1.1  Bakgrund

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering (2023) är Finland en föregångare inom teknologin som till fullo utnyttjar de möjligheter som digitaliseringen och artificiell intelligens erbjuder, och alla görs delaktiga i denna utveckling. Enligt regeringsprogrammet är digitalisering och utnyttjande av teknik ett av de viktigaste sätten att förbättra de offentliga tjänsternas kvalitet, effektivitet och tillgänglighet. 

I fråga om rättegångar är målet är att göra processerna snabbare och smidigare samtidigt som rättssäkerheten och de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses. Detta görs bland annat genom att öka användningen av elektroniska förfaranden, distansförbindelser och videoupptagningar, bedöma olika sammansättningars ändamålsenlighet och utvidga tillämpningsområdet för åtalsuppgörelse. I regeringsprogrammet sägs vidare att en mer omfattande användning av distansförbindelser ska möjliggöras vid hörande av fångar. 

Möjligheterna för parter och personer som ska höras att använda fjärranslutning i rättegångar har utökats stegvis sedan 2003. Utöver den teknologiska utvecklingen har en viktig impuls också kommit från covid-19-pandemin, under vilken ett stort antal videokonferensutrustningar skaffades till domstolarna. Anlitandet av fjärranslutningar har medfört avsevärda inbesparingar i tid och kostnader såväl för parterna som för staten, och bidragit till att avgörandet av ärenden inte drar ut på tiden. De splittrade bestämmelserna har dock inte utvärderats som en helhet, och det finns inga bestämmelser alls om möjligheten för domare att delta i rättegången på via fjärranslutning. 

1.2  Beredning

Vid justitieministeriet utarbetades 2023 en bedömningspromemoria, i vilken nuläget i fråga om användningen av fjärranslutningar vid allmänna domstolar som en helhet och behovet och möjligheterna att göra rättegångarna smidigare genom utökade möjligheter att använda fjärranslutningar utreddes. Bedömningspromemoria. Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 2023:2). 

Bedömningspromemorian var ute på remiss under våren 2023. Ett sammandrag av utlåtandena har gjorts (Fjärranslutningar i rättegångar. Sammandrag av utlåtandena. Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 2023:28). 

Efter det har propositionen beretts som tjänsteuppdrag vid justitieministeriet. Rättsstatens garantier och utvecklandet av rättsväsendet -arbetsgruppen (arbetsgruppen för rättsväsendet), som justitieministeriet tillsatta den 1 februari 2023, har den 9 oktober 2023 tillsatt projektgruppen Fjärranslutningar i rättegångar till stöd för beredningen som sker som tjänsteuppdrag. Ett mål som ställts upp för projektgruppen är en tydligare lagstiftning som gör det möjligt att i stor utsträckning utnyttja fjärranslutningar för att delta i rättegångar och ta upp muntlig bevisning. Projektgruppens mandattid var från den 9 oktober till den 31 december 2023. Projektgruppen har sammanträtt fyra gånger för att diskutera frågor som gäller beredningen av propositionen. Projektgruppens arbete har också diskuterats i arbetsgruppen för rättsväsendet. 

Beredningen har utmynnat i ett utkast till regeringsproposition, som varit ute på remiss under början av 2024. Ett sammandrag av utlåtandena har gjorts (Främjande av användning av fjärranslutningar i rättegångar. Sammandrag av utlåtandena. Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 2024:10). 

Beredningsunderlaget till propositionen finns i den offentliga tjänsten på adressen https://oikeusministerio.fi/sv/projekt?tunnus=OM075:00/2022 med identifieringskoden OM075:00/2022.  

2.1  Utgångspunkter

2.2  Utgångspunkter för rättegångsförfarandet

Vid de allmänna domstolarna behandlas tvistemål, brottmål och ansökningsärenden samt vissa särskilda ärendekategorier. Vilket rättegångsförfarande som ska iakttas varierar delvis beroende på ärendekategori och rättsinstans. Allmänt taget står dock den muntliga huvudförhandlingen i centrum för rättegångsförfarandet, och i den motiverar parterna sina ståndpunkter och domstolen tar upp bevisning. Huvudförhandlingen föregås av en skriftlig eller muntlig förberedelse, som syftar till att trygga genomförandet av en omedelbar och koncentrerad rättegång. 

Vid hovrätterna kan ett ärende avgöras antingen på föredragning eller vid huvudförhandling. Bestämmelser om hovrättens skyldighet att hålla huvudförhandling finns i 26 kap. 14 och 15 § i rättegångsbalken (RB). Enligt statistiken avgjords 2023 sammanlagt 7 795 ärenden vid hovrätterna, och huvudförhandling hölls i 1 953 av dem. Reseting hölls i 272 ärenden. 

Rättegången vid högsta domstolen baseras i huvudsak på skriftligt förfarande. Prövning av besvärstillstånd sker i skriftligt förfarande. Under 2023 beviljades 125 besvärstillstånd. Årligen hålls ca 5–15 muntliga förhandlingar, både 2021 och 2022 sex per år. 

Vid specialdomstolarna tillämpas rättegångsbalken i en del ärenden vid marknadsdomstolen och arbetsdomstolen. Marknadsdomstolen avgör merparten av ärendena i skriftligt förfarande. Arbetsdomstolen kan avgöra tvistemål på föredragning eller vid muntlig förhandling. En stor del av tvistemålen behandlas muntligen. 

De mål som ställs upp för rättegången varierar något beroende på om det exempelvis är fråga om ett brottmål, ett dispositivt tvistemål eller ett tvistemål i vilket förlikning inte är tillåten. Den så kallade principen om materiell sanning betonas starkast i brottmål. Enligt den ska rättegången skapa förutsättningar för att i det enskilda ärendet med så stor säkerhet som möjligt basera avgörandet på det som faktiskt har hänt. Dessutom ska en rättvis rättegång genomföras i alla ärenden. 

Oberoende av ärendet har principerna om omedelbarhet, muntlighet och koncentration ställts upp som viktiga principer för förfarandet. Med förfarandets muntlighet avses att parternas berättelser och bevisning läggs fram muntligen vid domstolen. Muntligheten har ansetts stärka säkerheten och offentligheten samt främja snabbheten i rättegången. Rättegångens muntlighet har nära samband med dess omedelbarhet. Med omedelbarhet avses att hela rättegångsmaterialet läggs fram omedelbart vid rättegången för den domstol som avgör ärendet. En omedelbar och muntlig rättegång förutsätter också att koncentrationsprincipen iakttas. Med en koncentrerad rättegång avses att den egentliga behandlingen av ärendet sker i ett oavbrutet förfarande (RP 15/1990 rd, s. 5 och RP 82/1995 rd, s. 16). 

Utöver de principer för förfarandet som nämns ovan styrs rättegångsförfarandet av den praktiska principen om kravet på ändamålsenlighet. I renodlad form betyder den att rättegången ska genomföras på ett så säkert, snabbt och billigt sätt som möjligt. Av rättegångsförfarandet förutsätts dessutom att det uppfyller kraven på en rättvis rättegång. 

De krav som ställs på rättegångsförfarandet har nära samband med rättegångens funktioner, det vill säga dess syften. I brottmål kan rättegångens syfte å ena sidan anses vara att genomföra det straffrättsliga ansvar som baseras på bestämmelser i den materiella straffrätten och å andra sidan att erbjuda parterna rättsskydd. I tvistemål är rättegångens syfte närmast att ge parterna möjlighet att åtnjuta sina lagliga rättigheter.  

2.3  Nuvarande bestämmelser om anlitande av fjärranslutningar i rättegångar

2.4  Nuläge

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De viktigaste konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

De föreslagna ändringarna baserar sig i stor utsträckning på iakttagelser av lagstiftningens innehåll från rättspraxis och praktisk lagtillämpning samt på remissvaren, och därför anses de föreslagna lagstiftningsåtgärderna motiverade. 

Under beredningen övervägdes också en ändring i lagstiftningen som främjar åklagares deltagande via fjärranslutning. Det alternativet fördes fram, eftersom domstolarna enligt de uppgift i vissa fall har förhållit sig kategoriskt eller onödigt avvisande till åklagarnas begäranden om att få delta via fjärranslutning. Åklagarmyndigheten använde 2023 ca 1,68 årsverken och ca 343 000 euro till tjänsteresor i samband med domstolsförhandlingar. En utgångspunkt i den gällande lagstiftningen är, att när en åklagares begäran att få delta via fjärranslutning övervägs ska det enligt förarbetena till 8 kap. 13 § i lagen om rättegång i brottmål beaktas hur allvarlig den gärning som avses i åtalet är och om det aktuella målet är viktigt ur ett allmänt intresse (RP 200/2017 rd, s. 47).  

Att enbart föreskriva om åklagaren strider emellertid mot principen om likvärdig behandling av parterna. Också annars är en utgångspunkt för rättegångsförfarandet att domstolen beslutar om rättegångens förlopp och ansvarar för att kravet på en rättvis rättegång tillgodoses. Inte heller därför är det motiverat att ge en part rätt att själv besluta om sättet för sitt deltagande.  

Prövningen av åklagares deltagande via fjärranslutning påverkas av likadana samma omständigheter som i fråga om domstolens ledamöter i fråga om domstolens auktoritet och brottmålsrättegångens klandrande funktion, vilket ockås uttrycks i citatet ur förarbetena ovan. Det är motiverat att fortsättningsvis lämna åklagares deltagande via fjärranslutning till domstolens prövning i det enskilda fallet. Samtidigt är det klart att den prövningen ska basera sig på sakliga skäl som framgår av lagen och förarbetena, och t.ex. att domaren förhåller sig negativt till användning av fjärranslutningar är inte ett sådant skäl. Oftast är det inte motiverat att åklagaren i mindre brottmål åläggs att resa till en domstol som ligger långt från åklagarens tjänsteställe. Behovet av särskilda bestämmelser om frågan minskar också när domstolen på det sätt som föreskrivs i 24 kap. 14 § 2 mom. i rättegångsbalken är skyldig att fatta ett motiverat beslut om att förkasta åklagarens begäran. 

Möjligheten har övervägts att föreskriva om offentlighet vid rättegång via fjärranslutning så att offentligheten alltid genomförs med hjälp av en så kallad sidosal. Det har dock ansetts vara en onödigt oflexibel lösning med beaktande av en möjlig teknologisk utveckling. 

Under beredningen har det övervägts om bestämmelserna om anlitande av fjärranslutning i större utsträckning bör sammanföras i 2 kap. i rättegångsbalken. Dock har det ansetts att de nuvarande bestämmelserna passar bättre i sitt nuvarande sammanhang, och att bestämmelsernas tydlighet bli lidande om de sammanförs. Dessutom förefaller 2 kap. i rättegångsbalken inte vara ett naturligt ställe för sådana bestämmelser. 

Till övriga delar har strävan varit att enligt behov beskriva olika lagstiftningsalternativ i beskrivningen av nuläget, i det avsnitt som gäller respektive bestämmelse där ändringar föreslås. 

Under beredningen har dessutom flera sådana frågor övervägts, som inte lett till förslag om ändringar i lagstiftningen. De behandlas i den bedömningspromemoria som föregick denna proposition. 

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

6.1  Remissrundor och remissvar

Vid justitieministeriet utarbetades 2023 en bedömningspromemoria, i vilken nuläget i fråga om användningen av fjärranslutningar vid allmänna domstolar och behovet och möjligheterna att göra rättegångarna smidigare genom utökade möjligheter att använda fjärranslutningar utreddes (Användning av fjärranslutningar i rättegångar. Bedömningspromemoria. Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 2023:2). Bedömningspromemorian var ute på remiss under våren 2023. I utlåtandena om bedömningspromemorian ansågs det behövligt att se över bestämmelserna och utöka användningen av fjärranslutningar. Ett sammandrag av utlåtandena har gjorts (Fjärranslutningar i rättegångar. Sammandrag av utlåtandena. Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 2023:28).  

Utifrån bedömningspromemorian och utlåtandena om den utarbetades som tjänsteuppdrag vid justitieministeriet ett utkast till proposition om främjande av fjärranslutningar. Beredningen, som utfördes som tjänsteuppdrag, stöddes av projektgruppen Fjärranslutningar i rättegångar, som den av justitieministeriet tillsatta arbetsgruppen Rättsstatens garantier och utvecklandet av rättsväsendet tillsatte för detta syfte.  

Det utkast som utarbetats på det sätt som beskrivs ovan var ut på remiss från den 9 januari till den 20 februari 2024. Utlåtanden lämnades av 39 instanser. 

I utlåtandena omfattades den lägesbild regeringens proposition bygger på. I utlåtandena ansågs propositionen behövlig. Syftet att främja användningen av fjärranslutningar ansågs värt att understöda, liksom det att bestämmelserna görs mer enhetliga. 

I fråga om deltagande via fjärranslutning för domare ansågs det i utlåtandena i huvudsak motiverat att huvudregeln förblir att den sammansättning som avgör ärendet deltar i rättssalen. Det ansågs behövligt att göra det möjligt att avvika från huvudregeln, men åsikterna gick isär beträffande hur exceptionellt det ska vara. En del remissinstanser (bl.a. högsta domstolen) ansåg att deltagande via fjärranslutning för ledamöter bör vara mer exceptionellt och att tröskeln därför bör vara högre än vad som föreslogs. Detta har dock inte genomförts i propositionen, eftersom det inte ansetts motiverat att göra deltagande via fjärranslutning för en ledamot så exceptionellt som det föreslås i de utlåtandena. Omedelbarhetsprincipen kan inte anses innebära något sådant krav. 

I fråga om offentligheten vid rättegångar via fjärranslutning förespråkade flera remissinstanser att en teknologineutral lagstiftningslösning. Å andra sidan påpekades praktiska problem, i synnerhet i samband med att rättegången följs i en så kallad sidosal. Till följd av remissvaren föreslås det att säkerhetskontrollanter ska ha rätt att kontrollera de personer som anländer till domstolen för att följa en rättegång via fjärranslutning via videolänk och frånta dem utrustning som lämpar sig för upptagning. 

Förslaget att upphäva de tilläggsvillkor som ställts för hörande per videolänk fick understöd i remissvaren. Också det utvidgade tillämpningsområdet för hörande per telefon fick understöd. 

Det ansågs motiverat att föreskriva om obligatoriskt deltagande via fjärranslutning för parter. En del remissvar innehöll dock en uppmaning att på lagnivå precisera vilka omständigheter som ska beaktas när ett sådant föreläggande meddelas. Propositionen har ändrats till följd av detta.  

Att tvångsmedel och påföljder vid frånvaro utsträcks till att omfatta deltagande via fjärranslutning ansågs i huvudsak bra och logiskt i remissvaren. Möjligheten för parterna att delta via fjärranslutning i erkännanderättegångar fick understöd i remissvaren. I remissvaren betonades behovet att säkerställa kvaliteten hos de fjärranslutningar och datakommunikationssystem som används.  

En särskild fråga som framfördes i en del remissvar var att det också bör föreskrivas i lag om domares deltagande i föredragningar via fjärranslutning. Det föreslås dock inte i propositionen. Föredragningsförfarandet avviker från en muntlig förhandling bl.a. så att föredragningar inte är offentliga för parter eller allmänheten, och därför är deltagande i föredragning via fjärranslutning inte en sådan principiell fråga som det är nödvändigt att föreskriva om i lag. Syftet är dock inte att förändra rättsläget i fråga om deltagande i föredragningar. Ingen förbud mot användandet av fjärranslutningar vid föredragning kan härledas ur lagstiftningen eller ur avgörandet HD 2021:91 och 92. I praktiken har fjärranslutningar använts och används fortfarande i relativt stor utsträckning vid föredragningar i domstolarna, och därför finns inget behov att föreskriva om det i lag. 

6.2  Utlåtande av rådet för bedömning av lagstiftningen

Enligt utlåtandet av rådet för utvärdering av lagstiftningen uppfyller utkastet till proposition väl kraven på konsekvensbedömning vid lagberedning. Rådet rekommenderar dock att utkastet till proposition kompletteras i enlighet med rådets utlåtande.  

Enligt utlåtandet utgör utkastet till proposition en koncis och tydlig helhet, som ger en uppfattning om de nuvarande utgångspunkterna och de viktigaste förslagen. Rådet betraktar det som positivt att utkastet till proposition grundar sig på en bedömningspromemoria i vilken också sådana frågor behandlas, som inte lett till några förslag om ändringar i lagstiftningen. 

Rådet rekommenderar att lagändringarnas konsekvenser följs upp noggrannare än vad som föreslås i utkastet till proposition. 

Enligt utlåtandet behandlas förslagens ekonomiska konsekvenser i tillräcklig omfattning, såväl för de offentliga finansernas del som för dem som deltar i rättegångar. I utlåtandet anses det ändå att befintlig forskning om konsekvenserna för människors slutledningsförmåga vid rättsskipning av att fjärranslutningar används inte har beaktats i tillräcklig utsträckning i utkastet till proposition. Rådet önskar att det i propositionen beskrivs utifrån forskningslitteraturen vilka eventuella risker eller andra konsekvenser användningen av fjärranslutningar i rättegångsförfarandet kan få för domarnas beslutsfattande och för parterna. Vidare önskas i utlåtandet en närmare beskrivning av hur propositionen kan inverka t.ex. på rättegångens kontradiktoriska karaktär eller på parternas upplevelse av rättegångens tillförlitlighet. 

Propositionen har kompletterats i enlighet med utlåtandet av rådet för utvärdering av lagstiftningen.  

7.1  Rättegångsbalken

2 kap. Om domförhet 

15 §. I denna proposition föreslås en ny paragraf, som tillåter att ledamöter i en kollegial sammansättning deltar i muntliga förhandlingar via fjärranslutning. Paragrafen gäller inte rättens ordförande, om vilken det föreskrivs särskilt i 16 §. Det föreslås vara en avgörande skillnad mellan att en ledamot eller ordföranden deltar via fjärranslutning, eftersom ordförandens deltagande via fjärranslutning innebär att alla parter och hela domarsammansättningen deltar via fjärranslutning. En enskild ledamots deltagande via fjärranslutning påverkar dock inte hur parterna kan delta i rättegången.  

Den föreslagna paragrafen gäller muntliga förhandlingar, såsom t.ex. huvudförhandlingar, muntliga förberedelsesammanträden och förhandlingar som hålls för upptagning av bevisning utanför huvudförhandlingen enligt 17 kap. 56 § 1 mom. 2–4 punkten i rättegångsbalken. Den gäller dock inte sådan särskild syn som avses i 17 kap. 38 § 1 mom. i rättegångsbalken. Å andra sidan hindrar inte paragrafen att ett föremål som hämtats till domstolen eller t.ex. ett ärr hos den hörde synas vid huvudförhandlingen via videolänk. 

Paragrafen gäller inte ärenden som avgörs på föredragning. Syftet är dock inte att förändra rättsläget i fråga om deltagande i föredragningar. Inget förbud mot användandet av fjärranslutningar vid föredragning kan härledas ur lagstiftningen eller ur avgörandet HD 2021:91. I praktiken har fjärranslutningar använts och används fortfarande i relativt stor utsträckning vid föredragningar i domstolarna.  

Den föreslagna paragrafen gäller alla rättsinstanser och dessutom marknadsdomstolen och arbetsdomstolen, som tillämpar rättegångsbalken i tillämpliga delar (4 kap. 17 § i lagen om rättegång i arbetsdomstolen; 38 § i lagen om rättegång i arbetsdomstolen), och också riksrätten. Den föreslagna paragrafen gäller alla domstolens ledamöter utom ordföranden. Även om det inte uttryckligen framgår av ordalydelsen, gäller den också föredragande i högsta domstolen. Tillämpningen av paragrafen har inte avgränsats till enbart lagfarna ledamöter, utan den gäller också t.ex. sakkunnigledamöter och militära ledamöter samt nämndemän vid domstolarna. Exempelvis i marknadsdomstolen kan det ofta vara ändamålsenligt att en sakkunnigledamot deltar via fjärranslutning, om det finns skäl till detta. Å andra sidan kan deltagande via fjärranslutning för andra än lagfarna ledamöter, och i synnerhet för nämndemän, vara oändamålsenligt och praktiskt svårt att ordna. De skyldigheter skötseln uppgiften som ordförande medför kan betonas i en nämndemannasammansättning på ett sätt som har betydelse också för domstolens domförhet (VaHR 2023:8), eller som annars talar för att nämndemännen är närvarande i rättssalen (RB 23:2). Utifrån allt detta är det klart att det kommer att vara väldigt exceptionellt att nämndemän deltar via fjärranslutning.  

Bestämmelsen innebär inte att en ledamot har en subjektiv rätt att delta via fjärranslutning. Trots att paragrafen är skriven i singularform, hindrar inget att flera ledamöter deltar via fjärranslutning samtidigt.  

I hovrätten är en föredragande ofta beredare och protokollförare vid huvudförhandlingen. Det föreskrivs inte särskilt i lagen om det förfarandet. En beredare föredrar inte ärendet och deltar inte i avgörandet, och har t.ex. ingen rätt att lämna något betänkande i ärendet. Därmed jämställs en beredare närmast med en sådan protokollförare som nämns i 13 kap. 2 § 1 mom. och 15 kap. 3 § 3 mom. i rättegångsbalken. Den föreslagna paragrafen tillämpas inte på föredragande i hovrätten, men det är klart att en beredare kan delta i huvudförhandlingen via fjärranslutning åtminstone på samma villkor som en domare. 

Enligt de föreslagna hänvisningsbestämmelserna i tvångsmedelslagen ska bestämmelsen tillämpas på tvångsmedelsärenden. 

Av 1 mom. framgår huvudregeln, enligt vilken deltagande i huvudförhandlingen sker så att man är närvarande i rättssalen. Avsikten är att samtidig närvaro av kollegiet ska kvarstå som tydlig huvudregel. Huvudregeln ska följas om det inte finns skäl att avvika från den.  

I lagen föreskrivs det inte särskilt om platsen för muntliga förhandlingar, med undantag för några specialbestämmelser, och avsikten är inte att det föreslagna momentet ska förändra rättsläget till den delen. Med rättssalen avses vilken som helst plats där förhandlingen hålls.  

Deltagande via fjärranslutning enligt 2 mom. föreslås vara ett undantag från huvudregeln enligt 1 mom. Undantag är möjliga om det finns skäl till det och ordföranden anser det lämpligt. Kravet innebär att tröskeln för en ledamots deltagande via fjärranslutning inte ska ställas särskilt högt. Å andra sidan är avsikten inte att det ska bli huvudregel att en eller flera ledamöter deltar via fjärranslutning. Exempelvis rena bekvämlighetsskäl utgör därför inte ett tillräckligt skäl för deltagande via fjärranslutning. Skäl för deltagande via fjärranslutning kan t.ex. vara omständigheter som berör en ledamots hälsotillstånd, eller deltagande via fjärranslutning kan tillåtas för att spara tid och kostnader. Deltagande via fjärranslutning kan också vara möjligt för en mer ändamålsenlig användning av domstolens personalresurser i en situation när handläggningen av ett ärende vid domstolen förutsätter särskild sakkunskap eller språkkunskaper. Vidare kan deltagande via fjärranslutning vara ett sätt att vid behov trygga domstolens domförhet och att förhindra att huvudförhandlingen ställs in eller skjuts upp, och att undvika fördröjning till följd av det.  

Lämplighetsprövningen ska vara en helhetsbedömning i det enskilda fallet, och det är inte möjligt att ge en uttömmande förteckning på de omständigheter som ska beaktas. I varje händelse har nyttan och eventuella nackdelar med att använda fjärranslutningar betydelse. I ingen händelse får en ledamots deltagande via fjärranslutning innebära att domarsammansättningens förmåga att handlägga och avgöra ärendet och eventuella yrkanden som framförs vid förhandlingen försvagas. 

I praktiken är ärendets art den viktigaste omständigheten som talar mot deltagande via fjärranslutning. Att hela domarsammansättningen är närvarande i rättssalen bidrar till att betona att samhället förhåller sig allvarligt till ärendet, och till att stödja parternas och allmänhetens upplevelse av domstolens auktoritet. I tvistemål och ansökningsärenden är tröskeln för att en ledamot i sammansättningen ska kunna delta via fjärranslutning lägre än i brottmål. 

Ingen ärendekategori utesluts från paragrafens tillämpningsområde, och det är också möjligt att ledamöter deltar via fjärranslutning i brottmål. Å andra sidan kan brottmålets allvarlighetsgrad utgöra en grund för att anse att hela domarsammansättningen bör vara närvarande i rättssalen. Ju mer allvarlig brottsmisstanken är, desto mer vägande skäl krävs för deltagande via fjärranslutning. Inga kategoriska gränser ställs dock upp för deltagande via fjärranslutning, t.ex. enligt straffskala eller påföljd. Enbart den omständigheten att svaranden i tingsrätten har dömts till ett långt ovillkorligt fängelsestraff innebär exempelvis inte att en ledamot i hovrätten inte kan delta i huvudförhandlingen via fjärranslutning. Exempelvis i ärenden som gäller särskilt grova brottsrekvisit krävs dock avsevärt vägande skäl för deltagande via fjärranslutning. Vid bedömningen i tvistemål betonas ärendets betydelse för parterna. 

I momentet föreskrivs det att ordförande beslutar om en ledamots deltagande via fjärranslutning. En ledamot kan alltså inte själv besluta om sitt deltagande via fjärranslutning. Å andra sidan kan en ledamot i domarsammansättningen som så önskar dock alltid delta i rättegången i rättssalen, om ordföranden gör det. Ordföranden får med andra ord inte i en situation som avses i 15 § tvinga en ledamot att delta via fjärranslutning. 

En ledamots deltagande via fjärranslutning förutsätter inte parternas samtycke. Parterna ska dock om möjligt ges tillfälle att uttala sin åsikt om en domares deltagande på distans. Eftersom en grund för deltagande via fjärranslutning kan framkomma också senare, är det också möjligt att göra detta i början av en muntlig förhandling. En part som inte själv anländer personligen till rättegången behöver inte höras om en domares deltagande via fjärranslutning. Om en part som hörs motsätter sig att en domare deltar via fjärranslutning och ordföranden beslutar att tillåta det, ska ett motiverat beslut fattas om saken. Ändring i beslutet får sökas först i samband med huvudsaken. Om fullföljdsdomstolen anser att villkoren för deltagande via fjärranslutning inte har uppfyllts, ska den i enlighet med avgörandet HD 2021:91 (punkt 24–34) bedöma om felet i förfarandet åtminstone kan antas ha inverkat på slutresultatet i ärendet. För det ändamålet ska rättegången som helhet bedömas (punkt 29 och 34). Om felet i förfarandet har skett i tingsrätten, ska det oftast korrigeras genom att åtminstone en så kallad småskalig huvudförhandling hålls (se Toivanen mot Finland, 9.11.2023, 38). 

Det är också möjligt att en ledamot i sammansättningen deltar i en muntlig förhandling via fjärranslutning en del av tiden och i rättssalen en del av tiden. Den möjligheten ska dock inte användas på ett sätt som inte är lämpligt med tanke på domstolens auktoritet. Det är t.ex. inte lämpligt att en ledamot i sammansättningen till följd av personliga ärenden avlägsnar sig tidigare än de andra och deltar i återstoden av förhandlingen via fjärranslutning. Möjligheten är närmast avsedd för att en ledamot t.ex. under en huvudförhandling som räcker flera dagar ska kunna delta en dag via fjärranslutning. 

Deltagande via fjärranslutning för en ledamot i domstolen ska genomföras så att parternas rätt att möta sin domare tillgodoses. För det första ska det klargöras för parterna, att en ledamot som deltar via fjärranslutning ingår i sammansättningen. Möjligheterna för en domare som deltar via fjärranslutning att iaktta parterna är viktigare än parternas möjligheter att iaktta en domare som deltar via fjärranslutning. En ledamot som deltar via fjärranslutning ska dock ha bildförbindelse hela tiden. 

I lagen föreskrivs det inte om på hurudana platser ledamöter får delta i en förhandling. Frågan är av samma slag som frågan hur en domare ska vara klädd under sammanträdet, och som sådan bör platsen för deltagandet lämnas till eventuella anvisningar på lägre nivå än lag eller brist på sådana till domarens egen prövning. Kravet på att deltagande via fjärranslutning ska vara lämpligt omfattar dock också sättet, och därmed också platsen, för en ledamots deltagande via fjärranslutning. Vid bedömningen av platsens lämplighet ska det fästas vikt vid hur den påverkar domstolens auktoritet. Platsen måste vara sådan att det är möjligt för domaren att delta fullvärdigt i rättegången. Exempelvis fordon, förplägnadsrörelser och offentliga utrymmen kan anses vara klart olämpliga platser. Som en lämplig plats kan t.ex. betraktas domarens arbetsrum vid ett ämbetsverk eller hemma, eller ett lämpligt utrymme vid en domstol. Också kravet på oberoende ska beaktas vid bedömningen av platsens lämplighet. Det är t.ex. olämpligt att en domare deltar i handläggningen av ett brottmål i Åklagarmyndighetens utrymmen. 

I 3 mom. påpekas det självklara, att en ledamot som deltar i en muntlig förhandling ska befinna sig i Finland. Det följer direkt av de allmänna principerna; domaren utövar statlig domsmakt, och det kan inte anses riktigt ur suveränitetens perspektiv att den utövas av någon som befinner sig på en främmande stats territorium. Det är inte heller lämpligt med avseende på domstolens auktoritet.  

Bestämmelsen är av förtydligande art, och den berättigar inte till slutsatsen e contrario att det vore tillåtet att delta utomlands i ett ärende som avgörs på föredragning. Samma allmänna principer som ligger till grund för 3 mom. som gäller muntlig förhandling förhindrar deltagande i föredragning för den som befinner sig utomlands. 

16 §. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om förutsättningarna för att sammansättningens ordförande ska kunna delta i rättegången via fjärranslutning. Ordförandes deltagande via fjärranslutning innebär att också eventuella andra ledamöter i sammansättningen samt parterna deltar i rättegången via fjärranslutningar, och att ingen sammanträdesplats i traditionell bemärkelse bestäms för den muntliga behandlingen. Om detta används termen rättegång via fjärranslutning. Ordförandes deltagande via fjärranslutning leder med andra ord utan undantag till att också alla andra deltar på distans och till att rättegången hålls helt via fjärranslutning. Också bevisningen ska då tas upp via fjärranslutning. Av det som anförs ovan följer att ett villkor utöver det som föreskrivs i paragrafen är att villkoren för upptagning av bevisning via fjärranslutning och för parternas deltagande via fjärranslutning uppfylls. Av detta följer också att en parts samtycke är en förutsättning för en rättegång via fjärranslutning i sådana fall där förutsättningarna för obligatoriskt deltagande via fjärranslutning (lagen om rättegång i brottmål 8:13.5 och RB 12:8.5) inte uppfylls.  

Paragrafens syfte är inte att rättegångar i stor utsträckning ska börja hållas via fjärranslutning. Avsikten är snarare att möjliggöra rättegång via fjärranslutning i situationer när det finns en grundad orsak för detta.  

Den föreslagna bestämmelsen tillämpas på alla sammansättningar. Den kan därmed också tillämpas på en sammansättning med en domare. Rättegång via fjärranslutning kan hållas i alla rättsinstanser. Det lämpar sig också för domstolsmedling. En part kan begära rättegång via fjärranslutning, men inget hindrar att domstolen tar initiativ i frågan. Att domstolen aktivt erbjuder möjligheten att använda fjärranslutning när man kommer överens om sammanträdesdagen har visat sig vara det viktigaste sättet att öka anlitandet av fjärranslutning. 

Med muntlig förhandling avses här samma sak som i den föreslagna 15 §. Enligt de föreslagna hänvisningsbestämmelserna i tvångsmedelslagen ska bestämmelsen tillämpas på tvångsmedelsärenden.  

Till skillnad från 15 § nämns det inte i den föreslagna bestämmelsen vem som ska besluta att en rättegång ska hållas via fjärranslutning. Rätten att besluta att en rättegång ska hållas via fjärranslutning tillkommer därmed hela domarsammansättningen. 

I 1 mom. föreskrivs det att förberedelsesammanträden i brottmål och tvistemål allmänt taget får hållas som rättegång via fjärranslutning. Också detta gäller alla rättsinstanser. Det förutsätts då att rättegång via fjärranslutning är lämpligt.  

I de situationer som avses i 1 mom. förutsätter rättegång via fjärranslutning enbart att domstolen anser det lämpligt. I praktiken är det vanligen lämpligt att förberedelsesammanträden hålls som rättegång via fjärranslutning. I fråga om förberedelse i brottmål ska det dock noteras att stämningsansökan blir offentlig vid förberedelsesammanträdet. Enligt den föreslagna 17 § ska offentligheten vid rättegången tryggas vid rättegång via fjärranslutning. Allmänhetens och mediernas intresse ska dock beaktas när tingsrätten bedömer om ett förberedelsesammanträde i ett brottmål ska hållas i form av rättegång via fjärranslutning. 

I 2 mom. föreskrivs det att rättegången kan hållas via fjärranslutning också vid huvudförhandling i brottmål, tvistemål och ansökningsärenden. Ett villkor är då utöver förfarandets allmänna lämplighet att det finns ett grundad anledning för rättegång via fjärranslutning med beaktande av ärendets art och betydelse för parterna.  

Syftet med kravet på grundad anledning är att betona att en stark huvudregel är att rättegången hålls i en rättssal eller på någon annan motsvarande plats. Undantag från huvudregeln ska dock vara möjliga om det finns grundad anledning. Ur en parts perspektiv avviker en rättegång via fjärranslutning i praktiken inte alls från en rättegång där parterna deltar via fjärranslutning, men där domarsammansättningen och eventuell publik är närvarande i rättssalen. 

En grundad anledning föreligger t.ex. när en betydande fördröjning kan undvikas genom anlitande av fjärranslutning. Så kan vara fallet om ingen lämplig rättssal är tillgänglig inom rimlig tid. En grundad anledning kan också ha samband med tryggandet av domstolens domförhet och säkerheten vid sammanträdet. Hur stor vikt som krävs för särskilda skäl beror i någon mån också på ärendets art. I mindre tvistemål som inte är föremål för offentligt intresse och i vilka parterna inte själva anländer till rättssalen ska tröskeln inte ställas så högt. Om det däremot är fråga om misstanke om allvarliga brott som är föremål för ett betydande offentligt intresse, är tröskeln för grundad anledning högre. Enbart statens inbesparing till följd av mindre resande i tjänsten är inte en sådan grundad anledning som avses i propositionen, annat än i exceptionella situationer.  

Frågan om grundad anledning ska bedömas med beaktande av ärendets art och betydelse för parterna. Samma omständigheter ska beaktas vid bedömningen av om ärendet ska förklaras brådskande (RB 19:1) och av hovrättens skyldighet att hålla huvudförhandling (RB 26:14), och praxis som berör de bestämmelserna kan ge ledning för tolkningen av termerna. Ärendets art avser bl.a. typen av ärende och hur väl utrett ärendet är. I ett ärende där fakta är stridiga och som är komplext och komplicerat kan det i praktiken främja tydligheten att bevisningen tas upp i rättssalen. Ärendets betydelse innebär i praktiken, att ju större betydelse ärendet har för en part, desto högre krav ska ställas på en grundad anledning i en situation när parten motsätter sig rättegång via fjärranslutning. Om en part däremot ger sitt giltiga samtycke till rättegång via fjärranslutning, ska ärendets betydelse för parten i regel inte förhindra förfarandet. I synnerhet i brottmål kan ett offentligt intresse visserligen också då förutsätta att parterna kallas in till rättssalen. 

Vid lämplighetsbedömningen ska i regel samma omständigheter beaktas som vid bedömningen av deltagande via fjärranslutning för en ledamot i domstolen. Eftersom rättegång via fjärranslutning innebär att parterna eller allmänheten inte har möjlighet att vara närvarande i en rättssal, ska det dock också fästas vikt vid andra omständigheter. För parternas del innebär det i synnerhet att deras åsikt ska beaktas. Dock är det också möjligt att besluta om rättegång via fjärranslutning trots att en part kräver att få anlända till rättssalen. Det är då möjligt att besluta med stöd av 12 kap. 8 § 5 mom. i rättegångsbalken eller 8 kap. 13 § 5 mom. i lagen om rättegång i brottmål att rätten att delta tillgodoses via fjärranslutning. Frågan behandlas närmare i specialmotiveringen till de paragraferna. Om en part motsätter sig rättegång via fjärranslutning och om villkoren enligt de bestämmelser som nämns ovan inte uppfylls, får rättegången inte hållas via fjärranslutning. 

Å andra sidan är det inte lämpligt att hålla rättegången via fjärranslutning enbart på den grunden att parterna inte motsätter sig det. Det är inte lämpligt om offentligheten vid rättegången inte kan garanteras i praktiken. Mot rättegång via fjärranslutning talar vanligen också en parts utsatta situation eller unga ålder, i synnerhet i brottmål. Det är motiverat för att säkerställa att parterna förstår vad handläggningen gäller och vad den kan leda till. Utsatta personer kan också ha sämre faktiska möjligheter än normalt att delta i en rättegång via fjärranslutning. De omständigheter som nämns ovan har dock naturligtvis ingen betydelse om en sådan part inte själv deltar i rättegången i rättssalen. Också bestämmelsen i artikel 13 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (FördrS 27/2016) om att effektiv tillgång till rättssystemet ska säkerställas för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra ska beaktas som en omständighet som talar för eller emot rättegång via fjärranslutning vid lämplighetsprövningen i det enskilda fallet. 

Vid lämplighetsprövningen ska det också fästas vikt vid att samhälleliga skäl i allvarliga brottmål kan förutsätta att svaranden åläggs att vara närvarande, även mot sin vilja. Det gäller i synnerhet i tingsrätten. 

Som sagt är det domarsammansättningen som ska besluta om rättegången ska hållas via fjärranslutning. Parterna ska dock höras i frågan. Om det mot en parts åsikt besluts att rättegången ska hållas via fjärranslutning, ska ett motiverat beslut fattas i frågan. Det är fråga om ett beslut om att förkasta en processinvändning, och ändring i det ska sökas enligt 16 kap. 3 mom. i rättegångsbalken. I praktiken behöver en särskild besvärsanvisning antagligen ges väldigt sällan. Vid behov kan ett beslut kungöras vid en rättegång via fjärranslutning, trots att inget beslut ännu fattats om att delge det. 

Domstolen avgör om parterna inkallas att delta i en rättegång via fjärranslutning från ett verksamhetsställe hos en annan myndighet eller annars via videolänk. 

I 3 mom. föreskrivs det om möjligheten att ordna den muntliga förberedelsen via talförbindelse som en rättegång via fjärranslutning. I sådana fall finns det ingen rättssal vid förberedelsesammanträdet, och allmänheten kan följa sammanträdet via videolänk eller enbart via ljudförbindelse.  

Förberedelsen kan dessutom i enlighet med nuläget (RB 5:15 d, lagen on rättegång i brottmål 5:10 a och 7:14 a) ske per telefon så att domstolens ledamöter deltar i den i rättssalen, varvid allmänheten kan följa förberedelsen i rättssalen. Då är det inte fråga om en rättegång via fjärranslutning. Bestämmelser om parternas deltagande i sådan förberedelse finns i 12 kap. 8 § 6 mom. i rättegångsbalken och i 8 kap. 13 § 6 mom. i lagen om rättegång i brottmål.  

17 §. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om domstolens skyldighet att trygga offentligheten vid rättegången. Offentligheten ska tryggas så att allmänheten kan följa en rättegång via fjärranslutning i realtid. Offentligheten ska genomföras så att allmänhetens möjligheter att följa rättegången åtminstone inte försämras jämfört med om rättegången hade genomförts i en rättssal. Det föreskrivs inte särskilt om hur det ska genomföras.  

Paragrafen gäller alla situationer när ordförande inte är närvarande i rättssalen eller i det utrymme där förhandlingen hålls, också t.ex. förberedelsesammanträden. Också de förberedelsesammanträden som i nuläget hålls per telefon eller via videolänk ska vara öppna för allmänheten, och därför ska de vanligen hållas i en rättssal. I det avseendet innebär bestämmelsen ingen förändring jämfört med nuläget. 

Ett undantag från tillämpningen av paragrafen är rättegångar som hålls inom stängda dörrar enligt 4 kap. i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar. Om endast en del av förhandlingen ska hållas bakom stängda dörrar ska ordförande se till att rättegången inte följs via videolänk till den del den hålls bakom stängda dörrar, antingen genom att förbindelsen till allmänheten bryts eller på något annat sätt. 

Ett möjligt sätt att genomföra offentligheten är att ha ett utrymme i domstolen där allmänheten kan följa rättegångar via fjärranslutning. Ett sådant utrymme kallas sidosal. Utrymmet kan till exempel vara en förberedelsesal eller ett mindre utrymme som avskiljs från resten av utrymmet med skärmar. Utrymmet kan vara detsamma som senare reserveras för visning av videoupptagningar. I samband med reformen gällande videoupptagningar ansågs det att utrymmet t.ex. kan vara en ledig rättssal (RP 133/2021 rd, s. 27). Det finns ingen orsak att bygga särskilda utrymmen. I praktiken torde det vara ovanligt att det anländer publik till en rättegång via fjärranslutning. I samma utrymme kan det vara möjligt att följa flera muntliga förhandlingar, t.ex. med hjälp av hörlurar. 

Offentligheten kan genomföras med hjälp av en sidosal, t.ex. så att det i samband med uppropslistan för dagen meddelas att allmänheten kan följa en rättegång via fjärranslutning genom att anmäla sig hos en viss person. Om inga anmälningar görs, behöver ingen fjärranslutning ordnas. Om däremot publik som vill följa rättegången anmäler sig under pågående rättegång, ska fjärranslutning ordnas utan dröjsmål. 

Den myndighet i vars utrymmen rättegången följs ansvarar för att ordna säkerheten. För att säkerställa detta föreslås en särskild bestämmelse om rätten för säkerhetskontrollanter att kontrollera personer som vill följa en muntlig förhandling i en sidosal. Också andra sätt att genomföra offentligheten är möjliga, men då ska man på lämpligt sätt försöka säkerställa att förhandlingen inte tas upp. I en del ärenden kan det dock t.ex. vara lämpligt att dela en länk för deltagande via fjärranslutning med eventuell publik, om inte informationssäkerheten förutsätter något annat. Det förfarandet är möjligt, om det passar parterna och eventuella personer som ska höras. 

5 kap. Om väckande av talan och förberedelse i tvistemål 

15 d §. Det föreslås att paragrafen upphävs. Bestämmelser om förberedelse som rättegång via fjärranslutning, där inte heller domstolens ledamöter deltar i rättssalen, föreslås ingå i 2 kap. 16 § i rättegångsbalken. Om domstolens ledamöter deltar i rättssalen men en part deltar via fjärranslutning, föreskrivs om förfarandet i den allmänna bestämmelsen i 12 kap. 8 § i rättegångsbalken.  

Att paragrafen upphävs innebär att ärendet vid ett förberedelsesammanträde som hålls via fjärranslutning kan framöver avgöras på grund av en parts frånvaro till skillnad från i nuläget. 

När det är fråga om frånvaro och när t.ex. om ett tekniskt fel behandlas i specialmotiveringen till 12 kap. 8 §. 

12 kap. Om parterna 

8 §. Det föreslås att orden "vid en annan domstol eller hos en annan myndighet" stryks i 4 mom. Ändringen innebär att bestämmelserna i 12 kap. om kallelser, tvångsmedel och påföljder vid frånvaro framöver också ska tillämpas på situationer när deltagande i en muntlig förhandling sker med hjälp av en teknisk metod för dataöverföring någon annanstans än hos en myndighet.  

För en person som kallats in till domstolen innebär kallelsen till domstolen framför allt en skyldighet att vara närvarande. Om fjärranslutningen inte fungerar till följd av ett tekniskt fel eller främst till följd av personens bristande kunskap, kan personen inte anses ha varit frånvarande. I regel ska det inte var nödvändigt att lägga fram någon utredning om ett tekniskt fel om domstolen också annars är övertygad om det. Därmed kan det förmodas att påföljder vid frånvaro främst avgränsas till situationer när ingen kontakt, t.ex. per telefon, fås på utsatt tid med en person som kallats in till domstolen. Då finns det vanligen skäl att anta att det inte är fråga om ett tekniskt fel, utan om personens passivitet.  

I ett enskilt fall kan domstolen dock också annars komma fram till att en part som kallats in för att delta via fjärranslutning inte har uppfyllt sin skyldighet att vara närvarande, trots att kontakt fås med personen per telefon. Om domstolen anser det sannolikt att det inte t.ex. är fråga om ett äkta tekniskt fel eller om okunskap, utan om en strävan att fördröja eller förhindra handläggningen eller att undvika att bli hörd i bevissyfte, är det motiverat att döma ut ett tvångsmedel eller en påföljd för frånvaro.  

När domstolen dömer ut en påföljd för frånvaro eller ett tvångsmedel i en situation när deltagande via fjärranslutning misslyckas ska domstolen i motiveringarna till avgörandet eller i protokollet anteckna vilka åtgärder den vidtagit för att till exempel nå personen. Fullföljdsdomstollen har då vid behov förutsättningar för att bedöma om det funnits tillräckliga grunder för att döma ut en påföljd för frånvaro eller ett tvångsmedel. 

Till följd av ärendets art finns det tydliga begränsningar för själva användningen av tvångsmedel. Det får t.ex. inte bestämmas att en person ska hämtas till ett sammanträde någon annanstans än vid en domstol eller hos någon annan myndighet. 

Det föreslås att 5 mom. , där förberedelsesammanträden utesluts från paragrafens tillämpningsområde, upphävs. Parters deltagande i förberedelsen via fjärranslutning kommer att baseras på allmänna bestämmelser. Ändringen innebär att parterna bör med stöd av 1 mom. i den paragraf som är under behandling formellt samtycka till att förberedelsen ordnas via fjärranslutning. Detta ska inte förändra nuläget i sak eftersom förfarandet för närvarande i praktiken förutsätter samtycke av parterna (RP 32/2001 rd s. 44, RP 200/2017 rd s. 40).  

Det föreslås att momentet ersätts med en bestämmelse som gör det möjligt att av särskilda skäl bestämma att parter i tvistemål ska delta i den muntliga förhandlingen via fjärranslutning. Det gäller alla rättegångsfaser. 

Den föreslagna bestämmelsen gäller parten eller partens lagliga företrädare, men inte partens biträde. Biträdet och åklagaren har rätt att delta i behandlingen av ärendet i rättssalen, utom vid rättegång via fjärranslutning. 

Den föreslagna ändringen motsvarar den föreslagna ändringen av 8 kap. 13 § i lagen om rättegång i brottmål, och därför kan det som sägs nedan i samband med den paragrafen iakttas också vid tillämpningen av denna paragraf. Eftersom rätten att delta kan anses vara av störst betydelse i brottmål, kan ett sådant föreläggande som avses i bestämmelsen ges på något lättare grunder i tvistemål än i brottmål. Å andra sidan kan det förmodas att behovet av att meddela förelägganden förekommer avsevärt mer sällan i tvistemål än i brottmål.  

Till paragrafen fogas ett nytt 6 mom . där det föreskrivs om en parts deltagande i telefonberedelse. För närvarande finns bestämmelser om telefonberedelse och en parts deltagande i den i 5 kap. 15 d § i rättegångsbalken. I fortsättningen föreskrivs det om en parts deltagande i telefonberedelse i den paragraf som är under behandling och om förrättande av telefonberedelse som en rättegång via fjärranslutning, dvs. utan rättssal, i 2 kap.  

Om domstolen anser att detta är ändamålsenligt, kan det deltagande som avses i denna paragraf ske också utan att de som deltar i förberedelsesammanträdet kan se varandra. På telefonberedelse tillämpas i övrigt 1–4 mom. Däremot ska 5 mom. inte tillämpas, vilket innebär att en part inte kan tvingas delta i telefonberedelse. Telefonberedelse förutsätter samtycke av parten. 

Ändringen innebär att i fortsättningen ett ärende kan avgöras på grund av en parts frånvaro vid en telefonberedelse till skillnad från nuläget. Till övriga delar eftersträvas ingen ändring i nuläget. 

14 kap. Om handläggning av mål inför rätta 

6 §. Det föreslås att till paragrafen fogas ett 2 mom., enligt vilket en part som avlägsnas från sammanträdet ska ges möjlighet att delta i rättegången via fjärranslutning, om det är möjligt. I praktiken har så oftast skett också utan någon egentlig bestämmelse.  

Bestämmelsen innebär att en part som avlägsnas från sammanträdet vanligen t.ex. vid domstolen ska anvisas ett utrymme där han eller hon kan fortsätta delta i behandlingen av ärendet via fjärranslutning. Det behövs dock inte, om det av någon anledning inte är möjligt att erbjuda parten en fjärranslutning. Skälet till detta kan också vara det agerande som lett till avlägsnandet. Domstolen ska avgöra huruvida handläggningen kan fortsätta i en sådan situation. Tillfälligt avlägsnande är också tillåtet enligt artikel 8.5 i oskuldspresumtionsdirektivet. 

17 kap. Om bevisning 

41 §. Det föreslås att 4 mom. ändras så att det som föreskrivs om påföljder vid frånvaro för personer som ska höras i en rättegång och de tvångsmedel som riktas mot dem kan tillämpas fullt ut också när hörandet sker via fjärranslutning. Ändringen innebär att t.ex. ett vittne vid vite kan kallas in för att höras via fjärranslutning oberoende av om vittnet vid hörandet befinner sig hos en myndighet eller någon annanstans.  

Om hörandet via fjärranslutning misslyckas, ska domstolen vid sin bedömning av tvångsmedel och påföljder vid frånvaro beakta de omständigheter som nämns i specialmotiveringen till 12 kap. 8 §. Avsikten är inte att t.ex. vite ska dömas ut om hörandet misslyckas till följd av ett tekniskt fel. En person som inte har tillräckliga färdigheter för att höras via egen utrustning ska inte kallas in att höras via fjärranslutning någon annanstans än hos en myndighet. I synnerhet vid bedömningen av om tvångsmedel ska dömas ut ska det också fästas vikt vid karaktären hos det tvångsmedel som föreläggs. Tvångsmedel som riktas mot friheten förutsätter exempelvis starka grunder. 

52 §. Det föreslås att paragrafen ses över i sin helhet. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om upptagning av bevisning via videolänk. Till skillnad från nuvarande bestämmelser föreslås det inte att några andra villkor ställs för anlitandet av videoförbindelse än att det ska vara lämpligt. Huvudregeln förblir att den som hörs ska anlända till rättssalen. Domstolen föreslås dock få en omfattande prövningsrätt i fråga om undantag från den huvudregeln.  

I praktiken är skillnaden till nuvarande tillämpningspraxis inte betydande, utan ändringen innebär framför allt ett förtydligande, en harmonisering och en uppdatering av bestämmelserna så att de motsvarar utvecklingen i rättspraxis och den rättspsykologiska kunskapen. 

Vid lämplighetsprövningen ska domstolen beakta samma omständigheter som enligt gällande lag. Som konstateras i avgörandet HD 2021:5 (punkt 23), kan lämpligheten för ett hörande via videolänk utöver parternas samtycke också påverkas bl.a. av grunden för begäran om användning av fjärranslutning, ärendets art och omfattning, antalet personer som ska höras och deras roller, kvaliteten och tillförlitligheten hos den teknik som används och huruvida sekretessen för sekretessbelagt material tryggas vid hörande via fjärranslutning. När lämplighetsprövningen görs ska domstolen i sista hand väga situationen i dess helhet (RP 190/2002 rd, s. 26). Det är fråga om en helhetsprövning i det enskilda fallet, där vanligen åtminstone bevisningens betydelse, nyttan och inbesparingen av att genomföra hörandet via videolänk och kravet på en rättvis rättegång har betydelse. Den som ska höras kan vara förhindrad att infinna sig personligen, och då bör främst nackdelarna med att skjuta upp huvudförhandlingen vägas. Å andra sidan kan det också vara fråga om att väga kostnaderna för och fördelarna med att infinna sig personligen mot varandra. Upptagning av bevisning via videolänk får inte utan vägande skäl försvaga kvaliteten på en bevisning domstolen får tillgång till. Hörande via fjärranslutning lämpar sig särskilt väl för hörande av sakkunniga.  

De tilläggsvillkor enligt den nuvarande bestämmelsen som föreslås upphävas kan fortfarande få betydelse vid lämplighetsprövningen. Ett hörande i rättssalen behövs dock vanligen inte enbart för bedömning av berättelsens trovärdighet. I regel kan berättelsens trovärdighet lika bra bedömas också när berättelsen tas upp via videolänk. 

I praktiken torde hörande via videolänk vanligen tillämpas på begäran av den som ska höras. Dock hindrar inget att domstolen tar initiativ i frågan och på tjänstens vägnar bestämmer att en person ska höras via videolänk, i sista hand mot viljan hos den som ska höras eller den som utsett personen att höras. Å andra sidan föreslås den som ska höras inte heller ha rätt att höras via videolänk eller att få ett motiverat beslut om sitt krav på detta, utan domstolen beslutar hur hörandet ska ske. Inte heller samtycke från den part som utsett den som ska höras eller dennes motpart föreslås ha avgörande betydelse. Vanligen behöver dock parterna i mån av möjlighet tillfrågas om sin åsikt vid prövningen av om ett vittne eller en sakkunnig ska höras via videolänk. I det avseendet spelar också bevisningsteman samt ärendets art och betydelse en roll. I praktiken varierar de situationer där fjärranslutning används, och det är inte möjligt att ge en allmän regel om behovet av hörande som kan tillämpas i alla situationer. 

I 2 mom. föreskrivs det om hörande utan bildförbindelse. Det är fråga om samma sak som i nuvarande bestämmelse avses med användning av telefon. Den terminologiska ändringen baseras på att också bild i nuläget kan förmedlas via telefon i samband med hörandet.  

Till följd av den nuvarande bestämmelsens struktur medför ändringen i 1 mom. ett behov att föreskriva särskilt om villkoren för hörande utan bildförbindelse. Sedan gammalt har det ansetts att domstolens förutsättningar att bedöma berättelsens trovärdighet är svagare vid sådana höranden än när bild- och ljudförbindelse anlitas (RP 190/2002 rd s. 30). Den slutsatsen kan i någon mån ifrågasättas med beaktande av att trovärdigheten hos personbevisning enligt den rådande rättspsykologiska uppfattningen inte i nämnvärd mån kan baseras på iakttagelser och intryck av personens sätt att tala, miner och gester eller känslomässiga reaktioner under rättegången, utan att berättelsen i sig såsom hur konsekvent, realistiskt och oföränderligt dess centrala innehåll är och detaljrikedomen, har större betydelse. I och för sig kan det också i någon mån anses oklart hur motiverat det är att utifrån berättelsens trovärdighet särskilja tillämpningsområdet för hörande via telefon och via videolänk. 

Hörande via videolänk har dock drag som talar för dess användning. Åtminstone en videoförbindelse som genomförs hos en myndighet erbjuder i praktiken en ljudförbindelse av högre kvalitet och med större driftssäkerhet än ett hörande som sker via den hördes egen telefon. Om talförbindelsen kompletteras med bildförbindelse, minskar risken för missförstånd. Vanligen är bevisningens kvalitet därför bättre när hörandet sker via videolänk. Videoförbindelse från en myndighet säkerställer i praktiken bättre att den som hörs kan koncentrera sig på hörandet än vid hörande per telefon, när eventuella störande faktorer utestängs från hörandet. Vidare erbjuder videoförbindelse bättre möjligheter att säkerställa den hördes identitet och t.ex. att hörandesituationen är saklig, vilket har samband med att ingen påtryckning förekommer, och vid behov också sekretessen vid hörandet. 

Tekniskt utformas momentet annorlunda än den nuvarande bestämmelsen, men sakligt sett innebär den ingen större förändring. Liksom i nuläget föreslås ett villkor för hörande utan bildförbindelse i alla situationer att domstolen anser det lämpligt. Villkoren enligt 1–3 punkten motsvarar sakligt sett nuläget, och de syftar inte till någon förändring i rättsläget. Villkoren ska alltså tillämpas i enlighet med högsta domstolens prejudikat som gäller tillämpningen av den gällande bestämmelsen (t.ex. HD 2007:82, HD 2013:68, HD 2014:78) samt förarbetena till nuvarande lagstiftning (bl.a. RP 190/2002 rd, s. 30–31).  

I praktiken kan hörande per telefon ofta bli aktuellt i fullföljdsinstanser, om det uppkommer behov enligt 26 kap. 15 § i rättegångsbalken att ställa ytterligare frågor när bevisning i tingsrätten bevisning som tagits upp i tingsrätten sedan reformen angående videoupptagning trätt i kraft tas upp från bild- och ljudupptagningar. 

4 punkten är ny. I den föreskrivs det om ett undantag som innebär att domstolen utan bildförbindelse kan höra den som uteblivit från sammanträdet. Genom bestämmelsen utvidgas inte förutsättningarna för att kalla in personer för att höras på det sättet, utan den tillämpas endast på personer som inte iakttagit en kallelse som de fått. Den tillämpas på situationer när en person har kallats in att höras i rättssalen eller via videolänk. Det kan vara så att villkoren för hörande per telefon inte ansetts uppfyllda eller att hörande per telefon inte har begärts. Om en person som på detta sätt kallats in att höras uteblir från rättegången, ger bestämmelsen domstolen möjlighet att bedöma om personen i den aktuella situationen kan höras per telefon för att undvika att förhandlingen annars måste ställas in eller skjutas upp, om inte den part som utsett personen att höras avstår från hörandet. Det är fråga om en prövning i det enskilda fallet, där domstolen ska väga mot varandra å ena sidan en eventuell försämring av bevisningens kvalitet till följd av att hörandet sker per telefon och å andra sidan de negativa följderna av att handläggningen fördröjs. 

Det är inte möjligt att uttömmande och generellt definiera vad väsentlig betydelse innebär i varje enskilt ärende. Allmänt taget innebär det att berättelsen enligt en förhandsbedömning ska vara avgörande för slutresultatet i ärendet. Så är t.ex. fallet när ord står mot ord med undantag för berättelsen från den som ska höras. Bedömningen ska göras utifrån den information som är tillgänglig i förväg och utifrån de bevisningsteman som angetts för berättelsen. I praktiken innebär detta ett osäkerhetsmoment. Det hör till processledningen att initiera en diskussion om hur parterna bedömer berättelsens betydelse och om förutsättningarna för att tillämpa bestämmelsen. Om det under eller efter hörandet mot vad som tidigare antagits visar sig att berättelsen får en väsentlig betydelse, är det vanligen inte nödvändigt att ta om hörandet. Om domstolen anser att det är nödvändigt att ta om hörandet, ska berättelsen tas upp på nytt antingen i en rättssal eller via videolänk. Enligt principerna om fri bevisprövning ska det avgöras i det enskilda fallet om det att berättelsen avges utan bildförbindelse i den aktuella situationen påverkar dess bevisvärde. Ledning för tolkningen av bestämmelsen kan också fås ur praxis för tillämpningen av 17 kap. 27 § i rättegångsbalken. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om ett absolut förbud mot att utan bildförbindelse höra personer under 15 år och personer vilkas psykiska funktioner är störda. Enligt 17 kap. 27 § 1 mom. i rättegångsbalken får sådana personer inte höras över huvud taget om inte hörandet är av väsentlig betydelse för att saken ska kunna redas ut, och då är hörande utan bildförbindelse oftast inte heller annars lämpligt. Dessutom finns det i praktiken betydande risker med ett sådant hörande, och därför kan hörande utan bildförbindelse inte anses ändamålsenligt.  

Till skillnad från nuläget föreslås det däremot inte längre vara förbjudet att höra en person per telefon därför att personen behöver särskilt skydd, vilket föreskrivs i den gällande 17 kap. 52 § 2 mom. 4 och 6 punkten i rättegångsbalken. Det kategoriska förbudet behövs inte. Domstolen ska dock kunna försäkra sig om att det inte förekommer försök att påverka berättelsen genom påtryckning mot den som hörs. 

Kravet i 4 mom. på ett kontradiktoriskt förfarande vid anlitande av tal- eller videoförbindelse är i och för sig självklart, och därför kan det ifrågasättas om det behövs. För undvikande av missförstånd föreslås dock ingen ändring i momentet.  

En fråga i samband med anlitandet av fjärranslutningar är hörande av personer som befinner sig utomlands. Avsikten är inte att förändra rättsläget till den delen. Det föreskrivs särskilt om bevisupptagning utomlands (17 kap. 60 § i rättegångsbalken). I riksdagens justitieombudsmans avgörandepraxis har det ansetts att valet av rätt förfarande när den som ska höras befinner sig utomlands bl.a. påverkas av huruvida det är fråga om ett frivilligt hörande, ett brottmål eller ett tvistemål och om den som ska höras är finsk eller utländsk medborgare (EOAK/1941/2020). Hörandena kan grunda sig på olika juridiska instrument. Mellan EU-länderna (utom Danmark) tillämpas bevisupptagningsförordningen (EU) 2020/1783, med stöd av vilken en begäran om bevisupptagning sänds direkt till den mottagande EU-statens behöriga myndighet. Mellan de nordiska länderna tillämpas överenskommelsen om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning (FördrS 26/1975), som dock i relationerna mellan Sverige och Finland är subsidiär i förhållande till bevisupptagningsförordningen. Dessutom kan Haagkonventionen om bevisupptagning (FördrS 37/1976) tillämpas i tvistemål. När personer hörs via fjärranslutning ska det dessutom beaktas att olika stater förhåller sig olika till hörandet av personer som vistas inom deras territorium. 

7.2  Lagen om rättegång i brottmål

5 kap. Om väckande av åtal 

10 a §. Det föreslås att paragrafen upphävs. Bestämmelser om förberedelse som rättegång via fjärranslutning, där inte heller domstolens ledamöter deltar i rättssalen, föreslås ingå i 2 kap. 16 § i rättegångsbalken. Om domstolens ledamöter deltar i rättssalen men en part deltar via fjärranslutning, föreskrivs om förfarandet i den allmänna bestämmelsen i 8 kap. 13 § i lagen om rättegång i brottmål.  

7 kap. Om behandlingen av brottmål där målsäganden ensam för talan 

14 a §. Det föreslås att paragrafen upphävs. Motiveringen till ändringen motsvarar motiveringen till upphävandet av 5 kap. 10 a §. Framöver ska bestämmelserna om avgörande av ett ärende på grund av en parts frånvaro också kunna tillämpas på förberedelsesammanträden som hålls via fjärranslutning.  

8 kap. Om parterna 

13 §. I 4 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 12 kap. 8 § 4 mom. i rättegångsbalken. Syftet är dock inte att till exempel svarande i brottmål börjar i stor skala delta i rättegångar via fjärranslutning på ett annat sätt än vid en annan domstol eller hos en annan myndighet.  

Det föreslås att 5 mom. ersätts med en ny bestämmelse. Enligt det gällande 5 b kap. 2 § 2 mom. ska åklagaren och svaranden vara personligen närvarande vid erkännanderättegången. Anlitandet av fjärranslutning jämställs i 8 kap. med personlig närvaro med stöd av 13 § 3 mom., men i 5 mom. i den nämnda paragrafen utesluts erkännanderättegångar särskilt från tillämpningsområdet för 13 §. I nuläget får parterna alltså inte delta i erkännanderättegångar via fjärranslutning. Det föreslås att paragrafen ändras så att erkännanderättegångar får hållas via fjärranslutning. Anlitandet av fjärranslutningar föreslås vara tillåtet för alla parter och också för domare, om de villkor som föreslås i 2 kap. i rättegångsbalken uppfylls.  

Ändringen genomförs genom att det nuvarande 5 mom. upphävs. Att första meningen upphävs innebär att anlitandet av fjärranslutning i erkännanderättegångar baseras på övriga bestämmelser i paragrafen. Erkännanderättegång kan dessutom hållas som rättegång via fjärranslutning med stöd av 2 kap. 16 § i rättegångsbalken. Att andra meningen upphävs innebär detsamma för förberedelser i brottmål, vilket är en ändring som motsvarar den ändring som föreslås i fråga om tvistemål. 

Också i erkännanderättegångar kvarstår huvudregeln enligt vilken alla parter ska delta i rättegången i rättssalen. Det föreslås att domstolen ensam ska kunna besluta om undantag från detta, och att parterna inte sinsemellan ska kunna komma överens om det. Domstolen föreslås få prövningsrätt i fråga om anlitandet av fjärranslutning, liksom i andra ärenden. Om parterna i en erkännanderättegång deltar via fjärranslutning, ska det i regel ske hos en myndighet. 

Vid lämplighetsprövningen i fråga om erkännanderättegångar ska för det första samma omständigheter beaktas som i andra ärenden. Dessutom ska det fästas vikt vid möjligheterna att säkerställa de saker som ska kontrolleras vid en erkännanderättegång, i synnerhet samtyckets giltighet och frivillighet. Om den domare som handlägger ärendet t.ex. på grund av svarandens ålder eller hälsotillstånd har skäl att tvivla på att svaranden förstår ärendets och sitt erkännandes betydelse, är det av rättssäkerhetsskäl inte lämpligt att svaranden deltar via fjärranslutning. Detta är fallet också när domstolen misstänker att svaranden pressas att erkänna. 

Beaktandet av de omständigheter som nämns ovan baseras på att det i en erkännanderättegång främst är domstolens skyldighet att kontrollera riktigheten, äktheten, frivilligheten och giltigheten i svarandens erkännande samt svarandens samtycke till förfarandet (RP 58/2013 rd, s. 25, 30-31 och 35). Kravet enligt nuvarande lagstiftning att parterna ska vara närvarande i rättssalen vid domstolen ger uttryck för tanken att det i praktiken är lättare att fullgöra den skyldigheten om svaranden är personligen närvarande i domstolen. Det bidrar också till att betona domstolskontrollens betydelse. Det finns dock åtminstone inte i alla situationer övertygande grunder för det antagandet. Domstolen har vanligen lika goda förutsättningar att bedöma erkännandets riktighet, äkthet och frivillighet också via videolänk. När hörandet i praktiken sker hos en annan myndighet och när svaranden i en erkännanderättegång i regel har ett biträde, kan risken anses liten för att en utomstående person på ett osakligt sätt kraftigare kan påverka det erkännande som avges vid rättegången om deltagandet sker via videolänk än om svaranden är närvarande i en rättssal vid domstolen. Det är i någon mån inkonsekvent om det inte är möjligt att säkerställa erkännandets äkthet via videolänk i en erkännanderättegång, när hovrätterna framöver i regel kommer att bedöma all bevisning som tas upp muntligen från videoupptagningar.  

Om det efter att en erkännanderättegång inletts framgår att deltagande via fjärranslutning trots en tidigare bedömning i ärendet inte är lämpligt, kan erkännanderättegången skjutas upp med stöd av 6 kap. 10 § och 5 b kap. 6 §. 

Om svaranden och åklagaren deltar i rättegången via videolänk, finns det ingen större anledning än i andra ärenden att kräva att domaren deltar i rättegången i sessionssalen. Handläggningens offentlighet och allmänhetens möjlighet att följa rättegången tryggas, liksom vid övriga rättegångar via fjärranslutning.  

Det föreslås att det gällande 5 mom. ersätts med en ny bestämmelse, som tillåter att en part mot sin vilja åläggs att delta i rättegången via fjärranslutning. Det kräver en särskild anledning. Bestämmelsen motsvarar det föreslagna 12 kap. 8 § 5 mom. i rättegångsbalken. 

Den nuvarande lagstiftningen utgår från att en parts rätt att vara närvarande vid och delta i behandlingen av sitt ärende ska tillgodoses i rättssalen om parten kräver det. Det baserar sig i synnerhet på tryggandet av faktisk rätt till deltagande. Eftersom videoförbindelserna utvecklats betydligt under de tio senaste åren, förutsätter tillgodoseendet av rätten att vara närvarande och delta inte längre rätten att uttryckligen befinna sig i rättssalen. I gällande lagstiftning jämställs deltagande via fjärranslutning uttryckligen med personlig närvaro (8 kap. 13 § 3 mom. i lagen om rättegång i brottmål). Det föreslagna 5 mom. ska tillämpas när en part vill anlända till rättssalen men det finns särskilda skäl att bestämma att partens närvarorätt ska tillgodoses via fjärranslutning. Det kan göras så att partens begäran att få infinna sig i rättssalen avslås och parten erbjuds möjlighet att delta via fjärranslutning. Parten kan också åläggas att delta via fjärranslutning, om det är behövligt att parten deltar i rättegången.  

Ett sådant särskilt skäl som avses i bestämmelsen föreligger till exempel om säkerheten för dem som deltar i rättegången eller ordningen vid rättegången förutsätter avsteg från en parts normala närvarorätt. Det krävs inga konkreta tecken på att säkerheten äventyras. Obligatoriskt deltagande via fjärranslutning kan bli aktuellt t.ex. i en situation när en parts närvaro i rättssalen bedöms innebära en säkerhetsrisk. Det ska också kunna bestämmas om obligatoriskt deltagande via fjärranslutning t.ex. om det finns en risk att en part strävar efter att genom sin närvaro utöva påtryckning på andra parter eller på personer som hörs i ärendet. Det kan vara fråga om tryggande av säkerheten vid rättegången t.ex. när det kan förväntas att en part vid ett sammanträde kan agera på ett sätt som leder till att ett föreläggande enligt 14 kap. 6 § i rättegångsbalken måste meddelas. Det är inte motiverat att en part i en sådan situation har en absolut rätt att anlända personligen till förhandlingen. 

Ett särskilt skäl kan också vara exceptionella kostnader för transport eller bevakning av en fånge, som inte står i ett vettigt förhållande till det eventuella mervärdet av närvaron. Typiska kostnader för fångtransporter är inte ett sådant särskilt skäl som avses i bestämmelsen, utan kostnaden ska vara avsevärd i relation till ärendets art och betydelse. Så är t.ex. fallet om en part avtjänar ett fängelsestraff utomlands. Den omständigheten att t.ex. en målsägande eller ett vittne vill undvika att möta svaranden i rättssalen eller på sammanträdesplatsen är inte ett sådant särskilt skäl som avses i bestämmelsen, utan i en sådan situation är det snarare motiverat att höra parten eller vittnet t.ex. via fjärranslutning. 

Frågan om särskilt skäl ska bedömas med beaktande av ärendets art och betydelse för parterna. Det ska fästas vikt vid samma omständigheter vid bedömningen av lämpligheten i att hålla rättegången via fjärranslutning (den föreslagna RB 2:16.2), och därför är det tillräckligt att i detta sammanhang i tillämpliga delar hänvisa till vad som anförs i specialmotiveringen till den bestämmelsen. I brottmål innebär ärendets art och betydelse att ju mer allvarlig brottsmisstanken är, desto mer vägande skäl krävs för obligatoriskt deltagande via fjärranslutning. Eftersom å andra sidan situationer som äventyrar säkerheten vid rättegången kan vanligen antas förekomma just vid allvarliga brottmål, är det inte motiverat att i förväg utesluta att ett sådant föreläggande kan meddelas också i sådana ärenden. 

Vid tillämpningen av bestämmelsen ska det beaktas att svaranden i brottmål enligt Europadomstolens praxis vanligen har rätt att vara närvarande i rättssalen vid muntlig förhandling i den första rättsinstansen. Den rätten accentueras inte på samma sätt i fullföljdsinstanser (Sakhnovskiy mot Ryssland, 2.11.2010, punkt 96). Det innebär i praktiken att högre krav ska ställas på särskilda skäl när svaranden i ett brottmål kräver att få vara närvarande i rättssalen i tingsrätten än i hovrätten. Vid handläggningen i första instans är enbart praktiska skäl inte tillräckliga för att neka en part rätten att delta i behandlingen av sitt ärende i rättssalen (se CCPR/C/135/D/3736/2020, punkt 10.10). Närvarorätten kan dock vid behov också i tingsrätten genomföras via fjärranslutning, men det förutsätter goda grunder. Enligt Europadomstolens praxis är en parts närvaro i rättssalen inte ett självändamål, utan ett medel för att säkerställa en rättvis rättegång bedömt som en helhet (Golubev mot Ryssland, 9.11.2006). Särskild vikt ska fästas vid svarandens rätt att försvara sig, om svaranden inte tillåts vara närvarande i rättssalen. Möjligheten att föra konfidentiella diskussioner med biträdet ska absolut tryggas. 

Genom den föreslagna bestämmelsen förtydligas det bl.a. att en part inte genom att kräva att få vara närvarande i rättssalen kan förhindra att rättegången genomförs i form av rättegång via fjärranslutning enligt den föreslagna 2 kap. 16 § i rättegångsbalken. Om parten nekas rätten att infinna sig i rättssalen, kan den muntliga förhandlingen hållas i form av rättegång via fjärranslutning om villkoren uppfylls. Det är dock inte nödvändigt att göra så, utan övriga parter, domarsammanslutningen och allmänheten kan delta i rättegången i rättssalen på normalt sätt. 

Ett föreläggande enligt förslaget kan också meddelas under pågående muntlig förhandling, och då kan det bestämmas att en part ska avlägsnas från rättssalen med stöd av 14 kap. 6 § i rättegångsbalken. När det finns skäl som talar för obligatoriskt deltagande via fjärranslutning för en part kan det åtminstone i längre huvudförhandlingar också bli aktuellt att överväga om parten ska tillåtas infinna sig för en del av tiden, t.ex. för att själv bli hörd.  

Om en parts begäran att få delta i rättegången i rättssalen avvisas, avgörs frågan om partens skyldighet att delta i rättegången enligt hur parten har kallats in till rättegången. Om en parts närvaro krävs, kan domstolen vid behov bestämma att parten ska hämtas till en myndighet för att delta i rättegången via fjärranslutning. 

På begäran ska ett motiverat beslut fattas om ett föreläggande som gäller obligatoriskt deltagande via fjärranslutning. Besvärsrätt över beslutet ska meddelas i sammanhang med avgörandet i huvudsaken, om inte domstolen bestämmer att ändring ska sökas särskilt. Om fullföljdsinstansen anser att villkoren för att meddela föreläggandet inte uppfyllts, kan ett fel i förfarandet i en lägre instans oftast korrigeras genom att parten tillåts att delta i förhandlingen i rättssalen i fullföljdsinstansen eller genom att en så kallad småskalig huvudförhandling ordnas för att höra parten i hovrätten (se Toivanen mot Finland, 9.11.2023, 38). Om felet av någon orsak inte kan korrigeras på detta sätt, ska fullföljdsdomstolen i enlighet med avgörandet HD 2021:91 (punkt 24–34) bedöma om felet i förfarandet åtminstone kan antas ha inverkat på slutresultatet i ärendet. I det sammanhanget ska det fästas vikt vid att rätten att delta i behandlingen av ens eget ärende hör till kärnområdet för rätten till en rättvis rättegång, och därför kan inte särskilt höga krav ställas på felets betydelse i detta sammanhang.  

Vid tillämpningen av bestämmelsen ska EU-rätten och dess utveckling beaktas. Enligt artikel 8.1 i oskuldspresumtionsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden) ska medlemsstaterna se till att misstänkta och tilltalade har rätt att närvara vid sin egen rättegång. Den rätten bör anses kunna tillgodoses via fjärranslutning. Hittills har EU-domstolen inte tagit ställning i frågan. Det är möjligt att EU-domstolen preciserar tolkningen av bestämmelsen i ärendena C-285/23 och C-760/22, som är under behandling. En bestämmelse av samma slag finns i artikel 16.1 i barndirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden), enligt vilken medlemsstaterna ska se till att barn har rätt att närvara vid sin rättegång och ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt för dem att faktiskt delta i rättegången, bland annat genom att ge dem tillfälle att höras och framföra sina synpunkter. 

Till paragrafen fogas ett nytt 6 mom. som i sak motsvarar 12 kap. 8 § 6 mom. i rättegångsbalken.  

7.3  Tvångsmedelslagen

3 kap. Domstolsförfarandet i samband med häktningsärenden 

1 §. Det föreslås att 2 mom. ändras så att det blir möjligt att förfara i häktningsärenden enligt 2 kap. 15 §, 16 § 1 mom. och 17 § i rättegångsbalken. Genom ändringen blir det möjligt att hålla rättegång i tvångsmedelsärenden via fjärranslutning. Om detta genomförs, ska offentligheten vid rättegången tryggas enligt 17 § om inte rättegången i sin helhet hålls innanför stängda dörrar. Dessutom är det möjligt att en ledamot i en större sammansättning deltar via fjärranslutning, om flera ledamöter ingår i sammansättningen.  

En rättegång via fjärranslutning i ett häktningsärende förutsätter inte samtycke av en part. Detta därför att domstolen redan i nuläget har i häktningsärenden fullständig prövningsrätt i fråga om när och i vilken utsträckning tekniska metoder för dataöverföring ska användas. Vad den som begärs häktad vill är inte av avgörande betydelse i detta avseende (RP 222/2010 rd s. 264). 

Momentet undanröjer en osäkerhet som i och med avgörandena HD 2021:91 och 92 i praktiken rått om huruvida en domare kan delta i handläggningen av ett tvångsmedelsärende via fjärranslutning eller om domaren måste befinna sig i rättssalen. 

Syftet med förändringen är inte att utöka offentligheten för rättegångar i tvångsmedelärenden. 

14 §. I 3 mom. föreslås motsvarande ändring som i 1 §.  

8 kap. Genomsökning 

17 §. I 1 mom. föreslås en ändring av samma slag som i 3 kap. 1 §.  

7.4  Lagen om verkställighet av böter

30 §. Det föreslås att formuleringen om användning av fjärranslutningar i 3 mom. upphävs. Samtidigt förändras momentet så att den betalningsskyldige ska delta i (i stället för att infinna sig till) domstolsbehandlingen. Förändringar syftar inte till någon ändring jämfört med nuläget. Eftersom ett ärende som gäller bestämmande av förvandlingsstraff behandlas i den ordning som gäller för rättegång i brottmål, ska bestämmelserna om användning av fjärranslutningar i 8 kap. i lagen om rättegång i brottmål tillämpas på en parts deltagande i ett ärende som gäller bestämmande av förvandlingsstraff. 3 mom. första meningen innebär inget undantag från de bestämmelserna. Dessutom ska 2 kap. 15–17 § i rättegångsbalken tillämpas.  

7.5  Lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar

4 §. För tydlighetens skull fogas till paragrafen en formulering om att uppgiften om var man kan följa den muntliga förhandlingen ska vara offentlig. I samband med domstolarnas dagliga uppropslistor bör det särskilt nämnas vilka rättegångar som den dagen hålls via fjärranslutning, samt hur de kan följas. Det kan genomföras t.ex. genom att meddela en e-postadress där man får information om hur man kan följa rättegången.  

14 §. Det föreslås att 2 mom. ändras så att ett alternativt sätt att genomföra offentligheten vid en muntlig förhandling utöver närvarorätt för allmänheten är rätten att följa rättegången via videoförbindelse i realtid. Ett skäl till ändringen är i synnerhet rättegångar via fjärranslutning, om vilka det föreskrivs i 2 kap. 16 § i rättegångsbalken. Vid en rättegång via fjärranslutning finns ingen rättssal där allmänheten kan infinna sig.  

Också i andra tvingande situationer kan offentligheten genomföras via videoförbindelse i realtid. Så kan det t.ex. vara, om det i ett ärende som väcker stort intresse hos allmänheten inte finns tillgång till en sal där all publik ryms. Så kan det också vara om rättegången eller en del av den hålls i ett utrymme dit allmänheten inte har tillträde, t.ex. i ett fängelse. Så har man ibland gjort också tidigare. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. där det föreskrivs om var den uppropslista som avses i 3 mom. ska finnas när rättegången hålls i form av rättegång via fjärranslutning. Uppropslistan ska finnas i samband med uppropslistorna i tingsrättens kansli, eller om en rättegång via fjärranslutning hålls i hovrätten i samband med uppropslistorna på hovrättens stationeringsort. I hovrätten kan en uppropslista som innehåller rättegångar via fjärranslutning för att öka offentligheten ytterligare finnas i kansliet eller på sammanträdesplatsen för den tingsrätt där ärendet handlagts i första instans. I specialdomstolarna och i högsta domstolen ska uppropslistorna finnas i samband med andra uppropslistor.  

7.6  Lagen om säkerhetskontroller vid domstolar

5 §. Till tillämpningsområdet för 3 mom. fogas en situation där någon vill följa en rättegång via fjärranslutning. Det moment, som har stiftats i samband ned videoupptagningsreformen, har ännu inte trätt i kraft, utan det har i lag 101/2022 stiftats att bestämmelser om ikraftträdandet utfärdas särskilt genom lag. Nu föreslås det att denna ikraftträdandebestämmelse ändras så att lag 101/2022 träder i kraft samtidigt som de övriga lagförslagen. Så träder också 1 § i lagen i kraft.  

Det ikraftsatta 5 § 3 mom. kan tillämpas redan innan videoupptagningsreformen träder i kraft i situationer där någon vill titta på en bild- och ljudupptagning i domstol som har lagts fram som bevis i domstol. 

7.7  Lagen om genomförande av direktivet om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området

16 §.Hörande av brottsmisstänkta eller svarande genom videokonferens. I 2 mom. stryks villkoret att hörande av en svarande i ett brottmål i enlighet med artikel 24 i direktivet förutsätter att svaranden samtycker till det. Enligt artikel 24 i direktivet utgör avsaknaden av samtycke från den åtalade en prövningsbaserad grund för att vägra verkställa en utredningsorder. När hörandet av svaranden i brottmål med stöd av den föreslagna 8 kap. 13 § i lagen om rättegång i brottmål enligt nationell rätt får hållas via fjärranslutning också utan svarandens samtycke finns det inte längre någon skäl för att avsaknad av samtycke ska vara ett absolut hinder för att anlita fjärranslutning vid verkställigheten av en utredningsorder.  

Enligt 1 § 1 mom. ska de bestämmelser i direktivet som hör till området för lagstiftningen iakttas som lag, om inte något annat följer av lagen. Enligt artikel 24.2 a i direktivet får verkställigheten av en utredningsorder, utöver de skäl för icke-erkännande eller icke-verkställighet som avses i artikel 11, vägras om den misstänkte eller tilltalade inte ger sitt samtycke. Detta betyder att den verkställande myndigheten efter lagändringen enligt prövning kan vägra verkställa en europeisk utredningsorder som gäller hörande av svaranden i ett brottmål genom videokonferens, om svaranden motsätter sig hörandet. Eftersom vägran är beroende av prövning, ska en sådan utredningsorder kunna verkställas trots att svaranden motsätter sig det, i motsats till i nuläget. Avsaknaden av samtycke ska kunna tas i beaktande vid bedömningen av om hörandet äventyrar svarandens rättsskydd. 

Paragrafens 4 mom. innehåller bestämmelser om samtycke, och 5 mom. innehåller bestämmelser om kallande av svaranden till tingsrätten för att höras. När det handlar om hörande som svaranden inte har gett sitt samtycke till ska det inte vara frivilligt att efterleva kallelsen, och den kan stärkas genom processuella hot. 

10.1  Inledning

Propositionen har främst samband med 21 § i grundlagen som gäller rättsskydd och en rättvis rättegång. Den har också betydelse med avseende på 12 § och 21 § 2 i grundlagen som gäller offentlighet. 

Nedan bedöms propositionen först med avseende på rätten till en rättvis rättegång. Till den delen granskas i synnerhet parters rätt att delta i rättegången. Därefter bedöms propositionen med avseende på bestämmelserna om offentlighet i grundlagen. 

10.2  En rättvis rättegång

Enligt 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättsskipningsorgan. I paragrafens 2 mom. sägs det att offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning ska tryggas genom lag. 

21 § 2 mom. i grundlagen hindrar inte att man genom lag föreskriver om smärre undantag till exempel från rättegångars offentlighet under förutsättningen att undantagen i fråga inte ändrar offentlighetens ställning som huvudregel eller att de i enskilda fall riskerar individens rättighet till rättvis rättegång (RP 309/1993 rd, s. 77 och GrUU 43/2021 rd, s. 2).  

Förteckningen över rättsskyddsgarantier i 21 § 2 mom. i grundlagen är inte avsedd att vara uttömmande (RP 309/1993 rd, s. 77). Till dem hör bland annat de rättigheter som i synnerhet tryggas för åtalade i brottmål i artikel 6 i Europakonventionen och artikel 14 i konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter (RP 309/1993 rd, s. 77), samt de krav EU-rätten ställer. En viktig tolkningsgrund bör anses vara Europadomstolens avgöranden, som också har en styrande effekt för tolkningen av EU-rätten. Europadomstolens avgöranden intar därför en viktig position vid bedömningen av förslagets grundlagsenlighet. 

Vilka krav artikel 6 som gäller en rättvis rättegång ställer på förfarandet varierar beroende på om det är fråga om ett brottmål eller ett tvistemål och om det är fråga om handläggning i första instans eller besvär. I artikel 6.3 bekräftas vissa minimirättigheter för var och en som åtalas för brott. I Europadomstolens avgörandepraxis har kraven på en rättvis rättegång i brottmål och i andra ärenden i praktiken delvis hållits isär. I Europadomstolens avgörandepraxis har dessutom vissa särskilda krav ställts på rättegångar i första instans jämfört med rättegångar i fullföljdsinstanser. 

Rättegång via fjärranslutning 

Att rättegång via fjärranslutning tillåts innebär en betydande principiell förändring i fråga om hur en rättegång kan ordnas. I praktiken är förändringen dock inte särskilt stor med beaktande av att det vid en del domstolar redan i nuläget är vanligt att muntliga förhandlingar hålls så att enbart domarsammansättningen är närvarande i rättssalen, meden parterna och de som ska höras deltar via fjärranslutning. En rättegång via fjärranslutning kan göra det möjligt att undvika en fördröjning av praktiska skäl och förbättra tillgången till rättslig prövning, vilket på det sätt som behandlas närmare nedan får positiva konsekvenser för tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Den största förändringen som en rättegång via fjärranslutning medför kan anses vara dess konsekvenser för offentligheten vid rättegången.  

I 21 § 2 mom. i grundlagen sägs det att offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning ska tryggas genom lag. Offentligheten vid handläggningen nämns därmed särskilt som en rättsskyddsgaranti. Offentligheten tryggas dessutom på ett allmänt plan i 12 § 2 mom. i grundlagen. 

Grundlagsutskottet har i sin praxis fäst särskild vikt vid förhållandet mellan offentligheten som tryggas i 12 § 2 mom. i grundlagen och skyddet för privatlivet och personuppgifter (se t.ex. GrUU 43/1998 rd, s. 2, GrUU 60/2017 rd, s. 3; se även GrUU 22/2008 rd, s. 4). Grundlagsutskottet har också betonat att skyddet för privatlivet och personuppgifter inte ska ges företräde framom andra grundläggande fri- och rättigheter. Vid bedömningen är det fråga om att samordna och avväga två eller flera bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna (se t.ex. GrUU 54/2014 rd, s. 2, GrUU 10/2014 rd, s. 4). 

Vid rättegångar är offentlighetsintresset ännu starkare än vid myndighetsverksamhet i allmänhet (GrUU 31/2005 rd, s. 4, GrUU 43/1998 rd, s. 7). Offentligheten vid rättegången har nämligen inte enbart samband med parternas rättsskydd, utan också mer allmänt med kraven på öppenhet och kontroll i oberoende domstolars maktutövning. 

Också enligt Europadomstolens etablerade avgörandepraxis är offentligheten vid rättegången en grundläggande del av förutsättningarna för en rättvis rättegång. En offentlig rättegång skyddar parterna mot domar som avkunnas i hemlighet och utan offentlig kontroll och är ett sätt att bevara förtroendet för domstolarna (Riepan mot Österrike, 14.11.2000, 27; Sutter mot Schweiz, 22.2.1984, 26). Enligt Europadomstolens avgörandepraxis är enbart teoretisk offentlighet vid handläggningen inte tillräcklig utan det ska också finnas praktisk möjlighet att följa rättegången, vilket i vissa situationer t.ex. förutsätter att domstolen informerar aktivt (Riepan mot Österrike, 14.11.2000, punkt 29–31). 

Eftersom domstolen ska trygga offentligheten i alla situationer, och med stöd av vad som anges ovan, leder propositionen inte till att offentligheten vid rättegångar försvagas. Det kan antas att offentligheten vid rättegången oftast kommer att genomföras med hjälp av en sidosal. Eftersom sidosalarna oftast finns i domstolarnas lokaler försvagas inte heller offentligen vid förhandlingarna i praktiken. Det kan också finnas flera sidosalar, och allmänhetens faktiska möjligheter att följa rättegången kan förbättras när en sidosal används. Det kan också finnas andra sätt att genomföra offentligheten. Konsekvenserna för den publika offentligheten beror i olika situationer på hur lösningarna för att trygga den publika offentligheten i praktiken genomförs, men de får åtminstone inte i praktiken försvaga genomförandet av offentligheten. Propositionen kan därför i vissa situationer rent av stärka genomförandet av offentligheten vid handläggningen, vilket är positivt med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Vilka krav omedelbarhetsprincipen ställer på användningen av fjärranslutningar bedöms särskilt nedan. 

Deltagande via fjärranslutning för domstolens ledamöter 

Deltagande via fjärranslutning för andra ledamöter i domstolen än ordföranden väcker frågan om en sådan rättegång uppfyller kravet på ett omedelbart förfarande. 

Omedelbarhet är en av de centrala rättegångsprinciperna. Den innebär ett krav på att rättegångsmaterialet läggs fram omedelbart vid den rättegång där målet behandlas och som avgör målet. Trots att det i och för sig är fråga om en processprincip, kan den anses ha samband med rätten till en rättvis rättegång som tryggas i 21 § i grundlagen (se GrUU 43/2021, punkt 10). Detta beror åtminstone delvis på att en kontradiktorisk och oberoende handläggning vid domstolens sammanträde enligt grundlagsutskottet (GrUU 53/2014 rd, s. 3, GrUU 5/2018 rd, s. 3) är kännetecknande för en rättegång. Vid en rättegång utövas domsmakten av domare, som är samtidigt närvarande i domstolens lagstadgade sammansättning och som baserar sina beslut på interna förhandlingar. 

Att en ledamot i domstolen deltar via fjärranslutning innebär ett mindre avsteg från omedelbarhetsprincipen än att bevisning i en fullföljdsinstans tas upp från en videoupptagning, om vilket med grundlagsutskottets medverkan föreskrivits i lag 96/2022. Sakligt sett kan det att en ledamot i domstolen deltar via fjärranslutning i stor utsträckning likställas med att en part deltar via fjärranslutning eller att ett vittne hörs via fjärranslutning, vilket inte ansetts problematiskt med avseende på omedelbarhetsprincipen. 

Också enligt Europadomstolens etablerade avgörandepraxis hör omedelbarhet till en rättvis rättegång, i synnerhet i brottmål (P.K. mot Finland, 9.7.2022). Med omedelbarhet avses i detta sammanhang att den bevisning som anförs mot svaranden ska framföras vid en muntlig förhandling där svaranden och den domare som avgör målet är närvarande. Motsvarande krav gäller i tillämpliga delar också tvistemål, om också i svagare form (Pitkänen mot Finland, 9.3.2004, 62). Dock kan inte den slutsatsen dras av Europadomstolens praxis, att en domares deltagande via fjärranslutning i sig försvagar genomförandet av omedelbarhetsprincipen. 

I det inhemska domstolsförfarandet har utgångspunkten varit att deltagande via en videoförbindelse av god kvalitet kan likställas med deltagande i rättssalen, och att det med andra ord inte står i strid med den beskrivning av omedelbarhetsprincipens innehåll som ges ovan. Det är motiverat att också se det på samma sätt för domarnas del. Till skillnad från parterna föreslås en domstolsledamots deltagande via fjärranslutning utöver att förfarandet är lämpligt i allmänhet förutsätta att det finns grund för det. Därmed är det i någon mån fråga om ett exceptionellt förfarande. Deltagande via fjärranslutning kan bidra till att ärendet kan avgöras utan dröjsmål, och därmed har det också en positiv inverkan på genomförandet av en rättvis rättegång. Som grundlagsutskottet påpekat i flera sammanhang, kan utvecklingen av domstolsförfarandena med tiden inverka på behandlingstiderna för ärenden och därmed främja vars och ens rätt enligt 21 § 1 mom. i grundlagen att utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol (GrUU 4/2010 rd, s. 5, GrUU 35/2002 rd, s. 3, GrUU 31/2005 rd, s. 3, GrUU 2/2006, s. 2, GrUU 2/2006 rd, s. 4 och 5). 

Offentligheten vid rättegången påverkas inte av att en del av domstolens ledamöter deltar i förhandlingen via fjärranslutning om ordföranden deltar i rättssalen, eftersom allmänheten då kan följa rättegången på normalt sätt. 

Obligatoriskt deltagande via fjärranslutning för parter  

Rätten för parterna att delta i och vara närvarande vid en muntlig förhandling i deras ärende hör till kärnområdet för rätten till en rättvis rättegång. Frågan om de rättigheterna kan tillgodoses via fjärranslutning mot en parts vilja har därför betydelse för rätten till en rättvis rättegång.  

Som ovan konstaterats, bygger denna proposition allmänt taget på uppfattningen att en videoförbindelse av god kvalitet kan likställas med deltagande i rättssalen. På detta baseras en parts långtgående rätt att delta i rättegången via fjärranslutning. Att till exempel svaranden i brottmål deltar via fjärranslutning innebär därmed inget avsteg från den historiska utgångspunkt som också grundlagsutskottet uttalat, enligt vilken svaranden ska vara personligen närvarande vid en brottmålsrättegång som gäller honom eller henne (GrUU 5/2018 rd, se även HD 2022:55, punkt 9). Det kan tänkas att också obligatoriskt deltagande via fjärranslutning för parter kan härledas ur samma grund. Även om bägge sätten i och för sig ur domstolens perspektiv kan anses lika bra, kan man å andra sidan ställa frågan, om parterna bör ha rätt att välja hur de önskar delta. Ett föreläggande som avser obligatoriskt deltagande via fjärranslutning kan dock bidra till att äventyra fullgörandet av principen om jämlikhet i medel (equality of arms), som ingår i kraven på en rättvis rättegång, i en situation när motparten får delta i rättegången i rättssalen.  

Enligt Europadomstolens praxis grundar artikel 6 i Europakonventionen en rätt för den åtalade i brottmål att delta i den muntliga behandlingen av sitt ärende (Marcello Viola mot Italien, 5.10.2006, 52). Det framgår bl.a. av att var och en som står åtalad för brott enligt artikel 6.3 c–6.3 e åtminstone har rätt att försvara sig personligen, förhöra vittnen och få avgiftsfri tolkningshjälp. Fullgörandet av de rättigheterna i praktiken förutsätter rätt att delta i rättegången. Dock bör man komma ihåg att det ur Europakonventionens perspektiv är viktigt att bedöma om rättegången bedömd som en helhet är rättvis (Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket, 13.9.2016, punkt 250–252). 

Hittills har Europadomstolens rättspraxis om användning av fjärranslutning varit knapphändig. Med beaktande av den dynamiska karaktären hos Europadomstolens avgörandepraxis kan det anta att praxisen till denna del ännu är under utveckling. Europadomstolen har dock i sin etablerade praxis ansett att en pars deltagande kan genomföras via videolänk, om det finns ett godtagbart skäl och förfarandet i övrigt uppfyller kraven enligt artikel 6 (Marcello Viola, 5.10.2006, 72; Medvedev mot Ryssland, 27.6.2017, punkt 30; Bivolaru mot Rumänien [nr 2], 2.10.2018, 138–139). Att parterna är närvarande i rättssalen är önskvärt med tanke på en rättvis rättegång, men det är inte ett självändamål utan ett medel för att säkerställa en rättvis rättegång bedömt som en helhet (Golubev mot Ryssland, 9.11.2006). Fjärrförbindelsen ska vara av sådan kvalitet att det faktiskt är möjligt att delta utan tekniska problem, och den ska möjliggöra konfidentiell kontakt med biträdet (Grigoryevskikh mot Ryssland, 9.4.2009, 83). 

Europadomstolen har också ansett att närvarorätten vanligen väger tyngre i första instans än i en domstol som handlägger ett fullföljdsärende (Sakhovskiy mot Ryssland, 2.11.2010, 96). Det gäller i synnerhet svarande i brottmål. Trots det förefaller det som om också närvarorätten för svarande i brottmål även i första instans kan genomföras via videolänk trots att svaranden inte samtycker till det, om också övriga villkor för användning av videolänk uppfylls (se det avgörande som nämns ovan, 98). Rätten för svaranden i brottmål att vara närvarande i rättssalen i första instans ska dock betraktas som en stark huvudregel, och det krävs goda grunder för at avvika från den. 

Redan enligt gällande lagstiftning är det möjligt att avlägsna en part, även en svarande i ett brottmål, från en muntlig förhandling. Det har Europadomstolen godkänt på vissa villkor (Idalov mot Ryssland, 22.5.2012, 175–177; Marguš mot Kroatien, 27.5.2014, 90–91). Rättigheterna stärks för en part som därefter erbjuds möjlighet att delta via fjärranslutning. 

I fråga om tvistemål har Europadomstolen ansett att artikel 6 inte garanterar rätt till personlig närvaro, utan en mer allmän rätt att effektivt framföra sitt ärende och sina yrkanden för domstolen och till jämlika möjligheter jämfört med motparten (Yevdokimov m.fl. mot Ryssland, 16.2.2016, punkt 22; Jallow mot Norge, 2.12.2021, punkt 59–70). Därmed är det konsekvent att anse att det vid behov är möjligt att med lägre tröskel än i brottmål bestämma att en parts närvarorätt i ett tvistemål ska genomföras via fjärranslutning. Å andra sidan torde det också behövas mer sällan i tvistemål. 

Också FN:s människorättskommitté har ansett att användning av fjärranslutning inte nödvändigtvis i sig bryter mot FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (MP-konventionen). Dock innebär det ett brott mot konventionen om en part begärt att få vara närvarande i rättssalen vid förhandlingen i första instans och den rätten förvägras enbart med hänvisning till praktiska skäl (CCPR/C/135/D/3736/2020). 

Sammanfattningsvis kan det konstateras att det inte i någon ärendekategori eller rättsinstans förefaller finnas någon absolut skyldighet att uttryckligen genomföra en parts närvarorätt i en rättssal när parten begär det. Rättsläget är dock inte helt etablerat i fråga om vilka randvillkor som då ska iakttas. EU-domstolen har inte avgjort tolkningen av oskuldspresumtionsdirektivet ur detta perspektiv, och till denna del kan man anta att Europadomstolens avgörandepraxis ännu är under utveckling. Utifrån praxis hittills kan det ändå konstateras att ärendets särdrag, skälen till att fjärranslutning används och sättet på vilket deltagandet genomförs i praktiken har stor betydelse för huruvida förfarandet uppfyller kraven på en rättvis rättegång. 

Den föreslagna flexibla lagstiftningsmodellen gör det möjligt att beakta hur Europadomstolens och EU-domstolens praxis utvecklas. Det föreslås att ett föreläggande kräver särskilda skäl. Det föreskrivs särskilt i lag om de kriterier som ska beaktas. Det är klart att säkerheten för övriga deltagare i rättegången och ordningen vid rättegången ska kunna tryggas under alla förhållanden. På dessa grunder är propositionen förenlig med grundlagen. 

Övriga konsekvenser för en rättvis rättegång 

Till rättsskyddet och en rättvis rättegång hör också kravet på tillgång till rättslig prövning och att ett avgörande ska fås utan ogrundat dröjsmål. Grundlagsutskottet har fäst vikt vid betydelsen av de grundläggande rättigheter som berör en rättvis rättegång och att ärendet ska behandlas utan dröjsmål som grundstenar i rättsstaten (t.ex. GrUU 43/2021 rd). Att främja snabba domstolsbehandlingar är viktigt i synnerhet när Europadomstolen i vissa fall har konstaterat att rättegångens längd blivit ett rättsskyddsproblem i Finland (GrUB 1/2010 rd, GrUU 4/2010 rd s. 5). Trots att sådana brott mot konventionen inte uppdagats efter att lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång stiftades, är dröjsmål vid rättegångar fortfarande problematiskt med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna trots att de gottgörs.  

Propositionen bidrar till att stärka genomförandet av dessa rättigheter, vilket gynnar vars och ens rätt enligt 21 § 1 mom. i grundlagen att utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol (GrUU 31/2005 rd, s. 3). Utvidgade möjligheter att använda fjärranslutning bidrar till att förbättra tillgången till rättslig prövning i synnerhet för den som måste resa för att kunna delta i rättssalen. När tingsrätterna blivit färre har avstånden blivit längre, vilket kan ha betydelse för tillgången till rättslig prövning som ingår i 21 § i grundlagen (GrUU 55/2006 rd, s. 5). Det kan bli svårare att sköta ärenden och kostnaderna kan öka. Grundlagsutskottet har ändå framhållit att de olägenheter som de längre avstånden medför kan minskas genom att använda e-tjänster och fjärråtkomst (GrUU 12/2017 rd, s. 2). Bättre tillgång till rättslig prövning bidrar till att stärka rättsskyddet (GrUU 16/2019 rd, s. 3–4, GrUU 50/2018 rd. s. 55, GrUU 55/2014 rd, s. 3–4 och GrUU 32/2012 rd, s. 3). 

Genom användning av fjärranslutningar kan det också åtminstone i enskilda fall undvikas att avgörandet av ärendet fördröjs till följd av att en förhandling ställs in eller i väntan på att en lämplig rättssal ska bli ledig. Till dessa delar stärker propositionen genomförandet av de grundläggande fri- och rättigheterna. Betraktat som en helhet är förslaget godtagbart med avseende på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna och dess mål. 

10.3  Övriga frågor

Integritetsskydd . De föreslagna bestämmelserna om rättegång via fjärranslutning och om offentligheten vid sådan rättegång leder inte till mer omfattande konsekvenser för skyddet för privatlivet än vad som annars följer av en rättegång, oberoende av hur rättegången ordnas. I avsnitt 4.2.4 bedöms konsekvenserna för skyddet för personuppgifter och informationssäkerheten. Eventuella dataskyddskonsekvenser och risker i anslutning till den teknik som används för fjärranslutningar ska beaktas i enlighet med de tillämpliga kraven i dataskyddslagstiftningen.  

Överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter . Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter.  

Den föreslagna ändringen av lagen om säkerhetskontroller vid domstolar innebär att de som kommer för att följa en rättegång via fjärranslutning kan kontrolleras vid domstolen på samma sätt som de som i nuläget kommer för att följa en rättegång. För att skydda den personliga integriteten hos parterna i en rättegång och hos dem som hörs vid rättegången ska man dessutom kunna frånta dem som kommer för att följa rättegången på distans sådana föremål som lämpar sig för bildupptagning. Denna ändring motsvarar vad som i den lagen nyligen har föreskrivits om kontroll av personer som kommer för att se videoupptagningar i 5 § 3 mom. (RP 133/2021 rd, GrUU 43/2021 rd), som sätts i kraft genom denna proposition. 

Lagen om säkerhetskontroller vid domstolar har stiftats med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 2/1999 rd), men innan grundlagen trädde i kraft. Enligt grundlagsutskottets uppfattning verkade regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om säkerhetskontroller vid domstolar (RP 63/2023 rd), som skulle ha utvidgat lagens tillämpningsområde också till kunder hos andra justitieförvaltningsmyndigheter, inte helt problemfri med avseende på 124 § i grundlagen (GrUU 6/2024 rd). Regeringen har återtagit propositionen. 

Den föreslagna ändringen av den gällande lagstiftningen är motiverad av konsekvensskäl och är av preciserande art. Den som vill följa en rättegång ska redan i nuläget genomgå en säkerhetskontroll med stöd av 2 och 5 § i lagen om säkerhetskontroller vid domstolar, så den föreslagna ändringen leder inte till att säkerhetskontrollerna omfattar fler personer än nu. Den föreslagna lagen utökar inte heller säkerhetskontrollörernas befogenheter, för säkerhetskontrollörernas rätt att kontrollera en person som kommer till domstolen för att se på videoupptagningar av personbevisning och kontrollörernas rätt att frånta personen ett föremål som lämpar sig för bildupptagning har nyligen godkänts (5 § 3 mom., RP 133/2021 rd). Grundlagsutskottet ansåg då att lagförslaget kunde behandlas i vanlig lagstiftningsordning (GrUU 43/2021 rd).  

Grunden för ändringen av lagen om säkerhetskontroller vid domstolar är godtagbar med hänsyn till systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna som helhet. Säkerhetskontroller av dem som vill följa en rättegång är ett sätt att trygga integritetsskyddet för parterna och för dem som hörs vid rättegången. Den föreslagna begränsade ändringen är en förutsättning för att rättegångar ska kunna ordnas via fjärranslutning. När rättegångar hålls via fjärranslutning förbättras tillgången till rättslig prövning och förebyggs fördröjningen av rättegångar.  

På dessa grunder är propositionen även till dessa delar förenlig med grundlagen. 

10.4  Slutsatser

Med stöd av vad som anförts ovan är propositionen förenlig med grundlagen och de internationella människorättsförpliktelser som binder Finland. Lagarna kan därför godkännas i vanlig lagstiftningsordning. 

Den föreslagna lagstiftningen innebär en betydande reform. Lagstiftningen om deltagande i rättegångar och om offentlighet vid rättegångar hör till kärnområdet för kravet på en rättvis rättegång. Grundlagsutskottet har inte tidigare behandlat frågan om rätten att delta i rättegången kan tillgodoses via fjärranslutning mot partens vilja. Något uttryckligt svar på detta finns inte heller i Europadomstolens avgörandepraxis, vilket gäller även för frågan om bredare godtagbarhet av rättegång via fjärranslutning. Därför är det motiverat att begära grundlagsutskottets utlåtande i frågan.