1.1  Ersättningar som betalas av statens medel på grund av djursjukdomar

Ersättningsbestämmelserna i lagen om djursjukdomar 

I 17 kap. i lagen om djursjukdomar (441/2013) föreskrivs det om ersättningar som betalas av statens medel för kostnader och förluster som orsakas av djursjukdomar som ska bekämpas. Möjligheten till ersättning minskar dröjsmål och försummelser i fråga om att anmäla misstanke om djursjukdom, vilket är av stor betydelse för uppnåendet av målen för lagen, dvs. för att djursjukdomsläget ska förbli gott.  

Av statens medel ska det enligt 102 § i lagen betalas för arbete i anknytning till verkställandet av ett myndighetsbeslut som gäller åtgärder för att utrota sjukdom, för användningen av anordningar och utrustning samt för kostnader för redskap och ämnen, med undantag av situationer då det är aktören som bär ansvaret för verkställandet av beslutet. Utgångspunkten för lagen är att det är myndigheterna som ska ansvara för utrotningen av sådana djursjukdomar som lätt sprider sig, farliga djursjukdomar och nya, allvarliga djursjukdomar. Myndigheterna utför eller beställer de arbetsprestationer som behövs på gårdsbruksenheterna för att utrota en sjukdom, som t.ex. avlivningen av djur och desinficeringen av djurhållningsplatser, och således är det inte fråga om att betala ett direkt finansiellt stöd till aktören, utan att tillhandahålla en gratis tjänst.  

I 103 § i lagen om djursjukdomar föreskrivs det om ersättningar som betalas i sin helhet eller delvis för värdet på ett djur som har avlivats genom beslut av en myndighet eller för värdet på ett djur som dött till följd av ett myndighetsbeslut. Ersättning i sin helhet betalas i andra fall än då beslutet av myndigheten har fattats med stöd av 27 § eller 39 § 2 mom. i lagen och på ansökan av ägaren. Däremot betalas det ingen ersättning för ett djur vars värde är ringa, om inte det finns särskilt vägande skäl för att ersättningen ska betalas. I 104 § i lagen föreskrivs det om ersättning för egendom som bortskaffats genom beslut av en myndighet.  

Med stöd av 105 § i lagen kan aktören även få ersättning för ekonomiska skador då ett förbud, ett villkor, en begränsning eller en åtgärd för att bekämpa eller förhindra spridning av en djursjukdom som lätt sprider sig, en farlig djursjukdom eller en ny, allvarlig djursjukdom förhindrar eller försvårar djurproduktionen, om det är fråga om en skada som avsevärt försvårar aktörens utkomst.  

Enligt bestämmelserna i lagen om djursjukdomar ersätts kostnader och förluster inte, om de har uppkommit vid bearbetning av livsmedelsprodukter, tillverkning av andra djurprodukter eller djurfoder eller vid saluföring av livsmedel eller andra produkter. Livsmedelssäkerhetsverket beslutar om beviljandet av ersättningarna.  

Europeiska unionens bestämmelser om statliga stöd inom jordbrukssektorn 

Enligt artikel 107 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är sådana stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion oförenliga med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. I fråga om statliga stöd tillämpas ett förfarande för förhandsanmälan där kommissionen bedömer stödformens förenlighet med den inre marknaden. Undantagen i fråga om förfarandet för förhandsanmälan gäller stöd av mindre betydelse, dvs. de minimis stöd, och stöd som hör till gruppundantagen. Dessutom kan kommissionen på förhand fastställa riktlinjer för de kriterier som den tillämpar då den bedömer huruvida anmälda stöd är förenliga med den inre marknaden.  

Europeiska kommissionen har godkänt de nya bestämmelserna om statliga stöd för 2014—2020. Bestämmelser om gruppundantag i fråga om stöd som betalas inom jordbrukssektorn på grund av djursjukdomar finns i kommissionens förordning (EU) nr 702/2014 genom vilken vissa kategorier av stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (gruppundantagsförordningen), och utöver detta i Europeiska unionens riktlinjer för statligt stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden 2014—2020 (2014/C 204/01). De nya bestämmelserna har tillämpats från ingången av 2015.  

Gruppundantagsförordningens artikel 26 om stöd som betalas inom jordbrukssektorn på grund av djursjukdomar och skadegörare på växter motsvarar i huvudsak bestämmelserna i den tidigare gruppundantagsförordningen, men regleringen har tydliggjorts och preciserats. Vissa kostnader för förebyggande och utrotning av djursjukdomar anses förenliga med den inre marknaden, och utöver dessa kan ersättning betalas för marknadsvärdet på dödade och slaktade djur eller djur som dött och för marknadsvärdet på djurprodukter samt för inkomstförluster som aktören orsakas.  

Stöd kan endast betalas som en del av ett offentligt program inom unionen eller på nationell eller regional nivå då programmet gäller förebyggande, tillsyn eller utrotning av djursjukdomen i fråga eller som en del av en brådskande åtgärd genom beslut av den behöriga myndigheten. Det stöd som betalas för kostnader för förebyggande och utrotning betalas i regel in natura.  

Ett stöd som betalas på grund av djursjukdom ska gälla en sådan djursjukdom som anges i den av Världsorganisationen för djurhälsa upprättade förteckningen över djursjukdomar eller i bilaga I eller II till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 652/2014 om fastställande av bestämmelser för förvaltningen av utgifter för livsmedelskedjan, djurhälsa, djurskydd, växtskydd och växtförökningsmaterial, och om ändring av rådets direktiv 98/56/EG, 2000/29/EG och 2008/90/EG, Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002, (EG) nr 882/2004 och (EG) nr 396/2005, Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/128/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009, och om upphävande av rådets beslut 66/399/EEG, 76/894/EEG och 2009/470/EG.  

Kapitel I i gruppundantagsförordningen innehåller vissa allmänna begränsningar i fråga om utbetalningen av stöden. Stöd som betalas inom jordbrukssektorn kan i regel beviljas endast till mikroföretag och små och medelstora företag. En del av dessa stöd, t.ex. stöd enligt artikel 26, kan betalas endast till de aktörer som bedriver verksamhet inom jordbrukets primärproduktion, men inte till de företag som sysslar med förädling eller saluföring av jordbruksprodukter.  

För att kunna nyttja gruppundantagsförordningen förutsätts det dessutom att stödsystemet inte omfattar betalning av enskilda stöd till sådana företag som har fått beslut om återkrav på basis av kommissionens tidigare beslut om stödets olaglighet och oförenlighet med den inre marknaden (Deggendorf-villkoret).  

I regel kan inte heller sådana företag i svårigheter som avses i förordningen betalas stöd inom ramen för gruppundantagsförordningen. Begränsningen tillämpas dock inte på ersättningen för kostnader för utrotning av djursjukdomar. Den tillämpas inte heller på det stöd som betalas för ersättning för sådana skador som orsakas av djursjukdomar, om sjukdomen eller skadegöraren i fråga är orsaken till företagets svårigheter.  

I artikel 9 i gruppundantagsförordningen förutsätts det att texten om stödsystemet ska innehålla en uttrycklig hänvisning till gruppundantagsförordningen.  

Europeiska unionens bestämmelser om statliga stöd inom vattenbrukssektorn 

Bestämmelser om de gruppundantag som ska tillämpas inom vattenbrukssektorn finns i kommissionens förordning (EU) nr 1388/2014 genom vilken vissa kategorier av stöd till företag som är verksamma inom produktion, beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Gruppundantaget enligt artikel 39 i förordningen är dock snävt, eftersom det kan tillämpas endast på sådana utrotningsåtgärder som har godkänts på förhand och undantaget inte heller gäller de djursjukdomar som bekämpas genom nationella utrotningsprogram. Godtagbarheten i fråga om ett stöd som ska betalas med stöd av någon annan bestämmelse än gruppundantaget på grund av en djursjukdom bedöms i enlighet med riktlinjerna för granskning av statligt stöd inom fiskeri- och vattenbrukssektorn (2015/C 217/01, EUT C 217, 2.7.2015, s.1), särskilt de principer som anges i avsnitt 5.4.  

I regel står de villkor som anges i riktlinjerna för betalningen av stödet inte i konflikt med vad som krävs i fråga om det statliga stöd som betalas inom jordbrukssektorn. Stödet kan dock beviljas även till andra än små och medelstora företag. 

Problem i nuläget 

I november 2014 överlämnade Finland till kommissionen ett sammandrag över uppgifterna om de stöd som betalas inom jordbrukssektorn på grund av djursjukdomar, som utformades enligt den standardmodell som fastställts i bilaga II till gruppundantagsförordningen. Kommissionen har i sina svar fört fram vissa brister i stödsystemet, som särskilt gäller hur de nämnda allmänna kraven i kapitel I i gruppundantagsförordningen beaktas i bestämmelserna om stödsystemet. De brister som nämndes i breven gällde bl.a. Deggendorf-villkoret, hänvisningen till den nya gruppundantagsförordningen samt begränsningarna i fråga om små och medelstora företag och företag i svårigheter. Med tanke på stödsystemen har dessa villkor och begränsningar ingen stor betydelse, eftersom de beslut om återkrav som fattats på basis av Deggendorf-villkoret inte har riktats till aktörerna inom jordbrukets primärproduktionen i Finland och ingen av dessa aktörer uppfyller de tröskelvärden för näringsverksamhetens omfattning som har fastställts för små och medelstora företag.  

I lagen om djursjukdomar står det inte tydligt att stödet är begränsat endast till de djursjukdomar som anges i den av Världsorganisationen för djurhälsa upprättade förteckningen över djursjukdomar eller i bilagan till förordning (EU) nr 652/2014. Begränsningen har dock beaktats när man med stöd av den gällande lagen har föreskrivit om namngivning och klassificering av djursjukdomarna i lagen samt genom att man har tagit in ett bemyndigande att utfärda förordning i 26 § i lagen, som begränsar de ersättningar som betalas på grund av djursjukdomar som ska övervakas.  

Det stöd som betalas inom jordbrukssektorn för kostnader för utrotning av djursjukdomar betalas i praktiken in natura i form av en stödberättigad tjänst. När det gäller gruppundantagsförordningen är det dock en brist att det inte tydligt framgår av lagen att det är förbjudet att bevilja stöd i penningform.  

1.2  Myndigheternas behörighet vid olaglig import av djur

Problemet med olaglig import av djur, särskilt hundar, växer, vilket innebär en betydande fara för spridning av djursjukdomar. Eftersom det saknas regelbunden tillsyn över importen på den inre marknaden, är det endast en liten del av fallen som upptäcks. En del av de försummelser som gäller kriterierna för förflyttning beror på aktörernas okunskap, men den olagliga importen är i hög grad också förknippad med yrkesbrottslig verksamhet. Särskilt från Estland importeras det en mängd hundvalpar vars intyg inte uppfyller kraven eller är förfalskade.  

I 113 § i lagen om djursjukdomar föreskrivs det om åtgärderna i en sådan situation där ett djur eller en djurprodukt som importerats från en annan medlemsstat eller de dokument som åtföljer djuret eller produkten inte uppfyller kriterierna för förflyttning. Enligt paragrafens 2 mom. kan det beslutas att ett djur ska avlivas eller att en produkt ska bortskaffas. Om aktören samtycker, får det bestämmas att djuret eller produkten ska returneras till den medlemsstat som djuret eller produkten importerats från, eller att djuret eller produkten ska behandlas eller att djuret ska hållas i karantän. Returneringen av djuret eller produkten till avgångslandet förutsätter dessutom att den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten godkänner returneringen.  

Före det slutliga beslutet ska det ofta fattas ett preliminärt beslut enligt paragrafens 1 mom., genom vilket det bestäms att djuret ska isoleras eller att produkten ska förvaras på en anvisad plats. I beslutet fastställs det en tidsfrist för korrigeringen av bristerna. Egentliga åtgärder vidtas i dessa situationer endast om bristerna inte kan korrigeras inom den fastställda tiden.  

Enligt paragrafen är det regionförvaltningsverket som är behörigt att bestämma huruvida kriterierna för förflyttning inte uppfylls, vilket kan motiveras med att det internationella sammanhanget ska beaktas i samband med åtgärderna, dvs. eventuella returneringar av djur och produkter till avgångslandet förutsätter att man har kontakt med de behöriga myndigheterna i de övriga medlemsstaterna. Den kommunalveterinär som fungerar som myndighet på lokalnivå är ofta den första som upptäcker eller får kännedom om de brister som hänför sig till en import. Det tar en viss tid innan regionförvaltningsverket hinner klarlägga situationen och reagera på problemet. Dröjsmålet kan med tanke på bekämpningen av djursjukdomar utgöra en risk för att saken inte kan skötas på ett ändamålsenligt sätt, särskilt då när man misstänker att aktörer som importerar djur till landet olagligt gömmer djur eller för ut dem ur landet för att undvika administrativa tvångsmedel.  

1.3  Tillståndsplikt vid förvaring av hingstars sperma och godkännande av spermalager

I 46 § i lagen om djursjukdomar föreskrivs det om kraven för godkännande i samband med insamling av djursperma och embryon samt produktion av embryon. I paragrafen föreskrivs det dessutom att sperma och embryon får förvaras endast på en godkänd station för insamling av sperma, i ett godkänt spermalager eller i utrymmen som hör till en godkänd embryoproduktionsgrupp. För artificiell reproduktion av djur som aktören har i sin ägo eller besittning får sperma och embryon däremot förvaras på någon annan valfri plats.  

Europeiska unionens bestämmelser gäller endast sperma och embryon som förflyttas mellan medlemsstaterna. När sperma eller embryon som insamlats inte släpps ut på marknaden i andra medlemsländer kan man vid godkännandet av stationer för insamling av sperma samt av embryoproduktionsgrupper därför med stöd av 51 § i lagen om djursjukdomar tillämpa lindrigare krav än de som baserar sig på unionens rättsakter. Största delen av de hingststationer som finns i Finland omfattas av denna bestämmelse. Lättnaderna gäller dock inte vid godkännande av separata spermalager, utan alla de spermalager som kräver godkännande ska uppfylla kraven i 52 § i lagen och andra krav som föreskrivs med stöd av den.  

Hästar semineras förutom på godkända hingststationer och i hemstall även på sådana seminstationer som inte är belägna vid en hingststation (s.k. mottagningsstation för sperma). De krav som gäller vid godkännande av spermalager har i praktiken inte medfört problem med tanke på de sist nämnda stationerna, eftersom man vid seminering av ston i huvudsak använder färsk sperma som inte lagras. Användningen av fryst sperma håller dock på att öka, vilket bidrar till att öka förfarandena för godkännande och därigenom även aktörernas och myndigheternas administrativa börda.  

1.4  Transporten av renar och vattenlevande djur

Kapitel 11 i lagen om djursjukdomar gäller bekämpningen av djursjukdomar vid transport av djur antingen inom landet eller över landets gränser. Bestämmelserna i kapitlet gäller bl.a. krav på att transportmedel ska vara täta, rengjorda och desinficerade.  

Enligt 73 § i lagen ska fordon som används för transport av klövdjur över Finlands gränser rengöras och desinficeras vid en godkänd desinficeringsplats för transportfordon innan djuren lastas och efter det att transportfordonet återvänt till Finland före en ny transport. Skyldigheten baserar sig på bestämmelser i direktiv 64/432/EEG om djurhälsoproblem som påverkar handeln med nötkreatur och svin inom gemenskapen samt i direktiv 91/68/EEG om djurhälsovillkor för handeln med får och getter inom gemenskapen. Direktivens bestämmelser gäller inte renar. Desinficeringskravet medför problem vid rentransporter över gränserna mellan Finland och Sverige samt Finland och Norge med beaktande av att de godkända desinficeringsplatserna är få och att avstånden i Norra Finland är långa.  

I lagens 74 § föreskrivs det om skyldigheten att se till att de vattenlevande djurens hälsostatus inte förändras under transporten och att transporten på varken avgångsplatsen, transiteringsplatserna eller destinationsplatsen äventyrar de vattenlevande djurens hälsostatus. Ett byte av vattnet i transportbehållare under transporten får inte försämra hälsostatusen hos de vattenlevande djuren och inte heller medföra risk för spridning av djursjukdomar. Kraven har begränsats så att de gäller transporter av vattenlevande djur över Finlands gränser samt mellan sådana områden i Finland som enligt 41 § i lagen klassificeras i hälsokategorier enligt sjukdomsläget. Direktiv 2006/88/EG om djurhälsokrav för djur och produkter från vattenbruk och om förebyggande och bekämpning av vissa sjukdomar hos vattenlevande djur innehåller dock dessutom sådana allmänna skyldigheter att vidta försiktighetsåtgärder som ska tillämpas även vid andra transporter än de som nämns ovan. Dessa skyldigheter framgår inte i tillräcklig grad av de gällande bestämmelserna i lagen om djursjukdomar.  

1.5  Tillsynen över renslakterier

Enligt 84 § 3 mom. ska Livsmedelssäkerhetsverket vid i livsmedelslagen (23/2006) avsedda slakterier och inrättningar för vilthantering och i anläggningar i anslutning till dem utföra de uppgifter i fråga om tillsynen över djursjukdomar som enligt denna lag annars skulle ankomma på kommunalveterinären. Uppgifterna hänför sig bl.a. till olika provtagningar och exportkontroller samt beviljande av exportintyg. I de fall när ett slakteris livsmedelstillsyn har överförts till kommunen i enlighet med livsmedelslagen, är det dock kommunalveterinären som är den tillsynsmyndighet som avses i lagen om djursjukdomar.  

Enligt definitionen i lagen om djursjukdomar avser ett slakteri inte renslakterier. Således är kommunalveterinären behörig att utöva tillsyn över djursjukdomar i renslakterierna, medan regionförvaltningsverket vid eventuella sjukdomsutbrott sköter sjukdomsbekämpningen i renslakterierna och ansvarar för de förvaltningsbeslut som gäller förhindrandet av sjukdomars spridning. Kommunalveterinärens behörighet i renslakterierna kan inte anses ändamålsenlig när man beaktar att tillsynen över renslakterier och anläggningar i anslutning till dem i sin helhet hör till regionförvaltningsverket i enlighet med 31 § 4 mom. i livsmedelslagen. Denna uppgift har genom statsrådets förordning om regionförvaltningsverken (906/2009) koncentrerats till Regionförvaltningsverket i Lappland.  

1.6  Avgifter som tas ut för exportintyg

Enligt 99 § 3 mom. i lagen om djursjukdomar tar staten inte ut någon avgift för kommunalveterinärers officiella veterinärintyg i fråga om djurprodukter som ska sändas till stater utanför Europeiska unionen, om kommunen tar ut en avgift för samma intyg. Syftet med den gällande bestämmelsen är att hindra överlappande fakturering då både kommunen och staten fakturerar i en sådan situation där det på basis av kommunalveterinärens exportkontroll beviljas ett sådant veterinärintyg som det land till vilket exporten sker kräver, och som gäller uppfyllandet av både djursjukdomskrav och de livsmedelskrav som omfattas av tillämpningsområdet för livsmedelslagen. Enligt livsmedelslagen sörjer kommunen för livsmedelstillsynen inom sitt område, medan det i veterinärvårdslagen (765/2009) föreskrivs att staten ska finansiera och ta ut avgifter för den tillsyn över djursjukdomar som kommunalveterinären utövar.  

I vissa fall kräver stater utanför Europeiska unionen flera separata veterinärintyg för samma exportparti innan det anses överensstämma med kraven. I praktiken beviljas intygen i samband med samma exportkontroll. Det är inte ändamålsenligt att faktureringssättet bestäms enligt hur många intygshandlingar de krävda uppgifterna antecknas i vid exporten, och därför behöver bestämmelsen ändras.  

3.1  Konsekvenser för statsfinanserna och myndigheternas uppgifter

De preciseringar av bestämmelserna om ersättning i lagen om djursjukdomar som föreslås är främst av teknisk natur och lär i praktiken inte påverka ersättningsbeloppen, och får således inte heller konsekvenser för statsfinanserna. Ersättningarna betalas av anslaget under moment 30.20.20 i statsbudgeten (veterinärvård och bekämpning av växtskadegörare, förslagsanslag). 

De lättnader som föreslås för lagringen av sådan sperma som är avsedd för seminering av hästdjur kommer att dämpa det tryck på en ökning av antalet processer för godkännande av spermalager och därmed ökar inte heller myndigheternas arbetsmängd.  

De förslag som gäller tillsynen över renslakterier och över importen av djur och djurprodukter medför endast ringa förändringar i uppgiftsfördelningen mellan kommunalveterinären och regionförvaltningsverket, och ändringarna bedöms inte få några konsekvenser för statsfinanserna. Uppgiften i anknytning till tillsynen över djursjukdomar i renslakterier har enligt den tidigare lagen om djursjukdomar (55/1980), dvs. fram till 2014, skötts av regionförvaltningsverket, och således är uppgiften inte alldeles ny för regionförvaltningsverket. Den tillsyn över djursjukdomar som regionförvaltningsverket utövar i renslakterier är även en del av den köttbesiktning som baserar sig på livsmedelslagen.  

Eftersom Regionförvaltningsverket i Lappland sköter all den tillsyn över renslakterier som det föreskrivs om i livsmedelslagen, är avsikten att detta verk även ska sköta tillsynen enligt den föreslagna 85 § 2 mom. 4 punkten.  

Förslaget kan genomföras enligt förslaget till statsbudget för 2016 samt Planen för de offentliga finanserna 2016—2019 som innehåller ramarna för statsfinanserna. 

3.2  Konsekvenser för företagen

Det föreslagna undantaget gällande kravet om godkännandet av spermalager minskar den administrativa bördan för de aktörer som bedriver verksamhet för seminering av hästar. Ändringen gällande desinficeringen av fordon för djurtransport främjar de gränsöverskridande rentransporterna.  

Notifikationsprocessen i fråga om det system med statlig stöd som gäller vattenbrukssektorn pågår. Beroende på tidtabellen för processen kan betalningen av stöden enligt de nya riktlinjerna behöva skjutas upp tills kommissionen har godkänt stödsystemet. I Fastlandsfinland förekommer det för närvarande inga sådana vattendjursjukdomar för vilka de i kapitel 17 avsedda ersättningarna betalas, och således bedöms ett eventuellt uppskov inte få konsekvenser för aktörerna inom branschen. I landskapet Åland förekommer viral hemorragisk septikemi (VHS), men de skador som den förorsakar ersätts ur Europeiska havs- och fiskerifonden i enlighet med utrotningsprogrammet för området och Ålands lagstiftning om förvaltningen av fonden. Enligt den nuvarande bedömningen ska kommissionen ge sitt godkännande senast under våren 2016.