1.1  Lagen om företagshemligheter

1 §.Tillämpningsområde. Enligt paragrafen föreskrivs det i lagen om företagshemligheter om skyddet för företagshemligheter samt tekniska anvisningar i samband med näringsverksamhet. Genom lagen om företagshemligheter sätts direktivet om företagshemligheter i kraft till behövliga delar samt bibehålls den nuvarande nationella civilrättsliga lagstiftningen om skydd för företagshemligheter, som delvis är mer omfattande än direktivet om företagshemligheter. Tillämpningsområdet för direktivet om företagshemligheter är allmänt, och medlemsstaterna ska genomföra direktivet så att förfarandena, åtgärderna och rättsmedlen enligt direktivet är tillgängliga i samtliga situationer som gäller intrång i företagshemligheter. I praktiken torde vissa rättsmedel användas sällan, till exempel i förhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det går ändå inte att kategoriskt utesluta deras tillämpning i sådana situationer.  

Lagen om företagshemligheter blir tillämplig om det är möjligt att utnyttja en företagshemlighet i nuvarande eller eventuellt framtida näringsverksamhet. Bedrivande av näringsverksamhet är inte en förutsättning för att tillämpa bestämmelserna i lagen om företagshemligheter. Sålunda tillämpas bestämmelserna i lagen om företagshemligheter även på enskilda personer. Lagens bestämmelser tillämpas inte på sådana enskilda personers hemligheter som inte har någon anknytning till företagsverksamhet. En enskild persons eller till exempel ett forskningsinstituts, ett universitets eller en högskolas hemlighet som kan utnyttjas i eventuell framtida näringsverksamhet kan dock vara en företagshemlighet, om den motsvarar definitionen av företagshemlighet i 2 §.  

Bestämmelserna i lagen om företagshemligheter begränsar inte i princip rätten för innehavaren av en företagshemlighet att inom ramen för sin avtalsfrihet avtala om skyddet för sina företagshemligheter. Lagen om företagshemligheter innehåller emellertid också tvingande reglering som därmed begränsar avtalsfriheten. Sådan reglering utgör definitionerna i 2 § och dessutom i första hand bestämmelserna i 5 § om avslöjande av oegentligheter samt bestämmelserna i 6 § om röjande av företagshemlighet för arbetstagarföreträdare. Rättigheterna enligt 5 och 6 § får inte inskränkas genom avtal. Man bör emellertid lägga märke till att företag i sig kan komma överens om att information ska skyddas i större utsträckning än definitionen i 2 §, men då är det inte möjligt att använda rättsmedel enligt lagen om företagshemligheter för information utanför definitionen av företagshemlighet eller teknisk anvisning. Om sådan information avslöjas är det fråga om agerande i strid med ett avtalsvillkor och inte om intrång i en företagshemlighet.  

Begreppet näringsverksamhet som används i lagen ska förstås i vid bemärkelse. Med näringsverksamhet avses särskilt fysiska eller juridiska personers utövande av yrke eller näring för att erhålla inkomst eller någon annan ekonomisk nytta.  

Näringsverksamhet ska syfta till ett ekonomiskt resultat. Det ekonomiska resultatet framgår i allmänhet så att varor, tjänster eller andra nyttigheter säljs eller annars tillhandahålls mot ersättning. Det ska anses handla om verksamhet mot vederlag, trots att motprestation inte krävs för varje enskild prestation. Även ekonomisk verksamhet som bedrivs i välgörenhetssyfte kan vara näringsverksamhet. Kravet på strävan efter ekonomiskt resultat ställer åter till exempel avgiftsfri grannhjälp utanför näringsverksamhet.  

Om skyddet för företagshemligheter gäller dessutom vad som bestäms särskilt i någon annan lag. Tillämpningsområdet för lagen om företagshemligheter är allmänt och lagen kompletterar regleringen om skydd för företagshemligheter på andra ställen i lagstiftningen. Sålunda tillämpas bland annat definitionen av företagshemlighet i 2 § 1 punkten i lagen om företagshemligheter även när det är nödvändigt att avgöra om det är fråga om en företagshemlighet som avses i någon annan lag. Den föreslagna lagens förfaranden, åtgärder och rättsmedel kan också bli tillämpliga till exempel på grund av brott mot tystnadsplikt enligt någon annan lag. Till den del som det föreskrivs något annat om skydd för företagshemligheter i den andra lagen tillämpas den lagen i stället för den här lagen.  

Lagen om företagshemligheter är emellertid en speciallag i förhållande till andra allmänna lagar, till exempel rättegångsbalken. I fall som gäller enbart förbud mot att anskaffa, utnyttja och röja en företagshemlighet tillämpas bestämmelsen om interimistiskt förbud i 9 § i lagen om företagshemligheter i stället för bestämmelsen om säkringsåtgärder i 7 kap. 3 § i rättegångsbalken.  

Ett viktigt exempel på en annan lag där det föreskrivs om skydd för företagshemligheter är arbetsavtalslagen. Arbetsavtalslagen är en allmän lag om anställningsförhållanden. Bestämmelserna om företagshemligheter i 3 kap. är specialbestämmelser i förhållande till lagen om företagshemligheter. I 3 kap. 4 mom. i arbetsavtalslagen föreslås dock en hänvisning till lagen om företagshemligheter. Den sistnämnda lagens bestämmelser tillämpas i anställningsförhållanden på samma sätt som arbetsavtalslagens bestämmelser överlag. Bland annat definitionen av företagshemlighet och behörigt och obehörigt utnyttjande av företagshemligheter får sitt innehåll från lagen om företagshemligheter. Sålunda är det till exempel med stöd av 4 § 3 mom. i lagen om företagshemligheter förbjudet att under anställningsförhållandet obehörigt röja arbetsgivarens affärspartners företagshemlighet som man fått kännedom om under anställningsförhållandet. När det gäller anställningsförhållanden föreskrivs det dessutom om tystnadsplikt i bland annat statstjänstemannalagen, lagen om kommunala tjänsteinnehavare samt kyrkolagen. Om tystnadsplikt enligt dessa lagar överträds, blir förfaranden, åtgärder och rättsmedel enligt lagen om företagshemligheter tillämpliga.  

I strafflagen föreskrivs om straffbara gärningar som innebär intrång i företagshemlighet. 

2 §.Definitioner. I paragrafen definieras de begrepp som används i lagen. Definitionerna av företagshemlighet, innehavare av en företagshemlighet och intrångsgörande produkter genomför i behövliga delar artikel 2 i direktivet om företagshemligheter. 

I 1 punkten definieras vad som avses med företagshemlighet. Definitionen är ny och genom den genomförs artikel 2.1 i direktivet om företagshemligheter. Direktivets begrepp företagshemlighet baserar sig på artikel 39.2 i TRIPS-avtalet, som är bindande för Finland. Finlands nationella civilrättsliga lagstiftning har tidigare saknat en definition av företagshemlighet. 

För närvarande används olika begrepp i olika lagar: affärs- och yrkeshemlighet, affärshemlighet och företagshemlighet. Nuförtiden definieras företagshemlighet (finska ”yrityissalaisuus”) i 30 kap. 11 § i strafflagen på följande sätt: ”Med företagshemlighet avses i detta kapitel en affärs- eller yrkeshemlighet eller någon motsvarande information om näringsverksamhet som en näringsidkare håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra ekonomisk skada för honom eller någon annan näringsidkare som har anförtrott honom informationen.”  

Även om det har använts olika begrepp i olika lagar, uppfattas begreppen som att de i praktiken betyder samma sak och de har också i rättspraxis i stor utsträckning tolkats på samma sätt. Avsikten med den nya definitionen av företagshemlighet är inte att förändra det rådande rättsläget beträffande vad som ska betraktas som företagshemlighet. Definitionen av företagshemlighet omfattar även yrkeshemlighet. Till skillnad från affärshemlighet har yrkeshemlighet mera avsett fria yrkesutövares, såsom privatläkares, arkitekters, advokaters, självständigt verksamma formgivares eller designers hemligheter som gäller kunskaper och färdigheter. I och med den nya definitionen har en indelning baserad på sättet att bedriva näring inte längre någon betydelse ens på teoretisk nivå. 

Kännetecknet på företagshemlighet och därmed också i stor utsträckning affärshemlighet har i Finland traditionellt ansetts vara innehavarens sekretessvilja, sekretessintresse och faktiska sekretess. Innehavarens sekretessintresse framgår av att informationen är hemlig och om den avslöjas är detta ägnat att orsaka ekonomisk skada för näringsverksamheten. Verklig sekretess och sekretessvilja betyder åter att innehavaren har en strävan och vilja att hemlighålla informationen för utomstående. Även om ordalydelsen i direktivet om företagshemligheter inte direkt motsvarar dessa begrepp, stämmer kännetecknen på företagshemlighet där i stor utsträckning överens med den rådande uppfattningen inom det finländska rättssystemet.  

På samma sätt som enligt direktivet om företagshemligheter är information en företagshemlighet om den uppfyller de tre krav som nämns i bestämmelsen.  

Företagshemlighet är för det första information som är hemlig i den meningen att den inte, som helhet eller i den form dess beståndsdelar ordnats och satts samman, är allmänt känd hos eller lättillgänglig för personer i de kretsar som normalt handskas med typen av information i fråga (underpunkt a). Kännetecknet på en företagshemlighet är att den känd inom en begränsad personkrets. Av en företagshemlighet som omfattas av skyddet förutsätts ändå inte i samtliga fall att den begränsade personkretsen är liten. Företagshemligheten kan till exempel vara känd hos två eller flera företag i samma bransch. En företagshemlighet kan inte vara en ensamrätt, utan informationen kan lagligen vara flera aktörers företagshemlighet samtidigt. Det är möjligt att flera aktörer utvecklar eller får samma information självständigt, såsom information om någon teknik som används för att framställa en produkt.  

Som företagshemlighet betraktas enligt definitionen inte information som är allmänt känd eller lättillgänglig för personer i de kretsar som normalt handskas med typen av information i fråga. Utanför definitionen av företagshemlighet stannar således kunskaper som ingår i allmän utbildning inom branschen samt sådan allmänna erfarenheter och färdigheter som personerna har fått vid normal yrkesutövning. Bedömningen av om det är fråga om en företagshemlighet eller en persons yrkesskicklighet, -kunskaper eller erfarenhet måste göras från fall till fall. Gränsdragningen blir i praktiken beroende av domstolens prövning på samma sätt som i nuläget. När man bedömer informationens karaktär av företagshemlighet eller en persons yrkesskicklighet, kan man beakta bland annat om det är fråga om muntlig kunskap eller om den finns lagrad någonstans eller i skriftlig form, hur detaljerad och företagsspecifik den är, dvs. är den allmänt känd hos företagen i den aktuella branschen. Om det inte är fråga om muntlig kunskap, utan den är detaljerad och innehas av endast ett eller få företag, ökar detta sannolikheten för att den snarare ska betraktas som en företagshemlighet än någons yrkesskicklighet. 

Med know how avses företagserfarenheter, av vilka de flesta kan karakteriseras som på erfarenhet baserad kunskap att använda sig av information. Know how har delvis samma innehåll som affärshemlighet. I en vidare bemärkelse torde med know how förstås all kunskap och erfarenhet som behövs för utövande av en viss näringsverksamhet. Det är svårt att individualisera skyddsobjektet i know how och det är mångfaldigare än immaterialrättsliga ensamrätterna. Fördenskull kan man inte med know how ge skyddad ensamrätt av motsvarande slag. Hemlig know how kan bli skyddad som affärshemlighet (RP 114/1978 rd s. 114). 

Utanför definitionen av företagshemlighet stannar också information som är lättillgänglig med hjälp av till exempel reverse engineering på det sätt som beskrivs i 3 § 4 mom. 2 punkten.  

En företagshemlighet ska också ha verkligt eller potentiellt värde i näringsverksamheten på grund av att den är hemlig (underpunkt b). Ekonomiskt värde som hänför sig till en hemlighet framgår i praktiken så att röjandet av den vore ägnat att orsaka ekonomisk skada. Information har ekonomiskt värde till exempel när olovligt anskaffande, utnyttjande eller röjande av informationen kunde försämra den lagliga innehavarens konkurrensställning på marknaden. I direktivet förutsätts att informationen har kommersiellt värde, men i den föreslagna lagen hänvisas till ekonomiskt värde i näringsverksamhet i stället för kommersiellt värde. Uttrycket har samma innebörd som direktivets kommersiella värde. Utanför definitionen av företagshemlighet ställs obetydlig information, eftersom den inte har just något ekonomiskt värde. 

För att information ska ha ekonomiskt värde i näringsverksamhet förutsätts inte att innehavaren av företagshemligheten är en näringsidkare. Vilken som helt fysisk eller juridisk person kan inneha en företagshemlighet. Exempelvis forskningsinstitut kan bland annat i anslutning till forskningssamarbete få information som har ekonomiskt värde i forskningsinstitutets näringsverksamhet. Å andra sidan är privat information som ett företag innehar inte nödvändigtvis företagshemligheter om informationen inte har något samband med näringsverksamheten.  

Kravet på att informationen ska ha ekonomiskt värde i näringsverksamhet förutsätter inte heller att informationen utnyttjas. Det räcker att informationen har ett potentiellt ekonomiskt värde. En företagshemlighets ekonomiska värde kan också vara bundet till tidens gång. När informationen åldras kan nyttan av informationen minska eller försvinna helt och hållet. 

Definitionen av företagshemlighet är allmän, och den ställer inga gränser för det objekt som skyddas mot missbruk. Företagshemligheter kan vara väldigt många typer av teknisk eller ekonomisk information. Företagshemligheter kan vara bland annat tillverkningsuppgifter, testresultat, affärsidéer, prissättningsuppgifter, know-how, marknadsundersökningar, ekonomiska prognoser, konkurrentanalyser, kundregister och företagens administrativa-organisatoriska uppgifter. En företagshemlighet kan vara ett datorprograms källkod eller någon annan del av ett program som ska hemlighållas, såsom programmets uppbyggnad, specifikation eller algoritmer eller databaser som ingår i det. Även så kallad negativ information kan vara affärshemligheter. Med negativ information avses till exempel information om att någon tillverkningsmetod inte fungerar. Det kan också betyda information som är negativ eller skadlig för bolagets verksamhet, såsom information om bolagets svaga ekonomiska läge. 

I rättspraxis har som företagshemlighet enligt strafflagen betraktats till exempel mönster till en snöskoteroverall, eftersom det hade tagit flera månader att designa overallen och målsäganden hade meddelat att på grund av mönstrens ekonomiska värde var de förenade med ett absolut sekretessintresse (HD 2013:17). Som företagshemligheter har även betraktats kundspecifika priser per enhet på byggnadsmaterial (HD 12.12.2008, dnr R 2007/656), maskinritningar och utkast till dem, trots att maskinens funktionsprincip och huvudsakliga konstruktion har varit känd (HD 1984 II 43) och icke-offentliggjorda delar av skal till mobiltelefoner, när man utifrån dem har kunnat dra slutsatser om produkternas tillverkningsteknik samt telefonernas utseende och egenskaper, som tillverkaren vill hemlighålla för konkurrenterna (Kouvola hovrätt 30.9.2004, dnr R 03/1364). Som företagshemligheter har även betraktats tillverknings- och monteringsritningar till dieselmotorer, då en betydande del av informationen i ritningarna baserade sig på bolagets egen know-how och dess produktutvecklingsarbete. Bolagets dieselmotorer företrädde högtstående teknisk kunskap och kompetens, varför tillverkningen av en komponent av motsvarande kvalitet förutsatte detaljerade uppgifter. Den sakkunskap som krävs för att ta reda på uppgifterna var inte lättillgänglig och dessutom var sådana utredningar mycket dyra (Vasa hovrätt 25.5.2004, dnr R 03/1074).  

I rättspraxis har man ansett att företagshemlighet kan vara också en kombination av enskilda uppgifter, såsom en ny slags sammansättning av uppgifterna eller en stor mängd registrerade uppgifter som helhet, trots att de enskilda uppgifterna är offentliga. I Helsingfors hovrätts avgörande 4.7.2012, dnr R 11/2450 ansåg hovrätten bland annat att sekretessen för uppgifterna hänförde sig till produkternas nyhetsvärde i Finland och bolagets intresse av att få en ny marknad i Finland. Uppgifterna tillsammans med förhandlingsresultatet utgjorde tillsammans en företagshemlighet. Företagshemligheter är ofta en kombination av olika uppgifter, där ingen uppgift separat behöver vara en företagshemlighet. I Åbo hovrätts avgörande 21.6.2012, dnr R 10/2249 ansåg hovrätten att informationen skulle betraktas som en företagshemlighet, då den bestod av en sammansättning av i sig kända uppgifter, komponenter eller delfunktioner eller de kunde samordnas till en ny slags informationshelhet eller produkt. I Kouvola hovrätts avgörande 12.1.2011, dnr R 10/456 ansåg hovrätten att en förpackningslinje var en helhet som krävt planering och som utgjorde en företagshemlighet, trots att komponenterna i huvudsak var teknik som var känd sedan tidigare.  

Som företagshemligheter betraktades åter inte ritningarna till en bakgavelhiss, då ritningarna inte innehöll andra uppgifter om hissens konstruktion än de som framgick direkt av hissen och då hissarna kunde hyras och köpas fritt och sålunda undersökas av vem som helst. Ritningarna var sådana tekniska förebilder som avses i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet (HD:1991:11). Det hade inte heller gjorts intrång i företagshemligheter i en situation där en arbetstagare hade planerat elektriska lösningar för en maskin, vilka hade haft jämförelsevis enkla allmänna funktionsprinciper och baserat sig på allmänt känd yrkesskicklighet. Det ansågs inte att lösningarna till en förpackningsmaskin hos personens tidigare arbetsgivare hade kopierats i detalj (HD:1989:39). Sedvanliga lönelistor för anställda hos en städfirma innehöll, då arbetsavtalen överensstämde med allmän praxis, inte i 5 § 1 mom. i lagen om tillsyn över arbetarskyddet (131/1973) avsedda uppgifter om ett företags ekonomiska ställning eller om en affärs- eller yrkeshemlighet. Arbetarinspektören, som utan affärsidkarens tillstånd hade lämnat domstolen kopior av lönelistorna som inspektören erhållit vid en arbetarskyddsinspektion, hade inte gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikten som gällde arbetarskyddsuppgifter (HD 1985-II-181). 

Av en företagshemlighet förutsätts för det tredje att den legitima innehavaren av informationen har vidtagit rimliga åtgärder för att hålla den hemlig (underpunkt c). Kravet innebär att innehavaren genom sina åtgärder ska försöka hålla informationen hemlig, och att de som har att göra med informationen förstår att den är hemlig.  

Omfattningen av innehavarens åtgärder ska granskas i varje enskilt fall beroende på bland annat vilka slags åtgärder som det i själva verket är möjligt att vidta och vilka behov innehavaren av företagshemligheten har av att hålla informationen hemlig. Metodurvalet för att hålla information hemlig ska vara brett. Information kan skyddas till exempel med säkerhetsarrangemang som gäller informationssystem och fysiska utrymmen eller så kan det skrivas in i sekretessförbindelser mellan företaget och dess personal eller företaget och dess samarbetspartner vilken information som är konfidentiell. Kravet på rimliga åtgärder betyder å andra sidan till exempel inte att handlingar eller filer som innehåller företagshemligheter uttryckligen måste märkas som konfidentiella.  

I 2 punkten definieras innehavare av en företagshemlighet. Definitionen är ny och den genomför artikel 2.2 i direktivet om företagshemligheter. Innehavaren av en företagshemlighet kan vara en fysisk eller juridisk person som lagligen kontrollerar en företagshemlighet. Begreppet innehavare av en företagshemlighet baserar sig på samma sätt som definitionen av företagshemlighet på TRIPS-avtalet, där det i artikel 39.2 konstateras att ”fysiska och juridiska personer ha möjlighet att förhindra att information över vilken de lagligen förfogar, inte utan deras samtycke röjs för, anskaffas av eller används av andra på sätt som strider mot god affärssed”. I direktivet anges inte närmare vad som avses med lagligen kontrollerar. Med begreppet lagligen kontrollerar vill man säkerställa att förutom företagshemlighetens ursprungliga innehavare kan även till exempel licensinnehavare försvara företagshemligheten. Vem som lagligen kontrollerar en företagshemlighet måste bedömas från fall till fall, till exempel utifrån licensavtal eller avtal om utnyttjande och röjande av företagshemligheten.  

I 3 punkten definieras vad som avses med intrångsgörande produkter. Definitionen motsvarar definitionen av intrångsgörande varor i artikel 2.4 i direktivet om företagshemligheter. I bestämmelsen används uttrycket produkt varmed avses både varor och tjänster. Av denna orsak är bestämmelsens uttryck produkt i stället för direktivets uttryck vara. Med intrångsgörande produkter avses varor eller tjänster vilkas formgivning, egenskaper, funktion, produktionsprocess eller marknadsföring gynnas avsevärt av olagligen anskaffade, utnyttjade eller röjda företagshemligheter. Gynnas avsevärt bedöms från fall till fall. Det kan vara fråga om intrångsgörande produkter till exempel när en företagshemlighets innehavares tekniska lösningar i betydande utsträckning har använts i produktens formgivning och produktion eller när innehavarens kundregisteruppgifter har utnyttjats olagligen vid marknadsföring av produkterna, och dessa tekniska lösningar och kundregisteruppgifter utgör företagshemligheter.  

En intrångsgörande produkt kan också vara till exempel ett datorprogram eller ett datorspel, eller ett lagringsmedium för detta, eller något annat föremål där ett datorprogram ingår.  

3 §.Obehörigt anskaffande av företagshemlighet. I paragrafen föreskrivs om förbud mot obehörigt anskaffande av företagshemlighet samt om obehöriga sätt att anskaffa företagshemligheter. Dessutom bestäms i paragrafen om sätt att anskaffa företagshemligheter som inte är obehöriga. Genom regleringen genomförs artikel 3.1 samt artikel 4.2 och 4.4 i direktivet om företagshemligheter. 

I 1 mom. föreskrivs ett allmänt förbud mot obehörigt anskaffande av företagshemlighet. Ingen får obehörigt anskaffa eller försöka anskaffa en företagshemlighet. Regleringen motsvarar förbudet mot att anskaffa företagshemligheter i 4 § 1 mom. i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. Förbudet mot att utnyttja en obehörigt anskaffad företagshemlighet har intagits i den föreslagna lagens 4 § 1 mom. om förbud mot utnyttjande och röjande. 

I 2 mom. föreskrivs närmare om obehöriga sätt att anskaffa företagshemligheter. Genom bestämmelsen genomförs artikel 4.2 i direktivet om företagshemligheter. Enligt 1 punkten betraktas anskaffande av en företagshemlighet alltid som obehörigt om det sker genom att någon olovligen bereder sig tillgång till eller tillägnar sig företagshemligheten. I 2 punkten uppräknas gärningar som ska betraktas som obehörigt anskaffande av företagshemlighet om de begås utan samtycke av innehavaren av företagshemligheten. Enligt bestämmelsen får man inte olovligt kopiera eller skriva av sådana handlingar, föremål, material, ämnen eller elektroniska filer som hör till innehavaren av en företagshemlighet och som innehåller företagshemligheten eller från vilka företagshemligheten kan härledas. En företagshemlighet får inte heller anskaffas obehörigt genom olovligt iakttagande eller annan olovlig hantering av ovan nämnda upptagningar från vilka en företagshemlighet kan härledas. Som innehavare av en företagshemlighet betraktas i enlighet med direktivet den som lagligen kontrollerar företagshemligheten. Bestämmelsen är så oberoende av upptagningsform som möjligt, dvs. den täcker i praktiken alla slags upptagningar från vilka en företagshemlighet kan röjas. Enligt 1 och 2 punkten är således förvärvande, kopiering på olika sätt och iakttagande i olika former av en upptagning som innehåller en företagshemlighet alltid obehörigt anskaffande av en företagshemlighet. Även anskaffningssätten enligt 30 kap. 4 § 1 mom. i strafflagen är obehörigt anskaffande. I 3 punkten föreskrivs förutom om obehörigt anskaffande av en företagshemlighet även om annat förfarande som strider mot god affärssed. God affärssed är sådant förfarande som iakttas av en ärlig och hederlig näringsidkare, och som inte är förenat med några betänkliga drag för konkurrenten. Det går dock inte att definiera god affärssed entydigt, utan innehållet preciseras genom rättspraxis. Framför allt marknadsdomstolens och högsta domstolens avgöranden samt Centralhandelskammarens opinionsnämnd för god affärsseds utlåtanden har ansetts bestämma innehållet i god affärssed. Bedömningen av om ett förfarande överensstämmer med god affärssed kan vara situationsbunden och i allmänhet bedöms förfarandet som helhet (HD 2004:4). Man kan få tolkningshjälp med innehållet i god affärssed av allmänt godkända regler för olika näringsgrenar, uppförandekodex samt Internationella handelskammaren ICC:s marknadsföringsregler. Innehållet i god affärssed kan också ändras över tiden och när sederna förändras.  

I 3 mom. föreskrivs att anskaffande av en företagshemlighet är också obehörigt, om personen vid anskaffning av en företagshemlighet har känt till eller under rådande förhållanden borde ha känt till att företagshemligheten direkt eller indirekt har erhållits från en person som obehörigen utnyttjat eller röjt den. Genom bestämmelsen genomförs artikel 4.4 i direktivet om företagshemligheter. Närmare bestämmelser om obehörigt utnyttjande och röjande av företagshemlighet ingår i 4 §. I detta moment och 4 § 4 mom. förbjuds således obehörigt anskaffande, utnyttjande och röjande av en företagshemlighet i följande steg då företagshemligheten har utnyttjats eller röjts obehörigt i ett tidigare skede. Om en person har anskaffat en företagshemlighet under omständigheter där han eller hon inte heller borde ha känt till att företagshemligheten har utnyttjats eller röjts obehörigen tidigare, agerar personen i fråga inte obehörigt på det sätt som avses i detta moment och 4 § 4 mom. 

I 4 mom. föreskrivs om sätt som inte är obehörigt anskaffande av företagshemlighet. Genom bestämmelsen genomförs artikel 3.1 i direktivet om företagshemligheter.  

I 1 punkten föreskrivs att anskaffande av en företagshemlighet inte är obehörigt när den erhålls genom oberoende upptäckt eller skapande. Information som är skyddad som en företagshemlighet är inte en ensamrätt, så flera olika aktörer har antingen samtidigt eller vid olika tidpunkter kunnat få laglig kontroll över samma företagshemlighet genom oberoende upptäckt eller skapande.  

Enligt 2 punkten betraktas inte reverse engineering som obehörigt anskaffande av en företagshemlighet. Med reverse engineering avses att information klarläggs genom iakttagelse, undersökning, demontering eller test av produkter eller föremål som förvärvats lagligt. På detta sätt kan man klarlägga produkternas funktionsprinciper och den kunskap som ligger bakom dem. Om informationen har klarlagts på detta sätt är det inte fråga om obehörigt anskaffande av en företagshemlighet.  

Reverse engineering är således tillåten när en produkt eller ett föremål kan förvärvas lagligt, dvs. i praktiken är allmänt tillgängligt på marknaden eller innehas lagligt av en sådan aktör som inte berörs av skyldigheten att begränsa anskaffandet av företagshemligheter. Villkoret är att reverse engineering inte har förbjudits genom avtal. Avtal som förbjuder reverse engineering kan också begränsas genom lag. I Finland bestäms i 25 k § i upphovsrättslagen (404/1961) om reverse engineering av datorprogram för att få den information som är nödvändig för att uppnå samverkansförmåga mellan program. Avtalsvillkor som inskränker användningen av ett datorprogram enligt upphovsrättslagens bestämmelse är ogiltiga.  

Enligt 3 punkten är anskaffande av företagshemlighet inte obehörigt om det går till så att arbetstagare och arbetstagarföreträdare utövar sin rätt till information och samråd. Arbetstagares och arbetstagarföreträdares rätt till information och samråd kan basera sig på lagstiftning eller till exempel kollektivavtal. Arbetstagare och arbetstagarföreträdare anses inte ha anskaffat en företagshemlighet obehörigt, om företagshemligheten har erhållits som ett inslag i arbetstagarnas och arbetstagarföreträdarna utövande av sin rätt till information eller samråd. Det är fråga om en sådan situation som avses i denna punkt till exempel när arbetstagare eller arbetstagarföreträdare har fått kännedom om en företagshemlighet i samband med samarbetsförfarande. Bestämmelser om tystnadsplikt för arbetstagare och arbetstagarföreträdare finns i 9 kap. 57 § i samarbetslagen, enligt vilken en arbetstagare, en företrädare för en personalgrupp och en i 9 kap. 55 § avsedd sakkunnig samt i 9 kap. 57 § 2 mom. avsedda arbetstagare och deras företrädare skall hemlighålla i samband med samarbetsförfarandet erhållna uppgifter om arbetsgivarens affärs- och yrkeshemligheter. Enligt 9 kap. 57 § 2 mom. hindrar tystnadsplikten inte en arbetstagare eller en företrädare för en personalgrupp från att röja uppgifter som avses i 9 kap. 57 § 1 mom. 1–3 punkten för andra arbetstagare eller deras företrädare i den omfattning som är nödvändig med hänsyn till dessa arbetstagares ställning för att syftet med samarbetet skall uppnås. Röjande av sekretessbelagda uppgifter förutsätter att det har informerats om tystnadsplikten. 

Enligt 4 punkten är anskaffandet av en företagshemlighet inte obehörigt, om det sker på ett sätt som under rådande förhållanden överensstämmer med god affärssed. God affärssed är sådant förfarande som iakttas av en ärlig och hederlig näringsidkare, och som inte är förenat med några betänkliga drag för konkurrenten. Det går dock inte att definiera god affärssed entydigt, utan innehållet preciseras genom rättspraxis. Framför allt marknadsdomstolens och högsta domstolens avgöranden samt Centralhandelskammarens opinionsnämnd för god affärsseds utlåtanden har ansetts bestämma innehållet i god affärssed. Bedömningen av om ett förfarande överensstämmer med god affärssed kan vara situationsbunden och i allmänhet bedöms förfarandet som helhet (HD 2004:4). Man kan få tolkningshjälp med innehållet i god affärssed av allmänt godkända regler för olika näringsgrenar, uppförandekodex samt Internationella handelskammaren ICC:s marknadsföringsregler. Innehållet i god affärssed kan också ändras över tiden och när sederna förändras.  

4 §.Obehörigt utnyttjande och röjande av företagshemlighet. I paragrafen föreskrivs om förbud mot obehörigt utnyttjande och röjande av företagshemligheter. I paragrafen föreskrivs dessutom om obehörigt utnyttjande av intrångsgörande produkter. Regleringen motsvarar delvis den nuvarande 4 § i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. Genom den genomförs artikel 4. 3–5 i direktivet om företagshemligheter. I paragrafen förbjuds obehörigt utnyttjande och röjande av företagshemlighet. I uttrycket ”obehörigt utnyttjande och röjande”, som används i den föreslagna lagen, hänför sig ordet ”obehörigt” till både utnyttjande och röjande. Detta gäller även användning av begreppen i andra sammanhang, om inte något annat framgår av det aktuella sammanhanget. Det är fråga om behörigt utnyttjande och röjande av en företagshemlighet till exempel när det sker med samtycke av den som innehar företagshemligheten eller när det är nödvändigt för att arbetstagaren ska kunna utföra sina arbetsuppgifter. Likaså är det behörigt att röja en företagshemlighet för till exempel en advokat eller läkare som är bunden av tystnadsplikt när röjandet är nödvändigt för att kunna sköta ett visst ärende. I vissa situationer kan det vara behörigt att röja en företagshemlighet för till exempel konkurrensmyndigheten. Obehörigt utnyttjande av företagshemlighet granskas ovan i avsnitt 5.3.1 i den allmänna motiveringen. 

Enligt 1 mom. får en företagshemlighet inte obehörigt utnyttjas eller röjas av den som obehörigen anskaffat den på ett sätt som avses i 3 § 2 eller 3 mom. Ingen får obehörigt utnyttja eller röja en företagshemlighet som han eller hon anskaffat obehörigen. Förbudet är tidsmässigt obegränsat. Regleringen motsvarar förbudet om att utnyttja och yppa affärshemligheter i 4 § 1 mom. i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. Momentet har dock för tydlighetens skull utökats med ett omnämnande av att förbudet gäller obehörigt utnyttjande och röjande av företagshemligheter. Avsikten är att betona att bestämmelsen inte begränsar företagshemlighetsinnehavarens rätt att inom ramen för sin avtalsfrihet avtala om användningen av sin företagshemlighet. Sålunda är utnyttjandet av en företagshemlighet som ursprungligen anskaffats obehörigen inte längre obehörigt i en situation där innehavaren ger sitt samtycke till att den utnyttjas. 

I 2 och 3 mom. förbjuds en sådan person som i och för sig har fått kännedom om en företagshemlighet på laglig väg att utnyttja eller röja den. Klandervärt förfarande i samband med anskaffandet av företagshemligheten är således inte ett villkor för att tillämpa förbud. 

De personer som berörs av förbud mot utnyttjande och röjande enligt 2 mom. är i tillämpliga delar desamma som de personer som avses i 30 kap. 5 § 1 mom. om brott mot företagshemlighet i strafflagen.  

Enligt 2 mom. 1 punken får en företagshemlighet inte obehörigen utnyttjas eller röjas av en person som fått kännedom om den när personen i en sammanslutning eller stiftelse fungerat som medlem i förvaltningsrådet eller styrelsen, verkställande direktör, revisor eller utredningsman eller i en med dessa jämförbar uppgift. Förbudet är inte begränsat till den tid uppgiften pågår.  

Enligt 2 mom. 2 punkten får en företagshemlighet inte obehörigt utnyttjas eller röjas av en person som fått kännedom om den i samband med saneringsförfarande i ett företag. Förbudet är inte begränsat till den tid som företagssaneringen pågår. 

Enligt 2 mom. 3 punkten får en företagshemlighet inte obehörigen utnyttjas eller röjas av en person som fått kännedom om den vid fullgörandet av ett uppdrag för någon annan eller annars på grund av ett förtroligt affärsförhållande. I dessa situationer är det skäl att tillämpa en tystnadsplikt som inte är begränsad till den tid uppgiften utförs eller affärsförbindelsen varar.  

I 4 § 3 mom. i den gällande lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet bestäms om förbud mot att utnyttja eller röja en affärshemlighet som man fått kännedom om vid fullgörandet av en uppgift på en näringsidkares vägnar. Bestämmelsen ålägger på samma sätt som den gällande lagen uppdragstagaren tystnadsplikt. Uppdragstagare kan vara till exempel ett företags samarbetspartner, underleverantör, konsult eller en med dessa jämförbar aktör. Dessutom ålägger bestämmelsen parterna i en konfidentiell affärsförbindelse tystnadsplikt. Mängden information som ska hemlighållas i affärsverksamhet och informationens betydelse för företagen har ökat kännbart. Informationen och i synnerhet sekretessen för den är mycket värdefull för företagen och ger dem en avsevärd konkurrensfördel. Samarbetsrelationerna mellan företag och den information som behandlas i samband med dem är också av mycket varierande slag. Av denna orsak är det inte längre motiverat att ålägga bara den som utför en uppgift på någon annans vägnar tystnadsplikt i fråga om affärshemligheter, utan det är skäl att utvidga förbudet mot obehörigt utnyttjande och röjande av företagshemligheter till att allmänt gälla konfidentiella affärsförbindelser. På så vis förenhetligas samtidigt den civil- och den straffrättsliga regleringen, eftersom en motsvarande bestämmelse har ingått i 30 kap. 5 § 1 mom. 3 punkten i strafflagen ända sedan paragrafen trädde i kraft 1991.  

Enligt 2 mom. 4 punkten får en företagshemlighet inte heller obehörigen utnyttjas eller röjas i strid med ett avtal eller en skyldighet som begränsar utnyttjandet eller röjandet av företagshemligheten. Genom bestämmelsen genomförs artikel 4.3 led b och c i direktivet om företagshemligheter. Ett avtal eller en skyldighet som begränsar utnyttjandet eller röjandet av en företagshemlighet kan ha tillkommit samtidigt som företagshemligheten erhölls eller vid en annan tidpunkt. Med avtal avses vilket avtal eller vilken avtalsbaserad skyldighet som helst, som begränsar en persons rätt att utnyttja eller röja en företagshemlighet. Med sådan skyldighet som nämns i slutet av punkten avses till exempel en i lagstiftningen angiven skyldighet att begränsa utnyttjandet eller röjandet av en företagshemlighet. Den skyldighet som nämns i bestämmelsen kan också vara en straffbestämmelse i strafflagen som gäller utnyttjande eller röjande av företagshemlighet. Det finns många sådana skyldigheter i lagstiftningen. Med stöd av denna punkt kan en skyldighet i ett sekretessavtal eller något annat avtal som begränsar utnyttjandet eller röjandet av en företagshemlighet eller någon annan skyldighet som begränsar utnyttjandet eller röjandet av en företagshemlighet leda till att verksamheten är förbjuden även enligt den föreslagna lagen. Detta gör det åter möjligt att utnyttja de rättsmedel som nämns i den föreslagna lagen. En hänvisningsbestämmelse av denna typ leder till att det närmare innehållet i utnyttjandet och röjandet av en företagshemlighet är beroende av innehållet i avtalsförpliktelsen eller någon annan skyldighet. Om till exempel en avtalsförpliktelse innehåller ett tidsmässigt begränsat förbud mot att utnyttja och röja en företagshemlighet, gäller motsvarande begränsning även tillämpningen av denna punkt. Om avtalsförpliktelsen eller en annan skyldighet innehåller endast ett förbud mot att röja företagshemligheter, gäller förbudet enligt denna punkt endast röjande. 

Man bör lägga märke till att den tystnadsplikt som nämns i förteckningen i 2 mom. kan föreligga samtidigt. Utnyttjandet eller röjandet kan strida mot förbudet i momentet, då företagshemligheten har erhållits i ett konfidentiellt affärsförhållande som avses i 3 punkten, och samtidigt på grund av att personen är bunden av ett avtal som avses i 4 punkten. Sålunda utesluter punkterna inte varandra utan de kompletterar varandra. 

På samma sätt som ovan i fråga om 2 mom. har även i en situation som avses i 3 mom. en sådan person som i sig har fått kännedom om en företagshemlighet på laglig väg förbjudits att utnyttja och röja företagshemligheten. Enligt förslaget till 3 mom. får den som under den tid han eller hon varit anställd hos en annan har fått kännedom om en företagshemlighet inte under sin anställningstid obehörigt utnyttja eller röja denna. I 4 § 2 mom. i den gällande lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet sägs att den som under den tid han varit anställd hos näringsidkare har fått kännedom om en affärshemlighet, får inte under sin anställningstid utan laga rätt utnyttja denna, inte heller yppa den i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller skada annan. I den föreslagna paragrafen nämns inte längre avsikt att bereda någon fördel eller skada någon. Strävan med ändringen är att förenhetliga regleringen med arbetsavtalslagens bestämmelse om företagshemlighet, där förbudet inte förutsätter avsikt att bereda någon fördel eller skada någon. De vanligaste situationerna där en företagshemlighet utnyttjas eller röjs obehörigt har emellertid fortfarande att göra med situationer där man försöker bereda sig en fördel eller skada arbetsgivaren. Personkretsen för det föreslagna momentet är ändå större än personkretsen för ovan nämnda 3 kap. 4 § i arbetsavtalslagen som gäller företagshemlighet, eftersom förutsättningen för att bestämmelsen ska tillämpas är inte ett anställningsförhållande enligt arbetsavtalslagen, utan det kan också vara fråga om något annat anställningsförhållande. Genom den föreslagna bestämmelsen skyddas dessutom både arbetsgivarens och till exempel dennes kunders eller kompanjonernas företagshemligheter.  

Enligt förslaget till 3 mom. är tystnadsplikten begränsad till anställningstiden, men skyldigheten kan förlängas genom avtal. Om företagshemligheten däremot har anskaffats obehörigen under anställningsförhållandet på det sätt som avses i 3 § 2 eller 3 mom., fortgår förbudet mot att utnyttja och röja företagshemligheten också efter anställningsförhållandets slut. För den som står i ett anställningsförhållande är obehörigt utnyttjande och röjande av en företagshemlighet med stöd av 30 kap. 5 § i strafflagen straffbart även två år efter anställningsförhållandets slut.  

I 4 mom. föreskrivs att en företagshemlighet inte får obehörigt utnyttjas eller röjas av den som känner till eller under rådande förhållanden borde känna till att företagshemligheten direkt eller indirekt erhållits från någon som obehörigen utnyttjat eller röjt den. I det föreslagna momentet förbjuds således obehörigt utnyttjande och röjande av en företagshemlighet i följande steg då företagshemligheten har utnyttjats eller röjts obehörigt i ett tidigare skede. Personens kännedom bedöms för det första vid den tidpunkt då företagshemligheten erhållits. Om personen hade känt till eller borde ha känt till att företagshemligheten direkt eller indirekt erhållits från någon som själv utnyttjat eller röjt företagshemligheten obehörigen, får han eller hon inte obehörigt utnyttja eller röja företagshemligheten. Det ska också vara förbjudet att obehörigt utnyttja eller röja en företagshemlighet, om personen senare, till exempel på grund av ett meddelande från innehavaren av företagshemligheten, har fått kännedom om att företagshemligheten härrör från någon som obehörigen utnyttjat eller röjt den. Enligt momentet ska det vara förbjudet att obehörigt utnyttja och röja företagshemligheter. Såsom påpekats i motiveringen till 1 mom. är avsikten med uttrycket obehörigt att i detta sammanhang betona att bestämmelsen inte begränsar företagshemlighetsinnehavarens rätt att inom ramen för sin avtalsfrihet avtal om utnyttjandet av sin företagshemlighet. Momentets formulering ”borde känna till att” innebär att den som utnyttjar eller röjer företagshemligheten har en viss skyldighet att ta reda på de omständigheter som nämns i momentet. 

I en situation som avses i 4 mom. är tystnadsplikten tidsmässigt obegränsad. Genom bestämmelsen genomförs artikel 4.4 i direktivet om företagshemligheter.  

Paragrafens 5 mom. gäller intrångsgörande produkter. Genom bestämmelsen genomförs artikel 4.5 i direktivet om företagshemligheter. Högsta domstolens prejudikat HD 2013:17 gäller intrångsgörande varor. Enligt bestämmelsen ska som obehörigt utnyttjande av företagshemlighet betraktas också det att intrångsgörande produkter produceras, bjuds ut till försäljning eller släpps ut på marknaden eller att intrångsgörande produkter importeras, exporteras eller lagras i dessa syften, om personen i fråga känner till eller under rådande förhållande borde känna till att det är fråga om en intrångsgörande produkt. Intrångsgörande produkter definieras i 2 § 3 punkten. För att en person ska utnyttja en företagshemlighet obehörigt på det sätt som avses i detta moment, känner personen sålunda till, eller borde känna till, att produktens formgivning, egenskaper, funktion, produktionsprocess eller marknadsföring gynnas avsevärt av obehörigen anskaffade, utnyttjade eller röjda företagshemligheter.  

5 §.Avslöjande av oegentligheter och utövande av yttrandefriheten. Genom paragrafen genomförs artikel 5 led a och b i direktivet om företagshemligheter. Bestämmelsen är ny och syftet med den är att göra det möjligt att anmäla oegentligheter och olaglig verksamhet (whistleblowing). Genom bestämmelsen tryggas dessutom utövande av yttrandefriheten på det sätt som direktivet förutsätter. Enligt paragrafen är trots bestämmelserna i 3 och 4 § anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet inte obehörigt, om företagshemligheten har anskaffats, utnyttjats eller röjts i syfte att skydda allmänintresset genom att oegentligheter eller olaglig verksamhet avslöjas. Anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet är inte heller obehörigt, om det inte går utöver vad som kan anses vara godtagbart utövande av yttrandefrihet. Det kan vara fråga om behörigt anskaffande, utnyttjande och röjande av en företagshemlighet också i andra situationer än de som nämns i paragrafen. Den reglering som föreslås i paragrafen är således inte uttömmande. Obehörigt anskaffande, utnyttjande och röjande av företagshemligheter behandlas i avsnitt 5.3.1 i den allmänna motiveringen samt i motiveringen till 4 § om obehörigt utnyttjande och röjande av en företagshemlighet. Behörigt röjande av företagshemligheter behandlas också i motiveringen till 6 §. 

I Finland finns ännu inte någon etablerad term för whistleblowing-verksamhet eller en person som agerar som visselblåsare (whistle blower). I Europarådets rekommendation CM/Rec(2014)7 avses med visselblåsare en person som rapporterar eller avslöjar uppgifter om verksamhet som hotar eller skadar allmänintresset och som denne har fått kännedom i samband med skötseln av sina arbetsuppgifter inom den offentliga eller den privata sektorn. Bestämmelsen om whistleblowing innebär dock inte någon betydande förändring i det nuvarande rättsläget. Redan i motiveringen till lagen mot illojal konkurrens, där det föreskrevs om skydd för företagshemligheter före lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet, (RP 27/1929 rd, s. 11) konstateras att ”Om näringsidkaren kan anses hava på ett eller annat sätt lämnat sitt bifall till yppandet eller om någon av viss särskild orsak, såsom t.ex. för uppdagande av ett brott, är skyldig eller åtminstone berättigad att yppa en hemlighet, kan ifrågavarande stadgande icke tillämpas.”  

Dessutom konstateras i motiveringen till strafflagens paragraf om företagsspioneri (RP 66/1988 rd, s. 84) att ”Att röja en företagshemlighet kan emellertid knappast anses vara obehörigt t.ex. i det fall att någon till myndigheterna gör anmälan om eller i offentligheten berättar om de väsentliga hälsorisker som är förenade med tillverkningen eller användningen av en viss produkt, trots att tillverkaren, importören och säljaren betraktar uppgiften som en företagshemlighet.” I motiveringen till paragrafen om missbruk av företagshemligheter (RP 66/1988 rd, s. 87) konstateras att ”Enligt 2 punkten i paragrafen är det fråga om missbruk av företagshemlighet också när någon för att bereda sig eller någon annan ekonomisk vinning obehörigen röjer en företagshemlighet som har åtkommits genom en gärning som är straffbar enligt strafflagen. I detta fall röjs företagshemligheten oftast så att den genom en mellanhand säljs till en tredje person. Informationen kan också offentliggöras i vinningssyfte. Om offentliggörandet dock sker i rent journalistiskt syfte är det kanske inte fråga om någon ekonomisk vinning. Om det åter föreligger allmännyttiga eller rentav humanitära bevekelsegrunder för offentliggörandet kan det över huvud taget inte vara obehörigt, vilket konstaterats ovan i motiveringen till stadgandet om företagsspioneri.” 

Strävan med bestämmelsen är att skydda en visselblåsare som anskaffar eller röjer en företagshemlighet eller utnyttjar en företagshemlighet för att avslöja oegentligheter eller felaktig eller olaglig verksamhet. Förutsättningen är att visselblåsaren agerar i syfte att skydda allmänintresset. Det är svårt att ange en exakt avgränsad definition av allmänintresset. Allmänintresset kan inte heller definieras oberoende av förhållandena, eftersom allmänintresset varierar och är bundet till tiden och samhällsutvecklingen. Allmänintresset kan gälla till exempel folkhälsa, konsumentskydd, allmän säkerhet eller miljöskydd. Till exempel syfte att gynna eller skydda visselblåsarens närmsta krets eller någon annan mycket begränsad personkrets betyder inte att villkoren i bestämmelsen är uppfyllda, eftersom verksamheten då kan syfta mera till att skydda ett enskilt intresse än allmänintresset. Det är inte heller fråga om att skydda allmänintresset då en företagshemlighet röjs som hämnd för uppsägning. 

I direktivet om företagshemligheter anges inte för vem oegentligheter eller olaglig verksamhet kan avslöjas. Av denna orsak anges inte heller aktören i fråga i den föreslagna bestämmelsen. Sålunda kan en sak avslöjas för till exempel en myndighet, någon annan behörig instans eller genom att saken görs offentlig. Vanligtvis kan inte heller ett förfarande där visselblåsaren avslöjar en företagshemlighet för en konkurrent till den lagliga innehavaren anses ligga i allmänintresset.  

Inom näringslivet har man de senaste åren fäst avsevärd uppmärksamhet vid att förebygga företags lagbrott och oegentligheter och i detta syfte har man enkom utarbetat planer och program (s.k. compliance-program). I dessa program ingår vanligtvis en rapporteringskanal för oegentligheter, via vilken man kan underrätta företagsledningen om lagbrott och andra oegentligheter inom bolaget.  

Om ett företag har en fungerade och säker rapporteringskanal för oegentligheter via vilken det bland annat är möjligt att göra anmälan konfidentiellt och anonymt, och man också ingriper i anmälda oegentligheter har en person i allmänhet inget behov av att avslöja information som innehåller företagshemligheter för utomstående. Även i Europadomstolens avgörandepraxis har man det sätt som beskrivs i avsnitt 3.3.2 ansett att avslöjande av information för utomstående är den sista metoden som kommer i fråga efter att chefer eller andra högre instanser inom före taget har informerats. Intern anmälan är emellertid inte den bästa lösningen till exempel om anmälan gäller ens egen chef eller personer i företagets ledning. I sådana fall är det acceptabelt att vända sig direkt till exempelvis en myndighet i stället för att använda företagets egen rapporteringskanal för oegentligheter. 

Den verksamhet som avslöjas behöver inte vara olaglig, utan det kan också vara fråga om andra oegentligheter. Bedömningen måste göras från fall till fall och den är bunden till de föränderliga samhällsvärderingarna.  

När bestämmelsen tillämpas måste man göra en intresseavvägning mellan å ena sidan innehavarens intresse av att bevara företagshemligheten och å andra sidan avslöjandet av oegentligheten eller den olagliga verksamheten och allmänintresset. Avslöjandet av oegentligheter är också ofta till stor skada för företagens rykte. Vid bedömningen måste man också ta hänsyn till de särskilda förhållanden som hänför sig till fallet som helhet. Visselblåsaren ska också ha en tungt vägande orsak till avslöjandet. Det ska inte vara möjligt att röja en företagshemlighet på grund av dåligt underbyggda misstankar. Visselblåsaren ska ha information eller välgrundade misstankar om vissa faktiska omständigheter som visar att en oegentlighet eller olaglig verksamhet har ägt rum och att det är nödvändigt att avslöja företagshemligheten med tanke på allmänintresset. Prövningen ska göras från fall till fall. Exempelvis hot mot människors hälsa eller miljön kan i allmänhet ge rätt att avslöja en företagshemlighet för utomstående.  

En ytterligare förutsättning för att tillämpa bestämmelsen är att det inte är möjligt att anmäla oegentligheten eller den olagliga verksamheten utan att avslöja företagshemligheten. Det kan vara fråga om en sådan situation till exempel när anmälan om ett miljöbrott i praktiken kräver att tekniska företagshemligheter om produktionsprocessen avslöjas i samband med anmälan.  

Förutom avslöjande av oegentligheter föreskrivs det i paragrafen att anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet är inte obehörigt, om det inte går utöver vad som kan anses vara godtagbart utövande av yttrandefrihet. I praktiken aktualiseras tillämpningen av undantaget som gäller yttrandefrihet främst i anslutning till massmediernas verksamhet. Genom regleringen genomförs artikel 5 led a i direktivet om företagshemligheter, enligt vilket medlemsstaterna ska säkerställa utövandet av rätten till yttrande- och informationsfrihet enligt Europeiska unionens stadga, inbegripet rätten till respekt för mediernas frihet och mångfald. Den föreslagna bestämmelsen förändrar inte det nuvarande nationella rättsläget beträffande förhållandet mellan skyddet för företagshemligheter och yttrandefriheten.  

Enligt skäl 19 i direktivets ingress är direktivets syfte inte att begränsa utövandet av yttrande- och informationsfriheten, i vilken mediernas frihet och mångfald ingår enligt artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt med avseende på undersökande journalistik och skyddet för journalistiska källor. Enligt artikel 11.1 i stadgan har var och en rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Enligt artikel 11.2 i stadgan ska mediernas frihet och mångfald respekteras. 

Bestämmelser om yttrandefrihet finns också i artikel 10 i Europakonventionen. Enligt artikel 10.1 ska envar ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentliga myndigheter och oberoende av territoriella gränser. I artikel 10.2 sägs att eftersom utövandet av dessa friheter medför ansvar och skyldigheter kan det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är angivna i lag och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till bland annat skyddandet av andra personers goda namn och rykte eller rättigheter samt förhindrandet av att konfidentiell information sprids. 

I Finland tryggas yttrandefriheten i 12 § i grundlagen. Enligt 12 § 1 mom. i grundlagen har var och en yttrandefrihet. Till yttrandefriheten hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Enligt grundlagen utfärdas närmare bestämmelser om yttrandefriheten genom lag. Genom grundlagen säkerställs utövande av yttrandefriheten utan förhandscensur särskilt för massmediernas del. Godtagbart utövande av yttrandefriheten bedöms således i efterhand.  

För att genomföra direktivets reglering intas i paragrafen en förtydligande bestämmelse om att i enskilda fall kan utövandet av yttrandefriheten ge rätt att anskaffa, utnyttja eller röja en företagshemlighet, trots att det inte är fråga om att avslöja oegentligheter eller olaglig verksamhet på det sätt som avses vid whistleblowing. Agerandet få då inte gå utöver vad som kan anses vara godtagbart utövande av yttrandefrihet. Vanligtvis finns det ingen konflikt mellan utövandet av yttrandefrihet och skyddet för företagshemligheter, men i exceptionella fall kan sådana situationer yppa sig. Bestämmelsens uttryck godtagbart betyder att bestämmelsen förutsätter en intresseavvägning, där man framför allt måste beakta Europadomstolens riktlinjer för utövande av yttrandefriheten i ett demokratiskt samhälle. För att uppnå rättvis balans måste man vid avvägningen beakta omständigheter som är av betydelse när man ska ställa skyddet för företagshemligheter, utövandet av yttrandefrihet, och andra rättigheter och intressen som eventuellt inverkar i den aktuella situationen, i relation till varandra. Ett exempel på andra intressen som måste beaktas vid avvägningen är allmänintresset, som beskrivs mer ingående ovan. Agerandet är inte obehörigt när en företagshemlighet röjs för att behandla en fråga av betydelse för allmänintresset, om röjandet av företagshemligheten, med hänsyn till dess innehåll, andras rättigheter och andra omständigheter, inte går utöver vad som kan anses vara godtagbart utövande av yttrandefrihet. 

Syftet med den föreslagna regleringen är inte att förändra rättsläget vad gäller mediernas yttrandefrihet eller källskyddet, utan när yttrandefriheten utövas i journalistiskt syfte ska frågor i anslutning till skyddet för företagshemligheter beaktas på samma sätt som nu. I Finland har journalister till exempel inga specialrättigheter att skaffa information med olagliga medel. Regleringen tillåter inte heller i fortsättningen journalister att anskaffa, utnyttja eller röja företagshemligheter på ett sätt som leder till straffrättsligt ansvar. 

6 §.Röjande av företagshemlighet för arbetstagarföreträdare. Enligt artikel 5 led c i direktivet om företagshemligheter ska en ansökan om de åtgärder, förfaranden och rättsmedel som föreskrivs i direktivet avslås då arbetstagare röjt företagshemligheten för sina arbetstagarföreträdare inom ramen för företrädarnas utövande av sina uppdrag i enlighet med unionsrätt eller nationell rätt, förutsatt att röjandet var nödvändigt för utövandet av det uppdraget. 

För att genomföra artikel 5 led c i direktivet föreskrivs i paragrafen om ett undantag för arbetstagare från obehörigt röjande av företagshemligheter. Bestämmelsen gäller endast röjande av företagshemligheter, inte anskaffande eller utnyttjande. Enligt förslaget är röjande av företagshemlighet trots bestämmelserna i 4 § inte obehörigt om arbetstagaren yppar företagshemligheten för en förtroendeman, ett förtroendeombud eller någon annan företrädare enligt lag eller kollektivavtal, om det är nödvändigt att röja företagshemligheten för att företrädaren ska kunna sköta sina lagenliga eller kollektivavtalsenliga uppgifter. Obehörigt anskaffande, utnyttjande och röjande av företagshemligheter behandlas i avsnitt 5.3.1 i den allmänna motiveringen och i den detaljerade motiveringen till 5 §. Obehörigt utnyttjande och röjande av företagshemligheter behandlas också i motiveringen till 4 §. 

Med arbetstagarföreträdare avses förutom en kollektivavtalsenligt vald förtroendeman ett förtroendeombud som avses i 13 kap. 3 § i arbetsavtalslagen eller någon annan arbetstagarföreträdare som valts med stöd av lag eller kollektivavtal. Enligt den föreslagna bestämmelsen får arbetstagaren röja informationen för sin eller sina företrädare. Om det på en arbetsplats har valts flera personalföreträdare till exempel i enlighet med olika kollektivavtal eller personalgrupper, får arbetstagaren enligt bestämmelsen röja informationen för endast den eller de företrädare som kan anses representera arbetstagaren i frågor som rör honom eller henne.  

Röjandet av en företagshemlighet ska vara nödvändigt för att företrädaren ska kunna sköta sina uppgifter enlig lag eller kollektivavtal. Det kan vara nödvändigt för en arbetstagare att röja en företagshemlighet för företrädaren till exempel när arbetsgivaren säger upp arbetstagarens arbetsavtal på en grund som har anknytningspunkter till misstankar om att arbetstagaren utnyttjat företagshemligheten obehörigen. Då är det nödvändigt för förtroendemannen att få information av arbetstagaren för att klarlägga fakta och bedöma om grunden är tillräcklig. Likaså kan det vara nödvändigt att röja en företagshemlighet för företrädaren då företrädaren fungerar som arbetstagarens ombud i förhållande till arbetsgivaren till exempel i en lönekonflikt med anknytning till exempelvis arbetstagarens uppfinningar. I ärenden som hör till samarbetslagens tillämpningsområde bestäms arbetstagarföreträdarens rätt till information även i fortsättningen enligt samarbetslagens bestämmelser. Med beaktande av personalföreträdarnas olika uppgifter bör nödvändigheten av att röja en företagshemlighet således bedömas från fall till fall.  

Bestämmelsen ger inte förtroendemannen, förtroendeombudet eller någon annan företrädare rätt att röja eller utnyttja företagshemligheten för något annat ändamål än skötseln av företrädarens lagenliga eller kollektivavtalsenliga uppgifter. Bestämmelsen medför inte heller rätt att röja en företagshemlighet som man erhållit av en arbetstagare med stöd av denna bestämmelse för andra. Personalföreträdare berörs av allmän och kollektivavtalsenlig tystnadsplikt.  

Den reglering som föreslås i paragrafen är inte uttömmande, utan i paragrafen föreskrivs endast om arbetstagares rätt att röja en företagshemlighet för en förtroendeman, ett förtroendeombud eller någon annan lagenlig eller kollektivavtalsenlig företrädare i situationer där information om företagshemligheten är nödvändig för att företrädaren ska kunna sköta sina lagenliga eller kollektivavtalsenliga uppgifter på arbetsplatsen. I paragrafen föreskrivs däremot inte allmänt för vem och i vilket sammanhang arbetstagaren har rätt att röja en företagshemlighet. Avsikten med paragrafen är sålunda inte att förändra nuläget beträffande i vilken situation en arbetstagare som anlitar ett biträde eller ombud har rätt att röja arbetsgivarens företagshemlighet för detta. Yttranderätt i anslutning till anlitande av biträde och ombud tryggas också i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 

7 §.Obehörigt utnyttjande och röjande av teknisk anvisning. I paragrafen föreskrivs om obehörigt utnyttjande och röjande av tekniska anvisningar. Regleringen motsvarar delvis 4 § 3 och 4 mom. i den gällande lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. Direktivet om företagshemligheter förutsätter inte skydd för tekniska anvisningar, utan det föreslagna skyddet för tekniska anvisningar baserar sig på att man vill behålla det rådande nationella rättsläget. I propositionen föreslås att regleringen om skydd för tekniska anvisningar överförs från den nuvarande lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet till den föreslagna lagen om företagshemligheter. I lagen om företagshemligheter moderniseras uttrycket tekniska förebilder och tekniska anvisningar och i fortsättningen används i stället uttrycket teknisk anvisning. Ändringen har gjorts för att modernisera och förenkla begreppet, och innehållet i det nya begreppet teknisk anvisning motsvarar det nuvarande begreppet teknisk förebild och teknisk anvisning. Sålunda förändras inte begreppets innehåll. Reglering om skydd för tekniska anvisningar som är separat från skyddet för företagshemligheter tas in i lagen, eftersom skyddet för tekniska anvisningar fortfarande anses nödvändigt när den tekniska anvisningen inte är en företagshemlighet. 

Med teknisk anvisning avses i enlighet med den gällande regleringen en teknisk instruktion eller ett tekniskt koncept som kan utnyttjas i näringsverksamhet. En teknisk anvisning kan vara till exempel ett mönster, en beskrivning, en ritning, en modell eller ett recept. En teknisk anvisning kan vara ett datorprograms källkod eller någon annan del av ett program som ska hemlighållas, såsom programmets uppbyggnad, specifikation eller algoritmer som ingår i det. En teknisk anvisning kan vara i vilken form som helst, till exempel pappersform eller elektronisk form. En teknisk anvisning ska vara tillräckligt detaljerad så att den kan utnyttjas i näringsverksamhet. I praktiken ges tekniska anvisningar till exempel för tillverkningen av produkter eller övervakningen av produktionsprocesser. Tekniska förebilder eller tekniska anvisningar anförtros andra företag i samband med bland annat anbudsbegäran och lämnandet av anbud samt under förhandlingar mellan företag om inledande av samarbete. Tekniska anvisningar kan också motsvara definitionen av företagshemlighet.  

I rättspraxis har till exempel ritningar till bilar med bakgavelhissar betraktats som tekniska förebilder (HD 1991:11). Marknadsdomstolen och dess föregångare har behandlat flera ärenden som gällt tekniska förebilder eller anvisningar. 

Skyddet för tekniska anvisningar baserar sig på att den tekniska anvisningen har anförtrotts någon annan i förtroende för utförandet av en uppgift eller för att annars utnyttjas i näringsverksamhet. En teknisk anvisning kan dock inte som sådan vara tillgänglig från offentliga källor. Den som kommit över en teknisk anvisning får inte använda den för något annat ändamål än det för vilket den tekniska anvisningen har anförtrotts honom eller henne i förtroende, och inte obehörigen röja den för tredje person. Eftersom skyddet för tekniska anvisningar baserar sig på att informationen utlämnas i förtroende, är det inte nödvändigt med reglering om obehörigt anskaffande motsvarande förslaget till 3 §. 

Enligt 1 mom. får den som för utförande av arbete eller fullgörande av uppgift eller annars för affärsändamål har anförtrotts en teknisk anvisning, som inte är allmänt tillgänglig, inte obehörigen utnyttja eller röja den. Bestämmelsen ålägger på samma sätt som den gällande lagen uppdragstagare och parter i ett affärsförhållande tystnadsplikt. Uppdragstagare kan vara till exempel företagets samarbetspartner, underleverantör, konsult eller en med dessa jämförbar aktör. På samma sätt som för närvarande blir bestämmelsen också tillämplig på näringsidkarens egna arbetstagare. Tystnadsplikten för den som fått kännedom om en teknisk anvisning är inte begränsad till den tid arbetet eller uppgiften utförs eller affärsförhållandet varar. På samma sätt som för närvarande varar skyddstiden för en teknisk anvisning så länge som den tekniska anvisningen har ekonomisk betydelse. Förbudet mot obehörigt utnyttjande eller röjande gäller endast tekniska anvisningar som inte är allmänt tillgängliga. Bestämmelsen i momentet är inte tillämplig, om den tekniska anvisningen med samma innehåll är tillgänglig för alla och lätta att hitta till exempel på internet. 

Enligt 2 mom. får en teknisk anvisning inte heller utnyttjas eller röjas obehörigen, om personen i fråga har eller borde ha kännedom om att den tekniska anvisningen direkt eller indirekt erhållits från en person som obehörigen röjt den. I 4 § 4 mom. i den nuvarande lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet förbjuds utnyttjade och röjande av en teknisk förebild eller teknisk anvisning då personen i fråga av någon annan fått kännedom om en teknisk förebild eller teknisk anvisning med vetskap om att denne anskaffat eller yppat uppgiften utan laga rätt. I det föreslagna momentet förbjuds således obehörigt utnyttjande och röjande av en teknisk anvisning i följande steg då den tekniska anvisningen har röjts obehörigt i ett tidigare skede. Personens kännedom bedöms för det första vid den tidpunkt då den tekniska anvisningen erhållits. Om personen hade eller borde ha känt till att den tekniska anvisningen direkt eller indirekt erhållits från en person som själv röjt den tekniska anvisningen obehörigen, får han eller hon inte utnyttja eller röja den tekniska anvisningen. Det ska också vara förbjudet att utnyttja eller röja en teknisk anvisning, om personen senare, till exempel på grund av ett meddelande från innehavaren av den tekniska anvisningen, har fått kännedom om att den tekniska anvisningen härrör från en person som röjt den obehörigen. Momentets formulering ”borde känna till” innebär att den som utnyttjar eller röjer den tekniska anvisningen har en viss skyldighet att ta reda på de omständigheter som nämns i momentet. Syftet med ändringen är att skyddet för tekniska anvisningar i den föreslagna lagen i tillämpliga delar ska ligga på samma nivå som skyddet för företagshemligheter, beträffande vilka utredningsskyldighet föreslås i en motsvarande situation. I en situation som avses i momentet är tystnadsplikten tidsmässigt obegränsad och gäller så länge som den tekniska anvisningen har ekonomisk betydelse.  

Paragrafens 3 mom. gäller produkter som gör intrång i tekniska anvisningar. Bestämmelsen är ny och den motsvarar i tillämpliga delar 4 § 5 mom. om produkter som gör intrång i en företagshemlighet. Produkter som gör intrång i en teknisk anvisning ska förstås på samma sätt som produkter som gör intrång i en företagshemlighet, som definieras i 2 § 3 punkten. Sålunda är produkter som gör intrång i tekniska anvisningar varor eller tjänster vilkas formgivning, egenskaper, funktion, produktionsprocess eller marknadsföring gynnas avsevärt av olagligen utnyttjade eller röjda tekniska anvisningar. Gynnas avsevärt bedöms från fall till fall. Det kan också vara fråga om en produkt som gör intrång i en teknisk anvisning till exempel när mönster som tillhör innehavaren av den tekniska anvisningen har utnyttjats obehörigt i betydande utsträckning för att formge eller producera produkten.  

I 4 mom. föreskrivs att vid bedömningen av huruvida det är fråga om obehörigt utnyttjande eller röjande av teknisk anvisning ska i tillämpliga delar beaktas vad som föreskrivs i 5 § om avslöjande av oegentligheter och utövande av yttrandefriheten och i 6 § om röjande av företagshemlighet för arbetstagarföreträdare. I den föreslagna lagen begränsas skyddet för tekniska anvisningar till förbud mot obehörigt utnyttjande och röjande av tekniska anvisningar. Av denna orsak är 5 och 6 § tillämpliga på tekniska anvisningar endast i fråga om regleringen om utnyttjande och röjande. 

Avsikten med momentet är att klarlägga att en teknisk anvisning kan röjas för att avslöja oegentligheter och utöva yttrandefriheten med samma förbehåll som företagshemligheter. Bedömningen förutsätter en intresseavvägning på det sätt som konstateras i motiveringen till 5 §. Dessutom får en arbetstagare röja en teknisk anvisning för sin företrädare om detta är nödvändigt för att företrädaren ska kunna sköta sina lagenliga eller kollektivavtalsenliga uppgifter. Nödvändigheten av röjande bedöms från fall till fall på det sätt som beskrivs i motiveringen till 6 §.  

Enligt 5 mom. kan 8–11 § i den föreslagna lagen tillämpas även i fråga om tekniska anvisningar då en teknisk anvisning har utnyttjats eller röjts i strid med förslaget till 7 § 1–4 mom. Sålunda är avsikten att möjliggöra samma rättsmedel och påföljder i fråga om tekniska anvisningar som företagshemligheter förutsätt att villkoren i 7 § är uppfyllda. 

8 §.Förbud och korrigeringsåtgärder. Genom 1 mom. genomförs artikel 12.1 och 12.2 i direktivet om företagshemligheter. Enligt momentet kan domstolen meddela förbud eller förelägga en korrigeringsåtgärd, om svaranden har förfarit i strid med förbuden i 3 eller 4 §. Ett förbud kan meddelas eller en korrigeringsåtgärd föreläggas till exempel i en situation där en person har röjt en företagshemlighet i strid med ett avtal eller en skyldighet som är bindande för honom eller henne och som begränsar utnyttjandet eller röjandet av företagshemligheten. Ett förbud eller en korrigeringsåtgärd kan också aktualiseras när svaranden ursprungligen har erhållit företagshemligheten i god tro. Då kan förbud meddelas om svaranden har fortsatt att utnyttja eller röja företagshemligheten efter att blivit medveten om att företagshemligheten tidigare har utnyttjats eller röjts obehörigen. 

Med stöd av bestämmelsen kan svaranden också förbjudas att producera, bjuda ut till försäljning eller släppa ut på marknaden intrångsgörande produkter eller att importera, exportera eller lagras intrångsgörande produkter i dessa syften. Momentet tillämpas på tjänster i tillämpliga delar. Enligt 1 punkten kan domstolen på yrkande av innehavaren av en företagshemlighet förbjuda den som i strid med bestämmelserna i 3 eller 4 § har anskaffat eller röjt en företagshemlighet eller utnyttjat den att fortsätta eller upprepa den gärning som gör intrång i innehavarens rätt. Bestämmelsen motsvarar till denna del det som föreskrivs om förbud mot att fortsätta eller upprepa att utnyttja eller yppa en företagshemlighet, teknisk förebild eller teknisk anvisning i 6 § 3 mom. i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet.  

Med stöd av punkten kan domstolen förbjuda intrångsgöraren att förfara i strid med det förbud i lagen som han eller hon har överträtt. I praktiken betyder detta att domstolen kan förbjuda en person som röjt en företagshemlighet att röja den i fortsättningen och på motsvarande sätt förbjuda den som utnyttjat en företagshemlighet att utnyttja den i fortsättningen.  

Dessutom kan domstolen förbjuda en person som har gjort intrång i en företagshemlighet i strid med 3 eller 4 § att utföra en gärning som gör intrång i företagshemligheten. I praktiken kan en person på denna grund också förbjudas att utföra en sådan intrångsgörande gärning, som han eller hon ännu inte har påbörjat. Om intrångsgöraren har anskaffat en företagshemlighet obehörigen, kan domstolen på kärandens yrkande förbjuda intrångsgöraren att röja eller utnyttja företagshemligheten. Det lagstridiga förfarandet och föremålet för förbudet behöver sålunda inte nödvändigtvis vara samma. 

Det är nödvändigt att ett förbud också kan riktas mot en sådan gärning som ännu inte har utförts, eftersom en intrångsgörande gärning ofta följs av något annat slags intrång. Innehavaren av en företagshemlighet kan i praktiken ha större intresse av att hindra en person som förvärvat företagshemligheten obehörigen från att utnyttja eller röja företagshemligheten än av att förbjuda personen att upprepa anskaffandet. 

Eftersom det i 4 § 5 mom. föreskrivs att vissa åtgärder i anslutning till intrångsgörande produkter utgör obehörigt utnyttjande av en företagshemlighet, kan ett förbud också riktas mot dessa åtgärder. Domstolen kan således också förbjuda att intrångsgörande produkter produceras, bjuds ut till försäljning eller släpps ut på marknaden eller att intrångsgörande produkter importeras, exporteras eller lagras i dessa syften. 

Med korrigeringsåtgärder avses åtgärder som nämns i 2 och 3 punkten, med vilkas hjälp man försöker återgå till den situation som skulle ha rått utan intrånget eller förhindra att intrånget fortsätter. Enligt 2 punkten är korrigeringsåtgärder att återkalla den intrångsgörande produkten från marknaden, ändra den intrångsgörande produkten till exempel genom att avlägsna den intrångsgörande egenskapen eller förstöra den intrångsgörande produkten. Åtgärderna kan också riktas mot till exempel ett datorprogram eller ett lagringsmedium för detta.  

Med stöd av 3 punkten kan domstolen bestämma att intrångsgöraren helt eller delvis förstör de handlingar, föremål, material, ämnen eller elektroniska filer som innehåller eller omfattar en företagshemlighet eller vid behov helt eller delvis överlämnar dem till innehavaren av företagshemligheten. Det är ofta viktigt för innehavaren av företagshemligheten att intrångsgörarens inte får behålla upptagningar som innehåller företagshemligheten och således konkret intrångsmöjlighet. Till denna del måste man dock göra skillnad mellan en situation där en företagshemlighet har anskaffats obehörigen och en situation där företagshemlighet som erhållits i förtroende har utnyttjats eller röjts obehörigen. När det är fråga om ett obehörigt anskaffande är de åtgärder för att förstöra eller överlämna material som nämns i momentet i allmänhet motiverade, medan obehörigt utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet som erhållits i förtroende inte nödvändigtvis leder till att nämnda åtgärder behöver vidtas.  

Enligt 2 mom. kan ett förbud mot röjande eller utnyttjande av företagshemlighet riktas också mot en person som fått kännedom om företagshemligheten under de omständigheter som avses i 4 § 2–4 mom., om det är uppenbart att denne vidtagit åtgärder för att obehörigt röja eller utnyttja företagshemligheten.  

Förbudet riktar sig då mot en aktör som har erhållit en företagshemlighet i sådana förtroendeförhållanden och på sådana sätt som beskrivs i de lagbestämmelser som nämns ovan. Om en person till exempel på det sätt som avses i 4 § 2 mom. 3 punkten har fått kännedom om en företagshemlighet i en konfidentiell affärsförbindelse, kan denne på förhand förbjudas att röja eller utnyttja den överlämnade informationen. Det är ändå inte fråga om ett förbud av typen sekretessavtal med tanke på framtiden, utan meddelandet av förbud förutsätter i praktiken omedelbar risk för intrång i företagshemligheten. Förbud får meddelas endast om personen har vidtagit sådana konkreta åtgärder av vilka klart framgår att avsikten har varit att obehörigt utnyttja eller röja företagshemligheten. Sådana åtgärder kan vara till exempel sådan omfattande kopiering av upptagningar som innehåller en företagshemlighet som saknar relevans med tanke på fullgörandet av arbetsuppgifter eller avtalsförpliktelser, då det är uppenbart att syftet är att senare utnyttja upptagningarna obehörigen. 

För innehavaren av företagshemligheten är möjligheten att ingripa i ett intrång som redan ägt rum inte tillräcklig i dessa fall. Exempelvis om företagshemligheten röjs kan det leda till att informationen kommer till allmän kännedom, och sålunda till att tidigare sekretessbelagd information inte längre motsvarar definitionen av företagshemlighet och inte får skydd som företagshemlighet. Med stöd av bestämmelsen kan man förbjuda till exempel utnyttjande senast i det skedet då personens åtgärder med stöd av 30 kap. 5 § i strafflagen är straffbar verksamhet som försök till brott mot företagshemlighet.  

Enligt lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet kan förbundet riktas endast mot en näringsidkare. I den föreslagna bestämmelsen ingår inte längre någon motsvarande begränsning. Förbud och andra korrigeringsåtgärder kan sålunda riktas mot inte bara näringsidkare utan också mot personer som inte är näringsidkare, till exempel personer som är anställda hos en näringsidkare eller andra intrångsgörare. Enligt artikel 12 i direktivet kan förbud eller korrigeringsåtgärder riktas mot intrångsgöraren. 

Enligt 3 mom. ska domstolen, när den fattar beslut om meddelande av förbud eller föreläggande om korrigeringsåtgärd, fästa uppmärksamhet vid att förbudet eller åtgärden inte orsakar svaranden, andras rättigheter eller allmänintresset oskälig olägenhet med hänsyn till det intresse som tryggas. Genom detta moment genomförs artikel 13.1 a–h i direktivet. Med stöd av momentet ska domstolen bedöma förbudets eller korrigeringsåtgärdens proportionalitet samt ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, i tillämpliga fall inbegripet: företagshemlighetens värde eller andra specifika kännetecken hos företagshemligheten, de åtgärder som vidtagits för att skydda företagshemligheten, intrångsgörarens beteende vid anskaffandet, utnyttjandet eller röjandet av företagshemligheten, effekterna av det olagliga utnyttjandet eller röjandet av företagshemligheten, parternas legitima intressen och den effekt som bifall eller avslag på ansökan om åtgärderna skulle kunna ha på parterna, tredje parts legitima intressen, allmänintresset, och skyddet av grundläggande rättigheter. Vid bedömningen av om ett förbud eller en korrigeringsåtgärd är proportionell kan det vara viktigt att beakta allmänintresset och tredje parts rättigheter till exempel i en situation där tillgången till en viss produkt som är viktig för konsumenterna försvåras väsentligt inom ett visst geografiskt område på grund av förbudet eller korrigeringsåtgärden. Det ska bestämmas att korrigeringsåtgärden ska utföras på intrångsgörarens bekostnad, och förbudet eller föreläggande ska förenas med vite, om detta inte av särskilda skäl är obehövligt. I enlighet med detta ska förbudet således i allmänhet förenas med vite. 

Ett förbud eller en korrigeringsåtgärd enligt paragrafen kan också meddelas eller föreläggas i fråga om en teknisk anvisning förutsatt att villkoren i 7 § i lagen om företagshemligheter är uppfyllda. 

9 §.Interimistiskt förbud. Genom paragrafen genomförs artikel 10 samt artikel 11.1 och 11.2 i direktivet om företagshemligheter. Enligt 1 mom. kan det förbud som avses i 8 § 1 mom. 1 punkten meddelas interimistiskt så att det gäller tills saken har avgjorts slutligt. Om förbudet gäller produktion, utbjudande till försäljning eller utsläppande på marknaden av produkter som påstås göra intrång eller import, export eller lagring av sådana produkter i dessa syften, kan i samband med meddelandet av förbud bestämmas om beslag eller överlämnande av produkterna. Med beaktande av 4 § 5 mom. i den föreslagna lagen kan domstolen också intermistiskt förbjuda att produkter som påstås göra intrång i en företagshemlighet produceras, bjuds ut till försäljning eller släpps ut på marknaden eller utnyttjas eller att produkter som påstås göra intrång i en företagshemlighet importeras, exporteras eller lagras i dessa syften. 

Den reglering som föreslås i paragrafen jämställs med en allmän säkringsåtgärd i 7 kap. 3 § i rättegångsbalken, men förutsättningarna för att förelägga interimistiskt förbud avviker från förutsättningarna för att förelägga en allmän säkringsåtgärd. Om det i rättegången är fråga om enbart förbud mot att anskaffa, utnyttja eller röja en företagshemlighet, kan domstolen därför meddela interimistiskt förbud endast med stöd av 9 §. Då är det inte möjligt att meddela förbud som en allmän säkringsåtgärd med stöd av 7 kap. 3 § i rättegångsbalken, eftersom ett interimistiskt förbud är förenat med ett yrkande som gäller permanent förbud. Om saken gäller även annat än förbud mot intrång i en företagshemlighet, till exempel ett skadeståndsyrkande, eller sökanden begär att även någon annan säkringsåtgärd än förbud ska föreläggas, kan sökanden begära att en säkringsåtgärd ska föreläggas med stöd av 7 kap. i rättegångsbalken. 

Enligt 2 mom. har domstolen i samband med ett yrkande som gäller interimistiskt förbud rätt att kräva att käranden visar sannolika skäl för att företagshemligheten existerar, att käranden är innehavare av företagshemligheten eller att kärandens rätt kränks eller att en kränkning är omedelbart förestående. Genom detta moment genomförs artikel 11.1 i direktivet.  

Enligt 3 mom. ska domstolen när den meddelar ett interimistiskt förbud eller förelägger en korrigeringsåtgärd fästa uppmärksamhet vid att detta inte orsakar svaranden, andras rättigheter eller allmänintresset oskälig olägenhet med hänsyn till det intresse som tryggas. Genom detta moment genomförs artikel 11.2 a–h i direktivet. Med stöd av momentet ska domstolen bedöma ett interimistiskt förbuds eller en interimistisk korrigeringsåtgärds proportionalitet samt ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, i tillämpliga fall inbegripet: företagshemlighetens värde eller andra specifika kännetecken hos företagshemligheten, de åtgärder som vidtagits för att skydda företagshemligheten, svarandens beteende vid anskaffandet, utnyttjandet eller röjandet av företagshemligheten, effekterna av det olagliga utnyttjandet eller röjandet av företagshemligheten, parternas legitima intressen och den effekt som bifall eller avslag på ansökan om åtgärderna skulle kunna ha på parterna, tredje parts legitima intressen, allmänintresset, och skyddet av grundläggande rättigheter. Det kan vara viktigt att beakta tredje parters rättigheter och allmänintresset till exempel i en situation där interimistiskt förbud meddelas på grund av en affärshemlighet som gäller säkerhetsprodukters funktion. Om en sådan företagshemlighet blir allmänt känd kan det leda till att säkerhetsprodukternas funktion kan försvåras. Det måste alltid göras en avvägning mellan olika intressen när domstolen beslutar att förelägga en säkringsåtgärd eller avbryta verkställigheten. 

På ansökan om samt meddelande och verkställande av ett interimistiskt förbud tillämpas annars vad som i 7 kap. i rättegångsbalken föreskrivs om ansökan om och bestämmande av säkringsåtgärder samt i 8 kap. utsökningsbalken om verkställighet av säkringsåtgärder. Exempelvis enligt 7 kap. 6 § i rättegångsbalken ska sökanden inom en månad från det att beslutet gavs väcka talan i huvudsaken vid domstol. De allmänna bestämmelserna i 7 kap. i rättegångsbalken tillämpas också på säkringsåtgärdens varaktighet och återkallande av den samt på ersättande av skada som orsakats av en åtgärd som sökts i onödan. Med stöd av hänvisningen är det också möjligt att på villkor enligt 7 kap. 5 § 2 mom. i rättegångsbalken bestämma om interimistiskt förbud utan att ge motparten tillfälle att bli hörd.  

Verkställigheten av ett interimistiskt förbud förutsätter också att det ställs säkerhet enligt 8 kap. 2 § i utsökningsbalken. Svaranden kan förhindra verkställighet genom att ställa en säkerhet enligt 8 kap. 3 §. Även i skäl 26 i ingressen i direktivet om företagshemligheter konstateras att svaranden kan sålunda i vissa fall få fortsätta att utnyttja företagshemligheten. I den mån som ett interimistiskt förbud gäller röjande av en företagshemlighet blir 8 kap. 3 § i utsökningsbalken inte tillämplig. Sålunda kan verkställigheten av ett förbud mot röjande av en företagshemlighet inte förhindras genom att ställa en säkerhet enligt bestämmelsen i fråga. 

Med stöd av 7 § 5 mom. i lagen om företagshemligheter kan interimistiskt förbud även i fråga om tekniska anvisningar om villkoren i 7 § i övrigt är uppfyllda. 

10 §.Ersättning för utnyttjande. I paragrafen föreskrivs om betalning av en ersättning för utnyttjande till innehavaren av företagshemligheten i stället för att ett förbud eller föreläggande om korrigeringsåtgärder enligt 8 § meddelas. Genom paragrafen genomförs artikel 13.3 i direktivet om företagshemligheter. Någon motsvarande bestämmelse ingår inte i den nuvarande lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet.  

Paragrafen blir tillämplig i en situation där svaranden har fått företagshemligheten direkt eller indirekt av en annan person, till exempel via köp eller ett licensavtal. Om svaranden från första början, när denne erhöll och började utnyttja företagshemligheten, inte kände till och under rådande förhållanden borde inte ha känt till att företagshemligheten härrör från en person som inte skulle ha fått utnyttja eller röja den, kan svaranden, när denne svarar på ett yrkande som avses i 8 §, yrka att svaranden åläggs att betala en ersättning för utnyttjande i stället för att ett förbud eller ett föreläggande om korrigeringsåtgärder meddelas. Mot denna ersättning för utnyttjande får den som utnyttjat företagshemligheten obehörigen fortsätta att utnyttja företagshemligheten. 

Svaranden ska alltid yrka att en ersättning för utnyttjande döms ut. Domstolen kan således inte besluta om ersättning på eget initiativ. Svaranden ska visa att villkoren för bestämmande av ersättning i den föreslagna paragrafen är uppfyllda.  

I 1 mom. föreskrivs om villkor som samtliga ska vara uppfyllda för att en ersättning för utnyttjande ska kunna bestämmas. I 1 mom. 1 punkten förutsätts att svaranden, när denne började utnyttja företagshemligheten, inte kände till och borde inte ha känt till att företagshemligheten erhållits från en part som hade utnyttjat eller röjt den obehörigen. Personen borde alltså från första början, när han eller hon erhöll företagshemligheten och började utnyttja den, ha handlat i motiverad god tro. Om svaranden emellertid senare, till exempel på grund av ett meddelande från innehavaren av företagshemligheten, har fått kännedom om att företagshemligheten härrör från en person som utnyttjade eller röjde den obehörigen, är personen i princip inte längre omedveten om rättsintrånget när han eller hon fortsätter att utnyttja företagshemligheten. Då utnyttjas företagshemligheten således obehörigen i strid med 4 § 4 mom. i lagförslaget. Innehavaren av företagshemligheten kan då yrka att förbud ska meddelas eller korrigeringsåtgärder bestämmas i enlighet med 8 § och svaranden kan i sitt svaromål yrka att han eller hon i stället för dessa åtgärder åläggs att betala ersättning för framtida utnyttjande av företagshemligheten. 

Enligt 1 mom. 2 punkten förutsätter bestämmande av en ersättning för utnyttjande att det att ett sådant förbud eller föreläggande av en sådan korrigeringsåtgärd som avses i talan från innehavaren av företagshemligheten meddelas skulle orsaka svaranden oskälig olägenhet. Det kan vara fråga om en sådan situation till exempel när svaranden på grund av en företagshemlighet som denne erhållit i god tro har hunnit göra omfattande investeringar, och ett förbud mot att utnyttja företagshemligheten i fortsättningen skulle innebära att investeringarna blir värdelösa. Likaså kan villkoret uppfyllas i en situation där omständigheterna i ett enskilt fall är sådana att det vore oskäligt att ägaren till ett föremål som innehåller företagshemligheten inte skulle få fortsätta att kontrollera föremålet. 

Enligt 3 punkten ska den ersättning för utnyttjande som det bestäms att ska betalas till innehavaren av företagshemligheten vara skälig. Domstolen ska utifrån en helhetsbedömning försäkra sig om att innehavaren av företagshemligheten når en berättigad position genom att i stället för förbud få en ersättning i pengar för utnyttjandet av företagshemligheten. Det kan vara oskäligt för innehavaren av företagshemligheten att det döms ut ersättning till exempel i en situation där innehavarens eget företag inte kan verka på sitt aktuella marknadsområde, om svaranden ges rätt att utnyttja företagshemligheten mot ersättning i stället för att förbjudas att utnyttja företagshemligheten. Likaså kan situationen vara oskälig för innehavaren av företagshemligheten, om svarandens fortsatta utnyttjande skulle leda till att företagshemligheten blir allmän egendom. 

I enlighet med skäl 29 i direktivets ingress kan det inte bli aktuellt att fortsätta att utnyttja företagshemligheten, och sålunda döma ut en ersättning, i en situation där utnyttjandet av företagshemligheten skulle utgöra en annan överträdelse av lagstiftning eller sannolikt skulle skada konsumenter. Om svarandens agerande eller utnyttjandet av företagshemligheten uppfyller till exempel rekvisitet för brott mot företagshemlighet i 30 kap. i strafflagen, finns det i allmänhet inga förutsättningar för att fortsätta utnyttjandet och bestämma en ersättning. 

För att domstolen ska döma ut ersättning förutsätts således att den gör en helhetsavvägning av alla omständigheter som inverkar på saken, inbegripet om det är skäligt att döma ut ersättning för såväl svaranden som innehavaren av företagshemligheten. Omständigheter som ska beaktas vid prövningen är bland annat hur klart och allvarligt rättsintrånget är; när och hur har svaranden fått kännedom om rättsintrånget; hur länge har svaranden utnyttjat företagshemligheten och hur har innehavaren av företagshemligheten reagerat på detta; vilka slags åtgärder har svaranden vidtagit i vilket skede för att utnyttja företagshemligheten och blir de överflödiga i och med ett förbud eller korrigeringsåtgärder samt hur skadligt är det för innehavaren att företagshemligheten fortsätter att utnyttjas. Domstolen kan också ställa villkor för utnyttjandet av företagshemligheten, till exempel bestämma att svaranden ska hemlighålla företagshemligheten så att den inte blir allmänt känd.  

I 2 mom. bestäms om ersättningens maximibelopp. Enligt momentet får ersättningen inte överskrida beloppet av de licens- eller andra avgifter som används allmänt inom branschen i fråga, och som svaranden skulle betala om svaranden fick tillstånd att utnyttja företagshemligheten under den period för vilken utnyttjande av företagshemligheten skulle kunna förbjudas. I fråga om fastställande av en sedvanlig licensavgift hänvisas till vad som anges nedan i motiveringen till 11 § 1 mom.  

Ersättningen för utnyttjandet ersätter den förlust som innehavaren av företagshemligheten orsakas av att företagshemligheten utnyttjas. Eftersom det framtida användningsbehovet kan vara osäkert och även upphör i något skede, bör detta beaktas när ersättningen bestäms. Det kan också bestämmas att ersättningen ska betalas till exempel i form av löpande årsersättningar, och då betalas ersättning för den tid svaranden utnyttjar företagshemligheten.  

Det kan bestämmas att ersättning ska betalas från och med domstolens avgörande. Ersättning bestäms inte retroaktivt, eftersom den alltid bestäms i stället för förbud mot utnyttjande. Däremot kan innehavaren av företagshemligheten kräva skadestånd för den skada som utnyttjandet av företagshemligheten har orsakat för den tid före avgörandet då svaranden har utnyttjat företagshemligheten i strid med 4 § 4 mom. Sålunda riktar sig skadeståndet till tiden före avgörandet, medan ersättningen riktar sig till tiden efter avgörandet. 

Med beaktande av 7 § 5 mom. i lagen om företagshemligheter kan domstolen bestämma ersättning enligt denna paragraf även i fråga om tekniska anvisningar under förutsättning att villkoren i 7 § i lagen om företagshemligheter är uppfyllda. 

11 §.Skadestånd. I paragrafen föreskrivs om rätt för innehavaren av en företagshemlighet att få skadestånd för intrång i företagshemligheten samt gottgörelse för obehörigt utnyttjande av företagshemligheten. Enligt 7 a § i den gällande lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet finns bestämmelser om ersättande av skada som orsakats genom ett förfarande som strider mot den lagen i skadeståndslagen. I den nya lagen om företagshemligheter föreslås en särskild paragraf om skadestånd, genom vilken genomförs artikel 14 i direktivet om företagshemligheter. Utgångspunkt för artikeln, liksom den finska lagstiftningen, är att faktisk skada ersätts till fullt belopp, om intrånget har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Paragrafens syfte är att den som gjort intrång i en företagshemlighet inte ska kunna dra nytta av sitt obehöriga tillvägagångssätt och att den skadelidande innehavaren av företagshemligheten i mån av möjlighet ska återgå till den situation som skulle ha rått utan tillvägagångssättet i fråga. 

I 1 mom. föreskrivs om gottgörelse för utnyttjande och skadestånd när någon har utnyttjat en företagshemlighet i strid med förslaget till 4 §.  

Innehavaren av en företagshemlighet ska ha rätt till en skälig gottgörelse för att företagshemligheten uppsåtligen eller av oaktsamhet har utnyttjats i strid med 4 § i lagen om företagshemligheter. Gottgörelse ska betalas trots att den som drabbats av intrånget inte visar att han eller hon lidit förlust till följd av gärningen. Gottgörelsen är således oberoende av de ekonomiska förluster som det obehöriga utnyttjandet kan ha orsakat. Som kalkylmässig grund för gottgörelsen kan i de flesta fall betraktas sedvanlig ersättning för utnyttjande, dvs. licensavgift eller den avgift som intrångsgöraren skulle ha varit tvungen att betala om han eller hon hade begärt tillstånd att utnyttja företagshemligheten i fråga. Ersättningen kan fastställas i överensstämmelse med en sådan normal licensavgift som parterna skulle ha kommit fram till under frivilliga licensförhandlingar. Om det är fråga om en produkt för vilken det vanligtvis beviljas licens, kan ersättningen fastställas i överensstämmelse med den licensavgift som vanligtvis tillämpas. Om det åter inte har ingåtts några licensavtal för produkten, måste domstolen uppskatta vilken licensavgift som man sannolikt skulle ha kommit fram till i frivilliga avtalsförhandlingar. Vid uppskattningen kan man beakta bland annat företagshemlighetens värde för parterna samt parternas ställning. Reglering om gottgörelse för utnyttjande ingår också i lagar om industriella rättigheter, såsom 38 § i varumärkeslagen (7/1964) och 36 § i mönsterrättslagen (221/1971). Gottgörelsen för utnyttjande enligt lagarna om industriella rättigheter är oberoende av vållande, medan gottgörelse för utnyttjande i den föreslagna lagen ska betalas endast när en företagshemlighet har utnyttjats uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid med 4 §. Att gottgörelse för utnyttjande som är oberoende av vållande inte föreslås i fråga om företagshemligheter beror på företagshemligheternas karaktär. Information som är skyddad som en företagshemlighet är inte en ensamrätt, så en företagshemlighet kan samtidigt lagligen innehas av flera olika personer. Genom den föreslagna regleringen om gottgörelse för utnyttjande genomförs artikel 14.2 andra stycket i direktivet om företagshemligheter, som gäller en alternativ grund för fastställande av skadeståndet. Ändamålet med detta alternativ sätt att fastställa skadeståndet är enligt skäl 30 i direktivets ingress att säkerställa ersättning som grundar sig på ett objektivt kriterium samtidigt som hänsyn tas till de kostnader som innehavaren av företagshemligheten har ådragit sig. 

Om någon uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar en företagshemlighet i strid med 4 § i den föreslagna lagen, ska intrångsgöraren förutom gottgörelse för utnyttjande ersätta all skada som intrånget vållar, dvs. den faktiska skadan ska ersättas till fullt belopp. När domstolen bedömer skadeståndsbeloppet ska den beakta alla omständigheter som framkommer i fallet, såsom de negativa ekonomiska påföljder som drabbat den skadelidande parten, intrångsgörarens eventuella obehöriga vinst och, i tillämpliga fall, omständigheter som inte är av ekonomisk art, såsom ideell skada som innehavaren av företagshemligheten har orsakats. En typisk ekonomisk skada i samband med intrång i företagshemligheter är utebliven vinst. Vid uppskattning av beloppet av utebliven vinst är man ofta tvungen att ty sig till osäkra faktorer. Vid intrång i företagshemligheter är det ofta lättare att utreda intrångsgörarens nytta än den skada som orsakats innehavaren av företagshemligheten. Av denna orsak kan enligt momentet också intrångsgörarens vinst eller annan ogrundad nytta som intrångsgöraren fått användas som hjälp för att uppskatta skadeståndsbeloppet. Även andra sätt att bestämma skadeståndet kan användas, såsom utvecklingskostnaderna för företagshemligheten. Även andra omständigheter, såsom näringsidkarens intresse av att bevara företagshemligheten, kan beaktas.  

I 2 mom. föreskrivs om skadestånd när någon anskaffar eller röjer en företagshemlighet i strid med 3 eller 4 § i den föreslagna lagen. Om gärningen har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, ska intrångsgöraren ersätta all skada som intrånget orsakar, dvs. ersätta den faktiska skadan till fullt belopp. På samma sätt som i fråga om utnyttjande ska domstolen när den bedömer skadeståndsbeloppet beakta alla omständigheter som framkommer i fallet, dvs. de omständigheter som beskrivs i motiveringen till 1 mom.  

Enligt 3 mom. kan skadeståndet enligt 1 och 2 mom. jämkas, om intrångsgörarens vållande är ringa. Begreppet lindrigt vållande ska bedömas enligt de allmänna skadeståndsrättsliga principerna och etablerad rättspraxis. I sak motsvarande jämkningsbestämmelser ingår i 58 § i patentlagen (550/1967), 38 § i varumärkeslagen (7/1964), 36 § i mönsterrättslagen (221/1971) samt 37 § i nyttighetsmodellagen (800/1991). Avsikten är inte att jämkning ska vara en automatisk lösning i samtliga situationer av lindrigt vållande, utan dessutom bör det förutsättas att ersättningsskyldigheten prövas oskäligt tung med hänsyn till intrångsgörarens och den kränktes förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter. Huvudregeln är full ersättningsskyldighet och jämkning bör inte inledas enbart av den orsaken att intrångsgörarens och den kränktes ekonomiska ställning skiljer sig avsevärt från varandra. Den föreslagna bestämmelsen begränsar inte möjligheten att kräva jämkning på någon annan grund, såsom med stöd av 36 § i lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (228/1929). 

Bestämmelserna i 1 mom. om skälig gottgörelse för utnyttjandet av företagshemligheten ska tillämpas även i ett anställningsförhållande. Bestämmelser om ersättande av en skada i ett anställningsförhållande finns i paragrafens 4mom. Momentet innehåller en hänvisning, enligt vilken bestämmelser om en arbetstagares skyldighet att ersätta en skada som denne orsakat arbetsgivaren finns i 12 kap. 1 § i arbetsavtalslagen. I momentet hänvisas dessutom till 4 kap. i skadeståndslagen, där det finns bestämmelser om arbetstagares och tjänstemäns ersättningsskyldighet och hur ersättningarna mäts. I bestämmelsen ingår likaså en hänvisning till bestämmelserna om principalansvar i 3 kap. i skadeståndsansvar. Bestämmandet av skadestånd i anställningsförhållanden utreds ovan i avsnitt 3.3.6 i den allmänna motiveringen.  

Med hänsyn till 7 § 5 mom. i den föreslagna lagen kan det bli aktuellt att bestämma skadestånd enligt denna paragraf även för den som obehörigt röjer eller utnyttjar en teknisk anvisning om villkoren i 7 § i den föreslagna lagen är uppfyllda. 

En sådan skadeståndsfordran som avses i paragrafen preskriberas i enlighet med preskriptionslagen. Preskriptionslagens reglering beskrivs ovan i avsnitt 3.3.10 i den allmänna motiveringen. Även bestämmelser om avbrytande av preskriptionen finns i preskriptionslagen. På preskriptionen av fordringar som följer av ett anställningsförhållande tillämpas dock bestämmelserna i 13 kap. 9 § i arbetsavtalslagen som specialbestämmelser. Arbetsavtalslagens specialreglering gäller längden på preskriptionstiden och tiden för väckande av talan. Regleringen beskrivs i avsnitt 3.3.10 i den allmänna motiveringen. 

12 §.Offentliggörande av dom. Enligt den föreslagna lagen kan domstolen i ett tvistemål som gäller förfarande som strider mot denna lag på yrkande av käranden bestämma att svaranden ska ersätta de kostnader som orsakas käranden av att denne med tillämpliga medel offentliggör information om en lagakraftvunnen dom där svaranden konstateras ha förfarit i strid med denna lag. Genom paragrafen genomförs artikel 15 i direktivet om företagshemligheter. Även i 8 a § den nuvarande lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet finns en bestämmelse om offentliggörande av domen på svarandens bekostnad i ett tvistemål som gäller förfarande i strid med den lagen, och i 8 § 2 mom. i samma lag finns en bestämmelse om offentliggörande av domen i ett ärende som gäller förbud enligt 6 § i den lagen. Även lagarna om industriella rättigheter och upphovsrätt innehåller bestämmelser om offentliggörande av domen i tvistemål. I praktiken har skyldighet att offentliggöra domen just aldrig ålagts.  

Paragrafens 1 mom. motsvarar i övrigt 8 a § 1 mom. i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet, men till det har fogats skyldighet för domstolen att när ett föreläggande meddelas ta hänsyn till huruvida en fysisk person kan identifieras med hjälp av uppgifterna om honom eller henne, och om detta är möjligt, huruvida det är motiverat att publicera uppgifterna i fråga, särskilt med hänsyn tagen till den skada som en sådan åtgärd eventuellt orsakar personens integritet och rykte. Genom tillägget genomförs artikel 15.3 3 i direktivet.  

Enligt förslaget till 1 mom. kan domstolen i ett tvistemål som gäller obehörigt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet eller i ett tvistemål som gäller obehörigt utnyttjande eller röjande av en teknisk anvisning på yrkande av käranden bestämma att svaranden ska ersätta kärandens kostnader för att käranden vidtar lämpliga åtgärder för att sprida uppgifter om en lagakraftvunnen dom där svaranden konstateras ha förfarit i strid med den föreslagna lagen. Paragrafen gäller endast tvistemål och paragrafen tillämpas således inte på till exempel domar som gäller missbruk av tekniska anvisningar enligt 15 § i förslaget. 

Offentliggörandet kan gälla en dom där svaranden konstateras ha gjort intrång i en företagshemlighet eller en teknisk anvisning. Förutsättningen är att domen har vunnit laga kraft. Oftast är det motiverat att det offentliggörs ett sammandrag av domen med de väsentliga uppgifterna. Det är kärandens uppgift att utarbeta sammandraget. Det är ändå inte uteslutet att domen offentliggörs i sin helhet, om situationen kräver det. 

Paragrafen utvidgar inte de uppgifter som över huvud taget får offentliggöras om en dom, och det i paragrafen avsedda föreläggandet om ersättande av kostnaderna för offentliggörandet undanröjer inte svarandens ansvar till följd av annan lagstiftning för de uppgifter som offentliggörs. Offentliggörandet kan naturligtvis bara gälla en dom eller en del av en dom som är offentlig enligt bestämmelserna om rättegångars offentlighet. Såsom påpekats ovan konstateras i den föreslagna paragrafen uttryckligen, till skillnad från 8 a § i den nuvarande lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet, att domstolen, när den meddelar ett föreläggande, är skyldig att beakta huruvida en fysisk person kan identifieras med hjälp av uppgifterna om honom eller henne, och om detta är möjligt, huruvida det är motiverat att publicera uppgifterna i fråga, särskilt med hänsyn tagen till den skada som en sådan åtgärd eventuellt orsakar personens integritet och rykte. Svaranden kan också ställas till svars för felaktiga uppgifter som offentliggjorts i det fallet att han eller hon har överdrivit eller annars förvrängt fakta i fallet.  

För att meddela ett förfarande krävs kärandens yrkande. Käranden ska specificera hur avsikten är att offentliggöra domen, samt förete en uppskattning av kostnaderna för offentliggörandet. 

I sitt beslut ska domstolen bestämma vilka begärda åtgärder för att offentliggöra domen som käranden kan vidta på svarandens bekostnad. En lämplig åtgärd är ofta att publicera en tidningsannons med de väsentliga uppgifterna om domen. I första hand ska det räcka med att annonsen publiceras i en facktidning och i en betydande lokaltidning. Om offentliggörandet har riksomfattande betydelse, kan annonsen dessutom publiceras i en rikstidning. Käranden kan också till exempel utarbeta ett kort meddelande om domen och skicka det till sina intressentgrupper eller publicera det på sin hemsida. 

Domstolens föreläggande har den betydelsen att käranden har rätt till ersättning av svaranden för kostnaderna för godkända åtgärder för offentliggörande. Om svaranden inte ersätter kostnaderna frivilligt, kan käranden ta ut dem på rättslig väg. Domstolens föreläggande förpliktar inte medierna att publicera annonsen och undanröjer inte det ansvar för det publicerade innehållet som följer av annan lagstiftning. 

I 1 mom. föreskrivs också om de omständigheter som ska beaktas när ett föreläggande meddelas och innehållet övervägs. Avsikten är inte att offentliggörande ska bli ett regelbundet förfarande, utan att möjligheten ska utnyttjas med urskillning. När domstolen överväger ett föreläggande ska den ta hänsyn till den allmänna betydelsen av att domen offentliggörs, intrångets art och omfattning, kostnaderna för offentliggörandet och övriga omständigheter som inverkar på saken. Sådana andra saker som inverkar är bland annat företagshemlighetens värde, intrångsgörarens tillvägagångssätt i samband med anskaffandet, utnyttjandet eller röjandet av företagshemligheten, konsekvenserna av att företagshemligheten utnyttjats eller röjts obehörigen samt hur sannolikt det är att intrångsgöraren fortsätter att utnyttja eller röja företagshemligheten obehörigen. Offentliggörandet av domen och sätten att offentliggöra den ska således övervägas med avseende på såväl allmänheten som käranden och svaranden. Ett offentliggörande kan ha allmän betydelse, om det till exempel är fråga om ett nytt prejudikat i någon lagtolkningsfråga eller omständigheter som framgår av avgörandet har betydelse för konsumenterna. 

I 2 mom. föreskrivs att domstolen bestämmer det maximala beloppet av skäliga kostnader för offentliggörande som svaranden ska ersätta. Ett kostnadstak är nödvändigt för att garantera svarandens rättsskydd och undvika tvister om kostnaderna. För att bestämma de maximala kostnaderna måste man uppskatta hur stora nödvändiga och skäliga kostnader godtagbara åtgärder för att offentliggöra domen orsakar käranden. 

I momentet föreskrivs dessutom att åtgärderna för att offentliggöra domen ska vidtas inom den frist från det att domen vunnit laga kraft som domstolens bestämt vid äventyr av att ersättningen för kostnaderna annars går förlorad. Det är nödvändigt att bestämma en frist för offentliggörandet på grund av svarandens rättsskydd. En lämplig frist kan vara till exempel tre månader. 

13 §.Tid för väckande av talan i vissa fall. I paragrafen föreskrivs om den tid inom vilken talan om meddelande av förbud eller förläggande om korrigeringsåtgärder enligt 8 § ska väckas. Genom paragrafen genomförs artikel 8 i direktivet om företagshemligheter. Enligt den ska medlemsstaterna fastställa bestämmelser om de preskriptionstider som är tillämpliga på materiella rättsanspråk och ansökningar om sådana åtgärder, förfaranden och rättsmedel som föreskrivs i direktivet. Enligt direktivet får preskriptionstiden inte vara längre än sex år. Den nuvarande lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet innehåller ingen reglering som motsvarar den föreslagna paragrafen.  

I den föreslagna paragrafen anges en frist på fem år för väckande av talan om meddelande av förbud eller föreläggande om korrigeringsåtgärder enligt 8 §. Fristen börjar löpa från det att innehavaren av en företagshemlighet har fått kännedom om obehörigt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet samt om intrångsgöraren. I paragrafen avses med innehavare av en företagshemlighet i enlighet med definitionen i förslaget till 2 § 2 punkten en fysisk eller juridisk person som lagligen kontrollerar en företagshemlighet.  

Om talan inte väcks inom den föreslagna paragrafens frist på fem år, har rätten att väcka talan förverkats på ovannämnd grund. Det är rimligt med en tillräckligt lång frist, dvs. fem år, för ofta är det svårt att entydigt konstatera i vilket skede innehavaren av en företagshemlighet har fått kännedom om intrånget i företagshemligheten och om intrångsgöraren. En kortare frist kan äventyra möjligheterna för en omsorgsfull innehavare av företagshemlighet att ingripa i rättsintrånget. Det är också rimligt att en passiv innehavare av en företagshemlighet efter fem år inte längre kan ingripa i ett intrång i en företagshemlighet som innehavaren redan längre känt till. Av ovan nämnda orsaker har en frist på fem år betraktats som ändamålsenlig. En frist på fem år motsvarar också direktivets krav på att preskriptionstiden inte får vara längre än sex år. 

Det räcker inte med vilken som helst information om obehörigt anskaffande, utnyttjande och röjande av en företagshemlighet för att den föreslagna paragrafens frist på fem år ska börja löpa. Tiden för väckande av talan börjar löpa först i det skedet då innehavaren av en företagshemlighet har tillräcklig kännedom om intrånget och intrångsgöraren för att väcka talan. Eftersom förutsättningen är tillräcklig information om både intrånget och intrångsgöraren, kan olika intrångsgörares intrång i samma information alltså preskriberas vid olika tidpunkter. Företagshemlighetsintrång gäller ofta stora datamängder och till exempel otaliga olika filer, och en företagshemlighet kan utnyttjas i ett annat företag så att detta syns i endast mycket begränsad utsträckning utanför företaget. Om innehavaren av företagshemligheten i en sådan situation har kännedom om att till exempel vissa filer har utnyttjats, men först senare blir medveten om annat utnyttjande av företagshemligheter i företaget eller i något annat sammanhang, börjar tiden för väckande av talan i det senare fallet löpa när innehavaren har fått kännedom om detta senare utnyttjande och om intrångsgöraren. Eftersom det ofta är svårt att exakt fastställa tidpunkten i fråga, måste det bedömas från fall till fall när kännedomen är tillräcklig och tiden för väckande av talan eventuellt börjar.  

Enligt den föreslagna paragrafen ska talan dock alltid väckas senast inom tio år från det att intrånget inträffade. Sålunda kan talan om förbud och korrigeringsåtgärder enligt 8 § inte längre väckas tio år efter det att intrånget inträffade, trots att innehavaren av företagshemligheten först då fick kännedom om det obehöriga anskaffandet, utnyttjandet eller röjandet av företagshemligheten.  

Den föreslagna paragrafen gäller endast den tid inom vilken talan om förbud eller korrigeringsåtgärder enligt 8 § ska väckas. Paragrafens reglering har däremot ingen inverkan på till exempel den tid inom vilken skadeståndstalan enligt 11 § ska väckas, utan preskriptionstiderna för skadeståndsfordran tillämpas.  

14 §.Begränsning av partsoffentligheten hos en juridisk person. Den som är part i en rättegång har enligt lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar i praktiken obegränsad rätt att delta i den muntliga förhandlingen i ärendet och ta del av det material som inlämnats till domstolen. En parts rätt att delta i en rättegång som gäller honom eller henne själv kan inte begränsas, utan parten har enligt 17 § 1 mom. i den nämnda lagen alltid rätt att närvara vid förhandling inom stängda dörrar samt enligt 12 § 1 mom. rätt att ta del av innehållet i också en sådan rättegångshandling som inte är offentlig. Undantag från parternas rätt att få information gäller i allmänhet person- eller kontaktuppgifter för brottsoffret eller den som gjort polisanmälan eller någon annan anmälan. På motsvarande sätt kan en parts rätt att få den fullständiga domen i ett ärende som gäller honom eller henne själv inte begränsas.  

I den föreslagna paragrafen ingriper man trots paragrafrubriken inte i partsoffentligheten. I paragrafen föreskrivs däremot om möjlighet att begränsa antalet fysiska personer som deltar i rättegången och har rätt till information när parten är en juridisk person och rättegången gäller obehörigt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet. Genom bestämmelsen genomförs till behövliga delar artikel 9 i direktivet om företagshemligheter, där det bestäms om bevarande av konfidentialiteten för företagshemligheter under domstolsförfaranden.  

I 1 mom. anges bland annat bestämmelsens allmänna tillämpningsområde. Bestämmelsen är tillämplig endast vid rättegångar om obehörigt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet. Tillämpligheten bestäms således enligt föremålet för rättegången. Det har ingen betydelse om ärendet som gäller obehörigt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet behandlas enligt tviste- eller brottmålsförfarande. Bestämmelsen är däremot inte tillämplig på sådana rättegångar där det inte direkt är fråga om anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet, trots att information om en företagshemlighet presenteras i samband med domstolsförfarandet. Då bestäms det om eventuellt hemlighållande av företagshemligheten med iakttagande av den allmänna regleringen om rättegångars offentlighet.  

Bestämmelsen gäller begränsning av antalet fysiska personer som deltar i rättegången i egenskap av part och som har full rätt till information när parten är en juridisk person. Om parten är en fysisk person kan hans eller hennes rättigheter till följd av partsställningen inte begränsas.  

Om däremot en juridisk person är part, kan domstolen på den andra partens yrkande besluta att enbart de fysiska personer som nämns i beslutet har obegränsad rätt att få information och delta i rättegången på det sätt som bestäms i 12 § 1 mom. och 17 § 1 mom. i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar. Begränsningen gäller dock inte rättegången som helhet, utan den kan gälla endast det rättegångsmaterial eller den del av den muntliga förhandlingen där sådan information om företagshemligheten presenteras som det har bestämts att ska hemlighållas.  

Såsom framgår av det som konstateras ovan kräver ett beslut alltid ett yrkande från en part. Domstolen kan inte fatta beslutet på tjänstens vägnar. 

Bestämmelsen ska tillämpas på en viss personkrets. Då den juridiska personen är ett företag omfattar kretsen de fysiska personer som står i anställnings- eller något annat motsvarande förhållande till företaget. Sådana personer är till exempel ett bolags styrelsemedlemmar och verkställande direktör, ett företags jurist eller utvecklingsdirektör samt alla andra personer som arbetar i företaget eller på något annat sätt är anställda hos bolaget. Paragrafen tillämpar däremot inte på företagets ombud eller biträde, till exempel advokat eller ett rättegångsbiträde med tillstånd, som har i uppdrag att företräda eller biträda parten under rättegången. Till denna del motsvarar bestämmelsen det som föreskrivs i artikel 9.2 tredje stycket i direktivet. Enligt stycket i fråga hör respektive advokater eller andra företrädare för parterna i domstolsförfarandet till det begränsade antal personer vilkas rätt till information inte får begränsas.  

I momentet bestäms om villkoren för att meddela ett föreläggande. För att domstolen ska kunna godkänna en begäran om att begränsa antalet fysiska personer ska domstolen med stöd av 10 § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar ha bestämt att en rättegångshandling som innehåller en företagshemlighet är sekretessbelagd därför att offentlighet sannolikt skulle medföra väsentlig olägenhet eller skada för de intressen till vilkas skydd sekretessen har föreskrivits. På motsvarande sätt ska domstolen ha bestämt att den muntliga förhandlingen i sin helhet eller till behövliga delar ska ske utan allmänhetens närvaro med stöd av 15 § 1 mom. 3 eller 7 punkten i den nämnda lagen. Bestämmelserna gäller begränsning av den allmänna offentligheten. För att domstolen utöver att begränsa den allmänna offentligheten ska kunna godkänna att antalet fysiska personer begränsas hos den juridiska personen, ska väsentlig olägenhet eller skada medföras för de intressen till vilkas skydd sekretessen har föreskrivits om flera fysiska personer än ett begränsat antal fysiska personer hos den juridiska personen fick kännedom om den sekretessbelagda informationen. Tröskeln för att meddela ett föreläggande ska vara högre än sannolikhetströskeln. Den part som yrkar att antalet fysiska personer ska begränsas ska således visa att det skulle medföra väsentlig olägenhet eller skada för partens affärsverksamhet om informationen om företagshemligheten blir känd hos en större personkrets än den föreslagna. 

Enligt 2 mom. ska också rätten att i egenskap av part få ett avgörande som innehåller sekretessbelagd information i ett ärende som gäller anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet på de villkor som anges i momentet kunna begränsas på den andra partens begäran så att endast ett begränsat antal fysiska personer har denna rätt. Andra personer har rätt att få endast en sådan version av avgörandet där den sekretessbelagda informationen har avlägsnats eller redigerats. 

Ett sådant beslut förutsätter förutom begäran från den andra parten att domstolen redan tidigare har bestämt att information som innehåller en företagshemlighet ska hemlighållas, begränsat rätten att delta i den muntliga förhandlingen och begränsat antalet fysiska personer som har partsställning på det sätt som avses i 1 mom.  

Avsikten är att bestämmelsen ska tillämpas endast i undantagsfall. I princip ska domstolen försöka utarbeta sitt avgörande så att man inte i onödan redogör för innehållet i en företagshemlighet. Om detta ändå inte går att undvika ska domstolen noggrant överväga huruvida parternas ställning är jämlik och rättegången blir rättvis, särskilt med tanke på sökandet av ändring. Tröskeln för att begränsa personkretsen blir oundvikligen hög.  

Enligt 3 mom. får domstolen ändå inte godkänna en begäran enligt 1 och 2 mom., om den skulle äventyra parternas rätt till en rättvis rättegång. Syftet med bestämmelsen är att rätten till en rättvis rättegång för den part som är föremål för begäran samt parternas jämlika ställning under rättegången. Därför ska begäran inte godkännas på lätta grunder. Om till exempel tekniskt kunnande krävs för att bedöma en fråga som är central för föremålet för rättegången, måste det säkerställas att bägge parterna har samma förutsättningar att bedöma och presentera bevis som gäller saken. På motsvarande sätt måste det säkerställas att bägge parterna har samma förutsättningar att bedöma möjligheterna till framgång om de eventuellt söker ändring. Det är inte heller godtagbart att begäran försvårar möjligheten för den juridiska person som är föremål för begäran att företräda sig själv under rättegången.  

Enligt 4 mom. ska domstolen, när den begränsar antalet fysiska personer hos en juridisk person som i egenskap av part har rätt att ta del av en rättegångshandling eller ett avgörande som innehåller en företagshemlighet eller delta i muntlig förhandling, efter att ha hört parterna namnge de personer som har rätt att få information och att delta. Den som framställer begäran eller dennes motpart ska ge domstolen ett förslag på den personkrets som borde ha rätt att få information och att delta. Om parterna når samförstånd om personerna, godkänner domstolen i allmänhet genom sitt beslut personerna i fråga. Om parterna inte når samförstånd om personerna, ska domstolen fatta beslutet utifrån de omständigheter som parterna framfört i ärendet. Eftersom det arrangemang som nu föreslås inte finns i vår lagstiftning från tidigare, är det svårt att förutspå vem som kunde ingå i den grupp som så att säga har full rätt till information. Som utgångspunkt kan emellertid betraktas de personer som för närvarande, då en juridisk person är part, vanligtvis deltar i rättegången i partsställning samt utövar beslutanderätt hos den juridiska personen. Till dessa kan höra företagets egna jurister liksom företagets verkställande direktör. Till exempel en expert på det tekniska område som behandlas eller en konsult som företaget anlitar kan också komma i fråga. Med tanke på att begränsningen också kan gälla rätten att få en fullständig version av domen bör personkretsen vara tillräckligt stor. Det bör också konstateras att fast en person hör till denna krets förutsätter det inte att han eller hon deltar i exempelvis domstolens muntliga förhandling. När beslutet fattas måste man också beakta att de personer som de facto deltar ska ha möjlighet att ge dessa personer information som framkommit under förhandlingen utan att de bryter mot tystnadsplikten enligt 18 § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar.  

Såsom konstaterats ovan ska de personer som har full rätt till information namnges i domstolens beslut. Hos en juridisk person kan emellertid de fysiska personer som sköter olika uppgifter bytas ut med tiden. Personalförändringar inträffar oundvikligen också medan rättegångarna pågår. Av denna orsak bör domstolen med iakttagande av förfarandet enligt 32 § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar på en parts begäran kunna ta upp saken till ny behandling och vid behov besluta att de personer som hör till kretsen ska bytas ut. Det ursprungliga beslutet där personerna namnges ska också vara så flexibelt med tanke på eventuella personalförändringar att det tillåter att en annan person namnges i stället för den person som ursprungligen namngetts.  

När 1 och 2 mom. tillämpas är det inte nödvändigt att namnge enbart samma personer. Det är motiverat att avgörandets offentlighet begränsas så sällan och så litet som möjligt. Om personkretsen ska begränsas måste man då avgörandet träffas beakta att företaget har större behov av att bedöma avgörandets innehåll och konsekvenser i en omfattande sammansättning än vad det har behov av att delta i den muntliga förhandlingen. Även om de personer som ansvarar för företagets produktutveckling inte har rätt att ta del av handlingar som innehåller information om en företagshemlighet under rättegången, innebär detta inte automatiskt att de inte skulle ha rätt att få en fullständig version av domen, även om det i någon mån redogörs för företagshemligheten i domen. Onödig eller överdriven begränsning av personkretsen äventyrar lätt partens rättsskydd.  

I 5 mom. föreskrivs om förfarandet när ett föreläggande meddelas. På det förfarande som ska iakttas när avgörandet träffas tillämpas i tillämpliga delar 6 kap. i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar. Kapitlet innehåller bestämmelser om bland annat tidpunkten för framställande av begäran, domstolens sammansättning, ny behandling och sökande av ändring.  

15 §.Missbruk av teknisk anvisning. I paragrafen föreskrivs om straffrättslig påföljd för missbruk av teknisk anvisning. Enligt paragrafen ska den som i syfte att bereda sig eller någon annan ekonomisk vinning eller i syfte att skada någon annan i strid med 7 § 1, 2 eller 3 mom. röjer innehållet i en teknisk anvisning eller utnyttjar en teknisk anvisning, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, för missbruk av teknisk anvisning dömas till böter. 

För närvarande föreskrivs det om straffpåföljd för missbruk av teknisk förebild eller missbruk av anvisning i 10 § 1 mom. i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. För närvarande förutsätter straffansvar uppsåt. Enligt den föreslagna paragrafen förutsätter straffansvar förutom uppsåt att gärningsmannen agerar för att bereda sig eller någon annan ekonomisk vinning eller för att skada någon annan. Straffpåföljden är böter. Paragrafen är sekundär i förhållande till andra straffbestämmelser. Paragrafens utformning har i tillämpliga delar förenhetligats med 30 kap. 5 § i strafflagen. 

16 §.Åtalsrätt. Enligt paragrafen ska missbruk av teknisk anvisning vara ett målsägandebrott, dvs. åklagaren väcker åtal för missbruk av teknisk anvisning endast om målsäganden anmäler brottet till åtal. Innehållet i bestämmelsen motsvarar 11 § 1 mom. i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. 

17 §.Hänvisning till strafflagen. I paragrafen ingår för tydlighetens skull en hänvisning till brott mot företagshemlighet i 30 kap. i strafflagen. Paragrafen är informativ och syftet med den är att poängtera att vissa gärningar som är förbjudna enligt lagen om företagshemligheter också kan uppfylla strafflagens rekvisit för brott mot företagshemlighet. Bestämmelsen motsvarar med vissa justeringar 10 § 2 mom. i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. I paragrafen kopplas inte förfarande som strider mot lagen om företagshemligheter till gärningar som straffbeläggs i strafflagen. På så vis framhävs att verksamhet som strider mot lagen om företagshemligheter inte är en del av rekvisitet för brott mot företagshemlighet. Förhållandet mellan strafflagen och lagen om företagshemligheter avviker i detta avseende från förhållandet mellan strafflagen och andra lagar som gäller immateriella rättigheter. Exempelvis för att rekvisitet för brott mot industriell rättighet enligt 49 kap. 2 § i strafflagen ska uppfyllas förutsätts en gärning som strider mot en speciallag om industriell rätt, till exempel patentintrång enligt patentlagen.  

Eftersom sekretessbrott enligt 1 § och sekretessförseelse enligt 2 § i 38 kap. i strafflagen kan hänföra sig till även intrång i företagshemligheter utökas paragrafen för tydlighetens skull med hänvisningar till aktuella bestämmelser i strafflagen. 

18 §.Behörig domstol. I paragrafen föreskrivs om behörig domstol. Enligt paragrafen prövas de privaträttsliga yrkanden som avses i den föreslagna lagen i tingsrätten. Enligt 10 a § i den nuvarande lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet handläggs tvistemål som grundar sig på den lagen i marknadsdomstolen. I praktiken betyder den föreslagna bestämmelsen att i fortsättningen är tingsrätten behörig att pröva alla sådana civilrättsliga yrkanden i anslutning till en företagshemlighet som avses i den föreslagna lagen. 

Tingsrätten prövar således yrkanden som gäller förbud och korrigeringsåtgärder, skadestånd samt säkringsåtgärder enligt lagen om företagshemligheter.  

Tingsrättens geografiska behörighet bestäms utifrån bestämmelserna i 10 kap. i rättegångsbalken. När en fysisk person är svarande är tingsrätten för dennes hemvist eller vanligt vistelseort behörig i enlighet med 10 kap. 1 § i rättegångsbalken. När en juridisk person är svarande är tingsrätten för den juridiska personens hemvist eller den ort där denne har sin huvudsakliga förvaltning behörig domstol enligt 10 kap. 2 § 1 punkten i rättegångsbalken. Parterna i ett tvistemål kan också avtal om behörig domstol eller att saken ska behandlas i skiljeförfarande. 

I paragrafen föreskrivs inte om behörig domstol i brottmål. I brottmål bestäms behörig domstol med stöd av 4 kap. i lagen om rättegång i brottmål. Enligt 4 kap. 1 § 1 mom. i den lagen ska åtal för ett brott prövas av domstolen på den ort där brottet har begåtts. Enligt 4 kap. 3 § får åtalen för flera brott som begåtts av samma svarande behandlas av samma domstol.  

Det kan också hända att den domstol som behandlar tvistemål och brottmål är densamma. Då tillåter den föreslagna regleringen att man i samma brottmålsrättegång kan framställa även civilrättsliga yrkanden som gäller saken. Om ett ärende som gäller intrång i en företagshemlighet är anhängigt som ett brottmål i en domstol och som ett tvistemål i en annan domstol, kan målsäganden ändå i samband med brottmålsprocessen framställa civilrättsliga yrkanden som grundar sig på brottet. Det återstår för rättspraxis att utforma i vilken omfattning man i samband med ett brottmål kan behandla sådana yrkanden som avses i den föreslagna lagen. Om ärenden som gäller samma händelse behandlas i en rättegång minskar det antalet parallella processer och är processekonomiskt motiverat. 

Enligt den andra meningen i paragrafen kan ett privaträttsligt yrkande som framställts mot en juridisk person eller en fysisk person som idkar näringsverksamhet också prövas vid marknadsdomstolen med iakttagande av bestämmelserna om behandling av dessa tvistemål i lagen om rättegång i marknadsdomstolen. 

Enligt bestämmelsen har marknadsdomstolen i praktiken parallell behörighet att behandla ett ärende som gäller ett sådant privaträttsligt yrkande som avses i lagen om företagshemligheter när svarande i ärendet är en näringsidkare. Den föreslagna forumbestämmelsen motsvarar delvis den gällande lagstiftningen, eftersom förbud enligt 6 § 3 mom. i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet i ett ärende som gäller företagshemlighet endast kan riktas mot näringsidkare.  

Om marknadsdomstolen är behörig pröva ärendet, kan parterna också ingå ett avtal om forum, där de avtalar att till exempel tvister som följer av ett visst rättsförhållande ska avgöras av marknadsdomstolen. Ett sådant avtal om forum enligt vilket talan mot en fysisk person kan väckas i marknadsdomstolen är dock ogiltigt.  

I propositionen föreslås också att marknadsdomstolen i samband med ett tvistemål som gäller en affärshemlighet kan pröva ett annat tvistemål, om käranden väcker åtal samtidigt mot samma svarande eller mot olika svarande och käromålen stöder sig på väsentligen samma grund. En sådan sammanslagning är dock möjlig endast om svarandena är juridiska personer eller fysiska personer som bedriver näringsverksamhet. Det föreskrivs om saken i lagen om rättegång i marknadsdomstolen. Om ett tvistemål som gäller en företagshemlighet har inletts mot en juridisk person i marknadsdomstolen, och käranden vill rikta åtgärder även mot en arbetstagare som är anställd hos den juridiska personen i fråga, ska talan mot den anställde behandlas som ett separat tvistemål i tingsrätten. I ovan nämnda situation är det också möjligt att väcka talan mot den juridiska personen i tingsrätten, vars möjlighet att behandla käromål som gäller den juridiska personen och den anställde i samma rättegång bestäms med stöd av 18 kap. i rättegångsbalken. När en anställd är svarande i ett tvistemål som gäller en företagshemlighet är tingsrätten alltid behörig domstol. Inte heller genkäromål kan väckas mot någon annan än en näringsidkare i marknadsdomstolen. 

Kärande i marknadsdomstolen kan vara vilken som helst innehavare av en företagshemlighet, dvs. fysiska likväl som juridiska personer.  

Parallell behörighet för en allmän domstol och en specialdomstol är exceptionellt. När villkoren är uppfyllda ger den innehavaren av en företagshemlighet möjlighet att väcka talan i den domstol där denne anser att det är mest ändamålsenligt att behandla ärendet med tanke på helheten.  

Ärenden som gäller skydd för företagshemligheter kan hänföra sig till många slags situationer. De yrkanden som hänskjuts till domstolen kan i huvudsak gälla något annat än tystnadsplikt i fråga om företagshemligheter. Tvisterna kan till stor del gälla andra saker än tystnadsplikt i fråga om företagshemligheter. I en sådan situation är det vara mest naturligt att hänskjuta saken till tingsrätten.  

Om det är fråga om ett brott mot tystnadsplikten i fråga om företagshemligheter som betydande med tanke på know-how som ska hemlighållas, har käranden möjlighet att väcka talan i marknadsdomstolen. Sådana tvister kan hänföra sig till exempelvis licensavtal som gäller know-how. Eftersom andra immaterialrättsliga ärenden kan vara förenade med fråga om brott mot tystnadsplikten i fråga om företagshemligheter, gör bestämmelsen det möjligt att behandla yrkandena centraliserat i marknadsdomstolen.  

Marknadsdomstolen kan inte pröva yrkanden som grundar sig på brott. 

Samma sak kan inte behandlas i både tingsrätten och marknadsdomstolen. Hur och när ett pågående mål (lis pendens) förhindrar behandlingen av samma ärende bestäms enligt de allmänna processuellrättsliga principerna. Exempelvis talan som gäller samma ärende mellan samma parter kan inte väckas i tingsrätten, om ärendet redan pågår i marknadsdomstolen. 

Om parterna har ingått ett avtal om forum så att ärendet ska behandlas i en viss tingsrätt eller i skiljeförfarande, hindrar detta naturligtvis att ärendet behandlas i marknadsdomstolen. 

19 §.Sakkunniga. I 1 mom. föreskrivs att när tingsrätten behandlar ett mål som gäller olagligt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet kan den anlita biträde av högst två sakkunniga. Sakkunnig kan vara en person som avses i 17 kap. 10 § 2 mom. i domstolslagen (673/2016). Möjlighet att anlita sakkunniga ingår även i den nuvarande lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. Möjligheten att anlita sakkunniga med stöd av den föreslagna lagen gäller endast tingsrätten. Enligt 1 a kap. 10 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen kan i sammansättningen i marknadsdomstolen ingå sakkunnigledamöter, om målets eller ärendets art kräver det.  

En sådan sakkunnig som avses i den föreslagna paragrafen är inte en domstolsledamot, och ingår alltså inte i den avgörande sammansättningen, utan den sakkunniges uppgift är att ge domstolen ett skriftligt utlåtande över de frågor som domstolen ställt till honom eller henne.  

Domstolen får fritt pröva om den anlitar sakkunniga. I det fallet att tingsrätten beslutar att anlita sakkunniga, kan tingsrätten enligt egen prövning ta hjälp av en eller två sakkunniga.  

Paragrafens 2 mom. innehåller noggrannare bestämmelser om den sakkunnigas roll när målet behandlas. I den första meningen i momentet uttrycks kärninnehållet i den sakkunnigas uppgift: den sakkunnigas uppgift är att lämna tingsrätten ett skriftligt utlåtande över de frågor som tingsrätten ställts till honom eller henne. De sakkunniga som avses i den föreslagna paragrafen kan delta i ett förberedande sammanträde som eventuellt ordnas samt i huvudförhandlingen och de ska ha rätt att ställa frågor till parterna och till vittnen. Bestämmelser om detta finns i den andra meningen i momentet.  

Innan saken avgörs ska tingsrätten bereda parterna tillfälle att yttra sig över den sakkunniges utlåtande. Oberoende av i vilket skede tingsrätten begär utlåtande av den sakkunnige, ska tingsrätten således alltid bereda parterna tillfälle att yttra sig över utlåtandet innan saken avgörs. 

Enligt 3 mom. tillämpas på de sakkunnigas arvoden vad som i 17 kap. 22 § i domstolslagen föreskrivs om sakkunnigledamöters arvode. Möjligheten att anlita sakkunnig inverkar inte på parternas rätt att framföra den bevisning de vill i det ärende som behandlas. 

20 §.Ikraftträdande och övergångsbestämmelse. I 1 mom. ingår en sedvanlig ikraftträdandebestämmelse. Fristen för att sätta i kraft direktivet går ut den 9 juni 2018, så den föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft den 9 juni 2018.  

Förutom ikraftträdandebestämmelsen innehåller paragrafen en övergångsbestämmelse om lagens tillämpning. Den föreslagna lagen ska tillämpas på gärningar som har begåtts efter lagens ikraftträdande. I 2 mom. föreskrivs att på gärningar som begåtts före den föreslagna lagens ikraftträdande tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Trots att talan för intrång i en företagshemlighet väcks efter det att lagen om företagshemligheter trätt i kraft, men den intrångsgörande gärningen har begåtts före ikraftträdandet, tillämpas således lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet på ärendet. Om gärningen åter fortsätter efter ikraftträdandet så tillämpas den föreslagna lagens bestämmelser på gärningar som begåtts efter den aktuella tidpunkten. 

I 3 mom. sägs att ett ärende som är anhängigt vid domstol före den föreslagna lagens ikraftträdande behandlas med iakttagande av de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet ända tills saken vinner laga kraft. Om talan åter väcks efter lagens ikraftträdande, iakttas den nya lagens bestämmelser vid behandlingen av ärendet. Detta innebär till exempel att talan väcks antingen i tingsrätten eller alternativ i marknadsdomstolen, om förutsättningar enligt lagens 18 § att behandla saken i marknadsdomstolen föreligger. 

1.2  Lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet

4 §. Av de orsaker som nämns i avsnitt 5.2 och 5.3 i allmänna motiveringen föreslås det att det stiftas en ny lag om företagshemligheter. Samtidigt föreslås det att den gällande regleringen om skydd för affärshemligheter samt tekniska förebilder och tekniska anvisningar i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet upphävs. Av denna orsak upphävs 4 § i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet.  

6 §. På de grunder som konstateras i fråga om 4 § upphävs 6 § 3 mom. om affärshemligheter samt tekniska förebilder och tekniska anvisningar.  

10 §. På de grunder som konstaterats i fråga om 4 § upphävs 10 § om affärshemligheter samt tekniska förebilder och tekniska anvisningar.  

11 §. Det föreslås att 1 mom. ändras så att hänvisningen till 10 §, som föreslås bli upphävd, stryks. Samtidigt ändras bestämmelsen så att konkurrensförseelser i fortsättningen ska behandlas i allmänna domstolar, som bestäms i enlighet med de allmänna forumbestämmelserna i rättegångsbalken, i stället för i Helsingfors tingsrätt. Enligt propositionen ska det inte föreskrivas om behörig domstol i brottmål i den nya lagen om företagshemligheter, utan behörig domstol i fråga om brott och förseelser som nämns i 15 och 17 § i lagen om företagshemligheter bestäms enligt 4 kap. i lagen om rättegång i brottmål. Av konsekvensskäl upphör centraliseringen av konkurrensförseelser till Helsingfors tingsrätt.  

1.3  Arbetsavtalslagen

4 §.Företagshemligheter. I den gällande paragrafen föreskrivs om affärs- och yrkeshemligheter. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den avser företagshemligheter i stället för tidigare affärs- och yrkeshemligheter. Avsikten är att förenhetliga begreppet företagshemlighet med artikel 2 i direktivet om företagshemligheter och den nationella definitionen i den föreslagna lagen om företagshemligheter. Bestämmelserna om företagshemligheter i den föreslagna paragrafen utgör specialbestämmelser i förhållande till den föreslagna lagen om företagshemligheter. Eftersom det i paragrafen hänvisas till lagen om företagshemligheter i dess helhet, får denna 4 § också sitt innehåll från den föreslagna lagen om företagshemligheter. Den gällande arbetsavtalslagens paragraf har tolkats så att den inte hindrar arbetsgivaren och arbetstagaren från att göra upp ett sådant sekretessavtal som omfattar tid efter det att anställningsförhållandet upphört. Inte heller den föreslagna bestämmelsen hindrar sådana sekretessavtal. På avtalen tillämpas rättshandlingslagens bestämmelser.  

Det föreslås att den första meningen i 1 mom. preciseras så att medan anställningsförhållandet varar får arbetstagaren inte obehörigen utnyttja arbetsgivarens företagshemligheter eller röja dem för någon annan. Förslaget klarlägger det faktum att medan anställningsförhållandet varar är det förbjudet att uttryckligen obehörigen utnyttja eller röja arbetsgivarens företagshemlighet. Obehörigt utnyttjande och röjande av företagshemligheter medan anställningsförhållandet varar förbjuds i 4 § 3 mom. i den föreslagna lagen om företagshemligheter. De vanligaste situationerna då företagshemligheter utnyttjas eller röjs obehörigen har att göra med att någon försöker bereda sig fördel eller skada arbetsgivaren. Avsikten med den föreslagna ändringen är inte att förändra det rådande rättsläget, utan att förenhetliga det uttryck som används i bestämmelsen med den föreslagna lagen om företagshemligheter.  

Det föreslås att den andra meningen i paragrafen ändras så att i stället för ordet ”fått” används ordet ”anskaffat”. I 3 § i den föreslagna lagen om företagshemligheter föreskrivs utifrån direktivet om företagshemligheter vad som avses med obehörigt anskaffande av en företagshemlighet. I syfte att förenhetliga begreppen hänvisas även här till anskaffande av en företagshemlighet. Det är emellertid fråga om en teknisk ändring och avsikten med den är inte att förändra det rådande rättsläget beträffande vad som ska betraktas som anskaffande av en företagshemlighet. Sålunda, om en arbetstagare har anskaffat information obehörigen, fortgår förbudet enligt första meningen att utnyttja eller för andra röja arbetsgivarens företagshemligheter även efter anställningsförhållandets slut.  

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., där det hänvisas till lagen om företagshemligheter Den föreslagna lagen om företagshemligheter kompletterar förslaget till 3 kap. 4 § i arbetsavtalslagen. Tillämpningsområdet för den föreslagna lagen om företagshemligheter är allmänt och den tillämpas i tillämpliga delar också när det är fråga om anställningsförhållanden. Den ger substansinnehåll åt bland annat begreppet företagshemlighet, skydd för tekniska anvisningar, vad som är obehörigt anskaffande, utnyttjande och röjande och vad som inte är obehörigt, exempelvis förfarande som uppfyller villkoren i 5 § är inte obehörigt anskaffande, röjande och utnyttjande och förfarande som uppfyller villkoren i 6 § är inte obehörigt röjande.  

Det förslås att det gällande 2 mom. blir nytt 3 mom. För att förenhetliga de termer som används i paragrafen föreslås att momentet ändras så att ordet hemlighet ändras till företagshemlighet. Detta är en teknisk ändring.  

5 §.Konkurrensförbudsavtal. Det föreslås att 2 mom. ändras så att begreppet affärs- och yrkeshemlighet, som använts där, ändras till företagshemlighet. Syftet med ändringen är att förenlighet begreppet företagshemlighet med artikel 2 i direktivet om företagshemligheter och den nationella definitionen av företagshemlighet i den föreslagna lagen om företagshemligheter. 

1.4  Lagen om upphävande av lagen om ändring av 7 kap. 4 § i rättegångsbalken

1 §. Genom lagen föreskrivs om upphävande av lagen om ändring av 7 kap. 4 § i rättegångsbalken. Bestämmelserna upphävs inte genom en ändringslag på etablerat sätt. Den lag som föreslås bli upphävd hänför sig till reformen av det europeiska patentsystemet. Lagen har ännu inte trätt i kraft och den är avsedd att träda i kraft vid en tidpunkt som bestäms genom förordning av statsrådet när det enhetliga patentsystemet kommer i gång i Europa. I det förslag till ändring av 7 kap. 4 § i rättegångsbalken som ingår i propositionen föreslås att bestämmelsen i fråga för tydlighetens skull ändras i sin helhet. I den föreslagna paragrafen ingår således de moment som föreslås bli upphävda genom denna lag, och som enligt övergångsbestämmelsen träder i kraft vid en tidpunkt som bestäms genom förordning. Den föreslagna ändringen är således teknisk.  

2 §. Lagen om upphävande avses träda i kraft samtidigt som den lag om ändring av 7 kap. 4 § i rättegångbalken som ingår i propositionen träder i kraft. 

1.5  Rättegångsbalken

7 kap. Om säkringsåtgärder  

4 §. På det sätt som beskrivs i avsnitten 5.2 och 5.3 i den allmänna motiveringen föreslås tingsrätten och marknadsdomstolen få delvis parallell behörighet att pröva civilrättsliga yrkanden som gäller företagshemligheter. För rättegångsbalkens del förutsätter ändringen att 7 kap. 4 § ändras.  

I paragrafens 1 mom. i den finska versionen stryks ordet ”säännösten”. Ändringen är teknisk. Paragrafens 2 mom. föreslås inte bli ändrat. Ordalydelsen i den hänvisning som ingår i 3 mom. ska ändras för tydlighetens skull så att uttrycket ”i den lagen” ersätts med uttrycket ” i lagen om rättegång i marknadsdomstolen”. I 4 mom. görs några små ändringar som gäller språkriktigheten. 

I paragrafen fogas ett nytt 5 mom. I det sägs att om huvudsaken är ett tvistemål som avses i lagen om företagshemligheter, ska den domstol, antingen en allmän domstol eller marknadsdomstolen, där rättegången i den huvudsak som gäller den sökandes yrkande eller rättighet är anhängig besluta om säkringsåtgärden. Om huvudsaken har inletts i tingsrätten, beslutar tingsrätten om säkringsåtgärden. Om behandlingen av huvudsaken har avslutats i domstolen och den tid inom vilken ändring ska sökas inte har löpt ut, ska ärendet som gäller säkringsåtgärden handläggas av den domstol som senast behandlade huvudsaken. Om rättegången i huvudsaken inte ännu har inletts, ska den domstol, antingen en allmän domstol eller marknadsdomstolen, som kan behandla den huvudsak som gäller den sökandes yrkande eller rättighet besluta om säkringsåtgärden.  

Paragrafens 6 och 7 mom. motsvarar de 5 och 6 mom. som tillfogats genom lagen om ändring av 7 kap. 4 § i rättegångsbalken (24/2016).  

Paragrafens 8 mom. motsvarar det 7 mom. som flyttats genom lag 24/2016. 

15 kap. Om rättegångsombud  

17 §. I det inledande stycket i 1 mom. föreslås att begreppet affärs- och yrkeshemlighet ändras till begreppet företagshemlighet, så att begreppet stämmer överens med det begrepp som används i lagen om företagshemligheter. Ändringen är av teknisk natur, och avsikten med den är inte att ändra tillämpningsområdet eller täckningen för det begrepp som används i bestämmelsen. På det sätt som konstaterats i motiveringen till 2 § i lagen om företagshemligheter täcker uttrycket företagshemlighet även yrkeshemlighet. Till skillnad från affärshemlighet har yrkeshemlighet mera avsett fria yrkesutövares, såsom privatläkares, arkitekters, advokaters, självständigt verksamma formgivares eller designers hemligheter som gäller kunskaper och färdigheter. Att yrkeshemlighet inte nämns separat i bestämmelsen krymper inte området för de företagshemligheter som ska skyddas.  

17 kap. Om bevisning 

I 13 § 3 mom. och 19 § föreslås att begreppet affärs- och yrkeshemlighet ändras till begreppet företagshemlighet, så att begreppet stämmer överens med det begrepp som används i lagen om företagshemligheter. Beträffande motiveringen hänvisas till det som konstateras i motiveringen till 15 kap. 17 §. 

Ikraftträdande och övergångsbestämmelse. Lagen avses träda i kraft samtidigt som lagen om företagshemligheter träder i kraft. 7 kap. 4 § 6 och 7 mom. föreslås dock träda i kraft vid en tidpunkt som bestäms genom förordning av statsrådet. Avsikten är att momenten i fråga ska träda i kraft när det enhetliga europeiska patentsystemet kommer i gång.  

På de ärenden som blivit anhängiga före ikraftträdandet av lagen tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. 

1.6  Lagen om rättegång i marknadsdomstolen

1 kap. Allmänna bestämmelser 

4 §.Mål och ärenden som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt. Paragrafen innehåller en allmän bestämmelse om de ärenden som hör till marknadsdomstolens behörighet och som ska behandlas som mål och ärenden som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt i marknadsdomstolen. I paragrafen hänvisas i fråga om marknadsdomstolens behörighet till antingen lagar där det föreskrivs om i paragrafen avsedda mål och ärenden som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt som hör till marknadsdomstolens behörighet, eller uttryckligen till de bestämmelser där det föreskrivs att ett visst i paragrafen avsett ärende som ska behandlas som ett mål eller ärende som gäller industriella rättigheter eller upphovsrätt hör till marknadsdomstolens behörighet.  

Förteckningen i paragrafen måste kompletteras så att en hänvisning till den nya lagen om företagshemligheter tillfogas. Av denna orsak föreslås det att till paragrafen fogas ett nytt 5 mom., som innehåller en hänvisning till den föreslagna lagen om företagshemligheter. Sålunda ska alla mål och ärenden enligt lagen om företagshemligheter i fortsättningen behandlas i marknadsdomstolen som mål och ärenden som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt, på det sätt som beskriv i avsnitt 5.3.2 i den allmänna motiveringen. Samtidigt avstår man ifrån att mål och ärenden som gäller förbud angående företagshemlighet eller teknisk anvisning behandlas som marknadsrättsliga mål och ärenden och övriga tvistemål rörande företagshemlighet eller teknisk anvisning behandlas som mål som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt. I och med ändringen är tvistemål som avses i 2 mom. till exempel tvistemål som gäller förfarande som strider mot gott handelsbruk eller i övrigt är olämpligt med tanke på andra näringsidkare. Enligt propositionen upphävs 6 § 3 mom. i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet och därför gäller hänvisningen i 1 kap. 6 § 2 mom. 1 punkten i lagen om rättegång i marknadsdomstolen till 6 § i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet inte längre förbud som föreläggs för att förhindra intrång i en företagshemlighet eller teknisk anvisning.  

5 §.Behörighet i tvistemål som hänför sig till ett mål som gäller industriella rättigheter eller upphovsrätt. I 1 mom. görs en teknisk ändring och det motsvarar till sitt innehåll det nuvarande 1 kap. 5 § 1 mom. i lagen om rättegång i marknadsdomstolen. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket marknadsdomstolen ska vara behörig att i samband med ett tvistemål som hör till behörighet enligt lagen om företagshemligheter att behandla även något annat tvistemål, om käranden väcker talan samtidigt och käromålen stöder sig på väsentligen samma grund. Det är ändamålsenligt att behandla käromålen i samma rättegång, eftersom ett tvistemål som gäller företagshemligheter kan vara förenat till exempel med avtal där man avtalat om påföljder för försummelse av avtalsförpliktelserna. Därför är det viktigt med möjlighet att väcka talan även mot en kärande i ett tvistemål som gäller en företagshemlighet som enligt lagen om företagshemligheter hör till marknadsdomstolens behörighet. Ett sådant annat tvistemål som avses i bestämmelsen kan inledas mot svaranden i ett tvistemål som gäller en företagshemlighet som enligt lagen om företagshemligheter hör till marknadsdomstolens behörighet eller mot en annan svarande eller flera andra svarande. Det är dock möjligt att slå samman käromål på det sätt som avses i momentet endast om den eller de svarande som avses i momentet är juridiska personer eller fysiska personer som bedriver näringsverksamhet. Den föreslagna regleringen avspeglar behörighetsbestämmelsen i 18 § i lagen om företagshemligheter. Av denna orsak är det möjligt att slå samman käromålen på det sätt som avses i momentet bara när svaranden i samtliga käromål är en näringsidkare. Om svaranden i ett tvistemål som gäller en företagshemlighet är en juridisk person och käranden vill rikta åtgärder även mot till exempel en arbetstagare som är anställd hos den juridiska personen i fråga, ska talan mot den anställda behandlas som ett separat tvistemål i tingsrätten. Forumbestämmelsen i 18 § i lagen om företagshemligheter gör det dock möjligt att i en ovan nämnd situation väcka talan mot både den juridiska personen och den fysiska personen i tingsrätten, som kan behandla käromålen i samma rättegång på det sätt som föreskrivs i 18 kap. i rättegångsbalken.  

Till 3 mom. fogas en hänvisning till det nya 1 kap. 4 § 5 mom., som gäller tvistemål som enligt lagen om företagshemligheter hör till marknadsdomstolens behörighet. I enlighet med vad som beskrivs mera ingående i motiveringen till 2 mom. får marknadsdomstolen i samband med ett tvistemål som gäller en företagshemlighet också pröva något annat tvistemål, om käromålen stöder sig på väsentligen samma grund. Enligt 3 mom. får marknadsdomstolen i det sammanhanget pröva även ett genkäromål som svaranden har väckt mot käranden i något annat mål, om genkäromålet gäller samma sak som det ursprungliga käromålet eller en sak som har samband med det. För tydlighetens skull konstateras i momentet att ett genkäromål som väckts i samband med ett mål som gäller en företagshemlighet får prövas endast om det gäller samma sak som det ursprungliga käromålet eller en sak som har samband med det och käranden – dvs. svarande i genkäromålet – är en juridisk person eller en fysisk person som bedriver näringsverksamhet.  

Enligt den förtydligande bestämmelsen i 4 mom. förutsätter vad som bestäms i 1−3 mom. dock att något annat inte följer av ett avtal om forum som parterna har ingått eller av exklusiv behörighet för någon annan domstol. Det föreslagna momentet motsvarar i övrigt det nuvarande 3 mom., men hänvisningarna till moment ändras så att där beaktas förslaget till 2 mom. om företagshemligheter.  

I 5 mom. föreskrivs för tydlighetens skull att marknadsdomstolen fortsätter att vara behörig att pröva ett mål enligt 1−3 mom. även om de omständigheter som behörigheten grundar sig på förändras efter det att målet inleddes. Bestämmelsen motsvarar det som föreskrivs allmänt i 10 kap. 20 § i rättegångsbalken om fortsatt behörighet för domstolar i tvistemål. Det föreslagna momentet motsvarar det nuvarande 4 mom. med de tekniska ändringar som det nya 2 mom. förutsätter.  

1 a kap. Allmänna bestämmelser om behandling av mål och ärenden 

4 §.Domförhet för en ledamot i tvistemål och ansökningsärenden som gäller industriella rättigheter eller upphovsrätt. Till 1 mom. fogas en ny 5 punkt, enligt vilken marknadsdomstolen har en lagfaren ledamot när ett interimistiskt förbud som avses i 9 § i lagen om företagshemligheter behandlas separat. För närvarande kan en lagfaren ledamot i marknadsdomstolen behandla säkringsåtgärder som avses i 7 kap. i rättegångsbalken separat. Interimistiskt förbud är en säkringsåtgärd enligt 9 § i lagen om företagshemligheter som skyddar företagshemligheter och tekniska anvisningar. Genom ändringen blir det möjligt att en lagfaren ledamot i marknadsdomstolen kan förelägga även interimistiskt förbud enligt lagen om företagshemligheter. 

4 kap. Handläggning av mål och ärenden som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt 

1 §.Kapitlets tillämpningsområde. Till 2 mom. fogas en hänvisning till det nya 1 kap. 4 § 5 mom. Tvistemål som enligt lagen om företagshemligheter hör till marknadsdomstolens behörighet ska således handläggas i marknadsdomstolen på det sätt som föreskrivs i 4 kap. 17–24 §. I momentet görs dessutom några tekniska justeringar. 

17 §.Tillämpning av rättegångsbalken. Till paragrafen fogas en hänvisning till det nya 1 kap. 4 § 5 mom. På samma sätt som på andra tvistemål som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt och som handläggs i marknadsdomstolen ska även på tvistemål som enligt lagen om företagshemligheter hör till marknadsdomstolens behörighet i tillämpliga delar tillämpas vad som i rättegångsbalken föreskrivs om handläggningen av sådana mål och ärenden i tingsrätten. 

5 kap. Handläggning av marknadsrättsliga ärenden 

2 §.Vem som har rätt att väcka ett ärende. Paragrafens 2 mom. ändras så att i momentet stryks hänvisningen till affärshemligheter, tekniska förebilder och tekniska anvisningar. Förbud som hänför sig till företagshemligheter och tekniska anvisningar föreläggs i fortsättningen inte med stöd av lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet utan med stöd av den föreslagna lagen om företagshemligheter. Mål och ärenden enligt lagen om företagshemligheter behandlas i fortsättningen som mål och ärenden som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt på det sätt som beskrivs i avsnitt 5.3.2 i den allmänna motiveringen. 

12 §.Utredning av ärenden. Det föreslås att begreppet affärs- eller yrkeshemlighet, som används i paragrafen, ändras till begreppet företagshemlighet, så att begreppet är enhetlighet med den föreslagna lagen om företagshemligheter.  

6 kap. Särskilda bestämmelser 

1 §.Handläggning av tvistemål som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt i samma rättegång. Till 1 mom. fogas en hänvisning till det nya 1 kap. 4 § 5 mom., som gör det möjligt att handlägga även ett tvistemål som gäller en företagshemlighet eller en teknisk anvisning, och som enligt lagen om företagshemligheter hör till marknadsdomstolens behörighet, i samma rättegång som andra tvistemål enligt den nämnda lagbestämmelsen som hör till marknadsdomstolens behörighet. 

2 §.Handläggning av ett tvistemål som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt och ett annat tvistemål i samma rättegång. Till 1 och 2 mom. fogas hänvisningar till det nya 1 kap. 4 § 5 mom. Enligt 1 mom. ska även ett tvistemål som gäller en företagshemlighet eller en teknisk anvisning och som enligt lagen om företagshemligheter hör till marknadsdomstolens behörighet och ett annat tvistemål som handläggs i marknadsdomstolen handläggas i samma rättegång. Andra mål än tvistemål som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt är sådana där yrkandena baserar sig på andra bestämmelsen än de som uppräknas i 1 kap. 4 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen. Ett sådant annat tvistemål kan till exempel gälla en tvist i anslutning till underlåtenhet att göra en prestation som förutsätts i ett avtal eller till tolkningen av en påföljd som överenskommits i avtalet. 

Bestämmelserna i 2 mom. om separat handläggning av tvistemål tillämpas även på handläggningen av i lagen om företagshemligheter avsedda tvistemål som gäller en företagshemlighet eller en teknisk anvisning och andra tvistemål. 

3 §.Handläggning av ett tvistemål som gäller industriella rättigheter eller upphovsrätt och ett marknadsrättsligt ärende i samma rättegång. I 1 mom. tillfogas en hänvisning till det nya 1 kap. 4 § 5 mom. Enligt momentet kan ett tvistemål som enligt lagen om företagshemligheter hör till marknadsdomstolens behörighet och ett marknadsrättsligt ärende handläggas i samma rättegång, om ärendena har ett samband och det går att handlägga dem tillsammans utan problem. Momentet gör det möjligt att handlägga till exempel ett marknadsrättsligt ärende enligt lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet och ett ärende som gäller intrång i en företagshemlighet i samma rättegång.  

8 §.Avkunnande eller meddelande av avgöranden i andra mål och ärenden. Till 1 mom. fogas en hänvisning till det nya 1 kap. 4 § 5 mom. Även marknadsdomstolens avgörande i tvistemål som enligt lagen om företagshemligheter hör till marknadsdomstolens behörighet kan avkunnas efter att beslutsöverläggningen har avslutats eller meddelas i marknadsdomstolens kansli. 

7 kap. Sökande av ändring i marknadsdomstolens avgöranden 

4 §. Sökande av ändring i tvistemål och ansökningsärenden som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt samt i marknadsrättsliga ärenden. Till 1 mom. fogas en hänvisning till det nya 1 kap. 4 § 5 mom. Ändring i ett avgörande av marknadsdomstolen i ett tvistemål som enligt lagen om företagshemligheter hör till marknadsdomstolens behörighet får sökas genom besvär hos högsta domstolen, om högsta domstolen meddelar besvärstillstånd med stöd av 30 kap. 3 § i rättegångsbalken. 

Ikraftträdande och övergångsbestämmelse. Lagen innehåller en sedvanlig ikraftträdandebestämmelse. I lagen behövs det dessutom föreskrivas hur mål och ärenden som gäller affärshemligheter och tekniska förebilder och tekniska anvisningar och som har inletts före lagens ikraftträdande slutbehandlas i marknadsdomstolen. Enligt övergångsbestämmelsen slutbehandlas dessa mål och ärenden med iakttagande av de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av denna lag. Bestämmelser innebär att förbud enligt 6 § 3 mom. i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet som inletts före lagens ikraftträdande slutbehandlas som marknadsrättsliga ärenden med stöd av 1 kap. 6 § 2 mom. i lagen om rättegång i marknadsdomstolen. I övrigt handläggs pågående tvistemål som gäller affärshemligheter och tekniska förebilder och tekniska anvisningar och som baserar sig på lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet som mål och ärenden som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt med stöd av 1 kap. 4 § 2 mom. i lagen om rättegång i marknadsdomstolen. 

1.7  Lagen om upphävande av en lag om ändring av 7 b § i lagen om säkerställande av bevisning i tvistemål som gäller immateriella rättigheter

1 §. Genom lagen föreskrivs om upphävande lagen om ändring av 7 b § i lagen om säkerställande av bevisning i tvistemål som gäller immateriella rättigheter. Detta för att bestämmelserna inte kan upphävas genom en ändringslag på etablerat sätt. Den lag som föreslås bli upphävd hänför sig till reformen av det europeiska patentsystemet. Lagen har ännu inte trätt i kraft och den avses träda i kraft vid en tidpunkt som bestäms genom förordning av statsrådet när det enhetliga patentsystemet kommer i gång i Europa. I det förslag om ändring av lagen om säkerställande av bevisning som gäller immateriella rättigheter som ingår i propositionen föreslås att 7 b § för tydlighetens skull ändras i sin helhet. I 7 b §, i den form som föreslås i propositionen, ingår således de moment som föreslås bli upphävda i denna lag och som enligt övergångsbestämmelsen träder i kraft vid en tidpunkt som bestäms genom förordning. Den föreslagna ändringen är således teknisk.  

2 §. Lagen om upphävande avses träda i kraft samtidigt som den lag om ändring av lagen om säkerställande av bevisning som gäller immateriella rättigheter som ingår i propositionen träder i kraft. 

1.8  Lagen om säkerställande av bevisning i tvistemål som gäller immateriella rättigheter

1 §.Tillämpningsområde. I propositionen föreslås att det stiftas en ny lag om företagshemligheter. Samtidigt upphävs den nuvarande regleringen om skydd för affärshemligheter och tekniska förebilder och tekniska anvisningar i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. Av denna orsak hänvisas i 2 mom. 2 punkten i fortsättningen till lagen om företagshemligheter i stället för lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. Dessutom föreslås att uttrycket teknisk förebild eller teknisk anvisning, som används i punkten, ändras till uttrycket teknisk anvisning, för att uttrycket ska stämma överens med det begrepp som används i den föreslagna lagen om företagshemligheter. Dessutom föreslås att momentets inledande stycke i den finska texten ändras lagtekniskt så att ett kolon tillfogas i slutet av det inledande stycket. 

5 §.Verkställighet av beslut om säkringsåtgärder. I 1 mom. föreslås att begreppet affärs- eller yrkeshemlighet ändras till begreppet företagshemlighet, för att begreppet ska stämma överens med den föreslagna lagen om företagshemligheter.  

7 b §.Forum. I propositionen föreslås delvis parallell behörighet för tingsrätten och marknadsdomstolen att pröva civilrättsliga yrkanden som gäller företagshemligheter. Av denna orsak föreslås att till 7 b § om forum i lagen om säkerställande av bevisning i tvistemål som gäller immateriella rättigheter fogas ett nytt 2 mom., där det föreskrivs om parallell behörighet för tingsrätten och marknadsdomstolen i ärenden som gäller säkerställande av bevisning.  

I 1 mom. stryks hänvisningen till 1 § 2 mom. 2 punkten rörande affärshemligheter och tekniska förebilder och anvisningar som onödig, eftersom det i fortsättningen föreskrivs i det nya 2 mom. om ärenden som rör säkerställande av bevisning i fråga om affärshemligheter och tekniska anvisningar.  

Enligt 2 mom. fattas beslut om säkringsåtgärder som gäller säkerställande av bevisning i de fall som avses i 1 § 2 mom. 2 punkten, dvs. i fråga om företagshemligheter och tekniska anvisning, av tingsrätten, om en rättegång i huvudsaken pågår i tingsrätten eller handläggningen av huvudsaken i tingsrätten har avslutats och tiden för ändringssökande inte har löpt ut. På motsvarande sätt fattas beslut om säkringsåtgärden i fråga av marknadsdomstolen, om en rättegång i huvudsaken pågår i marknadsdomstolen eller handläggningen av huvudsaken i marknadsdomstolen har avslutats och tiden för ändringssökande inte har löpt ut. Om någon rättegång i huvudsaken inte pågår, fattas beslutet om säkringsåtgärden av den domstol som kan behandla huvudsaken. Sålunda kan tingsrätten besluta om säkringsåtgärder eller, om svaranden är en juridisk person eller en fysisk person som bedriver näringsverksamhet, kan antingen tingsrätten eller marknadsdomstolen besluta om säkringsåtgärden. 

I det fallet att handläggningen av huvudsaken i tingsrätten eller marknadsdomstolen redan har avslutats och tingsrättens eller marknadsdomstolens avgörande har överklagats, och huvudsaken således pågår i en besvärsinstans, ankommer handläggningen av ansökan om en säkringsåtgärd i enlighet med 5 mom. och 7 kap. 4 § 1 mom. i rättegångsbalken på den besvärsinstans som handlägger huvudsaken. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar det 2 mom. som tillfogats genom lag 24/2016 och 4 mom. motsvarar det 3 mom. som tillfogats genom den lagen.  

Paragrafens 5 mom. motsvarar det tidigare 4 mom. Enligt det beslutar i övrigt den behöriga domstolen enligt 7 kap. 4 § 1 mom. i rättegångsbalken om en säkringsåtgärd som avses i lagen och om ett åläggande om rätt till information enligt 7 a §.  

I de fall som avses i 1 § 2 mom. 1 punkten i lagen om säkerställande av bevisning i tvistemål som gäller immateriella rättigheter beslutar således alltid den behöriga domstolen enligt 7 kap. 4 § 1 mom. i rättegångsbalken om säkringsåtgärder som avses i den ovan nämnda lagen.  

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelse. Lagen avses träda i kraft samtidigt som lagen om företagshemligheter träder i kraft. Det föreslås dock att 7 b § 3 och 4 mom. träder i kraft vid en tidpunkt som bestäms genom förordning av statsrådet. Avsikten är att dessa moment ska träda i kraft när det enhetliga europeiska patentsystemet kommer i gång.  

På de ärenden som blivit anhängiga före ikraftträdandet av lagen tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. 

1.9  Lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar

2 §.Lagens tillämpningsområde. Bestämmelsen om begränsning av partsoffentlighet i 14 § i lagen om företagshemligheter är avsedd att tillämpas endast i sådana mål och ärenden som gäller obehörigt anskaffande, utnyttjande eller röjande av företagshemligheter och där den part som begränsningen riktas mot är en juridisk person. Bestämmelsens tillämpningsområde är således tämligen begränsat. Av denna orsak föreslås att bestämmelsen tas in i en speciallag i stället för en allmän lag. I den allmänna lagen om offentlighet vid rättegång föreskrivs dock heltäckande om offentlighet vid rättegång. För att den nya bestämmelsen inte ska förbigås intas i 2 § om tillämpningsområde i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar ett nytt 5 mom., där det hänvisas till paragrafen om begränsning av partsoffentlighet i lagen om företagshemligheter.  

1.10  Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet

11 §.En parts rätt att ta del av en handling. Det föreslås att 2 mom. 6 punkten ändras så att uttrycket affärs- och yrkeshemligheter ändras i överensstämmelse med uttrycket företagshemligheter, som används i lagen om företagshemligheter. Syftet med ändringen är inte att förändra det som med stöd av bestämmelsen ska betraktas som en annan anbudssökandes eller anbudsgivares affärs- eller yrkeshemlighet vid offentlig upphandling. Begreppet företagshemlighet ska omfatta även yrkeshemlighet. Tillämpningen av definitionen av företagshemlighet i 2 § i lagen om företagshemligheter beskrivs mera ingående nedan i detaljmotiveringen till 24 § 1 mom. 20 punkten.  

24 §.Sekretessbelagda myndighetshandlingar. I 1 mom. 17 punkten föreskrivs det om sekretessbelagda handlingar som innehåller uppgifter om offentliga samfunds affärs- eller yrkeshemligheter. Det föreslås att punkten ändras så att uttrycket affärs- och yrkeshemlighet ändras i överensstämmelse med uttrycket företagshemlighet som används i lagen om företagshemligheter. Syftet med ändringen är inte att förändra området för de affärs- och yrkeshemligheter som ska hemlighållas med stöd av bestämmelsen. På samma sätt som i lagen om företagshemligheter ska begreppet företagshemlighet även i offentlighetslagen omfatta yrkeshemlighet. Enligt punkten ska uppgifter som gäller företagshemligheter omfattas av absolut handlingssekretess. Tillämpningen av definitionen av företagshemlighet i 2 § i lagen om företagshemligheter i samband med offentlighetslagen beskrivs mera ingående nedan i detaljmotiveringen till 20 punkten.  

Det föreslås inga andra ändringar i bestämmelsen. Sålunda är sekretessen för uppgifter som har samband med affärsverksamhet, såsom upplåning, låneskötsel och placering, beroende av villkoren i skadeklausulen; uppgifterna ska enligt förslaget hemlighållas, om utlämnandet av uppgifter skulle medföra ekonomisk skada för sammanslutningen, inrättningen eller stiftelsen eller ge ett annat offentligt samfund eller en enskild som bedriver liknande eller annars konkurrerande verksamhet en konkurrensfördel eller försämra det offentliga samfundets eller i 4 § 2 mom. i offentlighetslagen avsedda sammanslutningars, inrättningars eller stiftelser möjligheter till förmånlig upphandling eller arrangemang som avser placering, finansiering eller låneskötsel. 

I 1 mom. 20 punkten är sekretessgrunden en privat affärs- eller yrkeshemlighet samt näringsidkarens ekonomiska intresse. Det föreslås att punkten ändras så att uttrycket affärs- och yrkeshemlighet ändras i överensstämmelse med uttrycket företagshemlighet, som används i lagen om företagshemligheter. 

För närvarande används olika begrepp i olika lagar: affärs- och yrkeshemlighet, yrkes- och affärshemlighet, affärshemlighet och företagshemlighet. Även om det har använts olika begrepp i olika lagar, uppfattas begreppen som att de i praktiken betyder samma sak och de har också i rättspraxis i stor utsträckning tolkats på samma sätt. För närvarande definieras endast företagshemlighet i 30 kap. 11 § i strafflagen: ” Med företagshemlighet avses i detta kapitel en affärs- eller yrkeshemlighet eller någon motsvarande information om näringsverksamhet som en näringsidkare håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra ekonomisk skada för honom eller någon annan näringsidkare som har anförtrott honom informationen.”  

Kännetecknet på företagshemlighet och därmed också i stor utsträckning affärshemlighet har i Finland traditionellt ansetts vara innehavarens sekretessvilja, sekretessintresse och faktiska sekretess. Innehavarens sekretessintresse framgår av att informationen är hemlig och om den avslöjas är detta ägnat att orsaka ekonomisk skada för näringsverksamheten. Verklig sekretess och sekretessvilja betyder åter att innehavaren har en strävan och vilja att hemlighålla informationen för utomstående. Även om inte exakt dessa begrepp har använts direkt i direktivet om företagshemligheter, stämmer kännetecknen på företagshemlighet där i stor utsträckning överens med den rådande uppfattningen inom det finländska rättssystemet.  

I den nuvarande offentlighetslagen definieras inte vad som avses med uttrycket affärs- och yrkeshemlighet. I lagens förarbeten sägs att ”Med affärshemlighet avses vanligen ett företags merkantila hemligheter av ekonomisk natur. Begreppet avser även ett företags erfarenhet, "knowhow", det vill säga färdighet att omsätta kunskap i praktiken. Aven en teknisk hemlighet kan vara en affärshemlighet. Med yrkeshemlighet avses närmast praktiska färdigheter som kan innehas också av fria yrkesutövare, till exempel läkare och advokater, även om de inte bedriver affärsverksamhet.” (RP 30/1998 s. 95).  

Enligt förarbetena till offentlighetslagen har strafflagens begrepp företagshemlighet inte intagits i offentlighetslagen därför att sekretessen enligt den i strafflagen ingående definitionen skulle kräva utredning av företagarens sekretessvilja. Med dessa reservationer konstaterades offentlighetslagens begrepp affärs- och yrkeshemlighet som helhet motsvara området för begreppet företagshemlighet (RP 30/1998 s. 95). 

I propositionen föreslås att i offentlighetslagen införs uttrycket företagshemlighet i enlighet med lagen om företagshemligheter.  

I 2 § i den föreslagna lagen om företagshemligheter ingår en definition av företagshemlighet. Enligt den avses med företagshemlighet information a) som varken såsom helhet eller i den form dess beståndsdelar ordnats och satts samman, är allmänt känd hos eller lättillgänglig för personer i de kretsar som normalt sett handskas med information av det aktuella slaget, b) som har ekonomiskt värde i näringsverksamhet på grund av att den är hemlig och c) vars legitima innehavare har vidtagit rimliga åtgärder för att hålla den hemlig. 

Avsikten med definitionen av företagshemlighet enligt direktivet om företagshemligheter, som tas in i 2 § i lagen om företagshemligheter, är inte att förändra det rådande rättsläget beträffande vad som ska betraktas som företagshemlighet. Definitionen av företagshemlighet enligt lagen om företagshemligheter omfattar även yrkeshemlighet. Till skillnad från affärshemlighet har yrkeshemlighet mera avsett fria yrkesutövares, såsom privatläkares, arkitekters, advokaters, självständigt verksamma formgivares eller designers hemligheter som gäller kunskaper och färdigheter. Det finns nästan inga exempel på hur offentlighetslagen skulle ha tillämpats på yrkeshemlighet, utan i praktiken har begreppet i första hand hänförts till verksamhetens art. Innehållet i definitionen i lagen om företagshemligheter beskrivs mera ingående i detaljmotiveringen till 2 § i lagen om företagshemligheter. Definitionen lämpar sig i fortsättningen även när man ska bedöma om det är fråga om en företagshemlighet enligt offentlighetslagen. I fråga om punkt c i definitionen bedöms dock de åtgärder som avses i definitionen objektivt av myndigheten då offentlighetslagen tillämpas, och villkoret är då inte att innehavarens subjektiva sekretessvilja utreds på det sätt som avses i strafflagen. Om näringsidkaren inte själv hemlighåller information som kunde vara en företagshemlighet om den hölls hemlig, uppfyller informationen inte definitionen på företagshemlighet eller något annat begrepp som avser en näringshemlighet. I oklara situationer ska myndigheten även med stöd av den nuvarande lagen beakta företagarens sekretessvilja vid bedömningen (RP 30/1998 rd, s. 95). Exempelvis i fallet HFD 8.6.2017/2758 konstateras att sekretessgrunderna måste bedömas objektivt i fråga om uppgifter som verksamhetsidkaren betraktar som sina affärshemligheter. Även om verksamhetsidkarens sekretessvilja och det som denne framfört om sina sekretessintressen inte som sådant är avgörande i detta avseende, måste verksamhetsidkarens redogörelse beaktas vid bedömningen av offentlighet och sekretess för handlingen utifrån 24 § 17 eller 20 punkten i offentlighetslagen. 

Beträffande offentlighetslagen bör det påpekas att offentlighet för myndighetshandlingar är huvudprincip i enlighet med 12 § i grundlagen, och sekretessbestämmelser är alltid undantag från detta, och därför gäller inskränkningar av offentligheten endast vad som är nödvändigt och de ska tolkas snävt och på ett noggrant avgränsat sätt. Exempelvis i avgörandet HFD KHO 2017:82 konstaterades att när en förvaltningsmyndighet med stöd av bestämmelserna i offentlighetslagen bedömde offentligheten av en handling som begärts utlämnad, var utgångspunkten den att varje handling och uppgift bedömdes skilt för sig och att inskränkningarna i offentligheten med beaktande av syftet med offentlighetsprincipen inte fick tolkas extensivt. Ett företags vilja att hemlighålla en handling och den utredning som företaget lade fram till stöd för sin begäran var inte avgörande för bedömningen av om handlingen innehöll affärshemligheter eller inte, utan sekretesskriterierna skulle bedömas objektivt. De med stöd av lagen om offentlighet i allmänna domstolar meddelade sekretessförordnandena var inte bindande när en förvaltningsmyndighet med stöd av offentlighetslagen avgjorde om samma handlingar skulle utlämnas eller när besvär som gällde en begäran om utlämning av handlingar behandlades i förvaltningsdomstolar. 

Sålunda har ändringen att göra med att ordalydelsen förenhetligas med det begrepp som används i lagen om företagshemligheter, och avsikten med ändringen är inte att ändra på vad som enligt offentlighetslagen kan betraktas som affärs- eller yrkeshemlighet. Området för affärshemlighet enligt offentlighetslagen har fastställts i rättspraxis. Enligt rättspraxis var bland annat uppgifter om det ersättningsbelopp som betalats till ett arbetskraftsserviceföretag för hyrda arbetstagare flygbolagets och dess avtalsparters affärshemligheter. Även den lön som bolagen betalat till en arbetstagare och andra uppgifter om villkoren i ett enskilt arbetsavtal var bolagens affärshemligheter. (HFD 8.1.2007 l. 5) De priser per enhet som framgick av anbudshandlingarna i ett anbudsförfarande betraktades som anbudsgivaren affärshemlighet (HFD 2007:83). Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att avtalen mellan finska staten och vissa grekiska banker samt avtalen mellan finska staten, vissa grekiska banker och en internationell investeringsbank i anslutning till garantiavtalet med Grekland innehöll vissa uppgifter som kunde betraktas som bankernas privata affärshemligheter enligt 24 § 1 mom. 20 punkten i offentlighetslagen. Å andra sidan var dessa uppgifter av sådan karaktär att de kunde betraktas som affärshemligheter endast i den händelse att de kunde förbindas med de banker som var parter i avtalen. Utlämnande av handlingarna skulle således inte komma att innebära att affärshemligheterna i avtalen röjdes, om dessa inte samtidigt kunde förbindas med de uppgifter i avtalshandlingarna av vilka det framgick vilka bankerna var. (HFD 2013:90) 

Tidsserier som uppgjorts med statistiska metoder kunde inte betraktas som sådana affärs- eller yrkeshemligheter som avses i offentlighetslagen, eftersom de inte gällde specifikt företagets verksamhet, utan prisuppgifter som fanns allmänt tillgängliga och kunde fås fram på bilmarknaden. (HFD 15.3.2002 l. 582). Bland annat uppgifterna om sprängningsfältens storlek var inte sådana affärshemligheter som avses i 24 § 1 mom. 20 punkten i offentlighetslagen eller i samma lagrum avsedda motsvarande sekretessbelagda omständigheter som har samband med privat näringsverksamhet trots att de beskrev en del av den process genom vilken bolaget utförde sprängningar och bolagets kapacitet att utföra sådana, men det hade inte varit frågan om tekniska, ekonomiska eller till know-how hänförliga uppgifter som i sig kunde ha betraktats som affärshemligheter. Det fanns också grund att anse att uppgifterna om sprängningsfältens storlek inte kunde utgöra underlag för sådana slutsatser om bolaget affärsverksamhet som kunde medföra ekonomisk skada för bolaget. (HFD 2014:58). Inte heller när det i ett sådant försäkringsbolags handlingar som behandlade lagstadgade försäkringar ingick uppgift om sakkunnigläkarens identitet eller existensen av en sådan läkares anställnings- eller uppdragsförhållande, var en sådan uppgift, med hänsyn till bland annat att dessa läkare deltog i utövningen av offentlig makt, en i 24 § 1 mom. 17 eller 20 punkten i offentlighetslagen avsedd affärs- eller yrkeshemlighet eller annan motsvarande sekretessbelagd omständighet som hade samband med affärs- eller yrkesverksamhet. (HFD 2014:83).  

Det föreslås inga andra ändringar i bestämmelsen. Företagshemligheter är enligt förslaget på samma sätt som för närvarande sekretessbelagda utan tilläggsvillkor. Även sådana handlingar sekretessbelagda som innehåller uppgifter om omständigheter som har samband med privat företagsverksamhet, om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle medföra konkret ekonomisk skada. Detta framgår av skadevillkoret i bestämmelsen, som innebär att det förutsätts att uppgifterna blivit offentliga. Tystnadsplikten ger dock vika när det är fråga om uppgifter som är betydelsefulla för skyddande av konsumenters hälsa eller en hälsosam miljö eller för bevakande av de rättigheter som innehas av dem som orsakas skada av verksamheten eller uppgifter om näringsidkarens skyldigheter och fullgörande av dessa. Sekretessbelagda är således inte uppgifter om miljökonsekvenserna av en näringsidkares verksamhet eller uppgifter om en näringsidkares betalningsförsummelser. 

26 §.Allmänna grunder för utlämnande av sekretessbelagda uppgifter. Det föreslås att det inledande stycket i 2 mom. ändras så att uttrycket affärs- och yrkeshemlighet ändras i överensstämmelse med uttrycket företagshemlighet, som används i lagen om företagshemligheter. Avsikten med ändringen är inte att förändra vad som kan betraktas som sådana affärs- och yrkeshemligheter som avses i bestämmelsen. På samma sätt som i lagen om företagshemligheter omfattar också offentlighetslagens begrepp företagshemlighet även yrkeshemlighet. Tillämpningen av definitionen av företagshemlighet i 2 § i lagen om företagshemligheter i samband med offentlighetslagen beskrivs mera ingående i detaljmotiveringen till 24 § 1 mom. 20 punkten.  

1.11  Strafflagen

I 30 kap. ersätts det finska uttrycket ”yrityssalaisuus” med begreppet ”liikesalaisuus” med undantag för brottsbeteckningen, som inte ändras. Det svenska begreppet företagshemlighet ändras inte. Avsikten är att förenhetliga de begrepp som används i rekvisitet med övrig lagstiftning som gäller företagshemligheter. Ändringarna är av teknisk natur. I den svenska språkdräkten görs endast några små språkliga ändringar. 

4 §.Företagsspioneri. Enligt den gällande lagen ska den dömas för företagsspioneri som obehörigen skaffar uppgifter om en annans företagshemlighet genom att 1) tränga in i ett utrymme som är stängt för utomstående eller i ett datasystem som är skyddat mot sådana, 2) i sin besittning förvärva eller kopiera en handling eller någon annan upptagning eller på något annat jämförbart sätt, eller genom att 3) använda tekniska specialanordningar. En ytterligare förutsättning för att bestämmelsen ska tillämpas är att gärningen begås för obehörigen röja eller utnyttja en sådan hemlighet (det sista stycket i 1 mom.).  

Detaljmotiveringen till bestämmelsen ingår i regeringens proposition 66/1988 rd (s. 83/I—85/I) och i lagutskottets betänkande 6/1990 rd (s. 11). Enligt motiveringen är bestämmelsen avsedd att svara för brott mot förbudet i 4 § i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. Straffbestämmelsen är dock begränsad så att där uppräknas uttryckligen de sätt att skaffa uppgifter som bestämmelsen tillämpas på. Begreppet företagshemlighet, som används i bestämmelsen, definieras i 30 kap. 11 §. (RP 66/1988 rd, s. 83/II.) 

I propositionen föreslås att 4 § i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet upphävs och ersätts med den nya lagen om företagshemligheter. Avsikten är att bestämmelsen i fortsättningen ska skydda de företagshemligheter som avses i den lagen med de begränsningar som framgår av rekvisitet. 

I det inledande stycket i 1 mom. ersätts det finska begreppet ”yrityssalaisuus” med begreppet ”liikesalaisuus”. Det svenska begreppet företagshemlighet ändras inte. Enligt förslaget ska det således vara straffbart att skaffa uppgifter om en annans företagshemlighet på ett sätt och i ett syfte som uppfyller rekvisitet i bestämmelsen. I övrigt förblir bestämmelsens innehåll oförändrat. Det nya begreppet företagshemlighet motsvarar väsentligen det tidigare begreppet företagshemlighet. Begreppet företagshemlighet definieras i 11 §. Förhållandet mellan begreppen behandlas mera ingående i motiveringen till definitionsbestämmelsen. 

5 §.Brott mot företagshemlighet. Enligt den gällande lagen ska den straffas för brott mot företagshemlighet som för att bereda sig eller någon annan ekonomisk vinning eller för att skada en annan obehörigen röjer eller utnyttjar någons företagshemlighet som han fått del av bland annat på grund av ett anställningsförhållande. Detaljmotiveringen till bestämmelsen ingår i regeringens propositioner 66/1988 rd (s. 85/I—86/II), 182/1992 rd (1 mom. 4 punkten, s. 115/II) och 53/2002 rd (2 och 3 mom., s. 32/I—33/II). Bestämmelsen hänför sig till 4 § 2 och 3 mom. i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet, även om bestämmelsernas tillämpningsområden inte helt motsvarar varandra. 

I det inledande stycket i 1mom. ersätts det finska begreppet ”yrityssalaisuus” med det i 11 § avsedda begreppet ”liikesalaisuus”. Det svenska begreppet företagshemlighet ändras inte. Det ska således vara straffbart att röja eller utnyttja någons företagshemlighet på det sätt som avses i bestämmelsen. I övrigt förblir bestämmelsens innehåll oförändrat. Ändringen är av teknisk natur (se motiveringen till 11 § nedan). 

Trots att det finska uttrycket ”yrityssalaisuus” används även i brottsteckningen föreslås inte att beteckningen ändras. Beteckningen beskriver gärningen, och det är motiverat att göra skillnad mellan beteende som straffbeläggs i strafflagen och andra brott mot företagshemlighet. Brott mot företagshemlighet kan för det första begås på det sätt som avses i lagen om företagshemligheter, varvid brottet är förenat med civilrättsliga påföljder. För det andra kan man bryta mot en företagshemlighet genom att obehörigen röja den eller utnyttja den på ett sätt som avses i denna straffbestämmelse. Den senare gärningen kallas brott mot företagshemlighet. Skillnaden behövs, eftersom vilket som helt brott mot företagshemlighet är inte straffbart brott mot företagshemlighet enligt strafflagen, utan gärningen ska uppfylla de närmare kriterier som framgår av rekvisitet. För tydlighetens skull är det skäl att konstatera att brottsbeteckningen inte inverkar på tolkningen av begreppet företagshemlighet eller straffbestämmelsernas tillämpningsområde. 

6 §.Missbruk av företagshemlighet. För missbruk av företagshemlighet ska den bestraffas som obehörigen 1) i näringsverksamhet utnyttjar någon annans företagshemlighet som har åtkommits eller röjts genom en gärning som är straffbar enligt strafflagen, eller 2) för att bereda sig eller någon annan ekonomisk vinning röjer en sådan hemlighet. Detaljmotiveringen till bestämmelsen ingår i regeringens proposition 66/1988 rd (s. 86/II—87/II). Bestämmelsen hänför sig i sak till förbudsbestämmelsen i 4 § 4 mom. i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. 

I 1 punkten ersätts det finska begreppet ”yrityssalaisuus” med begreppet ”liikesalaisuus” enligt 11 §. Det svenska begreppet företagshemlighet ändras inte. Det ska således vara straffbart att utnyttja någon annans företagshemlighet på det sätt som avses i bestämmelsen. I övrigt förblir bestämmelsens innehåll oförändrat. Ändringen är av teknisk natur (se motiveringen till 11 §). Det föreslås brottsbeteckningen förblir oförändrat på de grunder som konstaterats i detaljmotiveringen till 5 §. 

11 §.Definition. Den gällande bestämmelsen innehåller en definition av företagshemlighet. Begreppet används i 30 kap. 4—6 § och det hänvisas till det i 146 och 147 § i informationssamhällsbalken (917/2014). Enligt bestämmelsen avses med företagshemlighet en affärs- eller yrkeshemlighet eller någon annan motsvarande information om näringsverksamhet som en näringsidkare håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra ekonomisk skada för honom eller någon annan näringsidkare som har anförtrott honom informationen.  

Enligt förslaget ska företagshemlighet definieras i bestämmelsen genom att det hänvisas materiellt till lagen om företagshemligheter. Med företagshemlighet avses företagshemlighet som definieras i 2 § 1 punkten i lagen om företagshemligheter. 

Avsikten är inte att väsentligt ändra tillämpningsområdet eller täckningen för bestämmelserna om företagshemlighetsbrott. Företagshemlighet har varit ett överbegrepp, som har innefattat såväl affärs- och yrkeshemlighet och andra därmed jämförbara hemligheter (se RP 66/1988 rd, s. 92). Begreppet har varit nödvändigt, eftersom det inte har funnits någon enhetlighet definition av hemligheter med anknytning till företagsverksamhet någon annanstans i lagstiftningen. Då det föreslås att begreppet företagshemlighet definieras mera heltäckande än förr i 2 § 1 punkten i lagen om företagshemligheter finns det inte längre något behov av ett separat företagshemlighetsbegrepp. 

Företagshemlighet kännetecknas enligt den gällande definitionen av innehavares sekretessvilja och sekretessintresse ("hemlighet — — vars röjande är ägnat att medföra ekonomisk skada ") samt den faktiska sekretessen för informationen ("som en näringsidkare håller hemlig"). I lagen om företagshemligheter föreskrivs i definitionen av företagshemlighet om sekretessintresse i underpunkt b i 2 § 1 punkten ("som har ekonomiskt värde i näringsverksamhet på grund av att den är hemlig "), och om sekretessvilja och faktisk sekretess för information i underpunkterna a och c ("som varken såsom — — eller — — är allmänt känd hos eller lättillgänglig för personer i de kretsar som normalt sett handskas med information av det aktuella slaget", "vars legitima innehavare har vidtagit rimliga åtgärder för att hålla den hemlig "). Definitionerna motsvara således varandra till väsentliga delar. 

Den gällande företagshemligheten berör "en affärs- eller yrkeshemlighet eller någon annan motsvarande information om näringsverksamhet". Bedrivande av rörelse och utövande av yrke är bägge underarter av näringsverksamhet. I förarbetena beskrivs inte närmare "annan motsvarande information". Enligt förarbetena är det dock utmärkande för en företagshemlighet att den innehåller information om näringsverksamhet. 

I den juridiska litteraturen har man ansett att det saknar praktisk betydelse huruvida någon information borde betraktas som affärshemlighet, yrkeshemlighet eller någon motsvarande information om näringsverksamhet. Det väsentliga är om informationen hänför sig till näringsverksamhet, är den hemlig, har man försökt skydda den och kan dess avslöjande medföra ekonomisk skada. (Se Nyblin, Klaus, 2007. Yrityssalaisuusrikokset. I verket Lahti & Koponen (red.). Talousrikokset, s. 239, och Viljanen, Pekka, 2014. Yrityssalaisuusrikokset. I verket Frände (m.fl.). Keskeiset rikokset, s. 663—664.) 

Enligt förslaget ska det inte längre nämnas yrkeshemlighet eller någon motsvarande information i bestämmelsen. Yrkeshemlighet ingår i begreppet företagshemlighet på det sätt som beskrivs i motiveringen till 2 § i lagen om företagshemligheter. Det finns inte heller längre något behov av att nämnda någon motsvarande information, eftersom det nya företagshemlighetsbegreppet i praktiken kan anses täcka sådana uppgifter tillräckligt. Att uttrycket stryks krymper de facto inte det kriminaliserade området.  

När det gäller någon motsvarande information kan för tydlighetens skull konstateras att till exempel bedrivande av jord- eller skogsbruk har inte i beskattningen betraktats som bedrivande av rörelse eller utövande av yrke. Det nya företagshemlighetsbegreppet täcker emellertid också hemligheter som hänför sig till sådan näringsverksamhet. Begreppet innefattar även kundhemligheter och motsvarande information, som inte direkt gäller informationsinnehavarens egen verksamhet, utan till exempel hans eller hennes kund, chef, medlem eller förhandlingspart eller dessas motsvarande intressentgrupper. Enligt regeringens proposition 66/1988 rd (s. 93/II) kan en företagshemlighet inte bara gälla tillverkningsmetoder för produkter och produktutveckling, utan också kommersiell-ekonomiska, administrativ-organisatoriska och rentav samhälleliga omständigheter. Gemensamt för dessa uppgifter är att de hänför sig till näringsverksamhet. Även sådana uppgifter kan vara företagshemligheter, bara de har ekonomiskt värde i näringsverksamhet i enlighet med underpunkt b i 2 § 1 punkten i lagen om företagshemligheter. 

Av motiveringen till 24 § 17 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) framgår att med annan omständighet som har samband med affärsverksamhet avses i den bestämmelsen till exempel uppgifter om villkor för upplåning, låneskötsel och placering inom den offentliga förvaltningen (se ovan och RP 30/1998 rd). Sådana uppgifter skyddas straffrättsliga bland annat genom straffbestämmelserna om tjänstehemlighet, och de behöver inte nämnas särskilt i definitionsbestämmelsen som gäller brott mot företagshemlighet. 

En företagshemlighet kan innehas av vilken som helst fysisk eller juridisk person (se förslaget till 2 § 2 punkten i lagen om företagshemligheter). Kapitlets bestämmelser skyddar sålunda inte bara företag och affärsidkare utan även andra fysiska och juridiska personer. 

1.12  Lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation

I 18 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs om rätt för en sammanslutningsabonnent att behandla förmedlingsuppgifter för att bland annat förebygga och utreda olovligt röjande av företagshemligheter. Lagens 146 § 1 mom. innehåller en hänvnsing till definitionen av företagshemlighet i 30 kap. 11 § i strafflagen. Begreppet företagshemlighet används dessutom i 147 § 2 mom., i rubriken för 150 § och i 150 § 2—4 mom., i 151 § 2 mom. och i 153 § 3 mom.. Motiveringen till bestämmelserna ingår i regeringens proposition 48/2008 rd (se RP HE 221/2013 rd, s. 155 om motsvarigheten mellan paragraferna). I den svenska språkdräkten i 153 § 3 mom. görs endast en liten språklig ändring  

Hänvisningen i 146 § 1 mom. till det finska begreppet ”yrityssalaisuus” i 30 kap. 11 § i strafflagen ändras till en hänvisning till ”liikesalaisuus” enligt 30 kap. 11 § i strafflagen. Uttrycket ”yrityssalaisuus” ersätts även i de andra lagbestämmelserna som nämns ovan med uttrycket ”liikesalaisuus”. Det svenska uttrycket företagshemlighet ändras inte. Förhållandet mellan begreppen förklaras i detaljmotiveringen till 30 kap. 11 § i strafflagen. I den svenska språkdräkten i 146 § 1 mom. görs endast en liten språklig ändring.  

1.13  Lagen om företagssanering

14 §.Tystnadsplikt. I bestämmelsen föreskrivs om tystnadsplikt för utredaren, medlemmar av borgenärsdelegationen och borgenärer, deras anställda samt biträden och sakkunniga som dessa anlitar i samband med saneringsförfarande. Motiveringen till bestämmelsen ingår i regeringens proposition 182/1992 rd (s. 72). I bestämmelsen föreslås en teknisk ändring, där det finska uttrycket ”yrityssalaisuus” ersätts med ”liikesalaisuus”. Det svenska uttrycket företagshemlighet ändras inte. Förhållandet mellan begreppen förklaras i detaljmotiveringen till 30 kap. 11 § i strafflagen. 

1.14  Lagen om sjöarbetsavtal

4 kap. Arbetstagarens skyldigheter 

4 §. Företagshemligheter. Den nuvarande 4 kap. 4 § om affärs- och yrkeshemligheter i lagen om sjöarbetsavtal motsvarar den nuvarande 3 kap. 4 § i arbetsavtalslagen. Eftersom det föreslås att den paragrafen i arbetsavtalslagen ändras till följd av genomförandet av direktivet om företagshemligheter, föreslås motsvarande ändringar också i 4 kap. 4 § i lagen om sjöarbetsavtal.  

I den gällande paragrafen föreskrivs om affärs- och yrkeshemligheter. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den avser företagshemligheter i stället för tidigare affärs- och yrkeshemligheter. Avsikten är att förenhetliga begreppet företagshemlighet med artikel 2 i direktivet om företagshemligheter och den nationella definitionen i den föreslagna lagen om företagshemligheter. Bestämmelserna om företagshemligheter i den föreslagna paragrafen utgör specialbestämmelser i förhållande till den föreslagna lagen om företagshemligheter. Eftersom det i paragrafen hänvisas till lagen om företagshemligheter i dess helhet, får denna 4 § också sitt innehåll från den föreslagna lagen om företagshemligheter. 3 kap. 4 § i den gällande arbetsavtalslagen har tolkats så att den inte hindrar arbetsgivaren och arbetstagaren från att göra upp ett sådant sekretessavtal som omfattar tid efter det att anställningsförhållandet upphört. Inte heller den föreslagna bestämmelsen hindrar sådana sekretessavtal. På avtalen tillämpas rättshandlingslagens bestämmelser.  

Det föreslås att den första meningen i 1 mom. preciseras så att medan anställningsförhållandet varar får arbetstagaren inte obehörigen utnyttja arbetsgivarens företagshemligheter eller röja dem för någon annan. Förslaget klarlägger det faktum att medan anställningsförhållandet varar är det förbjudet att uttryckligen obehörigen utnyttja eller röja arbetsgivarens företagshemlighet. Obehörigt utnyttjande och röjande av företagshemligheter medan anställningsförhållandet varar förbjuds i 4 § 3 mom. i den föreslagna lagen om företagshemligheter. De vanligaste situationerna då företagshemligheter utnyttjas eller röjs obehörigen har att göra med att någon försöker bereda sig fördel eller skada arbetsgivaren. Avsikten med den föreslagna ändringen är inte att förändra det rådande rättsläget, utan att förenhetliga det uttryck som används i bestämmelsen med den föreslagna lagen om företagshemligheter.  

Det föreslås att den andra meningen i paragrafen ändras så att i stället för ordet fått används ordet anskaffat. I 3 § i den föreslagna lagen om företagshemligheter föreskrivs utifrån direktivet om företagshemligheter vad som avses med obehörigt anskaffande av en företagshemlighet. I syfte att förenhetliga begreppen hänvisas även här till anskaffande av en företagshemlighet. Det är emellertid fråga om en teknisk ändring och avsikten med den är inte att förändra det rådande rättsläget beträffande vad som ska betraktas som anskaffande av en företagshemlighet. Sålunda, om en arbetstagare har anskaffat information obehörigen, fortgår förbudet enligt första meningen att utnyttja eller för andra röja arbetsgivarens företagshemligheter även efter anställningsförhållandets slut.  

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., där det hänvisas till lagen om företagshemligheter Den föreslagna lagen om företagshemligheter kompletterar förslaget till 4 kap. 4 § i lagen om sjöarbetsavtal. Tillämpningsområdet för den föreslagna lagen om företagshemligheter är allmänt och den tillämpas i tillämpliga delar också när det är fråga om anställningsförhållanden. Den ger substansinnehåll åt bland annat begreppet företagshemlighet, skydd för tekniska anvisningar, vad som är obehörigt anskaffande, utnyttjande och röjande och vad som inte är obehörigt, exempelvis förfarande som uppfyller villkoren i 5 § är inte obehörigt anskaffande, röjande och utnyttjande och förfarande som uppfyller villkoren i 6 § är inte obehörigt röjande.  

Det förslås att det gällande 2 mom. blir nytt 3 mom. För att förenhetliga de termer som används i paragrafen föreslås att momentet ändras så att ordet hemlighet ändras till företagshemlighet. Detta är en teknisk ändring.  

5 §. Konkurrensförbudsavtal. Det föreslås att 2 mom. ändras så att begreppet affärs- och yrkeshemlighet, som använts där, ändras till företagshemlighet. Syftet med ändringen är att förenlighet begreppet företagshemlighet med det begrepp som används i lagen om företagshemligheter.  

1.15  Lagförslagen 15–115

I propositionen föreslås att i fortsättningen används i lagstiftningen begreppet företagshemlighet i överensstämmelse med lagen om företagshemligheter. Ändringsbehovet motiveras i avsnitt 5.3.2 i den allmänna motiveringen. Av denna orsak föreslås det en teknisk ändring i de ändringslagar som utgör bilaga till denna proposition där det begrepp som används för företagshemligheter förenhetligas till företagshemlighet. Beroende på ändringslagen kan förslaget innebära att uttrycket ”affärs- och yrkeshemlighet”, ”affärshemlighet” eller företags- och affärshemlighet” ändras till uttrycket ”företagshemlighet”.  

Med företagshemlighet avses i ändringslagarna företagshemlighet som definieras i 2 § 1 punkten i lagen om företagshemligheter. Tillämpningen av definitionen av företagshemlighet i 2 § 1 punkten i lagen om företagshemligheter i samband med offentlighetslagen beskrivs mera ingående i detaljmotiveringen till 24 § 1 mom. 20 punkten. Förhållandet mellan begreppen förklaras i detaljmotiveringen till 30 kap. 11 § i strafflagen. 

Syftet är inte att ändra tillämpningsområdet eller täckningen för bestämmelserna i ändringslagarna, utan ändringarna är av teknisk natur. På det sätt som konstateras i motiveringen till 2 § i lagen om företagshemligheter räcker uttrycket företagshemlighet även yrkeshemlighet. Till skillnad från affärshemlighet har yrkeshemlighet mera avsett fria yrkesutövares, såsom privatläkares, arkitekters, advokaters, självständigt verksamma formgivares eller designers hemligheter som gäller kunskaper och färdigheter. Att yrkeshemlighet inte nämns separat i bestämmelsen krymper alltså inte området för de företagshemligheter som ska skyddas.  

I lagarna görs samtidigt några mindre tekniska och språkliga ändringar. 

3.1  Egendomsskydd

Den etablerade uppfattningen är att immateriella rättigheter med förmögenhetsvärde, såsom upphovsrätt, patenträtt och varumärkesrätt, omfattas av egendomsskyddet, som tryggas i 15 § i grundlagen (RP 309/1993 rd, s. 62/II, GrUU 1/1995 rd, s. 1/II, GrUU 38/2000 rd, s. 2/I, GrUU 7/2005 rd, s. 2/I, samt GrUU 27/2008 rd). På samma sätt som ovan nämnda industriella rättigheter och upphovsrätt skiljer sig även företagshemligheter från det egendomsskydd som hänför sig till föremål och annan fysisk egendom på så sätt att företagshemligheter berör immateriell egendom. Även om skyddet för företagshemligheter i någon mån skiljer sig från skyddet för industriella rättigheter och upphovsrätt, kan även företagshemligheter anses omfattas av egendomsskyddet som tryggas i 15 § i grundlagen. 

Enligt huvudregeln skyddar de grundläggande rättigheterna mänskliga individer inom finsk jurisdiktion. Juridiska personer skyddas indirekt av de grundläggande rättigheterna, eftersom intrång i ställningen som juridisk person kan innebära att man gör intrång i rättigheter som tillkommer en individ som befinner sig bakom den juridiska personen. (se RP 309/1993 rd, s. 21–25). 

Med stöd av 15 § 1 mom. om egendomsskydd i grundlagen är vars och ens egendom tryggad och med stöd av 2 mom. bestäms angående expropriation av egendom för allmänt behov mot full ersättning genom lag. Eftersom den föreslagna lagen inte innehåller några förslag om expropriation eller motsvarande åtgärder, ska förslaget vad gäller 15 § i grundlagen bedömas endast med avseende på begränsning av utnyttjandet av egendom. Frågor om begränsning av utnyttjandet av egendom avgörs i enlighet med de allmänna principerna för inskränkning av de grundläggande rättigheterna. Bedömningen av vad som är godtagbara grunder för att inskränka egendomsskyddet ska baserar sig på grundrättssystemet som helhet, och dessutom är i synnerhet kravet på exakt och noga avgränsad reglering, proportionalitetskravet och rättsskyddskravet centrala. 

När det gäller 15 § i grundlagen, som gäller egendomsskydd, måste man bedöma 5, 6 och 10 § i den föreslagna lagen om företagshemligheter, eftersom de kan anses inskränka rätten för innehavaren av en företagshemlighet att själv bestämma hur företagshemligheten utnyttjas eller röjs.  

Syftet med 5 § i lagen om företagshemligheter är att göra det möjligt att rapportera oegentligheter eller olaglig verksamhet (whistleblowing). Genom bestämmelsen tryggas dessutom yttranderätten på det sätt som direktivet förutsätter. Tillämpningen av bestämmelsen förutsätter en intresseavvägning, där man å ena sidan bedömer innehavarens intresse av att bevara företagshemligheten och å andra sidan avslöjandet av en oegentlighet eller olaglig verksamhet och allmänintresset samt yttrandefriheten. Synpunkter i anslutning till intresseavvägningen har behandlats i detaljmotiveringen till 5 § ovan. I förslaget till 5 § i lagen om företagshemligheter är det fråga om att inskränka skyddet för företagshemligheter av godtagbara skäl, nämligen för att skydda allmänintresset samt en annan grundläggande rättighet, nämligen yttrandefriheten som garanteras i 12 § i grundlagen. Synpunkter i anslutning till 12 § i grundlagen behandlas i avsnitt 3.2.  

Enligt förslaget till 6 § i lagen om företagshemligheter är röjande av en företagshemlighet inte obehörigt om arbetstagaren yppar företagshemligheten för en förtroendeman, ett förtroendeombud eller någon annan företrädare enligt lag eller kollektivavtal, om det är nödvändigt att röja företagshemligheten för att företrädaren ska kunna sköta sina lagenliga eller kollektivavtalsenliga uppgifter. Det är fråga om ett undantag enligt artikel 5 led c i direktivet om företagshemligheter som är nödvändigt för att skydda arbetstagarnas berättigade intressen. Det är fråga om ett begränsat undantag för aktörer som är bundna av lagstadgad tystnadsplikt.  

I 10 § i den föreslagna lagen om företagshemligheter föreskrivs om en ersättning för utnyttjande av företagshemligheten, som domstolen på svarandens yrkande kan bestämma att ska betalas till innehavaren av företagshemligheten i stället för att ett förbud eller föreläggande om korrigeringsåtgärder enligt 8 § i den föreslagna lagen meddelas. Syftet med regleringen om ersättningen för utnyttjande är att förhindra att orimliga situationer uppstår, om svaranden, när denne började utnyttja företagshemligheten, inte visste och borde inte ha vetat att företagshemligheten ursprungligen erhållits från en part som olagligen utnyttjat eller röjt den. Sålunda finns det en godtagbar orsak till ersättningsregleringen. Dessutom blir det aktuellt att bestämma en ersättning för utnyttjande endast i undantagsfall. Ersättningen till innehavaren av företagshemligheten ska bedömas vara skälig. Bestämmandet av en ersättning får inte heller hindra innehavaren av företagshemligheten från att själv fortsätta att utnyttja företagshemligheten. Sålunda är begränsningen av företagshemligheter enligt ersättningsregleringen också förenlig med proportionalitetskravet. Förutsättningarna för att bestämma en ersättning för utnyttjande är angivna i lagen och ersättningsbeloppet bestäms av domstolen, i vars beslut innehavaren av företagshemligheten kan söka ändring på normalt sätt. Sålunda uppfyller den föreslagna regleringen också kraven på exakthet, noga avgränsning samt rättsskydd när det gäller bedömningen av om inskränkningsgrunderna är godtagbara. Förslaget är förenligt med 15 § i grundlagen. 

3.2  Yttrandefrihet

I förslaget till 5 § i lagen som gäller skydd för företagshemligheter föreskrivs om förhållandet mellan skydd för företagshemligheter och avslöjande av olaglig verksamhet i syfte att skydda allmänintresset samt utövande av yttrandefriheten. Regleringen gäller i tillämpliga delar tekniska anvisningar på det sätt som föreslås i 7 § 4 mom.  

De föreslagna bestämmelserna har betydelse med avseende på grundlagens bestämmelser samt Europakonventionens bestämmelser om utövande av yttrandefrihet.  

Enligt 12 § i grundlagen har var och en yttrandefrihet. Till yttrandefriheten hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Närmare bestämmelser om yttrandefriheten utfärdas genom lag. 

Bestämmelsen innehåller således bland annat en generalklausul om yttrandefrihet, en bestämmelse om de rättigheter som räknas till yttrandefriheten och ett förbud mot att i förväg hindra utövandet av dessa rättigheter. Dessutom innehåller den ett krav på att utövandet av yttrandefriheten ska regleras genom lag. 

Den centrala avsikten med yttrandefriheten är att garantera den fria åsiktsbildningen, som utgör grunden för ett demokratiskt samhälle, den fria offentliga debatten, massmediernas fria utveckling och pluralism samt möjligheten till offentlig kritik av maktutövningen (RP 309/1993 rd, GrUU 16/2013 rd, s. 2 GrUU 26/2002 rd, s. 2). Yttrandefriheten brukar till sitt innersta väsen framför allt ses som en grundläggande politisk rättighet (RP 309/1993 rd, GrUU 16/2013 rd s. 2, GrUU 26/2002 rd, s. 2, GrUU 19/1998 rd, s. 5). Yttrandefriheten utsträcker sig dock inte enbart till politiska yttringar, utan den omfattar också andra slag av yttringar. Grundlagsskyddet för yttrandefriheten omfattar uppgifter, åsikter och andra meddelanden oberoende av innehållet (RP 309/1993 rd). 

Yttrandefriheten hör inte samman med någon särskild kommunikationsform, till exempel det tryckta ordet, utan yttrandefriheten tryggas oberoende av vilken metod man väljer för att uttrycka eller offentliggöra ett budskap (RP 309/1993 rd). I grundlagen uppfattas yttrandefriheten i ett vitt perspektiv och medieneutralt (GrUU 9/2004 rd, s. 3, GrUU 60/2001 rd, s. 2). Yttrandefriheten garanterar allmänt ett skydd för olika former av skapande verksamhet och självuttryck (RP 309/1993 rd). 

Yttrandefriheten är i grundlagen mycket omfattande liksom också i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Till yttrandefriheten räknas uttryck och offentliggörande samt mottagande av meddelanden utan att det läggs några hinder i förväg. Spridning innebär alla former av publikation, distribution och förmedling av meddelanden. Dimensionerna av yttrandefriheten i bestämmelsen får överhuvudtaget inte tolkas alltför snävt. Bestämmelsen om yttrandefriheten ger därmed ett skydd till exempel mot den offentliga maktens ingrepp i pressens redaktionella arbete redan innan ett meddelande egentligen har uttryckts eller publicerats. (RP 309/1993 rd). 

Grundlagen tryggar yttrandefriheten, "utan att hinder läggs i förväg". Bestämmelsen förbjuder såväl traditionell förhandsgranskning av meddelanden samt andra ingrepp i yttrandefriheten som innebär hinder i förväg. Att uppställa tillstånd som villkor för publicering av tryckalster är ett exempel på ett sådant hinder (RP 309/1993 rd) liksom att utövandet av yttrandefriheten görs anmälningspliktigt (GrUU 14/2000 rd, s. 3). 

I grundlagen ingår möjlighet att övervaka utövandet av yttrandefriheten i efterskott genom straff- och skadeståndslagstiftningen. I och med att yttrandefriheten ingår i de grundläggande fri- och rättigheterna är dock möjligheterna att i efterskott ingripa i utövandet av yttrandefriheten begränsade. I begränsningarna ingår också allmänna krav på att regleringen ska vara godtagbar samt exakt och noga avgränsad samt att åtgärder från det allmännas sida ska vara förenliga med kravet på proportionalitet när intrång i utövandet av yttrandefriheten görs (GrUU 19/2008 rd, s. 4, GrUB 14/2002 rd, s. 4, GrUU 60/2001 rd, s. 2—3). Exempelvis långtgående och allmänt hållen kriminalisering kan vara problematisk för bestämmelsen om yttrandefrihet (RP 309/1993 rd, GrUU 16/2013 rd s. 2, GrUU 13/2004 rd, s. 2, GrUU 26/2002 rd, s. 2–4, GrUU 37/1998 rd, s. 3, GrUU 23/1997). Grundlagsutskottet har uttryckligen konstaterat att i modem näringsverksamhet spelar skyddet för affärs- och yrkeshemligheten en viktig roll för näringsidkarna. (GrUU 41/2000 rd, s. 8/I). 

Europakonventionen har bestämmelser om yttrandefrihet i artikel 10. Enligt artikel 10.1 ska envar ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentliga myndigheter och oberoende av territoriella gränser. I artikel 10.2 sägs att eftersom utövandet av dessa friheter medför ansvar och skyldigheter kan det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är angivna i lag och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till bland annat skyddandet av andra personers goda namn och rykte eller rättigheter, eller förhindrandet av att konfidentiell information sprids.  

Det är förbjudet att röja företagshemligheter i de situationer som regleras i den föreslagna lagen. Sålunda innebär den föreslagna lagens skydd för företagshemligheter i och för sig att yttrandefriheten begränsas. Det är emellertid fråga om en begränsning enligt artikel 10 i Europakonventionen; det föreskrivs om begränsningen genom lag för att förhindra att konfidentiell information sprids. När det gäller denna begränsning innebär den föreslagna lagen inte heller någon förändring jämfört med det nuvarande rättsläget i Finland. Bestämmelserna om skydd för företagshemligheter har överförts till den föreslagna lagen som gäller skydd för företagshemligheter från lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet.  

I propositionen har man också försökt se till att den inte ändrar den rådande balansen mellan skyddet för företagshemligheter och yttrandefriheten samt skyddet för visselblåsare. I Europadomstolens avgörandepraxis har skyddet för visselblåsare och personernas agerande bedömts med avseende på artikel 10 om yttrandefrihet i Europakonventionen. I den föreslagna lagen är strävan att genomföra skyddet för visselblåsare och yttrandefriheten i förhållande till skyddet för företagshemligheter och tekniska anvisningar så att det inte ska vara obehörigt att anskaffa, utnyttja och röja en företagshemlighet när villkoren i 5 § i den föreslagna lagen är uppfyllda. I förslaget har man sålunda beaktat villkoren i artikel 10 i Europakonventionen samt Europadomstolens avgörandepraxis när det gäller skydd för visselblåsare. När bestämmelsen tillämpas måste det göras en intresseavvägning mellan å ena sidan innehavarens intresse av att bevara företagshemligheten samt å andra sidan avslöjandet av missbruk eller olaglig verksamhet och allmänintresset. Förslaget är förenligt med 12 § i grundlagen. 

3.3  Offentlighet i myndigheternas verksamhet

Enligt 12 § 2 mom. i grundlagen är handlingar och upptagningar som innehas av myndigheterna offentliga, om inte offentligheten av tvingande skäl särskilt har begränsats genom lag. Var och en har rätt att ta del av offentliga handlingar och upptagningar. 

I propositionen föreslås att det begrepp som avser företagshemlighet förenhetligas i lagstiftningen så att begreppet företagshemlighet användas i enlighet med lagen om företagshemligheter. Av denna orsak föreslås att offentlighetslagen ändras så att begreppet affärs- och yrkeshemlighet ändras till företagshemlighet. Förenhetligandet inverkar inte på offentlighetslagens bestämmelser i övrigt. Sålunda är bland annat enligt 24 § 1 mom. 20 punkten sekretessbelagda även handlingar som innehåller uppgifter om någon annan motsvarande omständighet som har samband med privat näringsverksamhet, om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle medföra ekonomisk skada för näringsidkaren, och det inte är fråga om uppgifter som är betydelsefulla för skyddande av konsumenters hälsa eller en hälsosam miljö eller för bevakande av de rättigheter som innehas av dem som orsakas skada av verksamheten eller uppgifter om näringsidkarens skyldigheter och fullgörande av dem. Offentlighetslagens gällande bestämmelser om affärs- och yrkeshemlighet har tillkommit med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 43/1998). Eftersom avsikten med den föreslagna ändringen inte är att i sak förändra vad som enligt offentlighetslagen kan betraktas som en företagshemlighet och området för uppgifter som ska hemlighållas som affärs- eller yrkeshemligheter således inte utvidgas, är propositionen inte problematisk med avseende på 12 § 2 mom. i grundlagen.  

3.4  Rättskydd

Enligt 21 § 2 mom. i grundlagen ska garantierna för en rättvis rättegång, offentligheten vid förhandlingen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring, tryggas genom lag. Enligt förarbetena till grundlagen hindrar denna bestämmelse inte att man genom lag föreskriver om smärre undantag till exempel från rättegångars offentlighet under förutsättningen att undantagen i fråga inte ändrar offentlighetens ställning som huvudregel eller att de i enskilda fall riskerar individens rättighet till rättvis rättegång (RP 309/1993 rd, s. 74/II). Till exempel muntlig förhandling inom stängda dörrar ska ha samband med någon i lagen föreskriven orsak (se GrUU 35/2001 rd). I 12 § 2 mom. i grundlagen föreskrivs åter att handlingar och upptagningar som innehas av myndigheter är offentliga, om inte offentligheten av tvingande skäl särskilt har begränsats genom lag. Var och en har rätt att ta del av offentliga handlingar och upptagningar. Lagstiftaren får endast dra upp sådana gränser för offentligheten som kan anses nödvändiga enligt grundlagen. (se GrUU 43/1998 rd). Det är dock möjligt att begränsa offentligheten vid en rättegång, om detta är nödvändigt för att tillgodose någon annan rätt som grundlagen garanterar, till exempel egendomsskydd. 

Rätten till en offentlig rättegång ingår även i artikel 6.1 i Europakonventionen, i artikel 14.1 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter samt i artikel 47.2 i Europeiska unionens stadga. På lagnivå föreskrivs det om offentliga rättegångar i bland annat lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar samt i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar. Enligt den gällande lagen kan rättegångens offentlighet begränsas för att skydda en företagshemlighet. 

I den nya lagen om företagshemligheter ingår ett förslag till 14 §, med stöd av vilken domstolen på begäran av en part kan begränsa det antal fysiska personer hos en juridisk person som i egenskap av part har rätt att under rättegången få kännedom om en sådan omständighet som gäller en företagshemlighet som det har bestäms att ska hemlighållas för allmänheten. Bestämmelsen gäller också muntlig förhandling och offentlighet för avgörandet.  

Eftersom de fysiska personer som avses i domstolens beslut om rätt att få information och delta har obegränsad rätt att få information och delta under rättegången på det sätt som föreskrivs i 12 § 1 mom. och 17 § 1 mom. i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar, försämrar ett sådant beslut som lagförslaget möjliggör och som begränsar rätten att få information och delta i princip inte rättskyddet för den juridiska person som beslutet gäller. Enligt 14 § i den föreslagna lagen får domstolen inte heller godkänna en begäran om begränsning av rätten att få information och delta, om den skulle äventyra parternas rätt till rättvis rättegång. Förslaget till 14 § är en undantagsbestämmelse som ska tolkas snävt. Förslaget är förenligt med 21 § i grundlagen.  

3.5  Rätt till arbete och näringsfrihet

Förslaget är också av betydelse med avseende på 18 § 1 mom. i grundlagen. Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Förutom faktiska begränsningar riktar sig många rättsliga begränsningar mot utövandet av arbete, yrke och näring, som det kan föreskrivas om genom lag. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande (GrUU 41/2000 rd) angående konkurrensförbudsavtal enligt arbetsavtalslagen konstaterat att det måste finnas en med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna acceptabel grund för att inskränka friheten att skaffa sin försörjning, skyddet för affärs- och yrkeshemligheten. Grundlagsutskottet har också tagit ställning till tjänstemäns karensavtal, som motsvarar konkurrensförbud, (GrUU 35/2016 rd) och ansett att förslaget inte var problematiskt med avseende på 18 § 1 mom. i grundlagen. 

Nära förknippat med konkurrerande verksamhet och förberedelser för sådan är också det föreslagna förbudet mot att utnyttja och röja arbetsgivarens företagshemlighet enligt 3 kap. 4 § i arbetsavtalslagen. Förbudet mot att utnyttja och röja företagshemligheter är i 3 kap. 4 § i arbetsavtalslagen bundet till den tid anställningsförhållandet varar, om inte arbetstagaren har anskaffat informationen obehörigen, varvid förbudet fortsätter också sedan anställningsförhållandet har upphört. Förslaget till 3 kap. 4 § i arbetsavtalslagen motsvarar den gällande bestämmelsen, men får också sitt innehåll från den föreslagna lagen om företagshemligheter. 

Även i 4 § 3 mom. i den föreslagna lagen om företagshemligheter finns en bestämmelse om anställningsförhållanden, vilken baserar sig på den nuvarande lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. Utanför definitionen av företagshemlighet i 2 § 1 mom. 1 punkten i den föreslagna lagen om företagshemlighet ställs dessutom obetydlig information samt erfarenhet och färdigheter som arbetstagarna har fått vid normal yrkesutövning. Utanför definitionen ställs på motsvarande sätt också information som är allmänt känd eller lättillgänglig för personer i de kretsar som normalt sett handskas med typen av information i fråga. 

Var och en har rätt att arbeta och utöva sitt yrke. Den föreslagna lagen ingriper inte i denna rättighet och till denna del motsvarar propositionen i stor utsträckning nuläget. Friheten att skaffa sig sin försörjning begränsas inte, utan förslaget skyddar företagshemligheter på lagnivå. Förslaget är förenligt med 18 § 1 mom. i grundlagen. 

3.6  Skydd för privatlivet

12 § om offentliggörande av domar i den föreslagna lagen om företagshemligheter gäller enbart möjlighet att offentliggöra domar på intrångsgörarens bekostnad. Den föreslagna bestämmelsen utvidgar inte möjligheten att offentliggöra domar sådan den bestäms i enlighet med annan lagstiftning. Sålunda är förslaget till 12 § förenligt med skyddet för privatlivet som garanteras i 10 § i grundlagen.  

3.7  Lagstiftningsordning

Med stöd av vad som anförts ovan anses att lagförslagen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.