7.1
Lagen om systemet för bostadssparande
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §.Tillämpningsområde
. Den föreslagna lagen innehåller bestämmelser om bostadssparavtal och om räntestödslån och beviljande av statsborgen för anskaffning av en första bostad, det vill säga om alla element i systemet för bostadssparande. Den bostad som köps ska vara belägen i Finland. Lagen ska inte tillämpas på bostadslån som lyfts för att finansiera en första bostad eller någon annan bostad som skaffas för egen användning när köparen inte har ingått ett bostadssparavtal.
2 §.Definitioner
. Enligt 1 punkten i den föreslagna paragrafen avses med bostad minst hälften av de aktier eller andelar som medför rätt att besitta en bostadslägenhet, av en bostadsfastighet eller av ett bostadshus som är beläget på ett område som besitts med stöd av nyttjanderätt till fastighet. Definitionen motsvarar den definition av en bostadslägenhet som förvärvas som avses i 15 kap. 11 § 1 mom. 1 punkten om maximal belåningsgrad i kreditinstitutslagen. Om aktierna eller andelarna inte medför rätt att besitta en viss bostadslägenhet till exempel i ett fastighetsaktiebolag eller fastighetsandelslag, är det inte fråga om en bostad. Bostaden ska vid tidpunkten för anskaffningen lämpa sig för boende året om. Därmed betraktas inte semester- eller fritidsbostäder eller affärslokaler som bostäder. I enlighet med Statskontorets vedertagna anvisning kan en parkeringsplats som används i samband med bostaden per låntagare köpas samtidigt med bostaden. Avsikten med preciseringen av definitionen av bostad är inte att ändra tillämpningspraxis för den gällande bestämmelsen.
I 2 punkten i den föreslagna paragrafen definieras särskilt kreditgivare, med vilken avses det kreditinstitut som beviljar en bostadssparare lån för anskaffning av en första bostad. Avsikten är att i fråga om beviljande av bostadslån eller förändringar under lånetiden använda termen kreditgivare på motsvarande sätt som i 7 a kap. i konsumentskyddslagen, vilket innehåller bestämmelser om konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom.
I 3 punkten i den föreslagna paragrafen definieras bostadssparavtal. Med bostadssparavtal avses ett avtal mellan bostadsspararen och kreditinstitutet där bostadsspararen förbinder sig att på ett bostadssparkonto göra insättningar för anskaffning av en första ägarbostad. Det huvudsakliga syftet med bostadssparavtalet ska fortsättningsvis vara att den som vill bli bostadssparare förbinder sig att spara för en framtida första bostad. Kreditgivaren förbinder sig i bostadssparavtalet att betala tilläggsränta på insättningarna. Med avvikelse från 4 § i den gällande BSP-lagen ska det inte i bostadssparavtalet avtalas om ett reciprocitetslån. Det är möjligt att avtala om lånet och dess detaljer först i slutskedet av sparandet, då man vet hurdan bostad som ska köpas och var den finns samt vilken betalningsförmåga och hurdana besparingar bostadsköparen har. Preciseringen av definitionen av bostadssparavtal har ingen inverkan på tillämpningspraxis för den gällande bestämmelsen.
I 4–6 punkten preciseras de lånetyper som förekommer i den föreslagna lagen. Med reciprocitetslån avses ett bostadslån som kreditgivaren beviljar bostadsspararen när hen har gjort ett tillräckligt antal insättningar på bostadssparkontot och de övriga villkoren för beviljande av lånet uppfylls. Med räntestödslån avses ett reciprocitetslån för vilket staten betalar räntegottgörelse till kreditgivaren och med lån med statsborgen ett reciprocitetslån för vilket statsborgen har beviljats.
2 kap. Bostadssparande
3 §. Påbörjande av bostadssparande och bostadssparinsättningar.
I 1 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om inledande av bostadssparande, vilket görs genom att ett bostadssparkonto öppnas. I samband med att bostadssparkontot öppnas ingås ett bostadssparavtal där bostadsspararen förbinder sig att på kontot göra insättningar för anskaffning av en första bostad. På motsvarande sätt förbinder sig kreditinstitutet i bostadssparavtalet att betala tilläggsränta på insättningarna i enlighet med definitionen i 2 § 3 punkten i den föreslagna lagen.
Föreslagna 3 § 2 mom. innehåller bestämmelser om minimiantalet insättningar. Minst 20 månatliga insättningar ska göras på bostadssparkontot. Det är meningen att minimispartiden på 20 månader ska motsvara det nuvarande kravet på insättningar under minst åtta kvartal. Liksom i nuläget ska insättningarna som snabbast kunna göras på drygt ett och ett halvt år. Insättningarna behöver dock inte göras under på varandra följande månader, utan man får ta pauser i sparandet. Den som vill får också göra fler insättningar än de 20 som krävs. Den första insättningen är obligatorisk och ska göras när kontot öppnas. Syftet med en obligatorisk första insättning är att redan i början förbinda bostadsspararen till sparandet och uppmuntra till följande insättningar.
Även personer som har inlett bostadssparandet innan den föreslagna lagen har trätt i kraft kan övergå till månatligt sparande, som är möjligt också för närvarande. I övergångsbestämmelserna i den föreslagna lagen föreskrivs det om hur insättningar som gjorts kvartalsvis ska räknas före ikraftträdandet av lagen och i sådana fall där bostadsspararen fortsätter göra kvartalsvisa insättningar också efter ikraftträdandet av lagen.
I 3 mom. i den föreslagna paragrafen ingår ett bemyndigande att utfärda förordning när det gäller närmare bestämmelser om bostadssparavtal och om minimi- och maximibelopp för en bostadssparinsättning. Ett utkast till förordning finns som bilaga till regeringens proposition.
4 §.Bostadssparare.
Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen kan en person som har fyllt 18 år bli bostadssparare. Syftet med åldersgränsen är att bostadssparandet för en egen bostad i allmänhet ska inledas när bostadsspararen är vuxen och har som avsikt att köpa bostad inom några år. Systemet för bostadssparande ska stödja ett målinriktat och självständigt sparande. Räntan på sparandet och den tilläggsränta som betalas för de första åren är som mest fördelaktiga för bostadsspararen om insättningarna redan från början är tillräckligt stora. Om sparandet är sporadiskt eller bara inbegriper små belopp, lönar det sig med tanke på räntorna och avkastningen att börja spara med hjälp av något annat än ett bostadssparkonto. Det går att överföra medel som sparats tidigare till ett bostadssparkonto. I enlighet med den föreslagna bestämmelsen kan också personer som är 45 år eller äldre börja bostadsspara.
Även en person som har fyllt 15 år kan enligt förslaget bli bostadssparare, om det i bostadssparavtalet avtalas att insättningarna ska bestå av sådana i 25 § i lagen om förmyndarverksamhet avsedda medel som bostadsspararen har förvärvat genom eget arbete eller av medel som hen har rätt att förfoga över på någon annan grund. Det är fråga om ett avtal enligt 15 kap. 8 § i kreditinstitutslagen, som gäller omyndiga kontoinnehavare. Enligt lagen om förmyndarverksamhet har en minderårig, det vill säga en omyndig, för det första rätt att förfoga över vad som han eller hon under omyndigheten har förvärvat genom eget arbete. En omyndig har också rätt att förfoga över egendom som intressebevakaren, i praktiken vårdnadshavaren, i enlighet med 38 § i lagen om förmyndarverksamhet har ställt till den omyndiges förfogande. Med detta avses dispositionsmedel till ett tillräckligt belopp samt annan egendom, om detta enligt intressebevakarens bedömning är förenligt med huvudmannens intresse. En minderårig har rätt att fritt förfoga över sådan egendom som har ställts till hens förfogande, och enligt förslaget kan en person som fyllt 15 år självständigt sätta in sådana medel på ett bostadssparkonto.
Genom att möjliggöra bostadssparande från och med 15 års ålder vill man uppmuntra sådana unga som är intresserade av ägarboende i ett mycket tidigt skede. Också i dessa fall är syftet att stödja ett målinriktat och självständigt sparande till en bostad. I enskilda fall kan en ung person ha en realistisk plan för att få sysselsättning till exempel genast efter utbildningen på andra stadiet, vilket gör det möjligt att med hjälp av ett tidigt inlett bostadssparande skaffa en ägarbostad.
En förutsättning för att bli bostadssparare är enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen att personen i fråga inte tidigare har skaffat en bostad i Finland eller utomlands. I praktiken är det bostadsspararens ansvar att lämna kreditinstitutet riktiga uppgifter om tidigare ägande som kan påverka inledandet av bostadssparandet. Avgränsningen i fråga om tidigare bostadsägare ska endast gälla förvärv mot vederlag, det vill säga köp eller byte. En person som vederlagsfritt fått en bostad i sin ägo till exempel genom arv eller med stöd av ett testamente kan därmed börja bodstadsspara enligt den föreslagna lagen. Bostadssparandet påverkas inte av huruvida personen vederlagsfritt fått en hel bostad eller en kvotdel i sin ägo. Det är till exempel möjligt att en minderårig vederlagsfritt får en bostad i sin ägo utan att ha faktiska möjligheter att använda bostaden som sin stadigvarande bostad eller att avstå från arvet. I sådana fall är det inte skäligt att den minderårige helt förlorar möjligheten att börja spara för en första bostad. Endast i situationer där en person mot vederlag har förvärvat minst 50 procent av en bostad ska det inte vara möjligt att börja bostadsspara. Detta ska gälla i alla situationer, även då en del av bostaden har fåtts vederlagsfritt. Det väsentliga är huruvida bostaden förvärvats mot vederlag och att det är fråga om minst hälften av bostaden.
Tabell 6. Hur förvärv vederlagsfritt eller mot vederlag påverkar inledning av bostadssparande.
Förvärv vederlagsfritt | Förvärv mot vederlag | Kan bostadssparande inledas? |
100 % ägarandel | - | ja |
kvotdel (t.ex. 1/2, 3/4), också över hälften av bostaden | - | ja |
över 50 % ägarandel | under 50 % | ja |
under 50 % ägarandel | minst 50 % | nej |
Om bostadsspararen under spartiden skaffar en bostad med ett lån som beviljats av ett annat kreditinstitut eller med andra medel, ska detta anmälas till det kreditinstitut som bostadssparavtalet ingåtts med. Kreditinstitutet har oftast inte andra möjligheter att få kännedom om anskaffningen av bostaden, om inte bostadsspararen själv anmäler det. Bestämmelser om när ett bostadssparavtal upphör att gälla efter anskaffning av en bostad finns i 9 § i den föreslagna lagen.
5 §. Ränta och tilläggsränta på insättningar.
Den ränta och tilläggsränta som betalas på bostadssparinsättningar föreslås i huvudsak motsvara den gällande lagstiftningen. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska kreditinstitutet betala ränta på bostadssparinsättningar. Till detta fogas en grundläggande bestämmelse om räntebeloppet, som är minst en procent. Syftet med räntan är att tillsammans med tilläggsräntan kompensera för effekten av inflationen under insättningstiden. Om sparandet avbryts och insättningarna lyfts under insättningstiden, får bostadsspararen behålla den upplupna räntan på insättningarna. En ränta på en procent har betalats på insättningar sedan juni 2000. För att systemet ska vara klart och förutsägbart binds inte räntenivån till inflationsnivån eller till exempel till någon viss referensränta.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen ska det kreditinstitut som beviljar lånet betala tilläggsränta. Beloppet av tilläggsränta ska vara skäligt, så att tilläggsräntan tillsammans med årsräntan kan kompensera för inflationens effekt. En förutsättning för utbetalning av tilläggsränta är att ett bostadslån lyfts. Om insättningarna eller bostadsspararens övriga medel räcker till för att köpa bostad, och något behov av att lyfta lån inte finns, betalas inte heller någon tilläggsränta ut. Tilläggsränta betalas ut även om det beviljade lånet är litet. Om bostadsspararens lånebehov är mycket litet och den tilläggsränta som betalas på insättningarna är avsevärd i förhållande till lånebehovet, kan kreditinstitutet överväga om det alls ger ett låneanbud. Om lån inte beviljas, betalas inte heller någon tilläggsränta ut, men insättningarna kan lyftas för anskaffning av bostad.
Om bostadssparandet under insättningstiden överförs till ett annat kreditinstitut, ska det nya kreditinstitutet också svara för den tilläggsränta som influtit fram till tidpunkten för överföringen av insättningarna. På motsvarande sätt betalas tilläggsräntan av det kreditinstitut som beviljar lånet i situationer där ett reciprocitetslån lyfts från ett annat kreditinstitut än det där bostadssparinsättningarna gjorts.
Om två bostadssparare skaffar en gemensam bostad på basis av separata sparavtal, betalas tilläggsränta separat till vardera på basis av deras egna insättningar.
Tilläggsränta ska betalas endast på bostadssparinsättningar som används för anskaffning av en bostad. Om en bostadssparare under spartiden har satt in mer än de tio procent av bostadens anskaffningspris som krävs och vill använda en del av insättningarna för att finansiera något annat än bostaden, betalas tilläggsränta endast för de insättningar som används för att finansiera bostaden. Ju mer låntagaren använder av sina besparingar för att köpa bostaden, desto mindre blir det lånebelopp som behövs och därmed också låntagarens skuldbörda och de räntestödskostnader som staten eventuell kan bli tvungen att betala. Avsikten är ändå inte att helt förhindra att extra insättningar används till exempel för renovering av den bostad som köps eller för andra ändamål.
I 3 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det att tilläggsränta betalas för det år insättningarna inleds och därefter för högst fem följande kalenderår. Om bostadssparandet har inletts innan bostadsspararen har fyllt 18 år, kan bostadsspararen och kreditinstitutet dock komma överens om att tilläggsränta betalas för det år då bostadsspararen fyller 18 år, och därefter för högst fem följande kalenderår. De belopp som personer under 18 år kan spara är sannolikt små, så den tilläggsränta som betalas för de första åren av sparande skulle för många vara mycket liten. Tilläggsräntan kan vara liten också i det fall att bostadsspararen öppnar ett konto, men inte börjar spara målinriktat under de första åren. Därför är det viktigt att de som är intresserade av bostadssparande redan från början vägleds mot ett systematiskt och målinriktat sparande.
I 4 mom. i den föreslagna paragrafen ingår ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket bestämmelser om storleken på den ränta som betalas på bostadssparinsättningar och om minimi- och maximibeloppen av tilläggsräntan utfärdas genom förordning av statsrådet. Ett utkast till förordning finns som bilaga till regeringens proposition.
6 §. Sammanslagning av bostadssparavtal och anslutning till ett bostadssparavtal.
För köp av en bostad får enligt förslaget två bostadssparavtal sammanslås. Det är inte nödvändigt att sammanslå avtalen, utan två bostadssparare kan också köpa en gemensam bostad på basis av separata bostadssparavtal. Avtalen behöver sammanslås till exempel när det är aktuellt att köpa en bostad, men en av bostadsspararna inte ännu har gjort det antal månatliga insättningar som krävs.
I 2 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om att ansluta sig till bostadssparavtalet. Till bostadssparavtalet kan ansluta sig en ny person, som uppfyller villkoren enligt 4 § i den föreslagna lagen, det vill säga har fyllt 18 år och inte tidigare har skaffat en bostad i Finland eller utomlands. Det är möjligt att ansluta sig till avtalet när som helst under sparandet, men efter anslutningen ska minst en gemensam insättning göras på bostadssparkontot innan bostaden köps och lånet lyfts. Syftet med bestämmelsen är att göra det möjligt för till exempel ett par att tillsammans köpa en bostad som motsvarar deras behov, även om bara en av partnerna varit bostadssparare. Med avvikelse från den gällande bestämmelsen förutsätter anslutning till avtalet dock inte att personerna är gifta eller i ett registrerat partnerskap eller har ett gemensamt barn.
7 §. Uppdelning av bostadssparinsättningar.
Enligt förslaget kan bostadssparare som ingått ett gemensamt bostadssparavtal avtala med kreditinstitutet om att insättningarna ska delas upp. Insättningarna kan delas upp jämnt mellan bostadsspararna eller på det sätt som bostadsspararna önskar. Vardera bostadsspararen har då rätt att ingå ett eget bostadssparavtal och fortsätta insättningarna under förutsättning att bostadsspararen inte i samband med att insättningarna delas upp lyfter medel för något annat ändamål.
Det är möjligt att personer med ett gemensamt sparavtal har gjort insättningar till minimibeloppet, det vill säga 150 euro i kvartalet enligt den gällande BSP-förordningen eller 50 euro i månaden enligt den föreslagna lagen och statsrådsförordningen. Om insättningarna delas upp blir de enskilda sparbeloppen i så fall lägre än minimibeloppet för bostadssparinsättningar. I en sådan situation ska de insättningar som bostadsspararna gjort till minimibeloppet ändå efter uppdelningen betraktas som lika många i 3 § 2 mom. avsedda månatliga insättningar för vardera bostadsspararen.
8 §. Tillfällig finansiering.
Innan det sparbelopp och det antal insättningsposter som krävs för ett reciprocitetslån har uppnåtts, ska det enligt förslaget vara möjligt för bostadsspararen att skaffa en bostad med tillfällig finansiering utan att förlora sin rätt till stödformerna inom bostadssparsystemet, tilläggsränta, räntestöd och avgiftsfri statsborgen. Tillfällig finansiering ska avtalas med kreditgivaren. De föreslagna förutsättningarna för tillfällig finansiering motsvarar den gällande lagstiftningen: för tillfällig finansiering krävs det minst hälften av de insättningsposter som föreskrivs i 3 § 2 mom. och fem procent av bostadens anskaffningspris.
För att ett reciprocitetslån ska kunna beviljas efter den tillfälliga finansieringen ska bostadsspararen enligt förslaget fortsätta göra bostadssparinsättningar tills 20 månatliga insättningar enligt 3 § 2 mom. har gjorts och självfinansieringsandelen på tio procent har uppnåtts. Syftet med den tillfälliga finansieringen är att bostadsspararen inte ska förlora möjligheten att få stöd inom ramen för systemet för bostadssparande till exempel i situationer där beslut om bostadsköp måste fattas snabbt och endast en liten del av de insättningsbelopp eller insättningsposter som krävs saknas.
I 2 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om tidsfristen för tillfällig finansiering. Den tillfälliga finansieringen ska omvandlas till ett sådant reciprocitetslån som avses i den föreslagna lagen inom två år från det att bostaden köpts. Syftet med tidsfristen är att uppmuntra bostadsspararen att inom rimlig tid spara de insättningsposter som krävs. Det är kreditgivarens uppgift informera om tidsfristen vid beviljande av tillfällig finansiering. Låntagaren ska se till att de insättningar som saknas görs samt i tid ansöka om att omvandla den tillfälliga finansieringen till ett reciprocitetslån då förutsättningarna uppfylls. Bestämmelser om när ett bostadssparavtal upphör att gälla efter det att tidsfristen överskrids finns i 9 § i den föreslagna lagen.
9 §. När ett bostadssparavtal upphör att gälla.
Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om sådana förändringar som kan ske under spartiden till följd av vilka bostadssparavtalet ska upphöra att gälla och bostadsspararen förlora sin rätt till tilläggsränta, räntestödslån och statsborgen inom systemet för bostadssparande. Paragrafen motsvarar 9 § i den gällande BSP-lagen och förändrar inte rättsläget.
Enligt 1 punkten i den föreslagna paragrafen leder det till att bostadssparavtalet upphör att gälla, om bostadsspararen för tidigt lyfter medel som satts in på bostadssparkontot, det vill säga använder dem för något annat än köp av en första bostad enligt den föreslagna lagen. Syftet med bostadssparandet är att personen förbinder sig att målinriktat spara för en bostad. Bostadssparkontot är inte avsett för annat sparande. Det är ändå inte meningen att förhindra medel från att lyftas, om bostadsspararen är i en situation där medlen behövs för något annat.
Om den som innehar bostadssparkontot har ärenden som är anhängiga vid utsökningen, är medlen på bostadssparkontot utmätningsbara och kan utmätas för betalning av utmätningsborgenärernas fordringar. Utmätning ska jämställas med att bostadsspararen själv lyfter medel, varefter bostadssparavtalet ska upphöra att gälla. Detta är inte ett oskäligt utfall för bostadsspararen, eftersom hen före bostadssparinsättningarna utmäts har flera tillfällen att betala skulden på andra sätt. Efter att bostadssparavtalet har upphört att gälla är det möjligt att inleda bostadssparandet från början, såvida personen inte ännu har skaffat en bostad mot vederlag.
Enligt 2 punkten i den föreslagna paragrafen upphör bostadssparavtalet att gälla också om bostadsspararen under spartiden skaffar en bostad mot vederlag, utan att det är fråga om tillfällig finansiering som är avsedd för att bostadssparandet ska kunna fortsätta. Det är bostadsspararens ansvar att underrätta det kreditinstitut med vilket bostadssparavtalet har ingåtts om anskaffningen av bostaden.
På motsvarande sätt som i 4 § om bostadssparare är det väsentliga huruvida personen har skaffat minst hälften av bostaden mot vederlag. Ett vederlagsfritt förvärv under spartiden, till exempel genom arv eller med stöd av ett testamente, inverkar inte på bostadssparavtalet eller på huruvida bostadsspararen kan fortsätta att spara och få lån och statsborgen enligt den föreslagna lagen. Om under hälften av bostaden fås som ett vederlagsfritt förvärv och minst hälften köps, till exempel av de andra delägarna i ett dödsbo, är det möjligt att få ett lån enligt den föreslagna lagen för att finansiera denna ägarandel på minst 50 procent. Om det inte finns tillräckligt med insättningar eller besparingar eller om bostadsspararen av någon annan orsak finansierar köpet av en ägarandel på minst 50 procent på ett annat sätt än med ett reciprocitetslån eller tillfällig finansiering, upphör bostadssparavtalet att gälla.
Tabell 7. Hur förvärv vederlagsfritt eller mot vederlag påverkar fortsatt bostadssparande och erhållande av lån.
Förvärv vederlagsfritt | Förvärv mot vederlag | Kan man fortsätta spara och få lån? |
100 % ägarandel | - | ja |
kvotdel (t.ex. 1/2, 3/4), också över hälften av bostaden | - | ja |
minst 50 % ägarandel | under 50 % | ja |
under 50 % ägarandel | minst 50 % | Kan få lån för förvärv av resten av den bostad som erhållits vederlagsfritt, men inte för köp av en annan bostad. |
I 3 punkten i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om när bostadssparavtalet upphör att gälla om bostaden är finansierad med tillfällig finansiering. Bostadssparavtalet ska upphöra att gälla, om insättningarna avbryts och ett bostadslån som beviljats som tillfällig finansiering inte omvandlas till ett reciprocitetslån inom två år från det att den tillfälliga finansieringen beviljats och bostaden köpts. Därefter har låntagaren inte rätt att få tilläggsränta på insättningarna, räntestödslån eller avgiftsfri statsborgen. Avsikten är att förhindra en situation där bostadssparkontot inte avslutas trots att det inte finns förutsättningar för insättningar och låntagaren efter att ha köpt bostaden varken har behov av eller förutsättningar för att få räntestöd eller avgiftsfri statsborgen. Bestämmelsen om att bostadssparavtalet kan upphöra att gälla inom två år från det att den tillfälliga finansieringen beviljats och bostaden köpts skapar klarhet i rättsläget också ur kreditgivarens synvinkel, eftersom skyldigheten att betala ränta och tilläggsränta på insättningarna upphör med bostadssparavtalet. Ett bostadslån som beviljats som tillfällig finansiering påverkas inte av att bostadssparavtalet upphör att gälla.
10 §. Avslutande av bostadssparkonto och tidpunkt för utbetalning av tilläggsränta.
Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om tidpunkten för utbetalning av tilläggsränta och om avslutande av ett bostadssparkonto. Enligt 1 mom. betalas tilläggsränta ut och bostadssparkontot avslutas i samband med köpet av en bostad. Kreditinstitutet ska sörja för att kontot avslutas.
I 2 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om tidpunkten för utbetalning av tilläggsränta och om avslutande av bostadssparkontot då det är fråga om ett byggprojekt eller köp av exempelvis så kallade RS-objekt. Om reciprocitetslån beviljas för en bostad som färdigställs senare, ska tilläggsräntan betalas ut i samband med att medel från bostadssparkontot första gången lyfts för bostaden. Om det är fråga om ett byggprojekt på en tomt som redan är i låntagarens ägo, finns det ingen entydig tidpunkt för köpet. Låntagaren kan ofta inleda projektet utan att lyfta lån genom att först använda bostadssparinsättningarna. Det samma gäller till exempel RS-objekt, i fråga om vilka köpesumman betalas i poster efter hand som byggandet framskrider. På grund av detta föreslås det att tidpunkten för utbetalning av tilläggsränta ska vara den tidpunkt då medel från bostadssparkontot första gången lyfts för anskaffning av bostaden. I så fall avslutas bostadssparkontot när alla medel på bostadssparkontot har lyfts. Efter det att tilläggsräntan har betalats ut kan pengar inte längre sättas in på kontot och ränta inte betalas på insättningarna. Kreditinstitutet ska sörja för att kontot avslutas.
Tidpunkten för utbetalning av tilläggsränta tidigareläggs enligt förslaget i förhållande till nuläget i fråga om såväl byggprojekt som köp av en färdigställd bostad. Det ska i alla situationer vara möjligt att använda tilläggsräntan som en del av finansieringen av bostaden, eftersom den i praktiken betalas ut i samband med att lånet lyfts och bostaden köps eller i början av projektet för att bygga en bostad som finansieras med reciprocitetslån.
Syftet med den föreslagna bestämmelsen om avslutande av bostadssparkontot är att det efter det att bostaden har köpts inte längre ska gå att spara pengar på kontot eller få ränta på insättningarna. Vidare syftar bestämmelsen till att styra kreditinstituten så att bostadssparkontot inte avslutas och medlen inte lyfts från kontot för tidigt, utan först i samband med bostadsköpet.
11 §. Insättningsgarantiersättning.
Den föreslagna paragrafen om insättningsgarantiersättning motsvarar den gällande bestämmelsen. En i 5 kap. 8 § i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet (1195/2014) avsedd ersättning ur insättningsgarantifonden som betalas till en bostadssparare ska beaktas som självfinansieringsandel i ett nytt bostadssparavtal som ingås med ett annat kreditinstitut till den del och på det sätt som de insättningar som har ersatts hade beaktats som självfinansieringsandel enligt det ursprungliga bostadssparavtalet. BSP-konton omfattas av insättningsgarantin, så bostadssparandet kan fortsätta hos en annan bank även vid eventuella fall av insolvens för det ursprungliga kreditinstitutet. Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen är en inlåningsbank som tagit emot insättningar på ett bostadssparkonto och dess konkursbo skyldiga att på begäran av bostadsspararen eller Statskontoret lämna behövliga uppgifter om bostadssparkontot.
3 kap. Reciprocitetslån och räntestöd
12 §. Självfinansieringsandel och reciprocitetslånets belopp.
Det sammanlagda beloppet av bostadssparinsättningarna och den ränta och tilläggsränta som betalas på dem ska enligt förslaget motsvara minst tio procent av bostadens anskaffningspris. Tilläggsräntan ska beaktas så att den räknas fram till tidpunkten för köpet. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar nuläget med den skillnaden att den föreslagna ordalydelsen ”vid tidpunkten för köpet” är mer precis än ordalydelsen ”den tidpunkt då reciprocitetslånets storlek avtalas” i den gällande lagen. Om en entydig tidpunkt för köpet inte finns till exempel för att det är fråga om anskaffning av en bostad som är under uppbyggnad, ska den tidpunkt för utbetalning av tilläggsränta som avses i 10 § 2 mom. i den föreslagna lagen tillämpas. Om två bostadssparare skaffar en bostad tillsammans, ska lånebeloppet beräknas utifrån de sammanlagda insättningarna på bostadssparkontona.
När det gäller en bostad som köps på de dyraste områdena i tillväxtcentrumen eller i en nybyggnad kan självfinansieringsandelen på tio procent av bostadens pris vara för hög för den som köper sin första bostad. En bostadssparare bör under spartiden bedöma vilken storleks lån hens betalningsförmåga räcker till för samt hur hens behov och önskemål i fråga om boende bäst kan tillgodoses. Om det är viktigt för bostadsspararen att få det räntestöd eller den statsborgen som ingår i ett reciprocitetslån, styr den självfinansieringsandel som krävs bostadsspararen att hitta en första bostad till lämpligt pris på förmånligare områden, att spara en längre tid eller att göra avkall till exempel på bostadens storlek. Om det däremot är viktigt för en att med en lägre självfinansieringsandel få ett lån för en bostad som exakt motsvarar ens förväntningar och har det önskade läget, är det möjligt att finansiera den första bostaden med ett vanligt bostadslån.
Låneloppet begränsas på basis av bostadssparinsättningarna. Det ska enligt kreditgivarens prövning vara möjligt att i reciprocitetslån inkludera ett belopp som motsvarar den överlåtelseskatt som låntagaren ska betala, så länge som lånets maximibelopp eller dess maximiandel av bostadens pris inte överskrids. Lånebeloppet får enligt förslaget vara högst nio gånger beloppet av bostadssparinsättningar, dock inte automatiskt. I praktiken beräknar kreditinstitutet det lämpliga lånebeloppet utifrån låntagarens kreditvärdighet och solvens, de säkerheter som kreditavtalet kräver och en helhetsbedömning. Enligt 11 § i 7 a kap. om bostadskrediter i konsumentskyddslagen är kreditgivaren skyldig att bedöma konsumentens kreditvärdighet innan ett kreditavtal ingås. Enligt 7 a kap. 13 § i den lagen ska kreditgivaren också säkerställa att värderingen av den bostadsegendom som ställs som säkerhet görs på ett oberoende sätt och att tillförlitliga metoder används vid värderingen.
I 2 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om användningen av andra medel för att finansiera bostaden. Det ska vara möjligt att använda andra besparingar utöver bostadssparinsättningarna, om bostadsspararen inte innan bostaden köps har hunnit spara hela andelen på tio procent som krävs enligt 1 mom. De andra medlen räknas som en del av den självfinansieringsandel som krävs enligt 1 mom. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att beviljandet av lån inte ska hindras av att bara lite av insättningarna saknas. Andra besparingar ska fritt kunna användas för att finansiera bostaden även om det finns rikligt med insättningar. De andra medlen kan bestå av till exempel medel på aktiesparkonton, värdeandelskonton eller fonder. Andra medel som används för att finansiera bostaden ska dock inte tas i beaktande vid beräkningen av hur mycket reciprocitetslån som kan beviljas. De andra medlen används alltså för att minska låntagarens lånebehov, inte för att öka reciprocitetslånets belopp. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 5 § 2 mom. i den gällande BSP-lagen.
13 §. Räntestödslån.
Ett reciprocitetslån som avses i bostadssparavtalet kan enligt förslaget beviljas som ett räntestödslån eller som ett så kallat vanligt bostadslån. Om lånet beviljas som räntestödslån, är det inte under räntestödsperioden möjligt att förena lånet med annat ränteskydd utöver det räntestöd som staten betalar. Efter räntestödsperioden finns det inga begränsningar på ränteskyddsprodukter. Behovet av ränteskydd är som störst under lånets första år, då lånekapitalet och räntorna är som störst. När låntagaren förhandlar om lånet är det i praktiken valet mellan ett räntestödslån och ett vanligt bostadslån med ränteskydd som har mest betydelse för låntagaren.
Låntagaren har möjlighet att förena ett vanligt bostadslån med ränteskydd, vars kostnader låntagaren själv svarar för. De övriga elementen i systemet för bostadssparande påverkas inte av att lånet lyfts som ett vanligt bostadslån, alltså är låntagaren berättigad till tilläggsränta och kan få avgiftsfri statsborgen för sitt bostadslån.
Reciprocitetslån kan enligt förslaget inte beviljas som räntestödslån, om låntagaren för samma ändamål får räntestöd av statens medel med stöd av någon annan lag än den föreslagna lagen. Denna begränsning gäller sådana köpare av första bostad som har möjlighet att få räntestödslån för köp av bostaden med stöd av någon annan lag än den föreslagna lagen. För närvarande kan sådana räntestödslån beviljas för anskaffning av bostad med stöd av 10 § 1 mom. 2 punkten i skoltlagen (253/1995). Dessutom kan unga jordbrukare beviljas stöd som räntestöd eller statsborgen i enlighet med lagen om strukturstöd till jordbruket (1476/2007). Enligt 17 § i statsrådets förordning om strukturstöd till jordbruket (265/2023) kan till godtagbara kostnader vid beviljande av stöd som räntestöd räknas gårdens bostadshus. I praktiken måste bostadsspararen bestämma hur hen på det mest ändamålsenliga sättet finansierar köpet av sin bostad, om hen kan få ett räntestödslån med stöd av mer än en lag.
I 2 mom. föreslås det en grundläggande bestämmelse om maximibeloppet av ett räntestödslån. Maximibeloppet av ett räntestödslån ska vara tillräckligt i förhållande till prisnivån på bostäder. För att systemet för bostadssparande faktiskt ska underlätta köp av första bostad, är det viktigt att maximibeloppen hålls på en tillräckligt hög nivå. Liksom i nuläget kan lån beviljas upp till maximibeloppet av ett räntestödslån, och den del som överskrider maximibeloppet kan beviljas som ett tilläggslån. Maximibeloppet tillämpas endast när räntestödslånet beviljas. Om låntagaren byter bostad och vill använda räntestödslånet till att finansiera den nya bostaden, behöver lånet inte amorteras, även om den nya bostaden finns inom ett annat område än den föregående bostaden.
I 3 mom. föreslås det en grundläggande bestämmelse om nivån på räntestödet. Staten ska betala räntestöd för den del som klart överskrider den normala räntenivån. Utgångspunkten är att låntagaren själv svarar för räntekostnaderna för sitt bostadslån. Den räntenivå som kreditinstituten för närvarande använder i sina stresstest är sex procent, men det är inte motiverat med en så hög självriskränta. Belastningen från låneskötseln ökar avsevärt redan på lägre räntenivåer. Med tanke på förutsägbarheten och likabehandlingen är det motiverat att självriskräntan ska vara relativt stabil. Detta gör det också enklare för den som ansöker om lån för köp av första bostad att bedöma vilken form av ränteskydd passar bäst för hens situation, statens räntestöd eller en avgiftsbelagd ränteskyddsprodukt.
I 4 mom. i den föreslagna paragrafen ingår ett bemyndigande att utfärda förordning enligt vilket bestämmelser om maximibeloppet av ett räntestödslån och beloppet av räntestöd utfärdas genom förordning av statsrådet. Räntestödslån kan beviljas till högst ett maximibelopp som föreskrivs i den förordningen. Bestämmelser om ett maximibelopp begränsar storleken på de största lånen för första bostad och statens räntestödskostnader. Med hjälp av maximibeloppet kan den nytta som låntagarna har av räntestödslån styras så att nyttan riktas till dem som har störst behov av stödet. Om en köpare av första bostad på basis av betalningsförmåga och andra omständigheter kan beviljas ett lån som överskrider maximibeloppet, kommer lånet i åtminstone en del av fallen att lyftas som ett vanligt lån, i fråga om vilket låntagaren själv svarar för de eventuella ränteskyddskostnaderna. Ett utkast till förordning finns som bilaga till regeringens proposition.
14 §. Ränta på räntestödslån och övriga kostnader.
Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska den ränta som kreditgivaren tar ut för räntestödslån vara lägre än den ränta som kreditgivaren annars skulle ta ut för ett motsvarande lån som beviljas för anskaffning av en första ägarbostad. Enligt 2 mom. får de övriga kostnader som kreditgivaren tar ut för lånet inte vara högre än de kostnader som kreditgivaren tar ut för andra motsvarande lån.
De föreslagna bestämmelserna bidrar till att systemet för bostadssparande är förutsägbart och rättvist för den som köper sin första bostad. Syftet är att förhindra det att kreditinstituten överför kostnaderna för systemet för bostadssparande, till exempel för tilläggsräntan, till bostadsspararna eller att de med högre kostnader styr dem som köper sin första bostad bort från systemet för bostadssparande. Därutöver kan den som ansöker om bostadslån vid konkurrensutsättningen av låneanbud åberopa de bestämmelser som begränsar avgifter och kostnader och jämföra olika kreditinstituts bostadslåneanbud också i fråga om dem. Låntagaren kan till exempel be kreditinstitutet om anbud på både reciprocitetslån och vanligt bostadslån. I ett anbud på reciprocitetslån ska räntan vara lägre än för vanliga lån och kostnaderna högst ligga på samma nivå som för ett vanligt lån. Om kreditinstitutet vill ge bostadsspararen ett konkurrenskraftigt anbud, ska åtminstone anbudet på reciprocitetslån vara förmånligt för bostadsspararen. Om anbuden inte skiljer sig i fråga om den ränta som tas ut, får bostadsspararen kräva att kreditinstitutet ger ett nytt anbud på reciprocitetslån. Om kreditinstitutet inte ger ett anbud som är attraktivt för låntagaren, riskerar det att förlora en bostådslånekund till ett konkurrerande kreditinstitut. Bostadsspararen kan också låta bli att konkurrensutsätta sitt bostadslån, om hen anser att låneanbudet från exempelvis hens eget kreditinstitut i sin helhet är tillräckligt bra.
15 §. Räntestödsperiod.
Det föreslås att räntestöd betalas för högst tio låneår från det att lånet eller dess första rat har lyfts. Liksom i 6 § i den gällande BSP-räntestödslagen ska räntestödsperioden vara begränsad till de tio första åren. Behovet av räntestöd och dess betydelse för låntagaren är som störst i början av lånetiden, när lånekapitalet och de räntor som betalas på lånet är som störst. Räntestödsperioden ska räknas från det att lånet eller dess första rat har lyfts också i det fall att lånet under tiden med räntestöd har överförts till ett annat kreditinstitut.
16 §. Användning av bostaden.
Enligt förslaget ska en bostad som finansierats med räntestödslån användas som låntagarens stadigvarande bostad under räntestödsperioden. Syftet med systemet för bostadssparande är att stödja anskaffningen av en första ägarbostad för egen användning. Därmed ska bostaden i huvudsak användas av låntagaren själv, det vill säga vara antecknad som bostad i befolkningsdatasystemet. Att hyra ut en bostad som finansierats med räntestödslån eller låta den stå tom betraktas till exempel inte som egen användning.
I 2 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om möjligheten att tillfälligt använda bostaden för något annat ändamål än eget boende. Under räntestödsperioden får bostaden hyras ut, stå tom eller i övrigt användas för något annat ändamål än låntagarens eget stadigvarande boende i sammanlagt högst två år. Det krävs inga särskilda skäl, så låntagaren behöver inte bedöma huruvida användning för något annat ändamål är tillåtet i hens situation av något särskilt skäl. Låntagaren ska inte under två års tid vara skyldig att till Statskontoret eller kreditgivaren anmäla annan användning av bostaden eller att av dem be om tillstånd för det. I praktiken motsvarar den föreslagna bestämmelsen det nuvarande rättsläget, eftersom Statskontoret inte tar emot anmälningar om annan användning, inte bedömer orsakerna till annan användning och inte beviljar tillstånd till exempel för att hyra ut bostad tillfälligt.
17 §. Anmälan om användning av bostaden.
I 1 mom. i den föreslagna paragrafen finns det bestämmelser om hur låntagaren ska gå till väga om bostaden använts för något annat ändamål än eget boende i mer än den maximitid på två år som anges i 16 § 2 mom. eller om låntagaren vet att bostaden kommer att övergå till annan användning permanent eller åtminstone tills vidare. Låntagaren ska anmäla till Statskontoret att bostaden hyrs ut, står tom eller i övrigt används för något annat ändamål än låntagarens eget boende samt den tidpunkt från och med vilken användningen av bostaden ändras. Anmälan kan göras när som helst under räntestödsperioden, också under den tid som avses i 16 § 2 mom., om låntagaren är säker på att bostaden inte kommer att återgå till hens egen användning. Anmälan ska göras senast när bostaden har använts för något annat ändamål än låntagarens eget boende i sammanlagt två år.
Om låntagaren inte gör någon anmälan och till exempel fortsätter hyra ut bostaden till någon annan under räntestödsperioden, kommer Statskontoret genom sin tillsyn att upptäcka detta. Syftet med anmälan är att införa ett enkelt förfarande genom vilket låntagaren på förhand kan se till att räntestöd inte utan grund betalas för lånet och att hen inte blir föremål för Statskontorets tillsyn i efterhand. Om bostaden börjar användas i investeringssyfte, behöver lånet eventuellt omförhandlas med kreditgivaren, vilket i praktiken innebär att låntagaren också måste kontakta kreditgivaren för att genomföra ändringarna.
Låntagaren kan alltså genom egen anmälan redan på förhand ställa in utbetalningen av räntestöd. Efter anmälan upphör utbetalningen av räntestöd permanent och användningen av bostaden övervakas inte längre. Det permanenta upphörandet av räntestöd innebär att låntagaren inte kan överföra räntestödslånet till en annan bostad eller senare få ett nytt räntestödslån. Det att räntestödet upphör påverkar inte en eventuell statsborgen. Om man låter bli att göra en anmälan, innebär det inte att man kan ha bostaden i annan än egen användning i mer än två år. På basis av tillsynen kan räntestödet i vilket fall som helst dras in och återkrävas efter det att bostaden har använts för något annat ändamål än eget boende i mer än två år.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen ska utbetalningen av räntestöd upphöra från och med den månad då bostaden inte är i låntagarens eget bruk. Senast i detta skede får kreditgivaren av Statskontoret besked om att räntestödet har upphört.
18 §. Överföring av räntestödslån till ett annat kreditinstitut.
Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen kan ett räntestödslån under räntestödsperioden eller senare överföras till ett annat kreditinstitut. Bestämmelsen motsvarar 10 a § i BSP-räntestödslagen. Enligt 2 mom. ska räntestödsperioden för ett överfört lån inte ändras i och med överföringen, utan räntestödsperioden beräknas också efter överföringen från den tidpunkt då lånet eller dess första rat ursprungligen lyftes. Denna bestämmelse är ny, men förändrar inte rättsläget.
Föreslagna 3 mom. innehåller närmare bestämmelser om de uppgifter som ska lämnas till den nya kreditgivaren. Kreditinstituten ska sörja för att lånet överförs i oförändrad form från det första till det andra kreditinstitutet. För att räntestödsperioden och de övriga detaljerna i lånet ska förbli de samma, måste det kreditinstitut som tar emot räntestödslånet få de riktiga uppgifterna om det ursprungliga räntestödslånet.
De uppgifter som enligt förslaget ska lämnas till den nya kreditgivaren är låntagarens namn och personbeteckning samt uppgift om den dag då bostadssparandet inletts, uppgift om ägarandel i bostaden, uppgift om lånetid, uppgift om lånets beviljade, lyfta och utestående belopp, uppgift om den dag då lånet lyfts, förfallodagen för den första amorteringen och amorteringarnas belopp, uppgifter om bostadens pris, bostadsytan, året då bostaden färdigställdes och den kommun där bostaden finns samt uppgifter om beviljade amorteringsfria perioder. Förteckningen är uttömmande, alltså ska inga andra uppgifter lämnas till den nya kreditgivaren. De uppgifter som ska lämnas till den nya kreditgivaren innehåller personuppgifter, men inte sådana särskilda personuppgifter som avses i artikel 9 i allmänna dataskyddsförordningen. I uppgifterna kan det ingå kreditupplysningar, som i sin tur kan innehålla sekretessbelagda uppgifter, till exempel om en persons privatliv och ekonomiska ställning, vilka kan jämställas med känsliga uppgifter. Uppgifter om låntagarens betalningsstörningar ingår emellertid inte, och uppgifterna används inte på det sätt som avses i 3 § 1 punkten i kreditupplysningslagen (527/2007) vid beviljandet av eller tillsynen över räntestödslånet. Syftet med att uppgifterna ska lämnas är endast att säkerställa att lånet överförs i oförändrad form till det nya kreditinstitutet. Uppgifterna omfattas av bankhemligheten på det sätt som avses i 15 kap. 14 § i kreditinstitutslagen, så uppgifterna ska lämnas trots sekretessbestämmelserna.
När lånet ska överföras ingår den nya kreditgivaren ett låneavtal med låntagaren och låntagaren bemyndigar kreditgivaren att överföra lånet till det nya kreditinstitutet. Den rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter utgörs av artikel 6.1 b i allmänna dataskyddsförordningen, enligt vilken behandlingen ska vara nödvändig för att fullgöra ett avtal i vilket den registrerade är part eller för att vidta åtgärder på begäran av den registrerade innan ett sådant avtal ingås. När behandlingen av personuppgifter grundar sig på artikel 6.1 b i allmänna dataskyddsförordningen följer grunden för behandlingen direkt av den förordningen, och därmed behövs det inte nationella bestämmelser om grunden.
19 §. Uppdelning av ett räntestödslån.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om möjligheten att dela upp ett räntestödslån i två separata lån. Låntagarna kan dela upp det återstående lånet i två lika stora delar eller komma överens om en annan fördelning. Låntagarens ägarandel av den nya bostad som finansierats med räntestödslån ska dock fortfarande vara minst hälften. I samband med uppdelningen kan endera eller båda lånen också omvandlas till vanliga bostadslån.
20 §. Användning av räntestödslån för en ny ägarbostad.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om möjligheten att överföra ett räntestödslån som beviljats för en första bostad till följande bostad. I detta sammanhang kan den första bostaden säljas eller exempelvis överföras till hyresbruk.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen, om den första bostaden säljs, ska den nya ägarbostad som finansieras med räntestödslån köpas inom två år, med avvikelse från nuvarande praxis enligt vilken en bostad ska köpas inom rimlig tid. Två år kan ur låntagarens synvinkel anses vara en tillräckligt lång tid för att leta efter en ny bostad. Att hitta följande bostad inom en rimlig tid på två år ligger också i låntagarens intresse, eftersom låntagaren under tiden däremellan måste betala åtminstone räntekostnaderna för lånet och eventuellt också amortera lånet. Om en bostad som motsvarar behoven inte hittas inom två år, ska lånet betalas tillbaka, och låntagaren förlorar möjligheten till räntestödslån.
21 §. Åtagande att svara för ett räntestödslån ensam.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om situationer där två låntagare har ett gemensamt räntestödslån och en av låntagarna vill flytta ut från det gemensamma hemmet. Den låntagare som bor kvar i bostaden kan lösa in den andras andel av bostaden och åta sig att svara för lånet ensam, dock endast om hen uppfyller kreditgivarens villkor för kreditgivning. Den föreslagna bestämmelsen ska ersätta bestämmelsen i 10 § 1 mom. i den gällande BSP-räntestödslagen, enligt vilken räntestödet kan fortsätta när bostaden övergår till en ny ägare med stöd av giftorätt eller arvsrätt.
Om en av låntagarna åtar sig att svara för räntestödslånet ensam, ska bestämmelserna om maximibeloppet av räntestödslån inte tillämpas på lånet. Den låntagare som avstår från räntestödslånet förlorar däremot permanent möjligheten att lyfta räntestödslån. Det ska också vara möjligt att köpa den andra låntagarens andel av bostaden med ett vanligt bostadslån, för vilket räntestöd inte betalas. I så fall är det fråga om uppdelning av räntestödslånet, om vilket det föreskrivs i 19 § i den föreslagna lagen.
22 §. Ansökan om och utbetalning av räntegottgörelse.
I 1 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det att kreditgivaren tar ut skillnaden mellan räntan på räntestödslånet och räntestödet av mottagaren av räntestödslånet. Av låntagaren tas alltså endast beloppet av självriskränta ut. Kreditgivaren får inte ta ut hela räntan av låntagaren och ersätta skillnaden först i efterhand, eftersom detta skulle öka låntagarens belastning från låneskötseln onödigt mycket och samtidigt minska räntestödets verkningsfullhet.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen fattar Statskontoret på ansökan beslut om utbetalning av räntegottgörelse till kreditgivaren. Med avvikelse från den gällande lagen ska Statskontoret i ärendet fatta ett beslut om utbetalning av räntegottgörelse, av vilket omprövning ska kunna begäras.
I 3 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det att kreditgivaren ska lämna in en ansökan om räntegottgörelse med bilagor till Statskontoret via ett tekniskt gränssnitt, med hjälp av vilket räntestödsuppgifternas riktighet och en effektiv behandling av dem bättre än för närvarande kan säkerställas. Vidare får Statskontoret meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som ska ges i ansökan och om den form som uppgifterna ska ha samt om räntegottgörelseperioden. Hittills har räntegottgörelser betalats ut två gånger per år. I och med att informationssystemen har utvecklats är det i framtiden möjligt att betala ut räntegottgörelser till exempel månatligen. Genom föreskriften kan närmare anvisningar ges till exempel om hur och i vilken form uppgifterna ska lämnas (beskrivning av uppgiftsposten). Om uppgifterna lämnas endast i varierande form i enlighet med bestämmelsen om uppgifternas innehåll, är det i praktiken omöjligt att effektivt behandla dem. Sannolikheten för fel ökar och skyddet för personuppgifter försvagas.
23 §. Upphörande av räntestöd.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om när räntestödet upphör då det inte är fråga om att räntestödsperioden tar slut.
Utbetalningen av räntestöd ska upphöra under räntestödsperioden när räntestödslånet återbetalas samt när lånet förfaller till betalning. Bestämmelser om andra förändringar under lånetiden och om fortsatt räntestöd finns i 18–22 § i den föreslagna lagen.
24 §. Indragning och återkrav av räntestöd.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om situationer där Statskontoret kan besluta om indragning och återkrav av räntestöd. Statskontorets beslut om indragning och återkrav av räntestöd ska grunda sig på en bedömning av klandervärdheten i låntagarens verksamhet.
I 1 mom. 1 punkten i den föreslagna paragrafen föreskrivs det att utbetalningen av räntestöd kan inställas, om låntagaren vid ansökan om lån lämnat väsentligen felaktiga uppgifter eller hemlighållit omständigheter som väsentligt påverkat beviljandet av lånet. Utgångspunkten för indragning är att räntestöd inte ska betalas utan grund. Den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig i situationer där räntestödslån inte från början skulle ha beviljats, om kreditgivaren och Statskontoret hade känt till all information och alla väsentliga omständigheter.
Enligt 1 mom. 2 punkten i den föreslagna paragrafen kan räntestödet dras in, om låntagaren använt sin bostad för något annat ändamål än sitt stadigvarande boende i mer än två år utan att anmäla detta till Statskontoret, varvid utbetalningen av räntestöd skulle ha fortsatt trots att det inte längre fanns någon grund för det.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen kan låntagaren i samband med indragningen förpliktas att återbetala det räntestöd som staten betalat till dubbelt belopp. Enligt Statskontorets prövning kan räntestödet också återkrävas endast till det belopp som betalats ut. Återkrav av beviljade förmåner eller stöd och den årliga räntan på det kan närmast betraktas som återbetalning av en förmån som erhållits utan grund. Återkrav handlar i regel om att utbetalda stöd justeras i efterskott för att överensstämma med hur stödmottagaren uppfyllt villkoren för utbetalning av de beviljade stöden.
Enligt 42 § i den föreslagna lagen får ändring i beslut som gäller indragning och återkrav av räntestöd sökas genom begäran om omprövning och besvär. Enligt föreslagna 24 § 3 mom. får ett beslut om indragning av räntestöd verkställas utan att det har vunnit laga kraft. Om beslutet om indragning av räntestöd överklagas genom besvär, kan det ta flera år för beslutet att vinna laga kraft. Räntestöd skulle betalas ut under hela tiden för sökande av ändring, om verkställigheten krävde att beslutet har vunnit laga kraft. Det är ett mer betungande alternativ för såväl låntagaren som Statskontoret att räntestöd som betalats efter indragningen skulle tas ut av låntagaren i efterhand. Om låntagarens begäran om omprövning eller besvär godkänns och Statskontorets beslut om indragning upphävs, betalas räntestöden till låntagaren i efterhand. Ett beslut om återkrav får i enlighet med 122 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) verkställas först efter att det har vunnit laga kraft.
4 kap. Statsborgen för första bostad
25 §. Statsborgen.
Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om statlig enkel fyllnadsborgen, som kan beviljas för lån för en första bostad och för vilken ingen borgensavgift tas ut. Statsborgen uppkommer utan något separat ansökningsförfarande direkt med stöd av lagen så att låntagaren när låneavtalet ingås meddelar kreditgivaren att hen vill ha statsborgen för sitt lån. Statsborgen är frivilligt, så kreditinstitutet och låntagaren kan avtala om att något annat än statsborgen ska utgöra säkerhet för lånet när bostadens värde som säkerhet för lånet inte räcker till.
Om det finns två låntagare, måste båda vara bostadssparare för att statsborgen för ett reciprocitetslån ska kunna vara avgiftsfri och lånet gemensamt. Om endast en av låntagarna är bostadssparare, beviljas låntagarna separata lån och endast bostadsspararen kan få ett reciprocitetslån och avgiftsfri statsborgen.
Statsborgen får beviljas oberoende av om bostadslånet är ett räntestödslån. Ett reciprocitetslån som beviljats som räntestödslån ska kunna förenas med ränteskydd på samma villkor som ett borgenslån för en ägarbostad för vilket borgensavgift tas ut kan förenas med ränteskydd för närvarande. Låntagarens kostnader för ränteskyddet kan inte ingå i lånemarginalen och de läggs inte heller till lånekapitalet. Kostnaderna kan betalas på en gång eller i delar, men betalningen ska ske separat från den månatliga posten för reciprocitetslånet. Syftet med separata ränteskyddskostnader är att säkerställa att låntagaren förstår kostnaderna för ränteskyddet och kan jämföra dem med statens avgiftsfria räntestöd före lånet lyfts.
Det är inte meningen att statsborgen ska täcka några kostnader för ränteskydd, eftersom avgiftsbelagda ränteskydd utgör affärsmässigt lönsamma produkter för kreditinstitutet. Men det är inte heller meningen att hindra låntagaren från att skydda sig mot ränterisken genom att helt och hållet förhindra användning av avgiftsbelagt ränteskydd. Självriskräntan för ett reciprocitetslån som beviljats som räntestödslån kommer fortfarande att vara rätt hög jämfört med till exempel räntan för räntestödslån till samfund, så en del av låntagarna kan också vara intresserade av avgiftsbelagt ränteskydd.
I 2 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det att amortering av lånet med statsborgen ska prioriteras, om bostadslånets eller bostadslånens totalbelopp är större än lånet med statsborgen. Detta ska antecknas i låneavtalet. Det är vanligt att låntagaren på grund av maximibeloppet av statsborgen har både ett BSP-lån och ett tilläggslån, som har en separat borgen. Syftet med bestämmelsen är att minska statens risk för borgensersättning, och den motsvarar 2 § 4 mom. i den gällande borgenslagen. I praktiken ska kreditinstitutet ansvara för att amorteringarna i första hand riktas till lånet med statsborgen.
26 §. Primär säkerhet för bostadslånet.
Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 8 § i den gällande borgenslagen. Enligt förslaget ska den primära säkerheten för bostadslånet vara de aktier eller andelar som medför rätt att besitta den bostad som lånet gäller eller en inteckning i den fastighet lånet gäller eller någon annan lika betryggande realsäkerhet. Det ska finnas tillräckligt med betryggande säkerhet och det får inte kvarstå någon otillräcklig säkerhet vid den tidpunkt då lånet beviljas. I praktiken är den primära säkerheten i allmänhet den köpta bostaden. Det ska också vara möjligt att använda någon annan tillräckligt betryggande realsäkerhet till exempel i sådana situationer där den fastighet som köps inte är fri från servitut, utan belastas av inteckningar med bättre förmånsrätt än bostadslånet.
Säkerheten får enligt förslaget inte gälla för låntagarens eventuella andra ansvarsförbindelser med lika bra eller bättre förmånsrätt än för bostadslånet. Avtal om generell pantsättning är således inte möjligt. Säkerheten ska gälla för bostadslånet med bättre förmånsrätt än för låntagarens eventuella andra ansvarsförbindelser. Bestämmelsen begränsar statens risk för borgensersättning vid låntagarens insolvens. Avsikten är emellertid inte att förhindra att säkerheten används som säkerhet också för andra ansvarsförbindelser när säkerhetens värde är tillräckligt för detta.
27 §. Statens borgensansvar.
När låntagaren är insolvent, ska staten enligt förslaget i begränsad utsträckning svara för betalning av bostadslånets kapital till kreditgivaren, till den del betalning inte fås ur den egendom som ställts som säkerhet. En gäldenärs insolvens konstateras i praktiken antingen genom ett medellöshetshinder som utsökningsmyndigheten konstaterat eller genom ett beslut om beviljande av skuldsanering för privatpersoner eller något annat insolvensförfarande. Om låntagaren klarar av att betala bostadslånets betalningsrater, ansvarar staten inte för lånekapitalet, även om till exempel löneinkomster utmäts hos låntagaren.
Skulden kan inte betalas i sin helhet med den egendom som ställts som säkerhet, om medlen från försäljningen av säkerheten inte räcker till för att täcka det återstående lånekapitalet. Säkerheten är också otillräcklig om den har förstörts eller är värdelös eller om medlen från försäljningen av säkerheten är mindre än försäljningskostnaderna.
Enligt 15 § 1 mom. i lagen om borgen och tredjemanspant upphör borgensmannens ansvar gentemot borgenären när huvudförpliktelsen är betald eller när den annars har upphört. Statsborgen gäller således till dess att lånet med statsborgen har återbetalats i sin helhet.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen ska staten också svara för räntor och dröjsmålsräntor enligt 4 § 1 mom. i räntelagen (633/1982) på den kapitalandel som täcks av statsborgen till dess att kreditgivaren får betalning för sina fordringar.
I 3 mom. föreslås en författningshänvisning till den allmänna lagen om borgen och tredjemanspant, vars bestämmelser om förfallande av borgen ska tillämpas på förfallande av en statlig enkel fyllnadsborgen. Förfallande av borgen är en förutsättning för att kreditinstitutet ska kunna ansöka om borgensersättning på grundval av den statsborgen som avses i den föreslagna lagen. Tillämpningen av den allmänna lagen på förfallande av statsborgen ändrar inte rättsläget, eftersom den också för närvarande tillämpas på statsborgen till den del inte något annat föreskrivs i borgenslagen.
28 §. Statsborgens storlek.
I paragrafen föreslås bestämmelser om begränsning av statsborgens storlek. Staten ska svara för det bostadslån som beviljats av kreditinstitutet till en del som motsvarar högst 90 procent av bostadens anskaffningspris. Enligt förslaget kan statsborgen utgöra högst 25 procent av det vid respektive tidpunkt utestående kapitalet av ett bostadslån. Staten ska svara för kapitalet av bostadslån som gäller en och samma bostad upp till högst 60 000 euro. Den föreslagna paragrafen motsvarar bestämmelserna i den gällande borgenslagen. En bostads värde som säkerhet anses i nuläget vanligtvis vara 70 eller 75 procent av dess verkliga värde. Eftersom lånets storlek kan vara högst 90 procent av bostadens anskaffningspris, täcker statsborgen vid tidpunkten för beviljandet 15–20 procent av lånebeloppet när det gäller största delen av lån för första bostad.
Liksom i nuläget innebär maximibeloppet på 60 000 euro för statsborgen att statsborgen inte utgör en tillräcklig tilläggssäkerhet för de största lånen. Om två låntagare ska köpa en gemensam bostad och de till exempel lyfter ett räntestödslån till maximibeloppet på 345 000 euro, räcker inte maximibeloppet av statsborgen till för att täcka behovet av tilläggssäkerheter. Priset för en bostad som finansieras med ett räntestödslån kan vara högst 383 333 euro, varvid bostadens värde som säkerhet (70 procent) är 268 333 euro och behovet av tilläggssäkerhet 76 667 euro vid tidpunkten för beviljande av lånet. Maximibeloppet på 60 000 euro för statsborgen har en styrande effekt som leder till att de största lånen inte omfattas av statsborgen. Ur låntagarens och kreditgivarens synvinkel skulle en annan garantiprodukt i sådana situationer vara ett tydligare och flexiblare sätt att täcka de tilläggssäkerheter som behövs. Om det är viktigt för låntagaren att få avgiftsfri statsborgen för lånet, styr maximibeloppet låntagaren att ta ett mindre lån.
29 §. Användning av lån med statsborgen för en ny ägarbostad.
Ett lån med statsborgen som beviljats för en första bostad kan enligt förslaget, liksom ett räntestödslån, användas för att finansiera anskaffningen av följande ägarbostad. Den första bostaden kan säljas eller exempelvis överföras till hyresbruk.
Låntagaren kan för egen användning endast ha en bostad åt gången som har finansierats med lån med statsborgen. Statsborgen ska inte upphöra även om den bostad som beviljats borgenslån senare hyrs ut, men det är inte möjligt att få borgenslån för en ny ägarbostad, om inte det tidigare borgenslånet överförs på den nya bostaden. Lånet för en bostad som förblir i hyresbruk och säkerheterna för lånet ska i så fall i praktiken förhandlas på nytt med kreditgivaren.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen, om den första bostaden säljs, ska den nya ägarbostad som finansieras med lån med statsborgen köpas inom två år, med avvikelse från den gällande bestämmelsen enligt vilken en bostad ska köpas inom rimlig tid. Två år kan ur låntagarens synvinkel anses vara en tillräckligt lång tid för att leta efter en ny bostad. Att hitta följande bostad inom en rimlig tid på två år ligger också i låntagarens intresse, eftersom låntagaren under tiden däremellan måste betala åtminstone räntekostnaderna för lånet och eventuellt också amortera lånet. Om en bostad som motsvarar behoven inte hittas inom två år, ska lånet betalas tillbaka, och låntagaren förlorar möjligheten till avgiftsfri statsborgen.
Om låntagaren i samband med anskaffning av en ny bostad lyfter mer bostadslån med statsborgen, är inte den nya statsborgen avgiftsfri. Om låntagaren vill ha ett enda bostadslån, måste hen lyfta ett helt nytt lån och, i fråga om ett lån med statsborgen, betala borgensavgift för hela beloppet av statsborgen. Enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen finns det bestämmelser om avgiftsbelagd statsborgen för sådana bostadslån som lyfts utöver eller i stället för det ursprungliga lånet med statsborgen i lagen om statsborgen för bostadslån.
30 §. Uppdelning av ett lån med statsborgen.
Ett lån med statsborgen kan enligt förslaget delas upp i två separata lån, som låntagarna kan använda för att finansiera anskaffning av egen bostad. Lånet kan delas upp jämnt eller på det sätt som låntagarna önskar. Efter uppdelningen ska låntagarens ägarandel av den bostad som finansierats med lån med statsborgen dock fortfarande vara minst hälften.
Om låntagaren i samband med anskaffning av en ny bostad lyfter mer bostadslån med statsborgen, är inte den nya statsborgen avgiftsfri. Om låntagaren vill ha ett enda bostadslån, måste hen lyfta ett helt nytt lån och, i fråga om ett lån med statsborgen, betala borgensavgift för hela beloppet av statsborgen. Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen finns det bestämmelser om statsborgen för sådana bostadslån som lyfts utöver eller i stället för det ursprungliga lånet med statsborgen i lagen om statsborgen för bostadslån.
31 §. Kreditgivarens skyldigheter.
För att statens borgensansvar ska gälla förutsätts det i förslaget att kreditgivaren sköter det lån som borgen gäller i enlighet med den föreslagna lagen, god kreditgivningssed och god banksed. Bestämmelsen motsvarar 10 § i den gällande borgenslagen med några preciseringar. Det föreslås att god kreditgivningssed fogas till bestämmelsen. I efterlevnaden av lagen ingår också iakttagande av bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen, och därför nämns de inte särskilt.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen ska kreditgivaren alltjämt vara skyldig att bevaka statens intressen under tiden för statsborgen, när egendom som utgör säkerhet för bostadslånet omsätts i pengar. Syftet med bestämmelsen är att hantera statens risk vid realiseringen av säkerheten. Det ligger i såväl statens som kreditgivarens intresse att man får ett så högt pris som möjligt vid försäljningen av den bostad som utgör säkerhet.
32 §. Fördelningen av medel.
Medlen från underhandsförsäljning av bostaden ska enligt förslaget fördelas först på kostnaderna för försäljningen, sedan på dröjsmålsräntan och räntan och till sist på lånets kapital. Med kostnader för försäljningen avses endast kostnader för realisering av säkerheter, inte kreditgivarens egna kostnader, såsom kostnader för hävning av ränteskydd, som inte omfattas av statens borgensansvar. Om säkerheter säljs i utsökningsförfarandet, tillämpas utsökningsbalkens (705/2007) bestämmelser om avräkning av medel som influtit vid försäljning.
I 2 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om situationer där låntagaren har både lån med statsborgen och andra bostadslån. Om bostadslånets eller bostadslånens totalbelopp är större än lånet med statsborgen, ska intäkterna från försäljning av egendom som utgör säkerhet i första hand användas för att täcka borgenslånets andel av lånen. Detta ska antecknas i låneavtalet. Bestämmelsen motsvarar 10 § 3 mom. i den gällande borgenslagen.
33 §. Ansökan om och utbetalning av borgensersättning.
I 1 och 2 mom. i paragrafen föreslås det bestämmelser om förfarandet vid ansökan om och utbetalning av borgensersättning. I stället för vad som föreskrivs i gällande lag ska utbetalning och ansökan bindas till att borgen förfaller till betalning, inte till slutlig förlust. Statskontoret ska av statens medel betala borgensersättning på ansökan av kreditgivaren. Ansökan ska göras inom tre månader från det att borgen förfallit till betalning. Om borgensersättning söks senare än tre månader efter det att borgen förfallit till betalning, betalas ingen dröjsmålsränta efter det att tidsfristen på tre månader löpt ut förrän ansökan om borgensersättning har blivit anhängig. Avsikten är att uppmuntra kreditinstituten att utan dröjsmål ansöka om borgensersättningar och förebygga situationer där dröjsmålsränta hinner beräknas för en lång tid på grund av att det inte har ansökts om borgensersättning.
Om kreditgivaren efter det att borgensersättning har betalats kan driva in sådana amorteringar och räntor som låntagaren inte har betalat, ska kreditgivaren enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen redovisa en andel som motsvarar borgensersättningen till staten. Redovisningsskyldigheten gäller den betalda borgensersättningen i sin helhet, det vill säga också räntor och dröjsmålsräntor.
Enligt 4 mom. i den föreslagna paragrafen kan Statskontoret besluta att inte betala borgensersättning till kreditgivaren eller att sänka ersättningens belopp, om kreditgivaren vid beviljandet av bostadslånet eller under lånetiden väsentligen har underlåtit att iaktta bestämmelserna i denna eller någon annan lag, god kreditgivningssed eller god banksed eller annars handlat på ett sätt som kan öka statens risk för borgensersättning. Den föreslagna bestämmelsen innehåller preciseringar till motsvarande bestämmelse i 11 § 3 mom. i den gällande borgenslagen. En förutsättning är att det är fråga om en väsentlig försummelse av kreditgivaren eller något annat klandervärt förfarande. Det är i allmänhet inte ändamålsenligt att låta bli att betala ut borgensersättning för en mindre avvikelse, såsom en smärre överskridning av den maximala lånetiden. Till bestämmelsen ska utöver hänvisningen till god banksed fogas en hänvisning till god kreditgivningssed. Kränkning av statens intresse ska inte längre utgöra någon grund för att inte betala ut borgensersättning, eftersom det i praktiken kan vara svårt att bedöma och påvisa det. Däremot ska kreditgivarens förfarande öka statens risk för borgensersättning. Till exempel generell pantsättning som beviljats låntagaren som säkerhet för alla skulder är en sådan väsentlig försummelse som avses i bestämmelsen. Ersättningen kan således lämnas obetald eller sänkas också när statens intresse ännu inte har kränkts eller det inte kan påvisas, men kreditgivarens verksamhet väsentligt har varit lagstridig och ökat statens risk för borgensersättning.
34 §. Regressrätt.
Statskontoret har enligt förslaget rätt att av låntagaren ta ut den ersättning som på grundval av statsborgen har betalats till kreditgivaren samt dröjsmålsränta på denna regressfordran enligt den räntefot som avses i 4 § 1 mom. i räntelagen, räknat från dagen för betalning av ersättningen. En anteckning om statens regressrätt ska göras i låneavtalet.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen kan Statskontoret på ansökan av låntagaren besluta att ersättning enligt 1 mom. inte tas ut av låntagaren, om låntagaren inte rimligtvis kan anses klara av betalningarna på grund av hälsotillstånd, arbetsoförmåga, arbetslöshet eller någon annan därmed jämförbar orsak. Någon annan jämförbar orsak kan till exempel vara den försörjningsplikt som nämns i den gällande lagen. Syftet med bestämmelsen är att staten inte ska återkräva ersättning när det är oskäligt i låntagarens situation. Dessutom kan återkrav vara resultatlöst eller oändamålsenligt i förhållande till det belopp som ska återkrävas, med beaktande av mängden administrativt arbete och andra kostnader i samband med återkrav.
35 §. Maximibelopp av statsborgen.
Statsborgen enligt den föreslagna lagen och lagen om statsborgen för bostadslån får enligt förslaget inte överskrida ett maximibelopp som fastställs i statsbudgeten. Med det maximibelopp för borgensansvaret som tagits in i statsbudgeten ska man således fortfarande kunna reglera beloppet av borgensansvaret. Enligt förslaget ska miljöministeriet besluta om fördelningen av maximibeloppet av statsborgen mellan kreditgivarna på framställning av Statskontoret. Bestämmelsen motsvarar 18 § i den gällande borgenslagen med tekniska ändringar.
5 kap. Särskilda bestämmelser
36 §. Lånetid och amorteringsfria perioder.
Enligt förslaget är lånetiden för räntestödslån eller lån med statsborgen som beviljas som reciprocitetslån vid tidpunkten för beviljandet av lånet högst 25 år från det att lånet eller dess första rat har lyfts. Senare är det enligt förslaget möjligt att ändra lånetiden på grund av amorteringsfria perioder eller till exempel på grund av det sätt på vilket lånet amorteras.
Låntagaren kan som amortering välja en jämn post, även om den lånetid som behövs är längst när lånet beviljas, det vill säga 25 år. I fråga om lån i jämna poster innehåller månadsposten både amorteringen av lånekapitalet och räntekostnaderna och förblir densamma under hela lånetiden. Om räntorna stiger förlängs lånetiden. Den föreslagna ändringen påverkar inte lånetiden för lån som redan beviljats och lyfts.
Enligt det föreslagna 2 mom. får kreditgivaren under lånetiden på låntagarens begäran bevilja sammanlagt högst fyra år av amorteringsfria perioder. Ett kreditinstitut har prövningsrätt i fråga om huruvida kunden ska beviljas amorteringsfrihet och skyldighet att handla ansvarsfullt i situationer med betalningsdröjsmål. Detta blir särskilt tydligt i början av lånetiden, när lånekapitalet och de räntor som betalas på lånet är som störst. Om låntagaren i början av lånet utnyttjar alla amorteringsfria perioder, finns det inte någon ny flexibilitet senare. Den oavbrutna amorteringsfriheten begränsas därför till två år.
I praktiken kan lånetiden med amorteringsfria perioder inräknade förlängas upp till 29 år. Dessutom kan lånetiden förlängas ytterligare på grund av effekten av amorteringssättet (lån med jämna poster). Enligt 15 § i lagen om borgen och tredjemanspant upphör borgensmannens ansvar gentemot borgenären när huvudförpliktelsen är betald eller när den annars har upphört. Statsborgen föreslås således gälla under hela den tid som det återstår lånekapital.
Om lånet överförs till ett annat kreditinstitut, räknas den maximala lånetiden fortfarande från det att det ursprungliga lånet eller dess första rat lyftes. Eventuella beviljade amorteringsfria perioder och andra ändringar som tidigare påverkat lånetiden ska beaktas på samma sätt som om lånet inte hade överförts.
37 §. Statskontorets uppgifter.
Statskontoret ska svara för rådgivning och styrning i fråga om sådant bostadssparande och räntestöd och sådan statsborgen för bostadslån som avses i den föreslagna lagen samt för framställning och publicering av statistik i anslutning till dessa funktioner. Syftet med bestämmelsen är att i lagen ta in de uppgifter som Statskontoret enligt vedertagen praxis sköter. Bestämmelser om Statskontorets uppgifter finns dessutom i lagen om Statskontoret.
Statistikföringen av bostadssparande, räntestöd och statsborgen för bostadslån görs på basis av uppgifter som erhållits från kreditinstituten och information som Statskontoret får i samband med sina uppgifter i anslutning till förvaltningen av och tillsynen över statsborgen och räntestöden. Statskontoret behandlar låntagarnas personuppgifter i samband med framställningen av statistik. Behandlingen av personuppgifter grundar sig på artikel 6.1 e i allmänna dataskyddsförordningen, det vill säga behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. I samband med statistikföringen behandlas inte sådana uppgifter som avses i artikel 9 i allmänna dataskyddsförordningen som hör till särskilda kategorier av personuppgifter.
Behandlingen av personuppgifter kan inte grunda sig direkt på artikel 6.1 e i allmänna dataskyddsförordningen. I enlighet med artikel 6.3 ska grunden för behandling av personuppgifter fastställas i enlighet med unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt. Det ska således föreskrivas särskilt i en nationell lag om behandling av personuppgifter som hänför sig till Statskontorets uppgifter. Användningen av det nationella handlingsutrymmet grundar sig på artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen, enligt vilken bestämmelserna i förordningen kan anpassas genom att det utfärdas särskilda bestämmelser om till exempel typen av uppgifter som ska behandlas och ändamålsbegränsningen i behandlingen. Artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen förutsätter att en medlemsstats lagstiftning ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. Framställningen och publiceringen av statistik över bostadssparande, räntestödslån och statsborgenslån tjänar bedömningen av hur väl lagstiftningen fungerar och hela systemets betydelse för samhället samt stöder beredningen och beslutsfattandet. Uppgifterna publiceras inte på ett sådant sätt att uppgifterna om enskilda låntagare eller lån kan identifieras. Lagförslaget uppfyller således de krav på allmänt intresse och på proportionalitet som ingår i artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen.
Vid bedömningen av behovet av nationell lagstiftning om behandling av personuppgifter bör dessutom ett riskbaserat tillvägagångssätt tillämpas. Nödvändigheten av och proportionaliteten i användningen av det handlingsutrymme som ingår i lagförslagen i propositionen samt dess konsekvenser för skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna bedöms i avsnitt 4.2.3 Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna samt i avsnitt 12.1 Rätten att få uppgifter, dataskydd och konfidentialitet.
38 §. Tillsynsmyndigheter.
Tillsynen över efterlevnaden av den föreslagna lagen ska i regel utövas av Statskontoret. Tillsynen över efterlevnaden av 2 kap. om bostadssparande och 14 § om ränta på räntestödslån och övriga kostnader utövas enligt förslaget dock av Finansinspektionen.
Statskontoret utövar den övergripande tillsynen över räntestödslånen och statsborgen för bostadslån och beviljandet av lånen. I samband med den månatliga överföringen av information om räntestödslånen kontrollerar Statskontoret till exempel att de lån kreditinstituten beviljat överensstämmer med bestämmelserna i fråga om lånebeloppen, lånetiden och andra egenskaper och villkor som gäller lånen. I samband med räntegottgörelser kontrollerar Statskontoret att räntestödet är förenligt med lagstiftningen. I samband med behandlingen av borgensersättningar övervakas att borgenslånet har beviljats och skötts så som bestämmelserna förutsätter.
När det gäller låntagare kontrollerar Statskontoret att den bostad som finansierats med räntestödslån är i låntagarens eget bruk. Statskontoret kan utöver att kontrollera bostadens användningsändamål också kontrollera låntagare i andra situationer, till exempel om det kommer till Statskontorets kännedom att det inte är fråga om anskaffning av en första bostad.
Finansinspektionen har hittills utövat tillsyn över BSP-lagen, och motsvarande tillsyn enligt 2 kap. i lagen föreslås ingå i Finansinspektionens uppgifter också i fortsättningen. Dessutom är det mer naturligt att Finansinspektionen utöver tillsyn över räntor och övriga kostnader som tas ut för lånen än att Statskontoret gör det, eftersom Statskontoret inte har något jämförelsematerial i fråga om andra bostadslån än BSP-lån och lån med statsborgen. Finansinspektionens tillsynsuppgifter omfattar dock inte avgörande eller utredning av tvister mellan enskilda kreditgivare och deras kunder. Tillsynen föreslås bli effektiviserad genom att låntagarna i fortsättningen ska ha möjlighet att meddela om missförhållanden i bankernas förfaranden till Finansinspektionen.
Finansinspektionens rätt att få information regleras i 18 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen (878/2008). Enligt bestämmelsen ska tillsynsobjekt och andra finansmarknadsaktörer utan hinder av sekretessbestämmelserna och utan obefogat dröjsmål till Finansinspektionen lämna de för utförandet av dess lagstadgade uppdrag relevanta uppgifter och redogörelser som den ber om. Det uppstår inte någon ny ständig rapporteringsskyldighet för kreditgivarna med stöd av bestämmelsen om tillsyn över räntebeloppen och lånekostnaderna, men bestämmelsen ger Finansinspektionen rätt att vid behov få kreditgivarens uppgifter för tillsynen över de låneräntor och avgifter som tas ut med stöd av 14 §.
Enligt 2 mom. ska Statskontoret få förbjuda ett kreditinstitut som bryter mot den föreslagna lagen att fortsätta med ett sådant förfarande eller uppmana kreditinstitutet att ändra förfarandet. Statskontoret ska kunna förena förbudet eller uppmaningen med vite. Bestämmelser om vite finns i viteslagen (1113/1990).
39 §. Låntagarens skyldighet att lämna uppgifter.
Låntagaren är i fråga om sitt reciprocitetslån och den bostad som finansierats med lånet skyldig att bidra till utredning av ett ärende som gäller det egna lånet. Låntagaren ska enligt bestämmelsen på begäran lämna Statskontoret de uppgifter och upplysningar som är nödvändiga för tillsynen och för administreringen av räntestöd och statsborgen. Ett tillsynsärende kan i enlighet med 33 § i förvaltningslagen (434/2003) avgöras också när låntagaren är passiv och till exempel inte inom en angiven tidsfrist lämnar in begärda utredningar om användningen av lånet.
Utgångspunkten är att uppgifter ska begäras av låntagaren endast när ett tillsynsärende eller en ansökan om borgensersättning har inletts eller Statskontoret överväger att återkräva den betalda borgensersättningen av låntagaren. I dessa ärenden är de uppgifter som fås av låntagaren ofta hälsouppgifter eller uppgifter som hör till privatlivet och som är sekretessbelagda med stöd av någon bestämmelse i offentlighetslagen. Uppgifterna kan även gälla uppgifter som låntagaren lämnat i samband med beviljandet av lånet eller om själva lånet eller användningen av en bostad som finansierats med räntestödslån. Av betydelse för tillsynen kan till exempel vara uppgift om huruvida låntagaren har köpt sin första bostad med hjälp av lånet eller huruvida bostaden har använts av låntagaren själv eller för något annat ändamål.
De uppgifter som begärs av låntagaren kan innehålla personuppgifter. På samma sätt som i fråga om 37 § grundar sig behandlingen av personuppgifter sig på artikel 6.1 e i allmänna dataskyddsförordningen, det vill säga behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Statskontoret ska utöva tillsyn enligt den föreslagna 38 §, fatta beslut om återkrav enligt den föreslagna 24 §, fatta beslut om återkrav av den borgensersättning som betalats till låntagaren enligt den föreslagna 34 § och sköta förvaltning av räntestöd och statsborgen enligt 2 § 1 mom. i lagen om Statskontoret.
Användningen av det nationella handlingsutrymmet grundar sig på artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen, enligt vilken bestämmelserna i förordningen kan anpassas genom att det utfärdas särskilda bestämmelser om till exempel typen av uppgifter som ska behandlas och ändamålsbegränsningen i behandlingen. Artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen förutsätter att en medlemsstats lagstiftning ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. Syftet med systemet för bostadssparande är att stödja dem som köper bostad för första gången. Att det utövas tillsyn över beviljade lån och bostädernas användning är en väsentlig del av uppfyllelsen av syftet med systemet och dess mål för att det ska kunna säkerställas att det statliga stödet fördelas rätt. En del av de uppgifter som är nödvändiga för tillsynen är det möjligt att få endast av låntagarna själva. Statskontorets möjlighet att avstå från sin regressrätt utifrån de utredningar låntagaren gett behövs såväl för myndigheternas verksamhet som med tanke på de enskilda låntagarnas ställning. Lagförslaget uppfyller således de krav på allmänt intresse och på proportionalitet som ingår i artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen.
I de uppgifter som är nödvändiga med tanke på tillsynen eller på förvaltningen av räntestöden och statsborgen kan ingå i artikel 9 i allmänna dataskyddsförordningen avsedda särskilda kategorier av personuppgifter, såsom uppgifter om hälsotillstånd, som det i princip är förbjudet att behandla.
Allmänna dataskyddsförordningen tillåter avvikelse från behandlingsförbudet genom nationell lag, förutsatt att de villkor som anges i förordningen uppfylls. Behandlingen av de särskilda kategorier av personuppgifter som fås för tillsynen eller för förvaltningen av räntestöden och statborgen grundar sig på 6 § 1 mom. 2 punkten i dataskyddslagen (1050/2018), enligt vilken artikel 9.1 i allmänna dataskyddsförordningen inte tillämpas på sådan behandling av uppgifter som regleras i lag. Behandlingen av personuppgifter, inklusive särskilda kategorier av personuppgifter, i samband med tillsynen grundar sig således på tillsynsmyndigheternas lagstadgade uppgift.
Enligt 6 § 2 mom. i dataskyddslagen ska en personuppgiftsansvarig och ett personuppgiftsbiträde som behandlar personuppgifter i en situation som avses i 1 mom. vidta lämpliga och särskilda åtgärder för att skydda den registrerades rättigheter. Statskontoret har i egenskap av myndighet skyldighet att vid behandling av personuppgifter följa dessa bestämmelser. De personuppgifter som fåtts av låntagaren ska bevaras en så kort tid som möjligt. I regel ska uppgifterna förstöras när de inte längre behöver bevaras med tanke på tillsynen eller administreringen av räntestöd och statsborgen.
40 §. Kreditgivarens skyldighet att lämna uppgifter.
Paragrafen föreslås innehålla bestämmelser om uppgifter som kreditinstitutet ska lämna Statskontoret efter att lån beviljats och under lånetiden. Kreditgivaren ska lämna uppgifterna trots banksekretess eller annan skyldighet att iaktta sekretess. Uppgifter som ska lämnas till Statskontoret om låntagaren är namn och personbeteckning med hjälp av vilka låntagaren identifieras. Uppgifter om den bostad som köps med hjälp av lånet och om säkerheten för den, uppgifter om lånet, dess villkor och eventuella ändringar som senare görs i fråga om lånet är nödvändiga för att bedöma om räntestödet och borgenslånet har beviljats i enlighet med den föreslagna lagen. Uppgift om att lånet förfallit till betalning behövs till exempel då det gäller borgensersättning där det krävs dröjsmålsränta och då räntestödet upphör innan lånet förfallit till betalning, då det inte längre är ränta som löper utan dröjsmålsränta.
De uppgifter som fås av kreditgivaren innehåller personuppgifter. De uppgifter som ingår i kreditgivarens informationsskyldighet har specificerats och omfattar inte några andra än låntagarens personuppgifter. Såsom i fråga om 37 och 39 § grundar sig behandlingen av personuppgifter på artikel 6.1 e i allmänna dataskyddsförordningen, det vill säga behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Uppgifterna behövs för att kunna identifiera låntagaren, kontrollera förutsättningarna för räntestöd och statsborgen och för att göra upp statistik och sköta tillsynsuppgifter. Statskontorets tillsynsuppdrag har beskrivits i specialmotiveringen till den föreslagna 38 §, som gäller tillsynsmyndigheter.
Enligt allmänna dataskyddsförordningen får personuppgifter förvaras endast så länge som det är nödvändigt och behövligt. Om det inte föreskrivs om en förvaringstid i lag, ska den personuppgiftsansvarige fastställa vad som är en behövlig förvaringstid med tanke på uppgifternas användningsändamål och hur länge det är nödvändigt att bevara uppgifterna. Enligt 21 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019, nedan informationshanteringslagen) ska förvaringstiderna bestämmas med beaktande av i vilken utsträckning informationsmaterialet behövs i myndighetens verksamhet för det ursprungliga användningsändamålet och med beaktande av genomförandet och verifieringen av fysiska personers förmåner, rättigheter, förpliktelser och rättssäkerhet. Utifrån detta ska Statskontoret sörja för åtgärder som garanterar att kravet på att endast nödvändiga och behövliga uppgifter ska bevaras uppfylls, till exempel genom anonymisering av uppgifter.
Personuppgifter om låntagaren vilka fås från kreditgivaren lämnas till Statskontoret under hela lånetiden, vilket i fortsättningen kan vara så gott som 30 år. Med tanke på skyldigheterna enligt bokföringslagen (1336/1997) och med stöd av 2 kap. 10 § i den lagen har Statskontoret ansett att en behövlig förvaringstid är tio år från det att gäldenärens sista lån som administreras av Statskontoret har betalats i sin helhet. Uppgifterna behöver bevaras i analyserings- och rapporteringssyfte också efter lånetiden, vilket kan vara längre än tio år. Behandling av personuppgifter för statistikföring betraktas som förenligt med det ursprungliga användningsändamålet och det allmänna intresset. Radering av personuppgifter från uppgifterna direkt efter lånetiden eller efter tio år gör det omöjligt att på längre sikt analysera till exempel användningen av lån enligt kön eller i olika åldersgrupper. Till exempel vid lagberedningen och beslutsfattandet kan det som stödmaterial behövas statistik som innefattar lån som betalats tillbaka för 20 år sedan eller senare. Den exakta förvaringstiden för personuppgifter ska bedömas med stöd av allmänna dataskyddsförordningen och 21 § i informationshanteringslagen.
Användningen av det nationella handlingsutrymmet grundar sig på artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen, enligt vilken bestämmelserna i förordningen kan anpassas genom att det utfärdas särskilda bestämmelser om till exempel typen av uppgifter som ska behandlas och ändamålsbegränsningen i behandlingen. Artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen förutsätter att en medlemsstats lagstiftning ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. De av kreditinstituten beviljade reciprocitetslånen och statsborgen är centrala beståndsdelar i systemet för bostadssparande. Till Statskontorets uppgifter hör att utöva tillsyn över kreditinstituten i samband med att lånen beviljas och under lånetiden och att administrera räntestöden och statsborgen. På så sätt är det möjligt att säkerställa att statens understöd till dem som köper bostad för första gången fördelas rätt. Uppgifterna grundar sig till övervägande del på de uppgifter som kreditinstituten lämnar. Lagförslaget uppfyller således de krav på allmänt intresse och på proportionalitet som ingår i artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen.
Enligt 2 mom. ska kreditgivaren lämna uppgifterna till Statskontoret via ett tekniskt gränssnitt. Syftet med användningen av ett tekniskt gränssnitt är att uppgifterna ska överföras utan dröjsmål och felfritt. Kreditinstitutets skyldighet att lämna uppgifter via ett tekniskt gränssnitt ska motsvara den gällande bestämmelsen om användning av elektroniska dataöverföringsmetoder.
Statskontoret ska fortfarande få utfärda närmare föreskrifter om de uppgifter som ska lämnas och om sättet för lämnande av uppgifter. Statskontorets normgivningsbemyndigande behövs på grund av det stora antalet uppgifter. Dessutom lämnas uppgifter av flera kreditinstitut med sinsemellan olika informationssystem. Genom föreskriften kan närmare anvisningar ges till exempel om hur och i vilken form uppgifterna ska lämnas (beskrivning av uppgiftsposten). Om uppgifterna lämnas endast i varierande form i enlighet med bestämmelsen om uppgifternas innehåll, är det i praktiken omöjligt att effektivt behandla dem. Dessutom ökar sannolikheten för fel och skyddet för personuppgifter försvagas.
41 §. Sekretess.
De uppgifter om en låntagares räntestödslån eller lån med statsborgen som Statskontoret fått av kreditgivaren med stöd av 40 § ska vara sekretessbelagda. Enligt 24 § 1 mom. 23 punkten i offentlighetslagen ska handlingar som innehåller uppgifter om en persons årsinkomster eller totala förmögenhet eller inkomster och förmögenhet som ligger till grund för stöd eller förmåner eller som annars beskriver personens ekonomiska ställning vara sekretessbelagda. Det är emellertid inte klart om uppgifterna om en enskild låntagare är sådana sekretessbelagda uppgifter som avses i bestämmelsen i offentlighetslagen. För att regleringen ska vara tydlig och för att skyddet för privatlivet och personuppgifterna ska kunna säkerställas är det motiverat att föreskriva att de uppgifter som Statskontoret får av kreditinstitutet är sekretessbelagda. Den sekretess som gäller låntagare och lån påverkar inte Statskontorets uppdrag att göra upp statistik över räntestödslån och lån med statsborgen och publicera den.
Uppgifterna om ett enskilt lån och återbetalning av lånet ska basera sig på uppgifter från kreditgivarna om beviljade räntestödslån och lån med statsborgen. I vissa fall kan Statskontoret begära uppgifter också av låntagaren med stöd av 39 § i den föreslagna lagen. Offentligheten hos de uppgifter som låntagaren lämnat kan bedömas med stöd av offentlighetslagen.
Behovet av sekretessbestämmelser och deras förhållande till offentlighetsprincipen, offentlighetslagen och banksekretessen har bedömts i avsnitt 12 Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning, och konsekvenserna för integritetsskyddet och skyddet för personuppgifter i avsnittet Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna.
42 §. Ändringssökande.
Enligt förslaget ska omprövning få begäras av samtliga av Statskontorets beslut som avses i den föreslagna lagen. Fördelen med begäran om omprövning jämfört med besvär är behandlingstiden sett ur låntagarens och kreditinstitutets synvinkel. Bestämmelser om begäran om omprövning finns i förvaltningslagen. Ändring i ett omprövningsbeslut får sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
6 kap. Ikraftträdande
43 §. Ikraftträdande.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs om lagens ikraftträdande. Samtidigt upphävs lagen om bostadssparpremier (1634/1992), lagen om räntestödslån för anskaffande av ägarbostad (639/1982), lagen om utbetalning av bostadssparpremie 2009–2011 (483/2009) och lagen om betalning av bostadssparpremie i samband med bostadssparavtal som ingåtts före 1993 (702/2001). Om det efter ikraftträdandet någon annanstans i lagstiftningen hänvisas till de upphävda lagarna, ska hänvisningen anses gälla lagen om systemet för bostadssparande.
44 §. Övergångsbestämmelser.
Enligt det föreslagna 1 mom. tillämpas lagen om betalning av bostadssparpremie i samband med bostadssparavtal som ingåtts före 1993 (702/2001) till och med den 31 december 2027. Det är meningen att de nuvarande bostadsspararna som är berättigade till bostadssparpremie, om de så önskar, ska kunna skaffa sin första bostad med BSP-lån under övergångsperioden. För att premien ska betalas ut krävs det att bostadsköpet genomförs senast den 31 december 2027. Från och med ingången av 2028 betalas inte några bostadssparpremier längre ut, även om bostadssparandet skulle ha inletts före 1993.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om hur spartiden för bostadssparande räknas ut om sparandet har inletts före den föreslagna lagens ikraftträdande, det vill säga när det är fråga om så kallade gamla bostadsspardeponenter. Om ett reciprocitetslån beviljas utifrån ett avtal om bostadsparlån som ingåtts före den föreslagna lagens ikraftträdande, motsvarar en insättning som gjorts kvartalsvis tre sådana månatliga insättningar som avses i 3 § i den föreslagna lagen.
Bestämmelsen tillämpas på insättningar som gjorts före den föreslagna lagens ikraftträdande och i sådana fall där den gamla bostadssparardeponenten har fortsatt göra insättningar kvartalsvis. Som kvartalsvis insatta räknas alla sådana insättningar som uppgår till minst det som varit minimibeloppet innan lagen trädde i kraft. Om en gammal bostadsspardeponent fortsätter att sätta in minst 150 euro varje kvartal efter det att lagen har trätt i kraft, anses insättningarna ha gjorts kvartalsvis. Om en enskild insättning understiger 150 euro, är det fråga om en månatlig insättning.
Det föreslagna 3 mom. innehåller en övergångsbestämmelse för de situationer där det i ett bostadssparavtal som ingåtts före ikraftträdandet av lagen har avtalats på ett avvikande sätt om vilket kreditinstitut som betalar tilläggsränta på insättningarna än vad som anges i det föreslagna 5 § 2 mom. Om det i bostadssparavtalet exempelvis har avtalats att den bank som har ingått det avtal till vilken kontoinsättningarna gjorts är den bank som betalar tilläggsräntan, ska bostadssparavtalet följas.
I de föreslagna 4 och 5 mom. föreskrivs det om de situationer där den nya lagstiftningen inte kommer att omfatta redan befintliga bostadssparkonton och lån. Enligt förslaget ska den tidsfrist på två år som föreskrivs i 8 § 3 mom. inte tillämpas på tillfällig finansiering som lyfts före ikraftträdandet av lagen. Inte heller den tidsfrist på två år som föreskrivs för överföring av räntestödslån i 20 § 2 mom. och för överföring av lån med statsborgen i 29 § 2 mom. ska enligt förslaget tillämpas på dem som har sålt sin bostad före ikraftträdandet.
7.2
Lagen om statsborgen för bostadslån
1 §.Tillämpningsområde.
I paragrafen föreslås bestämmelser om den föreslagna lagens tillämpningsområde. Lagen ska tillämpas på statsborgen för bostadslån som beviljas privatpersoner när det inte är fråga om statsborgen för ett reciprocitetslån enligt lagen om systemet för bostadssparande. Den bostad som ska finansieras med lån med statsborgen ska vara belägen i Finland.
2 §.Definitioner.
Enligt 1 punkten i den föreslagna paragrafen avses med bostad minst hälften av de aktier eller andelar som medför rätt att besitta en bostadslägenhet, av en bostadsfastighet eller av ett bostadshus som är beläget på ett område som besitts med stöd av nyttjanderätt till fastighet. Definitionen motsvarar den definition av en bostadslägenhet som förvärvas som avses i 15 kap. 11 § 1 mom. 1 punkten om maximal belåningsgrad i kreditinstitutslagen. Om aktierna eller andelarna inte medför rätt att besitta en viss bostadslägenhet till exempel i ett fastighetsaktiebolag eller fastighetsandelslag, är det inte fråga om en bostad. Preciseringen av definitionen har ingen inverkan på tillämpningspraxis för den gällande bestämmelsen. Bostaden ska vid tidpunkten för anskaffningen lämpa sig för boende året om. Därmed betraktas inte semester- eller fritidsbostäder eller affärslokaler som bostäder. I enlighet med Statskontorets vedertagna anvisning kan en parkeringsplats som används i samband med bostaden per låntagare köpas samtidigt med bostaden.
I 2 punkten i den föreslagna paragrafen definieras kreditgivare, med vilken avses det kreditinstitut som beviljar lån för anskaffning av bostad. Avsikten är att i fråga om beviljande av bostadslån eller förändringar under lånetiden använda termen kreditgivare enligt 7 a kap. i konsumentskyddslagen, vilket innehåller bestämmelser om konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom.
I 3 och 4 punkten preciseras de lånetyper som förekommer i den föreslagna lagen. Med ägarbostadslån avses ett bostadslån genom vilket en bostad som låntagaren skaffar eller låter bygga för egen användning finansieras. Ägarbostadslån beviljas exempelvis inte för anskaffning av en placeringsbostad. Med lån med statsborgen avses ett bostadslån för vilket statsborgen har beviljats.
3 §.Statsborgen.
I paragrafen föreslås bestämmelser om en statlig enkel fyllnadsborgen som kan beviljas för ägarbostadslån. Statsborgen uppkommer utan något separat ansökningsförfarande direkt med stöd av lagen så att låntagaren när låneavtalet ingås meddelar kreditgivaren att hen vill ha statsborgen för sitt lån.
Det ska vara möjligt att foga ränteskydd till ett lån med statsborgen under samma förutsättningar som för närvarande. Avsikten är inte att statsborgen ska täcka några kostnader för ränteskydd. Låntagarens kostnader för ränteskyddet kan inte ingå i lånemarginalen och de läggs inte heller till lånekapitalet. Kostnaderna kan betalas på en gång eller i delar, men betalningen ska ske separat från den månatliga posten för lånet med statsborgen. Vid det avgiftsbelagda ränteskyddet är det fråga om en produkt som är affärsmässigt lönsam för kreditinstitutet och som låntagaren kan köpa om hen så önskar, men avsikten är inte att den ska öka statens kostnader för borgensersättning.
I 2 mom. föreslås att amorteringar av lån med statsborgen ska ha företräde. Låntagaren kan utöver lån med statsborgen ha andra lån, exempelvis bostadslån som beviljats vid någon annan tidpunkt. Om villkoren för ett lån med statsborgen är förmånligare, skulle låntagaren eventuellt i första hand sträva efter att amortera andra lån, varvid kapitalet för lån med statsborgen inte amorteras. Om bostadslånets eller bostadslånens totalbelopp är större än lånet med statsborgen, föreslås att amorteringarna i första hand används för att täcka borgenslånet. Detta ska antecknas i låneavtalet. Syftet med bestämmelsen är att minska statens risk för borgensersättning, vilket motsvarar 2 § 4 mom. i den gällande borgenslagen. I praktiken ska kreditinstitutet ansvara för att amorteringarna i första hand riktas till lånet med statsborgen.
4 §.Primär säkerhet för bostadslånet.
Bestämmelsen motsvarar 8 § i den gällande borgenslagen. Enligt förslaget ska den primära säkerheten för bostadslånet vara de aktier eller andelar som medför rätt att besitta den bostad som lånet gäller eller en inteckning i den fastighet lånet gäller eller någon annan lika betryggande realsäkerhet. Det ska finnas tillräckligt med betryggande säkerhet och det får inte kvarstå någon otillräcklig säkerhet vid den tidpunkt då lånet beviljas. I praktiken är den primära säkerheten i allmänhet den köpta bostaden. Det ska också vara möjligt att använda någon annan tillräckligt betryggande realsäkerhet till exempel i sådana situationer där den fastighet som köps inte är fri från servitut, utan belastas av inteckningar med bättre förmånsrätt än bostadslånet.
Säkerheten får enligt förslaget inte gälla för låntagarens eventuella andra ansvarsförbindelser med lika bra eller bättre förmånsrätt än för bostadslånet. Avtal om generell pantsättning är således inte möjligt. Säkerheten föreslås dessutom gälla för bostadslånet med bättre förmånsrätt än för låntagarens eventuella andra ansvarsförbindelser. Bestämmelsen begränsar statens risk för borgensersättning vid låntagarens insolvens. Avsikten är emellertid inte att förhindra att säkerheten används som säkerhet också för andra ansvarsförbindelser när säkerhetens värde är tillräckligt för detta.
5 §.Statens borgensansvar.
När låntagaren är insolvent, ska staten i begränsad utsträckning svara för betalning av bostadslånets kapital till kreditgivaren, således till den del betalning inte fås ur egendom som överlämnats som säkerhet. En gäldenärs insolvens konstateras i praktiken antingen genom ett medellöshetshinder som utsökningsmyndigheten konstaterat eller genom ett beslut om beviljande av skuldsanering för privatpersoner eller något annat insolvensförfarande. Utsökning innebär ännu inte att låntagaren är insolvent. Om låntagaren klarar av att betala bostadslånets betalningsrater, ansvarar staten inte för lånekapitalet, även om till exempel löneinkomster utmäts hos låntagaren.
Skulden kan inte betalas i sin helhet med den egendom som ställts som säkerhet, om medlen från försäljningen av säkerheten inte räcker till för att täcka det återstående lånekapitalet. Säkerheten är också otillräcklig om den har förstörts, är värdelös eller om de medel som erhålls vid försäljning av säkerheten är mindre än försäljningskostnaderna.
Enligt 15 § 1 mom. i lagen om borgen och tredjemanspant upphör borgensmannens ansvar gentemot borgenären när huvudförpliktelsen är betald eller när den annars har upphört. Statsborgen gäller således till dess att lånet med statsborgen har återbetalats i sin helhet.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska staten också svara för räntor och dröjsmålsräntor enligt 4 § 1 mom. i räntelagen (633/1982) på den kapitalandel som täcks av statsborgen till dess att kreditgivaren får betalning för sina fordringar.
I 3 mom. föreslås en författningshänvisning till den allmänna lagen om borgen och tredjemanspant, vars bestämmelser om förfallande av borgen ska tillämpas på förfallande av en statlig enkel fyllnadsborgen. Förfallande av borgen är en förutsättning för att kreditinstitutet ska kunna ansöka om borgensersättning på grund av den statsborgen som avses i den föreslagna lagen. Tillämpningen av den allmänna lagen ändrar inte rättsläget, eftersom den också för närvarande tillämpas på statsborgen till den del inte något annat föreskrivs i borgenslagen.
6 §.Statsborgens storlek
. I paragrafen föreslås bestämmelser om begränsning av statsborgens storlek. Paragrafen ska motsvara bestämmelserna i den gällande borgenslagen.
Enligt 1 mom. ska staten svara för det bostadslån som kreditgivaren beviljat till en del som motsvarar högst 85 procent av bostadens anskaffningspris. Enligt förslaget kan statsborgen utgöra högst 20 procent av det vid respektive tidpunkt återstående kapitalet av ett bostadslån.
Enligt 2 mom. ska staten svara för kapitalet av bostadslån som gäller en och samma bostad upp till högst 60 000 euro. Maximibeloppet på 60 000 euro för statsborgen innebär att statsborgen inte utgör en tillräcklig tilläggssäkerhet för de största lånen. Maximibeloppet på 60 000 euro för statsborgen har en styrande effekt som leder till att de största lånen inte omfattas av statsborgen. Ur låntagarens och kreditgivarens synvinkel skulle en annan garantiprodukt i sådana situationer vara ett tydligare och flexiblare sätt att täcka de tilläggssäkerheter som behövs. Om det är viktigt för låntagaren att få avgiftsfri statsborgen för lånet, kommer maximibeloppet att styra låntagaren att ta ett mindre lån.
7 §.Borgensavgift.
För statsborgen ska det av låntagaren tas ut en borgensavgift i samband med att lånet eller dess första rat lyfts. Borgensavgiften ska tas ut av kreditgivaren och betalas till Statskontoret.
Paragrafens 1 mom. motsvarar i fråga om ägarbostadslån 14 § i den gällande borgenslagen. Enligt den grundläggande bestämmelsen om borgensavgiftens belopp ska borgensavgiften vara skälig i förhållande till lånebeloppet. Om borgensavgiften fastställs till ett för högt belopp, lönar det sig inte för låntagaren att utnyttja statsborgen. Genom förordning av statsrådet ska det utfärdas närmare bestämmelser om borgensavgiftens belopp. Ett utkast till förordning finns som bilaga till regeringens proposition.
I 2 mom. ska det föreskrivas om Statskontorets uppgift att följa upp och bedöma borgensavgifternas belopp i förhållande till statens årliga kostnader för borgensersättning. En rapport om bedömningen ska lämnas till miljöministeriet, som vid behov inleder beredning för att se över borgensavgiften eller ändra lagstiftningen.
8 §.Användning av lån med statsborgen för en ny ägarbostad.
Det föreslås att ett lån med statsborgen som beviljats för en ägarbostad ska kunna användas för att finansiera anskaffningen av följande ägarbostad. En ägarbostad som finansierats med borgenslån kan säljas eller exempelvis överföras till hyresbruk. Låntagaren kan emellertid för egen användning endast ha en bostad åt gången som har finansierats med lån med statsborgen. Statsborgen ska inte upphöra även om den bostad som beviljats borgenslån senare hyrs ut, men det är inte möjligt att få borgenslån för en ny ägarbostad, om inte det tidigare borgenslånet överförs på den nya bostaden. Lånet för en bostad som förblir i hyresbruk och säkerheterna för lånet ska då i praktiken förhandlas på nytt med kreditgivaren.
Statsborgen ska också kunna beviljas för ett sådant befintligt lån som vid byte av bostad används för att finansiera följande ägarbostad. Låntagaren kan, om hen så önskar, få statsborgen för hela det bostadslånebelopp som hen behöver för att finansiera en ny bostad, även om den tidigare bostaden inte har finansierats med lån med statsborgen.
Enligt 2 mom. föreslås att om en bostad som finansierats med lån med statsborgen säljs, ska en ny ägarbostad med lån med statsborgen köpas inom två år, med avvikelse från den gällande bestämmelsen enligt vilken en bostad ska köpas inom rimlig tid. Två år kan ur låntagarens synvinkel anses vara en tillräckligt lång tid för att leta efter en ny bostad. Att finna följande bostad inom en rimlig tid på två år ligger också i låntagarens intresse, eftersom låntagaren under mellantiden måste betala åtminstone räntekostnaderna för lånet och eventuellt också amortera lånet. Om en bostad som motsvarar behoven inte hittas inom två år, ska lånet med statsborgen betalas tillbaka. Låntagaren ska senare ha möjlighet att få en ny avgiftsbelagd statsborgen för sitt lån.
Enligt 3 mom. ska lånet med statsborgen få utgöra högst 85 procent av anskaffningspriset för en ny bostad som skaffats för egen användning. Om lånet med statsborgen eller en del av lånet har beviljats som reciprocitetslån enligt lagen om systemet för bostadssparande, får lånet med statsborgen emellertid kunna utgöra högst 90 procent av anskaffningspriset för en ny bostad som skaffats för egen användning. Bestämmelsen motsvarar 9 § 2 mom. i den gällande borgenslagen.
9 §.Uppdelning av ett lån med statsborgen.
Ett lån med statsborgen ska kunna delas upp i två separata lån, som låntagarna kan använda för att finansiera anskaffningen av egen bostad. Ett lån kan delas upp på hälften eller enligt låntagarnas önskan. Efter uppdelningen ska låntagarens ägarandel av den nya bostad som finansierats med lån med statsborgen fortfarande vara minst hälften.
10 §.Kreditgivarens skyldigheter.
För att statens borgensansvar ska gälla ska det förutsättas att kreditgivaren sköter det lån som borgen gäller i enlighet med den föreslagna lagen, god kreditgivningssed och god banksed. Bestämmelsen motsvarar 10 § i den gällande borgenslagen med några preciseringar. Det föreslås att god kreditgivningssed ska fogas till bestämmelsen. I iakttagandet av lagen ingår också iakttagande av bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen, och därför nämns de inte särskilt.
Enligt 2 mom. ska kreditgivaren alltjämt vara skyldig att bevaka statens intressen under tiden för statsborgen, när egendom som utgör säkerhet för bostadslånet omsätts i pengar. Syftet med bestämmelsen är att hantera statens risk vid realiseringen av säkerheten. Det ligger i såväl statens som kreditgivarens intresse att man får ett så högt pris som möjligt vid försäljningen av den bostad som utgör säkerhet.
11 §.Fördelningen av medel.
Medlen från försäljning av bostaden ska fördelas först på kostnaderna för försäljningen, sedan på dröjsmålsräntan och räntan och till sist på lånets kapital. Med kostnader för försäljningen avses endast kostnader för realisering av säkerheter, inte kreditgivarens egna kostnader, såsom kostnader för hävning av ränteskydd, som inte omfattas av statens borgensansvar. Om säkerheter säljs i utsökningsförfarandet, tillämpas utsökningsbalkens (705/2007) bestämmelser om avräkning av medel som influtit vid försäljning.
I 2 mom. föreskrivs det om situationer där låntagaren har både lån med statsborgen och andra bostadslån. Om bostadslånets eller bostadslånens totalbelopp är större än lånet med statsborgen, ska intäkterna från försäljning av egendom som utgör säkerhet i första hand användas för att täcka borgenslånets andel av lånen. Det föreslås att detta antecknas i låneavtalet. Bestämmelsen motsvarar 10 § 3 mom. i den gällande borgenslagen.
12 §.Ansökan om och utbetalning av borgensersättning.
I paragrafen föreslås bestämmelser om precisering av förfarandet vid ansökan om och utbetalning av borgensersättning. I stället för vad som föreskrivs i gällande lag ska utbetalning och ansökan bindas till att borgen förfaller till betalning, inte till slutlig förlust.
Enligt 1 mom. ska Statskontoret av statens medel betala borgensersättning på ansökan av kreditgivaren. Enligt 2 mom. ska ansökan göras inom tre månader från det att borgen förfallit till betalning. Om borgensersättning söks senare än tre månader efter det att borgen förfallit till betalning, betalas ingen dröjsmålsränta efter det att tidsfristen på tre månader löpt ut förrän ansökan om borgensersättning har blivit anhängig. Avsikten är att uppmuntra kreditinstituten att utan dröjsmål ansöka om borgensersättningar och förebygga situationer där man hinner beräkna dröjsmålsränta för en lång tid på grund av att det inte har ansökts om borgensersättning.
I 3 mom. föreslås att om kreditgivaren efter det att borgensersättning har betalats skulle kunna driva in sådana amorteringar och räntor som låntagaren inte har betalat, ska kreditgivaren redovisa en andel som motsvarar borgensersättningen till staten. Redovisningsskyldigheten gäller den betalda borgensersättningen i sin helhet, det vill säga också räntor och dröjsmålsräntor.
Enligt 4 mom. ska Statskontoret kunna besluta att inte betala borgensersättning till kreditgivaren eller att sänka ersättningens belopp, om kreditgivaren vid beviljandet av bostadslånet eller under lånetiden väsentligen har underlåtit att iaktta bestämmelserna i denna eller någon annan lag, god kreditgivningssed eller god banksed eller annars handlat på ett sätt som kan öka statens risk för borgensersättning. Den föreslagna bestämmelsen innehåller preciseringar till motsvarande bestämmelse i 11 § 3 mom. i den gällande borgenslagen. En förutsättning är att det är fråga om en väsentlig försummelse av kreditgivaren eller något annat klandervärt förfarande. Det är inte nödvändigtvis ändamålsenligt att låta bli att betala borgensersättning för en mindre avvikelse, såsom en smärre överskridning av den maximala lånetiden. Till bestämmelsen ska utöver en hänvisning till god banksed också fogas en hänvisning till god kreditgivningssed. Kränkning av statens intressen utgör inte längre någon grund för att inte betala borgensersättning, eftersom det i praktiken kan vara svårt att bedöma och påvisa det. Däremot bör kreditgivarens förfarande öka statens risk för borgensersättning. Till exempel generell pantsättning som beviljats låntagaren som säkerhet för alla skulder är en sådan väsentlig försummelse som avses i bestämmelsen. Ersättningen kan således lämnas obetald eller sänkas också när statens intresse ännu inte har kränkts eller det inte kan påvisas, men kreditgivarens verksamhet väsentligt har varit lagstridig och ökat statens risk för borgensersättning.
13 §.Regressrätt.
Statskontoret föreslås ha rätt att av låntagaren ta ut den ersättning som på grundval av statsborgen har betalats till kreditgivaren samt dröjsmålsränta på denna regressfordran enligt den räntefot som avses i 4 § 1 mom. i räntelagen, räknat från dagen för betalning av ersättningen. En anteckning om statens regressrätt ska göras i låneavtalet.
Enligt 2 mom. ska Statskontoret på ansökan av låntagaren kunna besluta att ersättning enligt 1 mom. inte tas ut av låntagaren, om låntagaren inte rimligtvis kan anses klara av betalningarna på grund av hälsotillstånd, arbetsoförmåga, arbetslöshet eller någon annan därmed jämförbar orsak. Någon annan jämförbar orsak kan till exempel vara den försörjningsplikt som nämns i den gällande lagen. Syftet med bestämmelsen är att staten inte ska återkräva borgensersättning när det är oskäligt i låntagarens situation. Dessutom kan återkrav vara resultatlöst och oändamålsenligt i förhållande till det belopp som ska återkrävas, med beaktande av mängden administrativt arbete och andra kostnader i samband med återkrav.
14 §.Lånetid och amorteringsfria perioder.
Det föreslås att lånetiden för lån med statsborgen vid tidpunkten för beviljandet av lånet är högst 25 år från det att lånet eller dess första rat lyfts. Senare ska det vara möjligt att ändra lånetiden på grund av amorteringsfria perioder eller till exempel på grund av det sätt på vilket lånet amorteras.
Låntagaren ska som amortering kunna välja en jämn post, även om den lånetid som behövs är längst när lånet beviljas, det vill säga 25 år. I fråga om lån i jämna poster innehåller månadsposten såväl amorteringen av lånekapitalet som räntekostnaderna och förblir densamma under hela lånetiden. Om räntorna stiger förlängs lånetiden. Den föreslagna ändringen påverkar inte lånetiden för lån som redan beviljats och lyfts.
Det föreslås att kreditgivaren under lånetiden på låntagarens begäran får bevilja sammanlagt högst fyra år av amorteringsfria perioder. Ett kreditinstitut har prövningsrätt i fråga om huruvida kunden ska beviljas amorteringsfrihet och skyldighet att handla ansvarsfullt i situationer med betalningsdröjsmål. Det här blir särskilt tydligt i början av lånetiden, när lånekapitalet och de räntor som betalas på lånet är som störst. Om låntagaren i början av lånetiden utnyttjar alla amorteringsfria perioder, finns det inte någon marginal för flexibilitet senare. Den oavbrutna amorteringsfriheten begränsas därför till två år.
I praktiken kan lånetiden förlängas med amorteringsfria perioder upp till 29 år. Dessutom kan lånetiden förlängas ytterligare beroende på hur amorteringssättet inverkar (lån med jämna poster). Enligt 15 § i lagen om borgen och tredjemanspant upphör borgensmannens ansvar gentemot borgenären när huvudförpliktelsen är betald eller när den annars har upphört. Statsborgen föreslås således gälla under hela den tid som det återstår lånekapital.
Enligt 3 mom. föreslås att om lånet överförs till ett annat kreditinstitut, ska den maximala lånetiden fortfarande räknas från det att det ursprungliga lånet eller dess första rat lyftes. Eventuella beviljade amorteringsfria perioder och andra ändringar som tidigare påverkat lånetiden ska beaktas på samma sätt som om lånet inte hade överförts.
15 §.Maximibelopp av statsborgen.
Statsborgen enligt den föreslagna lagen och lagen om systemet för bostadssparande ska inte få överskrida ett maximibelopp som fastställs i statsbudgeten. Med det maximibelopp för borgensansvaret som tagits in i statsbudgeten ska man således fortfarande kunna reglera beloppet av borgensansvaret. Miljöministeriet ska fatta beslut om fördelningen av maximibeloppet av statsborgen mellan kreditgivarna på framställning av Statskontoret. Bestämmelsen motsvarar 18 § i den gällande borgenslagen med tekniska ändringar.
16 §.Statskontorets uppgifter.
Statskontoret ska svara för rådgivning och styrning i fråga om statsborgen för bostadslån som avses i den föreslagna lagen samt framställning och publicering av statistik i anslutning därtill. Syftet med bestämmelsen är att i lagen ta in de uppgifter som Statskontoret enligt vedertagen praxis sköter. Bestämmelser om Statskontorets uppgifter finns dessutom i lagen om Statskontoret.
Statistikföringen av statsborgen för bostadslån görs på basis av uppgifter som erhållits från kreditinstitut och uppgifter som Statskontoret får i samband med skötseln av sina uppgifter i anslutning till förvaltningen och övervakningen av statsborgen. Statskontoret behandlar låntagarnas personuppgifter i samband med framställningen av statistik. Behandlingen av personuppgifter grundar sig på artikel 6.1 e i allmänna dataskyddsförordningen, det vill säga behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. I samband med statistikföringen behandlas inte sådana uppgifter som avses i artikel 9 i allmänna dataskyddsförordningen som hör till särskilda kategorier av personuppgifter.
Behandlingen av personuppgifter kan inte grunda sig direkt på artikel 6.1 e i allmänna dataskyddsförordningen. I enlighet med artikel 6.3 ska grunden för behandling av personuppgifter fastställas i enlighet med unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt. Det ska således föreskrivas särskilt i en nationell lag om behandling av personuppgifter som hänför sig till Statskontorets uppgifter. Användningen av det nationella handlingsutrymmet grundar sig på artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen, enligt vilken bestämmelserna i förordningen kan anpassas genom att det utfärdas särskilda bestämmelser om till exempel typen av uppgifter som ska behandlas och ändamålsbegränsningen i behandlingen.
Artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen förutsätter att en medlemsstats lagstiftning ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. Framställningen och publiceringen av statistik över statsborgenslån tjänar bedömningen av hur väl lagstiftningen fungerar och hela systemets betydelse för samhället samt stöder beredningen och beslutsfattandet. Uppgifterna publiceras inte på ett sådant sätt att uppgifterna om enskilda låntagare eller lån kan identifieras. Lagförslaget uppfyller således de krav på allmänt intresse och på proportionalitet som ingår i artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen.
Vid bedömningen av behovet av nationell lagstiftning om behandling av personuppgifter bör dessutom ett riskbaserat tillvägagångssätt tillämpas. Nödvändigheten av och proportionaliteten i användningen av det handlingsutrymme som ingår i lagförslagen i propositionen samt dess konsekvenser för skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna bedöms i avsnittet Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna samt i avsnitt 12.1 Rätten att få uppgifter, dataskydd och konfidentialitet.
17 §.Tillsyn.
Tillsyn över efterlevnaden av den föreslagna lagen ska utövas av Statskontoret. Tillsynen över lån med statsborgen och beviljandet av dem fokuserar på situationer där borgen har förfallit till betalning och kreditgivaren ansöker om borgensersättning på grund av statsborgen. I samband med behandlingen av borgensersättningar övervakas att borgenslånet har beviljats och skötts så som bestämmelserna förutsätter.
Enligt 2 mom. ska Statskontoret få förbjuda ett kreditinstitut som bryter mot denna lag att fortsätta med ett sådant förfarande eller uppmana kreditinstitutet att ändra förfarandet. Statskontoret ska kunna förena förbudet eller uppmaningen med vite. Bestämmelser om vite finns i viteslagen (1113/1990).
18 §.Låntagarens skyldighet att lämna uppgifter.
Låntagaren ska i fråga om det egna lånet med statsborgen vara skyldig att medverka till utredningen av ett tillsynsärende eller något annat ärende som gäller det egna lånet. Enligt förslaget ska låntagaren på begäran lämna Statskontoret de uppgifter och upplysningar som är nödvändiga för tillsynen. Det kan exempelvis vara fråga om uppgifter som låntagaren lämnat i samband med beviljandet av lånet eller användningen av lånet. Ett tillsynsärende kan i enlighet med 33 § i förvaltningslagen avgöras även om låntagaren är passiv och till exempel inte inom utsatt tid lämnar in begärda utredningar om användningen av lånet.
Utgångspunkten är att uppgifter ska begäras av låntagaren endast när ett tillsynsärende eller en ansökan om borgensersättning har inletts eller Statskontoret överväger att återkräva den betalda borgensersättningen av låntagaren. I dessa ärenden är de uppgifter som fås av låntagaren ofta hälsouppgifter eller uppgifter som hör till privatlivet och som är sekretessbelagda med stöd av någon bestämmelse i offentlighetslagen. Det kan även vara fråga om uppgifter som låntagaren lämnat i samband med beviljandet av lånet eller användningen av lånet.
De uppgifter som begärs av låntagaren kan innehålla personuppgifter och uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter. Den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter, användningen av det nationella handlingsutrymmet och uppgifternas förvaringstid motsvarar låntagarens skyldighet att lämna uppgifter enligt lagförslag 1 som gäller systemet för bostadssparande, för vilken motiveringen ges ovan i avsnitt 7.1 Lagen om systemet för bostadssparande (39 §).
19 §.Kreditgivarens skyldighet att lämna uppgifter.
Paragrafen föreslås innehålla bestämmelser om de uppgifter som kreditinstitutet ska lämna Statskontoret efter att lån med statsborgen beviljats och under lånetiden. Kreditgivaren ska lämna uppgifterna trots banksekretess eller sekretessbestämmelser. Uppgifterna behövs för identifiering av låntagaren, kontroll av förutsättningarna för statsborgen och skötsel av Statskontorets uppgifter, rådgivning och handledning, framställning och publicering av statistik samt tillsynsuppgifter.
Uppgifter som ska lämnas till Statskontoret är låntagarens namn och personbeteckning med hjälp av vilka låntagaren kan identifieras. Uppgifter om den bostad som köps med lånet och säkerheten för den, uppgifter om lånet, dess villkor och eventuella ändringar som senare görs i lånet är nödvändiga för att bedöma om statsborgen har beviljats i enlighet med den föreslagna lagen. Uppgiften om att lånet förfallit till betalning behövs exempelvis då det är fråga om borgensersättning där det krävs dröjsmålsränta.
De uppgifter som fås av kreditgivaren innehåller låntagarens personuppgifter. De uppgifter som ingår i kreditgivarens informationsskyldighet har specificerats och omfattar inte andra än låntagarens personuppgifter. Den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter, användningen av det nationella handlingsutrymmet och uppgifternas förvaringstid motsvarar kreditgivarens skyldighet att lämna uppgifter enligt lagförslag 1 som gäller systemet för bostadssparande, för vilken motiveringen ges ovan i avsnitt 7.1 Lagen om systemet för bostadssparande (40 §).
Enligt 2 mom. ska kreditgivaren lämna uppgifterna till Statskontoret via ett tekniskt gränssnitt. Syftet med användningen av ett tekniskt gränssnitt är att uppgifterna ska överföras utan dröjsmål och felfritt. Kreditinstitutets skyldighet att lämna uppgifterna via ett tekniskt gränssnitt ska motsvara den gällande bestämmelsen om användning av elektroniska dataöverföringsmetoder.
Statskontoret ska alltjämt få utfärda närmare föreskrifter om de uppgifter som ska lämnas och om sättet för lämnande av uppgifter. Statskontorets normgivningsbemyndigande behövs på grund av det stora antalet uppgifter. Dessutom lämnas uppgifter av flera kreditinstitut som har sinsemellan olika informationssystem. Genom föreskriften kan närmare anvisningar exempelvis ges om hur och i vilken form uppgifterna ska lämnas (beskrivning av uppgiftsposten). Om uppgifterna lämnas i varierande form enbart med stöd av bestämmelser i den lag där uppgifternas innehåll regleras, är det i praktiken omöjligt att behandla dem effektivt. Dessutom ökar sannolikheten för fel och skyddet för personuppgifter försvagas.
20 §.Sekretess.
De uppgifter om en låntagares lån med statsborgen som Statskontoret fått av kreditgivaren med stöd av 19 § ska vara sekretessbelagda. Enligt 24 § 1 mom. 23 punkten i offentlighetslagen ska handlingar som innehåller uppgifter om en persons årsinkomster eller totala förmögenhet eller inkomster och förmögenhet som ligger till grund för stöd eller förmåner eller som annars beskriver personens ekonomiska ställning vara sekretessbelagda. Det är emellertid inte klart om uppgifterna om en enskild låntagare är sådana sekretessbelagda uppgifter som avses i bestämmelsen i offentlighetslagen. För att regleringen ska vara tydlig och för att skyddet för privatlivet och personuppgifterna ska kunna säkerställas är det motiverat att föreskriva att de uppgifter om enskilda låntagare som Statskontoret får av kreditinstitutet är sekretessbelagda.
Uppgifterna om ett enskilt lån och återbetalning av lånet ska basera sig på uppgifter från kreditgivarna om beviljade lån med statsborgen. I vissa fall ska Statskontoret kunna begära uppgifter också av låntagaren med stöd av 18 § i den föreslagna lagen. Offentligheten för de uppgifter som låntagaren lämnat kan bedömas med stöd av offentlighetslagen.
Behovet av sekretessbestämmelser och deras förhållande till offentlighetsprincipen, offentlighetslagen och banksekretessen har bedömts i avsnitt 12 Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning och konsekvenser för integritetsskyddet och skyddet för personuppgifter i avsnittet Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna.
21 §.Ändringssökande.
Enligt förslaget ska omprövning få begäras av sådana beslut av Statskontoret som avses i den föreslagna lagen. Bestämmelsen motsvarar 16 § i den gällande borgenslagen. Fördelen med begäran om omprövning jämfört med besvär är behandlingstiden ur låntagarens och kreditinstitutets synvinkel. Bestämmelser om begäran om omprövning finns i förvaltningslagen. Ändring i ett omprövningsbeslut får sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
22 §.Ikraftträdande.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs om lagens ikraftträdande. Samtidigt ska lagen om statsborgen för ägarbostadslån upphävas. Om det efter ikraftträdandet någon annanstans i lagstiftningen hänvisas till den upphävda lagen, ska hänvisningen anses gälla lagen om statsborgen för bostadslån.
23 §.Övergångsbestämmelse.
Den tidsfrist på två år som föreskrivs för överföring av lån med statsborgen i 8 § 2 mom. ska inte tillämpas på låntagare som har sålt sin bostad före ikraftträdandet av den föreslagna lagen.