1.1  Bakgrund

I artikel 85 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan FEUF) konstateras att Eurojust, som finns i Haag, har till uppgift att stödja och stärka samordning och samarbete mellan de nationella myndigheter som har till uppgift att utreda och lagföra allvarlig brottslighet som berör två eller flera medlemsstater eller som det krävs lagföring för på gemensamma grunder. För utförandet av sina uppgifter ordnar Eurojust samordningsmöten, finansierar och ordnar experthjälp för gemensamma utredningsgrupper och organiserar samarbete med hjälp av samordningscentrum. 

Eurojust inrättades ursprungligen genom rådets beslut 2002/187/RIF om inrättande av Eurojust för att stärka kampen mot grov brottslighet, som ersattes av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1727 om Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) och om ersättning och upphävande av rådets beslut 2002/187/RIF (nedan Eurojustförordningen), som trädde i kraft den 12 december 2019. Nationella bestämmelser som kompletterar förordningen finns i lagen om Finlands deltagande i verksamheten för Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) (1232/2019, nedan Eurojustlagen). 

Terrorismbekämpning har ingått i Eurojusts ansvarsområde sedan byrån inrättades, dvs. från 2002. Informationsutbyte och samarbete gällande terroristbrott har grundat sig på rådets beslut 2005/671/RIF (nedan rådets beslut 2005/671/RIF), i vilket det föreskrivs att medlemsstaterna ska samla in all relevant information som rör och är ett resultat av brottsutredningar avseende terroristbrott som påverkar eller kan påverka minst två medlemsstater och översända dem till Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (nedan Europol). Därtill ska medlemsstaterna samla in all relevant information om och från straffrättsliga förfaranden och fällande domar avseende terroristbrott som påverkar eller kan påverka minst två medlemsstater och skicka den till Eurojust. Dessa uppgifter ska ha gjorts tillgängliga för de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat så snart som möjligt när en utredning av terroristbrott pågår eller skulle kunna inledas eller när lagföring har inletts.  

Ett av Eurojusts viktigaste verktyg är det europeiska rättsliga terrorismbekämpningsregistret ( European Judicial Counter-Terrorism Register, nedan terrorismregistret ). Terrorismregistret inrättades i september 2019 med stöd av rådets beslut 2005/671/RIF. Registrets mål är att identifiera potentiella kopplingar mellan rättsliga förfaranden mot personer som misstänks för terroristbrott och eventuella samordningsbehov till följd av sådana kopplingar. Terrorismregistret inrättades efter det att Eurojustförordningen antagits år 2018 och följaktligen är registret inte väl integrerat i Eurojusts tekniska infrastruktur, och Eurojustförordningen hänvisar inte heller till det. Vidare kan ovan beskrivna bestämmelser om informationsutbyte i rådets beslut ha tolkats på olika sätt i olika medlemsstater, vilket har lett till att informationen i vissa fall inte har delats i rätt tid, inte har delats alls eller att all behövlig information inte har delats.  

1.2  Beredning

Beredningen av EU-författningarna

I december 2021 offentliggjorde Europeiska kommissionen ett lagstiftningspaket om digitalisering inom det rättsliga området som innehöll ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2131 om ändring av förordning (EU) 2018/1727 och rådets beslut 2005/671/RIF vad gäller digitalt informationsutbyte i terrorismärenden (nedan förordningen). Lagstiftningspaketet innehöll också ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/2131 om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF till den del som det gäller anpassning av beslutet till unionens bestämmelser om skydd av personuppgifter (nedan direktivet). 

Syftet med förordning (EU) 2023/2131 har varit att korrigera den ovan beskrivna rättsligt splittrade situationen, där bestämmelser om informationsutbyte gällande terroristbrott inom ramen för Eurojust finns i ett separat rådsbeslut i stället för i Eurojustförordningen. Samtidigt har målet varit att integrera informationsutbytet gällande terroristbrott i Eurojusts ärendehanteringssystem och att noggrannare än tidigare föreskriva om innehållet i skyldigheten att lämna ut information. 

Statsrådet lämnade skrivelse U 78/2021 rd om förslagen, och om denna skrivelse lämnade riksdagens lagutskott utlåtande 4/2022 rd. I sitt utlåtande ansåg lagutskottet liksom statsrådet att det är viktigt att rådets beslut 2005/671/RIF uppdateras. Utskottet delade också statsrådets åsikt om att bestämmelserna i förordningen och direktivförslaget bör vara tydliga men samtidigt flexibla för att kommande lagstiftningsmässiga eller teknologiska förändringar ska kunna beaktas. Liksom statsrådet ansåg lagutskottet det också viktigt att skillnaderna och särdragen i medlemsstaternas nationella system beaktas i tillräcklig utsträckning. 

Vid förhandlingarna om förordningen och direktivet var ett viktigt mål för Finland att effektivisera informationsutbytet om terroristbrott och samarbetet mellan EU-medlemsstaterna. Därtill ansåg Finland att det är viktigt att förbättra Eurojusts verksamhetsförutsättningar för att Eurojust bättre än tidigare ska kunna stödja och effektivisera samordningen och samarbetet mellan nationella utrednings- och åklagarmyndigheter, särskilt i gränsöverskridande terrorismfall. Vid förhandlingarna ansåg Finland det dessutom viktigt att förslagen uppfyllde de begränsningar som EU:s dataskyddslagstiftning ställer i fråga om behandling av känsliga personuppgifter, framför allt uppgifter om brottmål och brott, samt biometriska uppgifter. Vidare ansågs det viktigt att man i förslagen i tillräcklig utsträckning beaktade tillgodoseendet av den registrerades rättigheter.  

I fråga om förordningen nådde rådet en politisk överenskommelse i juni 2022. Trepartsförhandlingarna om förordningen slutfördes i slutet av 2022. När det gäller direktivet godkändes rådets allmänna riktlinje och trepartsförhandlingarna slutfördes i slutet av våren 2023. Förordningen och direktivet godkändes slutligen av rådet den 4 oktober 2023. Förordningen trädde i kraft den 31 oktober 2023. Tidsfristen för genomförandet av direktivet går ut den 1 november 2025. 

Mandatperioden för assistenten till den nationella medlemmen

Utöver den precisering av den kompletterande lagen som ändringarna i Eurojustförordningen förutsätter föreslås det i propositionen att bestämmelserna i 5 § i Eurojustlagen om mandatperioden för assistenten till den nationella medlemmen i Eurojust ändras. Enligt 2 mom. i den paragrafen är assistentens mandatperiod fem år och den kan förnyas. Denna bestämmelse om längden på assistentens mandatperiod grundar sig inte på Eurojustförordningen utan har varit en nationell lösning. I praktiken har den nuvarande bestämmelsen dock visat sig vara oflexibel, och i praktiken har den till exempel inte alltid gjort det möjligt att välja den person som bäst lämpar sig för uppgiften för en ändamålsenlig tidsperiod. Det föreslås därför att momentet ändras så att mandatperioden i fortsättningen är högst fem år och att mandatperioden kan förnyas. 

Beredningen av propositionen

Regeringspropositionen har beretts som tjänsteuppdrag vid justitieministeriet.  

Utkastet till proposition var på remiss 20.2.2025–2.4.2025. Utlåtande begärdes av 14 instanser, av vilka 11 svarade på begäran. Av dessa konstaterade centralkriminalpolisen, försvarsministeriet, Gränsbevakningsväsendets stab, inrikesministeriet, skyddspolisen, Åklagarmyndigheten, Tullen, dataombudsmannen och finansministeriet att de inte hade något att yttra om propositionen. Innehållet i justitiekanslerns och Polisstyrelsens utlåtanden och beaktandet av det behandlas nedan i avsnitt 5. Remissvar. 

2.1  Målen med förordningen

Genom förordningen ändrades Eurojustförordningen och rådets beslut 2005/671/RIF så att medlemsstaternas rättsliga skyldighet att dela information om terroristbrott med Eurojust förtydligades och stärktes. I praktiken genomfördes detta genom att bestämmelserna om informationsutbyte gällande terroristbrott inom ramen för Eurojust flyttades från rådets beslut till Eurojustförordningen, varvid rådets beslut i fortsättningen endast gäller utbyte av information om brotten i fråga med Europol. Till Eurojustförordningen fogades en ny artikel 21a om utbyte av information om terrorismärenden och en bilaga III om operativa personuppgifter som ska lämnas till Eurojust. Beslutets bestämmelse om utnämning av en nationell kontaktperson för terroristbrott flyttades också till Eurojustförordningen. Ett ytterligare mål var bland annat att klargöra villkoren enligt vilka Eurojusts nationella kontaktpersoner, inklusive sambandsåklagare från tredjeländer, ska få tillgång till Eurojusts ärendehanteringssystem i enlighet med tillämpliga dataskyddsregler. Med tanke på Eurojusts ärendehanteringssystem har målet dessutom varit att ta i bruk säkrade kommunikationskanaler och en flexiblare databehandlingsmiljö. Ändringarna som gjordes genom förordningen har således till stor del förtydligat och preciserat nuvarande praxis.  

Förordningen innehåller också bestämmelser genom vilka kommissionen ges behörighet att anta genomförandeakter i fråga om inrättandet och användningen av det decentraliserade it-systemet för kommunikation som avses i förordningen. Genom artiklarna 22b och 22c som fogats till förordningen stärks ramarna för antagandet av dessa. 

2.2  Förordningens huvudsakliga innehåll och förhållande till lagstiftningen i Finland

Artikel 1.Ändring av förordning (EU) 2018/1727. Enligt artikel 1 fogades till artikel 3.5 i Eurojustförordningen som gäller behörighet en möjlighet för Eurojust att tillhandahålla stöd även vid sådana utredningar och sådan lagföring som berör endast en medlemsstat och en internationell organisation. Tidigare har Eurojust kunnat samarbeta vid utredningar och lagföring som görs med medlemsstater och tredjeländer. En förutsättning för samarbete är att ett samarbetsavtal eller en överenskommelse om samarbete enligt artikel 52 har ingåtts med det tredjelandet eller den internationella organisationen, eller att det i ett specifikt ärende föreligger ett väsentligt intresse av att sådant stöd tillhandahålls. Väsentliga aktörer i fråga om internationella organisationer är internationella kriminalpolisorganisationen Interpol och Internationella brottmålsdomstolen, och samarbetet anses vara betydelsefullt bland annat i fråga om stridsområdesbevis. Enligt det nya led 2 som fogades till artikel 3.5 i Eurojustförordningen ska beslutet om tillhandahållande av rättslig hjälp till ett tredjeland eller en internationell organisation fattas endast av den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten, om inte annat följer av tillämplig lagstiftning. Ändringen av artikel 3.5 i förordningen är direkt tillämplig och medför inget behov av kompletterande lagstiftning.  

Genom artikel 1.2 a i förordningen ändrades artikel 20 genom att en ny punkt 2 a fogades till den. Enligt punkten ska varje medlemsstat utse en eller mer än en behörig nationell myndighet till Eurojusts nationella kontaktperson för terrorismfrågor. Kontaktpersonen ska ha tillgång till all relevant information i enlighet med artikel 21a.1. Tidigare ingick bestämmelser om utseende av en kontaktperson för terrorismfrågor i rådets beslut 2005/671/RIF, vilket innebär att det inte är fråga om någon ny skyldighet.  

På nationell nivå finns det redan i nuläget bestämmelser om att utse nationella kontaktpersoner i 6 § 1 mom. i Eurojustlagen, enligt vilket riksåklagarens byrå ska utse en eller flera i artikel 20.1 i Eurojustförordningen avsedda nationella kontaktpersoner samt svara för den nationella samordning som avses i artikel 20.3. Med anledning av ändringen föreslås det att 6 § 1 mom. i Eurojustlagen preciseras genom att det till momentet fogas en hänvisning också till den nya 2a-punkten.  

Genom artikel 1.2b i förordningen ändrades artikel 20.8 i Eurojustförordningen så att de nationella kontaktpersoner för Eurojust, de nationella kontaktpersoner för frågor rörande Europeiska åklagarmyndighetens behörighet och de nationella kontaktpersoner för Eurojust avseende terrorism som avses i artikel 3 a, b och c på samma sätt som tidigare ska anslutas till Eurojusts ärendehanteringssystem i enlighet med artikel 20 samt artiklarna 23, 24, 25 och 34. Kostnaden för detta ska belasta unionens allmänna budget. I artikel 20.8 har dock den tidigare hänvisningen till de aktörer som avses i artikel 20.3 d och e strukits. Avsikten med strykningen har varit att förtydliga regleringen, eftersom de kontaktpersoner som avses i de strykta leden d och e i princip redan omfattas av led a.  

Nationella bestämmelser om Eurojust-samordningen finns i 6 § i Eurojustlagen. Till följd av ändringen av artikel 20.8 samt ändringen av artikel 25 som hänför sig till den och som beskrivs nedan är det på motsvarande sätt nödvändigt att göra en teknisk precisering i hänvisningen till artikel 20.3 i Eurojustförordningen i 6 § 2 mom. i Eurojustlagen.  

Genom artikel 1.3a och 1.3b i förordningen ändras artikel 21.9–10 i Eurojustförordningen så att hänvisningen till rådets beslut 2005/671/RIF i det förstnämnda ledet stryks som onödig. I led 10 stryks omnämnandet av att de uppgifter som avses i artikeln ska lämnas på ett strukturerat sätt som bestäms av Eurojust. I och med ändringen definieras sättet att utbyta information mer detaljerat redan i själva förordningen. Artiklarna är direkt tillämpliga, varvid det inte finns något behov av att ändra den kompletterande nationella lagstiftningen till följd av ändringarna.  

Enligt artikel 1.4 och 1.5 i förordningen ska fyra nya artiklar införas i Eurojustförordningen. De nya artiklarna gäller utbyte av information om terrorismärenden (artikel 21a), säker digital kommunikation och säkert datautbyte mellan behöriga nationella myndigheter och Eurojust (artikel 22a), kommissionens antagande av genomförandeakter (artikel 22b) och kommittéförfarandet (artikel 22c).  

Syftet med den nya artikel 21a är att förtydliga och stärka medlemsstaternas skyldighet att lämna information om terrorismärenden. Skyldigheten att lämna information om terroristbrott till Eurojust grundade sig på artikel 2.2 och 2.5 i rådets beslut 2005/671/RIF. Den nya artikel 21a definierar dock noggrannare än tidigare de fall där de behöriga nationella myndigheterna är skyldiga att informera nationella medlemmar om brottsutredningar och rättsliga förfaranden med anknytning till terroristbrott. I artikeln görs dessutom en noggrannare åtskillnad än tidigare mellan olika skeden i brottsutredningar och rättsliga förfaranden och skyldigheten att lämna information. Enligt punkt 1 i artikeln börjar skyldigheten att informera nationella medlemmar om terroristbrott så snart ärendet hänskjuts till de rättsliga myndigheterna i enlighet med nationell straffprocessrätt. I skäl 14 i ingressen till förordningen konstateras det i fråga om detta därtill att ett ärende bör anses ha hänskjutits till en rättslig myndighet om, till exempel, den rättsliga myndigheten informeras om en pågående utredning, godkänner eller beordrar en utredningsåtgärd eller beslutar att väcka åtal, beroende på tillämplig nationell rätt. Det är värt att notera att skyldigheten att informera nationella medlemmar enligt punkt 1 gäller alla terroristbrott oberoende av om det finns en känd koppling till en annan medlemsstat eller till ett tredjeland, såvida inte fallet på grund av särskilda omständigheter påverkar endast en medlemsstat. Enligt artikel 21a.2 ska punkt 1 dock inte tillämpas om informationsutbytet skulle äventyra en pågående utredning eller en enskild persons säkerhet, eller om informationsutbytet skulle strida mot väsentliga säkerhetsintressen i den berörda medlemsstaten.  

I artikel 21a.3 anges vilka terroristbrott som kommer i fråga, och de är brott som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF.  

Enligt den nya artikel 21a.4 ska den information som överförs till nationella medlemmar omfatta också de operativa personuppgifter och uppgifter som inte är personuppgifter som anges i bilaga III. Enligt artikel 21a.4 får sådan information omfatta fingeravtryck och fotografier i enlighet med punkt d i bilagan. I artikel 21a.4 ställs som ytterligare villkor för överföring av dessa personuppgifter enligt punkt d i bilaga III att sådana personuppgifter innehas av eller kan meddelas de behöriga nationella myndigheterna i enlighet med nationell rätt och att överföringen av dessa uppgifter är nödvändig för att på ett tillförlitligt sätt identifiera en registrerad enligt artikel 27.5 i Eurojustförordningen. Dessa ytterligare villkor ger de nationella myndigheterna ett visst utrymme för prövning när det gäller om det är nödvändigt att lämna ut de biometriska uppgifter som avses i punkt d i bilaga III för att en person ska kunna identifieras på ett tillförlitligt sätt. Det har varit nödvändigt att föreskriva om dessa ytterligare villkor för att de behöriga myndigheterna och Eurojust på grund av de biometriska uppgifternas känsliga natur i varje enskilt fall ska bedöma om det är nödvändigt att lämna ut uppgifterna.  

Enligt artikel 21a.5 ska de behöriga nationella myndigheterna informera sina nationella medlemmar om alla ändringar av den information som överförts enligt punkt 1 utan onödigt dröjsmål och, om så är möjligt, senast tio arbetsdagar efter sådana ändringar. Enligt artikel 21a.6 ska den behöriga nationella myndigheten dock inte vara skyldig att tillhandahålla information som redan har överförts till Eurojust. Enligt artikel 7 får den behöriga nationella myndigheten när som helst begära stöd från Eurojust i uppföljningsåtgärderna när det gäller kopplingar som identifierats på grundval av information som lämnats enligt denna artikel. 

Med stöd av gällande lagstiftning i Finland har nationella medlemmar i Eurojust omfattande tillgång till centrala nationella register. Med stöd av 8 § 2 mom. i Eurojustlagen tillämpas på den nationella medlemmens rätt att få information vad som föreskrivs i 22 § i lagen om Åklagarmyndigheten, enligt vilken rätten till tillgång motsvarar åklagarens rätt att behandla personuppgifter. Genom en ändring som trädde i kraft 2023 (RP 106/2022 rd) fogades till 8 § 2 mom. i Eurojustlagen dessutom ett uttryckligt omnämnande av att vad som föreskrivs om utlämnande av uppgifter till åklagaren i 4 § 1 mom. 2 punkten. i straffregisterlagen (770/1993) tillämpas också på utlämnande av uppgifter till den nationella medlemmen. Information får dessutom lämnas vidare genom förmedling av den nationella medlemmen ur polisens, Tullens och Gränsbevakningsväsendets register i enlighet med 25 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (616/2019), 35 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Gränsbevakningsväsendet (639/2019) och 23 § i lagen om behandling av personuppgifter inom Tullen (650/2019). Eurojustlagens bestämmelser om den nationella medlemmens rätt till uppgifter omfattar även biometriska personuppgifter som avses i artikel 21a.4. Bestämmelserna om utlämnande av uppgifter i 8 § i Eurojustlagen är således tillräckliga i nuläget och behöver inte ändras till följd av ändringen av förordningen. Till 8 § i Eurojustlagen måste dock fogas en hänvisning till den nya artikel 21a och därtill ska hänvisningen till rådets beslut 2005/671/RIF om informationsutbyte och samarbete när det gäller terroristbrott strykas ur paragrafen som onödig.  

Med tanke på bestämmelserna om skydd för personuppgifter är de biometriska uppgifter som avses i punkt d i bilaga III till förordningen sådana uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter som avses i 11 § i lagen om behandling av personuppgifter i brottmål. Artikel 21a.4 i förordningen innehåller i fråga om dessa direkt tillämpliga bestämmelser om utlämnande av uppgifterna till Eurojust när det gäller terroristbrott. I fråga om andra brott har skyldigheten att lämna ut uppgifter redan ingått i artikel 21. I detta sammanhang föreslås det dock att bestämmelserna om utlämnande av uppgifter i 8 § 1 mom. i Eurojustlagen preciseras i fråga om utlämnande av biometriska uppgifter med avseende på lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och grundlagsutskottets utlåtandepraxis på det sätt som närmare beskrivs i specialmotiveringen och i avsnittet om propositionens förhållande till grundlagen.  

Enligt den nya artikel 22a.1 som fogades till Eurojustförordningen ska kommunikation mellan de behöriga nationella myndigheterna och Eurojust ske via det decentraliserade it-systemet. Det ärendehanteringssystem som avses i artikel 23 ska anslutas till ett nätverk av it-system och driftskompatibla åtkomstpunkter för e-Codex, vilka drivs under varje medlemsstats och Eurojusts individuella ansvar och förvaltning, som möjliggör ett säkert och tillförlitligt gränsöverskridande utbyte av uppgifter. I den nya artikel 22a.2 föreskrivs att om informationsutbyte i enlighet med punkt 1 inte är möjligt på grund av att det decentraliserade it-systemet inte är tillgängligt, ska detta genomföras på snabbaste och lämpligaste alternativa sätt. Artikel 22a.3 förpliktar de behöriga nationella myndigheterna att översända den information som avses i artiklarna 21 och 21a i förordningen till Eurojust på ett halvautomatiserat och strukturerat sätt från nationella register. Arrangemangen för ett sådant översändande ska fastställas av kommissionen, i samråd med Eurojust, i en genomförandeakt i enlighet med artikel 22b i förordningen. Den genomförandeakten ska i synnerhet fastställa formatet för de uppgifter som överförs i enlighet med led d i bilaga III till denna förordning och de nödvändiga tekniska standarderna för översändandet av sådana uppgifter, och ska fastställa standarderna för digitala förfaranden enligt definitionen i artikel 3.9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/850 om ett datoriserat system för gränsöverskridande elektroniskt utbyte av uppgifter på området civil- och straffrättsligt samarbete (e-Codex-systemet). De genomförandeakter som avses i artikeln har ännu inte antagits. Den nya artikel 22a är direkt tillämplig och kräver ingen kompletterande lagstiftning.  

Genom de nya artiklarna 22b och 22c fastställs en ram för kommissionens antagande av genomförandeakter. Artiklarna 22b och 22c är direkt tillämpliga och förutsätter ingen kompletterande nationell lagstiftning.  

Artikel 1.6 ersatte artiklarna 23, 24 och 25 med nya artiklar 23–25. Av dessa gäller artikel 23 Eurojusts ärendehanteringssystem, artikel 24 hantering av information i ärendehanteringssystemet och artikel 25 tillgång till ärendehanteringssystemet på nationell nivå.  

I och med ändringarna i den reviderade artikel 23 förblir de centrala principerna för ärendehanteringssystemet oförändrade, men ändringarna ökar flexibiliteten i Eurojustförordningens bestämmelser om databehandling. I och med ändringen kan uppgifter som lämnas om allvarliga brott med stöd av artikel 21 och uppgifter om förfaranden mot terrorism enligt artikel 21a lagras på ett strukturellt annat sätt och uppgifterna kan lagras längre än i de tidigare tillfälliga databaserna. I förordningen ströks de tekniska detaljerna om ärendehanteringssystemet, inklusive hänvisningarna till tillfälliga arbetsregister och index, för att systemet även i fortsättningen vid behov ska kunna moderniseras utan författningsändringar. Även principen om tillfällig lagring kvarstår i fråga om ovannämnda uppgifter, men tidsfristerna för lagring av uppgifter är längre i fråga om de uppgifter som avses i artikel 21a.  

Också i fråga om den reviderade artikel 24 förblir de tidigare gällande principerna för behandling av uppgifter oförändrade i fråga om ärendehanteringssystemet. De tidigare hänvisningarna till tillfälliga arbetsregister och index ersätts med hänvisningar till ärendehanteringssystemet. Enligt punkt 1 i artikeln ska den nationella medlemmen lagra den information som överförs till den nationella medlemmen i enlighet med denna förordning eller andra tillämpliga instrument i ärendehanteringssystemet och den nationella medlemmen ska också vara ansvarig för hanteringen av de uppgifter som behandlas av den nationella medlemmen. Enligt punkt 2 ska den nationella medlemmen även framöver i varje enskilt fall besluta huruvida tillgången till informationen ska ges till andra nationella medlemmar, till sambandsåklagare som är stationerade vid Eurojust, till behörig Eurojustpersonal eller till någon annan person som arbetar på uppdrag av Eurojust. Enligt punkt 3 ska den nationella medlemmen, i samråd med de behöriga nationella myndigheterna, i allmänna eller specifika termer ange eventuella begränsningar för vidare hantering av, tillgång till och överföring av informationen om en koppling som avses i artikel 23.2 c har identifierats.  

De reviderade artiklarna 23 och 24 som gäller ärendehanteringssystemet är direkt tillämpliga och förutsätter inga innehållsmässiga ändringar i den kompletterande nationella lagstiftningen. Till följd av dem måste dock omnämnandet av tillfälliga arbetsregister i Eurojusts ärendehanteringssystem i 6 § 2 mom. i Eurojustlagen strykas som föråldrat och ersättas med en hänvisning till Eurojusts ärendehanteringssystem.  

Med stöd av den ändrade artikel 25 får de personer som avses i artikel 20.3 a, b och c ha tillgång till de uppgifter som avses i leden a och b och som kontrolleras av deras nationella medlem samt till de uppgifter som kontrolleras av nationella medlemmar från andra medlemsstater och till vilka den nationella medlemmen från deras medlemsstat har getts tillgång, såvida inte den nationella medlem som kontrollerar uppgifterna har nekat sådan tillgång. Ordalydelsen i punkt 1 har ändrats så att möjligheten att bevilja nationella företrädare och kontaktpersoner för de nätverk som avses i artikel 20.3 d och e tillgång till ärendehanteringssystemet har strukits ur förordningstexten. Denna strykning är en följd av den ovan beskrivna ändringen av artikel 20.8. Enligt den nya punkt 3 som fogats till artikel 25 får dock de uppgifter som lämnas i enlighet med artikel 21a vara tillgängliga på nationell nivå endast för nationella kontaktpersoner för Eurojust avseende terrorism. I artikel 25.4 föreskrivs det om medlemsstaternas möjlighet att, efter samråd med sin nationella medlem, besluta i vilken omfattning de personer som avses i artikel 20.3 a, b och c, inom de begränsningar som fastställs i punkterna 1, 2 och 3 i artikeln, får föra in uppgifter i ärendehanteringssystemet.  

Med anledning av dessa preciseringar i artikel 25 föreslås det att 6 § 2 och 3 mom. i Eurojustlagen preciseras tekniskt på det sätt som beskrivs ovan i fråga om artikel 1.2 b.  

Med stöd av artikel 1.7 ströks omnämnandet av ärendehanteringssystemets index i artikel 27.4 i Eurojustförordningen, som gäller behandling av operativa personuppgifter. Ändringen är direkt tillämplig och den kompletterande lagstiftningen behöver inte ändras till följd av den.  

Till artikel 27 fogades därtill en punkt 5 med bestämmelser om Eurojusts möjlighet att behandla operativa personuppgifter som förtecknas i bilaga III och överförs med stöd av artikel 21a när uppgifterna gäller personer som, i enlighet med den berörda medlemsstatens nationella rätt, av tungt vägande skäl antas ha begått eller stå i begrepp att begå ett brott för vilket Eurojust är behörigt (led a) eller som har dömts för ett sådant brott (led b). I fråga om personer som avses i led a får Eurojust fortsätta att behandla operativa personuppgifter enligt bilaga III också efter det att förfarandena har avslutats i enlighet med nationell rätt, och även vid ett frikännande eller ett beslut om att inte lagföra. Om förfarandena inte ledde till en fällande dom ska behandlingen av operativa personuppgifter ske endast för att identifiera kopplingar mellan pågående, framtida eller avslutade utredningar eller lagföringar i enlighet med artikel 23.2 c. När det gäller uppgifter om personer som avses i led a får dock den behöriga nationella myndigheten, efter det att beslutet om frikännande eller om att inte lagföra vunnit laga kraft, besluta att det inte är nödvändigt att behandla uppgifter om frikända eller icke-lagförda personer, varvid dessa uppgifter raderas. I skäl 28 i ingressen till förordningen nämns som exempel på grunder för ett sådant beslut på en allmän nivå bl.a. ärendets särdrag eller skälen för frikännande dom eller för att inte väcka åtal i ett enskilt fall. Syftet med den nya 5 punkten är att tillåta behandling av uppgifter vid terroristbrott också i fall som avslutats i enlighet med nationell rätt. Syftet med ändringarna är att effektivisera möjligheterna att identifiera kopplingar mellan uppgifterna genom att göra det möjligt att behandla uppgifterna under en viss tid mellan utredningarna och lagföringen, också i fråga om uppgifter om tidigare utredningar, vilket också omfattar fall som lett till frigivning eller avslutats på något annat sätt. Till denna del är det värt att notera att de ovannämnda ändringarna av artikel 27 utvidgar Eurojusts möjligheter att behandla bland annat biometriska uppgifter – även tidsmässigt.  

Ändringen av artikel 27.5 i förordningen förutsätter att en motsvarande bestämmelse om den nationella myndighetens beslutanderätt fogas till 6 § i Eurojustlagen. Förordningen ger nationellt handlingsutrymme i fråga om vilken nationell behörig myndighet som ska fatta beslut om att behandlingen av uppgifterna avslutas. I propositionen föreslås det att det till 6 § i Eurojustlagen fogas en bestämmelse enligt vilken beslutet fattas av riksåklagarens byrå.  

I enlighet med artikel 1.8 ändrades Eurojustförordningens artikel 29, som gäller tidsgränser för lagring av operativa personuppgifter, så att det till punkt 1 fogades en ny punkt 1a som gäller lagring av operativa personuppgifter som överförts i enlighet med artikel 21a. Enligt den nya punkt 1a lagrar Eurojust inte operativa personuppgifter om terroristbrott som överförts i enlighet med artikel 21a efter det första av följande datum: a) det datum då preskription inträdde i alla de medlemsstater som berörs av utredningen eller lagföringen; b) fem år efter det datum då det rättsliga avgörandet från den sista medlemsstat som berörs av utredningen eller lagföringen vann laga kraft, eller två år vid frikännande eller lagakraftvunnet beslut om att inte lagföra; eller c) det datum då Eurojust underrättas om den behöriga nationella myndighetens beslut i enlighet med artikel 27.5. Till dessa delar är förordningen direkt tillämplig och kräver ingen kompletterande lagstiftning.  

Genom artikel 1.8 ändrades också artikel 29.2 och 29.3 i Eurojustförordningen. Till punkt 2 fogades en bestämmelse om att efterlevnaden av de tidsgränser för lagring som avses i punkterna 1 och 1a ska kontrolleras fortlöpande genom lämplig automatiserad behandling från Eurojusts sida, i synnerhet från den tidpunkt då Eurojust upphör att ge stöd. Till punkt 3 fogades en bestämmelse om Eurojusts möjlighet att fortsätta att lagra uppgifterna innan en av de tidsfrister som avses i punkterna 1 och 1a nås. När det gäller punkterna 2 och 3 i artikel 29 finns det inget behov av ny kompletterande lagstiftning, eftersom de är direkt tillämpliga.  

Genom artikel 1.9 fogades till avsnitt III (internationellt samarbete) i Eurojustförordningen en ny artikel 54a som gäller sambandsåklagare från tredjeländer. Den nya artikel 54a möjliggör utstationering av sambandsåklagare från tredje länder till Eurojust i situationer där Eurojust har förhandlat fram ett bilateralt avtal om detta med staten i fråga. Utifrån den bestämmelse om ingående av samarbetsavtal (artikel 52) som redan finns i Eurojustförordningen har Eurojust hittills ingått sammanlagt 12 samarbetsavtal med tredjeländer (Albanien, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien, Georgien, Island, Liechtenstein, Moldavien, Norge, Schweiz, Ukraina och Förenta staterna) som tillåter överföring av operativa personuppgifter och utstationering av sambandsåklagare från tredjeländer till Eurojust. Därtill tillåts utstationering av sambandsåklagare i samarbetsavtalen mellan EU och Europeiska atomenergigemenskapen samt Storbritannien. I mars 2021 gav rådet kommissionen fullmakt att förhandla om Eurojust-samarbetsavtal med ytterligare 13 tredjeländer (Algeriet, Argentina, Armenien, Bosnien-Hercegovina, Brasilien, Colombia, Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, Marocko, Tunisien och Turkiet).  

Enligt artikel 54a.2 ska sambandsåklagarens rättigheter och skyldigheter fastställas i samarbetsavtalet i fråga eller i något annat arrangemang enligt artikel 47. Sambandsåklagare som är stationerade vid Eurojust ska beviljas tillgång till ärendehanteringssystemet för informationsutbyte. Enligt artiklarna 46–47 i förordningen är dock Eurojust ansvarigt för sambandsåklagarnas behandling av personuppgifter. Den nya artikel 54a utgör ingen rättslig grund för informationsutbyte. Enligt artikel 54a får överföring av operativa personuppgifter till sambandsåklagare från tredjeländer genom ärendehanteringssystemet endast ske enligt de regler och villkor som fastställs i Eurojustförordningen, i avtalet med respektive land eller i andra tillämpliga rättsliga instrument. Den nya artikel 54a är direkt tillämplig och kräver ingen kompletterande nationell lagstiftning. De allmänna principerna för överföring av operativa personuppgifter till tredjeländer och internationella organisationer ingår även i fortsättningen på samma sätt som tidigare i artikel 56 i förordningen. I de situationer som förordningen förutsätter beviljas förhandstillstånd för överföring av personuppgifter till ett tredjeland eller en internationell organisation även i fortsättningen enligt 9 § i Eurojustlagen av den behöriga myndighet som gjorde den ursprungliga överföringen.  

Genom artikel 1.10 i förordningen fogades till punkterna 9–11 i artikel 80 i Eurojustförordningen (övergångsbestämmelser) övergångsbestämmelser om införandet av det nya ärendehanteringssystemet. Dessa bestämmelser är direkt tillämpliga och förutsätter inte att kompletterande lagstiftning utfärdas. 

Genom artikel 1.11 fogades till Eurojustförordningen en ny bilaga III med en förteckning över de uppgifter om terroristbrott som ska sändas till Eurojust i enlighet med artikel 21a. Sådana uppgifter är bl.a. fingeravtryck och fotografier för att säkerställa tillförlitlig identifiering av den misstänkta (led d). Bilagan är direkt tillämplig och förutsätter ingen kompletterande lagstiftning.  

Artikel 2. Ändring av beslut 2005/671/RIF. Genom artikeln ändras rådets beslut 2005/671/RIF så att hänvisningarna till Eurojust och informationsutbyte gällande terroristbrott i artiklarna 1 och 2 i rådets beslut stryks. Dessa strykningar är en teknisk följd av att bestämmelserna i fråga överfördes till Eurojustförordningen och rådets beslut i fortsättningen endast gäller informationsutbyte gällande terroristbrott med Europol.  

Artikel 3.Ikraftträdande Artikeln gäller förordningens ikraftträdande. Förordningen har trätt i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Förordningen trädde således i kraft den 31 oktober 2023.  

2.3  Direktivets målsättning, huvudsakliga innehåll och förhållande till lagstiftningen i Finland

Målsättningen för direktivet (EU) 2023/2131 var att samordna rådets beslut 2005/671/RIF med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF (nedan direktivet om dataskydd i brottmål). I rådets beslut 2005/671/RIF fastställs särskilda regler för informationsutbyte och samarbete när det gäller terroristbrott. På grund av den ovannämnda ändringen av Eurojustförordningen gäller rådets beslut i fortsättningen endast informationsutbyte med Europol gällande terroristbrott.  

Artikel 1. Genom artikeln upphävdes led b i artikel 1 i rådets beslut, som hade en föråldrad hänvisning till Europolkonventionen från 1995, som senare ersattes av förordning (EU) 2016/794 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol).  

Genom artikel 1 i direktivet ändrades också led d i artikel 1 i beslutet, så att det framöver definierar grupper eller enheter som terroristgrupper enligt definitionen i artikel 2.3 i direktiv (EU) 2017/541 och de grupper och enheter som återfinns i förteckningen i bilagan till rådets gemensamma ståndpunkt 2001/931/Gusp.  

Genom artikel 1 i direktivet ändrades därtill rubriken för artikel 2 i beslutet genom att omnämnandet av Eurojust ströks. Till artikel 2 i beslutet fogades också en ny punkt 3a, enligt vilken varje medlemsstat ska säkerställa att personuppgifter behandlas endast i syfte att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra terroristbrott och andra brott för vilka Europol har behörighet och som återfinns i förteckningen i bilaga I till Europolförordningen (EU) 2016/794. Sådan behandling ska inte påverka de begränsningar som är tillämpliga på behandlingen av uppgifter enligt Europolförordningen (EU) 2016/794. 

Genom direktivet ändrades också artikel 2.4 så att de kategorier av personuppgifter som ska översändas till Europol för de ändamål som avses i punkt 3a framöver ska begränsas till de kategorier som avses i bilaga II avsnitt B punkt 2 till Europolförordningen (EU) 2016/794 (inkl. biometriska identifieringsuppgifter, såsom fingeravtrycksuppgifter och fotografier). 

Till artikel 2 i beslutet fogades också till punkt 6 ett nytt stycke, enligt vilket de kategorier av personuppgifter som får utbytas mellan medlemsstaterna för de ändamål som avses i det första stycket ska begränsas till de kategorier som avses i bilaga II avsnitt B punkt 2 till förordning (EU) 2016/794. Första stycket i artikeln i fråga gäller information som behöriga myndigheter har samlat in inom ramen för ett straffrättsligt förfarande med anknytning till terroristbrott och som så snart som möjligt ska göras tillgängliga för myndigheterna i en annan medlemsstat, när informationen skulle kunna användas för att förebygga, förhindra, utreda och lagföra terroristbrott i den medlemsstaten. 

Rådets beslut 2005/671/RIF trädde ursprungligen i kraft den 30 september 2005. Genomförandet av beslutet förutsatte inga ändringar i lagstiftningen i Finland. Därefter har man även antagit Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (den s.k. Europolförordningen), som innehåller bestämmelser om användning av personuppgifter samt dataskydd i Europols verksamhet. Förordningen omfattar också informationsutbyte gällande terroristbrott. Förordningen är direkt tillämplig, och därtill gäller på nationell nivå lagen om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (2017/214), som innehåller kompletterande bestämmelser. Bestämmelser om behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer finns dessutom i förordning (EU) 2018/1725. I enlighet med artikel 27a i Europolförordningen tillämpas den förordningen på behandlingen av personuppgifter. Utan att det påverkar tillämpningen av Europolförordningen ska artikel 3 och kapitel IX i förordning (EU) 2018/1725 tillämpas på Europols behandling av operativa personuppgifter. Förordning (EU) 2018/1725 ska, med undantag av kapitel IX, tillämpas på Europols behandling av administrativa personuppgifter. 

På EU-nivå gäller dessutom direktivet om dataskydd i brottmål (EU) 2016/680 i fråga om skydd för personuppgifter när behöriga myndigheter behandlar dem för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder. Direktivet har genomförts i Finland genom lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018, nedan dataskyddslagen avseende brottmål). Lagen tillämpas på behandling av personuppgifter som utförs av polisen, åklagarna, de allmänna domstolarna, Brottspåföljdsmyndigheten, Tullen, Gränsbevakningsväsendet och andra behöriga myndigheter, när det är fråga om förebyggande, avslöjande och utredning av brott eller förande av brott till åtalsprövning, åklagarverksamhet i samband med brott, handläggning av brottmål i domstol, verkställighet av straffrättsliga påföljder eller skydd mot eller förhindrande av brott mot den allmänna säkerheten. I ovannämnda situationer är lagen den tillämpliga allmänna lagen. Avvikelser från lagens bestämmelser kan göras i speciallagstiftning. I dataskyddslagen avseende brottmål finns inte heller bestämmelser om myndigheternas rätt att få uppgifter eller om utlämnande av uppgifter till bl.a. Europol.  

Närmare bestämmelser om utlämnande av uppgifter till Europol finns i fråga om polisen i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (616/2019), i fråga om Gränsbevakningsväsendet i lagen om behandling av personuppgifter vid Gränsbevakningsväsendet (639/2019) och i fråga om Tullen i lagen om behandling av personuppgifter inom Tullen (650/2019). Med stöd av 28 § i polisens personuppgiftslag får polisen trots sekretessbestämmelserna lämna ut personuppgifter till Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning med iakttagande av bestämmelserna i Europolförordningen och lagen om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning, som kompletterar förordningen nationellt. En motsvarande bestämmelse ingår också i 37 § i Gränsbevakningsväsendets personuppgiftslag och i 25 § i lagen om behandling av personuppgifter inom Tullen.  

De bestämmelser om behandling och utlämnande av personuppgifter till Europol som ingår i dessa speciallagar omfattar också informationsutbyte gällande terroristbrott och motsvarar dessutom bestämmelserna i direktivet och lagen avseende dataskydd i brottmål. De uppdateringar av rådets beslut 2005/671 som gjorts genom det direktiv som avses i propositionen förutsätter således inga ändringar i den nationella lagstiftningen.  

Artiklarna 2–4. Artiklarna innehåller bestämmelser om den tidsfrist som satts ut för genomförandet av direktivet samt bestämmelser om direktivets ikraftträdande. Enligt bestämmelserna ska medlemsstaterna genomföra direktivet senast den 1 november 2025 och underrätta kommissionen om detta.