1  1 Bakgrund och beredning

Rysslands invasion av Ukraina har inneburit en grundläggande och långvarig försämring i Finlands och Europas säkerhetspolitiska omgivning. Ryssland har genom sina aggressiva och folkrättsvidriga krigshandlingar utmanat den internationella regelbaserade ordningen och äventyrat fred och stabilitet i det euroatlantiska området. Ett storskaligt och långvarigt krig pågår igen i Europa. Det går inte att utesluta risken för att kriget sprider sig. Försvarsministeriet. (2024). Statsrådets försvarsredogörelse. Försvarsministeriets publikationer 2024:6. Hämtad på adressen . https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/handle/10024/166003 

Till bakgrunden för denna proposition hör också de förmågekrav som medlemskapet i Nordatlantiska fördragsorganisationen (nedan Nato ) har medfört för Finland, och erfarenheterna från kriget i Ukraina när det gäller behovet av att skydda det civila samhället. Enligt statsrådets försvarsredogörelse förutsätter en stark avskräckning och ett starkt försvar beredskap i enlighet med totalförsvaret och en starkare samordning av beredskapen. Utvecklingen i omvärlden, iakttagelserna om Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Finlands Natomedlemskap förutsätter att beredskapen för ett militärt hot tas som utgångspunkt. Den militära beredskapen och befolkningsskyddet baserar sig på samma hotbilder. Samhällets starka förmåga att skydda den civila befolkningen och den kritiska infrastrukturen mot verkningar av väpnade angrepp möjliggör för sin del att funktioner som är viktiga för det militära försvaret fortsätter. I försvarsredogörelsen konstateras det att beredskapen inför militära hot – i synnerhet Försvarsmaktens operativa planering – skapar kvantitativa och kvalitativa grunder för andra myndigheters och olika samhällssektorers beredskap för Finlands försvar. Vid utvecklandet av totalförsvaret beaktas i fortsättningen de krav som Natos operativa planer och försvarsplanering samt försvarssamarbetet ställer.  

I propositionen föreslås att lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021) ändras genom att bestämmelser om samarbetet mellan Försvarsmakten och välfärdsområdena tas in i lagen. Bestämmelserna gäller beredskap för handräckning under normala förhållanden och beredskap för undantagsförhållanden. Propositionen syftar till att förbättra Finlands försvarsförmåga och stärka det civila samhällets stöd till Försvarsmakten och Nato. 

I enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering Ett starkt och engagerat Finland. Regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering 20.6.2023. Hämtad på adressen . http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-383-795-9 utvecklas beredskapen och förberedelserna inom social- och hälsovården att svara på internationella, nationella och regionala risker under normala förhållanden och undantagsförhållanden. Lagstiftningen preciseras så att arrangemangen för ledning, styrning och andra arrangemang inom välfärdsområdena och de fem samarbetsområdena och på riksnivå bildar en nationell helhet. Dessutom säkerställs det att funktionerna inom social- och hälsovården är förenliga med de förpliktelser som medlemskapet i Nato medför.  

Nuläget och utvecklingsbehoven för social- och hälsovårdens beredskap och förberedelser har behandlats bland annat i delegationen för social- och hälsovården under undantagsförhållanden sedan 2019. Delegationen har till uppgift att planera och förbereda skötseln av social- och hälsovården under undantagsförhållanden samt de med beredskapen under normala förhållanden förknippade ärenden och stödåtgärder vilkas ordnande under normala förhållanden utgör grunden för förberedelser inför undantagsförhållanden (lag om delegationen för social- och hälsovården under undantagsförhållanden, 1554/2011). Under de senaste åren har lagstiftningen om beredskapen inom social- och hälsovården utvecklats aktivt, bland annat i samband med social- och hälsovårdsreformen och när välfärdsområdena inrättades. 

Regeringens proposition har beretts som tjänsteuppdrag vid social- och hälsovårdsministeriet. I beredningen deltog sakkunniga särskilt från social- och hälsovårdsministeriet, finansministeriet, försvarsministeriet och Försvarsmakten. Från välfärdsområdena har dessutom ledande tjänsteinnehavare och beredskapsansvariga i social- och hälsovårdens och Försvarsmaktens samarbete deltagit i beredningen. Beredarna har i samarbete med de centrala välfärdsområdena och Försvarsmakten tagit fram uppskattningar av den avgörande hälso- och sjukvårdskapacitet som krävs för att trygga försvarsförmågan, och vad den kostar. 

Propositionens innehåll behandlades på välfärdsområdesdelegationens möte den 13 juni 2025 och den 15 augusti 2025. Social- och hälsovårdsministeriets beredskapskommitté har också behandlat innehållet på sina möten. Innehållet har dessutom behandlats av det gemensamma Natoteamet inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde och på många interna och förvaltningsövergripande beredningsmöten. 

2  2 Nuläge och bedömning av nuläget

3  2.2 Välfärdsområdenas beredskap och förberedelser

Enligt 12 § i beredskapslagen (1552/2011) ska statsrådet, statliga förvaltningsmyndigheter, statens självständiga offentligrättsliga inrättningar, övriga statsmyndigheter och statliga affärsverk samt välfärdsområdena och välfärdssammanslutningarna, kommunerna, samkommunerna och kommunernas övriga sammanslutningar genom beredskapsplaner och förberedelser för verksamhet under undantagsförhållanden samt genom andra åtgärder säkerställa att deras uppgifter kan skötas så väl som möjligt också under undantagsförhållanden. Enligt 13 § i beredskapslagen leds och övervakas förberedelserna av statsrådet samt av varje ministerium inom sitt ansvarsområde. Varje ministerium samordnar förberedelserna inom sitt eget ansvarsområde. Det finns särskilda bestämmelser om statsrådets samordning av förberedelserna. 

Beredskapslagen innehåller bestämmelser om hur undantagsförhållanden konstateras, om myndigheternas förberedelser för och om deras befogenheter under undantagsförhållanden. Tröskeln för att tillämpa lagen är hög och den har tillämpats endast två gånger, 16.3.2020–15.6.2020 och 1.3.2021–27.4.2021, på grund av covid-19-pandemin. Befogenheterna enligt lagen om smittsamma sjukdomar och annan lagstiftning om social- och hälsovården räckte inte till för att behärska situationen så att social- och hälsovården kunde säkerställas i tillräcklig utsträckning under undantagsförhållandena.  

Enligt 86 § i beredskapslagen kan social- och hälsovårdsministeriet och inom sitt verksamhetsområde regionförvaltningsverket ålägga en verksamhetsenhet för social- och hälsovården att utvidga eller lägga om sin verksamhet, helt eller delvis flytta verksamheten från verksamhetsdistriktet eller verksamhetsorten till någon annan ort eller att ordna verksamhet också utanför sitt distrikt, placera personer i behov av vård eller omvårdnad i sin verksamhetsenhet oberoende av vad som har bestämts, föreskrivits eller avtalats, och ställa en verksamhetsenhet eller en del av den till statliga myndigheters förfogande. I 87 § i beredskapslagen finns bestämmelser om annan styrning av hälsovården, dvs. om möjligheten för social- och hälsovårdsministeriet att genom sitt beslut ålägga en aktör inom läkemedelsbranschen eller en tillhandahållare av varor och tjänster för hälsovården att ändra sin verksamhet. Med stöd av 88 § i beredskapslagen kan det genom förordning av statsrådet föreskrivas att man avstår från iakttagandet av i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) föreskrivna frister vid ordnande av icke brådskande vård, om det är nödvändigt för ordnande av brådskande vård och om patientens hälsa inte riskeras av att tidsfristen överskrids, och från bedömning av servicebehovet i enlighet med 36 § i socialvårdslagen (1301/2014). I 13 kap. i beredskapslagen finns bestämmelser om ingrepp i offentlig- och privaträttsliga anställningsförhållanden, till exempel avvikelser från anställningsvillkor, och i 14 kap. finns bestämmelser om arbetsplikt. Bestämmelserna gäller också dem som arbetar inom social- och hälsovården.  

Justitieministeriet har inlett en totalreform av beredskapslagen, och i det sammanhanget bedöms det om lagen är aktuell, om den fungerar och om den behöver utvecklas. Avsikten är att arbetsgruppens betänkande ska skickas på offentlig remiss hösten 2025. Propositionen ska överlämnas till riksdagen i början av 2026. Även i fortsättningen kommer förberedelser för undantagsförhållanden att vidtas under normala förhållanden med åtgärder och planering som regleras i den lagstiftning som gäller under normala förhållanden. När det gäller social- och hälsovården måste man ta i beaktande att det är en sektor där man dagligen tampas med frågor om liv och död. Då är skillnaden mellan undantagsförhållanden och störningssituationer under normala förhållanden så hårfin att det inte är ändamålsenligt att använda undantagsförhållanden som villkor för arrangemang som är nödvändiga vid allvarliga störningssituationer inom social- och hälsovården. Därför är det ändamålsenligt att ändringar som gäller beredskap och förberedelser för störningssituationer och undantagsförhållanden inom social- och hälsovården införs i sektorns egen lagstiftning som tillämpas under normala förhållanden.  

Den allmänna skyldigheten att vidta förberedelser enligt 12 § i beredskapslagen preciseras redan nu i social- och hälsovårdslagstiftningen. Enligt 150 § i lagen om välfärdsområden ska välfärdsområdet se till att dess verksamhet fortsätter så störningsfritt som möjligt vid störningar under normala förhållanden samt under undantagsförhållanden. Enligt 95 § i den lagen ska välfärdsområdets förvaltningsstadga innehålla behövliga bestämmelser om ordnandet av förvaltningen och verksamheten, besluts- och förvaltningsförfarandet och välfärdsområdesfullmäktiges verksamhet under undantagsförhållanden och i störningssituationer under normala förhållanden.  

I 7 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård och i förordningar som utfärdats med stöd av den lagen finns bestämmelser om beredskap och förberedelser inom social- och hälsovården i välfärdsområdena. Välfärdsområdena förbereder sig på lokal, regional och nationell nivå för störningssituationer och undantagsförhållanden.  

Enligt 50 § i den lagen ska ett välfärdsområde i samråd med kommunerna inom sitt område och de andra välfärdsområdena i samarbetsområdet för social- och hälsovården genom beredskapsplaner och andra åtgärder i förväg skaffa sig beredskap inför störningssituationer och undantagsförhållanden. 

I december 2024 lämnade regeringen en proposition till riksdagen om ändring av lagen om ordnande av social- och hälsovård (RP 210/2024 rd) som stärkte förberedelserna för störningssituationer och undantagsförhållanden särskilt i samarbetsområdena och på nationell nivå. Lagändringen 822/2025 trädde i kraft den 1 augusti 2025. Enligt den nya 50 a § upprätthåller samarbetsområdena för social- och hälsovården beredskapen, och förfarandena för den gemensamma beredskapen i samarbetsområdet bestäms i det samarbetsavtal som avses i lagens 36 §. Enligt 50 a § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska ett samarbetsområde bland annat avtala om hur välfärdsområdena i samarbetsområdet stöder varandra vid störningssituationer under normala förhållanden och undantagsförhållanden. Dessutom ska det avtalas under vilka förutsättningar ansvaret för ledningen i en allvarligare störningssituation kan överföras till det välfärdsområde som är huvudman för ett universitetssjukhus i samarbetsområdet. 

Genom lag 822/2025 togs en ny 50 b § in i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Enligt 1 mom. i den paragrafen fattar social- och hälsovårdsministeriet i störningssituationer under normala förhållanden samt under undantagsförhållanden beslut om ledningen av välfärdsområdenas verksamhet inom social- och hälsovården och om ändringar i verksamheten samt om fördelningen av resurser mellan välfärdsområdena eller samarbetsområdena, om beslutet behövs för en ändamålsenlig användning av resurserna, för tryggande av ordnandet av tjänster eller för samordning av verksamheten. Ministeriet fattar enligt det momentet också beslut om fördelningen mellan välfärdsområdena eller samarbetsområdena av sådana för verksamhetsområdet centrala resurser som överenskommits inom ramen för internationellt samarbete. I 50 b § 2 mom. anges de störningssituationer under normala förhållanden där ministeriet kan utöva sina befogenheter enligt 1 mom. Enligt momentet är dessa störningssituationer under normala förhållanden 1) pandemier, 2) terrordåd eller andra våldsdåd mot samhällets strukturer eller stora folksamlingar, 3) omfattande eller till sina verkningar annars allvarliga cyberattacker, 4) omfattande eller till sina verkningar annars allvarliga störningar i energiförsörjningen, 5) användning av militära maktmedel eller hot om det, 6) massinvandring och påtryckning genom styrning av invandrare, och 7) andra allvarliga störningssituationer som till sina verkningar kan jämställas med situationerna i 1–6 punkten.  

Inom två månader från att lagen har trätt i kraft, alltså senast den 1 oktober 2025, ska det tillsättas en nationell beredskapsgrupp för social- och hälsovård enligt 50 c §. Gruppen har till uppgift att stödja social- och hälsovårdsministeriet i det nationella beslutsfattandet enligt 50 b §. Till beredskapsgruppen utses företrädare för finansministeriet, de välfärdsområden som är huvudmän för ett universitetssjukhus, Helsingfors stad, HUS-sammanslutningen, ett annat välfärdsområde samt Försvarsmakten om det råder undantagsförhållanden som avses i 3 § 1 mom. i beredskapslagen. 

Varje välfärdsområde som är huvudman för ett universitetssjukhus samt HUS-sammanslutningen ska ha ett beredskapscenter för social- och hälsovården. Beredskapscentrens verksamhet grundar sig på 36 § 3 mom. 10 punkten i lagen om ordnande av social- och hälsovård och på beredskapscentrets uppgifter enligt 51 § i den lagen. Beredskapscentren samarbetar riksomfattande i frågor som gäller hela Finland. Beredskapscentren sammanställer och analyserar information om störningssituationer och risken för sådana inom social- och hälsovården samt upprättar och upprätthåller en lägesbild som beskriver beredskapen i hela områdets social- och hälsovård tillsammans med social- och hälsovårdsministeriet och i samarbete med Institutet för hälsa och välfärd. Lägesbilden innehåller information bland annat om hur tjänsterna fungerar och hur hårt de belastas, vilka personal- och materialresurser som finns att tillgå och hur stödtjänsterna fungerar. Beredskapscentren stöder också förberedelserna, beredskapsplaneringen och upprätthållandet av beredskapen på samarbetsområdets nivå. Social- och hälsovården och räddningsväsendet hör till välfärdsområdenas organiseringsansvar. Därför ingår också beredskapen inom räddningsväsendet i välfärdsområdenas samlade beredskap. I 46 § i räddningslagen (379/2011) föreskrivs det om statliga myndigheters, välfärdsområdesmyndigheters och kommunala myndigheters, inrättningars och affärsverks skyldighet att under räddningsverkets ledning delta i planeringen av räddningsverksamheten och att vid olyckor och tillbud handla så att räddningsverksamheten kan skötas effektivt. I 34 § i den lagen föreskrivs det om ledningen av räddningsverksamheten och i 31 a § om skyldigheten för räddningsväsendets myndigheter att ordna lägesbildsverksamhet för beredskapen för räddningsverksamhet, regleringen av beredskapen inom räddningsväsendet och tryggandet av produktionen av tjänster inom räddningsväsendet. Till assistans vid räddningsinsatser hör enligt 32 § i räddningslagen att ta emot larm, varna befolkningen, avvärja överhängande olyckor, skydda och rädda offer för olyckor samt människor, miljö och egendom som är i fara, släcka eldsvådor och begränsa skador samt ha hand om ledning, kommunikation, underhåll och andra stödfunktioner i anslutning till dessa uppgifter. 

I 10 kap. i räddningslagen finns särskilda bestämmelser om befolkningsskyddsberedskap och befolkningsskyddsutbildning. Avsikten med befolkningsskyddet är att skydda människor som bor i Finland mot väpnade angrepp i en krigssituation. Till befolkningsskyddet hör bland annat att varna befolkningen om faror, skydda dem i skyddsrum och flytta dem till säkrare platser. Enligt 64 § i den lagen ska räddningsväsendets myndigheter förbereda sig på att sköta befolkningsskyddsuppgifter som hör till deras verksamhetsområde bland annat med tillräckliga planer och förberedelser genom att sörja för den bedömning av krigstida hot och konsekvenserna av dem som befolkningsskyddsuppgifterna förutsätter samt utbilda och anslå personal. Bestämmelser om skyddsrum finns i 11 kap. i räddningslagen. Enligt 71 § i den lagen ska ägaren till ett nybygge i byggnaden eller dess närhet inrätta ett skyddsrum som kan bedömas vara tillräckligt stort för dem som bor, stadigvarande arbetar eller annars uppehåller sig i byggnaden. Ett skyddsrum ska ge dem som uppehåller sig där skydd mot verkningar av vapen, mot byggnadsras och mot joniserande strålning och giftiga ämnen. Temperaturen, luftkvaliteten och den hygieniska utrustningsstandarden i skyddsrummet ska vara tillräckliga med hänsyn till lokalens användningsändamål. Denna skyldighet att bygga skyddsrum gäller också social- och hälsovårdslokaler, men i dem beaktas inte behovet av att kunna ge vård.  

Den allmänna skyldigheten att vidta förberedelser enligt 12 § i beredskapslagen har också ansetts omfatta den materiella beredskapen. Syftet med lagen om tryggande av försörjningsberedskapen (1390/1992) är att med tanke på undantagsförhållanden och allvarliga störningar som kan jämföras med undantagsförhållanden trygga de ekonomiska funktioner och därtill hörande tekniska system som är nödvändiga för befolkningens utkomst, landets näringsliv och landets försvar (försörjningsberedskap). I lagen föreskrivs det bland annat om statens säkerhetsupplag. Där lagras råvaror och produkter som är nödvändiga för befolkningens utkomst, näringslivets verksamhet och sådan produktion som stöder försvaret samt berör Finlands internationella avtalsförpliktelser om försörjningsberedskap. För utvecklandet och upprätthållandet av försörjningsberedskapen finns Försörjningsberedskapscentralen, som bland annat upprätthåller statens säkerhetsupplag. I statsrådets beslut om målen för försörjningsberedskapen Arbets- och näringsministeriet. (2024). Statsrådets beslut om målen för försörjningsberedskapen 586/2024. Hämtad på adressen . https://finlex.fi/fi/lainsaadanto/saadoskokoelma/2024/568?language=swe uppställs allmänna mål där beredskapsnivån fastställs med beaktande av minimibehoven för befolkningen och ett nödvändigt näringsliv samt för försvaret. Enligt beslutet stöder försörjningsberedskapsorganisationen social- och hälsovården i synnerhet när det gäller att bygga upp och upprätthålla den materiella försörjningsberedskapens förmåga på nationell nivå. Enligt beslutet ska också det militära försvarets behov beaktas i samarbetet.  

Social- och hälsovården är beroende av fungerande infrastruktur, stödtjänster, diagnostik, digitala informationsresurser och system och utbildad personal samt av material, utrustning och läkemedel som är särskilda för sektorn. Försörjningsberedskapen i fråga om materiella resurser inom social- och hälsovården baserar sig i stor utsträckning på den internationella marknaden och på importen av läkemedel, förbrukningsartiklar och medicintekniska produkter. De logistiska kedjorna måste fungera. Särskilt efter covid-19-pandemin har delegationen för social- och hälsovården under undantagsförhållanden försökt utveckla den materiella beredskapen inom social- och hälsovården tillsammans med logistikcentren i de välfärdsområden som är huvudmän för ett universitetssjukhus, med social- och hälsovårdsministeriet och med Försörjningsberedskapscentralen. Det finns inga särskilda bestämmelser i social- och hälsovårdslagstiftningen om materiell beredskap inom social- och hälsovården.  

Det finns bestämmelser om obligatorisk lagring av läkemedel. Syftet med lagen om obligatorisk lagring av läkemedel (979/2008) är att genom obligatorisk lagring trygga tillgången på läkemedel och möjligheten att använda läkemedel i situationer där den normala tillgången på läkemedel har försvårats eller är förhindrad. Lagen tillämpas bland annat på verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården och på Institutet för hälsa och välfärd, som ska lagra bland annat läkemedelssubstanser och läkemedelspreparat i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om obligatorisk lagring av läkemedel. I lagen anges läkemedelspreparaten och vilka mängder av dem som en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården är skyldig att lagra. Den obligatoriska lagringen grundar sig på konsumtionen under normala förhållanden, vilket innebär att störningssituationer eller undantagsförhållanden som kan leda till betydande förändringar i konsumtionen inte beaktas. Dessutom påverkar förändringen i läkemedelskonsumtionen de obligatoriska lagringsvolymerna först följande år. Man kan anta att också störningar i tillgången på läkemedel ökar i störningssituationer under normala förhållanden och under undantagsförhållanden. . Sannolikt skulle den obligatoriska lagringen också under undantagsförhållanden utgöra ett kortvarigt stöd för befolkningens läkemedelsförsörjning, men mekanismen ger inte den beredskap som krävs för att säkerställa försvarsförmågan. 

Riksdagen antog den 13 maj 2025 en ny lag om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft (310/2025). Med den lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2557 om kritiska entiteters motståndskraft och om upphävande av rådets direktiv 2008/114/EG, det så kallade CER-direktivet. Genom CER-direktivet eftersträvas bättre tryggande av motståndskraften hos ömsesidigt beroende tjänster som är kritiska med tanke på samhällets funktionsförmåga samt upprätthållande av samhällets ekonomiska funktioner. Lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft tillämpas på hälso- och sjukvården, som är en av de sektorer som anges i direktivet och den nationella lagen. Det innebär till exempel tillhandahållare av hälso- och sjukvårdstjänster, aktörer inom läkemedelsbranschen och vissa tillverkare av medicintekniska produkter. Den nationella lagen tillämpas dessutom på anordnare och producenter av socialservice. På välfärdsområdena tillämpas lagen i fråga om den social- och hälsovård som de ordnar och producerar.  

Med stöd av lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft identifierar respektive ministerium de kritiska aktörerna inom sitt förvaltningsområde. En enskild eller offentlig sammanslutning eller en funktionell del av en sådan kan utses till en kritisk aktör. En aktör som utsetts som kritisk är skyldig att vidta lämpliga och proportionella tekniska, säkerhetsmässiga och organisatoriska åtgärder på grundval av en riskbedömning och annan relevant information för att säkerställa sin motståndskraft. Aktören är också skyldig att utarbeta en plan för att säkerställa motståndskraften. Aktörerna är skyldiga att anmäla incidenter till myndigheterna. Lagen innehåller dessutom bestämmelser om statsrådets och de behöriga myndigheternas skyldigheter att vidta nationella åtgärder. Inrikesministeriet samordnar olika uppgifter i statsrådet. De kritiska aktörerna inom social- och hälsovården har ännu inte utsetts. Social- och hälsovårdsministeriet har inlett bedömningen av vilka aktörer som är kritiska.  

4  3 Målsättning

Syftet med de ändringar som föreslås i lagen om ordnande av social- och hälsovård är att säkerställa att Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet, Nato och Finlands andra militära allierade har möjlighet att begära handräckning av välfärdsområdena under normala förhållanden och under andra undantagsförhållanden än användning av militära maktmedel för att de ska kunna ordna den hälso- och sjukvårdsverksamhet som de ansvarar för. Handräckning ska kunna begäras och ges i störningssituationer under normala förhållanden som avses i 50 b § 2 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård samt under undantagsförhållanden som grundar sig på en synnerligen allvarlig storolycka och förhållandena omedelbart efter den, som avses i 3 § 4 punkten i beredskapslagen, en pandemi enligt 5 punkten som till sina verkningar kan jämföras med en synnerligen allvarlig storolycka eller så kallad hybridpåverkan som avses i 3 § 6 punkten i beredskapslagen. Handräckningsbestämmelsen i propositionen tillämpas inte i situationer där militära maktmedel används eller när det finns ett sådant hot. Då leds och samordnas samarbetet mellan välfärdsområdena och Försvarsmakten med olika förfaranden som på detaljnivå är sekretessbelagda med stöd av 24 § 1 mom. 10 punkten i offentlighetslagen. 

Ett annat syfte är att precisera välfärdsområdenas skyldighet att förbereda sig för undantagsförhållanden enligt 3 § 1 och 2 punkten i beredskapslagen, dvs. väpnat angrepp eller hot om väpnat angrepp, och på det sättet trygga de hälso- och sjukvårdsarrangemang som Finlands försvarsförmåga förutsätter. Detta är en ny uppgift för välfärdsområdena som går ut på att förbereda sig för väpnat angrepp eller hot om ett sådant angrepp till den del som det stöder Försvarsmaktens eller Natos försvarsförmåga. Avsikten med propositionen är inte att ålägga välfärdsområdena skyldigheter som gäller beredskapen att ordna social- och hälsovård för civilbefolkningen, eftersom de skyldigheterna redan nu ingår i den gällande lagstiftningen. Propositionen innehåller inte heller några bestämmelser om specialuppgifter för socialvården under undantagsförhållanden. Välfärdsområdet ska enligt förslaget vara skyldigt att förbereda sig för användning av militära maktmedel och hot om sådana situationer på de sätt som anges i lagen, men så att beredskapen i det enskilda välfärdsområdet anges i ett beslut av statsrådet. Statsrådets beslut bereds så att det grundar sig på Försvarsmaktens faktiska behov. Då kan det i praktiken förekomma geografisk variation i uppgifterna, så att alla välfärdsområden inte har samma beredskapsnivå och beredskapsrelaterade uppgifter. Ett mål är också att säkerställa det intensiva samarbete mellan välfärdsområdena och Försvarsmakten som dessa uppgifter kräver, såväl i planerings-, utbildnings- och övningssamarbetet under normala förhållanden som i Finlands försvar under undantagsförhållanden. Målet är att samarbetsområdenas beredskapscenter ska styra och stödja också de föreslagna nya uppgifterna i välfärdsområdenas beredskapsplanering. 

De ändringar som föreslås gör att social- och hälsovården bättre kan förbereda sig på ett väpnat angrepp mot Finland och på en situation där hälso- och sjukvårdens verksamhet måste kunna fortgå och utvidgas samtidigt som den attackeras militärt. De föreslagna ändringarna gör det samtidigt möjligt att fullgöra de skyldigheter som Finlands fulla medlemskap i Nato innebär för hälso- och sjukvården. 

Syftet med den föreslagna finansieringslösningen är att säkerställa att välfärdsområdena får den finansiering som de behöver för uppgiften. Detta görs genom att de preciserade uppgifterna och deras finansiering genom statsrådets beslut anpassas till de anslag som avsatts för uppgifterna i statsbudgeten. När anslagen bereds beaktas kopplingen till Försvarsmaktens behov. Målet är att verksamheten inte ska behöva vara offentlig. Propositionens syfte är att planeringen och eventuella investeringar ska kunna göras på lång sikt. 

5  Förslagen och deras konsekvenser

6  4.2.5 Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna

Tillräckliga hälsovårdstjänster och rätt till livet  

Enligt 19 § 1 mom. i grundlagen har alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Avvikande från andra grundläggande sociala rättigheter är bestämmelsen i grundlagen formulerad i form av en subjektiv rätt. Rätten till oundgänglig omsorg omfattar rätten till brådskande sjukvård (se GrUU 59/2024 rd och RP 309/1993 rd, s. 74). Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska det allmänna, enligt vad som närmare föreskrivs genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Rätten till tillräckliga hälsovårdstjänster tryggas i de allvarligaste situationerna ytterst av rätten till liv enligt 7 § i grundlagen (se GrUU 65/2014 rd, s. 4/II). I 22 § i grundlagen förpliktas det allmänna att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses i praktiken. Det allmänna ska aktivt skapa faktiska förutsättningar för att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses. För statens del kan det innebära bland annat att de grundläggande fri- och rättigheterna tryggas genom lagstiftningsåtgärder. 

En persons rätt till hälsa och till att få tjänster inom hälso- och sjukvården ingår som mänsklig rättighet också i flera konventioner om mänskliga rättigheter som är bindande för Finland. Till de viktigaste av dessa hör den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som ingåtts i FN:s regi (FördrS 6/1976, ESK-konventionen). Enligt artikel 2.1 förbinder sig varje konventionsstat att utnyttja sina resurser för att säkerställa att syftet med konventionen uppnås. En konventionsstat får under inga omständigheter berättiga ett underlåtande att fullgöra sina minimiskyldigheter och får inte avvika från dessa skyldigheter. Enligt artikel 6 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (FördrS 8/1976, MP-konventionen) har varje människa en inneboende rätt till livet och denna rätt ska skyddas genom lag. I punkt 11 i del I i Europarådets reviderade europeiska sociala stadga (FördrS 78–80/2002) förbinder sig de avtalsslutande staterna till att var och en har rätt att komma i åtnjutande av alla åtgärder som kan bidra till att ge honom eller henne bästa möjliga hälsotillstånd. I artikel 11 i del II i stadgan fastställs rätten till bästa möjliga hälsotillstånd och rätten till hälso- och sjukvård. I artikel 13 i del II föreskrivs det om rätten till social och medicinsk hjälp. Därtill erkänns till exempel i FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 59–60/1991), som är bindande för Finland, som mänsklig rättighet bland annat rätten till bästa möjliga hälsotillstånd och till hälsovårdstjänster som tryggar detta. 

Enligt 127 § i grundlagen är varje finsk medborgare skyldig att delta i fosterlandets försvar eller att bistå försvaret på det sätt som bestäms i lag. I enlighet med grundlagen och internationella konventioner om mänskliga rättigheter ska det allmänna trygga de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna för var och en . På försvarsgrunder kan dessa rättigheter emellertid begränsas så att en person under krigsförhållanden exempelvis med stöd av lagstiftningen om värnplikt kan åläggas att utföra uppgifter som innefattar en risk för förlust av liv eller hälsa. Skyddet för de grundläggande rättigheterna och friheterna och de mänskliga rättigheterna omfattar emellertid i princip också personer som deltar i väpnad verksamhet och de ska tryggas tillräckliga hälsovårdstjänster vid sjukdom eller skada. Också konventioner som gäller internationell humanitär rätt har syftet att skydda till exempel sårade soldater.  

Syftet med denna proposition är att trygga verksamheten inom hälso- och sjukvården för Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet, Nato och dess medlemsländers väpnade styrkor samt Finlands andra allierades väpnade styrkor i alla omständigheter. Den föreslagna lagstiftningen preciserar välfärdsområdenas skyldighet att förbereda sig på undantagsförhållanden enligt 3 § 1 och 2 punkten i beredskapslagen, dvs. i händelse av väpnat angrepp eller hot om väpnat angrepp.  

I princip vilar ansvaret för att ordna hälso- och sjukvården i Finland på välfärdsområdena. Beroende på Försvarsmaktens särskilda omständigheter har det dock ansetts att den utan dröjsmål och med sakkunskap ska kunna tillhandahålla de hälsovårdstjänster som dessa omständigheter förutsätter. Därför har man beslutat anta en lag om hälsovården inom Försvarsmakten, enligt vilken försvarsmaktens egen hälso- och sjukvårdsorganisation i regel ser till hälsovården för de patienter vars hälsovård Försvarsmakten ansvarar för (se RP 230/1986, rd s. 1). Med den lag som nu föreslås strävar man efter att trygga att den hälso- och sjukvård som Försvarsmaktens, Gränsbevakningsväsendets, Natos och dess medlemsländers väpnade styrkors samt Finlands övriga allierades väpnade styrkor behöver kan förstärkas genom stöd i form av handräckning från välfärdsområdena samt genom särskilda skyldigheter för välfärdsområdena att förbereda sig för undantagsförhållanden enligt 3 § 1 och 2 punkten i beredskapslagen, dvs. väpnat angrepp eller hot om väpnat angrepp. 

Vid undantagsförhållanden som råder under väpnat angrepp eller hot om väpnat angrepp kan befogenheter enligt beredskapslagen tas i bruk för tryggande av hälso- och sjukvården. Till exempel genom att befogenheter enligt 86 § i beredskapslagen tas i bruk kan verksamhetsenheter för social- och hälsovården åläggas att lägga om sin verksamhet på olika sätt och också att flytta verksamhet utanför det normala verksamhetsområdet. Den lag som nu föreslås förbättrar också beredskapen att vid behov vidta åtgärder som avses i beredskapslagen.  

Avsikten med propositionen är att skapa ytterligare förutsättningar för att hälso- och sjukvården ska bevaras funktionsdugliga och det allmänna på det sätt som grundlagen och konventionerna om de mänskliga rättigheterna förutsätter ska kunna trygga att åtminstone brådskande hälsovårdstjänster är tillgängliga också under väpnat angrepp och hot om väpnat angrepp. Reglering enligt propositionen gör det också möjligt för välfärdsområdena att skydda kritiska funktioner och decentralisera verksamheten och att ge social- och hälsovårdspersonalen utbildning och träning som behövs under undantagsförhållanden. Propositionen kan anses stärka de rättigheter till liv och tillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster som tryggas som grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter. 

Jämlikhet 

Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Enligt den paragrafen får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Bestämmelsen förbjuder diskriminering och ålägger myndigheterna att bemöta dem som uträttar ärenden hos förvaltningen jämlikt. Det här gäller också patienternas rätt att få service på lika villkor.  

I och med anslutningen till Nato är Finland skyldigt att erbjuda alliansens styrkor som övar och verkar i Finland likvärdiga hälso- och sjukvårdstjänster som styrkorna i Finlands försvarsmakt. Även om den lag som nu föreslås har syftet att trygga de hälso- och sjukvårdstjänster som Försvarsmakten och Nato behöver, ingår i propositionens 53 b § 1 mom. 1 punkten en bestämmelse om att välfärdsområdet har skyldighet att trygga och skydda kritiska lokaler för hälso- och sjukvård med beaktande även av behoven hos befolkningen i området. 

Propositionen innebär inte att soldater eller civilpersoner i Försvarsmaktens och alliansens tjänst prioriteras i tilldelningen av resurser eller i tillgången till vård. I stället ska alla som behöver hälso- och sjukvårdstjänster bemötas jämlikt och besluten om vård fattas på medicinska grunden.  

Välfärdsområdenas självstyrelse 

Enligt 121 § 1 och 2 mom. i grundlagen är Finland indelat i kommuner, vars förvaltning grundar sig på självstyrelse för kommunens invånare, och bestämmelser om de allmänna grunderna för kommunernas förvaltning och om uppgifter som åläggs kommunerna utfärdas genom lag. Enligt 121 § 4 mom. i grundlagen utfärdas bestämmelser om självstyrelse på större förvaltningsområden än kommuner genom lag. Bestämmelser om välfärdsområdenas självstyrelse finns i lagen om välfärdsområden. Enligt 6 § 1 mom. i lagen om välfärdsområden sköter välfärdsområdet de uppgifter som det ska sköta enligt lag.  

Grundlagsutskottet har konstaterat att 121 § 1 mom. i grundlagen utgör en helhet tillsammans med 121 § 4 mom. i grundlagen (se GrUU 20/2013 rd, s. 9 II). Av 121 § 4 mom. i grundlagen eller dess förarbeten kan det ändå inte enligt grundlagsutskottet utläsas krav på att självstyrelsen i förvaltningsområden som är större än kommuner, såsom välfärdsområden, ska vara likadan som den kommunala självstyrelse som avses i grundlagen, som har långa historiska traditioner och uttryckliga bestämmelser om särskilda konstitutionella garantier (GrUU 17/2021 rd, 15 stycket, och GrUU 26/2017 rd, s. 21). Detta innebär ändå inte att lagstiftaren har helt fri prövningsrätt när det gäller minimikraven på självstyrelsen i förvaltningsområden som är större än kommuner (GrUU17/2021 rd, 16 stycket och GrUU 26/2017 rd, s. 19). Grundlagsutskottet har framhållit att de nödvändiga baselementen för självstyrelsen för områden som är större än kommuner är att självstyrelsen har en demokratisk grund och att besluten fattas demokratiskt (GrUU 17/2021 rd, 9 stycket och GrUU 26/2017 rd, s. 19 och 20). 

Finland har ratificerat Europarådets stadga om lokal självstyrelse (FördrS 66/1991), som anger de centrala särdragen i den lokala självstyrelsen. Enligt artikel 3 i stadgan avses med kommunal självstyrelse kommunernas rätt och möjlighet att inom lagens gränser reglera och sköta en väsentlig del av de offentliga angelägenheterna på eget ansvar och i den lokala befolkningens intresse. Denna rätt ska utövas av fullmäktige eller församlingar, som ska bestå av ledamöter valda genom sluten omröstning i fria direkta val på grundval av allmän och lika rösträtt, och som kan ha inför dem ansvariga verkställande organ.  

Av detta följer att de beredskapsuppgifter som avses i propositionen måste regleras genom lag. Propositionen innehåller bestämmelser som är av betydelse för välfärdsområdenas självstyrelse, och i fråga om Helsingfors stad också för den kommunala självstyrelsen. I denna proposition avses med välfärdsområde emellertid också Helsingfors stad.  

Kommunerna finansierar sin verksamhet med skatteintäkter, statsandelar och verksamhetsintäkter, till exempel kundavgifter och försäljningsinkomster. Välfärdsområdena har ingen beskattningsrätt. Deras huvudsakliga inkomstkälla är finansiering med allmän täckning med tillägg av verksamhetsintäkter. I princip beslutar välfärdsområdena och kommunerna om allokeringen av sina disponibla medel för skötsel av sina uppgifter om inte separat finansiering tilldelas av statens medel för skötsel av en viss uppgift.  

Ett välfärdsområde är enligt den föreslagna 53 a § skyldigt att i störningssituationer under normala förhållanden samt under undantagsförhållanden enligt 3 § 4–6 punkten i beredskapslagen ge Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet, Nato och Finlands övriga allierade handräckning. Den som begär handräckning är i princip inte skyldig att ersätta välfärdsområdet för kostnaderna för handräckningen. Det kan antas att begäranden om handräckning av välfärdsområdena som görs av myndigheter som avses i bestämmelsen är sällsynta och att de inte förekommer regelbundet. 

I den 53 b § som nu föreslås anges särskilda beredskapsskyldigheter för välfärdsområdena som är nya och mer omfattande än de skyldigheter i händelse av undantagsförhållanden som avses i 50 § 1 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Avsikten med de nya uppgifter som i propositionen föreslås för välfärdsområdena är utöver att trygga tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna för invånarna i välfärdsområdena också att trygga motsvarande rättigheter för Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets personal, Natos och dess medlemsländers väpnade styrkor samt Finlands övriga allierades väpnade styrkor och Natos personal. Det föreslås dock att kostnader som orsakas av dessa uppgifter ersätts med specifikt anvisade statliga medel. 

Att välfärdsområdena åläggs de uppgifter som avses i propositionen genom att de regleras i lag på det sätt som nu föreslås påverkar inte välfärdsområdenas självstyrande ställning. 

7  5 Alternativa handlingsvägar

8  5.1 Handlingsvägar som grundar sig på gällande lagstiftning

I beredningen granskades ett alternativ där samarbetet mellan Försvarsmakten och välfärdsområdena fortsätter med gällande lagstiftning. I den modellen är det möjligt att ytterligare fördjupa planeringen mellan Försvarsmakten och välfärdsområdena och att parterna samarbetar till exempel i fråga om identifiering av olika behov inom materiell beredskap. Alla tänkbara upphandlingar och investeringar ska emellertid då göras inom ramen för statens finansiering med allmän täckning och välfärdsområdena kan använda egen prövning i detta avseende. Därmed eftersträvas avtal mellan välfärdsområdena och Försvarsmakten. I den här modellen blir den nationella nivån på beredskapen de facto varierande och inga nya funktioner eller förbättringar i anslutning till skyddet för infrastruktur är sannolikt möjliga utan avsevärd förbättring av välfärdsområdenas ekonomiska situation. 

I fråga om allokeringen av eventuell tilläggsfinansiering bedömdes ett alternativ där statsunderstöd till välfärdsområdena utnyttjas. Enligt 52 § 1 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård kan staten medverka i utvecklandet och upprätthållandet av den riksomfattande och regionala beredskap och de riksomfattande och regionala förberedelser som behövs inom social- och hälsovården genom att till den aktör som social- och hälsovårdsministeriet har utsett och bemyndigat betala ersättning för skötseln av en särskild uppgift. Social- och hälsovårdsministeriet har ingått sådana avtal med Vanda och Kervo välfärdsområde, HUS-sammanslutningen och Norra Österbottens välfärdsområde. 

Enligt 52 § 2 mom. kan staten dessutom medverka i hanteringen av exceptionella störningssituationer genom att finansiera verksamhet som det av särskilda skäl är ändamålsenligt att ersätta av statsmedel när välfärdsområdets eller HUS-sammanslutningens resurser inte är tillräckliga för att hantera situationen. Det kan till exempel vara fråga om en storolycka som tillfälligt orsakar välfärdsområdet oskäligt stora kostnader. Statsunderstödet är avsett för ersättning av plötsliga kostnader som orsakas av störningssituationer i aktiv fas och inte för långsiktiga beredskapsuppgifter som aves i denna proposition. 

Statsunderstöd enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård ger i sig en möjlighet att inrikta finansiering till enskilda välfärdsområden. Dessa statsunderstöd är emellertid av en karaktär som har använts för funktioner av andra slag och den finansiering som står till buds på årsnivå har varit liten. Under beredningen har det konstaterats att en modell som bygger på statsunderstöd inte är lämplig för finansiering av permanenta lagstadgade uppgifter. Det här står i strid också med lagen om välfärdsområden, där välfärdsområdet i enlighet med 6 § ordnar de uppgifter som det ska sköta enligt lag. 

I beredningen bedömdes också en modell där en del av investeringarna genomförs genom Försörjningsberedskapscentralen, varvid ingen reglering behövs om de relaterade uppgifterna. Detta löser emellertid inte frågan om behov i anslutning till skyddande av lokaler, planering, utbildning och övning. När investeringarna görs av välfärdsområdet kan till exempel materialomloppet i välfärdsområdenas normala verksamhet skötas kostnadseffektivt och på så sätt kan svinn undvikas jämfört med passiv lagring. Eftersom välfärdsområdena ändå i praktiken producerar den hälso- och sjukvård som krävs för stödjande av försvarsförmågan är det motiverat att i synnerhet välfärdsområdenas beredskapsnivå utvecklas.  

Ett alternativt tillvägagångssätt kunde också vara att verksamheten i sin helhet ordnas i Försvarsmaktens regi. Detta innebär i praktiken att separata militärsjukhus inrättas i stället för dem som tidigare har lagts ned och att omfattande rekrytering görs för fredstida uppgifter inom Försvarsmakten. Kostnaderna för denna modell är mångfaldiga jämfört med den intensifiering av samarbetet mellan det civila och det militära som redan genomförts i tiotals år. 

Handlingsmodeller som tillämpats i utlandet 

I internationell jämförelse är systemen inom den civila och den militära hälso- och sjukvården separata i största delen av västländerna. Den offentliga och den privata hälso- och sjukvården för civilbefolkningen produceras alltså i ett separat system och ett annat system är avsett för behoven inom hälso- och sjukvård för soldater. I fråga om Finlands närmaste allierade varierar förfarandena. De nordiska länderna är emellertid lika i att de inte har något eget separat system för militär hälso- och sjukvård eller några militärsjukhus. I de baltiska länderna är motsvarande modell i bruk också i Estland och Lettland, medan Litauen också har en militär hälso- och sjukvård. I de östeuropeiska länderna är det allmänt med militärsjukhus. Till exempel i Polen finns det för närvarande 8 militärsjukhus. I de europeiska Natoländerna finns det också militärsjukhus i Tyskland och Frankrike, medan Storbritannien har upplöst sitt system med militärsjukhus. Military Medical Corps Worldwide. (2025). Hämtad på adressen: https://military-medicine.com/almanac/ 

Nato strävar efter att förenhetliga och samordna systemen i olika länder genom att publicera standarder. I fråga om sjukvård finns det till exempel en doktrin om stöd för sjukvård. Nato Standardization Office. (2019). Nato standard AJP-4.10 Allied joint doctrine for medical support. Edition C Version 1. Hämtad på adressen: https://coemed.org/files/stanags/01_AJP/AJP-4.10_EDC_V1_E_2228.pdf Där definieras de grundläggande medicinska kraven på genomförande av operationer. Även om dokumentet i fråga är från 2019 konstateras också där att centrala faktorer att beakta är bland annat enheternas rörlighet och skydd för enheterna. Oavsett om ett land har militär hälso- och sjukvård eller militärsjukhus har man inom Nato konstaterat att i situationer med användning av militära maktmedel behöver ländernas väpnade styrkor betydande stöd av den civila hälso- och sjukvården.  

EU-länderna har redan i flera års tid arbetat för att skapa kapaciteter för olika störningssituationer där det behövs brådskande hälso- och sjukvård. Den europeiska räddningspoolen innehåller olika kapaciteter, Union Civil Protection Knowledge Network. (2024). European Civil Protection Pool. Hämtad på adressen: https://civil-protection-knowledge-network.europa.eu/media/ecpp-capacities-brochure till exempel kapacitet för medicinsk flygevakuering samt olika EMT-kapaciteter (Emergency Medical Team). EMT-kapaciteterna finns till största delen i olika tillfälliga konstruktioner, tält eller vårdplatser i transportmedel, och i de största av dem kan man genomföra bland annat intensivvård, operationer och avdelningsvård. Också WHO har gjort ett stort arbete för att bygga upp EMT-kapaciteterna och publicerat minimistandarder för verksamhet av den här typen. World Health Organization. (2021). Classification and minimum standards for emergency medical teams. Hämtad på adressen: https://www.who.int/publications/i/item/9789240029330 

Flera olika initiativ och projekt pågår i syftet att stärka samarbetet mellan den civila och den militära hälso- och sjukvården. Under Tysklands Bundeswehr, det vill säga försvarsmakten, verkar Multinational Medical Coordination Centre-Europe (MMCC-E), som har syftet att vara ett koordinerat stöd i sjukvårdstjänster i samarbetet mellan Nato och EU. MMCC-E ordnar bland annat årligen gemensamma övningar. I samband med Hälsosäkerhetskommittén, som lyder under Europeiska kommissionen, inleder under 2025 en arbetsgrupp sitt arbete för att behandla frågor kring civilt och militärt samarbete inom beredskap för hälsosäkerhet.  

Eftersom sjukvård är en väsentlig del av försvarsplaneringen finns det inte heltäckande offentlig information om olika länders kapaciteter eller arrangemang. När internationella jämförelsepunkter bedöms ska man också beakta de olika ländernas geografiska position och historia, vilka har direkta konsekvenser för de arrangemang och kapaciteter som behövs. Allmänt taget strävar de europeiska länderna för närvarande efter att stärka sin försvarsförmåga snabbt. Ett exempel är att Sveriges regering i slutet av 2024 publicerade ett förslag om totalförsvar för 2025–2030 Försvarsdepartementet. (2024). Totalförsvaret 2025–2030. Prop. 2024/25:34. Hämtad på adressen: Totalförsvaret 2025–2030 - Regeringen.se , som innehåller förslag till betydande förstärkning av civilförsvaret. I beslutet konstateras att civilförsvarets förmåga att stödja militära operationer ska stärkas. Sveriges regering konstaterar också att det är viktigt att planeringen av civilförsvaret utgår från behov som framträder i planeringen inom försvarsmakten och från samarbetet med Nato. Regeringen har förbundit sig bland annat till nationell lagring av vissa produkter som behövs inom hälso- och sjukvården. Den har också gett berörda myndigheter uppdraget att på nationell nivå kartlägga de resurser som kan användas för sjuktransport. Den konstaterar att driftssäkerheten för sjukhus på vissa geografiska platser ska stärkas. Områdena ska också se till att vård vid behov kan ordnas i skyddsrum eller motsvarande lokaler under krigstid. Vård ska kunna ordnas på sjukhus, i alternativa lokaler eller med alternativ placering. Sveriges regering har förbundit sig till att årligen anvisa 300 miljoner kronor, det vill säga nästan 28 miljoner euro, för beredskapen inom social- och hälsovården.  

9  6 Remissvar

Lagförslaget var ute på remiss 17.6.2025–25.7.2025. Sammanlagt inkom 55 yttranden. Av yttrandena inkom 17 från välfärdsområden, ett från HUS-sammanslutningen, ett från Ålands landskapsstyrelse, sju från kommuner eller samkommuner, sex från andra ministerier, tio från statliga ämbetsverk eller inrättningar, åtta från föreningar eller sammanslutningar, två från bolag eller företag och två från privatpersoner. Dessutom lämna inrikesministeriets räddningsavdelning ett separat yttrande. Projekt STM051:00/2025: Regeringens proposition med förslag till lag om ändring av lagen om ordnande av social- och hälsovård. Läst på adressen: https://stm.fi/sv/projekt?tunnus=STM051:00/2025 

Remisstiden var kortare än normalt på grund av att propositionen var brådskande. 

Alla remissinstanser understödde propositionen och ansåg att den behövs. De ändringsbehov som framfördes i yttrandena gällde huvudsakligen preciseringar av detaljer i lagförslaget. Remissinstanserna önskade att såväl handräckningen som de nya uppgifter som föreslås för välfärdsområdena till stöd för försvaret anges mer exakt. Som det beskrivs i propositionen är de åtgärder som behövs för välfärdsområdenas beredskap inför undantagsförhållanden sekretessbelagda enligt 24 § 1 mom. 8 och 10 punkten i offentlighetslagen. Innehållet i beredskapen inför undantagsförhållanden kan alltså inte anges noggrant avgränsat i propositionen. Samtidigt ändras innehållet och de nya uppgifterna efter att lagstiftningen har fastställts, när det egentliga nationella planeringsarbetet kan inledas. Planeringsarbetet utförs i samarbete med välfärdsområdena. Om det av lagstiftningen skulle framgå exakt hurdana kapaciteter och anskaffningar som ska göras till vart och ett av välfärdsområdena och hurdan infrastruktur som ska skyddas och var, skulle detta i praktiken utgöra en öppen förteckning över objekt som ska betraktas som kritiska och över hälso- och sjukvårdens prestationsförmåga.  

I flera yttranden framfördes socialvårdens roll i handräckning och i stödjande av Försvarsmakten. Det är viktigt att skydda verksamhetsställena och verksamheten inom socialvården också under undantagsförhållanden. I situationer med användning av militära maktmedel eller hot om det ökar uppgifterna och verksamheten inom socialvården, men avsikten är inte att de ska stödja Försvarsmaktens eller Natos verksamhet. Syftet med denna proposition är uttryckligen att möjliggöra Finlands försvarsförmåga samt hälso- och sjukvårdstjänsterna för Försvarsmakten och våra militära allierade. Handräckning ges däremot som stöd för skötseln av de lagstadgade uppgifterna för den som begär handräckning. Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet eller Nato har inte något lagstadgat ansvar för uppgifter inom socialvården, varvid handräckning inte kommer i fråga i dessa situationer. Av dessa orsaker har socialvården uteslutits från denna proposition och propositionen inriktas uttryckligen på verksamhetslokaler och tjänster inom hälso- och sjukvården i välfärdsområdena. 

I yttrandena framfördes att särdragen i olika områden ska beaktas och finansieringen inriktas i enlighet med dem. Detta har varit utgångspunkt i propositionen. Såsom det konstateras i propositionen är det av geografiska skäl inte motiverat att alla välfärdsområden har lika beredskap inför väpnat angrepp eller hot om väpnat angrepp, utan de olika välfärdsområdenas beredskap kan avvika från varandra. I statsrådets beslut fastställs närmare fördelningen av uppgifterna och finansieringen inom ramen för det anslag som reserverats för ändamålet i statsbudgeten. Uppgifterna och finansieringen fördelas alltså inte till alla välfärdsområden och de olika välfärdsområdenas andelar kan vara olika. Grunden för välfärdsområdenas olika uppgifter och finansiering är den hälso- och sjukvård som Finlands och Natos försvar behöver och som Försvarsmakten och social- och hälsovårdsministeriet planerar i samarbete. I anslutning till helheten poängterade i synnerhet Lapplands välfärdsområde och kommunerna i Lappland Lapplands särdrag i Finlands försvar. 

I många yttranden lyftes det också fram önskemål i anslutning till samarbetet och verkställigheten av lagstiftningen och de kan beaktas i den praktiska beredskapsplaneringen som social- och hälsovårdsministeriet, Försvarsmakten och välfärdsområdena sköter gemensamt. Sådana praktiska synpunkter var till exempel förslag om placeringen av materiel. Dessa behöver dock inte beaktas på lagstiftningsnivå.  

I försvarsförvaltningens yttranden poängterades det att begäranden från Nato om handräckning ska gå till välfärdsområdena via försvarsförvaltningen. Försvarsmakten föreslog i sitt yttrande att begärandena ska gå via Försvasrmakten och försvarsministeriet föreslog att de ska gå via försvarsministeriet. Begäranden om handräckning som avses i lagen är operativa och samtidigt brådskande. Detta innebär att de skulle vara mer ändamålsenligt att de går via Försvarsmaktens medicinalvård. 

I yttrandena fördes också fram andra lagstiftningsbehov, såsom möjligheten att under undantagsförhållanden avvika från de yrkesmässiga behörighetskraven och dimensioneringen inom den prehospitala akutsjukvården. 

Fortsatt beredning och ändringar i utkastet till proposition 

På basis av remissvaren beslutades det att 53 a § om välfärdsområdenas handräckning till Försvarsmakten, Nato och Finlands andra allierade ändras så att Natos begäranden om handräckning ska gå via Försvarsmakten. I den tidigare versionen av propositionen gick Natos begäranden om handräckning direkt till välfärdsområdena och begäranden från andra militära allierade gick via Försvarsmakten. 

På grundval av remissvaren stannade man för att dessutom ändra 53 a § så att handräckning som välfärdsområdena ger alltid är avgiftsbelagd för den som begär handräckning. 

Det föreslås att till 53 b § på grundval av yttrandena fogas ett nytt 3 mom., enligt vilket ändring inte får sökas i statsrådets beslut i fråga om särskild finansiering och uppgifter som avses i propositionen. 

10  7 Detaljmotivering

53 a § . Handräckning till Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet och Nordatlantiska fördragsorganisationen. Paragrafen är ny. Paragrafen föreslås innehålla bestämmelser om att ett välfärdsområde är skyldigt att i störningssituationer under normala förhållanden samt under undantagsförhållanden enligt 3 § 4–6 punkten i beredskapslagen ge Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet, Nordatlantiska fördragsorganisationen och Finlands övriga allierade handräckning. Handräckningen är avgiftsbelagd och välfärdsområdet har rätt att fakturera den som begär handräckning för de kostnader produktionen av tjänsten orsakat. Välfärdsområdet ger handräckning när dess egna resurser gör detta möjligt. Handräckningen får inte äventyra skötseln av välfärdsområdets lagstadgade uppgifter. Välfärdsområdets egna lagstadgade uppgifter är alltså primära i förhållande till lämnande av handräckning.  

Med välfärdsområde avses i detta sammanhang också Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen. 

Enligt 1 mom. är handräckningen avsedd för användning under normala förhållanden samt under undantagsförhållanden enligt 3 § 4–6 punkten i beredskapslagen. Dessa är 4) en synnerligen allvarlig storolycka och förhållandena omedelbart efter den, 5) en pandemi som till sina verkningar kan jämföras med en synnerligen allvarlig storolycka, samt 6) sådant hot eller sådan verksamhet eller händelse mot eller sådana sammantagna konsekvenser av dessa för a) det allmännas beslutsförmåga, b) gränssäkerheten eller den allmänna ordningen och säkerheten, c) tillgången till nödvändiga tjänster inom social- och hälsovården eller räddningsväsendet, d) tillgången till energi, vatten, livsmedel, läkemedel eller andra nödvändiga nyttigheter, e) tillgången till nödvändiga betalnings- och värdepapperstjänster, f) funktionen hos samhällets kritiska trafiksystem, eller g) funktionen hos informations- och kommunikationstekniska tjänster eller informationssystem som upprätthåller de funktioner som avses i underpunkterna a–f som väsentligt och i stor skala hindrar eller lamslår nödvändiga samhällsfunktioner eller som på något annat till allvarlighetsgraden jämförbart sätt synnerligen allvarligt och väsentligt äventyrar samhällets funktionsförmåga eller befolkningens livsbetingelser. Vid väpnat angrepp eller hot om väpnat angrepp har samarbetet mellan Försvarsmakten och välfärdsområdena en annan karaktär än handräckning. Därför begränsas handräckningen till att gälla situationer utanför militära undantagsförhållanden. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar till formuleringen bestämmelsen om handräckning i 53 §, enligt vilken Försvarsmakten ger välfärdsområdena handräckning.  

Det finns inte någon tidigare reglering på lagnivå om handräckning som välfärdsområdena ger Försvarsmakten, även om handräckning eller liknande samarbete mellan välfärdsområdena och garnisonerna i praktiken har förekommit. Nu är avsikten att föra rådande praxis till lagnivå och reglera detaljerna. Till exempel handräckning som välfärdsområdena ger polisen regleras i 9 kap. 2 § i polislagen och handräckning som välfärdsområdena ger räddningsmyndigheterna regleras i 49 § i räddningslagen.  

Den handräckning som föreslås bli lagstadgad i detta sammanhang är uttryckligen handräckning som gäller hälso- och sjukvården. Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet eller Nato ansvarar inte för uppgifter inom socialvården som de skulle kunna begära handräckning för. Detta utesluter ändå inte att till exempel tjänster inom social- och krisjouren kan behövas på garnisonerna eller under övningar. Då är det fråga om myndighetssamarbete och en lagstadgad uppgift inom socialvården, inte om handräckning. 

På grund av Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets begränsade hälso- och sjukvårdsresurser kan det uppstå situationer, där dessa myndigheter behöver brådskande stöd av välfärdsområdena till exempel för tillhandahållande av hälso- och sjukvård eller för ordnande av vaccinationer eller hälsoundersökningar under en epidemi. Under covid-19-pandemin kunde garnisonerna relativt väl begränsa smittspridningen med hjälp av restriktioner och kohorter. Erfarenheterna av covid-19-pandemin visade emellertid bland annat att utsläppandet av nya vaccin på marknaden med snabb tidtabell också orsakar betydande tryck på vaccinationsarrangemangen. Under covid-19-pandemin begärde social- och hälsovårdsministeriet handräckning av Försvarsmakten till kommunerna och sjukvårdsdistrikten för genomförande av testnings-, smittspårnings- och vaccinationsåtgärder för att förebygga att epidemin sprids ytterligare. En motsvarande situation kan uppstå om en epidemi särskilt drabbar personalen eller beväringarna vid Försvarsmakten. Om Försvarsmaktens egna resurser att hantera situationen är otillräckliga finns enligt den föreslagna regleringen möjligheter att begära handräckning av välfärdsområdet. Våren 2024 observerades på garnisonerna ett exceptionellt kraftigt adenovirus som hos de insjuknade orsakade symtom i de övre luftvägarna och magsymtom, allmänt illamående och feber. På grund av viruset behövde en del beväringar intensivvård. Allt som allt insjuknade hundratals beväringar. 

Ett behov av handräckning kan uppstå också exempelvis vid en sådan olyckshändelse som överskrider Försvarsmaktens förmåga att tillhandahålla beväringarna den hälso- och sjukvård Försvarsmakten ansvarar för. Försvarsmakten har i nuläget möjlighet att skaffa hälso- och sjukvårdstjänster av välfärdsområdet eller en annan offentlig eller privat tjänsteproducent enligt separat avtal med dessa. Handräckningen innebär en mer omfattande möjlighet än avtal att reagera på behov som uppkommer snabbt och där antalet patienter eller skadeprofilerna kräver arrangemang som avviker från avtalen.  

Ett behov av handräckning kan uppstå också i en situation där specialkompetens inom hälso- och sjukvården behövs som stöd för en myndighets uppgift. Ett sådant behov kan uppstå till exempel i händelse av omfattande inresa i samband med upprätthållande av gränssäkerheten. Välfärdsområdet kan som handräckning frigöra resurser som stöd för Gränsbevakningsväsendets personal. Med resurserna kan den omedelbara vård ordnas som personalen eventuellt behöver i situationen.  

Handräckning kan enligt det föreslagna 1 mom. på Försvarsmaktens begäran ges också Natos styrkor och Finlands övriga allierade. Dessa övriga militära allierade är till exempel styrkor från USA, som ingått ett DCA-avtal med Finland, de styrkor som verkar inom ramen för Joint Expeditionary Force-samarbetet (JEF), styrkor som verkar med stöd av det bilaterala försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige eller samnordiska trupper. Syftet med bestämmelsen är att möjliggöra handräckning också i sådana situationer där Finlands allierade under verksamhet på finländskt territorium agerar under ledning av någon annan organisation än Nato. När detta skrivs är de övriga allierade som uppräknas här i praktiken också medlemsstater i Nato. Begäranden om handräckning som Nato och övriga internationella allierade framför till välfärdsområdena samordnas genom Försvarsmakten. Behoven av handräckning kan vara likadana som de finländska militära truppernas och garnisonernas ovan beskrivna behov. 

Lämnande av handräckning ska hållas isär från givande av värdlandsstöd (Host Nation Support) till Natos eller övriga allierades styrkor, som grundar sig på separata avtal. Då tillämpas de avtal som ingåtts om värdlandsstöd, där det också ingår överenskommelser om kostnaderna för stödet.  

I 2 mom. föreskrivs det att den handräckning välfärdsområdet lämnar är avgiftsbelagd. Faktureringsgrunden självkostnadspriset. Kostnaderna för handräckningsuppgifterna och därmed också för lämnandet av handräkning bedöms bli små. Om den handräckning välfärdsområdet ger blir småskalig till innehållet och i förhållande till kostnaderna för faktureringen (till exempel en arbetsinsats av en person som mäts i timmar) kan välfärdsområdet efter övervägande låta bli att fakturera för handräckningen.  

Huruvida handräckning enligt 53 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård som Försvarsmakten ger välfärdsområden är avgiftsbelagd eller avgiftsfri regleras inte i lag. När denna proposition skrivs känner man inte till någon situation där Försvarsmakten skulle ha fakturerat ett välfärdsområde för sin handräckning.  

53 b §. Samarbete mellan välfärdsområdet och Försvarsmakten. Paragrafen är ny. I paragrafen föreslås det bestämmelser om att ett välfärdsområde är skyldigt att på det sätt som närmare anges genom beslut av statsrådet förbereda sig för sådana undantagsförhållanden som avses i 3 § 1 och 2 punkten i beredskapslagen och förbereda sig på att under sådana förhållanden ordna den hälso- och sjukvård som behövs för att stödja Försvarsmaktens och Nordatlantiska fördragsorganisationens och dess medlemsstaters väpnade styrkor.  

Med välfärdsområde avses i detta sammanhang också Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen. 

I 1 mom. föreskrivs det om välfärdsområdenas beredskap under undantagsförhållanden enligt 3 § 1 och 2 punkten i beredskapslagen, det vill säga väpnat angrepp eller hot om väpnat angrepp. Bestämmelser som välfärdsområdenas beredskap finns för närvarande i beredskapslagen, lagen om välfärdsområden och 7 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård. I lagförslaget preciseras välfärdsområdets beredskap i anslutning till väpnat angrepp eller hot om väpnat angrepp. Välfärdsområdena ska i praktiken vid ett väpnat angrepp eller hot om väpnat angrepp producera den hälso- och sjukvård som Försvarsmakten, Nato och Finlands andra allierade samt civilbefolkningen behöver. Detta förutsätter särskilda beredskapsåtgärder av välfärdsområdena och dessa bör regleras separat.  

I lagförslaget föreslås separata uppgifter i anslutning till beredskapen som har syftet att stödja Försvarsmaktens och Natos väpnade styrkor. Vid väpnat angrepp eller hot om väpnat angrepp kan utöver vår egen försvarsmakt också trupper som Nato fört till Finland behöva stöd av hälso- och sjukvården. Av geografiska skäl är det emellertid inte motiverat att alla välfärdsområden har lika beredskap inför väpnat angrepp eller hot om väpnat angrepp, utan det är motiverat att olika välfärdsområdens beredskap kan avvika från varandra. Beredskapen ska grunda sig i synnerhet på försvarsplanering för att den ska ha sin grund i Försvarsmaktens faktiska behov. Försvarsplaneringen och välfärdsområdenas anknytande beredskap är enligt 24 § 1 mom. 1O punkten i offentlighetslagen sekretessbelagda, varför bestämmelser om det exakta innehållet inte kan ingå i lag eller förordning. Av denna anledning föreslås det i lagförslaget att statsrådet separat, genom statsrådsbeslut, beslutar hur välfärdsområdenas beredskap i praktiken ska genomföras. Detta beslut kan med stöd av offentlighetslagen sekretessbeläggas till den del som det innehåller information som är sekretessbelagd enligt offentlighetslagen. Beredningen av statsrådets beslut förutsätter omsorgsfull planering och samarbete mellan social- och hälsovårdsministeriet, Försvarsmakten och välfärdsområdena. Statsrådet beslutar till exempel i vilka områden det behöver byggas särskilda skydd för lokaler och i vilka områden det behövs särskild materiell beredskap och hur mycket.  

De nya uppgifter för välfärdsområdena som föreskrivs i den föreslagna lagstiftningen och preciseras genom statsrådets beslut förutsätter avsevärd nationell samordning och koordinering. Social- och hälsovårdsministeriet ansvarar för samordningen, koordineringen och beredningen av beslutsfattandet. Försvarsmakten är givetvis en central samarbetspart och den aktör som i synnerhet bestämmer behovet. Andra viktiga samarbetspartner för ministeriet när uppgifterna i fråga om förberedelserna för undantagsförhållanden fastställs är åtminstone Institutet för hälsa och välfärd och beredskapscentren i samarbetsområdena. Också välfärdsområdena involveras intensivt i den gemensamma beredningen. 

I 1 mom. 1 punkten föreslås det bestämmelser om att välfärdsområdet är skyldigt att trygga och skydda kritiska lokaler för hälso- och sjukvård, med beaktande även av behoven hos befolkningen i området. Erfarenheterna från kriget i Ukraina visar att det är nödvändigt att trygga och skydda hälso- och sjukvårdslokaler för att kontinuiteten i verksamheten inom den kritiska hälso- och sjukvården ska kunna säkerställas. Verksamheten inom hälso- och sjukvården har inte enligt erfarenheterna från Ukraina besparats från användning av militära maktmedel, vilket innebär att det finns behov av att planera placeringen och tryggandet av kritiska lokaler inom hälso- och sjukvården genom exceptionella förfaranden. Tryggandet och skyddandet av kritiska lokaler kan ske till exempel genom att man ser till att det byggs sådant skydd som behövs, att det finns tillräckligt många möjliga reservplatser eller att kritiska funktioner sprids till olika verksamhetsställen. I propositionen preciseras det att man genom att skydda lokalerna kan bemöta också befolkningens behov av hälso- och sjukvård under väpnat angrepp eller hot om väpnat angrepp. Det är motiverat att samma funktioner kan utnyttjas mångsidigt och flexibelt beroende på situationen. De lokaler som ska skyddas anges närmare i statsrådets beslut.  

I 1 mom. 2 punkten föreslås det bestämmelser om välfärdsområdenas skyldighet att göra det möjligt att flytta kritiska funktioner. Det är fråga om förmåga att flytta funktionerna utanför de normala lokalerna. Det kan exempelvis handla om olika flyttbara funktioner och kapaciteter som enligt behov kan placeras i olika miljöer. Enligt propositionen anges de funktioner som förutsätts mer exakt i statsrådets beslut. 

I 1 mom. 3 punkten föreslås det bestämmelser om välfärdsområdenas skyldighet att upprätthålla sådana resurser för prehospital akutsjukvård som överskrider nivån under normala förhållanden. Bestämmelser om ordnande av och innehållet i prehospital akutsjukvård finns i hälso- och sjukvårdslagen och i social- och hälsovårdsministeriets förordning om prehospital akutsjukvård (förordningen om prehospital akutsjukvård, 585/2017). I praktiken fattar välfärdsområdet i nuläget ett beslut om servicenivån för den prehospitala akutsjukvården, där innehållet i den definieras så att servicen genomförs effektivt och ändamålsenligt och att servicen är rätt dimensionerad. Bestämmelser om innehållet i beslutet om servicenivå finns i 4 § i förordningen om prehospital akutsjukvård. I lagförslaget föreslås det att välfärdsområdena utöver detta ska ha resurser för prehospital akutsjukvård som överskrider nivån i beslutet med tanke på väpnat angrepp eller hot om väpnat angrepp. I Ukraina har en betydande mängd enheter för prehospital akutsjukvård förlorats, eftersom de varit föremål för angrepp. I en krigssituation ökar dessutom behovet av prehospitala akutsjukvårdsenheter på grund av att antalet patienter ökar i områden där motsvarande behov inte finns under normala förhållanden. En exaktare nivå och exaktare resurser per välfärdsområde fastställs enligt propositionen i statsrådets beslut.  

Enligt förslaget innehåller 1 mom. 4 punkten bestämmelser om välfärdsområdets skyldighet att säkerställa den materiella beredskapsnivå i fråga om läkemedel, förbrukningsartiklar och medicintekniska produkter som fastställts i statsrådets beslut. För närvarande finns inte bestämmelser i lag om någon exaktare nivå av materiell beredskap som ska upprätthållas, utan den materiella beredskapen regleras av den allmänna skyldigheten att vidta förberedelser enligt 12 § i beredskapslagen. I en situation med väpnat angrepp behövs det sådana läkemedel och material i verksamheten inom social- och hälsovården som inte nödvändigtvis behövs under normala förhållanden, eller så förändras de mängder som behövs avsevärt. Syftet med lagen om obligatorisk lagring av läkemedel är att genom obligatorisk lagring trygga tillgången på läkemedel i situationer där den normala tillgången på läkemedel har försvårats eller är förhindrad. Obligatorisk lagring grundar sig på konsumtionen under normala förhållanden och motsvarar alltså inte som sådan direkt situationer där det sker betydande förändringar i konsumtionen, såsom i situationer med användning av militära maktmedel. Social- och hälsovårdsministeriet bereder ett förslag om nivån på den materiella beredskapen för beslut av statsrådet. Förslaget grundar sig på en uppskattning av behovet av och konsumtionen av material som utarbetas i samarbete mellan sakkunniga vid ministeriet, Försvarsmakten och välfärdsområdena.  

För uppgifterna enligt 1–4 momentet behövs det nationell samordning och en enhetlig lägesbild. Den nationella samordningen och skapandet av en gemensam lägesbild vilar på social- och hälsovårdsministeriets ansvar. Ämbetsverken och inrättningarna inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde och andra behövliga aktörer involveras intensivt i arbetet. För att en enhetlig lägesbild ska kunna upprätthållas behövs det informationssystem som gör det möjligt att överföra säkerhetsklassificerad information. 

Enligt det föreslagna 53 b § 2 mom. åläggs välfärdsområdet att på det sätt som anges närmare i statsrådets beslut delta i gemensam planering, utbildning och övning tillsammans med Försvarsmakten och Nato för skötseln av de uppgifter som aves i 1 mom. och för säkerställandet av behövlig kompetens. I enlighet med 50 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska ett välfärdsområde genom beredskapsplaner och andra åtgärder i förväg skaffa sig beredskap inför störningssituationer och undantagsförhållanden. I förslaget ges välfärdsområdena emellertid den nya uppgiften att i samarbete med Försvarsmakten och Nato planera, utbilda och öva uttryckligen de uppgifter som avses i 1 mom. Största delen av arbetstagarna i välfärdsområdena har inte fullgjort militärtjänst och omfattas således inte av repetitionsövning inom reserven. Med utbildningar och övningar enligt 2 mom. kan man utbilda arbetstagare i välfärdsområdet till exempel för att arbeta i lokaler utanför sjukhuset och för att skydda funktionerna. Välfärdsområdenas och Försvarsmaktens gemensamma planeringsarbete och utbildningar styrs enligt förslaget av social- och hälsovårdsministeriet enligt nationellt enhetliga principer. Staten ersätter i enlighet med den föreslagna 53 c § de kostnader som orsakas av övning och utbildning för välfärdsområdets personal, till exempel lönekostnaderna för vikarier, när det är fråga om övningar och utbildning enligt 53 b § 2 mom. i förslaget. 

I 3 mom. föreslås det en bestämmelse om att ändring inte får sökas i det statsrådsbeslut som avses i paragrafen. Enligt 8 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) kan besvär över beslut som fattats vid statsrådets allmänna sammanträde anföras hos högsta förvaltningsdomstolen. Med tanke på innehållet i och syftet med de beslut som nu avses ska möjligheten att söka ändring dock uteslutas. 

53 c §. Finansiering av samarbetet mellan välfärdsområden och Försvarsmakten. Paragrafen är ny. Enligt förslaget innehåller paragrafen bestämmelser om att de beredskapsuppgifter som anges i 53 b § finansieras av statens medel.  

Med välfärdsområde avses i detta sammanhang också Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen. 

I 1 mom. föreskrivs det att staten till fullo svarar för de kostnader som välfärdsområdena orsakas för uppgifterna enligt 53 b §. Med kostnader avses utöver självkostnadsutgiften för en eventuell investering löpande kostnader i anslutning till investeringen. Staten svarar inte för kostnaderna för handräckning som orsakas välfärdsområdena med stöd av 53 a §, utan dessa ersätts av den som begär handräckning. Staten ersätter inte heller med separat finansiering välfärdsområdena för kostnader i anslutning till den allmänna skyldigheten att vidta förberedelser enligt 12 § i beredskapslagen eller annan beredskap i enlighet med kap. 7 i beredskapslagen, utan de omfattas av den allmänna finansieringen. 

Enligt det föreslagna 2 mom. beslutar statsrådets i sitt beslut närmare om fördelningen av uppgifterna enligt 53 b § och finansieringen inom ramen för det anslag som reserverats för ändamålet i statsbudgeten. Uppgifterna och finansieringen fördelas inte till alla välfärdsområden och de olika välfärdsområdenas andelar kan vara olika. Grunden för välfärdsområdenas olika uppgifter och finansiering är den hälso- och sjukvård som Finlands och Natos försvar behöver och som Försvarsmakten och social- och hälsovårdsministeriet planerar i samarbete. 

I enlighet med det föreslagna 3 mom. beviljar statsrådet välfärdsområdet statlig finansiering för att täcka kostnaderna för de uppgifter som avses i 53 b § utan ansökan. Beslut om finansieringen för varje år fattas före utgången av året före finansåret. Social- och hälsovårdsministeriet betalar finansieringen till välfärdsområdet på förhand med en enda betalning. 

Bestämmelsen i 4 mom. innebär en beredskap för att det under finansåret framkommer sådana i 53 b § avsedda beredskapsuppgifter som inte var kända och som inte har kunnat beaktas när ett i 2 mom. avsett beslut om uppgifter och finansieringen av uppgifter fattades för välfärdsområdet. Eftersom kostnaderna för nya uppgifter som tillkommit efter att finansåret redan börjat kan vara också betydande, föreslås det att det i fråga om sådana ska vara möjligt att fatta ett separat beslut under finansåret. Med det beslutet kan ändå inte det anslag överskridas som har avsatts för verksamheten i statsbudgeten. Social- och hälsovårdsministeriet betalar den statliga finansiering som anges i beslutet till välfärdsområdet. Betalningen ska ske utan oskäligt dröjsmål. 

Enligt det föreslagna 5 mom. inkluderas investeringar och avtal som motsvarar investeringar som gäller uppgifter som anges i 53 b § 1 och 2 mom. inte i välfärdsområdenas investeringsplaner eller delplaner. Avsikten med regleringen är att hålla de investeringar för beredskapen som nu föreslås utanför välfärdsområdenas normala finansiering, investeringar och fullmakter att uppta lån. 

11  8 Bestämmelser på lägre nivå än lag

På vilket sätt ett välfärdsområde är skyldigt att förbereda sig för sådana undantagsförhållanden som avses i 3 § 1 och 2 punkten i beredskapslagen och på att under sådana förhållanden i enlighet med 53 b § ordna den hälso- och sjukvård som behövs för att stödja Försvarsmaktens och Nordatlantiska fördragsorganisationens och dess medlemsstaters väpnade styrkor anges närmare i statsrådets beslut. I beslutet fastslås också allokeringen till välfärdsområdena av finansieringen för dessa uppgifter. Beslutets innehåll behandlas närmare i specialmotiveringen till 53 b och 53 c §. 

12  9 Ikraftträdande

Det föreslås att lagen träder i kraft hösten 2025. 

13  10 Förhållande till budgetpropositionen

Propositionen hänför sig till den tredje tilläggsbudgetpropositionen för 2025 och budgetpropositionen för 2026 och avses bli behandlad i samband med de. 

Beredningen av tillägsbudgetspropositionen ingår i social- och hälsovårdsministeriets budgetavsnitt under moment 33.60.30 och propositionens storlek är 142,2 miljoner euro. 

14  11 Verkställighet och uppföljning

Enligt planerna inleds under ledning av social- och hälsovårdsministeriet ett projekt för verkställighet av lagen. 

15  12 Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning

Avsikten med propositionen är att ge stöd för att hälso- och sjukvården fortsättningsvis ska vara funktionsduglig också under väpnat angrepp eller hot om väpnat angrepp. Syftet är att ålägga välfärdsområdena att vidta förberedelser för väpnat angrepp eller hot om väpnat angrepp för att stödja Försvarsmaktens eller Nordatlantiska fördragsorganisationens försvarsförmåga. Propositionen har inte syftet att ålägga välfärdsområdena skyldigheter som anknyter till beredskap i samband med ordnandet av social- och hälsovård för civilbefolkningen, eftersom dessa skyldigheter redan ingår i gällande lagstiftning. Propositionen ger emellertid också det allmänna bättre möjligheter att i situationer som avses i 3 § 1 och 2 punkten i beredskapslagen på det sätt som förutsätts i grundlagens 19 § 1 och 3 mom. och 22 § samt i konventionerna om mänskliga rättigheter trygga hälso- och sjukvårdens verksamhet och tillräckliga hälsovårdstjänster.  

Välfärdsområdet ska i enlighet med 50 § 1 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård i samråd med kommunerna inom sitt område och de andra välfärdsområdena i samarbetsområdet för social- och hälsovården genom beredskapsplaner och andra åtgärder i förväg skaffa sig beredskap inför störningssituationer och undantagsförhållanden. Genom den lag som nu föreslås anvisas välfärdsområdena mer omfattande uppgifter i anslutning till beredskap, men välfärdsområdena får också ersättning för utförandet av uppgifterna genom särskild finansiering.  

De ovan avsedda konsekvenserna av propositionen behandlas närmare i avsnittet 4.2.4 ”Konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna”. Till denna del anser regeringen att propositionen inte innehåller något sådant som med tanke på grundlagen är problematiskt eller påverkar lagstiftningsordningen. 

Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen ska bestämmelser om frågor som enligt grundlagen hör till området för lag utfärdas genom lag. Bemyndiganden att utfärda förordning har i grundlagsutskottets praxis ofta förenats med krav på att bemyndigandena ska vara exakta och noggrant avgränsade. Grundlagsutskottet har poängterat att det är väsentligt att det finns tillräckliga grundläggande bestämmelser i lag om det som regleras. När bestämmelser endast kan utfärdas med stöd av en lagstadgad fullmakt, och bemyndigande att utfärda förordning inte kan ges i ärenden som enligt grundlagen ska föreskrivas genom lag, måste ett bemyndigande att utfärda förordning som tas in i lagen formuleras så att innehållet i bemyndigandet tydligt framgår av lagen och så att det avgränsas tillräckligt noggrant. Till exempel bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter ska föreskrivas i lag (se t.ex. GrUU 10/2016 rd s. 5, GrUU 10/2014 rd s. 2 och GrUU 58/2010 rd).  

I sitt utlåtande om regeringens propositioner RP 15/2017 rd, RP 47/2017 rd, RP 52/2017 rd, RP 57/2017 rd och RP 71/2017 rd, som gällde inrättandet av landskap och som senare förföll, framhöll grundlagsutskottet som nödvändiga grundelement för självstyrelsen för områden som är större än kommuner självstyrelsens demokratiska grund och det demokratiska beslutsfattande som grundar sig på den samt den lagliga grunden för landskapets uppgifter och förvaltning. Utskottet kritiserade till exempel att vissa av bemyndigandena att utfärda förordning inte är tillräckligt exakta och tydligt avgränsade och konstaterar att i enlighet med 121 § 4 mom. i grundlagen förutsätts som en av garantierna för självstyrelse att detta grundar sig på lag, vilket har betydelse i förhållande till ordnandet av landskapens förvaltning och deras finansiering. Bemyndigandena att utfärda förordning får inte vara så omfattande att de gör det möjligt att utan riksdagsbehandling väsentligt ändra landskapets befogenheter eller innehållet i de tjänster landskapet tillhandahåller (GrUU 26/2017 s. 26–29).  

Grundlagsutskottet har i sin praxis ansett att sådana bemyndiganden att utfärda förordning som ger fullmakt att genom förordning utfärda ”noggrannare bestämmelser” om verkställandet av en lag och som således inte uppfyller kraven på att bemyndigandet ska vara exakt och noggrant avgränsat ska tolkas restriktivt, och att främst nödvändiga bestämmelser som styr myndighetsverksamhet när lagen träder i kraft kan utfärdas med stöd av dem. Således är bemyndigandenas användningsområde relativt begränsat (se t.ex. GrUU 7/2005 rd, s. 10, GrUU 29/2004 rd, s. 3 och GrUU 40/2002 rd, s. 7). 

I propositionen föreslås det att statsrådet genom separat beslut bestämmer hur välfärdsområdenas i denna proposition avsedda beredskap i praktiken ska genomföras. Enligt 7 § 1 mom. 1 punkten i reglementet för statsrådet handlägger och avgör statsrådet ärenden som enligt lagen om statsrådet eller någon annan lag ska avgöras vid statsrådets allmänna sammanträde.  

Enligt 53 b § 1 mom. i den föreslagna lagen är ett välfärdsområde skyldigt att förbereda sig för sådana undantagsförhållanden som avses i 3 § 1 och 2 punkten i beredskapslagen och förbereda sig på att under sådana förhållanden ordna den hälso- och sjukvård som behövs för att stödja Försvarsmaktens och Natos och dess medlemsstaters väpnade styrkor genom att  

1) trygga och skydda kritiska lokaler för hälso- och sjukvård, med beaktande även av behoven hos befolkningen i området, 

2) göra det möjligt att flytta kritiska hälso- och sjukvårdsfunktioner för att skydda dem,  

3) upprätthålla sådana resurser för prehospital akutsjukvård som överskrider nivån under normala förhållanden, 

4) säkerställa en sådan materiell beredskapsnivå i fråga om läkemedel, förbrukningsartiklar och medicintekniska produkter som anges i social- och hälsovårdsministeriets beslut, 

Enligt det föreslagna 53 b § 2 mom. är välfärdsområdet skyldigt att delta i gemensam planering, utbildning och övning tillsammans med Försvarsmakten och Nato för skötseln av de uppgifter som avses ovan och för säkerställandet av behövlig kompetens. 

I statsrådets beslut fastställs mer detaljerat vilka de kritiska funktioner och lokaler är som avses i bestämmelsen och på vilket sätt de i praktiken ska tryggas och skyddas, till exempel hur möjligheten att flytta dem ska genomföras. I beslutet beskrivs i närmare detalj också förfarandena för upprätthållande av resurser för prehospital akutsjukvård och materiell beredskap. I beslutet fastställs dessutom mer exakt hur den gemensamma planeringen, utbildningen och övningen ska genomföras. Det är alltså fråga om att de åtgärder som föreskrivs i lagen preciseras genom statsrådets beslut. Statsrådets beslut innebär inga väsentliga ändringar i det som föreskrivs i lagen. 

Eftersom de ovan beskrivna detaljerna enligt 24 § 1 mom. 8 och 10 punkten i offentlighetslagen är sekretessbelagda på grund av beredskap för undantagsförhållanden och tryggande av försvarsberedskapen, har som nivå för regleringen i stället för statsrådsförordning valts statsrådsbeslut, som kan sekretessbeläggas till behövliga delar.  

Allmänna bestämmelser om publicering och ikraftträdande av förordningar och andra rättsnormer utfärdas enligt 80 § 3 mom. i grundlagen genom lag. Enligt 2 § i lagen om Finlands författningssamling (188/2000) publiceras statsrådets förordningar i Finlands författningssamling. Regleringen utgår alltså från att alla lagar och statsrådets förordningar publiceras.  

Sekretessbelagda myndighetshandlingar, såsom beslut som fattats av myndigheter, är enligt 24 § 1 mom. 8 punkten i offentlighetslagen handlingar som gäller bland annat beredskap för olyckor eller undantagsförhållanden om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle skada eller äventyra beredskapen inför undantagsförhållanden. Sekretessbelagda är enligt 24 § 1 mom. 10 punkten i offentlighetslagen handlingar som gäller militär underrättelseverksamhet, försvarsmaktens utrustning, sammansättning, förläggning eller användning, handlingar som gäller det övriga militära försvaret eller uppfinningar, konstruktioner, anordningar eller system som tjänar försvaret eller handlingar som gäller objekt som annars är av betydelse för försvaret eller som gäller försvarsberedskapen, om det inte är uppenbart att utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling inte skadar eller äventyrar försvarets intressen. I det här lagförslaget är det fråga om beredskap inför undantagsförhållanden och försvarsberedskap och relaterade statsrådsbeslut som avses i lagförslaget ska kunna sekretessbeläggas till den del som de innehåller information som enligt offentlighetslagen är sekretessbelagd. 

Regleringen uppfyller på grund av det ovanstående nödvändigtvis inte kraven på att sådana bestämmelser ska vara exakta och noggrant avgränsade på det sätt som i allmänhet förutsätts av lagstiftningen, eftersom det inte i lagen kan anges väldigt detaljerat till exempel om vilka olika förfaranden beslut ska fattas i statsrådsbeslut. Det har därmed varit nödvändigt att i lagen ange uppgifterna på en rätt allmän nivå. Dessutom är den lägre lagstiftningsnivån inte statsrådets förordning, utan statsrådets beslut. En sådan lösning föreslås, eftersom det med stöd av lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet är möjligt att sekretessbelägga ett statsrådsbeslut till den del som det innehåller information som är sekretessbelagd enligt offentlighetslagen, men inte en statsrådsförordning. Om noggrannare uppgifter om hälso- och sjukvårdens beredskap av en orsak som avses i denna proposition är allmänt tillgängliga äventyrar detta förståeligt nog beredskapsåtgärderna eller gör dem rentav betydelselösa.  

Regeringen anser att lagförslaget kan godkännas i vanlig lagstiftningsordning, men propositionen innehåller frågor i anslutning till tillämpningen av 80 § i grundlagen, och därför anser regeringen att det finns skäl att begära ett utlåtande av grundlagsutskottet.