5
Remissvar
Utlåtanden om utkastet till proposition begärdes av justitieministeriet, utrikesministeriet, finansministeriet, Gränsbevakningsväsendet, Polisstyrelsen, centralkriminalpolisen, Polisyrkeshögskolan, Tullen, dataombudsmannen, Finlands Polisorganisationers Förbund rf, Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade FOSU rf, Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL rf, Fackförbundet Pro rf, Enontekis kommun, Kolari kommun, Muonio kommun, Pello kommun, Torneå stad och Övertorneå kommun.
Sammanlagt åtta utlåtanden lämnades in.
Gränsbevakningsväsendet och Kolari kommun hade inget att yttra om utkastet till proposition.
Centralkriminalpolisen ansåg att avtalet i sin helhet kan understödas. Centralkriminalpolisen ansåg det också viktigt att den i ett tidigt skede informeras om brott som omfattas av Centralkriminalpolisens utredningsansvar, så att den kan bereda sig på en smidig skötsel av de fortsatta åtgärderna.
Finansministeriet föreslog i sitt utlåtande preciseringar i hänvisningarna till statstjänstemannalagen i motiveringen. Utkastet till proposition ändrades i enlighet med dessa förslag. Dessutom lyfte finansministeriet fram de eventuella kostnader som propositionen medför och som i princip ska finansieras med anslag som anvisats polisen i budgetarna och planerna för de offentliga finanserna, vid behov genom omfördelning av finansiering mellan olika verksamheter.
Utrikesministeriet föreslog författningstekniska ändringar i hur ikraftträdandet av ändringen av skjutvapenlagen samt av avtalet och den tillhörande ikraftträdandelagen bör framföras. Utkastet till proposition ändrades i enlighet med dessa förslag.
Justitieministeriet lyfte i sitt utlåtande fram att motiveringstexten i vissa delar av propositionsutkastet bör kompletteras. Justitieministeriet ansåg att bedömningen av propositionsutkastets konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna bör kompletteras, särskilt i fråga om de befogenheter som föreslås i utkastet. Enligt justitieministeriet bör man i bedömningen bland annat inkludera och beakta att de föreslagna nya befogenheterna ska vara begränsade till vad som är absolut nödvändigt och att förslagen i fråga om regleringen av befogenheter ska vara exakta och noggrant avgränsade. Befogenheterna bör också bedömas med hänsyn till grundlagens bestämmelser om Finlands suveränitet. Utkastet till proposition kompletterades i enlighet med dessa förslag.
Justitieministeriet ansåg det vara viktigt att den del av motiveringstexten som gäller propositionsutkastets behandlingsordning kompletteras. Enligt ministeriet bör man vid den fortsatta beredningen särskilt bedöma grundlagsenligheten hos de befogenheter som sträcker sig längre än de gällande bestämmelserna. Till denna del bör motiveringen till propositionsutkastet kompletteras särskilt genom en noggrannare bedömning av bestämmelserna i avtalet om polissamarbete om den svenska polisens befogenheter i Finland med avseende på bestämmelserna om Finlands suveränitet genom att grundlagsutskottets tolkningspraxis i frågan beaktas i större utsträckning. Utkastet till proposition kompletterades i enlighet med dessa förslag.
Justitieministeriet ansåg också att den del av motiveringen till propositionsutkastet som gäller användning av maktmedel och i synnerhet användning av vapen bör kompletteras, i synnerhet till den del bestämmelserna i avtalet om polissamarbete anses vara tillräckligt tydliga och inte kräva kompletterande lagstiftning. Propositionsutkastet kompletterades till denna del.
Utifrån justitieministeriets utlåtande kompletterades dessutom 5 § 3 mom. i lagförslaget med ett omnämnande av att en svensk polisman inte har rätt att företa kroppsbesiktning enligt tvångsmedelslagen.
Polisstyrelsen och Finlands Polisorganisationers Förbund rf lyfte i sina utlåtanden fram arbetsgivarens rätt att leda och övervaka arbetet, särskilt i fråga om huruvida en polisman med stöd av denna rätt kan förpliktas att delta i samarbetet enligt avtalet om polissamarbete. I utkastet till proposition beskrivs vad rätten till arbetsledning och övervakning innebär i statstjänstemannalagen. I utkastet till proposition föreslås det inte att polismännen i fortsättningen ska förpliktas att delta i internationella uppdrag. För att förtydliga detta har det till utkastet fogats bland annat ett omnämnande av att det i propositionen inte föreslås några ändringar i hur skötseln av internationella uppdrag och valet av personer som deltar i dem ordnas inom polisen.
Polisstyrelsen och Finlands Polisorganisationers Förbund rf betonade i sina utlåtanden vikten av tillräcklig utbildning. De viktigaste frågorna som Polisstyrelsen lyfte fram var ansvaret för genomförandet av utbildningen, planeringen av utbildningen, polisernas språkkunskaper, kännedom om svensk lagstiftning samt polisernas personliga kompetens. Finlands Polisorganisationers Förbund rf ansåg att tillräckliga språkkunskaper i de uppgifter som avses i avtalet om polissamarbete innebär att polismän ska vara tvåspråkiga (finska och svenska).
Enligt Finlands Polisorganisationers Förbund rf tas det i propositionsutkastet ställning till de finska polismännens ställning och rättigheter endast allmänt genom hänvisningar till lagstiftning eller korta konstateranden. Däremot har svenska polismäns ställning och befogenheter i Finland behandlats i större utsträckning och det föreslås paragrafer om dem i lagen om sättande i kraft av avtalet.
Finska polismäns ställning och befogenheter inom Sveriges territorium regleras i svensk lagstiftning. De finska polismännens befogenheter inom Sveriges territorium kan dock inte överskrida vad de är enligt finsk lag.
Finlands Polisorganisationers Förbund rf lyfte i sitt utlåtande fram att avtalets konsekvenser för personalen vid polisen i Finland har förringats i utkastet till proposition. Resursfrågor har dock behandlats under förhandlingsprocessen och både de finska och de svenska myndigheterna har varit eniga om att avtalet inte medför några resurskonsekvenser. Bistånd till en annan stat ges endast om de egna uppgifterna möjliggör det.
Dessutom ansåg Finlands Polisorganisationers Förbund rf att uppmärksamhet bör fästas vid tjänstemännens arbetssäkerhet, rättsliga ställning och rättssäkerhet. Enligt förbundet bör lagstiftningen innehålla bestämmelser om polismäns ställning i fråga om eventuella rättegångar samt rätt till tolknings- och översättningstjänster i klagomål och rättegångar samt rätt till resekostnadsersättningar. De anhörigas ställning ska tryggas vid eventuella dödsfall.
Finlands Polisorganisationers Förbund rf lyfte också fram genomförandet av samarbetet i praktiken och hur eventuella problem kan uppstå i anslutning till det, exempelvis i den lägesledning och kommunikation som samarbetet förutsätter samt användningen av informationssystem. Innan avtalet börjar tillämpas ska polisen i Finland och Sverige komma överens om tydliga och entydiga förfaranden och kommunikationssätt och de polismän som deltar i samarbetet ska utbildas så att de i brådskande situationer kan handla i enlighet med överenskomna förfaranden. Det är fråga om praktiska tillvägagångssätt i sådana situationer.
Utifrån utlåtandena fogades till utkastet till proposition ett kapitel om beredningen i Sverige av ikraftsättandet av avtalet om polissamarbete.
6
Bestämmelserna i avtalet och deras förhållande till lagstiftningen i Finland
Artikel 1.Avtalets syfte och tillämpningsområde.
Enligt artikel 1.1 är avtalets syfte att att fördjupa polissamarbetet mellan parterna genom att förbättra den allmänna ordningen och säkerheten samt förebygga, upptäckta och utreda brott.
I artikel 1.2 definieras begreppet gränsområde. I Finland ska avtalet tillämpas i kommunerna Enontekis, Kolari, Muonio, Pello, Torneå och Övertorneå. I Sverige ska avtalet tillämpas i kommunerna Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå. Tillämpningen av avtalet har begränsats till ovannämnda gränskommuner, eftersom det har bedömts att polisen i det andra landet relativt snabbt kan anlända till platsen.
Det geografiska område som avtalet omfattar är dock stort. Om både den plats från vilken patrullen startar och den plats dit den är på väg ligger nära gränsen kan patrullen anlända inom några minuter. Om däremot till exempel en finländsk patrull borde bege sig till den kommun i Sverige som ligger längst bort, även om den ligger nära gränsen, kan det ta några timmar innan patrullen kommer fram till platsen. I sådana situationer hinner en svensk patrull sannolikt anlända till platsen inom ungefär samma tid. Det är därför sannolikt att samarbetet kommer att koncentreras till närheten av gränsen.
Gränsområdet omfattar landgränsen mellan Finland och Sverige (torr mark och gränsvattendrag). Med gränsområde avses inte Finlands och Sveriges inre eller yttre territorialvatten eller ekonomiska zoner. Verksamheten enligt avtalet förutsätter således inte användning av Gränsbevakningsväsendets resurser.
Enligt artikel 1.3 omfattar avtalet inte bistånd som lämnas av polisens särskilda insatsgrupper. Med dessa grupper avses grupper enligt Atlasbeslutet, det vill säga den så kallade Karhu-enheten som är polisens särskilda insatsgrupp i Finland.
I samarbetet enligt avtalet är det fråga om polisens internationella rättsliga hjälp och handräckning, om vilka det föreskrivs i 9 kap. 9 § i polislagen. Handräckningen är dock av ett annat slag än till exempel Prüminsatser, vilka ska planeras på förhand. I sådana uppdrag som avses i avtalet är det fråga om brådskande åtgärder som vidtas på en annan stats territorium och i regel på begäran av myndigheterna i den andra staten. Uppdraget upphör när myndigheterna i staten i fråga anländer till platsen och tar över situationen. Det är fråga om liknande larmuppdrag som poliser redan nu utför både i Finland och i Sverige, men i sådan verksamhet som avses i avtalet är poliserna verksamma inom en annan stats territorium. Till den del tillämpningsområdet omfattar utredning av brott (förundersökningsfasen) är det i Finland fråga om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden, om vilken det föreskrivs i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden (4/1994). I fråga om EU:s medlemsstater och därmed också Sverige ingår betydande bestämmelser om internationell straffrättslig rättshjälp i direktiv 2014/41/EU om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, som i Finland har genomförts genom lagen om genomförande av direktivet om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (430/2017). Det är vanligt att bestämmelserna om internationell straffrättslig rättshjälp är separata från de övriga bestämmelserna om polisens verksamhet.
Artikel 2.Centralmyndigheter, behöriga tjänstemän och lokala kontaktställen.
Enligt artikel 2.1 är centralmyndigheter i Finland Polisstyrelsen och i Sverige Polismyndigheten.
Enligt artikel 2.2 är behöriga tjänstemän i Finland polismän vid polisen i Finland och i Sverige polismän vid Polismyndigheten i Sverige.
Enligt 1 kap. 1 § i polislagen ska polisen också sköta det internationella samarbete som hör till dess uppgifter. Enligt 9 kap. i 9 § i polislagen gäller i fråga om rättslig hjälp och handräckning som polisen ger polisen i en annan stat och i fråga om rättslig hjälp och handräckning som polisen får från en annan stat och i fråga om andra staters polismäns rätt att utöva samma befogenheter som finländska polismän gäller vad som föreskrivs särskilt eller avtalas i internationella konventioner som är förpliktande för Finland.
Enligt 14 § 1 mom. i statstjänstemannalagen ska en tjänsteman iaktta bestämmelserna om arbetsledning och övervakning. Inom ramen för rätten till arbetsledning och övervakning enligt statstjänstemannalagen kan ett ämbetsverk förordna tjänstemän till inrikes eller utrikes tjänsteresor i syfte att sköta sina tjänsteuppdrag. Rätten till arbetsledning och övervakning enligt statstjänstemannalagen sträcker sig således utanför Finlands gränser i det avseendet att tjänstemän kan förordnas att sköta sina uppgifter utomlands. Arbetsgivarens rätt till arbetsledning och övervakning kan begränsas till exempel av tjänstemannens kompetens. Arbetsgivaren kan inte anvisa tjänstemannen uppgifter som tjänstemannen inte kan utföra på grund av sin erfarenhet och utbildning. I nuläget ges polisens internationella uppdrag i första hand till polismän som har anmält sig till dessa uppdrag och som bland annat har de språkkunskaper och andra färdigheter som uppdragen kräver. Polismännen kan arbeta på olika håll i Finland. I praktiken är det fråga om uppdrag som har planerats och förberetts på förhand. I sådana situationer som avses i avtalet kan uppdragen inte planeras på förhand, eftersom dessa alltid är brådskande. Motsvarande uppdrag på den finska sidan hör till polisens normala larmuppdrag. Redan för närvarande gäller bland annat Schengenregelverket, med stöd av vilket en polisman kan fortsätta förföljandet av en person över riksgränsen. Genom denna proposition föreslås emellertid inga ändringar i hur skötseln av internationella uppdrag och valet av personer som deltar i dem ordnas inom polisen.
Avtalet tillämpas inom polisdistriktet i Lappland. I samarbetet deltar således oftast polismän med polisbefogenheter som på förhand gett sitt samtycke till polisinrättningen i Lappland. Det är fråga om tjänsteresor när polismän utför avtalsenliga uppgifter på svenskt territorium. På tjänsteresor tillämpas statens tjänste- och arbetskollektivavtal om ersättning för resekostnader.
Av artikel 2.3 följer att Polisstyrelsen i egenskap av sådan centralmyndighet som avses i avtalet i enlighet med sin arbetsordning utser ett lokalt kontaktställe för de brådskande åtgärder som anges i artiklarna 3 och 4 i avtalet. I Finland ska det lokala kontaktstället vara ledningscentralen för polisens norra ledningscentralområde i Uleåborg. Ledningscentralen svarar dygnet runt för den allmänna ledningen av polisinrättningen i Lappland. I Sverige utser på motsvarande sätt Polismyndigheten ett lokalt kontaktställe. Centralmyndigheterna underrättar varandra om sina lokala kontaktställen.
Artikel 3.Brådskande åtgärder efter begäran.
Enligt artikel 3.1 får behöriga tjänstemän från en part, på begäran av värdpartens lokala kontaktställe, korsa gränsen och vidta alla provisoriska åtgärder som behövs för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga, upptäcka och utreda brott.
Enligt artikel 3.2 kan en sådan begäran göras om det behövs brådskande bistånd för att ingripa i gränsområdet mot ett allvarligt brott som innebär fara för en enskilds liv, hälsa eller fysiska integritet. Ledet innehåller en icke uttömmande förteckning över sådana brott. När ett uppdrag inleds vet man inte alltid vad situationen kan leda till. Det väsentliga är att situationen bedöms vara brådskande och den är förenad med fara för en enskilds liv, hälsa eller fysiska integritet. Bistånd enligt avtalet kan begäras om dessa villkor uppfylls.
Enligt artikel 3.3 kan begäran göras muntligen eller skriftligen med användning av alla tillgängliga tekniska medel och ska, i möjligaste mån, närmare ange vilka provisoriska åtgärder som ska vidtas. Det lokala kontaktstället hos den part som mottagit begäran får bevilja eller avslå den eller, om det är möjligt, föreslå en annan typ av bistånd.
Enligt artikel 3.4 ska värdparten, om begäran beviljas, utan dröjsmål vidta de åtgärder som behövs för att avvärja den situation som gav upphov till begäran och ta över insatsen.
Enligt artikel 3.5 får de behöriga tjänstemän som korsar gränsen agera på egen hand tills värdpartens tjänstemän anländer. Därefter får de bistå värdpartens tjänstemän under deras vägledning och, i regel, i deras närvaro. De behöriga tjänstemän som korsat gränsen ska, så snart det går, rapportera provisoriska åtgärder som de vidtagit.
Exempelvis inleds samarbete enligt Prümrådsbeslutet så att en begäran från en annan medlemsstat om genomförande av en gemensam insats i Finland sänds till Centralkriminalpolisens kommunikationscentral. Kommunikationscentralen förmedlar den begäran som inkommit till Polisstyrelsen för bedömning av förutsättningarna för verkställighet av begäran och underrättar den polisenhet vars distrikt begäran i första hand gäller. Polisenheten bedömer sina möjligheter att delta i insatsen med tanke på dess resursläge och på behovet av det bistånd som begärs och underrättar Polisstyrelsen om sin ståndpunkt. Centralkriminalpolisen säkerställer att en begäran som mottas av eller sänds från Finland eller ett svar på en sådan begäran sänds till mottagaren. I avtalet anges de omständigheter som är centrala med tanke på genomförandet av en insats.
Samabete enligt avtalet om polissamarbete inleds så att den allmänna ledaren för ledningscentralen för polisens norra ledningscentralområde beslutar om att lämna begäran om bistånd enligt artikel 3 i avtalet till Sverige och om svar på begäran som mottas av Sverige. Den allmänna ledaren ska underrätta en polisman i ledningsberedskap för Polisstyrelsen om det beslut som fattats och om det bistånd som lämnats. Polismannen kan vid behov åta sig att fatta beslut om ärendet. Beslut om förfarandet fattas i enlighet med Polisstyrelsens arbetsordning. Enligt 8 § i statsrådets förordning om polisen (1080/2013) leder en polisman som hör till befälet och som har försatts i ledningsberedskap för Polisstyrelsen sådan polisverksamhet som tagits under Polisstyrelsens ledning till dess att något annat bestäms om ledningsförhållandena.
I artikel 3 i avtalet och i artikel 4 som det redogörs för närmare senare föreskrivs det att den andra partens myndigheter ska hantera situationen tills myndigheter från värdstaten anländer. Enligt artikel 3 är det fråga om provisoriska åtgärder som behövs för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga, upptäcka och utreda brott. I sådana fall är det fråga om brådskande åtgärder som vidtas på brottsplatsen eller i dess omedelbara närhet. Till dessa hör nödvändiga åtgärder för att ett brott ska kunna förhindras eller följderna av brottet minimeras. Dessa bestämmelser gör det möjligt att använda tvångsmedel i enlighet med tvångsmedelslagen, till exempel gripande. Enligt artikel 3 ska begäran framställas av den part som önskar att den andra partens tjänstemän ska resa in på dess territorium. Dessutom har den tillfrågade parten alltid möjlighet att avslå begäran.
I lagen föreslås en bestämmelse om vilka befogenheter de svenska behöriga tjänstemännen ska ha för att förebygga och bekämpa brott i Finland.
Artikel 4.Brådskande åtgärder utan begäran.
Enligt artikel 4.1 får i brådskande situationer behöriga tjänstemän från en part, utan begäran från värdparten, korsa gränsen och i gränsområdet vidta alla provisoriska åtgärder som behövs för att avvärja omedelbar fara för en enskilds liv, hälsa eller fysiska integritet. Tjänstemännen får endast korsa gränsen och vidta åtgärder om det finns en risk för att faran ska förverkligas innan värdpartens tjänstemän hinner anlända och agera.
Enligt artikel 4.2 ska de behöriga tjänstemän som korsar gränsen utan dröjsmål anmäla detta till värdpartens lokala kontaktställe. Värdparten ska bekräfta mottagandet av anmälan och utan dröjsmål vidta de åtgärder som behövs för att avvärja faran och ta över insatsen.
Enligt artikel 4.3 får de behöriga tjänstemän som korsar gränsen agera på egen hand tills värdpartens tjänstemän anländer. Därefter får de bistå värdpartens tjänstemän under deras vägledning och, i regel, i deras närvaro. De tjänstemän som korsat gränsen ska, så snart det går, rapportera provisoriska åtgärder som de vidtagit.
Artikel 4 i avtalet blir i praktiken tillämplig när den behöriga myndigheten ser en situation som omfattas av avtalets tillämpningsområde. En sådan situation kan till exempel vara att en person som rör sig på den svenska sidan av köpcentret Rajalla - På Gränsen i Torneå hotar folk med ett eggvapen. När en finsk polispatrull blir varse om detta griper patrullen personen och underrättar den svenska polisen om händelsen så att den kan vidta åtgärder. Patrullen underrättar också den allmänna ledaren för ledningscentralen för polisens norra ledningscentralområde. Den allmänna ledaren ska underrätta den som är i ledningsberedskap hos Polisstyrelsen om saken. Dessutom ska den allmänna ledaren underrätta den svenska polisen om saken, om den polispatrull som utfört uppdraget inte redan har hunnit göra det. Artikeln kan bli tillämplig också när polisen i Finland underrättas om en allvarlig situation på den svenska sidan av gränsen och polisen befinner sig nära platsen för händelsen.
Artikel 4 i avtalet liknar i hög grad artikel 25 i Prümfördraget, som också innehåller bestämmelser om åtgärder vid omedelbar fara. Enligt skälen i Prümfördraget är dess tillämpningsområde brottsbekämpning, och det omfattar således inte förundersökningsfasen. I 4 § i lagen om sättande i kraft av Prümfördraget (277/2007) preciseras de befogenheter som en tjänsteman i en annan stat som verkar i en omedelbar farosituation har rätt att använda. Enligt paragrafen har en behörig tjänsteman i en annan stat som med stöd av artikel 25 i fördraget i en omedelbar farosituation verkar på Finlands territorium i närheten av gränsen rätt att använda sådana befogenheter som anges i 2 kap. i polislagen, om det är nödvändigt att i brådskande ordning tillgripa dem för att avvärja fara som hotar liv eller hälsa. En förutsättning är dessutom att en behörig finländsk tjänsteman inte omedelbart kan använda sina befogenheter.
Artikel 4 i avtalet om polissamarbete kompletterar artikel 3. Tjänstemän som korsar gränsen fortsätter inte verksamhet som påbörjats inom den egna statens territorium, utan det är fråga om ett behov av bistånd i värdstaten.
Artikel 5.Gränsöverskridande övervakning och förföljande.
Enligt artikeln är bestämmelserna i Schengenregelverket tillämpliga på gränsöverskridande övervakning och förföljande. I artikeln förtydligas det att gränsöverskridande förföljande över landgränser omfattar förföljande över flod- och insjögränser.
Bestämmelserna i artiklarna 40 och 41 i Schengenkonventionen om gränsöverskridande övervakning och förföljande behandlas ovan i avsnittet om bakgrunden till och beredningen av propositionen.
Artikel 6.Ledning och befogenheter.
Enligt artikel 6.1 ska behöriga tjänstemän som med stöd av avtalet verkar inom den andra partens territorium agera i enlighet med värdpartens lag och inom ramen för de befogenheter som de har enligt sin nationella lagstiftning. De ska följa instruktioner som meddelas av värdpartens lokala kontaktställe eller polismän som har befälet på plats, när sådana instruktioner är tillgängliga. Värdparten ska ansvara för tjänstemännens handlingar. I ledet iakttas samma principer som i bestämmelserna i det andra tilläggsprotokollet till Schengenavtalet och Europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (35/2014) Även Prümrådsbeslutet och Atlasbeslutet förutsätter detta. Dessutom ska tjänstemännen också handla i enlighet med sin nationella lagstiftning.
I ledet åläggs parternas tjänstemän att agera i enlighet med värdpartens lagstiftning och inom ramen för de befogenheter de har enligt den utsändande partens lagstiftning. I ledet föreskrivs inte om befogenheternas innehåll, eftersom det fastställs i den nationella lagstiftningen, eller om att polismän från den ena staten är polismän enligt lagstiftningen i den andra staten. Således ska det föreskrivas särskilt om dessa befogenheter i den nationella lagstiftningen.
I samarbete enligt avtalet är det fråga om sådan internationell rättslig hjälp och handräckning som avses i 9 kap. 9 § i polislagen. Enligt paragrafen gäller, i fråga om rättslig hjälp och handräckning som polisen ger polisen i en annan stat, i fråga om rättslig hjälp och handräckning som polisen får från en annan stat och i fråga om andra staters polismäns rätt att utöva samma befogenheter som finländska polismän, vad som föreskrivs särskilt eller avtalas i internationella konventioner som är förpliktande för Finland. I avtalet har man kommit överens om användning av maktmedel, men inte i övrigt separat om polisens befogenheter. Enligt 15 a § i polisförvaltningslagen (110/1992) har en polisman vid utförandet av internationella uppdrag sådana befogenheter som anges i polislagen eller i någon annan lag. En polisman som Finland sänt ut kan alltså använda de befogenheter som polismannen fått utbildning för.
Enligt artikel 6.2 har de behöriga tjänstemännen, inom ramen för de befogenheter som de har enligt sin nationella lagstiftning, samma rätt att använda maktmedel som värdpartens tjänstemän.
I 2 kap. 17 § i polislagen föreskrivs det om användning av maktmedel. I tjänsteuppdrag får en polisman använda maktmedel som behövs och kan anses försvarliga för att bryta motstånd, avlägsna en person från en plats, gripa en person, hindra att en frihetsberövad flyr, avlägsna ett hinder, ingripa i ett obemannat luftfartygs färd eller förhindra ett överhängande brott eller någon annan farlig gärning eller händelse. Frågan om maktmedlen kan försvaras ska bedömas utifrån hur viktigt och brådskande uppdraget är, motståndets farlighet, vilka resurser som står till förfogande samt övriga omständigheter som är relevanta för en helhetsbedömning av situationen. En polisman har i tjänsteutövning dessutom rätt till nödvärn enligt vad som föreskrivs i 4 kap. 4 § i strafflagen. I sådana fall av nödvärn handlar polismannen under tjänsteansvar. Vid bedömningen av om nödvärn kan försvaras ska de krav beaktas som kan ställas på polismannen med beaktande av dennes utbildning och erfarenhet. Den som på begäran eller med samtycke av en polisman tillfälligt bistår en polisman i en situation där det är nödvändigt att anlita utomståendes hjälp vid användning av maktmedel för att utföra ett synnerligen viktigt och brådskande polisiärt tjänsteuppdrag, har rätt att under polismannens uppsikt använda maktmedel som polismannen med stöd av sina befogenheter bemyndigar honom eller henne att använda.
En svensk polisman i Finland har rätt att använda maktmedel i enlighet med vad som nämns ovan.
Enligt 15 a § 2 mom. i polisförvaltningslagen (110/1992) har en polisman vid utförandet av internationella uppdrag sådana befogenheter som anges i polislagen eller i någon annan lag. Polismannens befogenheter kan dock inte överskrida de befogenheter som ges polismannen av Sverige. Tjänstemännens befogenheter inom den andra partens territorium bestäms således enligt den partens lagstiftning som begränsar användningen av dem mest. Detta motsvarar bestämmelsen i 9 kap. 9 e § i polislagen om polismäns befogenheter vid lämnande av internationellt bistånd.
I fråga om tvångsmedel innehåller 15 och 23 § i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden (4/1994) förutsättningar för användning av tvångsmedel på basis av en begäran om rättshjälp från en utländsk myndighet. Principen är att tvångsmedel inte får användas, om det inte är tillåtet enligt finsk lag och om den gärning som ligger till grund för begäran har begåtts under förhållanden som motsvarar förhållandena i Finland. Bestämmelserna överensstämmer med principerna i artikeln.
I lagen föreslås en bestämmelse om vilka tvångsmedel svenska polismän har rätt att använda inom finskt territorium.
Avtalet innehåller inga bestämmelser om olycksfall i arbetet eller om ersättning för sådana. Det föreslås därför i lagen en bestämmelse om att det som föreskrivs i i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015) ska tillämpas på ersättning för olycksfall i arbetet som en finsk polisman råkat ut för i Sverige. Den lag som ska tillämpas är densamma som i fråga om nationella uppdrag.
Artikel 7.Tjänstevapen, ammunition och utrustning.
Enligt artikel 7.1 får behöriga tjänstemän som inom ramen för avtalet verkar inom den andra partens territorium använda sina nationella tjänsteuniformer. De får inneha tjänstevapen, ammunition och utrustning i enlighet med den utsändande partens nationella lagstiftning. Värdparten får förbjuda den utsändande partens tjänstemän att inom dess territorium inneha vissa tjänstevapen eller viss ammunition eller utrustning.
Enligt artikel 7.2 har de behöriga tjänstemännen, inom ramen för de befogenheter som de har enligt sin nationella lagstiftning, samma rätt att använda tjänstevapen, ammunition och utrustning som värdpartens tjänstemän.
I 17 § i skjutvapenlagen föreskrivs det om de avvikelser som gäller tillämpningsområdet för lagen. Det föreslås att avtalet om polissamarbete tas in i paragrafen. Enligt det som föreslås ska skjutvapenlagen inte med stöd av avtalet tillämpas på överföring till eller från Finland eller innehav av skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler som tillhör behöriga tjänstemän i en annan medlemsstat som är verksamma inom finskt territorium.
Enligt artikel 7.3 ska samma trafikbestämmelser gälla för en parts behöriga tjänstemän som gäller för värdpartens tjänstemän, om de i samband med åtgärder i enlighet med avtalet använder motorfordon inom den andra partens territorium, inklusive bestämmelser om skyldighet att lämna företräde och särskilda rättigheter i vägtrafiken. I 184 § i vägtrafiklagen (729/2028) föreskrivs det om undantag från skyldigheten att iaktta trafikregler, trafikanordningar och bestämmelser om användningen av fordon, bland annat i polisuppgifter.
I 2 kap. 19 § i polislagen föreskrivs det om användning av skjutvapen. Skjutvapen får användas endast när det är fråga om att stoppa en persons verksamhet som orsakar direkt och allvarlig fara för någon annans liv eller hälsa och det inte finns något lindrigare sätt att stoppa verksamheten. Skjutvapen får dessutom användas i brådskande och viktiga uppdrag för att avlägsna föremål, djur eller motsvarande hinder. Skjutvapen får inte användas för att skingra folksamlingar, om det inte i vapnen används gaspatroner eller andra motsvarande projektiler i enlighet med särskilda föreskrifter.
I 2 kap. 3 § i tvångsmedelslagen föreskrivs det om användning av maktmedel. I 4 kap. 4 § i strafflagen föreskrivs det om nödvärn och i 6 § om användning av maktmedel.
Enligt 17 § 3 mom. i lagen om genomförande av direktivet om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (430/2017) kan en sådan tjänsteman från en annan medlemsstat som är verksam i Finland i enlighet med vad som närmare föreskrivs i den lagen ges rätt att bära vapen, om det är nödvändigt på grund av verksamhetens karaktär. Vapnet får endast användas i sådana nödvärnssituationer som avses i 4 kap. 4 § i strafflagen.
Enligt 2 kap. 22 § i polislagen har en i artikel 41 i Schengenkonventionen avsedd behörig tjänsteman i en stat som tillämpar Schengenregelverket har rätt att på finskt territorium förfölja en gärningsman som på tjänstemannens eget lands territorium ertappats på bar gärning eller flyende fot, samt att gripa personen i fråga och utföra en säkerhetsvisitation på finskt territorium enligt vad som föreskrivs i Schengenregelverket som är bindande för Finland. Enligt samma paragraf föreligger rätten att med maktmedel gripa en person som har ertappats på bar gärning eller flyende fot dock endast om denne genom att göra motstånd försöker undvika att bli gripen och om det inte utan dröjsmål är möjligt att få hjälp för gripandet av en behörig finländsk tjänsteman. I fråga om förutsättningarna för och användningen av maktmedel gäller dessutom vad som föreskrivs någon annanstans i polislagen och i strafflagen.
I avtalet om polissamarbete har användningen av maktmedel inte begränsats till nödvärnssituationer. De brådskande situationer som omfattas av avtalets tillämpningsområde är vanligen sådana där man kan bli tvungen att tillgripa maktmedel. Det är fråga om brådskande situationer där målet är att avvärja ett sådant allvarligt brott som är förenat med fara som hotar en människas liv, hälsa eller fysiska integritet. Den andra statens tjänstemän ska då ha rätt att använda maktmedel, inklusive vapen.
Artikel 8.Utbildning.
Artikeln innehåller bestämmelser om utbildning av de tjänstemän som deltar i samarbetet. Vardera parten ska ansvara för att alla dess behöriga tjänstemän som deltar i samarbetet har den kompetens, de kunskaper och den utrustning som krävs för uppgiften. Parterna ska samarbeta när det gäller samordning och anordnande av gemensam utbildning i de fall där det är möjligt.
Arbetsgivaren svarar för att de polismän som deltar i samarbetet har tillräckliga kunskaper och kompetens för att utföra uppgifterna. Eftersom det är fråga om verksamhet som är känslig med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna är tillräcklig utbildning absolut nödvändigt för att verksamheten ska kunna inledas. Utbildningen ska i synnerhet omfatta förtrogenhet med lagstiftningen i Finland och Sverige samt språkutbildning.
Artikel 9.Straffrättsligt ansvar
. Artikeln innehåller en skyldighet enligt vilken behöriga tjänstemän som verkar inom den andra partens territorium i fråga om brott som de begår eller brott som de utsätts för ska jämställas med värdpartens tjänstemän, om inte annat föreskrivs i något annat avtal som är bindande för parterna.
Enligt 1 kap. 1 § i strafflagen tillämpas på brott som har begåtts i Finland finsk lag. Detta gäller också brott som en utlänning misstänks ha begått i Finland. Det finns dock närmare bestämmelser om när en utländsk tjänsteman kan göra sig skyldig till tjänstebrott som är straffbara enligt 40 kap. strafflagen. Enligt 40 kap. 11 § 4 punkten i strafflagen avses med utländsk tjänsteman en person som sköter en offentlig uppgift för en främmande stats räkning. Enligt 40 kap. 12 § 3 mom. 1 punkten i strafflagen tillämpas på utländska tjänstemän, med undantag för avsättningspåföljden, 1–3 och 14 § i det kapitlet och enligt 2 punkten i samma moment 5 och 7–10 § i det kapitlet, om det är fråga om en utländsk tjänsteman som med stöd av ett internationellt avtal eller någon annan internationell förpliktelse på finskt territorium utför uppgifter som avser upprätthållande av allmän ordning och säkerhet eller förebyggande av brott och förundersökning. I punkterna hänvisas det på ett heltäckande sätt till straffbestämmelserna i 40 kap. i strafflagen, som kan bli tillämpliga också på svenska tjänstemän som är verksamma i Finland i enlighet med avtalet om polissamarbete. Även utländska tjänstemän kan utsättas för brott som begås i Finland och som är straffbara enligt strafflagen. Strafflagen innehåller närmare bestämmelser om när det kan vara fråga om att en utländsk tjänsteman har utsatts för ett brott mot en myndighet som är straffbart enligt 16 kap. i strafflagen. Enligt 20 § 1 och 2 mom. i det kapitlet jämställs vid tillämpningen av kapitlets 1–3 eller 9 § med en tjänsteman mot vilken en gärning är riktad sådana utländska tjänstemän som avses i 40 kap. 11 § och som på finskt territorium med stöd av ett internationellt avtal eller någon annan internationell förpliktelse utför uppgifter som avser upprätthållande av allmän ordning och säkerhet eller förebyggande av brott och förundersökning. Enligt 16 kap. 20 § 3 mom. i strafflagen jämställs vid tillämpningen av 13 och 14 § i kapitlet med tjänstemän mot vilken gärningen är riktad utländska tjänstemän som avses i 40 kap. 11 §. I 16 kap. 20 § 1–3 mom. i strafflagen hänvisas det till straffbestämmelserna i kapitlet som gäller våldsamt motstånd mot tjänsteman, motstånd mot tjänsteman, hindrande av tjänsteman, usurpation av tjänstemannabefogenhet, givande av muta och grovt givande av muta. Av straffbestämmelserna i kapitlet är dessa av betydelse just i den gränsöverskridande verksamhet som det är fråga om.
En särskild bestämmelse om brott mot utländska tjänstemän finns dessutom i 21 kap. 18 § i strafflagen. Enligt den paragrafen jämställs vid tillämpningen 2 § 1 mom. 4 punkten i det kapitlet med en tjänsteman mot vilken en gärning är riktad sådana utländska tjänstemän som avses i 40 kap. 11 § och som på finskt territorium med stöd av ett internationellt avtal eller någon annan internationell förpliktelse utför uppgifter som avser övervakning, förföljande eller förundersökning. Enligt den nämnda punkten döms gärningsmannen för mord, om ett dråp begås genom att en tjänsteman dödas, medan denne på tjänstens vägnar upprätthåller ordning och säkerhet, eller på grund av tjänsteåtgärd och om brottet även bedömt som en helhet är grovt.
I Finlands strafflagstiftning finns inga bestämmelser som hindrar att ett brott som en finsk tjänsteman misstänks ha begått i Sverige behandlas i enlighet med Sveriges strafflagstiftning både när tjänstemannen är misstänkt för brott och när tjänstemannen utsätts för brott.
Polisens åtgärder är till stor del sådana som det inte är möjligt att söka ändring i genom besvär eller andra rättsmedel. Polisåtgärderna riktar sig ofta till enskilda och begränsar eller hindrar deras verksamhet. Klagomål över polisens verksamhet kan anföras hos de högsta laglighetsövervakarna (justitiekanslern i statsrådet eller riksdagens justitieombudsman) samt inom polisorganisationen hos polisinrättningarna eller Polisstyrelsen.
Myndigheterna i en främmande stat kan redan nu verka och utöva offentlig makt på finskt territorium om det särskilt föreskrivits och avtalats om saken med den främmande staten. Inom laglighetsövervakningen har man inte nämnvärt behandlat sådana klagomålsärenden som skulle ha gällt en utländsk polisman på finskt territorium. Enligt artikel 6 i avtalet om polissamarbete är värdparten ansvarig för den andra statens tjänstemäns handlingar. Med tanke på medborgarnas rättsskydd är det enklast att klagomål över en svensk polismans agerande kan anföras på samma sätt som över den finska polisens agerande. Då är det motiverat att klagomål som gäller dessa situationer i Finland i princip behandlas av de högsta laglighetsövervakarna. Enligt svensk lagstiftning har Sveriges justitieombudsman och justitiekansler rätt att övervaka svenska poliser även utomlands. Vid behandlingen av ett klagomålsärende är samarbetet mellan ländernas myndigheter viktigt.
De högsta laglighetsövervakarna har i sina tillsynsuppgifter, trots eventuella sekretessbestämmelser, rätt att få de uppgifter och handlingar som behövs för att utreda ärendet (9 § i lagen om justitiekanslern i statsrådet, 193/2000, och 6 § i lagen om riksdagens justitieombudsman, 197/2002). Sådana är till exempel alarmmeddelanden, brottsanmälningar och förhörsprotokoll i pågående ärenden som gäller polisen. Eftersom justitiekanslern i statsrådet och riksdagens justitieombudsman är specialåklagare i tjänstebrottsärenden, har de också de befogenheter som hör till åklagarna.
Laglighetsövervakarnas rätt att få handräckning av andra myndigheter är också förenad med att laglighetsövervakarna kan bestämma att polisen ska verkställa en förundersökning i ärendet eller, om tröskeln för förundersökning inte har överskridits, polisundersökning enligt 6 kap. i polislagen (5 a § i lagen om justitiekanslern i statsrådet och 8 § i lagen om riksdagens justitieombudsman).
Ett förfarande som strider mot tjänsteåliggandena kan medföra straffrättsligt ansvar, disciplinansvar och skadeståndsansvar för tjänstemannen. Detta gäller såväl utövandet av befogenheter enligt polislagen som utövandet av befogenheter enligt tvångsmedelslagen.
Artikel 10.Tjänsteförhållanden och disciplinansvar.
Enligt artikeln ska behöriga tjänstemän som inom ramen för avtalet om polissamarbete verkar inom den andra partens territorium, i tjänsterättsligt hänseende, särskilt vad gäller de disciplinära bestämmelserna, omfattas av den tillämpliga lagstiftningen i sin egen stat. Beslut om disciplinansvar som avser tjänstemän som deltar i samarbetet ska fattas av myndigheterna i deras egen stat.
I statstjänstemannalagen föreskrivs det om allmänna tjänstemannarättsliga påföljder, om en tjänsteman handlar i strid med sina tjänsteskyldigheter eller försummar dem. Enligt 24 § i den lagen kan en tjänsteman som bryter mot eller åsidosätter sin tjänsteplikt ges en skriftlig varning. Det är inte fråga om någon egentlig disciplinär påföljd och den antecknas inte i matrikeln. Om en tjänsteman på nytt bryter mot eller åsidosätter sin tjänsteplikt, kan den tidigare varningen beaktas vid övervägning av uppsägning eller avslutande av tjänsteförhållandet.
I 15 i § i polisförvaltningslagen föreskrivs det om disciplinstraff för polismän. Enligt paragrafen kan en polisman som bryter mot eller åsidosätter sin tjänsteplikt, om en varning inte kan anses vara tillräcklig, som disciplinstraff skiljas från tjänsteutövning för en tid av minst en och högst sex månader.
Artikel 11.Skadeståndsansvar.
När behöriga tjänstemän inom ramen för avtalet verkar inom den andra partens territorium ska deras stat enligt artikel 11.1 ansvara för de eventuella skador som de förorsakar under sina insatser, i enlighet med lagstiftningen i den stat inom vars territorium de verkar.
Enligt artikel 11.2 ska den part inom vars territorium skadorna förorsakats ersätta skadorna i enlighet med de villkor som gäller för skador som förorsakats av dess egna tjänstemän.
Enligt artikel 11.3 ska den part vars behöriga tjänstemän har förorsakat skador på någon person inom den andra partens territorium till fullo ersätta den andra parten för alla belopp den har betalat ut till offren eller de personer som befullmäktigats att handla på offrens vägnar.
Av artikeln följer att finska staten är ansvarig för skador som finska polismän har orsakat på svenskt territorium i enlighet med svensk lagstiftning och på motsvarande sätt är svenska staten ansvarig för skador som svenska behöriga myndighetspersoner har orsakat på finskt territorium i enlighet med finsk lagstiftning. I 8 kap. i polislagen föreskrivs det om skadestånd. Bestämmelser om skadeståndsansvar för tjänstemän som handlar i strid med eller åsidosätter sin tjänsteplikt finns i skadeståndslagen (412/1974).
Bestämmelserna i artikeln motsvarar bestämmelserna i artikel 22 i det andra tilläggsprotokollet samt till sina principer innehållet i 25 b § i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden.
Artikel 12.Kostnader.
Enligt artikeln ska vardera parten stå för de driftskostnader som dess behöriga tjänstemän ådrar sig i samband med tillämpningen av avtalet om polissamarbete. Parterna får också komma överens om avvikande arrangemang.
Artikel 13.– 17.Tvistlösning, ändring av avtalet, förhållande till andra internationella överenskommelser, uppsägning av avtalet och ikraftträdande.
Artiklarna innehåller de sedvanliga slutbestämmelserna för ett fördrag samt en bestämmelse om utvärdering av avtalets genomförande och tillämpning.
7
Specialmotivering till lagförslagen
7.1
Lag om avtalet mellan Republiken Finlands regering och Konungariket Sveriges regering om polissamarbete i gränsområdet
1 §.Sättande i kraft av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen.
Paragrafen innehåller en bestämmelse genom vilken de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen sätts i kraft. De bestämmelser som hör till området för lagstiftningen specificeras nedan i avsnittet om behovet av riksdagens samtycke.
2 §.Olycksfall i arbetet.
I paragrafen föreskrivs det om ersättning för olycksfall i arbetet som en finländsk polisman råkat ut för i Sverige. Avtalet innehåller inga bestämmelser om den saken. Enligt paragrafen gäller i fråga om ersättning för olycksfall i arbetet vad som föreskrivs i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015). En polisman har således samma skydd i fråga om olycksfall i arbetet som när han eller hon arbetar i Finland.
3 §.Befogenheter.
Paragrafen innehåller bestämmelser om svenska polismäns befogenheter för förebyggande och avslöjande av brott på finskt territorium.
Enligt avtalets ordalydelse gäller avtalet också förundersökningsfasen (utredning av brott). Av avtalet framgår dock att det egentliga syftet inte är att utreda brott utan att förhindra och avvärja allvarliga brott mot liv och hälsa. Den egentliga utredningen av brottet ska skötas av värdstatens myndigheter. Eftersom avtalet på grund av dess ordalydelse även kan tillämpas på förundersökning behöver det i lagen förtydligas vilka befogenheter svenska polismän har på finskt territorium och vilka tvångsmedel de har rätt att använda i Finland. Förundersökningslagen (805/2011) som i och för sig tillämpas på förundersökning blir i praktiken inte tillämplig i de situationer som avses i avtalet, eftersom avtalet endast gäller de första åtgärder som en patrull som hunnit till platsen vidtar. Den egentliga förundersökningen verkställs av finska myndigheter.
Enligt paragrafen tillämpas vad som föreskrivs i 2 kap. 1–3, 6, 6 a, 7–11, 12, 13–15 och 20 § i polislagen (872/2011) på en svensk polismans befogenheter för förebyggande och avslöjande av brott. Enligt paragrafen är befogenheterna för svenska polismän snävare än för finska polismän, eftersom alla de polisbefogenheter som nämns i 2 kap. i polislagen inte behövs för sådan verksamhet som avses i avtalet.
I avtalet föreskrivs det om användning av maktmedel och om användning av tjänstevapen, ammunition och annan utrustning samt motorfordon. Behöriga tjänstemän som inom ramen för avtalet verkar inom den andra partens territorium får inneha tjänstevapen, ammunition och utrustning i enlighet med den utsändande partens nationella lagstiftning. Värdparten får dock förbjuda den utsändande medlemsstatens tjänstemän att inom dess territorium inneha vissa tjänstevapen eller viss ammunition eller utrustning. Enligt avtalet har de behöriga tjänstemännen inom ramen för de befogenheter som de har enligt sin nationella lagstiftning samma rätt att använda vapen, ammunition och utrustning som värdpartens tjänstemän. Polisen i Finland använder för närvarande följande maktmedelsredskap: OC-spray, handbojor och andra fängsel, teleskopbatong, elpistol, projektilavfyrare, pistol, maskinpistol, gevär, hagelgevär och polishundar. Innan avtalet om polissamarbete börjar tillämpas kan ländernas centralmyndigheter tillsammans utarbeta en mer noggrant avgränsad förteckning över godkända maktmedelsredskap.
Bestämmelser om polismäns användning av skjutvapen finns i 2 kap. 19 § i polislagen. Enligt paragrafen får skjutvapen användas endast när det är fråga om att stoppa en persons verksamhet som orsakar direkt och allvarlig fara för någon annans liv eller hälsa och det inte finns något lindrigare sätt att stoppa verksamheten. Skjutvapen får dessutom användas i brådskande och viktiga uppdrag för att avlägsna föremål, djur eller motsvarande hinder. Skjutvapen får inte användas för att skingra folksamlingar, om det inte i vapnen används gaspatroner eller andra motsvarande projektiler i enlighet med särskilda föreskrifter. Beslut om vapenhot och avlossande av skott ska fattas av en polisman som hör till befälet, om detta är möjligt med beaktande av hur brådskande situationen är. I sådana uppdrag som avses i avtalet är det alltid fråga om brådskande situationer där en människas liv eller hälsa är i fara. Användning av skjutvapen är en sista utväg och det finns ingen anledning att begränsa en svensk polismans rätt att använda skjutvapen jämfört med vad en finländsk polisman kan göra i en motsvarande situation. Innan avtalet börjar tillämpas ska de polismän som deltar i samarbetet utbildas så att de kan agera i den andra staten i enlighet med dess lagstiftning. I utbildningen ska man också gå igenom ledningsansvaret och arbetssätten så att de är klara för de polismän som deltar i samarbetet. Bestämmelserna i avtalet behöver inte kompletteras genom lagstiftning, utan är som sådana tillräckligt tydliga.
I 2 kap. 1 § i polislagen föreskrivs det om rätten att identifiera en person och i 2 § om rätten gripa en person för att skydda denne. I 2 kap. 3 § i polislagen föreskrivs det om gripande av efterlysta. En polisman har rätt att gripa en efterlyst person som enligt en behörig myndighets efterlysning ska häktas eller tas i förvar. Efterlysningarna finns lagrade i Schengens informationssystem, som myndigheterna i både Finland och Sverige har tillgång till.
Enligt 2 kap. 6 § i polislagen har en polisman rätt att få tillträde till ett utrymme eller en annan plats som omfattas av hemfrid eller offentlig frid eller till en annan plats som allmänheten inte har tillträde till eller till ett fordon och där under vissa omständigheter företa genomsökning. I 6 a § i det kapitlet föreskrivs det om tillträde och genomsökning för att säkerställa verkställigheten av beslut om temporärt omhändertagande av skjutvapen.
I 2 kap. 7 § i polislagen föreskrivs det om vidtagande av åtgärder. Ett rum, en förvaringsplats eller något annat objekt för åtgärden vid behov öppnas med våld i de situationer som närmare anges i lagen.
I 2 kap. 8 § i polislagen föreskrivs det om avspärrning av platser och områden och i 9 § om skingrande av folksamling. I 2 kap. 10 § i polislagen föreskrivs det om en polismans rätt att avlägsna en person från en plats om vissa förutsättningar som närmare anges i lagen uppfylls. I 2 kap. 11 § i polislagen föreskrivs det om stoppande och flyttning av fordon.
Enligt 2 kap. 12 § i polislagen har en polisman i samband med gripande, anhållande, häktning, tagande i förvar och andra åtgärder som riktar sig mot den personliga friheten rätt att kontrollera vad en person har i sina kläder eller annars på sig eller i medhavda saker, för att förvissa sig om att personen inte innehar föremål eller ämnen varmed denne kan äventyra sin förvaring eller utsätta sig själv eller andra för fara. I 2 kap. 13 § i polislagen föreskrivs det om verkställande av säkerhetsvisitation. Säkerhetsvisitation verkställs manuellt, med tränad hund, med metalldetektor eller någon annan motsvarande teknisk anordning eller på något annat jämförbart sätt.
I 2 kap. 14 § i polislagen föreskrivs det om omhändertagande av farliga föremål och ämnen och i 15 § om hantering av omhändertagen egendom. Om svenska tjänstemän i situationer som avses i avtalet om polissamarbete omhändertar farliga föremål eller ämnen ska de överlämna dem till de finska polismännen när de anländer till platsen och tar över ledningsansvaret. I 2 kap. 20 § i polislagen föreskrivs det om användning av fängsel.
4 §.Rätt att gripa
. I 4–8 § i lagförslaget föreskrivs det om utredning av brott, dvs. förundersökningsfasen. Paragraferna innehåller bestämmelser om en svensk polismans rätt att använda vissa tvångsmedel.
I 4 § föreskrivs det om en svensk polismans rätt att gripa en person på finskt territorium. Enligt 1 mom. får en svensk polisman för utredning av ett brott gripa den som är misstänkt för brottet, om denne anträffas på bar gärning eller flyende fot. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 1 § 1 mom. i tvångsmedelslagen. I sådana fall är det fråga om en situation där svenska polismän har anlänt till brottsplatsen före de finska myndigheterna och anträffar den som är misstänkt för brottet. De svenska polismännen ska då ha rätt att gripa den misstänkte. Detsamma gäller situationer där den misstänkte flyr och grips. Efter gripandet kan de svenska polismännen i princip hålla kvar den misstänkte tills finska polismän anländer till platsen.
Paragrafens 2 mom. innehåller en hänvisning till 2 kap. 4 § i tvångsmedelslagen, där det föreskrivs om underrättelse om gripande. Den som har gripits ska utan dröjsmål informeras om orsaken till gripandet.
5 §.Företagande av kroppsvisitation
. Enligt 1 mom. får en svensk polisman för utredning av brott företa kroppsvisitation för att undersöka vad den visiterade har i sina kläder eller annars bär på sig eller har i de föremål han eller hon för med sig. Hos den visiterade kan material som är viktigt med tanke på utredningen av brottet hittas, såsom till exempel brottsredskapet. Paragrafen motsvarar 8 kap. 30 § 1 mom 1 punkten. i tvångsmedelslagen. En svensk polisman har inte rätt att företa kroppsbesiktning enligt tvångsmedelslagen.
Enligt 2 mom. är en förutsättning för kroppsvisitation att den som ska visiteras är skäligen misstänkt för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex månader. Bestämmelsen motsvarar 8 kap. 31 § 1 mom 1 punkten. i tvångsmedelslagen.. Avtalets tillämpningsområde omfattar sådana allvarliga brott som innebär fara för en enskilds liv, hälsa eller fysiska integritet. Det strängaste straffet för dessa brott är utan undantag fängelse i minst sex månader.
Enligt 3 mom. gäller i fråga om företagande av kroppsvisitation i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8 kap. 33 § 1 mom. i tvångsmedelslagen. Enligt det momentet i tvångsmedelslagen beslutar en anhållningsberättigad tjänsteman om genomsökning av personer. En polisman får dock utan beslut av en anhållningsberättigad tjänsteman företa genomsökning för att ta ett sådant föremål i beslag som har kunnat följas eller spåras direkt efter brottet, om omedelbar genomsökning är nödvändig på grund av ärendets brådskande natur eller om det är fråga om kroppsbesiktning som avses i 9 kap. 2 § 1 mom. En svensk polisman har dock inte rätt att företa kroppsbesiktning enligt tvångsmedelslagen.
6 §.Platsgenomsökning
. I paragrafen föreskrivs det om en svensk polismans rätt till platsgenomsökning. I paragrafen hänvisas det till 8 kap. 4 § i tvångsmedelslagen, där det föreskrivs om förutsättningarna för platsgenomsökning. Platsgenomsökning får företas för att söka efter föremål, egendom, handlingar, information eller omständigheter under de förutsättningar som föreskrivs i 2 § 1 mom. 2 punkten i lagen och för att söka efter en person som avses i 3 § 1 mom. I sådana situationer som avses i avtalet om polissamarbete kan det i praktiken vara fråga om till exempel ett fordon som den misstänkte innehar och som en svensk polisman ska kunna undersöka.
Paragrafen innehåller dessutom en bestämmelse om beslutsfattande vid genomsökning av platser. Till denna del gäller vad som föreskrivs i 8 kap. 15 § i tvångsmedelslagen. Enligt 1 mom. i den paragrafen i tvångsmedelslagen beslutar en anhållningsberättigad tjänsteman om allmän husrannsakan och platsgenomsökning. Domstolen beslutar om särskild husrannsakan och förordnande av ett genomsökningsombud. Enligt 3 mom. får en polisman utan beslut av en anhållningsberättigad tjänsteman företa allmän husrannsakan och platsgenomsökning för att söka efter en person eller ta ett sådant föremål i beslag som har kunnat följas eller spåras direkt efter brottet. En polisman får utan beslut av en anhållningsberättigad tjänsteman företa allmän husrannsakan och platsgenomsökning också när det är nödvändigt på grund av sakens brådskande natur.
Sådana situationer som avses i avtalet, det vill säga i praktiken larmuppdrag, är alltid brådskande när de förmedlas till polisen, eftersom det är fråga om ett hot mot liv eller hälsa. Detta innebär dock inte att husrannsakan eller platsgenomsökning i samband med uppdraget nödvändigtvis längre vid objektet är så brådskande att den kan företas genom beslut av en polisman. Om polisen till exempel redan har gripit en misstänkt våldsutövare är det inte nödvändigtvis så skyndsamt att företa platsgenomsökning i den misstänktes fordon att den svenska behöriga myndigheten inte skulle hinna begära ett beslut av en anhållningsberättigad tjänsteman per radio eller telefon innan åtgärden inleds. Därför är huvudregeln i de situationer som avses i avtalet om polissamarbete att bara företa genomsökning med tillstånd. Ibland kan läget vara så brådskande att tillstånd inte hinner begäras utan genomsökningen måste företas genom beslut av en polisman.
7 §.Avspärrning av utredningsplatser och utredningsobjekt
. Enligt paragrafen får en svensk polisman som verkar i Finland för att säkerställa utredningen av ett brott spärra av en utredningsplats eller ett utredningsobjekt i enlighet med vad som föreskrivs i 9 kap. 1 § i tvångsmedelslagen. Enligt den paragrafen i tvångsmedelslagen får man för att säkerställa en utredning 1) stänga av byggnader och rum eller 2) förbjuda tillträde till ett bestämt område eller tillträde i närheten av ett visst utredningsobjekt, förbjuda att ett föremål flyttas eller utfärda förbud mot att vidta någon annan motsvarande åtgärd. I fråga om avspärrning av utredningsplatser och utredningsobjekt gäller i tillämpliga delar vad som i 7 kap. i tvångsmedelslagen bestäms om beslag.
8 §.Rätt till omhändertagande för beslag och för kopiering av handlingar.
Paragrafen innehåller en hänvisning till 7 kap. 8 § i tvångsmedelslagen. I samband med gripande eller genomsökning som gäller en person som är misstänkt för brott får en svensk polisman även utan föreläggande av en anhållningsberättigad tjänsteman omhänderta föremål, egendom och handlingar för beslag eller kopiering. Även i andra fall får en polisman göra detta utan ett föreläggande, om saken inte tål uppskov.
9 §.Tystnadsplikt och tystnadsrätt
. I paragrafen föreskrivs det om svenska polismäns tystnadsplikt och tystnadsrätt. Det finns ingen bestämmelse om detta i avtalet om polissamarbete. Eftersom en svensk behörig myndighetsperson i samband med sådana uppdrag som avses i avtalet kan få icke-offentlig information, är det nödvändigt att i lagen föreskriva om myndigheternas tystnadsplikt och tystnadsrätt. Enligt paragrafen gäller i fråga om svenska polismäns tystnadsplikt och tystnadsrätt vad som föreskrivs i 7 kap. i polislagen.
10 §.Sättande i kraft av de bestämmelser i avtalet som inte hör till området för lagstiftningen
. Enligt paragrafen utfärdas bestämmelser om sättande i kraft av de bestämmelser i avtalet som inte hör till området för lagstiftningen genom förordning av statsrådet.
11 §.Övriga närmare föreskrifter
Sådana polisuppgifter som avses i avtalet om polissamarbete ska i praktiken enbart kunna skötas av sådana polismän som frivilligt har förbundit sig till det och som har deltagit i utbildning som motsvarar uppgifterna. Arbetsgivaren ska i all verksamhet iaktta bestämmelserna om säkerhet i arbetet. Således ska arbetsgivaren alltid också kunna bedöma huruvida den personal som anvisats uppdraget utifrån den utbildning och utrustning som personalen fått samt arrangemangen kring arbetsledningen kan sköta sina respektive uppgifter på ett säkert sätt.
Eftersom det är fråga om en omständighet som är central med tanke på ett effektivt genomförande av avtalet och för personalens säkerhet i arbetet ska det i den föreslagna paragrafen tas in ett bemyndigande som ålägger Polisstyrelsen att meddela föreskrifter om saken. I bestämmelsen kan närmare definieras sådana omständigheter inom polisens operativa verksamhet med stöd av vilka arbetsledningen kan anvisa en yrkeskunnig polispatrull som har tagit del av den frivilliga utbildningen och som har förutsättningar att utföra uppgiften i enlighet med bestämmelserna om säkerhet i arbetet sådana uppdrag som hör till området för avtalet.
Bemyndigandet begränsar givetvis inte utfärdandet av eventuella andra närmare administrativa föreskrifter, men genom bemyndigandet åläggs Polisstyrelsen en skyldighet att meddela närmare föreskrifter i denna centrala fråga.
12 §. Ikraftträdande
. Enligt paragrafen ska bestämmelser om ikraftträdandet av lagen utfärdas genom förordning av statsrådet. Nedan i avsnitt 8 redogörs det för ikraftträdandet av avtalet och lagen om sättande i kraft av det.
7.2
Skjutvapenlagen
17 §.Undantag från tillämpningsområdet.
I 17 § i skjutvapenlagen föreskrivs det om de avvikelser som gäller tillämpningsområdet för lagen. Det föreslås att en ny 7 punkt fogas till 2 mom. Skjutvapenlagen ska inte tillämpas på överföring till eller från Finland eller innehav av skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler som tillhör svenska polismän som är verksamma inom finskt territorium. I den gällande paragrafens 2 mom. finns det redan flera motsvarande avvikelser när det gäller samarbete som sker med stöd av Prümfördraget samt när det gäller samarbete med stöd av Prümrådsbeslutet.
I 17 § 2 mom. 6 punkten i skjutvapenlagen gjordes vissa språkliga ändringar i den svenska språkdräkten.