1.1  Bakgrund

Fisket i Tana älvs vattendrag regleras genom fiskeavtalet av den 30 september 2016 med Norge om fisket i Tana älvs vattendrag (FördrS 41 och 42/2017), nedan fiskeavtalet , och den fiskestadga för Tana älvs vattendrag som utgör en del av avtalet, nedan fiskestadgan . De bestämmelser i fiskeavtalet som hör till området för lagstiftningen har satts i kraft genom lagen om sättande i kraft och tillämpning av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet med Norge om fisket i Tana älvs vattendrag (176/2017), nedan ikraftträdandelagen .  

Den fiskestadga för Tana älvs vattendrag som utgör bilaga till fiskeavtalet innehåller praktiska bestämmelser om ordnandet av fisket i gränsälvsområdet. I stadgan fastställs bland annat fiskargrupper och deras utnyttjande av fiskerättigheter, antalet tillstånd för turismfiske per region och vecka, fisketider, skyldighet att lämna fångstanmälan och åtgärder i undantagsfall. Den innehåller också tekniska bestämmelser om fiske.  

De allmänna bestämmelserna om fiskestadgan finns i artikel 5 i fiskeavtalet. I artikel 5.2 fastställs ikraftträdandet, giltighetstiden, när giltighetstiden löper ut samt tidsfristen för att begära ändring av fiskestadgan. Fiskestadgan är tidsbunden. Den gäller i fem år från avtalets ikraftträdande. Fiskestadgan gäller därefter i perioder om sju år, utom när endera parten tidigare föreslår ändringar i den. Norge lade fram en begäran om samråd om ändring av fiskestadgan under hösten 2019. Begäran om ändring av fiskestadgan ska läggas fram senast två år innan fiskestadgan upphör att gälla. Norge lade den 8 november 2019 fram en begäran om samråd om revidering av fiskestadgan i enlighet med artikel 5.2 i fiskeavtalet, och Finland meddelade den 18 november 2019 att landet förhöll sig positivt till denna begäran. Den nuvarande fiskestadgan gäller till och med den 1 maj 2024. 

1.2  Beredning

Beredningen av fiskestadgan

På Norges initiativ inleddes sommaren 2020 förhandlingar om revidering av fiskestadgan för Tana älvs vattendrag. För förhandlingarna utnämndes delegationer i både Finland och Norge. Man försökte uppnå en liknande struktur på delegationerna i båda länderna. Statsrådet tillsatte Finlands delegation, till vilken utsågs en ordförande, en vice ordförande och en medlem från jord- och skogsbruksministeriet, en ordinarie medlem från justitieministeriet och en ersättare för hen från utrikesministeriet, en medlem och en ersättare från NTM-centralen i Lappland, tre medlemmar och ersättare från Tana fiskeriområde samt en medlem och en ersättare från Sametinget. Dessutom utnämndes till delegationen en permanent sakkunnigmedlem från Saamelaismatkailu- ja yrittäjät ry. Tenon kiinteistönomistajat ry ombads också att föreslå en permanent sakkunnigmedlem och en ersättare, men föreningen föreslog inga personer för uppgifterna. 

När förhandlingarna om fiskestadgan inleddes och den finska förhandlingsdelegationen tillsattes uppställdes som ett allmänt mål att ändra fiskestadgan så att det primära målet för avtalet om fisket i Tana älvs vattendrag, återhämtning av laxbestånden, inte äventyras. Förhandlingarna syftade till att inte undergräva fiskargruppernas ställning genom ändringarna i stadgan. I synnerhet när det gäller barn och innehavare av fiskerätt som bor någon annanstans strävade man efter att förbättra tillträdet till fisket och främja tillgodoseendet av samernas rättigheter i samband med laxfiskekulturen i Tana älv, med beaktande av kraven i finsk lagstiftning. Dessutom har målet varit att göra fiskestadgan bättre fungerande och mindre krävande för förvaltningen, så att den innehåller de nödvändiga elementen för att reglera fisket i framtiden, till exempel möjligheten att tillämpa fångstkvoter. De årliga justeringar av fiskestadgan som föreskrivs i artikel 6 i fiskeavtalet har redan gjorts under flera år och man ansåg att en ändring av fiskestadgan gör det möjligt att minska det årliga behovet av förhandlingar om fisket i Tana älvs vattendrag. 

Förhandlingarna om fiskestadgan framskred enligt tidsplanen, men 2021 avbröts förhandlingarna mellan de finska och norska delegationerna. Orsaken till avbrottet var att man observerade en försämring av laxbeståndens tillstånd, vilket ledde till att laxbeståndens tillstånd ansågs kräva snabba åtgärder redan för fiskesäsongen 2021. Norge ansåg därför att det inte fanns förutsättningar för att fortsätta med förhandlingarna och den följande förhandlingen, som var inplanerad i mars 2021 inhiberades. Enligt en rapport av Finlands och Norges gemensamma grupp för uppföljning av och forskning om laxbestånden i Tana älv har laxbestånden i Tana älv minskat så kraftigt att bestämmelserna i den gällande fiskestadgan inte ansågs vara tillräckliga för att skydda laxen. Den observerade förändringen var kopplad till laxens försämrade överlevnad i den marina miljön, vilket har lett till en ytterligare minskning av antalet laxar som återvänder till Tana älvs vattendrag. På grund av den negativa utvecklingen och behovet av ytterligare information om den förlängdes giltighetstiden för fiskestadgan för 2017 med två år genom ett avtal mellan länderna som slöts genom notväxling. I förhandlingarna mellan Finland och Norge om förlängningen av giltighetstiden för fiskestadgan konstaterade parterna enhälligt att giltighetstiden för fiskestadgan bör förlängas så att man får mer information om utvecklingen av laxbeståndens tillstånd och kan nå sådana lösningar i förhandlingarna som motsvarar behovet av ändringar i stadgan. Av den gemensamma gruppen för uppföljning av och forskning om laxbestånden i Tana älvs vattendrag inhämtades ytterligare information om laxbeståndens tillstånd och inverkan av försämringen av laxbeståndens tillstånd på utgångspunkten för den nya fiskestadgan. Förhandlingarna fortsatte i slutet av 2021, då förutsättningarna för återhämtning av laxbestånden blev den viktigaste frågan i den nya fiskestadgan. 

Finlands och Norges delegationer förde 14 gemensamma förhandlingar. Den sista förhandlingen mellan ländernas delegationer ägde rum den 16–17 mars 2023 i Helsingfors, där man dock inte kunde enas om alla detaljer i fiskestadgan. Ett godtagbart avgörande uppnåddes mellan delegationernas presidium i juni 2023. Avtalstexten paraferades den 29 juni 2023. På grundval av remissbehandlingen och språkgranskningen gjordes ändringar i fiskestadgan, vilka behandlas närmare i kapitel 7 om remissvaren. På grund av förändringarna paraferades avtalstexten på nytt den 20 december 2023.  

Beredningen på nationell nivå

Det nationella arbetet i anslutning till förhandlingarna om fiskestadgan bestod förutom av Finlands delegations möten även av förberedande arbete vid jord- och skogsbruksministeriet. Finlands delegation höll sammanlagt 40 möten. För delegationens möten var praxis att delegationens medlemmar samt deras ersättare och delegationens permanenta sakkunniga kallades till Finlands delegations möten. 

För förhandlingarna samlade jord- och skogsbruksministeriet in förslag om behovet av att ändra fiskestadgan genom en begäran om yttrande under perioden 7.2–2.3.2020. För konsekvensbedömningen utarbetades en utvärderingsrapport om hur fiskeavtalet för Tana älvs vattendrag fungerar i syfte att göra det möjligt för de olika intressentgrupperna att komma fram med sina egna uppfattningar och att skapa en gemensam lägesbild. I Utsjoki ordnades den 7 mars 2020 ett samråd av verkstadstyp, där man samlade synpunkter på behovet av att reformera fiskestadgan. Dessutom behandlade den lokala övervakningsgrupp som inrättats för genomförandet av fiskeavtalet behovet av att reformera fiskestadgan. Det samlade materialet användes i delegationens arbete.  

Med Sametinget har vid flera tillfällen förts förhandlingar enligt 9 § i sametingslagen i olika skeden av processen i samband med förnyandet av fiskestadgan för Tana älvs vattendrag. År 2022 ägde förhandlingarna rum den 4 december och den 17 augusti, och de senaste förhandlingarna fördes år 2023 7.2, 2.3, 21.3, 31.3, 12.5, 12.6, 14.6, 22.6 och 1.12. Jord- och skogsbruksministeriets och Sametingets åsikter om innehållet i utkastet till fiskestadga skiljde sig avsevärt åt och man kunde inte enas om att underteckna fiskestadgan vid förhandlingarna den 1 december 2023. Sametinget ansåg att fiskestadgan inte ska undertecknas, utan att förhandlingarna med Norge bör fortsätta.  

2.1  Uppföljning av laxbestånden i Tana älvs vattendrag

Tillståndet för laxbestånden i Tana älv har övervakats regelbundet sedan början av 1970-talet. Uppföljningen är mycket omfattande och mångsidig och ger en mer detaljerad och mångsidig bild av laxbestånden än vad som är fallet i fråga om de flesta andra laxälvar i världen. Uppföljningen av mängden lax som stiger i älven koncentreras för närvarande på material som genom ekolodsmätning, videoupptagning och snorkling har samlats in från olika delar av laxuppstigningsområdet i Tana älv. Den längsta tidsserien gäller Utsjoki, där videouppföljning har gjorts sedan 2002. Ekolodsuppföljningen i Tana älvs huvudfåra inleddes 2018 och materialet har nu samlats in i sex år (figur 1). Dessutom har den årliga grundläggande uppföljningen omfattat statistik över fångster, ålder och insamling av fångstprov för genetiska analyser från olika redskapsfångster och undersökningar av yngel genom elektroniskt fiske.  

Figur 1. De viktigaste platserna och metoderna för räkning av vuxna laxar 2002–2023 i Tana älvs vattendrag. 

Den genetiska strukturen för laxbestånden i Tana älv har klarlagts på 2000-talet (forskningsprojekt vid Åbo universitet och Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet). De nuvarande genetiska forskningsmetoderna har gjort det möjligt att retroaktivt undersöka laxbeståndens genetik i tidigare insamlade fjällprov. Forskningen har haft stor betydelse internationellt och tack vare den har det klarnat att de olika laxbestånden har differentierat sig från varandra. En jämförelse av gamla fångstprov avslöjade att populationen av stor lax i övre loppet av Utsjoki har försvunnit efter 1970-talet, möjligtvis till följd av kraftigt fiske. De genetiska andelarna av laxbestånd i de olika floderna i laxfisket vid Norges norra kust och Rysslands kust har också undersökts (bl.a. Projektet KOLARCTIC Salmon). Utifrån resultaten av undersökningen har det varit möjligt att bedöma andelen laxbestånd från Tana älv av laxfångsten vid den norska kusten.  

Genom att kombinera genetiska data med övervakningsdata om fångstprov och fångsttidpunkter har man kunnat utröna att olika laxbestånd vandrar uppströms i Tana älvs huvudfåra enligt samma rytm år efter år. På samma sätt följer lax av olika storlekar en viss rytm i sin lekvandring. Stora laxar som har tillbringat flera år på havsvandring vandrar upp i älven tidigt, och det gör också flergångslekare som återvänder efter en andra havsvandring. Fiskar som har gjort en havsvandring på bara ett år (tiddi) är sist med att återvända till älven. Dessa iakttagelser har stor betydelse, eftersom de å ena sidan ger en förklaring på det försämrade tillståndet för vissa laxbestånd och å andra sidan ger möjlighet att inrikta fångstbegränsningarna mer precist. Genom att kombinera forskningsdata har det varit möjligt att bedöma hur kraftigt laxbestånden i Tana älv fiskas och hur fiske som sker i flera angränsande områden efter varandra påverkar laxbestånden totalt sett. 

Genom ett samförståndsavtal som undertecknades i december 2017 inrättade jord- och skogsbruksministeriet och Norges klimat- och miljöministerium en permanent arbetsgrupp för uppföljning av och forskning om laxbeståndet i Tana älvs vattendrag. Gruppens huvuduppgift är att årligen rapportera om tillståndet för och utvecklingen av laxbestånden i Tana älvs vattendrag. Gruppen ger också vetenskapliga råd till ministerierna på grundval av deras frågor, till exempel när det gäller åtgärder som bidrar till att laxbestånden återhämtar sig. Samtidigt har gruppen till uppgift att utvärdera förvaltningen och uppföljningen av laxbestånden på grundval av NASCO:s riktlinjer, att bedöma behovet av att utveckla uppföljningen och att integrera lokal och traditionell information i gruppens utvärderingar. Gruppen publicerar årligen en bedömning av tillståndet för laxbestånden i Tana älvs vattendrag, där utvecklingen av laxbeståndens tillstånd har granskats för varje biflöde och det fiske som belastar bestånden har utvärderats.  

2.2  Grunden för regleringen av laxfisket

Enligt en rekommendation från Internationella havsforskningsrådet ICES bör laxfisket i Nordostatlanten regleras med hjälp av skyddsgränser som fastställs enligt älv och bestånd (t.ex. lekbeståndsmål). Skyddsgränserna gäller i länder med betydande laxälvar som rinner ut i Nordatlanten, med undantag för Island och Ryssland.  

Förvaltningsmålen i anslutning till skyddsgränsen måste fastställas så att det med hjälp av dem går att säkerställa att bestånden håller sig över sina skyddsgränsvärden. I förvaltningsmålet fastställs en miniminivå för laxbeståndet som är till för att säkerställa att beståndet hålls livsdugligt på lång sikt. Det förvaltningsmål som fastställts av NASCO är den nivå på beståndet som fiskeriförvaltningen måste sträva efter för att bestånden med största sannolikhet ska förbli på en nivå som överskrider skyddsgränserna (se målet för lekbeståndet).  

För laxbestånden i Tana älvs vattendrag har förvaltningsmålet fastställts till 75 procents sannolikhet att målet för lekbeståndet har uppnåtts under de senaste fyra åren (Falkegård m.fl. 2014). För att effekterna av den årliga variationen i förhållandena ska kunna minskas används i allmänhet en granskningsperiod på flera år i fråga om förvaltningsmålen.  

Målet för lekbeståndet grundar sig på tanken att laxbeståndets yngelproduktion är beroende av antalet lekande fiskar och att varje älv har sin egen potential för yngelproduktion, det vill säga ett maximalt antal yngel som den i bästa fall kan producera. Det mål för lekbeståndet som används för Tana älvs vattendrag motsvarar NASCO:s skyddsgräns. 

Som medlem i NASCO förutsätter Europeiska unionen att även laxfisket regleras så att målen i regleringen överensstämmer med målen i unionens gemensamma fiskeripolitik. Genom NASCO:s rekommendationer har även målen för lekbeståndet och fastställandet av förvaltningsmålen kopplats till EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Målet för den gemensamma fiskeripolitiken är att långsiktigt trygga den ekologiska hållbarheten inom fiskeri och vattenbruk, att uppnå ekonomiska, sociala och sysselsättningsmässiga fördelar och att främja livsmedelsförsörjningen. Målet är dessutom att återuppliva och upprätthålla fiskbestånd på nivåer som överskrider det som krävs för att ge maximalt hållbart uttag (MSY, Maximum Sustainable Yield). I den gemensamma fiskeripolitiken tillämpas dessutom försiktighets- och ekosystemansatser.  

2.3  Utveckling av laxbeståndens tillstånd och laxfångsterna

Uppfyllandet av de förvaltningsmål för Tana älvs vattendrag som härletts från målen för lekbeståndet har kunnat följas upp sedan 2015. En del av laxbestånden i Tana älvs vattendrag har varit i gott skick, men en stor del av laxpopulationerna i vattendraget drabbades av överfiske redan före den totala minskningen av antalet stigande laxar under de senaste åren. Biflödena i Tana älvs vattendrag och deras laxpopulationer är av mycket olika storlek. Tana älvs huvudfåra samt de tre biflödena i övre loppet, älvarna Karasjoki och Jiesjoki samt Enare älv, producerar cirka 80 procent av laxproduktionen i hela vattendraget. I älvarna Karasjoki och Jiesjoki är det fråga om stora lekmogna fiskar som gör flera års havsvandringar och sedan återvänder till Tana älv i början av fiskesäsongen. Storleken på laxarna i Tana älvs huvudfåra och i Enare älv är mindre och tidpunkten för stigningen är senare.  

Det svaga tillståndet för många laxbestånd i Tana älvs vattendrag visade sig redan i de första utvärderingarna av hur förvaltningsmålen har uppfyllts. Situationen krävde då en skärpning av fiskebegränsningarna genom det förnyade fiskeavtalet 2017. De begränsningsåtgärder som syftade till laxbeståndens återhämtning riktades på basis av forskningsdata till början av fiskesäsongen för att det skulle vara möjligt att spara sådana flera havsår gamla lekmogna fiskar som vandrar tidigt till älven och som är viktiga med tanke på fortplantningen, och individer som stigit för att leka en ytterligare gång. Begränsningarna måste därför i stor utsträckning riktas också mot den traditionella fångsten på försommaren. Det skulle inte ha varit möjligt att uppnå samma effekt genom att till exempel stoppa fisketurismen helt och hållet eftersom huvudparten av turismen är koncentrerad till senare på sommaren, varvid fisket i större utsträckning är inriktat på små, ett havsår gamla laxar. På motsvarande sätt utsträcktes den planerade återhämtningstiden för laxbestånden till en avsevärt lång tid (10–15 år) för att effekterna på den samiska fiskekulturen vid Tana älv skulle kunna lindras. Genom fiskestadgan för 2017 åstadkoms den nedgång i fiskeridödligheten hos lax som eftersträvades.  

Efter det förnyade fiskeavtalet 2017 har emellertid antalet laxar som återvänder från havet till älven minskat ytterligare under de senaste åren, vilket till stor del beror på den ökade naturliga dödligheten under laxens vandring till havs. Den snabba minskningen av laxbestånden från och med 2019 ledde till förbud mot laxfiske under 2021–2023 i Tana älvs vattendrag och de närliggande havsområdena. Förändringen verkar ha samband med miljöfaktorer, närmast laxens överlevnad, när unglax (smolt) simmar från älven till havsmiljön. Glest yngel som följer på ett svagt bestånd av lekmogen fisk utsätts dessutom i älvstadiet för en relativt sett starkare fångst från rovdjurs sida än normalt och för konkurrens från andra arter. Den försämrade överlevnaden i havet under de senaste åren framgår också av uppföljningen, där man har kunnat jämföra antalet unglaxar (smolt) som lämnar Utsjoki med antalet laxar som återvänder efter ett havsår. Däremot har ingen nedåtgående trend observerats när det gäller mängden smolt som produceras i älven, vilket också tyder på att problemen har att göra med havsvandringen.  

En liknande försämring av situationen framgår också vid uppföljningen av laxfångsterna. Under perioden 1972–2013 varierade de årliga laxfångsterna i vattendraget mellan 63 och 250 ton, och den genomsnittliga fångsten var 130 ton. Det totala antalet laxar som fångas i hela Tana älvs vattendrag varierade ännu då i allmänhet mellan 30 000 och 50 000. Under toppfångstår har man fångat över 60 000 fiskar och under de knappaste åren omkring 15 000. Största delen av laxfångsten har alltid fiskats i Tana älvs huvudfåra. Fångsten i biflödena har utgjort högst cirka en femtedel av den totala fångsten. Efter början av 2000-talet sjönk laxfångsterna till mindre än 100 ton och den tydliga periodiciteten, där en fångsttopp upprepades med 8–9 års mellanrum har försvunnit i fråga om laxfångsterna i Tana älvs vattendrag. Sedan 2016 har fångstutvecklingen varit kraftigt nedåtgående och den totala fångsten 2020 var 31,6 ton, varefter man varit tvungen att förbjuda laxfisket (figur 2). 

Figur 2. Laxfångsten i Tana älvs vattendrag (kg) 1975–2020. Laxfiske har inte varit tillåtet 2021–2023. 

I Finland och Norge avviker laxfångsterna med olika fiskemetoder från varandra. I Norge är användningen av traditionella nätredskap mer omfattande. Efter 2017 togs laxfångsterna i hela Tana älvs avrinningsområde i Norge till 52 procent via nätfiske och i Finland till 44 procent. På motsvarande sätt togs i Norge 38 procent av fångsten med spöfiske och i Finland 56 procent. (källa, rapporten Tenon lohikantojen tila 2020).  

2.4  Metoder för fångst av lax

Ett särdrag i området för Tana älvs vattendrag är laxfiskets mångsidighet. Till skillnad från nästan alla andra laxälvar i världen har det i Tana älvs vattendrag, i likhet med i Näätämöjoki, varit tillåtet att använda stående redskap, eftersom de utgör en väsentlig del av den samiska fångstkulturen. Traditionella fångstmetoder som fiske med pata, laxnät och drivgarn är fortfarande viktiga. Fiskemetoderna är gamla, men de har utvecklats över tid. Fiske med spö och konstgjort bete har likaså långa anor i området. Den mångsidiga fångstkulturen, utvecklingen av material och redskap och att de olika redskapen används under olika delar av fiskesäsongen har bidragit till att göra laxfisket mer effektivt. Utvecklingen har ökat sannolikheten för att en fångstmetod är effektiv, även om de årliga förhållandena varierar, jämfört med användningen av en enskild fångstmetod vid älven. 

Drivgarnsfiske är en metod för försommarfiske av lax, som utövas som ett gemensamt fiske för två fiskare, från en båt. Den ena fiskaren ror båten och den andra matar ut nätet i vattnet, styr nätet och lyfter upp det med fångst i båten. Detta kräver bland annat att man aktivt följer älvens bottenstruktur och strömningen samt kunskaper i själva fisketekniken. Enligt fiskestadgan för Tana älvs vattendrag får drivgarnsfiske utövas på en sträcka som är högst 500 meter lång och endast inom det egna rikets område, vilket gör det utmanande, eftersom statsgränsen löper i älvens djupfåra och inte i den geografiska mittfåran. 

Vid fiske med pata har konstruktionerna ändrats från traditionella material till sådana som är lättare att installera. Tripoder, bockar och pålar av trä har på vissa ställen bytts ut mot stålstörar och nätmaterial har bytts ut från naturliga material (hampa) till moderna konstfibermaterial, förutsatt att bottenkvaliteten möjliggör nya lösningar. På fångstplatser där den steniga bottnen kräver träkonstruktioner används fortfarande pataredskap av björk. Byggandet av en traditionell pata är krävande och därför har användningen av dem minskat redan under en lång tid. Sedan 1989 års fiskestadga har man tagit hänsyn till utvecklingen av fångstredskap och preciserat ett antal detaljer om patans struktur och om fiske med pata. Fiske med pata är tillåtet endast på särskilda platser som är anvisade för de ursprungliga husen i Tana älvdal och vars läge har fastställts vid fastighetsbestämningsförrättningar som Lantmäteriverket har gjort. Ett hus kan ha flera legaliserade platser för pata: platser för fiske med pata under försommar, midsommar och sensommar. På samma platser kan också flera nuvarande fastigheter ha gemensam fiskerätt.  

Fiske med laxnät har som metod liknats vid fiske med pata, men det är mycket enklare att genomföra. Antalet fiskare och lägenheter som är berättigade till laxnätsfångst kontrolleras av delägarlag i Tenojokivarsi och regleringen av fisket grundar sig på redskapsenheter. I likhet med fiske med pata preciserades den tillåtna strukturen för laxnät 1989 i fiskestadgan för Tana älvs vattendrag, eftersom olika redskap, pata och stående laxnät som ursprungligen varit olika hade börjat likna varandra och fiskarna anmälde fångst med "käppnät" som eventuellt var pataredskap med stålstörar. Därför föreskrivs i fiskestadgan att stående laxnät inte får fästas med stolpar vid andra ställen av nätet än dess ändar och nätet ska vara rakt. Två nät får inte kopplas samman eller utsättas i form av krok. 

Laxpata, laxnät och drivgarn är gamla fångstmetoder, men materialen och strukturen har blivit moderna med tiden. Därför har detaljerade bestämmelser tagits in i fiskestadgan för Tana älvs vattendrag om hur fiskeredskapen ska konstrueras, så att deras fångsteffektivitet inte ökar oväntat. Till exempel har garnmaterial och material som används i nätens och styrstängslens över- och underteln blivit lättare att hantera, mer hållbara och bättre för laxfångst.  

Med tiden har antalet användare av nätredskap minskat och laxnätets popularitet har ökat i förhållande till fångst med pata, som kräver mycket arbete. Förändringarna i andelarna fångst med nätredskap har varit måttliga jämfört med minskningen av antalet fiskare som använder dem. Fiskestadgan för 2017 ökade fångstandelen för spöfiskare som fiskar med tillstånd för lokala fiskare (allmänt fisketillstånd för lokala fiskare och spöfisketillstånd för lokala fiskare) jämfört med andelen fångst med nätredskap och spöfiske med turisttillstånd.  

2.5  Allmän utveckling av laxbestånden i Nordostatlanten

År 2022 uppgick laxfångsten i Nordostatlanten till 568 ton, varav 90 procent fångades i norra delen av regionen, med fångster från Finland, Norge, Ryssland, Sverige och nordöstra Island. Drygt två tredjedelar av denna fångst togs i älvarna och knappt en tredjedel längs kusten. Havsfångsten i Nordostatlanten har minskat kraftigt sedan 1980-talet. Detta är ett resultat av både regleringen av fisket (bl.a. förbudet mot havsfiske och de många förbuden och restriktionerna som avser kustfiske i de olika länderna) och försämringen av laxbeståndens tillstånd.  

I Norge fiskas lax fortfarande längs kusten i den norra delen av landet. I hela Norge har antalet havsfiskare minskat från 956 år 2020 till mindre än hälften, 351 år 2022, eftersom användningen av kilnot förbjöds söder om Finnmarks län, med undantag för några av fjordarna i Tromsö och Rogaland. Kustfisket har varit mest omfattande i den östra delen av nordligaste Tromsö och i östra delen av Finnmarks län och där fångas också lax från Tana älvs vattendrag. Fiske har tidigare varit tillåtet med kilnot och kroknät, av vilka kroknätet har varit ett mer populärt redskap, eftersom det är lättare att använda. Den tillåtna fisketiden med kilnot har i sin tur varit längre. Norge förbjöd användningen av kroknät 2022, men ändringen minskade inte fångsten av lax från Tana älvs vattendrag vid kusten. På grund av det svaga tillståndet för laxbestånden i Tana älvs vattendrag har Norge genom nationella beslut infört ett stort fiskeförbudsområde i Tanafjorden och i fyra kommuners område på dess norra sida (figur 3). 

Figur 3. Det förbudsområde som fastställdes för fiske längs Norges kust 2021–2023 för att möjliggöra återhämtning för laxbestånden i Tana älvs vattendrag. Tana älv mynnar ut i Tanafjorden på det ställe som markerats med en blå prick på kartan.  

ICES har i sin årsrapport för NASCO presenterat en översikt över tillståndet för laxbestånden i Nordostatlanten och mängden laxar före fiskets början (PFA). För denna granskning indelades laxen i laxar som gör en ettårig vandring till havs och laxar som gör en flera år lång vandring till havs. I båda åldersgrupperna kan man se en nedåtgående trend som är starkare i fråga om laxar som vandrar till havs i ett år. I ICES uppskattning har tillståndet i båda åldersgrupperna under observationshistorien varit som svagast år 2021. Granskat per land är den nedåtgående trenden tydlig när det gäller antalet laxar som återvänder från havet, men Norge har trots detta kunnat öka antalet lekmogna fiskar som överlever till lekperioden genom att skärpa regleringen av fisket i sina laxälvar.  

2.6  Andra fiskarter än lax

Enligt planen för nyttjande och förvaltning av fiskeriområdet för Tana älv finns i Tana älvs vattendrag 14 ursprungliga fiskarter och några andra fiskarter som har spridits eller planterats i området. De fiskarter som förekommer i området är Atlantlax, öring, harr, röding, sik, elritsa, storspigg, småspigg, gädda, abborre, lake, ål, flundra, sibiriskt nejonöga, stensimpa, puckellax, hundlax och kanadaröding.  

Utöver laxen har man i Tana älvs vattendrag fångat mest öring, sik och harr samt även gädda och lake. Uppföljningen av bestånden är koncentrerad till lax och öring, och det finns inte lika exakta uppgifter om fångsten av andra arter.  

Under det senaste decenniet har storleken på de öringar som fångats i Tana älvs vattendrag ökat avsevärt inom både nät- och spöfisket. Så sent som på 1980-talet vägde de fiskar som fångades i genomsnitt klart under ett kilo, men i dag är medelvikten cirka 1,7 kg. 

Det har skett tydliga förändringar över tid i den biologiska strukturen hos öringsbestånden i Tana älvs vattendrag. De små öringar med en tillväxtperiod till havs som under 1980- och 1990-talet var ganska vanliga i fångsterna, har nästan försvunnit och mängden större individer med flera tillväxtperioder har ökat. Samtidigt har andelen öring som lekt minst en gång ökat kraftigt. Öringens livscykel är inte så rätlinjig som laxens. Havsöringens havsvandring varar vanligtvis i två år, vilket gör arten mer sårbar för fiske. En havsöring tillbringar vanligen 2–3 somrar i Tanafjorden vid Tana älvs mynning före leken. Mellan somrarna övervintrar den i Tana älvs nedre lopp.  

Efter att trycket från fisket minskat verkar öringarna bli större och de klarar sig för att leka fler gånger än tidigare. De årliga öringsfångsterna i Tana älvs vattendrag har bevarats på en stabil nivå, även om fisket har begränsats kraftigt. Under de senaste tio åren har den genomsnittliga fångsten varit 3 300 kg per år. 

Enare älv är ett av de viktigaste förökningsområdena för öring i Tana älvs vattendrag. Öringen förökar sig i dess små bifåror och sidobäckar, även i sådana där laxen inte förökar sig alls. Öringsbestånden har förstärkts då fisket i Tana älvs vattendrag under de allra senaste åren har begränsats avsevärt mer än tidigare med syftet att skydda laxbestånden. Möjligheterna att fiska öring har utökats i den nya fiskestadgan. Dessutom tillåter Norge att öring fiskas vid Tana älvs mynning efter att den huvudsakliga tiden för laxens stigning är slut. Effekterna av det utvidgade öringsfisket på öringsbeståndens tillstånd ska följas upp noggrant. 

Förekomsten av andra arter i Tana älv beskrivs på följande sätt i planen för nyttjande och förvaltning av fiskeriområdet för Tana älvs vattendrag:  

Älvarna Tana, Enare och Kietsimäjoki utgör ett område som nästan i sin helhet är ett naturligt förekomstområde för sik med på vissa ställen god tillväxt. Siken betraktas i området som den viktigaste hushållsfisken efter laxen. Även harr förekommer allmänt längs hela gränsälvssträckningen av Tana älv. I Tana älv och dess lugnvatten är det mycket sällsynt att havsröding påträffas. Havsrödingen stiger vanligen i älven under hösten efter fiskesäsongens slut. 

Gäddan är vanligt förekommande i flera fjällsjöar ända till kalfjällsområdet. Gäddan har blivit vanligare i många vattendrag ända upp till Tana älv. Det finns också observationer om att den har spridit sig till vatten där den inte har funnits tidigare. Abborre förekommer främst i källflödena till älvarna Vetsijoki och Pulmankijoki och ibland även i själva vattendraget. I älvsjöarna i Enare älv och Kietsimäjoki finns det rikliga och starka bestånd av abborre. Liksom gäddan har abborren blivit vanligare i många vatten. Orsaken till ökningen är sannolikt den globala uppvärmningen, som förbättrar livsförhållandena för abborre och ger den konkurrensfördelar jämfört med andra fiskarter. Lake förekommer i nästan hela området. Stora lakar är inte ovanliga i fjällrödingssjöarna och i Tana älv.  

Storspiggen ( Gasterosteus aculeatus ) är en ganska vanlig fiskart som förekommer i Tana älv och i de större biflödena samt i vissa av sjöarna. Småspiggen ( Pungitius pungitius ) förekommer mindre än storspiggen. Elritsa ( Phoxinus phoxinus ) förekommer dock ojämnt i hela Tana älvs vattendrag. Flundra förekommer regelbundet i Tana älv ända till Alakönkä.  

På grund av mänsklig verksamhet spred sig stensimpan ( Cottus gobio ) i början av 1970-talet först till Keneskoski i Utsjoki och därefter till Tana älv. Arten har spridit sig ytterligare och har också observerats i Tana älvs biflöden samt i Pulmankijärvi. Stensimpa förekommer inte på andra håll i Finland i vatten som rinner ut i Ishavet. Som främmande art konkurrerar stensimpan med lokala arter, till exempel laxyngel, om livsmiljön och födan.  

2.7  Hot mot laxbeståndet

Laxparasit

Arbetet med att bekämpa laxparasiten Gyrodactylus salaris är mycket viktigt med tanke på att säkra kontinuiteten för laxfisket i Tana älvs vattendrag. Parasiten lever på laxens hud och är mycket vanlig i bestånden av Östersjölax, som har anpassat sig till parasiten. Den förekommer allmänt bland annat i Torne älv och Muonio älv. Laxbestånden i Atlanten har däremot inte anpassat sig till parasiten och om den sprids till laxälvarna på Atlantsidan dödar den älvynglen så att hela stammen utplånas. Laxparasiten spred sig på 1970-talet till mer än 50 laxälvar i Norge. Efter omfattande bekämpningsåtgärder återfinns den fortfarande i åtta älvar i södra och mellersta Norge. Det har tagit årtionden och kostat miljontals euro att bekämpa parasiten. Den närmaste förekomsten av laxparasiten är i det nedre loppet av Tuulomajoki vattendrag i Ryssland, dit den tydligen spred sig i slutet av 2010-talet i samband med inplantering av regnbåge.  

Finska livsmedelssäkerhetsverket Evira (numera Livsmedelsverket) har utarbetat beredskapsplaner för Tana älv och Näätämöjoki och kommit med rapporten ” Teno- ja Näätämöjokien suojelu Gyrodactylus salaris -loiselta ” (Skydd av Tana älv och Näätämöjoki mot parasiten Gyrodactylus salaris ). Enligt rapporten kan beredskapsplaneringen inte ha målet att frigöra Tana älv eller Näätämöjoki från laxparasit om smittan sprids dit, så förebyggande åtgärder är mycket viktiga när det gäller att skydda laxbestånden i Tana älv och Näätämöjoki.  

Bestämmelser om skyddet av fiskbestånden i de vattendrag som mynnar ut i Nordatlanten mot parasiten Gyrodactylus salaris ges i jord- och skogsbruksministeriets förordning (1376/2004). Förordningen omfattar restriktioner i användningen av betesfisk, rensning av fisk samt restriktioner som gäller fiskeredskap och båtar. Fiskeredskap och båtar ska vara desinficerade eller helt torra. För att bekämpa parasiten har NTM-centralen i Lappland inrättat ett nätverk av desinficeringsstationer i kommunerna Enare och Utsjoki och ser dessutom till att informera om hur parasiten bekämpas och om spridningsrisken, bland annat på infotavlor som placerats längs huvudvägarna.  

Vattenpest

Kanadensisk vattenpest ( Elodea canadensis ) är en mörkgrön, 30–200 cm lång undervegetation i strandvatten som förekommer i insjöar i Finland och vid Östersjöns stränder. Den trivs särskilt i sjöar, men växer också i långsamt strömmande älvar, stora diken och lättsaltat bräckt vatten. Namnet "pest" avser växtens seghet och snabba spridning, eftersom den i frodiga sjöar kan bilda massiva växtbestånd.  

Kanadensisk vattenpest har i lagstiftningen kategoriserats som en invasiv art. En invasiv art får inte släppas ut i miljön eller importeras till Finland från ett land utanför EU eller från ett annat EU-land, hållas i besittning, odlas, transporteras, släppas ut på marknaden, förmedlas eller säljas eller på annat sätt överlåtas. Utöver den kanadensiska vattenpesten förekommer i Finland sporadiskt smal vattenpest ( Elodea nuttallii ), som är en invasiv art i hela EU.  

Kanadensisk vattenpest kommer från Nordamerika och spred sig också till Europa redan på 1800-talet. År 1884 planterades kanadensisk vattenpest i Kaisaniemi botaniska trädgård, där den snabbt började sprida sig i södra Finland. I Finland är arten allmänt etablerad i södra Finland och södra delarna av Mellersta Finland och den sprider sig aggressivt i nordöstra Österbotten. Även i landskapen Österbotten, Kajanaland samt Muonio och Enontekis har förekomster upptäckts. I Norge finns kända förekomster i den södra delen av landet, den nordligaste i Trondheims län. 

Puckellax

Det svenska namnet på puckellaxen ( Oncorhynchus gorbuscha ) kommer från hanens lekdräkt, som förutom krokkäken omfattar en stor puckel som växer på ryggen. Till storleken är puckellaxen vanligen mellan 45 och 65 cm och mellan 1 och 3 kg. I havet är fiskarna stålglänsande och tonar i blått på ryggen, silver på sidorna. Magen är ljus. Vid lektiden i älven mörknar hanarnas rygg och sidor och brungröna och klarvita fläckar framträder på de nedre delarna av sidorna.  

Puckellaxen är en vandringsfisk som växer till sig i havet och förökar sig i älven. Till skillnad från laxen ( Salmo salar ) dör alla puckellaxar efter leken. Artens lektid är i juli–september och ynglen vandrar till havet som ungefär 4–5 cm långa under sin första sommar. Puckellaxens livscykel är alltid två år och arten uppvisar lekande bestånd både udda och jämna år.  

Det ursprungliga utbredningsområdet för puckellaxen finns på båda sidor av Stilla havet, i Nordamerika och Asien. Arten är en av de klart talrikaste laxarterna i Stilla havet. Under 1900-talets senare hälft planterade ryssarna puckellax både i Östersjön och i Nordatlanten längs Vita havets kust och Murmanskusten. Genom planteringarna kunde man få ut starka naturliga bestånd som förökade sig under udda år, särskilt i de älvar som rinner ut i Vita havet, från vilka arten under de senaste åren har spridit sig västerut, även till Tana älv och Näätämöjoki. Den explosionsartade utvidgningen av utbredningsområdet i Nordatlanten och den kraftiga ökningen av antalet puckellaxar började 2017. Tillväxtkurvan steg på nytt 2021. Till exempel uppskattades antalet puckellaxar i Tana älv före 2017 till ett maximum på några hundra individer per år (udda år). År 2017 uppskattades antalet till omkring 5 000 och år 2023 till cirka 170 000. Enligt uppgifter från Ryssland var antalet stigande puckellaxar i vissa älvar på halvön avsevärt lågt 2023. 

De skadliga verkningarna av den introducerade puckellaxen är för närvarande inte kända med säkerhet. Potentiellt kan puckellaxen skada bestånden av våra ursprungliga vandringsfiskar (lax, öring), till exempel genom konkurrens och/eller spridning av fisksjukdomar. Dessutom kan döende puckellaxar, om de förekommer i stora mängder, påverka näringsbalansen i älvarna och därmed också strukturen i biosamhället. Det finns fortfarande ganska knappt med forskningsdata om puckellaxens inverkan på de ursprungliga fiskarterna i Barentsområdet och om möjligheterna att begränsa tillväxten av puckellaxbestånden. Bristen på information försvårar utarbetandet av både lägesrapporter och handlingsplaner för förvaltning av bestånden av puckellax. 

Den explosionsartade ökningen av bestånden av puckellax har gett upphov till stor oro över artens inverkan på den ursprungliga vattennaturen, fiskarterna och fiskeförhållandena i området. Särskilt i norra Norge har aktivt riktat fiske inletts för att så långt som möjligt avlägsna puckellaxen från vattendragen. På lokal nivå har man i de flesta fall organiserat och infört mångskiftande metoder för att avlägsna puckellaxen, till exempel fångstredskap som stänger hela floden. Genomslaget och effekterna av dessa åtgärder, till exempel när det gäller storleken på den följande generationens lekbestånd, är dock hittills dåligt undersökta. Den norska staten försöker förhindra att puckellaxen sprids till dess territorium och har i detta syfte bedrivit storskaligt vårdfiske på puckellax i mynningen av tiotals laxälvar i norra Norge, inklusive Tana älv. Norges fångst av puckellax i Tana älv lyckades inte som förväntat, endast omkring 8 000 puckellaxar fångades. Däremot har lyckat vårdfiske rapporterats från flera andra laxälvar i Norge och landet fortsätter med liknande verksamhet i framtiden. 

Även på den finska sidan genomfördes 2023 projekt för riktat fiske av puckellax för att avlägsna den i enlighet med lagen om tidsbegränsat förbud mot laxfiske i Tana älvs vattendrag samt jord- och skogsbruksministeriets förordning som kompletterar den. Totalt inleddes 13 projekt. I Naturresursinstitutets projekt kring invasiva arter i Barentsområdet utvecklades och testades dessutom fångstmetoder för puckellax i Tana älvs vattendrag. Utvecklingsarbetet omfattade samarbete mellan forskare, lokala fiskare och andra aktörer samt myndigheter på den finska och den norska sidan. På den finska sidan fångades i huvudsak genom drivgarnsfiske totalt omkring 15 000–16 500 puckellaxar. Erfarenheten visar att det är möjligt att fånga puckellax med hjälp av traditionella fångstmetoder. Genom att noggrant välja tidpunkter och platser för fångsten kan man effektivt undvika bifångster av lax. I förhållande till den totala mängden på 170 000 stigande puckellaxar är det svårt att helt eliminera puckellaxen med dessa fångstmetoder.  

2.8  Senaste tidens rättspraxis

Högsta domstolen meddelade den 13 april 2022 två avgöranden, där fiske i Tana älvs vattendrag behandlades. I domen HD:2022:25 yrkade åklagaren att den lokala samen A skulle straffas för fiskeförseelse. A hade fiskat lax med stående nät i Utsjoki utanför den tillåtna fiskesäsongen i augusti i strid med statsrådets förordning om fisket i sidovattendragen till Tana älvs vattendrag (297/2017), som utfärdats med stöd av lagen om fiske. Högsta domstolen ansåg av de skäl som framgår av avgörandet att förordningens bestämmelse om fiskesäsongen stod i strid med de rättigheter i 17 § 3 mom. grundlagen som tillförsäkrades A i egenskap av same. Högsta domstolen lät med stöd av 107 § grundlagen bli att tillämpa bestämmelsen i förordningen och förkastade åtalet för fiskeförseelse. 

År 2017 var laxbeståndens tillstånd inte lika svagt i Utsjoki som i resten av Tana älvs vattendrag. Högsta domstolen ansåg därför inte att fiskebegränsningarna var proportionerliga och inte heller att de var nödvändiga med hänsyn till skyddet av bestånden av vandringsfisk. Dessa fiskebegränsningar hade trätt i kraft genom förordning av statsrådet. Högsta domstolen bedömde straffbarheten av A:s förfarande i enlighet med omständigheterna vid tidpunkten för händelsen, det vill säga 2017 och laxbeståndens tillstånd då. Forskningsresultaten visar att laxbestånden försvagats ytterligare sedan 2017. 

I det andra fallet, HD 2022:26, yrkade åklagaren att de lokala samerna A, B, C och D skulle straffas för olovlig fångst för att de på statens vattenområde i Vetsijoki hade fiskat med konstgjort bete och spö utan tillstånd av Forststyrelsen. Av de skäl som framgår av avgörandet ansåg Högsta domstolen att det särskilda tillståndet enligt 10 § 2 mom. (379/2015) lagen om fiske att fiska i vattendrag där lax och öring stiger jämte tillhörande tillståndspraxis förorsakade så betydande begränsningar för de lokala samerna att en tillämpning av lagbestämmelsen uppenbart skulle stå i strid med deras rättigheter som tryggas i 17 § 3 mom. grundlagen. Högsta domstolen lät med stöd av 106 § grundlagen bli att tillämpa bestämmelsen i lagen om fiske och åtalet för olovlig fångst förkastades. 

Vid tidpunkten för händelsen var priset på tillstånd enligt 10 § i lagen om fiske högre än självkostnadspriset och fisketillstånden var inte kvoterade för lokala samer. Detta kan ha lett till att tillstånden inte räckte till för alla. Högsta domstolen ansåg därför i sitt avgörande att de lokala samerna hade försatts i samma ställning som turistfiskarna och att bestämmelsen i fråga på ett väsentligt sätt begränsade det fiske som hör till den samiska ursprungskulturen.  

Efter fallet har 10 § i lagen om fiske (427/2019) ändrats. Enligt gällande lag har personer som är bosatta i de tre nordligaste kommunerna rätt att av Forststyrelsen lösa in ett personligt säsongstillstånd som inom de tillståndsvillkor som Forststyrelsen fastställer berättigar till handredskapsfiske i sådana områden i personens hemkommun där lax och öring stiger och som tillhör staten. Priset för tillståndet bestäms enligt självkostnadsvärdet i enlighet med 2 § i jord- och skogsbruksministeriets tillståndsförordning (1140/2021).  

I de ovannämnda avgörandena har man bedömt förhållandet mellan fiskebegränsningarna och den fiskerätt för lokala samer som skyddas av grundlagen. Vid bedömningen av de fiskebegränsningar som drabbar samerna ska 17 § 3 mom. i grundlagen och de rättigheter som tryggas i internationella avtal beaktas. I båda avgörandena ansåg Högsta domstolen att den fiskerätt som de lokala samerna åtnjuter och som skyddas av grundlagen ändå inte är obegränsad, utan att även samernas fiskerätt, för tryggande av bestånden av vandringsfisk, kan begränsas med stöd av den grundläggande miljörättigheten enligt 20 § i grundlagen. Högsta domstolen konstaterade dessutom att det, även med tanke på proportionaliteten i fiskebegränsningarna, i princip är möjligt att kräva ett personligt tillstånd av lokalbefolkningen. Högsta domstolen lade vikt vid bestämmelsen om grundläggande miljörättigheter i 20 § i grundlagen och ansåg att tillståndssystemet grundar sig på tillförlitliga sammanställningar av fångst- och fiskeuppgifter och på uppföljning av laxbeståndens tillstånd och att dessa grunder hänför sig till den grundläggande rättigheten i fråga. 

De ovannämnda avgörandena av Högsta domstolen har också granskats i samband med beredningen av den här regeringspropositionen. På grundval av Högsta domstolens avgöranden kan det anses att vid begränsning av samernas utövande av sin traditionella fiskekultur ska begränsningarna stå i proportion till målen och till vara åtgärder som är nödvändiga med hänsyn till skyddet av bestånden av vandringsfisk. De variabler som beskriver laxbeståndens tillstånd och en hållbar användning av laxbestånden har varit klart nedåtgående från tidpunkten för de ovannämnda rättsfallen, det vill säga från och med 2017. Målet för propositionen är att återställa de försvagade laxbestånden till en hållbar nivå. Syftet med att tillåta laxfiske är att söka de minst skadliga alternativen under fiskesäsongen, så att fiske kan tillåtas så snart som möjligt när laxbeståndens tillstånd tillåter det. En hållbar och ekologisk användning av naturen och tryggandet av fiskbestånden även i framtiden tjänar både samernas och andras intressen. Genom begränsningsåtgärderna tryggas för sin del att det finns livskraftiga fiskbestånd som är nödvändiga för att samernas traditionella kulturform ska kunna utövas samt att bland annat framtida samegenerationers rätt att bedriva sin fiskekultur skyddas. Det svaga tillståndet för laxbestånden kräver en begränsning av fisket för alla grupper av fiskare. Begränsningarna i propositionen anses vara proportionerliga och nödvändiga i förhållande till de ovannämnda målen. 

6.1  Miljökonsekvenser

Miljökonsekvenserna av fiskestadgan för Tana älvs vattendrag är klart positiva. Syftet med den kraftiga begränsningen av laxfisket är att begränsa försämringen av laxbeståndet och skapa förutsättningar för återhämtning av laxbestånden. Erfarenheterna från 2021–2023 visar att förbudet mot laxfiske ökade antalet lekmogna fiskar till ungefär det dubbla jämfört med den föregående situationen. Om laxfisket inte hade förbjudits 2021–2023, skulle antalet laxar som stiger enligt uppskattning ligga på 2020 års nivå eller förmodligen lägre. På detta sätt har man skapat förutsättningar för laxbeståndens återhämtning, men de rikligare årskullarna av lax kommer till uttryck i fångsterna först om 6–7 år. Även om förbuden mot laxfiske har haft en positiv inverkan på laxens stigning, är antalet stigande laxar fortfarande lågt. Det är också viktigt att komma ihåg att situationen måste ses över för varje laxbestånd, eftersom det totalt finns omkring 30 genetiskt differentierade laxbestånd i Tana älvs vattendrag.  

I bestämmelserna om laxfiske i den nya fiskestadgan har hänsyn tagits till storleksskillnaderna mellan de genetiskt differentierade laxbestånden och deras olika vandringstider i Tana älvs huvudfåra. Mer detaljerad information har använts för att göra det möjligt att på ett biologiskt hållbart sätt öppna upp för ett socialt viktigt begränsat laxfiske genom att varje vecka undersöka de olika laxbeståndens tillstånd. 

I fiskestadgan utvidgas fiskemöjligheterna för andra arter, vilket också kan vara en bidragande orsak till ökad bifångstdödlighet för lax. När det gäller miljökonsekvenserna är det också viktigt att bestämmelserna för öringsfiske skiljer sig från bestämmelserna för laxfiske, och öringen har flyttats till kategorin andra fiskarter. Dessa ändringar har genomförts på ett sådant sätt att det är möjligt att undvika bifångster av lax. I fråga om spöfiske har antalet krokar begränsats. Fisketurism är tillåten endast med lätta flugfiskeredskap där flugans storlek är begränsad. När det gäller nätfisket är vårens fiskesäsong begränsad till en tid då laxen ännu inte stiger som aktivast. I augusti har fiskeplatserna för annan fisk begränsats till ett område som inte innefattar området mellan Alakönkäs nedre del och Levajokis mynning, där det finns många områden för laxyngelproduktion.  

De tidigare begränsningarna för laxfiske i Tana älvs vattendrag har också varit till nytta för öringen och har lett till att öringsbestånden har stärkts. Öringen har vuxit i medelstorlek och klarar sig för att leka fler gånger än tidigare. Därför har det varit möjligt att öppna upp mera möjligheter för öringsfiske. Även om öringsbeståndet har blivit starkare, kommer det i och med att öringsfisket utvidgas att krävas noggrann övervakning av öringsbeståndets tillstånd också i fortsättningen.  

Öringens livscykel är betydligt mer varierad än laxens. I Tana älvs vattendrag tar havsöringens lekvandring vanligtvis två år, varvid fisken övervintrar i Tana älvs vattendrag och går upp för att äta nära Tana älvs mynning. En längre vandring under vilken öringarna flera gånger kan vara föremål för fiske gör med tanke på fisket öringsbestånden mer sårbara än laxen. Öringen vandrar för att äta nära flodmynningar och kuster, och är inte nödvändigtvis lika utsatt som laxen för förändringar i förhållandena i öppet hav i Nordatlanten. Det har visat sig att kustnära vandringsbeteende utsätter öringen för angrepp från laxlusen, som förkommer i laxodlingen, medan laxen ganska snabbt rör sig mot öppet hav, där problemet med löss är betydligt mindre. Inga skador på grund av laxlus har konstaterats på öringsbestånden i Tana älvs vattendrag, eftersom kassodling av lax inte är tillåten i Tanafjorden. 

Införandet av bestämmelser om fiske av puckellax i fiskestadgan gör det möjligt att bättre kontrollera denna främmande art. Bestämmelserna om puckellax är utformade på ett sådant sätt att de i framtiden gör det möjligt att begränsa mängden puckellax genom fiske utan att puckellaxfisket vållar laxbestånden väsentlig skada.  

6.2  Samhälleliga konsekvenser

Konsekvenser för samerna och den övriga lokalbefolkningen

Tana älvs vattendrag är beläget i kommunerna Utsjoki och Enare, vilket enligt definitionen i 4 § i sametingslagen (974/1995) är samernas hembygdsområde. Naturnäringarna har en stor betydelse för den samiska kulturen. Den betydelsen är större än den direkta betydelsen för ekonomi och sysselsättning. Kännetecknande för naturnäringarna har varit att en person kan ha flera inkomstkällor. Trots minskningen av laxbestånden i Tana älv har den lax som lokala fiskare fångar en stor betydelse som matfisk för hushållen i området och som direkt eller indirekt inkomstkälla i turistnäringen. I området finns det dock inte sådana kommersiella fiskare som avses i 4 § 17 punkten i lagen om fiske, utan fisket är av betydelse för näringen genom den turism som anknyter till det. Det mångsidiga fisket i Tana älvs vattendrag är ett livsvillkor för att den älvsamiska kulturen i Utsjoki ska bevaras och utvecklas. Det är viktigt att föra vidare den traditionella kunskapen om fiskekulturen för att förutsättningarna för att utöva kulturen ska bevaras. 

Bestämmelsen i 17 § 3 mom. i grundlagen innehåller den statsförfattningsrättsliga grunden för samernas ställning. Enligt bestämmelsen har samerna som urfolk rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Grundlagsbestämmelsen skyddar samernas kulturform, som omfattar traditionella näringar såsom renskötsel, fiske och jakt. Laxfisket i Tana älv är starkt knutet till den samiska kulturen. Till fiskekulturen hör traditionella fiskemetoder såsom fiske med pata, fiske med laxnät och fiske med drivgarn. Även spöfiske och den därmed sammanhängande fisketurismen är en del av den samiska fiskekulturen. Livskraftiga laxbestånd gör det möjligt att på ett hållbart sätt utnyttja de fångstformer som hör till den samiska kulturen, vilket är en viktig förutsättning för att den samiska fiskekulturen ska kunna bevaras på lång sikt, från generation till generation. Den kraftiga försämringen av laxbestånden hotar också förutsättningarna för fiskekulturen, eftersom en stor del av laxbestånden ligger mycket långt från de biologiska hållbarhetsmålen och fisket i en sådan situation ökar risken för ytterligare försämring.  

Samernas grundlagsenliga rätt till kulturell autonomi innebär inte obegränsad rätt att besluta om traditionell näringsverksamhet. Lokalbefolkningen har traditionellt också kunnat bedriva renskötsel, jakt och fiske på samma grunder som samerna. Av denna anledning inskränks rätten att använda de mycket effektiva traditionella fiskemetoderna och den bredare rätten att registrera fiskebåtar som används för fisketurism också i den nya fiskestadgan på samma sätt som enligt tidigare praxis, till att omfatta bara de innehavare av fiskerätt som bor i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag.  

För att laxbeståndens tillstånd ska kunna förbättras och målet om ett hållbart fiske nås krävs en kraftig begränsning av laxfisket. Detta förutsätter en gradvis reglering av laxfisket, beroende på återhämtningen av laxbestånden och de olika laxbeståndens vandringstider i Tana älvs huvudfåra. Ett tydligt kriterium för att tillåta laxfiske har fastställts i fiskestadgan och det har fastställts hur fisket ska öppnas för att det ska vara meningsfullt för bevarandet av den samiska fiskekulturen vid Tana älvs vattendrag. Lösningen syftar till att göra det möjligt att öppna laxfisket så snabbt som möjligt och med så små skador som möjligt som konsekvens.  

På grund av den kraftiga försämringen av laxbestånden har laxfisket varit helt förbjudet i Tana älvs vattendrag 2021–2023. I Naturresursinstitutets rapport ” Tenojoen lohenkalastuskiellon yhteiskunnalliset vaikutukset ja niiden seuranta ”(De samhälleliga konsekvenserna av förbudet mot laxfiske vid Tana älvs vattendrag och uppföljningen av dessa), som publicerades 2022, redogörs för de samhälleliga konsekvenserna av förbudet mot laxfiske 2021. Undersökningen visar att fiskeförbudet har haft betydande negativa samhälleliga konsekvenser. Förbudet mot laxfiske har påverkat den övergripande välfärden i det lokala samhället. Detta kommer att leda till att de ekonomiska, kulturella, välfärdsmässiga och sociala effekterna i de lokala samhällena ökar om förbudet måste förlängas i framtiden. Lax och laxfiske utgör en central och grundläggande del av lokalbefolkningens liv på flera olika nivåer. För samerna vid älvstranden är betydelsen ännu större än för andra, eftersom hela deras kultur bygger på detta.  

Generellt sett var man överens om vikten av att skydda laxbestånden och trots de negativa effekterna ansåg man att ett totalförbud på ett år var berättigat och förbudet fick stöd eftersom det bidrog till att laxbestånden återhämtade sig. Undersökningen visade att de kulturella konsekvenserna av förbudet i framtiden bör beaktas mer och att man bör överväga att tillåta fiske i begränsad utsträckning. Undersökningen visade också att det med tanke på minimering av de negativa samhälleliga konsekvenserna skulle vara mycket viktigt att tillåta fiske i begränsad utsträckning för lokalbefolkningen.  

Enligt undersökningen skulle dessutom den sociala acceptansen och den potentiella effektiviteten av begränsningarna kunna ökas om det var möjligt att inrikta fiskforskningen mer övergripande och ta större hänsyn till lokal information och lokala synpunkter för att fisket ska kunna inriktas mer på andra arter än lax. Lokala fiskares deltagande i vårdfiske och planeringen av det skulle möjliggöra bedrivande av selektivt vårdfiske som är inriktat på lokala förhållanden och stöder de vetenskapliga observationerna. Det selektiva vårdfisket skulle när det gäller att stärka laxbestånden öka effektiviteten av förbudet mot att fiska lax. Intervjuerna visade att havsfiske, skador som orsakas av laxodlingen, predation och klimatförändringar bör beaktas vid skydd av och forskning om laxbestånden. Det behövs mer information om havsfisket och om förhållandena där samt om puckellaxen, som staterna bör satsa på.  

År 2021 medförde fiskeförbudet en inkomstförlust på cirka 4,1 miljoner euro jämfört med fiske enligt 2017 års fiskestadga. Största delen av inkomsterna hänför sig direkt eller som multiplikatoreffekter till fisketurism. De negativa ekonomiska konsekvenserna har fördelats ojämnt och verkar framför allt ha varit en bidragande orsak till ökade inkomstskillnader, det vill säga konsekvenserna för mindre bemedlade och äldre har varit större. Dessa observationer gäller i huvudsak fördelningen av fisketillståndsintäkterna mellan ägarna av fiskevatten. Hälsokonsekvenser som upplevts till följd av fiskeförbudet hänför sig främst till psykiskt välbefinnande, vilket på lång sikt också inverkar på den fysiska hälsan. Fisket spelar en viktig roll i fråga om stressminskning bland lokalbefolkningen. Avsaknaden av fiskemöjligheter uppskattas till och med öka långvarig depression och självmord. Fiskeförbudet ansågs också ha inverkat på vissas kost och varit en bidragande orsak till mindre motion och ökad alkoholkonsumtion.  

Vid förhandlingarna om fiskestadgan sökte man efter en lösning som skulle medge att laxfiske tillåts i liten utsträckning. Uppfattningarna om begränsat fiske och multiplikatoreffekterna av detta i de olika delarna av Tana älvs vattendrag skilde sig mycket åt och med beaktande av laxbeståndets tillstånd, som underskrider hållbarhetsmålen även i situationer där inget fiske alls utövas. I nuläget är det mycket viktigt att undvika ett för stort fisketryck så att situationen för laxbestånden inte försämras ytterligare eller återhämtningen fördröjs varvid också problemen blir långvariga. Därför har det ansetts att regleringen av laxfisket bör genomföras successivt och att laxfisket öppnas först när de kriterier som fastställs i fiskestadgan har uppfyllts.  

Man har försökt lindra de skadliga effekterna av de drastiska begränsningarna av laxfisket genom att tillåta fiske av andra fiskarter i större utsträckning än vad som föreskrivs i fiskestadgan för 2017. Man har velat underlätta tillträdet till älven och upprätthållandet av kunskaperna och färdigheterna gällande fiske från båt genom att tillåta spöfiske från båt av andra arter för dem som bor på orten. Genom att möjliggöra ett begränsat fiske av havsöring och organisera fiske av puckellax bidrar man också till att skydda och trygga områdets livskraft, laxfiskekulturen och näringen med anknytning till fisk. Fiskeområden för havsöring har definierats med hjälp av traditionella kunskaper.  

Fiskestadgan innehåller dessutom bestämmelser för att skydda den samiska kulturen genom att användningen av traditionella, effektiva redskap, såsom pata, drivgarn och stående nät, fortsättningsvis tillåts i begränsad utsträckning när det finns ett överskott i laxbestånden som kan fiskas. I enlighet med bosättningsprincipen ska användningen av dessa redskap begränsas till de lokala fiskerättsinnehavarna. Strukturen för att tillåta laxfiske har i fiskestadgan bildats så, att när laxbeståndens tillstånd möjliggör det, tillåts fiske i enlighet med bosättningsprincipen i första hand för personer som är fast bosatta på orten. I en situation där laxfiske i övrigt inte är tillåtet på grund av laxbeståndens tillstånd har man dock försökt bevara och förmedla kunskaper och färdigheter gällande den samiska fiskekulturen från en generation till en annan genom att som nytt element i fiskestadgan ge den behöriga myndigheten befogenhet att bevilja undantag för undervisnings- eller kulturbaserat laxfiske. I fiskestadgan ingår också ett tillstånd för deltagande, vilket gör det möjligt att delta i traditionellt laxfiske tillsammans med en ortsbo som har fiskerätt samt en möjlighet att införa fisketillstånd för barn i alla kategorier av tillstånd. Detta bidrar till att trygga fiskemöjligheterna för samer som bor någon annanstans än vid Tana älvs vattendrag, barns och ungas möjligheter att delta i fisket samt möjligheterna att förmedla traditionell kunskap och kultur i anslutning till fisket.  

Konsekvenser för innehavare av fiskerätt som är stadigvarande bosatta någon annanstans än i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag

Enligt grundlagsutskottets vedertagna praxis omfattar äganderätten till ett vattenområde även fiskerätten och fiskerätten åtnjuter det egendomsskydd som garanteras i 15 § i grundlagen. Den föreslagna fiskestadgan har konsekvenser också för ställningen för icke-ortsbor som innehar fiskerätt. Av propositionen följer att om laxfiske tillåts i enlighet med 5 § i den föreslagna fiskestadgan, får icke-ortsbor som innehar fiskerätt fiska lax först i det andra skedet.  

Ställningen för innehavare av fiskerätt som är bosatta någon annanstans än i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag har stärkts på så sätt att de när omständigheterna blir bättre får fiska lax före fisketuristerna i enlighet med 5 § 3 punkten i fiskestadgan. Dessutom får icke-ortsbor som innehar fiskerätt vid riktat fiske av puckellax använda spö och konstgjort bete i stället för flugfiskeredskap och därtill kan för den här gruppen reserveras högst en tredjedel av alla typer av tillstånd för turismfiske. Möjligheten att använda fiskebåtar förblir oförändrad i förhållande till den gällande fiskestadgan. Närmare bestämmelser om förutsättningarna finns i ikraftträdandelagen.  

Konsekvenser för regionutvecklingen

Laxbeståndens försämrade situation påverkar företagens möjligheter att bedriva verksamhet i Utsjoki. Den förändrade situationen har krävt olika åtgärder av turismföretagarna, såsom diversifiering av verksamheten. Till följd av fiskeförbudet 2021 har 46 procent av de företag som deltog i företagsundersökningen anpassat sin verksamhet till exempel genom att producera nya tjänster, byta bransch, skapa nya produkter, styra marknadsföringen, minska verksamheten eller lägga ned sin verksamhet. I princip är de ekonomiskt starkare och de mest mångsidiga entreprenörerna mer flexibla och klarar sig bättre. Därför har inte alla lokala företagare upplevt fiskeförbudet som ett problem. Däremot kan upphörandet av små inkomstkällor – uthyrning av enskilda fritidshus, tillståndsinkomster för aktörer inom fisketurism och husbehovsfiske – ha en stor kumulativ negativ inverkan på företagare, barnfamiljer och pensionärer med låga inkomster.  

På grundval av uppgifterna om laxbeståndens tillstånd kan man uppskatta att den nuvarande situationen fortsätter i flera år och att det inte är möjligt att snabbt återgå till en situation där laxfisket skulle kunna generera en sådan andel av omsättningen som tidigare. På längre sikt ökar åtgärderna för återhämtning av laxbestånden intresset för Tana älv som mål för fiskeresor och därmed också fisketurismens verksamhetsförutsättningar. Denna situation kan också bidra till att den lokala ekonomin blir mer diversifierad, eftersom andra möjligheter måste utvecklas i stället för laxfisket, som bygger på några månaders säsongsbaserad verksamhet. 

Om laxbeståndens tillstånd inte hade förutsatt det totalförbud som krävs i nuläget, utan kraftiga fiskebegränsningar, hade de i stället för att riktas mot annat fiske i större utsträckning riktats mot den fisketurism som inte såsom ägorätten eller den samiska fiskekulturen skyddas genom de grundläggande fri- och rättigheterna. Även i detta fall skulle fisketurismens verksamhetsmiljö avsevärt försvåras.  

Som ett led i att mildra effekterna av det förbud mot laxfiske som ingår i den nya fiskestadgan och som är relaterat till nuläget har möjligheterna att fånga andra fiskarter än lax utökats. För detta ändamål har en ny typ av fisketillstånd införts i fiskestadgan för andra arter än lax. Dessutom har särskilda platser för fiske av havsöring reserverats för turister. Lösningen kan bidra till att lindra den svåra situationen för fisketurismföretag och ge fiskevattenägare intäkter från försäljning av fisketillstånd. Det är dock känt att dragningskraften hos andra fiskar än lax i fisketurismen kring Tana älvs vattendrag för närvarande inte är särskilt stor, bortsett från puckellaxen, som har fångat ett stort intresse, åtminstone under den korta tid då den fisk som vandrat upp i älven är användbar som föda.  

6.3  Ekonomiska konsekvenser

Fisketurismen vid Tana älvs vattendrag är av mycket stor betydelse för Utsjoki kommun. Intäkterna från laxfisket beror huvudsakligen på fisketuristernas penninganvändning och tillståndsavgifter, och antalet fisketurister och fiskedygn är en rätt bra indikator för laxfiskets lokala ekonomiska inverkan. Den andel som laxfisket medförde uppskattades 2018 till 11 procent av omsättningen på 40 767 000 euro för verksamhetsställena för företagen i Utsjoki, det vill säga till 4 500 000 euro, varav den största delen härrör från laxfiske som utövas av turister.  

När det inte har varit möjligt att sälja laxfisketillstånd för turister, har andra fisketillstånd sålts till turister för cirka 2 000 dygn per år i stället för tidigare nästan 11 000 dygn. På motsvarande sätt har värdet av försäljningen av fisketillstånd för Tana älvs vattendrag sjunkit till mindre än en tiondel från en nivå på 600 000 euro till en nivå på 20 000–40 000 euro. Det är troligt att situationen förblir liknande under många år framöver.  

6.4  Konsekvenser för myndigheternas verksamhet

Den nya fiskestadgan innehåller vissa ändringar i regleringen av myndigheternas befogenheter. Nya befogenheter för myndigheter som omfattar skönsmässig bedömning: I 8 § behörighet att meddela närmare föreskrifter om användningen av tillstånd för fiske av andra arter, i 10 § behörighet att meddela närmare föreskrifter om fiskeredskap, i 19 § behörighet att fastställa noggrannare gränser för områden där spöfiske är förbjudet (Alaköngäs–Bildám och Borsejohka–Levajokis mynning) samt inrätta ett extra förbudsområde för spöfiske; i 33 § behörighet att meddela närmare föreskrifter om fångstanmälan gällande puckellax samt bestämma att fångstanmälan när fisket regleras med fångstkvoter ska göras utan obefogat dröjsmål efter att fisken fångats, i 35 § behörighet att bevilja lokala organisationer tillstånd till riktat fiske av puckellax för att avlägsna den samt att separat fastställa områden där fiske för att avlägsna puckellaxen är tillåtet med fångstredskap som är avsedda för detta, i 37 § behörighet att meddela kompletterande föreskrifter om desinficering av fångstredskap och båtar, samt i 40 § behörighet att i enskilda fall bevilja en organisation dispens från bestämmelserna i fiskestadgan för undervisningsfiske eller kulturevenemang. 

En del av de bestämmelser i den gällande fiskestadgan som ger myndigheterna befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar ingår i den nya fiskestadgan, i princip med samma innehåll. Sådana är befogenheten i 39 § att närmare fastställa områdesavgränsningar och fiskeplatser (37 § i den gällande fiskestadgan) samt befogenheten i 40 § (38 § i den gällande fiskestadgan) att i enskilda fall bevilja en organisation dispens från bestämmelserna i fiskestadgan om fiskar fångas för vetenskaplig forskning, praktiska prov eller utvecklingsåtgärder som gäller fiskbestånden.  

I 3 § i ikraftträdandelagen föreskrivs att Närings-, trafik- och miljöcentralen i Lappland ska vara behörig myndighet enligt ovan nämnda paragrafer i fiskestadgan. Ökningen av arbetsbördan är svår att bedöma i sin helhet, men det anses ändå att de föreslagna ändringarna i myndigheternas behörigheter påverkar resurserna vid NTM-centralen i Lappland. Enligt NTM-centralen i Lapplands bedömning ökar de nya uppgifterna avsevärt belastningen på fiskerimyndighetens förvaltning och det krävs ytterligare resurser för att genomföra dessa uppgifter fullt ut. Man kan inte i förväg bedöma exempelvis hur många ansökningar för undervisningsfiske eller kulturevenemang som kommer in med stöd av dispens enligt 40 § i fiskestadgan. De kraftiga begränsningarna av laxfisket ökar också behovet av fiskeövervakning.  

8.1  Inledning

Parterna i fiskeavtalet för Tana älvs vattendrag, det vill säga Republiken Finlands regering och Konungariket Norges regering, vill ändra bestämmelserna i fiskestadgan i fiskeavtalet mellan länderna. Fiskestadgan är fortsättningsvis en del av fiskeavtalet mellan Finland och Norge, där parterna framhäver sitt ansvar i förhållande till internationella konventioner och behovet av att skydda och säkerställa fiskbestånden i Tana älvs vattendrag genom en ändamålsenlig reglering av fisket baserat på försiktighetsprincipen. Parterna erkänner betydelsen av naturens mångfald och av ett hållbart nyttjande av naturresurserna. Parterna erkänner samernas rättigheter som urfolk och lokalbefolkningens rättigheter, och den betydelse naturresurserna har för samerna som urfolk för bevarandet av deras kultur, samt de rättigheter som andra innehavare av fiskerätt har. Partnerna understryker betydelsen av informationsutbyte och samarbete i användningen och förvaltningen av gemensamma naturresurser, och betonar att lokala innehavare av fiskerätt och andra lokala aktörer ska ha omfattande möjligheter att påverka denna förvaltning.  

8.2  Fiskestadga

Fiskestadgan i anslutning till fiskeavtalet för Tana älvs vattendrag utgör en integrerad del av avtalet mellan Finland och Norge om fiske i Tana älvs vattendrag. Syftet med fiskestadgan är att ge närmare bestämmelser om de fisketider, det antal fisketillstånd och de fångstmängder som används för reglering av fisket så att det är lämpligt för de olika fiskbestånden i Tana älvs vattendrag. Utöver det innehåller fiskestadgan tekniska definitioner för fångstredskapens konstruktion, placering och hur de används. Som en ny fråga har man bland annat infört en stegvis reglering av laxfisket, vilket gör det lättare att förvalta bestånden på ett sätt som är anpassat till laxbeståndens tillstånd, möjligheten att i enskilda fall bevilja tillstånd för undervisnings- eller kulturbaserat fiske, tillstånd att delta i fiske, som möjliggör deltagande i fiske med fasta redskap och därmed sammanhängande överföring av kunskaper och färdigheter samt riktat fiske av puckellax för att förbättra möjligheterna att kontrollera puckellaxen.  

1 kap. Allmänna bestämmelser 

1 §.Syftet med fiskestadgan . I paragrafen anges enligt förslaget det måltillstånd som ligger till grund för bestämmelserna i fiskestadgan, vilket kompletterar avtalets syfte enligt artikel 1 i avtalet om fisket i Tana älvs vattendrag. Avsikten är inte att paragrafen ska tillämpas självständigt, men den kan fungera som riktlinje och allmänt mål för tillämpandet av de materiella bestämmelserna i fiskestadgan.  

Utgångspunkten för paragrafen om syftet med fiskestadgan är att man vid tillämpandet av fiskestadgan ska sträva efter att främja en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar användning och förvaltning av fiskbestånden i Tana älv. En annan central princip är att främja samernas ursprungsfolksrättigheter och de lokala kulturtraditionerna.  

2 §.Tillämpningsområde . I paragrafen föreslås en bestämmelse om att fiskestadgan ska gälla den del av Tana älv, Enare älv och Kietsimäjoki som utgör riksgräns mellan Finland och Norge. Kapitel 8 i fiskestadgan, som gäller skydd mot biologisk påverkan, föreslås däremot gälla hela avrinningsområdet för Tana älvs vattendrag. Kapitlet innehåller bestämmelser med syftet att försöka förhindra spridningen av laxparasiten Gyrodactylus salaris och växten vattenpest i vattendragets område samt en paragraf om kontroll av den främmande arten puckellax. Fiskebestämmelserna i fiskestadgan gäller inte biflödena eller Tana älvs nedre lopp i Norge. I artikel 3 i avtalet om fiske i Tana älvs vattendrag fastställs att fiskestadgans bestämmelser för Tana älvs nedre lopp som tillhör Norge inte kan vara lindrigare än gällande bestämmelser för gränsälvssträckningen. I enlighet med samma artikel fastställs fiskestadgan för sidovattendragen till Tana älvs vattendrag nationellt. När det gäller sidovattendragen ska lagstiftningen och bestämmelserna på nationell nivå ta hänsyn till skyddet och en hållbar användning av laxbestånden, men de kan avvika från fiskebestämmelserna för Tana älvs huvudfåra, om laxbeståndens tillstånd tillåter det eller om laxbeståndets tillstånd med rätta kräver strängare regleringsåtgärder än vad som är möjligt gällande Tana älvs huvudfåra.  

Innehållet i paragrafen motsvarar i övrigt 1 § i den gällande fiskestadgan, men i 2 mom. föreslås en ändring av hänvisningen så att den motsvarar den föreslagna ändring av numreringen som föranleds av det nya 2 kap. I den gällande fiskestadgan ingår bestämmelserna om skydd mot biologisk påverkan i 6 kapitlet, men i den ändrade fiskestadgan föreslås helheten i fråga ingå i 8 kapitlet.  

3 §.Fiskargrupper på gränsälvssträckningen . Paragrafen motsvarar 2 § i den gällande fiskestadgan. Definitionen av fiskargrupperna i såväl Finland som Norge förblir oförändrade. I paragrafen definieras enligt förslaget fiskargrupper som avviker från varandra i fråga om fisketider, möjligheter att använda fångstredskap och typer av fisketillstånd. I Finland är fiskare indelade i fyra olika grupper. Liksom i det nuvarande avtalet delas fiskarna in i fast bosatta i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag och fast bosatta någon annanstans. Det är meningen att fast bosättning till stor del liksom i nuläget ska definieras snävare än i lagen om hemkommun (201/1994). Enligt nuvarande praxis förutsätts det att fiskarna faktiskt är bosatta i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag. Den strängare definitionen ingår också i fortsättningen i sak med samma innehåll i 9 § i ikraftträdandelagen.  

Beträffande fiskerätten hänvisar man till definitionerna i 4 § i lagen om fiske (379/2015). När avtalets fiskestadga tillämpas avser innehavare av fiskerätt delägarlag och ägare av delägarfastigheter. Definitionerna av fiskargrupperna är separata för finska och norska fiskare eftersom lagstiftningen om grupperna är olika i de två länderna. En praktisk skillnad är att Finland har definierat fiskare som innehar fiskerätt men som inte bor i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag som en egen grupp.  

Till den första gruppen hör innehavare av fiskerätt som är fast bosatta i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag.  

Till den andra gruppen hör innehavare av fiskerätt som är fast bosatta någon annanstans än i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag.  

Den tredje gruppen består av personer som är fast bosatta i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag och inte innehar fiskerätt.  

Den fjärde gruppen utgörs av andra personer som inte innehar fiskerätt i det område där fiskestadgan för Tana älvs vattendrag gäller eller som inte är fast bosatta i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag.  

I Norge grundar sig definitionen av fiskargrupper på de definitioner som används i 4 och 5 § i den norska lagen om fiskerätt i Tana älvs vattendrag (LOV-2014-06-20-51).  

2 kap. Bestämmelser om laxfiske 

4 §.Fiske av lax och havsröding . Syftet med paragrafen är att ange en grund för de förfaranden som parterna använder för att årligen bedöma möjligheterna till laxfiske i enlighet med processen enligt artikel 6 och 7 i avtalet om fiske i Tana älvs vattendrag. Bedömningen grundar sig på laxbeståndens tillstånd som gruppen för uppföljning av och forskning om laxbestånden i Tana älvs vattendrag bedömer årligen. I samband med detta bedöms det överskott av laxbestånden som kan utnyttjas, det vill säga om tillräckligt många laxar har stigit till vattendraget i förhållande till de mål för lekbeståndet som ställts upp för laxbeståndet i vattendraget.  

Laxbeståndens situation i Tana älvs vattendrag är generellt sett mycket svag, och under de senaste åren har det inte funnits något överskott i laxbestånden som skulle ha gjort det möjligt att fiska. Bestämmelserna om laxfiske måste i nuläget utformas på ett sådant sätt att laxbestånden kan återhämta sig, vilket också krävs i NASCO:s rekommendationer för förvaltningen av laxbestånden. Bestämmelserna om laxfiske måste därför innehålla förutbestämda mål för framtiden, så att laxfisket kan öppnas på ett flexibelt sätt så fort det är möjligt. I 1 mom. föreslås som förutsättning för möjligheten till laxfiske att det i laxbestånden i älvområdet finns ett överskott som kan fiskas. I 1 mom. hänvisas det också till att en bedömning av situationen årligen ska ske genom ett förfarande som är väletablerat för bedömning av behovet av ändringar i fiskestadgan.  

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om att den kvot som fastställs för laxfisket inte får vara större än det överskott som, utifrån uppgifterna för den föregående fiskesäsongen, beräknas kunna utnyttjas. Vid fördelningen av det överskott som kan fiskas ska hänsyn tas till båda länderna och grupperna av fiskare i båda länderna. Dessutom ska lokala innehavare av fiskerätt höras då fiskekvoterna fastställs. Närmare bestämmelser om hörande av de lokala innehavarna av fiskerätt finns i lagen om sättande i kraft och tillämpning av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet med Norge om fisket i Tana älvs vattendrag. Med kvot avses här till exempel att man fastställer en fångstkvot för båda länderna, det vill säga fastställer hur många laxar som sammanlagt kan fångas i de båda länderna. Inom ramen för den här kvoten ska det dessutom vara möjligt att i vardera landet fastställa en kvot per fiskare.  

5 §.Reglering av laxfisket . Enligt förslaget fastställs det i paragrafen utifrån förvaltningsmålet vid vilka tidpunkter laxfisket öppnas och hur fisket utvidgas när laxbeståndens situation förbättras. Det nya i lösningen är att den möjliggör reglering av laxfisket inom fiskeperioden utifrån uppgifterna för den föregående fiskeperioden när begränsningar som är nödvändiga med tanke på laxbeståndens tillstånd inte medger laxfiske som spänner över hela perioden.  

I paragrafen föreslås det att laxfisket regleras stegvis utgående från laxbeståndens tillstånd, laxbeståndens återhämtning och de kända vandringstidpunkterna för de olika laxbestånden i Tana älvs huvudfåra. Utgångspunkten för regleringen är information om den veckovisa förekomsten av de olika laxbestånden i Tana älvs huvudfåra, som årligen jämförs med uppskattningen av laxbeståndens tillstånd i Tana älvs vattendrag som grundar sig på den årliga lägesrapporten från Finlands och Norges gemensamma grupp för uppföljning av och forskning om laxbestånden i Tana älv. Besluten om reglering av laxbeståndet är därmed baserade på en uppskattning av laxbeståndets tillstånd året innan och på långtidsinformation om de olika laxbeståndens vandringsbeteende.  

Enligt paragrafen tillåts laxfiske om det utifrån bedömningen av laxbeståndens tillstånd under det föregående året finns en enda vecka under fiskesäsongen, då antalet laxar som tillhör den röda beståndskategorin, som utifrån uppföljningsresultaten beskriver de svagaste bestånden under den föregående fiskesäsongen, är mindre än 20 procent av den totala laxfångsten under samma tid i Tana älvs huvudfåra. Den mängd lax som det är tillåtet att fånga fastställs på grundval av uppföljningen av laxbestånden enligt den kvot som man i de årliga förhandlingarna kommit överens om, enligt vad som föreskrivs i 4 § i den ändrade fiskestadgan. Den föreslagna utgångspunkten för laxfisket är långt ifrån målet för hela fiskeavtalet, enligt vilket laxbestånden ska uppfylla de förvaltningsmål som uppställts för dem och fisket i första hand ska inriktas på laxbestånd som har uppnått god status. Att fiske tillåts i begränsad utsträckning har emellertid ansetts nödvändigt för att den samiska fiskekulturen i anslutning till laxfisket i Tana älvs vattendrag ska kunna bevaras.  

Enligt 1 punkten får laxfiske inte tillåtas under veckor då mer än 20 procent av den lax som påträffas i huvudfåran under en viss tidsperiod tillhör laxbestånd av röd beståndskategori. Att tillåta fiske när laxbeståndens situation är mycket svag ökar risken för att laxbeståndens återhämtning hämmas eller fördröjs avsevärt. Förbudet mot laxfiske 2021–2023 har visat sig vara ett effektivt sätt att öka antalet lekmogna fiskar som kommer för att leka i vattendragen.  

I enlighet med 2 punkten tillåts laxfiske för personer som är fast bosatta i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag under de veckor då mindre än 20 procent av de laxar som påträffas i huvudfåran tillhör laxbestånd av röd beståndskategori. Laxfiske är tillåtet med spö och konstgjort bete samt med nät eller pata två dagar i veckan. Laxar som är över 65 centimeter ska återutsättas och laxfisket ska upphöra när fångstkvoten enligt 4 § har fyllts.  

Begränsningarna av laxfisket ska enligt grundlagsutskottets utlåtanden i första hand riktas mot fiske som inte åtnjuter sådant skydd som avses i 17 § 3 mom. i grundlagen, det vill säga samernas rätt att utöva sin kultur. Eftersom begränsningen av fisket i Tana älvs vattendrag även i fortsättningen kommer att ske i enlighet med bosättningsprincipen, är det i det första skedet av tillåtandet av laxfiske endast motiverat att tillåta laxfiske för lokalbefolkningen. Därigenom kan man ta hänsyn till skyddet för den samiska fiskekulturen, då mer än hälften av dem som bor på orten är samer och andelen samer av dem som utnyttjar fiskerättigheter är ännu större.  

I enlighet med 3 punkten tillåts laxfiske för personer som är fast bosatta i älvdalarna i Tana älvs vattendrag samt för innehavare av fiskerätt som är fast bosatta någon annanstans än i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag under de veckor då mindre än 10 procent av de laxar som påträffas i älven tillhör laxbestånd av röd beståndskategori. Laxfiske är tillåtet med spö och konstgjort bete samt med nät eller pata två dagar i veckan. Laxar som är över 65 centimeter ska återutsättas och laxfisket ska upphöra när fångstkvoten enligt 4 § har fyllts.  

I enlighet med 4 punkten kan parternas behöriga myndigheter, det vill säga i Finland jord- och skogsbruksministeriet, tillåta ett mer omfattande laxfiske när laxbeståndens tillstånd har förbättrats mer än vad som anges ovan i 2 och 3 punkten. Att tillåta fiske i större omfattning innebär att fiske tillåts även för turister. En förutsättning för att fiske ska kunna tillåtas i större omfattning är en tillräcklig återhämtning av laxbeståndens tillstånd. Exakt när detta sker eller exakt hur det går till kan inte i nuläget bedömas. Bedömningen av förutsättningarna för att tillåta fiske i större omfattning och meddelandet av detaljerade bestämmelser om fisket ska ske inom ramen för det årliga samrådsförfarande som föreskrivs i artiklarna 6 och 7 i avtalet om fiske i Tana älvs vattendrag.  

Formuleringen av 4 och 5 § i den nya fiskestadgan skulle leda till att ikraftsättandet av de årliga bestämmelserna om att tillåta laxfiske inte kräver riksdagens medverkan. Detta skulle också gälla en situation då laxfiske inte kan tillåtas i enlighet med 5 § 1 punkten. I enlighet med artiklarna 6 och 7 i fiskeavtalet ska det varje år på grundval av forskningsdata konstateras vilket av kriterierna i 5 § (1–4 punkten) som uppfylls. Villkoren för laxfisket är precisa och noggrant avgränsade och omfattar inget utrymme för skönsmässig bedömning. De omständigheter som gäller laxfisket enligt 5 § ska konstateras i ett protokoll enligt artikel 7.4 i fiskeavtalet mellan länderna, som i Finland träder i kraft nationellt genom förordning av statsrådet.  

Möjligheterna att tillåta laxfiske har bedömts utifrån uppgifter från tidigare år. På basis av bedömningen av laxbeståndens tillstånd 2022 var laxbeståndens tillstånd så svagt att det inte hade varit möjligt att tillåta laxfiske i enlighet med 5 § 2 punkten, varvid laxfiske endast hade varit möjligt med stöd av dispens enligt 40 § i förslaget till fiskestadga. På grundval av bedömningen av laxbeståndens tillstånd 2023 har det inte skett någon förbättring av laxbeståndens tillstånd jämfört med föregående år, vilket tyder på att kriterierna för att tillåta laxfiske enligt 5 § 2 punkten i fiskestadgan inte kommer att uppfyllas under fiskesäsongen 2024. 

3 kap. Fiskevårdsavgifter och fisketillstånd 

6 §.Fiskevårdsavgift. Paragrafen motsvarar den gällande 3 §. De fisketillstånd som är avsedda för fisketurism fördelas i fortsättningen jämnt mellan Finland och Norge och medborgare från båda länderna kan lösa dem i vardera landet. På skyldigheten att betala fiskevårdsavgift tillämpas därmed lagstiftningen i det land i vilket fisketillstånd löses.  

7 §.Kategorier av fisketillstånd. Paragrafen om kategorier av fisketillstånd föreslås innehålla bestämmelser om fisketillståndens innehåll utgående från indelningen i fiskargrupper som definieras i 3 §. Kategorierna av fisketillstånd i paragrafen motsvarar i övrigt 4 § i den tidigare fiskestadgan, men paragrafhänvisningarna ändras och som ny kategori införs tillstånd för fiske av andra arter. I paragrafen ingår dessutom ett nytt tillstånd för deltagande och tillstånd att förena fisketillstånd med fisketillstånd för barn.  

Allmänt fisketillstånd för lokala fiskare berättigar till att fiska med alla fiskemetoder som är tillåtna enligt fiskestadgan med de begränsningar som anges på andra ställen i fiskestadgan. Tillståndet gäller för en fiskesäsong. Rätt att köpa tillståndet har i Finland de i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag fast bosatta innehavare av fiskerätt som avses i 3 § 1 mom. 1 punkten och i Norge de innehavare av fiskerätt som avses i 3 § 2 mom. 1 punkten.  

Spöfisketillstånd för lokala fiskare berättigar till att fiska med spö och konstgjort bete från strand och båt med de begränsningar som anges på andra ställen i fiskestadgan. Tillståndet gäller för en fiskesäsong. Rätt att köpa tillståndet har i Finland de fiskare som avses i 3 § 1 mom. 3 punkten och som är bosatta i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag och inte innehar fiskerätt.  

Tillstånd för fiske från båt berättigar till att fiska lax och andra arter med spö och konstgjort bete med de begränsningar som anges på andra ställen i fiskestadgan. Tillståndet gäller ett dygn i taget och det har fastställts en kvot för det totala antalet tillstånd. En del av tillstånden kan i Finland reserveras för i 3 § 1 mom. 2 punkten avsedda innehavare av fisketillstånd som är fast bosatta någon annanstans än i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag, men i övrigt är rätten att lösa tillstånd inte begränsad. Det föreslås att antalet tillstånd och fördelningen av dem mellan olika områden fastställs i 8 §.  

Tillstånd för fiske med spö berättigar till att fiska lax och andra arter med spö och konstgjort bete med de begränsningar som anges på andra ställen i fiskestadgan. Tillståndet gäller ett dygn i taget och en kvot har fastställts för totalantalet tillstånd. En del av tillstånden kan i Finland reserveras för de innehavare av fisketillstånd som avses i 3 § 1 mom. 2 punkten, men i övrigt är rätten att lösa tillstånd inte begränsad. Antalet tillstånd och fördelningen av dem mellan olika områden fastställs i 8 §.  

Tillstånd för fiske av andra arter föreslås berättiga till fiske av andra arter än lax och havsröding med spö och konstgjort bete med beaktande av de begränsningar som anges på andra ställen i fiskestadgan.  

I 2 mom. föreslås dessutom ett tillstånd för deltagande, som kan kopplas till det allmänna fisketillståndet för lokala fiskare. Tillståndet ger innehavaren rätt att tillsammans med en person som har ett allmänt fisketillstånd för lokala fiskare delta i fiske med nätredskap, vilket avser drivgarn, stående nät och pata som traditionellt används i Tana älvs vattendrag. Innehavaren av det allmänna fisketillståndet för lokala fiskare ska själv vara på plats vid fisket. Syftet med tillståndet är att främja lärandet och överföringen av kunskaper och färdigheter i anslutning till den samiska laxfiskekulturen vid Tana älvs vattendrag. Tillståndet förbättrar också möjligheterna att få medhjälpare vid fiske med fångstredskap.  

I 3 mom. föreslås ett fisketillstånd för barn som kan förenas med alla kategorier av fisketillstånd och som berättigar barn som är fast bosatta utanför älvdalarna vid Tana älvs vattendrag att fiska med ett spö och konstgjort bete åt gången. Fisketillstånd för barn som kan förenas med andra typer av tillstånd räknas inte med i kvoterna för fisketillstånd. Specifikationerna om barnets ålder görs separat i Finland och Norge på grund av ländernas olika lagstiftning. I Finland betraktas personer under 18 år som barn och definitionen av fisketillståndet för barn fogas enligt förslaget till 10 § i ikraftträdandelagen som ingår i denna regeringsproposition.  

I 4 mom. föreslås för tydlighetens skull en bestämmelse om att alla fisketillstånd är personliga, varför det exempelvis inte är möjligt att sälja dem vidare. 

Det obligatoriska fisketillstånd som behövs längs gränsälvssträckningen grundar sig på artikel 10 i fiskeavtalet, enligt vilken den som fiskar längs gränsälvssträckningen ska lösa fisketillstånd innan fisket inleds. Enligt bestämmelsen i avtalet ansvarar parterna, det vill säga de avtalsslutande staterna, för att ordna försäljningen av tillstånd. Detta innebär att innehavare av fiskerätt, det vill säga bland annat delägarlagen på samfällt vattenområde och deras delägarfastigheter, inte har den bestämmanderätt över försäljning av fisketillstånd som i princip hör till fiskerätten. Följaktligen kan inte heller 12 § i lagen om fiske tillämpas på gränsälvssträckningen. I den fastställs det att en delägare i ett samfällt vattenområde utan de övriga delägarnas samtycke kan ge någon annan tillstånd att nyttja fiskerätt som tillkommer delägaren. Däremot ska det också i fortsättningen vara möjligt att hyra ut fiskerätt.  

8 §.Fördelning av fisketillstånd. I 1 mom. föreslås det bestämmelser om hur antalet tillstånd per fiskesäsong för fiske från båt och fiske från strand ska bestämmas. Antalet bestäms årligen i enlighet med förhandlingsförfarandet i artikel 6 och 7 i avtalet med Norge om fisket i Tana älvs vattendrag. För tillstånden för fiske från båt och fiske från strand fastställs inte någon kvot på förhand, eftersom det inte är möjligt att förutse hur snabbt laxbestånden återhämtar sig och hur stor tillståndskvoten är.  

I 2 mom. anges antalet tillstånd för fiske av andra arter per fiskesäsong. Det maximala antalet tillstånd av detta slag slogs redan i förhandlingarna om fiskeavtalet för 2017 fast till 12 000, som fördelas jämnt mellan Finland och Norge.  

Enligt 3 mom. kan en kvot på högst en tredjedel av de tillstånd för fiske från båt och tillstånd för fiske från strand som säljs i Finland reserveras för sådana i 3 § 1 mom. 2 punkten avsedda innehavare av fiskerätt som är fast bosatta någon annanstans än i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag. Enligt förslaget ska den här kvoten reserveras i samma förhållande för alla kategorier av tillstånd. Den exakta kvoten, priset på tillståndet och fördelningen till de innehavare av fiskerätt som hör till gruppen regleras närmare i 12 § i den ikraftträdandelag för fiskeavtalet som ingår i propositionen. Det är fråga om ett tillstånd som säljs till innehavare av fiskerätt och som inte kan säljas vidare eller överföras till en annan person. 

I 4 mom. föreslås det bestämmelser om att det för innehavare av fiskerätt som är bosatta någon annanstans än i älvdalarna vid Tana älvs vattendag ska reserveras tillstånd som möjliggör fiske när fiskbeståndens tillstånd förbättras och det är möjligt att utöva fiske i enlighet med 5 § 1 mom. 3 punkten. Den här fisketillståndskvoten måste vara tillräcklig i förhållande till det överskott i fiskebeståndet utifrån vilket fångstkvoten bildas.  

Enligt 5 mom. föreslås båda parter ha möjlighet att utfärda närmare bestämmelser om hur tillstånden för fiske av andra arter används. Detta möjliggör till exempel en exaktare inriktning av fisket av andra arter till önskade områden om man vill öka eller minska fisketrycket exempelvis på öring eller gädda.  

Det har ansetts nödvändigt att reservera egna kvoter för innehavare av fiskerätt som är icke-ortsbor för att de fiskebegränsningar som ingår i avtalet inte ska bli orimliga för innehavargruppen i fråga. Det är möjligt att nationellt bestämma ett klart lägre pris för de tillstånd som ingår i kvoten än priset för de tillstånd som säljs till turister. I praktiken finns det dock vissa svagheter i hur tillståndskvoten fungerar i det att efterfrågan på kvoterade fisketillstånd kan överskrida antalet tillgängliga tillstånd under den mest eftertraktade fiskesäsongen.  

4 kap. Fångstredskap 

9 §.Tillåtna fångstredskap för fiske efter lax och havsröding. Paragrafen föreslås innehålla specifikationer för de fångstredskap som är tillåtna inom det område där fiskestadgan gäller. Tillåtna fångstredskap för fiske efter lax och havsröding är mockpata, mjärdpata, stående nät, drivgarn, spö och konstgjort bete.  

I fråga om tillåtna fångstredskap delas fiskarna in i två grupper och alla fångstredskap som räknas upp i 1 mom. får endast användas av de innehavare av allmänt fisketillstånd för lokala fiskare som avses i 3 § 1 punkten. Övriga fiskare får enbart använda spö och konstgjort bete.  

I övrigt motsvarar paragrafen 6 § i den gällande fiskestadgan, men enligt förslaget tas omnämnandet av havsöring bort och den reglering i 2 mom. av fångstredskap som är tillåtna vid fiske efter andra arter flyttas till den nya 10 § och som ny bestämmelse fogas begränsningar i fråga om fisketurism till de tillåtna fångstredskapen.  

En inriktning av olika fiskebegränsningar utifrån fast bosättningsort behövs för skyddande av laxbestånden samt med tanke på hänsyn till skyddet för den samiska kulturen. Av de tillåtna fångstredskap som anges i 9 § i fiskestadgan hör mockpata och mjärdpata, stående nät och drivgarn till den samiska laxfisketradition som är typisk för älvdalarna vid Tana älvs vattendrag. Genom att reservera de här traditionella fångstredskapen enbart för de innehavare av fiskerätt som är bosatta i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag har man velat skydda den lokala fiskekultur som är förknippad med den samiska fisketraditionen i en situation, där fiskbestånden inte håller för ett omfattande fiske. En begränsning som grundar sig på boningsort har ansetts vara det bästa sättet att genomföra detta skydd av kulturen.  

Som ett tänkbart alternativ till begränsningen av användningen av traditionella fångstredskap framfördes inom den finska delegationen också en sådan begränsning att man i fiskestadgan definierar samerna som en separat fiskargrupp varigenom användningen av traditionella fångstredskap skulle kunna begränsas till dem. Det här sågs emellertid inte som möjligt, eftersom direkta rättsverkningar som gäller samerna som personer inte har kopplats till någon annan lagstiftning än sametingslagen (974/1995) och samiska språklagen (1086/2003). Att göra en sådan begränsning i fiskestadgan ansågs problematiskt, eftersom definitionen av same i sametingslagen inte kan användas som villkor för något annat än anteckning i vallängd. Det har inte heller ansetts möjligt att i fiskestadgan definiera samiskhet. Situationen skulle vara en annan om det i annan allmän lagstiftning fanns en heltäckande definition av samiskhet på ett sådant sätt att man i fiskestadgan kunde hänvisa till den definitionen.  

Motsvarande indelning av tillåtande av användning av fångstredskap har ingått också i den tidigare fiskestadgan. I ett mer omfattande och globalt perspektiv fiskas lax i älv med få undantag endast med spö, eftersom fiske med fångstredskap har ansetts vara en alltför effektiv fiskemetod i älv. I detta avseende utgör fiskebestämmelserna för Tana älvs vattendrag ett anmärkningsvärt undantag. 

Enligt 3 mom. föreslås att övriga fångstredskap och fiskemetoder är förbjudna. För undvikande av oklarheter har förbudet preciserats särskilt så att det gäller också utter. 

I paragrafen föreslås också en bestämmelse om att innehavare av tillstånd för fiske från båt som nämns i 7 § 1 mom. 3 punkten får fiska med konstgjort bete eller fluga. Med konstgjort bete avses mer allmänt konstgjort bete som är försett med krok, förutom drag också spinnare, jiggar och wobblers.  

På motsvarande sätt föreslås det att tillstånd för fiske från strand som nämns i 7 § 1 mom. 4 punkten berättigar endast till fiske med flugfiskeredskap utan kastvikt eller flöte. Ett undantag till bestämmelsen har dock införts och den gäller i Matinköngäs enligt i terrängen uppsatta skyltar och i Enare älv uppströms från Matinköngäs och i hela Kietsimäjoki, där det är tillåtet att fiska också med andra spöfiskeredskap än flugspö samt med drag eller med fluga med kastvikt. Man ville fortsättningsvis bevara begränsningen eftersom den gör det möjligt att minska konflikter mellan fiskare som utövar olika typer av fiske och styra fisket till sådana former, där det används färre krokar. I fråga om barn under 16 år som har löst tillstånd görs ett undantag i användningen av flugfiskeredskap som kräver kastfärdigheter och de kan fiska med fluga och flöte i hela det område de löst tillstånd för. Åldersgränsen motsvarar allmän praxis för vid vilken ålder unga övergår till att omfattas av de bestämmelser om redskap som gäller vuxna på forsfiskeställen i Finland.  

10 §.Tillåtna fångstredskap för fiske efter andra arter än lax och havsröding. Tillåtna fångstredskap för fiske efter andra arter än lax och havsröding är stående nät, spö och konstgjort bete, katsa samt notgarn i Enare älv ovanför Matinköngäs.  

De redskap som är tillåtna vid spöfiske definieras separat avseende spöfisketillstånd för lokala fiskare och spöfisketillstånd för turister. Fiske med allmänt fisketillstånd för lokala fiskare och spöfisketillstånd för lokala fiskare som avses i 7 § 1 mom. 1 och 2 punkten är tillåtet med både drag och lätta flugfiskeredskap. Med drag avses drag utrustade med krokar; förutom drag även spinnare, jiggar och wobblers, men antalet krokar är begränsat till en trekrok eller högst tre enkelkrokar. Med spöfisketillstånd enligt 7 § 1 mom. 5 punkten som är avsett för fiske efter andra arter än lax och havsröding får endast lätta flugfiskeredskap användas. Syftet med båda bestämmelserna är att styra fisket till redskap med vilka det inte är sannolikt att man får lax som fångst och med vilka det är lättare att frisläppa lax som blivit bifångst än med konstgjort bete som har flera krokar.  

I paragrafen föreslås också bestämmelser om riktat fiske av puckellax med drivgarn och spöfiskeredskap utöver fiske i projektform för att avlägsna puckellaxen. Närmare bestämmelser om genomförandet av sådant fiske föreslås ingå i 35 § 2 mom. Den här möjligheten att genom spöfiske utöva riktad fångst av puckellax föreslås gälla innehavare av fiskerätt samt personer som är fast bosatta i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag. 

I fråga om barn under 16 år som har löst fisketillstånd föreslås ett undantag i användningen av flugfiskeredskap som kräver kastfärdigheter och de kan fiska med fluga och flöte och använda också andra än egentliga flugfiskeredskap i hela det område de löst tillstånd för. 

Andra redskap och fiskemetoder är förbjudna. För undvikande av oklarheter har förbudet preciserats särskilt så att det gäller också utter. 

I 8 mom. föreslås att parternas behöriga myndigheter kan meddela närmare föreskrifter om fiskeredskap. Den andra partens myndigheter ska underrättas om sådana närmare föreskrifter. Avsikten med bestämmelsen är att göra det möjligt att i olika delar av gränsälvssträckningen vid behov reglera närmare hurdant fiske som är tillåtet exempelvis i fråga om fiske som riktar sig mot en viss fiskart. I Finland fastställs den behöriga myndighet som avses i paragrafen närmare i 3 § i ikraftträdandelagen. 

11 §.Allmänna bestämmelser om tekniska föreskrifter, bete och krokredskap vid spöfiske. Paragrafen motsvarar i övrigt den gällande 11 §, men det föreslås att rubriken preciseras så att den bättre beskriver innehållet i paragrafen och det framgår att paragrafen också innehåller tekniska bestämmelser om spöfiske. I paragrafen förbjuds användning av räkor, fisk eller mask som bete i allt spöfiske. Räkor och mask har ansetts vara för effektivt bete vid laxfiske och är förbjudet av den anledningen. Bakgrunden till förbudet mot betesfisk är även bekämpningen av parasiten Gyrodactylus salaris . Med stöd av artikel 15 i fiskeavtalet är det förbjudet att föra över fisk från ett annat vattendrag. Genom förbudet effektiviseras denna begränsning och man vill dessutom förhindra situationer där betesfisk från andra vattendrag förs in på grund av okunskap.  

I 2 mom. förbjuds sådant fiske med huggkrok, där man försöker kroka fisken utanför munnen. Samtidigt fastställs hurdan krok som får användas som hjälpmedel för att lyfta en fisk som har fastnat i redskap upp i båten eller på land. Med fångstredskap avses både stående redskap och spöredskap.  

För tydlighetens skull föreslås det att det gällande 3 mom. flyttas till en separat paragraf. Bestämmelser om isfiske efter lake föreslås ingå i 12 § i den ändrade fiskestadgan.  

12 §.Isfiske efter lake. Enligt förslaget begränsas rätten att använda lakkrok till endast i 3 § 1 mom. 1 och 3 punkten avsedda personer som är fast bosatta i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag och isfisket äger rum vintertid. Dessutom föreslås en bestämmelse om att det vid sådant fiske är tillåtet att använda död betesfisk från Tana älvs vattendrag. I den gällande fiskestadgan ingår bestämmelserna om isfiske efter lake i 11 §.  

5 kap. Organisering av fisket, fiskesäsong och fisketider 

13 §.Allmän veckofredning. Paragrafen motsvarar den gällande 7 §. Den fastställer en tid för allmän veckofredning då fiske av lax och havsröding är helt förbjudet. Fiske av andra fiskarter avses vara tillåtet också under den tiden i insjöar som hör till Tana älv eller andra gränsälvar när fisket sker mer än 200 meter från älvens utlopp eller inlopp. De fångstredskap som är tillåtna för andra fiskarter anges i 10 § 1 mom. Dessutom bestäms fisketiderna närmare för olika fångstredskap i senare paragrafer i fiskestadgan. Den allmänna veckofredningen förbjuder fiske för ett dygn från söndag kväll till måndag kväll. Den tid när fredningens börjar anges både i finsk tid och i norsk tid för att fredningen ska börja samtidigt i båda länderna.  

14 §.Spöfiskesäsong för fiske efter andra fiskarter än lax och havsröding. I paragrafen om spöfiskesäsongen fastställs start- och slutdatum för den tillåtna fiskesäsongen för spöfiske. Säsongen avses vara längre för personer som dem som är bosatta i älvdalarna vid Tana älv och som har rätt till ett sådant allmänt fisketillstånd för lokala fiskare eller spöfisketillstånd för lokala fiskare som avses i 7 § 1 mom. 1 och 2 punkten. Deras spöfiskesäsong börjar den 1 juni och fortsätter till och med den 20 augusti. Även om möjligheterna till laxfiske är mycket dåliga, har det ansetts viktigt att möjliggöra spöfiske av andra arter bland annat för att hålla uppe och föra vidare färdigheterna i spöfiske och fiske med båt. Till denna del har paragrafen samma innehåll som 8 § i den nuvarande fiskestadgan.  

I 2 mom. anges den fisketid som gäller för sådana spöfisketillstånd avsedda för fiske av andra arter än lax och havsröding som är tillgängliga för alla fiskare. Den fisketiden börjar den 10 juni och slutar den 10 augusti. Dessutom är det tillåtet att efter det fiska inom särskilt avgränsade områden till och med den 20 augusti. Dessa områden är lågströmmande vatten där det enligt traditionell kunskap inte kommer att förekomma lax i slutet av sommaren. Områdena har dessutom avgränsats på så sätt att de saknar större fördjupningar där det kan finnas lax.  

15 §.Nätfisketiden för fiske efter andra arter än lax och havsröding. Jämfört med de fisketider som är tillåtna enligt den gällande fiskestadgan förlängs den tid som nät får användas delvis, eftersom fiske med nät av andra arter enligt 17 § i den gällande fiskestadgan är tillåtet från den 20 maj till den 10 juni och i Enare älv och Kietsimäjoki från den 20 maj till den 20 augusti. I den gällande fiskestadgan likställs öring med lax, men det är meningen att i den ändrade stadgan tillåta fiske av öring på samma villkor som för fångst av annan fisk. Av den anledningen nämns inte havsöring i den föreslagna paragrafen och preciseras paragrafrubriken så att den motsvarar det ändrade innehållet. I Tana älvs vattendrag har det alltid bedrivits nätfiske också efter andra arter än lax. Denna typ av fiske har blivit allt viktigare när läget blivit allt mer trängt för laxbestånden. Fisketiderna har bestämts på så sätt att riskerna för bifångst av lax ska vara små. Av samma orsak ska fiskesäsongen vara kortare i mellersta delen av Tana älv, där lekområden för lax är vanligt förekommande och där risken för bifångst av lax därför har bedömts vara större än i övrigt.  

Nätfiske ska enligt paragrafen vara tillåtet inom hela gränsälvsområdet från islossningen till den 20 juni. Dessutom tillåts fiske från den 1 till den 20 augusti, med undantag av området mellan Levajokis mynning och den nedre delen av Alaköngäs. I Enare älv och Kietsimäjoki ska fiskesäsongen pågå från islossningen fram till den 20 augusti. 

Fiskfångsten när det gäller annan fisk består främst av öring samt harr och i mindre utsträckning av sik, gädda och lake. De tillåtna fångsttiderna medger också effektivt fiske av gädda och ett bättre utnyttjande av öringbestånden, vilket har föreslagits som ett möjligt sätt att minska dödligheten bland laxsmolt.  

16 §.Fisketid för drivgarn. I paragrafen fastställs den tillåtna säsongen för fiske med drivgarn, även om möjligheterna till laxfiske är beroende av hur laxbestånden återhämtar sig och de måste bedömas separat i enlighet med 4 och 5 §. Fiskesäsongen börjar den 1 juni och fortsätter till och med den 15 juni. Under säsongen är fiske tillåtet under två dygn i veckan och fiskedygnet börjar klockan 19. Fisketiden börjar samtidigt i båda länderna och starttiden anges också i norsk tid. Fiskesäsongen är densamma som enligt 13 § i 2017 års fiskestadga, då fiske har varit tillåtet två dygn i veckan.  

Drivgarn används i början av fiskesäsongen, och föremål för fångst blir då särskilt de svaga laxbestånden i de övre delarna av Tana älvs vattendrag samt lekmogen lax med flera havsår och återvandrande leklax också från andra laxbestånd i Tana älvs vattendrag. Deras antal är viktigt för att laxbestånden ska återhämta sig. 

17 §.Fisketid för stående nät. I paragrafen fastställs den tillåtna säsongen för fiske med stående nät som används för laxfiske, även om möjligheterna till laxfiske är beroende av hur laxbestånden återhämtar sig och de måste bedömas separat i enlighet med 4 och 5 §. Fiskesäsong börjar den 1 juni och fortsätter till och med den 31 juli. Fiskesäsongen börjar samtidigt som fisket med drivgarn. Tanken är att de fiskare som har rätt att använda fiskeredskap kan välja mellan olika fångstmetoder. Tidigare har fisket fortsatt i Enare älv till och med den 12 augusti, men det tillägget ska nu slopas på grund av det försämrade tillståndet för laxbestånden i Enare älv. I övrigt motsvarar paragrafen 14 § i den gällande fiskestadgan.  

Den veckovisa fisketiden ska vara uppdelad i två perioder. Fiske med stående nät ska vara tillåtet under två dygn i veckan mellan den 1 juni och 15 juli och under tre dygn i veckan mellan den 16 och 31 juli. Fiskedygnet börjar samtidigt i båda länderna, klockan 19 finsk tid. 

18 §.Fisketid för pata. Paragrafen motsvarar den gällande 15 § om fisketid för pata. I paragrafen fastställs den tillåtna säsongen för fiske med laxpata som används för laxfiske, även om möjligheterna till laxfiske är beroende av hur laxbestånden återhämtar sig och de måste bedömas separat i enlighet med 4 och 5 §. Fiskesäsong börjar den 1 juni och fortsätter till och med den 31 juli. Fiskesäsongen börjar samtidigt som fisket med drivgarn. Tanken är att de fiskare som har rätt att använda fiskeredskap ska kunna välja mellan olika fångstmetoder. Den veckovisa fisketiden ska vara uppdelad i två perioder. Fiske med pata ska vara tillåtet under två dygn i veckan mellan den 1 och 15 juni och under tre dygn i veckan mellan den 16 juni och 31 juli. Fiskedygnet börjar samtidigt i båda länderna, klockan 19 finsk tid.  

I praktiken har fiske med pata börjat i stor skala först efter det att fisket med drivgarn har avslutats. Detta har berott på att förhållandena har varit mycket svåra för fiske med pata i början av fiskesäsongen till följd av hög vattenföring och högt vattenstånd på grund av vårfloden. I slutet av fiskesäsongen har fångstmängderna gradvis minskat när laxens lekvandring avtar.  

År 2017 var det nödvändigt att förkorta fiskesäsongen för fiske med pata till dess nuvarande form av samma skyddsrelaterade skäl som den ovan beskrivna förkortningen av fisketiden för annat nätfiske. Fiske med pata är tillåten endast under två fiskedygn i början av fiskesäsongen, och föremål för fångst blir då särskilt de svaga laxbestånden i de övre delarna av Tana älvs vattendrag samt lekmogen lax med flera havsår och återvandrande leklax också från andra laxbestånd i Tana älvs vattendrag. Man har dock velat bevara möjligheten att använda pata under hela den fiskesäsong då traditionella fångstredskap är tillåtna, även om drivgarnsfiske är den viktigaste fångstmetoden fram till mitten av juni.  

Fiske med pata skiljer sig från andra traditionella sätt att fiska lax på så sätt att det krävs mycket arbete för att bygga en pata och genom att förändringar i vattenståndet i stor utsträckning kan påverka hur mycket fisk en pata ger. Patafiske är eventuellt också den mest traditionella metoden för laxfiske i Tana älvs vattendrag, även om det också här har skett en teknisk utveckling i fråga om material. Patafiske är arbetsdrygt och därför har tiden för fiske med pata inte förkortats, utan ligger kvar på nuvarande tre dygn under den egentliga säsongen för patafiske från den 16 juni till slutet av juli. Nätfångstmaterialet i de delar av patan i vilken fisk fångas och tidpunkten för fångsten inverkar på hur gamla de laxar som fångas är.  

19 §.Förbjudna områden för spöfiske. I 1 mom. 1 punkten begränsas spöfiske i närheten av pator som placerats ut för fiske. Fiske ska vara förbjudet innanför patornas ledarmar och på ett område som ligger närmare än 50 meter nedanför patan eller närmare än 10 meter från dess sida. I 2 punkten förbjuds fiske närmare än 10 meter från stående nät. Syftet med bestämmelserna är att förhindra skador på fångstredskap och att förhindra att fiskar blir bortjagade från närheten av fångstredskapen. Skyddsavstånden har bedömts utifrån erfarenhet från motsvarande fiske och samtidigt har man försökt fastställa avstånden så att de inte onödigt förhindrar fiske i den smala älvfåran.  

I 1 mom. 3 punkten förbjuds fiske från broar. Fiske på broar kan leda till farliga situationer för andra fiskare och för dem som använder bron. I fråga om 1 mom. 1–3 punkten har paragrafen samma innehåll som 12 § i den gällande fiskestadgan. I 4 punkten begränsas spöfisket i närheten av laxförande biälvars mynningar. Förbudet avses skydda de fiskar som söker sig till biälvarna. Dessa kan ibland stanna i närheten innan de vandrar upp i biälven eller röra sig i närheten av mynningen. Fiske är i regel förbjudet på ett område som sträcker sig 50 meter uppströms och 100 meter nedströms ända fram till djupfåran. Bestämmelsen har förenklats och förtydligats i förhållande till den nuvarande fiskestadgan och de undantag som gjorts med stöd av den, där omfattningen på förbudsområdena har varierat mellan olika älvmynningar.  

Dessutom inrättas mer omfattande områden med fiskeförbud vid slutet av Tana älvs huvudfåra, dvs. sammanflödet av Enare älv och Karasjoki, samt där Kietsimäjoki slutar i Enare älv. De förbudsområdena sträcker sig över hela älvområdet. I dessa fall har ett mer omfattande område ansetts nödvändigt på grund av formen på älvområdet.  

Avståndet till älvmynningen räknas i förhållande till observationspunkten från biälvens närmaste strand eller den närmaste älvfårans närmaste strand, om det finns flera älvfåror vid biälvens utlopp.  

Dessutom fredas två områden från spöfiske i Yläköngäs och Alaköngäs i Tana älv. Syftet med att freda områdena är att minska risken för bifångst av lax vid spöfiske i dagsläget, där laxbeståndens tillstånd är svagt och det krävs åtgärder för att återställa laxbestånden. Det ansågs med tanke på helheten vara en bättre lösning att inrätta fredningsområden än att införa ytterligare begränsningar för användningen av spöfiskeredskap. De behöriga myndigheterna bestämmer mer exakt var områdena börjar och tar slut. Det beror på att förhållandena i dessa älvfåror varierar beroende på flödesriktningen. Därför kan det med avseende på laxskyddet vara motiverat att fastställa områdesgränserna på olika sätt vid älvstranden i Finland och Norge.  

Enligt fiskestadgan ska den behöriga myndigheten dessutom kunna inrätta ett extra fredningsområde nära Vetsijokis mynning från stranden till djupfåran, vilket har ansetts vara påkallat främst för Norges vidkommande. Närmare bestämmelser om den behöriga myndigheten finns i 3 § i ikraftträdandelagen.  

20 §.Förbjudna områden för fiske med nät. I 1 mom. förbjuds fiske med nät i biälvarnas mynningar på en sträcka av 200 meter från biälvens mynning nedströms. Avståndet till älvmynningen räknas i förhållande till observationspunkten från biälvens närmaste strand eller den närmaste älvfårans närmaste strand, om det finns flera älvfåror vid biälvens utlopp. Men bestämmelsen innebär samtidigt att begränsningen gäller alla fåror i biälven. Paragrafen motsvarar i övrigt 27 § i den gällande fiskestadgan, men det nuvarande 2 mom. utgår och i stället blir det gällande 25 § 4 mom. nytt 2 mom. Enligt det får not inte användas närmare än 200 meter från älvens utlopp, inlopp, fors eller strömdrag.  

21 §.Antalsbegränsning för fångstredskap av garn. Paragrafen motsvarar i övrigt den gällande 16 §, men havsöring ska enligt förslaget inte längre nämnas i paragrafen. I paragrafen begränsas antalet fångstredskap som tillåts vid laxfiske. De som innehar fiskerätt får använda endast ett drivgarn, ett stående nät eller en pata åt gången. Att tillåta användning av endast ett stående nät eller en pata åt gången avses vara ett sätt att minska fiskedödligheten för lax och bidra till att uppnå förvaltningsmål som visar på ett bra tillstånd. Detta instrument ska på samma sätt som i den nuvarande fiskestadgan användas även i fortsättningen, eftersom det är lätt att genomföra och övervaka och för sin del gör det möjligt för fler fiskare att utöva fiskekultur än om flera nätfiskeredskap tillåts.  

I paragrafen fastställs dessutom att ett fångstredskap i Norge räknas per innehavare av fiskerätt och i Finland per fastighet med rätt till sådant fiske. Det har varit nödvändigt att fastställa detta specifikt per land, eftersom fiskerätt definieras på olika sätt i de två staternas nationella fiskelagstiftning. I Finland är fiskerätten i huvudsak kopplad till ägande av en fastighet. Om en fastighet har flera ägare som har rätt att fiska med de fångstredskap som omfattas av fastighetens fiskerätt beslutar ägarna sinsemellan vem som använder fiskerätten. När det gäller fiskerättigheter enligt särskilda grunder har vissa fångstplatser fastställts för användning av vissa fångstredskap, och dessa fångstredskap får inte användas någon annanstans än på de fångstplatser som fastställts vid lantmäteriförrättning.  

22 §.Fiske från båt. Paragrafen motsvarar den gällande 18 §. Enligt paragrafen är det förbjudet att fiska från båt med motorn igång och från båt som är förankrad i ström. Förbudet gäller också utläggande av fiskeredskap, som exempelvis rev och konstgjort bete vid spöfiske. Det har ansetts att en bestämmelse om förbud mot att lägga ut fiskeredskap behövs fortsatt för att undvika oklara situationer. Mer allmänt är syftet med förbudet att förhindra att bra fångstplatser reserveras för fiske genom att båtar förankras i närheten.  

23 §.Olagligt förfarande. Paragrafen motsvarar den gällande 19 §. Enligt paragrafen är all verksamhet som inte har något annat syfte än att skrämma fisken eller hindra fiskens fria gång förbjuden. Avsikten är att hindra att någon skrämmer fisken genom att placera föremål i vattnet eller ovanför vattnet eller att någon bygger hinder i vattnet som hindrar fisken från att vandra fritt. I paragrafen förbjuds även annan verksamhet med samma syfte. Exempelvis erfarenheterna från 2023 av en pata avsedd för fångst av puckellax i närheten av Seidaholmen i Norge visar att laxen är skygg och misstänksam och att den ändrar sitt beteende när den stöter på hinder i vattendraget. Därför behöver paragrafen kvarstå i fiskestadgan.  

6 kap. Tekniska bestämmelser om fiskeredskap 

24 §. Utmärkning av fångstredskap. Paragrafen motsvarar den gällande 20 §. Bestämmelserna om utmärkning av fångstredskap motsvarar kraven i 7 § 1 mom. 2 punkten i den nationella fiskeförordningen. Enligt paragrafen ska fångstredskapen märkas ut så att de lätt kan observeras av dem som färdas på vattnet, det vill säga med ett flöte som når minst 15 centimeter ovanför vattenytan eller med en flagga vars kortaste sida är minst 15 centimeter och som är fäst vid en flaggstång som har en höjd av minst 40 centimeter ovanför vattenytan.  

Redskapen ska också förses med namnet på och kontaktuppgifter till den som satt ut fångstredskapet. Utöver det ska namnet den fastighet som fiskerätten hänför sig till anges, eftersom fiskerättigheterna i området fastställs enligt fastighet. För att underlätta tillsynen anges det liksom tidigare att uppgifterna om den som satt ut fångstredskapet ska fästas på ett synligt flöte i ändan av redskapet eller på en pata på tvärpatans yttersta stolpe eller bock.  

25 §.Knutavstånd och garnkvalitet. Det föreslagna 1 mom. motsvarar i övrigt det gällande 21 § 1 mom., men ordalydelsen ändras så att omnämnandet av havsöring stryks. Nu bestäms minsta tillåtna knutavstånd för fiske av lax och havsröding. Det minsta tillåtna knutavståndet är 58 millimeter, och mätmetoden i den nuvarande fiskestadgan står kvar, det vill säga från en knuts mittpunkt till följande knuts mittpunkt. Syftet med regleringen av knutavståndet är att förhindra att unga fiskar samt andra arter än de som är föremål för fisket fastnar i fångstredskapen.  

I 2 mom. förbjuds användning av genomskinliga material såsom monofil vid nätfiske av lax och havsröding. Syftet med bestämmelsen är också att göra en tydlig skillnad mellan de nätfångstredskap som används för fiske av lax och havsröding och de som används för fiske av annan fisk. Momentet motsvarar det gällande 21 § 2 mom., men preciseras så att när spunnet nylon används ska de enskilda filamenten vara 8 denier eller tunnare.  

Paragrafens 3 mom. ändras inte. Det är förbjudet att använda metalltråd, metallvajer eller liknande material. De har traditionellt inte har hört till de fångstredskap som används för laxfiske i Tana älvs vattendrag.  

26 §.Pata. Paragrafen motsvarar i övrigt 22 § i den gällande fiskestadgan, men med ett tillägg i 2 mom. Enligt det ska när nätgarn används i konstruktioner som leder fisken in i fångstredskapet knutavståndet vara minst 58 millimeter, och vidare får som material endast användas garn av spunnet nylon. Momentet avses också innehålla bestämmelser om hur tjockt garnet ska vara. Paragrafens 1 och 2 mom. innehåller närmare bestämmelser om pators konstruktion och om vilka delar av patan som inte får användas för att fånga fisk, utan bara för att leda fiskarna in i patans fångstdel. I 2 mom. fastställs maskstorlekarna för nätduk, som är ett av alternativen som får användas i de delarna av patan. Maskstorlekarna fastställs på så sätt att de maskstorlekar som man lättast fångar lax med utesluts. I 3 mom. fastställs det att kroknät eller mjärde är den del av patan i vilken fisk fångas. Det får finnas högst tre fiskfångande delar i en pata. När det gäller kroknät fastställs också maximilängden för enskilda kroknät och mätmetoden. I paragrafen anges också den tillåtna längden på och placeringen av hjälpledarmarna.  

Patakonstruktioner åskådliggörs med figurer i anslutning till paragrafen. Av dem framgår det vilka som är de tillåtna kombinationerna för placeringen av de fiskfångande delarna i patan. Dessutom fastställs den högsta tillåtna totallängden för patan. Syftet med bestämmelsen är att förhindra konstruktion av alltför stora pator, eftersom fångsteffektiviteten då kan bli exceptionellt hög. 

27 §.Stående nät för fiske av lax och havsröding. Paragrafen motsvarar i övrigt den gällande 23 §, men havsöring ska inte längre nämnas i rubriken och i 1 och 2 mom. Paragrafen anger noggrant konstruktionen på nät avsedda för fångst av lax och havsröding, eftersom det har förekommit försök att ändra nätens fångsteffektivitet så att den liknar kroknät som används i pator eller vid kusten genom att lägga till extra störar eller vikter i näten. Av den anledningen fastställer paragrafen att nätet vid fångst ska vara ett rakt nät och att nätet får fästas med stolpar eller andra fästanordningar, såsom vikter, endast i ändarna. Det anges särskilt att nätet inte får sättas ut i form av en krok. Också fästmetoden för nätet anges noggrant för att det inte ska vara möjligt att som fästanordning använda en konstruktion med flera vikter eller flera stänger, vilket skulle göra det möjligt att sätta ut näten i områden där omständigheterna annars gör det omöjligt.  

Enligt 2 mom. får ett nät eller flera sammankopplade nät vara högst 30 meter långa. Syftet är att förhindra överdimensionerat fiske av lax och havsröding. Denna bestämmelse hade samma innehåll redan i 1991 års fiskestadga. I 3 mom. förbjuds konstgjort strömskydd och ledarm vid laxfiske med stående nät. Om man använder strömskydd eller ledarm bildas ett lugnvatten efter redskapet, där fisken då stannar upp och därmed är lätt att fånga. 

28 §.Drivgarn. Paragrafen motsvarar 24 § i den gällande stadgan. Enligt paragrafen är drivgarn är ett rakt nät utan kil. Drivgarn får vara högst 45 meter långa, och avståndet mellan två drivgarn ska vara minst 200 meter vid drivgarnsfiske. Drivning får i ett sammanhang ske på en sträcka av högst 500 meter. Syftet med bestämmelserna är att förhindra ett överdimensionerat fiske av lax och havsröding och att behålla samma fiskeeffektivitet med drivgarn som i dag, så att åtgärder för återupplivning av laxbestånden kan vidtas.  

29 §.Nätredskap för fiske av andra fiskarter. Paragrafens 1 mom. motsvarar i övrigt 25 § 1 mom. i den gällande fiskestadgan, men havsöring nämns inte längre i momentet samtidigt som nätdjupet ökas till 3 meter och tjockleken på nätet ändras. Avsikten har varit att definiera de nät som används för fiske av andra fiskarter än lax och havsröding så att sannolikheten att lax eller havsröding fångas som bifångst är liten. Av den anledningen är det endast tillåtet att använda högst tre meter djupa bottennät. Nätet ska vara en enkel nätduk tillverkad av entrådig nylon (monofil) på högst 0,20 millimeter tjock. Med nät tillverkade på detta sätt kan huvudparten av laxen och havsrödingen komma igenom utan att fångas. Dessutom föreslås i momentet en ny bestämmelse enligt vilken nätets djup inte får överstiga vattendjupet på fiskeplatsens djupaste punkt. Avsikten är att det inte lätt ska gå att bilda en lös påse i lodrät riktning av ett nät som överensstämmer med bestämmelserna. Lax och annan fisk kan lättare fångas på så sätt. Den tillåtna tjockleken på garn som används i nät blir åter 0,20 millimeter, vilket gällde i fiskestadgan från 1989. Bestämmelsen återinförs eftersom lokala fiskare har upplevt att tunnare garn är för svagt för fiske av gädda. Paragrafens 2 mom. ändras inte. Vid fiske av andra fiskar är det förbjudet att använda konstgjort strömskydd och ledarm för att locka fiskarna att komma i närheten av fångstredskapen.  

I 3 mom. ändras knutavståndet i stående nät och not så att knutavståndet får vara högst 40 millimeter i stället för nuvarande 35 millimeter. Momentet motsvarar i övrigt det gällande 25 § 3 mom. I 3 mom. fastställs maskstorleken på nätredskap för fiske av andra fiskarter så att den lämpar sig för exempelvis sik- eller harrfångst, men inte särskilt bra för fiske av lax och havsröding. Konstruktionen av not som används för fångst av andra fiskar fastställs på samma sätt som för fångstredskapen i pator och för laxfiske, med undantag av maskstorlek. Paragrafen avses inte innehålla det gällande 25 § 4 mom. Momentet utgår ur paragrafen och blir i stället nytt 2 mom. i 20 § om förbjudna områden för fiske med nät.  

30 §.Djupfåra och avstånd mellan fångstredskap. Paragrafen motsvarar den gällande 26 §. I paragrafen regleras placeringen av fångstredskap och avstånden mellan dem. Ingen del av ett fångstredskap ska få sättas ut över djupådran. Bestämmelsen ska också gälla djupådran i ett bilopp till älven. Vidare måste den yttersta delen av fångstredskapet vara på minst tio meters avstånd från den motsatta stranden. Definitionen av den motsatta stranden preciseras så att man med tio meters avstånd även avser sådana öar, holmar och klippor i älvfåran som har egna lopp mellan sig. Bestämmelsen behövs eftersom det kan finnas flera fåror i älven, i synnerhet vid vattendragets källområden eller i närheten av biälvarnas mynningar. Minimiavstånd mellan pator och stående nät har angivits och de beräknas utifrån de delar av fångstredskapen som är närmast varandra.  

31 §.Upptagning av fångstredskap. Paragrafen motsvarar den gällande 28 §. Enligt paragrafen ska fångstredskap tas upp på land genast efter det att fiskesäsongen för redskapet är avslutad. Utrustning som används för att märka och sätta ut redskap ska tas upp på land inom två veckor från det att fiskesäsongen har avslutats. Med detta avses alla konstruktioner som är tillåtna enligt stadgan, som bockar, stolpar och ris samt flöten eller störar som används för att fästa näten. Syftet med regeln är att förhindra olagligt fiske och ge tillräckligt med tid för att avlägsna övrig utrustning i anslutning till fisket.  

7 kap. Bestämmelser om fångsten 

32 §.Minimimått och återutsättning av fisk. Paragrafen motsvarar i huvudsak 29 § i den gällande fiskestadgan, men utöver minimimåttet beaktar paragrafen också införande av maximalt fångstmått och fångstkvoter i fiskebestämmelserna. Enligt den gällande 29 § är det endast förbjudet att fiska fisk som övervintrar och fisk som inte uppfyller minimimåttet.  

Enligt 1 mom. ska fångad lax, havsöring och havsröding vara minst 30 centimeter. Minimimåttet förblir oförändrat i förhållande till den gällande fiskestadgan. Eftersom fiskestadgan gäller ett älvområde dit fisken lekvandrar har minimimåttet kunnat hållas relativt lågt. Det är inte motiverat att sätta ett högre minimimått, då det inte skulle göra någon nytta för återställande av bestånden i älvområdet. De minsta individerna som vandrar upp i älven är ”tiddi” som ätit upp sig i bara ett havsår och som man inte har sett minska i mängd till skillnad från de stora fiskarna med mer än två havsår bakom sig. En högre minimimått skulle tvärtom öka fisketrycket på dessa stora lekmogna fiskar som är viktiga när de gäller att skydda laxbestånden. När det gäller öringen kan det finnas biologiska grunder att öka minimimåttet, men det har ansetts att läget är klarare om måttet hålls på samma nivå som för lax.  

I 2 mom. anges det hur fångsmåttet ska mätas. Metoden är i övrigt densamma som enligt 2 § i förordningen om fiske (1360/2015), men stjärtfenan pressas inte samman.  

Det är förbjudet att fånga fisk som övervintrat, det vill säga även fisk som övervintrats i älven efter leken. De laxar som återvänder till havet efter lekvandringen utgör en viktig del av lekbeståndet i de små biälvarna i Tana älvs vattendrag och dessutom är de övervintrade fiskarna i dåligt skick efter vintern och också av dålig kvalitet som matfisk, vilket gör ett fångstförbud nödvändigt. I 4 mom. räknas de situationer upp där fångad fisk alltid ska släppas tillbaka i vattnet. Det gäller fisk som fångats utanför den tillåtna fisketiden eller med ett förbjudet fiskeredskap eller en förbjuden fiskemetod. Dessutom gäller bestämmelsen övervintrad fisk, fisk som inte uppfyller fångstmåttet, det vill säga fisk som är minde än minimimåttet eller större än maximimåttet, och situationer där fiskaren får mer fisk än vad fångstkvoten för fisket tillåter, det vill säga där den tillåtna fångstmängden överskrids. Det innebär att fisk som fångats på dessa sätt måste släppas tillbaka i vattnet oberoende av om de är döda eller inte.  

I 5 mom. finns bestämmelser om hur den fisk som släpps tillbaka i vattnet ska hanteras. Fångad fisk som släpps tillbaka i vatten ska hanteras så varsamt som möjligt för att undvika onödig smärta och onödigt lidande och för att de ska vara så livsduglig som möjligt. God hantering av fisk som släpps tillbaka i vattnet innebär bland annat att minimera beröring och den tid fisken är uppdragen, att försiktigt och snabbt lösgöra fisken från krok eller nät och att varsamt släppa tillbaka den i vattnet. Den nuvarande fiskestadgan innehåller ingen motsvarande bestämmelse om hantering av fisk som släpps tillbaka i vattnet.  

33 §.Fångstanmälan till registret. Enligt paragrafen är alla som fiskar inom det område där fiskestadgan gäller skyldiga att rapportera fångsten. Fångstanmälningar ska vara tillräckligt detaljerade och bygga på fiskarens anteckningar. Fiskedagbok får föras på papper eller elektroniskt. Fiskaren ska rapportera uppgifterna till det elektroniska fångstregistret för Tana älvs vattendrag. För varje fångad lax, havsöring, havsröding och regnbåge rapporteras fångstområde, datum för fisket, kön, vikt och längd samt fångstredskap. Dessutom ska antalet fiskar som återutsatts uppges. De rapporterade upplysningarna har avgränsats på så sätt att de ger väsentlig information för övervakningen av laxbestånden i Tana älv. Rapporteringsskyldigheten innebär att förfarandena för insamling av fångstuppgifter blir mer enhetliga mellan staterna. Eftersom det är fråga om särskilt värdefulla laxbestånd är det motiverat att införa regler om rapporteringsskyldighet.  

Vid riktad fångst av puckellax behöver kön, vikt och längd på fångad puckellax inte anmälas, utan i stället ska antalet puckellaxar som fångats anmälas. Parternas behöriga myndigheter ska vid behov kunna meddela närmare föreskrifter om anmälan om puckellaxfångst. 

Paragrafen har i övrigt samma innehåll som 30 § i den gällande fiskestadgan, men bestämmelsen om tidsfristen för fångstanmälan ändras. Tidsfristen för inlämnande av fångstrapport för innehavare av allmänt tillstånd för lokala fiskare och spöfisketillstånd för lokala fiskare förlängs jämfört med nuläget, och vidare införs bestämmelser om mellanrapportering av fångster i mitten av fiskesäsongen. Dessutom avses paragrafen innehålla nya bestämmelser om den behöriga myndighetens möjlighet att besluta om tidpunkten för anmälan om fångst när fisket regleras med fångstkvoter och om rapportering av barnens fångst i anknytning till tillstånd som vuxna har.  

8 kap. Skydd mot biologisk påverkan 

34 §.Främmande arter. Paragrafen motsvarar den gällande 31 §. I paragrafen föreskrivs det att främmande arter som fångas inte får släppas tillbaka i vattnet, ska i stället avlivas. Syftet är att förhindra spridningen av främmande arter och minska de skador de orsakar, som exempelvis konkurrens om samma lekområden och andra resurser med de ursprungliga fångstarterna i Tana älvs vattendrag. Puckellax ( Oncorhynchus gorbuscha ) påträffas regelbundet i Tana älv, och den har snabbt ökat i antal de senaste åren. Regnbågsforell har inte påträffats i Tana älv, men arten används i viss utsträckning inom vattenbruk och kan på det sättet även ha kommit ut i Tana älv. Kravet att avliva främmande arter som fångas gäller även eventuella andra främmande arter som fångas.  

35 §.Riktad fångst av puckellax. Paragrafen gäller det förfarande genom vilket behöriga myndigheter i Finland och Norge ska kunna bevilja tillstånd för fiske som avviker från bestämmelserna i fiskestadgan och vars syfte är att fånga puckellax. Närmare bestämmelser om behöriga myndigheter finns i 3 § i ikraftträdandelagen. Puckellax är en främmande art som har ökat i antal sedan mitten av 2010-talet. Åren 2021 och 2023 ökade antalet puckellaxar över två gånger mer än laxen. Det kan till och med skada Tana älvs vattenekosystem. Puckellaxen har en strikt tvåårig livscykel och dess uddaårslekande och jämnårslekande populationerna är separerade från varandra. I Nordatlanten och även i det egentliga förekomstområdet är den uddaårslekande populationen betydligt starkare än den jämnårslekande populationen. Bestånden av puckellax kännetecknas av kraftiga variationer, bestånden kan öka eller rasa snabbt.  

Därför har det ansetts att fiskestadgan behöver kompletteras med en paragraf som gör det möjligt för myndigheterna i båda länderna att styra den riktade fångsten av puckellax genom att bevilja dispens för fångst av puckellax. Dessutom är fångst av puckellax tillåten med alla andra i fiskestadgan tillåtna fångstmetoder. Vid förfarandet med dispens indelas planerna för fiske av puckellax i två grupper beroende på om de kan hindra laxen från att stiga helt eller begränsa stigningen i betydande grad.  

Myndigheterna i båda länderna kan enligt 1 mom. för sig bevilja lokala organisationer tillstånd till riktat fiske av puckellax för att avlägsna den, under förutsättning att ett sådant projekt inte begränsar stigningen av lax i betydande grad. Sådana projekt ska genomföras under ledningen av en innehavare av fiskerätt. Med lokala organisationer avses här exempelvis fiskeriområden, delägarlag eller föreningar med anknytning till bedrivande av fiske som har sin hemort i avrinningsområdet för Tana älvs vattendrag.  

I 2 mom. finns bestämmelser om de behöriga myndigheternas möjlighet att fastställa särskilda områden där riktad fångst av puckellax får bedrivas med fångstredskap som avses i 10 § 1 mom. 2 och 4 punkten och att utfärda närmare bestämmelser om sådant fiske för att avlägsna puckellax. Dessutom får myndigheterna utfärda närmare bestämmelser om riktad fångst av puckellax och om det förfarande där behovet av projekt för riktad fångst för att avlägsna puckellax bedöms i samband med den årliga utvärderingen av fiskestadgan. De närmare bestämmelserna kan gälla exempelvis fångstområden, tidpunkter eller preciseringar av fångstredskapen. I enlighet med 3 mom. ska den part som genomför projektet vid omfattande projekt för fångst för att avlägsna puckellax som kan hindra laxen från att stiga helt eller begränsa stigningen i betydande grad se till att den andra parten involveras i varje skede av projektet. Till exempel kommer projekt som det dammprojekt i Seidaholmen som Norge genomförde 2023 i fortsättningen att kräva att den finska parten involveras i projektet för att avlägsna puckellax under hela projektet från start till genomförande.  

36 §.Användning av betesfisk och rensning av fisk. Paragrafen motsvarar den gällande 32 §. Enligt paragrafen är det förbjudet att ta med betesfisk från andra vattendragsområden till Tana älvs vattendrag. Betesfisk får heller inte användas vid spöfiske och kastfiske i avrinningsområdet för Tana älvs vattendrag. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att främmande arter och fiskbestånd eller sjukdomar och parasiter som sprids via dem sprids i Tana älvs vattendrag. Bestämmelsen är nödvändig i synnerhet därför att den minskar risken för spridning av parasiten Gyrodactylus salaris i Tana älvs vattendrag.  

Inom vattendragets avrinningsområde är det också förbjudet att i den omedelbara närheten av naturliga vatten rensa eller på annat sätt rengöra fisk från andra vattendrag. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att fisk som rensas hanteras på så sätt att det medför en risk för att parasiten Gyrodactylus salaris och andra fisksjukdomar sprids till Tana älvs vattendrag. Bestämmelsen utgör inget hinder för att hantera fångad fisk i kök eller andra utrymmen där det inte finns någon risk att spillvatten kommer ut direkt i vattenmiljön.  

37 §.Torkning och desinficering av fiskeredskap och båtar. Paragrafen motsvarar i övrigt den gällande 33 §, men 1 mom. ändras så att fiskeredskap och annan utrustning samt båtar och andra transportmedel som har använts i andra vattendrag ska vara torra innan de får användas i avrinningsområdet och även så att det till momentet fogas ett särskilt omnämnande också om desinficering av alla fiskeredskap och transportmedel när det är möjligt.  

Syftet med bestämmelsen är att förhindra och säkerställa att bland annat parasiten Gyrodactylus salaris och vattenpest ( Elodea canadensis och Elodea nuttallii ) samt andra fisksjukdomar eller parasiter sprids till Tana älvs vattendrag. Jämfört med den gällande bestämmelsen ingår detta som ett nytt omnämnande i 1 mom. Till skillnad från laxbestånden i Östersjön dödar parasiten Gyrodactylus salaris yngel av Atlantlax och kan äventyra Tanalaxens hela existens. Enligt uppskattning går det inte att få bort parasiten från Tana älvs vattendrag om den sprids dit. Gyrodactylus salaris är en parasit som ofta påträffas bland laxbestånden i älvarna som mynnar ut i Östersjön, exempelvis i Torne älv, vilket ökar spridningsrisken. Utöver desinficering förhindrar en grundlig torkning parasiten från att spridas. Bestämmelsen avses gälla hela avrinningsområdet, för Gyrodactylus salaris även kan spridas till vattendraget via andra fiskarter.  

Paragrafens 2 mom. ändras inte. I 2 mom. föreskrivs det om möjligheten för de behöriga myndigheterna i båda staterna att nationellt meddela kompletterande föreskrifter om desinficering, till exempel när det kommer mer exakta och förändrade metoder eller kunskaper om bekämpning av parasiter. Närmare bestämmelser om behöriga myndigheter finns i 3 § i ikraftträdandelagen.  

9 kap. Övriga bestämmelser 

38 §.Båtregister. Paragrafen motsvarar till övriga delar 36 § i den gällande fiskestadgan, men i 3 mom. görs en hänvisningsteknisk ändring till följd av den ändrade paragrafnumreringen. Enligt paragrafen är fiske från båt tillåtet endast med en fiskebåt som är registrerad i båtregistret för Tana älv och som har nationalitetsbeteckning och nummer. Syftet med bestämmelsen är att reglera antalet båtar som används för fiske i älvområden där det finns begränsat med populära fiskeplatser och att minska risken för att parasiten Gyrodactulus salaris eller andra främmande arter sprids till de områdena. En eventuellt riskscenario avseende parasiten är att den skulle kunna överföras från en fiskebåt som använts i Torne älv och där fångst bestående av Östersjölax har hanterats.  

Paragrafen avses ange ramarna för reglerna om registrering av båtar. Reglerna bestäms närmare på nationell nivå. I 3 mom. anges maximiantalet fiskebåtar som får registreras för olika grupper av fiskare. Lokala personer som bor i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag får registrera högst tre båtar. Det maximala antalet på tre båtar beror på att sådana innehavare av fiskerätt som har rätt att använda traditionella fiskeredskap behöver två båtar exempelvis för att bygga och underhålla pator. En pata eller ett annat fångstredskap kan ligga långt ifrån en plats som används för spöfiske, och därför tillåts båt även för spöfiske. Lokala turistföretag ska få registrera högst femton båtar och övriga lokala fiskare en båt.  

Också de innehavare av fiskerätt som inte bor i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag avses få registrera högst en båt. Närmare bestämmelser om villkoren för registrering av båtar finns i 15 § i ikraftträdandelagen.  

Efter fiskesäsongen 2023 finns det 1 174 registrerade båtar, som står i 637 personers namn. Två tredjedelar av ägarna har registrerat endast en båt (cirka 432 ägare) och omkring 200 ägare har 2–3 båtar. Jämfört med 2016 (före det nya fiskeavtalet 2017) har det inte skett någon nämnvärd förändring i antalet registrerade båtar, men en större del av båtarna har övergått i en enskild ägares besittning.  

39 §.Närmare fastställande av områdesavgränsningar och fiskeplatser. Paragrafen motsvarar den gällande 37 §. I paragrafen finns bestämmelser om hur älvfårans bredd i huvudfåran och bifårorna samt djupfårans sträckning i bifårorna fastställs. Bestämmelsen har införts för de situationer där det behövs förtydligande bestämmelser om fångstredskapens placering i enlighet med 30 §. Djupfåran i huvudfåran till Tana älv fastställs vid en regelbundet återkommande rågång mellan Norge och Finland.  

I 2 mom. räknas det upp vilka preciseringar i fråga om fiskeplatserna som de behöriga myndigheterna kan fastställa. Det är främst fråga om en informativ hänvisning till gällande nationell lagstiftning. Preciseringar av teknisk karaktär som gäller exempelvis placeringen av en laglig pata kan behövas för att organisera fisket i ett läge där platsen för en pata blir oändamålsenlig på grund av förändringar i älvbottnen eller av andra orsaker. Närmare bestämmelser om den behöriga myndigheten finns i 3 § i ikraftträdandelagen.  

40 §.Undantag från enstaka åtgärder. Jämfört med den gällande fiskestadgan preciseras dispenserna enligt paragrafen, och vidare kompletteras paragrafen med en bestämmelse om den behöriga myndighetens rätt att bevilja dispens för laxfångst i undervisningssyfte eller kulturellt syfte.  

I 1 mom. föreskrivs det om de förutsättningar under vilka den behöriga myndigheten i enskilda fall på begäran får bevilja dispens från bestämmelserna i fiskestadgan när fisk fångas för vetenskaplig forskning, praktiska prov eller utvecklingsåtgärder. Dispensen ska vara motiverad med tanke på främjandet av skydd eller hållbart nyttjande av fiskbestånden samt vara förenlig med det i artikel 1 angivna syftet med avtalet. Enligt 1 mom. ska dispensen dessutom beviljas av myndigheten i det land där verksamheten utövas.  

I 2 mom. anges de förutsättningar under vilka den behöriga myndigheten i enskilda fall kan bevilja organisationer dispens från bestämmelserna i fiskestadgan för undervisningsfiske eller kulturevenemang. Syftet med detta är att göra det möjligt att upprätthålla den kunskap som anknyter till den samiska fiskekulturen och överföra den till nästa generation också när laxfiske inte annars är tillåtet på grund av laxbeståndens tillstånd. Dispensen ska vara motiverad med tanke på att överföra lokalkännedom och traditioner i anslutning till fisket samt vara förenlig med det i artikel 1 i avtalet angivna syftet med avtalet med ekologiskt och socialt hållbart fiske som centralt inslag. Enligt 2 mom. ska dispensen dessutom beviljas av myndigheten i det land där verksamheten utövas. Momentet ger myndigheten prövningsrätt när det gäller att bedöma om förutsättningarna för dispens är uppfyllda. Dessutom ska minst en lokal innehavare av fiskerätt delta i fisket. Momentet är allmänt utformat i syfte att tillräckligt fallspecifik bedömning av hur behövlig dispens är i olika situationer under den tid fiskestadgan är i kraft. 

Dispens ska kunna beviljas i enskilda fall, vilket innebär att antalet projekt som genomförs med dispens bör vara litet i förhållande till normalt fiske. Den myndighet som beviljar dispens ska efter behov göra en avvägning mellan hur väl de föreslagna projekten förverkligar syftet med dispensen och hur projekten påverkar laxbestånden. Fiske med stöd av dispens ska således alltid vara så pass småskaligt att det inte i praktiken påverkar de försvagade laxbestånden. Vid bedömningen av behovet av dispens ska laxbeståndens tillstånd beaktas, vilket till exempel innebär att fiske med dispens i nuläget bara skulle få ha liten inverkan på laxens dödlighet i förhållande till normalt fiske, och i mån av möjlighet också vilka områden projekten gäller. 

Organisationer ska kunna beviljas dispens, vilket ger olika officiella och inofficiella sammanslutningar, såsom fiskeriområden, delägarlag eller icke officiella byalag eller byföreningar, möjlighet att ansöka om dispens.  

Det väsentliga när det gäller deltagande i ett projekt som ordnas med dispens är det fisketryck som projekten orsakar. Därför kan bara några få projekt pågå samtidigt. Genom organisationer kan fler delta än vid normalt fiske, där man i regel fiskar ensam eller som hushåll. Det kan till och med röra sig om många deltagare om man samtidigt försäkrar sig om att inverkan på laxbeståndet förblir litet. Exempelvis kan en hel skolklass eller dagisgrupp delta i ett sådana enstaka fiskeevenemang. Den mängd lax som fångas eller släpps tillbaka i vattnet vid fiske med dispens kan utgöra ett element vid projektbedömningen. 

Dispensen ska vara motiverad med tanke på att överföra lokalkännedom och traditioner i anslutning till fisket. Vid behov ska överföringen av lokalkännedom och traditioner och effekterna av sättet att genomföra projektet vara kärnelementen i bedömningen av projektet. I 3 § 4 mom. i ikraftträdandelagen föreslås bestämmelser om utlåtande som ska begäras av fiskeriområdet i Tana älv. Dessa utlåtanden kan användas när ansökningar om dispens bedöms. 

I 3 mom. finns bestämmelser om informering av den andra parten och innehavarna av fiskerätt. Bestämmelser om vilken myndighet som är behörig att fatta beslut om dispens när villkor enligt 40 § är uppfyllda finns i 3 § i ikraftträdandelagen. 

Enligt 4 mom. ska omfattningen av dispensen anpassas efter laxbeståndens tillstånd. Med detta avses att dödligheten till följd av fångst med dispens ska vara begränsad och stå i rätt proportion till de nödvändiga begränsningarna av laxfisket, när laxbeståndens tillstånd är svagt. Dispens får inte äventyra de åtgärder som vidtas för att laxbestånden ska kunna återhämta sig.  

10 kap. Slutbestämmelser 

41 §.Giltighet. Paragrafen innehåller bestämmelser om fiskestadgans giltighetstid, giltighetstidens utgång och tidsfristen för begäran om ändring av stadgan. Fiskestadgan ska vara i kraft sju år från och med dess ikraftträdande. Fiskestadgan fortsätter därefter att gälla alltid sju år i sänder. Stadgan upphör dock att gälla efter giltighetstiden om den ena parten innan stadgan upphör att gälla framför en begäran om ändring av stadgan. Ett förslag om ändring av stadgan ska läggas fram senast två år innan stadgan upphör att gälla.  

42 §.Ikraftträdande. Paragrafen innehåller bestämmelser om ikraftträdandet av fiskestadgan. Den ändrade fiskestadgan träder i kraft den första dagen i följande månad efter det att parterna har meddelat varandra på diplomatisk väg att de krav som i enlighet med statsförfattningen ställs för att stadgan ska kunna träda i kraft har uppfyllts. När den ändrade fiskestadgan träder i kraft upphävs den fiskestadga som tillhör 2016 års avtal om fisket i Tana älvs vattendrag. Giltiga språk för fiskestadgan är finska och norska.  

13.1  Behovet av riksdagens samtycke

Enligt 94 § i grundlagen krävs riksdagens godkännande för fördrag och andra internationella förpliktelser som innehåller sådana bestämmelser som hör till området för lagstiftningen eller annars har avsevärd betydelse, eller som enligt grundlagen av någon annan anledning kräver riksdagens godkännande. 

Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis ska en bestämmelse anses höra till området för lagstiftningen om den gäller utövande eller begränsning av någon grundläggande fri- eller rättighet som är skyddad i grundlagen, om den i övrigt gäller grunderna för individens rättigheter och skyldigheter, om den sak som bestämmelsen gäller enligt grundlagen ska föreskrivas i lag eller om det finns lagbestämmelser om den sak som bestämmelsen gäller eller om det enligt rådande uppfattning i Finland ska lagstiftas om saken. Enligt dessa kriterier hör en bestämmelse i en internationell förpliktelse till området för lagstiftningen oavsett om bestämmelsen strider mot eller stämmer överens med en lagbestämmelse i Finland (GrUU 11/2000 rd, GrUU 12/2000 rd och GrUU 38/2000 rd). 

I 2 § i fiskestadgan fastställs dess geografiska tillämpningsområde. Eftersom tillämpningsområdet påverkar tillämpningen av de övriga bestämmelserna i avtalet som hör till området för lagstiftningen hör också 2 § i fiskestadgan till området för lagstiftningen.  

I 3 § i fiskestadgan anges det vilka grupper som är berättigade till att köpa de fisketillstånd som krävs i gränsälvssträckningen enligt avtalet. I paragrafen delas de in enligt både bostadsort och innehav av fiskerätt. Indelningen påverkar vilken typ av tillstånd en person har rätt att köpa. Fiskestadgans 5 § gäller regleringen av laxfisket. Regleringen utgår från den ovannämnda indelningen av de grupper som har fiskerätt. I 7 § i fiskestadgan anges det på allmän nivå vad olika fisketillstånd ger rätt till och vem som har rätt att köpa tillstånd. Bestämmelserna i 3, 5 och 7 § i fiskestadgan påverkar vilka fiskebegränsningar som tillämpas på en fiskare. Bestämmelserna har kopplingar till egendomsskyddet och samernas rätt att bevara och utveckla sin kultur. De har också samband med grunderna för individens rättigheter och skyldigheter. Bestämmelserna hör till området för lagstiftningen. 

Fiskestadgans 6 § gäller tillämplig lagstiftning i fråga om skyldigheten att betala fiskevårdsavgift. Bestämmelser om fiskevårdsavgift finns i 79 § i lagen om fiske (379/2015). Bestämmelsen hör till området för lagstiftningen. 

I 8 § i fiskestadgan finne bestämmelser om maximiantalet tillstånd som får användas för turismfiske. Dessutom sägs det i paragrafen att Finland får reservera högst en tredjedel av tillstånden för innehavare av fiskerätt som är fast bosatt någon annanstans än i älvdalarna vid Tana älvs vattendrag. Bestämmelserna påverkar grunderna för individens rättigheter och skyldigheter, och därför hör bestämmelserna till området för lagstiftningen. 

Bestämmelserna i 4 kap. 9–12 § i fiskestadgan innehåller bestämmelser om tillåtna fångstredskap, villkoren för fisketillstånd och förbjudna fiskemetoder. Bestämmelserna har samband med egendomsskyddet enligt 15 § i grundlagen och med grundlagens 17 § 3 mom., där det föreskrivs om samernas rätt att som urfolk bevara och utveckla sin kultur. Fisket anses tillhöra den samiska kulturen. Bestämmelserna gäller utövande av rättigheter som är tryggade i grundlagen och hör därmed till området för lagstiftningen. Kapitlet innehåller dessutom tekniska bestämmelser om fiskeredskap. De gäller i sig användning av egendom, men kan knappast betraktas som egentliga begränsningar för användning av egendom. I fiskelagstiftningen införs motsvarande bestämmelser antingen genom förordning av statsrådet eller genom ministerieförordning. 

Bestämmelserna om tillstånd till turismfiske berör individens rättigheter och skyldigheter. Dessutom förhindrar de fiskerättsinnehavare från att administrera fisketillstånd som de normalt själv skulle överlåta och villkoren för dem.  

I 5 kap. (13–23 §) i fiskestadgan finns bestämmelser om fredningstider, fiskesäsonger, förbjudna spöfiskeområden, förbjudna områden för fiske med nät, antalsbegränsning för fångstredskap av garn och användning av båt. I 20 § i fiskestadgan finns ett förbud mot fiske med nät inom vissa områden. Bestämmelserna begränsar delvis fiskerätten, som omfattas av egendomsskyddet i grundlagen, med undantag av den allmänna fiskerätt som kan likställas med allemansrätten.  

I 6 kap. 24–31 § i fiskestadgan finns tekniska bestämmelser om fiskeredskap. De gäller i sig användning av egendom, men kan knappast betraktas som egentliga inskränkningar i användningen av egendom. I fiskelagstiftningen införs motsvarande bestämmelser antingen genom förordning av statsrådet eller genom ministerieförordning. Bestämmelser om utmärkning, utsättning och upptagning av fångstredskap finns i 24, 30 och 31 §. Utsättning och utmärkning av fångstredskap regleras i 48 § i lagen om fiske samt närmare i 7–10 § i statsrådets förordning om fiske (1360/2015). Bestämmelserna i kapitlet hör alltså endast delvis till området för lagstiftningen. 

I 32 och 33 § i fiskestadgan finns det bestämmelser om minimimått på fiskar och återutsättningsskyldighet och om det närmare innehållet i skyldigheten att göra fångstanmälan. Bestämmelserna i 34–37 § i fiskestadgan gäller bekämpning av fisksjukdomar. I 35 § finns bestämmelser om den möjlighet som parternas behöriga myndigheter har att bevilja tillstånd till riktat fiske av puckellax och att fastställa särskilda områden där nät och spöfiskeredskap är tillåtna vid riktad fångst av puckellax. Bestämmelserna berör grunderna för individens skyldigheter, som enligt 80 § i grundlagen ska regleras i lag. Bestämmelserna hör till området för lagstiftningen. 

I 38 § i fiskestadgan begränsas användningen av båt vid fiske i Tana älv. Bestämmelserna begränsar utövandet av fiskerätten och hör till området för lagstiftningen. I 39 och 40 § i fiskestadgan finns bestämmelser om parternas behöriga myndigheters möjligheter att fastställa vissa områdesavgränsningar och fiskeplatser och att bevilja dispens från bestämmelserna i fiskestadgan. Dessa bestämmelser är förenade med utövande av offentlig makt, vilket ska grunda sig på lag. Bestämmelserna hör till området för lagstiftningen. 

På de grunder som anges ovan innehåller fiskestadgan i propositionen flera bestämmelser som hör till området för lagstiftningen och deras godkännande förutsätter riksdagens samtycke. 

13.2  Behandlingsordning

Beslut om godkännande eller uppsägning av en internationell förpliktelse och lagförslag om ikraftträdande av en internationell förpliktelse godkänns i enlighet med 94 § 2 mom. och 95 § 2 mom. i grundlagen med enkel majoritet. Om förslaget gäller grundlagen ska beslutet dock fattas med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. 

Fiskebegränsningarna i förhållande till ansvaret för miljön, egendomsskyddet, jämlikheten, näringsfriheten och samernas ställning som urfolk 

Bestämmelserna i den ändrade fiskestadgan inskränker utövandet av fiskerätt, som omfattas av egendomsskyddet enligt 15 § 1 mom. i grundlagen, skyddet av den samiska kulturen enligt 17 § 3 mom. i grundlagen och näringsfriheten, som garanteras i 18 § i grundlagen. Dessutom har bestämmelserna samband med jämlikhetskravet i 6 § i grundlagen och med bestämmelsen om ansvar för miljön i 20 § i grundlagen.  

I samband med att grundlagsbestämmelserna om de grundläggande fri - och rättigheterna ändrades angav grundlagsutskottet följande krav som förutsättningar för att begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna: inskränkningarna ska bygga på reglering på lagnivå, inskränkningarna ska vara noga avgränsade och tillräckligt exakt definierade, grunderna för inskränkningarna ska vara godtagbara med avseende på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna, de ska vara påkallade av ett vägande samhälleligt behov, det går inte att genom lag föreskriva om inskränkningar av kärnan i de grundläggande fri- och rättigheterna, inskränkningarna ska vara nödvändiga för att målet ska nås och de ska stå i rätt proportion till det rättsobjekt som skyddas av de grundläggande fri- och rättigheterna och vikten av det samhällsintresse som ligger bakom inskränkningen, när grundläggande fri- och rättigheter måste man ha en tillräckligt hög nivå på skyddet och Finlands internationella människorättsförpliktelser iakttas. Fiskebegränsningarna i fiskestadgan måste bedömas med avseende på de allmänna förutsättningarna för inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUB 25/1994 rd och GrUU 8/1996 rd). 

Hur tillståndssystemet enligt fiskeavtalet och fiskestadgan påverkar de grundläggande fri- och rättigheterna har bedömts i en tidigare proposition om avtalet och stadgan (RP 239/2016 rd). Grundlagsutskottet granskade (GrUU 5/2017 rd) den propositionen. Innehållet i den nu föreslagna ändrade fiskestadgan ändras inte i fråga om fisketillstånden, med undantag för det nya tillstånd för fiske av andra arter som fogas till kategorierna av fisketillstånd. Men det inverkar inte på de grundläggande fri- och rättigheterna. Utöver tillståndskategorierna är det med stöd av fiskestadgan i fortsättningen möjligt att koppla ett tillstånd för deltagande till det allmänna fisketillståndet för lokala fiskare samt fisketillstånd för barn till alla tillståndstyper.  

Jämlikhet

Jämlikhetsbestämmelsen i 6 § i grundlagen utgår i princip från att alla ska behandlas lika oberoende av bostadsort. Bestämmelsen om jämlikhet hindrar dock inte i sig att olika grupper behandlas på olika sätt eller att de får en annorlunda ställning i lagstiftningen i samma situation, om det går att presentera godtagbara skäl till det med hänsyn till systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna. Grundlagsutskottet har anfört krav på att särbehandlingen inte får vara godtycklig och att skillnaderna inte får blir orimliga i förhållande till bestämmelserna om likabehandling i grundlagen (GrUU 11/2012 rd, GrUU 37/2010 rd och GrUB 11/2009 rd). 

Tana älvdal hör till samernas hembygdsområde och majoriteten av invånarna vid älven är samer. I samband med beredningen av 2017 års fiskestadga för Tana älvs vattendrag bedömdes att 35 procent av de fiskerättigheter som grundar sig på ägande av vattenområdet i älvdalarna vid Tana älv, beräknat utifrån andelstalen, hör till dem som är fast bosatta i älvdalarna. Utöver det har odelade lägenheter i flera ägares besittning 30 procent av fiskerättigheterna, och av dessa innehas en stor del av ägare som är bosatta i älvdalarna. Personer som bor någon annanstans har 25 procent av andelarna. Staten och olika sammanslutningar har resterande 10 procent.  

I 2017 års fiskestadga, som trädde i kraft med grundlagsutskottets medverkan, har fiskebegränsningarna redan riktats på olika sätt till innehavaren av fiskerätten beroende på var denne bor och någon ändring av detta har inte föreslagits i denna proposition. De som bor i Tana älvdal har mer omfattande fiskerätt än de som bor någon annanstans. De som är bosatta i Tana älvdal har dessutom indelats i två grupper i fiskestadgan: de som är fast bosatta på orten och som är sådana innehavare av fiskerätt som avses i 4 § 1 mom. 10 punkten i lagen om fiske och de som är fast bosatta på orten och som inte är sådana innehavare av fiskerätt. De innehavare av fiskerätt som är fast bosatta på orten har den mest omfattande fiskerätten och de har rätt att lösa in ett allmänt fisketillstånd för lokala fiskare som berättigar till att fiska med alla fiskemetoder som är tillåtna enligt fiskestadgan för Tana älvs vattendrag, det vill säga också effektiva, traditionella nätredskap. De som är fast bosatta på orten och inte innehar fiskerätt har rätt att lösa in spöfisketillstånd för lokala fiskare, vilket berättigar till fiske med spö och konstgjort bete från strand och båt. De personer som hör till dessa grupper har definierats som de första för vilka laxfiske är tillåtet enligt 5 § i fiskestadgan, när det är möjligt att tillåta laxfiske.  

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande (GrUU 5/2017 rd) ansett att fiskebegränsningarna i 2017 års fiskestadga i högre grad borde ha riktats mot sådant fiske som skyddas i 17 § 3 mom. i grundlagen och artikel 27 i FN:s MP-konvention. Eftersom det att vara same emellertid inte i den finska lagstiftningen har definierats på så sätt att det i fiskestadgan skulle gå att koppla till subjektiva rättigheter, anses principen om bostadsort fortfarande till sina grundläggande karaktär vara det effektivaste sättet att rikta fiskebegränsningarna i enlighet med vad grundlagsutskottets uttalat. Vanlig vistelseort anses i det här fallet utgöra ett godtagbart skäl till att begränsningarna av fångstmetoderna och fisketiderna är lindrigare för dem som är bosatta på orten, för vilka fisket i Tana älv är en integrerad del av det normala livet och för vilka fiske för husbehov eller fisketurism är en viktig inkomstkälla. En närmare granskning av hur den samiska fiskekulturen kan tryggas finns i avsnittet Samernas ställning som urfolk .  

Även om fiskebegränsningarna i princip ska gälla innehavarna av fiskerätt på lika villkor oberoende av bostadsort, har det redan med stöd av 2017 års fiskestadga varit möjligt att ge dem som bor i älvdalarna vid Tana älv en bättre ställning än dem som bor någon annanstans. Principen om bostadsort har gällt sedan 1979, det vill säga redan före 2017 års fiskestadga. Därmed har det även nu ansetts att det skyddsmål för laxbestånden som stöds av bestämmelsen om miljöansvar i 20 § i grundlagen kan anses vara en sådan godtagbar och proportionerlig orsak som berättigar till att de innehavare av fiskerätt som bor i Tana älvdal har en annan ställning än de som bor i övriga Finland. Fiskebegränsningarna i fiskestadgan står således inte i strid med jämlikhetsbestämmelsen. Regleringen av fisket i Tana älv går ut på att jämka samman skyddsmålet för laxbestånden och olika fiskargruppers fiskerättigheter. 

Egendomsskydd

Enligt bestämmelsen om egendomsskydd i 15 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens egendom tryggad. Grundlagsutskottet har i flera omgångar dryftat egendomsskyddet i anslutning till fiskerätten och begränsningar därav (se t.ex. GrUU 44/2016 rd, GrUU 58/2014 rd, GrUU 8/2012 rd, GrUU 20/2010 rd, GrUU 14/2010 rd, GrUU 8/1996). Fiskerätten i anslutning till ägande av vattenområden är en förmån med förmögenhetsvärde som omfattas av egendomsskyddet i grundlagen och som ger en principiell befogenhet att förfoga över, använda och utnyttja egendomen samt bestämma över den. I fiskerätten ingår rätten att nyttja fiskbeståndet i vattenområdet ekonomiskt och rätten att organisera användningen och förvaltningen av vattenområdet. Den fisk som är föremål för nyttjandet är i juridisk mening herrelöst gods fram till dess att man skaffar äganderätt till den genom förvärv som motsvarar inmutning.  

Den fiskerätt som omfattas av egendomsskyddet har av hävd varit föremål för en hel del begränsningar som delvis kommit till med grundlagsutskottets medverkan såsom begränsningar och förbud som gäller själva fiskandet samt skyldighet att acceptera annan rätt att fiska på ett vattenområde än den som tillkommer ägaren till vattenområdet. I synnerhet i sin bedömning av de begränsningar av vattenägarens rättigheter som följer av den allmänna fiskerätten har grundlagsutskottet tagit hänsyn till att fiskbeståndet som rör sig fritt i vattendraget i konstitutionellt hänseende är objekt som har ett förmögenhetsvärde och kontinuerligt förnyas och att den rätt att fiska inom ett vattenområde som uppstår på grund av ägandet är en synnerligen egenartad form av ägande (GrUU 8/2012 rd, s. 3/I och GrUU 8/1996 rd, s. 3/I).  

I sin bedömning av huruvida inskränkningar i användningsrätten till egendom är godtagbara och proportionella har grundlagsutskottet under 2010-talet lagt särskild vikt vid de grunder som är förankrade i grundlagens 20 § (t.ex. GrUU 10/2014 rd, GrUU 36/2013 rd och GrUU 6/2010 rd). Utskottet har i sina utlåtanden ansett att trots att egendomsskyddet innefattar bland annat ägarens principiella frihet att använda sig egendom så kan ägarens rättigheter ändå begränsas genom en lag som uppfyller de krav som ställs på en lag som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna, inklusive proportionalitetskravet. Dessutom anser utskottet att om ändringarna åtminstone delvis har positiva effekter också med tanke på målet att trygga den biologiska mångfalden, som är kopplad till bestämmelsen om miljöansvar i grundlagen, är regleringen inte problematisk med hänsyn till grundlagen. Utskottet har ansett att de lösningar som föreslås ska ha godtagbara och samhälleligt vägande grunder med koppling till 20 § i grundlagen.  

Som det konstateras ovan i avsnittet om jämlikhet fördelas fiskerättigheterna i fråga om Tana älvdal på olika sätt mellan innehavarna av fiskerätt. Det innebär att fiskestadgan för Tana älvs vattendrag innehåller inskränkningar i egendomsskyddet i form av fiskebegränsningar. Inskränkningarna framgår på så sätt att laxfisket är noggrant reglerat och att laxfiske måste tillåtas stegvis för att fisketrycket inte ska bli för stort. Det försämrade tillståndet för laxbestånden innebär att en avvägning måste göras mellan olika grundläggande fri- och rättigheter när laxfiske tillåts, och i första fasen ska laxfiske vara tillåtet bara för de fast bosatta på orten, varvid principen om bostadsort accentueras. I den första fasen ska laxfiske tillåtas för dem som bor på orten för att möjligheten att fiska lax ska gälla dem för vilka laxfisket är en integrerad del av det normala livet. I nästa fas tillåts laxfiske för sådana innehavare av fiskerätt som är icke-ortsbor. Avsikten är att på så sätt garantera egendomsskyddet för fastighetsägare som bor någon annanstans. Skillnaden i förhållande till 2017 års fiskestadga är att innehavare av fiskerätt från andra orter i den ändrade fiskestadgan inte längre så att säga har samma status som fisketurister, utan icke-ortsbor som är innehavare av fiskerätt tillåts fiska lax före turisterna.  

Det får inte glömmas bort att även om laxbeståndens tillstånd medför att laxfiske måste begränsas kännbart genom fiskestadgan har möjligheterna att fiska andra arter samtidigt utvidgats. Också i lägen där laxfiske inte är tillåtet kommer fiske av andra arter att vara tillåtet i större utsträckning än enligt den gällande fiskestadgan. De samlade fiskebegränsningarna berör inte kärnan i egendomsskyddet, eftersom bland annat begränsningar som gäller fångstredskap, fiskesäsonger och fredningstider samt minimimått och fångstkvoter används frekvent i fiskelagstiftningen för att skydda fiskbestånd (GrUU 14/2010 rd). Dessutom har strävan varit att genom bestämmelserna i fiskestadgan att möjligheten till begränsat laxfiske kan öppnas så snart som möjligt allt eftersom laxbestånden återhämtar sig på så sätt att återhämtningen fortsätter och möjligheten att fiska så småningom i allt större utsträckning kan öppnas för andra grupper av fiskare. I sin helhet anses fiskebegränsningarna vara nödvändiga och proportionerliga med avseende på skyddet av laxbestånden. Därmed har begränsningarna utan tvekan sådana godtagbara och tungt vägande skäl som är förankrade i grundlagens 20 § om miljöansvar. 

Samernas ställning som urfolk

Samerna har rätt att såsom urfolk bevara och utveckla sitt språk och sin kultur och denna rätt tryggas i 17 § 3 mom. i grundlagen. Enligt förarbetet till reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna omfattar bestämmelsen även traditionella näringar som ingår i samernas kultur som exempelvis fiske. Det står klart att laxfisket fyller en central funktion i den älvsamiska kulturen när det gäller att fiska med traditionell fångstmetoder och med nyare, kulturellt baserade fångstmetoder. Samernas fiskekultur tryggas därför i fiskestadgan genom att användningen av traditionella fiskemetoder, det vill säga mockpata och mjärdpata, nätfiske med stående nät, drivgarnsfiske, spöfiske och spinnfiske, fortfarande tillåts när laxfiske är tillåtet. På annat håll i världen är det på några få undantag när inte tillåtet att använda nätredskap vid fiske i laxälvar. Ett nytt element i fiskestadgan är dessutom ett tillstånd för deltagande. Det innebär att det är möjligt att till ett allmänt fisketillstånd för lokala fiskare koppla ett tillstånd för deltagande som ger en i tillståndet namngiven person rätt att delta i fiske med fångstredskap tillsammans en person som har ett allmänt fisketillstånd för lokala fiskare. Tillståndet för deltagande det möjligt att överföra den samiska fiskekulturen från en generation till en annan i lägen där exempelvis en släkting som bor någon annanstans inte annars har fiskerätt. Fiskestadgan anger inte vem som kan få tillstånd för deltagande. Avsikten är att låta innehavaren av det allmänna tillståndet själv bestämma vem som ska få tillstånd.  

Grundlagsutskottet har konstaterat att statsrådet bör utreda med vilka andra åtgärder samernas rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur kan stödjas och främjas trots att fisket begränsas (GrUU 27/2022 rd). Strävan har varit att beakta grundlagsutskottets ställningstagande dels genom tillståndet för deltagande, dels också genom det föreslagna tillägget i fiskestadgan om beviljande av dispens för undervisningsfiske eller kulturevenemang. Bestämmelser om dispens finns i 40 § i fiskestadgan. Paragrafen är allmänt formulerad för att den ska medge en tillräckligt flexibel och fallspecifik prövning, och den avgränsar inte överdrivet noggrant vem som får ansöka om dispens och vem som kan beviljas dispens. Syftet med dispensförfarandet är att möjliggöra upprätthållande och utveckling av den samiska fiskekulturen också i lägen där laxfiske inte annars kan tillåtas.  

Ett villkor i dispensförfarandet är att Närings-, trafik- och miljöcentralen i Lappland begär utlåtande av fiskeriområdet i Tana älv. Då kan dispensen beviljas till rätt aktör på orten. Det väsentliga är att det är motiverat att bevilja dispens för överföring av lokal och traditionell kunskap om fisket, och den bästa instansen att bedöma detta är fiskeriområdet i Tana älv utifrån sin lokalkännedom. Dessutom är det möjligt att delvis lindra de konsekvenser som inskränkningarna av laxfisket har för den samiska kulturen genom stadgans bestämmelser om fiske av andra arter än lax. Vid fångst av andra arter är det exempelvis tillåtet att använda båt, vilket gör det möjligt att upprätthålla viktig traditionell kunskap om att hur man färdas i älven.  

Samernas fiskerätt är visserligen skyddad genom 17 § 3 mom. i grundlagen, men den är inte obegränsad. Också högsta domstolen har hänvisat till detta i sitt avgörande HD:2022:25. Enligt 20 § i grundlagen bär var och en ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet. Det innebär att för bestämmelser om begränsning av fiskerättigheter i konstitutionellt hänseende i sista hand grundar sig på att garantera en hållbar och mångsidig avkastning på fiskresurserna i enlighet med 20 § i grundlagen och på att skydda fiskbeståndens naturliga livscykel. Också samernas fiskerätt måste begränsas för att trygga laxbestånden i en situation där mängden uppvandrande lax har minskat ytterligare. 

De föreslagna fiskebegränsningarna gäller således inte bara annat fiske, utan också fiske som samerna bedriver. Begränsningarna leder därmed till försämrade möjligheter till det traditionella fisket i anknytning till samernas kulturform. Begränsningarna gäller fisketider, fiskeredskap, fiskeplatser och, som sagt, innehavare av fiskerätt på olika sätt. Begränsningarna i propositionen skapar emellertid förutsättningar för att laxbestånden ska återhämta sig och kunna nå en hållbar nivå. Det tjänar också samernas intresse och skapar förutsättningar att även i framtiden trygga samernas rätt att utöva sin kultur. För att det ska vara möjligt att utöva den traditionella kulturella fiskerätten även i framtiden, måste laxbestånden i Tana älv vara på en hållbar nivå. Också enligt grundlagsutskottets uppfattning är aspekterna kring skyddet av lax av betydelse för bevarandet av samernas fiskekultur också i framtiden (GrUU 5/2017 rd och GrUU 27/2022 rd, se även HD 2022:25, punkt 37). Utifrån uppföljningen av laxbestånden har deras tillstånd bedömts vara så dåligt att den mängd lax som återvänder från havet till älven inte uppfyller utgångspunkterna för hållbart fiske ens innan en enda lax har fångats. Situationen har inte förbättrats jämfört med tidigare år.  

Syftet med begränsningarna i fråga om laxfiske är att stoppa försämringen av laxbeståndens tillstånd i Tana älv, att skapa förutsättningar för att laxbestånden ska kunna återhämta sig och nå en hållbar nivå samt att möjliggöra laxfiske för kommande generationer och på så sätt en fortsättning på den samiska fiskekulturen. Försämringen av laxbeståndens tillstånd har långtgående konsekvenser. Syftet med begränsningarna är i detta skede att på det sätt som förutsätts i 20 § i grundlagen genom det allmänna trygga laxbeståndens tillstånd. Begränsningarna anses nödvändiga och proportionerliga i förhållande till det eftersträvade målet, eftersom det inte möjligt att effektivt och på kortare tid trygga fiskbestånden på något annat sätt än genom att ingripa i fisket. I ett läge där det inte finns något överskott av en naturresurs som kan utnyttjas skulle det vara problematiskt att tillåta obegränsad exploatering för att tillgodose en grundläggande fri- eller rättighet. Syftet med regleringen är att laxbestånden ska ligga på en hållbar nivå, och detta kan bidra till att främja den samiska kulturens fortlevnad i framtiden. Därför bedöms fiskebegränsningarna inte vara för stränga i förhållande till de eftersträvade effekterna, och de anses stå i rätt proportion till samernas kulturella fiskerättigheter, som också de tryggas i 17 § 3 mom. i grundlagen. 

Näringsfrihet

Fiskebegränsningarna har även en koppling till näringsfriheten, som tryggas i 18 § 1 mom. i grundlagen. Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att i enlighet med lag skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Principen om näringsfrihet anses vara den grundläggande regeln när det gäller näringsidkande, men det är möjligt att avvika från regeln när andra viktiga samhällsintressen talar för det. Den ändrade fiskestadgan innehåller betydande begränsningar av laxfisket. Enligt propositionen ska laxfiske vara tillåtet för fisketurister först när laxbeståndens tillstånd ligger på en mer hållbar nivå. Detta inverkar på turismföretagarnas verksamhet i området.  

Samtidigt har möjligheten att fiska andra fiskarter utvidgats i den ändrade fiskestadgan. För fiske av andra arter har det exempelvis fastställt separata områden där också turister får bedriva spöfiske fram till och med den 20 augusti, medan spöfiske i övrigt med tillstånd för turismfiske får bedrivas endast fram till och med den 10 augusti. De särskilda områdena lämpar sig särskilt för fiske av havsöring och har fastställts på grundval av lokal traditionell kunskap. Avsikten är att genom utvidgade tillstånd för fisketurism som ger rätt att fiska andra arter trygga turismföretagarnas grundlagsfästa rätt att idka näring och lindra konsekvenserna av att laxfisket begränsas. 

Ansvar för miljön

Grunden för de föreslagna fiskebegränsningarna i fiskestadgan utgörs av 20 § i grundlagen, enligt vilken var och en bär ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet. Bestämmelsen accentuerar att miljöskyddet förutsätter ett brett samarbete mellan olika aktörer. Ansvaret för miljöskyddet gäller både det allmänna och privata aktörer. Enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis skapar bestämmelsen inte några förpliktelser för enskilda individer och den utgör inte heller en särskild grund för att inrikta toleransförpliktelser speciellt på ägarna. Å andra sidan kan bestämmelsen om egendomsskydd och bestämmelsen om miljöansvar som delar av samma regelverk av grundläggande rättigheter inverka på tolkningen av varandra i ett sammanhang där målet bland annat är att främja en hållbar balans mellan människan och naturen i lagstiftningsväg (RP 239/2016 rd, s. 84, GrUU 44/2010 rd och GrUU 20/2010 rd). Avsikten är att fiskebegränsningarna i fiskestadgan ska stödja syftet enligt fiskeavtalet mellan Finland och Norge (FördrS 42/2017) att säkerställa en hållbar förvaltning av laxbestånden och mångfalden i fiskbestånden. Detta ska eftersträvas genom reglering baserad på bästa tillgängliga kunskap och på planmässig förvaltning så att förutsättningar skapas för återställande av laxbestånden och möjligheterna för laxbestånden att nå en hållbar nivå främjas. 

Bakom 20 § 1 mom. i grundlagen ligger tanken om att momentet är särskilt kopplat till naturens egenvärde och kommande generationers rättigheter (GrUU 38/1998 rd, s. 2). För att laxfiske ska kunna tillåtas krävs det att laxbestånden återställs till en mer hållbar nivå. De kommande generationernas rättigheter accentueras när det gäller att stävja av den kraftiga försämringen av laxbeståndet, eftersom mindre laxbestånd hotar bedrivandet av laxfiske och på så sätt särskilt förutsättningarna för den samiska fiskekulturen. 

När principerna om hållbart nyttjande av miljön följs måste både dagens och framtida generationers behov av miljön beaktas på ett rättvist sätt. I samband med reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna har man betonat att miljövård, en oförstörd miljö och miljöns renhet, sundhet och mångfald är ett allt viktigare samhälleligt mål. Bevarandet av en livskraftig miljö är en förutsättning för förverkligandet av de andra grundläggande fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd, s. 20).  

Grundlagsutskottet har fäst särskild vikt vid skyldigheten att skydda fiskbestånden (GrUU 58/2014 rd, s. 7) och konstaterat att en sådan skyldighet skulle understryka att det allmänna inte enbart är bemyndigat utan också skyldigt att bära ansvar för naturen och dess mångfald, vilket tar sig konkret uttryck bland annat i fiskebegränsningar (GrUU 5/2017 rd).  

Till följd av att laxbeståndet har försvagats kraftigt finns det med beaktande av 20 § i grundlagen godtagbara grunder för de begränsningar av fiskerätten som ingår i propositionen. Grundlagsutskottet bedömde 2022 hur skyddet av laxbestånden i Tana älv förhåller sig till en betydande inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna och slog fast att det utifrån 20 § i grundlagen har lagts fram godtagbara grunder för den föreslagna regleringen (GrUU 91/2022 rd). Utskottet har inte haft något att anmärka på regleringens förhållande till egendomsskyddet och näringsfriheten (GrUU 27/2022 rd). De nu föreslagna fiskebestämmelserna är nödvändiga för att förbättra laxbeståndens tillstånd. Skyddet för samernas fiskekultur och begränsningarna av laxfisket står i konflikt med varandra eftersom det långsiktiga målet, att laxbestånden ska återhämta sig, leder till inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna på kort sikt. Men det bör ändå anses att uppnåendet av det långsiktiga målet är en godtagbar orsak till en begränsning av laxfisket under en kortare tid, eftersom laxbeståndens återhämtning samtidigt tryggar den samiska fiskekulturen i framtiden. Samtidigt är det meningen att undvika en risk för att de försvagade laxbestånden ytterligare fördröjer och försvårar återhämtningen till en hållbar nivå. Bestämmelserna i fiskestadgan är av central betydelse när det gäller att trygga tillgodoseendet av de grundläggande rättigheterna i fråga om miljön. 

De begränsningar av laxfiske som föreslås i stadgan har ansetts vara nödvändiga, eftersom observationer visar att laxbestånden i Tana älvs vattendrag har försvagats avsevärt efter det att 2017 års fiskeavtal ingicks. Efter 2019 har mängden uppvandrande lax i vattendragen minskat så mycket att det jämfört med målen för lekbeståndet inte finns något överskott att fiska innan den uppvandrande laxen blir föremål för fiske. Dessutom har storleken på de olika laxbestånden minskat från år till år från och med 2019. Läget kräver att laxbestånden återhämtar sig. Genom begränsat laxfiske kan man inverka positivt på fiskedödligheten och på det sättet på laxbeståndens tillstånd. Myndigheten ansvarar för att laxbestånden i Tana älv nyttjas hållbart på lång sikt. I nuläget går det inte att handla i strid med försiktighetsprincipen på ett sätt där en tydlig utveckling med allt svagare laxbestånd fortsätter.  

Grundlagsutskottet har i samband med beredningen av den gällande lagen om fiske ansett att de bemyndiganden att utfärda förordning som gäller fiskebegränsningar ska förenas med bestämmelser om ett allmänt förbud mot att äventyra fiskarter eller fiskbestånd eller bestämmelser om skyldighet att vårda eller skydda (GrUU 58/2014 rd, s. 7). Enligt grundlagsutskottet skulle en sådan skyldighet i överensstämmelse med miljöansvarsbestämmelsen i 20 § i grundlagen understryka att det allmänna inte enbart är bemyndigat utan också skyldigt att bära ansvar för naturen och dess mångfald. I enlighet med grundlagsutskottets utlåtande fogade riksdagen ett nytt 1 mom. till 52 § i lagen om fiske. Enligt momentet ska statsrådet och jord- och skogsbruksministeriet ”för bevarande av naturens mångfald för sin del sörja för ett hållbart nyttjande och hållbar vård av fiskresurserna”.  

I 5 § i fiskestadgan finns bestämmelser om närmare reglering av laxfisket, i 4 kap. om tillåtna fångstredskap och tekniska föreskrifter om fångstredskap och i 5 kap. om organisering av fisket, såsom allmän veckofredning, tillåtna fisketider och förbjudna områden för spöfiske och fiske med nät. I 6 kap. i fiskestadgan finns tekniska bestämmelser om fiskeredskap. Begränsningarna i fiskestadgan har planerats med utgångspunkt i så noggranna och tillförlitliga forskningsrön som möjligt. Syftet är att få den effekt på återhämtningen av de svaga laxbestånden som krävs.  

Laxbeståndens svaga tillstånd i Tana älv är antagligen en följd av laxens havsförhållanden och dess möjligheter att överleva där. Människan kan påverka fiskbestånden genom fiske. Laxfångsterna i Tana älv har sedan början av 2000-talet minskat jämfört med den tidigare nivån och uppföljningsdata visar att laxbestånden i vissa biälvar är mycket svaga. Enligt observationer har antalet stora laxar minskat stadigt från år till år. För att bestånden ska kunna återhämta sig innehåller den gällande fiskestadgan lösningar som lett till att fiskedödligheten minskat med 30 procent i förhållande till tidigare. Enligt tidigare bedömningar krävdes en sådan minskning. Nu har man emellertid konstaterat att en minskning av fiskedödligheten inte har hjälpt bestånden att återhämta sig tillräckligt, eftersom det inte går att påverka havsförhållandena lika effektivt. Därför har man i den ändrade fiskestadgan blivit tvungen att se över bestämmelserna om laxfiske och att begränsa laxfisket med en noggrannare metod.  

I den nya fiskestadgan har man strävat efter att skapa en ny metod för att på ett mer konkret sätt knyta laxfisket till laxbeståndens aktuella tillstånd. Det är fråga om att gradvis öppna upp fisket genom att varje vecka granska läget för de svagare laxbestånden och välja de veckor då det finns minst lax i de svagaste lägesklasserna i rörelse. Fiskesäsongen kan därför inte fastställas i fiskestadgan på förhand, utan den avgörs årligen i förhandlingar mellan Finland och Norge enligt artiklarna 6 och 7 i fiskeavtalet. Förhandlingarna medger lindring av fiskebegränsningarna när fiskbeståndens tillstånd tillåter det.  

Bestämmelserna om laxfiske kan anses uppfylla de allmänna förutsättningarna för inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna, eftersom begränsningarna av fisket är noggrant avgränsade och tillräckligt exakt formulerade (huvudsakligen 4 och 5 § i fiskestadgan) och syftet med regleringen, det vill säga att laxbeståndens tillstånd ska nå en hållbar nivå, är godtagbart och har tungt vägande samhälleligt grunder som anknyter till tryggandet av de grundläggande rättigheterna i fråga om miljön. Den föreslagna regleringen är nödvändig för att trygga laxbestånden och har även i övrigt proportionerliga dimensioner för att uppnå målet. Dessutom har regleringsåtgärderna för fisket riktats utifrån tillförlitliga och exakta forskningsrön från en lång tidsperiod. 

De grundläggande rättigheterna i fråga om miljön handlar framför allt om att jämka samman dem med andra grundläggande fri- och rättigheter, i synnerhet samernas rätt att främja och bevara sin kultur samt egendomsskyddet. Att skapa förutsättningar för återhämtning av laxbestånden och få laxbeståndens tillstånd att nå en hållbar nivå, vilket är syftet med regleringen, skapar i sin tur förutsättningar för att upprätthålla den samiska fiskekulturen även i framtiden. För att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tillgodoses även i kommande generationer måste laxfisket begränsas. Bestämmelserna i fiskestadgan har formulerats med målet att sammanjämka alla ovan nämnda intressen. På ovannämnda grunder kan det anses finnas godtagbara och vägande skäl för begränsningarna som anknyter till bestämmelsen om ansvar för miljön i 20 § i grundlagen.  

Avtalet om ersättande av den fiskestadga som finns som bilaga till avtalet med Norge om fisket i Tana älvs vattendrag med en ny fiskestadga kan inte anses innehålla bestämmelser som gäller grundlagen på det sätt som avses i dess 94 § 2 mom., och lagförslaget i propositionen gäller inte grundlagen på det sätt som avses i dess 95 § 2 mom. Avtalet innehåller inte bestämmelser som gäller grundlagen eller ändring av rikets territorium, och det är i avtalet inte fråga om med hänsyn till Finlands suveränitet betydande överföring av behörighet till en internationell organisation eller institution eller till Europeiska unionen. Avtalet kan därför enligt regeringens uppfattning godkännas med enkel majoritet och förslaget till lag om sättande i kraft av avtalet godkännas i vanlig lagstiftningsordning.  

Med stöd av vad som anförts ovan och i enlighet med 94 § i grundlagen föreslås det att riksdagen godkänner det i Oslo den 22 december 2023 ingångna avtalet om ersättande av fiskestadgan i bilagan till avtalet med Norge om fisket i Tana älvs vattendrag med en ny fiskestadga. 

Det är önskvärt att propositionen behandlas av grundlagsutskottet.