4.2.1.1  Konsekvenser för företagen

Lagändringen har i sig inga direkta konsekvenser för företagen, utan konsekvenserna beror på hur hög lönegränsen är. Möjligheten att ändra lönegränsen genom förordning kan emellertid öka osäkerheten i företagen, om gränsen ändras ofta i fortsättningen. Bemyndigandet att utfärda förordning begränsar dock statsrådets möjlighet till prövning, vilket innebär att lönegränsen inte kan ändras särskilt stort eller oförutsägbart. Detta bör minska osäkerheten i företagen. Avsikten är att genom förordning sätta lönegränsen för uppehållstillstånd för arbetstagare till 1 600 euro, och då måste företagen oftare än i dagens läge garantera sina arbetstagare heltidsarbete för att de ska kunna få uppehållstillstånd för sin anställning. Detta kan höja tröskeln för att anställa någon, om arbetsgivaren är osäker på om den kan erbjuda arbetstagaren tillräckligt många timmar. En närmare beskrivning av de branschspecifika konsekvenserna för företag och andra av lönegränsen på 1 600 euro finns i avsnitt 4.2.1.3 Sysselsättning och arbetsliv. 

4.2.1.2  De offentliga finanserna

Lagändringens konsekvenser för de offentliga finanserna beror på den nivå som genom förordning fastställs på lönegränsen. Enligt regeringsprogrammet är avsikten att lönegränsen ska gå vid 1 600 euro, så konsekvenserna bedöms här utifrån antagandet att lönegränsen går där. De samlade effekterna på de offentliga finanserna beror både på hur lönegränsen påverkar antalet migranter och på hur de som kommer till Finland i genomsnitt påverkar de offentliga finanserna. 

Ett sätt att bedöma hur de offentliga finanserna påverkas av lönegränsen för uppehållstillstånd för arbetstagare är att granska de direkta nettoinkomstöverföringarna för den invandrade arbetskraftens del, dvs. betalda skatter och avgifter av skattenatur samt erhållna sociala förmåner enligt lönekategori. I samband med förhandlingarna om regeringsprogrammet gjorde finansministeriet en sådan beräkning utifrån material på befolkningsnivå Se dokumentet ”2023-05-17 EI-ETA-työperäinen maahanmuutto.pdf ” i databanken Emmi . https://vm.emmi.fi/l/ZxfX_kBZFdhG/ . Som arbetskraftsinvandrare ansågs då personer som i slutet av det år de rest in i landet huvudsakligen var sysselsatta. Studien gav vid handen att den genomsnittliga inverkan som en arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU/EES har på de offentliga finanserna var positiv med avseende på direkta nettoinkomstöverföringar när den uppskattade lönen under året för inresan överstiger ettusen euro i månaden (enligt 2019 års nivå). De direkta inkomstöverföringarna ger emellertid bara en snäv bild av hur de offentliga finansernas påverkas. En mer samlad bild av hur en invandrare påverkar de offentliga finanserna får man genom att granska effekterna mer generellt genom en livscykelberäkning som spänner över personens hela livscykel.  

Finansministeriet har gjort kalkyler av hur de offentliga finanserna påverkas av arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU/EES-området med en förenklad livscykelberäkning. En närmare beskrivning av metodik, material och hypotetser finns i rapporten Selvitys tulorajan asettamisen vaikutuksista työvoiman saatavuuteen ja julkistalouteen. I livscykelberäkningen görs en uppskattning av hur en genomsnittsperson som flyttar hit för att arbeta från ett land utanför EU/EES i 35 års ålder kommer att påverka de offentliga finanserna fram till 80 års ålder. Det är värt att notera att invandringens konsekvenser för de offentliga finanserna i hög grad beror på invandringsåldern. Om någon kommer till Finland i ung ålder blir den aktiva tiden i arbetslivet längre i förhållande till den yrkesmässigt passiva tiden (pensionstiden). Om tiden i arbetslivet blir kort blir exempelvis den intjänade arbetspensionen lägre, och då blir behovet av kompletterande folkpension större. Dessutom behöver människor i genomsnitt mer social- och hälsovård mot slutet av livet. Den ålder på 35 år som använts i kalkylen motsvarar den relativt typiska invandringsåldern på arbetskraftsinvandrare.  

Livscykelberäkningen utgår från material på enhetsnivå där arbetskraftsinvandrare definieras som personer som i slutet av det år de rest in i landet huvudsakligen var sysselsatta. Studien begränsades till personer vars genomsnittliga månadslön under inreseåret var 1 300–2 000 euro. I beräkningen av konsekvenserna för de offentliga finanserna beaktades direkta inkomstöverföringar (dvs. betalda skatter och avgifter av skattenatur samt erhållna sociala trygghetsförmåner), indirekt beskattning, arbetsgivarens bikostnader och samfundsskatten på arbetsinsatsen. Dessutom har kostnader som belastar de offentliga finanserna granskats i fråga om åldersrelaterade social- och hälsovårdstjänster och offentliga nyttigheter Utgångspunkten är att den allmänna offentlig förvaltningen och försvaret är renodlade offentliga nyttigheter. Ökad invandring antas inte påverka kostnaderna för dessa. I fråga om offentliga nyttigheter med hög ärendebalans antas större invandring öka kostnaderna enligt genomsnittlig kostnad. Detta innebär sannolikt att kostnaderna för invandring är något skattade i överkant. . Kalkylen beaktar också att en del av arbetskraftsinvandrarna med tiden flyttar från Finland. Livscyklerna bildas med användning av en regressionsmodell. Slutligen görs en diskontering av resultatet, och summan av de diskonterade inkomsterna och utgifterna utgör nettonuvärde för de offentliga finanserna över hela livscykeln. De kalkyler av hur de offentliga finanserna påverkas som görs genom livscykelberäkning är förenade med osäkerhet bland annat på grund av att materialet är bristfälligt. Beräkningen av konsekvenserna påverkas också lätt av små ändringar i hypoteserna. Även om en exakt beräkning av livscykeleffekterna är känslig för små hypotesändringar, går det att utifrån beräkningarna slå fast att en arbetskraftsinvandrare som kommer hit från ett land utanför EU/EES som 35-åring och vars uppskattade löneinkomst under inreseåret är cirka 1 500 euro per månad har en liten genomsnittlig årlig inverkan på de offentliga finanserna över hela livscykeln och att den i huvudsak ligger nära nollstrecket.  

Utöver livscykeleffekten beror de samlade effekterna på de offentliga finanserna på hur många personers inresa som begränsas genom lönegränsen. I avsnitt 4.2.1.3 finns en beräkning utifrån utfallet tidigare år och enligt den kommer fastställande av en lönegräns att begränsa tillgången på arbetskraft med cirka 120–250 personer per år, om inkomstgränsen höjs på motsvarande sätt som förtjänstnivåindexet. Om lönegränsen inte stiger i enlighet med det indexet, kommer dess effekt att vara noll 2029. Dessutom ger en lönegräns också en negativ engångseffekt på antalet beviljade fortsatta tillstånd. Eftersom en lönegräns enligt uppskattning kommer att begränsa ett mycket litet antal personers inresa och deras genomsnittliga årliga inverkan på de offentliga finanserna över hela livscykeln beräknas vara liten, kommer det bedömningsvis inte att ha några betydande konsekvenser för de offentliga finanserna att lönegränsen för uppehållstillstånd för arbetstagare fastställs till minimibeloppet enligt det branschspecifika kollektivavtalet, dock till minst 1 600 euro i månaden. 

Det är värt att notera att en invandrares inverkan på de offentliga finanserna varierar över hela livscykeln. Inverkan på de offentliga finanserna är positiv i början av livscykeln när sysselsättningsgraden är hög, medan årseffekten blir negativ under senare levnadsår. På så sätt blir konsekvenserna av en lönegräns som begränsar invandring på kort sikt negativa för de offentliga finanserna, eftersom de personer vars inresa begränsas av ändringen då befinner sig i ett tidigt skede av livscykeln. 

4.2.1.3  Sysselsättning och arbetsliv

Sysselsättning samt tillgång på arbetskraft

Arbetskraftsinvandringen har många olika effekter på sysselsättningen. A priori ökar arbetskraftsinvandringen utbudet på arbetskraft och således också antalet sysselsatta. Arbetsmarknadsutfallet för dem som redan befinner sig i landet hänger å sin sida samman med om nyanlända konkurrerar med dem på samma arbetsmarknad eller om de inflyttade kompletterar de redan etablerades kompetens. Effekterna fördelar sig ojämnt bland lokalbefolkningen. Konsekvenserna för sysselsättningen när det gäller invandrad arbetskraft till låglönebranscher är negativa särskilt på kort sikt för dem som jobbar inom de branscherna, men samtidigt kan ett ökat utbud av arbetskraft inom låglönebranscher höja efterfrågan på högutbildade arbetstagare (Dustmann et al., 2016). Enligt den senaste litteraturen är invandringens totala inverkan på arbetsmarknadsutfallet för lokalbefolkningen mycket liten, men sannolikt positiv (Edo, 2019). 

En lönegräns kommer att minska arbetskraftsinvandringen och därför kommer de direkta och indirekta konsekvenserna att bli diametralt motsatta. Ett minskat utbud på arbetskraft kommer att inverka negativt på sysselsättningen. Konsekvenserna för den lokala befolkningens sysselsättning blir för sin del positiva inom låglönebranscher och negativa i fråga om anställningar som kräver högre kompetens. De föreslagna lagändringarna har inte i sig några konsekvenser för tillgången på arbetskraft, utan det väsentliga är uttryckligen på vilken nivå lönegränsen fastställs. Enligt regeringsprogrammet är avsikten att lönegränsen ska gå vid 1 600 euro, så i denna proposition uppskattas konsekvenserna av lönegränsen utifrån antagandet att lönegränsen går där. 

Åren 2019–2023 beviljades utifrån Migrationsverkets uppföljning i genomsnitt årligen cirka 1 100 sådana första uppehållstillstånd för arbetstagare där månadslönen var mindre än 1 600 euro. Till följd av att den allmänna inkomstnivån och minimilönerna enligt kollektivavtalen stigit minskar emellertid antalet första uppehållstillstånd där arbetstagaren tjänar mindre än 1 600 euro. År 2023 beviljades färre första uppehållstillstånd där arbetstagaren tjänar mindre än 1 600 euro (831) än åren 2019–2021, trots att det totala antalet beviljade uppehållstillstånd för arbetstagare var klart högre än under jämförelseåren. När inkomstnivån stiger kan effekten av en inkomstgräns på 1600 euro uppskattas sjunka betydligt också under de kommande åren, om inte inkomstgränsen i fortsättningen justeras för att motsvara den stigande inkomstnivån. 

I en separat utredning om konsekvenserna av en inkomstgräns och hur den fastställs har man strävat efter att beakta den stigande inkomstnivån genom att höja inkomstuppgifterna med hjälp av förtjänstnivåindexet så att de motsvarar 2022 års nivå. Under inkomstgränsen på 1 600 euro skulle då åren 2019–2021 ha legat i genomsnitt cirka 600 personer per år som rest in i landet med ett första uppehållstillstånd för arbetstagare. Åren 2022–2023 beviljades betydligt fler uppehållstillstånd för arbetstagare än tidigare år. Om migrationsvolymen hade legat på samma nivå som under rekordåret 2022 och dess sammansättning hade motsvarat åren 2019–2021, skulle enligt uppgift omkring 1 200 personer som rest in i landet med ett första uppehållstillstånd för arbetstagare ha legat under inkomstgränsen på 1 600 euro. 

Det fanns när utredningen gjordes inga färskare uppgifter att tillgå om utvecklingen av förtjänstnivåindexet. Enligt utfallet 2023 och prognosen för 2024–2025 (finansministeriet, december 2023) kommer indexet 2025 emellertid att vara omkring 11 procent högre än 2022. Till följd av den stigande inkomstnivån minskar också den begränsande effekt som en lönegräns på 1 600 euro har på tillgången på arbetskraft. Med beaktande av hur mycket förtjänstnivåindexet uppskattas stiga begränsar en lönegräns på 1 600 euro tillgången på arbetskraft med cirka 120 personer från och med 2025, om volymen på arbetskraftsinvandringen ligger på 2019–2021 års nivå och med cirka 250 personer, om volymen på arbetskraftsinvandringen ligger på 2022 års nivå. 

Dessa kalkyler bygger på antagandet att inkomstgränsen höjs årligen genom förordning i enlighet med förtjänstnivåindexet. Om det ändå beslutas att inkomstgränsen inte ska höjas genom förordning, kommer dess inverkan på sysselsättningen och tillgången på arbetskraft snabbt att försvinna. I dagens läge innehåller regeringsprogrammet ingen överenskommelse om någon höjning. För närvarande kan arbetsvillkoret enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) betraktas som något som begränsar invandringen av utländsk arbetskraft på samma sätt som en inkomstgräns. Det som åtminstone krävs för att ett första uppehållstillstånd för arbetstagare ska beviljas är att grundlönen, inklusive naturaförmånerna, är minst lika stor som minimigränsen för arbetsvillkoret, dvs. 1 399 euro i månaden 2024. Lönenivån för heltidsarbete enligt arbetsvillkoret justeras årligen. Om den lön som krävs enligt arbetsvillkoret under de kommande åren stiger i enlighet med prognosen från finansministeriets ekonomiska avdelning från december 2023, kommer arbetsvillkoret att nå inkomstgränsen på 1 600 euro 2029. Då kommer också effekten av en fast inkomstgräns på 1 600 euro på tillgången på arbetskraft att mista sin betydelse. 

Det väsentliga när det gäller de begränsande effekter som en inkomstgräns har för tillgången på arbetskraft är utöver kvantiteten också kvaliteten. De löner som anmälts till Migrationsverket motsvarar inte de faktiska förvärvsinkomsterna, eftersom där inte beaktas bland annat semesterpenningar och semesterersättningar, olika tillägg såsom tillägg för övertid och skiftarbete och inte heller att personen kan ha fler än ett jobb. Dessutom stiger lönerna vanligen för dem som invandrat i takt med den allmänna lönenivån och allteftersom kompetensen ökar. Enligt utredningen om fastställande av en inkomstgräns var de faktiska förvärvsinkomsterna under vistelsen i landet klart högre än de löner som anmälts till Migrationsverket. Som lägst var de faktiska inkomsterna 2019–2021 för dem som kommit till landet med stöd av ett första uppehållstillstånd för arbetstagare 1 909 euro i månaden, medan de löner som anmäldes till Migrationsverket var 1 000–1 300 euro i månaden. De anmälda inkomsterna var i genomsnitt 2 385 euro i månaden och medan motsvarande siffra för de faktiska inkomsterna var 2 589 euro i månaden. Medianen för de anmälda inkomsterna var å sin sida 1 902 euro och för de faktiska inkomsterna 2 346 euro i månaden. Genom att fastställa en inkomstgräns kan i praktiken inresa också komma att förhindras för många vars faktiska inkomster ligger klart över gränsen. Men samtidigt garanterar varken en inkomstgräns eller någon annan form av förhandskontroll att alla som reser in med uppehållstillstånd för arbetstagare faktiskt får en lön som överstiger inkomstgränsen. 

Ser man till de enskilda branscherna kommer effekterna av en fastställd inkomstgräns särskilt att märkas inom jordbruket, skogsbruket och fiskerinäringen och inom uthyrning, fastighetsservice, resetjänster och andra stödtjänster. Utifrån de inkomster som anmälts till Migrationsverket i synnerhet personer inom följande yrkesgrupper att ligga under en inkomstgräns på 1 600 euro: jordbrukare och djuruppfödare o.d. och biträdande personal inom jordbruk, skogsbruk och fiskerinäringen samt städare, hembiträden och övriga rengöringsarbetare. Regionalt sett skulle effekterna vara relativt sett störst i Egentliga Finland, Österbotten och Södra Savolax. 

Med avseende på matchningen på arbetsmarknaden är många av de yrken där inkomstgränser skulle försvåra arbetskraftsinvandringen sådana yrken som kan definieras som yrken där det råder brist på arbetskraft eller förekommer matchningsproblem. Det finns emellertid betydande skillnader mellan olika yrken. Det råder exempelvis en tämligen tydlig brist på omsorgspersonal och hälso- och sjukvårdspersonal, medan det finns många arbetslösa städare, hembiträden och övriga rengöringsarbetare. Matchningsproblemet i yrken inom jord- och skogsbruket förklaras å sin sida i stor utsträckning av att arbetet är säsongsbetonat. 

Utifrån utfallet under tidigare år kommer fastställande av en lönegräns att begränsa tillgången på arbetskraft med cirka 120–250 personer per år, om lönegränsen höjs på motsvarande sätt som förtjänstnivåindexet. Om lönegränsen inte stiger i enlighet med det indexet, kommer dess effekt att vara noll 2029. I nuläget höjs lönegränsen enligt propositionen inte automatiskt på grundval av förtjänstnivåindexet, utan statsrådet ska fatta ett separat beslut om att höja gränsen genom ändring av förordningen. Dessutom ger en fastställd lönegräns också en negativ engångseffekt på antalet beviljade fortsatta tillstånd. Engångseffekten beror på att de som beviljas fortsatt tillstånd på en lönenivå som är lägre än 1 600 euro till största delen är desamma vars lönenivå när det första tillståndet beviljades var lägre än 1 600 euro. Åren 2019–2023 beviljades ungefär lika många sådana fortsatta uppehållstillstånd för arbetstagare där månadsinkomsterna låg under 1 1 600 euro som motsvarande första uppehållstillstånd. 

Den faktiska effekten på sysselsättningen blir emellertid uppskattningsvis klart mindre än den kalkylerade maximieffekten. Det finns flera orsaker till detta. För det första kommer uppskattningsvis knappt 30 procent av de lågavlönade arbetskraftsinvandrarna att lämna landet under de första fem åren. Dessutom har en del av arbetskraftsinvandrarna arbetslöshetsperioder i Finland. Den mer permanenta negativa effekten på sysselsättningen skulle därför vara avsevärt mindre än antalet personer som kommit till landet och har en lönenivå under 1 600 euro, men som inte skulle tillåtas resa in efter det att lönegränser fastställts. För det andra är det möjligt att arbetsgivarna ändrar sitt beteende när det finns fastställda inkomstgränser. De kan till exempel oftare börja anställa personal för heltidsarbete i stället för deltidsarbete eller höja de anställdas löner. Möjligheten att höja löner är emellertid begränsad, eftersom den skulle öka trycket också på att höja lönerna för dem som rekryterats i Finland och leda till högre arbetskraftskostnader. 

En högre lönenivå skulle i viss mån förbättra matchningen på arbetsmarknaden, eftersom fler personer bosatta i Finland skulle vara beredda att ta emot arbete när lönerna stiger. En måttlig höjning av lönenivån skulle dock sannolikt inte räcka till för att kompensera det minskade utbudet av arbetskraft till följd av att en fastställd inkomstgräns, eftersom skillnaden till de tidigare lönerna inte skulle vara särskilt stor. Däremot skulle det ta längre att tillsätta lediga jobb samtidigt som antalet obesatta jobb sannolikt skulle öka. Det bör också beaktas att det är en dyr och tidskrävande process att rekrytera och skola in utländsk arbetskraft. Därför kan arbetsgivarna för det mesta antas hellre anställa någon som redan befinner sig i landet, om den arbetssökandes kompetens motsvarar arbetsgivarens behov. Utländsk arbetskraft anställs i synnerhet när inhemsk arbetskraft inte finna att få för arbetsuppgiften till den erbjudna lönen. 

På längre sikt är det också möjligt att en försämrad tillgång på arbetskraft leder antingen till att produktionen flyttas utomlands eller till att företagsverksamhet läggs ned. I så fall kommer den negativa sysselsättningseffekten i viss mån också att gälla andra arbetstagare i de berörda företagen. En sådan utveckling verkar emellertid inte sannolik, eftersom en stor del av arbetsuppgifterna i de yrken där lönenivån för arbetskraftsinvandrare stannat under en nivå på 1 600 euro till sina egenskaper är sådana att de inte kan flyttas utomlands (t.ex. städare och jordbruksarbete). 

Däremot är det möjligt att företagen delvis övergår till att köpa arbete som underleverans av andra företag som kan skicka arbetskraft från en annan EU-medlemsstat. Enligt 81 b § 1 mom. 4 punkten i utlänningslagen har en utlänning rätt att förvärvsarbeta och utöva näring utan uppehållstillstånd under högst 90 dagar under vilken som helst period på 180 dagar, när utlänningen är arbetstagare hos ett företag som driver verksamhet i en annan stat inom Europeiska unionen eller i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som kommer för att i högst sex månader utföra tillfälligt leverans- eller underleveransarbete som omfattas av friheten att tillhandahålla tjänster, om han eller hon i nämnda stat har tillstånd som berättigar till vistelse och arbete och som är i kraft efter det att arbetet i Finland har upphört. Detta bygger på EU-domstolens avgörandepraxis. Utstationerade arbetstagare behöver uppehållstillstånd för arbete som varar längre än tre månader. Kortvarig utstationering är dock möjlig redan nu, och det är vanligt exempelvis inom byggbranschen. Det är därför mycket svårt att bedöma i vilken utsträckning en lönegräns inverkar på hur utbredd en sådan praxis är, särskilt med tanke på att en lönegräns får störst effekt inom de sektorer där det åtminstone ännu inte är särskilt vanligt med utstationering (t.ex. växthusodling). 

Dessutom är det möjligt att vissa företag kommer att försöka kamouflera jobben som företagsverksamhet om de inte kan garantera de sökande en tillräckligt hög lön. I just denna målgrupp utgörs en begränsande faktor av att dessa personer i vilket fall som helst behöver någon form av uppehållstillstånd, eftersom de annars inte har rätt att vistas i landet. Då måste de sökande ansöka om uppehållstillstånd för företagare, men det är relativt svårt att få. Villkor för erhållande av sådant tillstånd är bland annat att företagsverksamheten sker i ett företag som är registrerat i Finland, att företaget bedöms ha förutsättningar för en lönsam affärsverksamhet och att företaget har tillräckliga resurser för att bedriva affärsverksamheten. Det kan vara svårt att uppfylla dessa villkor. Dessutom bedömer Migrationsverket när det beviljar tillstånd också de allmänna villkoren för beviljande av tillstånd, exempelvis om sökanden har för avsikt att kringgå inresebestämmelserna. 

Branschspecifika konsekvenser

Beviljade uppehållstillstånd för arbetstagare åren 2019–2023, där månadsinkomsten är mindre än 1 600 euro: 

Av tabellen framgår antalet personer som sedan 2019 har beviljats uppehållstillstånd för arbetstagare, när den månadsinkomst som angetts i ansökan legat under 1 600 euro i månaden. Migrationsverkets statistiktjänst har excerperat löneuppgifterna ur de registrerade anställningsvillkoren. Om det finns olika anställningsvillkor för en viss kund, används de senaste uppgifterna. Uppgifterna inbegriper både de fall där månadslön har angetts och de fall där timlön har angetts. Om ansökan anger timlön, har den lönen räknats om till månadslön enligt en viss formel. Därför är siffrorna approximativa. De innefattar både deltidsanställda och heltidsanställda. 

År 2022 fattades sammanlagt 15 902 sådana beslut om ansökningar om uppehållstillstånd för arbetstagare där tillstånd beviljades (både första tillstånd och fortsatta tillstånd). År 2023 fattades hela 22 796 positiva beslut. Det året beviljades således 8,6 procent av uppehållstillstånden för arbetstagare till personer med lön under 1 600 euro, medan andelen 2022 var 11,2 procent. Andelen uppehållstillstånd för arbetstagare som beviljas med en lön som ligger under 1 600 euro minskar bland de beviljade tillstånden. Som sagt har antalet minskat årligen bland annat på grund av att lönerna i allmänhet har stigit under fem år. 

Uppehållstillstånd för arbetstagare kan beviljas också när en sökande har flera anställningar. Enligt statistiska uppgifter fattades under åren 2019–2023 fler än ett delbeslut i cirka fyra procent av de positiva besluten om uppehållstillstånd för arbetstagare. I siffran ingår de fall där ett nytt delbeslut har fattats för samma arbetsgivare. Typiska situationer med flera arbetsgivare är flera på varandra följande anställningar inom primärproduktionen. Dessutom ingår exempelvis s.k. städpooler samt olika restaurang-, städ- och tidningsbudskombinationer. Också i fortsättningen ska det vara möjligt att kombinera flera anställningar (se specialmotiveringen). 

En granskning efter fackområde visar att 2022 var följande yrkesgrupper vanligast bland de där lönerna i samband med att en första ansökan om uppehållstillstånd gjordes låg under 1 600 euro i månaden: odlare av blandade växtslag (172 st.), flygvärdinnor, pursrar m.fl. (126 st.), trädgårds- och växthusodlare samt anställda inom växthusodling (90 st.), svetsare och gasskärare (49 st.), rörläggare (39 st.), lokalvårdare m.fl. (33 st.), medhjälpare inom skogsbruk (33 st.), växtodlare och djuruppfödare, blandad drift (29 st.), sprutmålare och sprutlackerare (28 st.), uppfödare av kött- och mjölkboskap och av andra husdjur (28 st.), fjäderfäuppfödare (21 st.), medhjälpare inom trädgårdsodling (20 st.), processoperatörer inom sko- och väskindustrin (20 st.), timmermän och byggnadssnickare (19 st.), hembiträden och städare (19 st.), övriga konstnärer (16 st.), medhjälpare inom jordbruket (13 st.), grovplåtslagare och stålkonstruktionsmontör (10 st.) och frisörer (8 st.). Samma fackområden är vanligast när det gäller fortsatta tillstånd. 

Arbetsmarknadsorganisationerna har ombetts ta fram uppgifter om det finns kollektivavtal där den lägsta månadslönen (eller timlönen omvandlad till månadslön) för heltidsarbete är mindre än 1 600 euro (grundlön utan tillägg). Om den lägsta lönen ligger mycket nära gränsen, ombads organisationen ge en närmare redogörelse om lönebildningen. De blev också ombedda att redogöra för de branscher där de anställda i praktiken enbart arbetar deltid, även om lönen för heltidsarbete överskrider lönegränsen. Uppgifterna från organisationerna har jämförts med arbets- och näringsbyråernas uppgifter om olika branscher och med meddelade delbeslut. 

Av svaren framgick i stor utsträckning samma branscher som i Migrationsverkets statistik. Exempelvis är den lägsta månadslönen enligt kollektivavtalet för trädgårdsbranschen 1 608,20 euro och den lägsta möjliga månadslönen för introduktionstiden 1 446,52 euro. Det innebär att uppehållstillstånd för arbete inom den branschen i fortsättningen kan beviljas bara för heltidsarbete. Beroende på bransch varierar inkomsterna månatligen, vilket innebär att en ny försörjningsgräns kan medföra utmaningar, särskilt om arbetstagaren ansöker om fortsatt tillstånd och kravet på 1 600 euro i månaden inte har uppfyllts under giltighetstiden för det första uppehållstillståndet. 

Också inom teknikindustrin kräver uppnåendet av en inkomstgräns på 1 600 euro heltidsarbete. Minimilönen enligt kollektivavtalet för heltidsanställda är 1 689,04 euro i månaden. I de flesta fall försäkrar arbetsgivarna inom dessa branscher (bl.a. varvsindustrin) att de redan nu erbjuder heltidsarbete. Inom teknikindustrin finns många utstationerade arbetstagare som inte nödvändigtvis arbetar i Finland under tillståndets hela giltighetstid. Försörjningen i Finland under det första uppehållstillståndet når inte nödvändigtvis upp till den krävda nivån när det vid handläggningen av ansökan om fortsatt tillstånd granskas om försörjningen var tillräcklig under det föregående tillståndets giltighetstid. 

När personal utifrån rekryteras inom social- och hälsovårdsbranschen garanterar arbetsgivarna i regel de anställda arbetstimmar som motsvarar heltidsarbete eller så gott som heltidsarbete. Också i fråga om omsorgsassistenter överskrids lönekravet på 1 600 euro i heltidsarbete. Lönen för personliga assistenter beror på om arbetsgivaren är ett företag eller en privatperson. De statistikförs under sektorn hemvårdare (hemservice). År 2022 beviljades ett uppehållstillstånd med en lön på mindre än 1 600 euro och år 2023 totalt åtta uppehållstillstånd inom den sektorn. Till sektorn hör också barnskötare, så lönegränsen kommer i praktiken inte att ha någon stor inverkan när det gäller tillgången på personliga assistenter. 

När det gäller turism-, restaurang- och fritidstjänster är det vanligt att en arbetssökande utanför EU/EES garanteras 90 arbetstimmar på 3 veckor, och då uppfylls inkomstgränsen på 1 600 euro inte uppfylls utan extratimmar, i synnerhet inte under de första åren i arbetslivet. Inom turism-, restaurang- och fritidsbranschen är det också vanligt med deltidsarbete inom Finlands arbetsmarknadsregion. Det är alltså möjligt att arbetsgivaren för att kunna anställa arbetskraft från tredjeländer i och med en inkomstgräns måste garantera sina utländska arbetstagare fler arbetstimmar än de finländska arbetstagarna. I praktiken syns emellertid inte den branschen i statistiken ovan. Detta kan bero exempelvis på att även om många utlänningar arbetar inom branschen, kan de vistas i landet till exempel med uppehållstillstånd för studerande och arbeta vid sidan av studierna. Detta kommer att vara möjligt även i fortsättningen. Således kommer propositionen att ha konsekvenser för branschen endast om arbetsgivarna börjar anställa arbetskraft från tredjeländer med uppehållstillstånd för arbetstagare och inte kan garantera dem tillräckligt med timmar. 

Kabinpersonal som är anställd hos utländska underleverantörer inom flyg- och transportsektorn garanteras i dagens läge allmänt minimibeloppet enligt arbetsvillkoret i lagen om utkomstskydd för arbetslösa, dvs. 1 399 euro i månaden (2024). Den föreslagna ändringen kommer att påverka arbetskraften inom dessa företag. 

Den lägsta tabellönen enligt kollektivavtalet för sko- och läderindustrin är 9,44 euro i timmen. Om en månad exempelvis har 21 arbetsdagar blir lönen 21 x 8 x 9,44 = 1 585,92 euro. Lönegrunden inom branschen är vanligen timlön, inte månadslön, vilket i praktiken innebär att eftersom antalet arbetstimmar varierar beroende på längden på månaden, varierar också lönerna från månad till månad. Propositionen har således konsekvenser när det gäller att rekrytera arbetskraft från tredjeländer också inom denna bransch. 

När det gäller buden för tidig utdelning av dagstidningar rekryteras arbetstagare från länder utanför EU/EES ofta till deltidsarbete. Timlönen enligt kollektivavtalet för utdelare (minst 9,98 eller 10,06 euro) samt antalet garanterade veckotimmar medför utmaningar när det gäller att nå den nya lönegränsen. Branschaktörerna garanterar i dag i sin ansökan om uppehållstillstånd i regel arbetstagaren ett minsta antal timmar med vilket månadslönen enligt kollektivavtalet blir 1 399 euro i månaden. 

Hushållsarbetande och barnskötare (inget tillämpligt kollektivavtal) arbetar i regel hos en eller flera privata arbetsgivare. De som rekryteras utanför EU/EES garanteras för närvarande i regel månadsinkomster i enlighet med minimiinkomstgränsen för arbetsvillkoret, dvs. 1 399 euro i månaden. Den föreslagna försörjningsgränsen på 1 600 euro kan komma att påverka antalet ansökningar, eftersom höjningen är betydande för en enskild hushållsarbetsgivare. När det gäller retroaktiv kontroll av försörjningen (vid prövningen av fortsatt tillstånd) medför lönegränsen utmaningar inom den branschen i fråga om arbetskraft utanför EU/EES. Detsamma gäller personliga assistenter, som i dagsläget garanteras en lön som motsvarar eller ligger något över arbetsvillkoret. Men som framgår ovan har sådana tillstånd beviljats endast i liten utsträckning. 

Det finns inget allmänt bindande kollektivavtal i frisörer och nageltekniker, och därför garanteras inom dessa branscher i ansökningar om uppehållstillstånd i regel minimiförsörjning enligt arbetsvillkoret i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Den föreslagna lönegränsen kan således också komma att påverka dessa branscher. 

Utifrån vad som sägs ovan kommer propositionen att ha störst inverkan på dem som behöver deltidsanställd arbetskraft. Propositionen kommer dessutom att ha konsekvenser för vissa branscher som saknar ett gällande kollektivavtal och där det typiskt sett betalas en månadslön på mindre än 1 600 euro för heltidsarbete. 

Enligt förslaget ska en separat lönegräns fastställas för uppehållstillstånd för arbetstagare. Uppehållstillstånd för arbetstagare är den överlägset vanligaste grunden när någon kommer till Finland för att arbeta, och det är ett så kallat generellt tillstånd som kan sökas för alla branscher där det inte finns någon separat tillståndsgrund. År 2023 beviljades till exempel 10 165 första uppehållstillstånd för arbetstagare, medan det samtidigt beviljades 491 uppehållstillstånd på grunden annat arbete (74 § i utlänningslagen), 1 297 uppehållstillstånd för specialsakkunniga och 164 EU-blåkort. Annat uppehållstillstånd för förvärvsarbete eller näringsutövning inbegriper specialområden där det med stöd av bestämmelserna i Finlands internationella förpliktelser ska beviljas tillstånd utan prövning av tillgången på arbetskraft och branscher där avvikelser görs från sådan prövning antingen för att det är fråga om en högkvalificerad person eller av branschspecifika orsaker. På denna grund beviljas exempelvis idrottare samt anställda hos religiösa samfund och internationella organisationer uppehållstillstånd. Det är fråga om en liten grupp arbetstagare som i regel inte står att finna inom landet, och då är det inte ändamålsenligt att begränsa tillgången på arbetskraft för dessa uppgifter. 

De sökande kan i praktiken normalt sett inte ansöka om något annat uppehållstillstånd än uppehållstillstånd för arbetstagare för utförande det arbetet. Detta beror på att det för de branscher för vilka det beviljats uppehållstillstånd med en månadsinkomst på mindre än 1 600 euro uttryckligen behövs uppehållstillstånd för arbetstagare. Exempelvis inom trädgårdsbranschen kan man också ansöka om uppehållstillstånd enligt lagen om säsongsanställning (lag 907/2017 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning), men det förutsätter att behovet av arbetskraft uttryckligen är säsongsbundet och inte kontinuerligt. Inom jordbruks- och trädgårdsbranschen går det att ansöka om visum för säsongsarbete eller säsongsarbetsintyg (arbete i 3 mån.), uppehållstillstånd för säsongsarbete (arbete i 6–9 mån.) eller uppehållstillstånd för arbetstagare (arbete i över 9 mån.) beroende på anställningens längd. 

Konsekvenser för kollektivavtalssystemet

I Finland tillämpas inte minimilön, utan den lägsta lönen bestäms enligt kollektivavtal. Enligt 2 kap. 10 § i arbetsavtalslagen ska arbetstagaren betalas sedvanlig och skälig lön för det arbete han eller hon utfört, om inget kollektivavtal som är bindande enligt lagen om kollektivavtal eller inget allmänt bindande kollektivavtal ska tillämpas i ett anställningsförhållande och om arbetsgivaren och arbetstagaren inte har avtalat om vederlag för arbetet. 

EU:s minimilönedirektiv (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2041 av den 19 oktober 2022 om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen) medför ingen ändring i detta avseende, eftersom Finland och andra medlemsstater där lönerna bestäms uteslutande enligt kollektivavtal inte är skyldiga att införa lagstadgad minimilön. 

Avsikten med denna proposition är inte att på något sätt lägga sig i kollektivavtalen eller lönerna enligt dem. Om den kollektivavtalsenliga lönen inom en viss bransch underskrider den lönegräns som fastställs och en anställd inte kan betalas högre lön, kan arbetsgivaren välja att inte anställa tredjelandsmedborgare för den arbetsuppgiften. 

Konsekvenser för läroavtalsutbildningen

Det finns totalt 160 examina inom yrkesutbildningens examensstruktur där det går att skaffa sig kompetens genom läroavtalsutbildning, dvs. huvudsakligen i praktiska arbetsuppgifter på en arbetsplats i arbetsavtals- eller tjänsteförhållande. I synnerhet inom social- och hälsovården anställs arbetskraft från tredjeländer också för läroavtalsutbildning. I enlighet med 70 § i lagen om yrkesutbildning (531/2017) ska arbetstiden per vecka för en studerande i läroavtalsutbildning i genomsnitt vara minst 25 timmar. Utöver det kunnande som förvärvas i praktiska arbetsuppgifter på en arbetsplats kompletteras läroavtalsutbildningen vid behov också i andra lärmiljöer (t.ex. på läroanstalter och webben), varvid det är en arbetsavtalsfråga mellan den studerande och arbetsgivaren att avtala om lön för annan tid än den då den studerande förvärvar kunnande i praktiska arbetsuppgifter på arbetsplatsen. Om arbetsgivaren inte betalar lön för sådan tid för förvärvande av kunnande i andra lärmiljöer, är den studerande berättigad till studiesociala förmåner inom läroavtalsutbildningen i enlighet med 102 § i lagen om yrkesutbildning. 

För varje studerande som inleder en yrkesutbildning utarbetas en personlig utvecklingsplan för kunnandet (PUK). I planen antecknas bl.a. de lärmiljöer (t.ex. arbetsplats, läroanstalt eller webben) där den studerande förvärvar sitt kunnande. Om mer än hälften av det förvärvande som skrivs in planen ordnas i form av läroavtalsutbildning ska ansökan gälla uppehållstillstånd för arbetstagare. I så fall kommer den nya planerade inkomstgränsen också att påverka dem som kommer till Finland för läroavtalsutbildning. Enligt statistiken över uppehållstillstånd är social- och hälsovården den vanligaste bransch som studerande från tredjeländer söker sig för läroavtalsutbildning. Exempelvis är läroavtalsutbildning för omsorgsassistenter i de flesta fall heltidsarbete och där kommer inkomstgränsen på 1 600 euro således att överskrids även i fortsättningen. Så gott som utan undantag är den lön som garanteras i ansökan om uppehållstillstånd den lön som närvårdaren betalas enligt kollektivavtalet med ett avdrag på 6 eller 10 procent. I genomsnitt har lönen enligt tillståndsansökningarna legat omkring 2 000 euro. Som sagt kan kunnande genom läroavtalsutbildning förvärvas också inom många andra branscher, men det är inte möjligt att undersöka lönerna och bestämmelserna i kollektivavtalen för alla branscher och examina när det gäller läroavtalsutbildning . 

Om andelen arbete (och därmed lönen) i läroavtalsutbildning är så pass liten att personen inte kan få uppehållstillstånd för arbetstagare, kan han eller hon ansöka om uppehållstillstånd för studerande. Då får studeranden dock med stöd av sin rätt att arbeta enligt det uppehållstillståndet arbeta högst 30 timmar i veckan. Det kan således hända att det i och med den nya högre inkomstgränsen uppstår situationer där en person bör ansöka om uppehållstillstånd för arbetstagare, men där personens inkomster inte är tillräckliga för att sådant uppehållstillstånd ska kunna beviljas. Om arbetstimmarna emellertid överstiger 30 timmar, kan den studerande heller inte beviljas uppehållstillstånd för studerande. I nuläget framstår detta inte som ett problem, eftersom det i praktiken inte har kommit in några sådana ansökningar, men om det i framtiden kommer sådana ansökningar, kan det hända att arbetsgivarna reagerar antingen genom att öka antalet arbetstimmar eller andelen avlönad utbildning eller läroanstalterna för sin del genom att minska andelen arbetstimmar inom utbildningen. Det är emellertid önskvärt att andelen utbildning som ordnas på en arbetsplats är stor, eftersom den ger bättre möjligheter för målgruppen att få jobb efter utbildningen och främjat exempelvis språkinlärningen. 

4.2.1.4  Sammanfattning av de ekonomiska konsekvenser

En lönegräns uppskattas minska antalet första uppehållstillstånd för arbetstagare med cirka 120–250 år 2025. På längre sikt beror konsekvenserna för tillgången på arbetskraft och för sysselsättningen på hur högt lönegränsen kommer att läggas genom förordning. Om lönegränsen inte höjs genom förordning, upphör dess begränsande effekter på tillgången på arbetskraft uppskattningsvis 2029. Regeringsprogrammet innehåller inte något beslut om höjning av nivån på lönegränsen. 

De företagsspecifika konsekvenserna kommer att drabba jord- och skogsbruket, fiskerinäringen samt uthyrning, fastighetsservice, resetjänster och andra stödtjänster hårdast. Tillgången på arbetskraft begränsas kraftigast inom de branscher och företag som använder mest deltidsanställd arbetskraft. Det är i synnerhet personer inom följande yrkesgrupper att ligga under en inkomstgräns på 1 600 euro: jordbrukare och djuruppfödare o.d. och biträdande personal inom jordbruk, skogsbruk och fiskerinäringen samt städare, hembiträden och övriga rengöringsarbetare. Regionalt sett skulle effekterna vara relativt sett störst i Egentliga Finland, Österbotten och Södra Savolax. 

Konsekvenserna för de offentliga finanserna av en fastställd lönegräns uppskattas bli små. Personer som kommer från länder utanför EU/EES och vars löneinkomst under inreseåret är cirka 1 500 euro i månaden kommer att ha en genomsnittlig årlig inverkan på de offentliga finanserna under sin livscykel, i huvudsak nära noll. Eftersom lönegränsen uppskattningsvis kommer att minska invandringen endast i fråga om en relativt begränsad grupp, kommer också de uppskattade konsekvenserna för de offentliga finanserna sammantaget att ligga nära noll. 

4.2.2.1  Sökande och deras familjemedlemmar

Propositionen har konsekvenser särskilt för sådana sökande av uppehållstillstånd som arbetar deltid inom vissa branscher som nämns i avsnittet om tillgången på arbetskraft.  

Propositionen har inga direkta konsekvenser för familjemedlemmar till dem som ansöker om uppehållstillstånd för arbetstagare, eftersom kravet på försörjning vid familjeåterförening inte ändras genom propositionen. Nettoinkomstgränsen för familjeåterförening när det gäller maken eller makan är 1 700 euro i månaden (kalkylmässigt 1 000 euro för anknytningspersonen och 700 euro för andra vuxna). Det belopp som krävs för det första barnet ökar med 500 euro och för det andra barnet med 400 euro. Fastställandet av en särskild lönegräns för uppehållstillstånd för arbetstagare ändrar inte beräkningsformeln. I enlighet med 39 § 2 mom. i utlänningslagen strider det inte mot försörjningsförutsättningen att falla tillbaka på förmåner som ersätter kostnader . Till dessa hör bland annat barnbidrag, handikappbidrag, underhållsstöd, bostadsbidrag och stöd för vård av barn. I praktiken innebär detta att de bidrag som familjen får och som hör till den kategorin minskar beloppet av annan försörjning som i princip krävs. Det approximativa minimibeloppet på sökandens inkomster och tillgångar kan alltså bestå av det sammanlagda beloppet av de sociala förmåner som ersätter kostnader andra inkomster och tillgångar. Till exempel kan barnbidrag alltid beaktas i fråga om barn, eftersom alla barn som bor i Finland har rätt till det. 

För närvarande finns inkomstgränserna för familjeåterförening angivna i Migrationsverkets anvisningar. Gränserna är approximativa utgångspunkter som trots att de är vedertagen inte är rättsligt bindande. I enlighet med 39 § i utlänningslagen är det alltid fråga om en bedömning av huruvida den sökande kan antas bli beroende av utkomststöd eller någon motsvarande förmån, och beloppsgränserna har bestämts för att underlätta bedömningen och för att ha enhetliga principer. Regeringsprogrammet innehåller emellertid en skrivning om att inkomstgränserna för uppehållstillstånd ska utredas med beaktande av konsekvenserna för tillgången på arbetskraft och de offentliga finanserna. Avsikten är dessutom att också beslut om inkomstgränserna för familjeåterförening i fortsättningen ska fattas genom förordning av statsrådet. Avsikten är inte enligt regeringsprogrammet att sänka inkomstgränserna. Således är det i praktiken svårt att återförena familjen med bruttoinkomster under 1 600 euro, såvida det inte är fråga om endast ett minderårigt barn eller familjen inte har kompletterande inkomster eller om det inte finns exceptionellt vägande skäl att göra undantag från försörjningsförutsättningen eller barnets bästa kräver det. 

4.2.2.2  Konsekvenser för barn

Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 59 och 60/1991) ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Också enligt 6 § i utlänningslagen det i beslut ägnas särskild uppmärksamhet fästas vid barnets bästa och vid omständigheter som hänför sig till barnets utveckling och hälsa. 

En bedömning av försörjningen hänger för barnets del samman med en ansökan som grundar sig på familjeband, det vill säga till en situation där anknytningspersonen ansöker om uppehållstillstånd för arbetstagare och där man samtidigt avgör barnets ansökan på grund av familjeband. Som framgår av avsnittet ovan krävs det nettoinkomster på 1 500 euro för att få tillstånd på grund av familjeband för ett minderårigt barn. Det är alltså fråga om lägen där anknytningspersonen skulle bli beviljad uppehållstillstånd med bruttoinkomster under 1 600 euro och där uppehållstillstånd på grund av familjeband har sökts för ett (1) barn. Om uppehållstillstånd söks för maken eller makan och endast ett barn, ska nettoinkomsterna i princip vara 2 200 euro. År 2023 och 2024 har det beviljats tillstånd på grund av familjeband i sådana fall där anknytningspersonen har beviljats uppehållstillstånd för arbetstagare och lönen enligt löneuppgifterna är mindre än 1 600 euro.  

Propositionen kan således ha konsekvenser för sådana barn vars vårdnadshavare inte längre får fortsatt tillstånd efter det att en inkomstgräns på 1 600 euro fastställts, förutsatt att anknytningspersonen inte heller kan höja sin inkomstnivå eller att barnet inte har någon annan familjemedlem som kan vara anknytningsperson. Det är främst i fråga om fortsatta tillstånd som det uppstår konsekvenser, eftersom barnet fortfarande befinner sig i ursprungslandet när ansökan om ett första uppehållstillstånd görs och vägran att bevilja det första tillståndet således inte inverkar lika mycket på barnet som vägran att bevilja fortsatt tillstånd. Om anknytningspersonen inte uppfyller villkoren för att beviljas tillstånd och inte får fortsatt tillstånd, kan inte heller barnet få uppehållstillstånd i Finland på grund av familjeband. Lönegränsen är en absolut villkor för att bli beviljad tillstånd och inga undantag är möjliga. Det innebär att barnet måste lämna landet med sin familj och på nytt bosätta sig i sitt tidigare hemland. Men barnet kan ändå fortsätta att leva familjeliv med sin vårdnadshavare. 

Dessutom kan propositionen ha konsekvenser barn vars andra vårdnadshavare har ett uppehållstillstånd för arbetstagare beviljat med inkomster under 1 600 euro, men som inte längre får fortsatt uppehållstillstånd i Finland. Även om barnets eget uppehållstillstånd inte är beroende av detta, inverkar propositionen på barnets rätt att leva familjeliv med båda föräldrarna. Vad som är barnets bästa bedöms också i samband med ett eventuellt beslut om avvisning eller utvisning, men då bedöms inte försörjningen utan bland annat vårdnadshavarrelationen och underhållsrelationen samt avvisningens eller utvisningens konsekvenser för familjelivet. 

4.2.2.3  Jämlikhet och jämställdhet

Förslaget kan ha konsekvenser för jämlikheten. När en lönegräns fastställs kommer arbetsgivarna i praktiken bara att kunna anställa heltidsanställd arbetskraft från utlandet inom låglönebranscher. Detta kan leda till att finska medborgare, EU-medborgare och tredjelandsmedborgare vars vistelsegrund inte är beroende av arbete anställs på deltid, om det är osäkert hur mycket arbete arbetsgivaren har att erbjuda. Det sker eventuellt inom branscher med mycket deltidsarbete i dagsläget, exempelvis hotell- och restaurangbranschen och handelsbranschen. Precis som framgår av avsnittet om de branschspecifika konsekvenserna framträder dessa branscher i dagens läge inte särskilt i statistiken över de branscher för vilka det beviljats uppehållstillstånd när månadsinkomsterna är mindre än 1 600 euro. Detta kan till exempel bero på att det också finns sådana tredjelandsmedborgare på vår arbetsmarknad vars uppehållstillstånd inte är bundet till arbete. Det rör sig exempelvis om studerande som typiskt sett vid sidan av sina studier arbetar just inom hotell- och restaurangbranschen. Dessa personer kan också i fortsättningen anställas i deltidsarbete, eftersom den föreslagna lönegränsen har konsekvenser bara för dem invandrar med uppehållstillstånd för arbetstagare. Hotell- och restaurangbranschen har exempelvis också sådana arbetsuppgifter där lönen är betydligt högre än den lönegräns som nu föreslås bli fastställd. Här kan som exempel nämnas kockar, vars lägsta månadslön utan arbetslivserfarenhet inom branschen är 2 031 euro. Det går således även fortsättningsvis att från tredjeländer anställa arbetskraft med uppehållstillstånd för arbetstagare för dessa jobb, eftersom den föreslagna lönegränsen överskrids också när det anställda har ett deltidsavtal. Den föreslagna lönegränsen utgör på så sätt ingen begränsning när det gäller deltidsanställningar, utan det avgörande är lönen och vistelsegrunden.  

Bestämmelser om förbud mot diskriminering finns i 8 § i diskrimineringslagen. Enligt paragrafen får ingen diskrimineras på grund av bland annat ålder, ursprung, nationalitet eller språk. I 12 § i den lagen föreskrivs det om legitima grunder för särbehandling i yrkesverksamhet och vid anställning. Enligt paragrafen är särbehandling berättigad i arbetsavtalsförhållanden och offentligrättsliga anställningar, vid arbetspraktik och annan motsvarande verksamhet och i anställningssituationer, om särbehandlingen föranleds av verkliga och avgörande krav som gäller arbetsuppgifternas art och utförande och särbehandlingen är proportionerlig för att ett legitimt syfte ska uppnås. Också i 2 kap. 2 § i arbetsavtalslagen (55/2001) finns bestämmelser om opartiskt bemötande och diskrimineringsförbud.  

Om finska medborgare, EU-medborgare eller sådana tredjelandsmedborgare vars vistelsegrund inte är jobbrelaterat anställs för deltidsarbete på grund av medborgarskap eller av någon annan orsak som gäller personen, måste det således avvägas om det är berättigat, dvs. om särbehandlingen föranleds av verkliga och avgörande krav som gäller arbetsuppgifternas art och utförande och särbehandlingen är proportionerlig för att ett legitimt syfte ska uppnås. Propositionen kommer emellertid att påverka detta endast i begränsad omfattning när man beaktar att det redan nu föreskrivs om ett försörjningskrav när det gäller uppehållstillstånd för arbetstagare. Det innebär att en tredjelandsmedborgare ska garanteras så många arbetstimmar att försörjningsförutsättningen blir uppfylld, medan en finsk medborgare kan anställa för deltidsarbete också med färre arbetstimmar. Med andra ord har en sådan avvägning varit obligatorisk också i nuläget. Det finns också många branscher där också deltidsarbete kan räcka för att överskrida inkomstgränsen på 1 600 euro. De branscher där det i framtiden går att anställa tredjelandsmedborgare främst för heltidsarbete är slutligen relativt få till antalet, och det rör sig om branscher där det i vilket fall som helst är vanligt med heltidsarbete (t.ex. inom jordbruk). 

Också 2 kap. 5 § i arbetsavtalslagen innehåller bestämmelser om arbetsgivarens skyldighet att erbjuda deltidsanställda arbete. Enligt den paragrafen ska arbetsgivaren, om den behöver flera arbetstagare för uppgifter som är lämpliga för sådana arbetstagare som redan arbetar på deltid, erbjuda de deltidsanställda dessa arbeten oberoende av skyldigheten att återanställa arbetstagare enligt 6 kap. 6 § i samma lag. Arbetsgivarna är således redan nu skyldig att erbjuda sina anställda fler arbetstimmar innan de börjar rekrytera från tredjeländer. 

Enligt Migrationsverkets statistik beviljas män betydligt fler uppehållstillstånd för arbetstagare än vad som beviljas kvinnor. Exempelvis var männens andel 77 procent av de tillstånd som beviljades 2022. För dem som tjänar mindre än 1 600 euro är fördelningen ändå annorlunda. I den lönegruppen var ungefär 60 procent män och 40 procent kvinnor. Med andra ord påverkar fastställandet av en lönegräns på 1 600 euro relativt sett kvinnor mer än män. 

4.2.3.1  Arbets- och näringsbyråerna

Arbets- och näringsbyrån kontrollerar vid delbeslutsprövningen av ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare att utlänningens försörjning är tryggad genom inkomster från förvärvsarbete under uppehållstillståndets giltighetstid. Propositionen medför ingen ändring i denna prövning. Efter det att omorganiseringen av den offentliga arbetskraftsservicen trätt i kraft den 1 januari 2025 är det Migrationsverket som kontrollerar den sökandes försörjning i fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare. 

Propositionen har vissa konsekvenser för arbets- och näringsbyråns verksamhet och prövning. Arbets- och näringsbyrån ska säkerställa att arbetsgivaren har uppfyllt och i fortsättningen förmår uppfylla sina förpliktelser som arbetsgivare och att de arbetsvillkor arbetsgivaren har avtalat om med sökanden stämmer överens med gällande bestämmelser och kollektivavtalet i fråga eller, om det inte finns något kollektivavtal som ska tillämpas, svarar mot den praxis som gäller arbetstagare som är verksamma i motsvarande uppgifter på arbetsmarknaden. När det gäller att bedöma om försörjningen är tillräcklig medför propositionen ändringar arbets- och näringsbyråns tillämpningspraxis i fråga om både ansökningarna om ett första uppehållstillstånd och ansökningarna om fortsatt uppehållstillstånd när det gäller de branscher där ett allmänt bindande kollektivavtal inte tillämpas eller där minimilönen enligt det kollektivavtal som ska tillämpas är mindre än 1 600 euro i månaden. En högre lönegräns inverkar också på behandlingen av de ansökningar där den som ansöker om uppehållstillstånd för arbetstagare bara garanteras deltidsarbete. I praktiken är inverkan på den praktiska tillämpningen inte stor, eftersom arbets- och näringsbyråerna redan nu förvissar sig om att lönen är tillräcklig enligt de gällande bestämmelserna. 

En högre lönegräns kan öka risken för att arbetsgivare i samband med ansökan om uppehållstillstånd försöker få lönen att framstå som högre än den faktiskt är. Om arbets- och näringsbyrån när den avväger om fortsatt uppehållstillstånd ska beviljas upptäcker att arbetsgivaren i samband med ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare har lämnat myndigheten felaktiga eller vilseledande uppgifter om den garanterade försörjning, kan ändringen eventuellt i fortsättningen öka antalet beslut om vägrat uppehållstillstånd. 

En högre lönegräns kan också innebära att arbets- och näringsbyrån i synnerhet i initialskedet fattar fler negativa delbeslut än tidigare. Inledningsvis kan också antalet begäranden om komplettering antas öka, men sannolikt bara tillfälligt. 

Kundservicens betydelse kommer att accentueras och detta kan förväntas öka arbets- och näringsbyråernas arbetsmängd något. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt kommunikation och kundrådgivning så att smidiga uppehållstillståndsprocesser kan erbjudas även i fortsättningen. 

4.2.3.2  Migrationsverket

Lönegräns för uppehållstillstånd för arbetstagare

Innan omorganiseringen av den offentliga arbetskraftsservicen träder i kraft kommer den sökandes försörjning och den nya lönegränsen enligt denna proposition att kontrolleras av arbets- och näringsbyrån i fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare. Ändringen påverkar således inte direkt Migrationsverkets verksamhet före den 1 januari 2025. 

Efter omorganiseringen kontrollerar Migrationsverket den sökandes lön också i fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare, och då ska Migrationsverket tillämpa den fastställda lönegränsen. Det finns emellertid ingen anledning att anta att det skulle förändra situationen avsevärt jämfört med nuläget ur myndighetens synvinkel. Också den gällande lagen förutsätter att sökandens försörjning kontrolleras, och i praktiken görs det utifrån vissa gränsvärden. Det är inte att förvänta att situationen skulle bli på något sätt oklarare eller annars mer arbetskrävande bara på grund av att det utöver försörjningsförutsättningen uppställs en separat lönegräns som är högre än den nedre försörjningsgränsen. 

En högre lönegräns kan i princip innebära att det fattas fler avslagsbeslut på ansökningar om uppehållstillstånd för arbetstagare och exempelvis beslut om avlägsnande ur landet till följd av dem, om sökanden befinner sig i Finland. Detta kan i någon mån också öka Migrationsverkets arbetsbörda. Det kan ändå antas att när kunderna ges tydliga anvisningar om lönegränsen och dess bindande verkan blir det åtminstone på längre sikt ovanligt med ansökningar där lönen är lägre än den gränsen, vilket avsevärt minskar lönegränsens inverkan. Det är i och för sig typiskt att lagändringar i inledningsfasen trots information orsakar viss oklarhet om tillståndsvillkoren, vilket kan leda till begäranden om kompletterande uppgifter och till och med avslag, men sådana lägen är övergående. 

Fastställande av lönegränsen genom förordning av statsrådet

Det har ingen särskilt stor relevans för Migrationsverkets dagliga verksamhet om den lönegräns som tillämpas inom en viss tillståndsgrund bygger på lag, förordning eller exempelvis vedertagen praxis som härletts ur förarbetena till en lag. Om den inkomstgräns som fastställs genom förordning ändras ofta, kräver det exempelvis uppdatering av den automatiska tillståndshandläggningen och de interna anvisningarna och anvisningarna till kunderna. Det finns dock ingen anledning att anta att detta skulle öka Migrationsverkets arbetsbörda särskilt mycket jämfört med nuläget med tanke på att lönegränsen redan nu för specialsakkunnigas del är bunden till löntagarnas genomsnittliga bruttolön, som uppdateras årligen, och i fråga om andra tillstånd på grund av arbete i praktiken till kollektivavtal och arbetsvillkoret enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002), som också de ändras regelbundet. 

4.2.3.3  Lönegränsens inverkan på bedömningen av försörjningsförutsättningen

I avsnittet om nuläget ovan beskrivs det hur försörjningen bedöms vid ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare. Avsikten med den reform av 5 kap. i utlänningslagen som trädde i kraft den 23 februari 2023 var emellertid att införa gemensamma bestämmelser om de allmänna villkoren för alla uppehållstillstånd som beviljas på grund av arbete. Det innebär att försörjningsförutsättningen också gäller uppehållstillstånd som beviljas med stöd av 74 § (annat arbete, exkl. idrottare, för vilka försörjningsförutsättningen bedöms utifrån det avtal mellan idrottsutövaren och idrottsföreningen som avses i 1 § i lagen om olycksfalls- och pensionsskydd för idrottsutövare (276/2009) och den årsinkomstgräns för försäkringsskyldigheten som anges i avtalet). Det gäller också uppehållstillstånd för specialsakkunniga, även om det i det fallet också finns en separat inkomstgräns. 

I praktiken ska det i samband med tillståndsprövningen kontrolleras både att försörjningsförutsättningen uppfylls och att den separata lönegränsen överskrids. Det beror på att lönegränsen är den gräns i sista hand för när uppehållstillstånd för arbetstagare inte kan beviljas med lägre lön. Försörjningsförutsättningen förutsätter däremot att lönen åtminstone ligger i linje med det kollektivavtal som tillämpas på arbetet. Om inget kollektivavtal tillämpas, uppfylls kravet på försörjning om lönen motsvarar lönenivån för likadana uppgifter. Om lönen inom branschen i fråga inte kan fastställas utifrån dessa kriterier ska den på det sätt som avses i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) vara så stor att arbetsvillkoret uppfylls. Också i fortsättningen krävs det att lönen stämmer överens med kollektivavtalet eller motsvarar lönenivån vid liknande arbetsuppgifter, förutsatt att lönen överskrider den separata lönegränsen på 1 600 euro. Försörjningsförutsättningens förlorar således inte sin betydelse, och dessutom är den också i enlighet med vad som sägs ovan tillämplig på tillstånd som beviljas med stöd av 74 § i utlänningslagen och för vilka det inte uppställs någon separat lönegräns.  

4.2.3.4  Konsekvenser för system

Det krävs ingen systemutveckling när en separat lönegräns uppställs och inte heller någon separat finansiering. Uppdateringar kräver inte att lagen träder i kraft en viss dag då det görs uppdateringar i ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden (UMA) för införandet, utan uppdateringen kan göras flexibelt efter behov. 

4.2.3.5  Beskickningar

Propositionen har inga identifierade konsekvenser för handläggningen av uppehållstillstånd vid de finska beskickningarna. Propositionen kan påverka beskickningarnas arbetsmängd i liten utsträckning, om antalet ansökningar minskar till följd av den nya lönegränsen. Sett i bredare perspektiv har antalet ansökningar emellertid ökat de senaste åren, och det är också möjligt att arbetsgivare som nu erbjuder deltidsarbete övergår till att erbjuda heltidsarbete. 

4.2.3.6  Arbetarskyddsmyndigheterna

Propositionen ökar inte behovet av arbetarskyddstillsyn, eftersom arbetarskyddsmyndigheten redan nu utövar tillsyn över utlänningarnas minimianställningsvillkor. Däremot blir lönegränsen en ny fråga som ska beaktas vid inspektioner.  

För arbetarskyddsmyndigheternas del kan ändringarna eventuellt öka antalet polisanmälningar. Arbetarskyddsmyndigheten ska i enlighet med 85 § 2 mom. i utlänningslagen göra en anmälan till polisen, bland annat om den annat upptäcker att arbetsgivaren i samband med ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare har försäkrat en högre månadslön än vad som de facto har varit fallet i anställningsförhållandet. En sådan gärning är med stöd av 186 § 1 mom. 2 punkten i utlänningslagen straffbar som utlänningsförseelse av arbetsgivare. På motsvarande sätt ökar också polisens arbete om antalet polisanmälningar ökar. 

4.2.4.1  Regionala konsekvenser

Propositionen har regionala konsekvenser. Många av de branscher som påverkas av ändringen är uttryckligen landsbygdsnäringar (se avsnitt 4.2.1.3 Sysselsättning och arbetsliv (branschvisa konsekvenser)). 

Enligt Migrationsverkets statistik beviljades exempelvis 2022 totalt 81 uppehållstillstånd för arbetstagare för arbete i Närpes. För arbete i Salo beviljades 236 tillstånd samt i Raseborg 40, i Sagu 34, Korsholm 33, i Jorois 26, i Laitila 28, i Pemar 26 och i Pöytis 30 tillstånd. I dessa kommuner finns trädgårdar och där bedrivs växthusodling. 

Bland kommunerna finns också stora städer med stora företag som rekryterar mycket arbetskraft också från tredjeländer. För arbete i Helsingfors beviljade 116 tillstånd samt i Åbo 116, i Vanda 114 och i Esbo 40 tillstånd. 

Som framgår av det som sägs ovan kommer tillgången på arbetskraft alltså att försvåras särskilt inom jord- och skogsbruket samt i mindre utsträckning inom fastighetsskötsel och landskapsvård. Sett till yrket kommer en lönegräns på 1 600 euro i synnerhet att minska invandringen bland jordbrukare och djuruppfödare, biträdande personal inom jordbruk, skogsbruk och fiskerinäringen, städare samt hembiträden och övriga rengöringsarbetare Regionalt sett blir konsekvenserna sannolikt vara störst i Södra Österbotten, Mellersta Österbotten och Österbotten. Konsekvenserna drabbar alltså kommunerna på olika sätt och kan komma att försvaga utvecklingen av livskraften i de kommuner som ändringarna berör mest. 

4.2.4.2  Åland

Enligt 27 § 2 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om rätten att vistas i landet. På Åland finns Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet som behandlar ansökningar om uppehållstillstånd för arbetstagare. Således påverkar ändringen också den myndighetens verksamhet när den måste börja tillämpa den nya lönegränsen. 

På Åland är de branscher för vilka det beviljas tillstånd för löner under 1 600 euro i stor utsträckning desamma som på fastlandet. Det gäller främst om växthusarbete och annat jordbruksarbete. Största delen av de beviljade tillstånden beviljas också på Åland för jobb där lönen överskrider lönegränsen på 1 600 euro. 

4.2.4.3  Kommunerna och välfärdsområdena

Propositionen har inga kostnadskonsekvenser för kommunerna och välfärdsområdena och den föranleder inga uppgifter för dem. Kommunerna övertar ansvaret för arbetskraftsservicen den 1 januari 2025. Propositionen kan således ha vissa konsekvenser för kommunernas sysselsättnings- och arbetsgivarservice. Som det konstateras ovan påverkas kommunerna på olika sätt och fastställandet av en lönegräns kan försvaga utvecklingen av livskraften i synnerhet i de kommuner som berörs mest av ändringarna, förutsatt att arbetsgivarna inte kan anställa arbetstagare på grund av att en lönegräns fastställs. Reformen kan också inverka på kommunernas ekonomi i form av minskade skatteinkomster i områden där företagen på grund av att en lönegräns fastställts inte kan anställa arbetstagare.