7.1
Universitetslag
8 a §Ansökningsavgift.
Till lagen fogas en ny paragraf där det föreslås att Utbildningsstyrelsen ska ta ut en terminsvis ansökningsavgift av medborgare i en stat som inte hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt av några andra undantagsgrupper som ansöker om att studera för någon annan examen än en påbyggnadsexamen. Avgiften kopplas till medborgarskap och uppehållstillstånd, eftersom man vill göra avgiften så enkel som möjligt att samla in och så svår som möjligt att kringgå. Det är lättare att styrka sökandens medborgarskap än det tidigare kravet som grundade sig på att den sökande skulle ha avlagt en examen i ett land utanför EU/EES. Gruppen avgiftsskyldiga är enligt förslaget i huvudsak densamma som i fråga om den föreslagna läsårsavgiften, vilket är enklare med tanke på de sökande och högskolorna. Ansökningsavgiften ska dock också gälla utbildning som ges på finska och svenska.
Med den föreslagna ansökningsavgiften täcks upprätthållandet och utvecklandet av högskolornas elektroniska ansöknings- och antagningssystem Studieinfo och kostnaderna för stödtjänster i anslutning till den. Det föreslås att uttagandet av avgiften ska ordnas centraliserat som en del av Studieinfo. Det centraliserade uttagande av avgiften som föreslås minskar högskolornas arbetsmängd och är ett klart och tydligt alternativ ur de sökandes synvinkel. Att bygga upp betalningsfunktioner i högskolornas egna system skulle medföra kostnader för högskolorna och skulle inte vara kostnadseffektivt. Decentraliserade betalningar skulle dessutom leda till komplicerade förfaranden för att kontrollera om en sökande som sökt till flera högskolor och utbildningar redan betalat överlappande avgifter.
Enligt förslaget ska en sökande kunna söka till flera utbildningar som inleds under en och samma termin med en enda ansökningsavgift. En förutsättning för att ansökan ska behandlas är att avgiften är betald. Ansökningsavgiften ska tas ut i samband med ansökan i Studieinfo. I ansökan anges medborgarskap, och av det följer om den sökande är skyldig att betala en avgift eller ej. Ibruktagandet av den föreslagna ansökningsavgiften försvårar inte ansökningsprocessen för finländare och EU/EES-medborgare, eftersom handläggningssystemet för deras del går hoppar över avsnittet om ansökningsavgift.
Ansökningsavgiften gäller endast ansökningar som görs via Studieinfo-systemet. Ansökningsavgift tas inte ut för sådana internationella gemensamma examensprogram och program för dubbla examina där något annat ansökningssystem används och där ansökningarna behandlas av någon annan högskola än en finländsk högskola. Ansökningsavgiften för nationella dubbelexamina och gemensamma examina tas ut när sökanden söker till den första utbildningen som ingår i en gemensam eller dubbelexamen. Avgift tas inte ut om en studerande som samarbetshögskolan redan har antagit övergår till en annan högskola. Den första högskolan har då redan varit tvungen att granska sökandens ansökningsbehörighet samt handlingar, och ansökan ska göras någon annanstans än i Studieinfo.
Enligt förslaget föreskrivs liksom hittills genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet om avgifternas storlek. Avsikten är att avgiften i initialskedet ska vara 100 euro/sökande/termin. Detta motsvarar till storleksklassen den praxis som råder i flera andra länder och den avgift som i ett tidigare skede tillämpades år 2016.
Det är fråga om en sådan offentligrättslig prestation som avses i 6 § i lagen om grunderna för avgifter till staten. På avgiften tillämpas till alla delar lagen om grunderna för avgifter till staten. Det innebär bland annat att ändringssökande enligt lagen om grunderna för avgifter till staten kan anlitas.
9 §Uppdragsutbildning.
Det föreslagna 1 mom. motsvarar gällande 1 mom.
Det föreslås att det till
2 mom.
fogas bestämmelser om universitetens skyldigheter när avtal om uppdragsutbildning ingås. Dessutom betonas högskolornas skyldigheter att informera studerande som deltar i uppdragsutbildning om deras rättigheter och skyldigheter. Med dessa rättigheter och skyldigheter avses förutom de paragrafer i universitetslagen som anges i paragrafen även de rättigheter som följer av annan lagstiftning och till exempel av universitetets egen instruktion. Avsikten är att genom de tillägg som föreslås förtydliga gällande reglering. Syftet med preciseringarna är att ingripa i missförhållanden som upptäckts i uppdragsutbildningen bland annat i fråga om innehållet i uppdragsutbildningsavtalen och i de studerandes medvetenhet om deras egen ställning. Högskolorna ska även i övrigt iaktta normal omsorg vid valet av samarbetspartner och vid upprättandet av avtal om uppdragsutbildning. Att i enlighet med förslaget ta ut avgifter på förhand för hela utbildningen förebygger en betydande del av de problem som uppdagats i uppdragsutbildningen, och i vilket fall som helst bör beställarens betalningsförmåga säkerställas.
Till 2
mom.
fogas därtill en bestämmelse om att universitetet inte får ordna uppdragsutbildning, om beställarens avsikt endast är att förmedla studerande till universitetet som examensstuderande. Enligt 1 mom. kan utbildningen beställas av finska staten, en annan stat som är medlem i EU eller EES, en internationell organisation, ett finskt eller utländskt offentligt samfund eller en finsk eller utländsk stiftelse eller privat sammanslutning. När uppdragsutbildningen trädde i kraft angavs användningssyftet med den i regeringens proposition (RP 97/2007 rd). Redan då konstaterades det att beställare och finansiär i ett typfall kan vara en utomeuropeisk stat som önskar utbilda en grupp av sina medborgare vid ett finländskt universitet för en viss examen. Det ska också vara möjligt att ordna uppdragsutbildning i samband med utvecklingsbistånd eller annat internationellt ekonomiskt bistånd så att beställaren är finska staten, någon annan stat eller en internationell organisation. Också ett privat företag, med hemort var som helst, ska kunna beställa utbildning åt sin personal som befinner sig utanför EU.
Syftet med uppdragsutbildningen är således att beställaren antingen är en aktör som har intresse av att beställa kompetent arbetskraft för eget bruk, såsom ett företag som utbildar sina arbetstagare eller en offentlig aktör eller en aktör inom föreningssektorn som har ett allmänt intresse av att främja utbildningen av personer. Uppdragsutbildning har dock ordnats i situationer där beställaren är en vinstdrivande aktör vars affärsverksamhet uttryckligen består i att förmedla studerande till finländska högskolor och eventuellt också i att sälja tjänster som anknyter till detta, såsom att assistans kring olika ansöknings- och inresearrangemang. Dessa beställare har också tagit ut de avgifter som de betalat till högskolan till fullt belopp, eller till och med avgifter som överstiger detta, av de studerande som deltar i utbildningen. Grupperna inom uppdragsutbildningen har bestått av personer som inte har någon förenande faktor, såsom att vara anställd hos beställaren, och beställaren har inte heller haft något intresse av att tillgodose de studerandes rättigheter. Syftet med ändringen är att stärka tolkningen av nuläget genom att uttryckligen konstatera att det inte är lagenligt att ha ett sådant förmedlingsföretag som beställare, utan att det handlar om att ordna uppdragsutbildning i syfte att kringgå studentantagningarna. Ett allmänt intresse, såsom att få arbetskraft till branscher med brist på arbetskraft eller att förbättra ställningen för personer som kommer från svåra ekonomiska eller sociala förhållanden, berättigar inte att beställaren är ett företag som fungerar i vinstdrivande syfte.
På antagningen av utländska studerande som på eget initiativ söker till utbildning vid finländska universitet ska bestämmelserna om antagning av studerande och läsårsavgifter enligt universitetslagen tillämpas, i stället för bestämmelserna om uppdragsutbildning enligt samma lag. Universitetens möjlighet att anlita olika slags utbildningsagenter och -aktörer för att marknadsföra utbildningar ska fortfarande kvarstå. En sådan agent kan dock inte fungera som beställare av den utbildningen, utan den studerande ska antingen på eget initiativ söka till utbildningen via de normala antagningsvägarna eller så ska beställaren vara en godtagbar aktör av det slag som anges i lagen. Beställaren kan till exempel vara ett välfärdsområde. När det samlar ihop en grupp för en uppdragsutbildning, kan det anlita en konsult som sköter marknadsföringen och letar upp deltagare, varpå välfärdsområdet är den instans som väljer ut studerande till gruppen. Enligt förslaget är det universitetet som ingår avtal om uppdragsutbildningen med välfärdsområdet och säkerställer de studerandes behörighet, medan eventuella betalningar går från de studerande till välfärdsområdet och från välfärdsområdet till högskolan utan inblandning av förmedlare eller konsulter. Ett viktigt syfte med lagen är att trygga de studerandes tillgångar från otillförlitliga mellanhänder. När det helt klart är fråga om en sådan slags beställare som avses i lagen, såsom ett finländskt offentligt samfund, kan det, om det så önskar, ta ut de totala kostnaderna för anordnandet av uppdragsutbildningen av de studerande. Ett annat exempel på en sådan slags beställare som avses i denna lag är ett utländskt universitet som inte självt ordnar ifrågavarande utbildning.
Det föreslås att
3 mom.
om avgifter för uppdragsutbildning spjälkas upp i ett nytt 3 och 4 mom. Det nya 4 mom. som föreslås ska innehålla bestämmelser om sådana personer av vilka beställaren inte får ta ut avgift för uppdragsutbildningar. Dessa bestämmelser ändras enligt förslaget på motsvarande sätt som 10 § 2 mom. nedan. Universitetet ska enligt 9 § av den som beställer utbildningen ta ut en sådan avgift för ordnandet av uppdragsutbildningen som åtminstone täcker kostnaderna för den. Den som beställer utbildningen har rätt att av de studerande som deltar i uppdragsutbildningen ta ut avgifter enligt lagstiftningen i den stat där utbildningen är placerad eller enligt egen praxis. Avgifter får dock inte tas ut av vissa personer som räknas upp ´i momentet. Befrielse från avgift för uppdragsutbildning har också för närvarande getts på samma grunder som det föreskrivs om befrielse från läsårsavgifter i 10 § 2 mom. i universitetslagen, så det är motiverat att man även i fortsättningen fastställer dem som befrias från avgifter för uppdragsutbildning och från läsårsavgifter på sinsemellan enhetliga grunder.
Avgifter som tas ut för sådan utbildning på främmande språk som leder till examen Det föreslås att 1 mom. ändras så att universitetet av studerande som antagits till en utbildning som ges på något annat språk än finska eller svenska och som leder till lägre eller högre högskoleexamen ska ta ut en avgift per läsår som täcker kostnaderna för ordnandet av utbildningen. Med detta avses direkta och indirekta kostnader för anordnande av utbildningen för alla studerande som är skyldiga att betala läsårsavgift. Enligt den gällande lagen ska universitetet av dessa studerande ta ut en avgift på minst 1 500 euro per läsår. Universitetet har enligt förslaget fortfarande möjlighet att ta ut en läsårsavgift som överstiger minimibeloppet, dvs. den nivå som täcker kostnaderna, om universitetet så önskar. Läsårsavgifterna ska årligen täcka de direkta och indirekta kostnaderna för anordnande av utbildning på högskolenivå för studerande som är skyldiga att betala läsårsavgift. Högskolorna har inom ramen för sin autonomi frihet att fastställa de läsårsavgifter för olika utbildningsprogram så att samtliga läsårsavgifter som betalas av de studerande som är skyldiga att betala läsårsavgift vid högskolan i snitt täcker kostnaderna för ordnandet av deras utbildning läsårsvis.
Av en studerande som är skyldig att betala läsårsavgift ska det per läsår tas ut en avgift som täcker kostnaderna för ordnandet av utbildningen. Högskolan ska dock ha frihet att ta ut läsårsavgiften i mindre poster än ett år, vilket motsvarar nuläget, och en del högskolor har gjort så. Högskolan kan också anse att en viss studerande under en viss termin förorsakar högskolan mindre kostnader, till exempel på grund av praktik. De sänkta avgifter som tas ut på sådana grunder får dock inte leda till att de läsårsavgifter som den studerande sammanlagt betalar under studierna för sin examen inte täcker de totala kostnaderna för examen. Högskolan ska inte heller ta ut en läsårsavgift så att det i början av studierna tas ut en klart lägre läsårsavgift av den studerande än vad den studerande i snitt borde betala för att täcka kostnaderna för examen, undantaget på sådana grunder som anges ovan, eftersom man ska kunna försäkra sig om att läsårsavgifterna tas ut i realtid och för att kostnaderna för den studerande inte ska fördela sig alltför ojämnt. Exempelvis ska läsåravgifterna inte fastställas så att avgiften för det första läsåret är mindre än avgiften för övriga år. De influtna läsårsavgifterna ska vara konsekventa och eventuella lättnader ska särskilt gälla den tid då största delen av kostnaderna för examen redan har betalats. Högskolan kan avsluta eller avbryta uttagandet av läsårsavgifterna av en studerande som man ansett att redan har betalat kostnaderna för anordnandet av hans eller hennes examen. En sådan situation kan uppstå t.ex. för en studerande som av en av högskolan fastställd godtagbar orsak som högskolan har överskridit den målsatta tiden för avläggande av examen, och vars deltagande i undervisningen inte medför betydande kostnader och kostnaderna för studerandens del har beaktats redan i kalkylerna och avgifterna för tidigare år.
I fråga om dubbelexamina och gemensamma examina ska högskolan ta ut en avgift endast till den del som den täcker kostnaderna för ordnandet av utbildningen för ifrågavarande högskolas del. Om till exempel hälften av utbildningen ordnas vid ett utländskt partneruniversitet och partneruniversitetet svarar för kostnaderna för sin del, behöver den finländska högskolan ta ut läsårsavgifter endast för den hälft av utbildningen som den själv ordnar. De delar av lagen som gäller avgifter som täcker kostnaderna helt ska inte tillämpas på sådana dubbla examina och gemensamma examina om vilka avtal har ingåtts före lagens ikraftträdande. Läsårsavgiften för en studerandes räkning kan även betalas av ett partneruniversitet som i sin tur har tagit ut den av den studerande.
Dessutom föreslås bestämmelser om att högskolan själv beslutar om de arrangemang som hänför sig till beräkningen av kostnaderna för utbildningen och uttagandet av avgiften. Beräkningen ska grunda sig på de faktiska kostnaderna och kostnadsfördelningen ska vid behov kunna verifieras. Till den del det gäller arrangemangen kring uttagandet av avgifter motsvarar bestämmelsen gällande lag. God praxis föreslås vara att ta ut en avgift i samband med att den studerande tar emot en studieplats och längre fram göra det i samband med läsårsanmälan, varvid högskolan undviker onödiga indrivningsåtgärder, vilket också föreslås i slutrapporten från uppföljningsgruppen för terminsavgifter, och vilket redan är praxis vid flera högskolor.
Enligt 51 § i universitetslagen ska universitetet ge undervisnings- och kulturministeriet de uppgifter som ministeriet behöver för utvärdering, utveckling, statistikföring och övrig uppföljning och styrning av utbildning och forskning på det sätt som ministeriet bestämmer. En sådan av ministeriet föreskriven leverans av uppgifter kan också utgöra grund för beräkning och uppföljning av läsårsavgiften. Enligt 11 § i reglementet för statsrådet (262/2003) ska ministerierna behandla till det egna ansvarsområdet hörande ärenden som gäller övervakning samt andra sådana ärenden som ska anses höra till skötseln av de uppgifter som hör till det egna ansvarsområdet. Undervisnings- och kulturministeriet kan ge högskolorna närmare anvisningar om beräkningen och uppföljningen av läsårsavgifterna. Syftet med anvisningarna är att följa upp och säkerställa att läsårsavgifterna täcker kostnaderna för utbildningen och att högskolorna i sina kalkyler beaktar kostnaderna på ett enhetligt och täckande sätt.
Enligt förslaget fogas till momentet en bestämmelse enligt vilken de stipendier eller andra understöd som universitetet betalar ut inte får leda till att de avgifter som kvarstår till universitetets förfogande inte täcker kostnaderna för ordnandet av utbildningen på yrkeshögskole- och årsnivå. Detta innebär att den i lagen angivna nivån på läsårsavgifterna ska uppnås också efter det att de stipendier som universitetet betalar till de studerande har beaktats. Stipendier och understöd som betalas genom donationer eller bidrag från källor utanför universitetet för att stödja studerande som är skyldiga att betala studieavgift beaktas inte vid bedömningen av kostnaderna för anordnande av utbildningen. Med detta avses att till exempel medel som donerats av privatpersoner eller företag och som används för stipendier inte påverkar beräkningen av de heltäckande läsårsavgifterna, även om dessa medel förvaltas av högskolan, till exempel via stiftelser.
Det föreslås att
2 mom.
ändras så att en högskolestuderande som anlänt till landet med uppehållstillstånd för studerande i fortsättningen är skyldig att betala läsårsavgift även om han eller hon får ett nytt kontinuerligt uppehållstillstånd på någon annan grund än studier, om han eller hon inte omfattas av vissa undantag som anges i momentet.
För närvarande är det möjligt för en studerande att befrias från skyldigheten att betala läsårsavgift genom att ansöka om och få uppehållstillstånd på någon annan grund än studier, t.ex. arbete. Det innebär dock stora problem för högskolornas planering av sin ekonomi och sina utbildningar. Det är sannolikt att byte av grund för uppehållstillstånd blir mer omfattande än tidigare i och med att läsårsavgifterna höjs på det sätt som föreslås här. Propositionen begränsar inte personens rätt att över huvud taget ansöka om uppehållstillstånd för arbetstagare eller rätt att arbeta. På grund av skillnaderna mellan de sökande förekommer detta lindriga fenomen särskilt vid yrkeshögskolor. Avsikten är att utveckla högskolelagstiftningen så att den är så identisk som möjligt inom vardera sektorn i fråga om universitet och yrkeshögskolor. Av konsekvensskäl ska ändringen föreslås en ändring både i universitetslagen och i yrkeshögskolelagen.
Enligt det föreslagna 2 mom. kvarstår skyldigheten att betala läsårsavgift om den studerande byter sitt uppehållstillstånd till exempel till ett uppehållstillstånd som är avsett för arbete. Ett sådant byte av tillståndsgrund har hittills varit det mest betydande sättet för att kringgåläsårsavgifter, och det är därför motiverat att förhindra detta. Skyldigheten att betala läsårsgift kvarstår också i det fall att personen utexamineras, arbetar och senare söker sig till en ny utbildning. Detta är vanligt bland annat bland dem som studerar för högre yrkeshögskoleexamen Det finns inte skäl att till denna del begränsa yrkeshögskolornas möjligheter att utveckla utbudet av sådana högre yrkeshögskoleexamina för vilka det tas ut en läsårsavgift. Den situation som beskrivs ovan blir dock inte särskilt ofta tillämplig, eftersom en person som befinner sig i en sådan situation skulle ha tid att vistas tillräckligt länge i landet i ett sträck för att få permanent uppehållstillstånd. Skyldigheten att betala läsårsavgift upphör i samtliga fall senast när ifrågavarande person får permanent uppehållstillstånd. Erhållande av permanent uppehållstillstånd kan med fog anses vara en sådan stark anknytning till Finland som leder till att personen har rätt till avgiftsfri utbildning. Det är också en tydlig och lätt verifierbar gräns.
Största delen av de studerande som övergår till kontinuerligt uppehållstillstånd på grund av familjeband kommer även framledes att befrias från skyldigheten att betala läsårsavgift. I de situationer där en person som ursprungligen anlänt till landet med stöd av uppehållstillstånd för studerande senare får uppehållstillstånd på grund av familjeband, men också denna persons anknytningsperson vistas i landet på grund av uppehållstillstånd för studerande eller ursprungligen har anlänt till landet på grund av uppehållstillstånd på den grunden och senare har bytt grund, men dock inte fått permanent uppehållstillstånd, förblir han eller hon dock skyldig att betala läsårsavgift. När det gäller kringgående av terminsavgifter ska lägesutvecklingen följas upp efter det att lagstiftningen har trätt i kraft. Ifall kringgåendet av läsårsavgifter på grund av familjeband börjar tillta, kan det bli nödvändigt att längre fram se över skyldigheten att betala läsårsavgift också för dem som fått uppehållstillstånd på grund av familjeband.
Personer som tidigare har befriats från skyldigheten att betala läsårsavgift på grund av att grunden för deras uppehållstillstånd har ändrats ska också i fortsättningen vara befriade från läsårsavgifter. Ändringen gäller sådana personer som får uppehållstillstånd på någon annan grund än studier den 1 oktober 2024 eller därefter, oberoende av när studierna har inletts.
Enligt den gällande lagstiftningen ska de som får tillfälligt skydd betala läsårsavgift om de deltar i examensutbildning på främmande språk. Det föreslås att det till 2 mom. fogas ett undantag, enligt vilket de som får tillfälligt skydd i fortsättningen inte är skyldiga att betala läsårsavgift. Personer som fått tillfälligt skydd är enligt den gällande lagen skyldiga att betala läsårsavgift, eftersom de har tillfälligt uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd som beviljas på grund av tillfälligt skydd togs i bruk för första gången år 2022, när sådana tillstånd genom Europeiska unionens råds beslut började beviljas personer på flykt från Ukraina. Undervisnings- och kulturministeriet beviljade högskolorna separat finansiering för att stödja högskoleutbildningen för ukrainare som studerar vid ett öppet universitet. Avsikten var då att stödet skulle vara temporärt och att de som flytt från Ukraina samtidigt skulle ha möjlighet att söka sig till våra högskolor som examensstuderande. Konflikter som förutsätter beviljande av tillfälligt skyddsstatus kan även i fortsättningen antas vara sådana att en mycket kort vistelse i det mottagande landet inte räcker till. Det är bra att trygga tillgången till utbildningsmöjligheter i detta slags situationer. Efter den föreslagna ändringen motsvarar ställningen för dem som får tillfälligt skydd i fråga om högskoleutbildningens avgiftsbelagda karaktär ställningen för dem som fått internationellt skydd, vilket kan anses motiverat med tanke på vardera gruppens behov av särskilt skydd. I fråga om befrielse från läsårsavgifter för personer som får tillfälligt skydd träder lagen av lagtekniska skäl i kraft den 1 oktober 2024. De som får tillfälligt skydd befrias alltså från skyldigheten att betala läsårsavgift mitt under terminen. Högskolorna bedömer hur stor andel av Läsårsavgiften som hänför sig till tiden före den 1 oktober 2024 och fastställer avgiften för personer som får tillfälligt skydd på basis av denna bedömning. Eftersom de heltäckande läsårsavgifterna enligt förslaget träder i kraft först den 1 augusti 2026, har högskolan möjlighet att med stipendier täcka de läsårsavgifter som de som får tillfälligt skydd är skyldiga att betala fram till den 1 oktober 2024.
Även i fortsättningen är således vissa studerande som antagits till en utbildning som ges på något annat språk än finska eller svenska och som leder till lägre eller högre högskoleexamen skyldiga att betala en läsårsavgift. Huvudsakligen är personer som kommit till landet med uppehållstillstånd för studerande skyldiga att betala läsårsavgift. Dessa personer är enligt förslaget längre fram skyldiga att betala läsårsavgift också om de har beviljats nytt uppehållstillstånd på grund av arbete. Skyldiga att betala läsårsavgift är för det andra är personer som vistas i landet på grund av familjeband och vars anknytningsperson som vistas i landet på grund av kontinuerligt uppehållstillstånd har fått sitt nuvarande första uppehållstillstånd på grund av studier i Finland. Den tredje gruppen som är skyldiga att betala läsårsavgift är personer som vistas i landet med tillfälligt tillstånd, med undantag för dem som vid studiernas början har haft uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd och vars tillstånd inte senare har återkallats med stöd av 58 § 4 mom. i utlänningslagen. En studerande är inte skyldig att betala läsårsavgift, om han eller hon med stöd av den tidigare lagen har befriats från skyldigheten att betala läsårsavgift.
Paragrafens 3 mom. upphävs. Enligt förslaget slopas universitetets skyldighet att upprätthålla ett stipendiesystem för att stödja studerande som deltar i avgiftsbelagd examensutbildning. Den omfattande utdelningen av stipendier har för närvarande i vissa fall äventyrat anlitandet av läsårsavgifter som en betydande finansieringskälla för högskolorna. Vid övergången till läsårsavgifter som ska täcka kostnaderna slopas universitetetens skyldighet att upprätthålla ett stipendiesystem. I den situationen är det inte ändamålsenligt att upprätthålla ett system som innebär att läsårsavgifterna kan stiga, eftersom universitetet vore tvunget att upprätthålla ett stipendiesystem. Universiteten har dock fortfarande möjlighet att upprätthålla stipendiesystem och samla in medel för dem från utomstående källor och från intäkterna från läsårsavgifterna. Stipendier kan också betalas ur donationsmedel som samlats in för detta ändamål. Den statliga finansiering som högskolan får, får inte användas för stipendier.
90 b § Rätt att få uppgifter om uppehållstillstånd.
Enligt förslaget fogas en ny 90 b § till lagen. I
1 mom.
föreslås en bestämmelse om universitetets rätt att avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna för skötseln av vissa uppgifter av Migrationsverket få viss information som gäller dokument om uppehållsrätt. Dessa uppgifter gäller giltighetstiden och grunden för samt typen av det dokument om uppehållsrätt som en sökande eller studerande samt dennes i utlänningslagen avsedda anknytningsperson ansökt om, innehar eller tidigare har beviljats, samt om hur handläggningen av en ansökan om ett dokument om uppehållsrätt framskrider. Med dokument om uppehållsrätt avses här som överbegrepp alla uppehållstillstånd samt sådan vistelse inom området för fri rörlighet för medborgare i Europeiska unionen och därmed jämförbara personer som regleras i 10 kap. i utlänningslagen. Sådana av Migrationsverket utfärdade handlingar om uppehållsrätt med vilka man kan styrka i 10 kap. i utlänningslagen den uppehållsrätt som hör till området för fri rörlighet för medborgare i Europeiska unionen och därmed jämförbara personer är intyg över registrering av uppehållsrätt för EU-medborgare, intyg över permanent uppehållsrätt för EU-medborgare, uppehållskort för familjemedlemmar till EU-medborgare och permanent uppehållskort för familjemedlemmar till EU-medborgare.
Behovet av information baserar sig särskilt på den ändring som föreslås i denna proposition och högskolornas behov av information mer allmänt. Den ändring som föreslås i 10 § 2 mom. i universitetslagen förutsätter att universiteten i vissa situationer har rätt att få uppgifter om grunden för vistelsen för en studerande som vistas med ett uppehållstillstånd som beviljats på grund av familjeband och om grunden för hans eller hennes familjemedlem som är anknytningsperson samt om grunden för det uppehållstillstånd som första gången beviljats den studerande eller dennes anknytningsperson. Med detta avses en annan sak än det av Migrationsverket avsedda första uppehållstillstånd, vilket kan komma i fråga flera gånger om, om personen emellanåt har lämnat landet. I denna lag har skyldigheten att betala läsårsavgift ett genuint samband med grunden för det uppehållstillstånd som personen för första gången får i Finland.
Allmänt taget kan högskolorna behöva få information om huruvida en person har beviljats uppehållstillstånd, till exempel för planering av undervisningen eller för att ta ut läsårsavgifter. Högskolorna har tidigare fått dessa uppgifter av Migrationsverket och på grund av högskolornas behov är det motiverat att i lagstiftningen återinföra rätten att få sådana uppgifter. Informationen behövs också t.ex. för att en studerande kan påstå att han eller hon måste studera på distans på grund av att uppehållstillståndsärendet inte är slutfört eller för att han eller hon ansöker om återbetalning av studieavgiften på basis av ett negativt beslut om uppehållstillstånd, men i själva verket har han eller hon inte ens gjort en ansökan, eller så har ärendet redan behandlats. Med tanke på uppgifternas tillförlitlighet är det viktigt att de överförs direkt från myndigheterna till högskolorna.
För planeringen av undervisningen behöver högskolorna uppgifter om antalet blivande studerande och när de kan inleda studierna. För detta ändamål behöver de uppgifter om beviljade och anhängiga uppehållstillstånd och om behandlingen av dem. Dessa uppgifter inverkar på reserveringen av de resurser som används i utbildningen, bland annat antalet undervisningsgrupper, lärarna, hur introduktionen ordnas och reserveringen av lokaler. Högskolan kan också bli tvungen att utreda en studerandes möjligheter att inleda studierna senare eller på distans på grund av att ansökan om uppehållstillstånd fördröjts. Det är särskilt viktigt att få dessa uppgifter ifall en stor del av besluten om uppehållstillstånd för studerande som sökt till en viss högskola fördröjs eller har avslagits. Då kan man bli tvungen att tänka om hur hela undervisningsgrupper eller kurser ska ordnas, och därmed är det viktigt att får uppgifterna från Migrationsverket snabbt, så man kan minimera skadeverkningarna, och inte få dem först när en del studerande uteblir.
Det är inte alltid möjligt att få dessa uppgifter på ett tillförlitligt sätt av de studerande, eftersom en del av dem till exempel de facto inte har för avsikt att komma till Finland. De kan till exempel ha tagit emot studieplatser i flera länder och inte längre gå att få kontakt med för högskolans del, eller ha lämnat falska uppgifter. Eftersom det föreslagna kravet på att läsårsavgiften ska vara heltäckande förutsätter att alla kostnader för ordnandet av läsårssavgiftsbelagd utbildning tas ut av de studerande som är skyldiga att betala läsårsavgift, är det de andra läsårsavgiftsskyldiga studerande som skulle tvingas betala alla överresurseringar. Därmed är det även i de studerandes intresse att högskolan eftersträvar att ta reda på antalet studerande som de facto börjar studera från en tillförlitlig källa.
Skötseln av de uppgifter som avses i paragrafen förutsätter behandling av personuppgifter, vilket omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). Den rättsliga grunden för behandlingen utgörs av artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen (Behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige), och den registrerades rättigheter ska bestämmas enligt den artikeln. Bestämmelser om universitetens lagstadgade uppgift att ordna utbildning som leder till examen och ta ut en läsårsavgift för detta av sådana personer detta gäller finns i 7 och 10 § i universitetslagen.
EU-domstolen har i sin dom den 2 maj 2023, UZ, C ‑ 180/21, EU:C:2023:373 konstaterat att det uttryckligen föreskrivs om behandlingens laglighet i artikel 6 i den allmänna dataskyddsförordningen, vilket även framgår av dess rubrik, där det konstateras att behandling endast är laglig om och i den mån som åtminstone ett av villkoren i punkt 1 första stycket a-f i den artikeln är uppfyllt. Det ska erinras om att artikel 6 i dataskyddsförordningen på ett begränsande sätt räknar upp de situationer där en behandling av personuppgifter kan anses laglig och måste därför omfattas av något av de fall som anges i artikel 6.1 första stycket i dataskyddsförordningen för att anses vara laglig.
Behandlingen av personuppgifter kan grunda sig på en uppgift av allmänt intresse som åligger den personuppgiftsansvarige eller på dennes utövning av offentlig makt, när det finns bestämmelser om den uppgiften eller den utövningen av offentlig makt i EU-lagstiftningen eller i den nationella lagstiftningen. Bestämmelsen möjliggör behandling av en myndighet när rätten till den inte direkt kan härledas ur myndighetens bestämmelse om uppgifter och befogenheter eller från eventuella mer detaljerade specialbestämmelser. För universitetens del bestäms en sådan lagstadgade skyldighet emellertid i universitetslagen, och gäller anordnandet högskoleexamina och uttagande av läsårsavgifter. I 4 § i dataskyddslagen (1050/2018) föreskrivs det om sådana situationer där personuppgifter får behandlas i enlighet med artikel 6.1 e. Ingen av de situationer som anges i paragrafen passar in på de situationer för utlämnande av uppgifter som föreslås i denna proposition.
Som rättslig grund för behandlingen används alltså artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen, eftersom den enligt dataskyddsförordningen och dataskyddslagen är en möjlig grund, till skillnad från lede.
Användningen av denna behandlingsgrund innebär att den registrerade inte har rätt att göra invändningar mot behandlingen på det sätt som föreskrivs i artikel 21 i dataskyddsförordningen. Rätten att motsätta sig förslaget gör det omöjligt att uppnå propositionens mål. Som villkor för utlämnande av sådana uppgifter föreskrivs inte om den sökandes, den studerandes eller anknytningspersonens samtycke, eftersom högskolornas informationsbehov ofta hänför sig till situationer där det kan leda till negativa konsekvenser för den person som begäran om information gäller, såsom att dennes skyldighet att betala läsårsavgift kvarstår, eller situationer där personen i fråga inte kan nås, såsom i vissa situationer, där en person som fått studierätt har underlåtit att inleda sina studier.
För högskolans verksamhet finns ett behov av att få dessa uppgifter för att en bedömning av den studerandes skyldighet att betala läsårsavgift och för anordnande av undervisningsgrupper. En förutsättning för att kunna bevilja sådana rättigheter som gäller studerande, såsom befrielse från läsårsavgift, är att högskolan försäkrar sig om att de fakta som ligger till grund för rättigheten föreligger. Personuppgifternas tillförlitlighet förutsätter att högskolan får dem direkt av den myndighet som behandlar ärendet eller fattat beslutet.
I 2 mom.
föreskrivs det om universitetens rätt att på eget initiativ lämna uppgifter till Migrationsverket. Att på eget initiativ lämna uppgifter till myndigheter har av tradition kunnat grunda sig på tanken att den myndighet som behandlar ett ärende har rätt att till information som gäller detta ärende. Lagstiftningen och rättspraxis som gäller behandlingen av sådana uppgifter har dock infört noggrannare begränsningar än tidigare också i fråga om utlämnande av uppgifter till myndigheter på eget initiativ. I sitt förhandsbeslut HD 2023:24 ansåg högsta domstolen att polisen inte utan uttryckliga bestämmelser om saken hade rätt att lämna ut uppgifter ens till en sådan myndighet som har befogenhet att vidta åtgärder på basis av dessa uppgifter. Behovet av utlämnande av uppgifter kunde inte grunda sig på etablerad praxis. Utlämnandet av uppgifter kan inte heller grunda sig på lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen, eftersom de uppgifter som högskolan lämnar ut på eget initiativ är sådana uppgifter som i huvudsak framgår av högskolans verksamhet och Migrationsverket inte alltid har information om att uppgifterna i fråga finns tillgängliga vid högskolorna eller när de finns tillgängliga för att Migrationsverket ska kunna begära dem. De uppgifter som högskolorna lämnar ut på eget initiativ är alltså snabbare tillgängliga för Migrationsverket. Med tanke på resursanvändningen är det dessutom effektivare att högskolan underrättar Migrationsverket till exempel när den upptäcker förfalskade dokument, och inte genom att Migrationsverket regelbundet skulle skicka en förfrågan till alla högskolor om huruvida de upptäckt några förfalskade handlingar.
Utöver vad som föreskrivs i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet eller i någon annan lag får högskolan, trots sekretessbestämmelserna, på eget initiativ lämna Migrationsverket uppgifter om misstankar om missbruk som hänför sig till villkoren för inresa eller villkoren för vistelse i landet beträffande en person som ansöker om eller innehar en handling om uppehållsrätt och som är högskolesökande, studerande eller i utlänningslagen avsedd anknytningsperson till en sådan person, om uppgifterna är nödvändiga för skötseln av de uppgifter som Migrationsverket har enligt utlänningslagen, medborgarskapslagen (359/2003) eller lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete (719/2018).
Som uppgifter som är nödvändiga med tanke på Migrationsverkets verksamhet ska i fråga om de moment som gäller utlämnande av uppgifter betraktas åtminstone sådana uppgifter som kan leda till prövning av om ett beslut om uppehållsrätt ska vägras, återkallas eller förfalla.
Bestämmelser om grunder för avslag av en studerandes ansökan om uppehållstillstånd finns i 11 § i lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete. En ansökan om uppehållstillstånd ska avslås, om de i den lagen föreskrivna villkoren för beviljande av uppehållstillstånd inte uppfylls, de handlingar som uppvisas har erhållits på ett bedrägligt sätt, har förfalskats eller ändrats eller tredjelandsmedborgaren ses som ett hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsan En ansökan får avslås bland annat om det kan visas att tredjelandsmedborgaren kommer till landet av andra skäl än de som ligger till grund för ansökan om inresa eller värdenheten inte uppfyller sina lagstadgade skyldigheter.
Bestämmelser om återkallande av uppehållstillstånd för studerande finns i 12 § i utlänningslagen. Ett uppehållstillstånd kan återkallas, om den studerande inte iakttar de tidsfrister som gäller för bedrivande av ekonomisk verksamhet, inte gör tillräckliga framsteg i sina studier, den studerandes försörjning inte är tryggad eller försäkring inte är i kraft. Bestämmelser om de allmänna grunderna för beviljande och återkallande av uppehållstillstånd och annan uppehållsrätt finns i utlänningslagen.
Som villkor för en bestämmelse om lämnande av uppgifter på eget initiativ kan inte anses vara att den högskola som lämnar ut uppgifterna är absolut säker på att uppgiften leder till åtgärder eller påföljder, eftersom beslutet om åtgärder och påföljder fattas av den aktör som får uppgifterna, dvs. Migrationsverket. Någon sådan grund finns inte heller i annan lagstiftning. Exempelvis 72 § i utsökningsbalken gäller utlämnande av uppgifter på eget initiativ, med stöd av vilken utsökningsmyndigheten kan lämna Migrationsverket sådana uppgifter som är nödvändiga för skötseln av Migrationsverkets uppgifter. Det är alltså fråga om en situation där en aktör som utför sin lagstadgade uppgift i samband med sin egen verksamhet får sådana uppgifter som aktören bedömer vara nödvändiga med tanke på skötseln av uppgiften för den myndighet till vilken uppgifterna lämnas.
Utlämnande av uppgifter på eget initiativ ska vara möjligt i situationer där det finns ett genuint behov av det och detta inte innebär ett oproportionerligt intrång i en persons grundläggande fri- och rättigheter. Syftet med de föreslagna bestämmelserna om utlämnande av uppgifter på eget initiativ är att föra en misstanke om missbruk som högskolan upptäckt till Migrationsverket för granskning. Högskolorna har god kännedom om förutsättningarna för beviljande och återkallande av uppehållsrätt, till den del de hänför sig till högskolornas verksamhet. Högskolans förutsättningar att till exempel observera att den studerande inte längre eller inte alls har slutfört studierna och att underrätta Migrationsverket om detta är mycket goda. Otillräckliga framsteg i studierna är en grund för återkallande av uppehållstillstånd. Likaså, om den studerande inte kan betala sina läsårsavgifter, uppstår det en synnerligen stark grund att misstänka att den studerandes försörjning inte är på en tillräcklig nivå med tanke på uppehållstillståndet. Högskolan kan också för sina egna syften kontrollera sökandens handlingar och upptäcka att vissa handlingar som också presenterats för Migrationsverket som grund för uppehållstillståndet är förfalskade. En studerande kan också när han eller hon ber högskolan om vägledning beträffande vissa omständigheter som relaterar till hans eller hennes hälso- eller sjukvård komma att avslöja att hans eller hennes försäkring inte är i kraft. Bland annat i ovan nämnda situationer kan högskolan anses ha goda förutsättningar att bedöma att det är nödvändigt att föra ärendet till Migrationsverkets prövning så att Migrationsverket ska kunna vidta den prövning och det beslutsfattande i fråga om beviljande och återkallande av uppehållstillstånd som ankommer på denna myndighet.
Högskolornas rätt att lämna uppgifter till Migrationsverket behövs till exempel i situationer där en studerande eller grupp av studerande som fått uppehållstillstånd inte har anmält sig som närvarande eller inte har påbörjat studierna. Då kan prövningen av återkallande av uppehållstillstånd inledas betydligt snabbare än om man i ställer gör det på basis av den information om studiernas framskridande som fås vid en efterkontroll. En motsvarande situation kan uppstå om den studerande har avbrutit studierna eller inte längre har deltagit i undervisningen. Det kan vara motiverat att underrätta Migrationsverket om att grunden för en studerandes vistelse upphör och att eventuellt ta upp dennes situation angående uppehållstillstånd i en utredning också i situationer där undervisningen för en grupp studerande som deltar i uppdragsutbildning har avslutats på grund av avtalsbrott.
Högskolorna kan också få kännedom om andra omständigheter som hänför sig till grunderna för uppehållstillstånd för studerande, såsom att de medel som den studerande förfogar över inte är tillräckliga. Det kan till exempel ha kommit till högskolans kännedom att det stipendium som en studerande framhåller som grund för att han eller hon uppfyller försörjningsvillkoret i uppehållstillståndet inte är riktigt eller att den studerande inte har fått några stipendiemedel. Högskolorna åläggs i detta sammanhang ingen skyldighet att skaffa eller lämna sådana uppgifter, men enligt förslaget hade de framledes möjlighet att lämna dessa till Migrationsverket på eget initiativ.
Tolkningspraxis i fråga om vad som är nödvändig information för Migrationsverkets verksamhet uppstår i det praktiska arbetet, eftersom sätten att missbruka systemet ständigt utvecklas. Migrationsverket och högskolorna samarbetar redan nu för att bekämpa missbruk som upptäckts i samband med studerandens inresor och vistelse i landet. I samarbetet deltar också andra myndigheter. Information om trender i fråga om missbruk och tillvägagångssätten därvidlag ska enligt förslaget delas mellan högskolor, ministerier och myndigheter.
7.2
Yrkeshögskolelag
12 a §Ansökningsavgift.
Till lagen fogas en ny paragraf där det föreslås att Utbildningsstyrelsen ska ta ut en ansökningsavgift av medborgare i en stat som inte hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt av några andra undantagsgrupper som ansöker om att studera för någon annan examen än en påbyggnadsexamen. Avgiften kopplas till medborgarskap och uppehållstillstånd, eftersom man vill göra avgiften så enkel som möjligt att samla in och så svår som möjligt att kringgå. Det är lättare att styrka sökandens medborgarskap än kravet på en examen, som tidigare legat till grund för avgiften i fråga om studerande från länder utanför EU/EES. Gruppen avgiftsskyldiga är enligt förslaget i huvudsak densamma som i fråga om den föreslagna läsårsavgiften, vilket är enklare med tanke på de sökande och högskolorna. Ansökningsavgiften ska dock också gälla utbildning som ges på finska och svenska.
Med den föreslagna ansökningsavgiften täcks upprätthållandet och utvecklandet av högskolornas elektroniska ansöknings- och antagningssystem Studieinfo och kostnaderna för stödtjänster i anslutning till den. Det föreslås att uttagandet av avgiften ska ordnas centraliserat som en del av Studieinfo. Det centraliserade uttagande av avgiften som föreslås minskar högskolornas arbetsmängd och är ett klart och tydligt alternativ ur de sökandes synvinkel. Att bygga upp betalningsfunktioner i högskolornas egna system skulle medföra kostnader för högskolorna och skulle inte vara kostnadseffektivt. Decentraliserade betalningar skulle dessutom leda till komplicerade förfaranden för att kontrollera om en sökande som sökt till flera högskolor och utbildningar redan betalat överlappande avgifter.
Enligt förslaget ska en sökande kunna söka till flera utbildningar som inleds under en och samma termin med en enda ansökningsavgift. En förutsättning för att ansökan ska behandlas är att avgiften är betald. Ansökningsavgiften ska tas ut i samband med ansökan i Studieinfo. I ansökan anges medborgarskap, och av det följer om den sökande är skyldig att betala en avgift eller ej. Ibruktagandet av den föreslagna ansökningsavgiften försvårar inte ansökningsprocessen för finländare och EU/EES-medborgare, eftersom handläggningssystemet för deras del går hoppar över avsnittet om ansökningsavgift.
Ansökningsavgiften gäller endast ansökningar som görs via Studieinfo-systemet. Ansökningsavgift tas inte ut för sådana internationella gemensamma examensprogram och program för dubbla examina där något annat ansökningssystem används och där ansökningarna behandlas av någon annan högskola än en finländsk högskola. Ansökningsavgiften för nationella dubbelexamina och gemensamma examina tas ut när sökanden söker till den första utbildningen som ingår i en gemensam eller dubbelexamen. Avgift tas inte ut om en studerande som samarbetshögskolan redan har antagit övergår till en annan högskola. Den första högskolan har då redan varit tvungen att granska sökandens ansökningsbehörighet samt handlingar, och ansökan ska göras någon annanstans än i Studieinfo.
Enligt förslaget föreskrivs liksom hittills genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet om avgifternas storlek. Avsikten är att avgiften i initialskedet ska vara 100 euro/sökande/termin. Detta motsvarar till storleksklassen den praxis som råder i flera andra länder och den avgift som i ett tidigare skede tillämpades år 2016.
Det är fråga om en sådan offentligrättslig prestation som avses i 6 § i lagen om grunderna för avgifter till staten. På avgiften tillämpas till alla delar lagen om grunderna för avgifter till staten. Det innebär bland annat att ändringssökande enligt lagen om grunderna för avgifter till staten kan anlitas.
13 §Uppdragsutbildning.
Paragrafens
1 mom. motsvarar 1 mom. i den gällande lagen. Det föreslås att det till 2 mom. fogas bestämmelser om yrkeshögskolans skyldigheter när avtal om uppdragsutbildning ingås. Dessutom betonas yrkeshögskolans skyldigheter att informera studerande som deltar i uppdragsutbildning om deras rättigheter och skyldigheter. Med dessa rättigheter och skyldigheter avses förutom de paragrafer i yrkeshögskolelagen som anges i paragrafen även de rättigheter som följer av annan lagstiftning och till exempel av universitetets egen instruktion. Avsikten är att genom de tillägg som föreslås förtydliga gällande reglering. Syftet med preciseringarna är att ingripa i missförhållanden som upptäckts i uppdragsutbildningen bland annat i fråga om innehållet i uppdragsutbildningsavtalen och i de studerandes medvetenhet om deras egen ställning. Högskolorna ska även i övrigt iaktta normal omsorg vid valet av samarbetspartner och vid upprättandet av avtal om uppdragsutbildning. Att i enlighet med förslaget ta ut avgifter på förhand för hela utbildningen förebygger en betydande del av de problem som uppdagats i uppdragsutbildningen, och i vilket fall som helst bör beställarens betalningsförmåga säkerställas.
Till 2 mom. fogas därtill en bestämmelse om att yrkeshögskolan inte får ordna uppdragsutbildning, om beställarens avsikt endast är att förmedla studerande till universitetet som examensstuderande. Enligt 1 mom. kan universitet kan utbildningen beställas av finska staten, en annan stat som är medlem i EU eller EES, en internationell organisation, ett finskt eller utländskt offentligt samfund eller en finsk eller utländsk stiftelse eller privat sammanslutning. När uppdragsutbildningen trädde i kraft angavs användningssyftet med den i regeringens proposition (RP 97/2007 rd). Redan då konstaterades det att beställare och finansiär i ett typfall kan vara en utomeuropeisk stat som önskar utbilda en grupp av sina medborgare vid en finländsk högskola för en viss examen. Det ska också vara möjligt att ordna uppdragsutbildning i samband med utvecklingsbistånd eller annat internationellt ekonomiskt bistånd så att beställaren är finska staten, någon annan stat eller en internationell organisation. Också ett privat företag, med hemort var som helst, ska kunna beställa utbildning åt sin personal som befinner sig utanför EU.
Syftet med uppdragsutbildningen är således att beställaren antingen är en aktör som har intresse av att beställa experter för eget bruk, såsom ett företag som utbildar sina arbetstagare eller en offentlig aktör eller en aktör inom föreningssektorn som har ett allmänt intresse av att främja utbildningen av personer. Uppdragsutbildning har dock ordnats i situationer där beställaren är en vinstdrivande aktör vars affärsverksamhet uttryckligen består i att förmedla studerande till finländska högskolor och eventuellt också i att sälja tjänster som anknyter till detta, såsom att assistans kring olika ansöknings- och inresearrangemang. Dessa beställare har också tagit ut de avgifter som de betalat till högskolan till fullt belopp, eller till och med avgifter som överstiger detta, av de studerande som deltar i utbildningen. Grupperna inom uppdragsutbildningen har bestått av personer som inte har någon förenande faktor, såsom att vara anställd hos beställaren, och beställaren har inte heller haft något intresse av att tillgodose de studerandes rättigheter. Syftet med ändringen är att stärka tolkningen av nuläget genom att uttryckligen konstatera att det inte är lagenligt att ha ett sådant förmedlingsföretag som beställare, utan att det handlar om att ordna uppdragsutbildning i syfte att kringgå studentantagningarna. Ett allmänt intresse, såsom att få arbetskraft till branscher med brist på arbetskraft eller att förbättra ställningen för personer som kommer från svåra ekonomiska eller sociala förhållanden, berättigar inte att beställaren är ett företag som fungerar i vinstdrivande syfte.
På antagningen av utländska studerande som på eget initiativ söker till utbildning vid finländska yrkeshögskolor ska bestämmelserna om antagning av studerande och läsårsavgifter enligt yrkeshögskolelagen tillämpas, i stället för bestämmelserna om uppdragsutbildning enligt samma lag. Yrkeshögskolornas möjlighet att anlita olika slags utbildningsagenter och -aktörer för att marknadsföra utbildningar ska fortfarande kvarstå. En sådan agent kan dock inte fungera som beställare av den utbildningen, utan den studerande ska antingen på eget initiativ söka till utbildningen via de normala antagningsvägarna eller så ska beställaren vara en godtagbar aktör av det slag som anges i lagen. Beställaren kan till exempel vara ett välfärdsområde. När det samlar ihop en grupp för en uppdragsutbildning, kan det anlita en konsult som sköter marknadsföringen och letar upp deltagare, varpå välfärdsområdet är den instans som väljer ut studerande till gruppen. Enligt förslaget är det yrkeshögskolan som ingår avtal om uppdragsutbildningen med välfärdsområdet och säkerställer de studerandes behörighet, medan eventuella betalningar går från de studerande till välfärdsområdet och från välfärdsområdet till högskolan utan inblandning av förmedlare eller konsulter. Ett viktigt syfte med lagen är att trygga de studerandes tillgångar från otillförlitliga mellanhänder. När det helt klart är fråga om en sådan slags beställare som avses i lagen, såsom ett finländskt offentligt samfund, kan det, om det så önskar, ta ut de totala kostnaderna för anordnandet av uppdragsutbildningen av de studerande. Ett annat exempel på en sådan slags beställare som avses i denna lag är en utländsk högskola som inte självt ordnar ifrågavarande utbildning.
Det föreslås att 3 mom. om avgifter för uppdragsutbildning spjälkas upp i ett nytt 3 och 4 mom. Det nya 4 mom. som föreslås ska innehålla bestämmelser om sådana personer av vilka beställaren inte får ta ut avgift för uppdragsutbildningar. Dessa bestämmelser ändras enligt förslaget på motsvarande sätt som 10 § 2 mom. nedan. Yrkeshögskolan ska enligt 13 § av den som beställer utbildningen ta ut en sådan avgift för ordnandet av uppdragsutbildningen som åtminstone täcker kostnaderna för den. Den som har beställt utbildningen har rätt att av de studerande som deltar i uppdragsutbildningen ta ut avgifter i enlighet med lagstiftningen i den stat där uppdragsutbildningen ordnas eller i enlighet med sin egen praxis. Avgifter får dock inte tas ut av vissa personer som räknas upp ´i momentet. Även för närvarande kan en studerande befrias från avgifterna för uppdragsutbildning på samma grunder som det föreskrivs om befrielse från läsårsavgifter i 13 a § 2 mom. i yrkeshögskolelagen, så det är motiverat att även framledes på sinsemellan enhetliga grunder fastställa vilka som befrias från avgifterna för uppdragsutbildning och vilka som befrias från läsårsavgift.
13 a §Avgifter som tas ut för sådan utbildning på främmande språk som leder till examen
Bestämmelsen i 1 mom. föreslås ändras så att yrkeshögskolan av en studerande som antagits till en utbildning som ges på något annat språk än finska eller svenska och som leder till lägre eller högre högskoleexamen ska ta ut en avgift per läsår som täcker kostnaderna för ordnandet av utbildningen. Med detta avses direkta och indirekta kostnader för anordnande av utbildningen för alla studerande som är skyldiga att betala läsårsavgift. Enligt den gällande lagen yrkeshögskolan ska ta ut en avgift på minst 1 500 euro per läsår av sådana studerande. Yrkeshögskolan har fortfarande möjlighet att ta ut en läsårsavgift som överstiger minimibeloppet, dvs. den nivå som täcker kostnaderna, om yrkeshögskolan så önskar. Läsårsavgifterna ska årligen täcka kostnaderna för utbildningen på högskolenivå. Högskolorna har inom ramen för sin autonomi frihet att fastställa de läsårsavgifter för olika utbildningsprogram som sådana studerande som är skyldiga att betala läsårsavgift ska betala i snitt täcker kostnaderna för ordnandet av deras utbildning läsårsvis.
Av en studerande som är skyldig att betala läsårsavgift ska det per läsår tas ut en avgift som täcker kostnaderna för ordnandet av utbildningen. Högskolan ska dock ha frihet att ta ut läsårsavgiften i mindre poster än ett år, vilket motsvarar nuläget, och en del högskolor har gjort så. Högskolan kan också anse att en viss studerande under en viss termin förorsakar högskolan mindre kostnader, till exempel på grund av praktik. De sänkta avgifter som tas ut på sådana grunder får dock inte leda till att de läsårsavgifter som den studerande sammanlagt betalar under studierna för sin examen inte täcker de totala kostnaderna för examen. Högskolan ska inte heller ta ut en läsårsavgift så att det i början av studierna tas ut en klart lägre läsårsavgift av den studerande än vad den studerande i genomsnitt borde betala för att kostnaderna för examen ska täckas, undantaget de grunder som anges ovan, för att man ska kunna försäkra sig om att läsårsavgifterna tas ut i realtid och för att kostnaderna för den studerande inte ska vara alltför ojämnt fördelade. Exempelvis ska läsåravgifterna inte fastställas så att avgiften för det första läsåret är mindre än avgiften för övriga år. De influtna läsårsavgifterna ska vara konsekventa och eventuella lättnader ska särskilt gälla den tid då största delen av kostnaderna för examen redan har betalats. Högskolan kan avsluta eller avbryta uttagandet av läsårsavgifterna av en studerande som man ansett att redan har betalat kostnaderna för anordnandet av hans eller hennes examen. En sådan situation kan uppstå t.ex. för en studerande som av en av högskolan fastställd godtagbar orsak som högskolan har överskridit den målsatta tiden för avläggande av examen, och vars deltagande i undervisningen inte medför betydande kostnader och kostnaderna för studerandens del har beaktats redan i kalkylerna och avgifterna för tidigare år.
I fråga om dubbelexamina och gemensamma examina ska högskolan ta ut en avgift endast till den del som den täcker kostnaderna för ordnandet av utbildningen för ifrågavarande högskolas del. Om till exempel hälften av utbildningen ordnas vid en utländsk partnerhögskola, och partnerhögskolan svarar för kostnaderna för sin del, behöver den finländska högskolan ta ut läsårsavgifter endast för den hälft av utbildningen som den själv ordnar. Läsårsavgiften för en studerandes räkning kan även betalas av en partnerhögskola som i sin tur har tagit ut den av den studerande.
Dessutom föreslås bestämmelser om att högskolan själv beslutar om de arrangemang som hänför sig till beräkningen av kostnaderna för utbildningen och uttagandet av avgiften. Beräkningen ska grunda sig på de faktiska kostnaderna och kostnadsfördelningen ska vid behov kunna verifieras. Till den del det gäller arrangemangen kring uttagandet av avgifter motsvarar bestämmelsen gällande lag. God praxis föreslås vara att ta ut en avgift i samband med att den studerande tar emot en studieplats och längre fram göra det i samband med läsårsanmälan, varvid högskolan undviker onödiga indrivningsåtgärder, vilket också föreslås i slutrapporten från uppföljningsgruppen för terminsavgifter, och vilket redan är praxis vid flera högskolor.
Enligt 45 § i yrkeshögskolelagen ska yrkeshögskolorna ge undervisnings- och kulturministeriet de uppgifter som ministeriet behöver för utvärdering, utveckling, statistikföring och övrig uppföljning och styrning av utbildning och forskning på det sätt som ministeriet bestämmer. En sådan av ministeriet föreskriven leverans av uppgifter kan också utgöra grund för beräkning och uppföljning av läsårsavgiften. Enligt 11 § i reglementet för statsrådet (262/2003) ska ministerierna behandla till det egna ansvarsområdet hörande ärenden som gäller övervakning samt andra sådana ärenden som ska anses höra till skötseln av de uppgifter som hör till det egna ansvarsområdet. Undervisnings- och kulturministeriet kan ge högskolorna närmare anvisningar om beräkningen och uppföljningen av läsårsavgifterna. Syftet med anvisningarna är att följa upp och säkerställa att läsårsavgifterna täcker kostnaderna för utbildningen och att högskolorna i sina kalkyler beaktar kostnaderna på ett enhetligt och täckande sätt.
Enligt förslaget fogas till momentet en bestämmelse enligt vilken de stipendier eller andra understöd som yrkeshögskolan betalar ut inte får leda till att de avgifter som kvarstår till yrkeshögskolans förfogande inte täcker kostnaderna för ordnandet av utbildningen på yrkeshögskole- och årsnivå. Detta innebär att den i lagen angivna nivån på läsårsavgifterna ska uppnås också efter det att de stipendier som yrkeshögskolan betalar till de studerande har beaktats. Stipendier och understöd som betalas genom donationer eller bidrag från källor utanför yrkeshögskolan för att stödja studerande som är skyldiga att betala studieavgift beaktas inte vid bedömningen av kostnaderna för anordnande av utbildningen. Med detta avses att till exempel medel som donerats av privatpersoner eller företag och som används för stipendier inte påverkar beräkningen av de heltäckande läsårsavgifterna, även om dessa medel förvaltas av högskolan, till exempel via stiftelser.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att en högskolestuderande som anlänt till landet med uppehållstillstånd för studerande i fortsättningen är skyldig att betala läsårsavgift även om han eller hon får ett nytt kontinuerligt uppehållstillstånd på någon annan grund än studier, om han eller hon inte omfattas av vissa undantag som anges i momentet.
För närvarande är det möjligt för en studerande att befrias från skyldigheten att betala läsårsavgift genom att ansöka om och få uppehållstillstånd på någon annan grund än studier, t.ex. arbete. Det innebär dock stora problem för högskolornas planering av sin ekonomi och sina utbildningar. Det är sannolikt att byte av grund för uppehållstillstånd blir mer omfattande än tidigare i och med att läsårsavgifterna höjs på det sätt som föreslås här. Propositionen begränsar inte personens rätt att över huvud taget ansöka om uppehållstillstånd för arbetstagare eller rätt att arbeta. På grund av skillnaderna mellan de sökande förekommer detta lindriga fenomen särskilt vid yrkeshögskolor. Avsikten är att utveckla högskolelagstiftningen så att den är så identisk som möjligt inom vardera sektorn i fråga om universitet och yrkeshögskolor. Av konsekvensskäl ska ändringen enligt förslaget företas både i universitetslagen och i yrkeshögskolelagen.
Enligt det föreslagna 2 mom. kvarstår skyldigheten att betala läsårsavgift om den studerande byter sitt uppehållstillstånd till exempel till ett uppehållstillstånd som är avsett för arbete. Ett sådant byte av tillståndsgrund har hittills varit det mest betydande sättet för att kringgåläsårsavgifter, och det är därför motiverat att förhindra detta. Skyldigheten att betala läsårsgift kvarstår också i det fall att personen utexamineras, arbetar och senare söker sig till en ny utbildning. Detta är vanligt bland annat bland dem som studerar för högre yrkeshögskoleexamen Det finns inte skäl att till denna del begränsa yrkeshögskolornas möjligheter att utveckla utbudet av sådana högre yrkeshögskoleexamina för vilka det tas ut en läsårsavgift. Den situation som beskrivs ovan blir dock inte särskilt ofta tillämplig, eftersom en person som befinner sig i en sådan situation skulle ha tid att vistas tillräckligt länge i landet i ett sträck för att få permanent uppehållstillstånd. Skyldigheten att betala läsårsavgift upphör i samtliga fall senast när ifrågavarande person får permanent uppehållstillstånd. Erhållande av permanent uppehållstillstånd kan med fog anses vara en sådan stark anknytning till Finland som leder till att personen har rätt till avgiftsfri utbildning. Det är också en tydlig och lätt verifierbar gräns.
Största delen av de studerande som övergår till kontinuerligt uppehållstillstånd på grund av familjeband kommer även framledes att befrias från skyldigheten att betala läsårsavgift. I de situationer där en person som ursprungligen anlänt till landet med stöd av uppehållstillstånd för studerande senare får uppehållstillstånd på grund av familjeband, men också denna persons anknytningsperson vistas i landet på grund av uppehållstillstånd för studerande eller ursprungligen har anlänt till landet på grund av uppehållstillstånd på den grunden och senare har bytt grund, men dock inte fått permanent uppehållstillstånd, förblir han eller hon dock skyldig att betala läsårsavgift. När det gäller kringgående av terminsavgifter ska lägesutvecklingen följas upp efter det att lagstiftningen har trätt i kraft. Ifall kringgåendet av läsårsavgifter på grund av familjeband börjar tillta, kan det bli nödvändigt att längre frampå nytt se över skyldigheten att betala läsårsavgift också för dem som fått uppehållstillstånd på grund av familjeband.
Personer som tidigare har befriats från skyldigheten att betala läsårsavgift på grund av att grunden för deras uppehållstillstånd har ändrats ska också i fortsättningen vara befriade från läsårsavgifter. Ändringen gäller sådana personer som får uppehållstillstånd på någon annan grund än studier den 1 oktober 2024 eller därefter, oberoende av när studierna har inletts.
Enligt den gällande lagstiftningen ska de som får tillfälligt skydd betala läsårsavgift om de deltar i examensutbildning på främmande språk. Det föreslås att det till 2 mom. fogas ett undantag, enligt vilket de som får tillfälligt skydd i fortsättningen inte är skyldiga att betala läsårsavgift. Personer som fått tillfälligt skydd är enligt den gällande lagen skyldiga att betala läsårsavgift, eftersom de har tillfälligt uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd som beviljas på grund av tillfälligt skydd togs i bruk för första gången år 2022, när sådana tillstånd genom Europeiska unionens råds beslut började beviljas personer på flykt från Ukraina. Undervisnings- och kulturministeriet beviljade högskolorna separat finansiering för att stödja högskoleutbildningen för ukrainare som studerar vid en öppen yrkeshögskola. Avsikten var då att stödet skulle vara temporärt och att de som flytt från Ukraina samtidigt skulle ha möjlighet att söka sig till våra högskolor som examensstuderande. Konflikter som förutsätter beviljande av tillfälligt skyddsstatus kan även i fortsättningen antas vara sådana att en mycket kort vistelse i det mottagande landet inte räcker till. Det är bra att trygga tillgången till utbildningsmöjligheter i detta slags situationer. Efter den föreslagna ändringen motsvarar ställningen för dem som får tillfälligt skydd i fråga om högskoleutbildningens avgiftsbelagda karaktär ställningen för dem som fått internationellt skydd, vilket kan anses motiverat med tanke på vardera gruppens behov av särskilt skydd. I fråga om befrielse från läsårsavgifter för personer som får tillfälligt skydd träder lagen av lagtekniska skäl i kraft den 1 oktober 2024. De som får tillfälligt skydd befrias alltså från skyldigheten att betala läsårsavgift mitt under terminen. Högskolorna bedömer hur stor andel av läsårsavgiften som hänför sig till tiden före den 1 oktober 2024 och fastställer avgiften för personer som får tillfälligt skydd på basis av denna bedömning. Eftersom de heltäckande läsårsavgifterna enligt förslaget träder i kraft först den 1 augusti 2026, har högskolan möjlighet att med stipendier täcka de läsårsavgifter som de som får tillfälligt skydd är skyldiga att betala fram till den 1 oktober 2024.
Även i fortsättningen är således vissa studerande som antagits till en utbildning som ges på något annat språk än finska eller svenska och som leder till lägre eller högre högskoleexamen skyldiga att betala en läsårsavgift. Huvudsakligen är personer som kommit till landet med uppehållstillstånd för studerande skyldiga att betala läsårsavgift. Dessa personer är enligt förslaget längre fram skyldiga att betala läsårsavgift också om de har beviljats nytt uppehållstillstånd på grund av arbete. Skyldiga att betala läsårsavgift är för det andra är personer som vistas i landet på grund av familjeband och vars anknytningsperson som vistas i landet på grund av kontinuerligt uppehållstillstånd har fått sitt nuvarande första uppehållstillstånd på grund av studier i Finland. Den tredje gruppen som är skyldiga att betala läsårsavgift är personer som vistas i landet med tillfälligt tillstånd, med undantag för dem som vid studiernas början har haft uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd och vars tillstånd inte senare har återkallats med stöd av 58 § 4 mom. i utlänningslagen. En studerande är inte skyldig att betala läsårsavgift, om han eller hon med stöd av den tidigare lagen har befriats från skyldigheten att betala läsårsavgift.
Det föreslås att 3 mom. i paragrafen upphävs. Yrkeshögskolans skyldighet att ha ett stipendiesystem för att stödja studerande som deltar i avgiftsbelagd examensutbildning slopas. Den omfattande utdelningen av stipendier har för närvarande i vissa fall äventyrat anlitandet av läsårsavgifter som en betydande finansieringskälla för högskolorna. Vid övergången till läsårsavgifter som ska täcka kostnaderna föreslås att yrkeshögskolornas skyldighet att upprätthålla ett stipendiesystem slopas. I den situationen är det inte ändamålsenligt att upprätthålla ett system som innebär att läsårsavgifterna kan stiga, eftersom yrkeshögskolan är tvungen att upprätthålla ett stipendiesystem. Yrkeshögskolan har dock fortfarande möjlighet att upprätthålla stipendiesystem och samla in medel för dem från utomstående källor och från intäkterna från läsårsavgifterna. Stipendier kan också betalas ur donationsmedel som samlats in för detta ändamål. Den statliga finansiering som högskolan får, får inte användas för stipendier.
65 a § Rätt att få uppgifter som gäller uppehållstillstånd
Det föreslås att till lagen fogas en ny 65 a §. I 1 mom. föreskrivs det om yrkeshögskolans rätt att avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna för vissa uppgifter få vissa uppgifter om handlingar om en studerandes uppehållsrätt av Migrationsverket. Dessa uppgifter gäller enligt förslaget giltighetstiden och grunden för samt typen av det dokument som visar att den uppehållsrätt som en sökande eller studerande samt dennes anknytningsperson ansökt om eller innehar är i kraft eller tidigare har beviljats, samt om hur behandlingen av ansökan om uppehållstillstånd framskrider. Med dokument om uppehållsrätt avses här som överbegrepp alla uppehållstillstånd samt sådan vistelse inom området för fri rörlighet för medborgare i Europeiska unionen och därmed jämförbara personer som regleras i 10 kap. i utlänningslagen. Handlingar som Migrationsverket utfärdar om i 10 § i utlänningslagen avsedd uppehållsrätt beträffande fri rörlighet för medborgare i Europeiska unionen och därmed jämförbara personer är intyg över registrering av uppehållsrätt för EU-medborgare, intyg över permanent uppehållsrätt för EU-medborgare, uppehållskort för familjemedlemmar till EU-medborgare och permanent uppehållskort för familjemedlemmar till EU-medborgare.
Behovet av information baserar sig särskilt på den ändring som föreslås i denna proposition och högskolornas behov av information mer allmänt. Den ändring som föreslås i 13 a § 2 mom. i yrkeshögskolelagen förutsätter att yrkeshögskolorna i vissa situationer har rätt att få uppgifter om grunden för vistelsen för en studerande som vistas med ett uppehållstillstånd som beviljats på grund av familjeband och om grunden för hans eller hennes familjemedlem som är anknytningsperson samt om grunden för det uppehållstillstånd som första gången beviljats den studerande och dennes anknytningsperson. Med detta avses en annan sak än det av Migrationsverket avsedda första uppehållstillstånd, vilket kan komma i fråga flera gånger om, om personen emellanåt har lämnat landet. I denna lag har skyldigheten att betala läsårsavgift ett genuint samband med grunden för det uppehållstillstånd som personen för första gången får i Finland.
Allmänt taget kan högskolorna behöva få information om huruvida en person har beviljats uppehållstillstånd till exempel för planering av undervisningen eller för att ta ut läsårsavgifter. Högskolorna har tidigare fått dessa uppgifter av Migrationsverket och på grund av högskolornas behov är det motiverat att i lagstiftningen återinföra rätten att få sådana uppgifter. Informationen behövs också t.ex. för att en studerande kan påstå att han eller hon måste studera på distans på grund av att uppehållstillståndsärendet inte är slutfört eller för att han eller hon ansöker om återbetalning av studieavgiften på basis av ett negativt beslut om uppehållstillstånd, men i själva verket har han eller hon inte ens gjort en ansökan, eller så har ansökan redan behandlats. Med tanke på uppgifternas tillförlitlighet är det viktigt att de överförs direkt från myndigheterna till högskolorna.
För planeringen av undervisningen behöver högskolorna uppgifter om antalet blivande studerande och när de kan inleda studierna. För detta ändamål behöver de uppgifter om beviljade och anhängiga uppehållstillstånd och om behandlingen av dem. Dessa uppgifter inverkar på reserveringen av de resurser som används i utbildningen, bland annat antalet undervisningsgrupper, lärarna, hur introduktionen ordnas och reserveringen av lokaler. Högskolan kan också bli tvungen att utreda en studerandes möjligheter att inleda studierna senare eller på distans på grund av att ansökan om uppehållstillstånd fördröjts. Det är särskilt viktigt att få dessa uppgifter ifall en stor del av besluten om uppehållstillstånd för studerande som sökt till en viss högskola fördröjs eller har avslagits. Då kan man bli tvungen att tänka om hur hela undervisningsgrupper eller kurser ska ordnas, och därmed är det viktigt att får uppgifterna från Migrationsverket snabbt, så man kan minimera skadeverkningarna, och inte få dem först när studeranden uteblir.
Det är inte alltid möjligt att få dessa uppgifter på ett tillförlitligt sätt av de studerande, eftersom till exempel en del av dem de facto inte har för avsikt att komma till Finland. De kan till exempel ha tagit emot studieplatser i flera länder och inte längre gå att få kontakt med för högskolans del, eller så ha lämnat falska uppgifter. Eftersom det föreslagna kravet på att läsårsavgiften ska vara heltäckande förutsätter att alla kostnader för ordnandet av läsårssavgiftsbelagd utbildning tas ut av de studerande som är skyldiga att betala läsårsavgift, är det de andra läsårsavgiftsskyldiga studerande som skulle tvingas betala alla överresurseringar. Därmed är det även i de studerandes intresse att högskolan eftersträvar att ta reda på antalet studerande som de facto börjar studera från en tillförlitlig källa.
Skötseln av de uppgifter som avses i paragrafen förutsätter behandling av personuppgifter, vilket omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). Den primära rättsliga grunden för behandlingen utgörs av artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen (Behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige), och den registrerades rättigheter ska bestämmas enligt den artikeln. Bestämmelser om yrkeshögskolornas lagstadgade uppgift att ordna utbildning som leder till examen och ta ut en läsårsavgift för detta av sådana personer detta gäller finns i 10 och 13 a § i yrkeshögskolelagen.
EU-domstolen har i sin dom den 2 maj 2023, UZ, C ‑ 180/21, EU:C:2023:373 konstaterat att det uttryckligen föreskrivs OM behandlingens laglighet i artikel 6 i den allmänna dataskyddsförordningen, vilket framgår av dess rubrik, där det konstateras att behandlingen är laglig endast om minst ett av villkoren i punkt 1 första stycket a-f i den artikeln är uppfyllt. Det ska erinras om att artikel 6 i dataskyddsförordningen på ett begränsande sätt räknar upp de situationer där en behandling av personuppgifter kan anses laglig och måste därför omfattas av något av de fall som anges i artikel 6.1 första stycket i dataskyddsförordningen för att anses vara laglig.
Behandlingen av personuppgifter kan grunda sig på en uppgift av allmänt intresse som åligger den personuppgiftsansvarige eller på dennes utövning av offentlig makt, när det finns bestämmelser om den uppgiften eller den utövningen av offentlig makt i EU-lagstiftningen eller i den nationella lagstiftningen. Bestämmelsen möjliggör behandling av en myndighet när rätten till den inte direkt kan härledas ur myndighetens bestämmelse om uppgifter och befogenheter eller från eventuella mer detaljerade specialbestämmelser. För yrkeshögskolans del anges den lagstadgade uppgiften i yrkeshögskolelagen, och gäller anordnande av högskoleexamina och uttagande av läsårsavgift. I 4 § i dataskyddslagen (1050/2018) föreskrivs det om sådana situationer där personuppgifter får behandlas i enlighet med artikel 6.1 e. Ingen av de situationer som anges i paragrafen passar in på de situationer för utlämnande av uppgifter som föreslås i denna proposition.
Som rättslig grund för behandlingen används alltså artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen, eftersom den enligt dataskyddsförordningen och dataskyddslagen är en möjlig grund, till skillnad från led e.
Användningen av denna behandlingsgrund innebär att den registrerade inte har rätt att göra invändningar mot behandlingen på det sätt som föreskrivs i artikel 21 i dataskyddsförordningen. Rätten att motsätta sig förslaget gör det omöjligt att uppnå syftet med denna proposition. Som villkor för utlämnande av sådana uppgifter föreskrivs inte om den sökandes, den studerandes eller anknytningspersonens samtycke, eftersom högskolornas informationsbehov ofta hänför sig till situationer där det kan leda till negativa konsekvenser för den person som begäran om information gäller, såsom att dennes skyldighet att betala läsårsavgift kvarstår, eller situationer där personen i fråga inte kan nås, såsom i vissa situationer, där en person som fått studierätt har underlåtit att inleda sina studier.
För högskolans verksamhet finns ett behov av att få dessa uppgifter för att en bedömning av den studerandes skyldighet att betala läsårsavgift och för anordnande av undervisningsgrupper. En förutsättning för att kunna bevilja sådana rättigheter som gäller studerande, såsom befrielse från läsårsavgift, är att högskolan försäkrar sig om att de fakta som ligger till grund för denna rättighet föreligger. Personuppgifternas tillförlitlighet förutsätter att högskolan får dem direkt av den myndighet som behandlar ärendet eller fattat beslutet.
För högskolans verksamhet finns ett behov av att få dessa uppgifter för att en bedömning av den studerandes skyldighet att betala läsårsavgift och för anordnande av undervisningsgrupper. En förutsättning för att kunna bevilja sådana rättigheter som gäller studerande, såsom befrielse från läsårsavgift, är att högskolan försäkrar sig om att de fakta som ligger till grund för denna rättighet föreligger. Personuppgifternas tillförlitlighet förutsätter att högskolan får dem direkt av den myndighet som behandlar ärendet eller fattat beslutet.
I
2 mom.
föreskrivs det om yrkeshögskolornas rätt att på eget initiativ lämna uppgifter till Migrationsverket. Att på eget initiativ lämna uppgifter till myndigheter har av tradition kunnat grunda sig på tanken att den myndighet som behandlar ett ärende har rätt att till information som gäller detta ärende. Lagstiftningen och rättspraxis som gäller behandlingen av sådana uppgifter har dock infört noggrannare begränsningar än tidigare också i fråga om utlämnande av uppgifter till myndigheter på eget initiativ. I sitt förhandsbeslut HD 2023:24 ansåg högsta domstolen att polisen inte utan uttryckliga bestämmelser om saken hade rätt att lämna ut uppgifter ens till en sådan myndighet som har befogenhet att vidta åtgärder på basis av dessa uppgifter. Behovet av utlämnande av uppgifter kunde inte grunda sig på etablerad praxis. Utlämnandet av uppgifter kan inte heller grunda sig på lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen, eftersom de uppgifter som högskolan lämnar ut på eget initiativ är sådana uppgifter som i huvudsak framgår av högskolans verksamhet och Migrationsverket inte alltid har information om att uppgifterna i fråga finns tillgängliga vid högskolorna eller när de finns tillgängliga för att Migrationsverket ska kunna begära dem. De uppgifter som högskolorna lämnar ut på eget initiativ är alltså snabbare tillgängliga för Migrationsverket. Med tanke på resursanvändningen är det dessutom effektivare att högskolan underrättar Migrationsverket till exempel när den upptäcker förfalskade dokument, och inte genom att Migrationsverket regelbundet skulle skicka en förfrågan till alla högskolor om huruvida de upptäckt några förfalskade handlingar.
Utöver vad som föreskrivs i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet eller i någon annan lag får högskolan enligt förslaget, trots sekretessbestämmelserna, på eget initiativ lämna Migrationsverket uppgifter om misstankar om missbruk som hänför sig till villkoren för inresa eller villkoren för vistelse i landet beträffande en person som ansöker om eller innehar en handling om uppehållsrätt och som är universitetssökande, studerande eller i utlänningslagen avsedd anknytningsperson till en sådan person, om uppgifterna är nödvändiga för skötseln av de uppgifter som Migrationsverket har enligt utlänningslagen, medborgarskapslagen (359/2003) eller lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete (719/2018).
Som uppgifter som är nödvändiga med tanke på Migrationsverkets verksamhet ska i fråga om de moment som gäller utlämnande av uppgifter betraktas åtminstone sådana uppgifter som kan leda till prövning av om en handling som gäller uppehållsrätt ska vägras, återkallas eller förfalla.
Bestämmelser om grunder för avslag av en studerandes ansökan om uppehållstillstånd finns i 11 § i lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete. En ansökan om uppehållstillstånd ska avslås, om de förutsättningar för beviljande av uppehållstillstånd som anges i lagen inte uppfylls, de handlingar som visas upp har skaffats på ett bedrägligt sätt, de har förfalskats eller ändrats eller tredjelandsmedborgaren anses utgöra ett hot mot den allmänna ordningen, den allmänna säkerheten eller folkhälsan. Ansökan kan avslås bland annat om det kan påvisas att tredjelandsmedborgaren kommer till landet av andra skäl än de som ligger till grund för ansökan om inresa eller att den mottagande enheten inte fullgör sina lagstadgade skyldigheter.
Bestämmelser om återkallande av uppehållstillstånd för studerande finns i 12 § i den lagen. Ett uppehållstillstånd kan återkallas, om den studerande inte iakttar de tidsfrister som gäller för bedrivande av ekonomisk verksamhet, inte gör tillräckliga framsteg i sina studier, den studerandes försörjning inte är tryggad eller försäkring inte är i kraft. Bestämmelser om de allmänna grunderna för beviljande och återkallande av uppehållstillstånd och annan uppehållsrätt finns i utlänningslagen.
En förutsättning för bestämmelsen om lämnande av uppgifter på eget initiativ kan inte anses vara att den högskola som lämnar ut uppgifterna är absolut säker på att uppgiften leder till åtgärder eller påföljder, eftersom beslutet om åtgärder och påföljder fattas av den instans som får uppgifterna, dvs. Migrationsverket. Någon sådan grund finne inte heller i annan lagstiftning. Exempelvis 72 § i utsökningsbalken (705/2007) gäller utlämnande av uppgifter på eget initiativ, med stöd av vilken utsökningsmyndigheten kan lämna Migrationsverket sådana uppgifter som är nödvändiga för skötseln av Migrationsverkets uppgifter. Det är alltså fråga om en situation där en aktör som utför sin lagstadgade uppgift i samband med sin egen verksamhet får sådana uppgifter som aktören bedömer vara nödvändiga med tanke på skötseln av uppgiften för den myndighet till vilken uppgifterna lämnas.
Utlämnande av uppgifter på eget initiativ ska vara möjligt i situationer där det finns ett genuint behov av det och detta inte innebär ett oproportionerligt intrång i en persons grundläggande fri- och rättigheter. Syftet med de föreslagna bestämmelserna om utlämnande av uppgifter på eget initiativ är att föra en misstanke om missbruk som högskolan upptäckt till Migrationsverket för granskning. Högskolorna har god kännedom om förutsättningarna för beviljande och återkallande av uppehållsrätt, till den del de hänför sig till högskolornas verksamhet. Högskolans förutsättningar att till exempel observera att den studerande inte längre eller inte alls har slutfört studierna och att underrätta Migrationsverket om detta är mycket goda. Otillräckliga framsteg i studierna är en grund för återkallande av uppehållstillstånd. Likaså, om den studerande inte kan betala sina läsårsavgifter, uppstår det en synnerligen stark grund att misstänka att den studerandes försörjning inte är på en tillräcklig nivå med tanke på uppehållstillståndet. Högskolan kan också för sina egna syften kontrollera sökandens handlingar och upptäcka att vissa handlingar som också presenterats för Migrationsverket som grund för uppehållstillståndet är förfalskade. En studerande kan också när han eller hon ansöker om anvisningar av högskolan angående vissa hälso- och sjukvårdsrelaterade omständigheter avslöja att hans eller hennes försäkring inte är i kraft. Bland annat i ovan nämnda situationer kan högskolan anses ha goda förutsättningar att bedöma att det är nödvändigt att föra ärendet till Migrationsverkets prövning så att Migrationsverket ska kunna vidta den prövning och det beslutsfattande i fråga om beviljande och återkallande av uppehållstillstånd som ankommer på denna myndighet.
Högskolornas rätt att lämna uppgifter till Migrationsverket behövs till exempel i situationer där en studerande eller grupp av studerande som fått uppehållstillstånd inte har anmält sig som närvarande eller inte har påbörjat studierna. Då kan prövningen av återkallande av uppehållstillstånd inledas betydligt snabbare än om man i ställer gör det på basis av den information om studiernas framskridande som fås vid en efterkontroll. En motsvarande situation kan uppstå om den studerande har avbrutit studierna eller inte längre har deltagit i undervisningen. Det kan vara motiverat att underrätta Migrationsverket om att grunden för en studerandes vistelse upphör och att eventuellt ta upp dennes situation angående uppehållstillstånd i en utredning också i situationer där undervisningen för en grupp studerande som deltar i uppdragsutbildning har avslutats på grund av avtalsbrott.
Högskolorna kan också få kännedom om andra omständigheter som hänför sig till grunderna för uppehållstillstånd för studerande, såsom att de medel som den studerande förfogar över inte är tillräckliga. Det kan till exempel ha kommit till högskolans kännedom att det stipendium som en studerande framhåller som grund för att han eller hon uppfyller försörjningsvillkoret i uppehållstillståndet inte är riktigt eller att den studerande inte har fått några stipendiemedel. Högskolorna åläggs i detta sammanhang ingen skyldighet att skaffa eller lämna sådana uppgifter, men enligt förslaget hade de framledes möjlighet att lämna dessa till Migrationsverket på eget initiativ.
Tolkningspraxis i fråga om vad som är nödvändig information för Migrationsverkets verksamhet uppstår i det praktiska arbetet, eftersom sätten att missbruka systemet ständigt utvecklas. Migrationsverket och högskolorna samarbetar redan nu för att bekämpa missbruk som upptäckts i samband med studerandens inresor och vistelse i landet. I samarbetet deltar också andra myndigheter. Information om trender i fråga om missbruk och tillvägagångssätten därvidlag ska enligt förslaget delas mellan högskolor, ministerier och myndigheter.