1.1  Bakgrund

Sänkning av åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet

Med stöd av 75 § 3 mom. i barnskyddslagen (417/2007) upphör välfärdsområdets skyldighet att ordna eftervård senast när den unga personen fyller 25 år. I regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering bestämdes det att åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet sänks med två år till 23 år. Till åtgärden hänför sig en statsfinansiell besparing på 12 miljoner euro 2024 och 24 miljoner euro från och med 2025. Enligt regeringsprogrammet överlämnas regeringens proposition om sänkning av åldersgränsen för eftervård till riksdagen före utgången av 2023. Eftersom propositionen påverkar statsbudgeten för nästa år måste den överlämnas enligt tidsfristerna för budgetlagar. 

Skyldigheten att ordna småbarnspedagogik och ersättning för kostnaderna för denna

I och med att reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet trätt i kraft har det uppstått oklarheter i kommunerna och välfärdsområdena om huruvida en kommun som ordnat småbarnspedagogik för ett barn som placerats med stöd av barnskyddslagen har rätt att fakturera kostnaderna för denna av placerarvälfärdsområdet. Enligt 16 b § 1 mom. i barnskyddslagen har den kommun där barnets placeringsplats finns samt boningskommunen för barnet i eftervård rätt till ersättning av placerarvälfärdsområdet för sina kostnader för att ordna den service och de stödåtgärder som behövs för omsorgen om eller vården av barnet. Bestämmelsen har, i brist på övrig reglering, styrt kostnadsfördelningen mellan kommunerna fram till ikraftträdandet av social- och hälsovårdsreformen då kommunen hade ansvaret för att ordna både barnskydd och småbarnspedagogik. När reformen trädde i kraft borde denna bestämmelse dock ha preciserats så att den motsvarar det förändrade organiseringsansvaret. Bestämmelsen korrigeras nu genom denna proposition. Samtidigt preciseras bestämmelserna om skyldigheten att ordna småbarnspedagogik i lagen om småbarnspedagogik och till den lagen fogas en bestämmelse om kostnadsfördelningen mellan kommunerna.  

Korrigeringar till följd av social- och hälsovårdsreformen

Ändringarna i barnskyddslagen till följd av social- och hälsovårdsreformen trädde i kraft vid ingången av 2023 genom lagen om ändring av barnskyddslagen (610/2022). Ändringarna ingick i en omfattande regeringsproposition (RP 56/2021 rd, den så kallade SOTE100-propositionen), genom vilken de tekniska ändringarna till följd av social- och hälsovårdsreformen sattes i kraft i lagstiftningen om social- och hälsovård, som uppdaterades till att motsvara den nya anordnarstrukturen och organiseringsansvaret enligt reformen. Förslagen i propositionen avsåg inte ingripa i bestämmelserna i sak, med undantag för vissa frågor kring särlösningen för Nyland. I barnskyddslagen kvarstod i och med social- och hälsovårdsreformen vissa fel som behöver korrigeras. Ändringarna är av teknisk karaktär. 

1.2  Beredning

Propositionen har beretts vid social- och hälsovårdsministeriet som brådskande tjänsteuppdrag efter det att regeringsprogrammets åtgärder för eftervården inom barnskyddet offentliggjordes. Tidsplanen för beredningen av eftervårdsärendet har också utgjort ramarna för de andra förslagen som ingår i propositionen. Trots den strama tidsplanen har det ansetts motiverat att i propositionen ta in ovan nämnda ändringar av teknisk karaktär som hänför sig till social- och hälsovårdsreformen samt ovan nämnda ändringar som rör småbarnspedagogiken. Situationen i fråga om kostnaderna för småbarnspedagogiken är för närvarande oklar i kommunerna och välfärdsområdena. Den del av propositionen som rör småbarnspedagogiken har beretts av undervisnings- och kulturministeriet och finansministeriet i samarbete. I samband med beredningen av den delen hördes Finlands Kommunförbund rf och Välfärdsområdesbolaget Hyvil Ab.  

Utkastet till regeringsproposition var ute på remiss 17.8.2023–14.9.2023. Remissvaren behandlas i 6 punkten. På grund av den brådskande tidsplanen var remisstiden för propositionen kortare än den rekommenderade som är sex veckor lång. 

Beredningsunderlaget för regeringens proposition finns i den offentliga tjänsten på valtioneuvosto.fi/sv/projekt med identifieringskoden STM047:00/2023 

2.1  Sänkning av åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet

Enligt 75 § i barnskyddslagen ska eftervård ordnas efter det att vård utom hemmet har avslutats och likaså sedan en placering som stödåtgärd inom öppenvården har avslutats, om placeringen varat minst ett halvt år utan avbrott och berört enbart barnet. Eftervård kan också ordnas för en ung person som inte tidigare har varit placerad i vård utom hemmet eller vars placering i vård utom hemmet inte har varat sex månader. På så sätt kan den unga personen få stöd i att bli självständig även om det inte finns en absolut skyldighet att ordna eftervård. 

Med eftervård avses det övergripande stöd som erbjuds ett barn eller en ung person efter det att en placering i vård utom hemmet eller i långvarig öppenvård har avslutats. Syftet med eftervården är att stödja barnets återvändande till hemmet och att hjälpa den unga personen att utveckla tillräckliga färdigheter för att börja ett självständigt liv. Majoriteten av klienterna i eftervård är myndiga. Eftervården säkerställer att barnet eller den unga personen får stöd när det gäller boende, utbildning, social och psykisk funktionsförmåga, hälso- och sjukvård samt utkomst. Tillsammans med den unga personen upprättas en individuell klientplan för eftervården. För att stödja genomförandet av planen utarbetas en tjänstehelhet som sträcker sig över olika förvaltningsområden. Det kan vara fråga om vilka bastjänster som helst som kan ordnas utifrån det individuella behovet av eftervård. Till skyldigheten att ordna eftervård hör också att stödja barnets eller den unga personens föräldrar eller andra personer som svarar för barnets eller den unga personens vård och fostran särskilt vid återvändande till hemmet efter en placering i vård utom hemmet. 

Åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet höjdes från 21 till 25 år genom en ändring av barnskyddslagen som trädde i kraft den 1 januari 2020 (542/2019). En höjning av åldersgränsen hade tidigare föreslagits i utredningen Fungerande barnskydd Fungerande barnskydd. Utredningsgruppens slutrapport. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2013:19, s. 46. . http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-00-3611-9 och i utredare Kananojas slutrapport Kananoja, A. & Ruuskanen, K. (2019). Utredarens förslag till förbättring av förutsättningarna för och kvaliteten på barnskyddet. Slutrapport. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2019:4, s. 42. .http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-00-4026-0. I samband med godkännandet av regeringens proposition med förslag till ändring av barnskyddslagen (RP 237/2018 rd) antog riksdagen lagförslaget i lagmotion LM 86/2018 rd, som gällde en höjning av åldersgränsen för eftervård. Därför grundade sig ändringen inte på sedvanlig tjänstemannaberedning och relaterad konsekvensbedömning. En annan ändring av barnskyddslagen som trädde i kraft den 1 januari 2020 (1489/2019, RP 71/2019 rd) inkluderade ändringar av definitionen av en ung person och sista betalningsdagen för medlen för eget hushåll till följd av höjningen av åldersgränsen för eftervård. Till ikraftträdandebestämmelsen fogades dessutom genom lagen om ändring av ikraftträdandebestämmelsen i en lag om ändring av barnskyddslagen (1490/2019, RP 71/2019 rd), som trädde i kraft den 1 januari 2020, en övergångsbestämmelse enligt vilken de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av den lagen tillämpas på barn och unga vars rätt till eftervård enligt 75 § upphört före ikraftträdandet. Lagen tillämpades alltså inte retroaktivt. 

Välfärdsområdets skyldighet att ordna eftervård upphör när fem år har förflutit från det att barnet sedan en placering utom hemmet enligt 75 § 1 mom. avslutades senast har varit klient hos barnskyddet. Tiden av fem år börjar räknas från och med det att stödåtgärderna inom öppenvården eller eftervården har avslutats och barnet inte efter det har varit klient hos barnskyddet. Tiden börjar således inte ännu löpa till exempel när en placering avslutas när barnet fyller 18 år och den unga personen fortfarande får eftervård inom barnskyddet och därmed är klient hos barnskyddet. Skyldigheten att ordna eftervård upphör dock senast när en ung person fyller 25 år. 

När eftervården avlutas ska en socialarbetare tillsammans med den unga personen vid behov göra upp en plan i vilken skrivs in de tjänster som den unga personen har tillgång till sedan eftervården avslutats. På så sätt säkerställs det att en ung person som håller på att bli självständig inte blir utan stöd efter det att skyldigheten att ordna eftervård har upphört, utan vid behov får hjälp och vägledning av en socialarbetare i att använda andra allmänna tjänster och stödåtgärder som ordnas av välfärdsområdet och kommunen samt förmåner. Lagförslaget innehåller inga ändringar i eftervården i sak.  

I 77 § i barnskyddslagen föreskrivs det om medel för eget hushåll. Om ett barn eller en ung person har placerats i vård utom hemmet som stödåtgärd inom öppenvården eller till följd av omhändertagande eller inom ramen för eftervård, ska varje kalendermånad medel reserveras i syfte att hjälpa barnet eller den unga personen att klara sig på egen hand till ett belopp som motsvarar minst 40 procent av barnets eller den unga personens inkomster, ersättningar eller tillgodohavanden enligt 14 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården. Barnbidrag beaktas dock inte då beloppet räknas ut. Om barnet eller den unga personen inte får sådana egna inkomster, ersättningar eller har sådana egna tillgodohavanden som avses i 14 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992), eller om de är otillräckliga, ska det organ som ansvarar för socialvården när placeringen avslutas stödja den unga personen som håller på att bli självständig med de medel för eget hushåll som behövs för boende, utbildning och utgifter i anslutning till självständighetsprocessen i övrigt. Utgångspunkten enligt 3 mom. är att medel för eget hushåll ska betalas till ett barn eller en ung person när eftervården avslutas. Av särskilda skäl i anslutning till stödjande och tryggande av barnets eller den unga personens självständighetsprocess kan man dock göra undantag från huvudregeln för utbetalning av medel för eget hushåll. Medel för eget hushåll kan betalas efter en socialarbetares prövning till en ung person som fortfarande får eftervård. Om en ung person inte klarar av att hantera sin ekonomi behöver han eller hon fortfarande stöd eller om personen till exempel använder pengarna till annat än för att bli självständig, till exempel till alkohol och droger, kan tidpunkten för betalning skjutas upp, även om eftervården avslutas. Även i det fallet ska medel för eget hushåll betalas till en ung person senast när han eller hon fyller 25 år. 

Även om rätten till eftervård är subjektiv bedöms behovet av stöd under arbetets gång. Huruvida arbetet inom eftervården fortsätter eller upphör grundar sig på en bedömning av stödbehovet som görs av yrkespersonen inom det sociala området och klienten tillsammans. Enligt 45 § i socialvårdslagen har klienten rätt att få ett skriftligt beslut om ordnandet av socialservicen. Det meddelas olika förvaltningsbeslut om eftervården, till exempel om enbart rätten till eftervård, om enskilda stödåtgärder (såsom socialt arbete, socialhandledning, stött boende eller ekonomiskt stöd) som baseras på det individuella behovet eller om kombinationer av dessa. Ett beslut som tryggar rätten till eftervård inkluderar också till exempel det sociala arbetet inom eftervården. I ett beslut som gäller endast rätten till eftervård konstateras den berättigades rätt att få eftervård tills hen fyller 25 år. Eftervårdens innehåll i detalj bestäms enligt de individuella servicebehoven, som antecknas i planen för eftervård. För varje stödåtgärd meddelas ett separat förvaltningsbeslut (så kallat beslut om stödåtgärd), om det inte ingår i beslutet om rätten till eftervård. Besluten om stödåtgärd meddelas för olika långa perioder och kan alltså meddelas för hela den tid personen har rätt till eftervård eller för en viss tid, till exempel fram till tidpunkten för justering av planen för eftervård. På varaktigheten inverkar också huruvida stödåtgärden tillhandahålls som välfärdsområdets egen tjänst eller som köpt tjänst. För till exempel socialhandledning som tillhandahålls som välfärdsområdets egen tjänst kan beslutet omspänna en längre period (även fram till 25 års ålder) än för socialhandledning som skaffas som en köpt tjänst. Klientrelationen kan avslutas genom ett beslut, om det bedöms att klienten inte längre har behov av stöd. Om behov uppstår senare kan klientrelationen inledas på nytt, förutsatt att rätten till eftervård fortfarande gäller. Det finns ingen täckande information om hurdana beslut som meddelats och meddelas inom välfärdsområdena. Besluten kan variera till sitt innehåll och sin varaktighet. 

Gruppen av unga vuxna som har rätt att få tjänster inom eftervården är inte homogen, och därför hör det till eftervårdens grundläggande uppgift att svara på mycket varierande behov av stöd. Till exempel stött boende inom eftervården ordnas i varierande intensitet. Den lättaste modellen kan till exempel innebära stöd för en ung i eftervård som bor i en hyreslägenhet i form av socialhandledning en eller två gånger i månaden. I den starkt stödda boendeservicen är stödet betydligt mer intensivt och kan genomföras på en separat boendeenhet. Det kan vara en bra lösning för unga som inte klarar sig i andra tjänster bland annat på grund av sina beteendesymtom. De kan samtidigt ha till exempel missbruksproblem, psykisk ohälsa och autismspektrumstörning. 

Inom eftervården ges åtminstone tre former av ekonomiskt stöd: förebyggande och kompletterande utkomststöd, ekonomiskt stöd i eftervård och medel för eget hushåll. Utkomststödet betalas i enlighet med lagen om utkomststöd, vilket förutsätter rätt till grundläggande utkomststöd. Om klienten inte har rätt till grundläggande utkomststöd eller behöver något som inte kan fås som utkomststöd, kan hen beviljas ekonomiskt stöd i eftervård eller använda medel för eget hushåll. 

Det har uppskattats att 40 procent av de unga i eftervården står utanför arbete, utbildning och värnplikt (NEET). De har oftare problem med missbruk och psykisk hälsa samt bostadslöshet än sina jämnåriga, och de får ofta barn tidigare än sina jämnåriga. Heino, T., Hirschovits-Gerz T., Weckroth N., Sevola, S. (2022) Väliyhteenveto – lastensuojelun jälkihuolto. Teoksessa Hirschovits-Gerz, T., Weckroth, N., Heino, T. (toim.) Ett fönster mot vuxenlivet. Utredning om stöd och service för unga som får eftervård inom barnskyddet och som kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare. Rapport 2/2022. THL, 112–116. http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-343-815-6 Forskningen har visat att barn i placeringar utom hemmet i vuxen ålder sannolikare har långvariga problem med utbildning och att hitta arbete än den övriga befolkningen. Pojkar har oftare långvariga problem än flickor. Kääriälä, A., Haapakorva, P., Pekkarinen, E., Sund, R. (2019) From care to education and work? Education and employment trajectories in early adulthood by children in out-of-home care. Child Abuse & Neglect 98 (2019) 104144. . Undersökningen baserade sig på det nationella födelsekohort 1987-materialet. De ungas utbildnings- och arbetslivsvägar följdes fram till 25 års ålder.https://doi.org/10.1016/j.chiabu.2019.104144 

Eftervårdstjänsterna för myndiga personer har administrativt organiserats på olika sätt: i vissa områden ingår de i de övriga barnskyddstjänsterna, i andra i tjänsterna för vuxna. Eftervårdens omfattning och arbetsformer är inte nationellt enhetliga, och det praktiska utförandet beror på välfärdsområdet. Någon övergripande riksomfattande statistik över vilka tjänster som ordnas som eftervård eller över de totala kostnaderna för eftervård finns inte att tillgå. Det är känt att eftervården inte alltid tillhandahåller tillräckligt samordnade stödåtgärder och stödtjänster eller stödpersoner för unga som behöver intensivt stöd. En framgångsfaktor i eftervården inom barnskyddet har dock ansetts vara just stödet av en egen vuxen.  

Som helhet är eftervårdstjänsterna för unga vuxna ofta splittrade, liksom det övriga servicesystemet för unga. Många unga får den hjälp de behöver, men för en ung person med flera olika behov är det stöd som tillhandahålls inte nödvändigtvis tillräckligt individuellt eller intensivt, eller upplevs av den unga personen själv inte som motiverande eller lämpligt. Även praxis för att producera och tillhandahålla tjänster kan vara ett hinder för en belastad ung person att delta aktivt. När vägarna till utbildning och arbete och stödtjänsterna inom eftervården är splittrade över olika förvaltningsområden leder de varierande attityderna, anvisningarna, lagarna och tjänsteleverantörerna i värsta fall till att den unga personen hamnar utanför servicesystemet. Många behöver också mer intensiv hjälp av hälso- och sjukvården. Havaintoja jälkihuollon nykytilasta esim. Hirschovits-Gerz T., Heino T., Laine T., Weckroth N. toim. (2023) Mot ett högklassigt stöd för övergång till vuxenlivet. Slutrapport för projektet Tillsammans mot vuxenlivet – Framåt i Livet (YEE). Rapport 5/2023. THL. https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-408-078-1 

Barnskyddet står ofta alltför ensamt i servicesystemet för eftervård åt unga personer. Därför föreslog en arbetsgrupp som tillsattes av social- och hälsovårdsministeriet den 17 januari 2019 i sin slutrapport (Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2019:43) att eftervården inom barnskyddet reformeras till stöd för unga som håller på att bli vuxna och självständiga. För detta föreslogs det att man stiftar en separat lag där tyngdpunkten i stödet för unga flyttas från socialvården till andra tjänster och ett övergripande och samordnat samarbete över sektorsgränserna främjas i stället för splittrade tjänster inom olika förvaltningsområden. Arbetsgruppens förslag till stöd för unga som håller på att bli vuxna skulle då inte vara det sista skedet i barnskyddet utan en systematisk stödhelhet som inriktas på de första stegen i vuxenlivet. 

I synnerhet utbildning och avläggande av examen på minst andra stadiet, där den utvidgade läroplikten och garantin för tillräckligt individuellt lärande och stöd för studierna har stor betydelse, skyddar barn och unga mot många sociala och hälsorelaterade problem. 

Förenta Nationernas (FN) barnrättskommitté framförde i sina slutsatser om Finlands kombinerade femte och sjätte rapport den 2 juni 2023 Slutsatser om Finlands kombinerade femte och sjätte rapport. FN:s barnrättskommitté. CRC/C/FIN/CO/5–6. 2 juni 2023 (inofficiell översättning). Kan läsas på .https://um.fi/documents/35732/0/CRC_C_FIN_CO_5-6_fi+%281%29.pdf/f8e9c156-5172-0834-d6c7-201066cbc9f2?t=1691047057189 sin oro över att barn efter avslutad vård utom hemmet inte stöds med tillräckliga åtgärder (punkt 26. e). Kommittén rekommenderar avtalsstaten att säkerställa att individuell fortsättning efter vård utom hemmet planeras för barnen i syfte att tillhandahålla dem socialt, utbildningsmässigt och annat relevant stöd så att de med framgång kan anpassa sig på nytt till familjen och samhället (punkt 27. f). 

I öppenvården inom barnskyddet har antalet klienter över 18 år (13 033) klart ökat från 2020 Enligt sextettkommunernas rapport omfattades 2 125 unga i åldern 18–20 år av eftervård år 2020, och 1 637 unga år 2021. Antalet 21–24-åringar i eftervård var 190 år 2020 och 896 år 2021. Uppgifter från Vanda stad om antalet 21–24-åringar saknades åren 2020–2021. Antalet 18–20-åringar sjönk. Under samma period ökade totalkostnaderna för eftervården med 46,2 procent (från 11 921 847 till 17 424 174 euro). Kuuden suurimman kaupungin lastensuojelun palvelut ja kustannukset vuonna 2021. Kuusikko-työryhmän julkaisusarja 1/2022, s. 83. Kan läsas på .https://www.hel.fi/hel2/tietokeskus/julkaisut/pdf/22_06_01_Kuusikko_Lastensuojelu_2021.pdf: 

Tabell 1. Utveckling av antalet klienter som fyllt 18 år inom öppenvården 2018–2022. 

Antalet klienter inom öppenvården och förändringar i det kan inte granskas täckande per åldersklass nationellt. Under 2022 var 1 397 unga personer som fyllt 18 år placerade. Av dem hade 342 placerats under året som minderåriga. I dessa fall avslutades omhändertagandet på födelsedagen, men placeringen fortsatte i form av placering inom eftervården. Av de placerade som fyllt 18 år under 2022 var 346 18 år, 298 19 år, 192 20 år, 171 21 år, 156 22 år, 156 23 år och 78 24 år. 

Institutet för hälsa och välfärd (THL) uppskattar att antalet 23- och 24-åriga klienter i eftervården i början av 2024 uppgår till cirka 3 000 (uppskattning erhållen 14.9.2023). Uppskattningen grundar sig på de första uppgifterna i det nya uppföljningsregistret för socialvården. Den baseras på klientantalen, som bara täcker 15 procent av befolkningen. Enligt samma informationsunderlag är uppskattningsvis 51 procent av de 18–24-åriga klienterna i eftervården män och 48 procent kvinnor (uppskattning erhållen 18.9.2023). På grund av att materialet är begränsat ska dessa uppskattningar betraktas med stort förbehåll. 

2.2  Skyldigheten att ordna småbarnspedagogik och ersättning för kostnaderna för denna

Fram till 2013 var dagvården inom social- och hälsovårdens förvaltningsområde en del av socialvårdens och socialservicens system och den relaterade lagstiftningen. Från och med 2013 överfördes lagberedningen, förvaltningen och styrningen av dagvården till undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde och den har sedan dess inte längre utgjort socialservice enligt socialvårdslagen. Enligt regeringens proposition om ovan nämnda ändring (RP 159/2012 rd) genomfördes ändringen kostnadsneutralt så att anslagen överfördes från social- och hälsovårdsministeriets huvudtitelmoment till undervisnings- och kulturministeriets huvudtitelmoment. Som en del av ändringarna av lagen om barndagvård (580/2015, RP 341/2014 rd) gjordes också en begreppslig ändring genom att barndagvård ändrades till småbarnspedagogik. Även lagens rubrik ändrades till lagen om småbarnspedagogik. Efter det, den 1 september 2018, trädde totalreformen av lagen om småbarnspedagogik (540/2018) i kraft.  

Sedan ingången av 2023 har ansvaret för att ordna barnskydd vilat på välfärdsområdena. För ordnandet av barnskydd ansvarar i enlighet med 16 § i barnskyddslagen det välfärdsområde inom vars område barnet eller den unga personen har sin hemkommun. Barnskyddsåtgärder kan dock ordnas även inom ett annat välfärdsområde.  

Enligt 16 b § 1 mom. i barnskyddslagen ska det välfärdsområde där ett barn eller en ung person har placerats som en stödåtgärd inom öppenvården eller i vård utom hemmet eller i eftervård (placeringsvälfärdsområde) i samarbete med det välfärdsområde som enligt 16 § 1 mom. eller 17 § ansvarar för ordnandet av barnskydd (placerarvälfärdsområde) och den kommun där barnets eller den unga personens placeringsplats finns eller boningskommunen för ett barn eller en ung person i eftervård ordna den service och de stödåtgärder för barnet eller den unga personen som behövs för omsorgen eller vården. Placeringsvälfärdsområdet och den kommun där barnets eller den unga personens placeringsplats finns samt boningskommunen för barnet eller den unga personen i eftervård har rätt till ersättning av placerarvälfärdsområdet för sina kostnader för servicen och stödåtgärderna.  

Enligt den sista meningen i 2 mom. finns bestämmelser om skyldigheten för den kommun där ett barns eller en ung persons placeringsplats finns eller för boningskommunen för ett barn eller en ung person i eftervård att ordna småbarnspedagogik i lagen om småbarnspedagogik. I den gällande bestämmelsen används felaktigt begreppet ung person och det bör strykas. I kontext av barnskyddslagen omfattas en ung person (18–24 år) inte av småbarnspedagogiken eller av förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen.  

Den kostnadsfråga mellan placerarvälfärdsområdet och kommunen som avses i 16 b § 1 mom. i barnskyddslagen har konkretiserats i situationer där barnet placerats utanför sin hemkommun. Med stöd av barnskyddslagen kan ett barn vara placerat som en stödåtgärd inom öppenvården eller i vård utom hemmet. En ung person i eftervård kan också placeras. Eftervården kan också gälla småbarn som omfattas av småbarnspedagogiken och som kan vara placerade. 

I 6 § i lagen om småbarnspedagogik (540/2018) föreskrivs det om skyldigheten att ordna småbarnspedagogik. Enligt 1 mom. åligger det kommunen att ordna småbarnspedagogik för ett barn vars hemkommun kommunen i fråga är enligt lagen om hemkommun (201/1994). Enligt 3 § 2 punkten i lagen om hemkommun ändras en persons hemkommun inte om hen bor i en annan kommun huvudsakligen på grund av vård i familjevård eller institutionsvård, eller boende med boendeservice. Enligt 3 mom. ska kommunen i brådskande fall eller när omständigheterna annars kräver det se till att småbarnspedagogik ordnas även för andra barn som vistas i kommunen än kommuninvånarna. Skyldigheten för den kommun där barnet placerats och, i fråga om eftervård, för barnets hemkommun att ordna småbarnspedagogik har sannolikt grundats på nämnda 6 § 3 mom. Det står dock klart att dessa barn har samma subjektiva rätt till småbarnspedagogik som andra barn. Regleringen om organiseringsskyldigheten i 6 § i lagen om småbarnspedagogik behöver samtidigt preciseras.  

Enligt 60 § i lagen om småbarnspedagogik tillämpas lagen om statsandel för kommunal basservice på verksamhet som kommunen ordnar med stöd av lagen om småbarnspedagogik. Barnets hemkommun får alltså på grund av skyldigheten att ordna småbarnspedagogik statsandel i enlighet med lagen om statsandel för kommunal basservice (618/2021). Varken lagen om småbarnspedagogik eller lagen om statsandel för kommunal basservice innehåller bestämmelser om kostnadsfördelning mellan kommunerna.  

Bestämmelsen i 16 b § 1 mom. i barnskyddslagen styrde fram till social- och hälsovårdsreformen kostnadsfördelningen mellan kommunerna i sådana placeringssituationer som avses i barnskyddslagen. Före reformen fanns det inga bestämmelser till exempel om hur kostnaderna för småbarnspedagogiken ska fördelas mellan kommunernas socialvård och bildningssektor i praktiken. Kommunerna har också kunnat avtala om utjämning av kostnader till exempel i sådana placeringssituationer som avses i barnskyddslagen eller vid växelvist boende på grund av familjen. Det kan finnas kommuner där kostnaderna för småbarnspedagogiken ingått i kostnaderna för barnskyddet. Barnskyddet omfattar enligt 3 § i barnskyddslagen barn- och familjeinriktat barnskydd. Småbarnspedagogik kan genomföras som en del av barnskyddet med stöd av 3 a § 3 mom., som tar upp förebyggande barnskydd. Småbarnspedagogiken kan också ingå i stödåtgärderna i öppenvården av ett barn med stöd av 36 § 6 punkten. Eftersom kommunen tidigare har ordnat både barnskyddet och småbarnspedagogiken, och finansieringen för bägge har erhållits som statsandel för basservice, är det möjligt att kostnaderna för småbarnspedagogiken i vissa kommuner betraktats som kostnader för barnskyddet. 

I och med social- och hälsovårdsreformen har bestämmelsen i 16 b § 1 mom. i barnskyddslagen och särskilt den sista meningen i momentet skapat oklarhet om huruvida det är barnets hemkommun eller placerarvälfärdsområdet som ansvarar för kostnaderna för småbarnspedagogik för placerade barn. Med placerarvälfärdsområde avses enligt 16 § 1 mom. eller 17 § i barnskyddslagen det ansvariga välfärdsområdet.  

I samband med att social- och hälsovårdsreformen trädde i kraft borde bestämmelsen i 16 § 1 mom. i barnskyddslagen ha preciserats så att den motsvarar kommunens och välfärdsområdets organiseringsansvar. Bestämmelsen är inte avsedd att utgöra ett undantag från kommunens organiserings- och kostnadsansvar enligt lagen om småbarnspedagogik. Enligt 6 § i lagen om välfärdsområden (611/2021) sköter välfärdsområdet de uppgifter som det ska sköta enligt lag. Enligt 8 § i den lagen kan välfärdsområdet på vissa villkor sköta sådana kommunala uppgifter som inte enligt lag särskilt hör till kommunens uppgifter. Lagen innehåller inga bestämmelser om att organiserings- eller finansieringsansvar ens genom ett avtal mellan kommunen och välfärdsområdet kan överföras från kommunens lagstadgade uppgifter till välfärdsområdet. Eftersom ansvaret för att ordna småbarnspedagogik, liksom även förskoleundervisning och grundläggande utbildning, vilar på kommunen och uppgifterna ingår i kommunens lagstadgade uppgifter som kommunen får kalkylerad finansiering för, kan ansvaret för att ordna eller finansiera dessa inte åläggas välfärdsområdet. Därför är det nödvändigt att precisera ovan nämnda 16 b § 1 mom. i barnskyddslagen. Även bestämmelsen i 6 § i lagen om småbarnspedagogik preciseras enligt förslaget med avseende på skyldigheten att ordna småbarnspedagogik för barn som placerats med stöd av barnskyddslagen, och i 60 § föreskrivs i fortsättningen om kostnadsfördelningen mellan kommunerna i dessa situationer.  

Finlands Kommunförbund rf och Hyvil Ab har i fråga om den gällande lagstiftningen ansett att kommunerna har rätt att fakturera placerarvälfärdsområdena framför allt med stöd av barnskyddslagens 16 b § 1 mom. och dess sista mening. Hyvil Ab anser att det dock inte uppkommer ersättningsbara tilläggskostnader inom barnskyddet när småbarnspedagogik ordnas i barnets hemkommun, eftersom hemkommunen i vilket fall som helst har ansvaret för att ordna småbarnspedagogiken. Både Hyvil Ab och Finlands Kommunförbund rf har dock ansett det behövligt att precisera bestämmelserna. Enligt deras bedömning kan det på grund av den oklara situationen uppstå förvaltningstvister i fråga om kostnaderna för småbarnspedagogiken.  

Detta problem förekommer inte i till exempel finansieringen av morgon- och eftermiddagsverksamhet enligt lagen om grundläggande utbildning, eftersom den betalas till verksamhetsanordnaren direkt. Bestämmelser om ersättning för kostnader inom förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen finns redan i 38 § i lagen om statsandel för kommunal basservice. 

2.3  Korrigeringar till följd av social- och hälsovårdsreformen

I ändringarna av barnskyddslagen som ingick i SOTE100-propositionen har det upptäckts fel som korrigeras genom denna proposition. Felen är av teknisk karaktär. I 16 § 3 mom. i den lagen konstateras det att kommunerna kan avtala om att barnskydd ordnas på något annat sätt än vad som bestäms i paragrafen, om det är förenligt med barnets bästa. I bestämmelsen borde det i stället för kommun stå välfärdsområde, eftersom ansvaret för att ordna barnskydd numera vilar på välfärdsområdena. I 81 § finns ett språkligt fel i den finska bestämmelsen, det står att välfärdsområdet ska föra register över barn som av välfärdsområdet placerats i enskilt hem. Välfärdsområdena placerar inte barn i enskilda hem och därför ska den finska meningen ändras så, att välfärdsområdet ska föra register över de barn som placerats i enskilt hem inom dess område.  

När behovet av barnskydd i väsentlig mån beror på otillräcklig försörjning, bristfälliga boendeförhållanden eller avsaknad av bostad eller när dessa omständigheter utgör ett väsentligt hinder för barnets och familjens rehabilitering, ska välfärdsområdet enligt gällande 35 § utan dröjsmål ordna tillräckligt ekonomiskt stöd samt avhjälpa bristerna i boendeförhållandena eller ordna en bostad som motsvarar behovet. Bestämmelsen i 76 a § är likadan i sak men den gäller eftervården inom barnskyddet.  

Rättigheterna i enlighet med 35 och 76 a § i barnskyddslagen att trygga försörjning och boende är så kallade subjektiva rättigheter som hör till barn och familjer som är klienter hos barnskyddet samt unga som håller på att bli självständiga när de villkor som avses i bestämmelserna uppfylls. Brister kan inte i sig utgöra en grund för omhändertagande av barn. Enligt 6 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) ska ordnandet av socialvård basera sig på ett myndighetsbeslut. Till den subjektiva rättens natur hör att man har rätt att överklaga beslutet genom besvär. 

I de gällande bestämmelserna nämns inte kommunen i samband med boendeförhållanden när det gäller att avhjälpa brister och ordna en bostad som motsvarar behovet. När bestämmelserna reviderades i samband med social- och hälsovårdsreformen var avsikten dock inte att ändra nuläget. Redan före reformen hade den kommunala bostadsmyndigheten en roll i fråga om boendeförhållanden när det gällde att avhjälpa brister och ordna en bostad som motsvarar behovet, även om det i sista hand är barnskyddet som tryggar boendet. Även i regeringens proposition RP 137/2010 rd (s. 6) konstateras det om 35 § i barnskyddslagen att ”Bestämmelsen ska tillämpas så att om de villkor i fråga om ordnande av bostad som avses i den uppfylls, och varken det organ som ansvarar för socialvården eller någon annan kommunal myndighet har kunnat ordna med bostad från kommunens egna bostäder eller den fria marknaden, ska barnskyddsklienten vid behov alltid ges ett beslut, även om det skulle vara negativt.” (se även AOA 20.12.2013 dnr 4848/2012, s.5). Bestämmelserna i 35 och 76 a § i barnskyddslagen behöver alltså preciseras så att lagstiftningen fortsättningsvis identifierar även kommunen i rollen som bostadsmyndighet. Det här främjar tillgodoseendet av rättigheterna enligt bestämmelserna när man beaktar att kommunerna fortfarande sköter lagstadgade myndighetsuppgifter som hör till boendesektorn och i synnerhet stadskommuner, utifrån sin bostadspolitiska tradition, äger allmännyttiga hyreshusbolag. Vad gäller kommunägda bostäder förpliktar redan den övriga lagstiftningen ägaren att ta hänsyn till sociala grunder i sina val av hyresgäster. Detsamma gäller också kommunaltekniken, till exempel i frågor som rör vatten och avlopp. Även barnskyddslagen förpliktar kommunen och välfärdsområdet att samarbeta i ordnandet av barnskyddet (11 § 3 mom. i barnskyddslagen). 

4.1  De viktigaste förslagen

I propositionen föreslås det en ändring av barnskyddslagens 75 § 3 mom. som föreskriver om när eftervård inom barnskyddet ska upphöra. Den nuvarande åldersgränsen för eftervård sänks med två år i enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering. Välfärdsområdenas skyldighet att ordna eftervård upphör då senast när den unga personen fyller 23 år. Den nya åldersgränsen föreslås träda i kraft den 1 januari 2024, men i och med övergångsbestämmelsen upphör rätten till eftervård först den 30 juni 2024. På så sätt säkerställs det att de som redan omfattas av eftervård planmässigt kan övergå till behövliga andra tjänster och förmåner när eftervården upphör. Detta förutsätter att klientplanen för eftervården uppdateras. I övergångsbestämmelsen beaktas beslut om stödåtgärder inom eftervården som meddelats före lagens ikraftträdande. Därmed är välfärdsområdet skyldigt att ordna stödåtgärder inom eftervården enligt beslutet om dem, även när de sträcker sig längre än den föreslagna övergångsperioden.  

I samband med sänkningen av åldersgränsen för eftervård föreslås det också en ändring av barnskyddslagens 6 § som föreskriver om definitionen av en ung person. Den gällande definitionen av en ung person som den som är 18–24 år motsvarar åldersgränsen för eftervård enligt den gällande barnskyddslagen. När åldersgränsen för eftervård sänks med två år behöver definitionen av ung person harmoniseras och ändras till att avse den som är 18–22 år. 

Enligt den gällande barnskyddslagen ska medel för eget hushåll ges en ung person som håller på att bli självständig senast när han eller hon fyller 25 år. Den sista tidpunkten för betalning motsvarar åldersgränsen för eftervård enligt den gällande lagen. På grund av sänkningen av åldersgränsen för eftervård föreslås det att 77 § 3 mom. i barnskyddslagen ändras så att det organ som ansvarar för socialvården är skyldigt att betala medel för eget hushåll till en ung person senast när hen fyller 23 år, dock så att övergångsbestämmelsen också i fråga om medlen för eget hushåll beaktar möjligheten att betala medlen senast när övergångsperioden går ut eller stödåtgärden enligt beslutet avslutas. Medel för eget hushåll ska därmed fortfarande i regel betalas när eftervården avslutas. Varje ung persons individuella situation ska även i fortsättningen beaktas när det gäller betalningstidpunkten. Om den unga personen och socialarbetaren är oeniga om användningen av medlen för eget hushåll eller om utbetalningen av dem krävs det även i fortsättningen ett beslut i vilket ändring kan sökas.  

Dessutom föreslås det i propositionen att bestämmelsen i 6 § 1 mom. i lagen om småbarnspedagogik preciseras så att den uttryckligen konstaterar att skyldigheten att ordna småbarnspedagogik för ett barn som i enlighet med barnskyddslagen har placerats som en stödåtgärd inom öppenvården eller i vård utom hemmet eller i eftervård åligger den kommun där barnet är placerat och i fråga om ett barn i eftervård boningskommunen. Till 60 § i lagen om småbarnspedagogik fogas att barnets hemkommun är skyldig att till den kommun som ordnar småbarnspedagogiken betala en ersättning som motsvarar kostnaderna för barnets småbarnspedagogik. Barnskyddslagens 16 b § 1 mom. och dess sista mening förtydligas i samband med detta. Dessutom fogas till 2 mom. en informativ hänvisning till lagen om småbarnspedagogik med avseende på organiseringsskyldigheten och ersättningen för de kostnader den föranleder.  

Genom de övriga föreslagna ändringarna som också hänför sig till social- och hälsovårdsreformen korrigeras vissa närmast tekniska fel och brister som trädde i kraft den 1 januari 2023 inom ramen för SOTE100-propositionen. Korrigeringar görs i 16, 35, 76 a och 81 § i barnskyddslagen. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Sänkningen av åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet med två år, från nuvarande 25 till 23 år, grundar sig på regeringsprogrammet för Petteri Orpos regering och ingår i sparmålen för statsfinanserna. Med hänsyn till denna grundläggande utgångspunkt bedöms i den här propositionen inga andra sätt att uppnå sparmålet. Däremot bedöms följande alternativa modeller för lagens ikraftträdande och genomförandet av övergångsbestämmelsen.:  

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2024 så att den nya lägre åldersgränsen med stöd av en övergångsbestämmelse inte tillämpas alls på unga vars rätt till eftervård hunnit uppkomma med stöd av den gällande lagstiftningen. Det här alternativet skulle skydda redan uppkomna rättigheter. Det skyddar berättigade förväntningar med avseende på både redan meddelade stödbeslut och beslut om rätt till eftervård. Men det skulle inte medföra besparingar på många år, och därmed inte heller uppnå sparmålen enligt regeringsprogrammet.  

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2024 utan övergångsbestämmelser, varvid besparingarna enligt regeringsprogrammet uppnås genast till fulla belopp, det vill säga större belopp än de som skrivits in i regeringsprogrammet. Det här alternativet är inte motiverat med hänsyn till rättigheterna för de unga i eftervården. Det skulle medföra att de ungas rätt till tjänster upphör utan någon som helst övergångsperiod. Detta skulle vara en orimlig situation särskilt för de unga som fyller 23 år strax efter att lagen träder i kraft och för de unga som redan fyllt 24 år. Alternativet är det mest problematiska med tanke på redan meddelade beslut. Ett beslut har kunnat meddelas om inte bara rätt till eftervård utan också om enskilda stödåtgärder som bestämts utifrån konkreta och individuella servicebehov. De unga måste kunna lita på att en rättighet som skapats genom förvaltningsbeslut består.  

I perspektiv av skyddet för rättigheter och även uppnåendet av sparmålet begränsas de genomförbara alternativen till gränsområdet mellan ovan nämnda alternativ. Ett alternativ är en övergångsperiod på ett år så att lagen träder i kraft den 1 januari 2024 men eftervården för unga som omfattas av eftervården och som 2024 fyller 23 eller 24 år fortsätter till utgången av 2024. För unga som är 24 år när lagen träder i kraft kvarstår då rätten tills de fyller 25 år. Det här alternativet skulle emellertid inte ge några besparingar alls under 2024. År 2025 skulle besparingarna uppnås till fullo för alla som fyllt 23 år. Även det här alternativet är problematiskt med tanke på redan meddelade beslut, om beslutet sträcker sig utöver övergångsperioden. Även beslut om stöd kan ha meddelats för en längre tid än övergångsperioden.  

Ett annat alternativ som bedömdes var att lagen träder i kraft senare. Sparmålet på 12 miljoner euro 2024 kan uppnås om ändringen av åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet träder i kraft först den 1 juli 2024. Efter att lagen trätt i kraft är de unga som fyller 23 år och de som redan är 23 eller 24 år då inte längre berättigade till tjänster inom eftervården. Tidpunkten för ikraftträdandet möjliggör förberedelser inför ändringen. Det här alternativet uppvisar samma problem med tanke på redan meddelade beslut som ovanstående.  

Av de ovannämnda alternativen valdes den föreslagna övergångsperioden på ett halvt år som möjliggör de ungas planmässiga övergång till andra tjänster och förmåner. Övergångsbestämmelsen beaktar också redan meddelade förvaltningsbeslut så att välfärdsområdet fortfarande är skyldigt att ordna de stödåtgärder i eftervården som föreskrivs i 12 kap. i barnskyddslagen och som grundar sig på bedömning av det individuella servicebehovet, när beslutet om dem meddelats den unga personen före lagens ikraftträdande, även om beslutet sträcker sig utöver övergångsperioden. Det här alternativet skyddar redan uppkomna rättigheter och genomför bäst av de anförda alternativen sparmålet enligt regeringsprogrammet. Övergångsbestämmelsen gäller inte beslut som endast ger rätt till eftervård. Välfärdsområdena har ingen enhetlig praxis för meddelandet av beslut, och därför är det svårt att föreskriva om en övergångsbestämmelse som behandlar alla unga jämlikt. Det är också svårt att bedöma kostnadseffekterna av sådana beslut med hänsyn till att stödet är behovsgrundat och frivilligt. Bedömningen borde beakta även de minderåriga med rätt till eftervård och eventuella beslut om dem.  

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Genomförandesätten, innehållet och åldersgränserna i eftervård inom barnskyddet varierar mellan olika länder, vilket till exempel en granskning av OECD-länderna OECD (2022) Assisting Care Leavers: Time for Action. OECD Publishing: Paris. , s. 23–25.https://doi.org/10.1787/1939a9ec-en visar. I det här sammanhanget granskades Norge, Sverige och Danmark med avseende på åldersgränsen i dessa länder för att få tjänster som är lika eftervården inom barnskyddet. Det var inte möjligt att jämföra innehållet i tjänsterna på grund av den brådskande tidsplanen för beredningen. Åldersgränsen i Norge är 25 år, i Sverige 21 år och i Danmark 23 år. 

6.1  Inledning

Utkastet till regeringsproposition var ute på remiss 17.8.2023–14.9.2023. Remissbehandlingen var kortare än sedvanliga sex veckor eftersom regeringen inledde sitt arbete först sommaren 2023 och lagberedningen inleddes efter det. Tidsplanen för budgetlagar tillät inte en längre remissbehandling. Yttranden begärdes av totalt 56 parter och dessutom hade alla intresserade möjlighet att lämna yttranden i tjänsten Utlåtande.fi. Det kom in sammanlagt 80 yttranden. Av remissinstanserna representerade 16 välfärdsområdena, 4 kommunerna och samkommunerna, 12 de statliga myndigheterna, 32 organisationerna, 3 företagen och 13 övriga remissinstanser som bland annat inkluderade ungdomsfullmäktige i ett välfärdsområde samt unga som omfattats eller omfattas av eftervård inom barnskyddet och deras föräldrar. Ett sammandrag har utarbetats av remissvaren. 

6.2  Sänkning av åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet

Majoriteten av de remissinstanser som sänt in sina svar motsätter sig den föreslagna sänkningen av åldersgränsen. Den centrala motiveringen är att unga i eftervård är särskilt utsatta och att en försämring av deras subjektiva rätt till eftervård har negativa konsekvenser för deras välbefinnande. Yttrandena lyfter fram att en övergång från eftervård till andra tjänster inom social- och hälsovården innebär en övergång till anslagsbundna tjänster, vilket är en försämring och en osäkerhetsfaktor med avseende på tillgången till dem. 

Barnombudsmannen konstaterar dock i sitt yttrande att inriktandet av barnskyddet på barn i åldern 0–17 år och unga i åldern 18–22 år är motiverat. Barnombudsmannen bedömer att tillräckligt stöd för unga i självständighetsprocessen kan genomföras i form av eftervård till 23 års ålder, om åtgärderna inriktas individuellt rätt och verkningsfullt. Barnombudsmannen anser det viktigast att eftervården utvecklas innehållsmässigt och allokeras tillräckliga resurser inom välfärdsområdena. Även många andra yttranden framhäver behovet av att utveckla och stärka innehållet i eftervården oberoende av åldersgränsen. 

Att det föreslagna sparmålet uppnås anses osannolikt i många yttranden, och det övriga servicesystemets förmåga att svara på behoven hos de unga i eftervården ifrågasätts till många delar. Yttrandena lyfter också fram behovet av att utveckla servicehelheten i eftervården som en del av den mer omfattande servicehelheten för stöd i övergången till vuxenlivet och under självständighetsprocessen, där man också kan beakta andra unga på tröskeln till vuxenlivet än dem som placerats utom hemmet. Detta arbete föreslås ingå i totalreformen av barnskyddslagstiftningen enligt regeringsprogrammet. 

I yttrandena konstateras det att beredningen av regeringens proposition har genomförts på exceptionellt kort tid och att de personer som berörs av konsekvenserna av den föreslagna ändringen inte har hörts. Enligt remissvaren har man i propositionen inte heller i tillräcklig mån bedömt hur samverkningarna med andra lagstiftningsändringar som ingår i regeringsprogrammet påverkar unga i eftervård, till exempel när det gäller nedskärningarna i den sociala tryggheten och frågorna kring finansieringen av välfärdsområdena. Konsekvensanalysen anses därför vara bristfällig. 

Remissvaren framhåller att information inte hunnit erhållas om konsekvenserna av den tidigare höjningen av åldersgränsen för eftervård till 25 år som trädde i kraft 2020. Det betonas att man först bör följa upp konsekvenserna av höjningen av åldersgränsen och utvärdera den med stöd av forskningsdata. En ändring av åldersgränsen med några års intervall anses vara kortfristig och försvaga förtroendet för den offentliga sektorn. 

Enligt de remissinstanser som svarade förbinder sig de unga som har de svåraste symtomen och den svåraste livssituationen ofta inte vid eftervården genast när de blivit myndiga. Möjligheten att inleda eftervård också i ett senare skede anses viktig med tanke på förebyggandet av marginalisering.  

Enligt Folkpensionsanstaltens gällande praxis har unga i eftervård möjlighet att avlägga examen med stöd av utkomststöd utan att ta studielån. Den sporren anses viktig eftersom dessa unga söker sig till utbildning i mindre utsträckning och senare än andra. En ändring av åldersgränsen för eftervård befaras därför försvåra utbildningsmöjligheterna för de unga i eftervården. 

Justitieministeriet konstaterar att avsnittet om lagstiftningsordningen tämligen grundligt behandlar eftervårdens förhållande till de grundläggande fri- och rättigheterna och till grundlagsutskottets praxis. Ministeriet konstaterar dock att det är motiverat att ännu noggrannare beskriva konsekvenserna av ändringen på individnivå, för att få mer information om hur väsentlig försämringen är och dess betydelse samt om servicenivån i fortsättningen. Enligt justitieministeriet är det viktigt att bedöma om grunderna för försämringen är godtagbara, begränsningen proportionerlig och de internationella människorättskonventionerna följs. Dessutom föreslår ministeriet att propositionen kompletteras med en motivering som beskriver den nya åldersgränsens betydelse i förhållande till lagens syften och propositionens proportionerlighet med hänsyn till att avsikten är att även i fortsättningen föreskriva om en absolut åldersgräns. 

Tryggandet av tillräckligt stöd förutsätter enligt remissinstanserna att tjänsterna såväl i eftervården som för personer i arbetsför ålder utvecklas till sitt innehåll, att de allokeras tillräckliga resurser och att samarbetet fungerar. Bland annat Centralförbundet för Barnskydd påpekar att det ännu inte vidtagits tillräckliga åtgärder för att förbättra kvaliteten på och verkningsfullheten hos tjänsterna inom barnskyddet eller de andra tjänsterna för unga vuxna. Samtidigt konstaterar en del av välfärdsområdena att det även med stöd av socialvårdslagen är möjligt att tillhandahålla de unga tillräckligt socialt arbete och stödtjänster efter behov. 

Regionförvaltningsverken konstaterar i sitt yttrande att den planerade lagändringen de facto försvagar jämlikheten eftersom servicen för de allra mest utsatta unga försämras. Eftersom propositionen gäller en försämring av servicen för en utsatt grupp och frågan även förknippas med likabehandlingsaspekter anser justitieministeriet det önskvärt att propositionen lämnas till riksdagens grundlagsutskott för behandling. 

Riksdagens justitieombudsman och Valvira konstaterar i sina yttranden att propositionen inte får ha sådana konsekvenser som ökar servicebehovet eller marginaliseringsrisken bland unga i eftervård så att unga marginaliseras och hamnar utanför servicesystemen. Valvira anser att utkastet till lag inte uppvisar tillräckliga motiveringar till en sänkning av åldersgränsen för rätten till eftervård inom barnskyddet. 

Att dämpa ökningen av kostnaderna inom social- och hälsovården betraktas i yttrandena som ett mål som är värt att understöda. Eftersom uppskattningarna av antalet klienter i eftervården och kostnaderna för den är förknippade med avsevärd osäkerhet är det enligt yttrandena svårt att bedöma konsekvenserna av den föreslagna ändringen. Enligt remissvaren är det totalekonomiskt sett mycket osäkert om den föreslagna ändringen faktiskt minskar kostnaderna. I yttrandena framhålls att en sänkning av åldersgränsen för eftervård inte eliminerar de ungas behov av stöd utan bara överför deras klientrelation till välfärdsområdets andra tjänster, såsom boende-, missbruks- och mentalvårdstjänsterna. 

Vidare konstateras i yttrandena att det inte är aktuellt med någon tilläggsfinansiering för tjänsterna för personer i arbetsför ålder och att välfärdsområdena överlag har ett stort spartryck för att dämpa ökningen av kostnaderna. Det konstateras att det finns en risk för att de unga i eftervården inte får tillräckligt stöd i tjänsterna för personer i arbetsför ålder eller att de helt hamnar utanför tjänsterna. På lång sikt ökar kostnaderna för den offentliga ekonomin, om de ungas problem hopas och kompliceras. I yttrandena påpekas också att placerade unga får barn tidigare än andra unga, varvid eftervården är viktig för att förebygga marginaliseringsrisken även för följande generation. 

I yttrandena framförs det att behovet av eftervård och därigenom kostnaderna bäst kan påverkas framför allt genom att stärka tillgången till missbruks- och mentalvårdstjänster för barn.  

Eftervården ses som ett specialområde med kompetens som inte nödvändigtvis finns i tjänsterna för personer i arbetsför ålder. För unga i eftervård ordnas också till exempel starkt stött boende, det vill säga tjänster som inte tillhandahållits andra klienter. Samtidigt lyfter yttrandena också fram att eftervården med sina stödåtgärder bidragit till att fylla luckor i det övriga servicesystemet till exempel i fråga om missbruks- och mentalvårdstjänster. Den föreslagna ändringens konsekvenser varierar också regionalt, eftersom stödet inom eftervården som helhet inte är nationellt enhetligt. 

I synnerhet välfärdsområdena poängterar att övergångsperioden är kort. I yttrandena föreslogs till exempel en övergångsperiod på ett år, så att välfärdsområdena hinner överföra klientrelationerna för flera hundratals unga till tjänsterna för personer i arbetsför ålder och utveckla den övriga sociala servicen enligt de ungas behov. Exempelvis Mellersta Finlands välfärdsområde uppskattade att lagändringen berör 283 unga, Västra Nylands välfärdsområde enbart för Esbos del cirka 200 unga och Norra Savolax välfärdsområde cirka 110 unga. Välfärdsområdenas servicenätverk söker fortfarande sin form och en snabb ändring av åldersgränsen för eftervård ökar risken för att unga hamnar utanför tjänsterna. 

I sina yttranden lyfter välfärdsområdena fram att lagändringen innebär att inte bara klientplanerna för de unga utan också de gällande servicebesluten om eftervårdens varaktighet behöver upphävas. För den fortsatta beredningen önskar välfärdsområdena att lagstiftningen tar ställning till vad som händer med redan fattade servicebeslut. För unga i eftervården har inom en del av välfärdsområdena redan fattats beslut om service fram till 25 års ålder, och därför föreslogs det i yttrandena att eftervård ska kunna tillhandahållas fram till 25 års ålder för de unga som nu omfattas av eftervård och som informerats om att åldersgränsen är 25 år. 

Även riksdagens justitieombudsman framhåller att om åldersgränsen för eftervård sänks enligt förslaget i propositionen, ska tillräckliga bestämmelser beredas i lagstiftningen för att trygga de unga en kontinuitet i de tjänster som redan satts in och som de behöver. 

Fortsatt beredning

Beskrivningen av nuläget och konsekvensanalysen i propositionen har kompletterats utifrån remissvaren. Dessutom har propositionens kapitel om förhållandet till grundlagen och lagstiftningsordningen kompletterats. Övergångsbestämmelserna i barnskyddslagen har ändrats så att regleringen beaktar förvaltningsbeslut om stödåtgärder i eftervården som meddelats före lagens ikraftträdande. Detta innebär att välfärdsområdet har ansvar för att ordna de stödåtgärder som omfattas av ett sådant beslut även om beslutet tidsmässigt sträcker sig utöver övergångsperioden på sex månader. Övergångsbestämmelserna beaktar också betalningen av medlen för eget hushåll. 

6.3  Skyldigheten för att ordna småbarnspedagogik och ersättning för kostnader för denna

Yttrandena understöder på bred basis en precisering av lagstiftningen. I flera yttranden konstateras det att kostnadsansvaret för närvarande är en oklar fråga för placerarvälfärdsområdet och kommunen. Det råder också oklarhet om huruvida det är barnets hemkommun eller den kommun där placeringsplatsen finns som svarar för kostnaderna. Välfärdsområdena konstaterar att eftersom det inte är deras lagstadgade uppgift att ordna småbarnspedagogik kan inte heller kostnaderna för småbarnspedagogiken ligga på deras ansvar.  

Även finansministeriet understöder principen om att kommunerna ansvarar för att ordna de tjänster som hör till deras organiseringsansvar och för kostnaderna även när ett barn med stöd av barnskyddslagen har placerats utanför sin hemkommun. Det här är enligt ministeriet motiverat framför allt med tanke på tillgodoseendet av barnens lika rättigheter, men också med tanke på ordnandet och finansieringen av tjänsterna. Finansministeriet anser inte att det till följd av regleringen finns behov av att göra ändringar i kommunernas och välfärdsområdenas finansiering. Finansministeriet anser inte heller att skyldigheten för kommunerna att ordna småbarnspedagogik för placerade barn är en sådan för kommunerna föreskriven ny eller utvidgad uppgift vars kostnader i samband med propositionen behöver beaktas i statsandelen. Dock konstaterar finansministeriet att det finns ett behov av att ytterligare utifrån remissbehandlingen bedöma ändamålsenligheten med det föreslagna 16 b § 1 mom. i barnskyddslagen i förhållande till eventuella andra kommunala tjänster. Den föreslagna formuleringen av bestämmelsen ansågs i yttrandena inte vara problematisk i förhållande till andra kommunala tjänster. 

I yttrandena konstateras det att en precisering av regleringen säkerställer tillgodoseendet av den subjektiva rätten till småbarnspedagogik för barn som placerats med stöd av barnskyddslagen. Genom detta stöds barnens välbefinnande, språkinlärning och tillgång till tidigt stöd. Lagändringen förebygger också eventuella kostnadskonflikter mellan parterna. I en del av yttrandena nämns att det förekommer oklarheter i fråga om ersättningen av redan uppkomna kostnader. Nya bestämmelser kan dock i regel inte förskrivas för retroaktiv tillämpning. Det är därför önskvärt att parterna kommer överens om ersättningen av kostnaderna, men om samförstånd inte kan nås kan konfliktsituationer lösas i förvaltningsdomstolen. 

På grund av flera remissinstansers synpunkt har ur formuleringen av 60 § i lagen om småbarnspedagogik strukits en mening enligt vilken klientavgifter för småbarnspedagogik som tas ut av familjerna minskas från de kostnader som faktureras av barnets hemkommun. Enligt remissinstanserna tas i regel inga klientavgifter ut av fosterfamiljer.  

Institutet för hälsa och välfärd och Vanda stad lyfter i sina yttranden fram behandlingen av uppgifter om klientrelationer hos barnskyddet vid olika myndigheter. Vanda stad anser att man vid regleringen av faktureringen bör ta ställning till att uppgifter som identifierar en person bör vara väsentliga och avgränsade i relation till vad som är behövligt för ändamålet med behandlingen. Institutet för hälsa och välfärd påpekar för sin del att uppgifter om klientrelationer som rör sig mellan kommunerna och välfärdsområdet bör behandlas så att sekretessbelagda personuppgifter behandlas av en så liten grupp personer som möjligt. Enligt 16 b § i barnskyddslagen ska placeringsvälfärdsområdet ordna tjänsterna för ett placerat barn i samarbete med den kommun där placeringsplatsen finns och i fråga om barn i eftervård med boningskommunen. Närmare bestämmelser om utlämnande av sekretessbelagd information finns i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) och i 41 § i lagen om småbarnspedagogik. Till denna del har regleringen inte ändrats från tiden före social- och hälsovårdsreformen, då uppgifter lämnades ut mellan kommunens socialförvaltning och bildningsväsendet. EU:s allmänna dataskyddsförordning (EU) 2016/679 innehåller dessutom förpliktelser för den personuppgiftsansvarige för behandlingen av personuppgifter, och den regleringen är direkt förpliktande för de personuppgiftsansvariga.  

Finlands Kommunförbund rf framförde i sitt yttrande att kostnadsersättningsfrågan inom småbarnspedagogiken bör utredas även i andra situationer än inom barnskyddet, då skyldigheten att ordna småbarnspedagogiken inte vilar på barnets hemkommun eller fördelas på två kommuner. Detta förslag kan dock inte tas upp på grund av den brådskande tidsplanen för beredningen. Undervisnings- och kulturministeriet känner inte till hur omfattande fenomenet är eller eventuella kostnadseffekter. Ministeriet har beställt en utredning om växelvis boende där man bland annat utreder ersättningspraxis mellan kommuner för kostnader inom småbarnspedagogiken. 

6.4  Korrigeringar till följd av social- och hälsovårdsreformen

De som uttalade sig om korrigeringarna till följd av social- och hälsovårdsreformen understödde de föreslagna ändringarna. 

7.1  Barnskyddslagen

6 §.Barn och ung person. Det föreslås att paragrafen ändras så att en ung person avser den som är 18–22 år. 

16 §.Välfärdsområde som ansvarar för ordnande av barnskydd. I 3 mom. nämns felaktigt kommun. I bestämmelsen ändras kommunen till välfärdsområden. Ansvaret för att ordna barnskydd har i 1–2 mom. ålagts välfärdsområden, och därför ska också det avtalande som avses i 3 mom. ske mellan välfärdsområdena.  

16 b §.Placeringsvälfärdsområdets ansvar för ordnande av barnskydd. Ur den sista meningen i 1 mom. stryks rätten för den kommun där ett barns eller en ung persons placeringsplats finns och för boningskommunen för ett barn eller en ung person i eftervård till ersättning av placeringsvälfärdsområdet för sina kostnader för servicen och stödåtgärderna. Ändringen behövs eftersom placerarvälfärdsområdet inte är kostnadsansvarigt för service och stödåtgärder för barn och unga som placerats med stöd av barnskyddslagen. Ansvaret för att ordna dessa hör till kommunen. Sådan service är i fråga om barn till exempel småbarnspedagogik samt morgon- och eftermiddagsverksamhet i enlighet med lagen om grundläggande utbildning. Den gällande bestämmelsen har efter det att social- och hälsovårdsreformen trätt i kraft orsakat oklarhet i synnerhet i fråga om kostnaderna för småbarnspedagogik. Momentet gäller i fortsättningen endast sådana kostnader för service och stödåtgärder för barn som placerats med stöd av barnskyddslagen som uppkommit av tjänster som hör till välfärdsområdets ansvar. Utöver ändringen i den sista meningen i barnskyddslagens 16 b § 1 mom. preciseras bestämmelsen i 6 § 1 mom. i lagen om småbarnspedagogik om skyldigheten att ordna småbarnspedagogik. Dessutom föreskrivs det om kostnadsfördelningen mellan kommunerna. Till den regleringen hänvisas i barnskyddslagens 16 b § 2 mom.  

I den mellersta meningen i 2 mom. stryks uttrycket ung person på två ställen där det används felaktigt då man hänvisar till skyldigheten enligt lagen om grundläggande utbildning att ordna förskoleundervisning och grundläggande utbildning. Dessutom ändras den sista meningen som innehåller en informativ hänvisning till lagen om småbarnspedagogik så att språkdräkten i hänvisningen motsvarar de ändringar i 6 § 1 mom. i lagen om småbarnspedagogik som samtidigt görs i den här propositionen när det gäller skyldigheten för den kommun där ett barns placeringsplats finns och för boningskommunen för ett barn i eftervård att ordna småbarnspedagogik för ett barn som placerats som en stödåtgärd inom öppenvården eller i vård utom hemmet eller i eftervård. Även bestämmelser om ersättningen av kostnader som föranleds av denna skyldighet finns i fortsättningen i lagen om småbarnspedagogik.  

35 §.Tryggande av försörjning och boende. Till bestämmelsen fogas ett omnämnande av att välfärdsområdet i samarbete med kommunen ska avhjälpa bristerna i boendeförhållandena eller ordna en bostad som motsvarar behovet. Detta motsvarar nuvarande praxis och även praxis före social- och hälsovårdsreformen. Hos barnskyddet kvarstår dock dess uppgift att trygga försörjningen och boendet i sista hand. I 11 § 3 mom. i barnskyddslagen föreskrivs det också att kommunen och välfärdsområdet ska samarbeta i ordnandet av barnskydd.  

75 §.Barns och unga personers rätt till eftervård. I paragrafen föreskrivs det om barns och unga personers rätt till eftervård. I 3 mom. föreskrivs det om åldersgränsen för när välfärdsområdets skyldighet att ordna eftervård senast upphör. Skyldigheten att ordna eftervård upphör i fortsättningen senast när den unga personen fyller 23 år. Enligt 76 § 2 mom. i barnskyddslagen ska socialarbetaren när eftervården avslutas vid behov tillsammans med den unga personen göra upp en plan, i vilken skrivs in de tjänster och stödåtgärder som den unga personen har tillgång till sedan eftervården avslutats. På så sätt säkerställs det att en ung person som håller på att bli självständig inte blir utan stöd efter det att skyldigheten att ordna eftervård har upphört, utan vid behov får hjälp med att använda andra tjänster, stödåtgärder och förmåner. Eftersom det i propositionen också föreslås att definitionen av en ung person enligt 6 § ändras till att avse den som är 18–22 år upphör likaså möjligheten enligt 2 mom. att ordna eftervård även för andra än sådana unga som är klienter hos barnskyddet och som avses i 1 mom. när den unga personen fyller 23 år.  

76 a §.Tryggande av boende och försörjning i eftervården. Till bestämmelsen fogas samma tillägg som i 35 § ovan. 

77 §.Medel för eget hushåll. Den sista meningen i 3 mom. ändras så att medel för eget hushåll ska betalas senast när den unga fyller 23 år.  

81 §.Övervakning av vården av barn som placerats i enskilt hem. I den sista meningen i 4 mom. finns ett fel som korrigeras. Välfärdsområdena placerar inte barn i enskilda hem utan för register över de barn som placerats i enskilt hem inom dess område. 

7.2  Lagen om småbarnspedagogik

6 §.Kommunens skyldighet att ordna småbarnspedagogik som grundar sig på var barnet bor eller vistas. I 1 mom. föreslås det dessutom en preciserande bestämmelse om att skyldigheten att ordna småbarnspedagogik för ett barn som i enlighet med barnskyddslagen har placerats som en stödåtgärd inom öppenvården eller i vård utom hemmet eller i eftervård åligger den kommun där barnet är placerat och i fråga om ett barn i eftervård boningskommunen. I nuläget grundar sig skyldigheten att ordna småbarnspedagogik för barn som placerats med stöd av barnskyddslagen på 6 § 3 mom. i lagen om småbarnspedagogik, det vill säga kravet föranleds av att fallet är brådskande eller av omständigheterna. Med stöd av barnskyddslagen kan ett barn vara placerat som en stödåtgärd inom öppenvården eller vård utom hemmet. En ung person inom eftervården kan också placeras. Eftervården kan också gälla småbarn som omfattas av småbarnspedagogiken och som kan vara placerade. Kommunen ska med stöd av barnskyddslagen ordna småbarnspedagogik för placerade barn i enlighet med lagen om småbarnspedagogik på samma sätt som för andra barn, till exempel enligt sätten för anordnande enligt 5 § i lagen om småbarnspedagogik. 

60 §.Finansiering och bidrag. Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. enligt vilket hemkommunen för ett i 16 b § 1 mom. i barnskyddslagen avsett barn som placerats som en stödåtgärd inom öppenvården eller i vård utom hemmet eller i eftervård är skyldig att till den kommun där barnet är placerat och till den kommun där barnet i eftervård är bosatt betala en ersättning som motsvarar kostnaderna för barnets småbarnspedagogik. Bestämmelser om ersättning behövs eftersom endast barnets hemkommun får statsandel för basservice i enlighet med lagen om statsandel för kommunal basservice. I enlighet med 3 § 2 mom. i lagen om hemkommun ändras inte hemkommunen för ett barn vid placering. I 3 a § i den lagen föreskrivs det särskilt om rätten att välja hemkommun vid långvarig vårdrelation. I praktiken ordnas småbarnspedagogiken för barnet av den kommun där barnet är placerat eller, i fråga om barn i eftervård, av den kommun där barnet är bosatt, vilket orsakar kostnader för dessa kommuner. Kostnaderna för småbarnspedagogiken bestäms enligt kostnadsnivån i den kommun där barnet är placerat eller bosatt. Beroende på hur småbarnspedagogiken är ordnad kan kostnader också uppkomma av köptjänster, servicesedel eller kommunens andel av stöd för privat vård. Faktureringsintervallen regleras inte närmare utan kommunerna kan sinsemellan komma överens om den. 

10.1  Förhållande till budgetpropositionen

Propositionen hänför sig till budgetpropositionen för 2024 och avses bli behandlad i samband med den.  

Sänkningen av åldersgränsen för eftervård grundar sig på regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering och genomförs som en del av det statsfinansiella sparprogrammet. Sparmålet för sänkningen av åldersgränsen för eftervård i enlighet med regeringsprogrammet är 12 miljoner euro 2024 och 24 miljoner euro från och med 2025.  

Besparingen genomförs genom att 12 miljoner euro minskas från finansieringsmomentet för välfärdsområdena samt Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen 2024. 

11.1  Sänkning av åldersgränsen för eftervård

11.2  Skyldigheten att ordna småbarnspedagogik och ersättning för kostnaderna för denna

11.3  Sammandrag

På de grunder som anförs ovan kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Den föreslagna ändringen följer med avseende på eftervården inom barnskyddet de villkor som grundlagsutskottet i sina tidigare ställningstaganden har ställt för försämring av de grundläggande fri- och rättigheterna. När dessa villkor uppfylls är det möjligt att försämra de grundläggande fri- och rättigheterna av orsaker i motsatt riktning som rör läget inom de offentliga finanserna. Efter den föreslagna ändringen ska de ungas servicebehov tillgodoses med hjälp av hela det sektorsövergripande servicesystemet för unga, inklusive social- och hälsovårdstjänsterna samt de sociala förmånerna. Övergångsbestämmelserna tryggar en planmässig övergång för de unga till andra tjänster och förmåner. Övergångsbestämmelserna beaktar dessutom stödbeslut som meddelats före lagens ikraftträdande. Regeringen anser det dock önskvärt att ett yttrande om propositionen begärs av grundlagsutskottet, eftersom den gäller en försämring av tjänsterna för en utsatt grupp och även är förknippad med likabehandlingsaspekter.