2.1.1  2.1.1 Lagstiftningen om statsrådet och bestämmelserna i grundlagen

I lagen om statsrådet (175/2003, statsrådslagen) och i reglementet för statsrådet (262/2003) föreskrivs om fördelningen mellan ministeriernas ansvarsområden av ärenden som hör till statsrådets behörighet. De ärenden som hör till statsrådet avgörs vid statsrådets allmänna sammanträde eller i det ministerium som saken gäller. Denna behörighetsfördelning är av betydelse också vid beslut om att lämna eller begära internationellt bistånd.  

Övergripande bestämmelser om ministeriernas ansvarsområden och om fördelningen av ärenden mellan ministerierna finns i 3 kap. i reglementet för statsrådet. Enligt 10 § 1 mom. i reglementet behandlas ett ärende av det ministerium till vars ansvarsområde ärendet huvudsakligen hör. Till statsrådets kanslis ansvarsområde hör enligt 12 § i reglementet bland annat biträdande av statsministern vid den allmänna ledningen av statsrådet samt vid samordningen av regeringens och riksdagens arbete och samordning av beredningen och behandlingen av ärenden som avgörs inom Europeiska unionen samt horisontella och institutionella frågor som är centrala för utvecklingen av unionen. Till statsrådets kanslis ansvarsområde hör också statsrådets gemensamma lägesbild, beredskap och säkerhet samt den allmänna samordningen av hanteringen av störningssituationer. Till utrikesministeriets ansvarsområde hör enligt 13 § i reglementet bland annat utrikes- och säkerhetspolitiken, utrikespolitiskt betydelsefulla internationella ärenden samt de internationella relationerna i allmänhet samt konsulära tjänster och motsvarande myndighetstjänster utomlands. Till inrikesministeriets ansvarsområde hör enligt 15 § i reglementet bland annat allmän ordning och säkerhet, polisförvaltningen, räddningsväsendet samt gränssäkerhet och sjöräddningstjänst. Till försvarsministeriets ansvarsområde hör enligt 16 § i reglementet bland annat försvarspolitik, landets militära försvar och militär krishantering. Även livsmedlen samt djurens hälsa och växthälsan som enligt 19 § i reglementet hör till jord- och skogsbruksministeriets ansvarsområde, kommunikationsservicens datasäkerhet som enligt 20 § i reglementet hör till kommunikationsministeriets ansvarsområde, socialservicen och hälsovårdsservicen, läkemedelsförsörjningen och hälsoskyddet, som bland annat omfattar övervakning av strålskador och kemikalier, som enligt 22 § i reglementet hör till social- och hälsovårdsministeriets ansvarsområde samt bekämpningen av miljöskador som enligt 24 § i reglementet hör till miljöministeriets ansvarsområde kan ha betydelse i situationer som rör internationellt bistånd. Även andra grupper av ärenden som nämns i reglementet och andra ministeriers ansvarsområden kan ha betydelse vid behandlingen av ärendet. 

I lagen om statsrådet föreskrivs ytterligare att fördrag och andra internationella förpliktelser behandlas av det ministerium till vars ansvarsområde fördraget eller förpliktelsen enligt sakinnehållet hör. Utrikesministeriet bistår vid samordningen av internationella ärenden (8 § 1 och 3 mom. i statsrådslagen). Statsrådets kansli samordnar beredningen och behandlingen av ärenden som avgörs inom Europeiska unionen, om inte något annat föreskrivs om en viss ärendegrupp genom förordning av statsrådet (9 § 2 mom. i statsrådslagen). Enligt 2 § 2 mom. (1137/2014) i statsrådslagen ska ministerierna vid behov samarbeta vid beredningen av ärenden. Det ministerium till vars ansvarsområde ärendet huvudsakligen hör svarar för ordnandet av samarbetet. 

Vid statsrådets allmänna sammanträde avgörs i enlighet med 67 § i grundlagen (731/1999) vittsyftande och principiellt viktiga ärenden samt sådana andra ärenden vars betydelse kräver det. Enligt 12 § 2 mom. i statsrådslagen avgörs vid allmänt sammanträde bland annat övriga ärenden vars samhällspolitiska eller ekonomiska betydelse förutsätter det. Enligt 14 § i statsrådslagen kan ärenden som ankommer på ett ministerium i enskilda fall överföras till allmänt sammanträde, om de anses vara så vittsyftande eller principiellt viktiga att de ska avgöras vid allmänt sammanträde. Beslutet om överföring fattas vid allmänt sammanträde på framställning av statsministern eller ministern i fråga.  

Ärenden som hör samman med att lämna eller begära internationellt bistånd tangerar republikens presidents och statsrådets inbördes behörighetsfördelning. Republikens president fattar sina beslut i statsrådet utifrån statsrådets allmänna sammanträdes förslag till avgörande i enlighet med 58 § 1 mom. i grundlagen. Om presidenten inte avgör saken i enlighet med statsrådets förslag, återgår ärendet till statsrådet för beredning. Enligt bestämmelserna i 58 § 2 mom. (1112/2011) i grundlagen kan statsrådet i så fall lämna riksdagen en redogörelse i andra frågor än de som gäller stadfästande av lag, utnämning till tjänst eller förordnande till ett uppdrag. Därefter ska beslutet fattas i enlighet med riksdagens ställningstagande med anledning av redogörelsen, om statsrådet föreslår det.  

I grundlagen åtskiljs med avseende på presidentens beslutsförfarande som en egen ärendegrupp bland annat deltagande i militär krishantering, eftersom beslut om Finlands deltagande i militär krishantering enligt 58 § 6 mom. (1112/2011) ska fattas i enlighet med vad som särskilt bestäms genom lag. Enligt 2 § 2 mom. (1113/2011) i lagen om militär krishantering (211/2006) tillämpas inte 58 § 2 mom. i grundlagen på presidentens beslutsfattande. Ärendet kan dock återgå till statsrådet för beredning, om presidenten inte avgör saken i enlighet med statsrådets förslag.  

Enligt 93 § 1 mom. i grundlagen leder republikens president Finlands utrikespolitik i samverkan med statsrådet. Om krig och fred beslutar presidenten med riksdagens samtycke. Enligt 128 § i grundlagen är republikens president överbefälhavare för Finlands försvarsmakt. Presidenten kan på framställning av statsrådet under undantagsförhållanden överlåta uppgiften på någon annan finsk medborgare. Enligt 58 § 5 mom. i grundlagen beslutar republikens president i militära kommandomål under medverkan av ministern i enlighet med vad som bestäms närmare genom lag. I militära utnämningsärenden fattar presidenten beslut på det sätt som bestäms genom lag. 

Till statsrådet hör de uppgifter som särskilt nämns i grundlagen samt de övriga regerings- och förvaltningsärenden som enligt lag eller andra författningar ska avgöras av statsrådet eller något ministerium eller som inte har hänförts till republikens presidents eller någon annan myndighets behörighet. Enligt grundlagens 93 § 2 mom. svarar statsrådet för den nationella beredningen av beslut som fattas i Europeiska unionen och beslutar om Finlands åtgärder som hänför sig till dem, om inte beslutet kräver godkännande av riksdagen. När det handlar om att formulera Finlands hållning till viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska unionsfrågor ska statsrådet dock handla i nära samverkan med republikens president för att trygga den finska utrikespolitikens enhetlighet och konsekvens. 

Statsministern leder enligt 66 § i grundlagen statsrådets verksamhet, företräder Finland vid Europeiska rådets möten och ser till att beredningen och behandlingen av de ärenden som hör till statsrådet samordnas. Statsministerns roll som den som leder statsrådet accentueras i störningssituationer och i beredskapen inför sådana, där det är av största vikt att det vidtas åtgärder som baserar sig på rättidig information och att åtgärderna samordnas (Statsrådets principbeslut om den övergripande säkerheten 2012). 

Varje ministerium svarar inom sitt ansvarsområde för beredningen av de ärenden som hör till statsrådet och för att förvaltningen fungerar som sig bör. Ministeriernas ansvar, liksom deras uppgifter, stöder sig på den gällande lagstiftningen. Ärenden som hör till statsrådet behandlas och samordnas förberedelsevis i statsrådets ministerutskott och vid behov vid regeringens aftonskola eller överläggning och de gemensamma mötena för presidenten och statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott. 

Statsrådets allmänna sammanträde och beslutsfattandet och beredningen vid ministerierna bistås av ministeriernas kanslichefer och kanslichefsmötet. Kanslichefsmötet stöder ledningen av statsrådet. I störningssituationer verkar dessutom beredskapschefsmötet som stöd för ledningen (10 § 3 mom. i reglementet för statsrådet). Säkerhetskommittén är ett permanent samarbetsorgan för beredskapen inom området för den övergripande säkerheten och vid behov sakkunnigorgan i störningssituationer (statsrådets förordning om Säkerhetskommittén 77/2013). De behöriga ministerierna ansvarar för beredskapen och styrningen av verksamheten inom sina förvaltningsområden.  

EU-ministerutskottet ska behandla de ärenden som avgörs inom Europeiska unionen och som statsministern bestämmer att ska behandlas i utskottet, eller som den minister till vars ansvarsområde det ärende som behandlas hör tar upp till behandling i utskottet, eller som det annars anses befogat att behandla i utskottet (26 § i reglementet för statsrådet). EU-ministerutskottet behandlar Finlands riktlinjer i ärenden som rör Europeiska unionen, däribland EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och EU-ärenden som hänför sig till den inre säkerheten. De ärenden som behandlas i EU-ministerutskottet bereds på tjänstemannanivå i kommittén för EU-ärenden och dess sektioner (se även statsrådets förordning om kommittén för EU-ärenden 373/2003). Avdelningen för EU-ärenden vid statsrådets kansli är sekretariat för utskottet. Samarbetet med riksdagen sker i den ordning som föreskrivs i grundlagen i enlighet med riktlinjerna som har godkänts för behandlingen av EU-ärenden. 

Ett centralt samarbetsforum för utrikes- och säkerhetspolitiken är det gemensamma mötet mellan ministerutskottet för utrikes- och säkerhetspolitiska ärenden och republikens president (TP-UTVA, statsrådslagens 24 §). TP-UTVA sammanträder på initiativ av statsministern eller republikens president. Utskottet ska bereda viktiga ärenden som gäller utrikes- och säkerhetspolitiken och andra viktiga ärenden som gäller Finlands relationer till främmande makter, och viktiga ärenden som gäller den inre säkerheten i samband med det samt viktiga ärenden som gäller totalförsvaret. Utskottet behandlar också frågor som gäller samordningen av ärenden som hör till dess uppgiftsområde (25 § i reglementet för statsrådet). Utrikesministeriet är sekretariat för utskottet. 

Finansutskottet behandlar ärenden som statsrådet bestämmer som på grund av sin ekonomiska eller övriga betydelse ska behandlas i statsrådets finansutskott innan de avgörs (27 § i reglementet för statsrådet). Finanspolitiska ministerutskottet ska behandla ärenden som gäller den samhällsekonomiska utvecklingen samt allmänna finanspolitiska åtgärder, huvudriktlinjerna för den offentliga ekonomins utveckling och andra finanspolitiska åtgärder i den omfattning som statsministern bestämmer (28 § i reglementet för statsrådet).  

All utövning av offentlig makt ska enligt 2 § 3 mom. i grundlagen bygga på lag. Detta grundlagsmoment förutsätter enligt regeringens proposition (RP 1/1998 rd) att den som utövar offentlig makt alltid ska ha en behörighetsgrund som i sista hand återgår på en av riksdagen stiftad lag. Enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska i all offentlig verksamhet lag noggrant iakttas. Denna princip kompletteras av bestämmelserna i grundlagen om att tjänstemän och andra har tjänsteansvar när de sköter offentliga uppdrag. 

2.1.2  2.1.2 Den sektorspecifika lagstiftningen

Lagstiftningen inom inrikesministeriets förvaltningsområde

Till inrikesministeriets förvaltningsområde hör bland annat allmän ordning och säkerhet, polisförvaltningen och den privata säkerhetsbranschen, räddningsväsendet, gränssäkerhet och sjöräddningstjänst (15 § i reglementet för statsrådet). 

Räddningslagen 

Räddningsväsendets myndigheter sköter myndighetsuppgifterna i räddningsverksamheten och i befolkningsskyddet och i förebyggandet av eldsvådor och till viss del också av andra olyckor och i den internationella samverkan i samband med det. Vad avser räddningsväsendet föreskrivs det om lämnande av och begäran om bistånd av EU, en internationell organisation eller en annan stat i 38 § i räddningslagen (379/2011), enligt vilken inrikesministeriet utöver det som har överenskommits mellan stater på begäran av Europeiska unionen, en annan stat eller en internationell organisation kan besluta att vid räddningsinsatser lämna bistånd till utlandet, när detta är motiverat för att skydda människor, miljön eller egendom. Inrikesministeriet kan också vid behov vid räddningsinsatser begära internationellt bistånd från Europeiska unionen, en annan stat eller en internationell organisation. Enligt räddningslagen kan inrikesministeriet besluta att vid räddningsinsatser lämna eller begära bistånd, om inte något annat följer av mellanstatliga fördrag. Enligt regeringens proposition om räddningslagen (RP 257/2010 rd) är 38 § i första hand tillämplig i sådana situationer där det inte finns någon mellanstatlig eller annan internationell överenskommelse om räddningsverksamhet.  

Den internationella räddningsverksamheten bygger på förfaranden som har avtalats inom EU och på mellanstatliga bilaterala och multilaterala fördrag om denna verksamhet som Finland har ingått med Ryssland, Estland, de nordiska länderna, staterna i Barentsområdet och staterna i det arktiska området. I fördragen är inrikesministeriet behörig myndighet i Finland.  

Riksdagen har beviljat inrikesministeriet ett årligt förslagsanslag för överraskande särskilda utgifter som kan användas för kostnader som orsakas av att Finland lämnar eller tar emot internationellt bistånd. I situationer där man lämnar bistånd som är betydande i kostnadshänseende kan inrikesministeriet överskrida förslagsanslaget efter att ärendet har behandlats av statsrådets finansutskott.  

Polisväsendets lagstiftning 

Enligt 1 kap. 1 § i polislagen (872/2011) är det polisens uppgift att trygga rätts- och samhällsordningen, att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att förebygga, avslöja och utreda brott och föra brott till åtalsprövning. Polisen ska upprätthålla säkerheten i samarbete med andra myndigheter samt med sammanslutningar och invånarna och sköta det internationella samarbete som hör till dess uppgifter. Bestämmelser om polisens internationella samarbete finns i 9 kap. 9 § i polislagen. Den gällande nationella lagstiftningen gör det för polisens del möjligt att ge polisen i en annan stat rättslig hjälp och handräckning, och omvänt att få rättslig hjälp och handräckning av polisen i en annan stat, om det föreskrivs särskilt eller avtalas om det. Analogt gäller i fråga om andra staters polismäns rätt att utöva samma befogenheter som finländska polismän vad som föreskrivs särskilt eller avtalas i internationella konventioner som är förpliktande för Finland.  

Som exempel på internationellt operativt samarbete kan nämnas Prümsamarbetet. I lagen (277/2007) om genomförande av Prümavtalet (FördrS 54 och 55/2007) och lagen (1207/2011) om genomförande av Prümbeslutet (2008/615/RIF) regleras bland annat behörigheterna och användningen av vapen, ammunition och annan nödvändig utrustning i samband med gemensamma insatser och det straff- och civilrättsliga ansvaret för dem som deltar i insatserna. Beslut om delta i Prüminsatser fattas av den behöriga myndigheten, i Finland Polisstyrelsen. I Europeiska unionens Atlasbeslut mellan EU:s medlemsstaters särskilda insatsgrupper bemyndigas tjänstemännen i den bistående särskilda insatsgruppen att agera i en stödfunktion och vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att bistå i krissituationer (rådets beslut 2008/617/RIF om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper).  

Nationellt har polisen med stöd av 8 kap. 2 § i polislagen rätt att av olika myndigheter inom ramen för deras behörighet få sådan handräckning som den behöver för sina uppdrag. På motsvarande sätt finns det i den sektorspecifika lagstiftningen bestämmelser om respektive myndighets handräckning till andra myndigheter. Som exempel kan nämnas 77 § i gränsbevakningslagen (578/2005), 50 § i räddningslagen och 10 § i lagen om försvarsmakten (551/2007). 

De nationella bestämmelserna om handräckning gör det möjligt att i vissa situationer också använda maktmedel, däribland militära maktmedel, inom Finlands territorium. Nationellt föreskrivs det i lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen (781/1980) om polisens rätt att få handräckning av försvarsmakten. Försvarsmaktens handräckning till polisen enligt den lagen kan också inbegripa användning av maktmedel. Maktmedel kan under vissa förutsättningar användas i mycket viktiga och brådskande uppdrag under polisens ledning. Polisen har enligt 4 § i den lagen rätt att av försvarsmakten få nödvändig handräckning som kräver användning av maktmedel för att förhindra eller avbryta vissa terroristbrott inom Finlands territorium, om det inte är möjligt med polisens egen utrustning och personal. Militära maktmedel kan användas, om det är nödvändigt för att avvärja en överhängande allvarlig fara som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa och det inte finns något lindrigare sätt att avvärja hotet. Med militära maktmedel avses i bestämmelsen sådan användning av vapenmakt med krigsmateriel som är slagkraftigare än användningen av en tjänstemans personliga vapen och som lämpar sig för polisuppdrag. 

I situationer enligt 4 § i lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen begär inrikesministeriet enligt 4 a § handräckning hos försvarsministeriet och beslut om att lämna handräckning fattas vid statsrådets allmänna sammanträde. Om det inte är möjligt att sammankalla det allmänna sammanträdet tillräckligt snabbt, får inrikesministeriet i brådskande fall som direkt och allvarligt äventyrar synnerligen viktiga samhällsfunktioner begära handräckning av försvarsministeriet som omedelbart ska besluta om att handräckning ska ges. Statsrådet och republikens president ska då utan dröjsmål underrättas om begäran och beslutet om att lämna handräckning. Statsrådet kan fatta beslut om att fortsätta eller upphöra med redan inledd handräckning. Enligt lagen får försvarsmakten inte åläggas uppdrag som avses i 4 § utan begäran om handräckning och beslut om att lämna handräckning, om inte något annat följer av den behörighet som innehas av försvarsmaktens överbefälhavare.  

Polisen har med stöd av 77 a § i gränsbevakningslagen (749/2014) rätt att på finskt havsområde och inom Finlands ekonomiska zon få sådan handräckning av gränsbevakningsväsendet som kräver användning av militära maktmedel vid förhindrande eller avbrytande av terroristbrott.  

Handräckningsavdelningen leds enligt anvisningar av den polisman som leder uppdragets utförande för försvarsmaktens del av en till dess chef förordnad person som tjänstgör i en militär tjänst vid försvarsmakten och för gränsbevakningsväsendets del av en till dess chef förordnad gränsbevakningsman som tjänstgör i en militär tjänst vid gränsbevakningsväsendet. Polisen beslutar när handräckning ska avbrytas och upphöra. När handräckningssituationen gäller terroristiska brott och användning av försvarsmaktens eller gränsbevakningsväsendets militära maktmedel ska inrikesministeriet begära handräckning och beslutet om lämnande av handräckning enligt huvudregeln fattas vid statsrådets allmänna sammanträde. I lagen finns dessutom bestämmelser om skyndsamt förfarande. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande om regeringens proposition om ändring av gränsbevakningslagen att beslutsförfarandet också inbegriper statsrådet, vilket utgör en bromsande faktor för användning av militära maktmedel i andra än exceptionella situationer (GrUU 9/2014 rd - RP 220/2013 rd). 

Gränsbevakningslagen 

Enligt 3 § i gränsbevakningslagen är gränsbevakningsväsendets uppgift att upprätthålla gränssäkerheten. Dessutom utför gränsbevakningsväsendet särskilt föreskrivna övervakningsuppgifter, brottsbekämpning, polis- och tulluppgifter, efterspanings- och räddningsuppgifter samt deltar i det militära försvaret. Gränsbevakningsväsendet är ledande sjöräddningsmyndighet. För gränsbevakningsmyndigheternas del föreskrivs det i gränsbevakningslagen om lämnande och mottagande av internationellt bistånd och om annat deltagande i internationella uppdrag. Enligt 15 a § i gränsbevakningslagen fattar statsrådet beslut om att framställa en begäran till EU:s gränsförvaltningsbyrå om utplacering av europeiska gränskontrollenheter enligt artikel 8a i rådets förordning (EG) nr 2007/2004 om inrättande av en europeisk byrå för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (förordningen om gränsförvaltningsbyrån). Om ett hot som riktas mot den allmänna ordningen, den inre säkerheten eller folkhälsan emellertid ovillkorligen förutsätter att begäran framställs utan dröjsmål, får inrikesministern framställa begäran innan frågan avgörs av statsrådet. 

Enligt 15 b § i lagen fattas beslut om att ställa gränsbevakningsmän till EU:s gränsförvaltningsbyrås förfogande för europeiska gränskontrollenheter i enlighet med artikel 8d punkt 8 i förordningen om gränsförvaltningsbyrån och om att tillhandahålla tekniskt bistånd av chefen för gränsbevakningsväsendet inom ramen för den nationella kvot som fastställts av inrikesministern. Enligt 15 c § i lagen fattas beslut om deltagande i andra internationella uppdrag än de som avses i 15 b § och om begäran om ökat bistånd enligt artikel 8 i förordningen om gränsförvaltningsbyrån av gränsbevakningsväsendet. I paragrafen föreskrivs det också att gränsbevakningsväsendet för tekniskt eller operativt bistånd i ett internationellt uppdrag kan ta ut en avgift som motsvarar de kostnader som orsakats gränsbevakningsväsendet. 

På nationell nivå har gränsbevakningsväsendet rätt att få handräckning av olika myndigheter med stöd av 78 § i gränsbevakningslagen. I 79 § i gränsbevakningslagen föreskrivs det att gränsbevakningsväsendet har rätt att få handräckning av försvarsmakten. Denna handräckning omfattar inte användning av skjutvapen eller militära maktmedel. 

Finland har ingått bilaterala överenskommelser om samarbete på området sjöräddningstjänst och flygräddningstjänst med Ryssland (FördrS 28/1994), Estland (FördrS 33 och 34/2015) och Sverige (FördrS 27/1994). Överenskommelserna omfattar de förpliktelser som 1979 års internationella konvention om efterspanings- och räddningstjänst till havs (SAR-konventionen, FördrS 89/1996) ställer på samarbete mellan grannstater. Dessa bilaterala SAR-överenskommelser har dessutom kompletterats med separata protokoll mellan de ansvariga myndigheterna. Bestämmelser om sjöräddning finns i sjöräddningslagen (1145/2001).  

Lagstiftningen inom försvarsministeriets förvaltningsområde

Lagen om försvarsmakten 

I lagen om försvarsmakten föreskrivs om försvarsmaktens uppgifter, behörighet, organisation, förvaltning, beslutsförfarande i militära kommandomål och om personal. 

Bestämmelser om försvarsmaktens deltagande i bistånd till en annan stat till följd av en terroristattack, en naturkatastrof, en storolycka eller någon annan motsvarande händelse finns i 12 § i lagen. Försvarsmakten kan för att stödja någon annan finländsk myndighet delta i lämnande av räddnings- och annat motsvarande bistånd till en annan stat till följd av en terroristattack, en naturkatastrof, en storolycka eller någon annan jämförbar händelse. Försvarsmakten kan delta i biståndet med utrustning, materiel eller sakkunnigtjänster. Maktmedel får inte användas. Beslut om försvarsmaktens deltagande fattas av försvarsministeriet på begäran av ett behörigt ministerium efter det att försvarsministeriet har hört utrikesministeriet. Om det är fråga om ett vittsyftande och principiellt viktigt projekt eller om ärendets betydelse av någon annan anledning kräver det, fattas beslutet om försvarsmaktens deltagande vid statsrådets allmänna sammanträde. Är lämnandet av bistånd betydelsefullt i utrikespolitiskt hänseende, fattas beslutet om lämnande av bistånd av republikens president. Försvarsmakten får inte åläggas att lämna bistånd utan det beslutsförfarande som föreskrivs i paragrafen i fråga, om inte något annat följer av den behörighet som försvarsmaktens överbefälhavare har. 

Med stöd av denna paragraf får försvarsmakten stödja myndigheterna inom inrikesministeriets förvaltningsområde och också andra finländska myndigheter i de situationer som omfattas av paragrafen. 

Enligt 4 § i lagen om försvarsmakten tryggar försvarsmakten Finlands territorium, befolkningens livsbetingelser och statsledningens handlingsfrihet samt försvarar den lagliga samhällsordningen vid behov med militära maktmedel när ett väpnat angrepp eller ett motsvarande yttre hot riktas mot Finland. Med militära maktmedel avses enligt bestämmelsen användning av militärpersoners personliga vapen och kraftfullare vapenmakt. 

Territorialövervakningslagen 

I territorialövervakningslagen (755/2000) föreskrivs om övervakning av Finlands land- och vattenområden samt luftrum och om tryggande av Finlands territoriella integritet. I lagen definieras att territorialövervakningsmyndigheter är militär-, gränsbevaknings-, polis- och tullmyndigheterna samt dessas tjänstemän som förordnats att sköta territorialövervakning. Trafikverket är territorialövervakningsmyndighet inom sitt verksamhetsområde. Den leverantör av flygtrafikledningstjänster som avses i luftfartslagen (1194/2009) bistår territorialövervakningsmyndigheterna genom att inom sina verksamhetsområden sköta sådana territorialövervakningsuppgifter som avses i territorialövervakningslagen. 

Utifrån territorialövervakningslagen kräver inresa och vistelse i Finland för militärpersoner, militärfordon samt statsfartyg och statsluftfartyg från en främmande stat i regel lagstadgat tillstånd. Vid passage eller vistelse i landet utan rätt till inresa eller iakttagande av bestämmelserna och föreskrifterna om inresa och vistelse i landet tillgrips åtgärder med de befogenheter lagen ger.  

Territorialövervakningslagen innehåller bestämmelser om anmärkningar, varningar och förordnanden av territorialövervakningsmyndigheterna och om användning av maktmedel. Om användningen av maktmedel beslutar i regel den territorialövervakningsmyndighet som utför övervakningen. Enligt 33 § 1 mom. i lagen kan försvarsmakten och gränsbevakningsväsendet använda också militära maktmedel för att trygga Finlands territoriella integritet. Med militära maktmedel avses enligt bestämmelsen sådan användning av vapenmakt med krigsmateriel som är slagkraftigare än användningen av militärpersonens personliga vapen. Enligt 33 § 2 mom. fattas beslut om användning av militära maktmedel av försvarsministeriet, om inte något annat följer av den behörighet som försvarsmaktens överbefälhavare innehar eller det handlar om att avvärja fientlig verksamhet som medför direkt och allvarlig fara för rikets säkerhet, då det är försvarsmaktens eller gränsbevakningsväsendets uppgift att utan dröjsmål vidta alla nödvändiga åtgärder. 

Värnpliktslagen 

Finland har ett försvarssystem som utgår från allmän värnplikt, ett centralt element i Finlands försvarslösning. Värnpliktslagen (1438/2007) innehåller de grundläggande bestämmelserna bland annat om beväringstjänst, repetitionsövning, extra tjänstgöring och frivilliga övningar. Enligt 2 § i värnpliktslagen är varje manlig finsk medborgare med vissa undantag värnpliktig från ingången av det år när han fyller 18 år till utgången av det år när han fyller 60 år. 

Enligt 62 § i värnpliktslagen kan en värnpliktig som fullgör beväringstjänst eller deltar i en repetitionsövning kortvarigt förordnas till tjänstgöring utomlands, bland annat om han i enlighet med sitt uttryckliga samtycke hör till en handräckningsavdelning som ska ge handräckning utanför Finlands gränser eller med stöd av sitt uttryckliga samtycke deltar i en internationell militär övning som främjar det nationella försvaret. Dessa personer kan också förordnas att delta i sedvanlig fartygstjänstgöring när fartyget rör sig utanför Finlands territorialvatten. I sådana fall krävs dock inte beväringens uttryckliga samtycke. Enligt 78 § i värnpliktslagen kan en värnpliktig som tjänstgöringsuppdrag förordnas till en handräckningsuppgift och till en räddningsuppgift enligt lagen om försvarsmakten. Vid en räddningsuppgift eller vid handräckning får värnpliktiga dock inte delta i gripande av farliga personer, röjning av sprängladdningar, uppgifter som förutsätter användning av vapenmakt eller i andra motsvarande farliga uppgifter. Paragraferna i fråga gör det med vissa begränsningar möjligt att förpliktelserna enligt EU:s solidaritetsklausul och annat internationellt samarbete beaktas vid ett eventuellt anlitande av beväringar. 

Personalens ställning 

Försvarsmakten har avlönad personal och tjänstgörande värnpliktiga. Enligt 127 § i grundlagen är varje finsk medborgare skyldig att delta i fosterlandets försvar eller att bistå försvaret på det sätt som bestäms i lag. I militär krishantering grundar sig tjänstgöringen på frivillighet och personalen anställs i ett särskilt krishanteringsanställningsförhållande. Krishanteringspersonalen består av försvarsmaktens avlönade personal och personal som rekryteras från den allmänna arbetsmarknaden, i regel reservister. Försvarsmaktens avlönade personal är under krishanteringsanställningsförhållandet tjänstledig från sitt ordinarie uppdrag inom försvarsmakten. Vad avser denna personal sköts övriga internationella uppdrag utifrån förordnande till uppdrag.  

I regeringens proposition (RP 264/2006 rd) som ledde till att lagen om försvarsmakten ändrades konstateras att försvarsmaktens personal ska kunna förordnas att delta i uppgifter som hänför sig till att lämna bistånd som avses i 12 § i lagen. I första hand ska sådana personer anlitas som vid karriär- och personalplaneringen har anmält intresse för dessa uppgifter. Personalen i fråga ska enligt regeringens proposition fortsättningsvis stå i tjänsteförhållande till försvarsmakten och villkoren för tjänsteförhållandet ska fastställas i enlighet med försvarsmaktens tjänstekollektivavtalssystem.  

Enligt 23 § i lagen om frivilligt försvar (556/2007) kan personer som avgett förbindelse enligt den lagen av försvarsmakten användas för räddningsuppgifter som avses i lagen om försvarsmakten samt för handräckning till polisen enligt lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen. Den som avger en förbindelse till försvarsmakten enligt den lagen ska vara en finsk medborgare i åldern 18−60 år. I 28 § som gäller förbindelsen föreskrivs att tjänstgöringsskyldigheten för frivilliga endast gäller verksamhet på finskt territorium. För förordnande till handräckningsuppgifter utanför Finlands gränser krävs det samtycke av den som förordnandet gäller.  

Vid behandlingen av lagförslaget om frivilligt försvar konstaterade försvarsutskottet att det i princip inte hör till dem som engagerat sig i landskapstrupperna att delta i internationella handräckningsuppdrag. Andra försvarsenheter bör enligt försvarsutskottet ta hand om internationella handräckningsuppgifter på de övriga unionsstaternas territorier. Som undantag i landskapstruppernas medverkan i internationella handräckningsuppdrag kan enligt försvarsutskottet betraktas t.ex. deltagande i bekämpning av skogsbränder, oljeskador eller översvämningar i närområdena (FsUB 3/2006 rd). 

Den rättsliga ställningen för Natos och fredspartnerskapsländernas samt EU:s medlemsstaters soldater på varandras territorium bestäms i avtalet mellan parterna i Nordatlantiska fördraget och andra stater som deltar i fredspartnerskapet om status för deras styrkor (Nato SOFA) och i första tilläggsprotokollet till avtalet (FördrS 64 och 65/1997), i andra tilläggsprotokollet (FördrS 72–74/2005 och FördrS 27/2009) och i så kallade EU SOFA som upprättades den 17 mars 2003. Finland har förbundit sig till alla dessa avtal. Av dessa avtal har EU SOFA ännu inte trätt i kraft internationellt. Avtalen innehåller bestämmelser bland annat om inreseformaliteter, rätten att bära skjutvapen, utövande av dömande makt, rätten till och i vissa fall avstående från skadestånd och om styrkornas privilegier och immunitet. Finland och Nato undertecknade ett samförståndsavtal om värdlandsstöd den 4 september 2014 (FördrS 82/2014).  

2.1.3  2.1.3 Lagstiftningen inom andra förvaltningsområden

Lagstiftning av betydelse med avseende på att lämna eller ta emot bistånd finns också inom andra ministeriers förvaltningsområden. 

Social- och hälsovårdsministeriet

Social- och hälsovårdsministeriet ansvarar för samarbetet med Världshälsoorganisationen (WHO) och för samarbetet med EU inom området för folkhälsa och för miljöhälsa. Syftet och tillämpningsområdet för WHO:s internationella hälsoreglemente (International Health Regulation, 2005) är att med folkhälsometoder förebygga, förhindra och hantera biologiska eller kemiska gränsöverskridande hot mot människors hälsa eller hot i samband med joniserande strålning. Reglementet ställer krav på WHO och dess medlemsländer och ger instruktioner om diagnosticering av smittsamma sjukdomar, utvärdering av hot om epidemier och förmedling av tidiga varningar till de andra medlemsländerna och till WHO. WHO har till följd av ebola-epidemin börjat reformera verksamheten i samband med nödlägen som hotar människors hälsa och stärka sin beredskapskapacitet. Som ett led i reformen ska det bland annat inom hälso- och sjukvården inrättas en global arbetskraftsreserv för nödsituationer. Samarbetet mellan medlemsländerna inom området folkhälsa och hot mot människors hälsa och samordningen av åtgärderna regleras på EU-nivå i Europaparlamentets och rådets beslut nr 1082/2013/EU om allvarliga gränsöverskridande hot mot människors hälsa. Beslutet gäller bland annat den epidemiologiska övervakningen av, tidig varning för och bekämpning av allvarliga gränsöverskridande hot mot människors hälsa, däribland beredskaps- och insatsplanering. Hälsosäkerhetskommittén som inrättades genom beslutet ska bland annat samordna medlemsstaternas beslutsenliga beredskaps- och insatsplanering, risk- och kriskommunikation samt medlemsstaternas åtgärder för att bekämpa allvarliga gränsöverskridande hot mot människors hälsa. Också EU utvecklar till följd av ebola-epidemin sin beredskap att skicka trupper som består av sjuk- och hälsovårdspersonal att bistå vid nödlägen som hotar människors hälsa. Europeiska sanitärtrupper avses utgöra ett element i den europeiska insatskapaciteten vid nödsituationer som inrättats genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 1313/2013/EU om en civilskyddsmekanism för unionen där medlemsstaterna ska registrera sin nationella insatskapacitet. 

Finland har förbundit sig till konventionen om bistånd i händelse av en kärnenergiolycka eller ett radioaktivt nödläge (FördrS 83/1990). Konventionen syftar till att främja och underlätta snabbt bistånd i händelse av en kärnenergiolycka eller ett radioaktivt nödläge för att reducera följderna och för att skydda liv, egendom och miljö från effekterna av radioaktiva utsläpp. Konventionen bygger upp internationella ramar för bistånd i samarbetet mellan konventionsstaterna och Internationella atomenergiorganet IAEA. Enligt konventionen ska konventionsstaterna underrätta lAEA om de resurser i form av expertis, utrustning och material de på begäran skulle kunna ställa till förfogande för att bistå andra konventionsstater. Strålsäkerhetscentralen (STUK) är för Finlands del den behöriga myndighet som avses i konventionen som har behörighet att avge och ta emot framställningar om bistånd och att anta erbjudanden om bistånd. STUK har konventionsenligt underrättat IAEA om Finlands biståndsberedskap. 

De nordiska länderna har ingått ett samarbetsavtal om inbördes nödhjälp vid fall av strålningsskador (FördrS 40/1965), men har sedermera gemensamt kommit överens om att i biståndssituationer tillämpa IAEA:s förfaranden. 

Utöver de ovannämnda har Finland förbundit sig till konventionen om tidig information vid en kärnenergiolycka (FördrS 98/1986) och ingått flera bilaterala överenskommelser med bestämmelser om informationsutbytes- och underrättelseförpliktelser i händelse av en kärnenergiolycka eller ett radioaktivt nödläge. STUK ansvarar för det praktiska verkställandet av dessa konventioner och överenskommelser. 

Finland är också part i det nordiska hälsoberedskapsavtalet (FördrS 8/2004) som gäller myndighetssamarbete vad avser beredskap och bistånd vid kriser och katastrofer. Till dessa räknas också naturkatastrofer och händelser, såsom olyckor och terrorhandlingar, som har åstadkommits med eller orsakats av bland annat radioaktiv strålning, biologiska och kemiska ämnen. Social- och hälsovårdsministeriet är den behöriga myndighet som avses i avtalet. Avtalet kompletterar det nordiska samarbetsavtalet om räddningstjänst. 

Enligt 38 § i hälso- och sjukvårdslagen kan staten medverka i upprätthållandet av den beredskap som behövs inom hälso- och sjukvården och i hanteringen av exceptionella situationer genom att finansiera sådan verksamhet som det av särskilda skäl är ändamålsenligt att finansiera med statsmedel. Paragrafen kan också tillämpas på olyckor utomlands, till exempel för att evakuera finländska patienter från utlandet. I lagstiftningen inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde har det inte reglerats om begäran om bistånd eller om att lämna bistånd till en annan stat eller till en internationell organisations förfogande. I praktiken har till exempel olika organisationer avtalsbaserat sänt finländsk hälso- och sjukvårdspersonal utomlands (t.ex. Finlands röda kors och Kyrkans utlandshjälp). Ebola-epidemin visar dock att det finns ett behov i Finland av lagstiftning som gör det möjligt att vid akuta hälsorisker snabbt lämna bistånd som hör till av social- och hälsovårdsministeriets ansvarsområde, direkt av ministeriet, till en annan stats eller en internationell organisations förfogande. 

Jord- och skogsbruksministeriet

Inom jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde gäller regelverket om att lämna eller begära bistånd främst informationsutbyte och forskning inom olika sektorer. Bestämmelser om skyldigheten för Europeiska unionens medlemsstater att bistå varandra administrativt i samband med livsmedels- och fodersäkerhet finns i artiklarna 34−40 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd.  

Internationellt samarbete i bekämpningen av vissa djursjukdomar som anses farliga görs inom ramen för Världsorganisationen för djurhälsa (OIE). I Europeiska unionens direktiv om djursjukdomar föreskrivs om medlemsstaternas skyldighet att underrätta om förekomsten av vissa allvarliga djursjukdomar. Ytterligare innehåller direktiven bestämmelser om epidemiologisk övervakning, beredskap inför och bekämpning av sjukdomar samt om hur övervakningen ska ordnas. I rådets direktiv 89/608/EEG föreskrivs om skyldigheten till ömsesidig hjälp för de behöriga myndigheter i medlemsstaterna som har tillsynsansvaret för lagstiftningen om veterinära frågor och avelsfrågor.  

Den internationella växtskyddskonventionens (FördrS 12/1961 och FördrS 39/2006, IPPC-konventionen) syfte består i att trygga konventionsparternas gemensamma och effektiva åtgärder för att förhindra spridning och införande av skadegörare på växter och växtprodukter samt att främja bekämpningen av dem. Den reviderade konventionen trädde i kraft internationellt i oktober 2005 och där åtar sig konventionsparterna att samarbeta för att främja tillhandahållande av tekniskt bistånd till konventionsparter, särskilt till parter som är utvecklingsländer, för att underlätta tillämpningen av konventionen. 

Enligt 30 § 6 punkten i livsmedelslagen (23/2006) ska Livsmedelssäkerhetsverket verka som den nationella kontaktpunkten i systemet för snabb varning (RASFF, Rapid Alert System for Food and Feed). Inrättandet av systemet bestäms i artikel 50 i allmänna livsmedelsförordningen (EG) nr 178/2002 och genomförandet i kommissionens förordning (EU) nr 16/2011 om genomförandeåtgärder för systemet för snabb varning för livsmedel och foder.  

Miljöministeriet

Inom miljöministeriets förvaltningsområde är det Finlands miljöcentral (SYKE) som lämnar och begär internationellt bistånd för bekämpning av miljöskador. Enligt 26 § i lagen om bekämpning av oljeskador fattar Finlands miljöcentral utifrån ett mellanstatligt avtal eller på begäran av en främmande stat beslut om att ge hjälp till utlandet i ett ärende som hör till bekämpningen av fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor. Finlands miljöcentral fattar också beslut om att begära hjälp från utlandet, om det behövs för att bekämpa fartygsoljeskador eller fartygskemikalieolyckor. Finland har kommit överens om internationellt samarbete i bekämpningen av förorening av havet genom olja eller andra skadliga ämnen i internationella och bilaterala fördrag (1990 års internationella konvention om beredskap för, insatser vid och samarbete vid förorening genom olja (FördrS 32/1995), protokollet från år 2000 om beredskap för, insatser vid och samarbete vid olyckor förorsakade av farliga och skadliga ämnen (FördrS 65/2015), Östersjökonventionen (FördrS 2/2000), det så kallade Köpenhamnsavtalet mellan de nordiska länderna om samarbete i fråga om bekämpning av förorening av havet genom olja eller andra skadliga ämnen (FördrS 41/1971), oljebekämpningsavtalet för de arktiska områdena (undertecknat den 15 maj 2013) samt de bilaterala oljebekämpningsöverenskommelserna mellan Finland och Ryssland (FördrS 54/1990) och mellan Finland och Estland (FördrS 31/1995). 

Kommunikationsministeriet

Inom Kommunikationsministeriets förvaltningsområde har Kommunikationsverket med stöd av informationssamhällsbalken (917/2014) till uppgift bland annat att övervaka integritetsskyddet inom telekommunikationen, televerksamhetens informationssäkerhet och skyddet av informationssamhällets tjänster. Ytterligare har verket till uppgift att samla in information om kränkningar och hot om kränkningar av informationssäkerheten för nättjänster, kommunikationstjänster och mervärdestjänster samt om betydande fel och störningar i dessa tjänster, att utreda kränkningar och hot om kränkningar av informationssäkerheten för nättjänster, kommunikationstjänster och mervärdestjänster samt att informera om frågor som gäller informationssäkerhet samt om kommunikationsnäts och kommunikationstjänsters funktion. Kommunikationsverket ska också delta i det internationella samarbetet på området. Kommunikationsverket utövar ett med tanke på skötseln av sina uppgifter sedvanligt kontinuerligt nationellt och internationellt myndighetssamarbete, också i sina uppgifter i samband med insamling av information om, utredning av och kommunikation om kränkningar av informationssäkerheten. 

I 309 § i informationssamhällsbalken föreskrivs om Kommunikationsverkets möjligheter att få handräckning och att ge handräckning till andra finska myndigheter. Den myndighet som ger handräckning använder sina befogenheter för att den andra myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter. Kommunikationsverket kan endast lämna handräckning som till formen är sådan att den hör till Kommunikationsverkets uppgifter och befogenheter enligt lagen. Beslut om att lämna handräckning fattas av kommunikationsministeriet och Kommunikationsverket fastställer kostnaderna för handräckningen eller avtalar om avgiftsfri handräckning med den som begärt den. Huvudregeln är att den som begär handräckning också står för kostnaderna. För handräckning måste det alltid finnas ett vägande samhälleligt behov och noggrant utvärderade grunder. Handräckning får inte äventyra Kommunikationsverkets förmåga att sköta sina lagstadgade uppgifter och handräckning ska inte ges, om det äventyrar Kommunikationsverkets förmåga att klara av sina uppgifter. 

Kommissionens förslag till direktiv om att säkerställa en hög nivå av nät- och informationssäkerhet (COM (2013) 48 − U 13/2013 rd) syftar till att bygga upp en samarbetsmekanism mellan medlemsstaterna och kommissionen för informationsutbyte mellan medlemsstaterna om informationssäkerhetsrisker och hantering av dessa risker. 

2.1.4  2.1.4 Lagen om militär krishantering

Lagen om militär krishantering har ersatt lagen om fredsbevarande verksamhet (514/1984) jämte ändringar. Reformen syftade till att beakta utvecklingen inom den internationella krishanteringsverksamheten för att Finland också framöver skulle kunna delta fullt ut i krishanteringsuppdrag särskilt inom ramen för FN och Europeiska unionen samt partnerskapssamarbetet med Nato. Ett centralt mål för propositionen var också att reformera lagstiftningen så att Finland kan delta i Europeiska unionens beredskapstruppers verksamhet. 

Lagen om militär krishantering gäller Finlands deltagande i internationell militär krishantering och i utbildnings- och övningsverksamhet som hänför sig till krishanteringen. Enligt 1 § i lagen kan Finland delta i militär krishantering som har bemyndigats av FN:s säkerhetsråd eller undantagsvis i annan internationell militär krishantering som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet eller till att stödja humanitär hjälpverksamhet eller skydda civilbefolkningen med beaktande av målsättningen för och principerna i FN:s stadga samt övriga regler i den internationella rätten (militär krishantering). Lagen tillämpas inte på Finlands deltagande i sådana militära åtgärder som vidtas med stöd av artikel 51 i FN:s stadga. I artikel 51 i stadgan fastställs de åtgärder som staterna kan vidta för att utöva sin folkrättsliga rätt till självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av FN. 

Till 1 § om tillämpningsområdet i lagen om militär krishantering fogades genom en lagändring (576/2015) som trädde i kraft den 1 juni 2015 en bestämmelse om sändande av militärpersoner på militära uppdrag i annan internationell krishantering. Syftet var att möjliggöra sändande av militärpersoner på militära uppdrag också i annan än militär internationell krishantering, såsom t.ex. uppdrag som förbindelseofficer eller militär rådgivare i civila krishanteringsoperationer eller till FN:s s.k. politiska operationer. Ett ytterligare syfte var att möjliggöra Finlands deltagande i krishantering med soldater i situationer som inte kan anses vara sådan militär krishantering som avses ovan, men där uppdraget trots det kräver försvarsmaktens specialkunskap (RP 297/2014 rd).  

Beslut om Finlands deltagande i eller utträde ur sådan krishantering som avses i 1 § fattas i varje enskilt fall av republikens president utifrån statsrådets allmänna sammanträdes förslag till avgörande. Statsrådet ska innan det lägger fram sitt förslag till avgörande beroende på fallet höra riksdagens utrikesutskott eller, om förslaget till avgörande gäller ett militärt särskilt krävande krishanteringsuppdrag eller ett uppdrag som inte baserar sig på bemyndigande av FN:s säkerhetsråd, förelägga den en redogörelse i saken. Om förslaget till avgörande gäller Finlands deltagande med högst tio personer i militär krishantering, ska statsrådet innan förslaget till avgörande läggs fram ge riksdagens utrikesutskott en utredning i saken. 

Enligt lagen om militär krishantering beslutar republikens president utifrån statsrådets förslag till avgörande både om att försätta en militär avdelning i hög beredskap (beredskapsenhet) och om att sända ut den på krishanteringsuppdrag. För att beredskapsenheten snabbt ska kunna mobiliseras togs det in en bestämmelse i lagen enligt vilken statsrådet ska höra riksdagen genom att förelägga den en redogörelse redan då den finländska styrkan försätts i hög beredskap. När själva beslutet om utsändande av avdelningen fattas räcker det enligt lagen med att höra riksdagens utrikesutskott. Meningen med förfarandet var att ge hela riksdagen en möjlighet att delta i beredningen av beslut om att försätta en avdelning i beredskap, men samtidigt göra det möjligt för beredskapsenheten att delta i insatsen enligt en snabbare tidtabell än normalt. Även om Finlands deltagande i EU-stridsgruppernas beredskapsperioder ligger bakom bestämmelserna i lagen om militär krishantering verkar de vara så formulerade att de kan tillämpas också på att försätta styrkor i hög beredskap för deltagande i annan militär krishantering, såsom i Natos snabbinsatsstyrkor. 

Enligt lagen om militär krishantering kan försvarsministeriet börja vidta sådana berednings- och beredskapsåtgärder som hänför sig till deltagandet efter att ärendet förberedelsevis har behandlats av republikens president och statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott vid ett gemensamt sammanträde före beslutet om Finlands deltagande i den militära krishanteringen. 

Lagen innehåller bestämmelser om den militära krishanteringspersonalens status. Lagen innehåller också bestämmelser om grunderna för och begränsningarna i användningen av maktmedel i militär krishantering.  

2.1.5  2.1.5 Lagen om civilpersonals deltagande i krishantering

Lagen om civilpersonals deltagande i krishantering (1287/2004) hör till de första i världen i sitt slag. Bakgrunden till lagen står att finna i omvandlingen under 1990-talet från traditionellt fredsbevarande till krishantering och i erfarenheten att de icke-militära uppgifterna i svåra konflikter är viktiga för samhällets normalisering. Förutom polisens säkerhetsuppgifter innefattade FN:s interimistiska administration i Östtimor och i Kosovo också ersättande och verkställande uppgifter inom central- och lokalförvaltningen och i justitieförvaltningen utförda av det internationella samfundet. Som tyngdpunkter i den civila krishanteringen fastställde Europeiska unionen år 2000 polisärenden (däribland gränssäkerheten), rättsstatsprincipen, övrig civil förvaltning och skyddet av civila. Till tyngdpunkterna lades senare observationsverksamhet och stöd till EU:s särskilda representanters verksamhet. Ett ytterligare mål med den civila krishanteringen är föregripande och förebyggande av kriser, konflikter och konsekvenser för civilbefolkningen.  

I lagen föreskrivs om myndigheternas befogenheter när Finland deltar i krishantering genom att sända ut civil personal till internationella krishanteringsuppgifter, om den nationella beredskapen och om den civila personalens rättigheter och skyldigheter vid krishantering utomlands. Internationellt sett är lagen rätt progressiv. Den inbegriper behovet av särskild yrkeskunskap och expertis och bygger på ett koncept om krishantering som en övergripande internationell åtgärd.  

Enligt lagen behandlar utrikesministeriet ärenden som gäller civilpersonals deltagande i krishantering. Inrikesministeriet behandlar ärenden som gäller den nationella beredskapen ett deltagande kräver samt beslutar med stöd av räddningslagen om bistånd som hör till räddningsväsendets område. Den nationella beredskapen som deltagandet förutsätter omfattar rekrytering, utbildning och utrustning av personal för utlandsuppdrag samt skötsel av anställningsfrågor och forsknings- och utvecklingsverksamhet inom civil krishantering. I anslutning till Räddningsinstitutet inrättade inrikesministeriet år 2007 ett krishanteringscenter för de uppgifter som ankommer på ministeriet. 

Inrikesministeriet har i januari 2016 startat ett projekt för att utreda ändringsbehoven i lagen om civilpersonals deltagande i krishantering och annan anknytande lagstiftning (SM015:00/2015). 

2.1.6  2.1.6 Beredskapslagstiftningen

I beredskapslagen (1552/2011) föreskrivs om finländska myndigheters interna befogenheter under undantagsförhållanden för att skydda befolkningen och dess livsbetingelser och ett fungerande samhälle. Som undantagsförhållanden betraktas enligt 3 § i beredskapslagen 1) ett mot Finland riktat väpnat angrepp eller annat så allvarligt angrepp att det kan jämställas med ett väpnat angrepp och förhållandena omedelbart efter angreppet, 2) ett mot Finland riktat avsevärt hot om väpnat angrepp eller om annat så allvarligt angrepp att det kan jämställas med ett väpnat angrepp, om befogenheter enligt denna lag måste tas i bruk omedelbart för att avvärja verkningarna av hotet, 3) sådana synnerligen allvarliga händelser eller hot mot befolkningens försörjning eller mot grunderna för landets näringsliv som innebär en väsentlig risk för samhällets vitala funktioner, 4) en synnerligen allvarlig storolycka och förhållandena omedelbart efter den samt 5) en pandemi som till sina verkningar kan jämföras med en synnerligen allvarlig storolycka.  

I samverkan med republikens president fastställer statsrådet att undantagsförhållanden råder i landet. I beredskapslagen föreskrivs inte uttryckligen om formerna för samverkan mellan presidenten och statsrådet. Detta kan i praktiken innebära att saken ska behandlas t.ex. vid ett i 24 § i lagen om statsrådet avsett gemensamt möte mellan ministerutskottet för utrikes- och säkerhetspolitiska ärenden och republikens president (RP 3/2008 rd, s. 35/I). 

De befogenheter som i beredskapslagen föreskrivits för myndigheterna tas i bruk genom en förordning av statsrådet (ibruktagningsförordning) där det ska nämnas till vilken del befogenheter enligt beredskapslagen får utövas. Ibruktagningsförordningen ska omedelbart föreläggas riksdagen. Myndigheternas befogenheter kan börja tillämpas när riksdagen har fattat ett beslut i ärendet. En ibruktagningsförordning kan utfärdas för viss tid, högst för sex månader. 

I brådskande fall, i händelse av att det normala ibruktagningsförfarandet inte kan tillämpas utan att avsevärt äventyra lagens syfte, kan det genom förordning av statsrådet föreskrivas att befogenheterna enligt beredskapslagen kan tillämpas omedelbart. En sådan förordning får utfärdas för högst tre månader, och den ska genast föreläggas riksdagen. 

Finland ska enligt sina internationella förpliktelser underrätta FN och Europarådet om att befogenheter enligt beredskapslagen tillämpas under undantagsförhållanden som avses i 3 § 1 och 2 punkten i lagen. I beredskapslagen föreskrivs inte om begäran om internationellt bistånd eller om beslutsfattandet i samband med det. I undantagsförhållanden som avses i beredskapslagen tillämpas på begäran om internationellt bistånd annan lagstiftning om de högsta statsorganens beslutsfattande och sektorspecifik lagstiftning. Befogenheterna för utländska biståndsgivare bestäms då utifrån den sektorspecifika lagstiftningen. 

Statsrådets kansli har utfärdat en anvisning om ibruktagande av befogenheter enligt beredskapslagen (VNK/1297/40/2014). Till beredskapslagstiftningen hör också lagen om försvarstillstånd (1083/1991) som tillämpas under krigstid och dessutom finns det inom vissa områden bestämmelser om undantagsförhållanden. 

2.1.7  2.1.7 Nationella kontaktpunkter

Statsrådets lägescentral är Finlands nationella kontaktpunkt bland annat för unionens civilskyddsmekanism, EU-arrangemanget för integrerad politisk krishantering (IPCR) och Nato-arrangemanget EADRCC (Euro-Atlantic Disaster Response Coordination Centre). Statsrådets lägescentral vid statsrådets kansli har till uppgift att ta fram information om säkerhetsincidenter i realtid och att sammanställa en lägesbild utifrån uppgifter från de behöriga myndigheterna och den är kontaktpunkt dygnet runt bland annat för utbyte av information i samband med nämnda mekanismer. En uppgift för statsrådets lägescentral i denna roll är att förmedla information som kommer in via dessa larmmekanismer till behöriga myndigheter och att vid behov stödja den nationella samordningen enligt modellen för hantering av störningssituationer. Det är också lägescentralens uppgift att vid avvikande tidpunkter sammankalla statsrådets sammanträden och ministerutskott. 

Kontaktpunkten i Finland för EU:s gränsförvaltningsbyrå (NFPOC, National Frontex Point of Contact) är Gränsbevakningsväsendets situations- och riskanalyscentrum. Situations- och riskanalyscentret tar emot begäranden från gränsförvaltningsbyrån bland annat om att ställa gränsbevakningstjänstemän till förfogande i samband med snabba gränsinsatser så som avses i artikel 8d punkt 8 i förordningen om gränsförvaltningsbyrån. Omedelbart efter att ha fått en begäran sätter situations- och riskanalyscentret i gång förfrågningar om lösgörande av personal som ingår i Gränsbevakningsväsendets internationella beredskapstrupp (EBGT-pool) och vidarebefordrar begäran för närmare beredning till enheten för internationellt samarbete vid Gränsbevakningsväsendets stab. 

Försvarsmaktens operationscentral (PVOPKE) som är försvarsmaktens kontaktpunkt tar för försvarsmaktens ledning och statsledningen fram realtidskunskap som möjliggör beslutsfattande med framförhållning och ansvarar bland annat för order och anvisningar i samband med omedelbar mobilisering av prestationsförmågor och reglering av beredskapen. Ytterligare leder och styr operationscentralen övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten nationellt samt upprätthållandet och verkställandet av beredskapen för handräckning. 

Även inom andra förvaltningsområden finns det nationella kontaktpunkter. 

2.2.1  2.2.1 Lissabonfördragets klausuler

Solidaritetsklausulen och klausulen om ömsesidigt bistånd som ingår i Lissabonfördraget har stärkt formerna för att lämna och begära bistånd i olika krissituationer för EU:s medlemsstater. Klausulerna stärker medlemsstaternas interna solidaritet och är lika förpliktande för alla medlemsstater. De kompletterar den övriga verksamheten inom unionen med avseende på hotbilder. Enligt Finlands synpunkt stärker klausulerna unionens karaktär av säkerhetsgemenskap (Statsrådets redogörelse Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2012 (SRR 6/2012 rd).  

Solidaritetsklausulens tillämpningsområde är avgränsat till tre hotbilder: terrordåd, naturkatastrofer och storolyckor orsakade av människan. Klausulen om ömsesidigt bistånd innefattar bistånd i händelse av väpnad attack. Solidaritetsklausulen ger EU en rättslig grund att agera och förpliktar medlemsstaterna att bistå varandra, medan klausulen om ömsesidigt bistånd endast innefattar den senare dimensionen. Vid tillämpningen av solidaritetsklausulen utnyttjas redan befintlig EU-reglering och redan befintliga mekanismer.  

Klausulernas tillämpningsområden kan delvis överlappa varandra och vid allvarliga och vittsyftande kriser kan de tillämpas så att de kompletterar varandra. När det gäller tillämpningen av klausulerna är det de politiska och militära förhållandena bakom formuleringarna som är det väsentliga, inte klausulernas exakta lydelse (UtUB 6/2008 rd, s. 17/II). Det väsentliga i tillämpningen av klausulerna är medlemsstaternas nationella beslut, deras vilja att begära bistånd och förmåga att lämna en annan medlemsstat bistånd. På motsvarande sätt bör en medlemsstats förmåga att ta emot erbjudet bistånd beaktas.  

Till följd av terrorattacken i Madrid i mars 2004 meddelade EU:s medlemsstater i Europeiska rådet att de i enlighet med solidaritetsklausulen kommer att handla gemensamt i en anda av solidaritet om någon av dem utsätts för en terroristattack (uttalande om solidaritet i kampen mot terrorismen, Europeiska rådet den 25 mars 2004). Utöver det har solidaritetsklausulen inte åberopats, utan medlemsländernas bistånd har också vid större katastrofer skötts inom ramen för befintliga biståndsmekanismer, såsom civilskyddsmekanismen. Inom de områden solidaritetsklausulen omfattar har formerna för samarbetet utvecklats avsevärt under det senaste decenniet och den operativa verksamheten mellan medlemsstaterna är intensiv. Lagstiftningen om genomförandet av de befintliga mekanismerna och handlingsstrategierna som gäller dem bidrar till att bistånd kan lämnas och tas emot på ett effektivt sätt. 

Klausulen om ömsesidigt bistånd har hittills tillämpats endast en gång, efter terrorattackerna i Paris den 13 mars 2015. Frankrike föreslog inte att solidaritetsklausulen skulle tillämpas utan åberopade klausulen om ömsesidigt bistånd och bad de andra medlemsstaterna om militärt bistånd. 

EU:s solidaritetsklausul

Solidaritetsklausulen fick sin utformning i arbetsgruppen som dryftade försvarsfrågor i Europeiska konventet som beredde en konstitution för Europa. I det förberedande skedet konstaterades det att det hot som riktar sig mot Europeiska unionen har förändrats sedan EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik fick sin början. Bakom solidaritetsklausulen fanns ett behov att bemöta de nya hoten, särskilt hotet från terrorismen. Med solidaritetsklausulen ville man betona principen om solidaritet mellan medlemsstaterna. Redan i det förberedande skedet framträdde behovet av att kunna mobilisera alla befintliga instrument, såväl unionens som framför allt medlemsstaternas, så att det ger synergieffekter (militära resurser, underrättelseverksamhet, polissamarbete och rättsligt samarbete, räddningstjänst osv.). Genom Lissabonfördraget togs artikel 222 med solidaritetsklausulen in i EUF-fördraget, likalydande som i det konstituerande fördraget som föregick Lissabonfördraget och undertecknades i Rom den 29 oktober 2004, men som inte trädde internationellt i kraft. 

Enligt artikel 222.1 och 222.2 i EUF-fördraget kan en medlemsstat åberopa solidaritetsklausulen i händelse av en terroristattack, en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor. Solidaritetsklausulen består av två element: mobilisering av unionsinstrument, däribland de resurser som medlemsstaterna tillhandahåller unionen, och medlemsstaternas bistånd till varandra. 

Artikel 222.1 i EUF-fördraget skapar grunden för mobilisering av alla instrument som står till unionens förfogande. Punkten gäller åtgärder på EU-nivå. Bland annat instrumenten för polissamarbete, rättsligt samarbete och räddningstjänst samt för Gusp och Gsfp, däribland de militära resurser som medlemsstaterna tillhandahåller unionen, kan mobiliseras. På EU-nivå skapar genomförandet av solidaritetsklausulen en möjlighet till en övergripande bedömning av mobiliseringen av alla instrument när unionen genom sina åtgärder vill svara på biståndsbehovet från en medlemsstat som har åberopat solidaritetsklausulen. Denna punkt kan tillämpas i händelse av en terroristattack, en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor. Utifrån denna bestämmelse handlar unionen och dess medlemsstater gemensamt i en anda av solidaritet.  

I regeringens proposition om Lissabonfördraget (RP 23/2008 rd) konstateras att solidaritetsklausulen skapar en möjlighet för unionen att använda sina militära krishanteringsresurser i klausulenligt syfte också inom unionens territorium. EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitiska instrument och krishanteringsuppgifter kan stödja tillämpningen av solidaritetsklausulen. De krishanteringsuppdrag utanför unionen, där unionen kan använda civila och militära resurser, finns uppräknade i artikel 43.1 i det genom Lissabonfördraget ändrade fördraget om Europeiska unionen (de så kallade Petersbergsuppdragen).  

Solidaritetsklausulen innefattar bistånd från de övriga medlemsstaterna i händelse av att ovannämnda hotbilder realiseras. Artikel 222.2 i EUF-fördraget förpliktar medlemsstaterna att bistå varandra på begäran av deras politiska myndigheter och att samordna sina åtgärder inom rådet. I sådana fall kan medlemsstaterna bistå varandra med sina nationella resurser, däribland på begäran med militära resurser. 

Enligt förklaring (nr 37) om artikel 222 i EUF-fördraget kan en medlemsstat välja det lämpligaste sättet att uppfylla sitt eget krav på solidaritet med en annan medlemsstat.  

I rådets beslut 2014/415/EU av den 24 juni 2014 om närmare bestämmelser för unionens genomförande av solidaritetsklausulen (genomförandebeslutet) föreskrivs om klausulens geografiska tillämpningsområde, aktiveringsmekanismer, beredskapsarrangemang på EU-nivå och om samordningen i rådet. Genomförandebeslutet avser artikel 222.1 i EUF-fördraget, alltså åtgärder på EU-nivå, till andra delar än sådana som är betydelsefulla ur försvarssynpunkt. Beslutets rättsliga grund utelämnar andra meningen i artikel 222.3, enligt vilken rådet ska besluta i enlighet med artikel 31.1 i EU-fördraget, om beslutet har försvarsmässiga konsekvenser. Beslutet poängterar att unionens genomförande av solidaritetsklausulen bör grunda sig på befintliga instrument. Enligt artikel 4 i beslutet får den medlemsstat som berörs åberopa solidaritetsklausulen först om den, efter att ha uttömt de möjligheter som befintliga medel och verktyg erbjuder på nationell nivå och unionsnivå, bedömer att krisen tydligt överstiger de insatsresurser som är tillgängliga för den. Det är ju sannolikt att den medlemsstat som berörs innan solidaritetsklausulen tillämpas redan har försökt utnyttja alla befintliga EU-mekanismer och sina andra bilaterala och multilaterala arrangemang för att åtgärda krisen. De politiska myndigheterna i den medlemsstat som berörs ska rikta sitt åberopande till ordförandeskapet för rådet. Åberopandet ska även riktas till Europeiska kommissionens ordförande genom centret för samordning av katastrofberedskap ERCC (Emergency Response Coordination Centre). 

Genomförandet av solidaritetsklausulen på EU-nivå främjar en konsekvent användning av unionens alla instrument när unionen genom sina åtgärder vill svara på biståndsbehovet från en medlemsstat som har åberopat solidaritetsklausulen. Solidaritetsklausulen förutsätter att unionen mobiliserar alla instrument som står till dess förfogande. Till dessa instrument hör EU:s strategi för den inre säkerheten, EU:s civilskyddsmekanism och de strukturer som har tagits fram inom ramen för EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Syftet med arrangemangen för EU:s åtgärder är att göra verksamheten effektivare genom bättre samordning utifrån befintliga instrument.  

Rådet svarar för den politiska och strategiska styrningen med respekt för respektive EU-institutions och EU-enhets befogenheter. Samordningen i rådet på politisk nivå grundar sig på EU-arrangemanget för integrerad politisk krishantering (Integrated Political Crisis Response Arrangements, IPCR-arrangemanget). Arrangemanget syftar till att samla in tillförlitlig och aktuell information från medlemsstaterna, EU:s institutioner, organ och byråer till stöd för beslutsfattandet i EU. Samtidigt stärks EU:s förmåga att fatta snabba beslut när stora kriser och störningssituationer, såsom terrordåd, kräver reaktioner från EU på politisk nivå och enbart en enskild medlemsstats resurser, förmåga och strukturer inte räcker till för att bemöta störningssituationen. Mekanismen stödjer och effektiverar de befintliga strukturerna för beslutsfattandet i EU.  

När solidaritetsklausulen har åberopats ska kommissionen och den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik enligt artikel 5.2 i rådets beslut i fråga identifiera alla relevanta unionsinstrument som bäst kan bidra till att bemöta krisen. Detta inbegriper sektorspecifika, operativa, politiska eller finansiella instrument och strukturer och åtgärder som tillhandahålls inom ramen för dessa instrument. Kommissionen och den höga representanten ska också identifiera militär kapacitet som bäst kan bidra till att bemöta krisen med stöd av EU:s militära stab. Kommissionen och den höga representanten ska ytterligare identifiera instrument och resurser som tillhör ansvarsområdet för unionsorgan. Kommissionen och den höga representanten ska dessutom ge rådet råd om huruvida befintliga instrument räcker till för att bistå den medlemsstat som berörs efter det att klausulen har åberopats. Kommissionen och den höga representanten utarbetar också samlade läges- och analysrapporter.  

När solidaritetsklausulen tillämpas kan man utnyttja Europeiska utrikestjänstens Gsfp-stödjande strukturer, strukturer som inbegriper underrättelseexpertis, beskickningsnätverket och unionsorganen.  

Om arrangemangen för beredskapsåtgärder på EU-nivå behöver kompletterande reglering eller behöver ändras, sker detta i enlighet med relevanta bestämmelser i fördragen. Enligt artikel 5.3 i beslutet ska kommissionen och den höga representanten vid behov lägga fram förslag för rådet vad gäller beslut om undantagsåtgärder som inte omfattas av befintliga instrument, begäranden om militära resurser utöver vad som är möjligt inom det befintliga civilskyddssamarbetet, eller åtgärder till stöd för snabba åtgärder av medlemsstaterna. Militära resurser kan i genomförandet av solidaritetsklausulen användas inom de ramar som civilskyddsmekanismen omfattar, dvs. som logistiskt och materiellt stöd, utan separat beslut av rådet. 

Om en kris kräver åtgärder som hör till området för Gusp eller Gsfp, bör rådet fatta beslut i frågan i enlighet med relevanta bestämmelser i fördragen. 

Enligt artikel 2 i beslutet har beslutet inga försvarspolitiska konsekvenser. 

I beslutet beaktas ytterligare samordningsarrangemangen i rådet och föreslås arrangemang kring EU-gemensamma bedömningar av hot och risker som Europeiska rådets regelbundna utvärderingar ska grunda sig på samt utvärdering av både unionens och medlemsstaternas beredskapsåtgärder. 

Utgångspunkten vid behandlingen av regeringens proposition om Lissabonfördraget var att medlemsstaternas alla resurser, däribland militära resurser, ska mobiliseras i verkställandet av solidaritetsklausulen. Huvudrollen i en sannolik situation där solidaritetsklausulen verkställs i praktiken innehas av medlemsstaternas civila myndigheter, för Finlands vidkommande särskilt inom inrikesförvaltningens ansvarsområde. Enligt försvarsutskottets utlåtande om regeringens proposition kan verksamheten beskrivas som gränsöverskridande handräckning som genomförs av olika myndigheter i medlemsstaterna. Genomförandet av unionens solidaritetsklausul betyder i princip samarbete mellan medlemsstaternas räddningsmyndigheter och polis, där det också kan ingå att sända soldater och försvarsmaktens materiel till biståndsuppdrag som internationell handräckning (RP 23/2008 rd – FsUU 4/2008 rd).  

EU-mekanismer i genomförandet av solidaritetsklausulen

EU:s medlemsstater har ett flertal mekanismer till sitt förfogande för bekämpningen och hanteringen av hot och risker som gäller den inre säkerheten genom vilka bistånd i störningssituationer kan lämnas och tas emot. Många av dessa mekanismer har skapats redan innan Lissabonfördraget trädde i kraft och har utvecklats vidare efter att solidaritetsklausulen inkluderades i fördragen. Medlemsstaterna har redan i dagsläget ett rätt omfattande samarbete genom dessa mekanismer. Det nationella beslutsfattandet om mekanismerna regleras i den sektorspecifika lagstiftningen. Genom EU-mekanismerna går det också att bemöta situationer som omfattas av solidaritetsklausulen och i det fallet är det meningen att beslutsfattandet ska ske med stöd av den speciallag som föreslås i denna proposition och inte sektorspecifik reglering.  

Mekanismerna som eventuellt kan användas vid verkställande av solidaritetsklausulen är till exempel EU-arrangemanget för integrerad politisk krishantering (IPCR), EU:s civilskyddsmekanism, EU:s gränsförvaltningsbyrå, de gemensamma utredningsgrupperna (JIT), det gränsöverskridande samarbetet särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet (Prümbeslutet), medlemsstaternas särskilda insatsgrupper i bekämpningen av terrorism (Atlas) samt asylstödgrupperna inom Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo). 

Polissamarbetet enligt Prümbeslutet kan bland annat vara myndigheternas gemensamma insatser, däribland gemensamma patruller och bistånd i samband med större evenemang, katastrofer och allvarliga olyckor. I Atlassamarbetet kan polisens och gränsbevakningsväsendets särskilda insatsgrupper lämna polisiärt bistånd mellan medlemsstaterna i sådana krissituationer som är förorsakade av människor och som innebär ett allvarligt direkt fysiskt hot mot personer, egendom, infrastruktur eller institutioner, särskilt tagande av gisslan, kapningar och liknande händelser.  

EU:s gränsförvaltningsbyrå samordnar medlemsstaternas gränsbevakningsinsatser vid den yttre gränsen. Gränsbevakningsväsendet kan delta i de europeiska enheterna för snabba ingripanden vid gränserna (RABIT) som samordnas av EU:s gränsförvaltningsbyrå i enlighet med förordningen om gränsförvaltningsbyrån och i planerade gemensamma insatser och pilotprojekt som byrån samordnar. Statsrådet kan också be om en enhet för snabba ingripanden vid gränserna till Finland och Gränsbevakningsväsendet om bistånd enligt artikel 8 i förordningen om gränsförvaltningsbyrån. Ytterligare kan gränsbevakningsväsendet delta i annat bilateralt eller internationellt samarbete som inbegriper operativt eller tekniskt bistånd. I praktiken kan det sistnämnda biståndet vara expert- eller materielhjälp eller att Gränsbevakningsväsendet deltar i ett internationellt räddnings-, brandbekämpnings- eller miljöskyddsuppdrag.  

Unionens civilskyddsmekanism omfattar i första hand skyddet av människor, men också skyddet av miljö och egendom i samband med alla slag av naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människan både inom och utanför unionens territorium, däribland miljökatastrofer, havsförorening och akuta hälsorisker. Om en stat bedömer att dess insatsresurser i ett katastrofläge inte räcker till, kan den via unionens mekanism be andra stater komplettera sin räddningstjänst- och övriga katastrofhjälpskapacitet.  

EU:s klausul om ömsesidigt bistånd

Enligt fördragen ska den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken grundas på en utveckling av medlemsstaternas ömsesidiga politiska solidaritet, på en identifiering av frågor av allmänt intresse och på en ständigt ökande grad av samstämmighet i medlemsstaternas åtgärder. Medlemsstaterna ska stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet och respektera unionens åtgärder på detta område. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken bidrar till en gemensam lägesbild och beredskap, till att avhjälpa gemensamt identifierade brister i prestationsförmågorna, till gemensamma prestationsförmågor (som exempelvis delas, är i gemensamt bruk, anskaffas gemensamt eller utgår från gemensamma krav) samt till bättre samverkan vid mottagande och lämnande av militärt bistånd. 

Artikel 42.7 i EU-fördraget innehåller en bestämmelse om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaterna. 

EU:s klausul om ömsesidigt bistånd bottnar i artikel 51 i FN-stadgan, enligt vilken dess medlemsstater får utöva sin folkrättsliga rätt till självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp. Detta kan också vara ett kollektivt självförsvar, om den stat som har utsatts för ett angrepp ber om hjälp.  

Ordalydelsen i klausulen om ömsesidigt bistånd bottnar så gott som ordagrant i Västeuropeiska unionens (Western European Union, WEU) stadga, dvs. i den så kallade Brysselpaktens text från 1948. Genom att ta in klausulen i EU-fördraget ville man stärka solidariteten mellan medlemstaterna och deras engagemang i den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Den infördes i EU-fördragets avsnitt om utrikes- och säkerhetspolitiken och stärkte samtidigt den gemensamma säkerhets- och försvarspolitikens inre dimension. Utöver krishantering utanför unionen beaktades också behovet av internt samarbete inom unionen för att bemöta militära hotbilder. 

Biståndsklausulen är till sin karaktär en förbindelse mellan medlemsstaterna som inte leder till någon ny befogenhet för EU. Biståndsklausulen är lika förpliktande för alla medlemsstater. Den riktar sig till alla medlemsstater på samma sätt. De hänvisningar till vissa länders särskilda ställning eller till åtaganden inom Nordatlantiska fördragsorganisationen som har fogats till klausulen skapar inte något förbehåll för de aktuella medlemsstaterna att avstå från att delta i genomförandet av klausulen. Hänvisningarna till vissa länders särskilda ställning eller till Natos roll fråntar inte någon medlemsstat rätten till bistånd enligt bestämmelsen. Klausulen om ömsesidigt bistånd lämnar det öppet på vilket sätt de övriga medlemsstaterna bör stödja en medlemsstat som har utsatts för ett angrepp. I praktiken fattar varje medlemsstat sina egna beslut om att lämna bistånd och om formerna för biståndet. Det har ansetts att biståndsklausulen utifrån den allmänna solidariteten enligt fördragen kan tillämpas också i andra situationer än vid sådana angrepp som avses i artikel 51 i FN-stadgan. 

EU-fördraget lämnar procedurerna öppna kring detaljerna i beslutsfattandet om införande och genomförande av klausulen.  

I regeringens proposition om godkännandet av Lissabonfördraget ansågs det sannolikt att en sådan försämring av relationerna med tredjeländer, eller något annat allvarligt hot mot säkerhetspolitiken, som skulle ge anledning till en begäran om bistånd enligt biståndsklausulen skulle ha blivit aktuell i unionsstrukturerna redan i ett tidigare skede av processen. Införandet av biståndsklausulen skulle sannolikt tas upp i unionens centrala organ, såsom i Europeiska rådet och beredande Gusp-organ.  

Ur finländsk synvinkel har klausulen om ömsesidigt bistånd ansenlig politisk och principiell betydelse. Den betonar EU:s centrala roll i Finlands säkerhetspolitik. Det är viktigt för Finland att EU bevarar sin ställning när det gäller att trygga stabiliteten i Europa och att dess betydelse som säkerhetsgemenskap stärks. Detta mål stöds genom att unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik utvecklas. Klausulen om ömsesidigt bistånd ska enligt finländsk uppfattning tolkas så att den också kräver beredskap av medlemsstaterna att vid behov lämna bistånd, om en medlemsstat blir utsatt för ett väpnat angrepp mot sitt territorium.  

Klausulen om ömsesidigt bistånd och Finlands ståndpunkter har behandlats i samband med ikraftträdandet av Lissabonfördraget (bland annat i statsrådets redogörelse om konventets resultat och förberedelserna inför regeringskonferensen (SRR 2/2003 rd, s. 58, UtUB 4/2003 rd, s. 26 och 27), statsrådets redogörelse om Europeiska unionens konstitutionella fördrag (SRR 6/2005 rd, s. 105 och 112, UtUB 2/2006 rd, s. 22 och 23), statsrådets redogörelse om säkerhets- och försvarspolitiken 2004 (SRR 6/2004 rd, s. 55, FsUB 1/2004 rd, s. 19), regeringens proposition till Riksdagen med förslag om godkännande av Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa och till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i fördraget som hör till området för lagstiftningen (RP 67/2006 rd, s. 91, 97, 98 och 114, UtUB 13/2006 rd, s. 6 och7), regeringens proposition till Riksdagen med förslag om godkännande av Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i fördraget som hör till området för lagstiftningen (RP 23/2008 rd, s. 104, 111–113, 126, 127 och 158, UtUB 6/2008 rd, s. 17–20), statsrådets redogörelse: Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2009 (SRR 1/2009 rd, s. 63, 70 och 94, UtUB 5/2009 rd, s. 16) och i statsrådets redogörelse: Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2012 (SRR 6/2012 rd, s. 10, 55, 86 och 87, UtUB 1/2013 rd, s. 24 ja 36). Utrikesministeriet gav utrikesutskottet på dess begäran (UtUB 13/2006 rd) också en separat utredning av pol.dr Teija Tiilikainen om biståndsförpliktelsens konsekvenser och om vilka åtgärder som krävs för att genomföra den (USP 7/2008 rd). 

Med anledning av attackerna i Paris framförde Frankrike den 17 november 2015 i rådet för utrikes frågor (försvarsministrarna) en begäran till EU:s medlemsstater enligt klausulen om ömsesidigt bistånd. Dessförinnan hade klausulen inte åberopats och frågor kring verkställighet eller konsekvenser knappt dryftats bland medlemsstaterna. Frankrike föreslog inte att EU:s solidaritetsklausul skulle aktiveras, inte heller konsultationer eller andra åtgärder inom ramen för Nato. När försvarsministrarna behandlade frågan den 17 november 2015 höll alla medlemsstater anföranden med entydigt stöd för Frankrike och för en aktivering av biståndsklausulen. Avseende biståndets karaktär konstaterade Frankrike att landet begärde bilateralt bistånd av sina partner enligt vars och ens förmåga. Efter att ha åberopat klausulen om ömsesidigt bistånd förde Frankrike bilaterala samråd med medlemsstaterna om deras möjligheter att delta i verkställandet av klausulen. Prioriteten för Frankrike var att de övriga EU-länderna genom sina åtgärder skulle ersätta Frankrikes insatser i den internationella krishanteringen för att frigöra Frankrikes egna resurser till kampen mot terrorismen. 

I Finland behandlades frågan både i EU-ministerutskottet och på det gemensamma mötet mellan republikens president och statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott. Riksdagen informerades med statsrådets skrivelser (USP 15/2015 rd, UTPJ 21/2015 rd och E 90/2015 rd). Även Europaparlamentet godkände i sin plenumomröstning den 21 januari 2016 en resolution ”om klausulen om ömsesidigt försvar (artikel 42.7 i EU-fördraget)” (P8_TA(2016)0019). 

Frankrikes begäran om stöd av medlemsstaterna har bland dem vidgat den tidigare synen om tillämpningsområdet för klausulen om ömsesidigt bistånd. Väpnat angrepp har hittills ansetts betyda framför allt ett tredjelands väpnade angrepp mot en EU-stat. Till följd av Frankrikes stödbegäran stärktes tanken om att tillämpningsområdet för klausulen kan anses sträcka sig också till andra allvarliga säkerhetshot jämförbara med väpnade angrepp. Frankrikes agerande visar att åberopandet av klausulen i sista hand grundar sig på en bedömning från fall till fall, där också politiska och militära aspekter beaktas. 

2.2.2  2.2.2 Den nordiska solidaritetsförklaringen

Det nordiska samarbetet inom utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken har utvecklats snabbt de senaste åren. I den så kallade Stoltenbergrapporten från 2009 ingick det förslag om vad de nordiska länderna kunde göra tillsammans. Ett av förslagen i rapporten var en samnordisk solidaritetsförklaring. Merparten av rekommendationerna i utredningen har redan förverkligats. 

De nordiska länderna gav en gemensam solidaritetsförklaring i ett uttalande i samband med det nordiska utrikesministermötet den 5 april 2011. Den nordiska solidaritetsförklaringen gäller bland annat naturkatastrofer och olyckor orsakade av människor, cyberattacker och terroraktioner. Om något nordiskt land utsätts för hot kommer enligt förklaringen de övriga nordiska länderna att bistå med relevanta medel. Solidaritetsförklaringen gäller inte försvarssamarbete eller användning av militära medel.  

Den nordiska solidaritetsförklaringen är en politisk viljeyttring vars konkreta innehåll respektive nordiskt land bestämmer separat från fall till fall. Förklaringen omfattar inte militära hot. Den är i linje med respektive lands nationella säkerhets- och försvarspolitik och kompletterar ländernas samarbete inom EU och Nato. Den nordiska visionen utesluter inte andra arrangemang och inverkar inte på åtaganden enligt Lissabonfördraget. De nordiska utrikesministrarna har inte ansett det vara nödvändigt att med anledning av förklaringen vidta ändringar i den nordiska samarbetsöverenskommelsen (det så kallade Helsingforsavtalet, FördrS 28/1962). I den nordiska förklaringen nämns storolyckor orsakade av naturen och av människan samt terroraktioner. Där ingår också ett uttryckligt omnämnande av cyberattacker. Sverige har ytterligare gett en ensidig solidaritetsförklaring 2009. Den svenska förklaringen omfattar också lämnande och mottagande av militärt bistånd. 

Omnämnandet i den nordiska förklaringen om samarbete inom cybersäkerhetens område hänför sig till det redan inledda samarbetet som syftar till ett gemensamt nätverk för informationsutbyte för de nordiska ländernas nationella CERT-myndigheter för informationssäkerhet (Computer Emergency Response Team, i Finland i Kommunikationsverket). 

I den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen 2012 hänvisades det till solidaritetsförklaringen och konstaterades att det faller sig naturligt för de nordiska länderna att samarbeta inom utrikes- och säkerhetspolitiken i en solidarisk anda. Det allt intensivare nordiska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet gagnar en starkare roll för de nordiska länderna på det globala planet, bidrar till stabiliteten i Nordeuropa, i Östersjöregionen och i de nordliga områdena. 

Den nordiska solidaritetsförklaringen har ett samband med det så kallade Haga-samarbetet mellan de civila myndigheterna för beredskap som syftar till att stärka samhällets säkerhet och beredskap i de nordiska länderna genom att ta fram nya samarbetsformer för att stärka samhällets motståndskraft i situationer av kris, olyckor eller katastrofer. Hagadeklarationen som gavs 2009 av de nordiska ministrarna för räddningsfrågor och beredskap har effektiverat det konkreta nordiska samarbetet på många beredskapsområden, bland annat inom räddningsväsendet, utbildningen, frivilligarbetet, forskning, övningar och kriskommunikation.  

2.2.3 Lagstiftningen i andra länder

För internationell jämförelse utsågs följande nio länder: Sverige, Norge, Estland, Tyskland, Polen, Nederländerna, Österrike, Irland och Frankrike. I jämförelsen finns såväl militärt allierade som icke-allierade länder samt Norge som ett nordiskt land utanför Europeiska unionen. Strävan med jämförelsen var för det första att utreda huruvida det i länderna som är föremål för utredningen finns separat lagstiftning om genomförande av EU:s solidaritetsklausul och klausul om ömsesidigt bistånd. För det andra utreddes det hur man i lagstiftningshänseende har ordnat beslutsfattandet i situationer som gäller att lämna eller begära bistånd. För det tredje undersöktes särskilt parlamentets ställning i beslutsfattandet. 

Lagstiftningslösningarna i dessa stater påverkas av konstitutionella skillnader och av deras olika grundläggande lösningar för säkerhets- och försvarspolitiken. I jämförelseländerna har det inte stiftats någon separat lagstiftning för att genomföra EU:s solidaritetsklausul eller klausul om ömsesidigt bistånd. I genomförandet av klausulerna stödjer sig de flesta länder på behörighetsregleringen i sin grundlag och på kompletterande sektorspecifik lagstiftning. 

Procedurerna för beslutsfattandet förevisar stora skillnader mellan länderna. I en del av de länder som var föremål för utredning kräver beslut om bistånd som inbegriper militära resurser eller militära maktmedel att parlamentet deltar antingen genom ett separat godkännande eller hörande, medan parlamentet i andra länder snarast informeras om fattade beslut i efterhand.  

Lagstiftningen som gäller lämnande av eller begäran om internationellt bistånd och beslutsförfarandet i sammanhanget redogörs närmare nedan land för land.  

I utredningsresultaten får insättandet av militära resurser en framträdande roll. Detta beror framför allt på att parlamentets roll i de flesta länder accentueras vid beslut om att sätta in militära resurser utanför landets gränser.  

Sverige

Svenska regeringsformen innehåller bestämmelser om behörighetsfördelningen mellan parlament och regering med avseende på beslut om att sända väpnade styrkor till andra länder. Enligt 15 kap. 13 § i regeringsformen får regeringen sätta in rikets försvarsmakt i enlighet med internationell rätt för att möta ett väpnat angrepp mot riket eller för att hindra en kränkning av rikets territorium. I 15 kap. 16 § i regeringsformen ingår förutsättningarna för att sända svenska väpnade styrkor till andra länder när det inte är fråga om att bemöta ett angrepp. Med stöd av denna paragraf får regeringen för det första sätta in styrkor för att fullgöra en internationell förpliktelse som har godkänts av riksdagen. För det andra får styrkor sändas till andra länder på beslut av regeringen om det är medgett i en lag som anger förutsättningarna för åtgärden. För det tredje får styrkor sättas in om riksdagen medger det i ett särskilt fall. När Sverige deltar i gemensamma internationella insatser med väpnade styrkor tillämpas den tredje befogenhetsgrunden.  

Lagarna om delegering av beslutanderätten som avses i 15 kap. 16 § 2 mom. 1 punkten i regeringsformen är två: lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet, enligt vilken regeringen får sända en väpnad styrka utomlands för att delta i utbildning för fredsfrämjande verksamhet och lagen (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands, enligt vilken regeringen på begäran av FN eller enligt beslut av OSSE får ställa en väpnad styrka till förfogande för fredsbevarande verksamhet utomlands.  

Genom lagen om utbildning för fredsfrämjande verksamhet har riksdagen delegerat beslutanderätten om militär utbildning till regeringen som får sända en väpnad styrka utomlands för att delta i utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete. Behovet av att ändra lagen har utretts i ett betänkande som lämnades den 1 januari 2015 (Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands – En utökad beslutsbefogenhet för regeringen; SOU 2015:1). I betänkandet föreslås att beslutsbefogenheten för regeringen ska utvidgas så att beslutanderätten att sända trupp utomlands för övningsverksamhet framöver inte begränsas till enbart fredsfrämjande verksamhet, utan att regeringen ska ha rätt att besluta om försvarsmaktens deltagande i alla typer av utbildningar inom ramen för internationellt samarbete. Regeringens utkast till proposition som till innehållet motsvarar betänkandet har behandlats i lagrådet, den svenska laggranskningen (Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands, Fö2015/00087/RS ja Fö2015/01646/RS). Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2016. 

Bakgrunden till ändringsförslaget är dels att begreppet fredsfrämjande inte anses tillräckligt tydligt som en begränsning i lagstiftningen, dels vill man med ändringen främja utvecklingen av försvarsmaktens förmågor i det förändrade säkerhetspolitiska läget, däribland möjliggöra deltagande i sådana övningar som inte kan definieras som fredsfrämjande. 

Lagen om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands ger regeringen befogenhet att sända styrkor när det sker inom ramen för det i lagen fastställda högsta antalet anställda (3000 personer) som samtidigt får tjänstgöra utomlands, när styrkans syfte är fredsbevarande verksamhet och när det görs på begäran av FN eller enligt beslut av OSSE. I praktiken har respektive regering dock fört deltagandet i internationella insatser till riksdagen för godkännande. 

Dessa lagar granskades också inför anslutningen till Natos partnerskap för fred. Regeringen fastställde i sin proposition om fredspartnerskapet (Prop. 1995/96:37) att ett deltagande i det utbildningssamarbete som görs inom partnerskapet inte förutsätter ny lagstiftning. Lagen som gäller militär utbildning utomlands (1994:588) ändrades dock så att den i sin gällande form i stället för enbart fredsbevarande också gäller annan fredsfrämjande verksamhet. Det ansågs emellertid att det inte gick att på samma sätt utvidga lagen om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands (2003:169, tidigare 1992:1153), så regeringen fastställde att riksdagen även framöver i varje enskilt fall som inte gäller rent fredsbevarande ska ta ståndpunkt om sändande av svenska styrkor utomlands. 

I den nyaste försvarspolitiska inriktningen – Sveriges försvar 2016–2020 (Reg. Prop. 2014/15:109) identifieras behov att förbättra förmågan att ge och ta emot stöd, men ändringarna anses snarare ha samband med tekniska faktorer än med beslutsprocesser. Sverige anser att det är centralt att det finns färdigheter för värdlandsstöd för att landet ska kunna ta emot och ge militärt stöd till andra länder. I början av juli offentliggjordes en promemoria (Ds 2015:39, Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd) om de författningsändringar som samförståndsavtalet med Nato om värdlandsstöd och det kompletterande tilläggsprotokollet till PFF SOFA förutsätter. Det fastställs i promemorian att den svenska lagstiftningsramen ansågs tillräcklig med avseende på att ta emot utländska styrkor när Sverige anslöt sig till Natos partnerskap för fred och att denna bedömning kvarstår oförändrad, även vad avser de nya åtagandena om värdlandsstöd. 

Tillträdet till svenskt territorium för utländska styrkor regleras i flera lagar, framför allt i den så kallade tillträdesförordningen (1992:118) och i den så kallade IKFN-förordningen (förordningen om Försvarsmaktens ingripande vid kränkning av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m.m., 1982:756). I tillträdesförordningen regleras bland annat tillträdet till svenskt territorium för utländska statsluftfartyg, statsfartyg och militärfordon. Förordningen utgår från att det är Sveriges regering som meddelar tillstånd att överskrida statsgränsen. I enskilda fall som räknas upp i 5 § är det försvarsmakten som meddelar tillstånd att överskrida statsgränsen. I regel är det då fråga om situationer där en främmande stats fartyg kommer till svenskt territorium på begäran av någon svensk regional myndighet. 

I samband med godkännandet av Lissabonfördraget ansåg svenska regeringen att solidaritetsklausulen i fördraget inte innebär ömsesidiga försvarsförpliktelser för militärt alliansfria länder såsom Sverige. Innan Lissabonfördraget trädde i kraft 2009 gav Sverige emellertid en ensidig solidaritetsförklaring som betonar och motiverar Sveriges solidaritet och vilja till samverkan med EU:s medlemsstater och de övriga nordiska länderna. Även om något behov av ändringar av lagstiftningen inte har observerats, har det fogats en bestämmelse till 3 a § 3 mom. i förordningen (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten om att ”Försvarsmakten ska kunna ge och ta emot militärt stöd”. 

Den 12 november 2015 gav Sveriges regering en särskild utredare i uppdrag att analysera förutsättningarna enligt regeringsformen för Sverige att, under förutsättning att nödvändiga politiska beslut fattas, med militära resurser agera gemensamt med annan stat för att möta ett väpnat angrepp mot någon av staterna samt för att hindra kränkningar av någon av staternas territorium i fred och under krig mellan främmande stater. Uppdraget ska redovisas senast den 30 september 2016. 

Norge

Kungen är enligt 25 och 26 § i grundlagen (Kongeriket Norges Grunnlov) militär överbefälhavare i Norge. I paragraf 25 föreskrivs det också att landets väpnade styrkor inte får överlåtas i främmande makters tjänst. Ingen främmande makts styrkor får heller ges tillträde till landet utan parlamentets (Stortinget) samtycke, frånsett styrkor som bistår Norge mot ett fientligt väpnat angrepp. 

Den historiska bakgrunden bakom förbudet i paragraf 25 är strävan att förhindra att norska trupper används som legosoldater. I dagsläget anses artikeln förhindra att trupper sänds utomlands i situationer där detta inte är i norskt nationellt intresse eller i gemensamt internationellt intresse. Enligt etablerad tolkningspraxis är det inte grundlagsstridigt att ställa trupper till förfogande för internationella militära insatser, såsom FN:s fredsbevarande insatser. Paragraf 25 anses inte heller hindra ett deltagande i EU-ledda insatser.  

Kungens beslutanderätt som överbefälhavare för armén används i nuläget av norska regeringen. I praktiken bereder regeringen besluten om att armétrupper sänds till internationella insatser, och kungen fattar det formella beslutet i rådet (28 § i grundlagen).  

Parlamentet har beslutanderätt med avseende på statsbudgeten. Om ett föreslaget deltagande i internationella insatser förutsätter tilläggsfinansiering, måste regeringen bereda en proposition om saken för godkännande av parlamentet.  

Regeringen har ytterligare skyldighet att konsultera parlamentet innan det fattas beslut i viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor eller i frågor som bland annat gäller beredskap för nödlägen, däribland Norges bidrag till internationella militära insatser. Det förs debatt i den utvidgade utrikes- och försvarskommittén (16 § i Stortingets forretningsorden), om inte minst sex kommittémedlemmar kräver att saken förs till behandling i plenum. Kommitténs ställningstagande är inte rättsligt bindande, men i praktiken anses den binda regeringen politiskt.  

Estland

Med stöd av 128 § i Estlands grundlag (Eesti Vabariigi põhiseadus) fattar parlamentet (Riigikogu) på framställning av presidenten beslut om att förklara krigstillstånd, bestämma om mobilisering och upphävande av mobilisering samt om att sätta in försvarsmakten i syfte att fullfölja estniska regeringens internationella förpliktelser. I situationer där Estland är utsatt för ett yttre angrepp har presidenten makt att förklara krigstillstånd och bestämma om mobilisering utan att invänta parlamentets beslut.  

Estlands nya lag om nationellt försvar (Riigikaitseseadus, godkänd den 11 februari 2015) trädde i kraft den 1 januari 2016. Lagen ersatte de tidigare lagarna om nationellt försvar och om försvarsmaktens internationella samarbete. Huvudprinciperna för internationellt militärt samarbete kvarstår oförändrade i den ändrade lagen.  

Enligt 33 § i lagen fattar parlamentet beslut om att sätta in försvarsmakten vid insatser som gäller kollektivt självförsvar antingen genom att ratificera ett fördrag om kollektivt självförsvar (så som man gjort avseende det Nordatlantiska fördraget) eller, i brist på ett fördrag, genom ett separat beslut om deltagande. Regeringen beordrar försvarsmakten att inleda och att avsluta ett deltagande i en kollektiv självförsvarsaktion. Regeringens beordrande ses i dessa fall endast som ett formellt beslut. 

Vid andra insatser, till exempel sådana som inleds med stöd av bestämmelserna i FN:s stadga, fattar parlamentet beslut om försvarsmaktens deltagande i enskilda fall, utom när 1) insättandet av försvarsmakten utgår från ett av Estland ratificerat statsfördrag, eller 2) deltagandet ingår i Natos, en Nato-medlemsstats eller EU:s snabbinsatsstyrkor. I det sistnämnda fallet ska parlamentet i sitt beslut fastställa vilka styrkor respektive estniska försvarsmaktsenhet ska ingå i, liksom också en övre gräns för antalet militärpersoner som deltar i sådana snabbinsatsstyrkor.  

Den största förändringen som följer av den nya lagen om nationellt försvar jämfört med det tidigare rättsläget ingår i 34 § 4 mom., enligt vilket parlamentet efter sitt första beslut om att överlåta styrkor ska besluta om en årlig övre gräns för personalen i aktiv tjänst att delta i någon annan insats ledd av Nato, en Nato-medlemsstat, EU eller FN. Beslut om ett ytterligare deltagande av försvarsmaktens styrkor i samma insats fattas i enlighet med det allmänna förfarandet i 34 § 1 mom. Enligt 34 § 5 mom. ska försvarsministern höra parlamentets försvarsutskott före ett beslut om försvarsmaktens deltagande i en internationell militär insats enligt 34 § 4 mom. Det förenklade förfarandet enligt 34 § 4 mom. har ännu inte tillämpats i praktiken och det förs för närvarande en diskussion i landet om dess lagenlighet. 

Utifrån ett parlamentsbeslut enligt 34 § 1−4 mom. eller ett internationellt fördrag kan försvarsministern efter samordning med utrikesministern beordra försvarsmakten att delta i en internationell insats. Försvarsministerns beordrande ses i dessa fall endast som ett formellt beslut. Beordrandet ska omedelbart underrättas landets president, parlamentets talmanskonferens samt ordföranden för parlamentets försvarsutskott. 

I lagen om nationellt försvar ingår det också bestämmelser bland annat om transitering av utländska trupper och statsfartyg, statsluftfartyg och fordon genom estniskt territorium och om utländska styrkors rätt att utöva våld. 

Tyskland

Tyska parlamentets, förbundsdagens (Bundestag) deltagande i beslut om att sätta in väpnade styrkor i utlandet regleras i lagen om parlamentets deltagande (Gesetz über die parlamentarische Beteiligung bei der Entscheidung über den Einsatz bewaffneter Streitkräfte im Ausland, Parlamentsbeteiligungsgesetz, 2005). I artikel 87a.2 och artikel 24.2 i grundlagen (Grundgesetz) regleras på ett allmänt plan ramarna för att sätta in stridskrafter. Grundlagen föreskriver inte direkt om att sätta in stridskrafter utomlands, utan den nämnda lagen och dess tillämpningspraxis utgår framför allt från tyska konstitutionsdomstolens (Bundesverfassungsgericht) rättspraxis, särskilt avgöranden som meddelats 1994 och 2008.  

Artikel 24.2 i grundlagen medger att förbundsstaten tillträder organisationer för kollektiv säkerhet och tillåter att staten förbinder sig till sådana begränsningar av sin självbestämmanderätt som främjar en bestående fred i Europa och i världen. Det har konstaterats i tyska konstitutionsdomstolens rättspraxis att denna bestämmelse också innefattar ett bemyndigande för Tyskland att sätta in väpnade styrkor utomlands inom ramen för multilaterala strukturer, dvs. FN, Nato och EU. Med stöd av artikel 87a.2 i grundlagen kan tyska stridskrafter sättas in, förutom i försvarssyfte, endast om grundlagen uttryckligen medger det. Artikeln ger ingen exakt definition av vad som avses med försvar och det debatteras för närvarande i Tyskland huruvida begreppet också omfattar kollektivt självförsvar. 

För att sätta in (Einsatz) väpnade styrkor utomlands krävs det ett förhandsgodkännande av förbundsdagen när arméns soldater deltar i väpnade aktioner eller när sådana är att vänta (2 § 1 punkten i Parlamentsbeteiligungsgesetz). Deltagande i väpnade aktioner ska enligt ett avgörande av konstitutionsdomstolen från 2008 ges en bred tolkning. Som deltagande räknas bland annat att till stöd för de väpnade styrkorna lämna information som inhämtats på militär väg. I 2 § 2 punkten i lagen om parlamentets deltagande räknas sådana åtgärder upp som inte kräver godkännande av parlamentet. Det gäller förberedande åtgärder och planering, humanitärt bistånd eller bistånd i situationer där styrkorna bär vapen endast för självförsvar och det inte är att vänta att trupperna blir delaktiga i väpnade aktioner. 

I 4 § 1 punkten i lagen om parlamentets deltagande kan parlamentets samtycke inhämtas i ett förenklat förfarande när det gäller lågintensiva insatser av mindre betydelse. Med stöd av 4 § 2 punkten i lagen kan förenklat förfarande tillämpas när antalet soldater det gäller är litet, deltagandet på grund av omständigheterna tydligt är av smärre betydelse och det inte handlar om deltagande i krig.  

Konstitutionsdomstolen har konstaterat att kravet på parlamentariskt samtycke inte kan hindra förbundsstaten från att försvara sig eller fullfölja sina multilaterala förpliktelser och därför har förbundsregeringen vid situationer av omedelbar fara (Gefahr im Verzug) rätt att auktorisera väpnade styrkor till direkt aktion. Parlamentets godkännande inhämtas i dessa fall i efterhand, frånsett sådana fall där aktionerna redan har upphört innan parlamentets godkännande kunde inhämtas.  

Utanför parlamentets godkännande lämnas i tillämpningspraxis för grundlagen och lagen om parlamentets deltagande också deltagande av militärpersonal i stabs- och högkvartersverksamhet inom Nato och andra organisationer för kollektivt försvar. Sådant deltagande räknas följaktligen inte som att sätta in (Einsatz) stridskrafter utomlands enligt lagen om parlamentets deltagande. 

Polen

Enligt artikel 146 i Polens grundlag (Konstytucja Rzeczypospolitej Polskiej) ansvarar statsrådet (Rada Ministrów) för statens inre och yttre säkerhet samt för den allmänna styrningen av de yttre förbindelserna och det nationella försvaret. Enligt artikel 133 ska Polens president samarbeta med statsministern och den behöriga ministern inom utrikespolitiken. Presidenten är med stöd av artikel 134 i grundlagen överbefälhavare för armén och för under fredstid kommandot i förhållande till armén via försvarsministern. 

Deltagande i internationella militära insatser utgår från landets grundlag och i en separat lag regleras dessutom deltagande i internationell krishantering och övrig användning eller vistelse utomlands av militära resurser (Ustawa z dnia 17 grudnia 1998 r. o zasadach użycia lub pobytu Sił Zbrojnych Rzeczypospolitej Polskiej poza granicami państwa). Med att sätta in väpnade styrkor utomlands avses enligt artikel 2 i den lagen att styrkorna deltar i väpnade konflikter eller i stärkande av Polens eller dess allierades styrkor, i fredsbevarande insatser eller i bekämpning av terrorism eller hanteringen av följderna av terrorism. Väpnade styrkors vistelse utomlands möjliggör å andra sidan deltagande i militärutbildning eller militärövningar, i räddnings- och efterspaningsverksamhet (frånsett sjöräddning), i humanitär biståndsverksamhet och i representation. 

I lagen föreskrivs också om beslutsförfarandet när väpnade styrkor sänds utomlands. Enligt artikel 3 i lagen fattar presidenten på begäran av statsrådet beslut om att sätta in militära resurser utomlands när det handlar om ett planerat deltagande i en väpnad konflikt, stöd till allierade eller fredsbevarande insatser. När det gäller deltagande i bekämpning av terrorism eller hantering av dess följder beslutar presidenten om deltagandet på begäran av statsministern. På statsrådets eller statsministerns begäran följer en beredningsprocess i flera led. Beslutsförslaget bereds i regel av försvarsministeriet. I förslaget fastställs det internationella mandatet för insatsen som polsk lagstiftning kräver, insatsens uppskattade längd i tid, den föreslagna storleken på och typen av enhet som ska sändas samt uppskattade kostnader. Presidentens beslut offentliggörs i Polens officiella tidning. Beslutet träder i kraft när det publiceras. 

Parlamentet spelar ingen central roll i beslutsfattandet. Lagen förutsätter att bägge kamrarna i Polens parlament (Sejm ja Senat) underrättas om presidentens beslut. Parlamentets godkännande eller dess ställningstagande till sändande av väpnade styrkor krävs inte. I den polska debatten har det nuvarande beslutsförfarandet ansetts ha såväl fördelar som nackdelar. Fördelen är att processen är snabb, vilket gör att man med mycket snabb tidtabell kan delta i en insats eller förlänga sitt deltagande. Ytterligare innehåller lagen ett dubbelt bestyrkande av beslutsfattandet, dvs. att varken presidenten ensam eller enbart statsrådet kan fatta beslut om att sätta in militära resurser utomlands, vilket anses öka objektiviteten och transparensen i beslutsfattandet.  

Nederländerna

Nederländernas väpnade styrkor har tre uppgifter fastställda i artikel 97 i Nederländernas grundlag (Grondwet) där det också föreskrivs att regeringen innehar den högsta beslutanderätten i frågor som gäller dessa styrkor. Med stöd av artikel 97 måste Nederländerna ha väpnade styrkor till konungarikets försvar och för att trygga dess intressen samt för att upprätthålla och främja den internationella rättsordningen. De väpnade styrkornas uppgifter anses inkludera bland annat krishantering utomlands, humanitärt bistånd både inom landet och utomlands, gemensamma insatser med civila organisationer i normala och i undantagsförhållanden, såsom vid naturkatastrofer och humanitära katastrofer, samt evakuering av nederländska medborgare från utlandet.  

Artikel 100 i grundlagen förpliktar regeringen att informera parlamentet (Staten-Generaal), om avsikten är att sända väpnade styrkor utomlands för att delta i upprätthållandet av den internationella rättsordningen, alltså för att genomföra en av styrkornas uppgifter enligt artikel 97. Med stöd av punkt 1 i artikeln ska regeringen informera parlamentet på förhand, om avsikten är att sända väpnade styrkor utomlands för att delta i upprätthållandet av den internationella rättsordningen, däribland för att lämna humanitärt bistånd i väpnade konflikter. Med stöd av punkt 2 tillämpas bestämmelsen emellertid inte, om tvingande orsaker gör att parlamentet inte kan informeras på förhand. I det fallet ska informationen ges vid första tillfälle. Förhandsinformationen kan frångås också i akuta nödlägen, såsom vid naturkatastrofer eller evakueringsuppgifter, eller i situationer som kräver ytterlig sekretess, såsom vid gripandet av krigsförbrytare, fritagande av pantfångar eller i underrättelseuppdrag. Också i de här fallen strävar man dock efter att informera parlamentet i efterskott. 

För genomförandet av informationsplikten enligt artikel 100 tog man 1995 fram ett bedömningsinstrument (Toetsingskader). Bedömningsinstrumentet som har uppdaterats flera gånger, senast 2014, innehåller konkreta kriterier som ska beaktas vid beslut om att sända ut styrkor (inte enskilda soldater). Till kriterierna hör bland annat en bedömning av huruvida deltagandet i fråga främjar bevarandet av internationell fred och säkerhet, av krisens politiska dimensioner, om deltagandet är förenligt med folkrätten, och om målen för insatsen reellt sett kan nås. Bedömningsinstrumentet tillämpas som sådant endast vid militär krishantering. Regeringens riktlinjer för politiska, militära och administrativa kriterier enligt bedömningsinstrumentet utgör en bas också för dialogen med parlamentet (parlamentsskrivelse och utskottsdebatt).  

Informationsskyldigheten enligt artikel 100 i grundlagen har varit i kraft sedan år 2000. Formellt sett handlar det om att informera, men i praktiken rör det sig snarare om ett beslutsförfarande. Regeringen förde emellertid inte vidare den parlamentariska arbetsgruppens framställning från 2008 som hade inneburit ett formellt krav i lagstiftningen om samtycke av parlamentets andra kammare (Tweede Kamer der Staten-Generaal).  

Det är möjligt att sätta in militära resurser utomlands förutom i krishanteringssyfte också för att fullfölja de väpnade styrkornas två andra uppgifter enligt artikel 97 i grundlagen: för separat eller kollektivt självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga och för att trygga nederländska intressen. Artikel 100 i grundlagen tillämpas inte när väpnade styrkor sätts in för dessa ändamål. Av denna anledning kan regeringen besluta om åtgärder som grundar sig på alliansförpliktelser (Nato, EU) utan att informera parlamentet på förhand. I praktiken informerades dock parlamentet på förhand i "en anda av artikel 100" också om deltagandet i Enduring Freedom-operationen som inletts med stöd av artikel 5 i Nordatlantiska fördraget. 

I dessa fall tillämpas den allmänna bestämmelsen i artikel 68 i grundlagen om regeringens skyldighet att informera parlamentet. Enligt artikeln ska ministrarna och statssekreterarna muntligen eller skriftligen ge parlamentet, antingen i en gemensam session för bägge kamrarna eller separat för respektive kammare, all den information som en eller flera ledamöter begär, om inte detta strider mot statens intresse. År 2014 meddelade den nederländska regeringen att den i en situation där flera än en av de väpnade styrkornas uppgifter enligt artikel 97 i grundlagen blir aktuell, däribland upprätthållande av den internationella rättsordningen, tillämpar informationsskyldigheten enligt artikel 100.  

Österrike

Österrike är enligt den i grundlagsordning stiftade neutralitetslagen från 1955 (Bundesverfassungsgesetz vom 26. Oktober 1955 über die Neutralität Österreichs) varaktigt ett neutralt land. Österrikes neutralitet förstås som militär alliansfrihet, enligt vilken Österrike inte får stödja parter som sinsemellan är i krig med varandra, utländska baser inte får placeras på dess territorium och landet inte heller kan alliera sig militärt. Neutraliteten uppfattas ofta som en väsentlig del av den österrikiska identiteten, men den anses inte hindra deltagande i samarbetet inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. När Österrike anslöt sig till Europeiska unionen fogades en ny artikel 23f till grundlagen (Bundes-Verfassungsgesetz), enligt vilken Österrike fullt ut deltar i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, också till den del deltagandet inom detta område avviker från neutralitetslagens bestämmelser. I samband med ratifikationen av det genom Amsterdamfördraget ändrade fördraget om Europeiska unionen ändrades artikel 23f i grundlagen ytterligare så att neutralitetslagen inte inskränker Österrikes deltagande i genomförandet av de så kallade Petersbergsuppdragen (däribland fredstvingande åtgärder). I samband med ratifikationen av Lissabonfördraget ändrades artikelnumreringen och artikel 23f är numera artikel 23j i grundlagen. 

Österrikes deltagande i verksamhet utomlands regleras i lagen om samordning och solidaritet vid utsändande av trupper och enskilda sakkunniga utomlands (Bundesverfassungsgesetz über Kooperation und Solidarität bei der Entsendung von Einheiten und Einzelpersonen in das Ausland, 1997, krishanteringslagen). Lagen ingår i Österrikes samlade grundlagshelhet. 

Enligt 1 § i lagen kan österrikiska trupper eller enskilda sakkunniga sändas utomlands i fredsbevarande syfte för att främja demokrati, rättsstaten och skyddet av de mänskliga rättigheterna inom ramen för internationella organisationer eller OSSE eller för att verkställa beslut inom området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Lagen gäller ytterligare sändande av trupper eller enskilda personer för humanitärt bistånd eller katastrofhjälp, för efterspanings- och räddningstjänst, eller för utbildning för dessa ändamål, samt för att delta i utbildning och övningar inom det militära försvaret.  

Enligt 1 § punkt 2 i lagen ska vid deltagande Österrikes folkrättsliga förpliktelser (däribland Österrikes permanenta neutralitet), Förenta nationernas stadga samt principerna i slutdokumentet från Helsingfors och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken enligt avdelning V i EU-fördraget beaktas. Det finns ett flertal alternativa rättsliga grunder för deltagande, av vilka en är ett FN-mandat. I det fallet verkar det inte uppstå frågor om deltagandets inverkan på neutraliteten, eftersom rättsliga förpliktelser som följer på beslut av FN:s säkerhetsråd går förbi förpliktelser om internationell neutralitet (och neutralitetslagen). Ett deltagande kan också grunda sig till exempel på en begäran från en internationell organisation (däribland EU). 

Beslutet om deltagande i fredsbevarande eller i humanitärt bistånd eller katastrofhjälp fattas av förbundsregeringen i samverkan med stora utskottet i parlamentets underhus, det nationella rådet (Nationalrat). Beslut om deltagande i efterspanings- och räddningstjänst fattas av den behöriga ministern som utan dröjsmål ska underrätta förbundsregeringen om sitt beslut. Beslut om deltagande i utbildnings- och övningsverksamhet inom nämnda områden fattas av den behöriga ministern inom ramen för en av förbundsregeringen godkänd utbildnings- och övningsplan – förbundsregeringen ska informera det nationella rådet om den fastställda utbildningsplanen, men också i efterhand rapportera om genomförandet. Beslut om deltagande i militärutbildning fattas av den behöriga ministern, utom när det gäller sändande av personer som fullgör sin värnplikt till utbildning utomlands då beslutet fattas av förbundsregeringen. Förbundsregeringen ska utan dröjsmål informera det nationella rådet om sitt beslut. 

Österrike har för avsikt att reformera sin krishanteringslag så att den också beaktar bilaterala insatser. 

Irland

I Irlands försvarslag (Defence Act 1954, särskilt ändringarna Defence (Amendment) Act 1960, Defence (Amendment) Act 2006) ingår kriterierna för att sända irländska fredsbevarande trupper utomlands för att delta i fredsbevarande insatser. Ett deltagande grundar sig på en så kallad trelåsmekanism: insatsen ska ha mandat av FN:s generalförsamling eller säkerhetsråd, den ska vara godkänd av regeringen (Rialtas na hÉireann) och dessutom ska underhuset i parlamentet (Oireachtas) godkänna deltagandet genom ett omröstningsbeslut. Parlamentets godkännande krävs inte när det gäller en obeväpnad FN-insats eller när truppen som sänds ut består av högst 12 soldater. 

Försvarsmaktens styrkor (kontingenter eller enskilda soldater) kan på beslut av regeringen sändas för att delta i eller ordna utbildning, för övervaknings-, observations- och rådgivningsuppgifter, för att delta i underrättelse- och informationsinsamlingsuppgifter, eller för humanitära åtgärder i syfte att bemöta en katastrof eller eventuellt hotande katastrof eller ett nödläge. Sändandet av styrkor förutsätter i dessa fall inte att parlamentet informeras på förhand. 

Polisens (An Garda Síochána) deltagande i internationella uppdrag regleras i artikel 51 i polislagen (Garda Síochána Act of 2005). Irlands poliskommendören (Garda Commissioner) kan inom den ram regeringen ställt beordra poliser till tjänst utanför Irland för polisiära uppgifter i internationella organisationer eller för att ge andra råd om polisiära uppgifter, eller för att övervaka sådana uppgifter. Ytterligare kan poliskommendören beordra personal till kontaktperson för Europol eller med regeringens samtycke att tjänstgöra under en annan stats brottsbekämpande myndigheter eller med justitieministerns (Minister for Justice and Equality) samtycke på tillfällig kommendering i en internationell organisation.  

Enligt protokollet om det irländska folkets oro rörande Lissabonfördraget (FördrS 100 och 101/2014) kommer det att ankomma på medlemsstaterna – inklusive Irland, i en anda av solidaritet och utan att åsidosätta sin traditionella politik av militär neutralitet – att fastställa vilken typ av stöd eller bistånd som ska tillhandahållas en medlemsstat som utsätts för en terroristattack eller blivit utsatt för väpnat angrepp på sitt territorium. 

Frankrike

I Frankrike präglas det säkerhets- och försvarspolitiska beslutsfattandet av presidentens starka roll. Parlamentets roll är rätt begränsad. Enligt artikel 35 i Frankrikes grundlag (Constitution 4 octobre 1958) ska krigsförklaring auktoriseras av parlamentet. Enligt artikel 15 i grundlagen fattar presidenten i egenskap av överbefälhavare för armén (chef des armées) beslut om väpnade styrkors deltagande i verksamhet utomlands. Den franska säkerhets- och försvarspolitiken planeras, styrs och leds av det nationella säkerhets- och försvarsrådet (Le conseil de Défense et Sécurité nationale) med presidenten som ordförande (artikel 15 i grundlagen) och premiärministern som ställföreträdare (artikel 21 i grundlagen) och med försvarsministern, inrikesministern, finansministern, budgetministern, utrikesministern och vid behov andra ministrar, beroende på temat som behandlas, som övriga medlemmar. Beslutsfattandet i krissituationer och med avseende på militära åtgärder bereds av försvarsrådet i reducerad sammansättning (Le conseil de Défense restreint) där presidenten leder ordet. 

Medan presidenten fattar de viktigaste besluten, ansvarar dock premiärministern med stöd av artikel 21 i grundlagen för det nationella försvaret (responsable de la Défense nationale). Enligt artikel L1131-1 i försvarslagen (code de la Défense) ansvarar premiärministern till exempel för riktlinjerna i internationella förhandlingar, beredningen och högsta ledningen vid insatser samt samordningen i försvarsfrågor av ärenden som hör till olika förvaltningsområden. Det är också premiärministern som bereder och samordnar myndighetsverksamheten i större krissituationer. 

I enlighet med ordalydelsen i artikel 35 i grundlagen ska regeringen informera parlamentet om beslut att sända väpnade styrkor utomlands senast inom tre dagar efter att interventionen i fråga har inletts och i det sammanhanget framföra målet man vill nå med verksamheten. Parlamentet kan med anledning av meddelandet föra debatt, men det hålls ingen omröstning. När en intervention varar i mera än fyra månader ska regeringen underställa beslutet om en förlängning parlamentets godkännande.  

I grundlagen har det också skrivits in en möjlighet att proklamera undantagstillstånd (état de siège) vid hot om krig eller väpnad statskupp. Enligt artikel 36 i grundlagen proklameras undantagstillstånd genom förordning av regeringen och parlamentet ska godkänna proklameringen när undantagstillståndet överskrider 12 dagar. Detsamma gäller nödläge (état d'urgence) med stöd av artikel 2 i lagen om nödlägen nr 55-385 (loi n° 55-385 du 3 avril 1955 relative à l'état d'urgence).