepapperen inte kan säljas på en reglerad marknad eller på någon annan offentlig värdepappersmarknad. Med investerare avses aktörer som vid granskningstidpunkten äger sådana börsnoterade värdepapper eller finansiella instrument som hänför sig till dem. Dessutom behövs en språklig justering av bestämmelsen, orden ”av samma slag” ersätts med ordet ”sådana”. 

Förslagen innebär inte att börsens beslut ska underställas Finansinspektionen för godkännande varje gång som börsen fattar ett beslut. Ett beslut förs till behandling hos Finansinspektionen endast när en emittent, en registrerad förening som bevakar investerarnas intressen eller ett ombud för obligationsinnehavare så kräver. Det är i emittenternas och investerarnas intresse att Finansinspektionen kan ändra börsens beslut. Finansinspektionen kan bestämma att börsens beslut ska förbli i kraft, återsända för ny behandling eller fatta ett nytt beslut. Finansinspektionen kan dessutom av börsen begära en utredning över de orsaker som ledde till beslutet. 

4 kap. Multilaterala handelsplattformar

1 §.Marknadsplatsoperatörer som ordnar multilateral handel. I 4 kap. 1 § om multilaterala handelsplattformer behöver göras en motsvarande ändring som i 2 kap. 26 §. 

7 §.Avbrytande och avslutande av handel. I 4 kap. 7 § om multilaterala handelsplattformer behöver göras en motsvarande ändring som i 2 kap. 29 §. 

1.7  Lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet

7 kap. Överföring av värdepapper och finansiella instrument till värdeandelssystemet

4 §.Emissionskonto. Det föreslås att det till de uppgifter som enligt paragrafen ska antecknas på emissionskontot i fråga om de aktuella värdeandelarna fogas uppgifter om på vilket sätt lånevillkoren ska hållas allmänt tillgängliga, om de inte är tillgängliga hos ett ombud för obligationsinnehavare. På basis av presumtionsbestämmelsen är villkoren för obligationslån som överförts till värdeandelssystemet i första hand tillgängliga hos ett ombud för obligationsinnehavare. Ändringsförslaget gäller därmed endast obligationslån som överförts till värdeandelssystemet. 

8 kap. Särskilda bestämmelser

1 §.Förvaltarregistrering. Det föreslås att informationsskyldigheten för den som sköter förvaltarregistreringen ska utvidgas i paragrafen så att denne åläggs att till ombud för obligationsinnehavare lämna alla tillgängliga uppgifter om obligationsinnehavarna per obligationslån, t.ex. uppgifter om respektive investerare. Förslaget behövs för att informationsskyldigheten för ombud för obligationsinnehavare ska uppfyllas. Det krävs dock fortfarande inte att obligationslån överförs till värdeandelssystemet, och informationsskyldigheten gäller inte heller obligationslån som inte har överförts till värdeandelssystemet. 

2 §.Tystnadsplikt. Enligt 6 kap. 3 § 2 mom. för värdepapperscentralen förteckningar över ägarna till värdeandelar, om det är fråga om en andel av ett obligationslån som hör till värdeandelssystemet. Enligt 6 kap. 3 § 3 mom. ska värdepapperscentralen också föra en förteckning över antalet sådana värdeandelar. Det är dessutom nödvändigt att i bestämmelsen göra smärre språkliga justeringar. I praktiken framskrider processen att skaffa uppgifter för ombudet för obligationsinnehavarna så att ombudet beställer en borgenärsförteckning enligt 6 kap. 3 § 2 mom. från värdepapperscentralen och om det i förteckningen ingår förvaltarregistrerade värdeandelar ska ombudet kontakta dem som sköter förvaltarregistreringen och med stöd av 8 kap. 1 § 3 mom. begära uppgifterna. För närvarande är marknadspraxis att det i lånevillkoren reserveras en rätt för ombud för obligationsinnehavare att få en borgenärsförteckning enligt 6 kap. 3 § 2 mom. 

1.8  Lagen om värdeandelskonton

29 §. Paragrafen gäller betalningsskydd, och enligt paragrafen anses emittenten ha gjort en giltig betalning, om betalningen har lämnats till den betalningsmottagare som anges för värdeandelskontot. I praktiken har emittenterna inte själva haft hand om betalningarna, utan dessa sköts via kontoförvaltaren eller värdepapperscentralen. Emittenterna gör betalningarna till kontoförvaltaren eller värdepapperscentralen som vidarebefordrar dem till de rättsinnehavare som registrerats för värdeandelskontona. Enligt 3 mom. kan inte mot emittenten framställas några krav, om denne har gjort betalningen till värdepapperscentralen eller kontoförvaltaren i tid. Momentet behöver ändras så att betalningarna kan göras också via ombud för obligationsinnehavare. Vid normala situationer sköter ombudet inte betalningstrafiken för obligationslånet, utan denna uppgift hör till en separat betalningsagent som är en sådan företrädare för emittenten som avses i värdepapperscentralens regler och som av värdepapperscentralen har beviljats rätt att verka som kontoförvaltare och att göra registreringar i värdeandelsregistret. Betalningar av kapital och räntor i samband med obligationslån styrs i praktiken till ombudet endast i situationer där obligationslånet i förtid har sagts upp till återbetalning, betalningarna av obligationslånet styrs till ett separat spärrkonto eller den säkerhet som har ställts för obligationslånet har realiserats. I denna situation tar ombudet i inledningsskedet ut betalningarna och betalar sedan dem till obligationsinnehavarna via betalningsagenten. Ombudet behöver godtrosskydd när det (beroende på hur täckande befogenheter ombudet har fått) självständigt erlägger betalningar för en innehavare av ett värdeandelskonto (betalningsskydd). På motsvarande sätt ska en emittent ge betalningsskydd också i den (exceptionella) situationen där betalningar i samband med ett obligationslån primärt styrs till ombudet. Förslaget stärker de rättigheter som ombud för obligationsinnehavare har i samband med betalningsskydd. 

1.9  Lagen om gräsrotsfinansiering

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §.Tillämpningsområde. Genom en lagteknisk precisering föreslås det att det felaktiga omnämnandet av fondbolag stryks ur förteckningen i 2 mom. 

2.1  Närmare bestämmelser

Propositionen innehåller inga förslag om bemyndigande för finansministeriet att utfärda förordningar. Sådana bemyndiganden behövs inte eftersom propositionen inte grundar sig på EU-reglering, som på grund av sin detaljrikedom i allmänhet medför att bemyndiganden att utfärda förordning behövs. 

2.2  Närmare föreskrifter

I propositionen ingår ett förslag om bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda föreskrifter, som i allmänhet ingår i den lagstiftning som gäller finansmarknaden. Finansinspektionen kan med stöd av 20 § 4 mom. i lagförslag 1 meddela närmare föreskrifter om hur ett ombuds affärsverksamhet ska avslutas till följd av avregistrering. Föreskrifter kan behöva utfärdas t.ex. när ett ombud har försatts i konkurs eller har avregistrerats på grund av lagstridigt förfarande. Syftet med bemyndigandet att utfärda föreskrifter är närmast att trygga investerarnas ställning samt att beakta obligationsinnehavarnas ställning vid de rättsverkningar som följer på situationer där förutsättningarna upphör och vid avregistrering. 

I övrigt behövs inte något bemyndigande att utfärda föreskrifter, eftersom propositionen inte grundar sig på EU-reglering som på grund av sin detaljrikedom i allmänhet medför att bemyndiganden att utfärda föreskrifter behövs. Om ombudsverksamhet bedrivs med stöd av auktorisation för kreditinstitut, betalningsinstitut, fondbolag, värdepappersföretag eller AIF-förvaltare, ska Finansinspektionens föreskrifter och anvisningar i anslutning till den auktorisationen iakttas i tillämpliga delar.