1
Protokollets innehåll och förhållande till lagstiftningen i Finland
Artikel 1. Enligt artikel 1 i protokollet ska medlemsstaterna, när de fullgör sina förpliktelser att undertrycka tvångsarbete eller obligatoriskt arbete enligt konventionen, vidta effektiva åtgärder för att förebygga och avskaffa detta bruk, erbjuda offer skydd och tillgång till lämpliga och effektiva rättsmedel, t.ex. ersättning, och straffa dem som gör sig skyldiga till användning av tvångsarbete.
Medlemsstaten ska i samråd med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer utarbeta en nationell strategi och handlingsplan för ett verkningsfullt och bestående undertryckande av tvångsarbete. Denna strategi och handlingsplan ska inbegripa systematiska åtgärder som ska vidtas av de behöriga myndigheterna och, på lämpligt sätt, i samverkan med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer samt med andra berörda grupper.
I artikel 1.3 i protokollet konstateras att där inte ändras definitionen av tvångsarbete i konventionen från 1930. Däremot förutsätter protokollet särskilda åtgärder mot handel med människor i syfte att utnyttja dessa i tvångsarbete.
I den finländska utlänningslagstiftningen ingår möjlighet att för offer för obligatoriskt arbete bevilja uppehållsrätt i Finland, när de villkor för uppehållstillstånd som anges i utlänningslagen (301/2004) uppfylls. Grunder för tillståndet kan beroende på omständigheterna i det specifika fallet vara uppehållstillstånd för offer för människohandel enligt 52 a § i utlänningslagen eller uppehållstillstånd enligt 52 d § för tredjelandsmedborgare som vistats och arbetat olagligt i landet, internationellt skydd (6 kap. i utlänningslagen) eller uppehållstillstånd enligt 52 § i utlänningslagen av individuella mänskliga orsaker om det med hänsyn till utlänningens hälsotillstånd, de band som knutits till Finland eller av någon annan individuell, mänsklig orsak är uppenbart oskäligt att vägra uppehållstillstånd, särskilt med beaktande av de förhållanden i vilka han eller hon skulle hamna i sitt hemland eller hans eller hennes sårbara ställning.
Migrationsverket beviljar uppehållsrätt i Finland, om de villkor för tillståndet som anges i utlänningslagen uppfylls. Ett tillfälligt uppehållstillstånd för offer för människohandel enligt 52 a § 1 mom. i utlänningslagen har som villkor att offret är berett att samarbeta med myndigheterna för att de som misstänks för människohandel ska kunna gripas. Däremot förutsätter beviljandet av ett kontinuerligt uppehållstillstånd enligt 52 a § 2 mom. i utlänningslagen till ett offer för människohandel som befinner sig i en särskilt utsatt ställning inte samarbete med myndigheterna.
I Finland finns ett hjälpsystem för offer för människohandel. Inom ramen för systemet kan offer för människohandel erbjudas bland annat råd och rättshjälp samt tolktjänster, ges hjälp med logi och försörjning samt med eventuellt återvändande hem. Om offret för människohandeln har en hemkommun, ansvarar kommunen för hjälpen. I annat fall ansvarar förläggningen i Joutseno för hjälpen.
I lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel (746/2011) ingår bestämmelser om hjälpsystemet för offer för människohandel. Enligt 33 § i lagen är avsikten med hjälpsystemet att
1) besluta om upptagning av en person i hjälpsystemet, vid behov efter att ha hört den sektorsövergripande expertgruppen,
2) ge offer för människohandel återhämtningstid enligt 36 § eller att i enlighet med 52 c § i utlänningslagen ge dem betänketid som avses i 52 b § i den lagen, och i att förlänga och avbryta återhämtnings- eller betänketiden,
3) ordna hjälpinsatser till offer för människohandel som inte har en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun i Finland,
4) samarbeta med kommunen om hjälp till offer för människohandel som har en i lagen om hemkommun (201/1994) avsedd hemkommun i Finland,
5) identifiera offer för människohandel i enlighet med 38 § 3 mom.,
6) besluta om avförande av ett offer för människohandel från hjälpsystemet, vid behov efter att ha hört den sektorsövergripande expertgruppen.
I 34 § i lagen finns bestämmelser om framställning om att uppta en person i hjälpsystemet. Enligt paragrafen kan en aktör inom den offentliga eller privata sektorn eller tredje sektorn göra en framställning till förläggningen i Joutseno om att en person som aktören antar är offer för ett människohandelsbrott ska upptas i hjälpsystemet. Framställningen kan också göras av personen själv.
I 35 § finns en bestämmelse om upptagning i hjälpsystemet. En person för vars del det har gjorts en framställning om upptagning i hjälpsystemet ska upptas i systemet, om personen med hänsyn till omständigheterna kan bedömas vara offer för ett människohandelsbrott och han eller hon är i behov av hjälpinsatser. Även en person som bistår vid utredningen av ett människohandelsbrott kan upptas i hjälpsystemet, om han eller hon är i behov av särskild hjälp. Även ett barn till en person kan upptas i hjälpsystemet, om barnet befinner sig i Finland och är i behov av hjälp.
Arbetarskyddsförvaltningen hjälper offer för människohandel i frågor som hänför sig till skydd av arbetstagare. Diskrimineringsombudsmannen har till uppgift att främja likabehandling och att ingripa i diskriminering.
Inrikesministeriet tillsatte den 20 mars 2013, i enlighet med ett beslut som ministergruppen för den inre säkerheten fattade den 14 december 2012, en arbetsgrupp för att utarbeta ett förslag till hur den förvaltningsövergripande uppföljningen och samordningen av arbetet mot människohandel ordnas i statsrådet. Enligt arbetsgruppens förslag inledde en samordnare för arbetet mot människohandel sin verksamhet vid inrikesministeriet den 1 juni 2014. Samordnaren har till uppgift att bland annat samordna förvaltningsövergripande ärenden med anknytning till arbetet mot människohandel samt att delta i det internationella samarbete som hänför sig till uppgiften.
I uppdraget för samordnaren för arbetet mot människohandel ingick utarbetandet av ett förslag om ur samordningen av statsrådets arbete mot människohandel ska organiseras i fortsättningen. Samordnarens utkast skickades ut på remiss den 7 januari 2015. Därefter fortsatte samordnaren med beredningen så att samordningsstrukturen inledde sin verksamhet hösten 2015.
I statsrådets samordningsstruktur för arbetet mot människohandel ingår utöver ministerarbetsgrupperna för den inre säkerheten och rättsvården, vilka styr verksamheten, samt kanslichefsmötet dessutom sekretariatet för samordning av arbetet mot människohandel tillsatt för mandattiden 19.8.2015—31.5.2017 och närverkssamarbete, vilka leds av samordnaren för arbetet mot människohandel. I samordningssekretariatet är alla centrala ministerier som arbetar mot människohandel företrädda. Sekretariatet har i sitt arbete även samråd med sakkunniga i den mån som behövs i det enskilda fallet, som till exempel med den nationella människohandelsrapportören.
Till närverket för statsrådets arbete mot människohandel kallades sakkunniga från de centrala aktörerna i arbetet mot människohandel. I nätverket finns en täckande representation för såväl myndigheterna, av vilka till exempel hjälpsystemet för offer för människohandel och Polisstyrelsen kan nämnas, som för organisationerna, inklusive arbetsmarknadsorganisationerna. För närvarande medverkar 27 olika aktörer i nätverket. Samordnaren för arbetet mot människohandel deltar också regelbundet i olika aktiviteter av nätverket av organisationer mot människohandel (IKV-nätverket) som samordnas av Brottsofferjouren (RIKU).
Diskrimineringsombudsmannen är också en nationell människohandelsrapportör och följer upp fenomen kring människohandel. Rapportören kan också ge juridisk rådgivning och bistå offer i rättegången. Människohandelsrapportören upprättar rapporter om människohandel och fenomen i samband med den, om läget för arbetet mot människohandel och om hur offrens rättigheter förverkligas samt deltar i uppföljningen av rapporteringen och främjandet och övervakningen av arbetet mot människohandel.
Den nationella människohandelsrapportören lämnar varje år till statsrådet och vart fjärde år till riksdagen en berättelse om människohandel och därmed sammanhängande fenomen. Ett centralt syfte med rapporteringen är att utifrån det insamlade och analyserade materialet upptäcka problempunkter i arbetet mot människohandel och ta itu med problemen samt att ge rekommendationer om hur arbetet mot människohandel kan utvecklas. Den nationella människohandelsrapportören lämnar vart fjärde år till riksdagen en omfattande utvärderande berättelse om läget för arbetet mot människohandel inklusive rekommendationer. Människohandelsrapportören ger också råd till och stöder aktörer som arbetar med människohandel i verkställigheten av sina rekommendationer och riksdagens ställningstaganden.
Statsrådet godkände senast år 2008 en preciserad handlingsplan mot människohandel. Utifrån planen har bl.a. två betydande lagprojekt som gäller människohandel beretts och satts i kraft samt samordningen av arbetet mot människohandel utvecklats. Med beaktande av det samordnings- och utvecklingsarbete som hänför sig till statsrådets struktur för arbetet mot människohandel samt människohandelsrapportörens roll som utvecklare och uppföljare av arbetet mot människohandel, anses det inte vara nödvändigt att utarbeta en separat handlingsplan mot tvångsarbete med tanke på genomförandet av protokollet. Dessutom har den tämligen täckande lagstiftningen om bekämpande av människohandel betydelse i ärendet. Protokollet om tvångsarbete beaktas i tillämpliga delar i arbetet för statsrådets struktur mot människohandel, som till exempel vid beredningen av statsrådets eventuella handlingsprogram mot människohandel eller andra jämförbara planer som riktar sig till tiden efter det nationella ikraftträdande av protokollet. Således kan det anses att Finland uppfyller kravet på den strategi och handlingsplan som förutsätts i protokollet.
I Finland omfattar de människohandelsbrott som kriminaliserats i 25 kap. i strafflagen (39/1889) tvångsarbete och kriminalisering av slaveri. Människohandel och grov människohandel samt försök till båda gärningarna är straffbara. Straffet för människohandel är minst fyra månaders och högst sex års fängelse. Straffskalan för grov människohandel är 2—10 års fängelse.
För människohandel döms den som genom att
1) utnyttja någon annans beroende ställning eller skyddslösa läge eller genom att utöva påtryckning mot någon annan,
2) vilseleda någon annan eller genom att utnyttja att någon vilseletts,
3) betala ersättning till en person som utövar makt över en annan person, eller
4) ta emot en sådan ersättning utövar makt över någon eller rekryterar, överlåter, transporterar, tar emot eller inhyser någon i syfte att göra honom eller henne till föremål för bland annat tvångsarbete.
För människohandel döms också den som utövar makt över en person som är yngre än 18 år eller som rekryterar, överlåter, transporterar, tar emot eller inhyser en sådan person i ovan nämnda syfte, även om inget av de nämnda medlen har använts.
Det ska dömas för grov människohandel, om vid människohandel
1) våld, hot eller list används i stället för eller utöver de medel som avses i 3 §,
2) någon uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet tillfogas svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, försätts i livshotande läge eller utsätts för därmed jämförbart synnerligen kännbart lidande,
3) brottet riktar sig mot ett barn under 18 år eller mot en person som har en väsentligt nedsatt förmåga att försvara sig, eller
4) brottet begås som ett led i en i 6 kap. 5 § 2 mom. avsedd organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet, och gärningen även bedömd som en helhet är grov.
För grov människohandel döms också den som utsätter någon annan för slaveri eller håller någon annan i slaveri, transporterar slavar eller handlar med slavar, om gärningen bedömd som en helhet är grov.
Nära det straffrättsliga rekvisitet för människohandel ligger också ockerliknande diskriminering i arbetslivet, som kriminaliseras i 47 kap. i strafflagen. Med ockerliknande diskriminering i arbetslivet avses en situation där arbetsgivaren försätter en arbetstagare i märkbart ofördelaktig ställning genom att utnyttja arbetstagarens beroende ställning, okunnighet eller oförstånd. I praktiken är det nästan alltid fråga om utländska arbetstagare som inte kan yrka på sina rättigheter på grund av okunnighet, bristande språkkunskaper och ställning som är beroende av arbetsgivaren. Situationen närmar sig människohandel, om arbetstagaren måste arbeta orimligt mycket utan att arbetarskyddsaspekter beaktas eller i förhållanden som kränker människovärdet.
I 47 kap. 6 § i strafflagen föreskrivs att brott mot förbudet att ta ut avgift för arbetsförmedling är straffbart. Enligt paragrafen ska den som av en enskild kund tar ut avgift i strid med det förbud att ta ut avgift för arbetsförmedling som föreskrivs i 12 kap. 5 § 1 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012) för brott mot förbudet att ta ut avgift för arbetsförmedling dömas till böter eller fängelse i högst ett år. I vissa fall har offer för människohandel varit tvungna att i sitt hemland betala flera tusen euro till arbetsgivaren eller arbetsgivarens representant eller arbetsförmedlaren för att få komma till Finland för att arbeta. Skuldförhållandet har således för arbetstagarna skapat en ställning som är beroende av andra redan före ankomsten till Finland.
Det kan anses att lagstiftningen och praxisen i Finland uppnår till en nivå som anges i artikel 1 i protokollet.
Artikel 2. I artikel 2 i protokollet fastställs åtgärder som staterna ska genföra för att förebygga tvångsarbete eller obligatoriskt arbete. Till dem hör framför allt att utbilda och informera särskilt utsatta grupper och arbetsgivare för att förebygga risken för att bli offer för tvångsarbete samt delaktighet i användningen av tvångsarbete. Medlemsstaterna ska se till att den lagstiftning som är relevant för förebyggande av tvångsarbete samt efterlevnaden av lagstiftningen omfattar alla arbetstagare och alla sektorer av ekonomin samt att de tjänster som tillhandahålls av arbetarskyddsinspektörer och övriga myndigheter som ansvarar för efterlevnaden stärks. Personer, särskilt invandrare, måste skyddas från potentiellt oegentliga och bedrägliga rekryterings- och arbetsförmedlingsmetoder. Inom såväl den offentliga som den privata sektorn måste tillbörlig aktsamhet stödjas för att förebygga riskerna för tvångsarbete och bemöta dem. De grundläggande orsaker och faktorer som ökar riskerna för tvångsarbete måste tas itu med.
Information och utbildning
På Migrationsverkets webbplats finns en kort faktasida om problem som hänför sig till anställningsförhållanden. På sidan finns också länkar via vilka man får ytterligare information om till exempel människohandel eller om situationer där anställningsförhållandet är förenat med underbetalt arbete, överlånga arbetsskift eller motsvarande omständigheter.
Arbetarskyddsmyndigheterna har tillsammans med EU:s flyktingfond utarbetat ett ”visitkort” mot människohandel för offren. Där finns kontaktuppgifter i händelse av att det i ett anställningsförhållande förekommer drag av människohandel. ”Visitkortet” har översatts till flera olika språk.
I 2 kap. 4 § i arbetsavtalslagen (55/2001) finns bestämmelser om arbetsgivarens skyldighet att till arbetstagaren lämna information om de centrala villkoren i arbetet. För försummelse av informationsskyldigheten föreskrivs straff i arbetsavtalslagen.
I Finland har det ordnats informationskampanjer som är gemensamma för olika myndigheter och andra aktörer, där bl.a. straffbarheten i fråga om att att låta utföra tvångsarbete tangeras (till exempel kampanjen mot grå ekonomi och kampanjen mot människohandel). Också Europeiska institutet för kriminalpolitik (HEUNI) har år 2014 publicerat anvisningar för förebyggande av missbruk och arbetsrelaterad människohandel i samband med rekrytering och anställning av utländska arbetstagare.
Polisen informerar brottsoffer om bland annat hur man får rättshjälp och om stödtjänster för offer för olika slag av brott. Myndigheter och frivilligorganisationer har tillsammans tagit fram olika infoblad på olika språk för brottsoffer. Brottsoffer har möjlighet att få gratis tolkning på det språk som offret antas förstå. Utöver det som nämns ovan informerar polisen misstänkta offer för människohandel om hjälpsystemet för offer för människohandel och hänvisar med personens samtycke offret till systemet.
Polisen utbildas kontinuerligt att identifiera bl.a. offer för människohandel. Många arbetstagare som tvingats till tvångsarbete kan vara offer för människohandel.
Tillämpning av arbetslagstiftningen på alla arbetstagare inom alla sektorer av ekonomin
I Finland tillämpas arbetslagstiftningen på alla arbetstagare inklusive dem som vistas olagligt i landet. Arbetslagstiftningen omfattar också alla sektorer av ekonomisk verksamhet. Kollektivavtalen tillämpas på arbetstagare antingen med stöd av normalt bindande verkan eller allmänt bindande verkan, när kriterierna för tillämpning uppfylls.
I diskrimineringslagen (1325/2014) förbjuds diskriminering i arbetslivet bland annat på grund av nationalitet samt etniskt ursprung. För myndigheterna uppställs skyldighet att främja likabehandling inom sitt verksamhetsområde.
I Finland baserar sig den sociala tryggheten huvudsakligen på boendet. Det är fråga om stadigvarande boende när personen har sin egentliga bostad och sitt egentliga hem i Finland och personen ständigt huvudsakligen vistas här. Såldes baserar sig rätten till flera förmåner på att personen anses vara bosatt i Finland på det ovan nämnda sättet. Lagen om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet (1573/1993), nedan tillämpningsområdeslagen, gäller bl.a. folkpension och garantipension, barnbidrag och bostadsbidrag.
Tillämpningsområdeslagen tillämpas på personer som vistas i Finland lagligen. Om det enligt utlänningslagen krävs att personen har uppehållstillstånd, förutsätts att tillståndet i regel gäller i minst ett år för att personen ska omfattas av den sociala tryggheten. I vissa fall räcker det också med ett uppehållstillstånd eller rätt att arbeta som gäller kortare tid än ett år.
Kravet på boende enligt tillämpningsområdeslagen används också vid tillämpningen av sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Till sjukförsäkringsförmånerna hör rehabilitering som Folkpensionsanstalten ordnar och ger ersättning för. Folkpensionsanstalten ordnar medicinsk rehabilitering för gravt handikappade, yrkesinriktad rehabilitering och rehabilitering enligt prövning samt ger ersättning för rehabiliterande psykoterapi enligt lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner (566/2005).
I Finland har dessutom alla som är bosatta i Finland på det sätt som förutsätts i lagen om hemkommun rätt till kommunala hälsovårds- och socialtjänster.
En person kan omfattas av den bosättningsbaserade sociala tryggheten i Finland genom arbete. Detta förutsätter minst fyra månaders oavbrutet arbete eller företagande.
De sektorer inom den sociala tryggheten i Finland som baserar sig på arbete är arbetspensioner samt försäkring för olycksfall i arbetet eller yrkessjukdomar. Arbetsgivaren har skyldighet att teckna ovan nämnda försäkringar och arbetstagarna rätt till förmånerna från den tidpunkt då arbetet inleds. Om arbetsgivaren försummar försäkringen, mister arbetstagaren dock inte sin rätt till förmånerna. Tecknandet av försäkringarna övervakas och i lagstiftningen finns egna förfaranden för försummelsefall.
Den finländska lagstiftningen garanterar social trygghet, inklusive rehabilitering, till alla som är lagligt bosatta i Finland. Socialskyddsrättigheter som baserar sig på arbete har tillförsäkrats i lagstiftningen även i de fall där arbetsgivaren har försummat sina skyldigheter i samband med ordnande av social trygghet.
Verkställighet av arbetarskyddsinspektioner och annan lagstiftning
I Finland finns en arbetarskyddsorganisation som täcker hela landet. Inspektioner kan vid behov riktas till vissa branscher eller vissa objekt där det i typiska fall förekommer tvångsarbete.
I protokollet förutsätts att verksamheter som utövar arbetsmiljötillsyn och andra verksamheter som ansvarar för tillämpningen av denna lagstiftning stärks. Detta torde i praktiken innebära att resurserna utökas antingen genom att ny personal anställs eller att befintliga resurser riktas till övervakningen av tvångsarbete. I Finland genomfördes åren 2011—2015 ett program för bekämpning av grå ekonomi. I samband med programmet effektiviserades övervakningen av utlänningar och anställdes mer personal för tillsynen. Trots att programmet och dess finansiering upphört har nivån på övervakningen av utlänningar hållits på samma nivå. I stomplanen och resultatavtalen för ansvarsområdena för arbetarskydd vid regionförvaltningsverken har det avtalats att övervakningen av utlänningar i fortsättningen är en av inriktningsgrunderna för tillsynen. Varje ansvarsområde för arbetarskydd har en eller flera arbetarskyddsinspektörer som koncentrerar sig på övervakning av utlänningar. Avsikten är att förbättra informationsutbytet mellan myndigheter. Vid social- och hälsovårdsministeriet bereds en regeringsproposition genom vilken arbetarskyddsmyndigheterna får mer information från andra myndigheter än i nuläget.
Saker som granskas i informationssystemet för arbetarskydd (Vera) är till exempel diskriminering i arbetslivet och opartiskt bemötande samt lönen för utstationerade arbetstagare. I fråga om hyrda arbetstagare granskas de arbetade timmarna, vilotiderna och deras förläggning, arbetsskiftsförteckningen samt ordnandet av ledighet per vecka.
I uppehållstillståndsprocessen granskas villkoren för anställningsförhållandet på det sätt som föreskrivs i 5 kap. i utlänningslagen. I 72 § i utlänningslagen, som gäller ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare och bilagor till den, förutsätts att arbetsgivaren bl.a. ska lämna information om de centrala villkoren i arbetet samt en försäkran om villkoren för anställningsförhållandet. Arbets- och näringsbyrån överväger bland annat de ovan nämnda omständigheterna när byrån ger ett delbeslut i ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare. Uppfyllandet av villkoren för annat uppehållstillstånd som beviljas för förvärvsarbete prövas av Migrationsverket. De som ansöker om uppehållstillstånd kan höras personligen (utomlands i allmänhet vid en finsk beskickning), om detta anses vara nödvändigt för en närmare utredning av ärendet, till exempel en närmare utredning av utlänningens omständigheter.
Skydd mot oegentliga anställnings- och rekryteringsprocesser
I 3 kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice finns bestämmelser om de grunder på vilka arbets- och näringsmyndigheten kan vägra ta emot en platsanmälan om en ledig anställning eller ta bort anmälan ur arbets- och näringsbyråns kundinformationssystem. Sådana grunder är misstanke om att
— arbetsgivaren bryter mot ett lagstadgat diskrimineringsförbud,
— arbetsgivaren söker arbetstagare för lagstridiga arbetsuppgifter eller i fråga om vilka det strider mot lag att anställa den som söks,
— arbetsgivaren väsentligt försummar sina skyldigheter enligt 2 kap. i arbetsavtalslagen eller 2 och 3 kap. i lagen om sjöarbetsavtal (756/2011) eller sin skyldighet att betala skatter eller lagstadgade avgifter,
— det på arbetsplatsen föreligger ett uppenbart hot om våld eller förekommer trakasserier eller annat osakligt bemötande som medför olägenhet eller risk för arbetstagarens hälsa
— det på grund av uppgiftens natur eller av annan motsvarande orsak inte är ändamålsenligt att stödja tillsättningen genom arbetsförmedling.
När arbets- och näringsmyndigheten överväger grunderna att vägra ta emot en anmälan om en ledig anställning eller ta bort anmälan ur kundinformationssystemet, agerar myndigheten utifrån de uppgifter som den har tillgång till antingen direkt på basis av anmälan eller utifrån uppgifter som myndigheten fått på basis av arbetsgivarens tidigare förfarande. Arbets- och näringsbyrån kan ha grundad anledning att misstänka att arbetsgivarens förfarande eller förhållandena på arbetsplatsen inte är sakliga till exempel utifrån tidigare samarbete med arbetsgivaren, myndighetssamarbete eller kontakter från kunderna.
En arbetsgivare eller ett företag kan på nämnda grunder även förvägras andra offentliga arbetskrafts- och företagstjänster med stöd av 12 kap. 7 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Enligt 1 kap. 6 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice är den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen avgiftsfri för enskilda kunder. I 12 kap. 7 § i lagen föreskrivs om förbud att ta ut avgifter för arbetsförmedling för dem som tillhandahåller privat arbetskraftsservice samt tjänster och åtgärder som anses omfattas av förbudet att ta ut avgifter för arbetsförmedling. I enlighet med bestämmelsen får de som tillhandahåller privat arbetskraftsservice inte ta ut avgifter för förmedling av information om tillgängliga lediga jobb, för sökande och erbjudande av lämpliga jobb för arbetssökanden, för presentation av arbetssökanden för arbetsgivare, för rådgivning om lediga jobb och jobbsökning samt för registrering av enskilda kunder som arbetssökande. Förbudet att ta ut avgifter för arbetsförmedling gäller också situationer där hyrda arbetstagare efter uppdragets slut anställs av ett användarföretag.
Förutom förbudet att ta ut avgifter för arbetsförmedling gäller för privat arbetskraftsservice även 12 kap. 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. I paragrafen föreskrivs att de som tillhandahåller privat arbetskraftsservice ska iaktta jämlikhet och att de inte får inte bjuda ut minderårig arbetskraft för arbete där anställning av sådan arbetskraft är förbjuden enligt lagen om unga arbetstagare (998/1993). Dessutom föreskrivs i paragrafen om arbets- och näringsministeriets rätt att för tillsynen över privat arbetskraftsservice få uppgifter om servicen av dem som tillhandahåller den eller av sammanslutningar som företräder dem. Genom förordning av statsrådet utfärdas bestämmelser om behandlingen av uppgifter på trepartsbasis samt om offentliggörande av uppgifter.
De diskrimineringsförbud som ingår i diskrimineringslagen och lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986) förpliktar även dem som tillhandahåller privat arbetskraftsservice. Kravet på jämlikhet enligt lagen om offentlig arbetskraftsservice syftar till att säkerställa att likabehandling av arbetstagare och arbetssökande iakttas i privat arbetskraftsservice. Även privata arbetsförmedlingar som anställer personer för vidareuthyrning ska iaktta lagen om unga arbetstagare. Förbudet enligt lagen om offentlig arbetskraft och företagsservice att bjuda ut minderårig arbetskraft för arbete där anställning av sådan arbetskraft är förbjuden enligt lagen om unga arbetstagare stärker detta ytterligare.
Arbetarskyddsmyndigheterna övervakar att de som tillhandahåller privat arbetskraftsservice iakttar arbetsvillkoren och diskrimineringsförbuden i arbetsavtalslagen, lagen om sjöarbetsavtal, diskrimineringslagen och jämställdhetslagen för sina arbetstagare. Tillsynen gäller all diskriminering på basis av de förbjudna diskrimineringsgrunderna. Diskrimineringsombudsmannen samt diskriminerings- och jämställdhetsnämnden utövar tillsyn över diskriminering på grund av etniskt ursprung utanför arbetslivet och jämställdhetsombudsmannen utövar tillsyn över diskriminering på grund av kön.
Fast det inte har föreskrivits en egentlig besvärsrätt i fråga om själva arbetsförmedlingstillfället, undersöker arbetarskyddsmyndigheterna eventuella förseelser som gäller iakttagandet av villkoren för anställningsförhållandet, inklusive påstådd diskriminering i arbetslivet. Dessutom kan misstanke om diskriminering i arbetslivet och brott mot förbudet att ta ut avgift för arbetsförmedling med beaktande av straffbestämmelserna i 47 kap. i strafflagen föras till polisen för undersökning.
Finland ska anses uppnå till den nivå som förutsätts i artikel 2.
Artikel 3. I artikel 3 i protokollet bestäms att medlemsstaterna ska vidta effektiva åtgärder för att identifiera, befria, skydda, återställa och rehabilitera alla offer för tvångsarbete eller obligatoriskt arbete samt även erbjuda andra former av hjälp och stöd.
I 38 § i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel finns en bestämmelse om identifiering av offer för människohandel. I bestämmelsen förskrivs att när förundersökningsmyndigheten eller åklagaren inleder förundersökning av ett misstänkt, i 25 kap. 3 eller 3 a § i strafflagen avsett människohandelsbrott, identifierar förundersökningsmyndigheten eller åklagaren eventuella offer för brottet som offer för människohandel. När Migrationsverket beviljar uppehållstillstånd med stöd av 52 a § 2 mom. i utlänningslagen identifierar Migrationsverket den som beviljats uppehållstillståndet som offer för människohandel. Förläggningen i Joutseno kan identifiera ett offer för människohandel efter att ha hört den i 38 c § avsedda sektorsövergripande expertgruppen, om
1) förundersökningsmyndigheten eller åklagaren har beslutat att inte inleda förundersökning i Finland men det finns grundad anledning att anse att en person som har upptagits i hjälpsystemet har fallit offer för människohandel utomlands, eller
2) det av ett beslut att avbryta eller avsluta förundersökningen framgår att en person ska anses ha fallit offer för ett människohandelsbrott men det inte har varit möjligt att föra saken till åklagare eftersom det inte finns någon att väcka åtal mot.
Vid Migrationsverket har det utvecklats metoder för att upptäcka och identifiera offer för människohandel (inklusive offer för tvångsarbete) i samband med tillståndsprocesserna för både asylbaserade och arbetsrelaterade uppehållstillstånd. I asylförfarandet (asylsamtalet) och i behandlingen av arbetsrelaterade uppehållstillstånd fästs vikt vid omständigheter som kan indikera förhållanden som har anknytning till människohandel eller åtgärder som liknar människohandel.
I asylenheten vid Migrationsverket finns en sakkunnig i människohandel som bl.a. har till uppgift att samordna människohandelsärenden som kommer till ämbetsverket och följa upp och samordna ämbetsverkets praxis i samband med människohandel. Även vid migrationsenheten finns en sakkunnig som är särskilt insatt i människohandelsfrågor och som är sakkunnig i synnerhet i fråga om arbetsrelaterad människohandel.
Vår nationella reglering i fråga om offer för människohandel är synnerligen täckande och den vidareutvecklas kontinuerligt. Utöver bestämmelserna i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel samt i utlänningslagen om hjälp för offer för människohandel samt om betänketid och uppehållstillstånd är bl.a. bestämmelserna om förordnande av företrädare, bestämning av ålder och spårande av familjemedlemmar betydelsefulla.
Polisen samarbetar med olika myndigheter, såsom arbetarskyddsmyndigheterna, för att bland annat hitta offer för tvångsarbete.
Polisen försöker inleda en förundersökning med låg tröskel i fall där det finns anledning att misstänka att tvångsarbete utförs. Då kan brottsbeteckningen vara bl.a. människohandel, men även andra brottsbeteckningar av motsvarande typ kan komma i fråga.
Polisen vidareutvecklar åtgärderna för vittnesskydd. Om polisen har anledning att misstänka att personen är yngre än 18 år, behandlar polisen personen som minderårig, fastän åldern inte kan verifieras.
Det kan anses att lagstiftningen och praxisen i Finland uppnår till en nivå som förutsätts i artikel 3.
Artikel 4. I artikel 4.1 i protokollet krävs att medlemsstaterna säkerställer att alla offer, oavsett deras närvaro eller rättsliga ställning inom det nationella territoriet, har tillgång till lämpliga och effektiva rättsmedel, såsom ersättning. Enligt artikel 4.2 ska myndigheterna ha rätt att inte åtala eller besluta om påföljder för offer för deras inblandning i olaglig verksamhet som de har tvingats till.
Enligt allmänna straffrättsliga läror om undanröjande av straffbarheten kan en person inte straffas för en gärning som personen har tvingats till.
Bestämmelser som rättsmedel ingår bl.a. i lagen om rättegång i brottmål (689/1997).
Finland kan anses uppnå till den nivå som förutsätts i artikel 4.
Artikel 5. I artikel 5 i protokollet konstateras att medlemstaterna ska samarbeta med varandra för att säkerställa att alla former av tvångsarbete eller obligatoriskt arbete förhindras och avskaffas.
Eftersom Finland aktivt deltar i det internationella samarbetet för att avskaffa och förebygga människohandel och tvångsarbete, uppnår Finland även den nivå som förutsätts i denna artikel.
Artikel 6. I artikel 6 i protokollet förutsätts att de åtgärder som vidtas för att tillämpa bestämmelserna i detta protokoll och i konventionen från 1930 ska beslutas genom nationella lagar, förordningar eller föreskrifter av den behöriga myndigheten. Det förutsätts även samråd med berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer i beredningen av den aktuella lagstiftningen.
Med hänvisning till de åtgärder som redogjorts för i samband med artiklarna 1—4 kan Finland även anses uppfylla kraven i artikel 6.
Artikel 7. Genom bestämmelserna i artikel 7 i protokollet ändras 1930 års konvention så att övergångsbestämmelserna i artikel 1, punkterna 2 och 3, och artiklarna 3—24 upphävs. Dessa övergångsbestämmelser har inte tillämpats på decennier, så det formella upphävandet av dem har inte konsekvenser i praktiken.
Artikel 8—12. Resten av artiklarna i protokollet gäller bl.a. bestämmelser om dess ratificering, uppsägning, ikraftträdande samt de olika språkversionernas giltighet.