1.2.1  Beredning av kommissionsdirektivet

I artikel 3.13 i redovisningsdirektivet förutsätts det att kommissionen för att ta hänsyn till effekterna av inflationen ska se över beloppen för gränsvärdena för balansomslutning och nettoomsättning vart femte år och, där så är lämpligt, ändra dem genom delegerade akter i enlighet med artikel 49.  

Gränsvärdena har justerats regelbundet med beaktande av inflationens utveckling, men ibland har justeringarna varit större än inflationen. Kommissionen granskade gränsvärdena senast 2021 – på basis av inflationsuppgifterna från januari 2013 till december 2019 – och konstaterade att gränsvärdena inte behövde justeras då (Rapport från kommissionen av den 21 april 2021 till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om översynsklausulerna i direktiv 2013/34/EU, 2014/95/EU och 2013/50/EU (SWD(2021) 81 final – COM(2021) 199 final). 

Det är inte fråga om en ändring av redovisningsdirektivet utan om utövande av befogenheter som delegerats till kommissionen med stöd av redovisningsdirektivet. Kommissionens befogenheter grundar sig på artikel 3.13 i redovisningsdirektivet, som lyder enligt följande: ”För att ta hänsyn till effekterna av inflationen ska kommissionen minst vart femte år genom delegerade akter i enlighet med artikel 49 se över och, där så är lämpligt, ändra de tröskelvärden som avses i punkterna 1–7 i den här artikeln, med beaktande av inflationsmått som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.” 

Under en tioårsperiod från och med den 1 januari 2013 till och med den 31 mars 2023 uppgick den kumulerade inflationen till 24,3 procent i euroområdet och 27,2 procent i EU27. Mot bakgrund av detta har kommissionen ansett det lämpligt att höja tröskelvärdena för storlekskategorierna med 25 procent (ingressen till kommissionsdirektivet). 

Direktivet antogs den 17 oktober 2023 och offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 21 december 2023. Kommissionsdirektivet trädde i kraft den 24 december 2023, det vill säga i enlighet med direktivets artikel 3 den tredje dagen efter det att direktivet hade offentliggjorts. 

Tidsfristen för det nationella genomförandet är 12 månader från den dag då kommissionsdirektivet trädde i kraft den 24 december 2023. Medlemsstaterna ska tillämpa de nya gränsvärdena för räkenskapsperioder som börjar den 1 januari 2024 eller senare. På det sätt som framgår av avsnitt 3 förpliktar kommissionsdirektivet dock inte Finland att omedelbart ändra det nuvarande rättsläget. 

1.2.2  Beredningen av propositionen

Riksdagen informerades om beredningen av kommissionsdirektivet den 23 november 2023 genom U-skrivelse U 74/2023 rd, där statsrådet i princip understödde kommissionens förslag och konstaterade att behovet av nationellt utnyttjande bedöms separat. Ekonomiutskottet godkände ställningstagandet den 5 december 2023 (protokollet finns tillgängligt på finska, TaVP 48/2023 vp, punkt 10). 

Propositionen har beretts vid arbets- och näringsministeriet och numret för projektet, som inrättades den 28 mars 2024, är TEM027:00/2024. 

Utkastet till proposition var på remiss 5.4–16.5.2024. Ett sammandrag av remissvaren presenteras i avsnitt 7. 

2.2.1  Tillämpningsområde

Tillämpningsområdet för kommissionsdirektivet baserar sig på redovisningsdirektivet, med stöd av vilket det gäller dels i aktiebolagslagen (624/2006) avsedda privata aktiebolag och publika aktiebolag (bilaga I till redovisningsdirektivet), dels sådana personbolag som avses i lagen om öppna bolag och kommanditbolag (389/1988) där alla ansvariga bolagsmän är aktiebolag (bilaga II). Kommissionsdirektivet gäller likaså i enlighet med de nämnda bilagorna juridiska personer som motsvarar ovan avsedda bolagsformer i andra EU-stater. 

2.2.2  Innehåll

De gränsvärden som ändrats genom kommissionsdirektivet är följande: 

5.2.1  Konsekvenser för finländska företag jämfört med andra EU-företag

I tabellen nedan sammanställs de uppgifter som kommissionen presenterat som beredningsmaterial för sitt direktiv enligt varje medlemsstat i syfte att beskriva konsekvenserna för finländska företag i förhållande till andra EU-företag.  

Utredningen baserar sig på material i databasen Orbis, som upprätthålls av företaget Moody´s . Det är inte fråga om hela företagsbeståndet i medlemsstaterna, utan om material som omfattade totalt 6 901 297 företag registrerade i EU för vilka ekonomiska uppgifter fanns tillgängliga. Föremål för granskningen var endast storlekskriterierna i euro (det vill säga omsättning och balansomslutning), sålunda ingick inte det tredje kriteriet – antalet anställda – i granskningen.  

Tabellen gäller i enlighet med tillämpningsområdet för kommissionsdirektivet endast företag i aktiebolagsform samt sådana personbolag där alla ansvariga bolagsmän är aktiebolag (se avsnitt 2.2.1). 

Av tabellen framgår bland annat följande: 

Inverkan på antalet mikroföretag. I och med höjningen av gränserna kommer fler företag i Finland att omfattas av lättnaden för mikroföretag, vilket motsvarar cirka 3 procent av det nuvarande beståndet av mikroföretag. Motsvarande förändring i Sverige är också 3 procent, men i Tyskland rentav 30 procent.  

Inverkan på antalet små företag. Antalet små företag ökar med 13 procent. I Sverige är motsvarande ökning lika stor också i denna storlekskategori, det vill säga 13 procent, men i Tyskland endast 3 procent.  

Inverkan på antalet stora företag. I storlekskategorin stora företag innebär ändringen en minskning på cirka 15 procent jämfört med det nuvarande antalet företag. I Sverige är minskningen 16 procent och i Tyskland 10 procent.  

Tabellen beskriver också till andra delar att konsekvenserna i EU-länderna är mycket olika, vilket torde bero på olika företagsstrukturer, med andra ord i vilken omfattning verksamheten bedrivs dels som små företag, dels i form av större företagshelheter. 

5.2.2  Nationella konsekvenser för företag av utvidgningen inom mikrokategorin

En övergång från kategorin små företag till mikrokategorin åtföljs av en central administrativ lättnad för företagen, den så kallade safe harbour-regeln (närmare i avsnitt 3.3). För att ge en rättvisande bild av resultatet och den ekonomiska ställningen räcker redan det att mikroföretaget anger de resultat- och balansräkningsrader samt noter som förutsätts enligt statsrådets förordning om uppgifter som ska tas upp i små- och mikroföretags bokslut. Således är det inte behövligt att i mikroföretag, till skillnad från små företag och andra större bokföringsskyldiga, separat bedöma om det för att uppfylla kravet på en rättvisande bild också ska läggas fram sådana tilläggsuppgifter som är väsentliga med tanke på mikroföretagets ekonomiska situation, men som inte annars framgår av bokslutsinformationen.  

Även om det är uppenbart svårt att i euro kvantifiera effekten av safe harbour-regeln, kan den föreslagna lagändringen dock inte anses vara betydande med tanke på den administrativa bördan med beaktande av att antalet mikroföretag i Finland kommer att öka, på det sätt som konstateras i avsnitt 5.2.1, med uppskattningsvis endast tre procent jämfört med nuläget. Lagändringen medför inte heller några merkostnader eller administrativa bördor för företag som övergår till mikrokategorin.  

En övergång till mikrokategorin förutsätter inte att företaget gör en registreringsanmälan eller någon annan anmälan om detta till myndigheten. Ändringen medför således inte heller några bördor med tanke på övergången eller några andra extra bördor för administrationen av uppgifter vid Skatteförvaltningen, Patent- och registerstyrelsen eller någon annan myndighet. 

5.2.3  Nationella konsekvenser av ökningen av antalet små företag

Redovisningsdirektivet är tvingande för medlemsstaterna genom förbudet att nationellt ställa ytterligare krav på bokslutsinformationen för små företag, det vill säga utöver vad som krävs enligt direktivet. I redovisningsdirektivet begränsas däremot inte i fråga om medelstora och stora företag den nationella lagstiftande makten att ställa eventuella ytterligare krav på bokslutsinformationen (närmare i avsnitt 3.1 och 3.2). Kraven på bokslutets innehåll – oberoende av om det är fråga om små företag som upprättar sitt bokslut i enlighet med statsrådets förordning om uppgifter som ska tas upp i små- och mikroföretags bokslut eller om större bokföringsskyldiga som iakttar bokföringsförordningen – är dock mycket enhetliga i Finland med beaktande av att bokslutet också tjänar till att verifiera de uppgifter som lagts fram som grund för näringsbeskattningen och för beskattningen. En övergång från gruppen medelstora bokföringsskyldiga till små företag underlättar endast marginellt den administrativa börda som upprättandet av bokslut medför. 

De administrativa skyldigheterna blir däremot lättare vid övergången från en större storlekskategori till en mindre eftersom det inte krävs att små företag – eller mikroföretag som definitionsmässigt hör till kategorin små företag – upprättar en verksamhetsberättelse och fogar den till bokslutet. Informationskraven för verksamhetsberättelsen i bokföringslagen och i lagen om företagsformen i fråga, såsom aktiebolagslagen, är dock mycket begränsade och entydiga eftersom de uteslutande grundar sig på omständigheter som gäller företagets egen verksamhet och som är lättillgängliga. Således blir den administrativa tilläggsbördan för utarbetandet av verksamhetsberättelsen mycket liten i bokslutsinformationen som helhet. (Situationen är annorlunda om ett företag emitterar aktier eller andra värdepapper för att skaffa finansiering från allmänheten. I sådana fall ska verksamhetsberättelsen uppfylla ytterligare värdepappersmarknadsrättsliga krav som till sin omfattning och därmed också till sin administrativa börda är betydande, men som i princip inte påverkas av det berörda företagets storlek.) 

Verksamhetsberättelsen omfattas inte heller av straffansvaret enligt strafflagen (39/1889), så till denna del är en övergång från kategorin för de största företagen till små företag inte betydande i detta avseende. Likaså, oberoende av företagsstorlek, omfattas alla bokföringsskyldiga i fråga om sitt bokslut av straffrättsligt ansvar, vilket innebär att övergångar mellan storlekskategorier inte inverkar på risken för påföljder. 

Vad som konstateras i avsnitt 5.2.2 tredje stycket om eventuella ytterligare bördor för myndigheterna gäller även övergången till små företag. 

5.2.4  Nationella konsekvenser av minskningen av antalet stora företag

Den mest betydande följden med tanke på den administrativa bördan av att ett företag i och med den föreslagna lagändringen övergår bort från gruppen stora företag är att den obligatoriska hållbarhetsrapporteringen inte längre ingår (närmare i avsnitt 3.2). Detta gäller dock inte börsnoterade företag, det vill säga företag vars aktier eller andra värdepapper är föremål för offentlig handel på en reglerad marknadsplats, eftersom ett börsnoterat företag oberoende av storlek alltid är hållbarhetsrapporteringsskyldigt (förutom börsnoterade företag av mikrostorlek). I Finland finns det sammanlagt 129 börsnoterade företag, av vilka åtminstone 33 uppfyller kriterierna för stora företag (så kallade Large cap -bolag).  

Lagändringen gäller i enlighet med vad som anförs i avsnitt 5.2.1 cirka 15 procent av sådana finländska bokföringsskyldiga som enligt gällande gränsvärden hör till kategorin stora företag. Detta innebär sammanlagt 240 företag i det material som använts i EU-kommissionens utredning. Dessutom med beaktande av att kommissionens material endast består av aktiebolag torde man försiktigt kunna uppskatta att åtminstone 270 företag kommer att omfattas av övergången. För dem minskar den administrativa bördan i regel med beloppet för kostnaderna för den hållbarhetsrapportering som uteblir. 

De kostnader för hållbarhetsrapportering som den europeiska rådgivande gruppen för finansiell rapportering Efrag ( European Financial Reporting Advisory Group ) uppskattat för kommissionen beskrivs i regeringens proposition 20/2023 rd i avsnitt 4.2.3 och 4.2.6. På det sätt som Efrag föreslår kan kostnaderna delas upp enligt följande när uppskattningen gäller fastställandet av de kostnader som krävs för att inleda hållbarhetsrapporteringen:  

nya rapporteringssystem och implementering av dem 320 000 euro 

compliance och andra nya administrativa åtgärder 287 000 euro 

granskning av hållbarhetsrapporteringen 432 000 euro 

Totalt uppgår kostnaden för den räkenskapsperiod då rapporteringen inleds, definierad på det beskrivna sättet, till cirka en miljon euro (1 039 000 euro). För de 270 företag som avses i lagändringen innebär detta således en minskning av den administrativa bördan med 270 miljoner euro.  

Detta gäller dock endast den administrativa besparingen för det år då hållbarhetsrapporteringen inleds. En ännu mer betydande minskning av den administrativa bördan är dock kontinuerlig till sin karaktär, det vill säga den riktas permanent från en räkenskapsperiod till en annan. I Efrags utredning uppskattas den årliga kostnaden för granskning av hållbarhetsrapporteringen uppgå till 360 000 euro (regeringens proposition 20/2023 rd, avsnitt 4.2.5). Detta är uteslutande en extern kostnad som betalas till den revisionssammanslutning som utför granskningen. Dessutom tillkommer interna personalkostnader och andra kostnader för det rapporteringsskyldiga företaget för insamlingen av de uppgifter som ska rapporteras samt för det datatekniska underhållet av rapporteringssystemet. Enligt försiktiga uppskattningar är den årliga kostnaden för ett hållbarhetsrapporterande företag således minst 500 000 euro. När detta multipliceras med antalet företag som avses i lagändringen, 270, innebär ändringen att den sammanlagda administrativa bördan minskar med totalt 135 miljoner euro på årsnivå. 

Vid uppskattningen finns det dock skäl att vara försiktig med beaktande av att åtminstone en del av de företag som avses ovan sannolikt kommer att rapportera om sina hållbarhetsfrågor på samma sätt som det föreskrivs förpliktande om vid hållbarhetsrapportering. Reservationen baserar sig på att finansinstitutens kreditgivning och prissättningen av den i allt högre grad torde påverkas av hållbarhetsaspekter till följd av bankernas och andra finansinstituts egna skyldigheter när det gäller kapitaltäckning och rapportering. Eftersom en frivillig hållbarhetsrapportering således kan ligga i företagets intresse för att kontrollera finansieringskostnaderna, bär företaget kostnaderna för rapporteringen. 

Det som anförs ovan gäller uteslutande hållbarhetsrapporteringen. När det gäller kraven på innehållet i bokslutet och verksamhetsberättelsen har en övergång bort från gruppen stora företag ingen större inverkan. Kraven på bokslut och verksamhetsberättelse för medelstora företag är i stort sett desamma som för stora företag. Stora företag har däremot ålagts en skyldighet att registrera sina bokslut digitalt. Detta medför enligt en försiktig uppskattning en kostnad på minst 50 000 euro per räkenskapsperiod. Om kostnaden uteblir innebär det för de 270 företag som ändringen gäller en minskning av den administrativa bördan med cirka 13,5 miljoner euro per år. 

Vad som konstateras i avsnitt 5.2.2 tredje stycket om eventuella ytterligare bördor för myndigheterna gäller även en övergång bort från gruppen stora företag. 

5.2.5  Övriga konsekvenser

Förslaget påverkar inte skatteintäkterna och medför inte heller några nya skyldigheter för Skatteförvaltningen. Inte heller Patent- och registerstyrelsen, som är registermyndighet för bokslutsuppgifter, påverkas. 

Förslaget berör inte frågor som rör konsumenternas ställning. Med tanke på det allmänna informationsintresset i det civila samhället har förslaget inga konsekvenser för skyldigheten att registrera bokslutsuppgifter och för den allmänna offentligheten som tillgodoses med hjälp av den. Höjningen av gränsvärdena innebär däremot, i synnerhet i fråga om stora företag, att ett mindre antal företag än för närvarande har skyldighet att lämna hållbarhetsrapporter enligt 7 kap. i bokföringslagen och berörs av den allmänna offentlighet om hållbarhetsaspekter som följer av dem, till den del de företag som inte omfattas av rapporteringsskyldigheten inte offentliggör rapporterna på eget initiativ. Detta kan också inverka på fullgörandet av finansmarknadsaktörernas egna informationsskyldigheter, som baserar sig på deras kundföretags hållbarhetsrapportering.