2.1.1  Kyrkans centralförvaltning

Kyrkomötet utövar högsta beslutanderätt inom kyrkans gemensamma förvaltning och behandlar ärenden som gäller kyrkans lära och arbete samt kyrkans lagstiftning, förvaltning och ekonomi. 

Ledamöter vid kyrkomötet är biskoparna i stiften, fältbiskopen, 96 valda ombud, av vilka 32 är präster och 64 är lekmän, ett sameombud valt av sametinget samt ett av statsrådet tillförordnat ombud. Ecklesiastikråden (6) och de lagfarna sakkunniga (2) har närvaro- och yttranderätt. De 96 ombuden utses genom val för fyra år i sänder. Röstberättigade vid val av prästombud är stiftets präster, och röstberättigade vid val lekmannaombud är lekmannamedlemmarna i församlingarnas kyrkofullmäktige samt när det gäller kyrkliga samfälligheter lekmannamedlemmarna i församlingsråden och gemensamma kyrkofullmäktige. 

Ärkebiskopen är ordförande för kyrkomötet. Kyrkomötet fastställer en arbetsordning för sig, utser två vice ordförande och tillsätter nödvändiga utskott. Det har blivit vedertagen praxis att två lekmän utses till vice ordförande. Kyrkomötet samlas årligen till en vecka långa sessioner i början av maj och november. Om behandlingen av ärenden kräver det kan också extra sessioner ordnas. 

Biskopsmötet, kyrkostyrelsen och stiftsfullmäktige har rätt att göra framställningar till kyrkomötet. Ombuden har initiativrätt. När ärendet gäller godkännande av bibelöversättning, den kristna läran, psalmbok, kyrkohandbok, mässmelodier eller kyrkoordningen eller en fråga som rör kyrkans tro och lära, ett principiellt ställningstagande som grundar sig härpå eller stiftande, ändring eller upphävande av kyrkolag ska förslaget tas upp vid två behandlingar, och för ett godkännande krävs det att förslaget omfattas med kvalificerad tre fjärdedelars majoritet. 

Biskopsmötet handlägger ärenden som gäller kyrkans tro, förkunnelse och arbete samt stiftens förvaltning och vård, gör framställningar och ger utlåtanden till kyrkomötet och kyrkostyrelsen samt sköter de övriga uppgifter som enligt kyrkolagen eller kyrkoordningen ankommer på biskopsmötet. Med övriga uppgifter avses i första hand olika ärenden som berör utbildning för olika grupper av tjänsteinnehavare som utför uppgifter inom kyrkans andliga arbete eller gudstjänsten, kyrkliga förrättningar eller undervisning, ärenden för vilka biskopsmötet kan utfärda verkställighetsbestämmelser. Biskopsmötet ska ges tillfälle att ge utlåtande i ärendet innan kyrkomötet beslutar att godkänna eller förordna om ibruktagande av bibelöversättning, den kristna läran, psalmbok, kyrkohandbok eller mässmelodier samt när kyrkomötet handlägger frågor som rör kyrkans tro och lära eller principiella ställningstaganden som grundar sig härpå. 

Biskopsmötet utser två biskopar till kyrkostyrelsen för fyra år åt gången och för fyra år åt gången en biskop som med närvaro- och yttranderätt deltar i kyrkans arbetsmarknadsverks sammanträden. 

Medlemmar av biskopsmötet är biskoparna i stiften, fältbiskopen samt en inom varje domkapitel utsedd assessor. Ärkebiskopen är ordförande för biskopsmötet. Initiativrätt vid biskopsmötet har biskopsmötets medlemmar, kyrkomötet, domkapitlen, kyrkostyrelsen, de verksamhetsorgan som kyrkomötet tillsatt i anslutning till kyrkostyrelsen samt kyrkans arbetsmarknadsverk. Biskopsmötet antar för sig en arbetsordning. 

Kyrkostyrelsen sköter kyrkans gemensamma förvaltning, ekonomi och verksamhet. Kyrkostyrelsen är kyrkans allmänna förvaltningsmyndighet. Den bereder ärenden för kyrkomötet och verkställer dess beslut samt samordnar hela kyrkans verksamhet. 

Plenum och ämbetskollegiet är kyrkostyrelsens beslutsfattande organ. Medlemmar i kyrkostyrelsens plenum är ärkebiskopen som ordförande, nio lekmän och två präster som kyrkomötet utser samt två biskopar som biskopsmötet utser. 

Kyrkostyrelsens sektioner, ämbetskollegiet eller kyrkostyrelsens tjänsteinnehavare kan inom de gränser som bestäms i kyrkoordningen ges rätt att avgöra ärenden på kyrkostyrelsens vägnar. Kyrkostyrelsen har rätt att delegera sin behörighet i ärenden som gäller placeringen av medel som tillhör pensionsfonden inom kyrkans centralfond till den direktion för pensionsfonden inom kyrkans centralfond som kyrkostyrelsen har tillsatt. Beslut som fattats med stöd av behörighet som har överförts kan på det sätt som bestäms i kyrkoordningen överföras till kyrkostyrelsen för att avgöras av denna. 

Enligt 22 kap. 2 § 1 mom. 9 a-punkten i kyrkolagen ska kyrkostyrelsen sköta uppgifter i anslutning till församlingarnas löneräkning och bokföring. Sedan ingången av 2012 har dessa uppgifter skötts av Kyrkans servicecentral (Kipa) som lyder under kanslichefen. 

I reglementet för kyrkostyrelsen finns närmare bestämmelser om kyrkostyrelsens uppgifter och om de ärenden som hör till plenum och de ärenden som hör till ämbetskollegiet. 

Kyrkans utrikesråd ska ha hand om kyrkans relationer till andra kyrkor, trossamfund och mellankyrkliga organisationer, tillsammans med ärkebiskopen besluta om kyrkans representation i dessa frågor, leda verksamheten vid kyrkostyrelsens utrikesavdelning samt utse styrelseordförande och medlemmar i styrelsen för stiftelsen för Kyrkans Utlandshjälp. Genom kyrkoordningen och reglementet för kyrkostyrelsen har kyrkans utrikesråd även tilldelats egen beslutanderätt i ärenden som gäller skötseln av utrikesärenden. 

Kyrkomötet utser till kyrkans utrikesråd tio medlemmar för fyra år och en personlig ersättare för varje medlem. Ärkebiskopen är ordförande för kyrkans utrikesråd. Enligt 19 § 2 punkten i reglementet för kyrkostyrelsen ska utrikesrådet leda utrikesavdelningens verksamhet. Administrativt utgör utrikesavdelningen en del av kyrkostyrelsens ämbetsorganisation. 

Kyrkans arbetsmarknadsverk är den myndighet som bevakar den evangelisk-lutherska kyrkans, församlingarnas och de kyrkliga samfälligheternas intressen i arbetsmarknadsfrågor. Kyrkans arbetsmarknadsverk är en av centralorganisationerna på den finländska arbetsmarknaden (arbetsmarknadscentralorganisation). Arbetsmarknadsverkets befogenhet att på kyrkans och församlingarnas vägnar ingå tjänste- och arbetskollektivavtal som är bindande för dem baserar sig på 22 kap. 9 § i kyrkolagen och på lagen om den evangelisk-lutherska kyrkans arbetsmarknadsverk (827/2005). 

Kyrkans arbetsmarknadsverks beslutande organ är en delegation som väljs för fyra år. Delegationen består av elva medlemmar som utses av kyrkomötet. Var och en av medlemmarna har en personlig ersättare. Valet förrättas av de ombud vid kyrkomötet vilkas anställningsvillkor inte regleras i kyrkans tjänstekollektivavtal eller kyrkans arbetskollektivavtal. Praxis är att personer som står i anställningsförhållande till kyrkan inte väljs till delegationen och att de som väljs har såväl specialsakkunskap om arbetslivet som kontakt med församlingsförvaltningen i egenskap av förtroendevalda. Delegationen utser en ordförande och två vice ordförande samt fastställer en arbetsordning för sig. En av kyrkostyrelsen förordnad person och en av biskopsmötet förordnad biskop har rätt att närvara och yttra sig vid delegationens sammanträden. 

Budgeten och bokslutet för kyrkans arbetsmarknadsverk utgör en del av budgeten och bokslutet för kyrkans centralfond. Personalen vid arbetsmarknadsverkets kansli, som finns i anslutning till kyrkostyrelsen, bereder, föredrar och verkställer ärenden. Arbetsmarknadsverkets personal är anställda vid kyrkostyrelsen. Med undantag för tjänsten som arbetsmarknadsdirektör beslutar kyrkostyrelsen om tjänsterna vid arbetsmarknadsverkets kansli samt om anställning och uppsägning av tjänsteinnehavare och arbetstagare. Till följd av den nära förbindelsen mellan arbetsmarknadsverkets delegation och kansliets personal ska kyrkostyrelsen godkänna instruktionen för personalen vid arbetsmarknadsverkets kansli på framställning av arbetsmarknadsverkets delegation. 

Kyrkans centralfond är kyrkans gemensamma fond, vars tillgångar i enlighet med centralfondens budget används för betalning av pensioner och familjepensioner, understöd till församlingar och kyrkliga samfälligheter med svag ekonomi samt för utvecklande av samarbetet mellan församlingarna och av församlingsstrukturen, betalning av de utgifter som stiften och kyrkans centralförvaltning har samt för kyrkans gemensamma syften och för betalning av kyrkans övriga utgifter enligt lag och förbindelser. Kyrkans centralfond är pensionsanstalt för kyrkan och sköter pensionsanstaltens uppgifter i enlighet med vad som föreskrivs särskilt. 

Kyrkans centralfond finansierar kyrkans gemensamma verksamhet i kyrkostyrelsen och i stiften och svarar dessutom för finansieringen av kyrkans pensionsanstalt. Kyrkans servicecentrals ekonomi sköts likaså som en del av kyrkans centralfond, men verksamheten finansieras med de serviceavgifter som kunderna betalar. Finansieringen samlas in från församlingarna i form av olika avgifter och på marknaden i form av avkastning från placeringsverksamheten. Kyrkans centralfond är en offentligrättslig juridisk person och den enda av centralförvaltningens aktörer som har ett FO-nummer. Centralförvaltningens samtliga tillgångar står i kyrkans centralfonds namn. Centralfonden är aktör även i förhållande till skattemyndigheten och andra officiella instanser. 

Centralfondens styrelse utgörs av kyrkostyrelsen. Kyrkostyrelsens plenum godkänner och undertecknar centralfondens bokslut och godkänner centralfondens verksamhets- och ekonomiplan samt lägger fram dem för kyrkomötet som i egenskap av högsta beslutande organ fastställer bokslutet, beviljar ansvarsfrihet samt godkänner verksamhets- och ekonomiplanen. 

I ärenden som gäller pensionsfondens placeringsverksamhet har beslutanderätten delegerats till direktionen för pensionsfonden inom kyrkans centralfond. Kyrkostyrelsen utser medlemmarna i direktionen för sin mandatperiod. Direktionen rapporterar årligen om sin verksamhet samt om sina placerings- och riskhanteringsplaner. 

Administrativt hör kyrkans centralfond till kyrkostyrelsens organisation så att kyrkans centralfond enligt 11 § i reglementet för kyrkostyrelsen fungerar som ekonomiavdelning. Det ecklesiastikråd som är chef för ekonomiavdelningen är också chef för kyrkans centralfond. 

2.1.2  Statlig finansiering för församlingarnas samhällsuppgifter

Församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna inom den evangelisk-lutherska kyrkan producerar flera former av samhällsservice som en del av sin verksamhet. Församlingarnas sociala tjänster utgörs av diakoni, familjerådgivning och sjukhussjälavård. Församlingarnas verksamhet omfattar även barn- och ungdomsarbete. En del av samhällsuppgifterna har dock tilldelats församlingarna genom en speciallag. 

Enligt 3 § i begravningslagen (457/2003) är församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna huvudmän för allmänna begravningsplatser. Enligt lagen är de också skyldiga att på begäran tillhandahålla gravplats för en avliden som vid tidpunkten för dödsfallet hade sin hemkommun inom församlingens eller den kyrkliga samfällighetens område. Om den avlidne inte vid sin död hade någon hemkommun i Finland gäller den skyldighet som nämns ovan den församling eller kyrkliga samfällighet inom vars område den avlidne var bosatt vid sin död. En församling eller kyrklig samfällighet är dessutom skyldig att på begäran tillhandahålla gravplats för en sådan finsk medborgare som vid sin död var bosatt utomlands och vars sista hemkommun före flyttningen utomlands låg inom församlingens eller den kyrkliga samfällighetens område. Församlingarna ska dessutom hålla avskilda konfessionslösa gravområden. Församlingarna eller de kyrkliga samfälligheterna ska på begäran tillhandahålla gravplats på ett sådant område. Ett konfessionslöst gravområde får inte ligga oskäligt långt från församlingens eller den kyrkliga samfällighetens område. Församlingarna svarar också för hjältegravarna. Dessutom äger församlingarna alla krematorier i landet utom ett. 

Enligt 48 § i lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster (661/2009) ska den evangelisk-lutherska kyrkans myndigheter på begäran ge intyg, utdrag eller andra motsvarande enstaka skriftliga utredningar på basis av de kyrkliga befolkningsregister med tillhörande handlingar som de förfogar över och som fördes innan lagen om trossamfundens medlemsregister (614/1998) trädde i kraft. Då de ovan nämnda kyrkliga myndigheternas medlemsregister regelbundet uppdateras med uppgifter ur befolkningsdatasystemet, har församlingarna också rätt att skriftligen lämna ut enstaka uppgifter om sina medlemmar för att medlemmarna i fråga ska kunna göra sina rättigheter gällande och fullgöra sina skyldigheter. I samband med barndop och vigslar gör församlingarna registeranteckningar som förmedlas till befolkningsregistret. En församling kan också utföra prövning av äktenskapshinder, om åtminstone den ena av de förlovade är medlem av kyrkan. 

Under 2012 infördes ett gemensamt medlemsregister för kyrkan och i det samlades uppgifterna från de medlemsdatasystem som tidigare fördes av församlingarna. Avsikten är också att digitalisera gamla kyrkböcker och integrera dem i det gemensamma medlemsregistret. Församlingarna och de centralregister de bildar är fortfarande registeransvariga, men kyrkostyrelsen ansvarar för medlemsregistrets allmänna funktion, informationsförvaltning och datasäkerhet, enhetligheten i registerfunktionerna och den elektroniska arkiveringen. Kyrkostyrelsen ska dessutom föra ett användarrättsregister över de personer som har beviljats rätt att behandla uppgifter i medlemsregistret. För uppföljningen, övervakningen och skyddet av användningen ska kyrkostyrelsen också föra ett loggregister över behandlingen av uppgifterna i medlemsregistret. 

Kyrkans centralfond ansvarar för kostnaderna för de uppgifter i anslutning till medlemsregistret som kyrkostyrelsen ansvarar för. På årsnivå uppskattas dessa kostnader uppgå till sammanlagt 2 miljoner euro. Kostnaderna utgörs av kostnader för underhåll och utveckling av medlemsdatasystemet, drifttjänster och kyrkostyrelsens personalresursbehov. Utan underhåll av medlemsregistret hålls kyrkoboksdatabasen inte regelbundet uppdaterad med uppgifter ur befolkningsdatasystemet, och då kan inte medlemmarna av kyrkan tillhandahållas den service som avses i 48 § i lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster. 

Enligt lagen om skyddande av byggnadsarvet (498/2010) och kyrkolagen (1054/1993) ska församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna också ha hand om bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och värdefullt lösöre som de äger. Inom lagstiftningen om byggnadsskydd gick man på 1960-talet in för att den lag om kulturhistoriskt märkliga byggnader (572/1964) som då stiftades var en allmän lag om byggnadsskydd som kompletterades av de bestämmelser om kyrkligt byggande som togs in i kyrkolagen. Denna tudelning har kvarstått i den nuvarande lagstiftningen, och bestämmelser om skydd av kyrkliga byggnader finns i 14 kap. i kyrkolagen. Skyddet av kyrkliga byggnader omfattar även en byggnads fasta inredning, målningar och konstverk i anslutning till byggnaden samt byggnadens gårdsområde. 

Då bestämmelser om skydd av kyrkliga byggnader finns i kyrkolagen har även kostnaderna för byggnadsskyddet fallit på kyrkans och församlingarnas ansvar. 

En del av kostnaderna för begravningsverksamheten täcks med begravningsväsendets avgifter enligt 6 § i begravningslagen och 17 kap. 9 § i kyrkolagen. Också för intyg, utdrag och motsvarande utredningar ur kyrkböckerna tas det ut en avgift som fastställs enligt 16 kap. 11 § i kyrkolagen. Åren 2009—2013 uppgick församlingarnas och de kyrkliga samfälligheternas nettokostnader för de ovan nämnda samhällsuppgifterna till (miljoner euro): 

* Enbart folkbokföringsuppgifternas uppskattade andel av nettokostnaderna för kyrkobok-föringen har beaktats. 

Bestämmelser om statens deltagande i finansieringen av kostnaderna för församlingarnas och de kyrkliga samfälligheternas samhällsuppgifter har tidigare funnits enbart för begravningsverksamhetens del i begravningslagen. Enligt 22 § i den lagen föreskrivs det särskilt om disponibel finansiering för kostnader för hållande av allmänna begravningsplatser. I regeringens proposition (RP 204/2002 rd) med förslag till begravningslag konstateras att det är motiverat att staten sörjer för församlingarnas ekonomiska förutsättningar att sköta de allmänna begravningsplatserna. I motiveringen i propositionen framförs att finansieringen för närvarande ingår i den del av samfundsskatten som går till de evangelisk-lutherska församlingarna. 

Den utdelning av samfundsskatten som med stöd av inkomstskattelagen (1536/1992) och lagen om skatteredovisning (532/1998) betalas till församlingarna har ansetts vara ett sätt att finansiera församlingarnas och de kyrkliga samfälligheternas ovan nämnda samhällsuppgifter även om den inte i skattelagstiftningen har öronmärkts för att täcka kostnaderna för dessa uppgifter. 

I lagen om statlig finansiering till evangelisk-lutherska kyrkan för skötseln av vissa samhällsuppgifter (430/2015, nedan finansieringslagen) finns bestämmelser om en ny finansieringsform för församlingarnas ovan nämnda samhällsuppgifter. Lagen träder i kraft vid ingången av 2016. Samtidigt upphör församlingarnas rätt till intäkter av samfundsskatten. 

Enligt lagen ska evangelisk-lutherska kyrkan årligen beviljas statlig finansiering. Finansieringsbeloppet uppgår till 114 miljoner euro år 2016 och beloppet höjs årligen på basis av förändringen i konsumentprisindexet. Finansieringsbeloppet grundar sig på uppskattning och täcker enligt kalkyler baserade på församlingarnas bokföring ca 80 procent av de totala kostnaderna för uppgifterna. 

Finansieringen betalas till kyrkans centralfond en gång i månaden i lika stora poster. Enligt 3 § 2 mom. i finansieringslagen föreskrivs det särskilt om hur kyrkans centralfond fördelar finansieringen mellan församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna. I motiveringen i propositionen konstateras att avsikten är att kyrkans centralfond huvudsakligen ska fördela den statliga finansieringen mellan församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna med beaktande av hur kostnaderna för skötseln av samhällsuppgifterna fördelas mellan församlingarna. De kostnader som samhällsuppgifterna orsakar kyrkans centralfond uppkommer till följd av att centralfonden sörjer för kyrkans gemensamma medlemsregisters funktion, informationsförvaltning och datasäkerhet, enhetligheten i registerfunktionerna och den elektroniska arkiveringen. I finansieringslagen föreskrivs det vidare att kyrkans centralfons ska lämna undervisnings- och kulturministeriet den information som ministeriet bestämmer och som behövs för uppföljningen av kostnaderna för uppgifterna i anslutning till begravningsväsendet, folkbokföringen och bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och värdefullt lösöre. 

Församlingar och kyrkliga samfälligheter beviljas komplettering av skatteintäkterna och understöd enligt prövning ur kyrkans centralfond. Som understöd enligt prövning har församlingar och kyrkliga samfälligheter i svag ekonomisk ställning årligen beviljats understöd för byggverksamhet och begravningsplatsunderstöd till ett belopp av ca 4,5 miljoner euro per år samt för konservering av kyrkliga föremål ca 100 000 euro per år. 

2.1.3  Revision

Enligt 15 kap. 4 § 1 mom. i kyrkolagen ska i fråga om bokföringsskyldighet, bokföring, bokslut och revision i en församling och en kyrklig samfällighet bestämmelserna i bokföringslagen (1336/1977) och revisionslagen (459/2007) iakttas i tillämpliga delar. Enligt 17 a kap. 1 § 2 mom. gäller dessutom att i fråga om skötseln av stiftets ekonomi ska de bestämmelser om skötseln av ekonomin i en församling eller kyrklig samfällighet som finns i kyrkolagen och i kyrkoordningen iakttas i tillämpliga delar. Vidare föreskriver kyrkolagen att Finansinspektionen utövar tillsyn över den placeringsverksamhet som kyrkans pensionsfond bedriver och att bestämmelser om Finansinspektionens behörighet och om tillsynsavgiften utfärdas särskilt. 

Närmare bestämmelser om bl.a. att utse revisorer, om revisorers behörighet, om att frånta revisorerna uppdraget och revisorernas möjlighet att frånträda uppdraget samt om en revisionsberättelse och behandlingen av den i församlingens organ finns i 15 kap. 7—9 § i kyrkoordningen. 

Den reform av revisionslagstiftningen som träder i kraft vid ingången av 2016 innebär enligt förslaget att revisorssystemen inom den privata respektive den offentliga sektorn slås samman och bestämmelser om ett enda nytt system koncentreras till revisionslagen (/2015). Inga ändringar föreslås i revisionens innehåll. 

Examenssystemet för revisorer utgörs i fortsättningen av en grundexamen genom vilken det säkerställs att alla revisorer har en enhetlig grundläggande kunskapsnivå. Förutsättningarna för godkännandet av denna baskompetens uppfyller de krav som ställs på revisorer i EU:s revisionsdirektiv. Dessa revisorer ska ha yrkesbeteckningen GR-revisor. Grundexamen kan kompletteras med två examina där den ena ger specialisering för revision av företag av allmänt intresse och den andra för revision av offentlig förvaltning och ekonomi. Avlagd specialiseringsexamen är en förutsättning för att en revisors specialkompetens ska godkännas. Revisorerna kan godkännas för två typer av specialkompetens, av vilka yrkesbeteckningen för revisor för företag av allmänt intresse är CGR-revisor och yrkesbeteckningen för den som specialiserat sig på revision inom den offentliga förvaltningen och ekonomin är OFGR-revisor. 

Tillsynen över revisorer samlas hos ett och samma tillsynsorgan, som finns vid Patent- och registerstyrelsen. Vid Revisionstillsynen finns revisionsnämnden, som är självständig i sina avgöranden och har lagstadgad beslutsrätt i t.ex. ärenden som gäller påföljder inom revisionsverksamheten. Det första skedet vid sökande av ändring i Revisionstillsynens beslut går ut på att begära omprövning hos revisionsnämnden. Ett beslut som har meddelats med anledning av begäran om omprövning får överklagas hos Helsingfors förvaltningsdomstol, och i fråga om dess beslut får besvärstillstånd sökas hos högsta förvaltningsdomstolen. 

Den nya revisionslagen är en allmän lag genom vilken man har genomfört EU:s bestämmelser om revision, dock inte Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/56/EU från april 2014 om ändring av revisionsdirektivet och inte heller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 537/2014 från april 2014 om särskilda krav avseende lagstadgad revision av företag av allmänt intresse och om upphävande av kommissionens beslut 2005/909/EG. Beredningen av lagstiftningen i anslutning till införlivandet av de nya rättsakterna inleds senare vid arbets- och näringsministeriet. 

Om inte annat föreskrivs någon annanstans i lag ska den nya revisionslagen tillämpas på revision av bokföringsskyldiga sammanslutningar och stiftelser som avses i 1 kap. 1 § i bokföringslagen. Revisionslagen tillämpas också till särskilt angivna delar på verksamhet som omfattas av lagen om revision inom den offentliga förvaltningen och ekonomin (/2015). De särskilt angivna bestämmelserna gäller systemet för godkännande av och tillsyn över revisorer samt anknutna förpliktelser, såsom bibehållande av yrkeskunskap, och huvudansvarig revisor. 

Utöver bestämmelser som gäller revisorssystemet innehåller revisionslagen även bestämmelser som gäller skyldighet att utföra revision, revisionens innehåll och omständigheter som rör revisorer, såsom yrkesetiska principer, skyldighet att iaktta god revisionssed, förvaring av material samt revisors oberoende ställning, jäv och tystnadsplikt. 

Lagen om revision inom den offentliga förvaltningen och ekonomin är en allmän lag som gäller revision inom den offentliga förvaltningen och ekonomin och som ska tillämpas till den del något annat inte bestäms i någon annan lag. I någon annan lag kan det också finnas mer omfattande eller helt andra bestämmelser om t.ex. tillämpningen av revisionslagen, och då tillämpas inte lagen om revision inom den offentliga förvaltningen och ekonomin. Lagen tillämpas oberoende av yrkesbeteckningen för den revisor som utför revisionen, dvs. oberoende av om den som valts till revisor är en OFGR-, CGR- eller GR-revisor eller en revisionssammanslutning. I lagen anges också de bestämmelser i revisionslagen som ska tillämpas på revision inom den offentliga förvaltningen och ekonomin. Vid revisionen tillämpas de bestämmelser i revisionslagen som gäller revisors behörighet, huvudansvarig revisor, revisors entledigande och avgång, lämnande av uppgifter till efterträdande revisor och revisors yrkesetiska principer. I revisionslagen finns också bestämmelser om godkännande av och tillsyn över revisorer. 

Lagen om revision inom den offentliga förvaltningen och ekonomin är betydligt mer begränsad än revisionslagen. EU-reglering avseende revision har inte tagits in i lagen på samma sätt som i revisionslagen, eftersom revisionsdirektivet inte gäller revision av offentliga sammanslutningar. I lagen ingår utöver bestämmelser om tillämpningsområdet även bestämmelser om vad som avses med revisor och anges de bestämmelser som ska tillämpas på huvudansvariga revisorer. Vidare ingår bestämmelser om revisors oberoende ställning och tjänsteansvar, om revisors jäv, om god revisionssed, om revisionsberättelse och om revisors tystnadsplikt samt straffbestämmelser och bestämmelser om skadeståndsskyldighet. 

I kommunerna tillämpas lagen om revision inom den offentliga förvaltningen och ekonomin som en allmän lag som kompletteras med kommunallagens bestämmelser om revisionsnämnden, revisorernas uppgifter, revisorernas rätt till upplysningar samt revisionsberättelsen och dess behandling. 

2.2.1  Svenska kyrkan

Svenska kyrkans centralförvaltning ansvarar för kyrkans gemensamma angelägenheter: inomkyrklig normgivning, gemensam information, utbildning, internationella relationer samt internationell diakoni och mission. Dessutom ska den vara kyrkans röst och föra fram ställningstaganden i samhället och i internationella sammanhang. 

Kyrkomötet är centralförvaltningens högsta beslutande organ, och dess 251 ledamöter utses genom direkta kyrkoval. Biskoparna har närvaro- och yttranderätt vid kyrkomötet, men är inte ledamöter om de inte särskilt väljs. Kyrkomötet väljer inom sig en ordförande och två vice ordförande. Kyrkomötet sammanträder två gånger om året och beslutar bl.a. om godkännande och ändring av kyrkoordningen och om frågor som rör kyrkohandboken och psalmboken. Under kyrkomötet lyder ett antal nämnder som planerar och organiserar kyrkans arbete, t.ex. nämnden för internationell mission och diakoni, nämnden för Svenska kyrkan i utlandet och nämnden för utbildning, forskning och kultur. 

Kyrkomötets beslut bereds och verkställs av kyrkostyrelsen, som mellan kyrkomötets sessioner företräder det privaträttsliga Trossamfundet Svenska kyrkan. Kyrkostyrelsen har också administrativa uppgifter, och mellan kyrkomötena bär den huvudansvaret för kyrkans verksamhet på riksnivå. Ledamöterna i kyrkostyrelsen väljs av kyrkomötet för en mandatperiod på fyra år. Utöver de 14 valda ledamöterna ingår ärkebiskopen, som är ordförande på tjänstens vägnar. För de valda ledamöterna väljs lika många ersättare, och kyrkomötet väljer en annan biskop som ersättare för ärkebiskopen. Kyrkokansliet i Uppsala är kyrkostyrelsens ämbetsverk och leds av en generalsekreterare. 

Biskopsmötet behandlar teologiska frågor och lärofrågor. Biskopsmötet består av biskoparna i tjänst. Ärkebiskopen är ordförande, och om ärkebiskopen har förhinder ska den biskop som är äldst i tjänsten vara ordförande. 

För lärofrågor som ska behandlas vid kyrkomötet finns en läronämnd, som yttrar sig om frågorna innan kyrkomötet fattar beslut. Läronämnden består av biskoparna samt av åtta andra ledamöter som väljs av kyrkomötet, och av ärkebiskopen som ordförande. För att kunna avvika från nämndens ståndpunkt måste kyrkomötet fatta sitt beslut med två tredjedelars majoritet. 

Internationella avdelningen vid kyrkostyrelsens kyrkokansli ansvarar för samarbetet med andra kyrkor och internationella organisationer. Internationella avdelningen har också hand om utsändningen av medarbetare till utlandet och den humanitära hjälpverksamheten. Kyrkomötets ekumenikutskott bereder mellankyrkliga och ekumeniska ärenden som gäller arbetet bland svenskar bosatta utomlands samt internationell mission och diakoni. 

Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation (SKA) är intressebevaknings-, rådgivnings- och utbildningsorganisation för arbetsgivarna inom Svenska kyrkan. I dess uppgifter ingår förutom avtalsverksamhet också rådgivning i ärenden som gäller begravningsplatser och fastigheter samt utbildningsverksamhet. SKA är till sin juridiska form en förening, och dess förvaltningsorgan utgörs av en delegation med 65 ledamöter som väljs av medlemsförsamlingarnas ombud vid stiftsvisa arbetsgivarkonferenser, och en styrelse med 11 medlemmar som delegationen utser. 

2.2.2  Norska kyrkan (Den norske kirke)

Fram till 2012 var den norska kyrkan en statskyrka, och den lutherska religionen var landets officiella religion. Statskyrkosystemet upplöstes till väsentliga delar genom en grundlagsändring som parlamentet beslutade om i maj 2012. Enligt 16 § i grundlagen åtnjuter alla medborgare i kungadömet religionsfrihet. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Norge förblir det norska folkets kyrka och staten understöder den. Grundlagsändringen trädde i kraft genast när stortinget hade godkänt den. Det tar flera år och krävs lagstiftningsåtgärder för att i praktiken omsätta de åtgärder som grundlagsändringen föranleder. 

Även efter ändringen leds statens kyrkoförvaltning i praktiken av kyrkodepartementet (fornyings-, administrasjons- og kirkedepartementet), som leder beredningen av kyrkolagstiftningen och utfärdar bestämmelser om verkställigheten. Kyrkans egna representanter har numera en central ställning i beredningsuppgifterna. 

Organ inom kyrkans egen centralförvaltning är kyrkomötet (kirkemøtet), kyrkans centralråd (sentralkirkelige råd, kirkerådet), biskopsmötet (bispemøtet) och norska kyrkans läronämnd (lærenemnd). Kostnaderna för kyrkans centralförvaltning, liksom för stiftsförvaltningen, betalas med statliga medel. 

Kyrkomötet inledde sin verksamhet 1984. Det är i första hand ett gemensamt möte för stiftsråden (bispedømmeråd). Varje stiftsråd består av en biskop, en präst som utsetts av prästerna, en lekman som valts av de övriga tjänsteinnehavarna inom kyrkan samt fyra lekmän som valts av församlingsråden. I kyrkomötet ingår dessutom fem ledamöter som väljs utanför stiftsråden samt representanter för tre teologiska fakulteter. Kyrkomötets mandattid är fyra år, och det sammanträder en gång om året. Kyrkomötet ska behandla frågor som är gemensamma för kyrkan, väcka och främja det kristna livet i församlingarna, främja samarbetet inom kyrkan samt sköta kyrkans samearbete samt internationella och ekumeniska relationer. Under kyrkomötet finns det mellankyrkliga rådet och samernas kyrkoråd. 

Kyrkans centralråd (kirkerådet) har funnits sedan 1969. Det består av tio lekmän, som väljs för kyrkomötets fyraårsmandat, och fyra präster. Alla stiftsråd ska vara representerade i centralrådet. Biskopsmötet utser en biskop till sin ledamot, som i regel är biskopsmötets ordförande. En lekman är ordförande för centralrådet. Kyrkans centralråd bereder de ärenden som ska behandlas vid kyrkomötet, lägger fram beslutsförslag, ser till att besluten verkställs och leder kyrkans gemensamma verksamhet i enlighet med kyrkomötets beslut. Rådet ger också utlåtanden på kyrkodepartementets begäran. Under kyrkans centralråd finns nämnder tillsatta för olika arbetsområden samt en tjänstemannaorganisation. 

Biskopsmötet utgörs av de biskopar som är i tjänst. Biskopsmötet väljer inom sig en ordförande. Norge har ingen ärkebiskop, men sedan 2012 har det funnits en ledande biskop. Biskopsmötet ska samordna biskoparnas verksamhet och ge utlåtanden om ärenden som kyrkodepartementet och kyrkomötet behandlar. I praktiken gör biskopsmötet också på eget initiativ framställningar till dessa organ. Norska kyrkans läronämnd ska med bindande verkan ta ställning till allvarliga meningsskiljaktigheter kring lärofrågor som uppstår i samband med tvister om kyrkans förvaltning eller annars. 

Rådet för ekumeniska och internationella relationer (mellomkirkelig råd) ansvarar för internationella och ekumeniska ärenden. Rådet bereder ärenden när kyrkomötet ska fatta beslut om bl.a. ekumeniska avtal som kyrkan ska ingå. Rådet lyder under kyrkomötet. Kyrkostyrelsens avdelning för ekumeniska och internationella relationer (avdeling for økumenikk og internasjonale relasjoner) bereder ärenden för rådet. 

Kyrkans arbetsgivar- och intresseorganisation (Kirkelig arbeidsgiver og intresseorganisasjon) är en organisation i föreningsform där församlingarna är arbetsgivarmedlemmar. Dess verksamhetsområde omfattar förutom avtalsverksamhet också rådgivning i anslutning till kyrkobyggnader och begravningsplatser samt utbildnings- och publikationsverksamhet. Föreningens ekonomi grundar sig på medlemsavgifter som församlingarna betalar och på inkomster från serviceproduktionen. Fullmäktige (landsrådet) är föreningens högsta beslutande organ, till vilket medlemsförsamlingarna utser tre representanter från varje stift. Kyrkostyrelsen utser två medlemmar och dessutom finns det ytterligare två medlemmar. Fullmäktige samlas en gång om året. Mellan fullmäktiges sammanträden leds föreningen av en styrelse som utses för två år i taget. 

2.2.3  Danska folkkyrkan (Den danske folkekirke)

Enligt den danska grundlagen är den evangelisk-lutherska kyrkan Danmarks statskyrka. Kyrkan har inga egna beslutsfattande organ och inte heller någon egen centralförvaltning. Det enda organet med beslutanderätt inom den danska kyrkan är rådet för ekumeniska ärenden (mellemkirkelige råd), som ansvarar för den danska kyrkans relationer till andra kristna kyrkor, såväl i hemlandet som på det internationella planet. Rådet svarar också för den danska kyrkans medlemskap i nationella och internationella organisationer. Riksdagen (folketinget) stiftar lagar som gäller kyrkan, och kyrkoministeriet (kirkeministeriet) ansvarar för centralförvaltningen. Danmark har inte någon separat kyrkolag. I praktiken är det kyrkoministeriet som sköter den danska folkkyrkans ärenden. Kyrkoministern är den högsta kyrkliga tjänstemannen. I kyrkoministeriets centrala uppgifter ingår att bereda och behandla lag- och andra författningsfrågor som gäller kyrkans förvaltning, behandla besvär över beslut av andra kyrkliga myndigheter, tillsätta ett flertal tjänster (i första hand präster) samt behandla administrativa föreskrifter och ärenden i anslutning till prästernas och den övriga kyrkopersonalens anställningsvillkor eller avsked från tjänst. 

Danska kyrkan har ingen ärkebiskop, men biskopen i Köpenhamn är i praktiken primus inter pares. Biskopen i Köpenhamn har t.ex. deltagit när de ledande biskoparna inom Borgågemenskapen har samlats. Biskopens ledande ställning har dock inte fastställts formellt. Ett tecken på detta är t.ex. att på den danska kyrkans vägnar undertecknades Borgåöverenskommelsen av den äldsta biskopen i tjänst. Detta är ett uttryck för den flerstämmighet, det undvikande av maktkoncentration och den lågkyrklighet som är kännetecknande för den danska kyrkan. Eftersom kyrkan inte har någon egen centralförvaltning har stiften ett större inflytande. 

Föreningen Landsforening af Menighedsråd är intresseorganisation för församlingarna inom den danska kyrkan. Föreningens medlemmar utgörs av församlingsråd (menighedsråd) som församlingarna utser genom val. Föreningen främjar och utvecklar församlingarnas verksamhet och erbjuder församlingarna ekonomisk, juridisk och administrativ rådgivning samt är intressebevakare i förhållande till statsmakten och det övriga samhället. Föreningen främjar församlingarnas personal- och löneförvaltning samt deras lönepolitik och övriga tariffpolitik. Än så länge har föreningen inte rätt att ingå avtal, men man arbetar för detta. Föreningens styrelse väljs av ett medlemsmöte, som samlas efter församlingsvalet. Styrelsen har 20 medlemmar, av vilka 14 är lekmän och 6 är präster. 

2.3.1  Centralförvaltningens myndigheter – uppgifter och befogenheter

Kyrkomötets ställning som kyrkans högsta beslutande organ är entydig. Av kyrkomötets ställning följer att det huvudsakligen ska behandla omfattande och betydelsefulla sakhelheter av stor principiell vikt. Ibland upptas kyrkomötets uppmärksamhet av relativt småskaliga frågor som är av liten betydelse för kyrkan som helhet. Denna iakttagelse ger upphov till behov av att precisera behörighetsfördelningen mellan kyrkomötet och biskopsmötet samt mellan kyrkomötet och kyrkostyrelsen. Generellt kan det konstateras att frågorna om behörighetsfördelningen mellan kyrkomötet, kyrkostyrelsen, biskopsmötet och kyrkans utrikesråd är i viss mån oklara och delvis svåra att tolka. Flera organ kan ha beslutanderätt i ett ärende eller ett slutgiltigt avgörande i ärendet kan förutsätta behandling av flera organ. 

2.3.2  Kyrkomötet

Enligt gällande lydelse i 2 kap. 3 § 2 mom. i kyrkolagen kan kyrkomötet meddela närmare bestämmelser om verkställigheten och tillämpningen av kyrkolagen och kyrkoordningen. Bestämmelserna utfärdas av kyrkostyrelsen eller biskopsmötet, om så föreskrivs i kyrkolagen. Kyrkomötet har inte utfärdat en enda verkställighetsbestämmelse under den nuvarande kyrkolagens giltighetstid. Med stöd av kyrkolagens bestämmelse om bemyndigande utfärdas bestämmelserna vanligen av kyrkostyrelsen och, i vissa särskilt nämnda ärenden, av biskopsmötet. Kyrkomötets rätt att utfärda verkställighetsbestämmelser kan alltså helt överföras på kyrkostyrelsen och biskopsmötet. 

Enligt 20 kap. 7 § 2 mom. 6 punkten i kyrkolagen ska kyrkomötet avge utlåtanden, göra framställningar och uttala önskemål till statsrådet i frågor som gäller kyrkans förhållande till staten eller i Finland verksamma andra trossamfund, författningar som gäller äktenskapet och familjen, de mänskliga rättigheterna, utkomst och socialskydd, religionsundervisning och fostran i skolan, ed och andra härmed jämförbara frågor samt grunderna för den kyrkliga beskattningen och löner, pensioner eller andra förmåner för kyrkans anställda. Kyrkan ombeds fortlöpande och snabbt ge utlåtanden om ärenden som ingår i förteckningen. Kyrkomötets utlåtande är särskilt nödvändigt i viktiga frågor som gäller förhållandet mellan kyrkan och staten. Det är inte ändamålsenligt att särskilt räkna upp alla uppgifter och ärenden i fråga om vilka kyrkomötet ska ge sitt utlåtande, och det är allmänt taget inte heller förnuftigt att begränsa kyrkomötets ställning genom en detaljerad förteckning. I egenskap av högsta beslutsfattande organ har kyrkomötet rätt att yttra sig om alla ärenden som det anser nödvändigt. 

Överföringen av uppgiften att inrätta och dra in ecklesiastikrådstjänsterna och att välja och entlediga ecklesiastikråden till kyrkostyrelsen har motiverats med att valet för närvarande är utdraget och att det behövs ett bättre rättsskydd för dem som söker tjänsterna samt att det bör klargöras vilken ställning kyrkostyrelsens lekmannamedlemmar och ledande tjänsteinnehavare har. Ecklesiastikråden är inte längre medlemmar av kyrkostyrelsens plenum, utan de är föredragande tjänsteinnehavare, vilket talar för att de kunde väljas av kyrkostyrelsen. Valprocessen kan i dagens läge pågå i flera månader, och under den tiden kan en avdelning vid kyrkostyrelsen vara utan ordinarie chef. Processen är problematisk också i fråga om rättsskyddet, eftersom kyrkomötets beslut inte får överklagas. Med hänsyn till kanslichefens uppgifter och ledande ställning som högsta chef för kyrkostyrelsens personal anses det dock vara motiverat att valet av kanslichef förblir hos kyrkomötet. 

Det finns inga bestämmelser om vem som ska godkänna kyrkans missionsorganisationer. I praktiken har kyrkomötet fattat besluten. Frågan är aktuell eftersom kyrkans missionsstrategi förutsätter riktlinjer för på vilket sätt beslut om missionsarbetets strategiska och strukturella frågor fattas inom kyrkan. Kyrkomötet berörs särskilt av de beslut som gäller godkännande av en organisation som kyrkans missionsorganisation samt beslut om upphörande av denna ställning. Ur kyrkans synvinkel är det fråga om en principiellt viktig fråga eftersom kyrkan i och med ett sådant beslut överlåter det praktiska genomförandet av en av sina centrala uppgifter på privaträttsliga organisationer. 

2.3.3  Kyrkans utrikesråd

Under de senaste decennierna har kyrkans utrikesrelationer utvidgats kraftigt inom alla verksamhetsområden. Samtidigt har de utländska och ekumeniska kontakterna blivit en permanent del av verksamheten inom kyrkostyrelsens alla avdelningar. I och med EU har gränsytan mellan kyrkans interna ärenden och utrikesärenden också blivit mer svårdefinierad. Ett annat problem som tydligt uppmärksammats i de senaste årens debatt är att biskopsmötet, som i övrigt är det organ som gör de teologiska vägvalen, delvis åsidosätts vid beslutsfattandet om kyrkans ekumeniska teologi. Det viktigaste är att biskopsmötets behörighet förtydligas och utökas i fråga om de av utrikesrådets nuvarande uppgifter som ligger nära biskopsmötets roll i egenskap av det centralförvaltningsorgan som behandlar frågor som gäller kyrkans tro, förkunnelse och arbete. 

Det är ändamålsenligt att beslutsfattandet i anslutning till kyrkans utrikesrelationer anförtros biskopsmötet och kyrkostyrelsen så att bägge sköter de frågor som mest naturligt anknyter till deras respektive grundläggande uppgift. Kyrkans utrikesråd kan då dras in. 

2.3.4  Biskopsmötet

Gränsytorna är i någon mån oklara mellan kyrkomötets och biskopsmötets uppgifter när det gäller kyrkans tro och lära. Enligt uppgiftsförteckningarna behandlar båda organen dessa ärendehelheter. Diskussionerna har gällt i synnerhet förhållandet mellan begreppen ”tro” och ”lära” och innehållet i begreppet ”förkunnelse”. 

Den arbetsgrupp som utredde utvecklingen av biskopsmötet konstaterade i sitt betänkande (Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, Serie B 2003:6) att det är kyrkomötet som ska fatta beslut om kyrkans bekännelse och att den konkreta tillämpningen av bekännelsen på kyrkans arbete samt principiella ställningstaganden vid tolkningen av kyrkans tro och lära därutöver ankommer på biskopsmötet och biskoparna. ”Undervisningen” gör att ”läran” blir mera konkret, tillämpad. Kyrkomötet skapar grunden för tolkningen av läran och biskopsmötet sköter den aktuella tolkningen av läran och tron. 

Enligt biskopsmötet är begreppen ”tro” och ”lära” i det närmaste synonyma ur teologisk synvinkel. Därför lyfter det fram begreppet ”undervisning” jämsides med dem. På det sätt som anges ovan betyder kyrkans ”tro” i praktiken i hög grad detsamma som kyrkans ”lära”. Kyrkans ”undervisning” innefattar för sin del aktuella tolkningar av såväl läran (dogma) som det kristna livet (etiken och bönen), vilket innebär att det inte lika lätt uppstår oklarhet i fråga om samhörigheten mellan lära och etik. Som begrepp är ”undervisning” bredare än ”förkunnelse” som nämns bland biskopsmötets nuvarande uppgifter (biskopsmötets utlåtande 1/2008 till kyrkostyrelsen om betänkandet av arbetsgruppen för utveckling av kyrkans centralförvaltning). 

Frågor som gäller uttolkningen av kyrkans tro har fått större tyngd i biskopsmötets arbete. Frågor som gäller utvecklingen av stiftsförvaltningen har fått ett förhållandevis litet utrymme i arbetet. Enligt 17 b kap. 1 § i kyrkolagen ska stiftsfullmäktige bl.a. stödja och främja fullgörandet av kyrkans uppgift i stiftet. Utvecklingen av stiftsförvaltningen ingår antagligen i detta. Stiftsfullmäktige kan vid behov göra framställningar till kyrkomötet om utveckling av stiftsförvaltningen. 

2.3.5  Kyrkostyrelsen

Kyrkostyrelsens uppgifter anges i 22 kap. 2 § i kyrkolagen och i 1 § det reglemente för kyrkostyrelsen som fastställts av kyrkomötet. Det vore ändamålsenligt att samla bestämmelserna om kyrkostyrelsens uppgifter i kyrkolagen, där det också bör föreskrivas om kyrkostyrelsens ställning och befogenheter i förhållande till församlingarna. 

I egenskap av central förvaltningsmyndighet som svarar för den praktiska verksamheten bör kyrkostyrelsen kunna reagera mer flexibelt på förändringar i omvärlden. Flexibiliteten ökar om kyrkostyrelsen i så hög grad som möjligt själv kan slå fast sin organisation. Ett reglemente som godkänns av kyrkomötet är ett alltför stelt sätt att styra kyrkostyrelsens interna verksamhet. Det bör också skapas större klarhet i kyrkostyrelsens ledarskapssystem. 

2.3.6  Kyrkans arbetsmarknadsverk

Det finns inget behov av att ändra den grundläggande uppgiften för kyrkans arbetsmarknadsverk. Det har dock diskuterats huruvida det är nödvändigt att utfärda bestämmelser om kyrkans arbetsmarknadsverk genom en separat lag. När strävan är att förenkla och åtminstone inte utöka mängden bestämmelser är det ändamålsenligt att överväga om kyrkans arbetsmarknadsverk helt och hållet kunde regleras i kyrkolagen och kyrkoordningen. 

Kyrkans arbetsmarknadsverksamhet behöver även i fortsättningen ett oavhängigt beslutsfattande organ som har befogenheter att vid behov snabbt avtala om villkoren i tjänste- och arbetskollektivavtal på församlingarnas, de kyrkliga samfälligheternas, domkapitlens och kyrkostyrelsens vägnar. Det är därför viktigt att det beslutsfattande organets beslut inte kan överföras till andra beslutsorgan. Det har framkommit behov av att utveckla det sätt på vilket arbetsmarknadsverkets beslutande organ, delegationen, väljs och stiftens roll i kandidatuppställningen vid valet av delegationens medlemmar. 

Behörighetsfördelningen mellan kyrkans arbetsmarknadsverk och kyrkostyrelsen är inte till alla delar klart reglerad. Det nuvarande systemet har i många avseenden sina rötter i 1994 års kyrkolagsreform. I beredningsprocessen tog man då inte ställning till alla frågor som gällde förhållandet mellan kyrkans arbetsmarknadsverk och kyrkostyrelsen, och därför finns det luckor i bestämmelserna. Man försökte åtgärda situationen genom ett separat administrativt beslut i vilket kyrkostyrelsens plenum den 3 mars 1994 med stöd av 10 § i reglementet bestämde vilka av de ärenden som ingår i kyrkostyrelsens ansvarsområde som skulle omfattas av kyrkostyrelsens personalavdelnings, senare arbetsmarknadsavdelningens, beredningsansvar. 

Kyrkostyrelsen godkände efter reformen av centralförvaltningen den 27 januari 1994 en ny instruktion för tjänsteinnehavarna, där avtalsdirektörens och personalavdelningens övriga tjänsteinnehavares uppgifter fastställdes. Sedan 1994 har situationen alltså varit den att arbetsfördelningen mellan kyrkostyrelsen och kyrkans arbetsmarknadsverk regleras delvis genom det administrativa beslutet och delvis genom instruktionen för tjänsteinnehavare vid kyrkostyrelsen. Trots bestämmelserna i beslutet från 1994 och i instruktionen för tjänsteinnehavare vid kyrkostyrelsen har praxis visat att det fortfarande finns ett behov av att precisera och klargöra det inbördes förhållandet mellan kyrkans arbetsmarknadsverk och kyrkostyrelsen. 

Frågan om gränsdragningen mellan arbetsmarknadsverket, kyrkostyrelsen och övriga organ som hör till kyrkans centralförvaltning blir tydlig när man ska definiera vad allt som omfattas av kyrkans arbetsgivarenheters intressebevakning i arbetsmarknadsärenden. Den allmänna behörigheten inom centralförvaltningen innehas av kyrkostyrelsen, dvs. ett ärende ankommer på kyrkostyrelsen om det inte uttryckligen hör till något annat av kyrkans organ. I gränsområdet mellan kyrkostyrelsens och arbetsmarknadsverkets verksamhet finns en gråzon av ärenden där frågan om behörigheten och ansvaret inte är tillräckligt klar. 

Den andra utmaningen är informationsgången och interaktionen mellan kyrkans arbetsmarknadsverk och kyrkostyrelsen. Trots att arbetsmarknadsärenden entydigt hör till kyrkans arbetsmarknadsverks behörighet måste kyrkostyrelsen i egenskap av den myndighet som ansvarar för kyrkans gemensamma förvaltning, ekonomi och verksamhet bli mer medveten om händelser på arbetsmarknadsfältet och frågor i anslutning till arbetslivsutvecklingen. 

2.3.7  Kyrkans centralfond

Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har bara ett FO-nummer, som tillhör kyrkans centralfond. Hela kyrkans centralförvaltning, inklusive kyrkans pensionsfond, bedriver i praktiken verksamhet under detta enda FO-nummer. Situationen upplevs som mycket besvärlig. Så länge verksamheten bedrivs under ett och samma FO-nummer är kyrkans pensionsfond och kyrkans centralfonds övriga verksamhet inte genuint separerade, vilket bl.a. skapar en oklar bild i offentligheten av varför man inom kyrkan ägnar sig åt placeringsverksamhet. Kyrkans pensionsfond bör separeras från kyrkans centralfond. 

2.3.8  Statlig finansiering för kyrkans samhällsuppgifter

I den bestämmelse i kyrkolagen som gäller användningsändamålet för kyrkans centralfonds medel beaktas inte fördelningen av den statliga finansieringen till församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna. I kyrkolagen finns inte heller för närvarande några bestämmelser om behörighetsförhållandena mellan myndigheterna inom centralförvaltningen med avseende på den nya finansieringen av samhällsuppgifter. I kyrkolagen finns inte heller tillräckliga bestämmelser för att det ska kunna säkerställas att kyrkans centralfond har tillgång till tillräcklig information om kostnadsutvecklingen för uppgifter inom församlingarnas begravningsverksamhet, folkbokföring och bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och värdefullt lösöre och användningen av finansieringen. 

2.3.9  Revision

Reformen av revisionslagstiftningen kräver att kyrkolagens bestämmelser om revision ändras. Bestämmelserna i 15 kap. i kyrkoordningen är delvis överlappande med revisionslagen. I revisionslagen ingår dessutom sådan EU-reglering som inte behöver tillämpas inom den offentliga förvaltningen. Av dessa orsaker är det motiverat att man i stället för revisionslagen tillämpar lagen om revision inom den offentliga förvaltningen och ekonomin på revisionen i församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna.