1.1  Bakgrund

Behörigheten när det gäller punktbeskattningen och bilbeskattningen överfördes i enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering från Tullen till Skatteförvaltningen vid ingången av 2017 (RP 159/2016 rd). I det sammanhanget gjordes i lagstiftningen i princip endast de ändringar som överföringen av behörighet krävde. Bestämmelserna om förfaranden ändrades inte, utan beskattningen verkställdes fortfarande enligt samma förfaranden som tidigare och med datasystem som förvaltas av Tullen. Förfarandet vid sökande av ändring förenhetligades dock till vissa delar med motsvarande bestämmelser i den övriga skattelagstiftningen. 

Syftet med överföringen av behörigheten i fråga om beskattningen var att tydligare än förr koncentrera beskattningen till en expertorganisation och på så vis göra det möjligt att genomföra principen om en lucka för de skattskyldiga vid beskattningen. I propositionen om överföringen konstaterades det att ändringen gör det möjligt att förenhetliga beskattningsprocesserna och senare utnyttja Skatteförvaltningens nya datasystem också vid punktbeskattningen och bilbeskattningen.  

Genom denna proposition förenhetligas bestämmelserna om förfaranden vid punktbeskattningen och bilbeskattningen med beskattningsförfarandena för övriga skatter samtidigt som Skatteförvaltningens nya datasystem tas i bruk också vid punktbeskattningen och bilbeskattningen. Bestämmelser om andra slags förfaranden ska utfärdas endast om skillnaderna mellan olika skatteslag kräver det. 

Revideringen av bestämmelserna om förfarandena vid punktbeskattningen och bilbeskattningen är även en fortsättning på förenhetligandet och förenklandet av Skatteförvaltningens beskattnings- och skatteuppbördsförfaranden enligt regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering. Detta arbete har genomförts stegvis inom ramen för Skatteförvaltningens informationssystemsreform (RP 29/2016 rd, RP 237/2016 rd och RP 97/2017 rd). 

1.2  Beredning

Propositionen har beretts vid finansministeriet i samarbete med Skatteförvaltningen, Tullen och Transport- och kommunikationsverket.  

En omfattande remissrunda ordnades om utkastet till proposition mellan den 13 november och den 31 december 2019. Utlåtanden begärdes av de ministerier och myndigheter som är centrala med tanke på propositionen, av näringslivet och andra intressentgrupper, sammanlagt av 51 aktörer. Begäran om utlåtande publicerades också på finansministeriets offentliga webbplats. Begäran om utlåtande och inkomna utlåtanden finns tillgängliga i den offentliga tjänsten på adressen https://vm.fi/sv/projekt-och-lagberedning med numret VM003:00/2019. 

Intressegruppernas synpunkter har under beredningen hörts också inom ramen för intressegruppssamarbetet för det informationssystemsprojekt som pågår inom Skatteförvaltningen. 

2.1  Punktbeskattning

2.2  Bilbeskattning

2.3  Skatteuppbörd och indrivning

Den allmänna lagen i fråga om skatteuppbörd och indrivning är lagen om skatteuppbörd (11/2018), vars tillämpningsområde omfattar skatter enligt lagen om beskattningsförfarande och lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Lagen om skatteuppbörd tillämpas med stöd av annan lagstiftning även på andra skatter och avgifter, bl.a. punktskatter och bilskatt.  

Enligt punktskattelagen tillämpas lagen om skatteuppbörd på uppbörd, betalning och indrivning av, ansvar för och återbetalning av punktskatt, om inte något annat föreskrivs i punktskattelagen. Bestämmelserna i punktskattelagen tillämpas på kvittning och på punktskatt som återbetalas på ansökan. I punktskattelagen föreskrivs det också om minimibelopp av punktskatt som uppbärs och återbetalas och om återbetalningsränta. Dessutom innehåller punktskattelagen bestämmelser om säkerhet som ställs för att trygga skattefordringar, omhändertagande av punktskattepliktiga produkter samt lättnader och uppskov med betalning av punktskatt. 

Vid uppbörd, indrivning och återbäring av bilskatt iakttas i tillämpliga delar vad som i lagen om skatteuppbörd eller med stöd av den bestäms eller föreskrivs, om inte något annat föreskrivs i bilskattelagen eller med stöd av den. Bilskattelagen innehåller också bestämmelser som hänför sig till skatteuppbörd, t.ex. bestämmelser om omhändertagande av och användningsförbud för fordon samt om den minsta bilskatt som uppbärs eller drivs in. Transport- och kommunikationsverket tar ut den bilskatt som hör till verkets behörighet med hjälp av det informationssystem som det förvaltar och tillämpar också i tillämpliga delar vad som föreskrivs i lagen om skatteuppbörd eller med stöd av den. 

Betalning av skatt och dröjsmålspåföljder

Punktskatt betalas för närvarande beslutsspecifikt. Om betalningen inte räcker till för att täcka den genom beslutet debiterade skatten helt och hållet, används betalningen i enlighet med tullagen först till skattetillägg och förseningsränta, sedan till skattehöjning och felavgift och sist till kapital. Även när bilskatt betalas används ett referensnummer för bilskattebeslutet i fråga. På basis av referensnumret används skatten till att betala den bilskatt som fastställts i beslutet. Ett registrerat ombud kan alternativt betala alla bilskatter som finns på samma faktura med ett referensnummer. När det gäller användningsordningen för skatter iakttas fortfarande tullagen, eftersom beskattningen, när behörigheten i fråga om punktbeskattningen och bilbeskattningen överfördes till Skatteförvaltningen, kom att verkställas enligt samma förfaranden som tidigare och med de datasystem som förvaltas av Tullen. Betalningarna riktas automatiskt. En betalning som görs utan referens eller med felaktig referens används till betalning av obetald bilskatt och punktskatt. Den nuvarande beslutsspecifika referensen för betalningar avviker från de bestämmelser om riktande av inbetalningar som finns i lagen om skatteuppbörd och enligt vilka betalningen i regel riktas till antingen ett skatteslag eller alla skattefordringar.  

På beräkning av såväl skattetillägg som förseningsränta tillämpas lagen om skattetillägg och förseningsränta (1556/1995), nedan lagen om förseningsränta. En skattskyldig som utan debitering betalar punktskatt efter den i lagen föreskrivna betalningsdagen ska på eget initiativ betala skattetillägg. Om skattetillägg inte betalas på eget initiativ, påförs det av Skatteförvaltningen. Skattetillägg beräknas på punktskatt och försörjningsberedskapsavgift men inte på skatteförhöjning eller felavgift. Skattetillägg beräknas på motsvarande sätt också när punktskatt återbetalats utan grund eller stöd som betalats enligt punktskattelagstiftningen återkrävs vid efterbeskattningsförfarande. Vid bilbeskattning påförs skattetillägg däremot om ett fordon har tagits i bruk eller antecknats i registret och bilskatt inte har betalats på behörigt sätt eller om mera skatt borde uppbäras för fordonet. Skattetillägg beräknas på bilskatt, men inte på skatteförhöjning eller felavgift.  

På obetald skatt som förfallit till betalning och som debiterats genom beskattningsbeslut ska det betalas en förseningsränta. Dröjsmålspåföljderna beräknas i enlighet med lagen om förseningsränta. Förseningsränta beräknas på punktskatt, bilskatt, försörjningsberedskapsavgift, skatteförhöjning och felavgift, men inte på skattetillägg. Skattetillägg och förseningsränta beräknas i enlighet med punktskattelagen även när punktskatt uppbärs i samband med förtullning. Skattetillägg beräknas ändå då för samma period som ränta av skattetilläggstyp i enlighet med tullagstiftningen uträknas för tull. Dröjsmålspåföljderna i fråga om punktskatter och bilskatt avviker i nuläget från räntepåföljderna i fråga om de andra skatter som Skatteförvaltningen uppbär. Den oenhetliga regleringen i fråga om indrivningen av olika skatteslag och skillnaderna i dröjsmålspåföljderna gör att behandlingen av ärenden som gäller indrivning blir krångligare på många sätt. 

Om punktskatter som påförts genom flera beslut är obetalda, används betalningen till betalning av punktskatterna i det beslut som referensen avser och inte t.ex. i den ordning skatterna preskriberas. En betalning som görs utan referens eller med felaktig referens används till betalning av obetald bilskatt och punktskatt i preskriptionsordning. Om punktskatt betalas till ett större belopp än vad som fastställts i beskattningsbeslutet och man vet att den skattskyldige kommer att debiteras punktskatt, återbetalas den punktskatt som betalats till för stort belopp inte, utan det används till betalning av skatt som ska betalas senare.  

Rättelse och efterbeskattning kan enligt punktskattelagen verkställas också för längre tid än en skatteperiod, dock för högst ett kalenderår. Beskattning som verkställts på detta sätt kan innehålla påförande och rättelse av skatt till den skattskyldiges nackdel eller fördel. När ett beskattningsbeslut som omfattar flera skatteperioder innefattar rättelse såväl till nackdel som till fördel för den skattskyldige kan kvittning verkställas mellan skatteperioder. Till följd av kvittning ackumuleras kapitalet under hela den period som beskattningsbeslutet omfattar. Ränta beräknas mellan skatteperioderna antingen som återbäringsränta eller skattetillägg beroende på kapitalet för respektive skatteperiod. 

Återbetalning och ränta på återbetalning

Punktskatt och bilskatt kan återbetalas genom ett beslut om rättelse av beskattning eller ett beslut som meddelats med anledning av ansökan om återbetalning. Punktskatter och bilskatt som hör till Skatteförvaltningens behörighet uppbärs med det datasystem som förvaltas av Tullen, vilket inte används för att uppbära andra skatter eller avgifter som Skatteförvaltningen uppbär. Således om en skattskyldig samtidigt med återbetalning har annan punktskatt eller bilskatt obetald, används återbetalning av punktskatt och bilskatt av tekniska skäl i regel enbart till att betala punktskatt och bilskatt.  

Om en återbetalning eller oriktad betalning inte räcker till för att täcka alla obetalda skatter, används återbetalningen till betalning av skatter enligt den ordning de preskriberas från den äldsta till den senaste. Återbetalning av punktskatt riktas i första hand till obetalda andra punktskatter och i andra hand till bilskatt. Återbäring av bilskatt används i första hand till obetalda bilskatter. Om det finns flera obetalda skatter och de förfaller till betalning samtidigt, används återbäringar i beskattningen enligt förfallodag från den äldsta till den senaste. Om även förfallodagarna är desamma, används återbäringar till skatteslagen inom punktbeskattningen enligt deras inbördes användningsordning och inom bilbeskattningen i den ordning som beskattningsbesluten fattats. Återbäringar betalas till den skattskyldige automatiskt, men användning av återbäring till betalning av andra skattefordringar förutsätter tjänstemannaarbete. Så gott som alla punktskatter och bilskatter betalas dock i nuläget till rätt belopp, så i praktiken behöver användningsordningen tillämpas endast sällan.  

Om återbäring inte används till betalning av punktskatter eller bilskatt eller någon annan skatt betalas den ut till den skattskyldige. Återbäring kan dock utmätas innan den betalas ut till den skattskyldige. 

Punktskattelagen innehåller inte bestämmelser om kvarhållande av återbäring för betalning av kommande skatter, så på kvarhållande av återbäring tillämpas i regel lagen om skatteuppbörd. Genom Skatteförvaltningens beslut har det dock bestämts att endast återbäringar av skatter som betalas på eget initiativ och som vid skatteuppbörd behandlas som ett enda skatteslag kvarhålls. 

Bestämmelser om återbetalningsränta på punktskatt finns i punktskattelagen. På återbetalning av punktskatt beräknas en återbetalningsränta enligt punktskattelagen, om skatt återbetalas till följd av skatterättelse eller överklagande. I syfte att minska det administrativa arbetet betalas ränta enligt lagen inte på återbetalningsbelopp under 100 euro. Återbetalningsränta beräknas i enlighet med punktskattelagen även när beskattningen verkställs i samband med förtullning. Återbetalningsränta beräknas ändå då för samma period som motsvarande ränta uträknas för tull. På punktskatt som återbetalas på ansökan betalas ingen ränta. Undantag utgör dock en situation där ett beslut som gäller återbäring av punktskatt rättas till sökandens fördel.  

På återbetalningsränta vid bilbeskattningen tillämpas lagen om skatteuppbörd. I bilskattelagen finns dock en uttrycklig bestämmelse om återbetalningsränta som betalas på återbäring av bilskatt vid utförsel. Ränta betalas för den användningstid som bestämts på förhand, om sökanden visar att fordonet har förts in till Finland för tidsbunden användning och användningstiden har bestämts innan fordonet förts in. På återbäring vid utförsel betalas ingen återbäringsränta, om den sökande har fått förskottsåterbäring.  

Indrivning

Punktskatt och bilskatt har i lagstiftningen av tekniska skäl lämnats utanför skatteskuldsregistret, och därför offentliggörs eller antecknas obetalda skatter inte i skatteskuldsregistret och protest används inte vid indrivning.  

Enligt punktskattelagen ska lagen om skatteuppbörd tillämpas på indrivning av punktskatter. Betalningspåminnelser kan sändas till den skattskyldige och fordran kan utsökas. På indrivning av punktskatt tillämpas dock även bestämmelserna i punktskattelagen, såsom bestämmelsen om uppskov med betalning. Uppskov med betalning motsvarar i praktiken det betalningsarrangemang som avses i lagen om skatteuppbörd. En av Skatteförvaltningens indrivningsmetoder är realiseringen av den säkerhet som ställts i enlighet med punktskattelagen. Skatteförvaltningen kan också ansöka om att den skattskyldige försätts i konkurs och föra talan vid ett insolvensförfarande.  

Även vid bilbeskattningen tillämpas lagen om skatteuppbörd på indrivning, och bilskattelagen innehåller endast enstaka bestämmelser om indrivning. Om bilskatten inte har betalats på förfallodagen, får den skattskyldige en betalningsuppmaning. Skatten sänds för utsökning, om skatten inte betalas trots uppmaning. Skatteförvaltningen och Trafik- och kommunikationsverket kan också ansöka om att den skattskyldige försätts i konkurs och föra talan vid ett insolvensförfarande. Den skattskyldige kan på begäran beviljas uppskov med betalning, och i fråga om registrerade ombud kan man också tillgripa åtgärder för att realisera säkerheter. Bilskattelagens grunder för beviljande av uppskov med betalning avviker i vissa avseenden från grunderna för beviljande av betalningsarrangemang enligt lagen om skatteuppbörd, men när det gäller den praktiska tillämpningen är skillnaderna små. Om skatten inte har betalats i sin helhet på förfallodagen, får fordonet inte användas i trafik. Användningen är förbjuden trots att skatten inte längre kan indrivas på grund av att skatten preskriberats. Användningen tillåts när skatten har betalts helt och hållet.  

Skatteförvaltningen och Tullen kan på ansökan sänka eller helt slopa punktskatten och de påföljder som hänför sig till den. På motsvarande sätt kan Skatteförvaltningen och Transport- och kommunikationsverket på ansökan bevilja skattelättnad i fråga om bilskatten och de påföljder som hänför sig till den. Förfarandet motsvarar i stor utsträckning den befrielse från skatt som avses i lagen om skatteuppbörd, men till skillnad från lagen om skatteuppbörd kan Skatteförvaltningen och Tullen bestämma villkor för en lättnad av punktskatten. I punktskattelagen föreskrivs det dessutom om lättnad av punktskatten när det gäller produkter som används i vissa forsknings- och utvecklingsprojekt. Som en form av lättnad kan Skatteförvaltningen och Transport- och kommunikationsverket också på ansökan för en bestämd tid eller helt och hållet återkalla användningsförbudet för fordonet. 

2.4  Ändringsbeskattning och sökande av ändring

Ändring av beskattningen på initiativ av myndighet

Beskattningen kan ändras på myndighetsinitiativ inom punktbeskattningen och bilbeskattningen såväl till den skattskyldiges som till skattetagarens fördel. Beskattningen ska rättas till den skattskyldiges fördel om skatt eller felavgift har fastställts till för stort belopp eller har återbetalats till för litet belopp. Beskattningen ska rättas till skattetagarens fördel om den skattskyldige inte har blivit påförd föreskriven skatt eller skatten återbetalats till ett alltför högt belopp på grund av ett räknefel eller något därmed jämförbart misstag. Beskattningen kan rättas till skattetagarens fördel även om saken inte blivit prövad till någon del. Rättelse till den skattskyldiges fördel ska göras inom tre år och rättelse till skattetagarens fördel inom ett år från ingången av kalenderåret efter det år då skatten eller återbetalningen fastställdes eller med stöd av den skattskyldiges anmälan borde ha fastställts. Rättelse till den skattskyldiges fördel kan dessutom göras senare, på begäran som framställts inom nämnda tid.  

Skattemyndigheten kan verkställa efterbeskattning, om den skattskyldige har lämnat in en bristfällig, vilseledande eller oriktig uppgift, på grund av vilken skatt inte blivit fastställd eller har återbetalats till ett för stort belopp. Grunden för efterbeskattning är ett fel som beror på den skattskyldige, dvs. förutsättningarna hör samman med den skattskyldiges deklarationsskyldighet. Huruvida förfarandet är avsiktligt eller oavsiktligt har ingen betydelse. Efterbeskattning ska verkställas inom tre år från ingången av kalenderåret efter det år då skatten eller återbetalningen fastställdes eller borde ha fastställts. 

Rättelse och efterbeskattning i fråga om punktskatt kan verkställas också för längre tid än en skatteperiod, dock för högst ett kalenderår. Motsvarande bestämmelse finns inte i lagstiftningen om andra skatter som Skatteförvaltningen uppbär, utan principen om materiell kvittning tillämpas endast inom enskilda skatteperioder och beslut meddelas alltid per skatteperiod eller skatteår.  

Vid punktbeskattningen och bilbeskattningen är förutsättningarna för rättelse av beskattning bundna till å ena sidan tiden och å andra sidan ärendet eller arten av den skattskyldiges försummelse eller fel som skett i Skatteförvaltningens förfaranden. Inom punktbeskattningen och bilbeskattningen gäller även andra förutsättningar för att ingripa i ekonomiska transaktioner under en och samma tidsperiod än de som gäller inom annan beskattning som Skatteförvaltningen verkställer. Beskattningen inom andra skatteslag som omfattas av Skatteförvaltningens behörighet kan rättas, skatt kan fastställas eller beslut kan rättas till den skattskyldiges nackdel inom föreskriven tid i princip oavsett felets art eller grund. Ändring får dock inte göras och skatt inte påföras om Skatteförvaltningen har utrett och uttryckligen avgjort ärendet antingen genom att meddela ett beslut eller inte meddela ett beslut. Beskattningen kan dock rättas, om avgörandet i ärendet har baserat sig på en felaktig eller bristfällig utredning eller det i ärendet har framkommit en sådan ny utredning som kunde ha inverkat på avgörandet i ärendet. Bestämmelserna om tillitsskydd kan i vissa situationer utgöra ett hinder för att ändra beskattning.  

Det är inte möjligt att förlänga den allmänna tidsfristen på tre år för rättelse av beskattning inom punktbeskattningen och bilbeskattningen, till skillnad från annan beskattning. Förlängning av tidsfristen för rättelse med ett år avsett att tillämpas undantagsvis och i situationer av betydande skatteintresse där det av orsaker som inte beror på Skatteförvaltningen inte går att i tid få rätta och tillräckliga faktauppgifter för beskattningsbeslutet eller där inte finns tid att utreda saken tillräckligt inom tidsfristen, och kontrollåtgärden på grund av detta inte har slutförts när den allmänna tidsfristen löper ut. Annan beskattning kan dessutom rättas i vissa särskilda situationer inom en tidsfrist på sex år. Denna förlängda tidsfrist är möjlig endast på vissa i lag föreskrivna särskilda villkor och i lagen föreskrivs det på ett uttömmande sätt om villkoren för tillämpning. I situationer där den skattskyldige åtalas i ett skattebedrägerimål, kan annan beskattning rättas till den skattskyldiges nackdel även efter det att de ovan beskrivna andra tidsfristerna löpt ut. Tidsfristen för ändring av beskattningen till följd av brott är ett år från utgången av det kalenderår under vilken åklagaren har väckt åtal.  

Ändringssökande

Den skattskyldige kan söka ändring i ett beslut som gäller punktbeskattning och bilbeskattning huvudsakligen genom begäran om omprövning. Begäran om omprövning får dock inte framställas om det är fråga om ett förhandsavgörande eller ett beslut i fråga om vilket det särskilt anges att ändring inte får sökas i det, såsom beslut om lättnad eller uppskov med betalningen.  

Rätt att söka ändring har den vars rätt, fördel eller skyldighet skattemyndighetens beslut gäller. Rätt att söka ändring på skattetagarnas vägnar har statliga rättsbevakare, som i fråga om Skatteförvaltningens beslut är Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt och i fråga om Transport- och kommunikationsverkets beslut Transport- och kommunikationsverkets skatteombud. Om ett registrerat ombud ansvarar för bilskatten, har ombudet rätt att söka ändring. Rätten att söka ändring grundar sig på förvaltningslagen, eftersom det inte i punktskattelagen och bilskattelagen finns uttryckliga bestämmelser om dem som har rätt söka ändring, med undantag av den statliga rättsbevakaren och det registrerade ombudet. 

I ett ärende som gäller fastställande eller återbetalning av skatt ska den skattskyldige framställa begäran om omprövning inom tre år räknat från ingången av kalenderåret efter det år då skatten fastställdes eller återbetalades. Tidsfristen är dock alltid minst 60 dagar från delfåendet av beslutet. I andra ärenden än fastställande eller återbetalning av skatt, t.ex. beslut om felavgift som gäller punktbeskattningen, är tidsfristen 60 dagar från delfåendet av beslutet. För den statliga rättsbevakaren är tidsfristen 60 dagar från det att beslutet fattades. Även i fråga om andra skatter som Skatteförvaltningen uppbär ska begäran om omprövning framställas inom tre år räknat från ingången av året efter skatteåret, kalenderåret eller räkenskapsperioden. Tidsfristen är dock alltid minst 60 dagar från delfåendet av beslutet.  

Myndigheten ska behandla begäran om omprövning utan ogrundat dröjsmål. På hörande av parter tillämpas förvaltningslagens bestämmelser om hörande. När den som söker ändring är den skattskyldige, hörs den statliga rättsbevakaren i praktiken endast när det är fråga om en särskild lagtolkningsfråga. Däremot hörs den skattskyldige alltid om den som söker ändring är den statliga rättsbevakaren. I praktiken hörs den skattskyldige också alltid före ett beslut fattas, om begäran om omprövning inte godkänns som sådan. 

Skatteförvaltningen avgör begäran om omprövning som gäller punktbeskattning och bilbeskattning som första instans, och en sådan begäran behandlas inte i ett förfarande i skatterättelsenämnden på det sätt som andra skatter som Skatteförvaltningen uppbär behandlas. Även Transport- och kommunikationsverket avgör begäran om omprövning av bilbeskattningen som första instans. Eftersom förfarandet i skatterättelsenämnden inte tillämpas på beslut som gäller punktbeskattning och bilbeskattning är det inte möjligt att lämna in ett prejudikatbesvär direkt till högsta förvaltningsdomstolen. Förfarandet med prejudikatbesvär tillämpas på fall inom annan beskattning än punktbeskattning och bilbeskattning, och avgörandena i dessa fall har stor betydelse med tanke på en enhetlig beskattnings- och rättspraxis. 

Ändring i ett beslut som har fattats med anledning av begäran om omprövning och ett förhandsavgörande får sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Besvärstiden inom punktbeskattningen och bilbeskattningen är tre år räknat från ingången av kalenderåret efter det år då skatten fastställdes eller återbetalades. Besvärstiden är dock alltid minst 60 dagar från delfåendet av omprövningsbeslutet. Om begäran om omprövning har gällt andra ärenden än fastställande eller återbetalning av skatt är besvärstiden 60 dagar från delfåendet av omprövningsbeslutet. För den statliga rättsbevakaren är besvärstiden 60 dagar från det att beslutet fattades. I fråga om ett förhandsavgörande är besvärstiden dock 30 dagar. Besvärstiden i fråga om omprövningsbeslut är påfallande lång inom punktbeskattningen och bilbeskattningen. Den avviker från tidsfristerna i lagen om beskattningsförfarande och i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, i fråga om vilka besvär i allmänhet ska lämnas in inom 60 dagar och i fråga om beslut som gäller förhandsavgörande inom 30 dagar. På grund av den långa tidsfristen kan besvärsprocesser som gäller t.o.m. flera år gamla beslut vara anhängiga och utredningen av dem vara besvärlig. Det finns inga särskilda skäl att till följd av punktskatternas och bilskattens natur ha längre besvärstider för dem än för andra skatteslag. 

I beslut av förvaltningsdomstolen får ändring sökas endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Besvär hos högsta förvaltningsdomstolen ska anföras inom 60 dagar från delfåendet av förvaltningsdomstolens beslut, men besvärstiden i fråga om förvaltningsdomstolens beslut som gäller ett förhandsavgörande är 30 dagar från delfåendet av beslutet. Det förfarande som tillämpas inom punktbeskattningen och bilbeskattningen överensstämmer med de förfaranden som tillämpas i fråga om de andra skatter som Skatteförvaltningen uppbär. 

Ur den skattskyldiges perspektiv är systemet med ändringsbeskattning i viss mån splittrat, vilket i sig försvagar den skattskyldiges rättssäkerhet. Oenhetligheten i systemet är också verksamhetsmässigt och ekonomiskt en börda för Skatteförvaltningen, eftersom genomförandet av datasystemen för olika skatteslag avviker från varandra. I samband med den övergripande reformen av beskattningsförfarandet och skatteuppbörden 2016—2019 förenhetligades bestämmelserna om skatter som Skatteförvaltningen uppbär när det gällde ändring av beskattningen, påförande av skatt och ändringssökandet samt de allmänna förfarandebestämmelserna. Undantag från målet att förenhetliga bestämmelserna gjordes endast till den del det var nödvändigt med tanke på särdragen hos olika skatteslag. Förenhetligandet gällde då inte punktbeskattningen och bilbeskattningen. 

Kompletterande beskattningsbeslut, följdförändring och beskattning som verkställs på nytt

Om den skattskyldige framställer en begäran om omprövning som gäller punktbeskattningen eller bilbeskattningen och i samband med den meddelar en uppgift som inte tidigare meddelats, behandlas ärendet i ett omprövningsförfarande. Däremot i fråga om vissa skatter som debiteras och som Skatteförvaltningen uppbär fattar Skatteförvaltningen i motsvarande situationer ett kompletterande beskattningsbeslut. Ett kompletterande beskattningsbeslut fattas endast på basis av en uppgift som den skattskyldige meddelar. I ett förfarande som gäller kompletterande beskattningsbeslut är det inte fråga om förfarande för ändringssökande utan om ett förfarande som kompletterar den ordinarie beskattningen och som motsvarar verkställandet av beskattningen. 

I fråga om andra skatter som Skatteförvaltningen uppbär än punktskatter och bilskatt föreskrivs det i lagstiftningen också om följdändringar. Följdändring innebär en situation där en ändring som först gjorts i beskattningen direkt och utan särskild prövning inverkar på beskattningen för en annan skatteperiod eller annat skatteår eller på en annan skattskyldigs beskattning. Utöver detta kan en följdändring göras i en situation där en ändring som gjorts i ett annat skatteslag direkt och utan särskild prövning inverkar på beskattningen i fråga om ett annat skatteslag. En följdändring görs dock inte, om ändringen av någon särskild orsak är oskälig. En följdändring kan göras såväl till fördel som till nackdel för den skattskyldige. 

Lagen om beskattningsförfarande och lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ innehåller bestämmelser om genomförande av ändringar när beskattningen verkställs på nytt på grund av besvärsmyndighetens eller Skatteförvaltningens beslut, det görs en följdändring eller beskattningen ändras på grund av besvärsmyndighetens beslut. Om skatten sänks i samband med att beskattningen verkställs på nytt, sänks de ursprungliga skatteraterna. Om skattebeloppet ökar i samband med att beskattningen verkställs på nytt, förblir de ursprungliga skatteraterna i kraft och den ytterligare skatt som ska betalas uppbärs som en egen rat. Preskriptionstiden för den beräknas från ingången av det år som följder efter det år då beskattningen verkställdes på nytt. Skatteförvaltningen ska på eget initiativ bestämma att verkställigheten ska avbrytas till den del som den myndighet hos vilken ändring sökts har upphävt den verkställda beskattningen eller på annat sätt återförvisat ärendet till Skatteförvaltningen för ny behandling, om inte något annat följer av särskilda skäl. I punktskattelagen och bilskattelagen finns inga uttryckliga bestämmelser om genomförande av ändringar. I praktiken har man dock gått till väga på ovan beskrivet sätt, men något officiellt förordnande om att verkställigheten ska avbrytas har inte utfärdats. Ändringarna i beskattningen har genomförts i form av debiteringsrättelse.  

Sökande av ändring i vissa beslut som avses i mervärdesskattelagen

I mervärdesskattelagen finns det två typer av beslut som inte omfattas av bestämmelserna om ändringssökande i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Det första är ett beslut att beskatta distansförsäljning av varor i den stat där transporten upphör i stället för i Finland, även om köparens gemenskapsinterna förvärv inte överstiger den undre gräns för gemenskapsinterna förvärv som tillämpas i medlemsstaten i fråga. Det andra är ett beslut som meddelas med anledning av en ansökan om tillstånd för skatteupplag och återkallande av tillståndet i fråga. Ändring i ovannämnda beslut som gäller mervärdesbeskattning söks i enlighet med lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019), och således är förfarandet för ändringssökande inte enhetligt till denna del. 

2.5  Särskilda bestämmelser om punktbeskattningen och bilbeskattningen i mervärdesskattelagen

Enligt mervärdesskattelagen ska förfarandebestämmelserna för punktbeskattningen iakttas vid förfarandet för den mervärdesskatt som ska betalas på gemenskapsinterna förvärv av punktskattepliktiga varor, om köparen av de punktskattepliktiga varorna är en person vars övriga anskaffningar inte utgör gemenskapsinterna förvärv. Om de övriga förvärven för en köpare av punktskattepliktiga produkter utgör ett gemenskapsinternt varuförvärv, ska mervärdesskatt betalas för förvärven i enlighet med de allmänna förfarandebestämmelserna i fråga om mervärdesskatt. Förfarandebestämmelserna i fråga om punktskatt gäller näringsidkare vars verksamhet inte till någon del berättigar till avdrag, samt juridiska personer som inte är näringsidkare, om deras gemenskapsförvärv stannar under ett visst tröskelvärde och om de inte har ansökt om att bli skattskyldiga för sina gemenskapsförvärv. Sådana gemenskapsinterna förvärvare finns inte i registret över mervärdesskattskyldiga och behöver på grund av gemenskapsinterna förvärv inte föras in i registret över mervärdesskattskyldiga, eftersom mervärdesskatteförfarandet inte tillämpas på betalningen av skatten. Förfarandebestämmelserna för punktbeskattningen tillämpas i dessa situationer på betalning, skattemyndigheter, anmälningsskyldighet, påförande av skatt, förhandsavgörande, sökande av ändring, återbäring av skatt samt förfarandet i övrigt. Med punktskattepliktiga produkter avses produkter som avses i lagen om accis på alkohol och alkoholdrycker och bränsleskattelagen, harmoniserade punktskattepliktiga produkter som avses i lagen om tobaksaccis samt vissa produkter som avses i elskattelagen, med undantag för sådan gas som levereras genom ett naturgasnät som finns inom Europeiska unionens territorium eller genom ett nät som är anslutet till ett sådant naturgasnät. Mervärdesskatt uppbärs inom punktbeskattningsförfarandet i genomsnitt i 10 fall per år. 

Förvärv av ett nytt transportmedel från en annan medlemsstat i Europeiska unionen till Finland är ett gemenskapsinternt varuförvärv även när köparen är en privatperson eller när köparen inte är mervärdesskattskyldig för annan verksamhet. Mervärdesskatt ska således alltid betalas på gemenskapsinterna förvärv av nya transportmedel. Med transportmedel avses i mervärdesskattelagen sådana motordrivna landtransportmedel, vattenfartyg och luftfartyg som definieras närmare i mervärdesskattelagen. Lagen innehåller också bestämmelser om när ett transportmedel är nytt. Ett motordrivet marktransportmedel är nytt om det har sålts högst sex månader efter det att det första gången togs i bruk eller om transportmedlet har körts högst 6 000 kilometer.  

Om även bilskatt ska betalas för transportmedlet, tillämpas bilskattelagen på betalning av mervärdesskatten på det gemenskapsinterna förvärvet, skattemyndigheter, deklarationsskyldighet, påförande av skatten, förhandsavgörande, sökande av ändring och återbäring av skatt. Sådana förvärvare finns inte i registret över mervärdesskattskyldiga och behöver på grund av gemenskapsinterna förvärv inte föras in i registret över mervärdesskattskyldiga, eftersom mervärdesskatteförfarandet inte tillämpas på betalningen av skatten. Mervärdesskatt på nya transportmedel uppbärs i samband med bilskatten år 2019 till ett belopp på sammanlagt ca 770 000 euro genom 127 beslut, år 2018 till ett belopp på sammanlagt ca 1 140 000 euro genom 130 beslut och år 2017 till ett belopp på sammanlagt ca 500 000 euro genom 75 beslut. 

Det föreskrevs om det särskilda förfarandet för underlättande av den skattskyldiges verksamhet under en tid då Tullen ansvarade för verkställandet av punktbeskattningen och bilbeskattningen. Om den skattskyldige skulle betala såväl mervärdesskatt som punktskatt eller bilskatt för samma förvärv, gjorde den särskilda bestämmelsen det möjligt att sköta ärendet endast med Tullen. Ett enhetligt förfarande förenklar och underlättar den skattskyldiges verksamhet även så att betalningen av mervärdesskatt sker samtidigt och enligt samma förfarande som för bilskatt eller punktskatt. I och med att Skatteförvaltningen för närvarande ansvarar för uppbörden av mervärdesskatt och av bilskatt och punktskatt deklarerar den skattskyldige mervärdesskatten för dessa gemenskapsinterna förvärv som omfattas av det särskilda förfarandet på Skatteförvaltningens blankett, varefter Skatteförvaltningen debiterar skatten i samband med bilskatten och punktskatten.  

Den skattskyldige ska lämna in en punktskattedeklaration och därmed också en mervärdesskattedeklaration för gemenskapsinterna förvärv som omfattas av särskilt förfarande inom fyra vardagar från det att varorna har tagits emot i Finland eller skyldigheten att betala skatt annars har uppkommit. Skatten debiteras och den ska betalas inom tio vardagar från det att varorna togs emot eller att någon annan skyldighet att betala skatten uppkom.  

Deklaration om bilskatt ska lämnas in innan fordonet antecknas i trafik- och transportregistret eller tas i bruk i Finland. Den skattskyldige lämnar också med bilskattedeklarationen de uppgifter som behövs för mervärdesbeskattningen av gemenskapsinterna förvärv av transportmedel som omfattas av särskilt förfarande. Anmälan lämnas antingen elektroniskt via bilskattedeklarationstjänsten eller på en blankett. Skatten ska betalas inom 15 dagar från dagen för beskattningsbeslutet. Enligt bilskattelagen registreras ett fordon inte förrän en bilskattedeklaration har lämnats in och bilskatten har betalats, vilket bidrar till att skatten betalas.  

Uppbörden av mervärdesskatt i samband med punktbeskattningen är ur Skatteförvaltningens synvinkel krävande både i materiellt hänseende och som förfarande, eftersom mervärdesskatten och punktskatten bestäms på olika grunder. Årligen finns det få sådana fall, och de kräver specialkunskaper. Det nuvarande förfarandet avviker från det sedvanliga förfarandet vid mervärdesbeskattningen, eftersom mervärdesskatt i dessa fall inte betalas på eget initiativ utan Skatteförvaltningen debiterar den. Också anmälnings- och betalningsperioderna avviker från de sedvanliga anmälnings- och betalningsperioderna enligt mervärdesskatteperioden. På mervärdesskatt som uppbärs i punktbeskattningsförfarandet tillämpas inte de bestämmelser som gäller skatter som betalas på eget initiativ och som vid skatteuppbörd behandlas som ett enda skatteslag. 

Också uppbörden av mervärdesskatt vid gemenskapsinterna förvärv av ett nytt transportmedel i samband med bilbeskattningen är krävande för Skatteförvaltningen både i materiellt hänseende och som förfarande, eftersom skyldigheterna att betala mervärdesskatt och bilskatt uppkommer på olika sätt och på olika grunder. Dessutom, även om det är fråga om samma fordon, är den mervärdesskattskyldige inte nödvändigtvis densamma som den bilskatteskyldige. De uppgifter som ska meddelas för mervärdesbeskattningen avviker dessutom från de uppgifter som ska meddelas för bilbeskattningen. 

Eftersom verkställandet av punktbeskattning och bilbeskattning har överförts från Tullen till Skatteförvaltningen, finns inte heller längre denna motivering för ett särskilt förfarande för att den skattskyldiges verksamhet ska underlättas.  

Enligt lagförslaget ändras punktskatterna till skatter som betalas på eget initiativ, och på deklaration, betalning, fastställande och ändringssökande i fråga om dem ska lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas. För dem som sporadiskt bedriver punktskattepliktig verksamhet är sista inlämningsdag för skattedeklarationen och betalningsdagen för skatten enligt förslaget den allmänna förfallodagen i den kalendermånad som följer på skatteperioden, dvs. i allmänhet den 12 dagen. Om förfarandet för punktskatt även i fortsättningen tillämpades på gemenskapsinterna förvärv som omfattas av ett specialförfarande, skulle förfarandet för mervärdesskatt på gemenskapsinterna förvärv ändras på motsvarande sätt. Om man däremot i fråga om gemenskapsinterna förvärv av punktskattepliktiga varor som omfattas av ett särskilt förfarande övergick till det allmänna mervärdesskatteförfarandet, skulle den skattskyldige bli tvungen att lämna in en mervärdesskattedeklaration och en punktskattedeklaration för samma förvärv vid olika tidpunkter, eftersom anmälnings- och betalningstidpunkten vid mervärdesbeskattningen är den 12 dagen i den andra månaden som följer på skatteperioden, dvs. en månad senare, men annars skulle förfarandet vara enhetligt. Om en gemenskapsintern förvärvare inte har fått fakturan under den månad då varorna togs emot, riktas det gemenskapsinterna förvärvet enligt mervärdesskattelagen först till månaden efter den månad då förvärvet togs emot, varvid anmälnings- och betalningstidpunkten vid mervärdesbeskattningen i praktiken skulle vara två månader längre fram än vid punktbeskattningen. 

Bilskatten däremot ska enligt lagförslaget också i fortsättningen vara en skatt som debiteras, och på vilken det i regel ska tillämpas samma förfaranden som på de övriga skatter som debiteras. Enligt lagförslaget ska bilskattedeklaration lämnas in innan fordonet tas i bruk eller registreras. Om en anmälan om ibruktagande har lämnats in för fordonet, ska deklarationen lämnas in inom fem dagar från ibruktagandet. Bilskatten ska betalas senast på den förfallodag som anges i beslutet. Om man övergick till det allmänna mervärdesskatteförfarandet för gemenskapsinterna förvärv av nya transportmedel som omfattas av det särskilda förfarandet, skulle den skattskyldige bli tvungen att tillämpa två olika förfaranden och lämna in bilskattedeklaration och mervärdesskattedeklaration separat vid olika tidpunkter. Därför skulle det i detta alternativ vara nödvändigt att Skatteförvaltningen skulle underlätta den skattskyldiges situation genom praktiska åtgärder. 

Om man slopade det särskilda förfarandet för mervärdesskatt på gemenskapsinterna förvärv av ett nytt transportmedel och övergick till att tillämpa det allmänna mervärdesskatteförfarandet, skulle anmälan och betalning av skatt frigöras från förfarandet för registrering av fordon. Detta anses dock inte ha någon väsentlig inverkan på tillsynen och betalningen av skatten, eftersom detta skulle ersättas med andra åtgärder. Vid tillsynen ska i fortsättningen användas uppgifter om bilbeskattning, registreringsuppgifter från Transport- och kommunikationsverket samt uppgifter om mervärdesbeskattning från andra medlemsstater. Tillsynen kommer i allt högre grad att basera sig på mångsidiga riskanalyser.  

Sammantaget kan man dock anse att de särskilda bestämmelserna om förfarandet för mervärdesskatt som betalas för gemenskapsinterna förvärv som gäller punktbeskattningen och bilbeskattningen inte längre är ändamålsenliga. 

2.6  Offentligheten för uppgifter som gäller punktbeskattningen och bilbeskattningen samt utlämnande av uppgifter

Uppgifter och handlingar som lämnats eller företetts för punktbeskattningen ska enligt gamla punktskattelagen hållas hemliga. De får inte i protokoll eller beslut redovisas i större utsträckning än vad som är nödvändigt. I lagen föreskrivs det också om tystnadsplikt och förbud att utnyttja uppgifterna samt om lämnande av uppgifter för olika användningsändamål.  

Uppgifter som gäller punktbeskattningen får lämnas bl.a. till skattemyndigheterna och av dessa kallade sakkunniga samt för tillsynen över beskattningen, uppbörd av skatt, prövning av besvär över beskattning och väckande av åtal även till andra myndigheter. Uppgifter och handlingar får även lämnas till den tillsynsmyndighet som avses i alkohollagen (1102/2017) för dess tillsynsuppdrag. På de villkor som myndigheten bestämmer kan det även förordnas att handlingar ska lämnas för statistisk eller annan vetenskaplig undersökning. Uppgifter som gäller punktbeskattning får inte lämnas vidare eller användas utan tillstånd för något annat syfte än det för vilket de har utlämnats. Lagen innehåller också bestämmelser om publicering av myndighetens och domstolens beslut, dock med utelämnande av parternas namn. 

Punktskattelagen innehåller dessutom bestämmelser om utbyte av information mellan Tullen och Skatteförvaltningen. I den lagen föreskrivs det både om Tullens rätt att på eget initiativ lämna uppgifter till Skatteförvaltningen och om Skatteförvaltningens rätt att på begäran få uppgifter av Tullen. Tullen har trots sekretessbestämmelserna rätt att på eget initiativ lämna Skatteförvaltningen information om beskattningsbara produkter och punktskattepliktig verksamhet, iakttagelser i samband med övervakningen och om andra omständigheter som behövs för utförandet av sådana uppgifter i anslutning till punktbeskattningen som omfattas av Skatteförvaltningens behörighet jämte information som specificerar den skattskyldiga och den skattskyldigas kontaktinformation. Skatteförvaltningen har för sin del trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller erhållande av uppgifter rätt att av Tullen på begäran få behövlig information om beskattningsbara produkter, punktskattepliktig verksamhet, iakttagelser i samband med övervakningen samt om punktbeskattning som Tullen verkställt och Tullens uppgifter i anslutning till den jämte information som specificerar den skattskyldiga och den skattskyldigas kontaktinformation för verkställandet av punktbeskattning, tillståndsprövning och skattekontroll samt utförandet av andra sådana uppgifter i anslutning till punktbeskattningen som omfattas av Skatteförvaltningens behörighet. I punktskattelagen hänvisas det dessutom till Tullens personuppgiftslag, med stöd av vilken Tullen har rätt att få uppgifter ur Skatteförvaltningens datasystem.  

Bestämmelser om sekretess och utlämnande av uppgifter finns även i flera punktskattelagar, bl.a. elskattelagen, lagen om accis på vissa dryckesförpackningar, avfallsskattelagen och lagen om oljeskyddsfonden. 

Bestämmelser om offentlighet och sekretess för uppgifter om bilbeskattningen finns i bilskattelagen. Liksom i fråga om punktbeskattningen är utgångspunkten även i bilbeskattningen att de uppgifter och handlingar som lämnats för bilbeskattningen ska hållas hemliga. Uppgifterna får användas för skattemyndighetens statistiska utredningar vilkas sammandrag är offentliga. 

Ett undantag till huvudregeln utgör de beskattningsbeslut som gäller fordon som beskattas utifrån det allmänna värdet i detaljhandeln. De besluten är offentliga. Beskattningsbeslutens offentlighet har i lagen begränsats endast i fråga om handlingar som hänför sig till beslut om skattelättnader och återbäring liksom i fråga om uppgifter om personbeteckning och en fysisk persons adress, vilka ska hållas hemliga. Till den del det är fråga om personuppgifter som utgör ett personregister, får skattemyndigheten trots lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), nedan offentlighetslagen, lämna ut uppgifter i form av en kopia, en utskrift eller i elektronisk form utan skyldighet att utreda uppgifternas användningsändamål. Lagen innehåller även en informativ hänvisning till partsoffentligheten enligt offentlighetslagen. I fråga om uppgifter om bilbeskattning gäller behovet av offentlighet de fall där det är fråga om konkret beskattning, och således är skattemyndighetens uppgifter om ett begagnat fordons värde offentliga endast om de använts vid beskattningen av fordonet.  

Bilskattelagen innehåller också bestämmelser om tystnadsplikt och förbud mot att utnyttja uppgifter och om lämnande av uppgifter. Uppgifter och handlingar får lämnas till skattemyndigheterna och av dessa kallade sakkunniga samt, då syftet är skattetillsyn, skatteuppbörd, prövning av besvär över beskattning och väckande av åtal eller utsökning, även till behöriga myndigheter och deras företrädare. Under de förutsättningar som anges i tvångsmedelslagen (806/2011) ska beskattningshandlingarna eller uppgifter som framgår av dem ställas till en anhållningsberättigad tjänstemans förfogande också för utredning av andra brott än skattebrott.  

Tullen, Skatteförvaltningen eller Transport- och kommunikationsverket kan även lämna ut handlingar för statistiska eller vetenskapliga utredningar. Dessutom kan förvaltningsdomstolens beslut publiceras med utelämnande av parternas namn. Uppgifterna får inte lämnas vidare eller användas utan tillstånd av den myndighet som lämnat ut uppgifterna för något annat syfte än det för vilket de har lämnats ut. 

I bilskattelagen föreskrivs det om Tullens rätt att på eget initiativ lämna skattemyndigheten information om beskattningsbara fordon, iakttagelser i samband med övervakningen och om andra upplysningar som behövs för utförande av skattemyndighetens uppgifter jämte information som specificerar den skattskyldige och den skattskyldiges kontaktinformation. Skattemyndigheten har för sin del trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller erhållande av uppgifter rätt att av Tullen på begäran få behövlig information om beskattningsbara fordon, iakttagelser i samband med övervakningen samt om andra upplysningar som inverkar på beskattningen jämte information som specificerar den skattskyldige och den skattskyldiges kontaktinformation, för verkställandet av bilbeskattning, tillståndsprövning och skattekontroll samt för utförandet av andra sådana uppgifter i anslutning till bilbeskattningen som omfattas av skattemyndighetens behörighet. I fråga om Tullens rätt att få uppgift hänvisas det i bilskattelagen till Tullens personuppgiftslag.  

Punktbeskattningens sekretessbestämmelser är från 1994, dvs. från tiden före offentlighetslagen och lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999), nedan skatteuppgiftslagen. Bestämmelserna om skatteuppgifter inom bilbeskattningen är från 2002. När punktbeskattningen och bilbeskattningen vid ingången av 2017 överfördes till Skatteförvaltningen bibehölls offentlighetslagstiftningen i övrigt i oförändrad form, men bestämmelserna om informationsutbyte mellan myndigheter preciserades i syfte att trygga myndighetssamarbetet.  

Skatteuppgiftslagens bestämmelser har sedan 2017 tillämpats på uppgifter som gäller punktbeskattning och bilbeskattning i begränsad omfattning endast till den del det är fråga om Skatteförvaltningens rätt att använda beskattningsuppgifter som den tagit emot eller satt upp för ett visst beskattningsärende också för att utföra andra lagstadgade uppgifter samt Skatteförvaltningens rätt att till finansministeriet lämna ut uppgifter som behövs vid beredningen av skattelagstiftningen och uppgörandet av statsbudgeten. 

2.7  Behandling av personuppgifter

Bestämmelser om behandling av personuppgifter finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), nedan dataskyddsförordningen. Dataskyddsförordningen är en direkt tillämplig rättsakt i EU:s medlemsstater, men den kan till vissa delar preciseras och kompletteras nationellt. Dataskyddsförordningen har i Finland kompletterats med en nationell allmän lag, dvs. dataskyddslagen (1050/2018) och med speciallagstiftning. 

Enligt dataskyddsförordningen är behandling laglig bland annat när behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Skyldigheten kan grunda sig antingen på EU-lagstiftningen eller på den lagstiftning i en medlemsstat som tillämpas på den personuppgiftsansvarige. I det senare fallet föreskrivs det om ändamålet med behandlingen av personuppgifter i den nationella lagen. De nationella bestämmelserna kan också gälla bl.a. typen av uppgifter som behandlas, de registrerade, till vem uppgifter får lämnas ut och för vilket ändamål samt förvaringstiderna för uppgifterna. Dessutom ska lagstiftningen uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det mål som eftersträvas. 

Den gällande punktskattelagen, bilskattelagen, lagen om förskottsuppbörd och mervärdesskattelagen innehåller bestämmelser om register. Det är fråga om register som huvudsakligen innehåller uppgifter om företag. Registren kan dock också innehålla uppgifter om fysiska personer. De registerbestämmelser som ingår i de ovannämnda lagarna motsvarar i nuläget inte till alla delar kraven i dataskyddsförordningen t.ex. i fråga om registrets användningsändamål och förvaringstiden. Bestämmelserna bör därför granskas med tanke på skyddet av personuppgifter och uppdateras så att de motsvarar lagstiftningen om behandling av personuppgifter. 

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Allmänt om utlåtandena

Sammanlagt gavs 30 remissutlåtanden över utkastet till proposition. På basis av utlåtandena har propositionen kompletterats och preciserats på flera ställen samt till vissa delar ändrats.  

Propositionens mål att förenhetliga förfarandena för punktbeskattningen och bilbeskattningen med beskattningsförfarandena för andra skatter understöddes i stor utsträckning. I utlåtandena understöddes också det att harmoniseringen till många delar minskar de skattskyldigas administrativa börda och det administrativa arbete som verkställandet av beskattningen medför för skattemyndigheten. Näringslivet ansåg dock att propositionen också innehåller förslag som ökar den administrativa bördan. Reformen bedömdes också medföra betydande engångskostnader för företagen i samband med ändringar i informationssystemen och de interna verksamhetsprocesserna. I näringslivets utlåtanden önskades dessutom en tillräckligt lång övergångsperiod för genomförandet av ändringarna och att Skatteförvaltningens resurser i omställningssituationen riktas till anvisningar och rådgivning.  

Införandet av förfarandet i skatterättelsenämnden vid ändringssökande i punkt- och bilbeskattningen understöddes, men det ansågs vara viktigt att det säkerställs att nämnden har sakkunskap om dessa skatteslag. Förlängningen av betalningstiden för punktskatter ansågs öka företagens ekonomiska spelrum. Reformen av bilskattelagens struktur och omformuleringen av lagen i sin helhet ansågs vara en bra sak.  

Justitiekanslern i statsrådet fäste i sitt utlåtande uppmärksamhet vid propositionens mål att öka automatiseringen i synnerhet vid verkställandet av bilbeskattningen, och konstaterade att i propositionen inte har bedömts ökningen av den automatiska behandlingen i fråga om huruvida grundlagsutskottets utlåtanden om automatiskt beslutsfattande har beaktats i ärendet. Också i utlåtandena från högsta förvaltningsdomstolen, Åbo förvaltningsdomstol och Företagarna i Finland fästes uppmärksamhet vid det automatiska beslutsfattandet i beskattningen. 

Justitieministeriet hänvisade i sitt utlåtande till grundlagsutskottets ställningstaganden om beskattningsuppgifternas offentlighet och ansåg att den bestämmelse om offentlighet som föreslås i propositionen är problematisk med tanke på grundlagen. Justitieministeriet ansåg dessutom att propositionen bör preciseras och kompletteras bl.a. i fråga om elektronisk ansökan och anmälan samt i fråga om sanktionsregleringen. 

5.2  Mer detaljerat om utlåtandena

Automatiskt beslutsfattande

Under remissbehandlingen gav riksdagens biträdande justitieombudsman ett avgörande om Skatteförvaltningens automatiska beslutsfattande (EOAK/3379/2018), enligt vilket det automatiserade beslutsfattandet inte uppfyller kraven i grundlagen. I utlåtandet från justitiekanslern i statsrådet konstaterades det att det automatiska förfarandet enligt riksdagens biträdande justitieombudsmans avgörande och grundlagsutskottets utlåtandepraxis behöver en tillräcklig och tydlig rättslig grund som berättigar till användning av automatiska förfaranden. Justitiekanslern konstaterade att vid det automatiska beslutsfattandet bör det också säkerställas att grunderna för god förvaltning och tjänsteansvar tillgodoses med stöd av lag. Vid den fortsatta beredningen är det enligt utlåtandet skäl att bedöma om propositionen ger en tillräcklig rättslig grund för utnyttjandet av automationen samt att vid behov komplettera propositionen till behövliga delar. Det skulle vara möjligt att överväga och delvis också nödvändigt att åtminstone delvis föreskriva om automatiska beskattningsförfaranden i lagstiftningen om beskattningsförfaranden och delvis i ett annat projekt än beredningen av den allmänna lagstiftningen om automatiskt beslutsfattande under ledning av justitieministeriet. Enligt utlåtandet ska man vid den fortsatta beredningen bedöma i vilken mån det är motiverat att ha egna bestämmelser inom punktbeskattningen och bilbeskattningen, och i vilken mån bestämmelserna om automatiskt förfarande samlas i lagen om beskattningsförfarande eller att det åtminstone sörjs för att de grundar sig på enhetliga principer. 

Med anledning av justitiekanslerns utlåtande och biträdande justitieombudsmannens avgörande har i den fortsatta beredningen utretts alternativa sätt att gå vidare i fråga om behovet att reglera det automatiska beslutsfattandet. Utöver det ovan nämnda utlåtandet och avgörandet har det beaktats att justitieministeriet har inlett beredningen av allmänna bestämmelser om automatiserade förvaltningsbeslut. Dessutom har det beaktats att riksdagens grundlagsutskott har ansett att det automatiska beslutsfattandet är förknippat med sådana mycket vittsyftande juridiska specialfrågor som hänför sig till de grundläggande fri- och rättigheterna och till utövningen av offentlig makt och som bör bedömas med tanke på behoven att utveckla den allmänna lagstiftningen. Utskottet anser att man bör avstå från förvaltningsområdesspecifika regleringsförslag. Eftersom det dock anses nödvändigt att reformera förfarandena vid punktbeskattningen och bilbeskattningen under de närmaste åren bl.a. på grund av de risker som är förknippade med de nuvarande beskattningssystemens användningsålder, har man i den fortsatta beredningen beslutat att gå vidare enligt den planerade tidtabellen. Propositionen har dock vid den fortsatta beredningen ändrats avsevärt så att den inte till någon del utvidgar användningsområdet för det automatiska beslutsförfarandet inom Skatteförvaltningen. Även motiveringen till propositionen har kompletterats till denna del och konsekvenserna har bedömts på nytt. Trots att samma bestämmelser om beskattnings- och skatteuppbördsförfarande skulle tillämpas på punktbeskattningen som på annan beskattning på eget initiativ och på bilbeskattning huvudsakligen samma eller motsvarande bestämmelser som på annan beskattning som debiteras, genomförs förfarandena så att automatiserat beslutsfattande inte ingår i dem. Besluten om punktskatt och bilskatt fattas som tjänstemannaarbete till dess att de frågor som gäller författningsgrunden för automatiserat beslutsfattande har avgjorts. Ur propositionen har också strukits de förslag om andra skatteslag som ingick i det utkast som var på remiss och som gällde frågor kring det automatiserade beslutsfattandet.  

Offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter

Justitieministeriet konstaterade i sitt utlåtande att grundlagsutskottet har ansett att lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter, där huvudregeln är sekretess, är snedvriden med tanke på offentlighetsprincipen i 12 § 2 mom. i grundlagen (GrUU 4/2014 rd och GrUU 40/2005 rd). Utskottet ansåg redan i sitt utlåtande från år 2005 att det vid den planerade fortsatta beredningen av lagstiftningen är skäl att bedöma strukturen i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter och dess förhållande till grundlagens bestämmelser. Justitieministeriet konstaterade att det i propositionen inte har framförts vilka de nödvändiga orsakerna är till att offentligheten för uppgifter som gäller bilbeskattning och punktbeskattning föreslås bli begränsad, och att behovet av sekretess för uppgifterna bör motiveras med beaktande av grundlagens huvudregel om handlingars offentlighet. Justitieministeriet konstaterade att den föreslagna offentlighetsregleringen på grund av det som konstaterats ovan kan anses vara problematisk ur grundlagsperspektiv. 

Vid den fortsatta beredningen av propositionen ansågs det att det inte är ändamålsenligt att utreda och omvärdera offentligheten och sekretessen samt eventuella särskilda behov i anslutning till dem enbart i fråga om punktbeskattningen och bilbeskattningen, utan som en del av en mer omfattande granskning. Av resursskäl har den övergripande granskning av beskattningsuppgifternas offentlighet som grundlagsutskottet förutsatt dock inte kunnat inledas vid finansministeriet inom en sådan tidtabell att den kunde utnyttjas i samband med denna proposition. Med anledning av justitieministeriets utlåtande har man vid den fortsatta beredningen således beslutat att ändra propositionen så att bestämmelserna om offentlighet och sekretess i fråga om punktbeskattningen och bilbeskattningen inte föreslås bli ändrade i denna proposition. Vid punktbeskattningen tillämpas fortfarande bestämmelserna i den gamla punktskattelagen. Vid bilbeskattningen tillämpas de nuvarande bestämmelserna i bilskattelagen, som till övriga delar föreslås bli upphävd. 

Elektronisk ansökan och anmälan

Justitieministeriet konstaterade i sitt utlåtande att det inte på ett enkelt sätt framgår av propositionen om den som är skyldig att ansöka eller anmäla elektroniskt kan vara en fysisk person. En uteslutande elektronisk anmälningsskyldighet har betydelse med tanke på de principer om god förvaltning som avses i 21 § i grundlagen och den jämlikhet som föreskrivs i 6 § i grundlagen. Justitieministeriet påpekade att denna omständighet inte har bedömts i motiveringen till lagstiftningsordningen. 

Propositionen har med anledning av justitieministeriets utlåtande preciserats så att det föreslås att det uttryckligen ska föreskrivas om undantag från skyldigheten att uträtta ärenden elektroniskt. Motiveringen till lagstiftningsordningen har också kompletterats till denna del. 

Regleringen om påföljdsavgifter

Justitieministeriet ansåg i sitt utlåtande att propositionens bestämmelser om påföljdsavgifter bör preciseras på flera ställen. När det gäller bilbeskattningen bör man vid den fortsatta beredningen försäkra sig om att försummelsens allvarlighetsgrad beaktas med tanke på regleringens proportionalitet på lämpligt sätt vid fastställandet av påföljdsavgifterna och deras storlek. När det gäller punktbeskattningen fäste justitieministeriet uppmärksamhet vid regleringen av påföljdsavgiften som föreslås bli genomförd delvis genom hänvisningsbestämmelser, och ansåg att det vid den fortsatta beredningen bör säkerställas att det inte råder oklarhet om grunderna för påförande av påföljdsavgift. I utlåtandet konstaterades det att grundlagsutskottet upprepade gånger har betonat att i regleringen om administrativa påföljder får inte det allmänna krav på lagstiftningens exakthet som är kännetecknande för den straffrättsliga legalitetsprincipen bortses.  

Propositionen har med anledning av justitieministeriets utlåtande på flera ställen preciserats i fråga om bestämmelserna om påföljdsavgifter. När det gäller bilbeskattningen har vid beredningen beaktats att försummelsens allvarlighetsgrad ska återspeglas i påföljdsavgiften så att den påförs proportionellt, och förslagen har till denna del kompletterats och preciserats.  

Ökning av den administrativa bördan

I de flesta utlåtanden från näringslivet konstaterades det att slopandet av avdragsförfarandet inom punktbeskattningen och övergången till återbäringsförfarandet ökar de skattskyldigas administrativa börda avsevärt. I några utlåtanden ansågs det att om man övergår till ett separat återbäringsförfarande, ska återbäring kunna sökas månatligen. Trots remissvaren föreslås det att avdragsförfarandet slopas på de grunder som framgår av propositionen. Propositionen har dock ändrats så att det är möjligt att ansöka om återbäring av bränsleskatten också på grund av uppsamlade kolväten för en period av en kalendermånad. Propositionen har ändrats på motsvarande sätt i fråga om det återbäringsförfarande som ersätter det avdragsförfarande som föreskrivs i elskattelagen. 

Enligt bränslebolagen orsakar också slopandet av möjligheten enligt bränsleskattelagen att rikta skatterättelserna till skattedeklarationen för den skatteperiod under vilken rättelserna har gjorts i bokföringen en adminstrativ börda. De kontrollskäl som framförts i propositionen talar dock för slopandet av förfarandet. Dessutom känner Skatteförvaltningen till endast en skattskyldig som använder förfarandet i fråga. Det är inte motiverat att bevara den undantagsbestämmelse som gäller endast ett skatteslag och som tillämpas av en skattskyldig när förfarandena i övrigt förenklas och förenhetligas.  

Vissa remissutlåtanden om bilbeskattningen

I skatteförvaltningens utlåtande konstaterades det att den skattepåföljd som ibruktagandet av ett fordon medför inte står i rätt proportion till hur tillfällig och liten användningen är om det inte är meningen att fordonet ska användas permanent i Finland, men det ändå inte är möjligt att få återbäring vid utförsel för fordonet. Enligt utlåtandet är det ändamålsenligt att föreskriva särskilt om skattebeloppet i de situationer där fordonet inte registreras eller inte kan registreras i Finland. Propositionen har ändrats så att den fulla skatten på yrkande av den skattskyldige i vissa fall kan anpassas till den tid fordonet har varit i skattepliktig användning i Finland.  

Skatteförvaltningen framförde i sitt utlåtande också att det finns oklarheter i fråga om att binda ett registrerat ombuds skyldighet att betala bilskatt till lämnande av registeranmälan. För att beskattningsförfarandet i fråga om registrerade ombud även i fortsättningen ska vara effektivt och fungerande på samma sätt som i nuläget, har skyldigheten för ett registrerat ombud att betala bilskatt i ägarens ställe eller vid avbetalningsköp i innehavarens ställe återinförts i propositionen så att skyldigheten motsvarar den gällande bilskattelagen.  

6.1  Punktskattelagen

1 §. Tillämpningsområde. I 1 mom. ska det på motsvarande sätt som för närvarande föreskrivas om betalning av punktskatter till staten. Paragrafens 2 mom. ändras så att där specificeras de lagar vars skatter och avgifter punktskattelagen tillämpas på. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om avgränsning av lagens tillämpningsområde. Punktskattelagen ska inte tillämpas om en i 2 mom. nämnd punktskattelag om ett skatteslag innehåller bestämmelser som avviker från punktskattelagen, utan då ska bestämmelserna i lagen i fråga tillämpas. Bestämmelserna i punktskattelagen är således allmänna bestämmelser i förhållande till bestämmelserna i de lagar som nämns i 2 mom.  

I 4 mom. föreslås motsvarande bestämmelser som för närvarande om att det i respektive lagar om punktskatt eller accis föreskrivs om grunderna för skatt och skattebeloppet på punktskattepliktiga produkter. Paragrafens 5 mom. föreslås fortfarande innehålla en informativ hänvisning till lagen om undantag för landskapet Åland i fråga om mervärdesskatte- och accislagstiftningen. 

I det nya 6 mom. tas det in en informativ bestämmelse om vilken lag som ska tillämpas på beskattningsförfaranden och skatteuppbörd i fråga om punktbeskattning. Eftersom punktbeskattningen föreslås bli ändrad till beskattning på eget initiativ, ska på beskattningsförfarandena i princip tillämpas bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och på skatteuppbörden de bestämmelser i lagen om skatteuppbörd som gäller skatter som betalas på eget initiativ. Om något annat föreskrivs i denna lag eller i en lag som gäller ett specifikt skatteslag, tillämpas de bestämmelserna i stället för bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och i lagen om skatteuppbörd.  

2 §. Territoriellt tillämpningsområde. Det föreslås en teknisk ändring i paragrafen. Hänvisningen till 1 § preciseras så att den gäller 1 § 2 mom. på grund av de ändringar som föreslås i det momentet. Dessutom preciseras hänvisningen med att det är fråga om medlemsstater i Europeiska unionen. 

3 §. Tillämpning av tullagstiftningen. I paragrafen föreskrivs det om i vilka situationer punktskatter uppbärs med iakttagande av förfarandena i tullagstiftningen och till vilka delar tullagstiftningen tillämpas i dessa situationer. Tullen har då beskattningsbehörighet. I 1 mom. föreslås det att det för tydlighetens skull föreskrivs mer detaljerat än för närvarande om vilka förfaranden tullagstiftningen ska tillämpas på. Tullagstiftningen ska på motsvarande sätt som för närvarande tillämpas på betalning, återbetalning och återkrav av punktskatt samt även på andra förfaranden, liksom också på säkerheter, skatteförhöjning, felavgift, efterbeskattning och ändringssökande. Vad som föreskrivs om tull i tullagstiftningen ska också tillämpas på informationsskyldighet, föreläggande av vite samt på sekretessen för uppgifter och utlämnande och erhållande av sekretessbelagda uppgifter. 

I 2 mom. föreskrivs det om motsvarande undantag från 1 mom. som för närvarande. I situationer där produkter förs in från ett område utanför unionen och inte omedelbart efter införseln hänförs till ett uppskovsförfarande, ska tullagstiftningen inte tillämpas på verkställandet av beskattningen eller på något annat förfarande, om den skattskyldige beviljas anstånd med betalningen i enlighet med tullagstiftningen. Bestämmelsen motsvarar de gällande bestämmelserna, men till den fogas som teknisk ändring den kortform för Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av en tullkodex för unionen som har tillämpats sedan maj 2016. I 3 och 4 mom. föreslås det att på motsvarande sätt som i nuläget i enlighet med artikel 3 i punktskattedirektivet föreskrivs att de formaliteter som anges i unionens tullbestämmelser i tillämpliga delar ska gälla vid införsel av produkter från sådana tredjeterritorier som avses i 5 § 2 punkten eller vid utförsel av produkter till tredjeterritorier.  

4 §. Behöriga myndigheter. Ordalydelsen i 1 mom. ändras. Eftersom punktskatterna blir skatter som betalas på eget initiativ, ska Skatteförvaltningen inte längre verkställa punktbeskattningen, utan uppbära de skatter som den skattskyldige deklarerat på eget initiativ. Verkställandet av punktbeskattningen ersätts därför med att uppbära punktskatt. 

6 §. Övriga definitioner. Paragrafen innehåller alla andra definitioner som används i lagen utom de geografiska definitionerna. Bestämmelserna motsvarar till största delen de nuvarande, men vissa definitioner slopas, en del uppdateras och två nya definitioner fogas till paragrafen. Numreringen av punkterna ändras.  

Det föreslås att kortformen tullkodexen införs i 3 § 2 mom., vilket innebär att den inte längre behöver definieras. Definitionen av tillämpningsförordningen för tullkodex slopas såsom onödig. I den gällande tullkodexen har man frångått begreppen suspensivt tullförfarande och suspensivt tullarrangemang, vilket innebär att de inte används och således inte längre definieras i denna lag.  

I 1 punkten definieras uppskovsförfarande på motsvarande sätt som i nuläget så att de produkter som inte har tullstatus som unionsvaror på det sätt avses i bestämmelserna i tullkodexen utesluts från förfarandet. I 2 och 3 punkten tas för tydlighetens skull in nya definitioner av avsändarmedlemsstaten och destinationsmedlemsstaten. Med avsändarmedlemsstaten avses den medlemsstat i EU från vilken de punktskattepliktiga produkterna avsänds och med destinationsmedlemsstaten den medlemsstat i EU till vilken produkterna ska levereras. Definitionerna av skatteupplag, godkänd upplagshavare, registrerad mottagare och tillfälligt registrerad mottagare i 4—7 punkten motsvarar de nuvarande bestämmelserna. Likaså ska det datoriserade systemet, distansförsäljning, distansförsäljare och skatterepresentant i 9—12 punkten definieras på motsvarande sätt som i nuläget, liksom också direkt leverans och exportplats i 15 och 17 punkten.  

De hänvisningar som finns i definitionerna av registrerad avsändare, import, importplats och exportmedlemsstat i 8, 14, 16 och 18punkten ändras från att gälla artiklarna i den tidigare tullkodexen till hänvisningar till artiklarna i den gällande tullkodexen. Till definitionen av harmoniserade punktskattepliktiga produkter i 19 punkten fogas den definition av förordningen om genomförande av punktskattedirektivet som finns i den nuvarande 22 punkten och som således inte längre ska definieras särskilt. De nuvarande definitionerna av skatteperiod och skattskyldig som deklarerar per skatteperiod slopas. Bestämmelser om skatteperioden finns i fortsättningen i 2 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. I fortsättningen ska alla punktskattskyldiga som omfattas av lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ ha en skatteperiod. Begreppet skattskyldig som deklarerar per skatteperiod är således inte längre tillräckligt för att skilja mellan regelbunden och sporadisk verksamhet. I fortsättningen ska de skattskyldiga som regelbundet respektive sporadiskt bedriver punktskattepliktig verksamhet definieras i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, till vilken bestämmelserna om deklaration och betalning av punktskatter föreslås bli överförda.  

Till punkterna 7, 10, 13, 15 och 19 fogas språkliga preciseringar som inte förändrar rättsläget.  

11 a §. Särskilda bestämmelser om oegentligheter. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 11 a § som innehåller särskilda bestämmelser om oegentligheter som sker inom ramen för ett uppskovsförfarande. Oegentligheter uppkommer i situationer där den skattskyldige ska påföras skatt, och för att bevara nuläget är det är därför behövligt att avvika från vissa bestämmelser i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, föreskriva om när skyldigheten att betala skatt uppkommer och precisera från vilken tidpunkt tidsfristerna beräknas.  

I 1 mom. föreslås det att det föreskrivs om till vilka delar bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ inte ska tillämpas, om det i samband med Skatteförvaltningens eller Tullens övervakningsåtgärder eller annars upptäcks att en oegentlighet har begåtts vid import, mottagande eller flyttning av produkter. I praktiken kan observationen göras t.ex. i samband med en granskning som utförs av Skatteförvaltningen eller Tullen. Till den del tillämpningen inte uttryckligen har uteslutits tillämpas bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. På oegentligheter kan t.ex. bestämmelserna om fortsatt tidsfrist för påförande av skatt, förlängd tidsfrist och påförande av skatt till följd av brott i 45, 46 och 47 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas.  

Bestämmelserna om skatteperiod, sista inlämningsdag för skattedeklarationen och betalning av skatt för skatteperioden i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ ska inte tillämpas om det är fråga om en oegentlighet. På motsvarande sätt som i nuläget finns det ingen deklarationstid för skatten. Skatteförvaltningen fastställer skatten separat för varje oegentlighet, inte per skatteperiod. Skatten ska betalas senast på den i 2 § 3 punkten i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ avsedda allmänna förfallodag som anges i beslutet. I momentet föreslås på motsvarande sätt som i denna lags gällande 46 §, som föreslås bli upphävd, bestämmelser om att skyldigheten att betala skatt uppkommer omedelbart efter det att produkterna har tagits emot eller importerats olagligt eller oegentligheten annars har konstaterats. 

I 2 mom. föreskrivs det om beräkning av den tidsfrist för påförande av skatt, rättelse av beslut och begäran om omprövning som avses i 44 och 61 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Det föreslås att tidsfristen beräknas från utgången av det kalenderår under vilket skyldigheten att betala skatt uppkom.  

13 §. Skattskyldighet i vissa situationer. Det föreslås att hänvisningen i 3 mom. uppdateras till att gälla artikeln om extern transitering i den gällande tullkodexen.  

14 §. Fastställande av skatt. I paragrafen föreskrivs det också i fortsättningen om enligt vilken tidpunkts gällande bestämmelser skatten fastställs. Paragrafens rubrik ändras så att den bättre motsvarar paragrafens innehåll. 

Dessutom ändras ordalydelsen på finska i paragrafen så att den bättre motsvarar beskattningen på eget initiativ. På finska ersätts ”veron määrääminen” med ”veron määräytymisellä” i alla moment i paragrafen. I 2 mom. föreslås dessutom en språklig precisering. I övrigt motsvarar bestämmelserna nuläget. 

15 §. Beskattningsbara kvantiteter. Ordalydelsen i 1—4 mom. ändras. Eftersom punktskatterna i fortsättningen ska vara skatter som betalas på eget initiativ och Skatteförvaltningen påför skatten endast i undantagsfall, ersätts begreppet påförande av skatt med begreppet betalning av skatt. Den ändrade ordalydelsen motsvarar bättre beskattningen på eget initiativ. I 3 mom. stryks dessutom omnämnandet av att på beskattningen av skattskyldiga som avses i 13 § 1 mom. tillämpas bestämmelserna om registrerade mottagare. Eftersom också de skattskyldiga som avses i 13 § 1 mom. i fortsättningen ska lämna in en skattedeklaration för skatteperioden, behöver det inte längre nämnas att bestämmelserna om registrerade mottagare ska tillämpas på beskattningen. Till momentet fogas dock en hänvisning till lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, för att det ska vara klart att också de skattskyldiga som avses i momentet ska lämna in en skattedeklaration. Skattedeklarationen ska lämnas i enlighet med 17 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, dvs. senast på den allmänna förfallodagen i den kalendermånad som följer på skatteperioden. Med allmän förfallodag avses i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ den 12 dagen i varje kalendermånad eller, om den inte är en bankdag, den därpå följande första bankdagen. 

Det föreslås att 5 mom. ändras så att det i momentet hänvisas till bestämmelserna om deklaration och betalning av skatt i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och inte längre till bestämmelserna i denna lag. Om det i skatteupplaget finns obeskattade produkter när återkallelsen av tillståndet träder i kraft, anses produkterna ha frisläppts för konsumtion. För dem ska skatt deklareras och betalas i enlighet med 17 § 1 mom. och 32 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

Eftersom lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ ska tillämpas på deklaration och betalning av skatt, förlängs tidsfristen för deklaration och betalning jämfört med nuläget. Den godkände upplagshavare, registrerade mottagare och skatterepresentant som avses i 1 och 2 mom. ska lämna in deklarationen för tillståndets giltighetstid på den allmänna förfallodagen i den andra kalendermånaden efter skatteperioden. 

I det nya 6 mom. föreskrivs det att bestämmelserna om beskattningsbara kvantiteter i 1—5 mom. utöver i fråga om skatt som betalas på eget initiativ också ska tillämpas när Skatteförvaltningen eller Tullen påför skatt.  

16 §. Avdrag från skatt. Det föreslås att paragrafen upphävs. Möjligheten att göra avdrag från skatt enligt paragrafen slopas. På samma grunder som det har varit möjligt att göra avdrag kan man i fortsättningen ansöka om återbetalning. Grunderna för att få tillbaka den betalda skatten förblir således oförändrade, men man övergår från avdragsförfarande till återbetalningsförfarande. Bestämmelser om grunderna för återbetalning finns i 83 § och bestämmelser om återbetalning i 83 a §. 

17 §. Punktskattefrihet. I 1 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som för närvarande att produkter som tillverkas, innehas eller flyttas under ett uppskovsförfarande är skattefria, liksom också produkter som hänförs till ett tullagerförfarande eller förfarande för export som avses i tullkodexen. Momentets hänvisningar till artiklarna i fråga i tullkodexen uppdateras så att de motsvarar den gällande tullkodexen. I 2 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som för närvarande att bestämmelser om skattefrihet för punktskattepliktiga produkter dessutom ingår i respektive lagar om punktskatt eller accis. 

18 §. Befrielse från punktskatt. I paragrafen föreskrivs det bl.a. om skattefrihet för produkter som är avsedda att användas av diplomater och internationella organisationer. Enligt 2 mom. kan skattefriheten när det gäller energiprodukter och elektricitet förverkligas genom att skatten återbetalas på ansökan. Momentet ändras så, att skattefriheten kan förverkligas också genom att skatten återbetalas också för andra punktskattepliktiga produkter. Detta motsvarar Skatteförvaltningens vedertagna beskattningspraxis. Hänvisningen i momentet uppdateras till att gälla 83 § 1 mom., där det föreskrivs om förutsättningarna för återbetalning som baserar sig på skattefri användning, och 83 a § 1 mom., där det föreskrivs om ansökningsperioden och ansökningstiden för återbetalning. På återbetalningar som avses i denna paragraf tillämpas inte bestämmelser som gäller annan återbetalning, såsom bestämmelsen om skatteförhöjning. Vedertagen beskattningspraxis tillämpas inte, eftersom befrielsen från skatt grundar sig på mellanstatliga fördrag. Ändring får dock sökas i ett beslut som meddelats med anledning av en ansökan om återbetalning. Till momentet fogas i fråga om detta en hänvisning till bestämmelsen om rätten att söka ändring i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

20 a §. Anteckning om skattefrihet. I paragrafen föreslås ett nytt 2 mom. En informativ hänvisning till 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, där det föreskrivs om påföljden för försummelse av den i 1 mom. föreskrivna skyldigheten, tas in i momentet. Skatteförvaltningen bestämmer om en avgift på högst 5 000 euro för försummelse av anteckningsskyldigheten, om skyldigheten inte uppfylls trots uppmaning. 

21 §. Tillståndspliktig verksamhet. I 1 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt som för närvarande att tillverkning, bearbetning, innehav, avsändning och mottagande av produkter inom ramen för ett uppskovsförfarande kräver tillstånd. Enligt 2 mom. kan Skatteförvaltningen på ansökan bevilja tillstånd att verka som godkänd upplagshavare, registrerad mottagare, registrerad avsändare eller skatterepresentant samt att hålla ett skatteupplag. Punktskattepliktig verksamhet är i regel företagsverksamhet. Eftersom företagen redan i nuläget har bra beredskap för ett elektroniskt förfarande, bör ansökan i fortsättningen göras elektroniskt. I undantagsfall kan den som lämnar in ansökan ändå vara en fysisk person. Bland annat kan den som ställer upp som skatterepresentant för en distansförsäljare av punktskattepliktiga produkter vara en fysisk person. Fysiska personer ska ha möjlighet att fullgöra sina förpliktelser på annat sätt än elektroniskt, och en undantagsbestämmelse om detta bör därför tas in i paragrafen. Punktskattetillståndet ska på motsvarande sätt som för närvarande vara i kraft när verksamheten inleds och medan den pågår. 

Bestämmelsen i det nya 3 mom. gäller delgivning av tillståndsbeslut. Enligt den tillämpas på delgivningen av tillståndsbeslut de bestämmelser om delgivning av beslut som ingår i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Bestämmelser om delgivning till den skattskyldige ingår i 56 § och om delgivning till Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt i 57 § i den lagen. Alla de bestämmelser som gäller sökande av ändring i punktskattetillstånd ingår inte i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, utan bestämmelser om rätten att söka ändring i ett tillståndsbeslut tas in i det nya 4 mom. Rätt att söka ändring i ett tillståndsbeslut har såväl den som tagit del av beslutet som Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. Bestämmelserna i 62 § 5 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas på ändringssökandet. Ändring ska sökas genom en skriftlig begäran om omprövning hos skatterättelsenämnden inom 60 dagar efter delfåendet. När det gäller begäran om omprövning räknas tidsfristen för Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt från det att beslutet fattades. På ändringssökande i övrigt, såsom på hörande och besvär till förvaltningsdomstolen, tillämpas enligt 62 § 5 mom. i den nämnda lagen vad som föreskrivs i 10 kap. i lagen. 

22 §. Skatteupplag. I paragrafen föreslås ett nytt 4 mom. En informativ hänvisning till 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, där det föreskrivs om påföljden för försummelse av den i denna paragraf föreskrivna skyldigheten. Skatteförvaltningen bestämmer en avgift på högst 5 000 euro för försummelse av skyldigheten, om denna inte uppfylls ens efter Skatteförvaltningens betalningsuppmaning. 

26 §. Övriga förutsättningar för beviljande av tillstånd. I paragrafen föreskrivs det om de allmänna förutsättningarna för beviljande av tillstånd att verka som godkänd upplagshavare, registrerad mottagare, registrerad avsändare eller skatterepresentant vilka ska gälla alla som ansöker om tillstånd.  

I 1 punkten föreskrivs det att sökandens tillförlitlighet i fortsättningen ska bedömas enligt 26 § 2 och 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd. Tillstånd beviljas således inte en sökande som väsentligen försummar skattebetalningen, bokföringsskyldigheten, den deklarations- eller anteckningsskyldighet som gäller beskattningen eller sina andra skyldigheter i fråga om beskattningen. Detsamma gäller sökande som på grund av sina tidigare försummelser eller försummelser av samfund eller sammanslutningar som denne lett kan antas väsentligen försumma sina nämnda skyldigheter. I denna regeringsproposition föreslås det också att nya 3 och 4 punkter som gäller näringsförbud fogas till 26 § 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd. Till följd av den föreslagna ändringen beviljas punktskattetillstånd inte heller en sökande som meddelats näringsförbud eller ett samfund eller en sammanslutning i vars ledning det ingår en person som har meddelats näringsförbud. Samtidigt slopas Tullens nuvarande skyldighet att på begäran av Skatteförvaltningen ge ett utlåtande om sökandens tillförlitlighet.  

I 2 punkten föreskrivs det på motsvarande sätt som för närvarande att om sökanden är en fysisk person ska sökande ha uppnått myndighetsåldern och sökandes handlingsbehörighet får inte ha begränsats. 

Enligt 3 punkten är en förutsättning för tillståndet fortfarande att sökanden ställer en säkerhet som Skatteförvaltningen bestämt. Närmare bestämmelser om bestämmande av säkerhet finns i 28 §. 

28 §. Säkerheter. I paragrafen föreskrivs det om de säkerheter för att trygga skattefordringar som det krävs att den som ansöker om tillstånd ska ställa. Bestämmelserna motsvarar i övrigt nuläget, men formuleringen i 1 mom. förtydligas utan att rättsläget förändras och i 4 mom. föreskrivs det för tydlighetens skull också att Skatteförvaltningen ska bestämma inte bara säkerhetens storlek utan också dess art. Skatteförvaltningen kan också kräva att säkerhet ställs när verksamheten redan har inletts i en situation där det i samband med tillståndsprövningen inte har ansetts behövligt att kräva säkerhet. Skatteförvaltningen kan under tillståndets giltighetstid också ändra beloppet av den säkerhet som krävs, om det sker förändringar i tillståndshavarens verksamhet. I dessa situationer ska Skatteförvaltningen på tillståndshavarens begäran meddela denne ett separat beslut som gäller krav på säkerhet eller ändring av dess belopp. I detta beslut kan ändring sökas. Om delgivning av och sökande av ändring i beslut som gäller säkerhet föreskrivs på motsvarande sätt som i fråga om tillståndsbeslut som avses i 21 § 3 och 4 mom. Något separat beslut meddelas inte om säkerheten i samband med sökandet av tillstånd, utan säkerheten omfattas av det tillståndsbeslut i vilket ändring kan sökas.  

29 §. Återkallelse av tillstånd. I paragrafen föreskrivs det i fortsättningen endast om återkallelse av punktskattetillstånd, och dess rubrik ändras i enlighet med detta. Bestämmelserna om att ge varning innan tillståndet återkallas stryks.  

I 1 mom. föreslås bestämmelser om förutsättningarna för återkallelse. På motsvarande sätt som för närvarande kan ett tillstånd återkallas, om tillståndshavaren själv ansöker om återkallelse av tillståndet eller om tillståndshavaren inte längre uppfyller förutsättningarna för beviljande av tillstånd. När det gäller de allmänna förutsättningarna för beviljande av tillstånd är det fråga om en sådan bedömning som avses i 26 § 2 och 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd. Skatteförvaltningen kan återkalla tillståndet för den som väsentligen försummar skattebetalningen, bokföringsskyldigheten, den deklarations- eller anteckningsskyldighet som gäller beskattningen eller sina andra skyldigheter i fråga om beskattningen. Tillståndet kan återkallas också för den som på grund av sina tidigare försummelser eller försummelser av samfund eller sammanslutningar som denne lett kan antas väsentligen försumma sina föreskrivna skyldigheter. Ett antagande om försummelse grundar sig inte på Skatteförvaltningens prövning, utan på företagets tidigare försummelser eller på försummelser som en person i ledande ställning i företaget tidigare har gjort sig skyldig till vid ledandet av andra företag. I denna regeringsproposition föreslås det också att nya 3 och 4 punkter som gäller näringsförbud fogas till 26 § 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd. Till följd av den föreslagna ändringen kan punktskattetillståndet återkallas också för den som meddelats näringsförbud eller för ett samfund eller en sammanslutning i vars ledning det ingår en person som har meddelats näringsförbud. Med förutsättningar avses också de förutsättningar som föreskrivs i 21—28 § i denna lag. Om delgivning av och sökande av ändring i beslut som gäller återkallande av tillstånd föreskrivs på motsvarande sätt som i fråga om tillståndsbeslut som avses i 21 § 3 och 4 mom.  

Enligt 2 mom. ska Skatteförvaltningen innan ett tillstånd återkallas underrätta tillståndshavaren om återkallelsen. Denne ska samtidigt ges tillfälle att lägga fram en redogörelse om saken och att avhjälpa bristen eller försummelsen inom utsatt tid. Om tillståndshavaren själv begär att tillståndet återkallas, kan tillståndet återkallas utan att någon hörs. Möjligheten att ge tillståndshavaren en varning enligt gällande 2 mom. slopas. Om det i fortsättningen upptäcks brister i tillståndshavarens verksamhet, kan Skatteförvaltningen återkalla tillståndet. 

I 3 mom. föreskrivs det att det kan bestämmas att tillståndet kan förordnas att upphöra senast sex månader efter det att tillståndshavaren har lämnat in ansökan om återkallelse av tillståndet till Skatteförvaltningen. Genom bestämmelsen begränsas de ändringar i tillstånd för skatteupplag som söks enbart av skatteplaneringsskäl. Momentet motsvarar de gällande bestämmelserna.  

I 4 mom. föreskrivs om återbetalning av säkerheten efter det att tillståndshavarens tillstånd har återkallats. Skatteförvaltningen ska frisläppa säkerheten utan dröjsmål efter det att tillståndet återkallats. Säkerheten ska dock inte frisläppas till den del den har använts för betalning av skatt eller det är känt att den kommer att användas för betalning av skatteförpliktelser som föranleds av den verksamhet som avses i tillståndet. Bestämmelserna motsvarar till sitt innehåll det nuvarande 4 mom.  

Enligt 5 mom. anses punktskattetillståndet upphöra om tillståndshavaren försätts i konkurs. Momentet motsvarar de gällande bestämmelserna, endast momentets ordalydelse på finska preciseras. 

30 §. Register för punktbeskattning. I paragrafen finns de bestämmelser som gäller register för punktbeskattning samlade. Det föreslagna 1 mom. motsvarar de gällande bestämmelserna, men hänvisningen till förordningen om administrativt samarbete uppdateras. 

I nuvarande 2 mom. föreskrivs det om utlämnande av information ur de register som avses i 1 mom. Bestämmelsen ska upphävas som onödig. På utlämnande av uppgifter tillämpas, utan någon separat bestämmelse, bestämmelserna i denna lag och de bestämmelser som avses i 113 § och bestämmelserna i de allmänna lagarna, såsom offentlighetslagen, dataskyddslagen och informationshanteringslagen (906/2019) samt i dataskyddsförordningen. 

Innehållet i det nuvarande 4 mom. flyttas till 2 mom. De bestämmelser som gäller det register över de småskaliga tillverkare som avses i lagen om punktskatt på läskedrycker och lagen om accis på vissa dryckesförpackningar tas in i momentet. Bestämmelserna gäller registrets användningsändamål och de uppgifter som ska föras in i registret. Registret förs för beviljandet och uppföljningen av stöd av mindre betydelse (de minimis-stöd). De uppgifter som förs in i registret är sådana som behövs för beviljandet, såsom den småskaliga tillverkarens namn, mängden punktskattepliktiga produkter sin framställs under stödåret och vilket år stödtagaren har anhållit om stöd hos andra myndigheter och de stödbelopp som beviljats under den tvåårsperiod som föregår det året. 

I det nya 3 mom. föreskrivs det om bevaringstiden för uppgifterna i registren för punktbeskattning. Det föreslås att bevaringstiden ska vara 12 år efter det att den registrerade har avförts ur registret. I den föreslagna bevaringstiden har den tid för sökande av ändring som gäller punktbeskattning beaktats, liksom tidsfristerna för påförande av skatt och rättelse av beslut. Den längsta tidsfrist som gäller för påförande av skatt eller rättelse av beslut är den som anges i 47 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. I enskilda fall ska uppgifter kunna bevaras också efter detta, om ett ändringssökande eller ett ärende som gäller ändring av beskattningen är anhängigt i ärendet i fråga. 

Det nuvarande 3 mom. blir 4 mom. Momentet innehåller en informativ bestämmelse om att uppgifter i registret över tillståndshavare och skatteupplag kan lämnas ut till myndigheter i en annan medlemsstat med stöd av den förordning som avses i 1 mom. Det onödiga omnämnandet av teknisk förbindelse stryks. 

5 kap.Registrering. Rubriken för kapitlet om deklarationsskyldighet och paragraferna i kapitlet ändras, eftersom lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ i fortsättningen ska tillämpas på deklaration av punktskatter. I 5 kap. föreslås det att de bestämmelser samlas som gäller registrering som skattskyldig, stödmottagare och småskalig tillverkare, vilka för närvarande är utspridda i punktskattelagstiftningen. Kapitlet ska innehålla gemensamma förfarandebestämmelser för alla registreringar. Bestämmelserna om registreringsskyldighet och rätt att registrera sig kvarstår dock i respektive lagar om punktskatt eller accis. 

31 §. Registreringsanmälan. Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras. På deklaration av punktskatter tillämpas i fortsättningen bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Bestämmelser om skyldighet att lämna in skattedeklaration finns i 16 § i den lagen och bestämmelser om sista inlämningsdag för skattedeklarationen i 17 § i den lagen. Bestämmelser om situationer där den deklarationstid som föreskrivs i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ inte tillämpas ska i fortsättningen finnas i 11 a och 82 a § i denna lag. I dem utesluts bl.a. tillämpningen av bestämmelsen om sista inlämningsdag för skattedeklarationen i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Det är fråga om sådana fall där produkterna har importerats eller tagits emot utan att bestämmelserna om beskattning och övervakning iakttagits. Skatteförvaltningens möjlighet att förlänga skatteperioden för en viss skattskyldig slopas av tillsynsskäl. Att den skattskyldige ger aktuell information om verksamheten varje skatteperiod genom skattedeklarationen gör det möjligt att nära nog i realtid säkerställa att informationen i deklarationen är korrekt. Skatteförvaltningen har i praktiken kunnat förlänga skatteperioden, om det inte finns ett särskilt behov av att övervaka den skattskyldige eller den skattskyldiges verksamhet och verksamheten är punktskattepliktig men helt befriad från punktskatt. I praktiken har det förekommit få fall. Skatteförvaltningen kan i fortsättningen inte heller bestämma att den skattskyldige ska lämna in skattedeklarationen vid någon annan tidpunkt än den som anges i lagen. I sådana situationer där den skattskyldiges regelbundet punktskattepliktiga verksamhet är avbruten kan den skattskyldige i fortsättningen lämna in en skattedeklaration för högst sex månader på förhand i enlighet med 23 § i lagen om beskattningsförfarande beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Skattedeklarationen lämnas in för skatteperioden i fråga, men de uppgifter den innehåller är begränsade. 

I paragrafen föreskrivs det i fortsättningen om registreringsanmälan, och paragrafens rubrik ändras i enlighet med detta. Enligt det föreslagna 1 mom. ska de som bedriver punktskattepliktig verksamhet och som enligt lag ska registrera sig som skattskyldiga, stödmottagare eller småskaliga tillverkare göra en anmälan om detta till Skatteförvaltningen. Bestämmelser om skyldigheten att registrera sig som skattskyldig finns för elnätsinnehavarnas, elproducenternas och de småskaliga elproducenternas del i 9 § i elskattelagen, för användare av bränntorv och naturgas i 17 § i elskattelagen och för naturgasnätsinnehavarnas del i 21 a § i elskattelagen. Företag som använder naturgas för skattefritt ändamål kan enligt 21 a § 2 mom. i elskattelagen ansöka om att bli registrerade användare, men registreringen är inte obligatorisk. I 9 § i avfallsskattelagen finns bestämmelser om skyldigheten för huvudmän för avstjälpningsplatser och i 11 a § i bränsleskattelagen för tillverkare av biobrännolja att registrera sig som skattskyldiga. I 98 b § i denna lag föreskrivs det om skyldigheten för mottagare av statligt stöd att registrera sig som stödmottagare. Bestämmelser om skyldigheten att registrera sig som småskalig tillverkare föreslås i 1 § 5 mom. i lagen om punktskatt på läskedrycker och 1 § 3 mom. i lagen om accis på vissa dryckesförpackningar.  

Anmälan om registrering ska göras innan verksamheten inleds. Detta motsvarar registrering som mervärdesskattskyldig. För närvarande ska nätinnehavare, elproducenter och småskaliga elproducenter göra en anmälan inom tre månader från det att verksamheten inleddes. För närvarande finns det ingen fastställd tidsfrist för registrering av användare av tallolja och bränntorv, liksom inte heller för registrering av naturgasnätsinnehavare. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om att den skattskyldige utan dröjsmål ska underrätta Skatteförvaltningen om ändringar i uppgifterna om registrering och om upphörande med den verksamhet som kräver registrering. Om en skattskyldig efter registreringen börjar bedriva verksamhet också i andra kraftverk, elnät eller naturgasnät än sådana som antecknats i registret, ska den skattskyldige utan dröjsmål göra en ändringsanmälan. Skatteförvaltningen ska lägga till det nya kraftverket eller nätet i den skattskyldiges registreringsuppgifter. Att göra en ändringsanmälan utan dröjsmål innebär i praktiken att den skattskyldige ska göra anmälan genast när tidpunkten för ändringen är känd. Anmälan ska i allmänhet göras innan verksamheten vid den nya anläggningen, det nya driftstället eller vid något annat objekt har inletts och senast under den skatteperiod då verksamheten har förändrats. Också upphörande med verksamheten ska i allmänhet anmälas genast när tidpunkten för upphörandet är känd. Anmälan ska göras senast före utgången av den skatteperiod under vilken verksamheten har upphört. Också en registrerad användare av naturgas ska återkalla registreringen, om den skattefria användning som avses i 21 § i elskattelagen upphör. 

Enligt 3 mom. ska anmälan om inledande och ändring av eller upphörande med verksamheten göras elektroniskt. Utgångspunkten är att det elektroniska förfarandet är obligatoriskt. Verksamhet som kräver registrering är i regel företagsverksamhet, och företagen har redan nu bra beredskap för ett elektroniskt förfarande. I undantagsfall kan sökanden trots det vara en fysisk person. Eftersom fysiska personer ska ha möjlighet att sköta sina skyldigheter på annat sätt än elektroniskt, tas motsvarande undantag som i 21 § om tillstånd in i paragrafen. Av särskilda skäl kan anmälan göras på något annat sätt än elektroniskt.  

32 §. Tidpunkten för registrering. Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras. På lämnande av skattedeklaration tillämpas i fortsättningen 18 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, enligt vilken skattedeklarationen ska lämnas elektroniskt. Skatteförvaltningen kan dock av särskilda skäl godkänna att deklarationen lämnas in på papper.  

I paragrafen föreskrivs i fortsättningen om tidpunkten för registrering, och paragrafens rubrik ändras i enlighet med detta. Enligt 1 mom. ska de skattskyldiga antecknas i registret från och med den tidpunkt då verksamheten inleddes. När det gäller stödmottagare och småskaliga tillverkare av läskedrycker eller dryckesförpackningar är det fråga om statligt stöd som beviljas dem. Registreringen ska göras från och med den tidpunkt då den verksamhet som berättigar till stöd inleds, dock tidigast från och med att registreringsbeslutet fattades. Registreringen har inte någon självständig betydelse i förhållande till stödet. Enligt 2 mom. ska ändringar i registret eller avregistrering göras när verksamheten upphör eller förändras.  

6 kap.Verkställande av beskattning. Det föreslås att kapitlets rubrik upphävs. Kapitlets 33 och 34 § flyttas till 5 kap. och ändras. Kapitlets 35—45 § upphävs. 

33 §. Beslut som gäller registrering. Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras. Paragrafen flyttas till 5 kap. 

I paragrafen föreskrivs för närvarande om beskattningsbeslut, i fråga om vilket 52 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas i fortsättningen. Skatteförvaltningen ska inte längre på basis av skattedeklarationen i ett beskattningsbeslut fastställa det skattebelopp som ska betalas. Skatteförvaltningen ska i fortsättningen meddela den skattskyldige ett beslut när skatt påförs eller ett beslut rättas till den skattskyldiges fördel eller nackdel eller den skattskyldige påförs skatteförhöjning, förseningsavgift eller försummelseavgift. I de fall där Skatteförvaltningen påför skatt ska skatten även i fortsättningen fastställas per produktgrupp. Bestämmelsen om beräkningen av skatten slopas. Beräkningen av skatten ska förenhetligas så att de delar som överstiger en full enhet i alla situationer beaktas med två decimalers noggrannhet. Beräkningen ska göras med samma noggrannhet som skattebeloppet ska uppges i skattedeklarationen. 

I paragrafen föreskrivs i fortsättningen om beslut som gäller registrering, och paragrafens rubrik ändras i enlighet med detta. I 1 mom. föreskrivs det att Skatteförvaltningen ska meddela beslut om registrering och avregistrering. För närvarande meddelar Skatteförvaltningen inte beslut om registrering av punktskattskyldiga eller stödmottagare, men i fortsättningen ska det alltid i fråga om registrering meddelas ett beslut i vilket ändring får sökas. På ändringssökande tillämpas bestämmelserna om ändringssökande som gäller beslut om registrering i 62 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Med registrering avses inte en situation enligt 53 § där näringsidkaren genom att ställa säkerhet får en rättighet av engångsnatur att under ett uppskovsförfarande ta emot punktskattepliktiga produkter.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om att på delgivning av beslut tillämpas 56 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ också när beslutet gäller stödmottagare eller småskaliga tillverkare. Tillägget behövs eftersom alla registrerade som meddelas beslut inte är skattskyldiga i den mening som avses i den paragrafen. Utan tillägget är lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ inte i samtliga fall tillämplig t.ex. på delgivning av beslut om registrering av stödmottagare. 

34 §. Närmare föreskrifter om registrering. Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras. Paragrafen flyttas till 5 kap. Bestämmelser om det som för närvarande föreskrivs om beskattning enligt uppskattning i paragrafen ska i fortsättningen ingå i 43 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, där det också föreskrivs om avlyftande av beskattning enligt uppskattning. Enligt den bestämmelsen ska en uppmaning sändas till den skattskyldige att lämna in en skattedeklaration, om den skattskyldige helt har försummat att deklarera skatt eller uppenbart har deklarerat för lite i skatt. Uppmaningen ska innehålla en uppskattning av skattebeloppet. Om den skattskyldige trots uppmaning inte lämnar de uppgifter som behövs för att påföra skatt, påförs skatten enligt uppskattning. Om den skattskyldige lämnar in en deklaration som anses tillförlitlig först efter det att Skatteförvaltningen har påfört skatten enligt uppskattning, kan Skatteförvaltningen avlyfta den skatt och skatteförhöjning som påförts enligt uppskattning. Den deklaration som lämnats in betraktas då som en skattedeklaration som lämnats för sent.  

I paragrafen föreslås i fortsättningen ett bemyndigande för Skatteförvaltningen att meddela närmare föreskrifter om registreringsförfarandet. Det är i första hand fråga om närmare bestämmelser om datainnehållet i registreringsanmälan. Paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar paragrafens nya innehåll. 

35 §. Rättelse till skattetagarens fördel. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. På rättelse av skatt tillämpas i fortsättningen bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Bestämmelser om påförande av skatt och rättelse till den skattskyldiges nackdel finns i 40 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Bestämmelser om tidsfrist för påförande och rättelse av skatt finns i 44—47 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

36 §. Efterbeskattning. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. I stället för paragrafen om efterbeskattning ska 40 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas. I den paragrafen ingår bestämmelser om påförande av skatt och rättelse till den skattskyldiges nackdel. Skatteförvaltningen påför den skattskyldige den punktskatt som saknas, om den skattskyldige har deklarerat för lite skatt eller om det av någon annan orsak har blivit för lite skatt att betala. Till skillnad från nuläget förutsätts således ingen uttrycklig försummelse av den skattskyldige. Bestämmelser om tidsfrist för påförande och rättelse av skatt finns i 44—47 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

37 §. Verkställande av rättelse och efterbeskattning. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. Det ska i fortsättningen inte längre vara möjligt att verkställa rättelse eller efterbeskattning för längre tid än en skatteperiod. Skatt kan inte påföras eller beslut rättas genom beslut som gäller fler än en skatteperiod. För varje skatteperiod ska det alltid fattas ett separat beslut, och skatteperioderna behandlas alltid separat, även om samma handling skulle innehålla flera beslut som gäller olika skatteperioder. Att ett separat beslut fattas för varje skatteperiod motsvarar de bestämmelser som gäller annan beskattning på eget initiativ. Uttryckliga bestämmelser om detta ska för tydlighetens skull ingå i det nya 5 mom. som föreslås i 52 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

38 §. Utredning av ärenden. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. Vid punktbeskattningen tillämpas i fortsättningen 8 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, där det föreskrivs om utredningsplikt. Paragrafen behöver inte heller behållas med tanke på den punktbeskattning som Tullen verkställer, eftersom Tullen redan nu tillämpar 31 § om utredningsskyldighet i förvaltningslagen. 

39 §. Motivering av beslut. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. På motivering av ett beslut ska i fortsättningen i alla situationer tillämpas 55 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, där det föreskrivs om innehållet i Skatteförvaltningens beslut. Paragrafen behöver inte heller behållas med tanke på den punktbeskattning som Tullen verkställer, eftersom Tullen redan nu tillämpar motsvarande bestämmelser i tullagen och förvaltningslagen. 

40 §. Hörande. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. På hörande tillämpas i fortsättningen 7 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. På hörande i samband med beskattning enligt uppskattning tillämpas 43 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Paragrafen behöver inte heller behållas med tanke på den punktbeskattning som Tullen verkställer, eftersom Tullen redan nu tillämpar de bestämmelser i tullkodexen som gäller saken. 

41 §. Delgivning av beslut. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. På delgivning av beslut tillämpas i fortsättningen 56 och 57 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Bestämmelsen i 3 mom. om delgivning till tullombudet flyttas till 107 § i denna lag. 

42 §. Kringgående av skatt. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. Vid punktbeskattningen tillämpas i fortsättningen bestämmelserna om kringgående av skatt i 10 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

43 §. Skatteförhöjning. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. Vid punktbeskattningen tillämpas i fortsättningen 37 och 38 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

44 §. Felavgift. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. Felavgiften i fråga om punktbeskattningen ska i fortsättningen ersättas med påföljdsavgifter enligt lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Bestämmelser om påföljdsavgifterna finns i 7 kap. i den lagen.  

45 §. Påförande av skatteförhöjning och felavgift. Paragrafen upphävs som onödig, eftersom bestämmelserna om påföljdsavgifter i 7 kap. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ i fortsättningen ska tillämpas vid punktbeskattningen. 

7 kap.Skatteuppbörd. Bestämmelser om betalning av punktskatt ska i fortsättningen ingå i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

46 §. Tidpunkten för betalning av skatt. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. På betalning av punktskatt ska bestämmelserna i 6 kap. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas. 

Bestämmelse i 2 mom. om när skyldigheten att betala skatt uppkommer när det är fråga om oegentligheter flyttas till de nya 11 a och 82 a §. Det är fråga om sådana fall där produkterna har importerats eller tagits emot utan att bestämmelserna om beskattning och övervakning iakttagits. 

47 §. Särskilda bestämmelser om skatteuppbörd. Rubriken för 7 kap. före paragrafen ändras. Paragrafen innehåller i fortsättningen särskilda bestämmelser om skatteuppbörd, och dess rubrik ändras på motsvarande sätt. I regel ska lagen om skatteuppbörd i fortsättningen tillämpas på uppbörd av punktskatter.  

I 1 mom. föreslås bestämmelser om vilka bestämmelser i lagen om skatteuppbörd som ska tillämpas på punktskatt som återbetalas på ansökan. I lagen om skatteuppbörd avses med återbäring skatt som betalas tillbaka till den skattskyldige, skatt eller förskott på skatt som överförts från en främmande stat till Finland samt räntor på dessa. Punktskatt kan dock på ansökan betalas tillbaka också till andra än skattskyldiga. På sådan återbäring tillämpas samma bestämmelser i lagen om skatteuppbörd som på återbäring enligt lagen om skatteuppbörd. Därför föreslås det att det till 1 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken det på punktskatt som betalas tillbaka på ansökan och på den som ansöker om återbetalning tillämpas vad som i lagen om skatteuppbörd föreskrivs om återbäring och skattskyldig som mottagare av återbäring.  

På punktskatt som betalas tillbaka på ansökan tillämpas t.ex. bestämmelserna om användning, kvarhållande och utbetalning av återbäring i lagen om skatteuppbörd. Dessutom ska bestämmelserna om krediteringsränta på det belopp som betalas tillbaka och bestämmelserna om preskription av återbäring tillämpas. Användningen av återbäring som grundar sig på ansökan ska antecknas i det sammandrag för skatteperioden som avses i lagen om skatteuppbörd. På fel vid uppbördsförfarandet när det gäller återbäring som grundar sig på ansökan tillämpas bestämmelserna om korrigering av fel i lagen om skatteuppbörd.  

Tillämpningen av bestämmelserna som gäller den skattskyldige i lagen om skatteuppbörd på den som ansöker om återbetalning innebär t.ex. att en återbetalning som grundar sig på ansökan används för betalning av sökandens förfallna skatter, Skatteförvaltningens andra fordringar och andra myndigheters fordringar. Återbäringen kan också användas till betalning av andra skatter som sökanden ska svara för. Den som ansöker om återbetalning har rätt att söka ändring i ett beslut som meddelats med stöd av lagen om skatteuppbörd och som gäller punktskatt som återbetalas på ansökan. Den som ansöker om återbetalning kan också yrka på korrigering av ett sådant fel vid uppbördsförfarandet som gäller punktskatt som återbetalas på ansökan. 

Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. där det tas in en informativ bestämmelse om att bestämmelser om användning och återbetalning av en inbetalning som riktats till betalning av en säkerhet av engångsnatur finns i lagen om skatteuppbörd. 

När det är fråga om punktskatt som uppbärs av Tullen tillämpas tullagen på skatteuppbörden på samma sätt som för närvarande. På de lättnader och uppskov med betalningen som Tullen beviljar ska fortfarande 105 § i denna lag tillämpas.  

47 a §. Kvittning. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. I stället för kvittningsbestämmelsen ska bestämmelserna om användning av återbäring för betalning av Skatteförvaltningens fordringar i 22 § i lagen om skatteuppbörd och bestämmelserna om anteckning av uppgifter om användning av återbäring i sammandraget för den skattskyldige i 70 § i den lagen tillämpas.  

Ett separat kvitteringsmeddelande i vilket ändring har kunnat sökas ska inte längre sändas. Skatteförvaltningen ska med stöd av de bestämmelser om korrigering av fel som finns i lagen om skatteuppbörd korrigera de fel som skett vid användningen av återbäringen. I ett avslagsbeslut av Skatteförvaltningen kan ändring sökas genom begäran om omprövning hos skatterättelsenämnden. 

På punktskatt som uppbärs av Tullen tillämpas med stöd av 3 § 1 mom. även i fortsättningen 69—72 § i tullagen. 

47 b §. Hinder för kvittning. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. I fortsättningen ska 25 § i lagen om skatteuppbörd, där det föreskrivs om hinder för användning av återbäring, tillämpas. De grunder för hinder mot användning av återbäring som anges i lagen om skatteuppbörd motsvarar huvudsakligen de grunder för hinder mot kvittning som anges i punktskattelagen. Till skillnad från nuläget ska bestämmelserna om försummelseavgift i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas vid punktbeskattningen, och därför används inte heller sådan återbäring av försummelseavgifter i fråga om punktskatt som avses lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ till betalning av fordran. Till skillnad från kvittning enligt punktskattelagen kan återbäring enligt lagen om skatteuppbörd för närvarande på begäran av den skattskyldige också användas till betalning av en sådan skuld eller en del av en sådan skuld beträffande vilken verkställighet helt har förbjudits eller verkställigheten helt har avbrutits. Av hävd har det ansetts att användning av återbäring till betalning av skatt inte är likställt med redovisning av inkomster från realisering av egendom. Användning av återbäring är således möjlig t.ex. när ett förordnande om avbrytande av verkställigheten har meddelats så att det gäller delvis, på så att utmätning tillåts men försäljning eller redovisning av medlen förbjuds. 

47 c §. Kvittningsdag. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. Bestämmelsen om kvittningsdag ersätts av bestämmelsen om tidpunkten för användning av återbäring i 24 § i lagen om skatteuppbörd. I stället för ränta på återbetalningen ska krediteringsränta beräknas, om vilken det föreslås bestämmelser i 49 § i denna lag. Bestämmelser om beräkning av krediteringsränta finns i 38 § i lagen om skatteuppbörd. 

47 d §. Kvittningsordning. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. I stället för den kvittningsordning som avses i paragrafen ska bestämmelserna om hur återbäringar används för betalning av fordringar i 4 kap. i lagen om skatteuppbörd tillämpas. Återbetalning av punktskatt ska i fortsättningen i första hand användas till betalning av skatter som betalas på eget initiativ och som avses i 7 § i lagen om skatteuppbörd, i den ordning de preskriberas. En återbetalning av punktskatt på basis av befrielse från skatt kan enligt 23 § 1 mom. i lagen om skatteuppbörd inte användas till betalning av en annan myndighets fordringar. På motsvarande sätt som i 4 mom. i den paragraf som upphävs kan en annan återbäring som den skattskyldige får från Skatteförvaltningen än återbäring av punktskatt även i fortsättningen användas även till betalning av punktskatt med stöd av 22 § i lagen om skatteuppbörd. 

47 e §. Närmare föreskrifter om kvittning. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. De närmare föreskrifter som avses i paragrafen ska meddelas med stöd av 29 § i lagen om skatteuppbörd. Till skillnad från nuläget kan närmare föreskrifter också meddelas om användningsordningen för återbäringar och om avvikelse från användningsordningen. 

48 §. Skattetillägg och förseningsränta i vissa situationer. Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras. I fortsättningen ska 14 § i lagen om skatteuppbörd tillämpas på dröjsmålspåföljderna i fråga om den punktskatt som Skatteförvaltningen uppbär. I stället för nuvarande skattetillägg och förseningsränta ska dröjsmålsränta alltid betalas. Dröjsmålsräntan beräknas på samma sätt som dröjsmålsräntan på andra skatter som betalas på eget initiativ, vilket innebär att betalningen av punktskatten avbryter beräkningen av dröjsmålsräntan. 

I paragrafen föreskrivs i fortsättningen endast om dröjsmålspåföljder som gäller den punktskatt som Tullen uppbär. På skatten beräknas skattetillägg och förseningsränta på det sätt som föreskrivs i 2 och 3 § i lagen om förseningsränta. Den period för vilken skattetillägget beräknas bestäms dock i enlighet med tullkodexen. Bestämmelsen förblir oförändrad till denna del. 

49 §. Krediteringsränta. Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras. I paragrafen föreslås bestämmelser om krediteringsränta. Paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar begreppet krediteringsränta, som i lagen om skatteuppbörd används i stället för återbetalningsränta. 

Bestämmelserna om betalning av krediteringsränta kvarstår i punktskattelagen, men bestämmelser om räntesatsen och beräkningen av räntan finns i lagen om skatteuppbörd. I 1 mom. föreslås bestämmelser om när krediteringsränta betalas på punktskatt som återbetalas. Den ska på samma sätt som för närvarande betalas på basis av ett beslut om rättelse till den skattskyldiges fördel eller ändringssökande. Dessutom ska krediteringsränta betalas när punktskatt återbetalas på basis av en rättelsedeklaration, en ansökan eller ett beslut om påförande av skatt. På punktskatt som återbetalas på ansökan ska krediteringsränta betalas enligt 38 § i lagen om skatteuppbörd med avvikelse från rättelsen dock först från dagen efter beslutsdagen.  

På en säkerhet som återbetalas ska ingen krediteringsränta betalas, med undantag av situationer där en säkerhet av engångsnatur återbetalas som till någon del har använts för betalning av skatter. På säkerhet som återbetalas betalas inte heller krediteringsränta i sådana situationer där den som ställt säkerheten återkallar sin betalda säkerhet t.ex. på grund av att beställningen av de punktskattepliktiga produkter som säkerheten gäller återkallas. I dessa situationer ska avgiften anses vara avsedd enbart till betalning av säkerhet enligt punktskattelagstiftningen och inte till någon del till betalning av skatt. Om den ställda säkerheten till någon del har använts till betalning av skatter, ska krediteringsränta betalas på hela säkerhetens belopp.  

Till 1 mom. fogas också en informativ bestämmelse om att bestämmelser om beräkning av krediteringsränta finns i lagen om skatteuppbörd.  

I 2 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i nuläget att paragrafen också tillämpas när Tullen återbetalar punktskatt. Trots det bestäms tidpunkten för beräkning av räntan liksom för närvarande i enlighet med tullagen. 

50 §. Minimibelopp av punktskatt som uppbärs och återbetalas. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. På uppbörden av punktskatter tillämpas i fortsättningen lagen om skatteuppbörd. I stället för bestämmelsen om det minimibelopp av punktskatt som återbetalas tillämpas 32 § i lagen om skatteuppbörd. Skatteförvaltningen betalar ut de belopp som ska betalas tillbaka till den skattskyldige, om det beloppet av återbäringarna uppgår till minst 10 euro och den skattskyldige inte begär att det ska hållas kvar för betalning av kommande skatter. Ett belopp som understiger 10 euro betalas inte tillbaka, utan det hålls kvar för betalning av skatt som ska betalas senare.  

Punktskatterna ska i fortsättningen uppbäras i sin helhet, eftersom det i lagen om skatteuppbörd inte finns någon bestämmelse om det minsta belopp som uppbärs. Punktskatterna ändras till skatter som betalas på eget initiativ, vilka ska deklareras och betalas på eget initiativ också alltid när skattebeloppet understiger 10 euro. Beslut om påförande av skatt ska meddelas endast i de situationer som det föreskrivs om i 9 kap. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Om punktskatt undantagsvis ska påföras, kan 50 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas, om förutsättningarna uppfylls. Enligt den paragrafen behöver skatt inte påföras om skatten ska anses vara obetydlig och uppnående av jämlikhet vid beskattningen eller arten hos den skattskyldiges försummelser eller det att försummelserna upprepats inte kräver att skatten påförs eller rättelse görs. 

54 §. Direkt leverans. Paragrafen innehåller bestämmelser om direkt leverans. Regleringen motsvarar till övriga delar nuläget, men en bestämmelse om skyldigheten att registrera sig som användare av direkt leverans ska fogas till 2 mom. Bestämmelser om registreringsförfarandet finns i 5 kap. 

56 §. Påbörjande av flyttning. Hänvisningen till artikel 79 i den tidigare gällande tullkodexen ändras till en hänvisning till artikel 201 i den gällande tullkodexen. 

71 §. Flyttning av vissa produkter utan det datoriserade systemet. Paragrafens 1 mom. ändras inte. Paragrafens 2 mom. föreslås bli ändrat så att bestämmelsen om antecknande i bokföringen stryks. Bestämmelser om särskilda krav i anslutning till en godkänd upplagshavares och en registrerad mottagares bokföring ska i fortsättningen med stöd av lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ utfärdas genom förordning av statsrådet.  

71 a §. Särskilda bestämmelser om flyttning av produkter. En ny paragraf fogas till lagen. En informativ hänvisning till 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tas in i paragrafen. I den paragraf det hänvisas till föreskrivs om påföljden för försummelse av de i detta kapitel föreskrivna skyldigheterna i fråga om flyttningsförfarande. I stället för den felavgift som Skatteförvaltningen i nuläget påför avsändaren eller mottagaren av produkter som flyttas under ett uppskovsförfarande, bestäms i stället en försummelseavgift på högst 2 000 euro, om avsändaren eller mottagaren försummar sina skyldigheter i fråga om flyttningsförfarandet. 

72 §. Produkter som privatpersoner för med sig. Paragrafen innehåller bestämmelser om produkter som privatpersoner för med sig. Ordalydelsen i 1—5 mom. förtydligas och preciseras utan att rättsläget ändras. Dessutom föreslås det att 6 mom. ändras så att i de situationer som avses i 5 mom., där en privatperson ska betala punktskatt på bränsle som han eller hon för med sig för eget bruk, ska beskattningsbart bränsle inte anmälas till Tullen vid ankomsten till Finland. Däremot ska privatpersoner iaktta bestämmelserna om beskattning och övervakning av produkter som levereras i kommersiellt syfte. I praktiken är det fråga om en förhandsanmälan till Skatteförvaltningen och ställande av säkerhet. Bestämmelsen motsvarar 4 mom., som gäller produkter som en privatperson förvärvar och som han eller hon inte själv för med sig eller som han eller hon inför för annat än eget bruk. 

74 §. Privatpersoners förvärv. I paragrafen föreskrivs om en situation där en privatperson för eget bruk förvärvar punktskattepliktiga produkter på något annat sätt än genom att själv föra med sig dem som resandeinförsel enligt 72 § eller köpa dem på distans. Bestämmelserna motsvarar till övriga delar de gällande bestämmelserna, men till dem fogas en bestämmelse om skyldighet att göra förhandsanmälan om nationellt punktskattepliktiga produkter. 

Bestämmelserna i 1 och 2 mom. motsvarar de gällande bestämmelserna. Bestämmelserna i 3 mom. ändras så att de utöver harmoniserade skattepliktiga produkter också gäller nationellt skattepliktiga produkter. Dessutom preciseras ordalydelsen i momentet utan att rättsläget ändras. En privatperson ska också innan de nationellt punktskattepliktiga produkterna avsänds från en annan medlemsstat till Finland anmäla dem till Skatteförvaltningen. I fråga om nationellt punktskattepliktiga produkter förutsätts det dock inte att en säkerhet av engångsnatur ställs, och en bestämmelse om detta tas in i det föreslagna nya 4 mom. Vid flyttning av harmoniserade punktskattepliktiga produkter ändras förfarandet inte jämfört med nuläget. 

78 §. Förfarandet vid flyttningar i kommersiellt syfte av produkter som frisläppts för konsumtion. I paragrafen föreskrivs det om förfarandet vid flyttningar i kommersiellt syfte av produkter som frisläppts för konsumtion. Bestämmelserna i 1 och 4 mom. motsvarar de gällande bestämmelserna, men en teknisk ändring görs i 1 mom. Ordalydelsen i 2 mom. förtydligas utan att rättsläget ändras. Det föreslås att 3 mom. ändras så att kravet i 2 mom. på förhandsanmälan i fortsättningen ska gälla också nationellt punktskattepliktiga produkter, men ställande av säkerhet krävs dock inte. Ändringen effektiviserar skattekontrollen. Förfarandet för flyttning av harmoniserade punktskattepliktiga produkter ändras inte jämfört med nuläget. 

80 §. Förfarandet vid distansförsäljning. I paragrafen föreskrivs om det förfarande som ska iakttas vid distansförsäljning. I 1 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som för närvarande om skyldigheten för den som genom distansförsäljning säljer punktskattepliktiga produkter till Finland att anmäla produkterna till Skatteförvaltningen innan de avsänds från en annan medlemsstat och om skyldigheten att ställa säkerhet för att trygga skattebetalningen. Det föreslås att bestämmelserna i 2 mom. ändras så att distansförsäljaren i fortsättningen ska göra en förhandsanmälan också om andra produkter än harmoniserade punktskattepliktiga produkter. Genom ändringen effektiviseras skattekontrollen. Säkerhet ska dock på motsvarande sätt som för närvarande ställas endast för harmoniserade punktskattepliktiga produkter. 

81 §. Produkter som förstörts under transport efter att de frisläppts för konsumtion. I paragrafen föreskrivs det om produkter som förstörts under transport efter att de frisläppts för konsumtion. Ordalydelsen i 1 mom. förtydligas utan att rättsläget ändras, och dessutom flyttas bestämmelsen i momentets sista mening till 2 mom. Innehållet i det nuvarande 2 mom. överförs till 3 mom. och en teknisk ändring görs i ordalydelsen. Innehållet i det nuvarande 3 mom. överförs som sådant till det föreslagna nya 4 mom. Det ska inte heller i fortsättningen lämnas någon skattedeklaration för produkter som förstörts under transporten, utan säkerheten ska återbetalas på ansökan. 

82 §. Oegentligt förfarande. I paragrafen föreskrivs om oegentligt förfarande. Paragrafen motsvarar de gällande bestämmelserna, men ordalydelsen i 2 och 4 mom. förtydligas utan att rättsläget ändras. Enligt 1 mom. ska punktskatt uppbäras i Finland på sådana produkter som frisläppts för konsumtion i fråga om vilka en oegentlighet begås i Finland i samband med flyttning som hänför sig till ett kommersiellt syfte eller distansförsäljning. Enligt 2 mom. ska punktskatt uppbäras i Finland också när en oegentlighet upptäcks i Finland, men det inte finns någon uppgift om var den faktiskt begicks. Om det inom tre år från den dag då produkterna förvärvades fastställs i vilken medlemsstat oegentligheten har begåtts, ska punktskatten uppbäras där. Bestämmelser om återbetalning av skatt i dessa fall finns i 83 §.  

Enligt 3 mom. ska punktskatten uppbäras hos den som ställt säkerheten och hos den som medverkat i oegentligheten. Med oegentlighet avses enligt 4 mom. en situation som uppstår när produkter som frisläppts för konsumtion flyttas i kommersiellt syfte eller genom distansförsäljning, men flyttningen av produkterna inte avslutas i enlighet med bestämmelserna.  

82 a §. Särskilda bestämmelser om produkter som frisläppts för konsumtion. Det föreslås att det till lagen fogas en ny paragraf där det föreskrivs om undantag i vissa situationer från beskattningsförfarandet för produkter som frisläppts för konsumtion. En informativ hänvisning till påföljden för försummelse av skyldigheterna i fråga om flyttningsförfarande ska också tas in i paragrafen.  

I 1 mom. föreskrivs det om de situationer där bestämmelserna om skatteperiod, sista inlämningsdag för skattedeklaration och betalning av skatt för skatteperioden i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ inte tillämpas. I dessa situationer ska det inte finnas någon deklarationstid för skatten. Skatteförvaltningen påför skatten separat för varje oegentlighet utan hänsyn till bestämmelserna om skatteperiod. Skatten ska betalas senast på den i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ avsedda allmänna förfallodag som anges i beslutet. En sådan situation föreligger för det första på samma sätt som i nuläget när sådana i 72 § avsedda produkter som resande för med sig anses vara avsedda för kommersiellt bruk och inte för den resandes eget bruk. En liknande situation föreligger också när en privatperson för eget bruk förvärvar punktskattepliktiga produkter från en annan medlemsstat på något annat sätt än genom att själv föra med sig dem eller genom distansförsäljning, men utan att iaktta de förfaranden som anges i 74 §. För det tredje ska de vanliga bestämmelserna om skatteperiod, sista inlämningsdag för skattedeklarationen och betalning av skatt för skatteperioden inte tillämpas om det har begåtts en oegentlighet vid import, mottagande eller flyttning av produkterna. En oegentlighet upptäcks i praktiken t.ex. i samband med Skatteförvaltningens eller Tullens granskning eller någon annan tillsynsåtgärd.  

Till den del tillämpningen inte uttryckligen har uteslutits tillämpas i ovan nämnda situationer bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, såsom t.ex. bestämmelserna om fortsatt tidsfrist, förlängd tidsfrist och påförande av skatt till följd av brott i 45, 46 och 47 § i den lagen.  

I 2 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt som enligt nuvarande beskattningspraxis att skyldigheten att betala skatt uppkommer så snart produkterna har tagits emot eller förts in i landet eller oegentligheten annars har konstaterats, t.ex. i samband med Skatteförvaltningens eller Tullens tillsynsåtgärd. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om den tidpunkt från vilken tidsfristen för påförande av skatt, rättelse av beslut och begäran om omprövning ska beräknas. På tidsfristerna tillämpas lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Tidsfristen för påförande av skatt, rättelse av beslut och begäran om omprövning ska beräknas från utgången av det kalenderår under vilket skyldigheten att betala skatt uppkom. 

En informativ hänvisning till 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tas in i 4 mom., där det föreskrivs om påföljden för försummelse av de i detta kapitel föreskrivna skyldigheterna i fråga om flyttningsförfarande. I stället för den felavgift som Skatteförvaltningen i nuläget påför avsändaren eller mottagaren av de produkter som frisläppts för konsumtion, bestäms i stället en försummelseavgift på högst 2 000 euro, om avsändaren eller mottagaren försummar sina skyldigheter i fråga om flyttningsförfarandet. 

83 §. Allmänna grunder för återbetalning av punktskatt. Det föreslås att paragrafens rubrik samt 5 och 6 mom. ändras. 

I 5 mom. föreskrivs det för närvarande om eftergift av skatt i det fall att den skatt som påförts i Finland ännu inte har betalats. Eftersom skatten i fortsättningen i regel inte längre ska påföras utan betalas på eget initiativ under den tid som anges i lagen, är det fråga om återbetalning av redan betald skatt på den grund som anges i lagen, inte om eftergift. Det finns således i fortsättningen inte längre något behov av att föreskriva om eftergift. I momentet föreslås i fortsättningen bestämmelser om rätten för en godkänd upplagshavare att få återbetalning för produkter som återförts till skatteupplaget. Bestämmelsen motsvarar i sak bestämmelsen om avdragsrätt i 16 § 1 mom., som upphävs. På det sätt som för närvarande gäller i fråga om avdragsförfarandet ska återbetalning inte kunna fås i fråga om produkter som fullständigt förstörts eller oåterkalleligen gått förlorade på grund av produkternas egenskaper. Sådana orsaker är bl.a. att de blivit gamla eller avdunstat. 

I nuvarande 6 mom. föreskrivs det om rätten att ansöka om återbetalning i en situation där det avdrag som avses i 16 § inte har kunnat göras till fullt belopp. Det är inte längre behövligt att föreskriva om detta i och med att avdragsförfarandet slopas. Det föreslås att momentet i fortsättningen ska innehålla bestämmelser om rätten för en godkänd upplagshavare och en registrerad mottagare att få återbetalning av skatt som betalats på sådana produkter som frisläppts för konsumtion och som fullständigt förstörts eller oåterkalleligen gått förlorade till följd av en oförutsedd händelse eller force majeure. På motsvarande sätt som för närvarande kan återbetalning fås t.ex. i fråga om sådana produkter som inte har kunnat släppas ut från detaljhandeln till konsumenter på grund av att produkterna har förstörts till följd av tillverkningsfel eller defekt förpackning eller vid brand eller trafikolycka. Liksom för närvarande när det gäller avdragsförfarandet ska återbetalning inte kunna fås i fråga om produkter som förstörts på grund av sin beskaffenhet. Även framöver förutsätts det att det finns bevis för att produkterna förstörts eller gått förlorade. Dessutom ska det på motsvarande sätt som för närvarande föreskrivas att de produkter som återbetalningen av betald skatt gäller ska förstöras under Skatteförvaltningens eller Tullens övervakning eller på något annat godtagbart sätt.  

Paragrafen ska i fortsättningen innehålla bestämmelser om gemensamma grunder för återbetalning av olika punktskatter, och därför ändras paragrafens rubrik så att den motsvarar innehållet. 

83 a §. Återbetalning av punktskatt. Det föreslås att det till lagen fogas en ny paragraf med allmänna bestämmelser om återbetalning av punktskatt. I respektive lagar om punktskatt eller accis kan det ingå bestämmelser som antingen åsidosätter eller kompletterar dessa bestämmelser.  

Enligt 1 mom. kan återbetalning sökas separat för en period av en kalendermånad eller ett kalenderår. För närvarande finns det inga bestämmelser om ansökningsperioden, så bestämmelsen är ny och förenhetligar förfarandet. Den som ansöker om återbetalning kan utifrån sin egen situation flexibelt välja om han eller hon ansöker om återbetalning per månad eller för ett kalenderår åt gången. Tidsfristen för ansökan om återbetalning är tre år från utgången av det kalenderår under vilket grunden för återbetalningen uppkom. Tidsfristen binds således i fråga om alla grunder för återbetalning till den tidpunkt då grunden för återbetalning uppkom, t.ex. när produkten har använts för ett skattefritt ändamål eller levererats till en annan medlemsstat. För närvarande är tidsfristen i en situation som avses i 83 § 1—4 mom. bunden till den tidpunkt då skatten påförts. Ändringen förenhetligar beräkningen av tidsfristerna för återbetalning av punktskatt. Tidsfristen ska i fortsättningen beräknas på samma sätt som tidsfristen för ansökningar om återbetalning av energiskatt för närvarande beräknas. Ändringen är motiverad också därför att det har visat sig vara svårt att utreda när skatten ursprungligen påförts i situationer där skatten har betalats av någon annan än den som ansöker om återbetalning. Då har man i allmänhet endast känt till tidpunkten då den skattepliktiga produkten förvärvats.  

Enligt 2 mom. ska på återbetalningen utöver 1 mom. tillämpas vad som föreskrivs om punktskatt i den föreslagna lagen, i respektive lagar om punktskatt eller accis, i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ eller i någon annan lag. På återbetalning och på den som ansöker om återbetalning ska dessutom tillämpas vad som i lagen om skatteuppbörd föreskrivs om återbäring och skattskyldig när den skattskyldige är mottagare av återbäring.  

Lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ gäller skattskyldiga och i lagen nämns inte uttryckligen vilka som ansöker om återbetalning eller vilka som har rätt till återbetalning. Tillämpningen av bestämmelserna om skattskyldiga på punktskatt som återbetalas på ansökan, på den som ansöker om återbetalning och den som är berättigad till återbetalning förutsätter således separata preciserade hänvisningar till bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Paragrafens 2 mom. innehåller för tydlighetens skull en hänvisning till de bestämmelser i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ som också ska tillämpas på den som ansöker om återbetalning och på dem som är berättigade till återbetalning. Dessa gäller jämlikhet vid beskattningen, tillitsskydd, utredningsplikt, prövning av ärenden, tilläggsuppgifter och verifikationer, skattegranskning, skatteförhöjning, skatteförhöjningens storlek, påförande av skatt och rättelse till den skattskyldiges nackdel, påförande av skatt och rättelse till den skattskyldiges fördel, uppgifter som används för att påföra skatt, fortsatt tidsfrist för påförande och rättelse av skatt, förlängd tidsfrist för påförande och rättelse av skatt, påförande och rättelse av skatt till följd av ett brott, särskilda bestämmelser om påförande och rättelse av skatt, avstående från påförande eller rättelse av skatt, meddelande av beslut (till vissa delar), beslut på begäran av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt, innehållet i beslut, delgivning till den skattskyldige, rätt att söka ändring, tidsfrist för begäran om omprövning, hörande då besvär behandlas, prejudikatbesvär hos högsta förvaltningsdomstolen, omröstning, särskilda bestämmelser om ändringssökande och om ändringar på grund av ändringssökande, följdändring samt signering och elektronisk kommunikation. 

I 3 mom. föreskrivs om dröjsmålsränta som betalas på den överskjutande återbetalningen. Ränta ska på motsvarande sätt som för närvarande betalas från dagen efter den dag då återbetalningen gjordes. 

I 4 mom. föreskrivs om möjligheten att påföra skatteförhöjning, om den som ansöker om återbetalning lämnar bristfälliga eller felaktiga uppgifter i sin ansökan. Vid beräkningen av skatteförhöjningens belopp avses med skatt som påförts till den skattskyldiges nackdel då beloppet av den återbetalning som sökts utan grund. På skatteförhöjningen tillämpas de förutsättningar som anges i 37 och 38 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Detta innebär bl.a. att ingen skatteförhöjning påförs om försummelsen är ringa eller om det finns en giltig orsak till försummelsen. 

I 5 mom. föreskrivs det om beräkning av den i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ avsedda tidsfristen för påförande av skatt och rättelse av beslut och begäran om omprövning. Tidsfristerna beräknas från utgången av det kalenderår som omfattar den period som beslutet om återbetalning av skatt gäller. Bestämmelsen avviker från nuläget. Tidsfristerna för påförande av skatt, rättelse av beslut och begäran om omprövning löper samtidigt med tidsfristen för ansökan om återbetalning. 

I 6 mom. ingår ett bemyndigande att meddela närmare föreskrifter. 

11 kap.Bokföringsskyldighet. Det föreslås att kapitlet och 92—95 §, som hör till kapitlet, upphävs. Harmoniserade bestämmelser om punktskattepliktig verksamhet föreslås ingå i 26 § om den skattskyldiges bokföring i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Närmare bestämmelser om punktskattskyldigas bokföringsskyldighet utfärdas genom förordning av statsrådet med stöd av lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. De närmare bestämmelserna kan gälla bl.a. upplagsspecifik bokföring, bokföring över den mängd avfall som förts till avstjälpningsplatsen samt förvaring av dokumentation som ligger till grund för skattedeklarationen. Bokföringslagen (1336/1997) ändrades från och med ingången av 2016 så att den inte längre sätter några gränser för rätten att förvara bokföringsmaterial utomlands. Materialet ska trots det förvaras på ett sådant sätt att det utan ogrundat dröjsmål kan granskas av myndigheter och revisorer med utgångspunkt i Finland. Bestämmelsen ska i fortsättningen också tillämpas inom punktbeskattningen och det gällande kravet på att bokföringsmaterialet ska förvaras i Finland slopas. 

12 kap.Granskning, uppgiftsskyldighet och omhändertagande och 96 §. Tullens granskningsrätt. Rubriken för 12 kap., som föregår paragrafen, ska uppdateras så att den motsvarar ändringen av rubriken för 98 §. I syfte att förenhetliga terminologin ersätts begreppet informationsskyldighet med begreppet uppgiftsskyldighet, som är etablerat i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och i lagen om beskattningsförfarande. 

Det föreslås att paragrafen ändras så att det i den i fortsättningen endast föreskrivs om Tullens granskningsrätt. På granskningen i fråga om punktbeskattning som hör till Skatteförvaltningens behörighet tillämpas bestämmelserna i 24 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

Det föreslås att det till 24 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och till 14 § i lagen om beskattningsförfarande fogas ett nytt moment som motsvarar bestämmelsen i 1 mom. i denna paragraf om att också företrädare för andra myndigheter kan bistå vid skattegranskningen. Närmare bestämmelser om granskningen utfärdas genom förordning av statsrådet med stöd av lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

97 §. Tullens övriga granskningsbefogenheter. Det föreslås att paragrafen ändras så att det i fortsättningen endast föreskrivs om de granskningsbefogenheter som gäller Tullen. Till övriga delar motsvarar paragrafen de nuvarande bestämmelserna. 

I fråga om punktbeskattning som hör till Skatteförvaltningens behörighet tillämpas i fortsättningen bestämmelserna i 24 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Närmare bestämmelser om granskningen utfärdas genom förordning av statsrådet med stöd av lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

98 §. Annan uppgiftsskyldighet. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. där det föreskrivs om Skatteförvaltningens skyldighet att meddela den som är skyldig att lämna uppgifter ett beslut, om denne trots uppmaning vägrar lämna de uppgifter som krävs. I beslutet får ändring sökas. De föreslagna bestämmelserna motsvarar bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Punktskattelagstiftningen har inte tidigare innehållit motsvarande bestämmelser om meddelande av beslut. Om delgivning av beslut till den uppgiftsskyldige föreskrivs det genom en materiell hänvisning till 56 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Eftersom den bestämmelsen gäller delgivning till den skattskyldige, föreskrivs det också särskilt om tillämpningen av den på uppgiftsskyldigheten enligt denna paragraf. Om den uppgiftsskyldige inte anser sig vara skyldig att lämna de uppgifter som krävs, kan han eller hon söka ändring i beslutet med stöd av 62 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

Bestämmelser om påföljden för försummelse av uppgiftsskyldigheten finns i 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. En materiell hänvisning till den paragrafens 3 mom. tas därför in i den föreslagna lagändringen för tydlighetens skull. Om den uppgiftsskyldige inte lämnar de uppgifter som krävs trots uppmaning, påför Skatteförvaltningen en försummelseavgift på högst 5 000 euro. 

Paragrafens rubrik ändras dessutom i syfte att förenhetliga terminologin så att begreppet informationsskyldighet ersätts med begreppet uppgiftsskyldighet, som är etablerat i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och i lagen om beskattningsförfarande.  

98 a §. Stödmottagarens anmälningsskyldighet. I paragrafen föreskrivs det om stödmottagarens anmälningsskyldighet. Det föreslås att ett nytt 4 mom. fogas till paragrafen. Vad som i 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ föreskrivs om skattskyldiga ska enligt momentet tillämpas också på stödmottagare som avses i denna lag. Bestämmelsen behövs eftersom försummelseavgiften enligt 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ påförs den skattskyldige. Försummelseavgiften påförs dock också stödmottagaren när denne försummar sin anmälningsskyldighet.  

98 b §. Förfarande för anmälan av uppgifter om stöd. I paragrafen föreskrivs det om förfarandet för anmälan av uppgifter om stöd. Paragrafens rubrik och ordalydelsen i 1 mom. ses över, och till momentet fogas en hänvisning till 5 kap., där det föreskrivs om registrering. Det föreslås att 2 mom. ändras så att stödmottagaren ska underrätta Skatteförvaltningen inte bara om de anmälda uppgifterna ändras utan också om företaget råkat i ekonomiska svårigheter. Att företaget råkat i ekonomiska svårigheter ska anmälas, eftersom stöd som avses i 98 a § enligt den förordning som nämns i paragrafen inte får beviljas företag i ekonomiska svårigheter. Som företag i svårigheter betraktas i allmänhet ett företag som enligt EU:s regler för statligt stöd utan myndigheternas stödåtgärder nästan säkert kommer att lägga ner sin verksamhet på kort eller medellång sikt. Det föreslås att 3 mom. preciseras så att omnämnandet av stödmyndigheten ändras till ett omnämnande av Skatteförvaltningen. 

98 c §. Andra bestämmelser som tillämpas på skattestöd. Det föreslås att det till lagen fogas en ny paragraf där det genom en materiell hänvisning till lagen om tillämpning av vissa av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd (300/2001) anges att den lagen ska tillämpas också på skattestöd. Det föreslås att det i punktskattelagen tas in en hänvisning som gäller alla punktskattestöd. Motsvarande bestämmelse i elskattelagen föreslås bli upphävd. 

99 §. Underlåtelse att utreda skattefri användning. Den hänvisning enligt vilken punktskatt ska betalas i enlighet med den föreslagna lagen ersätts med en materiell hänvisning som anger att skatten ska betalas i enlighet med lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

100 §. Utomståendes skyldighet att lämna uppgifter. Det föreslås att paragrafen upphävs. I stället tillämpas 30 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. I den paragrafen hänvisas i fråga om utomståendes särskilda skyldighet att lämna uppgifter till 19 § i lagen om beskattningsförfarande, som i sin tur innehåller en bestämmelse som motsvarar 1 mom. i denna paragraf. Om Skatteförvaltningens granskningsrätt föreskrivs på motsvarande sätt som i 2 mom. i denna paragraf i 23 § i lagen om beskattningsförfarande, som också föreslås bli tillämpad enligt hänvisningen i 31 § i den föreslagna ändringen av lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. I 31 § hänvisas också till bl.a. 22 § i lagen om beskattningsförfarande, med stöd av vilken uppgifter på motsvarande sätt som för närvarande ska lämnas utan hinder av bestämmelser om sekretess. 

101 §. Ansvar för granskningskostnader. I paragrafen görs de uppdateringar som beror på övergången till beskattning på eget initiativ. Bestämmelser om granskningar ska i fortsättningen finnas i 24 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och bestämmelser om utomståendes skyldighet att lämna uppgifter i 30 § i den lagen. Till sakinnehållet motsvarar bestämmelserna nuläget. 

102 §. Vite. Det föreslås att paragrafen upphävs. Skatteförvaltningens möjlighet att förelägga vite slopas. I fråga om Tullen ska på föreläggande av vite tillämpas vad som i tullagstiftningen föreskrivs om Tullen. 

103 §. Omhändertagande. I paragrafen föreskrivs det om omhändertagande av punktskattepliktiga produkter. Det föreslås att ett nytt 5 mom. ska fogas till paragrafen i vilket det föreskrivs om sökande av ändring i ett beslut om omhändertagande. Både Tullen och Skatteförvaltningen kan omhänderta punktskattepliktiga produkter. När ändringssökandet gäller Tullens beslut om omhändertagande, ska 13 kap. i tullagen tillämpas. När ändringssökandet gäller Skatteförvaltningens beslut om omhändertagande, ska 62 § 5 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas. 

104 §. Förhandsavgörande. I paragrafen föreskrivs om förhandsavgörande. Paragrafens 4 mom. ändras så att det endast gäller sökande av ändring i Tullens förhandsavgöranden. Dessutom ändras momentets hänvisning till den upphävda förvaltningsprocesslagen till en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).  

I det nya 5 mom. som föreslås i paragrafen föreskrivs för tydlighetens skull att bestämmelser om sökande av ändring i Skatteförvaltningens förhandsavgörande finns i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Det nuvarande 5 mom. blir 6 mom. 

105 §. Av Tullen beviljade lättnader och uppskov med betalningen. I paragrafen föreskrivs det i fortsättningen om lättnader och uppskov med betalningen endast i fråga om den punktbeskattning som Tullen verkställer. Paragrafens rubrik preciseras. Bestämmelserna i 1—4 mom. motsvarar i övrigt de nuvarande bestämmelserna. I 5 mom. föreskrivs om förbud mot sökande av ändring i fråga om lättnader och uppskov med betalning. Bestämmelser om förbudet finns för närvarande i 107 a och 107 b §, som föreslås bli upphävda.  

I fråga om punktskatt som hör till Skatteförvaltningens behörighet tillämpas i fortsättningen bestämmelserna om betalningsarrangemang och befrielse från skatt i 43 och 47 § i lagen om skatteuppbörd, i stället för bestämmelserna om lättnader och uppskov med betalningen. Skatteförvaltningen kan inte längre ställa villkor för befrielse från skatt, i motsats till vad som för närvarande är möjligt med stöd av 2 mom. Enligt 3 mom. förutsätts det alltid att säkerhet ställs för betalning av uppskovsbeloppet. Bestämmelsen om betalningsarrangemang i lagen om skatteuppbörd förutsätter inte att säkerhet ställs, vilket innebär att det i fortsättningen inte är en lagstadgad förutsättning för betalningsarrangemanget. Genom beslut av Skatteförvaltningen kan det dock bestämmas att Skatteförvaltningen kan kräva att säkerhet ställs för att trygga betalningen av de skatter som omfattas av betalningsarrangemanget. Bestämmelser om den i 1 mom. 2 punkten avsedda grund för lättnad som gäller forsknings- och utvecklingsprojekt föreslås i fråga om den punktskatt som Skatteförvaltningen uppbär ingå i det nya 4 mom. som föreslås i 47 § i lagen om skatteuppbörd. 

106 §. Rättelse till den skattskyldiges fördel. Det föreslås att paragrafen upphävs. I fortsättningen ska bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas. Bestämmelser om påförande av skatt och rättelse till den skattskyldiges fördel finns i 41 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, som i fortsättningen också ska tillämpas på punktbeskattning. Bestämmelser om tidsfristen för påförande och rättelse av skatt finns i 44 § i samma lag. 

107 §. Bevakning av statens rätt. I 1 mom. föreslås bestämmelser om att i ärenden som hör till Tullens behörighet övervakas statens rätt av tullombudet. På motsvarande sätt som i gällande 41 § 3 mom. ska ett beslut delges tullombudet så att ombudet ges tillfälle att ta del av beslutet och de handlingar som ligger till grund för det. 

I 2 mom. finns en informativ hänvisning till att bestämmelser om bevakning av statens rätt och om delgivning av beslut till Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt finns i lagen om Skatteförvaltningen respektive lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

107 a—107 c § och 108 §. Det föreslås att paragraferna om begäran om omprövning och ändringssökande upphävs. I fortsättningen ska bestämmelserna om ändringssökande i 10 kap. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas på begäran om omprövning och besvär. Ändring söks i första instans hos skatterättelsenämnden genom begäran om omprövning. Ett beslut med anledning av en begäran om omprövning och ett förhandsavgörande får överklagas genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol på samma sätt som för närvarande. Det årliga antalet besvär som gäller punktskatt är litet. Eftersom behandlingen kräver specialkunskaper, är det motiverat att den sköts centraliserat också i fortsättningen. Till 64 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ fogas en bestämmelse om saken. 

I 62 § i samma lag föreskrivs det om ändringssökande som gäller vissa av Skatteförvaltningens beslut. Tidsfristen för sökande av ändring i dessa s.k. särskilda beslut är kortare än i fråga om beskattningsbeslut och beslut om återbetalning. I fråga om punktbeskattningen är det fråga om beslut om punktskattetillstånd och om registreringar, Skatteförvaltningens beslut om omhändertagande och om försummelseavgift samt beslut om stöd av mindre betydelse och om anmälnings- och uppgiftsskyldighet. 

När punktbeskattningen ändras till beskattning på eget initiativ kommer Skatteförvaltningen att påföra punktskatt och fatta beslut om påförande av skatt endast undantagsvis. Dessutom ska den skattskyldige själv rätta fel i skattedeklarationen genom att lämna en rättelsedeklaration i enlighet med 25 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

Bestämmelser om sökande av ändring i ett beslut om omhändertagande som Tullen fattat finns i fortsättningen i 103 §. 

110 §. Punktskatteförseelse. Det föreslås att paragrafen upphävs. Bestämmelserna om förseelser som gäller olika skatteslag har slopats också i fråga om andra skatter som betalas på eget initiativ i samband med att lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ stiftades och man har övergått till att påföra försummelseavgift. Bestämmelsen om punktskatteförseelse har inte tillämpats i praktiken. 

114 §. Övergångsbestämmelser om uppskovsförfarande. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. 

115 §. Övriga övergångsbestämmelser. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. 

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2021. För tydlighetens skull föreskrivs om huvudregeln för tillämpningen av lagen i 2 mom. i ikraftträdandebestämmelsen. Lagen tillämpas första gången på beskattningsförfarandet och ändringssökandet för en skatteperiod som börjar efter det att lagen har trätt i kraft. Med beskattningsförfarande avses i ikraftträdandebestämmelsen alla sådana förfaranden som gäller punktbeskattning som regleras i punktskattelagen. Till dem hör t.ex. tillstånd och registreringar och de förfaranden som gäller flyttningar av punktskattepliktiga produkter. Med beskattningsförfarande avses också förfaranden som gäller punktskatt som återbetalas på ansökan. Lagen tillämpas därmed på sådana återbetalningar av skatt som söks på grunder för återbetalning som uppkommit efter det att lagen har trätt i kraft.  

På beskattningsförfarandet och ändringssökandet för en skatteperiod som löpt ut före lagens ikraftträdande tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Om detta fins för tydlighetens skull en bestämmelse i 3 mom. Om preciseringar och undantag från denna huvudregel föreskrivs nedan. Tillämpningen av lagen bestäms i regel enligt skatteperioden, och det saknar betydelse när skattedeklarationen för skatteperioden ska lämnas. Också på sökande av ändring i beslut som gäller beskattningsförfarandet för skatteperioden tillämpas de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande, trots att beslutet meddelas efter ikraftträdandet, om inte något annat föreskrivs nedan. 

Bestämmelserna i 4 mom. följer samma huvudregel i fråga om sådana skattskyldiga som inte deklarerat per skatteperiod före lagens ikraftträdande. Om produkterna har tagits emot eller skyldigheten att betala skatt annars har uppkommit före ikraftträdandet av den föreslagna lagen, tillämpas på beskattningsförfarandet och ändringssökandet de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet, om inte något annat föreskrivs nedan. Precis som i nuläget finns det bestämmelser om uppkomsten av skyldigheten att betala skatt i punktskattelagen och i respektive punktskattelag. Det saknar betydelse när skattedeklarationen lämnas in. På sökande av ändring i beslut som gäller beskattningsförfarandet tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av lagen, trots att beslutet meddelas efter ikraftträdandet.  

Vid påförandet av skatt för skatteperioder som har gått ut innan lagen träder i kraft iakttas de bestämmelser som gällde när lagen trädde i kraft även om beslutet att påföra skatt fattas efter det. Även i fråga om påföljder för försummelser som gäller skatt för en skatteperiod som upphört innan lagen har trätt i kraft tillämpas de bestämmelser som gällde när lagen trädde i kraft. Detta gäller också om den skattskyldige inte har deklarerat per skatteperiod före lagens ikraftträdande och produkterna har tagits emot eller skyldigheten att betala skatt annars har uppkommit innan lagen trädde i kraft. De bestämmelser som gäller vid lagens ikraftträdande tillämpas också på ansökan om skatteåterbäring som gäller perioder som löpt ut före lagens ikraftträdande.  

Om skatteperioden har löpt ut, produkterna tagits emot eller skyldigheten att betala skatt annars har uppkommit innan den föreslagna lagen träder i kraft, beräknas tidsfristerna i enlighet med de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande. Tidsfristerna beräknas i regel enligt de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande också då skatteåterbäring söks för en period som löpt ut före ikraftträdandet.  

Huvudregeln enligt 3 mom. i ikraftträdandebestämmelsen gäller också de situationer där Skatteförvaltningen har inlett ett ärende som gäller ändring av beskattningen, såsom efterbeskattning eller rättelse till den skattskyldiges fördel. Även om ett sådant ärende avgörs efter lagens ikraftträdande, fattas beslutet i enlighet med de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.  

Om den myndighet hos vilken ändring sökts efter lagens ikraftträdande har upphävt ett beslut av Skatteförvaltningen som gäller en skatteperiod som löpt ut före lagens ikraftträdande och återförvisat ärendet för ny behandling, följer den nya behandlingen de regler som gällde vid lagens ikraftträdande. Detta gäller också om den skattskyldige inte har deklarerat per skatteperiod före lagens ikraftträdande och produkterna har tagits emot eller skyldigheten att betala skatt annars har uppkommit innan lagen trädde i kraft. Också i situationer där den myndighet hos vilken ändring sökts ändrar Skatteförvaltningens beslut, påverkas ändringen av skattens eller återbetalningens belopp av de regler som gällde vid lagens ikraftträdande.  

Det föreslagna 3 och 4 mom. kan åskådliggöras med följande exempel.  

Exempel 1. Sista inlämningsdag för skattedeklarationen för december 2020 är den 18 januari 2021. Företaget lämnar in en försenad skattedeklaration den 21 januari 2021. Beskattningen fastställs i enlighet med den inlämnade deklarationen genom Skatteförvaltningens beslut. På grund av att skattedeklarationen lämnades in för sent påförs i enlighet med de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande en påföljdsavgift, dvs. en skatteförhöjning eller en felavgift. Också vid sökande av ändring tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen. 

Exempel 2. Ett företag tar emot ett enskilt parti punktskattepliktiga produkter den 31 december 2020 och lämnar in en skattedeklaration den 4 januari 2021. Beskattningen fastställs i enlighet med den inlämnade deklarationen genom Skatteförvaltningens beslut. Vid sökande av ändring tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen. 

Det som föreskrivs i det föreslagna 3 mom. tillämpas också på den skatt som återbetalas på ansökan, om ansökan gäller en period som föregår lagens ikraftträdande. I enlighet med 5 mom. tillämpas vid återbetalningen av skatt ett undantag från huvudregeln i 3 mom. På en skatteåterbäring som gäller kalenderåret 2020 eller ett tidigare kalenderår tillämpas enligt undantagsbestämmelsen de bestämmelser som ingår i den föreslagna lagen om ansökan har blivit anhängig efter lagens ikraftträdande. Tidpunkten för när ett sådant ansökningsärende blivit anhängigt är därför en avgörande faktor för vilka bestämmelser som ska tillämpas. Bestämmelser om undantag i fråga om delgivningen av och sökande av ändring i ett beslut om återbetalning i vissa situationer ingår dock i 11 mom.  

Förfarandena i fråga om tillstånds- och registreringsärenden som redan är anhängiga när lagändringen träder i kraft regleras i 6 mom. På ärenden som gäller tillstånd och registrering som är anhängiga före lagens ikraftträdande ska bestämmelserna i den föreslagna lagen tillämpas, om ett beslut meddelas efter det att lagen har trätt i kraft. Detta innebär t.ex. att förutsättningarna för beviljande av tillstånd för punktskattepliktig verksamhet utreds och avgörs på det sätt som föreskrivs i den föreslagna lagen. När det gäller ett registreringsärende kan det vara fråga om att meddela ett överklagbart beslut. Om ett ärende som gäller återkallande av tillstånd är anhängigt när lagen träder i kraft, tillämpas dock de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande, även om tillståndet återkallas först efter det att lagändringen trätt i kraft. Tillämpningsområdet för bestämmelsen kan åskådliggöras med följande exempel:  

Exempel 3. I oktober 2020 konstateras det att det förekommer uppenbara brister i en tillståndshavares verksamhet. Företaget meddelas en skriftlig varning om återkallande av tillståndet den 1 november 2020. Samtidigt sätts en tidsfrist för avhjälpande av bristerna. I januari 2021 konstateras det att bristerna inte har avhjälpts, och tillståndet återkallas. Eftersom åtgärderna för återkallande av tillståndet har inletts genom en varning redan före den föreslagna lagens ikraftträdande, tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet på återkallandet av tillståndet. 

Skatteperioder som med stöd av punktskattelagen förlängts med högst ett år löper ut när den föreslagna lagen träder i kraft. Som sista förlängda skatteperiod betraktas därmed kalenderåret 2020, vilket anges i 7 mom. Efter det att den föreslagna lagen har trätt i kraft bestäms skatteperioden i enlighet med lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

I 8 mom. i ikraftträdandebestämmelsen föreskrivs det om giltigheten för sådana tillstånd att lämna in deklarationen på en pappersblankett som med stöd av punktskattelagen beviljats skattskyldiga som deklarerar per skatteperiod. Tillstånden löper ut när den föreslagna lagen träder i kraft. Den sista skatteperioden för vilken skattedeklarationen får lämnas in på en pappersblankett är den sista skatteperioden år 2020. Skattedeklarationerna på pappersblankett för den sista skatteperioden 2020 ska i enlighet med de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av lagen lämnas senast i januari 2021. Efter det att den föreslagna lagen har trätt i kraft bestäms förfarandet för lämnande av skattedeklaration i enlighet med lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

Skatt som har betalats för en skatteperiod som löpt ut före lagens ikraftträdande kan inte dras av under en skatteperiod som börjat den dag lagen träder i kraft eller därefter, vilket anges i 9 mom. Det ska fortfarande vara möjligt att meddela om avdrag i den skattedeklaration som lämnas för den sista skatteperioden 2020. Därefter ska en ansökan om återbetalning göras i fråga om de belopp som inte dragits av, även om grunden för avdraget uppkommit redan innan den föreslagna lagen trädde i kraft. Ansökan om avdraget ska göras enligt bestämmelserna i den föreslagna lagen, men tidsfristen för ansökan om återbäring ska bestämmas utifrån den tidpunkt då grunden för avdraget uppkom enligt den då gällande lagen.  

I 10 mom. i ikraftträdandebestämmelsen föreskrivs om delgivning av och sökande av ändring i ett beskattningsbeslut. På delgivning av ett beskattningsbeslut som gäller en skatteperiod som löpt ut före ikraftträdandet av denna lag och på sökande av ändring i ett sådant beskattningsbeslut tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet endast om beslutet fattas före den 1 februari 2021. Från och med februari 2021 tillämpas bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ på delgivning och ändringssökande, även om beslutet gäller beskattning för en skatteperiod som löpt ut före lagens ikraftträdande. Det är endast fråga om delgivning av och sökande av ändring i beskattningsbeslut. Bestämmelsen gäller inte t.ex. beslut om punktskattetillstånd och registreringar i fråga om vilka bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas på delgivning och ändringssökande så snart den föreslagna lagen har trätt i kraft, om beslutet meddelas den dag lagen träder i kraft eller senare.  

Förfarandet för delgivning och sökande av ändring i fråga om beslut om återbetalning regleras på motsvarande sätt i 11 mom. 

På motsvarande sätt som det i 10 mom. föreskrivs om beskattning under skatteperioden föreskrivs det i 12 mom. om de skattskyldiga som inte deklarerat för någon skatteperiod före ikraftträdandet av lagen. I fråga om delgivning av och sökande av ändring i ett beskattningsbeslut tillämpas de bestämmelser som gällde innan den föreslagna lagen trädde i kraft endast om produkterna har tagits emot eller skyldigheten att betala skatt i övrigt har uppkommit innan lagen trädde i kraft och beskattningsbeslutet har fattats före den 1 februari 2021. På beslut som fattas därefter tillämpas bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

Bestämmelserna i 10—12 mom. om delgivning av och sökande av ändring i beslut åskådliggörs genom följande exempel: 

Exempel 4. Ett företag tar emot ett enskilt parti punktskattepliktiga produkter den 31 december 2020 och lämnar in en skattedeklaration den 4 januari 2021. Skatteförvaltningen fastställer direkt vid ingången av januari beskattningen i enlighet med deklarationen genom sitt beslut. På delgivning av och sökande av ändring i beslutet tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen. 

Exempel 5. Skatteförvaltningen har genom sitt beslut den 20 januari 2021 påfört skatt för den skatteperiod som gäller juni 2020. På delgivning av och sökande av ändring i beslutet tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen.  

På sådan flyttning av produkter som avses i 74, 78 och 80 § i den föreslagna lagen tillämpas de bestämmelser som gällde när lagen trädde i kraft, om flyttningen har inletts före ikraftträdandet. Någon anmälan till Skatteförvaltningen behöver alltså inte göras för produkter som sänds från en annan medlemsstat till Finland i fråga om andra än harmoniserade punktskattepliktiga produkter, om flyttningen av produkterna har inletts innan den föreslagna lagen har trätt i kraft, även om produkterna tas emot i Finland efter lagens ikraftträdande. En anmälan om flyttningen av produkterna ska göras till Skatteförvaltningen innan flyttningen från en annan medlemsstat till Finland inleds i det fall att flyttningen inleds den dag lagen träder i kraft eller därefter. Följande exempel åskådliggör bestämmelsen i 13 mom. om förfarandet vid flyttningar. 

Exempel 6. En privatperson beställer den 30 december 2020 ett parti läskedrycker från Estland och ordnar transport av dem till Finland. En transportfirma avhämtar produkterna från säljarens lager den 6 januari 2021. Privatpersonen ska till Skatteförvaltningen anmäla de produkter som kommer att sändas från Estland till Finland innan flyttningen inleds. Skatten för produkterna ska anmälas och betalas för den skatteperiod som gäller januari 2021. 

I 14 mom. i ikraftträdandebestämmelsen belyses tillämpningen av bestämmelserna om andra försummelser än sådana som gäller beskattningen. På försummelse av skyldigheter enligt punktskattelagen eller enligt respektive lag om punktskatt eller accis tillämpas de bestämmelser som gällde före den föreslagna lagens ikraftträdande. På försummelser som inträffat efter det att lagen har trätt i kraft tillämpas bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Situationen kan åskådliggöras med följande exempel: 

Exempel 7. En privatperson har köpt vin från en vingård i en annan EU-medlemsstat och ordnat transport av produkterna till Finland. Privatpersonen tar emot produkterna den 31 december 2020 och lämnar en skattedeklaration den 4 januari 2021. Vid behandlingen av skattedeklarationen märker tjänstemannen att flyttningen av produkterna inte har anmälts till Skatteförvaltningen innan flyttningen inleddes och att ingen säkerhet har ställts för punktskatterna. Beskattningen fastställs i enlighet med den inlämnade deklarationen genom Skatteförvaltningens beslut. För försummelse av förhandsanmälan och försummelse av ställande av säkerhet påförs en påföljdsavgift, dvs. en felavgift, i enlighet med de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande.  

På försummelser av utomståendes skyldighet att lämna uppgifter tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av denna lag dock endast, om uppgifterna har begärts före ikraftträdandet. Om uppgifterna har begärts efter att den föreslagna lagen har trätt i kraft, ska lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ i enlighet med den föreslagna lagen tillämpas på försummelser av utomståendes skyldighet att lämna uppgifter, även om det är fråga om uppgifter som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.  

En övergångsbestämmelse som gäller skatteuppbördsförfarandet tas in i 15 mom. Skatteuppbörd och indrivning som gäller punktskatt överförs från det gamla uppbördsförfarandet till det nya uppbördsförfarandet och samtidigt från det gamla datasystemet till det nya datasystemet först vid ingången av februari 2021. Därför tillämpas bestämmelserna om skatteuppbörd och indrivning i punktskattelagen under januari 2021 till den del det är fråga om beskattning för en skatteperiod som löpt ut före den föreslagna lagens ikraftträdande. Detsamma gäller om skyldighet att betala punktskatt annars har uppstått innan lagen trädde i kraft.  

Att de bestämmelser om skatteuppbörd och indrivning som gällde vid lagens ikraftträdande ska tillämpas innebär att de gällande bestämmelserna om skatteuppbörd, tidpunkten för betalning av skatt, kvittning av återbäring, hinder för kvittning, kvittningsdag, kvittningsordning, närmare föreskrifter om kvittning, skattetillägg, dröjsmålsränta, lättnader, uppskov med betalning, indrivning samt minimibelopp av punktskatt som uppbärs och återbetalas tillämpas fram till utgången av januari 2021. 

På dröjsmålspåföljderna i fråga om punktskatt och den ränta som betalas på återbäring tillämpas bestämmelserna om krediteringsränta och dröjsmålsränta enligt lagen om skatteuppbörd från och med den 1 februari 2021. På ränta som betalas på återbäring av punktskatt för tiden dessförinnan tillämpas de bestämmelser om återbäringsränta som gällde vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen. Detta innebär t.ex. att ränta på återbetalningen av punktskatt som grundar sig på ansökan inte betalas för tiden före den 1 februari 2021. På dröjsmålspåföljderna tillämpas till och med den 31 januari 2021 de bestämmelser om skattetillägg och förseningsränta som gällde vid ikraftträdandet och därefter bestämmelserna om dröjsmålsränta. 

Bestämmelserna om skatteuppbörd och indrivning i lagen om skatteuppbörd tillämpas från och med den 1 februari 2021, vilket bl.a. innebär att de uppgifter om punktskatt som avses i 70 § i lagen om skatteuppbörd för första gången ska antecknas i det sammandrag som görs för februari 2021. 

6.2  Lagen om punktskatt på flytande bränslen

2 a §. I paragrafen föreskrivs det om betalning av skatt. I 1—3 mom. görs de ändringar som föranleds av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. I stället för beskattning ska det föreskrivas om betalning av skatt. Dessutom förenklas ordalydelsen i 2 och 3 mom. utan att rättsläget ändras. 

Ordalydelsen i 4 mom. förtydligas utan att rättsläget ändras. 

3 §. I paragrafen föreskrivs det om skattskyldighet. Det föreslås att 2 mom. upphävs, eftersom skattedeklarationen i fortsättningen ska lämnas i enlighet med 17 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och det inte längre behövs några separata bestämmelser. Skattedeklarationen ska på motsvarande sätt som för närvarande lämnas in för en skatteperiod som omfattar en kalendermånad. 

6 §. I paragrafen föreskrivs det om grunderna för betalning av skatten. I 1 mom. görs de ändringar som föranleds av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. Bestämmande av skatt ersätts med betalning av skatt. Dessutom görs det en teknisk ändring i 3 och 4 punkten. Det föreslås att 2 mom. upphävs. I fortsättningen ska rättelser som gäller överlåtna mängder hänföras till rätt skatteperiod i enlighet med principerna för förfarandet för beskattning på eget initiativ genom att lämna en rättelsedeklaration enligt lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

6 a §. Det föreslås att paragrafen upphävs. Avdragsförfarandet slopas och ersätts med ett förfarande för återbäring. Bestämmelser om rätten att få återbäring av betald punktskatt och försörjningsberedskapsavgift på basis av de kolväten som uppsamlats finns i den nya 9 b §. 

8 §. I paragrafen föreskrivs det om försummelse att göra bränsle identifierbart. Paragrafens 1 mom. motsvarar i sak det gällande, men ordalydelsen uppdateras och preciseras. Den påföljd för försummelse att göra bränsle identifierbart som anges i 2 mom. ändras begreppsmässigt från felavgift till försummelseavgift i syfte att förenhetliga terminologin med andra skatter som hör till Skatteförvaltningens behörighet. Dessutom görs en språklig ändring så att försummelseavgift påförs och inte uppbärs. Försummelseavgiftens belopp förblir oförändrat. På försummelseavgift ska i övrigt tillämpas vad som föreskrivs om försummelseavgift i 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Försummelseavgiften påförs på samma sätt och under samma förutsättningar som försummelseavgiften enligt 39 § i den lagen. Dessutom ska avgiften bl.a. betalas senast på den allmänna förfallodag som nämns i beslutet och ändring i avgiften söks på samma sätt som i den försummelseavgift som avses i 39 § i den lagen. 

9 a §. I paragrafen föreskrivs det om genomförande av skattefrihet och återbäring av skatt. Det föreslås att 4—6 mom. upphävs. Innehållet i 4 mom. flyttas till den föreslagna nya 9 c § och innehållet i 5 och 6 mom. till den nya 9 d §.  

9 b §. Det föreslås att det till lagen fogas en ny paragraf där det föreskrivs om återbäring av den punktskatt och försörjningsberedskapsavgift som betalats för kolväten som uppsamlats från motorbensin. Återbäringsförfarandet ersätter det avdragsförfarande som föreskrivs i den 6 a § som föreslås bli upphävd. Det är fråga om ett motsvarande återbäringsförfarande som det som föreskrivs 9 a §. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om den skatt och försörjningsberedskapsavgift som ska återbetalas samt om den som är berättigad till återbäring. Rätt till återbäring har en godkänd upplagshavare som har överlåtit en produkt till konsumtion som är belagd med skatt och försörjningsberedskapsavgift. Det föreslås att bestämmelsen preciseras så att återbetalningen ska kunna fås också av den punktskatt och försörjningsberedskapsavgift som betalats för kolväten som uppsamlats från produkter som ersätter motorbensin. 

I 2 mom. föreskrivs det om beräkning av mängden kolväten som berättigar till återbäring. Beräkningen motsvarar nuvarande 6 a § 2 mom., som föreslås bli upphävt. 

I 3 mom. föreskrivs det om vem som får ansöka om återbäring. Den godkända upplagshavare från vars skatteupplag bensinen har överlåtits till konsumtion får ansöka om återbäring. Bestämmelsen motsvarar 6 § 3 mom., som föreslås bli upphävt. 

9 c §. Det föreslås att det till lagen fogas en ny paragraf, vars 1 mom. innehåller bestämmelser om ansökningsperioderna för återbäring som avses i 9 a och 9 b §. Återbäring på basis av skattefri användning kan sökas antingen för hela kalenderåret eller separat för ett halvår. Bestämmelsen motsvarar det 4 mom. som upphävs i 9 a §, men tidsfristen för ansökan om återbäring beräknas i fortsättningen från ingången av det kalenderår som följer på ansökningsperioden och inte från utgången av ansökningsperioden som för närvarande. Ansökan om återbäring för uppsamlade kolväten kan lämnas för de kolväten som uppsamlats under kalenderåret. En ansökan om återbäring kan också lämnas in enligt det nuvarande avdragsförfarandet separat för de kolväten som uppsamlats under en kalendermånad. Utöver den skattefria användningen ska också de uppsamlade kolvätena påvisas på ett tillförlitligt sätt för att återbäring ska kunna beviljas. 

I 2 mom. föreskrivs det om det minsta belopp som återbetalas på motsvarande sätt som i gällande 9 a § 4 mom. Återbäring på mindre än 330 euro ska betalas ut endast om det är fråga om återbäring som betalas i fråga om fiskefartyg eller på grund av uppsamlade kolväten. På återbäringar tillämpas dessutom de allmänna bestämmelserna om återbetalning i den nya 83 a § som föreslås i punktskattelagen. Bestämmelser om detta finns i 3 mom.  

9 d §. Det föreslås att det till lagen fogas en ny paragraf, till vars 1 mom. bestämmelserna i det 5 mom. som upphävs i 9 a § överförs som sådana. I det momentet föreskrivs det att Skatteförvaltningen halvårsvis fastställer det belopp av skatt på motorbensin, dieselolja, flytgas, lätt brännolja eller produkter som ersätter dessa som ska återbetalas.  

I 2 mom. tas innehållet i det 6 mom. som upphävs i 9 a § in som sådant. I momentet fastställs de skatteåterbäringsbelopp enligt produktgrupp som ska betalas för typiska bränslen eller bränsleblandningar i de fall där 1 mom. inte kan tillämpas.  

11 §. Det föreslås att paragrafen upphävs. Enligt den föreslagna bestämmelsen om tillämpningsområdet i punktskattelagen omfattas bränsleskattelagen av punktskattelagens tillämpningsområde. Bestämmelserna i punktskattelagen ska tillämpas på skatt som uppbärs på flytande bränslen, om inte något annat föreskrivs i denna lag. De bestämmelser i punktskattelagen som ska tillämpas gäller bl.a. behörig myndighet, tillstånd och säkerheter som gäller skattskyldiga samt återbetalning av skatt. 

Det föreslås att flytande bränslen också ska omfattas av tillämpningsområdet för lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. På beskattningsförfarandet och ändringssökandet tillämpas med stöd av den lagens bestämmelse om tillämpningsområdet bestämmelserna i den lagen till den del något annat inte föreskrivs i punktskattelagen eller bränsleskattelagen. Lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den ska tillämpas bl.a. på deklaration och betalning av skatt, ändringssökande, den skattskyldiges bokföringsskyldighet, granskning och skyldighet att lämna uppgifter. 

11 a §. I paragrafen föreskrivs det om tillverkare av biobrännolja. Bestämmelserna motsvarar i övrigt nuläget, men bestämmelserna om registreringsförfarandet i 2 mom. preciseras. En tillverkare av biobrännolja ska registrera sig som skattskyldig. Bestämmelser om registreringsförfarandet ska ingå i punktskattelagens 5 kap., som ändras. Registreringsanmälan ska göras elektroniskt till Skatteförvaltningen innan verksamheten inleds, och Skatteförvaltningen ska utifrån anmälan fatta ett beslut om registreringen i vilket ändring får sökas.  

12 §. I paragrafen föreskrivs det om skyldighet att göra anmälan om hjälpprodukter och identifieringsämnen som tillsätts till bränslet. Paragrafen upphävs som onödig, eftersom ämnena i fråga är skattepliktiga och således omfattas av skattekontrollen. 

6.3  Lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen

2 §. Paragrafen innehåller de definitioner som gäller i lagen. I 19 punkten tas det in en hänvisning till 5 kap. i punktskattelagen, där det i fortsättningen ska föreskrivas om registrering för punktbeskattningen, och omnämnandet av registrering hos tullmyndigheten stryks. En registreringsanmälan ska med stöd av 5 kap. i punktskattelagen på motsvarande sätt som för närvarande göras till Skatteförvaltningen. Behörigheten i fråga om punktbeskattningen överfördes från Tullen till Skatteförvaltningen vid ingången av 2017 genom lag 1178/2016. 

2 a §. Paragrafen innehåller bestämmelser om skatteplikten för produkterna och om skattskyldighet i vissa situationer. I paragrafen görs de ändringar som följer av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. Beskattningen ersätts med betalning av skatt, vilket omfattar både betalning av skatt på eget initiativ och situationer där skatt påförs. Dessutom förenklas ordalydelsen i 1 mom. utan att rättsläget ändras. 

6 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om betalning av punktskatt och försörjningsberedskapsavgift. Bestämmelserna i 1 mom. motsvarar i sak de gällande bestämmelserna, men i momentet görs de ändringar som följer av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. Påförande av skatt ersätts med betalning av skatt. Dessutom görs det en teknisk ändring i 3 och 4 punkten. 

I 2 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt som för närvarande om den mängd el som ska anses ha överlåtits till förbrukning eller förbrukats och om hur mängden ska hänföras till skatteperioden. Den punktskatt på elström och den försörjningsberedskapsavgift enligt skatteklass I som har uppgetts och betalats utan grund kan inte längre dras av i skattedeklarationen, utan det nuvarande avdragsförfarandet ersätts med ett återbäringsförfarande. Bestämmelser om återbäring föreslås i 6 a §. Ett annat fel i skattedeklarationen ska rättas genom att lämna en rättelsedeklaration enligt lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Ett fel som rättas till genom en rättelsedeklaration kan gälla t.ex. mängden el som överlåtits. 

Det föreslås att 3 och 4 mom. upphävs. På lämnande av skattedeklaration och på skatteperioden ska lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas. Skattedeklarationen ska framöver lämnas per skatteslag, men uppgifterna i skattedeklarationen ska lämnas per kraftverk. Det sätt på vilket uppgifterna om objekten i fortsättningen ska lämnas fastställs vid behov genom Skatteförvaltningens föreskrifter som meddelas med stöd av lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Bestämmelser om skatteperioden för den som är skyldig att betala punktskatt på elström finns i fortsättningen i 11 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Skatteperiodernas längd ändras inte. 

6 a §. I lagen föreslås en ny paragraf där det föreskrivs om ett återbäringsförfarande som ersätter det nuvarande avdragsförfarandet. Enligt 1 mom. kan den punktskatt på elström och den försörjningsberedskapsavgift enligt skatteklass I som elnätsinnehavaren eller elproducenten betalat för elström som används för ett ändamål som skatteklass II berättigar till återbetalas på ansökan. Detta förutsätter att en tillförlitlig redogörelse om användningen av elströmmen läggs fram. Återbäring kan sökas av den som har använt elströmmen för ett ändamål enligt skatteklass II. I skillnaden mellan den högre och den lägre skatteklassen för elström är det fråga om statligt stöd enligt kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget. Därför är det motiverat att slutanvändaren av elström, dvs. en stödmottagare som är berättigad till statligt stöd, har rätt att ansöka om återbäring. Med hjälp av återbäringsförfarandet kan man säkerställa att stödet riktas rätt och kontrollera att förutsättningarna för beviljande av stöd uppfylls.  

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om ansökningsperioderna och ansökningstiden för återbäring. Det föreslås att återbäring kan sökas antingen för en period av ett kalenderår eller separat för en period av en kalendermånad. Tidsfristen för ansökan om återbäring är tre år och den beräknas från utgången av det kalenderår som omfattar ansökningsperioden. Skatten ska återbetalas enligt den skattetabell som gällde när produkterna anskaffades.  

I övrigt ska de allmänna bestämmelserna om återbetalning av punktskatt i punktskattelagen tillämpas på återbäring, vilket det föreslås bestämmelser om i 3 mom. 

Stöd för elproduktion. Det föreslås att mellanrubriken före 8 §, som upphävts genom lag 1396/2010, upphävs som onödig. 

8 a §. Paragrafen innehåller bestämmelser om skatteåterbäring för energiintensiva företag. I 4 mom. görs de ändringar som föranleds av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. Eftersom det i fortsättningen ska föreskrivas om beskattningsförfarandet i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, stryks momentets första mening. Till övriga delar blir momentet oförändrat.  

Till 5 mom. fogas en bestämmelse om tillämpning av de allmänna bestämmelserna om återbetalning av punktskatt i punktskattelagen. I momentet stryks hänvisningen till lagen om tillämpning av vissa av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd. En motsvarande hänvisning som gäller alla punktskattestöd tas in i punktskattelagen. 

9 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om registreringsskyldighet för den som är skyldig att betala punktskatt på elström. I fortsättningen ska bestämmelser om registreringsförfarandet och det register som förvaltas av Skatteförvaltningen finnas i punktskattelagen, och därför ska de mer detaljerade bestämmelserna om dessa strykas i paragrafen. Det föreslås att en hänvisning till tillämpningen av punktskattelagen tas in i paragrafen. Skatteförvaltningen kan med stöd av punktskattelagen meddela närmare föreskrifter om registreringsförfarandet, såsom om de uppgifter som ska lämnas i samband med registreringen. I samband med registreringen ska det lämnas samma uppgifter om kraftverk som för närvarande. På den skattskyldiges skattedeklaration och betalning av skatt tillämpas i fortsättningen bestämmelserna i 4 och 6 kap. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, och därför stryks hänvisningen till punktskattelagen i gällande 3 mom. 

9 a §. Paragrafen innehåller bestämmelser om verksamhet och tillstånd i anslutning till skattefri lagring av el. I 1 mom. görs en teknisk korrigering i anslutning till beviljandet av tillstånd. Formuleringen ”Skatteförvaltningen beviljar på ansökan tillstånd” ändras till ”Skatteförvaltningen kan på ansökan bevilja tillstånd”. Även nu handlar det om att tillstånd beviljas, om de särskilda förutsättningar för beviljande av tillstånd som anges i bestämmelsen och de allmänna förutsättningar som anges i punktskattelagen uppfylls. 

9 b §. Paragrafen innehåller bestämmelser om lagring och mätning av skattefri el. Enligt 1 mom. tillämpas på en innehavare av ett skattefritt ellager vad som i punktskattelagen föreskrivs om skattskyldiga som deklarerar per skatteperiod. Bestämmelsen upphävs i och med övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. På en innehavare av skattefritt ellager tillämpas i fortsättningen bestämmelserna om bl.a. deklaration, betalning och ändringssökande som gäller skatt i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. I paragrafen föreskrivs i fortsättningen på motsvarande sätt som i nuvarande 2 mom. att skattefri lagring ska göras i ett skattefritt ellager och att den mätning av mängden el som utgör en förutsättning för tillstånd ska göras på ett tillförlitligt sätt. 

11 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om bestämmande av punktskatt och försörjningsberedskapsavgift för stenkol. I paragrafen görs de ändringar som följer av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. Bestämmande av skatt ersätts av betalning av skatt. 

12 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om befrielse från punktskatt och försörjningsberedskapsavgift för stenkol. I 1 mom. 2 punkten görs en teknisk ändring genom att begreppet gemenskapen ersätts med begreppet unionen. Ordalydelsen i 2 mom. förtydligas utan att rättsläget ändras. Paragrafens 3 mom. förblir oförändrat.  

14 §. I 1 mom. föreslås motsvarande bestämmelser som för närvarande om genomförande av skattesänkningen och skattefriheten för stenkol genom återbäring av skatten till någon annan än en godkänd upplagshavare. 

I 2 mom., som gäller ansökan om återbäring, ska det inte längre hänvisas till punktskattelagen i fråga om skatterättelse, efterbeskattning, ändringssökande och annat förfarande, eftersom man i fråga om beskattningsförfarandet övergår till att tillämpa lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Till punktskattelagen fogas allmänna bestämmelser om återbetalningsförfarandet. Det föreslås att det i det föreslagna 3 mom. föreskrivs om tillämpningen av bestämmelserna i fråga i de situationer som avses i paragrafen. I fortsättningen ska tidsfristen räknas från utgången av det kalenderår som omfattar den användningsperioden som nämns ovan och inte från utgången av användningsperioden. 

16 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om den skatt som ska betalas på bränntorv och tallolja. I paragrafen görs de ändringar som följer av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. Påförande av skatt ersätts med betalning av skatt. Bestämmelser om skattedeklaration och skatteperiod ska i fortsättningen finnas i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ i stället för i denna lag. 

17 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för dem som använder bränntorv och tallolja att registrera sig som skattskyldiga. Bestämmelser om registreringsförfarandet och registret ska i fortsättningen finnas i 5 kap. i punktskattelagen i stället för i denna lag. Anmälan för registrering som skattskyldig ska göras elektroniskt till Skatteförvaltningen, och Skatteförvaltningen ska på basis av anmälan meddela ett beslut om registrering i vilket ändring får sökas. Registreringsanmälan ska göras innan den verksamhet som kräver registrering inleds. Även i fortsättningen ska varje kraftverk antecknas i registret. 

19 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om bokföringen för punktbeskattningen. Det föreslås att paragrafen upphävs. I fortsättningen ska det föreskrivas om den skattskyldiges bokföring i 26 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och i statsrådets förordning som utfärdas med stöd av den. 

20 b § Paragrafen innehåller bestämmelser om skatt på naturgas som används i skattepliktigt syfte. I paragrafen görs den ändring som följer av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ genom att påförande av skatt ersätts med betalning av skatt. 

21 a §. Paragrafen innehåller bestämmelser om registrering av naturgasnätsinnehavare och dem som använder naturgas för skattefritt ändamål. Bestämmelserna motsvarar i övrigt nuläget, men framöver ska bestämmelser om registreringsförfarandet finnas i 5 kap. i punktskattelagen.  

I 1 mom. föreslås bestämmelser om naturgasnätsinnehavares registreringsskyldighet och i 2 mom. bestämmelser om möjligheten för dem som använder naturgas för skattefritt ändamål att registrera sig som registrerade användare. I 5 kap. i punktskattelagen finns i fortsättningen allmänna bestämmelser om registreringsförfarandet, och en hänvisning som gäller detta tas in i 3 mom. Registreringsanmälan ska enligt punktskattelagen i fortsättningen i regel göras elektroniskt till Skatteförvaltningen, och Skatteförvaltningen ska på basis av anmälan meddela ett beslut om registrering i vilket ändring kan sökas. För att bestämmelserna om registrering som skattskyldig i punktskattelagen ska kunna tillämpas också på registrerade användare av naturgas, fogas en bestämmelse om detta till momentet. Med avvikelse från vad som gäller den skattskyldige ska en registrerad användare avregistreras från och med den tidpunkt då begäran om avregistrering framställdes. 

I 4 mom. föreslås motsvarande bestämmelser som för närvarande om utlämnande av uppgifter till naturgasnätsinnehavare och godkända naturgasupplagshavare.  

22 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om genomförande av skattesänkning och skattefrihet genom återbäring på ansökan av den skatt som betalats för naturgas. Paragrafens 1 mom. ändras inte. Bestämmelsen om ansökningstiden för återbäring i 2 mom. ändras. Återbäring ska för närvarande sökas inom tre år från utgången av ansökningsperioden. Ansökningsperioden kan vara antingen ett kalenderår eller ett halvt år. I fortsättningen beräknas ansökningstiden från utgången av det kalenderår som omfattar ansökningsperioden. Genom ändringen förenhetligas beräkningen av tidsfristen med beräkningen av tidsfristen för återbäring av mervärdesskatt. I de situationer där återbäring söks separat för naturgas som använts under januari—juni förlängs ansökningstiden med ett halvt år. Till övriga delar motsvarar 2 mom. de gällande bestämmelserna. 

I 3 mom. ska det inte längre hänvisas till punktskattelagen i fråga om skatterättelse, efterbeskattning, sökande av ändring och annat förfarande, eftersom man i fråga om beskattningsförfarandet övergår till att tillämpa lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. I stället föreslås i momentet en hänvisning till de allmänna bestämmelser om återbetalning av punktskatt som fogas till punktskattelagen. 

23 §. I paragrafen föreskrivs det om de bestämmelser i punktskattelagen som inte tillämpas på elström, bränntorv, tallolja, stenkol och naturgas. Paragrafen motsvarar nuläget, men i den görs de ändringar som följer av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ.  

Punktskattelagen är en allmän lag i förhållande till elskattelagen, och därför tillämpas bestämmelserna i punktskattelagen, om inte något annat föreskrivs i denna lag. I paragrafen utesluts på motsvarande sätt som i nuläget tillämpningen av vissa bestämmelser i punktskattelagen på produkter som avses i paragrafen. Enligt det föreslagna 1 mom. tillämpas på el, bränntorv och tallolja inte bestämmelserna om punktskattetillstånd i 21—29 § i punktskattelagen och inte heller bestämmelserna om flyttning av produkter under ett uppskovsförfarande i 8 kap. i punktskattelagen. I fråga om produkterna ska det inte heller göras någon förhandsanmälan som hänför sig till mottagande av nationellt punktskattepliktiga produkter, vilket det föreslås bestämmelser om i 9 kap. i den lagen. Bestämmelserna om tillstånd i 26—30 § i punktskattelagen ska dock tillämpas på ellager med stöd av 9 a § 4 mom. i denna lag. Enligt 2 mom. ska bestämmelserna om förhandsanmälningsskyldigheten i 9 kap. i punktskattelagen inte heller tillämpas på stenkol eller naturgas. Bestämmelsen om försörjningsberedskapsavgift i nuvarande 3 mom. behövs inte, eftersom lagen med stöd av punkskattelagens 1 § om tillämpningsområdet som föreslås bli ändrad också ska tillämpas på försörjningsberedskapsavgiften. 

26 §. Paragrafen innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning. Paragrafen upphävs som onödig. 

26 b §. Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för elnätsinnehavare, elproducenter och innehavare av skattefritt ellager att årligen specifikt för varje stödmottagare till stödmyndigheten anmäla överlåtelse av el enligt skatteklass II. Med stödmyndighet avses Skatteförvaltningen, och bestämmelsen preciseras till denna del. Ordalydelsen i paragrafen preciseras också till vissa delar. Till paragrafen fogas dessutom en bestämmelse enligt vilken även vidareöverlåtelse till andra stödmottagare ska årligen anmälas till Skatteförvaltningen. Skatteförvaltningen bemyndigas också att meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som ska lämnas till Skatteförvaltningen eller om förfarandet för lämnande av uppgifterna. Med stöd av bemyndigandet kan Skatteförvaltningen bl.a. bestämma om tidpunkten för lämnande av uppgifter. 

I det nya 2 mom. som fogas till paragrafen föreskrivs det om det beslut som ska meddelas den i 1 mom. avsedda informationsskyldige. Punktskattelagstiftningen har inte tidigare innehållit motsvarande bestämmelser om meddelande av beslut. De föreslagna bestämmelserna motsvarar bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Skatteförvaltningen ska meddela den informationsskyldige ett beslut i vilket ändring får sökas, om denne trots uppmaning vägrar att lämna de uppgifter som omfattas av informationsskyldigheten. Om delgivning av beslut till den informationsskyldige föreskrivs det genom en materiell hänvisning till 56 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Eftersom den bestämmelsen gäller delgivning till den skattskyldige, föreskrivs det särskilt om tillämpningen av den också på delgivning till den informationsskyldige enligt denna paragraf. Om den uppgiftsskyldige inte anser sig vara skyldig att lämna de uppgifter som krävs, kan ändring av beslutet sökas med stöd av 62 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

Bestämmelser om påföljden för försummelse av informationsskyldigheten finns i 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. En materiell hänvisning till paragrafens 2 mom. tas därför in i den föreslagna lagändringen för tydlighetens skull. Om den informationsskyldige trots uppmaning inte lämnar de uppgifter som krävs, påför Skatteförvaltningen en försummelseavgift på högst 5 000 euro. 

6.4  Lagen om punktskatt på läskedrycker

1 §. Tillämpningsområde. Det föreslås att 5 mom. ändras så att det till momentet fogas en bestämmelse om småskaliga tillverkares skyldighet att registrera sig. På registreringen tillämpas bestämmelserna i det nya 5 kap. om registrering som föreslås i punktskattelagen. 

5 §. Tillämpning av punktskattelagen. Det föreslås att paragrafen upphävs. Enligt den föreslagna bestämmelsen om tillämpningsområdet i punktskattelagen omfattas punktskatten på läskedrycker av punktskattelagens tillämpningsområde. Bestämmelserna i punktskattelagen ska tillämpas på punktskatt på läskedrycker, om inte något annat föreskrivs i denna lag.  

De bestämmelser i punktskattelagen som ska tillämpas gäller bl.a. behörig myndighet samt tillstånd och säkerheter som gäller skattskyldiga. 

Punktskatten på läskedrycker omfattas också av tillämpningsområdet för lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. På beskattningsförfarandet och ändringssökandet ska bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas till den del något annat inte föreskrivs i punktskattelagen eller i denna lag. Lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den ska tillämpas bl.a. på deklarering och betalning av punktskatt på läskedrycker, ändringssökande, den skattskyldiges bokföringsskyldighet och granskning. 

Bestämmelsen i 2 mom. om att då produkter tas emot från en annan medlemsstat inom Europeiska unionen gäller i tillämpliga delar de bestämmelser i punktskattelagen som gäller produkter som frisläppts för konsumtion i en annan medlemsstat, är onödig, eftersom saken framgår av bestämmelsen i fråga i punktskattelagen. Exempelvis 78 § i punktskattelagen, som gäller förfarandet vid flyttningar, innehåller tydliga bestämmelser om till vilka delar bestämmelserna är tillämpliga på nationellt punktskattepliktiga produkter. 

7 §. Övergångsbestämmelse. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. 

6.5  Lagen om accis på alkohol och alkoholdrycker

2 §. I paragrafen föreskrivs det om lagens tillämpningsområde. I 3 mom. föreslås en ändring av teknisk natur. Omnämnandet av gemenskapen ändras till omnämnande av unionen. 

3 §. Paragrafen innehåller definitioner. Hänvisningen i 1 mom. 5 punkten underpunkt c till lagen om punktskatt på sötsaker, glass och läskedrycker uppdateras och ändras till en hänvisning till lagen om punktskatt på läskedrycker. 

5 §. I paragrafen föreskrivs det om beskattningen av alkoholdrycker som privatpersoner för med sig för eget bruk till den del mängden som förs in överskrider den föreskrivna skattefria gränsen. Bemyndigandet att utfärda förordning i 1 mom. upphävs som onödigt. Till övriga delar motsvarar momentet de gällande bestämmelserna. I 2 mom. föreslås en ändring av teknisk natur. Omnämnandet av gemenskapen ändras till omnämnande av unionen.  

6 §. I paragrafen föreskrivs det om hur alkoholhalten i en produkt ska uppges i skattedeklarationen. Paragrafen motsvarar de gällande bestämmelserna. I ordalydelsen i 1 mom. görs dock en ändring till följd av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. I stället för uppbörd av skatt betalas skatt. 

10 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om tillämpningen punktskattelagen. Det föreslås att paragrafen upphävs. Enligt den föreslagna bestämmelsen om tillämpningsområdet i punktskattelagen omfattas accisen på alkohol och alkoholdrycker av punktskattelagens tillämpningsområde. Bestämmelserna i punktskattelagen ska tillämpas på accisen på alkohol och alkoholdrycker, om inte något annat föreskrivs i denna lag. De bestämmelser i punktskattelagen som ska tillämpas gäller bl.a. behörig myndighet samt tillstånd och säkerheter som gäller skattskyldiga. 

Accisen på alkohol- och alkoholdrycker omfattas också av tillämpningsområdet för lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. På beskattningsförfarandet och ändringssökandet ska bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas till den del något annat inte föreskrivs i punktskattelagen eller i denna lag. Lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den ska tillämpas bl.a. på deklarering och betalning av accis på alkohol och alkoholdrycker, ändringssökande, den skattskyldiges bokföringsskyldighet och granskning. 

12 §. Paragrafen innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning. Paragrafen upphävs som onödig.  

14 §. Paragrafen upphävs som onödig. Bestämmelsen gäller tidpunkten för ikraftträdandet av lagen 1995. 

6.6  Lagen om accis på vissa dryckesförpackningar

1 §. Tillämpningsområde. Till 3 mom. fogas en bestämmelse om skyldigheten för småskaliga tillverkare av dryckesförpackningar att registrera sig. På registreringsförfarandet tillämpas de allmänna bestämmelserna om registreringsförfarandet i punktskattelagens 5 kap., som ändras. Skattefriheten för småskalig tillverkning betraktas som sådant stöd av mindre betydelse som avses i EU: s regler för statligt stöd, på vilket kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse tillämpas. I momentets första mening görs dessutom en ändring av teknisk natur. 

I 4 mom. föreslås en teknisk ändring genom vilken hänvisningen i momentet till punktskattelagens författningsnummer flyttas till 3 mom. Dessutom förtydligas ordalydelsen på finska i 4 mom. utan att rättsläget ändras.  

I paragrafen föreslås ett nytt 5 mom. där det genom en hänvisningsbestämmelse föreskrivs om tillämpningen av den nämnda förordningen på produktion som avses i 3 mom. 

6 §. Accisfrihet. Omnämnandet av Europeiska gemenskapen i 1 mom. 2 punkten ändras till ett omnämnande av Europeiska unionen. Dessutom uppdateras hänvisningen i 5 punkten till lagen om punktskatt på sötsaker, glass och läskedrycker till en hänvisning till lagens nuvarande rubrik, dvs. lagen om punktskatt på läskedrycker. I 5 punkten görs dessutom en teknisk ändring i hänvisningen till bestämmelsen om grunderna för skattefrihet i lagen om punktskatt på läskedrycker. Eftersom även sådana i 4 § 1 mom. 2 punkten i lagen om punktskatt på läskedrycker avsedda läskedrycker som används som råvara vid industriell produktion av andra livsmedel är skattefria, ska det i punkten hänvisas till 4 § 1 mom. 1—5 punkten.  

7 §. Godkännande av anteckning i producentregistret. Paragrafen motsvarar de gällande bestämmelserna, men i den görs de ändringar som följer av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. Eftersom lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ i fortsättningen ska tillämpas på deklarationsförfarandet i fråga om punktskatter, ändras hänvisningen till en skattedeklaration enligt punktskattelagen till en hänvisning till en skattedeklaration enligt lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. I paragrafens sista mening görs dessutom en språklig precisering utan att rättsläget ändras. 

9 §. Särskilda bestämmelser. I paragrafen föreskrivs det om tillämpning av punktskattelagen på produkter som avses i denna lag. Det föreslås att paragrafen upphävs. Enligt den föreslagna bestämmelsen om tillämpningsområdet i punktskattelagen omfattas accisen på dryckesförpackningar av punktskattelagens tillämpningsområde. Bestämmelserna i punktskattelagen ska tillämpas på accis på dryckesförpackningar, om inte något annat föreskrivs i denna lag. De bestämmelser i punktskattelagen som ska tillämpas gäller bl.a. behörig myndighet samt tillstånd och säkerheter som gäller skattskyldiga. 

Accisen på dryckesförpackningar omfattas också av tillämpningsområdet för lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. På beskattningsförfarandet och ändringssökandet tillämpas bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ till den del något annat inte föreskrivs i punktskattelagen eller i denna lag. Lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den ska tillämpas bl.a. på deklarering och betalning av accis på dryckesförpackningar, ändringssökande, den skattskyldiges bokföringsskyldighet och granskning. 

Bestämmelser om tillämpningen av bestämmelserna om flyttning i punktskattelagen på nationellt punktskattepliktiga produkter finns i bestämmelserna i fråga i punktskattelagen, och därför kan bestämmelserna i 2 och 3 mom. i denna paragraf upphävas som onödiga. Exempelvis 78 § i punktskattelagen, som gäller förfarandet vid flyttningar, innehåller bestämmelser om till vilka delar bestämmelserna är tillämpliga på nationellt punktskattepliktiga produkter. 

12 §. Övergångsbestämmelser. De övergångsbestämmelser som hänför sig till lagens ikraftträdande den 1 januari 2005 upphävs som onödiga. 

6.7  Lagen om tobaksaccis

8 §. I paragrafen föreskrivs det om betalning av tobaksaccis. Paragrafen motsvarar de gällande bestämmelserna, men i den görs de ändringar som följer av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. Fastställande och bestämmande av accis ersätts med betalning av accis i 2 och 3 mom. Dessutom preciseras ordalydelsen på finska i 3 mom. utan att rättsläget ändras. 

9 §. I paragrafen föreskrivs det om detaljhandelspriset för tobaksprodukter. Paragrafen motsvarar de gällande bestämmelserna, men i den görs de ändringar som följer av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. Fastställande av accis ersätts med betalning av accis i 1 mom. 

11 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om att tobaksprodukterna innan de frisläpps för konsumtion ska förses med prisetiketter eller med sådan text som trycks på detaljhandelsförpackningen och som produktens detaljhandelspris framgår av. Det föreslås att ett nytt 4 mom. fogas till paragrafen. I momentet tas för tydlighetens skull in en informativ hänvisning till 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, där det föreskrivs om påföljden för försummelse av skyldigheten i fråga om prisetiketter och tryckta detaljhandelspris. Om den skattskyldige inte fullgör sin skyldighet, påför Skatteförvaltningen en försummelseavgift på högst 2 000 euro. Försummelseavgiften påförs på grund av försummelsens natur utan någon särskild uppmaning till den skattskyldige. 

13 §. Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser om tobaksaccis. Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. med bestämmelser om det beslut som ska meddelas den som är uppgiftsskyldig enligt 1 mom. Skatteförvaltningen ska meddela den uppgiftsskyldige ett beslut i vilket ändring får sökas, om denne vägrar att lämna de uppgifter som omfattas av informationsskyldigheten trots Skatteförvaltningens uppmaning. Om den uppgiftsskyldige inte anser sig vara skyldig att lämna de uppgifter som krävs, kan ändring av beslutet sökas med stöd av 62 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Bestämmelsen motsvarar den övriga lagstiftningen om beskattning på eget initiativ. 

Bestämmelser om påföljden för försummelse av uppgiftsskyldigheten finns i 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. I momentet tas det in en informativ hänvisning till detta. Om den skattskyldige inte lämnar uppgifterna, påför Skatteförvaltningen med stöd av den paragrafen en försummelseavgift på högst 5 000 euro. 

14 §. I paragrafen föreskrivs det om tillämpning av punktskattelagen på produkter som avses i denna lag. Det föreslås att paragrafen upphävs. Enligt den föreslagna bestämmelsen om tillämpningsområdet i punktskattelagen omfattas tobaksaccisen av punktskattelagens tillämpningsområde. Bestämmelserna i punktskattelagen ska tillämpas på tobaksaccis, om inte något annat föreskrivs i denna lag. De bestämmelser i punktskattelagen som ska tillämpas gäller bl.a. behörig myndighet samt tillstånd och säkerheter som gäller skattskyldiga. 

Tobaksaccisen omfattas också av tillämpningsområdet för lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. På beskattningsförfarandet och ändringssökandet tillämpas bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ till den del något annat inte föreskrivs i punktskattelagen eller i denna lag. Lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den ska tillämpas bl.a. på deklarering och betalning av tobaksaccis, ändringssökande, den skattskyldiges bokföringsskyldighet och granskning. 

Bestämmelser om tillämpningen av bestämmelserna om flyttning i punktskattelagen på nationellt punktskattepliktiga produkter finns i bestämmelserna i fråga i punktskattelagen, och därför kan bestämmelserna i 2 mom. i denna paragraf upphävas som onödiga. 

Bilaga. Accistabellen i bilagan till lagen ändras i fråga om den enhet som utgör grund för tobaksaccisen. Accisen på cigaretter beräknas för närvarande per 1 000 cigaretter. Accisen på pip- och cigarettobak samt finskuren tobak avsedd att rullas till cigaretter beräknas per kilogram. I propositionen föreslås det att accisen på cigaretter i fortsättningen ska beräknas per stycke och accisen på pip- och cigarettobak samt finskuren tobak avsedd att rullas till cigaretter per gram. I detta sammanhang görs inga ändringar i nivån på tobaksaccisen. Enligt nuvarande 33 § i punktskattelagen beräknas skatten på fulla skattegrundande enheter så att delar som överstiger en full enhet lämnas obeaktade. Delar som överstiger en full enhet ska dock beaktas, om skatten fastställs på skattepliktiga produkter som privatpersoner för med sig eller tar emot. Bestämmelserna om verkställande av beskattning i punktskattelagen upphävs i och med övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. Samtidigt ska beskattningsförfarandet förenklas så att skatteberäkningen för privatpersoner och andra skattskyldiga förenhetligas. Eftersom det i fortsättningen dock fortfarande ska vara möjligt att beskatta t.ex. cigaretter som en privatperson fått som gåva från en annan medlemsstat, när deras kvantitet understiger den nuvarande enheten, dvs. 1 000 stycken, men överstiger de 300 stycken som föreskrivits skattefria, ändras enheterna i accistabellen till stycken. På motsvarande sätt ändras kilogram till gram. Till följd av ändringen av enheten uttrycks accisbeloppet i accistabellen i fortsättningen i cent i stället för i euro. 

6.8  Avfallsskattelagen

7 §. Mängder som ska beskattas. I paragrafen görs de ändringar som följer av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. Fastställande och påförande av skatt ersätts med betalning av skatt i 1 och 2 mom. Dessutom slopas bestämmelsen om skatteperioderna i 1 mom., eftersom det i fortsättningen ska föreskrivas om skatteperioderna i 11 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Skatteperiodens längd förblir oförändrad. 

8 §. Rätt till skatteåterbäring. Det förfarande för avdrag från skatt som för närvarande föreskrivs i paragrafen slopas och man övergår till ett återbäringsförfarande. Paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar paragrafens nya innehåll. Enligt det ändrade 1 mom. kan den skatt som betalats för avfall som förts bort från avstjälpningsplatsen fås tillbaka i form av återbäring på motsvarande sätt som skatten tidigare i skattedeklarationen fick dras av från den skatt som ska betalas för skatteperioden. En förutsättning för att få återbäring ska fortfarande vara att det till Skatteförvaltningen lämnas en tillförlitlig redogörelse för bortförandet av avfallet. Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om ansökningsperioden och ansökningstiden för återbäring. Återbäring kan sökas antingen för ett kalenderår på en gång eller separat för varje skatteperiod. Tidsfristen för ansökan om återbäring föreslås vara tre år från utgången av det kalenderår som omfattar ansökningsperioden. I det föreslagna nya 3 mom. tas det in en hänvisning till punktskattelagens 83 a § om återbetalning som beviljas på ansökan, där det föreskrivs bl.a. om de bestämmelser i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ som ska tillämpas på återbetalning, om dröjsmålsränta som ska betalas på beloppet av den överskjutande återbetalningen och om tidsfristen för begäran om omprövning. 

9 §. Registreringsskyldighet. I paragrafen föreskrivs det om skyldigheten för huvudmannen för avstjälpningsplatsen att registrera sig som skattskyldig. Till övriga delar tillämpas på registreringen de allmänna bestämmelserna om registrering i punktskattelagen. I paragrafen tas det in en hänvisning som gäller detta. Det föreslås att nuvarande 2 mom. om registrering i registret upphävs. 

10 §. Uppgiftsskyldighet. Det föreslås att paragrafen ändras så att det i 1 mom. i paragrafen i fortsättningen endast föreskrivs om de uppgifter som ska lämnas om sådant avfall i avfallsförteckningen som inte är skattepliktigt avfall. Momentets första mening motsvarar innehållet i nuvarande 2 mom. I stället för en rapport är det dock fråga om lämnande av uppgifter i syfte att förenhetliga begreppet med de begrepp som används i övrig beskattning på eget initiativ. Paragrafens rubrik ändras i överensstämmelse med detta. I momentet föreskrivs dessutom om tidsfristen för lämnande av uppgifter och förfarandet för lämnandet genom en materiell hänvisning till de bestämmelser som gäller skattedeklaration i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Uppgifterna ska lämnas senast den sista inlämningsdag för skattedeklarationen som anges i 17 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, dvs. den 12 dagen i den andra kalendermånaden efter skatteperioden. Rapporten ska i regel lämnas in elektroniskt i enlighet med vad som föreskrivs i fråga om skattedeklarationer i 18 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Skatteperioden ska liksom för närvarande vara ett kvartal. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om beslut som ska meddelas den uppgiftsskyldige. Skatteförvaltningen ska meddela den uppgiftsskyldige ett beslut i vilket ändring får sökas, om denne vägrar lämna de i 1 mom. avsedda uppgifter som Skatteförvaltningen uppmanat att lämna. Om den uppgiftsskyldige inte anser sig vara skyldig att lämna de uppgifter som krävs, kan ändring av beslutet sökas med stöd av 62 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

Bestämmelser om påföljden för försummelse av uppgiftsskyldigheten finns i 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. I momentet tas det in en informativ hänvisning till detta. Om den uppgiftsskyldige inte lämnar uppgifterna, påför Skatteförvaltningen med stöd av den paragrafen en försummelseavgift på högst 5 000 euro. 

11 §. Bokföringsskyldighet. Det föreslås att paragrafen upphävs. Harmoniserade bestämmelser om bokföring ingår i 26 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Närmare bestämmelser om bokföringsskyldigheten utfärdas genom förordning av statsrådet med stöd av lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. De närmare bestämmelserna kan gälla bl.a. bokföring över den mängd avfall som förts till avstjälpningsplatsen samt förvaring av dokumentation som ligger till grund för skattedeklarationen. I stället för den bevaringstid på fyra kalenderår som tidigare föreskrivits i 3 mom. ska på bevaringstiden för skattskyldigas bokföringsmaterial i fortsättningen tillämpas en bevaringstid på sex år i enlighet med 2 kap. 10 § i bokföringslagen. 

13 §. Särskilda bestämmelser. I paragrafen föreskrivs det om tillämpningen av bestämmelserna i punktskattelagen på avfallsskatten. Till sitt sakinnehåll förblir bestämmelserna oförändrade, men i paragrafen görs de ändringar som följer av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. Avfallsskattskyldiga ska i fortsättningen vara sådana regelbundet skattskyldiga vid punktbeskattningen som avses i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, och på dem ska bestämmelserna i punktskattelagen tillämpas till den del något annat inte föreskrivs i denna lag. Punktskattelagens bestämmelser om den territoriella tillämpningen och om tillämpningen av tullagstiftningen ska inte på samma sätt som för närvarande tillämpas vid avfallsbeskattningen. De bestämmelser i punktskattelagen som gäller skattskyldighet, skattefrihet, verksamhet och tillstånd som avser punktskattepliktiga produkter, flyttning av produkter under ett uppskovsförfarande, beskattning av produkter i andra medlemsstater och skattefrihet för produkter som förs in från områden utanför unionen ska inte fortfarande heller tillämpas vid avfallsbeskattningen. 

6.9  Lagen om bränsleavgift som betalas för privata fritidsbåtar

2 §. Tillämpningen av andra lagar. Det föreslås att 2 mom. ändras. Vid påförandet av bränsleavgift tillämpas för närvarande till vissa delar punktbeskattningsförfarandena. Eftersom det föreslås att punktskatterna ändras till skatter som betalas på eget initiativ utan debitering, föreslås det att det betalnings- och uppbördsförfarande som gäller den bränsleavgift som betalas för privata fritidsbåtar, höjningen av avgiften och den i denna lag föreslagna administrativa påföljdsavgiften ändras. Bränsleavgiften ska påföras och betalas med tillämpning av bestämmelserna om försummelseavgift i 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. På uppbörd och indrivning av bränsleavgiften tillämpas de bestämmelser i lagen om skatteuppbörd som ska tillämpas på försummelseavgifter. På den bränsleavgiftsskyldige ska bestämmelserna om skattskyldiga tillämpas. Bränsleavgiften ska bl.a. betalas med samma referens som skatter som betalas på eget initiativ. Förfallodagen ska bestämmas på motsvarande sätt som i fråga om försummelseavgiften, liksom också hur en inbetalning ska användas för betalning av skatter som betalas på eget initiativ. Delgivningen av ett beslut om bränsleavgift sker elektroniskt, om den avgiftsskyldige har gett sitt samtycke till detta, annars sker delgivningen genom vanlig delgivning. De nämnda lagarna ska tillämpas, om det inte föreskrivs särskilt om saken i denna lag. På motsvarande sätt som för närvarande ska också lagen om verkställighet av skatter och avgifter tillämpas på bränsleavgiften. 

8 §. Höjning av bränsleavgiften. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande GrUU 39/2017 rd om regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning som gäller en reform av skatteuppbörden, av verkställandet av beskattningen och av vissa påföljdsavgifter (RP 97/2017 rd) konstaterat att bestämmelserna om skatteförhöjning i propositionen bör ändras på så sätt att Skatteförvaltningens prövning vid beslut om att inte påföra skatteförhöjning ska vara bunden prövning. Detta innebär att skatteförhöjning inte ska påföras om de villkor som anges i bestämmelsen är uppfyllda. Det föreslås att paragrafen ändras i enlighet med grundlagsutskottets ställningstagande så att prövningen av om bränsleavgiften ska höjas eller inte höjas binds till de villkor som anges i lagen. Bränsleavgiften höjs när villkoren i 1 mom. 1 och 2 punkten uppfylls. Enligt det föreslagna nya 2 mom. ska höjning inte påföras, om försummelsen är ringa eller om det finns en giltig orsak till försummelsen. Som giltig orsak betraktas bl.a. sjukdom och force majeure. 

I 1 mom. 2 punkten föreskrivs det om höjning av bränsleavgiften när användningen av bränsle som beskattas lindrigare än motorbensin eller dieselolja eller skattefritt bränsle i fritidsbåtar är särskilt graverande. Villkoret för att anse att användningen är graverande ändras så att den motsvarar den skärpningsgrund som gäller skatteförhöjningen i lagen om beskattningsförfarande och i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, utan att rättsläget ändras. Det föreslås att höjningen i stället för högst 50 procent är högst 100 procent, om användningen av bränsleavgiftsgrundande bränsle tyder på uppenbar likgiltighet för de förpliktelser i lagen som gäller användningen av bränsle. Vid bedömningen beaktas även i fortsättningen bl.a. verksamhetens planenlighet, strävan efter särskilt stor ekonomisk vinning samt verksamhetens omfattning och varaktighet. 

9 §. Påförande av bränsleavgift. I 2 mom. föreskrivs det om hur lång tid efteråt debiteringen kan verkställas i de situationer där det på ett eller annat sätt kan visas att fel bränsle har använts i båten redan före den tidpunkt då bränsleprov togs. Det föreslås att momentet ändras så att bränsleavgift i fortsättningen kan påföras för tre år i stället för fem år räknat från den tidpunkt då Skatteförvaltningen har fått kännedom om användningen av avgiftsgrundande bränsle i båten. Tidsfristen motsvarar den tidsfrist som vid beskattningen allmänt används vid påförande av skatt. Bränsleavgiften ska på motsvarande sätt som för närvarande tas ut endast en gång för hela det år som beviset på användningen av bränslet gäller. Det föreslås att motsvarande harmonisering görs i 3 mom., enligt vilket Skatteförvaltningen i fortsättningen ska påföra en bränsleavgift i stället för inom två år senast inom tre år från utgången av det år då Skatteförvaltningen fick kännedom om användning av avgiftsgrundande bränsle i båten. De ändringar som föreslås i 2 och 3 mom. innebär att bestämmelserna till denna del inte längre motsvarar de tidsfrister som tillämpas vid uttagande av den bränsleavgift för vägtrafik som hör till Transport- och kommunikationsverkets behörighet. 

12 §. Betalning av bränsleavgift. Det föreslås att paragrafen upphävs. På betalningen av bränsleavgiften tillämpas i fortsättningen bestämmelserna om betalning av den försummelseavgift som avses 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Bränsleavgiften ska enligt 34 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ betalas senast på den allmänna förfallodag som nämns i beslutet. Med allmän förfallodag avses enligt 2 § 3 punkten i den lagen den 12 dagen i varje kalendermånad eller, om den inte är en bankdag, den därpå följande bankdagen. På bränsleavgift som betalas efter förfallodagen ska med stöd av 14 § i lagen om skatteuppbörd betalas dröjsmålsränta i stället för nuvarande förseningsränta på samma sätt som på andra skatter som Skatteförvaltningen uppbär. Bestämmelser om beräkning av dröjsmålsränta finns i 5 b § 2 mom. i lagen om förseningsränta. Bestämmelser om betalningsställen samt uppgifter som ska lämnas i samband med betalningen finns i 2 kap. i lagen om skatteuppbörd och bestämmelser om indrivning, såsom indrivningsmetoder och betalningsuppmaning, i 7 kap. i den lagen.  

18 §. Rättelse till avgiftstagarens fördel. Det föreslås att paragrafen ändras så att den motsvarar de bestämmelser som gäller den övriga beskattningen så att Skatteförvaltningen i de situationer som avses i paragrafen rättar beslutet, och rättelsen ska göras inom den föreskrivna tidsfristen på tre år. Dessutom förenhetligas formuleringen av bestämmelsen om beräkning av tidsfristen med de bestämmelser som gäller den övriga beskattningen, utan att rättsläget ändras. Bestämmelserna om hörande i samband med avgiftsskyldighet föreslås motsvara de gällande bestämmelserna.  

19 §. Rättelse till den avgiftsskyldiges fördel. Ordalydelsen i paragrafen preciseras på motsvarande sätt som i 18 § utan att rättsläget ändras.  

20 §. Omprövningsbegäran. Det föreslås att 1 mom. ändras. Vid ändringssökande som gäller bränsleavgift införs ett förfarande i skatterättelsenämnden på motsvarande sätt som vid annan beskattning som hör till Skatteförvaltningens behörighet. Detta innebär att begäran om omprövning i fortsättningen i regel avgörs av skatterättelsenämnden i stället för av Skatteförvaltningen. Skatteförvaltningen kan emellertid fortfarande avgöra begäran till den del begäran godkänns, utom om den som söker ändring är Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. Till övriga delar ändras inte bestämmelserna om begäran om omprövning.  

21 §. Besvär till förvaltningsdomstolen. I 3 mom. föreskrivs det om tidsfristen för anförande av besvär hos förvaltningsdomstolen. Tidsfristerna föreslås bli ändrade så att de motsvarar de bestämmelser som gäller den övriga beskattningen. Besvär över ett beslut som meddelats med anledning av en begäran om omprövning ska anföras inom 60 dagar från delfåendet av beslutet eller, i fråga om Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt, från det att beslutet fattades. Besvärstiden förkortas således betydligt från nuvarande tre år. Den avgiftsskyldige kan dock förutsättas reagera relativt snabbt för att genom besvär få saken prövad av förvaltningsdomstolen efter det att den avgiftsskyldige har begärt omprövning och fått ett motiverat beslut om detta. Den korta tidsfristen motsvarar också bättre än i nuläget de allmänna bestämmelserna i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, enligt vilka besvär ska anföras inom 30 dagar från delfåendet av ett överklagbart beslut. Besvärstiden för ett förhandsavgörande förkortas från nuvarande 60 dagar till 30 dagar från delfåendet av beslutet eller i fråga om Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt från det att beslutet fattades.  

21 a §. Hörande då besvär behandlas. Hänvisningen i 2 mom. till paragrafen om hörande av part i den upphävda förvaltningsprocesslagen ändras till en hänvisning till den nya allmänna lagen om rättegång i förvaltningsärenden. I momentet görs dessutom på finska en ändring av teknisk natur genom att termen ”verovelvollinen” byts ut till ”maksuvelvollinen”, som är den term som i övrigt används i lagen. 

23 §. Räntebetalningsskyldighet på grund av ändringssökande och Skatteförvaltningens rättelse. Det föreslås att paragrafen upphävs. Räntorna i fråga om bränsleavgiften ska i fortsättningen bestämmas på samma sätt som räntorna i fråga om den försummelseavgift som avses i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. På den ränta som betalas på den bränsleavgift som återbetalas på grund av rättelse eller ändringssökande tillämpas i fortsättningen bestämmelserna i lagen om skatteuppbörd. I 37 § i den lagen föreskrivs det om krediteringsränta som betalas på en avgift som ska betalas tillbaka och i 38 § i den lagen om beräkning av krediteringsränta. På dröjsmålsränta som beräknas på en avgift som har rättats till den avgiftsskyldiges nackdel tillämpas emellertid 5 a och 5 b § i lagen om förseningsränta, där det föreskrivs om beräkning av dröjsmålsränta.  

27 §. Återbetalning av grundlös prestation. Det föreslås att det i paragrafen utöver en bränsleavgift som betalats av misstag också ska nämnas avgift som betalats utan grund. Tillägget stämmer överens med paragrafens nuvarande rubrik och harmoniserar bestämmelsen med 20 § i lagen om skatteuppbörd utan att rättsläget ändras. I paragrafen ska det dessutom på motsvarande sätt som i nuläget och på ett sätt som kompletterar de tillämpliga bestämmelserna i lagen om skatteuppbörd föreskrivas om situationer som inte betraktas som misstag.  

28 §. Avgiftslättnad och uppskov med betalningen. Det föreslås att paragrafen upphävs. I stället för avgiftslättnad och uppskov med betalningen tillämpas i fortsättningen med stöd av 2 § bestämmelserna om betalningsarrangemang och befrielse från skatt i 43 och 47 § i lagen om skatteuppbörd. Förfarandet motsvarar det förfarande som redan nu tillämpas på övriga skatter som Skatteförvaltningen uppbär, med undantag av punktbeskattningen och bilbeskattningen, i fråga om vilka en motsvarande ändring föreslås i denna proposition.  

29 §. Försummelseavgift. De bestämmelser om förseelser som gäller olika skatteslag har i stor utsträckning slopats i den övriga beskattningen och ersatts med administrativa påföljder av straffkaraktär för förseelser av ringa betydelse. Det föreslås också att bränsleavgiftsförseelsen slopas. Däremot ska en försummelseavgift som motsvarar den försummelseavgift som föreskrivs i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ påföras i en situation där en båt framförs utan att den bränsleavgift som förfallit till betalning har betalats. Det föreslås att försummelseavgiftens maximibelopp ska vara 5 000 euro i enlighet med försummelseavgiften i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Ansvaret oberoende av oaktsamhet lindras av bestämmelsen i 2 mom. om avstående från att påföra försummelseavgift. Försummelseavgift ska inte påföras, om försummelsen är ringa eller om det finns en giltig orsak till försummelsen. Skatteförvaltningens prövning av om försummelseavgift ska påföras eller inte påföras är i enlighet med grundlagsutskottets ståndpunkt bunden till uppfyllandet av villkoren i lagen. På den försummelseavgift som avses i denna paragraf tillämpas med stöd av 1 § bestämmelserna om försummelseavgift i 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2021. På beslut som fattats före ikraftträdandet av lagen tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. På försummelser som inträffat före ikraftträdandet av lagen tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. 

6.10  Lagen om oljeskyddsfonden

6 §. Betalningsskyldighet. I 1 och 2 mom. görs en ändring av teknisk natur genom att termen gemenskapen ändras till unionen. Dessutom ska uttrycket hänförande till tullbehandling i den tidigare tullkodexen uppdateras till hänförande till tullförfarande. 

7 §. Uppbörd av avgiften. I 3 mom. uppdateras uttrycket hänförande till tullbehandling i den tidigare tullkodexen till hänförande till tullförfarande. 

7 a §. Betalningsförfarande. I paragrafen föreskrivs det om tillämpningen av bestämmelserna i punktskattelagen på oljeskyddsavgiften. I 1 mom. görs de ändringar som följer av övergången till beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. De som är skyldiga att betala oljeskyddsavgift är i fortsättningen sådana sporadiskt skattskyldiga vid punktbeskattningen som avses i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. På dem tillämpas i fråga om betalningsförfarande och ändringssökande utöver denna lag dessutom bestämmelserna i punktskattelagen och lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Oljeskyddsavgiften ska t.ex. deklareras och betalas på den allmänna förfallodagen i den kalendermånad som följer på skatteperioden, i regel den 12 dagen i månaden, och begäran om omprövning avgörs av skatterättelsenämnden. På skatteuppbörden tillämpas lagen om skatteuppbörd.  

6.11  Lagen om upphävande av 6 och 7 § i en lag om ändring och temporär ändring av lagen om oljeskyddsfonden och om upphävande av en lag om ändring av 7 § i en lag om ändring och temporär ändring av lagen om oljeskyddsfonden

Lagens 6 och 7 § ändrades genom lag 1791/2009, enligt vars ikraftträdandebestämmelse bestämmelser om ikraftträdandet av nämnda paragrafer utfärdas genom förordning av statsrådet. Ändringarna hade samband med ändringar i EU: s tullagstiftning. Betalningsskyldigheten vid import av olja från länder utanför unionen till Finland knöts till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 450/2008 om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex). Ikraftträdandet av de ändringar som gäller 6 och 7 § blev beroende av när den moderniserade tullkodexen börjar tillämpas. Genom lag 1191/2016 ändrades 7 §, och bestämmelser om när ändringen träder i kraft skulle utfärdas genom förordning. Genom den ändringslagen säkerställdes det att den paragraf som ändrats genom lag 1190/2016 skulle förbli oförändrad till sitt innehåll också i det fall att de ändringar som tidigare föreskrivits genom lag 1791/2009 träder i kraft. Eftersom den moderniserade tullkodexen dock aldrig började tillämpas, utan i stället tillämpas en senare tullkodex, föreslås det att både de ändringar som föreskrivits i 6 och 7 § år 2009 och den ändringslag från 2016 som gäller 7 § upphävs som onödiga. 

6.12  Bilskattelagen

1 kap.Allmänna bestämmelser 

1 §. Lagens tillämpningsområde. Paragrafen föreslås innehålla bestämmelser om de fordon som omfattas av lagens tillämpningsområde. Bilskatt ska betalas för de fordon som omfattas av lagens tillämpningsområde och som ska registreras eller tas i bruk i Finland. 

I 1 § i den gällande bilskattelagen föreskrivs det dessutom att skatt ska betalas innan fordonet registreras eller tas i bruk. En betydande del av de fordon som ska registreras i Finland registreras dock innan bilskatten betalas, eftersom det förfarande som gäller registrerade ombud möjliggör registrering utan Skatteförvaltningens tillstånd. Förfarandet garanterar en övergripande effektivitet inom bilbeskattningen. I praktiken har huvudregeln i 1 § i den gällande lagen att bilskatt ska betalas före registreringen eller ibruktagandet således utgjort ett undantag som gällt endast en mindre andel av de beskattningsbara fordonen. 

I fortsättningen ska det i paragrafen om tillämpningsområdet föreskrivas endast om lagens tillämpningsområde, och bestämmelser om förfarandet och tidpunkten för betalning av skatt ska finnas senare i lagen. Bilskatt ska dock fortfarande betalas innan fordonet registreras, om det inte är fråga om ett av Skatteförvaltningen registrerat bilskatteombud. Dessutom, om fordonet används före registreringen, ska det innan fordonet tas i skattepliktigt bruk göras en anmälan om ibruktagande, genom vilken fordonet omfattas av skattekontrollen. Det gällande rättsläget ändras således inte, men lagstiftningen förtydligas. I den föreslagna lagens 1 § föreskrivs det i fortsättningen om tillämpningsområdet, i 3 § om skyldigheten att betala skatt, i 9 kap. om tidpunkterna i fråga om deklarations- och anmälningsskyldigheten och i 10 kap. om verkställande av beskattning samt om registreringstillstånd. Enligt bestämmelserna i 9 kap. i den föreslagna lagen ska skattedeklarationen lämnas in och anmälan om ibruktagande göras även i fortsättningen innan fordonet första gången registreras eller tas i skattepliktigt bruk i Finland. Enligt 77 § i den föreslagna lagen ska Skatteförvaltningen bevilja tillstånd för registrering när den skatt som fastställts för fordonet har betalats. Om emellertid ett av Skatteförvaltningen godkänt registrerat bilskatteombud är skyldigt att betala skatten, får fordonet registreras innan skattedeklarationen lämnas och utan Skatteförvaltningens registreringstillstånd. 

Paragrafens 1 mom. motsvarar i fråga om de fordon som omfattas av tillämpningsområdet i huvudsak den gällande lagens tillämpningsområde. Dessutom ska det i 1 mom. i fortsättningen föreskrivas att av andra fordon i kategori L omfattar tillämpningsområdet endast motoriserade trehjulingar och tunga fyrhjulingar i kategori L5e och L7e. Ändringen motsvarar innehållsmässigt den gällande lagen, eftersom det i 21 § 4 mom. i den gällande bilskattelagen föreskrivs att av de andra fordonen i kategori L är alla utom fordon i kategorierna L5e och L7e fria från bilskatt. I och med den föreslagna ändringen ska det i den nya 23 §, som motsvarar den gällande 21 §, inte längre föreskrivas att andra fordon i kategori L är fria från bilskatt, eftersom de inte längre omfattas av lagens tillämpningsområde. Den föreslagna ändringen förtydligar tillämpningsområdet för bilskattelagen, eftersom det i fortsättningen i 1 § föreskrivs om alla fordonskategorier som omfattas av tillämpningsområdet och deras underkategorier. 

I den föreslagna lagen används den L-kategorimärkning med bokstaven e som avses i den gällande fordonslagen och i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 168/2013 om godkännande av och marknadskontroll för två- och trehjuliga fordon och fyrhjulingar. Eftersom det hur fordonskategorin antecknats i trafik- och transportregistret dock beror på de bestämmelser som gällde vid den tidpunkt då fordonet antecknades i registret, kan det i trafik- och transportregistret också antecknas fordon som motsvarar det tidigare anteckningssättet där enbart bokstaven L användes. Det är inte ändamålsenligt att i den nya bilskattelagen ta in en kategorimärkning som följer anteckningssättet i föråldrad lagstiftning. Skattepliktiga fordon som avses i lagen är dock också sådana fordon vars fordonskategori har antecknats enligt det tidigare anteckningssättet eller som inte alls har någon fordonskategori, om de till sina tekniska egenskaper motsvarar de fordonskategorier som nämns i paragrafen. Det föreskrivs om tillämpningen genom en övergångsbestämmelse. 

Paragrafens 2 och 3 mom. motsvarar gällande bilskattelag. 

2 §. Registrering och ibruktagande av fordon. I paragrafen föreslås bestämmelser om registrering, ibruktagande och tidpunkten för ibruktagande av fordon. Bestämmelserna är av betydelse med tanke på skyldigheten att betala bilskatt. Förslaget motsvarar i huvudsak nuläget. I bestämmelserna om skattefri användning görs dock ändringar som förtydligar nuläget och lagstiftningen.  

Enligt 1 mom. avses i bilskattelagen med registrering av fordon första registrering av fordon i trafik- och transportregistret eller i motsvarande register enligt en landskapslag för Åland. I denna lag används för dessa register begreppet trafik- och transportregistret. Definitionen motsvarar i huvudsak definitionen i 1 § i den gällande lagen, men den preciseras dock i den föreslagna lagen.  

I 2 mom. föreskrivs det om skattepliktigt ibruktagande av fordon. På motsvarande sätt som i 2 § i den gällande lagen avses med ibruktagande av fordon i Finland att fordonet används i trafik inom finskt territorium. Detta ska gälla också fordon som inte är registrerade i Finland. Lagens tillämpningsområde omfattar såväl skattefri som skattepliktig användning, och all form av användning av fordon omfattas av lagens tillämpningsområde. I paragrafen förtydligas också när användningen av ett fordon anses vara skattepliktig och när skattefri. Användningen av fordonet ska i princip vara skattepliktig, om inte fordonet enbart är i skattefri användning. I 6 kap. föreslås bestämmelser om skattefri användning, dvs. om de förutsättningar under vilka en person som är stadigvarande bosatt utomlands eller i Finland kan använda fordonet skattefritt i Finland. Med person avses både en juridisk och en fysisk person, om inte något annat föreskrivs. De förutsättningar för skattefri användning som anges i 6 kap. motsvarar i huvudsak förutsättningarna för tillfällig skattefri användning i 6 kap. i den gällande lagen. Med avvikelse från den gällande bilskattelagen ska användning av fordon med stöd av anmälan om ibruktagande dock i fortsättningen inte vara skattefri användning.  

I 3 mom. föreslås bestämmelser om vem som ska anses vara den som tagit i bruk ett fordon. Det är behövligt att föreskriva om vem som tagit i bruk fordonet, eftersom det i 5 § ska ingå bestämmelser om den skattskyldighet som uppkommer på grund av ibruktagandet. Utgångspunkten är att den som tagit i bruk fordonet är den som använder fordonet för första gången i Finland. Om användningen har inletts som skattefri användning och användningen av fordonet fortsätter i Finland efter det att den skattefria användningen upphört, är den som tagit i bruk fordonet dock den som använder fordonet när förutsättningarna för skattefrihet har upphört. Med detta avses t.ex. att den tidsfrist som föreskrivits för skattefri användning löper ut eller att fordonet används för annat än skattefri användning. Också när ett fordon överlåts till någon annan än till sådana som är berättigade till skattefri användning, uppfyller fordonet inte längre förutsättningarna för skattefri användning, om det inte är fråga om en tillfällig överlåtelse som kan anses vara ringa. Mottagaren är den som tagit i bruk fordonet, eftersom han eller hon använder fordonet efter att den skattefria användningen upphört. 

Om fordonet används för någon annans räkning, är den som tagit i bruk fordonet den för vars räkning fordonet används. Med detta avses t.ex. att arbetstagaren för skötseln av sina arbetsuppgifter använder arbetsgivarens fordon, varvid det är arbetsgivaren och inte föraren i arbetstagarställning som ska anses vara den som tagit i bruk fordonet. Det väsentliga vid bedömningen är om användningen har skett i arbetstagarställning i de arbetsuppgifter som arbetsgivaren har gett och om användaren har haft en självständig möjlighet att påverka beslutet att använda fordonet. I sista hand, såsom i oklara situationer, betraktas fordonets ägare som den som tagit i bruk fordonet, i enlighet med nuläget. 

Förutsättningarna och tidsfristerna för skattefri användning räknas upp uttömmande i 6 kap. Användningen av ett fordon är skattepliktig, om fordonet används efter utgången av den föreskrivna tidsfristen för skattefri användning, om användningen inte längre uppfyller förutsättningarna för den skattefria användningen eller om fordonet överlåts för annat än skattefri användning eller till någon annan än sådana som är berättigade till skattefri användning. Då uppkommer i regel en skyldighet för användaren att betala skatt i enlighet med 3 §. Om skyldighet att betala skatt uppkommer, är den som tagit fordonet i skattepliktigt bruk skattskyldig med stöd av 5 § 2 mom. På den som tagit i bruk fordonet ska således tillämpas alla rättigheter och skyldigheter som gäller den skattskyldige, såsom bestämmelserna om deklarations- och anmälningsskyldighet, på motsvarande sätt som på andra skattskyldiga. Om den skattskyldige i dessa situationer fullgör sin deklarations- och anmälningsskyldighet, verkställer Skatteförvaltningen beskattningen och påför bilskatten. Om den skattskyldige emellertid inte fullgör sin deklarations- och anmälningsskyldighet, kan Skatteförvaltningen verkställa beskattningen på myndighetsinitiativ. Om deklarations- och anmälningsskyldigheten helt eller delvis har försummats, påförs den skattskyldige en påföljdsavgift i enlighet med 12 kap.  

Utgångspunkten är således att den som har tagit ett fordon i skattepliktigt bruk ska påföras bilskatten till fullt belopp. I alla beskattningssituationer är det dock inte nödvändigtvis meningen att fordonet ska registreras i Finland eller så kan fordonet inte registreras i Finland. Full skatt kan således i vissa fall strida mot proportionalitetsprincipen. Även om skyldigheten att betala skatt har uppkommit, har den skattskyldige eller det registrerade bilskatteombudet i fortsättningen enligt 28 § möjlighet att innan fordonet har antecknats i trafik- och transportregistret, i stället för full skatt, yrka på skatt som baserar sig på fordonets användningstid. Då ska användningen av fordonet i Finland upphöra senast efter det att yrkandet har framställts. Full skatt korrigeras till skatt som motsvarar användningstiden, men skatt ska dock alltid påföras till ett belopp på minst fem procent av full skatt. Om bilbeskattningen har verkställts och fordonet har antecknats i trafik- och transportregistret, men avsikten ändå inte är att fordonet permanent ska vara i skattepliktigt bruk i Finland och det förs ut ur Finland, har fordonets ägare möjlighet att på samma sätt som i den gällande lagen ansöka om återbäring vid utförsel enligt 29 § i den föreslagna lagen. Återbäring vid utförsel ska beviljas om förutsättningarna för återbäring uppfylls. Även efter återbäring vid utförsel påförs för fordonet bilskatt i proportion till användningstiden.  

3 §. Skyldighet att betala skatt. I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldigheten att betala skatt. I den gällande bilskattelagen finns ingen uttrycklig bestämmelse om detta, utan den har indirekt framgått av andra bestämmelser i lagen samt av beskattningspraxis.  

Enligt 1 mom. uppkommer skyldigheten att betala skatt när fordonet första gången registreras i trafik- och transportregistret eller när fordonet första gången tas i skattepliktigt bruk. Till denna del motsvarar bestämmelsen den gällande lagstiftningen. Dessutom uppkommer skyldighet att betala skatt när en skattedeklaration lämnas in, om skattedeklarationen lämnas innan fordonet registreras och tas i skattepliktigt bruk. I dessa situationer uppkommer skyldigheten att betala skatt när skattedeklarationen lämnas in till Skatteförvaltningen. Skyldigheten att betala skatt uppkommer på basis av inlämnandet av en skattedeklaration endast i de fall där skattedeklarationen lämnas in innan någon av de båda ovannämnda andra grunderna för uppkomsten av skyldigheten att betala skatt har uppfyllts. Detta förtydligar bestämmelserna, eftersom den skattskyldige har möjlighet att lämna in skattedeklarationen innan fordonet registreras första gången eller tas i skattepliktigt bruk.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om sådana lagstadgade förändringar i förhållandena som ändrar de faktorer som inverkar på beskattningen och leder till att skyldighet att betala skatt uppkommer. Momentet motsvarar i huvudsak den skyldighet att betala skatt som föreskrivs i 46 § i den gällande lagen.  

I sista meningen i 2 mom. föreskrivs dessutom att skyldighet att betala skatt inte längre ska uppkomma vid sådana ändringar av fordonets konstruktion som konstaterats endast på basis av fordonets hastighet. Den föreslagna bestämmelsen är en ändring jämfört med nuläget. I praktiken gäller bestämmelsen trimning av fordon i fordonskategorierna L1, L2, L1e, L2e och L6e, dvs. lätta tvåhjuliga motorfordon, trehjuliga mopeder och lätta fyrhjulingar, där en ändring av konstruktionen konstateras på basis av hastigheten. Med tanke på statsfinanserna är beskattningen av dessa fordon mycket liten, men den medför en betydande administrativ börda för den myndighet som verkställer beskattningen. Dessutom kan den skattskyldige vid dessa ändringar av konstruktionen i allmänhet inte registrera fordonet i den fordonskategori på basis av vilken skatt påförs honom eller henne, eftersom ändringsbesiktningen utöver hastighet också kräver att det visas att flera andra tekniska krav uppfylls. Trimning omfattar också situationer där ett fordon återställs till moped och verifiering av detta vid besiktningen. Således är skatten i de aktuella situationerna närmast av straffkaraktär och motsvarar således inte syftet med bilskattelagen. Bilskattens andel av de övriga avgifter som uppkommer i situationen, såsom böter och försäkringspremier, är dessutom mycket liten. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om skyldigheten att betala skatt i situationer där fordonet beskattas på nytt på grund av de ändringar som gjorts i fordonet. Momentets 1—3 punkter gäller ändringar av fordonets konstruktion och motsvarar huvudsakligen 3 och 14 § i den gällande lagen. Momentets 4 punkt gäller situationer där bilskatt har påförts på det sätt som avses i 28 § eller fordonet har beviljats återbäring vid utförsel eller avdrag på basis av ett tidsbundet hyresavtal och fordonet registreras, tas på nytt i skattepliktigt bruk i Finland eller det lämnas in en skattedeklaration för fordonet på det sätt som avses i 1 mom. Momentets 4 punkt motsvarar i huvudsak den skyldighet att betala skatt som avses i 34 d § 5 mom. i den gällande lagen. Dessutom föreslås en precisering av den skatt som påförs på basis av användningen av fordonet. 

4 §. Nya och begagnade fordon. I paragrafen föreslås bestämmelser om förutsättningarna för att ett fordon ska betraktas som nytt eller begagnat. Paragrafen motsvarar 10 § i den gällande lagen. Dessutom preciseras 3 mom. så att där avses användning av en bil i demonstrationssyfte i enlighet med 41 § 1 mom. 8 punkten. Som nya fordon betraktas således sådana både i Finland tillverkade fordon och nya importerade fordon som är i sådan demonstrationsanvändning som avses i lagen. 

2 kap.Skattskyldighet 

5 §. Skattskyldighet för registrering och ibruktagande av fordon. I paragrafen föreslås bestämmelser om den skattskyldige när fordonet registreras, tas i bruk eller när en skattedeklaration lämnas in för fordonet.  

Paragrafens 1 mom. motsvarar 4 § 1 mom. i den gällande bilskattelagen.  

Enligt 2 mom. är den som tagit i bruk fordonet skattskyldig, om fordonet har tagits i bruk före registreringen. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll i huvudsak 4 § 5 mom. i den gällande bilskattelagen, men i fortsättningen uppkommer i regel alltid skattskyldighet för den som tagit i bruk ett fordon, om ett oregistrerat fordon tas i skattepliktigt bruk. Närmare bestämmelser om den som tagit i bruk ett fordon finns i 2 §. 

I 3 mom. föreskrivs det om skattskyldighet som uppkommer när en skattedeklaration lämnas in. Skattskyldigheten bestäms på basis av inlämnande av en skattedeklaration endast i de situationer där den skattskyldige lämnar in en skattedeklaration före första registreringen av fordonet och innan fordonet tas i skattepliktigt bruk.  

6 §. Skattskyldighet vid ändring av fordons konstruktion, användningssyfte eller äganderätt. I paragrafen föreslås bestämmelser om skattskyldighet när en faktor som inverkar på fordonets skattegrunder ändras. Med ändring avses i detta sammanhang också överlåtelse av ett fordon till någon annan än den som är berättigad till i 5 kap. avsedd skattefri användning eller användning som omfattas av nedsatt skatt. Den skattskyldige är då den som ägde fordonet när fordonet överläts. Om t.ex. en person som varit anställd vid en utländsk beskickning, i Finland säljer ett fordon som är befriat från bilskatt till någon annan än till sådana som är berättigade till ett skattefritt fordon enligt 5 kap., är säljaren skattskyldig.  

Paragrafens 1 mom. motsvarar till sitt sakinnehåll huvudsakligen 5 § 1 mom. i den gällande bilskattelagen, men ordalydelsen preciseras.  

I 1 mom. föreslås dessutom bestämmelser om att den skattskyldige är den som antecknats i trafik- och transportregistret som ägare, vid köp på avbetalning innehavaren, den som tagit i bruk fordonet eller den som lämnat in skattedeklarationen, om fordonet registreras, tas i bruk på nytt eller om det lämnas in en skattedeklaration på det sätt som avses i 3 § 1 mom. efter det att beskattningen av fordonet har verkställts på basis av dess användningstid eller efter det att det för fordonet har beviljats återbäring vid utförsel eller avdrag på basis av ett tidsbundet hyresavtal. Det föreslås att 5 § 2 mom. i den gällande bilskattelagen inte tas in i den nya bilskattelagen, eftersom det i nuläget inte har funnits något behov av bestämmelsen.  

I 2 mom. föreslås dessutom bestämmelser om att vid återkrav av sådan återbäring av bilskatt som betalas på grund av skada, ska mottagaren av återbäringen, dvs. ägaren eller innehavaren, betraktas som skattskyldig. Bestämmelsen behövs eftersom återbäring av bilskatt på grund av skada är en återbäring som hänför sig till en person. Återbäringen kan således återkrävas hos den som fått den och inte t.ex. hos ett finansbolag i sådana situationer där fordonet ägs av ett finansbolag. I andra situationer som gäller återkrav av skatteförmån bestäms skattskyldigheten på det sätt som föreskrivs i 1 mom. 

7 §. Registrerade bilskatteombuds skyldighet att betala skatt. I paragrafen ska det i huvudsak på samma sätt som i nuläget föreskrivas om skyldigheten för ett registrerat bilskatteombud att betala bilskatt i stället för den skattskyldige.  

Enligt 1 mom. är ett registrerat bilskatteombud skyldigt att betala bilskatten när skyldigheten att betala skatt uppkommer vid registrering och det registrerade bilskatteombudet har importerat fordonet, tillverkat fordonet eller förvärvat fordonet obeskattat av någon annan än ett annat registrerat bilskatteombud. Momentet motsvarar till sitt sakinnehåll i huvudsak 4 § 2 mom. i den gällande lagen. På motsvarande sätt innehåller 2 mom. bestämmelser om överföring av skatteansvaret, liksom 4 § 3 mom. i den gällande lagen. Det nuvarande rättsläget när det gäller registrerade bilskatteombuds skyldighet bibehålls. 

Bestämmelserna i 3 mom. motsvarar i huvudsak 4 § 4 mom. i den gällande lagen. Enligt momentet ansvarar den skattskyldige för det skattebelopp som ska betalas för fordonet, om skatten inte kan tas ut hos det registrerade bilskatteombudet. 

8 §. Precisering av tillämpningen av lagen. I paragrafen föreslås bestämmelser om vilka bestämmelser i bilskattelagen som ska tillämpas på ett registrerat bilskatteombud i stället för på den skattskyldige samt vilka bestämmer som utöver vad som i föreskrivs i denna lag ska tillämpas på den som ansöker om återbäring och på andra anmälningsskyldiga och uppgiftsskyldiga än skattskyldiga. Paragrafen motsvarar i huvudsak 74 a § i den gällande bilskattelagen.  

3 kap.Beloppet av skatten 

9 §. Bestämmande av skattegrunden. I paragrafen föreslås bestämmelser om bestämmande av skattegrunden. Bestämmelsen är ny i bilskattelagen och dess syfte är att förtydliga tidpunkten för bestämmande av skattegrunden. Bestämmelsen gäller t.ex. storleken på den skattesats eller det beskattningsvärde som tillämpas på fordonet.  

10 §. Nya personbilar och paketbilar. I paragrafen föreskrivs det om skattebeloppet för nya personbilar och paketbilar på motsvarande sätt som i 6 § i den gällande bilskattelagen.  

11 §. Avdrag från skatt på paketbil. I paragrafen föreskrivs det om det avdrag som ska göras från skattesatsen för paketbilar och om förutsättningarna för avdraget på motsvarande sätt som i 8 § i den gällande bilskattelagen.  

12 §. Nya bussar, motorcyklar och andra fordon i kategori L. I paragrafen föreskrivs det om skattebeloppet för nya bussar, motorcyklar och andra fordon i kategori L på motsvarande sätt som i 7 § i den gällande bilskattelagen.  

13 §. Begagnade fordon. I paragrafen föreslås bestämmelser om bilskattens belopp för ett fordon som beskattas som begagnat.  

Paragrafens 1 mom. motsvarar 8 a § i den gällande bilskattelagen. Dessutom ändras paragrafhänvisningarna så att de motsvarar paragraferna i den föreslagna nya bilskattelagen. 

Paragrafens 2 mom. motsvarar 34 d § 5 mom. i den gällande bilskattelagen. Beräkningsgrunden för skattebeloppet utvidgas till att gälla alla de situationer där det vid beskattningen av fordonet har beviljats återbäring vid utförsel enligt 29 §, avdrag enligt 31 § på basis av ett tidsbundet hyresavtal eller det i enlighet med 28 § påförts skatt, och fordonet registreras, tas på nytt i skattepliktigt bruk eller en skattedeklaration lämnas in för fordonet på det sätt som anges i 3 § 1 mom. På motsvarande sätt som enligt den gällande lagen ska fordonet då beskattas på nytt utan beaktande av tidigare beskattning i Finland. Dessutom ska momentet på motsvarande sätt som i den gällande lagen innehålla en bestämmelse enligt vilken fordonets beskattningsvärde kan beräknas utifrån det värde som bestämts för återbäring vid utförsel, avdrag som beviljats på basis av ett tidsbundet hyresavtal eller skatt som påförts på basis av användning, om det har förflutit mindre än sex månader sedan återbäringen betalades, avdraget beviljades eller skatten påfördes. På motsvarande sätt som i den gällande lagen är syftet med bestämmelsen att komplettera bestämmelsen om kringgående av skatt, och bestämmelsen gäller arrangemang där skillnaderna i värdebestämningen mellan två olika tillfällen kan missbrukas. Motiveringen till den gällande bestämmelsen ingår i regeringens proposition RP 34/2016 rd.  

14 §. Ändring i fordons konstruktion, användningssyfte eller äganderätt. I paragrafen föreslås bestämmelser om skattens belopp för fordon vars konstruktion, användningssyfte eller äganderätt har ändrats på det sätt som avses i 3 § 2 mom. och 3 mom. 1—3 punkten. Enligt 1 mom. ska skattebeloppet fastställas enligt de grunder som ska tillämpas på ett likadant begagnat fordon. Eftersom det ofta är mycket svårt att konstatera den faktiska ändringstidpunkten i efterhand, ska skattebeloppet fastställas på basis av den tidpunkt då den ändring som inverkar på skattegrunden kom till skattemyndigheten kännedom. 

I 2 mom. föreslås ett undantag från 1 mom. Undantaget gäller fordon som är skattefria enligt 23 § eller för vilka återbäring har beviljats enligt 25 och 26 § och för vilka skatteförmånen fördelar sig över en tid. I 3 mom. ingår bestämmelser om den tid skatteförmånerna fördelar sig över. Bestämmelserna motsvarar till sitt sakinnehåll 48 § i den gällande lagen, men bestämmelsens ordalydelse preciseras.  

Även i 4 mom. preciseras de skattegrunder som anges i 1 mom. Momentet gäller sådana fordon som på grund av gjorda ändringar anses vara nya hopbyggda fordon. Då är det motiverat att fastställa den skatt som uppbärs för fordonet på basis av det motsvarande nya fordonet. 

4 kap.Beskattningsvärde samt allmänt värde i detaljhandeln 

15 §. Beskattningsvärde. I paragrafen föreskrivs det om utgångspunkten för fordonets beskattningsvärde på motsvarande sätt som i 11 § i den gällande bilskattelagen. 

16 §. Allmänt värde i detaljhandeln. I paragrafen föreslås bestämmelser om vad som avses med ett fordons allmänna värde i detaljhandeln och på vilka grunder det allmänna värdet i detaljhandel bestäms. Innehållet motsvarar i huvudsak 11 b § 1 och 2 mom. i den gällande bilskattelagen, och vissa förtydligande preciseringar görs i formuleringen. 

I fortsättningen bestäms det allmänna värdet i detaljhandeln dock vid den tidpunkt då skyldigheten att betala skatt uppkommer. Detta är en ändring jämfört med nuläget, när tidpunkten endast har varit den tidpunkt då skattedeklarationen lämnas in. 

För tydlighetens skull delas 11 b § i den gällande bilskattelagen upp utifrån sakkomplex i två separata paragrafer i den nya bilskattelagen. I fortsättningen ska bestämmelser om undantag motsvarande de som finns i 11 b § 3 mom. i den gällande bilskattelagen och som gäller bestämmande av värdet på ett begagnat fordon finnas i 18 §. 

17 §. Bestämmande av det allmänna värdet i detaljhandeln. I paragrafen föreslås bestämmelser om vad som ska beaktas när det allmänna värdet i detaljhandeln bestäms. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 11 c § i den gällande bilskattelagen, och i ordalydelsen görs endast vissa förtydliganden.  

Dessutom preciseras 4 mom. så att där avses användning av en bil i demonstrationssyfte i enlighet med 41 § 1 mom. 8 punkten. Således ska det antal kilometrar som körts under den tid det för demonstrationsanvändning anmälda fordonet har varit i demonstrationsanvändning inte beaktas när fordonets allmänna värde i detaljhandeln bestäms. Detta motsvarar nuvarande praxis. 

18 §. Undantag som gäller bestämmandet av ett begagnat fordons värde. I paragrafen föreslås bestämmelser om de undantag som gäller bestämmandet av det allmänna värdet i detaljhandeln, om det allmänna värdet i detaljhandeln för ett begagnat fordon inte kan bestämmas på det sätt som avses i 16 §. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 11 b § 3 mom. i den gällande bilskattelagen.  

19 §. Likadana fordon. I paragrafen föreskrivs det på motsvarande sätt som i 11 d § i den gällande bilskattelagen om när fordon kan betraktas som likadana vid bestämmandet av värdet. Bestämmelsens ordalydelse preciseras så att den motsvarar den gällande lagstiftningen om typgodkännande. 

20 §. Motsvarande nytt fordon. I paragrafen föreskrivs det på motsvarande sätt som i 11 e § i den gällande bilskattelagen om när fordon kan betraktas som motsvarande vid bestämmandet av värdet. I paragrafens ordalydelse görs vissa förtydligande preciseringar. 

21 §. Fordonets ålder. I paragrafen föreslås bestämmelser om hur fordonets ålder bestäms med tanke på beskattningen. Paragrafen motsvarar till innehållet i huvudsak 11 f § i den gällande bilskattelagen.  

I fortsättningen ska fordonets ålder dock beräknas fram till den tidpunkt då skyldigheten att betala skatt uppkommer. Detta är en ändring jämfört med nuläget, då tidpunkten endast har varit den tidpunkt då skattedeklarationen lämnas in. Dessutom föreslås det att bestämmelsen i 11 f § 1 mom. i den gällande bilskattelagen om den tidpunkt fram till vilken fordonets ålder beräknas flyttas till 3 mom. i den nya bilskattelagen. I ordalydelsen i paragrafen görs förtydligande preciseringar. 

22 §. Utrustning. I paragrafen föreslås bestämmelser om minimiutrustning som ska anses höra till fordonets beskattningsvärde, och beskattningsvärdet sänks inte om denna utrustning saknas eller är i olag. Paragrafen motsvarar 15 § 1 mom. i den gällande bilskattelagen. Paragrafens ordalydelse förtydligas.  

Det föreslås att 15 § 2 mom. i den gällande bilskattelagen inte tas in i den nya bilskattelagen, eftersom den föreslagna lagens 75 § om beskattning enligt uppskattning gör det onödigt att avbryta verkställandet av beskattningen till dess att fordonet i tillräcklig utsträckning kan identifieras för bestämmande av beskattningsvärdet. Den skattskyldige kan däremot försäkra sig om att fordonet är registrerbart redan innan skattedeklarationen lämnas in genom att registreringsbesikta fordonet, så det är onödigt att för skattemyndigheten föreskriva skyldighet att försäkra sig om att fordonet är registrerbart. Genom ändringen framhävs vikten av den skattskyldiges anmälningsskyldighet och egen utredningsskyldighet. 

5 kap.Skattefrihet, nedsatt skatt och skatteåterbäring 

23 §. Skattefria fordon. I paragrafen föreslås bestämmelser om fordon som omfattas av lagens tillämpningsområde men som är skattefria.  

I 21 § i den gällande lagen föreskrivs det om en del av förutsättningarna för skattefrihet för vissa fordon, och till en del föreskrivs det om förutsättningarna genom förordning. Bestämmelser om definitionerna av bilskattefria veterinärbilar och likbilar finns i förordningen om fordons konstruktion och utrustning (1256/1992), som delvis har lämnats i kraft genom lag 1090/2002. I 20 § i fordonslagen definieras räddningsbil och i 21 § i den lagen ambulans. 

På finska föreslås det att benämningen ”sairasauto” ändras till ”ambulanssi” i bilskattelagen. Det föreslås att förordningens definitioner av veterinärbil och likbil flyttas till bilskattelagen, eftersom definitionerna av dessa fordon endast har betydelse för den skattemässiga behandlingen och de inte har definierats i fordonslagen. Till sitt sakinnehåll motsvarar paragrafen även i fortsättningen 21 § 1—3 mom. i den gällande lagen samt förordningen om fordons konstruktion och utrustning, som föreslås bli upphävd såsom onödig. Inga ändringar föreslås i förutsättningarna för skattefrihet. 

Det föreslås att 21 § 4 mom. i den gällande lagen inte tas in i den föreslagna nya bilskattelagen, eftersom de ändringar som föreslås i 1 § gör att momentet blir onödigt. Således ska andra fordon i kategori L än de som avses i 1 § och de som till sina tekniska egenskaper motsvarar dem inte omfattas av lagens tillämpningsområde och skatt ska således inte uppbäras för dem. Förslaget ändrar inte nuläget. 

24 §. Fordon som är fria från skatt på basis av ett internationellt avtal. I paragrafen föreslås bestämmelser om skattefrihet för fordon som används av EU-institutionerna och deras personal och av utländska beskickningar och deras personal. Paragrafen motsvarar till innehållet 22 och 22 a § i den gällande lagen, och avsikten är inte att ändra nuläget. Utrikesministeriets namn på finska uppdateras så att det motsvarar det nuvarande officiella namnet.  

25 §. Taxi. I paragrafen föreslås bestämmelser om frihet från bilskatt för tillgänglighetsanpassade taxibilar och om nedsättning av bilskatten för andra taxibilar än sådana som är tillgänglighetsanpassade. Paragrafen motsvarar 28 § i den gällande lagen och ikraftträdandebestämmelsen i lagen om ändring av bilskattelagen (370/2018) till den del ikraftträdandebestämmelsen gäller sådan nedsättning av bilskatten som beviljas efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen. I 1 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt som i den gällande lagen att tillgänglighetsanpassade stortaxibilar och taxibilar avsedda för skol- och dagvårdstransporter ska vara helt fria från bilskatt. Ordalydelsen i 1 mom. 2 punkten uppdateras i enlighet med vägtrafiklagen (729/2018), som träder i kraft i juni 2020. I 2 mom. föreskrivs det om nedsättning av skatten för taxibilar som inte berättigar till det skattestöd enligt 1 mom. som är avsett för tillgänglighetsanpassade taxibilar och taxibilar som används för skol- och dagvårdstransporter. Skatteförmånen gäller i enlighet med lagen om ändring av bilskattelagen till och med den 30 juni 2022. Skatteförmånen beviljas inte längre från och med den 1 juli 2022. I 3 mom. föreskrivs det om minskning av skattenedsättningen på motsvarande sätt som i 3 mom. i ikraftträdandebestämmelsen i lagen om ändring av bilskattelagen.  

26 §. Återbäring av bilskatt på grund av skada. I paragrafen föreslås bestämmelser om återbäring av bilskatt på grund av rörelse- eller synskada eller någon annan skada. Bestämmelserna i 1 och 2 mom. motsvarar i fråga om förutsättningarna för återbäring 51 § 1 och 2 mom. i den gällande bilskattelagen. Ordalydelsen ses över och moderniseras. De förfarandebestämmelser som gäller ansökan och som ingår i 51 § 1 och 2 mom. i den gällande bilskattelagen ingår i den föreslagna lagens 27 §, som ska tillämpas på ansökan om återbäring så som det anges i 26 § 6 mom. Paragrafens 3 mom. motsvarar 51 a § i den gällande bilskattelagen och 5 mom. motsvarar 51 § i den gällande lagen. I 4 mom. föreslås bestämmelser om specialsituationer som gäller återbäring och där återbäring beviljas även om alla förutsättningar inte skulle uppfyllas. Momentet motsvarar till dessa delar 50 § i den gällande bilskattelagen, med stöd av vilken Skatteförvaltningen har kunnat bevilja återbäring enligt 51 § i den gällande lagen av särskilda skäl, även om de föreskrivna förutsättningarna inte har uppfyllts. Även i fortsättningen ska Skatteförvaltningen ha motsvarande befogenhet. De tidigare bestämmelserna om skattelättnader förenhetligas med andra skatteslag genom bestämmelserna om befrielse från skatt i lagen om skatteuppbörd.  

27 §. Återbäring av skatt på grund av skattefrihet eller nedsatt skatt. I paragrafen föreslås bestämmelser om ansökningsförfarandet för återbäring av skatt. Förfarandet ska gälla fordon för vilka full skatt har debiterats och som ändå antecknas i trafik- och transportregistret som sådana fordon som avses i 3 och 5 kap. och som beskattas lindrigare eller är skattefria. Förfarandet ska gälla paketbilar som avses i 11 §, skattefria fordon som avses i 23 §, sådana i 24 § avsedda skattefria fordon som används av utländska beskickningar och EU-institutioner och deras personal, taxibilar som avses i 25 § samt i 26 § avsedda fordon som används av personer med funktionsnedsättning. Ansökan ska lämnas in inom sex månader från det att fordonet första gången antecknades i registret. I annat fall går rätten till återbäring förlorad. Tidsfristen för ansökan om återbäring är också slutlig, så att fordonets ägare och vid köp på avbetalning fordonets innehavare inte längre kan begära återbäring genom begäran om omprövning efter det att skatten har debiterats. Sökanden är skyldig att lägga fram behövlig utredning om att förutsättningarna uppfylls både på eget initiativ och på uppmaning av Skatteförvaltningen. 

Återbäringsförfarandet motsvarar i huvudsak den skatterättelse som avses i 44 § och det återbäringsförfarande som avses i 51 § i den gällande lagen, men det föreslås att förfarandet förenklas. Tidsfristen för ansökan om återbäring räknas i alla situationer från den första registreringen av fordonet. Både fordonets ägare och vid köp på avbetalning innehavaren kan ansöka om återbäring. Återbäringen ska betalas så snart den har beviljats, och betalningen av återbäringen ska inte särskilt förutsätta att innehavaren har antecknats som fordonets ägare. Detta ändrar nuläget och förbättrar situationen för den som är berättigad till återbäring av bilskatt på grund av skada, eftersom återbäringen kan beviljas redan innan köparen har antecknats som ägare i registret. Dessutom förbättras nuläget i fråga om andra återbäringar så att återbäring kan sökas också i efterhand. Detta kan i viss mån också öka antalet ansökningar om återbäring.  

I 3 mom. finns ett bemyndigande för Skatteförvaltningen att meddela närmare föreskrifter om ansökningsförfarandet. Med stöd av denna bestämmelse kan Skatteförvaltningen bestämma bl.a. om de uppgifter som ska lämnas i ansökan samt om det elektroniska förfarande genom vilket ansökan ska göras. 

28 §. Skatt på basis av användningen av fordonet. I paragrafen föreslås bestämmelser om skatt som påförs på basis av användningen av fordon, vilket möjliggör beskattning i förhållande till användningstiden i vissa situationer. Ett förfarande som delvis motsvarar det föreslagna förfarandet ingår i 35 a § 4 mom. i den gällande bilskattelagen, men dess tillämpningsområde har varit mer begränsat. 

Enligt den föreslagna lagen uppkommer skyldighet att betala skatt när ett fordon tas i skattepliktigt bruk, och dessutom uppkommer skyldighet att betala skatt vid registrering av fordonet och i vissa fall vid inlämnande av skattedeklaration. Utgångspunkten är att skyldigheten att betala skatt leder till att full skatt betalas. Alltid är det dock inte nödvändigtvis meningen att ett fordon ska registreras permanent i Finland eller så kan fordonet inte registreras permanent i Finland, även om skyldigheten att betala skatt skulle ha uppkommit. Då kan full skatt strida mot proportionalitetsprincipen i förhållande till fordonets användningstid i Finland. Det förfarande som anges i paragrafen är avsett för situationer där den skatt som påförs för ett fordon behöver ställas i proportion till den tid då fordonet har varit i skattepliktigt bruk i Finland. 

Enligt 1 mom. är det fråga om ett avdrag som görs på yrkande av den skattskyldige eller det registrerade bilskatteombudet. En förutsättning är att det är fråga om ett fordon som för första gången har tagits i skattepliktigt bruk i Finland. Om ett fordon redan tidigare varit i skattepliktigt bruk i Finland, men t.ex. förts ut ur landet och förts in igen, kan skatt som står i proportion till användningstiden inte yrkas. En annan förutsättning är att fordonet inte har antecknats i trafik- och transportregistret och inte kommer att registreras i Finland. Fordonet ska således vara oregistrerat i Finland.  

Vid beräkningen av avdraget ska den beräkning tillämpas som används vid bestämmandet av den återbäring vid utförsel som avses i 29 §. Skatten ska dock alltid påföras till ett belopp på minst fem procent av full skatt, vilket motsvarar det belopp som föreskrivs i 35 a § 4 mom. i den gällande bilskattelagen. Avdraget beräknas till den dag då användningen av fordonet upphör och som den skattskyldige ska uppge i sitt yrkande.  

Enligt 2 mom. ska yrkandet framställas till Skatteförvaltningen inom ett år från förfallodagen för den skatt som för första gången påförts. Yrkandet kan framställas antingen redan innan beskattningen verkställs eller fortfarande efter det att beskattningen verkställts, om fordonet inte har registrerats och tidsfristen inte löpt ut. Den tidsfrist för framställande av yrkande som anges i paragrafen är ovillkorlig, och om yrkandet inte framställs inom utsatt tid förblir den fulla skatten den slutliga skatten. Skatteförvaltningen föreslås bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som ska lämnas i samband med yrkandet, hur uppgifterna ska lämnas och i övrigt om förfarandet för lämnande av uppgifterna. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om att Skatteförvaltningen beviljar avdraget genom att rätta beskattningen till den skattskyldiges fördel på det sätt som föreskrivs i lagen, om beskattningen redan har verkställts innan yrkandet framställs. Rättelse kan göras även om den i 82 § föreskrivna tidsfristen på tre år för rättelse av beskattningen redan skulle ha löpt ut. Detta är behövligt, eftersom det exempelvis i 84 § föreskrivs att beskattning i vissa fall kan verkställas inom en förlängd tidsfrist på sex år. Samtidigt återkallar Skatteförvaltningen det registreringstillstånd som eventuellt beviljats för fordonet.  

Enligt 4 mom. ska användningen av fordonet upphöra när yrkandet har framställts. 

Det är förfarandemässigt fråga om avdrag från skatten och en rättelse av beskattningen, om beskattningen redan har verkställts. Skatteförvaltningen ska således verkställa beskattningen eller en rättelse av beskattningen samt meddela beskattningsbeslut på det sätt som föreskrivs i lagen. På förfarandet tillämpas de förfarandebestämmelser om beskattning som finns i lagen, såsom bestämmelserna om verkställande av beskattning och påföljdsavgifter. Ändring i beskattningsbeslutet söks på det sätt som föreskrivs i 13 kap. 

29 §. Återbäring vid utförsel. I paragrafen föreskrivs det om sådan återbäring vid utförsel som avses i 34 d § i den gällande lagen. Det föreslås att det görs vissa ändringar och preciseringar i bestämmelsens struktur och ordalydelse. Det huvudsakliga innehållet i bestämmelsen om återbäring vid utförsel motsvarar dock fortfarande den gällande lagen.  

I 1 mom. föreslås bestämmelser om återbäring vid utförsel och om vem som är berättigad till återbäring på motsvarande sätt som i den gällande bestämmelsen. Bestämmelsen om betalning av återbäring vid utförsel till den mottagare av förskottsåterbäring som avses i 34 e § i den gällande lagen stryks som onödig på grund av 31 § i den föreslagna lagen.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om maximibeloppet av återbäring och bestämmelserna motsvarar i huvudsak 34 d § 1 och 2 mom. i den gällande lagen. Det föreslås att bestämmelsen om att av skatten inte återbetalas ett högre belopp än vad som i skatt betalats för fordonet ändras så att av skatten inte betalas tillbaka ett högre belopp än vad som genom beskattningsbeslutet debiterats i skatt för fordonet.  

Det föreslås att 3 mom. innehåller de närmare förutsättningarna för beviljande av återbäring vid utförsel som finns i 34 d § 2 mom. i den gällande lagen. Förutsättningarna för återbäring vid utförsel förblir oförändrade, men bestämmelsens ordalydelse förtydligas. 

30 §. Ansökan om återbäring vid utförsel. I paragrafen föreslås närmare bestämmelser om ansökningsförfarandet för återbäring vid utförsel och om skyldigheterna för den som ansöker om återbäring vid utförsel. Paragrafen motsvarar i huvudsak 34 d § 4 mom. i den gällande lagen. Det föreslås vissa ändringar och preciseringar i återbäringsförfarandet och i bestämmelsens struktur. De ändringar som föreslås i paragrafen förenklar förfarandet för återbäring vid utförsel och påskyndar behandlingen av ansökningarna. 

I fortsättningen ska återbäring vid utförsel sökas först efter det att fordonet har förts ut ur Finland. Ansökan ska lämnas in inom 30 dagar från det att fordonet har förts ut. Om återbäring vid utförsel inte söks inom utsatt tid, går rätten till återbäring förlorad. En särskild bestämmelse om inspektionsrätt i samband med återbäring vid utförsel behövs inte längre, eftersom återbäring vid utförsel söks först efter utförseln. På motsvarande sätt som i den gällande lagen ska sökanden fortfarande ha skyldighet att visa att de föreskrivna förutsättningarna för återbäring uppfylls. 

I 2 mom. föreslås ett bemyndigande för Skatteförvaltningen att på motsvarande sätt som i nuläget meddela närmare föreskrifter om de förfaranden som ska tillämpas på återbäring vid utförsel samt om de uppgifter och utredningar som ska lämnas i ansökan eller i samband med den. 

31 §. Avdrag på basis av ett tidsbundet hyresavtal. I paragrafen föreslås bestämmelser om sådan förskottsåterbäring som avses i 34 e § i den gällande lagen. Det föreslås att förfarandet ändras så att ansökan i samband med skattedeklarationen slopas och att det beviljas ett skatteavdrag som motsvarar återbäringen vid utförsel. Samtidigt ändras benämningen förskottsåterbäring till avdrag på basis av ett tidsbundet hyresavtal.  

Avdraget från skatten ska beviljas enligt samma förutsättningar och villkor som återbäring vid utförsel enligt 29 §. I fortsättningen ska uppgifter som gäller avdraget meddelas i skattedeklarationen och den skattskyldige är enligt vad som föreskrivs i 32 § skyldig att anmäla ändringar i förutsättningarna för avdraget. I 1 mom. föreskrivs det om avdrag på motsvarande sätt som för närvarande. Till momentet fogas en bestämmelse om att det efter det att avdraget har godkänts inte beviljas någon återbäring vid utförsel för samma fordon.  

I 2 mom. föreskrivs det om förutsättningarna för avdraget och om det minsta avdragsbeloppet på motsvarande sätt som i den gällande lagen. Det minsta avdragsbeloppet motsvarar det minsta belopp som beviljas i återbäring vid utförsel. I 3 mom. föreskrivs det om bestämmande av avdrag på motsvarande sätt som i den gällande lagen. 

32 §. Ändring och upphörande av ett tidsbundet hyresavtal. I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldighet att anmäla ändring i ett tidsbundet hyresavtal samt närmare bestämmelser om åtgärder och förfaranden efter det att ett tidsbundet hyresavtal har gått ut.  

Enligt 1 mom. ska den skattskyldige på motsvarande sätt som enligt gällande lag anmäla ändringar i ett tidsbundet hyresavtal. Om anmälningsskyldigheten försummas, påförs den skattskyldige en försummelseavgift. I momentet föreslås ett bemyndigande för Skatteförvaltningen att meddela närmare föreskrifter om anmälan och förfarandet. Dessutom kan Skatteförvaltningen begränsa anmälningsskyldigheten. Bestämmelsen behövs om det upptäcks att en anmälan om överlåtelse inte är ändamålsenlig med tanke på skattekontrollen och orsakar onödig administrativ börda för den anmälningsskyldige. 

När ett tidsbundet hyresavtal har gått ut ska användningen av fordonet i Finland upphöra. I 2 mom. föreslås bestämmelser om upphörande av rätten att använda ett fordon och om avställning av fordonet. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om rättelse av beskattningen på Skatteförvaltningens initiativ. I den gällande lagen avsett avdrag av förskottsåterbäringen från återbäringen vid utförsel efter det att fordonet förts ut och i den gällande lagen avsett återkrav av förskottsåterbäring ersätts med rättelse av beskattningen till den skattskyldiges fördel och nackdel. Eftersom man vid den första beskattningen i allmänhet inte exakt kan veta fordonets värde och det skattebelopp som ingår i det på dagen för utförseln, bestäms avdragets belopp kalkylmässigt utifrån fordonens genomsnittliga värdeminskning och det kalkylerade avdraget rättas i regel efter dagen för utförseln av fordonet. Med det belopp som ska beviljas som återbäring vid utförsel avses det i 31 § 1 mom. avsedda belopp som ska jämställas med återbäring vid utförsel. Förfarandet kvarstår som tvåstegsförfarande, men den skattskyldige ska till skillnad från nuläget endast lämna in skattedeklaration till Skatteförvaltningen, om det inte sker några ändringar i de uppgifter som lämnats i fråga om avdraget och fordonet förs ut från Finland i enlighet med anmälan. Eftersom avdraget gäller tidsbundna hyresavtal på högst fem år och tidsfristen enligt huvudregeln för rättelse av beskattningen föreslås vara tre år, föreskrivs för rättelse av beskattningen enligt denna paragraf en förlängd tidsfrist på sex år för att tidsfristen ska vara tillräcklig med tanke på Skatteförvaltningens kontrollåtgärder.  

I 3 mom. föreskrivs det dessutom på motsvarande sätt som i nuläget att den skattskyldige inte går miste om det avdrag som beviljats vid beskattningen, om fordonet har skrotats eller annars förstörts och det därför inte förs utomlands, såsom det ursprungligen hade meddelats till Skatteförvaltningen i samband med yrkandet om avdrag.  

6 kap.Skattefri användning 

33 §. Vanlig vistelseort. I paragrafen föreslås bestämmelser om vad som avses med vanlig vistelseort vid bilbeskattningen. Paragrafen motsvarar 33 § i den gällande lagen och i den preciseras skattemyndighetens bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om ansökningsförfarandet när det gäller den vanliga vistelseorten, om de uppgifter som ska lämnas i ansökan och om den utredning som ska läggas fram i samband med ansökan. 

34 §. Rätt till skattefri användning för personer som är stadigvarande bosatta utomlands. Den som är stadigvarande bosatt utomlands ska i fortsättningen vara berättigad till skattefri användning på motsvarande sätt som i 2 § 2 mom. och 34 § i den gällande lagen. En anmälan enligt 57 § om skattefri användning behöver inte göras, om inte något annat föreskrivs.  

35 §. Förlängning av maximitiden för skattefri användning i vissa fall. I paragrafen föreslås bestämmelser om förlängning av maximitiden för skattefri användning, förfaranden i anslutning till förlängning samt om undantag. Paragrafen motsvarar 32 § i den gällande lagen, men Skatteförvaltningen bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om ansökningsförfarandet, om de uppgifter som ska lämnas i ansökan och om den utredning som ska läggas fram i samband med ansökan.  

36 §. Utländska företags eller samfunds rätt till skattefri användning. I fråga om utländska företags eller samfunds rätt till skattefri användning föreskrivs på motsvarande sätt som i 34 a § i den gällande lagen. En anmälan enligt 57 § om skattefri användning behöver inte göras. Ordalydelsen preciseras och i 2 mom. förtydligas på motsvarande sätt som i gällande lagstiftning och beskattningspraxis att den tidsfrist som avses i paragrafen inte kan förlängas på ansökan. 

37 §. Kortvarig användning. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i 35 c § i den gällande lagen om rätten för en fysisk person som är stadigvarande bosatt i Finland och hans eller hennes familj att använda ett fordon skattefritt. Definitionen av familj motsvarar 34 c § 2 mom. i den gällande bilskattelagen, och vissa preciseringar görs i dess ordalydelse. En anmälan enligt 57 § om skattefri användning ska göras till Skatteförvaltningen innan fordonet börjar användas.  

38 §. Användning av utländska arbetsgivares fordon för arbetsuppgifter. I paragrafen föreslås bestämmelser om användning av utländska arbetsgivares fordon för arbetsuppgifter i Finland. Med stöd av denna paragraf har endast fysiska personer vars arbetsplats finns i en annan stat än Finland och som använder fordonet för arbetsuppgifter rätt till skattefri användning. En fysisk persons familj har inte rätt att använda fordonet skattefritt. Paragrafen motsvarar 34 b § i den gällande lagen. En anmälan enligt 57 § om skattefri användning ska göras till Skatteförvaltningen innan fordonet börjar användas. 

39 §. Ett utomlands registrerat tjänstefordon. I paragrafen föreslås bestämmelser om användning av ett utomlands registrerat tjänstefordon i Finland. Med stöd av denna paragraf har både fysiska personer och deras familjer rätt till skattefri användning. Med familj avses en i 37 § 2 mom. avsedd familj. Användningen enligt paragrafen förutsätter inte anknytning till arbetsuppgifterna. Paragrafen motsvarar 34 c § i den gällande lagen. En anmälan enligt 57 § om skattefri användning ska göras till Skatteförvaltningen innan fordonet börjar användas. 

40 §. Tillfällig användning av fordon för dem som studerar utomlands. Bestämmelserna om rätten för en studerande som har sin vanliga vistelseort i Finland och som studerar utomlands att tillfälligt använda ett fordon i Finland motsvarar 35 § 9 punkten i den gällande lagen. I paragrafen avses en person som anses ha sin vanliga vistelseort i Finland men som studerar utomlands minst 185 dagar per kalenderår. En anmälan enligt den föreslagna lagens 57 § om skattefri användning behöver inte göras.  

41 §. Övrig skattefri användning. I paragrafen föreslås bestämmelser om vissa andra situationer där användningen av ett fordon är skattefri. Paragrafen motsvarar i huvudsak 35 § 1 mom. i den gällande lagen, men där görs vissa ändringar och ordalydelsen ses över. Bestämmelsen i 1 mom. 1 punkten motsvarar 35 § 1 mom. 1 och 2 punkten i den gällande lagen. Momentets 2—7 punkt motsvarar 35 § 1 mom. 3—8 punkten i den gällande lagen. Bestämmelsen i 8 punkten om fordon som används för demonstration vid bilföretag motsvarar 35 b § 1 mom. i den gällande lagen. Momentets 9 punkt motsvarar 76 § i den gällande bilskattelagen. Bestämmelsen i 2 mom. motsvarar Skatteförvaltningens rätt enligt 35 § 2 mom. i den gällande lagen att i enskilda fall godkänna skattefri användning av fordon. En anmälan enligt 57 § om skattefri användning ska göras till Skatteförvaltningen innan fordonet börjar användas, om inte något annat föreskrivs. 

42 §. Den skattefria användningens upphörande. och 43 §. Den skattefria användningens upphörande på grund av överlåtelse. I paragraferna föreslås bestämmelser om förfaranden och eventuella påföljder, om ett fordon som varit i skattefri användning används trots att förutsättningarna för skattefri användning inte uppfylls eller tidsfristen löpt ut eller fordonet överlåts för annat än skattefri användning.  

I 42 § föreskrivs det om situationer där tidsfristen eller något annat villkor för skattefri användning av fordon löper ut eller inte uppfylls, men användningen av fordonet i Finland fortsätter. Med tidsfristen och villkoren avses den tidsfrist och de villkor som föreskrivs i lagen eller bestäms av Skatteförvaltningen. Paragrafen motsvarar delvis 36 § i den gällande lagen, men paragrafen preciseras så att den motsvarar den föreslagna lagen, och dess ordalydelse ses över.  

I 43 § föreskrivs det om situationer där ett fordon som varit i skattefri användning överlåts till annat än skattefri användning eller till någon annan än den som har rätt att använda fordonet skattefritt. Med överlåtelse avses försäljning, uthyrning eller annan överlåtelse av fordon.  

I 42 § 1 mom. föreskrivs att den skattefria användningen upphör när villkoren inte längre uppfylls eller tidsfristen går ut. På motsvarande sätt föreskrivs det i 43 § 1 mom. att den skattefria användningen upphör om fordonet överlåts för annat än skattefri användning eller till någon annan än en sådan person som har rätt att använda fordonet skattefritt. Användningen av ett fordon efter det att den skattefria användningen upphört är skattepliktig. För användaren uppkommer då skyldighet att betala skatt i enlighet med 3 § 1 mom. Om skyldighet att betala skatt uppkommer, är den som tagit fordonet i skattepliktigt bruk skattskyldig med stöd av 5 § 2 mom. Om ett fordon har tagits i skattepliktigt bruk ska bilskatten i regel påföras till fullt belopp. Om skyldighet att betala skatt uppkommer, men avsikten ändå inte är att fordonet permanent ska vara i skattepliktigt bruk i Finland eller registreras i Finland, har ägaren till fordonet möjlighet att i stället för full skatt framställa ett yrkande om skatt som baserar sig på fordonets användningstid, om fordonet inte har antecknats i trafik- och transportregistret. Då ska användningen av fordonet i Finland upphöra senast när yrkandet framställs. Full skatt korrigeras till skatt som motsvarar användningstiden, men skatt ska dock alltid påföras till ett belopp på minst fem procent av full skatt.  

I motsats till 31 § i den gällande lagen ska ett fordon som används skattefritt i fortsättningen inte längre omfattas av överlåtelseförbud. Det är således tillåtet att överlåta ett fordon för annat än skattefri användning eller till någon annan än den som har rätt till skattefri användning, men rätten till skattefri användning upphör då. Skyldigheten att betala skatt och skattskyldigheten bestäms i enlighet med 3 och 5 §. I 43 § 2 mom. föreskrivs det dessutom om överlåtarens skyldighet att göra en anmälan om överlåtelsen. Anmälan behövs med tanke på skattekontrollen. I momentet föreslås ett bemyndigande för Skatteförvaltningen att meddela närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten och förfarandena. Dessutom kan Skatteförvaltningen begränsa anmälningsskyldigheten. Bestämmelsen behövs om det upptäcks att anmälningarna om överlåtelser inte är ändamålsenliga med tanke på skattekontrollen och orsakar onödig administrativ börda för de anmälningsskyldiga. 

I vissa fall är det dock inte ändamålsenligt att skyldigheten att betala skatt uppkommer när skyldigheten ställs i proportion till användningstidens längd och arten av användningen. I de föreslagna paragraferna föreslås därför uttryckliga undantag från den ovan avsedda huvudregeln.  

Enligt 42 § 2 mom. uppkommer ingen skyldighet att betala skatt, om syftet med användningen av fordonet är att utan dröjsmål efter det att tidsfristen för skattefri användning löpt ut eller villkoren för skattefri användning inte längre uppfylls föra ut fordonet ur landet, flytta det till en plats som Skatteförvaltningen bestämmer eller förstöra det på ett sätt som myndigheten bestämmer. Momentet motsvarar 36 § 1 mom. i den gällande lagen.  

I 43 § 3 mom. föreskrivs om undantagssituationer då överlåtelsen av fordonet inte medför att villkoren för skattefri användning upphör att gälla. Ett fordon får på motsvarande sätt som i 35 § 1 mom. 1 punkten i den gällande lagen överlåtas i syfte att flytta det för service, reparation eller annan behandling eller på motsvarande sätt som i 31 § 2 mom. i den gällande lagen överlåtas till ett försäkringsbolag på grund av att det skadats. 

Dessutom föreslås i 42 § 3 mom. och 43 § 4 mom. att huvudregeln enligt vilken skyldigheten att betala skatt uppkommer omedelbart efter det att den skattefria användningen har upphört ska mildras. I vissa fall har användningen eller överlåtelsen av fordonet inte nödvändigtvis varit avsedd att avsluta den skattefria användningen, utan försummelsen har grundat sig på ett misstag eller oöverstigligt hinder. Om den användning av fordonet som avses i 42 § 1 mom. efter att maximitiden gått ut eller andra villkor upphört att gälla eller överlåtelsen enligt 43 § 1 mom. är tillfällig, grundar sig på ett misstag eller oöverstigligt hinder och den användning som inte är skattefri ska anses obetydlig, uppkommer ingen skyldighet att betala skatt och rätten att använda fordonet skattefritt upphör inte. Detta motsvarar också proportionalitetsprincipen i och med att påförandet av full skatt inte skulle vara en proportionerlig påföljd i relation till att användningen är tillfällig och obetydlig. Huruvida användningen av ett fordon som är i skattefritt bruk är tillfällig och obetydlig har behandlats t.ex. i högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 1999: 33. Om gärningen visar uppenbar likgiltighet för lagen eller är upprepad, kan försummelsen inte längre anses vara obetydlig även om den är tidsmässigt obetydlig. Då uppkommer skyldighet att betala skatt i enlighet med huvudregeln.  

7 kap.Myndigheter 

44 §. Skattemyndigheter och övriga tillsynsmyndigheter. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i 54 § i den gällande bilskattelagen om de behöriga skattemyndigheterna och tillsynsmyndigheterna vid bilbeskattningen. 

I 3 mom. preciseras Transport- och kommunikationsverkets behörighet så att Transport- och kommunikationsverket ansvarar för verkställandet av bilbeskattningen, skatteuppbörden, skattekontrollen och andra föreskrivna myndighetsuppgifter när det är fråga om beskattning som verkställs i samband med ändringssituationer efter registreringen av fordonet. Transport- och kommunikationsverket ansvarar dock inte för beskattningsuppgifterna när det är fråga om ändring av äganderätten till skattefria fordon som används av EU-institutioner, utländska beskickningar och deras personal, utan det är Skatteförvaltningen som ansvarar för dessa uppgifter. Skatteförvaltningen ansvarar i stället för Transport- och kommunikationsverket för beskattningsuppgifterna även när det i fråga om skatten för fordonet har beviljats återbäring vid utförsel enligt 29 §, avdrag enligt 31 § på basis av ett tidsbundet hyresavtal eller i enlighet med 28 § påförts skatt, och fordonet registreras, tas på nytt i skattepliktigt bruk eller en skattedeklaration lämnas in för fordonet på det sätt som anges i 3 § 1 mom. Behörighetsfördelningen enligt momentet motsvarar nuvarande praxis. Preciseringarna förtydligar behörighetsfördelningen mellan skattemyndigheterna. 

I 4 mom. föreskrivs det om tillsynsmyndigheterna vid bilbeskattningen, som även i fortsättningen ska vara Tullen och polisen.  

45 §. Bevakning av statens rätt. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i 55 § i den gällande bilskattelagen om bevakning av statens rätt. 

8 kap.Registrerade bilskatteombud  

46 §. Register över bilskatteombud. I paragrafen föreslås bestämmelser om det register över bilskatteombud som förs av Skatteförvaltningen och om verksamhetsutövare som kan antecknas i registret.  

I 1 mom. föreskrivs om Skatteförvaltningens rätt att föra ett register i vilket de registrerade bilskatteombuden antecknas. För registret används benämningen registret över bilskatteombud. I momentet föreskrivs det också om syftet med registret över bilskatteombud. 

I 2 mom. föreslås närmare bestämmelser om vilken typ av verksamhet de aktörer som kan antecknas i registret ska bedriva. I fortsättningen ska benämningen registrerat bilskatteombud användas för en aktör som antecknats i registret. På samma sätt som i den gällande bilskattelagen antecknas i registret över bilskatteombud den som i form av regelbunden affärsverksamhet bedriver import eller tillverkning av nya eller begagnade fordon. Av ett registrerat bilskatteombud förutsätts inte längre att tillverkningen av fordon bedrivs i Finland. Verksamhetsutövaren antecknas i registret på ansökan. 

I 3 mom. föreskrivs om uppgifter som ska antecknas i registret. 

47 §. Förutsättningar för anteckning i registret. I paragrafen föreslås bestämmelser om förutsättningarna för att bilskatteombud ska antecknas i registret. 

Enligt 1 punkten ska sökandens tillförlitlighet i fortsättningen bedömas enligt 26 § 2 och 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd. I registret antecknas således inte en sökande som väsentligen försummar skattebetalningen, bokföringsskyldigheten, den deklarations- eller anteckningsskyldighet som gäller beskattningen eller sina andra skyldigheter i fråga om beskattningen. Detsamma gäller sökande som på grund av sina tidigare försummelser eller försummelser av samfund eller sammanslutningar som denne lett kan antas väsentligen försumma sina nämnda skyldigheter. I denna regeringsproposition föreslås det också att nya 3 och 4 punkter som gäller näringsförbud fogas till 26 § 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd. Till följd av den föreslagna ändringen ska som registrerat bilskatteombud inte heller antecknas t.ex. en sökande som meddelats näringsförbud eller ett samfund eller en sammanslutning i vars ledning det ingår en person som har meddelats näringsförbud.  

I 2 punkten föreskrivs det om ytterligare förutsättningar som gäller anteckning av en fysisk person i registret. En omyndig fysisk person kan bedriva småskalig förvärvsverksamhet eller vara verksam som yrkesutövare. Verksamhet som bedrivs av registrerade bilskatteombud anses dock inte vara småskalig i den bemärkelsen att den skulle vara möjlig för en omyndig. För tydlighetens skull föreskrivs det uttryckligen om saken och som ytterligare förutsättning i fråga om fysiska personer är, liksom i fråga om vissa tillstånd som gäller punktbeskattning, att sökanden har uppnått myndighetsåldern och att hans eller hennes handlingsbehörighet inte har begränsats. 

I 3 punkten föreskrivs det på motsvarande sätt som i nuläget att sökanden ställer den säkerhet som Skatteförvaltningen kräver. Närmare bestämmelser om bestämmande av säkerhet finns i 51 §. 

48 §. Ansökan och anteckning i registret. I paragrafen föreslås bestämmelser om förfarandet vid registrering. 

I 1 mom. föreskrivs om de uppgifter som den som ansöker om registrering ska lämna. Registreringsansökan ska göras elektroniskt och det elektroniska förfarandet ska i princip vara obligatoriskt. Skyldigheten gäller alla aktörer som ska registreras som bilskatteombud oberoende av deras företagsform. Sökandenas verksamhet är i regel företagsverksamhet, och registrerade bilskatteombud har redan nu bra beredskap för ett elektroniskt förfarande. I undantagsfall kan sökanden vara en fysisk person. Även om det också då skulle vara fråga om bedrivande av näringsverksamhet, är det obligatoriska elektroniska förfarandet en skyldighet som direkt riktar sig till den fysiska personen. Mot bakgrund av de krav på god förvaltning och jämlikhet som anges i grundlagen bör det beaktas att å ena sidan har alla bl.a. rätt att få sin sak behandlad av en myndighet och å andra sidan är elektroniska verktyg inte nödvändigtvis tillgängliga för alla. Därför ska fysiska personer i särskilda situationer ha möjlighet att göra ansökan på något annat sätt än elektroniskt.  

Enligt 2 mom. är registrering möjlig tidigast från och med det att registreringsbeslutet har fattats. Ett registrerat bilskatteombud behöver inte antecknas retroaktivt i registret, eftersom registreringen ger rätt att anteckna fordonet i trafik- och transportregistret utan Skatteförvaltningens tillstånd och denna rätt kan inte utövas i efterhand. Sökanden kan dock genom ansökan begär registrering från och med en senare tidpunkt.  

I 3 mom. föreskrivs om skyldigheten för ett bilskatteombud som redan antecknats i registret att lämna uppgifter. I praktiken innebär en ändringsanmälan utan dröjsmål att ett registrerat bilskatteombud ska göra en anmälan genast när tidpunkten för ändringen är känd. Anmälan om att verksamheten upphör ska i allmänhet göras genast när tidpunkten för upphörandet är känd. I 4 mom. finns ett bemyndigande för Skatteförvaltningens att meddela närmare föreskrifter om registreringsförfarandet. Med stöd av denna bestämmelse kan Skatteförvaltningen bestämma bl.a. om de uppgifter som ska lämnas i ansökan samt om det elektroniska förfarande genom vilket ansökan ska göras. 

49 §. Avregistrering. I paragrafen föreskrivs om avregistrering av ett registrerat bilskatteombud. Enligt 1 mom. avregistreras ett registrerat bilskatteombud, om denne själv ansöker om avregistrering. Avregistreringen sker då från och med det att beslutet har fattats. Vid avregistrering behövs inget hörande, om det registrerade bilskatteombudet själv begär avregistrering. I 2 mom. föreskrivs att avregistrering också kan ske på Skatteförvaltningens initiativ. Om avregistreringen grundar sig på försummelser som avses i lagen om förskottsuppbörd, ska det registrerade bilskatteombudet ges tillfälle att lämna en utredning om saken. I annat fall är hörande inte nödvändigt. Om ett registrerat bilskatteombud avregistreras på Skatteförvaltningens initiativ, bestäms tidpunkten för avregistreringen enligt Skatteförvaltningens förfaranden. Avregistrering görs dock inte retroaktivt, om avregistreringen grundar sig på försummelser som avses i 47 § 1 mom. 1 punkten. 

50 §. Beslut som gäller registrering. I paragrafen föreslås bestämmelser om beslut som gäller registrering. Skatteförvaltningen ska meddela beslut som gäller registrering, att anteckning i registret inte görs och avregistrering. På beslut som gäller registrering tillämpas bestämmelserna i 67 § om innehållet i beslut som meddelas med stöd av bilskattelagen. På sökande av ändring tillämpas 97 §. Beslutet behöver inte motiveras om motivering är uppenbart onödig. På delgivningen av beslutet tillämpas 26 c § i lagen om beskattningsförfarande. 

51 §. Säkerhet. I paragrafen föreskrivs det på motsvarande sätt som i 39 § i den gällande bilskattelagen om den säkerhet som det krävs att ett registrerat bilskatteombud ställer, men förfarandena i anslutning till säkerheten preciseras. Enligt 1 mom. ska det vid bestämmandet av säkerheten beaktas om det t.ex. i den registreringssökandes verksamhet eller tidigare anmälningsförfarande ingår sådana risker på basis av vilka det är behövligt att ställa säkerhet. Om det bedöms att sådana risker inte finns, kräver Skatteförvaltningen inte någon säkerhet. Enligt 2 mom. kan Skatteförvaltningen vid behov ändra säkerheten eller kräva att säkerhet ställs också efter registreringen. I dessa situationer ska Skatteförvaltningen på det registrerade bilskatteombudets begäran meddela denne ett separat beslut som gäller krav på säkerhet eller ändring av dess belopp och i vilket ändring kan sökas. Enligt 3 mom. ska Skatteförvaltningen frisläppa säkerheten utan dröjsmål efter avregistrering. Säkerheten frisläpps dock inte till den del den har använts för betalning av skatt eller det finns kännedom om att den kommer att användas för betalning av skatt. Säkerheten ska användas endast för fullgörande av sådana skatteförpliktelser som har fastställts närmare i samband med ställandet av säkerheten och inte allmänt som betalning av alla skatteslag som Skatteförvaltningen uppbär. 

52 §. Bevaringstid för uppgifter i registret över bilskatteombud. I paragrafen föreslås bestämmelser om bevaringstiden för uppgifterna i registret över bilskatteombud. Det föreslås att bevaringstiden ska vara 12 år efter det att det registrerade bilskatteombudet har avregistrerats. På ett registrerat bilskatteombud tillämpas i stället för på den skattskyldige bl.a. bestämmelserna om verkställande av beskattningen, rättelse av beskattningen och ändringssökande. Dessutom kan skatt som ett registrerat bilskatteombud varit skyldigt att betala i stället för den skattskyldige senare betalas tillbaka till en annan sökande. I den föreslagna bevaringstiden har således beaktats tiden för sökande av ändring i bilbeskattningen, tidsfristerna för verkställande och rättelse av beskattningen samt tidsfristerna för återbäring av skatten. Den längsta tiden inom vilken beskattningen kan verkställas eller rättas är den tid som avses i 85 § i bilskattelagen. I bestämmelsen föreslås det att uppgifterna i enskilda fall ska kunna bevaras också efter detta, om ett ändringssökande eller ett ärende som gäller ändring av beskattningen är anhängigt i ärendet i fråga. 

9 kap.Deklarations- och anmälningsskyldighet 

53 §. Skyldighet att göra anmälan om ibruktagande av fordon. Enligt lagstiftningen om registrering får ett motordrivet fordon i princip inte användas i trafik, om det inte har registrerats på behörigt sätt. I lagstiftningen om registrering föreskrivs dock vissa undantag med stöd av vilka ett fordon som inte registrerats i Finland får användas i trafik i Finland under en viss tid, om det t.ex. har gjorts en anmälan om ibruktagande av fordonet. 

I denna paragraf föreslås bestämmelser om skyldigheten för den som tar i bruk fordonet att göra en anmälan om ibruktagande av fordonet, om fordonet tas i skattepliktigt bruk redan under beskattningsprocessen, även om bilskatt inte har betalats för fordonet och fordonet inte har antecknats i trafik- och transportregistret. På detta sätt är det möjligt att ta i bruk fordonet i Finland enligt personens behov, och ibruktagandet är inte beroende av hur lång tid beskattningen tar. Bestämmelserna motsvarar EG-domstolens dom i mål C-54/05, Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Finland, enligt vilken en medlemsstat för att säkerställa en effektiv skattekontroll kan införa en ordning som innebär att det är ägaren eller innehavaren av fordonet som ska anmäla att fordonet tagits i bruk och att det införs lämpliga sanktionsåtgärder, om de administrativa formaliteterna inte följs. I nuläget finns bestämmelser om anmälan om ibruktagande i 35 a § i den gällande lagen. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om skyldigheten för den som tar i bruk fordonet att till Skatteförvaltningen göra en anmälan om ibruktagande av fordonet innan fordonet börjar användas i Finland. Till skillnad från nuläget ska det inte föreskrivas någon tidsfrist för användningen, men skattedeklarationen ska lämnas in inom de i 55 § föreskrivna fem dagarna från den dag då det anmälts att fordonet börjar användas. Om avsikten är att fordonet tas i bruk först efter registreringen, finns det inget behov av en anmälan om ibruktagande och den behöver således enligt 1 mom. inte lämnas in.  

Det är fråga om en anmälan som görs till Skatteförvaltningen och som Skatteförvaltningen bestyrker. Skatteförvaltningen varken prövar eller avgör ärendet i samband med anmälan och fattar inte i ärendet något separat beslut i vilket ändring kan sökas. Genom att lämna in en anmälan om ibruktagande bekräftar den som tar i bruk fordonet dock för Skatteförvaltningen att den skattepliktiga användningen av fordonet i Finland har inletts. Den som försummar att göra en anmälan om ibruktagande kan påföras en påföljdsavgift, eftersom fordonet genom anmälan om ibruktagande börjar omfattas av skattekontrollen.  

Med avvikelse från den gällande bilskattelagen uppkommer skyldigheten att betala skatt när ett fordon tas i skattepliktigt bruk, och användningen av fordonet med stöd av en anmälan om ibruktagande är inte skattefri användning. Den skattskyldige ska till skillnad från nuläget lämna in en skattedeklaration för fordonet, om en anmälan om ibruktagande har gjorts. Ibruktagandet av ett fordon med stöd av denna bestämmelse medför således alltid skyldighet att lämna in en skattedeklaration och verkställande av beskattningen. Om fordonet används utan att en anmälan om ibruktagande görs och skattedeklarationen inte heller lämnas in, kan skattemyndigheten när användningen upptäcks verkställa beskattningen på myndighetsinitiativ och i enlighet med 12 kap. påföra en påföljdsavgift. Genom förslaget förtydligas bestämmelserna. Med stöd av denna paragraf påförs i regel full skatt för ett fordon som tagits i bruk, och när skatten är betald beviljar Skatteförvaltningen tillstånd för registrering av fordonet. Till skillnad från nuläget kan skattedeklarationen inte längre återkallas om anmälan om ibruktagande har gjorts, eftersom den skattepliktiga användningen av fordonet anses ha inletts. Om den skattskyldige trots att anmälan om ibruktagande gjorts dock inte registrerar fordonet i Finland, ska den skattskyldige före registreringen av fordonet ha möjlighet att ansöka om det i 28 § avsedda avdrag från skatten som bestäms på basis av användningen av fordonet. Full skatt ska då korrigeras till skatt som motsvarar användningstiden, men skatt ska dock alltid påföras till ett belopp på minst fem procent av full skatt. Avdraget beviljas om villkoren uppfylls. Avsikten med bestämmelsen om anmälan om ibruktagande har inte heller i nuläget varit att möjliggöra rätt till skattefri användning i situationer där ett fordon inte registreras i Finland. För att utreda det skattebelopp som ska betalas för fordonet ska den skattskyldige däremot på förhand kunna ansöka om ett avgiftsbelagt förhandsavgörande av Skatteförvaltningen, till skillnad från nuläget. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om de uppgifter som ska lämnas i anmälan om ibruktagande och ett bemyndigande för Skatteförvaltningens att meddela närmare föreskrifter. Enligt 3 mom. ska en anmälan om ibruktagande medföras när fordonet används på samma sätt som för närvarande och visas upp på begäran. 

54 §. Skyldighet att lämna skattedeklaration. I paragrafen föreslås bestämmelser om den skattskyldiges skyldighet att lämna in en skattedeklaration och om det registrerade bilskatteombudets skyldighet att lämna in en skattedeklaration, om det registrerade bilskatteombudet är skyldigt att betala skatten i stället för den skattskyldige. Skyldigheten gäller såväl nya fordon som begagnade fordon som registrerade bilskatteombud anmäler. Paragrafen innehåller bestämmelser om de uppgifter som ska lämnas i skattedeklarationen.  

55 §. Tidsfrist för skattedeklaration. I paragrafen föreslås bestämmelser om den tidsfrist inom vilken skattedeklarationen ska lämnas in. I 1 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i den gällande bilskattelagen att den skattskyldige ska lämna in skattedeklaration innan fordonet antecknas i trafik- och transportregistret eller tas i bruk i Finland. Om den skattskyldige har lämnat in en anmälan om ibruktagande av fordonet, ska skattedeklarationen lämnas inom fem dagar från ibruktagandet. Om anmälan om ibruktagande lämnas in efter det att skattedeklarationen har lämnats in, behöver skattedeklarationen dock inte lämnas på nytt. I propositionen föreslås ingen tidsgräns för hur lång tid före registreringen av fordonet skattedeklarationen ska kunna lämnas in i situationer där fordonet inte tas i bruk före registreringen. Avsikten är dock att skattedeklarationen ska lämnas in när det är aktuellt att registrera fordonet. 

Det registrerade bilskatteombudet ska anmäla fordonen till beskattning först efter registreringen på samma sätt som för närvarande. Ett registrerat bilskatteombud ska enligt 2 mom. lämna uppgifter om nya fordon för beskattningen för en bilskatteperiod på en kalendermånad. Med bilskatteperiod avses den tidsperiod för vilken bilskatt ska deklareras och uppgifter anmälas i fråga om de nya fordon som registrerats första gången under perioden. Ett bilskatteombud ska lämna in en skattedeklaration för varje bilskatteperiod senast den 10 dagen i följande månad. Dessutom ska en skattedeklaration lämnas också i det fall att inga nya fordon har registrerats första gången under perioden. I praktiken innebär detta en situation där ett registrerat bilskatteombuds verksamhet har avbrutits eller registreringen och beskattningen av fordon är säsongsbetonad. Till exempel handeln med motorcyklar koncentreras i hög grad till vår- och sommarsäsongen, och många aktörer kan under höst- och vintersäsongen ha månader för vilka det ska lämnas in en deklaration om att det inte finns några fordon att anmäla till beskattning. En sådan skattedeklaration ska kunna lämnas in på förhand för högst sex kalendermånader, vilket motsvarar det förfarande som föreskrivs i 23 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

Uppgifter om begagnade fordon ska ett registrerat bilskatteombud lämna enligt 3 mom. fordonsvis. Anmälan ska göras inom fem dagar från den första registreringen av fordonet.  

Paragrafens 4 mom. gäller situationer där ett fordon redan tidigare har registrerats, men fordonets konstruktion, användningssyfte eller äganderätt ändras så att skyldighet att betala skatt uppkommer. Skattedeklarationen ska då lämnas in inom en månad från det att ändringen gjordes. Skattedeklarationen ska lämnas till den skattemyndighet som med stöd av 44 § är behörig att verkställa beskattningen. I praktiken lämnas skattedeklarationen i de situationer som avses i momentet i huvudsak till Transport- och kommunikationsverket. I de situationer som avses i 3 § 3 mom. 4 punkten samt vid de ändringar i äganderätten som avses i 24 § ska skattedeklarationen dock lämnas till Skatteförvaltningen med iakttagande av tidsfristen i 1 eller 3 mom. i denna paragraf. Vid de ändringar i äganderätten som avses i 24 § ska deklarationen dessutom lämnas in innan fordonet överlåts.  

Skattemyndigheten kan enligt 5 mom. meddela närmare föreskrifter om när skattedeklarationen ska lämnas in.  

56 §. Återkallande av skattedeklaration. I paragrafen föreslås bestämmelser om återkallande av skattedeklaration i situationer där fordonet inte har registrerats eller tagits i skattepliktigt bruk. Paragrafen motsvarar delvis 43 § i den gällande lagen. 

Enligt 1 mom. kan beskattningen inte återkallas på motsvarande sätt som för närvarande, om fordonet har antecknats i trafik- och transportregistret eller tagits i skattepliktigt bruk i Finland. I och med de andra ändringar som föreslås i lagen minskar möjligheten att återkalla skattedeklarationen avsevärt, eftersom skattedeklarationen inte längre kan återkallas efter det att fordonet har tagits i skattepliktigt bruk. Detta skiljer sig från nuvarande praxis så att användning av fordon på basis av en anmälan om ibruktagande i fortsättningen ska vara skattepliktig användning, för vilken det i regel ska påföras full skatt, och skattedeklarationen kan således inte längre återkallas. I sådana situationer kan den skattskyldige eller det registrerade bilskatteombudet dock kräva att det påförs skatt i förhållande till fordonets användningstid i enlighet med 28 §. Möjligheten att återkalla en skattedeklaration utvidgas dessutom till att gälla situationer där ett registreringstillstånd ges eller har getts i en annan persons namn än den som antecknas i registret. Detta gäller t.ex. situationer där äganderätten till fordonet ändras mellan det att skattedeklarationen lämnas in och beskattningen verkställs. Det föreslås att tidsfristen för återkallande av skattedeklarationen är ett år från skattens förfallodag, men återkallandet kan också göras innan skatten har påförts.  

I 2 mom. föreslås det att Skatteförvaltningen ska ha rätt att på eget initiativ återkalla skattedeklarationen. Bemyndigandet behövs i en situation där den skattskyldige är passiv. Om den skattskyldige inte betalar bilskatt ens efter att ha fått en betalningsuppmaning, ligger det i den skattskyldiges intresse att Skatteförvaltningen återkallar skattedeklarationen för den skattskyldiges räkning innan obetald skatt drivs in t.ex. i utsökningsväg. Det är ändamålsenligt att återkalla beskattningen på Skatteförvaltningens initiativ också i en situation där den skattskyldige inte registrerar fordonet inom skälig tid trots att han eller hon har betalat bilskatten. Skatteförvaltningen kan återkalla beskattningen tidigast ett år efter förfallodagen.  

I situationer som avses i 1 och 2 mom. ska Skatteförvaltningen fatta beslut i ett ärende som gäller återkallande. Eftersom det inte är fråga om verkställande av beskattning, är beslutet inte till sin karaktär ett beskattningsbeslut utan ett s.k. separat beslut av Skatteförvaltningen. Ändring i ett separat beslut får sökas på det sätt som föreskrivs i 13 kap. och tiden för sökande av ändring är 60 dagar från delfåendet av beslutet.  

Om den skattskyldige, det registrerade bilskatteombudet eller Skatteförvaltningen återkallar skattedeklarationen, påför Skatteförvaltningen enligt 3 mom. den skattskyldige eller det registrerade bilskatteombudet en försummelseavgift. Det är motiverat att påföra en försummelseavgift, eftersom skattedeklarationen inte ska lämnas in ogenomtänkt eller t.ex. för att avgiftsfritt inhämta uppgifter om beskattningen av fordonet, såsom skattebeloppet för fordonet. Om det är behövligt att få uppgifter om beskattningen av fordonet, såsom beskattningsvärdet eller skattebeloppet, kan den skattskyldige ansöka om förhandsavgörande hos skattemyndigheten i enlighet med 74 §.  

I 4 mom. föreskrivs det om Skatteförvaltningens rätt att meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som ska lämnas i samband med återkallandet och hur uppgifterna ska lämnas samt om det förfarande som ska iakttas vid lämnandet av uppgifterna. 

57 §. Skyldighet att göra en anmälan om skattefri användning. I paragrafen föreslås bestämmelser om anmälan om skattefri användning. I den gällande lagen föreskrivs det om anmälningar och ansökningar om skattefri användning i de enskilda paragraferna i 6 kap., som gäller skattefri användning. Anmälningarna och ansökningarna om skattefri användning är dock enhetliga i fråga om anmälningsförfarandena och det är motiverat att förenhetliga bestämmelserna om anmälningsförfarandet i samband med den övriga reformen av förfarandena. 

I fortsättningen ska endast en anmälan om skattefri användning göras och ansökningsförfarandet slopas. Den som tar i bruk fordonet ska således själv bedöma om villkoren uppfylls och göra anmälan om skattefri användning till Skatteförvaltningen. Det är fråga om en anmälan som görs till Skatteförvaltningen och som Skatteförvaltningen bestyrker. Skatteförvaltningen kommer dock varken att pröva eller avgöra ärendet i samband med anmälan och fattar inte något separat beslut i vilket ändring kan sökas. Ett separat beskattningsbeslut om anmälan ska fattas först efter det att en eventuell skattedeklaration har lämnats in och beskattningen har verkställts, om användningen av fordonet i Finland betraktas som skattepliktig användning. För en person som har för avsikt att ta ett fordon i skattefri användning uppstår det ett större ansvar än tidigare att ta reda på rättigheterna och skyldigheterna vid skattefri användning, eftersom användningen av ett fordon, om förutsättningar för skattefri inte finns, medför att skyldighet att betala skatt uppkommer. Däremot medför ändringen i förfarandet att den administrativa bördan för den som tar i bruk fordonet minskar. Den som tar i bruk fordonet kan också på förhand hos Skatteförvaltningen ansöka om ett avgiftsbelagt förhandsavgörande om han eller hon på ett för Skatteförvaltningen bindande sätt vill försäkra sig om att användningen är skattefri. 

Enligt 1 mom. ska det i regel göras en anmälan om all skattefri användning, om inte något annat föreskrivs. Anmälningsskyldigheten motsvarar till sitt sakinnehåll i stor utsträckning den gällande lagen, och dessutom ändras ansökningarna om skattefri användning till anmälningar, med undantag av ansökan som gäller den vanliga vistelseorten. Anmälan ska göras innan fordonet börjar användas skattefritt i Finland. I 2 mom. föreskrivs det om de uppgifter som ska lämnas i anmälan om skattefri användning samt om Skatteförvaltningens bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som ska lämnas. Enligt 3 mom. ska anmälan medföras när fordonet används, på samma sätt som i nuläget, och på begäran visas för tillsynsmyndigheten.  

I 4 mom. föreskrivs om undantag från anmälningsskyldigheten. Undantagen gäller i huvudsak de som tar i bruk ett fordon och som är stadigvarande bosatta någon annanstans än i Finland, i fråga om vilka anmälningsförfarandet inte behövs på grund av användningens natur. Anmälan om skattefri användning ska inte göras för ett fordon som avses i 34 § och som är i privat bruk hos en person som är stadigvarande bosatt utomlands, om det inte i 34 förutsätts att en anmälan görs, och inte heller för ett fordon som avses i 36 § och som används i företagsverksamhet av en person som är stadigvarande bosatt utomlands. Dessutom begränsas anmälningsskyldigheten i vissa andra fall i enlighet med den gällande lagen. 

58 §. Sätt att lämna in deklarationer och anmälningar. I paragrafen föreslås närmare bestämmelser om hur de deklarationer och anmälningar som avses i denna lag ska lämnas in samt om vilken myndighet de ska lämnas in till.  

Enligt 1 mom. ska deklarationer och anmälningar lämnas in till den behöriga myndigheten. Deklarationer och anmälningar ska lämnats in till Skatteförvaltningen när det är fråga om beskattningsuppgifter som avses i 44 § 2 mom. I de situationer som avses i 44 § 3 mom. ska deklarationer och anmälningar däremot lämnas in till Transport- och kommunikationsverket. Skattemyndigheten ska meddela närmare föreskrifter om i vilken form deklarationer och anmälningar ska lämnas in. Som anmälan som ska göras till Transport- och kommunikationsverket kan också betraktas en anmälan till trafik- och transportregistret om t.ex. ändring av fordonskategorin eller av fordonets konstruktion, ändring av uppgifter om användningen eller anmälan om överlåtelse. 

I 2 mom. föreskrivs det om skyldigheten för registrerade bilskatteombud, samfund och samfällda förmåner att lämna in deklarationer och anmälningar elektroniskt. Skyldigheten gäller alla aktörer som är registrerade som bilskatteombud oberoende av deras företagsform. Skyldigheten gäller dessutom samfund och samfällda förmåner, som inte är registrerade bilskatteombud. Med samfund avses ett i 3 § i inkomstskattelagen (1535/1992) avsett samfund och med samfälld förmån en i 5 § i den lagen avsedd samfälld förmån. Allmänt taget har de registrerade bilskatteombuden, samfunden och de samfällda förmånerna goda tekniska förutsättningar att lämna in deklaration och anmälan elektroniskt. Motsvarande skyldighet att t.ex. lämna in en inkomstskattedeklaration elektroniskt finns i fråga om samfund och samfällda skatteförmåner i lagen om beskattningsförfarande. I fortsättningen ska registrerade bilskatteombud bl.a. för inlämnande av skattedeklarationen vid sidan av inlämnande av deklaration i maskinläsbar form kunna använda Skatteförvaltningens elektroniska servicetjänster. Ett registrerat bilskatteombud som har för avsikt att använda en teknisk anslutning för att lämna in en skattedeklaration ska också i fortsättningen visa Skatteförvaltningen att den har beredskap att lämna uppgifter genom en teknisk anslutning. I undantagsfall kan en fysisk person vara registrerad som bilskatteombud. Även om det också då skulle vara fråga om bedrivande av näringsverksamhet, är det obligatoriska elektroniska förfarandet en skyldighet som direkt riktar sig till den fysiska personen. Skatteförvaltningen kan därför av särskilda skäl också godkänna att deklarationer och anmälningar lämnas in på en pappersblankett. Som särskilda skäl kan dessutom betraktas situationer där det inte skäligen kan förutsättas att en deklaration eller anmälan lämnas in elektroniskt, t.ex. på grund av exceptionella och tillfälliga informationstekniska problem. Bestämmelsen motsvarar 7 a § i lagen om beskattningsförfarande. 

I 3 mom. föreskrivs att skattemyndigheten på motsvarande sätt som i nuläget får meddela närmare föreskrifter om hur deklarationer och anmälningar ska lämnas in samt om deklarations- och anmälningsförfarandet i övrigt. Med stöd av denna bestämmelse kan Skatteförvaltningen bestämma bl.a. om vilket elektroniskt förfarande som ska användas för att lämna in deklarationer och anmälningar.  

59 §. Ansvariga för fullgörande av deklarations- och anmälningsskyldigheten. I paragrafen föreslås på motsvarande sätt som i 9 § i lagen om beskattningsförfarande bestämmelser om ansvariga för fullgörande av deklarations- och anmälningsskyldigheten. 

60 §. Tilläggsuppgifter och verifikationer. I paragrafen föreslås bestämmelser om den för deklarations- och anmälningsskyldigheten ansvariges skyldighet att på uppmaning av skattemyndigheten eller den myndighet där ändring sökts att lämna kompletterande uppgifter och utredningar för beskattningen. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 11 § i lagen om beskattningsförfarande. Skyldigheten gäller den skattskyldige, men också andra som enligt bilskattelagen är ansvariga för fullgörande av deklarations- och anmälningsskyldigheten, såsom registrerade bilskatteombud och de som gör en anmälan om skattefri användning. I 2 mom. preciseras dessutom på motsvarande sätt som i 81 § 2 mom. i den gällande lagen skyldigheten för den som tar fordonet i skattefri användning att till skattemyndigheterna lämna in behövlig utredning om sin vanliga vistelseort.  

61 §. Bokföringsskyldighet. I paragrafen föreslås bestämmelser om ordnande av den skattskyldiges bokföring med tanke på bilbeskattningen. Den skattskyldiges bokföringsskyldighet är i förhållande till den allmänna bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen en tilläggsskyldighet som gäller beskattningen. Bokföringen ska ordnas så att de uppgifter om fordonet och den skattskyldige eller det registrerade bilskatteombudet som behövs för fastställande av den skatt som ska påföras enligt denna lag fås ur den. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar bestämmelserna i 26 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

62 §. Skyldighet att föra anteckningar samt förvaring av verifikationer. I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldighet att föra anteckningar och om förvaring av verifikationer. I bilskattelagen har det inte tidigare funnits någon särskild bestämmelse om förvaring av verifikationer. Med skattskyldiga som inte är bokföringsskyldiga avses andra skattskyldiga än bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen. I 1 kap. 1 § i bokföringslagen föreskrivs det om juridiska personers bokföringsskyldighet och i 1 a § i den lagen om bokföringsskyldighet för fysiska personer som driver rörelse eller och utövar yrke. Till exempel en fysisk person som har fört in ett fordon i landet för att använda det i det egna privata hushållet är således skyldig att föra anteckningar och förvara verifikationer i enlighet med denna paragraf.  

Anteckningarna ska vara sådana att de uppgifter som behövs för fastställandet av skatten fås ur dem. Skatteförvaltningen kan meddela närmare föreskrifter om anteckningarna. Paragrafens 1 mom. föreslås till sitt sakinnehåll motsvara 12 § i lagen om beskattningsförfarande. 

Anteckningarna ska enligt 2 mom. basera sig på verifikationer. Verifikationerna ska bevaras, och de ska lämnas till skattemyndigheten eller den myndighet där ändring sökts, om myndigheten särskilt begär verifikationer. Enligt momentet är den skattskyldige skyldig att visa upp sina verifikationer för granskning också för en tid som överskrider den allmänna tiden på tre år för ändringssökande. Bevaringstiden på sex år för verifikationer motsvarar den bevaringstid för verifikationer som föreskrivs i lagen om beskattningsförfarande.  

Syftet med de verifikationer som avses i denna paragraf är att verifiera fordonets identifieringsuppgifter eller andra uppgifter som är avsedda som grund för beskattningen av fordonet. Utöver dessa uppgifter ska utgifts- eller inkomstverifikationer uppfylla de krav som ställs på dem i 2 kap. 5 § 1—3 mom. i bokföringslagen. Verifikationer kan förvaras i pappersform eller i elektronisk form. Om verifikationerna förvaras i elektronisk form, ska de vid behov kunna skrivas ut i pappersform. Syftet med bestämmelsen om behandling och förvaring av verifikationer är att säkerställa att beskattningen är korrekt t.ex. i en situation som gäller rättelse av beskattningen. Det ligger i den skattskyldiges intresse att han eller hon också senare vid behov kan lägga fram verifikationer över de omständigheter som angetts som grund för beskattningen, om beskattningen ska bedömas på nytt t.ex. som rättelse av beskattningen till den skattskyldiges nackdel. 

I 3 mom. föreskrivs det om skattemyndighetens rätt att meddela närmare föreskrifter om anteckningsskyldigheten och begränsning av skyldigheten att bevara verifikationer när bevaringsskyldigheten är uppenbart onödig. Bemyndigandet motsvarar bemyndigandet i lagen om beskattningsförfarande. 

63 §. Körjournal. I bilskattelagen föreslås en paragraf om körjournal. Paragrafen ska omfatta den gällande lagens paragrafspecifika bestämmelser om körjournal eller annan motsvarande utredning, såsom skyldigheten enligt 35 b § 2 mom. i den gällande lagen att föra körjournal över användningen av ett fordon i förevisningssyfte. Den föreslagna bestämmelsen om körjournal kompletterar också de situationer där det inte tidigare funnits ett uttryckligt omnämnande av körjournalen, men i praktiken har körjournal förts för att kunna få en viss förmån. Som exempel kan nämnas verifiering av att förutsättningarna för skattefrihet för taxi som är fri från bilskatt enligt 28 § i den gällande lagen uppfylls och verifiering av att förutsättningarna för skattefri användning av utländska tjänstebilar enligt 34 c § i den gällande lagen uppfylls.  

I 1 mom. föreslås bestämmelser om att huvudsaklig användning av ett skattefritt fordon och skattefri användning av ett fordon och förutsättningarna för detta ska verifieras genom körjournal. Med körjournal avses ett dokument av vilket framgår ovannämnda omständigheter som inverkar på beskattningen. Körjournalen kan vara i pappersform eller elektronisk form. Av körjournalen ska enligt 2 mom. framgå att förutsättningarna för frihet från bilskatt eller förutsättningarna för skattefri användning uppfylls. I 3 mom. föreslås bestämmelser om skattemyndighetens rätt att meddela närmare föreskrifter om körjournalen. Sådana föreskrifter är bl.a. föreskrifter om vem som är skyldig att föra körjournal eller vilka uppgifter körjournalen ska innehålla t.ex. om fordonet och användningen av fordonet för att de förutsättningar som nämns i paragrafen ska vara tillräckligt verifierade. Dessutom ska skattemyndigheten ha möjlighet att meddela föreskrifter om hur körjournalen ska förvaras och i vilka situationer körjournalen ska visas upp för skattemyndigheten. 

64 §. Skattegranskning. I paragrafen föreslås bestämmelser om den skattskyldiges skyldighet att visa upp sin bokföring och annat material som hänför sig till hans eller hennes verksamhet för granskning samt om genomförandet av och förfarandet vid skattekontrollen. De föreslagna bestämmelserna motsvarar i huvudsak nuvarande praxis vid bilbeskattningen och bestämmelserna om skattegranskning i lagen om beskattningsförfarande. Skyldigheten att visa upp material för granskning gäller både skattegranskning och annan skattekontroll.  

Med material avses bokföring, anteckningar och andra handlingar samt med egendom lager och annan egendom i anslutning till verksamheten. Även annat material och annan egendom än sådant som direkt hänför sig till verksamheten ska visas upp för granskning, om det kan vara behövligt att granska materialet eller egendomen vid beskattningen eller vid ändringssökande som gäller beskattningen. Sådant annat material eller sådan annan egendom kan vara handlingar och egendom som den skattskyldige använder för privat bruk. En förutsättning är att det vid beskattningen är behövligt att utreda om handlingarna eller egendomen i fråga inverkar på beskattningen av företaget eller den skattskyldige. Enligt ordalydelsen krävs det inte att den som genomför skattegranskningen motiverar att det material eller den egendom som begärts att visas upp absolut inverkar på beskattningen, utan det att materialet eller egendomen kan behövas är ett tillräckligt skäl. 

I 2 mom. föreskrivs det om skyldigheten att visa upp material som lagras elektroniskt utomlands. En del av de registrerade bilskatteombuden är verksamma utomlands och syftet med paragrafen är att trygga de finländska skattemyndigheternas rätt att få uppgifter om sådana verifikationer och annat material som ligger till grund för beskattningen av utländska registrerade bilskatteombud som är verksamma i Finland. Med annat material avses andra verifikationer och handlingar som innehåller uppgifter om t.ex. fordonet, dess egenskaper, tidpunkten för ibruktagandet av fordonet samt andra omständigheter som behövs för verkställandet av beskattningen och som har meddelats som grund för bilbeskattningen. 

Enligt 3 mom. är skattemyndigheten skyldig att ge den skattskyldige ett förhandsmeddelande om tidpunkten då granskningen inleds och om platsen för granskningen. En särskild omständighet för att låta bli att meddela kan t.ex. vara misstanke om att materialet börjar bearbetas eller förstöras före granskningen. Också behovet att utreda den faktiska arten eller omfattningen av affärsverksamheten kan vara en grund för att låta bli att ge ett förhandsmeddelande.  

I 4 mom. föreskrivs det att företrädare för andra myndigheter kan bistå skattemyndigheten som sakkunniga. Bestämmelsen ersätter 81 § 1 mom. i den gällande lagen. Avsikten är att säkerställa att skattegranskningen genomförs omsorgsfullt och att riktiga och tillräckliga uppgifter beaktas vid skattegranskningen. Bestämmelsen ska tillämpas i situationer där det inte är möjligt att utreda eller verifiera omständigheter som är av betydelse vid skattegranskningen endast med den kompetens som finns hos den myndighet som genomför skattegranskningen. Exempelvis i samband med skattegranskning som genomförs av Skatteförvaltningen kan fordonets tekniska egenskaper utredas med hjälp av en sakkunnig vid Transport- och kommunikationsverket. Utgångspunkten är att beslut om anlitande av en företrädare för en annan myndighet för att bistå som sakkunnig fattas av den myndighet som genomför skattegranskningen. Den som bistår som sakkunnig vid skattegranskning ska inte ha rollen som myndighet som utför beskattningsuppgifter vid skattegranskningen, utan han eller hon ska vara sakkunnig. Den som bistår som sakkunnig omfattas av samma bestämmelser om tystnadsplikt och skadestånd som den myndighet som genomför skattegranskningen. Motsvarande bestämmelse finns i 96 § i punktskattelagen, och motsvarande bestämmelse föreslås i denna proposition också i lagen om beskattningsförfarande. 

Enligt 5 mom. ska skattemyndigheten upprätta en skattegranskningsberättelse över den genomförda skattegranskningen. Att avstå från att upprätta en skattegranskningsberättelse kan bli aktuellt närmast i samband med granskning av aktörer som bedriver mycket begränsad verksamhet. Ett särskilt skäl kan t.ex. anses vara att det vid skattegranskningen inte har upptäckts brister eller fel som inverkar på beskattningen eller att antalet brister eller fel är mycket litet. Då återlämnas handlingarna till den skattskyldige med ett kort följebrev, där den skattskyldige underrättas om resultatet av granskningen. I 6 mom. finns ett bemyndigande att utfärda förordning. Bestämmelser om det i 14 § i lagen om beskattningsförfarande avsedda beskattningsförfarandet, om det material och den egendom enligt den paragrafen som ska visas upp vid skattegranskningen samt om platsen för skattegranskningen enligt den paragrafen finns i förordningen om beskattningsförfarande (763/1998). 

10 kap.Verkställande och rättelse av beskattning 

Allmänna bestämmelser om förfarandet

65 §. Allmänna bestämmelser som ska iakttas vid beskattningen. I paragrafen föreslås allmänna bestämmelser om förfarandet, dvs. om de allmänna principer som ska tillämpas vid bilbeskattningsförfarandet och i andra myndighetsuppgifter i samband med bilbeskattningen. I nuläget är förfarandebestämmelserna i bilskattelagen splittrade och delvis bristfälliga. I 1 mom. finns hänvisningar till de allmänna bestämmelser om förfarandet i lagen om beskattningsförfarande som gäller principen om opartiskhet, tillitsskydd, hörande, utredningsskyldighet, prövning av ett ärende vid beskattningen, beredning av ärenden och gemensamt avgörande samt delgivning. Enligt 2 mom. gäller de rättigheter och skyldigheter som Skatteförvaltningen har enligt lagen om beskattningsförfarande även Transport- och kommunikationsverket och de rättigheter och skyldigheter som den skattskyldige har även registrerade bilskatteombud, sökande av återbäring och andra anmälnings- och uppgiftsskyldiga. Enligt 3 mom. tillämpas den allmänna bestämmelse om förfarandet som gäller hörande i lagen om beskattningsförfarande även på hörande i ärenden som gäller annan anmälan och följdändring, om hörandet är möjligt och om hörandet inte är uppenbart onödigt. Hörande kan anses vara uppenbart onödigt t.ex. när ändringen är fördelaktig för den skattskyldige.  

66 §. Tidpunkt för lämnande av deklaration, anmälan och andra uppgifter. I paragrafen föreslås bestämmelser om ankomsttidpunkten för uppgifter som behövs med tanke på verkställandet av bilbeskattningen. I bilskattelagen har det inte tidigare funnits någon uttrycklig bestämmelse om ankomsttidpunkten för uppgifter, utan när bilbeskattningen verkställs har handlingen ansetts ha kommit in till skattemyndigheten vid den tidpunkt som avses i 18 § i förvaltningslagen. Ett klart fastställande av ankomsttidpunkten för uppgifterna är ett väsentligt led i att deklarationer och anmälningar med rätt innehåll lämnas i rätt tid och i reformen av det påföljdsavgiftssystem som bestäms för försummelse av deklarations- och anmälningsskyldigheten i anslutning till detta. Med tanke på den skattskyldiges rättssäkerhet är det viktigt att de krav som gäller tiden och som hänför sig till påförande av påföljdsavgift är klart definierade i lagstiftningen.  

Enligt 1 mom. anses uppgifterna ha lämnats när de har inkommit in till den skattemyndighet som verkställer beskattningen. I 2 mom. föreskrivs om ankomsttidpunkten för uppgifter som lämnas elektroniskt eller i pappersform. Ankomstdagen för elektroniska uppgifter föreslås vara den dag då uppgifterna finns tillgängliga för myndigheten i en mottagaranordning eller ett datasystem på ett sådant sätt att uppgifterna kan behandlas. Om en utredning om ankomsttidpunkten inte kan läggas fram, anses uppgifterna ha kommit in vid den tidpunkt då de har avsänts, om en tillförlitlig utredning om avsändningstidpunkten kan läggas fram. Till exempel en skattedeklaration som lämnas in elektroniskt kan i praktiken sändas ännu den sista inlämningsdagen. Ankomstdagen för en uppgift som lämnats i pappersform är den dag då den getts in till skattemyndigheten. Som ankomstdag för en handling som har sänts per post betraktas den dag då handlingen har kommit till myndighetens postbox eller då myndigheten har tillställts ett meddelande om att försändelsen har kommit in till ett postföretag. 

67 §. Innehållet i och motivering av beslut. I paragrafen föreslås bestämmelser om innehållet i beslut som meddelas med stöd av bilskattelagen och om motivering av beslut i olika situationer. Bestämmelsen är tillämplig på såväl den bilbeskattning som verkställs av Skatteförvaltningen som den som verkställs av Transport- och kommunikationsverket. 

Verkställandet av beskattningen börjar även i fortsättningen huvudsakligen utifrån uppgifterna i skattedeklarationen. Det föreslås dock att Skatteförvaltningens bilbeskattningsförfarande ses över så att det motsvarar det beskattningsförfarande för inkomstskattedeklarationen som finns lagen om beskattningsförfarande. I och med detta är den beskattning som Skatteförvaltningen verkställer till sin natur ett s.k. massförfarande och på verkställandet av den är det möjligt att tillämpa bestämmelsen om prövning och utredning av ärenden i 26 § 6 mom. i lagen om beskattningsförfarande. Transport- och kommunikationsverket ska i fortsättningen verkställa bilbeskattningen på motsvarande sätt som i nuläget så att de allmänna bestämmelserna om förfarandet beaktas i verkets förfaranden. Därmed beskriver den nedan föreslagna ändringen i förfarandet i första hand den bilbeskattning som Skatteförvaltningen verkställer, men lämpar sig också för den bilbeskattning som Transport- och kommunikationsverket verkställer, om Transport- och kommunikationsverket bedömer att förfarandet är ändamålsenligt. 

Om ett ärende kommer till behandling hos skattemyndigheten med stöd av bestämmelserna om prövning och utredning av ärenden eller på något annat sätt, ska skattemyndigheten i regel bereda möjlighet att lämna in en tilläggsutredning i ärendet innan ärendet avgörs, om inte ärendet kan avgöras på basis av de uppgifter som redan finns hos skattemyndigheten. När skattemyndigheten begär tilläggsutredning eller något annat bemötande ska skattemyndigheten såvitt möjligt nämna vilka omständigheter som särskilt ska utredas. När tidsfristen för inlämnande av tilläggsutredning har löpt ut, är skattemyndigheten skyldig att avgöra ärendet på basis av de uppgifter som finns hos myndigheten. Om skattemyndigheten ämnar avvika väsentligt från uppgifterna i skattedeklarationen, ska skattemyndigheten i fortsättningen genom ett avvikelsebrev sända den som lämnat in deklarationen ett utkast till avgörande där det redogörs för hur man tänkt avgöra ärendet och motiveringen till avgörandet. Den som lämnat in deklarationen ska ha möjlighet att lämna in ännu en tilläggsutredning i ärendet, vilken kan vara av betydelse med tanke på det slutliga avgörandet i ärendet. Om det inte längre lämnas in någon tilläggsutredning i ärendet eller om det inte skulle ha någon betydelse med tanke på avgörandet av ärendet, kommer det egentliga beskattningsbeslutet till när skattemyndigheten har verkställt beskattningen. 

Om man väsentligt avviker från uppgifterna i skattedeklarationen, ska den som lämnat in deklarationen i huvudsak ha kännedom om motiveringen till avvikelsen innan beskattningsbeslutet fås. Det är således inte längre ändamålsenligt att i bilbeskattningsbeslutet inkludera skattedeklarationens uppgifter och inte heller uppgifter om vilka skattemyndigheten särskilt har sänt ett avvikelsebrev. Utöver avvikelsebrevet ska motiveringen i samtliga fall finnas tillgänglig hos skattemyndigheten liksom skattemyndighetens kommentarer och motiveringar i anslutning till den tilläggsutredning som den skattskyldige eventuellt lämnat in. Om skattemyndigheten har upptäckt att en annan avvikelse från skattedeklarationen än en väsentlig avvikelse bör göras, kan ändringen göras utan att det bereds möjlighet att ge ett bemötande i ärendet. Också i dessa situationer ska skattemyndigheten motivera avvikelsen från skattedeklarationen, men motiveringen behöver inte inkluderas i beskattningsbeslutet. Motiveringen till avvikelsen från skattedeklarationen ska dock föras in i skattemyndighetens datasystem eller i de beskattningshandlingar som skattemyndigheten förfogar över och ur vilka de vid behov kan fås. 

I fortsättningen ska beskattningsbesluten endast innehålla de uppgifter som nämns i 1 mom. Av det skriftliga beslutet ska framgå uppgifter som specificerar den skattskyldige eller sökanden, dvs. uppgifter om den skattskyldige eller sökande som beslutet gäller. Av beslutet ska också framgå hur ärendet har avgjorts, dvs. exempelvis vad den skattskyldige eller sökanden har rätt eller skyldighet till och på vilka villkor eller på vilket sätt ärendet i övrigt har avgjorts. Avgörandet i ärendet ska vara tillräckligt specificerat och tydligt. I beslutet ska också nämnas den myndighet som fattat beslutet och myndighetens kontaktuppgifter, för att den skattskyldige eller sökanden vid behov av rätt myndighet ska kunna få uppgifter om beslutet och grunderna för beslutet eller rådgivning för verkställande av beslutet. Dessutom ska beslutet innehålla anvisningar om hur ändring kan sökas i beslutet. 

I 2 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt som i 74 c § 1 mom. i den gällande lagen att ett beslut ska motiveras om avvikelse görs från en deklaration eller omprövningsbegäran som lämnats in med stöd av bilskattelagen, om ärendet inte avgörs i enlighet med ansökan eller om beskattningen ändras till den skattskyldiges eller någon annan parts nackdel.  

I 3 mom. föreslås bestämmelser om undantag från skyldigheten att skriva in en motivering. Det räcker att motiveringen till avvikelsen från beslutet finns tillgänglig hos skattemyndigheten. Dessutom ska det i 3 mom. föreskrivas att de bestämmelser som ligger till grund för beslutet ska antecknas i handlingarna, om bestämmelserna om beskattning enligt uppskattning, kringgående av skatt eller skatteförhöjning tillämpas vid avvikelse från deklarationen. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 26 b § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande. Paragrafens 2 mom. gäller utöver ordinarie beskattning och rättelse av beskattningen även omprövningsförfarandet. 

En bestämmelse som motsvarar 4 mom. finns i 74 c § 2 mom. i den gällande lagen. I momentet avses situationer där den skattskyldige eller någon annan part inte har behov av rättsskydd, eftersom begäran har godkänts som sådan. Tillämpningsområdet omfattar också en situation där skattemyndigheten kan rätta den skattskyldiges bilbeskattning till dennes fördel. En motivering är uppenbart onödig om en rättelse som görs till den skattskyldiges fördel är förenlig med rådande beskattnings- eller rättspraxis och inte heller innehåller tolkningsfrågor eller värderingsfrågor. Även om skattemyndigheten rättar bilbeskattningen för den skattskyldige till dennes fördel, bör det från fall till fall övervägas om en motivering bör skrivas in i beslutet särskilt i sådana situationer där skattemyndigheten under beskattningens rättelseprocess inte har kontaktat den skattskyldige t.ex. genom en begäran om tilläggsutredning. I sådana situationer ska den skattskyldige ur motiveringen till beslutet få uppgifter om hur och varför beskattningen har rättats. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 26 b § 3 mom. i lagen om beskattningsförfarande. 

68 §. Förstörda handlingar. I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldigheten att till skattemyndigheten på nytt lämna in en skattedeklaration eller en annan handling som har förstörts. Skattemyndigheten ska ha rätt att meddela behövliga föreskrifter om nytt fullgörande av deklarationsskyldigheten och om påförande av skatt i det fallet att skattedeklarationen eller en annan handling som hänför sig till beskattningen har förstörts. I bestämmelsen avses med handling också skattedeklarationer och andra handlingar som lämnas med hjälp av elektroniska databärare. Bestämmelsen gäller också förstöring av handlingar i samband med elektronisk dataöverföring. Bestämmelsen är ny i bilskattelagen, men motsvarar 90 § i lagen om beskattningsförfarande och 77 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

Verkställande av beskattning

69 §. Skatteår. I paragrafen föreslås bestämmelser om begreppet skatteår, som är nytt vid bilbeskattningen och som ska tillämpas vid bilbeskattningen. Definitionen av begreppet behövs för tillämpningen av bestämmelserna om tidsfristen för verkställande av beskattningen och bestämmelserna om rättelse och ändringssökande. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om huvudregeln, enligt vilken det med skatteår avses det kalenderår under vilket skyldigheten att betala bilskatt uppkommer. I momentet avses i princip alla tidpunkter då skyldigheten att betala skatt uppkommer, om inte något annat föreskrivs. Skyldigheten att betala skatt syftar på första registrering av fordonet, skattepliktigt ibruktagande av fordonet samt i vissa fall på inlämnande av skattedeklaration. Skyldigheten att betala skatt syftar dessutom på den tidpunkt då en faktor som inverkar på skattegrunderna ändras, om det är fråga om Skatteförvaltningens beskattningsuppgifter.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om skatteåret i en situation där skyldighet att betala skatt inte nödvändigtvis uppkommer, men det till fordonets ägare eller innehavare betalas tillbaka skatt. I dessa situationer är skatteåret det kalenderår under vilket Skatteförvaltningen har fattat beslut i ärendet.  

Enligt 3 mom. avses med skatteåret vid beskattningen som hör till Transport- och kommunikationsverkets behörighet det kalenderår under vilket Transport- och kommunikationsverket har fattat beslut i ärendet. 

70 §. Verkställande av beskattning vid Skatteförvaltningen och Transport- och kommunikationsverket. I paragrafen föreslås en bestämmelse om verkställandet av beskattningen vid Skatteförvaltningen och Transport- och kommunikationsverket. Bestämmelsen om verkställandet av beskattningen förenhetligas så att den motsvarar bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarande. Sådana i paragrafen avsedda uppgifter som erhålls av utomstående är t.ex. polisens och Tullens uppgifter om användningen av fordon i trafik. Vid verkställandet av beskattningen har man även nu kunnat beakta utredningar som erhållits på olika sätt, så bestämmelsen motsvarar nuläget.  

71 §. Meddelande av beskattningsbeslut. I lagen föreslås det att det tas in en ny bestämmelse som gäller sändande av beskattningsbeslut till den skattskyldige. På beskattningsbeslutets innehåll tillämpas vad som föreskrivs i 67 §. 

72 §. Minsta skatt som påförs. Till bilskattelagen fogades bestämmelser om det minsta belopp som uppbärs eller drivs in, vilka motsvarade bestämmelserna i 71 § 1 och 2 mom. i den lag om skatteuppbörd som gällde vid stiftandet av den nya lagen om skatteuppbörd. Bestämmelserna behövdes, eftersom det i den nya lagen om skatteuppbörd inte längre fanns bestämmelser om det minsta belopp som uppbärs. Vid uppbördsförfarandet enligt den gällande lagen om skatteuppbörd har det inte angetts några begränsningar i euro för uppbörden eller indrivningen av skatt. När uppbörden av bilskatten förenhetligas med förfarandet för uppbörd av andra skatter, är bestämmelserna om den minsta bilskatt som ska uppbäras och indrivas onödiga. Eftersom målet dock är att minska den administrativa börda som små obetalda bilskattebelopp orsakar, ska det föreskrivs i paragrafen att de grunder för att inte påföra bilskatt ska vara desamma grunder som gäller för att med stöd av den gällande bilskattelagens 65 a § 1 mom. inte uppbära eller driva in bilskatt. Det föreslås att 65 a § 2 mom. i den gällande bilskattelagen inte tas in i den nya bilskattelagen, eftersom förfarandet skiljer sig från Skatteförvaltningens övriga beskattningsförfarande och orsakar onödigt administrativt arbete.  

73 §. Kompletterande beskattningsbeslut. I paragrafen föreslås bestämmelser om ett nytt kompletterande beskattningsbeslut vid bilbeskattningen. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll 51 a § i lagen om beskattningsförfarande. I regeringens proposition RP 97/2017 rd ingår en detaljmotivering till förfarandet för kompletterande beskattningsbeslut. Förfarandet ska gälla den beskattning som verkställs av Skatteförvaltningen. Det har inte ansetts ändamålsenligt att utvidga förfarandet till att gälla den beskattning som Transport- och kommunikationsverket verkställer på grund av dess natur och ringa omfattning. 

Skatteförvaltningen ska fatta ett beskattningsbeslut som kompletterar det första beskattningsbeslutet, om den skattskyldige genom begäran om omprövning meddelar en sådan uppgift som inverkar på beskattningen och som den skattskyldige inte tidigare har meddelat eller som beskattningsbeslutet annars inte har grundat sig på. Med uppgift avses de uppgifter som den skattskyldige med stöd av 54 § är skyldig att meddela i sin bilskattedeklaration. Som ny uppgift betraktas en sådan uppgift som omfattas av anmälningsskyldigheten och som inverkar på beskattningen och som den skattskyldige inte tidigare har meddelat Skatteförvaltningen. Med uppgift som beskattningsbeslutet annars skulle ha grundat sig på avses t.ex. uppgifter som fåtts av en utomstående som är skyldig att lämna uppgifter, såsom uppgifter som fåtts från Transport- och kommunikationsverket. I ett förfarande som gäller ett kompletterande beskattningsbeslut verkställer Skatteförvaltningen beskattningen i fråga om den nya uppgift som den skattskyldige meddelat. De nya uppgifterna ska behandlas med iakttagande av de allmänna principerna för verkställandet av beskattningen. Skatteförvaltningen kan avgöra ärendet utifrån den uppgift som den skattskyldige har meddelat eller med avvikelse från den. Om den skattskyldige t.ex. genom begäran om omprövning meddelar det beskattningsvärde för fordonet som saknats för beskattningsperioden, kan Skatteförvaltningen fastställa ett högre eller lägre beskattningsvärde genom ett kompletterande beskattningsbeslut. Ett kompletterande beskattningsbeslut kan dock inte fattas i ett ärende som inte har något direkt samband med den uppgift som meddelats. I dessa situationer kan beskattningen, om de förutsättningar som anges i lagen uppfylls, på myndighetsinitiativ rättas till den skattskyldiges fördel eller nackdel enligt bestämmelserna om rättelse av beskattningen.  

I 1 mom. föreskrivs det att ett kompletterande beskattningsbeslut i övrigt ska fattas med beaktande av vad som i 79 och 80 § och 89 § 2 mom. föreskrivs om rättelse i beskattningen. Ändringen i beskattningen genomförs tekniskt på samma sätt som vid rättelse av beskattningen. Detta innebär t.ex. att ett skatteavdrag som följer av ett kompletterande beskattningsbeslut riktas till skatten och att beräkningen av räntan sker på samma sätt som vid rättelse av beskattningen. I och med ett kompletterande beskattningsbeslut beräknas således krediteringsränta på den skatt som betalas tillbaka eller så kan den skattskyldige påföras dröjsmålsränta och skatteförhöjning, om den skattskyldige meddelar en uppgift som inverkar på beskattningen och som den skattskyldige har försummat att meddela i sin skattedeklaration. I samband med ett kompletterande beskattningsbeslut påförs skatteförhöjningen i enlighet med bestämmelserna om korrigering av fel på eget initiativ. Också förfallodagen för den skatt som ska påföras och betalningsdagen för återbäringen bestäms på motsvarande sätt som i samband med beslut om rättelse av beskattningen. På basis av ett kompletterande beskattningsbeslut kan det också göras en följdändring, om förutsättningarna för det uppfylls.  

Ett ärende som gäller ett kompletterande beskattningsbeslut blir anhängigt med anledning av den skattskyldiges begäran om omprövning. Tidsfristen för begäran om omprövning är tre år från ingången av året efter skatteårets utgång. Om begäran om omprövning har blivit anhängig före utgången av tidsfristen, kan beslut med anledning av begäran om omprövning fattas även efter det, och det har inte föreskrivits någon särskild tidsfrist för beslutet. Detsamma gäller nya uppgifter som meddelats genom begäran om omprövning och som ska behandlas i ett förfarande som gäller ett kompletterande beskattningsbeslut. 

Ett kompletterande beskattningsbeslut ska inte fattas om den skattskyldige begär omprövning och meddelar den nya uppgiften först när skattegranskningen har inletts eller ärendet annars har blivit anhängigt. En ändring i beskattningen som beror på den nya uppgift som den skattskyldige meddelat görs då genom rättelse av beskattningen till den skattskyldiges nackdel. Förfarandet motsvarar nuvarande praxis, enligt vilken den skattskyldiges begäran som gäller uppgifter som leder till att skattebeloppet ökar behandlas som sådan efterbeskattning som avses i 55 § i den gällande bilskattelagen, om begäran har blivit anhängig först när skattegranskningen har inletts eller en rättelse av beskattningen på myndighetsinitiativ har blivit anhängig. Ett kompletterande beskattningsbeslut ska inte fattas, om beskattningen har verkställts enligt uppskattning och den skattskyldige söker ändring i beskattningen genom att lämna in en skattedeklaration, eftersom det då är fråga om sökande av ändring i Skatteförvaltningens avgörande i ärenden som gäller beskattning och skatteförhöjning. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om ett undantag med stöd av vilket en begäran som gäller en ny uppgift som den skattskyldige meddelat kan avgöras i ett omprövningsförfarande. Vid bedömning av om det finns grund för undantaget ska förfarandets opartiskhet och likvärdighet i liknande situationer samt den skattskyldiges intressen beaktas. Skatterättelsenämnden kan dock med stöd av sin självständiga beslutanderätt återförvisa ärendet till Skatteförvaltningen för avgörande i ett förfarande som gäller ett kompletterande beskattningsbeslut. Det är behövligt att den skattskyldige underrättas om att en ny begäran behandlas i ett omprövningsförfarande för att den skattskyldige ska kunna vara beredd på den kortare tid för sökande av ändring som hänför sig till ett beslut som meddelats med anledning av en begäran om omprövning. Skyldigheten att underrätta om att ett ärende behandlas i ett omprövningsförfarande gäller inte situationer där den skattskyldiges begäran normalt ska behandlas i ett omprövningsförfarande.  

Enligt 3 mom. kan Skatteförvaltningen vid behandlingen av ett ärende som gäller ett kompletterande beskattningsbeslut förbjuda verkställigheten av fordran eller bestämma att verkställigheten ska avbrytas. Förbud mot eller avbrott i verkställigheten begärs hos Skatteförvaltningen och beviljas på samma villkor, med samma rättsverkningar och begränsningar som i samband med begäran om omprövning. Liksom i samband med behandlingen av en begäran om omprövning kan Skatteförvaltningen förbjuda eller avbryta verkställigheten också på tjänstens vägnar. Vid tillämpningen av 17 § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter ska kompletterande beskattningsbeslut anses vara ett i den paragrafen avsett beslut i ett rättelseärende som gäller beskattning. Ett förordnande om avbrott meddelas t.ex. i det fall att den skattskyldige lägger fram en ny motiverad begäran och ett godkännande av begäran sannolikt skulle leda till att det skattebelopp som tas ut hos den skattskyldige minskar.  

Enligt 4 mom. ska ett kompletterande beskattningsbeslut behandlas utan obefogat dröjsmål på motsvarande sätt som en begäran om omprövning. Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter om hur uppgifterna ska lämnas och i övrigt om förfarandet för lämnande av uppgifterna. I ett förfarande som gäller ett kompletterande beskattningsbeslut inleds ett ärende som gäller en ny uppgift som inverkar på beskattningen skriftligen. Uppgiften kan meddelas med hjälp av elektroniska informationsmedel eller på papper. Med stöd av bestämmelsen kan Skatteförvaltningen t.ex. bestämma att den skattskyldige ska meddela uppgifterna på de blanketter som är avsedda för meddelande av dem eller, om den skattskyldige meddelar uppgifterna elektroniskt, instruera i vilken elektronisk tjänst uppgifterna kan meddelas.  

Enligt 5 mom. söks ändring i ett kompletterande beskattningsbeslut i samma förfarande och inom samma tid som i fråga om andra beskattningsbeslut som Skatteförvaltningen fattat. 

74 §. Förhandsavgörande. I paragrafen föreslås bestämmelser om ansökan om förhandsavgörande hos skattemyndigheten, dvs. Skatteförvaltningen eller Transport- och kommunikationsverket. Paragrafen motsvarar till övriga delar 67 § i den gällande lagen, men till skillnad från nuläget kan ett förhandsavgörande också meddelas om beskattningsvärdet. Förhandsavgörandet ska vara avgiftsbelagt på samma sätt som för närvarande.  

75 §. Beskattning enligt uppskattning. I paragrafen föreslås bestämmelser om verkställande av beskattning enligt uppskattning, och paragrafen gäller både den beskattning som verkställs av Skatteförvaltningen och den som verkställs av Transport- och kommunikationsverket. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 27 § 1 och 3 mom. i lagen om beskattningsförfarande. Bestämmelsen kan tillämpas i olika skeden av beskattningen. 

Enligt 1 mom. kan beskattningen verkställas enligt uppskattning, om skattedeklarationen inte alls har lämnats in. Bilbeskattningen kan verkställas enligt uppskattning också när skattedeklarationen inte ens korrigerad kan läggas till grund för beskattningen. En sådan situation är aktuell t.ex. i situationer där en skattedeklaration konstateras vara så bristfällig att det på basis av den inte är möjligt att på ett tillförlitligt sätt fastställa bilskattens belopp.  

I 2 mom. föreskrivs det om den uppmaning att lämna in skattedeklarationen eller lägga fram en utredning som ska sändas till den skattskyldige innan beskattning enligt uppskattning verkställs. Vid uppskattningen av skattebeloppet för fordonet ska tillgängliga uppgifter om fordonet beaktas. När skattebeloppet för bilskatteperioden bedöms beaktas bl.a. tidigare meddelade uppgifter, jämförelseuppgifter och andra motsvarande tillgängliga uppgifter. Den föreslagna bestämmelsen gäller en situation där skattemyndigheten uppmanar den skattskyldige att lämna in en skattedeklaration eller lägga fram en utredning vid äventyr att beskattning enligt uppskattning verkställs. Dessutom kan skattemyndigheten på samma sätt som för närvarande uppmana den skattskyldige att lämna in en skattedeklaration eller lägga fram en utredning utan hot om beskattning enligt uppskattning.  

76 §. Kringgående av skatt. I paragrafen föreslås bestämmelser om situationer som gäller kringgående av skatt. Paragrafens 1 mom. motsvarar 77 § 1 mom. i den gällande lagen. Paragrafens 2 mom. är nytt och i det föreskrivs det om det förfarande som ska iakttas vid tillämpningen av bestämmelsen. Bestämmelsen motsvarar 28 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande. Paragrafens 3 mom. motsvarar 77 § 2 mom. i den gällande lagen. 

Registrering av fordon i trafik- och transportregistret

77 §. Registreringstillstånd. I paragrafen föreslås bestämmelser om Skatteförvaltningens tillstånd för första registrering av ett fordon. 

I 1 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i 42 § i den gällande bilskattelagen att Skatteförvaltningen ska bevilja tillstånd för registrering när skatten har betalats. Huvudregeln är fortfarande att ett fordon inte får antecknas i trafik- och transportregistret, om inte Skatteförvaltningen har beviljat tillstånd att registrera fordonet. Skatteförvaltningen bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om uppgifterna i tillståndet och om förfarandet.  

I 2 mom. föreskrivs om undantag från huvudregeln enligt 1 mom. I 40 § 1 mom. i den gällande bilskattelagen föreskrivs för närvarande om motsvarande undantag. Bestämmelsen ändras dock så att den motsvarar de andra föreslagna ändringarna. Enligt 2 mom. får ett fordon registreras första gången utan Skatteförvaltningens tillstånd, om det registrerade bilskatteombudet är skyldigt att betala skatten. I annat fall får ett fordon i regel inte antecknas i trafik- och transportregistret utan registreringstillstånd. Skatteförvaltningen får dock meddela föreskrifter om att förfara på annat sätt, om ett tillstånd är uppenbart onödigt med tanke på skattekontrollen.  

I 3 mom. föreskrivs om ett undantag från 1 och 2 mom. som gäller Åland. Ett fordon får antecknas i trafik- och transportregistret enligt landskapslag för Åland utan Skatteförvaltningens registreringstillstånd. 

78 §. Förhindrande av användning av fordon. I paragrafen föreskrivs om förhindrande av användning av fordon på samma sätt som i 46 § 3 mom. och 85 § i den gällande bilskattelagen. Bestämmelsens ordalydelse preciseras. Användningen kan förhindras i det fall att deklarations- eller anmälningsskyldigheten har försummats i fråga om ett fordon som antecknats i registret eller som används.  

Rättelse av beskattningen

79 §. Rättelse av beskattningen till den skattskyldiges fördel. I paragrafen föreslås bestämmelser om när skattemyndigheten rättar beskattningen till den skattskyldiges fördel. 

Beskattningen enligt 1 mom. rättas för det första om beskattningen innehåller ett fel till följd av vilket skatt har påförts till ett för högt belopp eller betalats tillbaka till ett för litet belopp. Rättelsen kan göras oberoende av felets art och orsaken till felet. Rättelse av beskattningen till den skattskyldiges fördel kan gälla t.ex. sak-, skriv- och räknefel i beskattningen samt andra fel. I praktiken begränsas rättelse till den skattskyldiges fördel dock endast till korrigering av klara eller uppenbara fel.  

Enligt 2 mom. kan en rättelse göras även om den allmänna tidsfrist som föreskrivs i 82 § har löpt ut. Bestämmelsen ska tillämpas när skattemyndigheten utför en kontrollåtgärd med stöd av 83 § om fortsatt tidsfrist, 84 § om förlängd tidsfristen eller 85 § om förlängd tidsfrist till följd av brott. Rättelsen förutsätter att skattemyndigheten har inlett en kontrollåtgärd som gäller den skattskyldige, såsom en skattegranskning. I synnerhet i situationer som gäller fortsatt tidsfrist enligt lagen kan kontrollåtgärden omfatta den skattskyldiges hela verksamhet och alla skatteslag. Kontrollåtgärden kan dock gälla ett mycket begränsat ärende, såsom kontroll av att fordonens körkilometer är korrekta. I situationer med förlängd tidsfrist och tidsfrist till följd av brott riktar sig kontrollåtgärden i sig redan till vissa noggrant avgränsade ärenden. Då begränsas också de ändringar som görs till den skattskyldiges fördel i enlighet med föremålet för kontrollåtgärden. I ärenden som inte hänför sig till en kontrollåtgärd görs dock inga ändringar till den skattskyldiges fördel. Till den del det är fråga om en situation som avses i 85 § är avgränsningen av föremålet för kontrollåtgärden i ett beslut om fortsättningen av kontrollåtgärden således av betydelse. 

Bestämmelsen i 2 mom. utvidgar möjligheten till rättelse till den skattskyldiges fördel. Om skattemyndigheten i ett ärende som hänför sig till en kontrollåtgärd upptäcker ett fel som har inverkat till nackdel för skattskyldige, möjliggör bestämmelsen rättelse av beskattningen till den skattskyldiges fördel, även om beskattningen med anledning av kontrollåtgärden inte alls rättas till den skattskyldiges nackdel.  

Bestämmelsen i 3 mom. motsvarar 68 § 1 mom. i den gällande bilskattelagen till den del det är fråga om situationer där beskattningen inte kan rättas trots att de uppgifter som besvären grundar sig på senare visar sig vara felaktiga. 

80 §. Rättelse av beskattningen till den skattskyldiges nackdel. I paragrafen föreslås bestämmelser om när skattemyndigheten rättar beskattningen till den skattskyldiges nackdel.  

Enligt 1 mom. ska beskattningen rättas, om skatten helt eller delvis inte blivit påförd eller om den har betalats tillbaka till ett för stort belopp. Rättelsen kan göras oberoende av arten av felet i beskattningsbeslutet eller av vem som orsakat felet. Rättelsen kan gälla sak-, skriv- och räknefel samt andra fel i beskattningsbeslutet. Med tanke på förutsättningarna för rättelse saknar det betydelse om den skattskyldige har fullgjort sin deklarationsskyldighet eller om skattemyndigheten på basis av tillgängliga uppgifter skulle ha kunnat avgöra ärendet på rätt sätt. 

I 2 mom. föreskrivs det om förbud mot ny prövning. I momentet föreskrivs det dessutom om situationer som utgör ett undantag från det tidigare avgörandets varaktighet. Bestämmelsen motsvarar 56 § 3 mom. i lagen om beskattningsförfarande.  

Utredning och uttryckligt avgörande sker på grund av massförfarandet vid beskattningen alltid på skattemyndighetens initiativ. Den skattskyldige kan således inte begära att skattemyndigheten utreder och uttryckligen avgör t.ex. ett visst ärende. Utredning innebär bl.a. att skattemyndigheten har begärt utredning av den skattskyldige i ärendet och att tjänstemannen har behandlat den erhållna utredningen. Det kan också vara fråga om en situation där skattemyndigheten har begärt uppgifter av utomstående. Endast skattemyndighetens genuina och aktiva ställningstagande utgör ett hinder för rättelse till den skattskyldiges nackdel. Vid tolkningen av begreppet uttryckligt avgörande kan man också stödja sig på den rättspraxis som gäller uppkomsten av tillitsskydd vid beskattningen. Avgörandet ska vara bundet till utredningen. Skattemyndigheten fattar alltid beslut endast utifrån de uppgifter som har utretts i ärendet. Om uppgifterna senare visar sig vara bristfälliga eller felaktiga eller om det framkommer en ny utredning i ärendet, kan beskattningen rättas till den skattskyldiges nackdel till denna del. Avgörandet ska också gälla ett enskilt skatteslag. Ett uttryckligt avgörande i ett annat skatteslag hindrar inte att skatt påförs eller beslut rättas i ett annat skatteslag på basis av samma ekonomiska händelse.  

Skattemyndigheten kan inte uttryckligen ta upp ett ärende som den avgjort till ny prövning när avgörandet har grundat sig på riktiga och tillräckliga uppgifter, även om avgörandet strider mot lag eller rättspraxis. I en sådan situation är korrigering av ett fel i praktiken beroende av skattetagarens ändringssökande. Till denna del motsvarar den föreslagna bestämmelsen nuläget. Utöver förbudet mot ny prövning kan beskattningen inte rättas till den skattskyldiges nackdel heller när förutsättningarna för tillitsskydd är uppfyllda. Beskattningen kan inte heller rättas retroaktivt med stöd av den skärpta rättspraxisen. Även detta motsvarar det nuvarande rättsläget. 

Ett skrivfel, ett räknefel eller något annat därmed jämförbart fel i beslutet kan rättas. Eftersom utfallet av ett beslut på grund av ett sådant fel inte skulle motsvarar vad myndigheten skulle ha avsett med sitt beslut, kan beslutet rättas. På denna grund kan beskattningen rättas så länge tid återstår av den tidsfrist för rättelse av beslut som anges i 82 §, på samma sätt som det även för närvarande kan göras med stöd av 51 och 52 § i förvaltningslagen. Också fel av mekanisk natur som uppkommit i sådana i 83—85 § avsedda särskilda situationer som gäller rättelse av beskattningen kan rättas på det sätt som avses ovan inom de tidsfrister som anges i 83—85 §. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar den gällande lagen. I dessa situationer kan beskattningen inte rättas, även om de uppgifter som besvären grundar sig på senare visar sig vara felaktiga. 

81 §. Avstående från rättelse av beskattningen. I paragrafen föreslås bestämmelser om avstående från rättelse av beskattningen. Beskattningen ska rättas också när den skatt som inte påförts är ringa t.ex. om det att skatt inte påförts har berott på den skattskyldiges uppsåtliga försummelse. Skattemyndigheten ska ha rätt att meddela närmare föreskrifter om när den skatt som inte påförts ska anses vara ringa. 

Tidsfrist för verkställande och rättelse av beskattningen

82 §. Tidsfrist för verkställande och rättelse av beskattningen. I paragrafen föreslås bestämmelser om tidsfristen för verkställande och rättelse av beskattningen. Utgångspunkten är enligt 1 mom. att beskattningen ska verkställas och rättas inom tre år från utgången av skatteåret. Tidsfristen är absolut och kan inte avbrytas. Om beskattningen inte verkställs eller rättas senast inom tre år från utgången av skatteåret, kan beskattningen verkställas eller rättas endast i de undantagsfall som anges nedan i lagen.  

I 2 mom. föreskrivs det om undantag från tidsfristen i 1 mom. till den del det är fråga om beskattning som Transport- och kommunikationsverket verkställer. Med ändringar avses här ändringar enligt 3 § 2 mom. och 3 § 3 mom. 1—3 punkten, med undantag för ägarbyten som avses i 24 §, i fråga om vilka det är Skatteförvaltningen som ansvarar för uppgifterna i samband med beskattningen. På en rättelse som görs av Transport- och kommunikationsverket tillämpas den tidsfrist som anges i 1 mom.  

83 §. Fortsatt tidsfrist för verkställande och rättelse av beskattningen. Det föreslås att det i bilskattelagen tas in en ny bestämmelse om skattemyndighetens på prövning baserade rätt att förlänga den allmänna tidsfristen på tre år för verkställande av beskattningen eller rättelse till den skattskyldiges nackdel. Förfarandet är avsett att vara exceptionellt. Avsikten är att förfarandet ska tillämpas i sådana fall som nämns i paragrafen där ett korrekt och tillräckligt faktaunderlag för beslut av skäl som är oberoende av skattemyndigheten inte hinner utredas tillräckligt med iakttagande av behöriga metoder innan den ovannämnda tidsfristen löper ut. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll i huvudsak 56 a § i lagen om beskattningsförfarande. Detaljmotiveringen till paragrafen ingår i regeringens proposition RP 29/2016 rd.  

I 1 mom. föreslås bestämmelser om förutsättningarna för att låta tidsfristen omfatta ytterligare ett år. Skattemyndigheten ska pröva och avgöra om något av villkoren för fortsatt tidsfrist uppfylls. Enligt 1 punkten är fortsatt tidsfrist möjlig om t.ex. Skatteförvaltningen från Transport- och kommunikationsverket får en jämförelseuppgift nära utgången av tidsfristen på tre år och uppgiften inte hinner utredas inom den föreskrivna tidsfristen. En uppgift som ligger till grund för den fortsatta tidsfristen ska gälla faktiska omständigheter i ärendet. Ett avgörande som gäller en lagtolkning och som ingår i ett beslut av högsta förvaltningsdomstolen är till exempel inte en sådan uppgift. Vilka källor som en uppgift som tas till grund för en fortsatt tidsfrist får komma från begränsas emellertid inte i praktiken, men i allmänhet lämnas den av en annan myndighet, t.ex. polisen. Likaså kan tidsfristen förlängas om en tillräcklig faktautredning kräver att en kontrollåtgärd genomförs som ett myndighetssamarbete och myndighetssamarbetet redan har inletts när tidsfristen förlängs. Som grund för en fortsatt tidsfrist för rättelse räcker det att en kontrollåtgärd åtminstone för någon eller några av de skattskyldiga som ingår i samma helhet eller något ärende som hör till helheten ännu inte har avslutats när den allmänna tidsfristen löper ut. Det kan emellertid också vara fråga om en skattegranskning som gäller en enskild skattskyldig och som kräver t.ex. en begäran om handräckning av en annan myndighet. I situationer som avses i 2 punkten anses den skattskyldige avsevärt försvåra utförandet av en kontrollåtgärd i sådana situationer där den skattskyldige upprepade gånger har försummat att lämna de uppgifter som begärs, har lämnat dem avsevärt för sent eller har lämnat bristfälliga uppgifter eller på annat sätt avsevärt har försvårat utredningen av ärendet. 

Enligt 2 mom. ska beslutet om fortsatt tidsfrist fattas innan den tidsfrist på tre år som anges i 82 § har löpt ut. Oberoende av denna tidsfrist kan beslut om fortsatt tidsfrist dock fattas inom 60 dagar från det att skattemyndigheten har fått de uppgifter som avses i 1 mom. 1 punkten eller den anmälan eller annan utredning som avses i 1 mom. 2 punkten, förutsatt att uppgifterna, anmälan eller annan utredning har erhållits inom utsatt tid.  

Om tiden för rättelse av beskattningen har förlängts med stöd av denna paragraf, ska denna bestämmelse i princip tillämpas vid en ändring av beskattningen, om villkoren i den uppfylls. Det är emellertid också möjligt att tillämpa 84 eller 85 § vid en rättelse av beskattningen inom ramen för en fortsatt tidsfrist, om villkoren för att tillämpa dem uppfylls. Situationen kan till exempel vara den att det inom ramen för en fortsatt tidsfrist i anslutning till det ärende som är föremål för kontrollåtgärden vid myndighetssamarbete genom internationellt informationsutbyte även fås in sådan information som inverkar på beskattningen och som uppfyller villkoren för tillämpning av 84 §. I sådana situationer kan både 83 och 84 § åberopas som grund för en rättelse av beskattningen. 

Enligt 3 mom. får ändring i ett beslut om fortsatt tidsfrist för rättelse av beskattningen inte sökas separat. I samband med att ändring söks i huvudfrågan kan det emellertid göras en bedömning av om villkoren för fortsatt tidsfrist har varit uppfyllda. I princip kan ett ändringssökande som gäller ett beskattningsbeslut också gälla enbart denna processuella fråga. Om den myndighet där ändring söks anser att den bestämmelse som ligger till grund för den fortsatta tidsfristen inte är tillämplig eller att det inte är fråga om en sådan situation som avses i paragrafen, ska beslutet om rättelse av beskattningen upphävas till denna del eftersom det har fattats för sent. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt får överklaga ett sådant här beslut av den myndigheten. 

84 §. Förlängd tidsfrist för verkställande och rättelse av beskattningen. Det föreslås att det i bilskattelagen tas in en bestämmelse där det föreskrivs om särskilda situationer där beskattningen inom sex år från ingången av året efter skatteårets utgång får verkställas eller rättas till den skattskyldiges nackdel. Förlängd tidsfrist ska vara möjlig enbart om något av de särskilda villkor som anges i paragrafen ligger till grund för verkställande eller rättelse av beskattningen efter den föreskrivna tidsfristen på tre år. När beskattning verkställs eller rättas på grundval av förlängd tidsfrist ska detta i fråga om det aktuella ärendet ske på en grund som nämns i bestämmelsen för första gången. Paragrafens förteckning över villkoren är uttömmande, men beskattningen kan verkställas eller rättas på basis av ett eller flera villkor. En bedömning av om ett villkor uppfylls kan också göras i samband med att den skattskyldige söker ändring. Om besvärsinstansen anser att bestämmelsen inte är tillämplig, upphävs beslutet om verkställande eller rättelse av beskattningen till denna del, eftersom det har fattats för sent. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll till vissa delar 56 b § i lagen om beskattningsförfarande. Detaljmotiveringen till paragrafen ingår i regeringens proposition RP 29/2016 rd. 

Enligt 1 mom. 1 punkten är förlängd tidsfrist möjlig om verkställandet eller rättelsen av beskattningen baserar sig på sådana uppgifter som inverkar på den skattskyldiges beskattning och som har erhållits vid annat internationellt utbyte av information än automatiskt utbyte av information. Till uppgifterna hör alltså inte sådana uppgifter av masskaraktär som gäller beskattning och som ingår i det automatiska utbyte av information som stater och territoriella jurisdiktionsområden systematiskt och i normal ordning sänder varandra. En förlängning av en tidsfrist är möjlig enbart på grundval av uppgifter som gäller de faktiska omständigheterna i ett ärende som inverkar på beskattningen. Till exempel information om ändrad rättspraxis är inte en sådan uppgift. Bestämmelsen blir normalt tillämplig i situationer där skattemyndigheten på basis av en begäran om handräckning får sådan information av en annan stat eller ett territoriellt jurisdiktionsområde som har en väsentlig inverkan på beskattningen, eller i situationer där skattemyndigheten eller någon annan myndighet i en annan stat eller ett territoriellt jurisdiktionsområde på eget initiativ ger skattemyndigheten information utan att skattemyndigheten särskilt har begärt det.  

I 1 mom. 2 punkten föreskrivs det om en specialsituation där tiden för verkställande av beskattningen kan förlängas när fordonet har antecknats i trafik- och transportregistret eller tagits i bruk i Finland, men ingen skattedeklaration har lämnats in. Beskattningen kan verkställas inom sex år från ingången av året efter skatteårets utgång. Bestämmelsen motsvarar 57 § 2 mom. i den gällande bilskattelagen, men för verkställandet av beskattningen föreslås en tidsfrist på sex år. 

85 §. Verkställande och rättelse av beskattningen till följd av brott. Lagen ska i fortsättningen innehålla en bestämmelse om förlängning av tidsfristen för verkställande eller rättelse av beskattningen i situationer där en skattskyldig är åtalad i brottmål som avses i 29 kap. 1—3 § i strafflagen, dvs. när det är fråga om skattebedrägeri, grovt skattebedrägeri eller lindrigt skattebedrägeri.  

Enligt 1 mom. får beskattningen i sådana fall verkställas eller rättas till den skattskyldiges nackdel trots att den tidsfrist på tre år som anges i 82 § har löpt ut. Tidsfristen för verkställande eller rättelse av beskattningen till följd av brott är då ett år från utgången av det kalenderår under vilket åklagaren har väckt åtal. Beskattningen kan med stöd av denna bestämmelse verkställas eller rättas under en betydligt längre tid än vad som är fallet i de situationer som nämns ovan. Bestämmelsen kan tillämpas efter att den treåriga tidsfristen har löpt ut, och tidsfristen är bunden till tidpunkten då åtal har väckts för brottet i fråga. Bestämmelsen ger skattemyndigheten rätt, men ålägger inte myndigheten, att rätta beskattningen till den skattskyldiges nackdel. Denna prövningsrätt behövs eftersom skattemyndigheten i enlighet med nuvarande praxis i anslutning till ett brottmål också kan kräva in beloppet av förlorad skatt i form av skadestånd. 

Enligt 2 mom. ska skattemyndigheten rätta ett beslut enligt 1 mom. på tjänstens vägnar till den del åklagaren har återkallat åtalet eller åtalet har förkastats genom en dom eller ett beslut som vunnit laga kraft eller avvisats utan prövning. Om åklagaren återkallar åtalet endast delvis eller om rätten förkastar åtalet enbart i fråga om vissa åtalspunkter, ska skattemyndigheten rätta beslutet endast till denna del. Beslutet ska rättas med iakttagande av vad som föreskrivs om rättelse av beskattning till den skattskyldiges fördel, vilket betyder att det också ska betalas ränta på skatt som betalas tillbaka. 

Skattemyndigheten ska verkställa och rätta beskattningen inom ett år från utgången av det kalenderår under vilket åklagaren har väckt åtal. I de flesta fall räcker denna tidsfrist för att ett skattebrottmål också ska hinna bli avgjort i tingsrätten. Det är emellertid möjligt att det uppstår en situation där handläggningen av ett skattebrottmål mot en skattskyldig pågår i tingsrätten eller som ett ärende som gäller ändringssökande t.ex. i hovrätten samtidigt som ett beslut om beskattningen redan har fattats och ändring även i det har sökts genom begäran om omprövning. Då behandlas ändringssökandet i fråga om beskattningen i allmänhet först efter det att skattebrottmålet har avgjorts och vunnit laga kraft. Skattemyndigheten kan i detta sammanhang förbjuda utsökning av skattefordringar som grundar sig på förvaltningsbeslut eller förordna att utsökningen ska avbrytas med stöd av lagen om verkställighet av skatter och avgifter. 

I 3 mom. föreskrivs det att verkställande och rättelse av beskattningen till följd av brott kan riktas mot en juridisk person, om en fysisk person som handlat för den juridiska personens räkning åtalas för ett brott som avses i 1 mom. Det kan till exempel vara fråga om en situation där en fysisk person som har handlat för ett aktiebolags räkning och som arbetar inom bolagets förvaltning anklagas för skattebedrägeri. I så fall är det möjligt att låta verkställandet eller rättelsen av beskattningen gälla aktiebolaget. 

86 §. Särskilda bestämmelser om verkställande och rättelse av beskattningen. I paragrafen föreslås bestämmelser om när beskattningen anses ha blivit verkställd eller en rättelse gjord inom föreskriven tid. Bestämmelsen motsvarar 57 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande. 

11 kap.Betalning av skatt och skatteuppbörd 

87 §. Tillämpning av lagen om skatteuppbörd. I paragrafen föreslås bestämmelser om tillämpningen av lagen om skatteuppbörd. Paragrafen motsvarar i huvudsak 66 § i den gällande bilskattelagen, men sakinnehållet och ordalydelsen ändras och kompletteras.  

I 1 mom. föreslås bestämmelser om tillämpningen av lagen om skatteuppbörd på uppbörd och indrivning av bilskatt. Utgångspunkten är att bestämmelserna i lagen om skatteuppbörd ska tillämpas, om inte något annat föreskrivs i bilskattelagen. Enligt 2 mom. gäller de bestämmelser i lagen om skatteuppbörd där det hänvisas till Skatteförvaltningen och Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt också Transport- och kommunikationsverket och Transport- och kommunikationsverkets skatteombud, om inte något annat föreskrivs.  

I 3 mom. anges det vilka bestämmelser i lagen om skatteuppbörd som ska tillämpas på bilskatt som betalas tillbaka på ansökan. Bilskatt kan på ansökan betalas tillbaka till någon annan än den skattskyldige. På sådan återbäring tillämpas samma bestämmelser i lagen om skatteuppbörd som på återbäring enligt lagen om skatteuppbörd. Detta innebär att t.ex. de bestämmelserna i lagen om skatteuppbörd som gäller användning, kvarhållande och betalning av återbäring ska tillämpas på bilskatt som betalas tillbaka på ansökan. Dessutom ska bestämmelserna om krediteringsränta på det belopp som betalas tillbaka och bestämmelserna om preskription av återbäring tillämpas. Användningen av återbäring som grundar sig på ansökan ska antecknas i det i lagen om skatteuppbörd avsedda sammandraget för den som ansöker om återbäring. På fel vid uppbördsförfarandet när det gäller återbäring som grundar sig på ansökan tillämpas bestämmelserna om korrigering av fel i lagen om skatteuppbörd. Tillämpningen av bestämmelserna som gäller den skattskyldige i lagen om skatteuppbörd på den som ansöker om återbäring innebär t.ex. att en återbäring som grundar sig på ansökan används för betalning av sökandens förfallna skatter, Skatteförvaltningens andra fordringar och andra myndigheters fordringar. Återbäringen kan också användas till betalning av andra skatter som sökanden ansvarar för. Den som ansöker om återbäring kan också t.ex. yrka på korrigering av ett sådant fel vid uppbördsförfarandet som gäller bilskatt som betalas tillbaka på ansökan. Den som ansöker om återbäring har rätt att söka ändring i ett beslut som meddelats med stöd av lagen om skatteuppbörd och som gäller bilskatt som betalas tillbaka på ansökan. 

I 4 mom. föreslås bestämmelser om att bestämmelserna om skattskyldiga i lagen om skatteuppbörd ska tillämpas på ett registrerat bilskatteombud när det registrerade bilskatteombudet är skyldigt att betala bilskatt i stället för den skattskyldige. Denna bestämmelse behövs, eftersom det i lagen om skatteuppbörd med skattskyldig avses både den skattskyldige och den som är skyldig att betala skatt. I bestämmelsen föreskrivs det att när ett registrerat bilskatteombud är skyldigt att betala bilskatt i stället för den skattskyldige, ska de bestämmelser i lagen om skatteuppbörd som gäller den skattskyldige tillämpas på det registrerade bilskatteombudet och inte på den skattskyldige. 

88 §. Särskilda bestämmelser om Transport- och kommunikationsverkets skatteuppbörd. I paragrafen föreslås bestämmelser om de undantag från tillämpningen av lagen om skatteuppbörd som gäller Transport- och kommunikationsverket. Den skatteuppbörd och indrivning i fråga om bilskatt som utförs av Transport- och kommunikationsverket är småskalig i förhållande till den skatteuppbörd och indrivning som utförs av Skatteförvaltningen. Eftersom lagen om skatteuppbörd i princip gäller skatteuppbörd och indrivning som utförs av Skatteförvaltningen, innehåller lagen till vissa delar förfaranden som inte är ändamålsenliga när det gäller Transport- och kommunikationsverkets skatteuppbörd.  

I 1 mom. föreskrivs det om de bestämmelser som Transport- och kommunikationsverket inte ska tillämpa. Bestämmelserna gäller bl.a. hur Skatteförvaltningen riktar inbetalningar, särskilda bestämmelser om återbäringar, bestämmelser om sammandrag av Skatteförvaltningens skatteuppbörd, ändringssökande och internationell överföring av skattemedel.  

I 2 och 3 mom. föreslås bestämmelser som preciserar lagen om skatteuppbörd och som gäller beskattning som verkställs av Transport- och kommunikationsverket. Den bilskatt som fastställs av Transport- och kommunikationsverket ska enligt 2 mom. betalas med iakttagande av de uppgifter som Transport- och kommunikationsverket bestämt att ska lämnas i samband med betalningen. Med uppgifter som ska lämnas i samband med betalningen avses i detta sammanhang det referensnummer som Transport- och kommunikationsverket gett och med hjälp av vilket betalningen ska göras och med hjälp av vilket myndigheten riktar betalningen till rätt fordon och rätt skattskyldig. Enligt 3 mom. kan Transport- och kommunikationsverket bevilja befrielse på de villkor som verket bestämmer. Preciseringen behövs på grund av Transport- och kommunikationsverkets beskattningsuppgifter.  

I lagen om skatteuppbörd föreskrivs om den användningsordning för inbetalningar och återbäringar som Skatteförvaltningen ska tillämpa. Eftersom det i fråga om Transport- och kommunikationsverket dock är fråga om annan skatteuppbörd och indrivning än den som utförs av Skatteförvaltningen, föreslås en undantagsbestämmelse om detta i bilskattelagen. Enligt 4mom. ska en betalning eller återbäring av bilskatt som fastställts av Transport- och kommunikationsverket i första hand användas till betalning av bilskatt som fastställts av Transport- och kommunikationsverket. Därefter kan en betalning eller återbäring först användas till betalning av Transport- och kommunikationsverkets andra skattefordringar och slutligen till betalning av statens andra skattefordringar. Om det inte finns några sådana skattefordringar, kan inbetalningen eller återbäringen betalas tillbaka till den skattskyldige på dennes begäran.  

Enligt 5 mom. tillämpas på sökande av ändring i Transport- och kommunikationsverkets beslut om skatteuppbörd och indrivning bestämmelserna om ändringssökande i bilskattelagen. Således ska ändring i Transport- och kommunikationsverkets beslut om skatteuppbörd och indrivning sökas hos Transport- och kommunikationsverket. 

89 §. Dröjsmålsränta i vissa situationer. I paragrafen föreslås särskilda bestämmelser om dröjsmålsränta. I övrigt ska lagen om skatteuppbörd tillämpas på dröjsmålsränta.  

I 1 mom. föreskrivs det att dröjsmålsränta ska betalas på bilskatten också när skattemyndigheten verkställer beskattningen på den grunden att det i trafik- och transportregistret eller i bruk finns ett fordon för vilket det inte har lämnats någon bilskattedeklaration eller bilskattedeklarationen har lämnats in efter utsatt tid och påförandet av skatten därför har fördröjts. Dröjsmålsräntan beräknas i dessa situationer enligt lagen om förseningsränta. När Transport- och kommunikationsverket verkställer beskattningen beräknas dröjsmålsräntan från den tidpunkt då ändringen av skattegrunden kom till skattemyndighetens kännedom. Dröjsmålsränta ska alltså i vissa situationer också betalas för tiden före den förfallodag som fastställts genom beskattningsbeslutet. En räntefri betalningstid fås således inte genom att man handlar i strid med bestämmelserna om lämnande av skattedeklaration.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om att dröjsmålsränta ska påföras på bilskatten också när bilskatten påförs på den grunden att skatten helt eller delvis inte blivit påförd eller betalats tillbaka till ett för stort belopp på grund av att den skattskyldige har lämnat in en bristfällig, vilseledande eller oriktig skattedeklaration eller annan uppgift eller handling. Dröjsmålsräntan ska beräknas enligt lagen om förseningsränta.  

I den föreslagna bilskattelagen ska det inte längre föreskrivas om dröjsmålsränta som ska betalas på den bilskatt som är obetald efter förfallodagen, eftersom 14 § i lagen om skatteuppbörd ska tillämpas på bilskatten, och enligt den paragrafen ska dröjsmålsränta betalas på skatt som betalas efter förfallodagen. I 14 § i lagen om skatteuppbörd finns dessutom en informativ bestämmelse om att bestämmelser om beräkning av dröjsmålsränta finns i lagen om förseningsränta. 

90 §. Användningsförbud. I paragrafen föreslås bestämmelser om förbud mot användning av fordon, om vilket det föreskrivs i 63 § i den gällande bilskattelagen. Paragrafens innehåll motsvarar 63 § 2 mom. i den gällande bilskattelagen, men vissa preciseringar görs i den. 

I fortsättningen ska skattemyndigheten pröva om ett användningsförbud för fordonet ska meddelas som säkringsåtgärd för bilskattefordran. Detta är en ändring jämfört med nuläget, eftersom det enligt den gällande bestämmelsen alltid är förbjudet att använda fordon, om skatten inte har betalats senast på förfallodagen. Användningsförbud ska i fortsättningen meddelas utifrån en helhetsbedömning som skattemyndigheten gör. Skattemyndigheten kan också bestämma att användningsförbudet ska upphöra, om förbudet mot användning av fordonet inte längre behövs för att trygga bilskattefordran. Skattemyndigheten kan också i fortsättningen begära handräckning av Tullen och polisen för hindrande av användning. I paragrafen preciseras tillsynsmyndighetens rätt att förhindra användningen av ett fordon som belagts med användningsförbud, om fordonet och dess förare påträffas i trafiken t.ex. i samband med trafikövervakningen.  

Liksom för närvarande upphör användningsförbudet när skatten har betalats. Betalaren kan vara den skattskyldige eller någon annan. Ett användningsförbud som myndigheten har meddelat gäller även om skatt inte längre kan drivas in på grund av att de föreskrivna tidsfristerna har löpt ut. Bestämmelserna behövs också i fortsättningen för att förhindra att ett fordon automatiskt befrias från användningsförbud när bilskattefordran preskriberas. Om bilskatten har preskriberats och ett fordon som meddelats användningsförbud har överförts till en aktör i god tro, kan skattemyndigheten med stöd av 3 mom. på ansökan upphäva användningsförbudet. Bestämmelserna motsvarar bestämmelserna om återkallande av användningsförbud i 52 § i den gällande bilskattelagen. 

Det föreslås att bestämmelserna i 63 § 1 och 3 mom. i den gällande bilskattelagen inte tas in i den nya bilskattelagen. På bilskatten tillämpas i fortsättningen bestämmelserna om indrivningsmetoder i 41 § i lagen om skatteuppbörd. Lagen om skatteuppbörd innehåller inte längre något s.k. utsökningstvång, utan skattemyndigheten utreder den skattskyldiges betalningsförmåga och det mest ändamålsenliga indrivningssättet innan indrivningsåtgärder vidtas. Skattemyndigheten kan i stället för att sända skatten för indrivning i utsökningsväg vidta t.ex. betalningsarrangemang. Således finns det inte längre något behov av bestämmelserna i 63 § 1 mom. i den gällande bilskattelagen. Det finns inte heller behov av bestämmelserna i 63 § 3 mom. i den gällande bilskattelagen, eftersom motsvarande resultat fås genom tillämpning av bestämmelserna om förhindrande av användning av fordon och om indrivning i utsökningsväg. I nämnda bestämmelse föreskrivs det om omhändertagande av fordon som meddelats körförbud av skattemyndigheten eller tillsynsmyndigheten och om försäljning av sådana fordon på auktion. Bestämmelserna om omhändertagande och försäljning på auktion av ett fordon som meddelats körförbud har i praktiken inte tillämpats på grund av praktiska problem som beror på omhändertagandet. 

91 §. Krediteringsränta. Bestämmelser om krediteringsränta ska i huvudsak motsvara 65 § i den gällande bilskattelagen, men det görs preciseringar i paragrafen. Det föreslås att 1 mom. ändras så att krediteringsränta inte bara ska betalas på bilskatt som betalas tillbaka till följd av ändringssökande eller myndighetens rättelse utan också när återbäringen grundar sig på en ansökan om återbäring. Bestämmelserna i 2 mom., som gäller ränta på återbäring vid utförsel, motsvarar de nuvarande bestämmelserna. Det föreslås att 65 § 3 mom. i den gällande bilskattelagen inte tas in i den nya bilskattelagen, eftersom bestämmelserna i 38 § i lagen om skatteuppbörd ska tillämpas på beräkningen av krediteringsränta. 

12 kap.Påföljdsavgifter 

92 §. Skatteförhöjning. I paragrafen föreslås bestämmelser om påförande av skatteförhöjning. Den föreslagna bestämmelsen om skatteförhöjning är mer schablonmässig än den gällande bestämmelsen om skatteförhöjning och innebär mindre prövningsrätt för myndigheten. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll delvis 32 § i lagen om beskattningsförfarande. 

Enligt 1 mom. påförs skatteförhöjning på det sätt som föreskrivs i paragrafen för försummelse av deklarations- eller anmälningsskyldigheten. Med försummelse av deklarations- och anmälningsskyldigheten avses för det första att skattedeklarationen eller en uppgift eller handling som hänför sig till den lämnas in med brister eller fel eller att en sådan deklaration, uppgift eller handling inte lämnas in. Försummelsen kan t.ex. vara att lämna felaktiga uppgifter om fordonets utsläpp eller att i samband med granskningen låta bli att lämna de utredningar som Skatteförvaltningen begärt. För det andra ska Skatteförvaltningen påföra skatteförhöjning också om den som ansöker om återbäring enligt 27 eller 29 § i sin ansökan lämnar felaktiga eller bristfälliga uppgifter. Skatteförhöjning kan påföras också när beskattningen rättas till den skattskyldiges nackdel, om deklarations- och anmälningsskyldigheten har försummats. Skatteförhöjning kan påföras för försummelse av deklarations- och anmälningsskyldigheten också när ett kompletterande beskattningsbeslut fattas.  

Bestämmelsen är förpliktande för myndigheten så att skatteförhöjning ska påföras om deklarations- och anmälningsskyldigheten har försummats. Detta är en ändring jämfört med nuläget, där myndigheten har prövningsrätt i fråga om påförande av skatteförhöjning och storleken på den skatteförhöjning som påförs. Skatteförhöjningen påförs vanligen när skattemyndigheten påför skatt till den skattskyldiges nackdel genom att avvika från den skattedeklaration som lämnats in eller genom att rätta den verkställda beskattningen.  

I 2 mom. föreskrivs det att skatteförhöjning inte ska påföras, om den skattskyldige har underlåtit att lämna en uppgift som är till fördel för den skattskyldige. Skatteförhöjning kan dock påföras också i detta fall, om verksamheten är upprepad eller kan anses tyda på uppenbar likgiltighet för de förpliktelser som gäller beskattningen. 

Enligt 3 mom. ska skatteförhöjning inte heller påföras om försummelsen är ringa eller om det finns ett giltigt skäl till försummelsen. En försummelse anses i princip vara ringa, om den har ringa ekonomisk betydelse. Även om försummelsen i ett enskilt fall är ringa, anses den inte vara ringa, om den skattskyldiges försummelser upprepas. Försummelse av skyldigheten att lämna in en skattedeklaration betraktas dock inte som en sådan ringa försummelse som avses i 3 mom. Som giltigt skäl betraktas bl.a. sjukdom och force majeure. Den skattskyldige ska för skattemyndigheten lägga fram en utredning om att han eller hon är oförmögen att fullgöra deklarations- och anmälningsskyldigheten. Deklarations- och anmälningsskyldigheten ska dock fullgöras så snabbt som möjligt efter det att hindret har upphört, för att skatteförhöjning inte ska behöva påföras. Enligt 3 mom. behöver skatteförhöjning inte heller påföras om det med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att påföra skatteförhöjning i en situation som avses i 93 § 4 mom. I det föreslagna momentet är det fråga om en situation där ett ärende lämnar rum för tolkning eller är oklart på det sätt som avses i bestämmelse om tillitsskydd eller en skatteförhöjning enligt basnivån av någon annan särskild orsak är oskälig. Denna tolkning motsvarar bl.a. vad som föreskrivs i lagen om beskattningsförfarande. 

93 §. Skatteförhöjningens storlek. I paragrafen föreslås bestämmelser om skatteförhöjningens belopp, som i fortsättningen ska beräknas utifrån det ökade skattebeloppet i stället för hela skattebeloppet. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll delvis 32 a § i lagen om beskattningsförfarande. Om skattemyndigheten påför skatteförhöjning med anledning av felaktiga eller bristfälliga uppgifter som den som söker återbäring enligt 27 eller 29 § lämnat, avses med skatt beloppet av den återbäring som sökts utan grund. 

Enligt 1 mom. är grundnivån för skatteförhöjningen 10 procent av det ökade skattebeloppet. Enligt 2 mom. är skatteförhöjningen minst 15 och högst 50 procent av det ökade skattebeloppet, om en försummelse av deklarations- och anmälningsskyldigheten är återkommande eller den skattskyldiges agerande tyder på uppenbar likgiltighet för de förpliktelser som gäller beskattningen. Beloppet av skatteförhöjningen ska i dessa situationer prövas utifrån omständigheterna från fall till fall. För försummelse av deklarations- och anmälningsskyldigheten påförs i allmänhet skatteförhöjning enligt den grundnivå som avses i 1 mom. Avsikten är att den högre skatteförhöjningen enligt 2 mom. ska påföras endast på basis av de allvarligaste försummelserna. Skatteförhöjning enligt grundnivån ska påföras t.ex. i sådana fall där försummelsen i sig är betydande i euro, men fallet inte är återkommande och den skattskyldiges agerande inte tyder på uppenbar likgiltighet för de förpliktelser som gäller beskattningen.  

I 3 mom. föreskrivs det om en skatteförhöjning på 25 procent som påförs vid beskattning enligt uppskattning. Om en skattedeklaration som saknas lämnas in efter det att ett beslut om beskattning enligt uppskattning har fattats, kan skattemyndigheten upphäva beskattningen enligt uppskattning och verkställa beskattningen på nytt. Då beräknas skatteförhöjningen utifrån det fastställda skattebelopp som har lagts till efter det att beskattningen enligt uppskattning upphävts. Skatteförhöjningen påförs i princip med stöd av 1 mom., dvs. enligt skatteförhöjningens grundnivå, om inte underlåtelsen att lämna in skattedeklaration är återkommande eller tyder på uppenbar likgiltighet. 

Enligt 4 mom. påförs skatteförhöjning med 5 procent av det ökade skattebeloppet, om ärendet i fråga lämnar rum för tolkning eller är oklart. Med det att ärendet lämnar rum för tolkning eller är oklart avses detsamma som det avses med dessa begrepp i tillämpningspraxis för bestämmelsen om tillitsskydd i lagen om beskattningsförfarande. Med tanke på påförandet av skatteförhöjningen är ärendets art av betydelse, dvs. om det föreligger en objektiv mångtydighet eller oklarhet i fråga om ärendet. Skatteförhöjning påförs med stöd av 4 mom. också när skatteförhöjning enligt 1 mom. av någon annan särskild orsak är oskälig. Särskilda orsaker kan vara omständigheter som hänför sig till den skattskyldiges situation, till följd av vilka försummelser av deklarations- och anmälningsskyldigheten eller misstag i fråga om skattebestämmelserna kan anses vara mindre klandervärda. Sådana omständigheter kan vara t.ex. den skattskyldiges hälsotillstånd och oerfarenhet i skatteärenden. Om felet beror på den skattskyldiges ombud eller bokförare, kan 4 mom. dock inte tillämpas i en sådan situation. En skatteförhöjning enligt den grundnivå som föreskrivs i 1 mom. kan också vara oskälig, om det t.ex. är fråga om ett oavsiktligt fel som är ringa med hänsyn till omständigheterna. Skatteförhöjningen ska inte anses oskälig av särskild orsak enbart därför att ett stort ökat skattebelopp leder till att även skatteförhöjningens belopp är stort.  

Enligt 5 mom. är skatteförhöjningen 2 procent av det ökade skattebeloppet, om den skattskyldige på eget initiativ yrkar att ett fel ska korrigeras efter att beskattningsbeslutet har fattats. Bestämmelsen ska gälla alla försummelser och fel. Den skattskyldige ska hos skattemyndigheten framställa ett yrkande på att felet ska korrigeras innan han eller hon har blivit medveten om att myndigheten vidtagit en kontrollåtgärd för att påföra skatten. Det är inte fråga om att på eget initiativ rätta till en försummelse t.ex. när den skattskyldige yrkar på att ett fel i beskattningen ska korrigeras först efter att den skattskyldige har fått en begäran om utredning i ärendet eller uppgift om kommande skattegranskning. Att lämna in en skattedeklaration som saknas efter det att beskattningen enligt uppskattning har verkställts är inte heller en sådan korrigering av fel på eget initiativ som avses i denna bestämmelse. För att en skatteförhöjning ska kunna påföras med stöd av 5 mom. förutsätts det dessutom att den skattskyldige har fullgjort sin utredningsskyldighet. Skatteförhöjning kan inte påföras i enlighet med 5 mom. t.ex. om den skattskyldige inte inom utsatt tid har lagt fram sådana tilläggsuppgifter, utredningar eller verifikationer som skattemyndigheten begärt för behandlingen av ärendet. Om den skattskyldige inte fullgör sin utredningsskyldighet, påförs skatteförhöjningen normalt på basis av den bestämmelse om skatteförhöjning som lämpar sig för felet och försummelsen i fråga.  

Efter det att beskattningsbeslutet fattats ska den skattskyldige meddela ett fel i beskattningen genom begäran om omprövning. Om yrkandet gäller ny uppgift som inverkar på beskattningen och som tidigare inte meddelats, ska ett sådant kompletterande beskattningsbeslut som avses i 73 § fattas i ärendet. Utöver skatten och skatteförhöjningen påförs den skattskyldige då dröjsmålsränta i enlighet med bestämmelserna om dröjsmålsränta.  

I 6 mom. föreskrivs om skatteförhöjningens minimibelopp. Skatteförhöjningen föreslås vara minst 75 euro. Skatteförhöjningen för en skattedeklaration för en bilskatteperiod föreslås vara minst 300 euro. Med bilskatteperiod avses den period för vilken ett registrerat bilskatteombud ska lämna in skattedeklaration. Vid dimensioneringen av avgiftens minimibelopp har man beaktat arten av de registrerade bilskatteombudens verksamhet, och därför är den avgift som påförs för en bilskatteperiod högre. En minimiförhöjning kan påföras, om den skatteförhöjning som beräknas på beloppet av den ökade skatten understiger minimiförhöjningens belopp. Om flera procentbaserade skatteförhöjningar som beräknas på basis av den ökade skatten påförs genom samma beslut, ska det sammanlagda beloppet av skatteförhöjningarna jämföras med minimiförhöjningen och som skatteförhöjning påföras en minimiförhöjning, om det sammanlagda beloppet är mindre än minimiförhöjningen eller lika stort som minimiförhöjningen. En minimiförhöjning kan också komma att påföras i situationer där skattebeloppet inte ökas eller det ökade skattebeloppet inte kan beräknas på ett tydligt sätt, men försummelsen av deklarations- och anmälningsskyldigheten inte kan anses vara ringa. En minimiförhöjning kan påföras också om den skattskyldige inte fullgör den skyldighet att lämna uppgifter och utredningar som ingår i anmälningsskyldigheten på den av skattemyndigheten fastställda blanketten eller sin skyldighet att lämna de tilläggsuppgifter och utredningar som skattemyndigheten begär. 

Om flera fel och försummelser hänför sig till skattedeklarationen, ska förutsättningarna för påförande av skatteförhöjning och den bestämmelse om skatteförhöjning som ska tillämpas prövas separat för varje fel och försummelse. Det sammanlagda beloppet av de skatteförhöjningar som i beskattningsbeslutet påförts på basis av olika fel och försummelser uttrycks som en enda skatteförhöjning. 

94 §. Förseningsavgift. Det föreslås att det i lagen tas in en ny bestämmelse om förseningsavgift. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll i huvudsak 33 § i lagen om beskattningsförfarande. 

Enligt 1 mom. påförs förseningsavgiften om den skattskyldige inte har fullgjort sin anmälningsskyldighet i fråga om skattedeklarationen inom utsatt tid, men på eget initiativ rättar till sin försummelse innan beskattningsbeslutet fattats. Dessutom påförs förseningsavgift, om den skattskyldige lämnar in en skattedeklaration efter utsatt tid innan beskattningsbeslutet är klart. Med rättelse av försummelse på eget initiativ avses att den skattskyldige meddelar de korrekta uppgifter innan den skattskyldige har blivit medveten om att myndigheten har vidtagit en kontrollåtgärd för att påföra skatten. Det är inte fråga om att rätta till försummelsen på eget initiativ t.ex. när den skattskyldige rättar en felaktig uppgift i skattedeklarationen först efter det att den skattskyldige har fått en begäran om utredning eller uppgift om kommande skattegranskning. I dessa situationer påförs en skatteförhöjning. Däremot påförs förseningsavgiften om skattedeklarationen lämnas först efter Skatteförvaltningens uppmaning.  

I 1 mom. preciseras dock att förseningsavgift dock inte ska påföras i stället för skatteförhöjning, om den skattskyldige tar fordonet i skattepliktigt bruk utan att göra en anmälan om ibruktagande. I dessa situationer ska det alltid påföras en skatteförhöjning för försummelse av anmälningsskyldigheten i fråga om skattedeklaration, eftersom den skattskyldiges agerande i regel tyder på uppenbar likgiltighet för de förpliktelser som gäller beskattningen och det inte är motiverat att påföra förseningsavgift i stället för skatteförhöjning. Dessutom kan en försummelseavgift enligt 95 § påföras för försummelse att göra en anmälan om ibruktagande. 

Enligt 2 mom. påförs den skattskyldige inte förseningsavgift enbart på den grunden att den skattskyldige i sin skattedeklaration har underlåtit att lämnat en uppgift som är till fördel för den skattskyldige vid beskattningen. Förseningsavgift kan dock påföras, om uppgifter som är till fördel för den skattskyldige lämnats för sent upprepade gånger eller detta kan anses tyda på den skattskyldiges likgiltighet för de förpliktelser som gäller beskattningen. Detta är fallet t.ex. när ett registrerat bilskatteombud utan giltig orsak meddelar sådana uppgifter om bilskatteperioden som inverkar på beskattningen, efter den föreskrivna tidsfristen för inlämnande av en annan skattedeklaration. 

Förseningsavgift behöver inte heller påföras om inlämnandet av skattedeklarationen har försenats på grund av hinder som är oberoende av den skattskyldige, försummelsen är ringa eller om det finns ett giltigt skäl eller något annat särskilt skäl till försummelsen. Som skäl som är oberoende av den skattskyldige kan betraktas t.ex. en funktionsstörning i ett allmänt datanät eller något annat motsvarande skäl. Också en funktionsstörning i skattemyndighetens elektroniska tjänst kan anses vara ett sådant i bestämmelsen avsett skäl som är oberoende av den skattskyldige. Huruvida en försummelse anses ringa bedöms utifrån det skattebelopp som hänför sig till försummelsen, om försummelsen gäller skatten. Försummelse av deklarations- och anmälningsskyldigheten kan i princip anses vara ringa, om den är av ringa ekonomisk betydelse. Försummelse av skyldigheten att lämna in en skattedeklaration betraktas inte som en sådan ringa försummelse som avses i momentet, även om det skattebelopp som deklareras i skattedeklarationen är litet. Försummelsen kan anses vara ringa också när förseningen är kortvarig. Försummelsen ska dock inte betraktas som ringa i ovan nämnda situationer, om den är av återkommande art. Som giltigt skäl betraktas bl.a. sjukdom och force majeure. Den skattskyldige ska för Skatteförvaltningen lägga fram en utredning om att han eller hon är oförmögen att fullgöra deklarations- och anmälningsskyldigheten. Deklarations- och anmälningsskyldigheten ska dock fullgöras så snabbt som möjligt efter det att hindret har upphört, för att förseningsavgift inte ska behöva påföras. Som särskilda skäl kan betraktas t.ex. ett räknefel, skrivfel eller uttrycksfel som den skattskyldige gjort av misstag.  

Enligt 3 mom. påförs förseningsavgiften per skattedeklaration. Den skattskyldige påförs endast en förseningsavgift för varje skattedeklaration, även om den skattskyldige skulle ha flera försummelser, såsom flera uppgifter som lämnats för sent. I momentet föreskrivs om fasta belopp för förseningsavgiften. Förseningsavgiften föreslås vara 50 euro. Förseningsavgiften för en skattedeklaration för en bilskatteperiod föreslås dock vara minst 200 euro. Med bilskatteperiod avses den period för vilken ett registrerat bilskatteombud ska lämna in skattedeklaration. Vid dimensioneringen av avgiftens fasta belopp har man beaktat arten av de registrerade bilskatteombudens verksamhet, och därför är den avgift som påförs för en bilskatteperiod högre.  

Enligt 4 mom. ska den skattskyldige ges tillfälle att lämna utredning innan förseningsavgiften påförs, om det är behövligt av särskilda skäl. Bestämmelserna avviker från de allmänna bestämmelserna om behandlingen av ett förvaltningsärende. Eftersom grunden för påförande av förseningsavgift i allmänhet inte inbegriper skattemyndighetens prövning från fall till fall och sättet att beräkna förseningsavgiften är schablonmässigt, finns det i regel inget behov av att höra den skattskyldige för att trygga den skattskyldiges rättigheter. Den skattskyldige ska dock höras t.ex. om det råder oklarhet om när deklarationen kommit in.  

Enligt 5 mom. är förseningsavgiften inte en avdragbar utgift i inkomstbeskattningen. 

95 §. Försummelseavgift. Det föreslås att det i lagen tas in en ny bestämmelse om försummelseavgift. Försummelseavgiften ersätter bestämmelserna om bilskatteförseelse och felavgift till den del det för försummelse av de skyldigheter som avses i de nuvarande bestämmelserna i fortsättningen inte ska påföras förseningsavgift, skatteförhöjning eller sådan försummelseavgift som avses i lagen om beskattningsförfarande. Försummelseavgift ska påföras bl.a. för sådana försummelser som inte hänför sig till skyldigheten att deklarera skatt eller där skyldigheten att deklarera skatt är oklar. Dessutom ska försummelseavgift i fortsättningen påföras för återkallande av skattedeklarationen eller om Skatteförvaltningen återkallar skattedeklarationen i enlighet med 56 §. I detta fall ersätter försummelseavgiften påföljden enligt den gällande lagen. 

Den som försummat sin skyldighet enligt bilskattelagen ska höras innan försummelseavgift påförs. Tiden för sökande av ändring i beslut som gäller försummelseavgift ska vara 60 dagar från delfåendet av beslutet eller i fråga om den statliga rättsbevakaren från det att beslutet fattades. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om en försummelseavgift som påförs utan att skattemyndigheten först uppmanar till att rätta till försummelsen. De skyldigheter och försummelser som avses i denna bestämmelse är till sin natur sådana att de inte kan fullgöras eller rättas till på ett effektivt sätt på uppmaning av myndigheten eller sådana att påförandet av försummelseavgift först efter myndighetens uppmaning skulle försämra försummelseavgiftens effektivitet som styrmedel. Skyldigheten att göra en anmälan om skattefri användning har t.ex. föreskrivits för användningssituationer för att det ska vara möjligt att övervaka skattefri användning av fordon och förutsättningarna för skattefri användning av fordon. Påföljdsavgift som påförs utan uppmaning är motiverad i dessa situationer, eftersom det annars i praktiken inte skulle finnas någon påföljd för underlåtelse att göra en anmälan i de situationer där försummelsen enbart gäller försummelse av anmälningsskyldigheten men inte leder till beskattning av fordonet. Försummelseavgiftens maximibelopp motsvarar den nuvarande felavgiftens maximibelopp. Försummelseavgift ska påföras om den lagstadgade skyldigheten delvis eller helt inte fullgörs på behörigt sätt och i rätt tid. När försummelseavgift påförs ska hänsyn tas till hur allvarlig försummelsen är och eventuell inverkan på tredje parter. 

I 1 mom. 1 punkten föreskrivs det om en försummelseavgift som påförs om en skattedeklaration har lämnats in för fordonet, men fordonet emellertid inte registreras i trafik- och transportregistret och skattedeklarationen därför återkallas. Försummelseavgiften ersätter i dessa situationer den avgift som föreskrivs i 43 § 2 mom. i den gällande lagen och som till sin storlek motsvarar avgiften för ansökan om förhandsavgörande, dvs. 200 euro. Således kan försummelseavgiftens maximibelopp vara väsentligt högre än för närvarande. I fortsättningen ska försummelseavgift påföras också i det fall att verkställandet av beskattningen ännu inte har avslutats. Verkställandet av beskattningen inleds redan när skattedeklarationen lämnas, varvid det är konsekvent att påföljdsavgift också ska påföras i situationer där skattedeklarationen återkallas innan beskattningsbeslutet meddelas.  

I 1 mom. 2 punkten hänvisas det till anmälningsskyldigheten i anslutning till anmälan om i 32 § avsedda ändringar av ett tidsbundet hyresavtal, i 43 § avsedd anmälan om överlåtelse av ett fordon, i 53 § avsedd anmälan om ibruktagande och i 57 § avsedd anmälan om skattefri användning. Med 3 punkten avses försummelse av den utredningsskyldighet som gäller den anmälningsskyldighet som avses i den föregående punkten, dvs. sådana anmälningsskyldigheter som inte hänför sig till de uppgifter som lämnas i skattedeklarationen eller till de ansökningar om återbäring som avses i 27 och 29 §. I 4 punkten hänvisas det till skyldigheten för besiktningsförrättare att vid periodisk besiktning kontrollera att fordonet inte är belagt med användningsförbud på grund av försummad betalning av bilskatt. 

I 2 mom. föreskrivs det om en försummelseavgift som ersätter det bötesstraff som ålagts för den nuvarande bilskatteförseelsen. Dessutom ersätter den försummelseavgift som föreskrivs här felavgiften i de fall där det är ändamålsenligt att skattemyndigheten uppmanar till att fullgöra skyldigheten. Försummelseavgift ska påföras om den lagstadgade skyldigheten delvis eller helt inte fullgörs på behörigt sätt och i rätt tid trots skattemyndighetens uppmaning. Maximibeloppet av försummelseavgiften enligt detta moment motsvarar det maximibelopp av försummelseavgiften som anges i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. När försummelseavgift påförs ska hänsyn tas till hur allvarlig försummelsen är och eventuell inverkan på tredje parter.  

I 2 mom. 1 punkten avses den i 48 § avsedda underrättelseskyldighet som gäller registrering. Skyldigheten i fråga om registreringen omfattar underrättande om ändring och om upphörande med verksamheten. I 2 punkten hänvisas det till bokföringsskyldigheten i fråga om beskattningen, anteckningsskyldigheten i fråga om beskattningen och skyldigheten att föra körjournal. Bokföringsskyldigheten i fråga om beskattningen är en tilläggsskyldighet i förhållande till bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen. Påförande av försummelseavgift för försummelse av bokföringsskyldigheten i fråga om beskattningen hindrar således inte att åtal för bokföringsbrott utreds. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om när försummelseavgift inte påförs. Försummelseavgift påförs inte, om försummelsen är ringa eller om det finns ett giltigt skäl till försummelsen. Huruvida en försummelse är ringa bedöms från fall till fall utifrån omständigheterna. Giltiga skäl är t.ex. sjukdom eller force majeure.  

I 4 mom. föreskrivs det att försummelseavgiften inte är en avdragbar utgift i inkomstbeskattningen. Bestämmelsen motsvarar 22 a § 6 mom. i lagen om beskattningsförfarande. 

13 kap.Ändringssökande  

96 §. Rätt att söka ändring. I paragrafen föreslås bestämmelser om rätt till ändringssökande, i fråga om vilken det inte föreslås några ändringar i innehållet eller omfattningen. 

Bestämmelser om den skattskyldiges och det registrerade bilskatteombudets rätt att söka ändring finns i 1 mom. Om det registrerade bilskatteombudet ansvarar för deklareringen av skatten och är skyldigt att betala skatten i stället för den skattskyldige, har endast det registrerade bilskatteombudet rätt att söka ändring. I de fall där skatten inte kan tas ut hos det registrerade bilskatteombudet och ägaren eller innehavaren är skyldig att betala skatten med de begränsningar som nämns i 7 § 2 mom., har han eller hon då också rätt att använda den skattskyldiges rättsmedel. Detta motsvarar nuvarande praxis. I beskattningen får dessutom ändring sökas av någon annan som ansvarar för betalningen av skatten.  

Enligt 2 mom. får ändring i andra beslut som meddelats med stöd av bilskattelagen sökas av den som beslutet avser eller den vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas. Med andra beslut än beskattningsbeslut avses ett i 26 § 5 mom. avsett beslut om rätt till återbäring som beviljas på grund av skada, ett i 33 § avsett beslut som gäller den vanliga vistelseorten, ett i 35 § avsett beslut om förlängning av tiden för skattefri användning av fordon, ett i 50 § avsett beslut som gäller registrering, ett i 51 § 2 mom. avsett beslut som gäller säkerhet, ett i 56 § avsett beslut om återkallande av bilskattedeklaration, ett i 78 § avsett beslut om förhindrande av användning av fordon, ett i 90 § avsett beslut om meddelande av användningsförbud för fordon, ett beslut om försummelseavgift som påförts med stöd av 95 § och ett beslut om försummelseavgift som gäller utomståendes skyldighet att lämna uppgifter och som påförts med stöd av 115 §. Den som är skyldig att lämna uppgifter får söka ändring i Skatteförvaltningens beslut som gäller skyldighet att lämna uppgifter enligt 14 kap. 

Enligt 2 mom. får dessutom den som ansökt om skatteåterbäring söka ändring i ett beslut om skatteåterbäring. Med beslut om skatteåterbäring avses beslut som meddelats med anledning av i 27 § avsedda ansökningar om återbäring och i 29 § avsedda ansökningar om återbäring vid utförsel.  

Enligt 3 mom. har en statlig rättsbevakare som avses i 45 § rätt att söka ändring. 

97 §. Begäran om omprövning. I paragrafen föreslås bestämmelser om begäran om omprövning och om den myndighet som begäran riktas till.  

Enligt 1 mom. ska ändring i Skatteförvaltningens beslut sökas hos Skatterättelsenämnden. Om Transport- och kommunikationsverket har fattat beslutet, söks ändring hos Transport- och kommunikationsverket. Ändring ska sökas genom en skriftlig begäran om omprövning. Omprövning får inte begäras om ärendet har avgjorts genom beslut med anledning av besvär.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om att fordonets ägare eller vid köp på avbetalning fordonets innehavare inte längre får begära omprövning i fråga om sådan nedsatt bilskatt för paketbilar som avses i 11 § eller i fråga om sådan befrielse från bilskatt som avses i 23 § för räddningsbilar, ambulanser, veterinärbilar, likbilar, husbilar och bilar i kategori M1 vars egenmassa är mer än 6 000 kilogram, i 24 § för fordon som används av en utländsk beskickning och dess personal och i 25 § för taxibilar. Omprövning ska således begäras antingen genom skattedeklarationen eller i enlighet med 27 § genom ansökan om återbäring inom sex månader från det att fordonet för första gången antecknades i registret.  

Enligt 3 mom. ska begäran om omprövning inom föreskriven tid lämnas till skattemyndigheten, dvs. Skatteförvaltningen eller Transport- och kommunikationsverket, beroende på vem av dem som har verkställt beskattningen. 

Enligt 4 mom. ska begäran behandlas utan obefogat dröjsmål. På detta sätt säkerställs det att en begäran om omprövning behandlas utan dröjsmål i ett omprövningsförfarande. Förfarandet motsvarar de nuvarande bestämmelserna om omprövningsförfarandet. 

98 §. Tidsfrist för begäran om omprövning. I paragrafen föreslås bestämmelser om tidsfristen för begäran om omprövning. Enligt 1 mom. ska omprövning av beskattningsbeslut och beslut om skatteåterbäring begäras inom tre år från ingången av året efter skatteårets utgång. Omprövning får dock alltid begäras inom 60 dagar från den dag då den som har rätt att söka ändring fick del av beslutet. Omprövning av andra beslut än beskattningsbeslut och beslut om skatteåterbäring ska enligt 2 mom. begäras inom 60 dagar från delfåendet av beslutet. Enligt 3 mom. är tiden för begäran om omprövning när det gäller den statliga rättsbevakaren 60 dagar från det att beslutet fattades. Förfarandet motsvarar de nuvarande bestämmelserna om omprövningsförfarandet. 

99 §. Omprövningsmyndighet. I paragrafen föreslås bestämmelser om omprövningsmyndigheterna. Enligt 1 mom. avgör skatterättelsenämnden en begäran om omprövning som gäller Skatteförvaltningens beslut. Skatteförvaltningen kan emellertid avgöra en begäran om omprövning till den del begäran godkänns, om den som söker ändring är någon annan än Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt.  

I 2 mom. föreskrivs det om behörigheten att fatta beslut om upphävande av beskattning enligt uppskattning. Förfarandet gäller beskattning enligt uppskattning på grund av både det att skattedeklaration inte lämnats in och det att deklarationen är otillförlitlig. Bestämmelsen är inte förpliktande, utan den nya skattedeklarationen kan behandlas som en begäran om omprövning i skatterättelsenämnden. I regel ska dock beslut om upphävande av beskattningen med anledning av ny skattedeklaration fattas av Skatteförvaltningen, varefter Skatteförvaltningen verkställer beskattningen på nytt. I detta beslut ska det vara möjligt att söka ändring genom begäran om omprövning hos skatterättelsenämnden. 

Enligt 3 mom. avgör Transport- och kommunikationsverket även i fortsättningen en begäran om omprövning som gäller beslut som Transport- och kommunikationsverket har fattat.  

100 §. Sökande av ändring i ett förhandsavgörande. I paragrafen föreslås bestämmelser om förfarandet för sökande av ändring i ett förhandsavgörande på motsvarande sätt som i den gällande bilskattelagen. Enligt 1 mom. ska ändring i första skedet sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Om skattemyndigheten har beslutat att ett förhandsavgörande inte meddelas, får ändring i ett sådant beslut inte sökas. I 2 mom. föreslås bestämmelser om den förvaltningsdomstol hos vilken besvär anförs. Den behöriga förvaltningsdomstolen bestäms enligt tidpunkten för den ursprungliga skattemyndigheten beslut. Detta motsvarar rådande praxis för sökande av ändring. I 3 mom. föreskrivs det om besvärstiden. Beslutet kan delges som vanlig delgivning på det sätt som anges i 26 c § i lagen om beskattningsförfarande.  

101 §. Besvär hos förvaltningsdomstolen. I paragrafen föreslås bestämmelser om förfarandet för sökande av ändring i ett beslut med anledning av en begäran om omprövning. I 1 mom. föreslås bestämmelser om den förvaltningsdomstol hos vilken besvär anförs. Den behöriga förvaltningsdomstolen bestäms enligt tidpunkten för den ursprungliga skattemyndigheten beslut, vilket innebär att hemkommunen eller hemvisten eller hemorten vid tidpunkten för skatterättelsenämndens beslut inte är av betydelse. Detta motsvarar gällande besvärspraxis.  

I 2 mom. föreskrivs det om tidsfristen för anförande av besvär hos förvaltningsdomstolen. Besvärstiden förkortas betydligt jämfört med den nuvarande besvärstiden och ändras så att den motsvarar den besvärstid som föreskrivs i lagen om beskattningsförfarande och lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Besvärstiden ska således i fortsättningen vara densamma i fråga om alla skatter som Skatteförvaltningen uppbär. Samtidigt ändras tidsfristen så att den bättre motsvarar den allmänna besvärstiden, som är 30 dagar från delfåendet av beslutet. Besvärstiden för den statliga rättsbevakaren räknas från det att beslutet fattades. 

Beslutet kan delges som vanlig delgivning på det sätt som anges i 26 c § i lagen om beskattningsförfarande. 

102 §. Hörande av den statliga rättsbevakaren och den skattskyldige i samband med behandlingen av besvär. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i nuläget om hörande av den statliga rättsbevakaren och den skattskyldige vid behandlingen av besvär. Med skattskyldig avses i denna paragraf också andra som enligt 96 § har rätt att söka ändring. 

103 §. Besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. I paragrafen föreskrivs om besvär hos högsta förvaltningsdomstolen på motsvarande sätt som i 71 § i den gällande lagen.  

104 §. Prejudikatbesvär hos högsta förvaltningsdomstolen. I paragrafen föreslås bestämmelser om ett nytt prejudikatbesvär i fråga om bilbeskattningen. Med prejudikatbesvär avses undantagsvis besvär som parterna i en skatteprocess anför direkt hos högsta förvaltningsdomstolen över ett beslut av skatterättelsenämnden. Tillämpningen av förfarandet förutsätter att begäran om omprövning avgörs av skatterättelsenämnden. Förfarandet ska således inte tillämpas på sådana beslut som fattats i omprövningsförfarande och som har avgjorts av Skatteförvaltningen eller Transport- och kommunikationsverket. Om skatterättelsenämnden behandlar ärendet och godkänner begäran om omprövning i sin helhet, kan de föreslagna bestämmelserna om prejudikatbesvär tillämpas också på besvär över detta beslut. Anförande av prejudikatbesvär förutsätter att högsta förvaltningsdomstolen beviljar tillstånd för prejudikatbesvär. I praktiken är sådana situationer sällsynta. Det föreslagna förfarandet motsvarar bestämmelserna om prejudikatbesvär i lagen om beskattningsförfarande och är således enhetligt med den övriga beskattning som Skatteförvaltningen verkställer. I paragrafen föreskrivs det att bestämmelserna i 71 a—71 d § i lagen om beskattningsförfarande ska iakttas i ett förfarande som gäller prejudikatbesvär. 

105 §. Besvärsanvisning som ska fogas till skatterättelsenämndens beslut. I paragrafen föreslås bestämmelser om den besvärsanvisning som ska fogas till skatterättelsenämndens beslut och om dess innehåll. I paragrafen föreskrivs det också att förfarandet i fråga om prejudikatbesvär ska beskrivas i huvuddrag i besvärsanvisningen, för att säkerställa att den som ansöker om tillstånd för prejudikatbesvär känner till och förstår förfarandets natur och att den som ger sitt samtycke känner till och förstår betydelsen av samtycket.  

106 §. Fastställelse av ändringsgrund. I paragrafen föreskrivs om fastställelse av ändringsgrund. På fastställelsen tillämpas 73 § i lagen om beskattningsförfarande. 

107 §. Omröstning. I paragrafen föreslås bestämmelser om hur ett ärende avgörs i skatterättelsenämnden, förvaltningsdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen genom omröstning. Som beslut ska då gälla den åsikt som flertalet har omfattat. Vid lika röstetal avgör den åsikt som är fördelaktigare för den skattskyldige. Om denna grund inte kan tillämpas avgör den åsikt som ordföranden har omfattat. Bestämmelsen motsvarar bl.a. 74 § i lagen om beskattningsförfarande.  

108 §. Följdändring. I paragrafen föreslås bestämmelser om följdändring, som i bilbeskattningen är ett nytt förfarande som hänför sig till ändringar. Med beskattning avses både verkställande av beskattning och återbäring av skatt på ansökan. Förfarandet motsvarar till principerna bestämmelserna om följdändring i lagen om beskattningsförfarande.  

Enligt 1 mom. kan en följdändring göras på basis av ett beslut av skattemyndigheten om rättelse av beskattningen, ett beslut av den myndighet där ändring sökts eller ett kompletterande beskattningsbeslut. En följdändring kan göras i situationer där beskattningsbeslutet har ändrats så att det direkt och utan särskild prövning inverkar på en annan fordonsspecifik beskattning, på en annan beskattning för en bilskatteperiod, på en annan skattskyldigs beskattning eller på bilskatt som betalas tillbaka på ansökan. En följdändring kan också göras t.ex. om ett beslut om återbäring vid utförsel eller återbäring som beviljas på grund av skada ändras så att det direkt och utan särskild prövning påverkar en annan återbäring vid utförsel eller annan återbäring som beviljas på grund av skada. Om t.ex. beskattningen av ett fordon för vilket det beviljats återbäring på grund av skada har ändrats på basis av ett registrerat bilskatteombuds begäran om omprövning, ändrar Skatteförvaltningen då också återbäringen så att den motsvarar det belopp som kan betalas tillbaka på basis av det nya skattebeloppet för fordonet.  

Skatteförvaltningen gör en följdändring också om Transport- och kommunikationsverket har ändrat sin verkställda beskattning så att den direkt inverkar på Skatteförvaltningens beslut om ansökan om återbäring. På motsvarande sätt gör Transport- och kommunikationsverket en följdändring när Skatteförvaltningen har ändrat ett beslut som gäller beskattning eller ansökan om återbäring så att det direkt och utan särskild prövning inverkar på den beskattning som Transport- och kommunikationsverket verkställer. 

Skattemyndigheten kan ändra beskattningen eller återbäringen för samma skattskyldige eller för en annan skattskyldig så att den motsvarar ändringen. En följdändring kan medföra en ändring både till den skattskyldiges fördel och till den skattskyldiges nackdel. En följdändring kan göras även om tidsfristerna för rättelse av beskattningen har löpt ut.  

Enligt 2 mom. behöver en följdändring inte göras, om ändringen av särskilda skäl är oskälig. Bestämmelsen motsvarar vedertagen beskattningspraxis i fråga om andra skatteslag. 

109 §. Särskilda bestämmelser om ändringssökande och om ändringar med anledning av ändringssökande. I paragrafen föreslås bestämmelser om ändring av beskattningen med anledning av ändringssökande. Den skattskyldig eller någon annan som ansvarar för skatten är trots att ändring har sökts skyldig att betala den påförda skatten, dröjsmålspåföljden och någon annan påföljd. I paragrafen föreslås dessutom bestämmelser om de ändringar som Skatteförvaltningen ska göra med anledning av beslut av den myndigheten där ändring sökts.  

110 §. Genomförande av ändringar. I paragrafen föreslås bestämmelser om hur ändringarna ska genomföras. De föreslagna bestämmelserna motsvarar till sitt sakinnehåll 78 § i lagen om beskattningsförfarande. 

I de situationer som avses i 1 mom. genomförs ändringarna tekniskt på samma sätt som rättelse av beskattningen. Bestämmelsen motsvarar nuvarande praxis vid bilbeskattningen. Ändring i beslut söks i enlighet med vad som föreskrivs om sökande av ändring i ett beslut om rättelse av beskattningen. Om t.ex. ett beslut om beskattning som verkställts på nytt har fattats senare än tre år från ingången av året efter skatteårets utgång, dvs. efter utgången av tidsfristen för ändringssökande, ska den skattskyldige söka ändring i beslutet inom 60 dagar från delfåendet av beslutet om den beskattning som verkställt på nytt. Om den skattskyldige anser att en ändring i beskattningen borde ha inverkat på den skattskyldiges beskattning som en följdändring, kan den skattskyldige få ärendet anhängiggjort vid Skatteförvaltningen trots de tidsfrister som föreskrivs om ändringssökande. Ändring i ett beslut som Skatteförvaltningen fattat i ärendet söks på samma sätt som i ett beskattningsbeslut. 

I 2 mom. föreskrivs det om avbrytande av verkställigheten och om förordnande om avbrott. Eftersom en ny behandling genomförs i enlighet med vad som föreskrivs om rättelse av beskattningen, återkallas inte en eventuell utmätning som gjorts med anledning av upphävandet av beskattningen. Därför är det behövligt att föreskriva att skattemyndigheten i dessa situationer på eget initiativ ska bestämma att verkställigheten ska avbrytas. Vid beskattning som verkställs på nytt avgörs det rätta skattebeloppet och åtgärderna för indrivning av skatten fortsätter därefter. Utgångspunkten är att ett förordnande om avbrott utfärdas. Ett förordnande om avbrott behöver dock inte utfärdas, om det finns särskilda skäl till det, såsom en skatt som just håller på att preskriberas. Förordnande om avbrott ska utfärdas utan dröjsmål efter det att beslutet av den myndighet där ändring sökts har delgetts skattemyndigheten. På förordnande om avbrott ska i övrigt tillämpas vad som föreskrivs i lagen om verkställighet av skatter och avgifter. 

Enligt 3 mom. kan en ändring i beskattningen således också göras t.ex. när den lagstadgade tidsfristen för rättelse av beskattningen har löpt ut.  

111 §. Grundbesvär. I paragrafen föreskrivs om förbud mot grundbesvär på motsvarande sätt som i 70 § 4 mom. i den gällande bilskattelagen. 

112 §. Rättegångskostnader. Det föreslås att det i bilskattelagen tas in en paragraf om ersättning för rättegångskostnader. Enligt paragrafen ska bestämmelserna i 10 kap. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden tillämpas på ersättning för rättegångskostnader. På behandlingen av en begäran om omprövning enligt bilskattelagen i skatterättelsenämnden och Transport- och kommunikationsverket tillämpas dock förvaltningslagen, och kostnader som uppkommit i samband med begäran om omprövning ersätts inte. Bestämmelsen överensstämmer till sin ordalydelse med motsvarande bestämmelser i lagen om beskattningsförfarande. 

14 kap.Lämnande av uppgifter 

113 §. Utomståendes allmänna skyldighet att lämna uppgifter. I paragrafen föreslås bestämmelser om utomståendes allmänna skyldighet att lämna uppgifter. Med allmän skyldighet att lämna uppgifter avses en utomståendes skyldighet att utan uppmaning lämna skattemyndigheten uppgifter för beskattningen, och den omfattar både utomståendes och myndigheters allmänna skyldighet att lämna uppgifter.  

I 1 mom. föreskrivs i huvudsak på motsvarande sätt som i 11 g § i den gällande bilskattelagen om importörens och tillverkarens skyldighet att lämna Skatteförvaltningen uppgifter om de begärda priserna för nya fordon. Dessutom föreskrivs motsvarande skyldighet för importörens eller tillverkarens representant, om denne på importörens eller tillverkarens vägnar anmäler nya bilar för försäljning i Finland. I praktiken avses med en representant t.ex. en återförsäljare. På grund av de föreslagna ändringarna i förfarandet för skattedeklarationen för nya fordon är det inte behövligt att fastställa fordonens beskattningsvärden med hjälp av handelspositioner i ett separat förfarande.  

I 2 mom. föreskrivs det om skyldigheten att lämna Skatteförvaltningen uppgifter om försäljningsannonser om begagnade fordon. Skyldigheten gäller aktörer som affärsmässigt i elektronisk form publicerar försäljningsannonser om fordon. Skattebeloppet för begagnade fordon baserar sig på fordonets allmänna värde i detaljhandeln, vilket beräknas utifrån det pris som liknande fordon allmänt saluförs till på fordonsmarknaden i Finland. För att Skatteförvaltningen ska kunna verkställa beskattningen av begagnade fordon på det sätt som föreskrivs i lagen behöver den heltäckande uppgifter om fordonspriserna i Finland. Tillgången till prisuppgifter kan bäst tryggas genom att det för utomstående som publicerar försäljningsannonser föreskrivs en allmän skyldighet att lämna uppgifter. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar 79 § 1 mom. i den gällande bilskattelagen. I 4 mom. hänvisas det till bestämmelsen om myndighetens allmänna skyldighet att lämna uppgifter i lagen om beskattningsförfarande. Enligt den bestämmelsen ska bl.a. den personuppgiftsansvarige som avses i 216 § i lagen om transportservice lämna Skatteförvaltningen de uppgifter om vägtrafiken i trafik- och transportregistret som behövs för beskattningen. I 5 mom. finns ett bemyndigande för skattemyndigheten att meddela närmare föreskrifter och att begränsa skyldigheten att lämna uppgifter i situationer som har ringa betydelse med tanke på skattekontrollen. 

114 §. Utomståendes särskilda skyldighet att lämna uppgifter. I paragrafen föreslås bestämmelser om utomståendes särskilda skyldighet att lämna uppgifter. Med utomståendes särskilda skyldighet att lämna uppgifter avses utomståendes eller myndigheters skyldighet att i ett enskilt ärende som behandlas lämna skattemyndigheten uppgifter om en annan skattskyldig. I sådana fall ges uppgifterna på uppmaning av skattemyndigheten. Utomstående ska lämna uppgifter, om uppgifterna kan behövas för behandlingen av ett ärende som gäller beskattning eller ändringssökande. Behovet av uppgifter avgörs av skattemyndigheten, inte av den som är skyldig att lämna uppgifter. 

Bestämmelserna i 1 mom. motsvarar 83 § i den gällande bilskattelagen och preciseras så att de i huvudsak motsvarar 19 § i lagen om beskattningsförfarande. Således ska skattemyndighetens begäran i fortsättningen specificeras t.ex. på basis av namn eller någon annan motsvarande specificering, såsom fordonets tillverkningsnummer. Paragrafens 2 mom. motsvarar bestämmelserna om näringsidkares särskilda skyldighet att lämna uppgifter i 81 § 3 mom. i den gällande bilskattelagen. I bestämmelsen preciseras att varje näringsidkares särskilda skyldighet att lämna uppgifter utöver inköp och försäljning av fordon också gäller försäljningsannonser och begärda priser för fordon. Samtidigt förenhetligas ordalydelsen i bestämmelsen så att den motsvarar de övriga bestämmelserna om utomståendes särskilda skyldighet att lämna uppgifter. 

I 3 mom. föreskrivs om Tullens skyldighet att lämna uppgifter på uppmaning av Skatteförvaltningen. Bestämmelsen motsvarar 28 a § 2 mom. i den gällande bilskattelagen. Skattemyndighetens nuvarande rätt att få uppgifter på begäran ändras dock till Tullens skyldighet att lämna uppgifter på uppmaning av skattemyndigheten. På myndighetens särskilda skyldighet att lämna uppgifter ska enligt 4 mom. dessutom bestämmelserna om myndigheternas särskilda skyldighet att lämna uppgifter i 20 § i lagen om beskattningsförfarande tillämpas. Uppgifterna ska också lämnas på uppmaning av Transport- och kommunikationsverket. Bestämmelser om skattemyndighetens rätt enligt 83 § 2 mom. i den gällande bilskattelagen att granska eller låta granska handlingar finns i fortsättningen i 64 § om skattegranskning i den nya bilskattelagen. 

115 §. Särskilda bestämmelser om utomståendes skyldighet att lämna uppgifter. Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser om skyldighet att lämna uppgifter. Paragrafen motsvarar 31 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

I 1 mom. föreskrivs det om den som är ansvarar för att fullgöra skyldigheten att lämna uppgifter. För skyldigheten att lämna uppgifter ansvarar för en juridisk persons räkning de personer eller aktörer som är skyldiga att fullgöra deklarations- och anmälningsskyldigheten. För att beskattningsförfarandet ska vara enhetligt är det ändamålsenligt att tillämpa samma ansvarsskyldighet på skyldigheten att lämna uppgifter som på anmälningsskyldigheten. 

I 2 mom. föreskrivs om tillämpningen av de bestämmelser om jämförelseuppgiftsgranskning, de särskilda bestämmelser om lämnande av uppgifter samt de bestämmelser om försummelseavgift, granskningsrätt och avgifter som finns i lagen om beskattningsförfarande på den skyldighet att lämna uppgifter som föreskrivs i denna lag. De bestämmelserna som gäller Skatteförvaltningen ska också tillämpas på Transport- och kommunikationsverket. 

116 §. Kontroll av användningsförbud vid besiktning. I paragrafen föreslås bestämmelser om besiktningsförrättarens skyldighet att kontrollera att ett fordon inte är belagt med användningsförbud på motsvarande sätt som i 79 a § i den gällande bilskattelagen. Ordalydelsen i paragrafen ändras. Försummelseavgift påförs för försummelse av skyldigheten.  

117 §. Granskningsrätt. I paragrafen föreskrivs det om myndighetens rätt att granska ett fordon eller förordna att fordonet ska granskas på samma sätt som i 80 § i den gällande bilskattelagen. Till paragrafen fogas en precisering av att de granskningar som avses i paragrafen inte får utföras i utrymmen som omfattas av hemfriden. 

118 §. Tullens rätt att lämna uppgifter. I paragrafen föreslås bestämmelser Tullens rätt att lämna myndigheten uppgifter. Paragrafen motsvarar 87 a § 1 mom. i den gällande bilskattelagen. Bestämmelser om andra tillsynsmyndigheters dvs. polisens rätt att lämna uppgifter finns för närvarande i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (616/2019). 

15 kap.Särskilda bestämmelser  

119 §. Elektronisk kommunikation och underskrift. I paragrafen föreslås en hänvisning till 93 a § i lagen om beskattningsförfarande, där det föreskrivs närmare om elektronisk kommunikation och underskrift. Bestämmelsen gäller alla elektroniska deklarationer och anmälningar och elektroniska underskrifter som avses i denna lag.  

120 §. Hänvisning till strafflagen. I paragrafen föreslås en hänvisning till strafflagens bestämmelser om skattebedrägeri på samma sätt som i 89 § 1 mom. i den gällande bilskattelagen.  

Det föreslås inte att bestämmelserna om bilskatteförseelse i 89 § 2 mom. i den gällande bilskattelagen tas in i den nya bilskattelagen, utan för försummelser påförs i fortsättningen skatteförhöjning eller försummelseavgift.  

16 kap.Ikraftträdande  

121 §. Ikraftträdande. Enligt 1 mom. föreslås lagen träda i kraft den 1 januari 2021.  

Enligt 2 mom. tillämpas lagen för det första på fordon för vilka skyldigheten att betala skatt uppkommer efter det att lagen har trätt i kraft. Lagen ska tillämpas om fordonet registreras eller tas i sådant skattepliktigt bruk som avses i den föreslagna lagen efter det att lagen har trätt i kraft eller om skattedeklarationen för fordonet lämnas in före registrering och skattepliktigt ibruktagande efter det att lagen har trätt i kraft. Lagen ska också tillämpas på fordon som tagits i bruk eller registrerats före lagens ikraftträdande, om fordonets konstruktion, äganderätt eller användningssyfte ändras efter lagens ikraftträdande så att skatt på grund av ändringen ska uppbäras med stöd av lagen. Dessutom ska lagen tillämpas på fordon som tidigare har beskattats eller borde ha anmälts till beskattning och i fråga om vilka det vid beskattningen har påförts bilskatt på det sätt som avses i 28 § eller fordonet har beviljats återbäring vid utförsel eller avdrag på basis av ett tidsbundet hyresavtal och fordonet registreras, tas på nytt i skattepliktigt bruk i Finland eller det lämnas in en skattedeklaration för fordonet på det sätt som avses i 1 mom. 

Enligt 2 mom. tillämpas lagen på fordon som tas i skattefritt bruk i Finland efter det att lagen har trätt i kraft.  

Enligt 3 mom. ska lagen tillämpas på återbäring av bilskatt som söks efter lagens ikraftträdande. 

122 §. Författningar som upphävs. Genom den föreslagna lagen upphävs den gällande bilskattelagen, nedan gamla bilskattelagen, jämte senare ändringar, med undantag av 86, 87 och 88 §, vilka gäller sekretess. Således förblir bestämmelserna om sekretess i den gamla bilskattelagen i kraft.  

Genom den föreslagna lagen upphävs också förordningen om fordons konstruktion och utrustning (1256/1992). 

123 §. Övergångsbestämmelser. Enligt 1 mom. ska på bilbeskattning, dvs. på verkställandet av bilbeskattning och ändring av den, i regel tillämpas de bestämmelser i den gamla bilskattelagen som gällde vid ikraftträdandet av denna lag, om skyldigheten att betala skatt har uppkommit första gången före ikraftträdandet av den föreslagna lagen. De bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av denna lag ska också tillämpas på försummelser som gäller beskattning om skyldigheten att betala skatt har uppkommit första gången före ikraftträdandet av den föreslagna lagen. Samma bestämmelser ska också tillämpas på återbäring av skatt på ansökan, om ansökan har blivit anhängig före ikraftträdandet. Dessutom ska bestämmelserna tillämpas på ändringssökande som gäller beslut som fattats före lagens ikraftträdande. Bestämmelsen ska tillämpas, om inte något annat föreskrivs nedan.  

Bestämmelsen i 1 mom. ska tillämpas t.ex. på sådan ändringsbeskattning som var anhängig vid Skatteförvaltningen eller Transport- och kommunikationsverket vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen. Med ändringsbeskattning avses t.ex. rättelse av beskattningen eller beskattning som verkställs på nytt. Även om ett sådant ärende avgörs efter ikraftträdandet av denna lag, fattas beslutet i enlighet med de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.  

I enlighet med 1 mom. ska dessutom de ändringar som inverkar på skattens eller återbäringens belopp göras i enlighet med de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet, om den myndighet där ändring sökts ändrar ett beslut som fattats före ikraftträdandet.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om sökande av ändring och delgivning av beslut i fråga om beslut som fattats i första instans av skattemyndigheten och som gäller sådan skyldighet att betala skatt som uppkommit eller sådan ansökan om återbäring av skatt som blivit anhängig före lagens ikraftträdande. Om ett beslut i första instans fattas efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen, ska bestämmelserna i den föreslagna lagen i samtliga fall tillämpas på ändringssökande och delgivning av beslutet. Med beslut i första instans avses skattemyndighetens beslut som inte hänför sig till ändringssökande. Till exempel i ett beslut som fattats under den föreslagna lagens giltighetstid och som gäller rättelse av beskattningen eller beskattning som ska verkställas på nytt söks ändring enligt bestämmelserna i den föreslagna lagen, även om beslutet gäller en skyldighet att betala skatt som uppkommit före ikraftträdandet av lagen. 

Övergångsbestämmelsen i 2 mom. kan åskådliggöras med följande exempel. 

Exempel 1. Skatteförvaltningen verkställer efterbeskattningen för 2021 och skyldigheten att betala skatt för fordonet har uppkommit 2019. Beslutet om efterbeskattning ska fattas med tillämpning av de bestämmelser i den gamla bilskattelagen som gällde vid ikraftträdandet av denna lag. Ändring söks dock enligt bestämmelserna i denna lag.  

Exempel 2. I december 2020 begär den skattskyldige omprövning hos Skatteförvaltningen av ett beskattningsbeslut som meddelats 2019. Skatteförvaltningen godkänner den skattskyldiges begäran om omprövning i januari 2021. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt söker genom besvär ändring i ett beslut som meddelats med anledning av begäran om omprövning. Enligt övergångsbestämmelsen avses med Skatteförvaltningens beslut det ursprungliga förvaltningsbeslutet i första instans och inte det beslut som meddelats med anledning av begäran om omprövning i samband med ändringssökande, så på ändringssökande tillämpas i alla besvärsinstanser de bestämmelser i den gamla bilskattelagen som gällde vid ikraftträdandet av lagen. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ska söka ändring genom besvär i enlighet med den gamla bilskattelagen inom 60 dagar från det att beslutet fattades. 

I 3 mom. föreslås preciserande bestämmelser om skyldigheten att betala skatt. Om en anmälan om ibruktagande av ett fordon lämnas före ikraftträdandet av den föreslagna lagen, men skattedeklarationen lämnas in först efter ikraftträdandet, anses skyldigheten att betala skatt uppkomma i enlighet med den föreslagna lagen genom inlämnande av skattedeklarationen. 

Paragrafens 4 mom. gäller fordon som finns i Finland på basis av tillfällig skattefrihet enligt den gamla bilskattelagen och i fråga om vilka den skattefria användningen har börjat före ikraftträdandet av den föreslagna lagen. Användningen av ett sådant fordon ska i enlighet med bestämmelserna i den gamla bilskattelagen anses tillfälligt skattefri fram till utgången av den tidsfrist enligt den gamla bilskattelagen som gäller för den skattefria användningen i fråga. Tidsfristen kan dock inte längre förlängas på ansökan, utan den föreslagna lagen ska tillämpas omedelbart efter det att tidsfristerna löpt ut.  

I 5 mom. föreslås bestämmelser om att bestämmelserna i den föreslagna lagen ska tillämpas på beskattningen av ett fordon, om fordonet ändras efter det att den föreslagna lagen trätt i kraft så att villkoren eller förutsättningarna för återbäring av eller befrielse från bilskatt eller nedsatt skatt som beviljats med stöd av bestämmelserna i gamla bilskattelagen inte längre uppfylls. För att trygga rättigheterna för den som beviljats en skatteförmån föreskrivs det dessutom i momentet om möjligheten att yrka på att den gamla bilskattelagen ska tillämpas. Om bestämmelserna i den gamla bilskattelagen således leder till ett fördelaktigare resultat för den som beviljats skatteförmånen, kan på yrkande av den som beviljats skatteförmånen bestämmelserna i den gamla bilskattelagen tillämpas på beskattningen. På återkrav av förskottsåterbäring tillämpas dock alltid 34 e § 3 mom. i gamla bilskattelagen. 

I 6 mom. föreslås bestämmelser om situationer där grunden för återbäring av bilskatt på grund av skada på person eller återbäring vid utförsel har uppkommit före ikraftträdande av den föreslagna lagen, men ansökan blir anhängig först efter ikraftträdandet. I enlighet med vad som föreskrivs i 120 § tillämpas på en ansökan som blivit anhängig efter lagens ikraftträdande bestämmelserna i den föreslagna lagen. Om ansökan dock gäller en grund för återbäring som uppkommit före ikraftträdandet av den föreslagna lagen, tillämpas dock bestämmelserna i gamla bilskattelagen i syfte att trygga sökandens rättigheter i de fall där tillämpningen av den föreslagna lagen skulle leda till att ansökan om återbäring avslås, men ansökan om återbäring godkänns om bestämmelserna i gamla bilskattelagen tillämpas på den. Om en ansökan om återbäring vid utförsel blir anhängig efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen och fordonet har beviljats förskottsåterbäring enligt gamla bilskattelagen, dras förskottsåterbäringen av från det belopp som betalas som återbäring vid utförsel. Om det har betalats mer i form av förskottsåterbäring än vad som skulle beviljas i återbäring vid utförsel, ska enligt 5 mom. bestämmelserna i 34 e § 3 mom. i gamla bilskattelagen tillämpas på återkrav av förskottsåterbäring. Övergångsbestämmelsen i 6 mom. kan åskådliggöras med följande exempel. 

Exempel 3. Sökanden har köpt fordonet på avbetalning. Fordonet har registrerats första gången den 1 november 2018 och sökanden har antecknats i registret som innehavare av fordonet. Sökanden har antecknats i registret som fordonets ägare den 1 december 2020. Ansökan om återbäring av skatt har kommit in till Skatteförvaltningen den 4 januari 2021. Förutsättningarna för återbäring av skatt uppfylls i fråga om sökandens invaliditet, men ansökan avslås på grund av att den kommit in för sent, om bestämmelserna i denna lag tillämpas. De förutsättningar för återbäring av skatt som anges i den lag som gällde vid ikraftträdandet av denna lag uppfylls och ansökan har kommit in inom utsatt tid. På återbäringen av bilskatt tillämpas bestämmelserna i den lag som gällde vid ikraftträdandet av lagen, eftersom detta leder till ett fördelaktigare resultat för sökanden. 

Enligt 7 mom. överförs ett av Skatteförvaltningen med stöd av gamla bilskattelagen godkänt registrerat ombud vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen till registret över bilskatteombud. Om ett nuvarande registrerat ombud som överförts till registret över bilskatteombud inte uppfyller förutsättningarna för registrering enligt den föreslagna lagen, tillämpas 49 § i den föreslagna lagen på avregistreringen. 

I 8 mom. föreslås bestämmelser om att de tillstånd för tillfällig skattefri användning som Skatteförvaltningen beviljat med stöd av gamla bilskattelagen förblir i kraft på de villkor som anges i dem när den föreslagna lagen träder i kraft. När den tidsfrist som anges i tillståndet löper ut eller om de villkor som anges i tillståndet inte iakttas, ska bestämmelserna i den föreslagna lagen tillämpas på skatteplikten för användningen av fordonet.  

I 9 mom. föreslås bestämmelser om att ett beslut om återbäring på grund av invaliditet som Skatteförvaltningen meddelat på förhand med stöd av gamla bilskattelagen ska iakttas på de villkor som anges i beslutet. Om sökanden begär utbetalning av återbäring inom den tidsfrist som anges i beslutet och förutsättningarna för utbetalning i övrigt uppfylls, betalas återbäringen ut även om fordonet först gången har registrerats i sökandens ägo först efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen. 

Enligt 10 mom. ska den sekretess som föreskrivs i gamla bilskattelagens 86 §, som förblir i kraft, tillämpas också på handlingar som hänför sig till ärenden som avses i 26 § i den föreslagna lagen, på motsvarande sätt som den ska tillämpas på handlingar som hänför sig till ärenden som avses i 50 och 51 § i gamla bilskattelagen.  

I 11 mom. föreslås bestämmelser om en förlängd övergångsperiod för återkallande av en skattedeklaration enligt 43 § i den gamla bilskattelagen, om skattedeklarationen har lämnats in före ikraftträdandet av den föreslagna lagen. Skattedeklarationen kan återkallas under de förutsättningar som anges i 43 § i gamla bilskattelagen. Återkallandet ska dock göras inom ett år från ikraftträdandet av den föreslagna lagen, dvs. senast den 31 december 2021. I momentet föreslås dessutom ett bemyndigande för Skatteförvaltningen att på eget initiativ återkalla en skattedeklaration som lämnats in före ikraftträdandet av den föreslagna lagen. Bemyndigandet behövs i situationer där den skattskyldige har varit passiv och inte betalar bilskatten ens efter att ha fått en betalningsuppmaning eller där den skattskyldige inte registrerar fordonet inom skälig tid trots att han eller hon har betalat bilskatten. Skatteförvaltningen kan återkalla skattedeklarationen tidigast ett år efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen, under förutsättning att fordonet inte har registrerats i trafik- och transportregistret inom ett år från den ursprungliga förfallodagen för skatten.  

Enligt 12 mom. ska bestämmelserna i den gamla bilskattelagen tillämpas på försummelser som inträffat före ikraftträdandet av denna lag. På försummelser av utomståendes skyldighet att lämna uppgifter tillämpas den gamla bilskattelagen, om uppgifter har begärts före ikraftträdande av lagen. Om uppgifterna har begärts efter att den föreslagna lagen har trätt i kraft, ska lagen om beskattningsförfarande i enlighet med den föreslagna lagen tillämpas på försummelser av utomståendes skyldighet att lämna uppgifter, även om det är fråga om uppgifter som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.  

I 13 mom. föreslås en övergångsbestämmelse som gäller skatteuppbörd och indrivning. Skatteuppbörd och indrivning som gäller bilskatt överförs från det gamla uppbördsförfarandet till det nya uppbördsförfarandet och samtidigt från det gamla datasystemet till det nya datasystemet först vid ingången av februari 2021. Av denna anledning föreskrivs det att de bestämmelser om skatteuppbörd och indrivning i den gamla bilskattelagen som gällde vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen ska tillämpas på den bilbeskattning som verkställs till och med den 31 januari 2021. Efter detta ska den föreslagna lagen och lagen om skatteuppbörd tillämpas på all skatteuppbörd och indrivning som gäller bilskatt. På bilskatten ska bestämmelserna om krediteringsränta och dröjsmålsränta tillämpas från och med den 1 februari 2021. På ränta som betalas på återbäring av bilskatt för tiden före det tillämpas de bestämmelser om återbäringsränta i den gamla bilskattelagen som gällde vid ikraftträdandet. På dröjsmålspåföljderna tillämpas till och med den 31 januari 2021 de bestämmelser om förseningsränta och skattetillägg i den gamla bilskattelagen som gällde vid ikraftträdandet. Därefter tillämpas bestämmelserna om dröjsmålsränta. På bilskatten beräknas således förseningsränta och skattetillägg till och med den 31 januari 2021 och dröjsmålsränta från och med den 1 februari 2021. Från ingången av februari ska bestämmelserna om skatteuppbörd och indrivning i den föreslagna lagen tillämpas på bilbeskattningen, vilket t.ex. innebär att de i 70 § i lagen om skatteuppbörd föreskrivna uppgifterna i fråga om bilskatt första gången ska antecknas i det sammandrag som ska sammanställas för den skattskyldige i februari 2021.  

I 14 mom. föreslås bestämmelser om att lagens tillämpningsområde ska anses omfatta också sådana fordon vars fordonskategori har antecknats enligt den gamla kategorimärkningen eller som helt saknar anteckning om fordonskategorin, om fordonet till sina tekniska egenskaper motsvarar de fordon i kategori L5e och L7e som nämns i 1 § i den föreslagna lagen. Bestämmelsen behövs eftersom det inte är ändamålsenligt att i den nya bilskattelagen ta in en kategorimärkning som följer anteckningssättet i föråldrad lagstiftning.  

Enligt 15 mom. ska hänvisningar till gamla bilskattelagen avse hänvisningar till den föreslagna lagen, om inte något annat följer av den föreslagna lagen.  

Bilaga. Det föreslås att bilagan och de skattetabeller som ingår i den tas in som bilaga till den föreslagna bilskattelagen med samma sakinnehåll som i den gällande bilskattelagen. Skattesatserna i skattetabellerna 1 och 1 A motsvarar de senaste tabellerna över skattesatserna, av vilka skattesatserna enligt skattetabell 1 har trätt i kraft genom lag 1481/2015 den 1 januari 2019 och skattesatserna enligt skattetabell 1 A genom lag 1365/2018 den 1 januari 2019. 

6.13  Fordonsskattelagen

35 §. Skattebefrielse på grundval av handikapp. Paragrafens hänvisning till 51 § i den gällande bilskattelagen ändras till en hänvisning till författningsnumret för och 26 § i den nya bilskattelagen.  

6.14  Fordonslagen

10 §. Bil. Hänvisningen i 4 mom. till den gällande bilskattelagen ändras till en hänvisning till den nya bilskattelagens författningsnummer. 

65 a §. Förhandsanmälare. Hänvisningen i 1 mom. 2 punkten till 39 § i den gällande bilskattelagen ändras till en hänvisning till 46 § i den nya bilskattelagen.  

6.15  Lagen om förvaltningsdomstolarna

12 a §. Sammansättning i vissa ärenden. Hänvisningen till den gällande bilskattelagen ändras till en hänvisning till den nya bilskattelagens författningsnummer.  

6.16  Lagen om ändring av lagen om förskottsuppbörd

25 §. Förskottsuppbördsregistret. Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. med bestämmelser om syftet med förskottsuppbördsregistret. Förskottsuppbördsregistret infördes vid ingången av 1995. Enligt regeringens proposition (RP 126/1994 rd) var syftet med förskottsuppbördsregistret och de andra ändringarna i fråga förskottsuppbörden att förbättra förutsägbarheten och enhetligheten inom förskottsuppbörden och att skydda den som låter utföra ett arbete mot oförutsägbara påföljder. Målet var dessutom att förslaget ska bidra till att förskottsskattema och de slutliga skatterna inflyter vid rätt tidpunkt och till rätta belopp samt att informationen till skattemyndigheterna och skattekontrollen förbättras. I momentet föreslås bestämmelser om att syftet med förskottsuppbördsregistret är att förbättra rättsskyddet för den som gör en betalning och effektivisera skatteinflödet. 

26 §. Avförande ur förskottsuppbördsregistret. Till 3 mom. fogas en ny 3 punkt, där det föreskrivs att den som meddelats näringsförbud kan avföras ur eller vägras registrering i förskottsuppbördsregistret. Det föreslås att en aktör som kan antas försumma sin skyldighet även vid beskattningen kan vägras registrering i eller avföras ur registret. Grunderna för näringsförbud kan dock vara av många olika slag. Till exempel kan näringsförbud meddelas på grund av koppleri med minderårig eller grovt koppleri. 

Till 3 mom. fogas en ny 4 punkt, där det föreskrivs att en sammanslutning eller ett samfund i var ledning det ingår en person som har meddelats näringsförbud kan avföras ur eller vägras registrering i förskottsuppbördsregistret. Som person i ledningen betraktas t.ex. en styrelsemedlem eller verkställande direktör eller en person i någon annan därmed jämförbar ställning, liksom också den som faktiskt leder ett samfunds eller en stiftelses eller en utländsk filials verksamhet eller sköter dess förvaltning.  

29 §. Bevaringstid för uppgifter i förskottsuppbördsregistret. I denna paragraf som fogas till lagen föreslås bestämmelser om bevaringstiden för uppgifterna i förskottsuppbördsregistret. Det föreslås att bevaringstiden ska vara 12 år efter det att den registrerade har avförts ur registret. I den föreslagna bevaringstiden har tiden för sökande av ändring i inkomstbeskattningen samt tidsfristerna för rättelse av beskattningen beaktats. Som längst kan beskattningen rättas inom den tidsfrist som avses i 56 c § i lagen om beskattningsförfarande. I bestämmelsen föreslås det att uppgifterna i enskilda fall ska kunna bevaras också efter detta, om en ändring eller ett ändringssökande som gäller beskattningen har inletts i ärendet i fråga. 

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelse. Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2021. Ett näringsförbud som meddelats tidigare kan utgöra grund för avförande ur förskottsuppbördsregistret eller för vägran att registrera i registret, när avförandet eller vägran att registrera görs efter lagens ikraftträdande. 

6.17  Lagen om ändring av 14 § i lagen om beskattningsförfarande

14 §. Skattegranskning. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. enligt vilket företrädare för andra myndigheter kan bistå som sakkunniga vid skattegranskningen. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll den nuvarande bestämmelsen i 96 § i punktskattelagen, enligt vilken också företrädare för andra myndigheter får närvara vid granskningen. Det är uttryckligen fråga om att företrädare för andra myndigheter bistår Skatteförvaltningens skatteinspektör i dennes uppdrag. Sakkunnighjälp av en annan myndighet kan vara nödvändig t.ex. vid fastställandet av tomtgränser eller värdet på ett upplag. Bestämmelsen i punktskattelagen upphävs och en motsvarande bestämmelse fogas till lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och till den nya bilskattelagen, vilket innebär att en sakkunnig från en annan myndighet i fortsättningen kan bistå vid skattegranskningen i fråga om alla skatter som hör till Skatteförvaltningens behörighet. Det nuvarande 4 mom., där det föreskrivs om rätten för statsrådets att utfärda närmare bestämmelser, blir 5 mom. 

6.18  Lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ

1 §. Lagens tillämpningsområde. I paragrafen föreskrivs det om lagens tillämpningsområde. Till 1 mom., där det finns bestämmelser om på vilka lagars beskattningsförfaranden och ändringssökanden avseende skatter och avgifter lagen ska tillämpas, fogas punktskattelagen och punktskattelagarna. Punktskattelagar som fogas till lagens tillämpningsområde är bränsleskattelagen, elskattelagen, lagen om punktskatt på läskedrycker, alkoholskattelagen, lagen om accis på vissa dryckesförpackningar, lagen om tobaksaccis, avfallsskattelagen och lagen om oljeskyddsfonden. 

2 §. Definitioner. I paragrafen ingår de definitioner som används i lagen. Bestämmelsen motsvarar till övriga delar nuläget, men till 4 punkten, där den skattskyldige definieras, fogas en hänvisning till de skattskyldiga vid beskattningen enligt de föreslagna punktskattelagarna som fogas till 1 §.  

Det föreslås också att till paragrafen fogas en ny 6 punkt med en definition av regelbundet skattskyldig vid punktbeskattningen. Vid punktbeskattningen avses med regelbundet skattskyldiga för det första innehavare av punktskattetillstånd, dvs. godkända upplagshavare, registrerade mottagare och skatterepresentanter. Därtill avses de som har registrerats som skattskyldiga med stöd av bestämmelser i respektive punktskattelag. Sådana är de nätinnehavare, elproducenter, småskaliga elproducenter, användare av bränntorv och naturgas, naturgasnätsinnehavare och registrerade användare av naturgas som avses i elskattelagen. Också de huvudmän för avstjälpningsplatser som avses i avfallsskattelagen och de tillverkare av biobrännolja som avses i bränsleskattelagen är registrerade som skattskyldiga.  

Det föreslås också att till paragrafen fogas en ny 7 punkt med en definition av sporadiskt skattskyldig vid punktbeskattningen. Med det avses alla andra skattskyldiga vid punktbeskattningen än de som är regelbundet skattskyldiga. Sporadiskt skattskyldig är t.ex. en sådan skattskyldig som tar emot produkter från en annan medlemsstat och som inte har punktskattetillstånd.  

11 §. Skatteperiod. Paragrafen ändras så att till den fogas nya 5 och 6 mom., varvid det nuvarande 5 mom. blir 7 mom. Enligt 1 mom. är skatteperioden en kalendermånad, om inte något annat föreskrivs i andra moment. I det nya 5 mom. föreskrivs det om den skatteperiod som ska tillämpas vid avfallsskatten för huvudmannen för en avstjälpningsplats. Skatteperioden ska liksom för närvarande vara ett kalenderårskvartal. I det nya 6 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i nuläget att skatteperioden för småskaliga elproducenter vid elbeskattningen ska vara ett kalenderår. Det föreslås att 1 mom. ändras så att det också omfattar en hänvisning till de nya 5 och 6 mom. 

17 §. Sista inlämningsdag för skattedeklarationen. Det föreslås att det till 2 mom. fogas en bestämmelse om att också den som är regelbundet skattskyldig vid punktbeskattningen ska lämna skattedeklaration för skatteperioden senast den 12 dagen i den andra kalendermånaden efter skatteperioden. 

Den som är sporadiskt skattskyldig vid punktbeskattningen lämnar i allmänhet in en skattedeklaration inom den tidsfrist som anges i 1 mom. I det nya 4 mom. som fogas till paragrafen föreskrivs det om tidsfristen för inlämnande av skattedeklaration i sådana situationer där en sporadiskt skattskyldig vid punktbeskattningen också har regelbunden punktskattepliktig verksamhet som hänför sig till samma punktskatteslag. Enligt förslaget ska anmälningsfristen då bestämmas i sin helhet enligt 2 mom., dvs. också skattedeklarationen för sporadisk verksamhet ska lämnas inom den tidsfrist som gäller för regelbunden verksamhet. Om t.ex. den skattskyldige är både regelbundet och sporadiskt skattskyldig för alkoholskatt, ska alla alkoholskatter uppges senast den allmänna förfallodagen i den andra kalendermånaden efter skatteperioden. 

I 3 mom. finns en undantagsbestämmelse om skatt som ska betalas för en skatteperiod på ett kalenderår, enligt vilken skattedeklarationen för skatteperioden på ett kalenderår ska lämnas senast den sista dagen i februari som följer på skatteperioden. Bestämmelsen ska även i fortsättningen tillämpas endast på mervärdesskatteskyldiga och de som är skyldiga att betala apoteksskatt, så momentet ändras så att punktbeskattningen lämnas utanför tillämpningen. En skattedeklaration om punktskatt ska också för en skatteperiod på ett kalenderår lämnas senast den allmänna förfallodagen i den andra månaden efter skatteperioden, dvs. den 12 februari.  

22 §. Inlämnande av skattedeklaration när skatteperioden ändras. Till 2 mom., där det föreskrivs om skattedeklaration när en skattskyldig som tillämpar en skatteperiod på ett kalenderår upphör med sin verksamhet, fogas en hänvisning till i 11 § 6 mom. avsedda småskaliga elproducenter, vars skatteperiod i elbeskattningen är ett kalenderår. En småskalig elproducent som helt upphör med sin verksamhet ska lämna in en skattedeklaration inom den tidsfrist som avses i 2 mom. Bestämmelsen lämpar sig inte för en situation där gränsen för den småskaliga producentens årsproduktion överskrids mitt under kalenderåret och den småskaliga producenten fortsätter sin verksamhet som elproducent. I en sådan situation är det inte fråga om att avsluta verksamheten, och elproducenten ska alltså inte lämna in någon skattedeklaration enligt 2 mom. Producenten registreras som elproducent från och med ingången av det innevarande kalenderåret, och på deklaration och betalning av skatt tillämpas från och med ingången av det innevarande kalenderåret de frister som gäller elproducenter som är regelbundet skattskyldiga vid punktbeskattningen och som tillämpar skatteperioden på en kalendermånad. Detta innebär att producenten ska lämna in skattedeklarationerna för innevarande år retroaktivt. Eftersom skattedeklarationerna i dessa situationer lämnas efter den tidsfrist som anges i 17 §, påförs den skattskyldige en förseningsavgift. Även skatten betalas i dessa situationer efter den föreskrivna förfallodagen, och därför beräknas dröjsmålsränta på skatten i enlighet med lagen om förseningsränta. Förfarandet motsvarar det förfarande som tillämpas vid mervärdesbeskattningen i situationer där den nedre gränsen för mervärdesskatteskyldigheten överskrids mitt under året när omsättningen ökar. På motsvarande sätt, om en elproducent under ett kalenderår upptäcker att elproduktionen inte överstiger årsproduktionen för småskaliga elproducenter, ska elproducenten registreras som småskalig elproducent från och med ingången av det innevarande kalenderåret. Elproducenten ska då rätta sin skattedeklaration enligt det förfarande för rättelse av fel i skattedeklarationen som anges i 25 §, och på anmälan och betalningen tillämpas från ingången av det innevarande kalenderåret bestämmelserna om småskaliga elproducenters skatteperiod och frister. 

En motsvarande hänvisning till småskaliga elproducenter behöver inte fogas till 33 § 2 mom., eftersom småskaliga elproducenter inte betalar elskatt. 

23 §. Avbrott i verksamheten. I paragrafen föreskrivs om lämnande av skattedeklaration för den tid då verksamheten är avbruten. Till 1 mom. fogas ett omnämnande av att också den som är regelbundet skattskyldig vid punktbeskattningen ska lämna in en skattedeklaration för den tid verksamheten är avbruten. I övrigt motsvarar bestämmelsen nuläget. 

24 §. Skattegranskning. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 6 mom. enligt vilket företrädare för andra myndigheter kan bistå som sakkunniga vid skattegranskningen. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll den nuvarande bestämmelsen i 96 § i punktskattelagen, enligt vilken också företrädare för andra myndigheter får närvara vid granskningen. En annan myndighets sakkunskap har behövts och kommer även i fortsättningen att behövas t.ex. vid utredning av elnätens eller avstjälpningsplatsers gränser. Bestämmelsen ska i fortsättningen kunna tillämpas vid granskningar som gäller alla skatter som betalas på eget initiativ. Det är uttryckligen fråga om att företrädare för andra myndigheter bistår Skatteförvaltningens skatteinspektör i dennes uppdrag. Sakkunnighjälp av en annan myndighet kan vara nödvändig t.ex. vid fastställandet av tomtgränser eller värdet på ett upplag. Det nuvarande 6 mom., där det föreskrivs om rätten för statsrådets att utfärda närmare bestämmelser, blir 7 mom. 

25 §. Rättelse av fel i skattedeklarationen. Punktskatten ska inte omfattas av det förfarande som anges i 2 mom. och som tillämpas på rättelse av fel av ringa ekonomisk betydelse. Fel i punktskatten ska alltid rättas i enlighet med 1 mom. genom att en rättelsedeklaration lämnas för skatteperioden i fråga, dvs. en ny rättad skattedeklaration. Paragrafens 2 mom. ändras så att det inte tillämpas på punktskatter.  

32 §. Betalning av skatt för skatteperioden. Det föreslås att till 2 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken den som är regelbundet skattskyldig vid punktbeskattningen ska betala skatten för skatteperioden senast den 12 dagen i den andra kalendermånad som följer på skatteperioden. På sporadiskt skattskyldiga tillämpas 1 mom. 

Paragrafens 3 mom. föreslås bli ändrad så att på punktskattskyldiga vars skatteperiod är ett kalenderår inte tillämpas bestämmelsen enligt vilken skatten för en skatteperiod som varar ett kalenderår ska betalas senast den sista dagen i februari som följer på skatteperioden. Skatten ska betalas normalt den 12 dagen i den andra månaden som följer på skatteperioden.  

Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. enligt vilket om en sporadiskt skattskyldig vid punktbeskattningen också har regelbunden verksamhet som hänför sig till samma punktskatteslag, ska alla skatter dock betalas inom den tidsfrist som anges i 2 mom. som gäller regelbunden verksamhet. 

Om t.ex. den skattskyldige är både regelbundet och sporadiskt skattskyldig för alkoholskatt, ska alla alkoholskatter betalas senast den allmänna förfallodagen i den andra kalendermånaden som följer på skatteperioden. 

Det nuvarande 4 mom. blir 5 mom. I 1 mom. föreslås en ändring av teknisk natur. 

35 §. Förseningsavgift och 37 §. Skatteförhöjning. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande GrUU 39/2017 rd om regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning som gäller en reform av skatteuppbörden, av verkställandet av beskattningen och av vissa påföljdsavgifter (RP 97/2017 rd) konstaterat att bestämmelserna om skatteförhöjning i propositionen bör ändras på så sätt att Skatteförvaltningens prövning vid beslut om att inte påföra skatteförhöjning ska vara bunden prövning. Därmed ska skatteförhöjning inte påföras om de villkor som anges i bestämmelsen är uppfyllda. Både 35 § 5 mom. om förseningsavgift och 37 § 2 mom. om skatteförhöjning ändras så att uttrycket ”behöver inte påföras” ändras till ”påförs inte”. 

39 §. Försummelseavgift. I paragrafen finns bestämmelser om försummelseavgift. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuläget, men i den görs ändringar som beror på punktbeskattningen. 

Försummelseavgiften ersätter de administrativa påföljdsavgifter som föreskrivs i punktskattelagen samt bestämmelsen om punktskatteförseelse till den del det för försummelse av de skyldigheter som avses i de gällande bestämmelserna i fortsättningen inte ska påföras någon förseningsavgift eller skatteförhöjning enligt lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

Försummelseavgiften ersätter bestämmelsen om punktskatteförseelse i punktskattelagen, med stöd av vilken det för närvarande har varit möjligt att påföra bötesstraff. Försummelseavgiften ersätter dessutom den felavgift som föreskrivs i punktskattelagen, när felavgiften har påförts för försummelse av en skyldighet som avses i punktskattelagen, i respektive punktskattelag eller i en statsrådsförordning som utfärdats med stöd av dem eller i ett beslut eller föreläggande av en behörig myndighet som grundar sig på dessa. 

Till paragrafens 1 mom. fogas försummelser i fråga om mervärdesskatt. I momentet föreskrivs om försummelseavgift som påförs om den skattskyldige underlåter att fullgöra sin skyldighet trots uppmaning från Skatteförvaltningen.  

Till 1 mom. 2 punkten fogas en hänvisning till 31 § i punktskattelagen. Nämnda lagrum gäller i fortsättningen det förfarande för registreringsskyldighet som föreskrivs i 9, 17 och 21 a § i elskattelagen, 9 § i avfallsskattelagen, 11 a § i bränsleskattelagen, 1 § i lagen om punktskatt på läskedrycker, 1 § i lagen om skatt på vissa dryckesförpackningar och 98 b § i punktskattelagen. 

Till 1 mom. 5 punkten fogas en hänvisning till skyldigheten enligt 20 a § i punktskattelagen att göra beräkningsanteckningar för punktskatt. Skyldigheten omfattar görande av anteckningar när en punktskattepliktig produkt säljs skattefritt. 

Till 1 mom. fogas en ny 6 punkt där det hänvisas till de skyldigheter i anslutning till punktskattetillstånd som anges i 22 eller 27 § i punktskattelagen. Enligt 4 kap. i punktskattelagen krävs det tillstånd av Skatteförvaltningen för att få verka i ett uppskovsförfarande. Skatteförvaltningen beviljar på ansökan tillstånd att verka som godkänd upplagshavare, registrerad mottagare, registrerad avsändare eller skatterepresentant samt att hålla ett skatteupplag, om förutsättningarna enligt lagen uppfylls. Bestämmelser om skyldigheterna i anslutning till tillståndet finns i 22 och 27 § i punktskattelagen. Med stöd av 27 § fastställer Skatteförvaltningen i tillståndsbeslutet dessutom de villkor som behövs med tanke på tillsynen och beskattningen och som tillståndshavaren ska iaktta. Villkoren kan ändras på basis av tillsynsbehov eller förändringar i tillståndshavarens verksamhet. Försummelseavgiften kan påföras på grund av försummelse av de villkor som anges i tillståndsbeslutet. 

Till 1 mom. fogas en ny 7 punkt där det hänvisas till skyldigheten enligt 98 § i punktskattelagen att lämna uppgifter om proviantering och produktprover.  

I den nya 8 punkt som fogas till momentet hänvisas det till den anmälningsskyldighet i fråga om stöd enligt elskattelagen och bränsleskattelagen som avses i 98 a § i punktskattelagen.  

I momentets nya 9 punkt hänvisas det till den informationsskyldighet som föreskrivs i 26 b § i elskattelagen. Skyldigheten omfattar elnätsinnehavares, elproducenters och innehavare av skattefria ellagers skyldighet att för varje stödmottagare lämna Skatteförvaltningen uppgifter om överlåtelser av el i skatteklass II.  

Till 1 mom. fogas en ny 10 punkt där det hänvisas till skyldigheten enligt 10 § i avfallsskattelagen att rapportera uppgifter. Uppgiftsskyldigheten omfattar avfall som förts till avstjälpningsplatsen och som indelas enligt avfallsförteckningen och som inte nämns i den skattetabell som bifogats avfallsskattelagen. 

Till 1 mom. fogas en ny 11 punkt där det hänvisas till skyldigheten enligt 13 § i lagen om tobaksaccis att lämna uppgifter. Informationsskyldigheten omfattar de uppgifter som ska lämnas till Skatteförvaltningen för fastställande av det vägda genomsnittliga detaljhandelspriset samt för statistikuppgifter om tobaksprodukter som ska lämnas till Europeiska kommissionen. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., varvid nuvarande 2, 3 och 4 mom. blir 3, 4 och 5 mom.  

I det nya 2 mom. föreskrivs det om påförande av försummelseavgift utan Skatteförvaltningens uppmaning att fullgöra skyldigheten. Bestämmelsen behövs, eftersom försummelsen av skyldigheten i alla situationer inte längre kan rättas ens efter uppmaning. Försummelseavgiften är i de situationer som anges i momentet högst 2 000 euro. Försummelseavgiftens lägre maximibelopp är motiverat, eftersom försummelser av skyldigheterna enligt det föreslagna 2 mom. kan anses vara mindre än försummelserna av skyldigheterna enligt 1 mom. 

I 1 punkten hänvisas det till de skyldigheter som gäller flyttningsförfaranden enligt 8 och 9 kap. i punktskattelagen. I 8 kap. i punktskattelagen ingår skyldigheter som gäller flyttning av produkter inom ramen för ett uppskovsförfarande. I 58 § i punktskattelagen föreskrivs om skyldigheten att använda ett datoriserat system. I 59 § i punktskattelagen föreskrivs om dokument som ska åtfölja produkter och i 54, 64 och 68 § om skyldigheten att lämna en mottagningsrapport. I 62 § i punktskattelagen finns bestämmelser om anmälningsskyldighet i anslutning till flyttningar av energiprodukter och i 63 § om anmälningsskyldighet om uppdelning av flyttning. I 66 § i punktskattelagen finns bestämmelser om skyldigheter i anslutning till användningen av förenklade förfaranden. I 67 § i punktskattelagen föreskrivs om skyldigheterna i anslutning till det system som ersätter det datoriserade systemet och i 68 § om den handling som ersätter mottagningsrapporten. I 71 § i punktskattelagen föreskrivs det om de uppgifter som ska antecknas i tulldeklarationen när andra än harmoniserade punktskattepliktiga produkter importeras från länder utanför unionen. Kapitel 9 i punktskattelagen omfattar skyldigheter i samband med flyttning, beskattning och kontroll av produkter som beskattas i en annan medlemsstat. Bestämmelser om anmälan till Skatteförvaltningen innan flyttningen inleds och om ställande av säkerhet finns i 72 § i punktskattelagen som gäller produkter som privatpersoner för med sig, i 74 § som gäller privatpersoners förvärv, i 78 § som gäller kommersiella förflyttningar och i 80 § som gäller distansförsäljning. 

I 2 punkten hänvisas det till skyldigheten enligt 11 § i lagen om tobaksaccis som gäller prisetiketter eller tryckta detaljhandelspriser. Tobaksvaror ska innan de frisläpps för konsumtion förses med prisetiketter som fästs på detaljhandelsförpackningen under ett skyddshölje eller med en sådan text som trycks på detaljhandelsförpackningen och som detaljhandelspriset framgår av. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande GrUU 39/2017 rd om regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning som gäller en reform av skatteuppbörden, av verkställandet av beskattningen och av vissa påföljdsavgifter (RP 97/2017 rd) konstaterat att bestämmelserna om skatteförhöjning i propositionen bör ändras på så sätt att Skatteförvaltningens prövning vid beslut om att inte påföra skatteförhöjning ska vara bunden prövning. Därmed ska skatteförhöjning inte påföras om de villkor som anges i bestämmelsen är uppfyllda. Därför föreslås det också att det nuvarande 2 mom. i paragrafen om försummelseavgift ändras så att uttrycket ”behöver inte påföras” ändras till ”påförs inte”. 

48 §. Särskilda bestämmelser om påförande och rättelse av skatt. Det föreslås att 1 mom. upphävs. Momentet innehåller en informativ bestämmelse enligt vilken en skattskyldig kan påföras en skatteförhöjning när skatt påförs eller rättelse görs till den skattskyldiges nackdel. Bestämmelser om förutsättningarna för att bestämma om skatteförhöjning finns i 37 §. Eftersom Skatteförvaltningens prövning vid beslut om att inte påföra skatteförhöjning är bunden prövning, föreslås det att 37 § ändras så att uttrycket ”behöver inte påföras” ändras till ”påförs inte”. För att skapa klarhet i lagstiftningen upphävs 1 mom. som onödig.  

52 §. Meddelande av beslut. Det föreslås att ordalydelsen i 4 mom. ändras så att det uttryckligen föreskrivs att beslut i ett ärende som gäller fortsatt tidsfrist för påförande av skatt eller rättelse av beslut meddelas den skattskyldige. Till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. där det för tydlighetens skull föreskrivs att ett beslut som avses i 1 mom. meddelas separat för varje skatteperiod. I punktbeskattningen har det varit möjligt att verkställa rättelse och efterbeskattning också för längre tid än en skatteperiod, dock för högst ett kalenderår. Det föreslås att detta förfarande slopas. 

62 §. Ändringssökande som gäller vissa beslut av Skatteförvaltningen. I propositionen föreslås det att det i fortsättningen alltid ska meddelas ett överklagbart beslut om registreringar som gäller punktbeskattning. I anslutning till detta föreslås det att 1 mom. ändras. I stället för bestämmelser om rätt att söka ändring för en skattskyldig som begärt ett beslut om registrering, föreslås bestämmelser om rätt att söka ändring för den som fått ett beslut om registrering. Formuleringen täcker både de som får beslut på begäran och de som får beslut utan begäran. Momentet blir således tillämpligt på beslut om registrering enligt 5 kap. i punktskattelagen. Sådana beslut är bl.a. registrering som skattskyldig, registrering som registrerad användare och stödmottagare enligt punktskattelagen och respektive punktskattelag. Paragrafens 1 mom. blir tillämplig också på beslut om registrering av rätt till direkt leverans enligt 54 § i punktskattelagen. 

I 2 mom. föreskrivs det om sökande av ändring i beslut som gäller skyldighet att lämna uppgifter. Den som är skyldig att lämna uppgifter får söka ändring i Skatteförvaltningens beslut som gäller utomståendes skyldighet att lämna uppgifter. Det föreslås att momentet ändras så att därtill får den som är skyldig att lämna uppgifter söka ändring i Skatteförvaltningens beslut som gäller skyldighet att lämna uppgifter enligt 98 § i punktskattelagen, 26 b § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen, 13 § 1 mom. i lagen om tobaksaccis eller 10 § 1 mom. i avfallsskattelagen. I 98 § i punktskattelagen finns det bestämmelser om skyldighet att lämna uppgifter om proviantering och produktprover. I elskattelagen finns det bestämmelser om skyldigheten för elnätsinnehavare, elproducenter och innehavare av skattefritt ellager att årligen specifikt för varje stödmottagare till Skatteförvaltningen anmäla leverans av el enligt skatteklass II. Också vidareleverans till andra stödmottagare ska anmälas årligen till Skatteförvaltningen. I lagen om tobaksaccis finns det bestämmelser om den skattskyldigas skyldighet att till Skatteförvaltningen lämna information om uppgifter för fastställande av det vägda genomsnittliga detaljhandelspriset samt för statistikuppgifter om tobaksprodukter som ska lämnas till Europeiska kommissionen. I avfallsskattelagen finns det bestämmelser om rapporteringsskyldighet i fråga om sådant avfall som förts till avstjälpningsplatsen och som inte nämns i den skattetabell som bifogats till den lagen.  

64 §. Besvär till förvaltningsdomstolen. Till 2 mom. fogas beslut som gäller punktskatt. På motsvarande sätt som för närvarande överklagas beslut som gäller punktskatt hos Helsingfors förvaltningsdomstol. 

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2021. För tydlighetens skull föreskrivs om huvudregeln för tillämpningen av lagen i 2 mom. i ikraftträdandebestämmelsen. Lagen tillämpas första gången på beskattningsförfarandet och ändringssökandet för en skatteperiod som börjar efter det att lagen har trätt i kraft. 

På beskattningsförfarandet och ändringssökandet för en skatteperiod som löpt ut före lagens ikraftträdande tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Om detta fins för tydlighetens skull en bestämmelse i 3 mom. Om undantag till bestämmelsen föreskrivs nedan. Tillämpningen av lagen bestäms i regel enligt skatteperioden, och det saknar betydelse när skattedeklarationen för skatteperioden ska lämnas. På sökande av ändring i beslut som gäller beskattningsförfarandet för skatteperioden tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av lagen trots att beslutet meddelas efter ikraftträdandet av lagen, om inte något annat föreskrivs nedan. 

I 4 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt som i 3 mom. i fråga om de skattskyldiga som inte har haft en skatteperiod före ikraftträdandet av lagen. Om produkterna har tagits emot eller skyldigheten att betala skatt annars har uppkommit före ikraftträdandet av lagen, tillämpas på beskattningsförfarandet och ändringssökandet de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av lagen om inte något annat föreskrivs nedan. Såsom i nuläget, finns det bestämmelser om uppkomsten av skyldigheten att betala skatt i punktskattelagen och i respektive punktskattelag. Det saknar betydelse när skattedeklarationen lämnas. På sökande av ändring i beslut som gäller beskattningsförfarandet tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av lagen trots att beslutet meddelas efter ikraftträdandet av lagen, om inte något annat föreskrivs nedan.  

I 5 mom. i ikraftträdandebestämmelsen föreskrivs det för tydlighetens skull om giltigheten för sådana tillstånd att lämna in deklarationen på en pappersblankett som med stöd av punktskattelagen beviljats skattskyldiga som deklarerar per skatteperiod. Den sista skatteperioden för vilken skattedeklarationen får lämnas in på en pappersblankett är den sista skatteperioden år 2020. Skattedeklarationerna på pappersblankett för den sista skatteperioden 2020 ska i enlighet med de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av lagen lämnas senast i januari 2021. Förfarandet för lämnande av skattedeklaration bestäms i enlighet med den föreslagna lagen från och med den första skatteperioden 2021. 

I 6—8 mom. i ikraftträdandebestämmelsen föreskrivs det om delgivning av skattebeslut som gäller punktbeskattning eller beslut om återbäring och om sökande av ändring i sådana beslut. Bestämmelserna i den föreslagna lagen tillämpas på beslut som gäller en skatteperiod som löpt ut före ikraftträdandet av lagen, om beslutet fattas den 1 februari 2021 eller därefter. I fråga om delgivning och ändringssökande föreskrivs på motsvarande sätt, om det är fråga om beslut om återbäring av punktskatt eller ett beskattningsbeslut när punktskattepliktiga produkter har tagits emot eller skyldigheten att betala skatt annars uppkommit före ikraftträdande av den föreslagna algen. 

Enligt 9 mom. tillämpas på i 39 § avsedda försummelser som inträffat före ikraftträdandet av lagen de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. På försummelser av utomståendes skyldighet att lämna sådana uppgifter som begärts före ikraftträdandet av lagen tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Bestämmelserna i den föreslagna lagen om utomståendes skyldighet att lämna uppgifter och om påföljderna för försummelser av skyldigheten att lämna uppgifter tillämpas på sådana uppgifter som anknyter till tiden före ikraftträdandet av lagen, om uppgifterna har begärts efter ikraftträdandet av lagen. 

6.19  Mervärdesskattelagen

72 j §. Hänvisningen i 2 mom. till 6 § 5 punkten i punktskattelagen ändras till en hänvisning till 6 § 4 punkten på grund av hur punktindelningen ändras. 

72 k §. I paragrafen föreskrivs det om tillståndsförfarandet för hållande av skattefritt lager. I 1 mom. föreslås en bestämmelse om att ansökan ska göras elektroniskt. Skatteförvaltningen kan dock av särskilda skäl godkänna att ansökan görs på papper. Som särskilda skäl kan betraktas situationer där det inte skäligen kan förutsättas att skattedeklarationen görs elektroniskt, t.ex. när en fysisk person eller utlänning inte har möjlighet att lämna in en elektronisk ansökan. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. enligt vilket bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas på delgivning av beslut. Beslut om tillstånd för skattefritt lager kan delges elektroniskt via Skatteförvaltningens elektroniska servicetjänst med den skattskyldiges samtycke. 

Till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. med bestämmelser om sökande av ändring i tillståndsbeslut. Ändring söks genom en begäran om omprövning i enlighet med lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Den som ansöker om tillstånd och Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt föreslås ha rätt att söka ändring. Tidsfristen för sökande av ändring är 60 dagar från det att ändringssökanden har fått del av beslutet. Besvärstiden för Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt är 60 dagar från det att beslutet fattades. 

Det nuvarande 4 mom. blir 6 mom. 

73 §. Hänvisningarna i 2 mom. till bilskattelagens författningsnummer samt till 39 § och 4 § 2 mom. ändras till hänvisningar till författningsnumret för den föreslagna nya bilskattelagen och till motsvarande bestämmelser i den föreslagna nya bilskattelagen. 

133 c §. I 4 mom. räknas upp de bestämmelser i lagen om beskattningsförfarandet beträffande om skatter som betalas på eget initiativ som tillämpas på skattskyldiga som ansöker om återbäring enligt 133 a och 133 b §. Bestämmelserna om det beskattningsförfarande som tillämpas på den som ansöker om återbäring ses över. Utöver de nuvarande bestämmelserna ska de som ansöker om återbäring omfattas av de allmänna förfaranden som föreskrivs i 2 kap. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, med undantag för skyldigheten att höra dem. Sådana allmänna förfaranden som ska iakttas vid beskattningen på eget initiativ är jämlikhet vid beskattningen, tillitsskydd, utredningsplikt och prövning av ärenden. Den som ansöker om återbäring är dessutom skyldig enligt lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ att lämna tilläggsuppgifter och verifikationer på uppmaning av Skatteförvaltningen eller den myndighet hos vilken ändring söks samt har möjlighet till skattegranskning. Det föreslås att de nuvarande hänvisningarna förtydligas genom att det tas in hänvisningar till bestämmelserna om skatteförhöjningens storlek, uppgifter som används för att påföra skatt, tidsfristen för påförande och rättelse av skatt, fortsatt tidsfrist för påförande och rättelse av skatt, påförande och rättelse av skatt till följd av ett brott, särskilda bestämmelser om påförande och rättelse av skatt samt om påförande och rättelse av skatt för dödsbon. Hänvisningarna föreslås också omfatta bestämmelserna i 9 kap. om beslut av Skatteförvaltningen, dvs. meddelande av beslut i situationer där skatt påförs och i ärenden som gäller påföljdsavgifter, beslut på begäran av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt, innehållet i beslut och delgivning till den skattskyldige. När det gäller ändringssökande ses bestämmelserna över genom att det tas in hänvisningar till bestämmelserna om hörande då besvär behandlas, prejudikatbesvär hos högsta förvaltningsdomstolen, omröstning, särskilda bestämmelser om ändringssökande och om ändringar på grund av ändringssökande och följdändring. Den som ansöker om återbäring omfattas dessutom av bestämmelsen om signering av handlingar och elektronisk kommunikation.  

I det nya 5 mom. som föreslås bli fogat till paragrafen föreskrivs det att vid tillämpning av följdändring betraktas det kalenderår under vilket rätten till skatteåterbäring uppkom som skatteperiod. 

Den nuvarande hänvisningen till bestämmelsen om skatteförhöjning kan anses gälla ändring av ett beslut om återbäring av mervärdesskatt till nackdel för den som ansöker om återbäring. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 6 mom. där skatteförhöjningens tillämpningsområde i ärenden som gäller återbäring förtydligas. Skatteförhöjning kan påföras också när Skatteförvaltningen upptäcker att bristfälliga eller felaktiga uppgifter lämnas i ansökan om återbäring eller senare när ansökan kompletteras.  

Det nuvarande 5 mom. blir 7 mom. 

14 kap.Beskattningsförfarande vid vissa gemenskapsinterna förvärv. Det föreslås att rubriken för 14 kap. upphävs, eftersom de paragrafer som ingår i kapitlet upphävs. 

148 a §. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom det särskilda förfarandet vid sådana gemenskapsinterna förvärv av nya transportmedel för vilka det också ska betalas bilskatt slopas. I beskattningsförfarandet och skatteuppbörden i fråga om mervärdesskatten övergår man till förfarandet med skatter som betalas på eget initiativ. Privatpersoner ska i alla situationer deklarera och betala mervärdesskatten för ett nytt transportmedel enligt förfarandet för skatter som betalas på eget initiativ. 

148 b §. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom det särskilda förfarandet för mervärdesskatt på gemenskapsinterna förvärv av punktskattepliktiga varor slopas. I beskattningsförfarandet och skatteuppbörden i fråga om mervärdesskatten övergår man till förfarandet med skatter som betalas på eget initiativ. Den som gör gemenskapsinterna förvärv ska i alla situationer deklarera och betala mervärdesskatten enligt förfarandet med skatter som betalas på eget initiativ i enlighet med deklarations- och betalningstidpunkterna för mervärdesskatten.  

156 §. Det föreslås att 3 mom. ändras så att bestämmelserna om det beskattningsförfarande som tillämpas på den som ansöker om återbäring ses över på motsvarande sätt som i fråga om 133 c §. På den som ansöker om återbäring enligt denna paragraf tillämpas samma bestämmelser som på den som ansöker om återbäring enligt 133 c §, med undantag för den skatt som påförs dödsbon. 

Enligt 3 mom. tillämpas på den som ansöker om återbäring som en del av ändringsbeskattningen sådan följdändring som avses i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, t.ex. när ett beslut om beskattning av den skattskyldige direkt och utan särskild prövning påverkar beloppet av den skatt som återbärs. Följdändringen kan tillämpas antingen till förmån för eller till nackdel för den som ansöker om återbäring. I det nya 4 mom. som föreslås bli fogat till paragrafen föreskrivs det att vid tillämpningen av följdändringen betraktas som skatteperiod den period som sökandens ansökan om återbäring gäller. 

Den nuvarande hänvisningen till bestämmelsen om skatteförhöjning kan anses gälla ändring av ett beslut om återbäring av mervärdesskatt till nackdel för den som ansöker om återbäring. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. där skatteförhöjningens tillämpningsområde i ärenden som gäller återbäring förtydligas. Skatteförhöjning kan påföras också när Skatteförvaltningen upptäcker att bristfälliga eller felaktiga uppgifter lämnas i ansökan om återbäring eller senare när ansökan kompletteras.  

Det nuvarande 4 mom. blir 6 mom. 

156 l §. Det föreslås att 3 mom. ändras så att bestämmelserna om det beskattningsförfarande som tillämpas på den som ansöker om återbäring ses över på motsvarande sätt som i fråga om 133 c § och 156 §. På dem som söker återbäring och som avses i denna paragraf tillämpas samma bestämmelser som på dem som ansöker om återbäring enligt 156 §, med undantag för signering och elektronisk kommunikation enligt 80 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

Enligt 3 mom. tillämpas på den som ansöker om återbäring som en del av ändringsbeskattningen sådan följdändring som avses i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, t.ex. när ett beslut om beskattning av den skattskyldige direkt och utan särskild prövning påverkar beloppet av den skatt som återbärs. Följdändringen kan tillämpas antingen till förmån för eller till nackdel för den som ansöker om återbäring. I det nya 4 mom. föreskrivs det att när följdändring tillämpas betraktas den period som ansökan om återbetalning gäller som skatteperiod. 

Den nuvarande hänvisningen till bestämmelsen om skatteförhöjning kan anses gälla rättelse av beslut om återbetalning av mervärdesskatt. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. där skatteförhöjningens tillämpningsområde i ärenden som gäller återbetalning förtydligas. Skatteförhöjning kan påföras också när Skatteförvaltningen upptäcker att bristfälliga eller felaktiga uppgifter lämnas i ansökan om återbäring eller senare när ansökan kompletteras.  

Det nuvarande 4 mom. blir 6 mom. 

161 §. I 1 och 2 mom. föreskrivs det om etableringsanmälan som ska göras innan den skattepliktiga verksamheten inleds, om ändringsanmälan av etableringsanmälan samt om nedläggningsanmälan om upphörande av den skattepliktiga verksamheten. Enligt 3 mom. tillämpas vad som föreskrivs i 1 och 2 mom. inte på den som köper ett nytt i 26 d § 1 mom. 1 punkten avsett transportmedel och som med stöd av denna lag inte är skattskyldig för annan verksamhet, och som 148 a § inte tillämpas på. Momentet gäller alltså dem som gör gemenskapsinterna förvärv av ett nytt transportmedel och som inte av andra skäl behöver antecknas i registret över mervärdesskattskyldiga och som inte är skyldiga att betala bilskatt för transportmedlet.  

I den gällande 148 a § föreskrivs det att om förvärvaren av ett nytt transportmedel inte är mervärdesskattskyldig för annan verksamhet och om bilskatt enligt bilskattelagen ska betalas för transportmedlet, tillämpas på beskattningsförfarandet bestämmelserna om bilskatt. Enligt lagförslaget upphävs 148 a §, varvid det normala mervärdesskatteförfarandet tillämpas också på sådana gemenskapsinterna förvärv. Inte heller sådana gemenskapsinterna förvärvare av ett nytt transportmedel ska antecknas i registret över mervärdesskattskyldiga och de ska inte heller lämna en etableringsanmälan eller nedläggningsanmälan. Därför föreslås det att hänvisningen till 148 a § i 3 mom. stryks.  

Enligt lagförslaget upphävs också 148 b §, eftersom det särskilda förfarandet för mervärdesskatt på gemenskapsinterna förvärv av punktskattepliktiga varor slopas och det normala mervärdesskatteförfarandet tillämpas också på sådana gemenskapsinterna förvärv. Inte heller sådana gemenskapsinterna förvärvare ska införas i registret över mervärdesskattskyldiga och de ska inte heller lämna en etableringsanmälan eller nedläggningsanmälan. Därför föreslås det att 3 mom. ändras så att det också gäller sådana förvärvare av punktskattepliktiga produkter. 

172 §. Enligt 1 mom. införs skattskyldiga i ett register över mervärdesskattskyldiga. I registret över mervärdesskattskyldiga införs enligt 2 mom. med avvikelse från 1 mom. inte de som köper ett nytt transportmedel som avses i 26 d § 1 mom. 1 punkten och som med stöd av denna lag inte är skattskyldig för annan verksamhet och som 148 a § inte tillämpas på. Momentet gäller alltså sådana gemenskapsinterna förvärvare av ett nytt transportmedel som inte av andra skäl ska antecknas i registret över mervärdesskattskyldiga och som inte är skyldiga att betala bilskatt för fordonet.  

I den gällande 148 a § föreskrivs det att om förvärvaren av ett nytt transportmedel inte är mervärdesskattskyldig för annan verksamhet och bilskatt enligt bilskattelagen ska betalas för transportmedlet, tillämpas på beskattningsförfarandet bestämmelserna om bilskatt. Enligt lagförslaget upphävs 148 a §, varvid det normala mervärdesskatteförfarandet tillämpas också på sådana gemenskapsinterna förvärv. Inte heller sådana gemenskapsinterna förvärvare av ett nytt transportmedel ska införas i registret över mervärdesskattskyldiga. Därför föreslås det att hänvisningen till 148 a § i 2 mom. stryks.  

Enligt lagförslaget upphävs också 148 b §, eftersom det särskilda förfarandet för mervärdesskatt på gemenskapsinterna förvärv av punktskattepliktiga varor slopas och det normala mervärdesskatteförfarandet ska tillämpas också på dessa gemenskapsinterna förvärv. Inte heller sådana gemenskapsinterna förvärvare ska införas i registret över mervärdesskattskyldiga. Därför föreslås det att 2 mom. ändras så att det också gäller sådana förvärvare av punktskattepliktiga produkter.  

Utan de föreslagna ändringarna skulle dessa gemenskapsinterna förvärvare införas i registret endast i fråga om förvärvet i fråga, varefter personerna skulle avföras ur registret, vilket innebär att registrering inte är ändamålsenlig. 

172 a §. Det föreslås att till lagen fogas en ny paragraf där det föreskrivs om syftet med registret över mervärdesskattskyldiga. Enligt artikel 214 i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att med hjälp av ett individuellt registreringsnummer identifiera de beskattningsbara personer och juridiska personer som definieras närmare i artikeln. Enligt artikel 216 i det direktivet ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att deras registreringssystem ska göra det möjligt att särskilja de beskattningsbara personer som avses i artikel 214 och för att övergångsordningen i artikel 402 för beskattning av gemenskapsinterna transaktioner ska tillämpas korrekt. De centrala bestämmelserna om mervärdesbeskattningen ingår i mervärdesskattelagen och i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, men också i vissa andra lagar och direkt tillämpliga unionsrättsliga bestämmelser ska tillämpas. Det centrala användningsändamålet med mervärdesskatteregistret är beskattning enligt unionens reglering och den inhemska regleringen och tillsynen över beskattningen. Enligt 10 § i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999) får Skatteförvaltningen trots bestämmelserna om skydd för personuppgifter och sekretessbeläggning av handlingar använda och behandla beskattningsuppgifter som den tagit emot eller satt upp för ett visst beskattningsärende. För parterna i en transaktion möjliggör registret över mervärdesskattskyldiga granskning av den andra partens ställning när det gäller skattskyldigheten och det förbättrar därmed rättssäkerheten för transaktionsparterna. 

176 §. I paragrafen som föreslås bli fogad till 18 kap. föreskrivs det om bevaringstiden för uppgifterna i registret över mervärdesskattskyldiga. Det föreslås att bevaringstiden ska vara 12 år från den tidpunkt då den skattskyldige avregistrerades. Vid fastställandet av bevaringstidens längd har tidsfristerna för påförande av skatt och rättelse av beslut samt tidsfristerna för ändringssökande enligt lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ beaktats. I enskilda fall kan uppgifterna bevaras också efter utgången av tidsfristen på 12 år, om ändring av beskattningen eller ändringssökande i ärendet i fråga är anhängigt.  

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2021.  

I 148 a § i den gällande mervärdesskattelagen föreskrivs det att om köparen av ett nytt transportmedel inte är mervärdesskatteskyldig för annan verksamhet och bilskatt enligt bilskattelagen ska betalas för transportmedlet, tillämpas på beskattningsförfarandet bestämmelserna om bilskatt. Enligt lagförslaget upphävs 148 a §, varvid det normala mervärdesskatteförfarandet tillämpas också på sådana gemenskapsinterna förvärv. På motsvarande sätt upphävs 148 b § i mervärdesskattelagen, eftersom det särskilda förfarandet för mervärdesskatt på gemenskapsinterna förvärv av punktskattepliktiga varor slopas och det normala mervärdesskatteförfarandet tillämpas också på dessa gemenskapsinterna förvärv.  

De nya bestämmelserna om förfarandet ska tillämpas om skyldigheten att betala mervärdesskatt för gemenskapsinterna förvärv av ett nytt transportmedel eller gemenskapsinterna förvärv av punktskattepliktiga varor har enligt 16 a § i mervärdesskattelagen uppkommit efter ikraftträdandet av lagen. På sådana gemenskapsinterna förvärv för vilka skyldigheten att betala skatt enligt 16 a § i mervärdesskattelagen har uppkommit före ikraftträdandet av lagen tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Enligt 16 a § 1 mom. uppkommer skyldigheten att betala skatt på gemenskapsinterna varuförvärv när förvärvet är gjort. En vara har förvärvats vid den tidpunkt då varan har emottagits. Enligt 138 b §, som handlar om hur förvärv hänförs tidsmässigt, hänförs gemenskapsinterna varuförvärv till kalendermånaden efter den månad under vilken skyldigheten att betala skatt har uppkommit enligt 16 a § 1 mom. Om köparen av varan har fått en faktura eller motsvarande handling beträffande den levererade varan under leveransmånaden, hänförs förvärvet dock till den månad då varan togs emot. Detta innebär att om köparen har tagit emot ett nytt transportmedel eller punktskattepliktiga varor den 1 januari 2021 eller därefter, ska köparen lämna in en skattedeklaration enligt mervärdesskatteförfarandet och mervärdesskatteförfarandet ska också i övrigt tillämpas på förfarandet. Skattedeklarationen ska således lämnas och skatten betalas t.ex. för varor som tagits emot i januari den 12 mars eller, om köparen har fått fakturan för varorna först efter januari, den 12 april. Om varorna har tagits emot före den 1 januari 2021, tillämpas på den mervärdesskatt som betalas vid gemenskapsinterna förvärv 148 a och 148 b §, dvs. bestämmelserna om bilskatt eller punktskattelagen.  

Med avvikelse från detta ska 148 b § inte tillämpas på sökande av ändring i beslut som fattas efter ikraftträdandet av lagen. På sökande av ändring i beslut som fattats efter ikraftträdandet av lagen tillämpas alltså i fråga om gemenskapsinterna förvärv av punktskattepliktiga varor alltid lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

Enligt övergångsbestämmelserna för lagen om ändring av punktskattelagen ska på beskattningen av punktskattepliktiga produkter som tagits emot före den 1 januari 2021 tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av lagen. På delgivning av beskattningsbeslut och ändringssökande tillämpas dock de nya bestämmelserna från ingången av februari 2021. Bestämmelserna i den föreslagna nya bilskattelagen tillämpas på fordon för vilka skyldigheten att betala skatt uppkommer eller som tas i skattefritt bruk i Finland efter det att lagen har trätt i kraft. Om bilbeskattningen gäller ett fordon för vilket skyldigheten att betala skatt har uppkommit eller beslutet har meddelats innan den nya bilskattelagen trädde i kraft, tillämpas på bilbeskattningen och ändringssökande som gäller den enligt övergångsbestämmelserna i den nya bilskattelagen i regel de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Om beskattningsbeslutet har fattats efter ikraftträdandet av den nya bilskattelagen, ska dock bestämmelserna i den nya bilskattelagen tillämpas på ändringssökande som gäller bilbeskattningen och på delgivning av beslutet även i det fall att bilbeskattningen gäller ett fordon för vilket skyldigheten att betala skatt har uppkommit innan den nya lagen trädde i kraft.  

På ett ärende som gäller tillstånd och som är anhängigt när lagen träder i kraft tillämpas bestämmelserna i den föreslagna lagen med undantag för ändringssökande av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. Förfarandet enligt den föreslagna lagen tillämpas endast på ansökningar om återbäring som blivit anhängiga efter lagens ikraftträdande. På de försummelser som avses i 133 c § 6 mom., 156 § 5 mom. och 156 l § 5 mom. och som inträffat före ikraftträdandet av denna lag ska tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.  

6.20  Lagen om skatteuppbörd

1 §. Tillämpningsområde. Det föreslås att det till 1 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken lagen om skatteuppbörd tillämpas på de skatter som avses i punktskattelagen även till den del som lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ inte tillämpas på dem. Tillägget behövs för att alla bestämmelser i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ inte ska tillämpas när det är fråga om en situation som avses i 11§ eller 82 a § 1 mom. i punktskattelagen. Exempelvis ska bestämmelserna om deklaration inte tillämpas på ett oegentligt förfarande eller när de produkter som en privatperson för med sig på det sätt som avses i 72 § anses vara avsedda för annat än eget bruk eller när det förfarande som föreskrivs i 74 § inte har iakttagits vid flyttning av produkter som avses i 74 § 1 mom. Om tillägget inte görs, kan lagen om skatteuppbörd inte tillämpas i dessa situationer.  

På bilskatten tillämpas lagen om skatteuppbörd med stöd av 2 mom. Med stöd av 2 mom. tillämpas lagen om skatteuppbörd också på arvsskatt, gåvoskatt och överlåtelseskatt.  

6 §. Allmän användningsordning för inbetalningar och återbäringar. Bestämmelserna i 2 mom. om den inbördes användningsordningen för inbetalningar och återbäringar preciseras. I momentet föreskrivs det att om en inbetalning har gjorts samma dag som en återbäring, på det sätt som avses i 24 § 1 mom., skulle vara tillgänglig för betalning av skatt, används inbetalningen först. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att den primära användningen av inbetalningen inte är beroende av när inbetalningen gjorts, utan när inbetalningen de facto är tillgänglig för betalning av skatt. Till exempel när en skattskyldig betalar skatten på förfallodagen, kan Skatteförvaltningen använda inbetalningen till betalning av skatt först när den har registrerats på Skatteförvaltningens konto. Av denna orsak föreslås det att momentet ändras så att om en inbetalning är tillgänglig samma dag som en återbäring, på det sätt som avses i 24 § 1 mom., skulle vara tillgänglig för betalning av skatt, används inbetalningen först. 

16 §. Riktande av inbetalningar. Till paragrafen fogas bestämmelser om hur en inbetalning riktas till betalning av säkerhet som avses i 53, 74, 78 eller 80 § i punktskattelagen eller som krävs med stöd av 2 b § i bränsleskattelagen. I paragrafen föreslås dessutom bestämmelser om användning och återbetalning av en inbetalning som riktats på detta sätt. Till övriga delar ska bestämmelser om säkerheter som avses i punktskattelagen och förfarandet i samband med dem finnas i punktskattelagen på samma sätt som för närvarande. 

Till paragrafen fogas ett nytt 9 mom., enligt vilket betalaren i stället för den allmänna inbetalning och den skatteslaginbetalning som anges i 1 och 2 mom. får rikta inbetalningen också till betalning av säkerhet enligt 53, 74, 78 eller 80 § i punktskattelagen eller som krävs med stöd av 2 b § i bränsleskattelagen.  

Till paragrafen fogas ett nytt 10 mom., där det föreskrivs om användning av en inbetalning som riktats till betalning av säkerhet, när en i 53, 74, 78 och 80 § i punktskattelagen avsedd säkerhet av engångsnatur har ställts för produkter som är skattepliktiga i Finland. En sådan inbetalning ska inte användas förrän den skattskyldige har lämnat in en skattedeklaration för den skatteperiod under vilken de produkter tagits emot för vilka säkerheten ställts i syfte att trygga punktskattefordran, eller förrän punktskatten för skatteperioden har påförts enligt uppskattning. En inbetalning som riktats till betalning av säkerheten används i första hand till betalning av den punktskatt för skatteperioden till vilken den skattskyldige i skattedeklarationen riktar säkerheten. Om punktskatten för skatteperioden har påförts enligt uppskattning, används inbetalningen i första hand som betalning av den uppskattade punktskatten. Därefter används inbetalningen till betalning av andra skatter med iakttagande av 6 § i denna lag. Om inbetalningen inte används för betalning av skatter, ska den betalas tillbaka i enlighet med 5 kap. Bestämmelser om den krediteringsränta som ska betalas på den säkerhet som betalas tillbaka finns i punktskattelagen 49 §, som föreslås bli ändrad.  

Bestämmelsen i 10 mom. gäller sådana inbetalningar som är avsedda för betalning av säkerhet i situationer som avses i 53, 74, 78 eller 80 § i punktskattelagen. I 53 § i punktskattelagen föreskrivs det om skyldigheten för en tillfälligt registrerad mottagare att ställa säkerhet för den punktskatt som ska betalas på de produkter som sänds till mottagaren. I 74 § i punktskattelagen föreskrivs det om den säkerhet som en privatperson ställer för betalning av punktskatt när han eller hon för eget bruk förvärvar produkter från en annan medlemsstat på annat sätt än som resandeinförsel eller genom distansförsäljning. Den säkerhet som avses i 78 § i punktskattelagen hänför sig till flyttningar i kommersiellt syfte av produkter som frisläppts för konsumtion. Den säkerhet som avses i den paragrafen kan också gälla produkter som en privatperson förvärvar i en situation som avses i 72 § 4 och 5 mom. i punktskattelagen. I 80 § i punktskattelagen föreskrivs det om den säkerhet som en distansförsäljare ska ställa för betalning av punktskatterna, om distansförsäljaren inte har någon skatterepresentant i Finland. 

Till paragrafen fogas ett nytt 11 mom. med bestämmelser om användningen av en inbetalning som riktats till betalning av säkerhet, när säkerheten har ställts för produkter som inte är punktskattepliktiga i Finland eller för vilka det av någon annan orsak inte ska lämnas in någon skattedeklaration.  

Om en inbetalning har riktats till betalning av en sådan säkerhet som avses i 53, 74, 78 eller 80 § i punktskattelagen och som ska ställas för produkter för vilka ingen skattedeklaration ska lämnas in, ska inbetalningen på ansökan betalas tillbaka till den skattskyldige. Om förutsättningarna för återbetalning av inbetalningen uppfylls, kan Skatteförvaltningen betala tillbaka inbetalningen även på eget initiativ. I punktskattelagens 49 §, som föreslås bli ändrad, föreskrivs det att om en säkerhet av engångsnatur som ställts för punktskatten återbetalas utan att den till någon del har använts för betalning av skatter, betalas ingen krediteringsränta på det belopp som återbetalas. En skattedeklaration lämnas inte heller in om säkerhet har ställts med stöd av 53, 74 78 eller 80 § i punktskattelagen, men produkterna inte heller tas emot i Finland. Det kan t.ex. vara fråga om att produkterna inte alls har sänts eller att produkterna har förstörs under resan. I dessa situationer kan den skattskyldige inte i en skattedeklaration rikta säkerheten till betalning av skatt, eftersom skatt inte ska betalas. På återbäringen av en inbetalning som riktats till betalning av säkerhet tillämpas också i dessa situationer bestämmelserna i 11 mom.  

Bestämmelserna i 11 mom. tillämpas också när inbetalningen riktas till betalning av en säkerhet som krävs med stöd av 2 b § i bränsleskattelagen. Detta beror på att det övervaknings- och flyttningssystem som föreskrivs i 4, 8 och 9 kap. i punktskattelagen också tillämpas på flytande bränslen som avses i 2 b § i bränsleskattelagen och som inte är punktskattepliktiga i Finland. Säkerhet ska ställas också i samband med flyttning av dessa produkter. För mottagning av produkterna lämnas dock ingen skattedeklaration in, eftersom produkterna inte är skattepliktiga i Finland. 

25 §. Hinder för användning av återbäring. Det föreslås att det för att förenhetliga regleringen till 2 mom. 4 punkten fogas försummelseavgift enligt 95 § i bilskattelagen. Återbäring av försummelseavgift enligt 95 § i bilskattelagen används inte till betalning av en annan fordran. 

38 §. Beräkning av krediteringsränta. Till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. med bestämmelser om räntetid när krediteringsränta beräknas på den punktskatt som betalas tillbaka på ansökan med stöd av bilskattelagen, punktskattelagen eller respektive lag om punktskatt eller accis. Det föreslås att gällande 5, 6 och 7 mom. blir 6, 7 och 8 mom. Samtidigt preciseras ordalydelsen i 1 mom. och i det nuvarande 7 mom. 

Bestämmelser om den ränta som ska betalas på den bilskatt och punktskatt som betalas tillbaka ska finnas i bilskattelagen och punktskattelagen på samma sätt som för närvarande. I punktskattelagen ska det dessutom föreskrivas att krediteringsränta inte betalas på återbetalning av en säkerhet av engångsnatur som ställts för punktskatt, om säkerheten inte till någon del har använts för betalning av skatter. Liksom för närvarande ska det i bilskattelagen föreskrivas om ränta som betalas på återbäring vid införsel. På återbäring vid införsel ska det betalas krediteringsränta för högst en på förhand bestämd användningsperiod, och krediteringsränta betalas inte alls, om återbäringen vid införsel har betalats på förhand. 

I det nya 5 mom. föreskrivs det om räntetid i de situationer där återbäringen beror på ett beslut som gäller bilskatt som med stöd av bilskattelagen ska betalas tillbaka på ansökan eller punktskatt som med stöd av punktskattelagen eller respektive lag om punktskatt eller accis ska betala tillbaka på ansökan. På återbäringen beräknas i dessa situationer krediteringsränta från dagen efter den dag då beslutet med anledning av ansökan om återbäring meddelats till den dag då det belopp som ska betalas tillbaka debiteras Skatteförvaltningens konto eller används till betalning av skatt. I praktiken ska krediteringsränta i allmänhet betalas för högst några dagar. 

Det föreslås att ordalydelsen i 1 och i 7 mom., som blir 8 mom., preciseras. Enligt bestämmelserna ska krediteringsränta på återbäring av skatter som betalas på eget initiativ och som behandlas som en enda skatteslag vid skatteuppbörden beräknas till den dag då den skatt som avses i den lagen och till vars betalning det belopp som ska betalas tillbaka används senast ska betalas enligt lag eller förordning. På motsvarande sätt ska krediteringsränta på inbetalning som används till betalning av skatter som betalas på eget initiativ och som behandlas som en enda skatteslag i skatteuppbörden, när inbetalningen används till betalning av skatterna i fråga senare än på betalningsdagen, beräknas från dagen efter betalningsdagen till den dag då den skatt till vars betalning det belopp som ska betalas tillbaka används senast ska betalas enligt lag eller förordning.  

47 §. Befrielse från skatt. Det föreslås att bestämmelserna om befrielse från skatt förenhetligas. Bestämmelserna om lättnader i punktskatten och bilskatten i bilskattelagen respektive punktskattelagen upphävs, och på bilskatten och punktskatterna tillämpas bestämmelserna om befrielse från skatt i lagen om skatteuppbörd. Det föreslås att ett nytt 4 mom., som motsvarar nuvarande 105 § 1 mom. 2 punkten i punktskattelagen, fogas till paragrafen. I momentet föreskrivs det om befrielse från punktskatt när det är fråga om sådana skattepliktiga produkter som under en begränsad tid används för forsknings- och utvecklingsprojekt. Dessutom förutsätts det att forsknings- eller utvecklingsprojektet syftar till teknisk utveckling av mer miljövänliga produkter eller av bränslen från förnybara källor. Eftersom momentet motsvarar 105 § 1 mom. 2 punkten i punktskattelagen, ändrar den föreslagna bestämmelsen inte nuläget.  

Nuvarande 4—7 mom. blir 5—8 mom.  

50 §. Preskription av skatt. Det föreslås att 2 mom. ändras så att preskriptionstiden på fem år för skatter som betalas på eget initiativ räknas från ingången av det kalenderår som följer på det år då skattedeklarationen för skatt som betalas på eget initiativ lämnades in och inte från ingången av det kalenderår som följer på den allmänna förfallodagen efter det att skattedeklarationen lämnades in. Ändringen förkortar preskriptionstiden med ett år för de för sent inlämnade skattedeklarationer som lämnats in till Skatteförvaltningen på den allmänna förfallodagen i december eller därefter men under samma kalenderår. Ändringen förenhetligar bestämmelserna, eftersom preskriptionstiden för skatten efter ändringen beräknas på samma sätt oberoende av om den skattskyldige rättar sin skattedeklaration för skatt som betalas på eget initiativ eller om Skatteförvaltningen påför den skatt som betalas på eget initiativ. Dessutom preciseras ordalydelsen i momentet så att det tydligare framgår av momentet att en förlängning av preskriptionstiden endast gäller det skattebelopp för skatteperioden som ökar på basis av den deklaration som lämnats in för sent, men inte det skattebelopp för skatteperioden som deklarerats i en tidigare deklaration. 

51 §. Preskription av belopp som ska återkrävas. Det föreslås att paragrafen ändras så att preskriptionstiden på fem år för belopp som ska återkrävas räknas från ingången av det kalenderår som följer på dagen för beslutet om återkrav och inte vid ingången av det kalenderår som följer på förfallodagen för det belopp som ska återkrävas. Ändringen förenhetligar bestämmelserna, eftersom bestämmelsen om preskription av belopp som ska återkrävs efter ändringen motsvarar 20 § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter. Enligt den paragrafen preskriberas en offentlig fordran fem år efter ingången av året efter det år då den påfördes eller debiterades, och i annat fall vid ingången av året efter det år då fordran förföll till betalning. 

52 §. Preskription av återbäring och inbetalning samt av ränta på dem. Det föreslås att 2 mom. ändras så att det till momentet fogas en bestämmelse om preskription av en inbetalning när den skattskyldige inte har ansökt om återbäring av en inbetalning som riktats till betalning av säkerhet av engångsnatur som ställt för punktskatt och Skatteförvaltningen inte på eget initiativ kan betala tillbaka inbetalningen, eftersom betalningsuppgifterna är bristfälliga. En inbetalning som den skattskyldige riktat till betalning av en säkerhet av engångsnatur preskriberas på samma sätt som en i 20 § avsedd obefogad inbetalning, om den skattskyldige inte har lämnat in en sådan ansökan om återbäring av inbetalningen som avses i 16 § 11 mom. Om Skatteförvaltningen inte kan betala tillbaka inbetalningen till den skattskyldige på grund av bristfälliga betalningsuppgifter, preskriberas inbetalningen samt räntan på den fem år från utgången av det kalenderår då inbetalningen har gjorts. En preskriberad inbetalning som riktats till en säkerhet intäktsförs till staten med stöd av 4 mom. 

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Lagen föreslås träda i kraft den 1 februari 2021. Bestämmelsen i 16 § 9 mom. om den skattskyldiges möjlighet att rikta inbetalningen också till betalning av säkerhet av engångsnatur för punktskatt ska dock tillämpas redan från och med den 1 januari 2021. Eftersom förfallodagen för en sådan punktskatt är först i februari 2021, ska den inbetalning som riktats till betalning av säkerheten användas som betalning av punktskatt i enlighet med 16 § 10 och 11 mom., vilka träder i kraft den 1 februari 2021.  

Skatteuppbörd och indrivning som gäller bilskatt och punktskatt överförs från det gamla uppbördsförfarandet till det nya uppbördsförfarandet och samtidigt från det gamla datasystemet till det nya datasystemet först den 1 februari 2021. På dessa skatteslag tillämpas till och med utgången av januari 2021 de bestämmelser om skatteuppbörd och indrivning i lagen om skatteuppbörd, bilskattelagen och punktskattelagen som gällde före ikraftträdandet av den föreslagna lagen. På punktskatten tillämpas bestämmelserna om lättnader i punktskatten i punktskattelagen, om beslutet fattas senast den 31 januari 2021. Efter detta tillämpas bestämmelserna om befrielse från skatt i lagen om skatteuppbörd.  

På preskription av det skattebelopp som har ökat på basis av en före lagens ikraftträdande för sent inlämnad skattedeklaration som gäller skatter som betalas på eget initiativ och av det belopp som det före lagens ikraftträdande bestämts att ska återkrävas tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet, enligt vilka preskriptionstiden räknas från ingången av det kalenderår som följer på förfallodagen. Efter ikraftträdandet av lagen räknas preskriptionstiden redan från ingången av det kalenderår som följer på den tidpunkt när den rättsliga grunden uppstod. Detta innebär t.ex. att preskriptionstiden för det belopp som ska återkrävas börjar löpa vid ingången av det kalenderår som följer på beslutsdagen. 

6.21  Lagen om skattetillägg och förseningsränta

5 a §. Dröjsmålsränta och nedsatt dröjsmålsränta. Enligt 1 mom. beräknas dröjsmålsränta på obetald skatt som hör till tillämpningsområdet för lagen om skatteuppbörd och på skatt som påförs i samband med rättelse av beskattningen enligt 57 § i lagen om beskattningsförfarande. Momentet innehåller också en bestämmelse om räntesatsen för dröjsmålsränta. Det föreslås en sådan ändring att det i momentet i fortsättningen också ska föreskrivas om en dröjsmålsränta på punktskatt och bilskatt som påförs i samband med verkställande eller rättelse av beskattningen.  

Dröjsmålsränta ska beräknas på punktskatt när det är fråga om ett oegentligt förfarande som avses i 11 eller 82 § i punktskattelagen eller en situation som avses i 82 a § 1 mom. 1 eller 2 punkten i den lagen. Vidare ska dröjsmålsränta beräknas i de situationer som avses i 89 § i bilskattelagen. Den paragrafen gäller situationer där någon helt och hållet har underlåtit att avge en bilskattedeklaration eller deklarationen har avgetts efter den föreskrivna tiden samt situationer där bilskatt inte alls har påförts eller påförs endast delvis eller betalats tillbaka till ett för högt belopp på grund av att en skattskyldig har lämnat in en bristfällig, vilseledande eller oriktig skattedeklaration eller annan uppgift eller handling.  

5 b §. Beräkning av dröjsmålsränta. Till paragrafen föreslås det bli fogat nya 5, 6, 7 och 8 mom. med bestämmelser om räntetiden för dröjsmålsräntan i de fall då det när punktskatt eller bilskatt påförs också bestäms att dröjsmålsränta ska betalas.  

Enligt det nya 5 mom. beräknas på punktskatt som påförts på grund av ett i punktskattelagen avsett oegentligt förfarande dröjsmålsränta från dagen efter den dag då skyldigheten att betala skatt uppkom till den dag då skatten betalas. Dröjsmålsränta ska alltså, precis som för närvarande, betalas redan från dagen efter det att skyldigheten att betala skatt uppkom. En skattskyldig som gör sig skyldig till oegentligt förfarande får ingen räntefri betalningstid för punktskatten.  

De föreslagna nya 6 och 7 mom. innehåller bestämmelser om beräkning av dröjsmålsräntan i den situation som avses i 89 § 1 mom. i bilskattelagen. Enligt det nya 6 mom. beräknas dröjsmålsränta enligt 89 § i bilskattelagen vid beskattning enligt period från dagen efter förfallodagen till förfallodagen för den skatt som påförs. Den löpande dröjsmålsräntan kan i dessa situationer inte avbrytas före förfallodagen, vilket är avsett att sporra till att betala skatten genast på den förfallodag som anges i lagen. I 7 mom. föreslås det bli föreskrivet att dröjsmålsräntan vid fordonsspecifik beskattning beräknas från den 25 dagen i den tredje kalendermånaden efter den dag då skyldigheten att betala skatt uppkom till förfallodagen för den skatt som påförs. I momentet föreskrivs det vidare att om beskattningen av ett fordon vid fordonsspecifik beskattning på myndighetsinitiativ verkställs på den grunden att fordonet har tagits i bruk utan att en skattedeklaration har lämnats in, beräknas dock dröjsmålsräntan på bilskatten från dagen efter den dag då skyldigheten att betala skatt uppkom till förfallodagen för den skatt som påförs. Dröjsmålsräntan börjar i dessa fall således räknas dagen efter det att fordonet togs i bruk. Ingen räntefri betalningstid beviljas alltså för bilskattens del om fordonet tas i bruk men skattedeklarationen försummas. 

Enligt det föreslagna 89 § 2 mom. i bilskattelagen ska dröjsmålsränta också betalas för sådan återbäring av bilskatt som har betalats till ett för stort belopp t.ex. på grund av att den sökande har lämnat Skatteförvaltningen oriktiga uppgifter. Syftet med räntepåföljden är att förebygga att oriktiga och bristfälliga uppgifter lämnas när återbäring söks. En bestämmelse om beräkning av dröjsmålsränta på bilskatt som betalats tillbaka till ett för stort belopp finns i det föreslagna 8 mom. Bestämmelsen utgör en avvikelse från det som i 6 och 7 mom. föreskrivs om beräkningen av dröjsmålsränta på bilskatt. Med bilskatt som betalats tillbaka till ett för stort belopp avses den del av den återbetalda bilskatten som det inte har funnits någon grund för att betala tillbaka och som det bestäms ska betalas tillbaka till skattemyndigheten. Dröjsmålsräntan ska enligt förslaget beräknas från dagen efter den dag då det överskjutande bilskattebeloppet används till betalning av skatt eller debiteras Skatteförvaltningens konto. Dröjsmålsräntan ska beräknas till förfallodagen för återbetalningen av det överskjutande beloppet. Förfallodagen ska uppges i det beslut där det bestäms att den bilskatt som återbetalats utan grund ska betalas tillbaka. Om den som ansöker om återbäring låter bli att betala den fastställda skatten senast på förfallodagen, beräknas i enlighet med 1 mom. dessutom dröjsmålsränta på skatten från den dag som följer på den genom beslut fastställda förfallodagen till den dag då skatten betalas. 

7 §. Avstående från uppbörd av skattetillägg, förseningsränta och dröjsmålsräntor. Ordalydelsen i 3 mom. föreslås bli preciserad. Den gällande lydelsen, enligt vilken dröjsmålsränta som Skatteförvaltningen påfört kan lämnas ouppburen på de grunder som anges i momentet, har kunnat tolkas så att bestämmelsen inte gäller de dröjsmålsräntor efter förfallodagen som föranleds av försenade betalningar. Bestämmelsen om att avstå från dröjsmålsräntor ska dock vara enhetlig i fråga om alla dröjsmålsräntor. 

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Lagen föreslås träda i kraft den 1 februari 2021. Bestämmelserna om dröjsmålsränta ska tillämpas på den ränta som för dagen för lagens ikraftträdande och tiden därefter beräknas för bilskatt och punktskatt. På den ränta som beräknas för tiden före detta tillämpas de bestämmelser om skattetillägg och förseningsränta som gällde vid ikraftträdandet. Vid beräkningen av räntan tillämpas då emellertid inte skattetilläggets eller förseningsräntans minimibelopp på tre euro. Det betyder t.ex. att det på bilskatt som inte har betalats före ikraftträdandet av lagen beräknas förseningsränta och skattetillägg för tiden före ikraftträdandet, dock utan att minimibeloppet på tre euro eller dröjsmålsränta tillämpas från och med dagen för ikraftträdandet. 

9.1  Samband med andra propositioner

Propositionen hänför sig till den totalreform av fordonslagen som är under beredning vid kommunikationsministeriet. Avsikten är att lämna en proposition om reformen till riksdagen i april 2020, och de lagändringar som hänför sig till den avses träda i kraft i september 2020. I den propositionen föreslås det ändringar i vissa bestämmelser i bilskattelagen på motsvarande sätt som det i denna proposition föreslås ändringar i vissa bestämmelser i fordonslagen. Författningshänvisningarna i bägge lagförslagen behöver beaktas under riksdagsbehandlingen. 

9.2  Förhållande till budgetpropositionen

I propositionen föreslås det en ändring i periodiseringen av betalningen av punktskatt. Ändringen innebär det år den träder i kraft en minskning av engångsnatur på knappt 600 miljoner euro i statens skatteintäkter i och med att betalningen av skatten senareläggs. Denna effekt ska beaktas när budgetpropositionen för 2021 utarbetas.