1
Direktivets innehåll och dess förhållande till lagstiftningen i Finland
Artikel 1.Syfte. Enligt artikeln fastställer direktivet minimiregler om rättigheterna för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för personer som är föremål för förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder att få tillgång till en försvarare, att få en tredje part underrättad om frihetsberövande och att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet.
Artikel 2.Tillämpningsområde. Enligt punkt 1 ska direktivet tillämpas på misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden från det att de genom ett officiellt meddelande eller på något annat sätt av den behöriga myndigheten i en medlemsstat har underrättats om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena har avslutats. Tillämpningsområdet motsvarar till denna del tillämpningsområdet för artikel 6 i Europakonventionen.
Enligt punkt 2 ska direktivet tillämpas på personer som är föremål för förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (nedan kallade eftersökta personer) från det att de grips i den verkställande medlemsstaten i enlighet med artikel 10.
I 4 kap. 9 § 1 mom. i förundersökningslagen föreskrivs att när en person blir föremål för förundersökningsåtgärder ska han eller hon så snabbt som möjligt underrättas om sin ställning vid förundersökningen. Om en persons ställning ännu är oklar, får han eller hon vid förundersökningen bemötas som en person som ska höras (4 kap. 9 § 2 mom. i förundersökningslagen). Bestämmelserna i direktivet ska sålunda tillämpas från och med att en person med stöd av ovan nämnda bestämmelser underrättas om att han eller hon misstänks för ett brott.
Punkt 1 och 2 förutsätter inte några ändringar i lagstiftningen.
Enligt punkt 3 ska direktivet på samma villkor som fastställs i punkt 1 även vara tillämpligt på andra än misstänkta eller tilltalade som under loppet av förhör av polis eller någon annan brottsbekämpande myndighet blir misstänkta eller tilltalade. I skäl 21 konstateras att om en annan person än en misstänkt eller tilltalad blir misstänkt eller tilltalad under ett förhör bör förhöret omedelbart avbrytas. Förhöret får dock fortsättas om den berörda personen har blivit upplyst om att han eller hon är misstänkt eller tilltalad och han eller hon till fullo kan utnyttja de rättigheter som föreskrivs i direktivet.
Med stöd av 4 kap. 9 § 1 mom. i förundersökningslagen ska en person som är föremål för förundersökningsåtgärder så snabbt som möjligt underrättas om att hans eller hennes ställning har förändrats (RP 222/2010 rd s. 205). Den förändrade ställningen ska genast beaktas eftersom personens rättigheter i förundersökningen fastställs utifrån hans eller hennes ställning. Om en person som ska höras som vittne vid ett förhör blir brottsmisstänkt, ska alla bestämmelser i direktivet som gäller misstänkta tillämpas på honom eller henne från och med att ställningen har förändrats. Förhöret ska då avbrytas och personen ska höras på nytt som misstänkt.
Punkt 3 förutsätter inte ändringar i lagstiftningen.
Direktivets tillämpningsområde har avgränsats genom en bestämmelse i punkt 4. Utan att det påverkar rätten till en rättvis rättegång ska, när det gäller mindre förseelser, om en medlemsstats lagstiftning föreskriver att en påföljd kan åläggas av en annan myndighet än en domstol med behörighet i brottmål och en sådan påföljd kan överklagas eller hänskjutas till en sådan domstol, direktivet endast gälla förfaranden vid en domstol med behörighet i brottmål. Detsamma är tillämpligt på situationer där det är fråga om mindre förseelser, om frihetsberövande inte kan förordnas som straff. Direktivet ska dock under alla omständigheter tillämpas till fullo när den misstänkte eller tilltalade är frihetsberövad. Bestämmelserna lämnar förfarandet för ordningsbotsföreläggande och strafföreläggande utanför direktivets tillämpningsområde.
Förvarandet vid ordningsbots- och strafföreläggande har förnyats genom lagen om föreläggande av böter och ordningsbot (754/2010), nedan förfarandelagen, vilken upphäver lagen om ordningsbotsförfarande (66/1983) och lagen om strafforderförfarande (692/1993). Om ikraftträdandet av förfarandelagen föreskrivs särskilt genom lag. Som det nu ser ut kommer förfarandelagen att träda i kraft tidigast den 1 december 2016. I propositionen föreslås att det i förfarandelagen ska införas en avgränsning, enligt vilken förundersökning får göras utan att iaktta den i propositionen föreslagna nya bestämmelsen i 4 kap. 10 § 2 mom. i förundersökningslagen. Eftersom direktivet ska genomföras senast den 27 november 2016, föreslås det i propositionen att en motsvarande avgränsning också görs i lagen om ordningsbotsförfarande och i lagen om strafforderförfarande. Förundersökningsmyndighetens anmälningsskyldighet om rätt att anlita biträde gäller inte dessa summariska förfaranden. I fråga om dessa förfaranden finns det inte heller något behov att införa nya bestämmelser om avstående från biträde i likhet med de som föreslagits.
Artikel 3.Rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden. Enligt punkt 1 har misstänkta och tilltalade rätt till tillgång till en försvarare i så god tid och på sådant sätt att de berörda personerna kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt.
Enligt punkt 2 har de rätt till tillgång till försvarare utan ogrundat dröjsmål och under alla omständigheter rätt till tillgång till försvarare från och med den tidpunkt som inträffar först: a) innan de förhörs av polisen eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet b) när utredande myndigheter eller andra behöriga myndigheter genomför utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder i enlighet med punkt 3 c, c) utan ogrundat dröjsmål efter frihetsberövandet, d) om de har kallats att inställa sig inför en domstol med behörighet i brottmål, i god tid innan de inställer sig inför domstolen i fråga.
Enligt skäl 20 bör begreppet förhör inte omfatta preliminära utfrågningar som genomförs av polisen eller en annan brottsbekämpande myndighet i syfte att identifiera den berörda personen, att kontrollera vapeninnehav eller andra liknande säkerhetsfrågor eller att avgöra om en förundersökning bör inledas, till exempel vid en trafikkontroll eller vid regelbundna stickprov som görs när en misstänkt eller tilltalad ännu inte har identifierats.
Enligt 4 kap. 10 § i förundersökningslagen har en part vid förundersökningen rätt att anlita ett biträde som parten själv väljer. Förundersökningsmyndigheten ska också annars se till att en parts rätt att anlita biträde faktiskt tillgodoses när parten önskar det eller när tryggande av en rättvis rättegång förutsätter det, med hänsyn till de omständigheter som hänför sig till det brott som utreds, utredningen av brottet och personen i fråga. Rätt att anlita biträde gäller också utredningsåtgärder där den misstänkte måste och den misstänkte får vara närvarande.
Den som är misstänkt för brott ska underrättas om rättigheten att anlita biträde på det sätt som föreskrivs i 4 kap. 16 och 17 § i förundersökningslagen. När en person underrättas om att han eller hon är misstänkt för brott ska han eller hon utan dröjsmål och senast innan han eller hon hörs underrättas om rätten att anlita ett biträde som han eller hon själv väljer. När den som är misstänkt för brott berövas sin frihet i samband med gripande, anhållande eller häktning ska han eller hon utan dröjsmål underrättas om denna rättighet.
En åtalad har rätt att anlita biträde i samband med domstolsbehandlingen. Denna princip framgår bl.a. av 15 kap. 1 § i rättegångsbalken och 2 kap. 1 § i lagen om rättegång i brottmål.
Punkt 1 och 2 förutsätter sålunda inte några ändringar i lagstiftningen.
Enligt punkt 3 a har misstänkta eller tilltalade rätt att i enrum tala med och kontakta den försvarare som företräder dem, även före förhör av polis eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet.
Enligt skäl 22 får medlemsstaterna besluta om de praktiska åtgärder som ska gälla för längden på och frekvensen av sådana möten, med beaktande av omständigheterna i förfarandet, särskilt ärendets komplexitet och vilka processuella förfaranden som är tillämpliga. Medlemsstaterna får även besluta om praktiska åtgärder för att garantera säkerhet och skydd, särskilt för försvararen och den misstänkte eller tilltalade, på den plats där ett sådant möte hålls. Sådana praktiska åtgärder får inte inverka menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i den misstänktes eller tilltalades rätt att träffa sin försvarare.
I skäl 23 behandlas rätten för misstänkta eller tilltalade att kontakta den försvarare som företräder dem. En sådan kontakt får ske när som helst, inbegripet före ett eventuellt utövande av rätten att träffa den försvararen. Medlemsstaterna får besluta om de praktiska åtgärder som avser längden, frekvensen samt medlet för en sådan kontakt, även när det gäller användning av videokonferenser och annan kommunikationsteknik för att möjliggöra kontakterna. Inte heller sådana praktiska åtgärder får inverka menligt på det effektiva utövandet av eller innehållet i misstänktas eller tilltalades rätt att kontakta sin försvarare.
Enligt 4 kap. 11 § i förundersökningslagen har den som har gripits, anhållits eller häktats som misstänkt för brott rätt att hålla kontakt med sitt biträde genom besök, brev och telefonsamtal så som anges närmare i häktningslagen och lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen. Enligt 7 kap. 1 § 1 mom. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen har en frihetsberövad alltid rätt att utan ogrundat dröjsmål ta emot besök av sitt i 6 kap. 4 § i den lagen avsedda ombud. Enligt 9 kap. 4 § 1 mom. i häktningslagen har den häktade rätt att utan ogrundat dröjsmål ta emot besök av ett ombud som avses i 8 kap. 4 § utan att någon annan är närvarande vid besöket. Bestämmelser om en misstänkts rätt att kontakta sitt ombud per brev eller telefon finns i 6 kap. 1, 4, 6 och 7 § i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen och i 8 kap. 1, 4, 6 och 7 § i häktningslagen.
I underpunkten förutsätts att den misstänkte ska ha rätt att träffa biträdet privat. Bestämmelsen i 9 kap. 4 § 1 mom. i häktningslagen om att en häktad har rätt att ta emot besök av ett ombud utan att någon annan är närvarande vid besöket uppfyller kraven i underpunkten. Med stöd av 13 kap. 3 § 7 punkten i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen tillämpas bestämmelsen också på häktade som finns i förvar hos polisen. Underpunkten är dock också tillämplig på andra misstänkta som berövats friheten än häktade. Därför föreslås det i propositionen att 7 kap. 1 § 1 mom. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen ska kompletteras så att den motsvarar 9 kap. 4 § 1 mom. i häktningslagen så att den som berövats friheten har rätt att ta emot besök av ett ombud utan att någon annan är närvarande vid besöket. Till övriga delar förutsätter inte underpunkten några ändringar i lagstiftningen.
Enligt punkt 3 b i artikeln har misstänkta och åtalade rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs. Denna medverkan ska ske i enlighet med förfarandena i den nationella rätten, under förutsättning att dessa förfaranden inte inverkar menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i rättigheten i fråga. Om en försvarare deltar vid ett förhör, ska faktumet att detta deltagande ägt rum noteras i enlighet med det förfarande för dokumentation som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt.
Enligt skäl 25 bör denna medverkan ske i enlighet med förfaranden i den nationella rätten. Den nationella rätten kan reglera en försvarares medverkan vid polisens eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighets förhör av den misstänkte eller tilltalade samt vid förhandlingar i domstol. Vid förhör av den misstänkte eller tilltalade eller vid förhandlingar i domstol får försvararen i enlighet med dessa förfaranden bland annat ställa frågor, begära förtydliganden och avge yttranden, vilket bör dokumenteras i enlighet med nationell rätt.
Enligt 7 kap. 12 § i förundersökningslagen har en parts biträde rätt att närvara när hans eller hennes huvudman förhörs, om inte undersökningsledaren av vägande skäl som gäller undersökningen av brottet förbjuder detta. Möjligheten till undantag behandlas nedan i samband med punkt 6.
Enligt 7 kap. 17 § i förundersökningslagen får vid förhöret för utredning av saken en part och hans eller hennes biträde eller ombud med utredarens tillstånd ställa frågor till den som förhörs. Utredaren får besluta att frågorna ska ställas genom utredarens förmedling. En part och hans eller hennes biträde eller ombud har också annars rätt att begära att utredaren frågar den som förhörs om sådant som behövs för utredning av saken.
Underpunkten tillåter att biträdets deltagande i förhöret ordnas i enlighet med förfaranden enligt den nationella lagstiftningen. I den gällande lagstiftningen föreskrivs inte om biträdets deltagande i förhöret på annat sätt än genom att ställa frågor. Därför föreslås det i propositionen att ovan nämnda paragraf ska kompletteras så att biträdet ska kunna delta i förhör också på annat sätt, om bevakningen av huvudmannens rättigheter förutsätter det.
I 9 kap. i förundersökningslagen finns bestämmelser om dokumentering och inspelning av förhör. Enligt 1 § 2 mom. ska det föras förhörsprotokoll över förhöret. Förhörsprotokollet ska ge en tillförlitlig bild av vad som framkommit under förhöret (RP 14/1985 rd, s. 37). I 2 § finns bestämmelser om granskning och korrigering av förhörsprotokoll. I 2 § 1 mom. 1 punkten i statsrådets förordning om förundersökning, tvångsmedel och hemligt inhämtande av information (122/2014) föreskrivs om skyldighet att i förhörsprotokollet anteckna de närvarande vid förhöret. Dessutom har det meddelats närmare anvisningar om innehållet i förhörsprotokoll i Polisstyrelsens handbok om dokumentering av förhör (2014, på finska).
Biträdets roll i rättegång regleras i lagen om rättegång i brottmål och i rättegångsbalken.
Underpunkten förutsätter inte att lagstiftningen kompletteras annars än i fråga om ovan nämnda 7 kap. 17 § i förundersökningslagen.
Enligt punkt 3 c har misstänkta eller tilltalade åtminstone rätt att ha sin försvarare närvarande vid vittneskonfrontationer, konfrontationsförhör och rekonstruktioner, om dessa åtgärder föreskrivs enligt nationell rätt och om det krävs eller tillåts att den misstänkte eller tilltalade är närvarande vid åtgärden.
Enligt skäl 26 avses med vittneskonfrontationer situationer där den misstänkte eller tilltalade framträder omgiven av andra personer i syfte att identifieras av ett brottsoffer eller ett vittne, och med konfrontationsförhör, situationer där en misstänkt eller tilltalad sammanförs med ett eller flera vittnen eller brottsoffer när det råder oenighet dem emellan om viktiga fakta eller frågor. Enligt stycket får medlemsstaterna besluta om de praktiska åtgärder som ska gälla för en försvarares närvaro vid dessa åtgärder. Sådana arrangemang får inte inverka menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i de berörda rättigheterna.
I den finska lagstiftningen finns inga bestämmelser om konfrontationsförhör vid förundersökningen eller rekonstruktioner. Bestämmelser om konfrontationer finns i 8 kap. i förundersökningslagen. Enligt 3 § 2 mom. kan utredaren tillåta att en part, hans eller hennes biträde eller ombud och tillsammans med en målsägande den som förordnats som stödperson för målsäganden är närvarande vid konfrontationen, om detta inte försvårar identifieringen.
Ovan nämnda bestämmelser uppfyller kraven i underpunkten i fråga om närvarorätt. Möjligheten till undantag behandlas nedan i samband med punkt 6.
Enligt punkt 4 ska medlemsstaterna bemöda sig om att göra allmän information tillgänglig för att underlätta för misstänkta eller tilltalade att erhålla en försvarare. Utan hinder av bestämmelserna i nationell rätt om krav på försvarares närvaro ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att misstänkta eller tilltalade som har frihetsberövats effektivt kan utöva sin rätt till tillgång till försvarare, såvida de inte har avstått från denna rätt i enlighet med artikel 9.
Enligt skäl 27 bör medlemsstaterna eftersträva att göra allmän information tillgänglig, till exempel genom en webbplats eller genom en broschyr som finns på polisstationerna, för att underlätta för misstänkta eller tilltalade när dessa ska hitta en försvarare. Medlemsstaterna bör dock inte vara skyldiga att vidta aktiva åtgärder för att säkerställa att misstänkta eller tilltalade som inte är frihetsberövade ska bistås av en försvarare, om de inte själva har vidtagit åtgärder för att bistås av en sådan. Enligt skäl 28 bör medlemsstaterna, om misstänkta eller tilltalade frihetsberövas, vidta nödvändiga åtgärder för att se till att dessa personer verkligen kan utöva sin rätt till tillgång till försvarare, inbegripet genom att ordna med bistånd från en försvarare i de fall där personen i fråga inte har någon sådan, såvida de inte har avstått från den rätten. Sådana åtgärder kan bland annat innebära att de behöriga myndigheterna ordnar med bistånd från en försvarare på grundval av en förteckning över tillgängliga försvarare, bland vilka den misstänkte eller tilltalade kan välja. I arrangemangen ska i tillämpliga delar kunna ingå arrangemang avseende rättshjälp.
Enligt 4 kap. 10 § 1 mom. i förundersökningslagen ska förundersökningsmyndigheten med hänsyn till de omständigheter som hänför sig till det brott som utreds, utredningen av brottet och personen i fråga se till att en parts rätt att anlita biträde faktiskt tillgodoses när parten önskar det eller när garantierna för en rättvis rättegång kräver det. I motiveringen till bestämmelsen konstateras att en part i behövlig utsträckning ska bistås med val av biträde (RP 222/2010 rd s. 207). Parten kan få t.ex. Finlands Advokatförbunds förteckning för att han eller hon ska kunna välja biträde. Dessutom finns på Finlands Advokatförbunds webbplats och på webbplatsen oikeus.fi uppdaterade förteckningar över advokater och rättegångsbiträden. Det att rättigheten att anlita biträde faktiskt blir tillgodosedd tryggas utöver av förundersökningsmyndigheternas ovan nämnda ombesörjningsskyldighet bl.a. av bestämmelserna om förordnande av försvarare i 2 kap. i lagen om rättegång i brottmål samt av rättshjälpssystemet enligt rättshjälpslagen.
Punkt 4 förutsätter inte ändringar i lagstiftningen.
Enligt punkt 5 får medlemsstaterna i undantagsfall och endast under förundersökningen göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av punkt 2 c, om en misstänkt eller tilltalad befinner sig på en plats som är så geografiskt avlägsen att det är omöjligt att garantera rätten att utan ogrundat dröjsmål efter frihetsberövandet få tillgång till en försvarare. I Finland har rättigheten att anlita ett biträde under förundersökningen och rättegången tryggats utan möjlighet till undantag som gäller geografiskt läge.
Enligt punkt 6 får medlemsstaterna i undantagsfall och endast under förundersökningen göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av de rättigheter som anges i punkt 3, om och i den mån detta är motiverat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, på grundval av något av följande tvingande skäl: a) om det finns ett trängande behov att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller kroppsliga integritet, b) om omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen äventyras.
Enligt skäl 32 bör medlemsstaterna även tillåtas att tillfälligt göra undantag från rätten till tillgång till försvarare under förundersökningen om omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra väsentlig fara för de straffrättsliga förfarandena, särskilt för att förhindra att avgörande bevis undanröjs eller ändras, eller för att förhindra otillbörlig påverkan på vittnen. Vid ett tillfälligt undantag på den grunden får de behöriga myndigheterna förhöra misstänkta eller tilltalade utan att försvararen är närvarande, under förutsättning att de har informerats om sin rätt att tiga och har möjlighet att utöva denna rätt, och att ett sådant förhör inte inverkar menligt på rätten till försvar, inbegripet skyddet mot självangivelse. Förhör får endast genomföras i syfte att och i den mån det krävs för att erhålla information som är avgörande för att förhindra väsentlig fara för de straffrättsliga förfarandena. Allt missbruk av detta undantag skulle i princip oåterkalleligen skada rätten till försvar.
I förundersökningslagen begränsas den rätt som framgår av punkt 3 b till att biträdet är närvarande vid förhöret. Enligt 7 kap. 12 § i förundersökningslagen har en parts biträde rätt att närvara när hans eller hennes huvudman förhörs, om inte undersökningsledaren av vägande skäl som gäller undersökningen av brottet förbjuder detta. Punkt 6 b tillåter undantag från biträdets närvarorätt av skäl som gäller undersökningen. I underpunkten har denna grund för undantag dock fastställts mer exakt än i den nationella lagstiftningen. Därför föreslås det i propositionen att ordalydelsen i ovan nämnda bestämmelse ska preciseras på så sätt att rätten att vara närvarande vid förhör för biträdet till en misstänkt endast får nekas om det är nödvändigt för att förhindra att utredningen av brottet avsevärt äventyras.
Punkt 6 b gäller också undantag från biträdets närvaro vid konfrontationer. Enligt gällande 8 kap. 3 § 2 mom. i förundersökningslagen kan utredaren tillåta att en part, hans eller hennes biträde eller ombud är närvarande vid konfrontationen, om detta inte försvårar identifieringen. Också ordalydelsen för denna bestämmelse föreslås bli preciserad på det sätt som direktivet förutsätter.
Artikel 4.Konfidentialitet. Enligt artikeln ska medlemsstaterna respektera att kontakten mellan misstänkta eller tilltalade och deras försvarare vid utövandet av den rätt till tillgång till försvarare som föreskrivs i direktivet omfattas av konfidentialitet. Sådana kontakter ska enligt artikeln inbegripa möten, korrespondens, telefonsamtal och alla andra former av kommunikation som tillåts enligt nationell rätt.
I skäl 33 konstateras att direktivet inte påverkar förfaranden avsedda för situationer där det finns objektiva och faktiska omständigheter som ger anledning till misstanke att försvararen har samröre med den misstänkte eller tilltalade i ett brott. Skyldigheten att respektera konfidentialiteten innebär att medlemsstaterna ska avhålla sig från att störa kontakterna eller att avlyssna dem. Om misstänkta eller tilltalade är frihetsberövade eller på annat sätt befinner sig på en plats som är under statens kontroll, bör medlemsstaterna säkerställa att konfidentialiteten upprätthålls och skyddas genom åtgärder för kommunikation. Detta bör inte inverka på några befintliga mekanismer i häkten i syfte att förhindra sändande av otillåtna försändelser till häktade, till exempel kontroll av korrespondens, förutsatt att sådana mekanismer inte gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att läsa meddelandet mellan de misstänkta eller tilltalade och deras försvarare.
Enligt skäl 34 bör direktivet inte påverka inskränkningar i konfidentialiteten i samband med en laglig övervakningsoperation som genomförs av behöriga myndigheter. Direktivet bör inte heller påverka det arbete som utförs av till exempel nationella underrättelsetjänster för att skydda den inre säkerheten i enlighet med artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) eller inom ramen för artikel 72 i EUF-fördraget, enligt vilken avdelning V om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inte får påverka medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.
Enligt 4 kap. 11 § i förundersökningslagen har den som har gripits, anhållits eller häktats som misstänkt för brott rätt att hålla kontakt med sitt biträde genom besök, brev och telefonsamtal så som anges närmare i häktningslagen och lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen. Förundersökningsmyndigheten ska se till att konfidentialiteten i kontakterna mellan den misstänkte och biträdet tryggas. Med den sistnämnda bestämmelsen avses enligt lagens motivering även andra misstänkta än sådana som frihetsberövats, och tryggandet av konfidentialiteten gäller alla kontakter mellan den misstänkte och biträdet som äger rum inom förundersökningsmyndigheternas influenssfär (RP 222/2010 rd s. 209). Enligt 10 kap. 52 § 1 mom. 1 punkten i tvångsmedelslagen får teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teknisk avlyssning och optisk observation inte riktas mot meddelanden mellan en misstänkt och hans eller hennes i 17 kap. 13 § 1 eller 3 mom. i rättegångsbalken avsedda rättsliga biträde eller i 1 mom. i den paragrafen avsedda tolk, eller den som till det rättsliga biträdet står i sådant förhållande som avses i 22 § 2 mom. i det kapitlet.
I 6 kap. 4 § i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen föreskrivs om konfidentialitet för brevväxling med ombud. Enligt 7 § 3 mom. i samma kapitel får telefonsamtal mellan en frihetsberövad och ett ombud inte avlyssnas. I 7 kap. 1 § i samma lag föreskrivs om rätt för en frihetsberövad att alltid utan ogrundat dröjsmål ta emot besök av sitt ombud utan att besöket får avlyssnas. Motsvarande bestämmelser finns i 8 kap. 4 § och 7 § 3 mom. och i 9 kap. 4 § i häktningslagen.
Enligt 7 kap. 1 § 2 mom. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen ska besök hos den frihetsberövade övervakas på behövligt sätt. Besök kan även övervakas med videoutrustning. Enligt 3 mom. i samma paragraf är det tillåtet att på de villkor som anges i momentet avlyssna samtal mellan en frihetsberövad och andra besökare än det ombud som avses i 6 kap. 4 §. Möten mellan biträdet och den som berövats friheten får sålunda övervakas men inte avlyssnas, vilket tryggar de skyldigheter som följer av direktivet. Dessutom är oövervakade möten mellan biträdet och den som berövats friheten enligt 7 kap. 2 § tillåtna, och sådana möten betraktas som utgångspunkten i motiveringen till paragrafen (RP 90/2005 rd s. 89).
Enligt 9 kap. 4 § i häktningslagen har den häktade rätt att utan ogrundat dröjsmål ta emot besök av ett ombud som avses i 8 kap. 4 § utan att någon annan är närvarande vid besöket. Besöket får övervakas om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen eller säkerheten i fängelset eller om den häktade eller ombudet uttryckligen begär det. Övervakningen utförs genom synkontakt eller med hjälp av en teknisk anordning, utan att samtalet mellan den häktade och ombudet avlyssnas eller upptas. Besöket kan vid behov också ordnas i ett rum där det finns konstruktionsmässiga hinder mellan den häktade och ombudet. Den häktade och ombudet ska underrättas om övervakningen av besöket innan övervakningen inleds. Det har fästs uppmärksamhet vid betydelsen av konstruktionsmässiga hinder i riksdagens justitieombudsmans avgörandepraxis (t.ex. biträdande justitieombudsmannens beslut 25.8.2008 Dnr 3287/4/07 och beslut 25.8.2008 Dnr 531/4/07, vilka gäller fångar som avtjänar fängelse). I regeringens proposition RP 45/2014 rd har det betonats att helt oövervakade möten ska vara huvudregeln och att det vid användning av ovannämnda konstruktionsmässiga hinder ska ombesörjas att man i samband med möten kan behandla och överlämna behövliga rättegångshandlingar utan att äventyra konfidentialiteten i biträdets och fångens möte. Sålunda har också konfidentialiteten för möten mellan den häktade och hans eller hennes biträde tryggats i den gällande lagstiftningen.
Artikeln förutsätter inte ändringar i lagstiftningen.
Artikel 5.Rätten att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande. Enligt punkt 1 har misstänkta eller tilltalade som är frihetsberövade om de så önskar rätt att utan ogrundat dröjsmål få åtminstone en av dem utsedd person, till exempel en släkting eller arbetsgivare, underrättad om deras frihetsberövande. Enligt skäl 35 bör misstänkta eller tilltalade som är frihetsberövade ha denna rätt under förutsättning att detta inte påverkar ett korrekt genomförande av det straffrättsliga förfarandet mot den berörda personen eller andra straffrättsliga förfaranden. Medlemsstaterna får vidta praktiska åtgärder för tillämpningen av den rättigheten. Sådana praktiska åtgärder bör inte inverka på det effektiva utövandet av och innehållet i rättigheten.
Enligt 2 kap. 2 § 1 mom. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen ska häktade ges tillfälle att underrätta en närstående eller någon annan person om frihetsberövandet. Enligt 2 mom. i samma paragraf ska enligt anvisningar av en anhållen eller gripen någon av den anhållnes eller gripnes närstående eller någon annan person underrättas om frihetsberövandet. I propositionen föreslås att det ska fogas till momentet att underrättelsen ska göras utan ogrundat dröjsmål. Till övriga delar förutsätter inte punkt 1 ändringar i lagstiftningen.
Enligt punkt 2 ska medlemsstaterna se till att vårdnadshavaren så snart som möjligt underrättas om frihetsberövandet av en person under 18 år och skälen till detta, såvida detta inte strider mot barnets bästa, i vilket fall en annan lämplig vuxen person ska underrättas. I skäl 55 konstateras att detta inte bör påverka de bestämmelser i nationell lagstiftning som kräver att alla särskilda myndigheter, institutioner eller enskilda, särskilt de som har ansvar för barns skydd eller välfärd, bör informeras om barnets frihetsberövande.
Bestämmelserna i 2 kap. 2 § i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen är också tillämpliga på lämnande av information om ett barns frihetsberövande. I 7 kap. 14 och 15 § i förundersökningslagen finns bestämmelser om när en laglig företrädare för en omyndig får vara närvarande vid förhör och om när lagliga företrädare för en omyndig ska kontaktas på förhand. Dock finns ingen särskild bestämmelse om skyldighet att på tjänstens vägnar och oberoende barnets begäran underrätta om ett barns frihetsberövande så snart som möjligt till vårdnadshavaren. Därför föreslås det i propositionen att det i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen ska tas in en bestämmelse om detta (föreslagna nya 2 kap. 2 § 4 mom.).
Enligt punkt 3 får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av rättigheterna enligt punkterna 1 och 2, om det mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i fallet är motiverat på grundval av något av följande tvingande skäl: a) om det finns ett trängande behov att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller kroppsliga integritet, eller b) om omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen äventyras.
Enligt skäl 35 bör det dock i begränsade undantagsfall vara möjligt att tillfälligt göra undantag från den rättigheten, om detta med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet är motiverat av ett tvingande skäl enligt detta direktiv. Om de behöriga myndigheterna planerar att göra ett sådant tillfälligt undantag när det gäller en särskild tredje part, bör de först överväga om en annan tredje part, utsedd av den misstänkta eller tilltalade, kan informeras om att denne har frihetsberövats.
Enligt 2 kap. 2 § 2 mom. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen kan, om underrättelsen skulle förorsaka synnerligt men för brottsutredningen, underrättelsen om anhållande skjutas upp högst två dygn från gripandet genom beslut av en polisman som hör till befälet och underrättelsen om gripande skjutas upp eller lämnas ogjord. Också punkt 3 b tillåter att underrättandet skjuts upp av skäl som gäller undersökningen. I underpunkten har denna grund för undantag dock fastställts mer exakt än i den nationella lagstiftningen. Därför föreslås det i propositionen att ordalydelsen i ovan nämnda bestämmelse ska preciseras på så sätt att underrättelsen får skjutas upp, om det är nödvändigt för att förhindra att utredningen av brottet avsevärt äventyras.
Enligt punkt 4 ska, om medlemsstaterna gör ett tillfälligt undantag från tillämpningen av rättigheten avseende personer under 18 år i punkt 2 de se till att en myndighet som har ansvar för barns skydd eller välfärd utan ogrundat dröjsmål underrättas om att barnet har frihetsberövats.
I Finland underrättar förundersökningsmyndigheterna alltid socialmyndigheterna om en under 18 år gammal persons frihetsberövande, inte endast i situationer som avses i punkt 4. Det ingår dock inga bestämmelser om underrättande i lagen. I propositionen föreslås att det i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen ska tas in en bestämmelse om detta (föreslagna nya 2 kap. 2 § 4 mom.).
Artikel 6.Rätten för frihetsberövade personer att kontakta tredje parter. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna se till att misstänkta eller tilltalade som är frihetsberövade har rätt att utan ogrundat dröjsmål kontakta minst en tredje part, t.ex. en anhörig, som de själva har utsett.
Enligt punkt 2 får utövandet av denna rättighet begränsas eller fördröjas med anledning av tvingande krav eller proportionella operativa krav. Enligt skäl 36 kan sådana krav bland annat innefatta behovet av att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller fysiska säkerhet, behovet av att förhindra skada för straffrättsliga förfaranden, behovet av att förebygga ett brott, behovet av att invänta en domstolsförhandling, och behovet av att skydda brottsoffer. Om de behöriga myndigheterna planerar att begränsa eller fördröja utövandet av rätten till kontakt när det gäller en särskild tredje part bör de först överväga om de misstänkta eller tilltalade kan kontakta en annan tredje part som de själva har utsett. Medlemsstaterna får besluta om praktiska åtgärder som ska gälla för tidpunkt, medel, längd och frekvens för kontakter med tredje parter, varvid hänsyn bör tas till behovet av att upprätthålla god ordning och säkerhet på den plats där personen hålls frihetsberövad.
Enligt skäl 55 bör medlemsstaterna avhålla sig från att begränsa eller fördröja utövandet av rätten till kontakt med en tredje part när det gäller misstänkta eller tilltalade frihetsberövade barn, utom under de mest exceptionella omständigheterna. När fördröjning tillämpas bör barnet dock absolut inte hållas isolerat, och barnet bör tillåtas att kontakta t.ex. en institution eller enskild person med ansvar för barns skydd eller välfärd.
I den gällande lagstiftningen tryggas rätt omfattande möjligheter till kontakter och sålunda finns inget behov att ändra lagstiftningen. Bestämmelser om korrespondens och telefonsamtal med tredje personer finns i 6 kap. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen och i 8 kap. i häktningslagen. Bestämmelser om besök finns i 7 kap. i den förstnämnda lagen och i 9 kap. i den sistnämnda lagen. Såsom allmänna begränsningsgrunder hänvisas det i båda lagarna till 4 kap. i tvångsmedelslagen, vars bestämmelser motsvarar kraven enligt artikel 6.2 i direktivet. Dessutom ingår det begränsningar som gäller användning av telefon i 6 kap. 6 § i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen och i 8 kap. 6 § i häktningslagen, om kvarhållande av brev och andra postförsändelser i 6 kap. 5 § i förstnämnda lag och i 8 kap. 5 § i sistnämnda lag samt om förvägran av besök och besöksförbud i 7 kap. 3 och 5 § i den förstnämnda lagen. I 9 kap. 6—8 § i häktningslagen finns bestämmelser om avbrytande, återkallande och förvägran av besök samt om besöksförbud. Också dessa begränsningsmöjligheter ska anses grunda sig på tvingande krav eller proportionella operativa krav i enlighet med artikel 6.2 i direktivet.
Artikeln förutsätter inte ändringar i lagstiftningen.
Artikel 7.Rätt att kontakta konsulära myndigheter. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna se till att misstänkta eller tilltalade som är utländska medborgare och som är frihetsberövade om de så önskar har rätt att utan ogrundat dröjsmål få det egna landets konsulära myndigheter underrättade om frihetsberövandet och att kontakta dessa myndigheter. Om de misstänkta eller tilltalade har två eller flera medborgarskap, får de välja vilka eventuella konsulära myndigheter som ska underrättas om frihetsberövandet och vilka de önskar kontakta.
Enligt punkt 2 ska misstänkta eller tilltalade även ha rätt att besökas av sina konsulära myndigheter, tala och korrespondera med dem och låta de konsulära myndigheterna ordna ett juridiskt ombud, under förutsättning att myndigheterna är införstådda med detta och att det sker i enlighet med de berörda misstänktas eller tilltalades önskemål.
Enligt punkt 3 får utövandet av de rättigheter som fastställs i denna artikel regleras genom nationell rätt eller nationella förfaranden, under förutsättning att lagstiftningen och förfarandena gör det möjligt att ta full hänsyn till avsikten med dessa rättigheter.
I skäl 37 hänvisas till artikel 36 i 1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser, enligt vilken en stat har rätt att hålla kontakt med sina medborgare, och det konstateras där att det i direktivet ges en motsvarande rättighet i fråga om misstänkta eller åtalade som berövats friheten om de så önskar. Finland har ratificerat konventionen (FördrS 49—50/1980). I lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen och i häktningslagen finns bestämmelser som motsvarar artikel 36 i konventionen om rätt för misstänkta eller åtalade som är frihetsberövade att kontakta en diplomatisk beskickning eller ett konsulat som företräder hemlandet.
Artikel 7.1 i direktivet motsvarar artikel 36.1 b i konventionen, enligt vilken myndigheterna i den mottagande staten, när en medborgare i den sändande staten inom konsulatsdistriktet anhålls, sätts i fängelse eller i häkte i avvaktan på rättegång eller tas i förvar på något annat sätt, utan dröjsmål ska underrätta konsulatet, om han eller hon begär det.
Artikel 7.2 i direktivet motsvarar artikel 36.1 c i konventionen, enligt vilken konsulära tjänstemän ska ha rätt att besöka en medborgare i den sändande staten som är fängslad, häktad eller tagen i förvar, att samtala och brevväxla med honom eller henne och att ombesörja att han eller hon får rättsligt biträde. Konsulära tjänstemän ska dock avstå från att ingripa till förmån för en medborgare som fängslats, häktats eller tagits i förvar, om han eller hon uttryckligen motsätter sig sådant ingripande.
Artikel 7.3 i direktivet motsvarar artikel 36.2 i konventionen, enligt vilken rättigheterna ska utövas inom ramen för gällande lagar och förordningar i den mottagande staten, varvid dock förutsätts att dessa lagar och förordningar ska medge ett fullt förverkligande av de ändamål för vilka de enligt denna artikel beviljade rättigheterna är avsedda.
I 7 kap. 6 § i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen föreskrivs i enlighet med artikel 36 i konventionen att utländska frihetsberövade har rätt att stå i kontakt med en diplomatisk beskickning eller ett konsulat som företräder hemlandet. Med kontakt avses korrespondens, möten och samtal (RP 90/2005 rd s 91). Om skyldigheten att underrätta utländska frihetsberövade om de rättigheter som avses i paragrafen föreskrivs i 2 kap. 3 §. Enligt motiveringen till bestämmelsen ska polisen underrätta beskickningen om att en frihetsberövad person tagits i polisens förvar, om den frihetsberövade skulle önska detta (RP 90/2005 rd s. 69). I 9 kap. 12 § och 2 kap. 3 § i häktningslagen ingår motsvarande bestämmelser ifråga om utländska häktade. Enligt 4 kap. 17 § 2 mom. i förundersökningslagen ska utländska frihetsberövade utan dröjsmål underrättas om rätten till att en diplomatisk beskickning eller ett konsulat som företräder hans eller hennes hemland underrättas om frihetsberövandet.
De ovan nämnda bestämmelserna motsvarar kraven i artikel 7.1 och 7.2.
Det är möjligt att begränsa kontakterna med konsulära myndigheter utifrån 4 kap. i tvångsmedelslagen. Med stöd av 4 kap. 1 § i tvångsmedelslagen kan den gripnes, anhållnes och häktades kontakter med någon annan person begränsas, om det finns anledning att misstänka att kontakterna äventyrar syftet med gripandet, anhållandet eller häktningen. Kontakter med den beskickning som avses i 9 kap. 12 § i häktningslagen får dock begränsas endast av särskilt vägande skäl som hänför sig till utredningen av brottet.
Enligt motiveringen till 1 kap. 18 b § i den tidigare tvångsmedelslag som föregick bestämmelsen i 4 kap. 1 § i den nuvarande tvångsmedelslagen kan begränsning av kontakterna med beskickningen behövas av synnerligen vägande skäl, t.ex. vid utredning av spioneri (RP 263/2004 rd s. 233). Enligt 4 kap. 2 § 1 mom. i tvångsmedelslagen får kontakterna inte begränsas i större utsträckning eller längre än nödvändigt.
Med stöd av de ovan nämnda bestämmelserna får kontakter med beskickningen i exceptionella situationer kortvarigt begränsas. Enligt artikel 7.1 i direktivet ska rätten att hålla kontakt beviljas utan ogrundat dröjsmål. Eftersom punkt 3 dessutom tillåter att utövandet av de rättigheter som fastställs i denna artikel får regleras genom nationell rätt, kan den gällande lagstiftningen också i fråga om begränsning av kontakterna anses motsvara kraven i direktivet.
Artikel 8.Allmänna villkor för tillämpning av tillfälliga undantag. Enligt punkt 1 gäller villkoren tillfälliga undantag enligt artiklarna 3.5, 3.6 eller 5.3. Undantagen a) ska vara proportionella och får inte gå utöver vad som är nödvändigt, b) ska vara strikt tidsbegränsade, c) får inte uteslutande grundas på det påstådda brottets natur eller svårhetsgrad, och d) får inte påverka förutsättningarna för att rättegången som en helhet blir rättvis.
Enligt skäl 38 bör medlemsstaterna i nationell rätt klart och tydligt ange skälen till och kriterierna för eventuella tillfälliga undantag från de rättigheter som föreskrivs i direktivet och bör vara återhållsamma med att utnyttja dessa tillfälliga undantag. Alla sådana tillfälliga undantag bör vara proportionella, strikt tidsbegränsade, inte uteslutande grundas på det påstådda brottets natur eller svårighetsgrad och inte inverka på förutsättningarna för den övergripande rättvisan i förfarandet.
Bestämmelserna i 7 kap. 12 § i förundersökningslagen och i 2 kap. 2 § i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen uppfyller de i punkten avsedda allmänna förutsättningarna för tillämpning av undantag. I propositionen föreslås dessutom att de nämnda bestämmelsernas ordalydelse bl.a. ska preciseras så att undantag endast kan tillämpas om det är nödvändigt.
Punkt 1 förutsätter sålunda inte ändringar i lagstiftningen.
Enligt punkt 2 får tillfälliga undantag enligt artikel 3.5 eller 3.6 endast godkännas genom ett vederbörligen motiverat beslut, som efter en bedömning i det enskilda fallet fattats antingen av en rättslig myndighet eller av en annan behörig myndighet under förutsättning att beslutet kan bli föremål för rättslig prövning. Det vederbörligen motiverade beslutet ska dokumenteras i enlighet med det förfarande för dokumentation som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt.
I den gällande lagstiftningen finns ingen möjlighet till undantag i anslutning till geografiskt läge enligt artikel 3.5 och i propositionen föreslås inte heller något sådant undantag. I den gällande lagstiftningen motsvaras undantaget i artikel 3.6 av bestämmelsen i 7 kap. 12 § i förundersökningslagen enligt vilken undersökningsledaren får förbjuda biträdets närvaro vid förhör av skäl som gäller undersökningen. I propositionen föreslås det att bestämmelsens ordalydelse ska preciseras så att den motsvarar kraven enligt artikel 3.6 b. Dessutom föreslås det att bestämmelsen som gäller konfrontation i 8 kap. 3 § 2 mom. i förundersökningslagen ska ändras så att motsvarande förutsättningar ska tillämpas på förbud för den misstänktes biträde att vara närvarande vid en konfrontation.
Beslut att förbjuda biträdets närvaro vid förhör ska anses vara ett sådant förundersökningsbeslut som påverkar en parts rättigheter om vilket det ska fattas ett skriftligt förundersökningsbeslut enligt 11 kap. 1 § 1 mom. i förundersökningslagen. Enligt 2 mom. ska grunderna för beslutet framgå av beslutet. Enligt 1 kap. 2 § 1 mom. 12 punkten i statsrådets förordning om förundersökning, tvångsmedel och hemligt inhämtande av information ska i det förhörsprotokoll som upprättas över förhöret bl.a. antecknas orsaken till att biträdet med stöd av 7 kap. 12 § i förundersökningslagen har vägrats tillträde till förhöret. Med stöd av 1 kap. 8 § 8 punkten ska orsaken till att närvaro vid en konfrontation har förvägrats antecknas. Ovan nämnda bestämmelser uppfyller kraven i artikel 8.2 om att beslut som gäller närvaroförbud ska motiveras och dokumenteras.
Artikel 8.2 i direktivet förutsätter att beslut av andra behöriga myndigheter än en rättslig myndighet kan bli föremål för rättslig prövning. Enligt skäl 38 bör medlemsstaterna, om ett tillfälligt undantag har godkänts enligt direktivet av en rättslig myndighet som inte är en domare eller en domstol, säkerställa att beslutet om godkännande av det tillfälliga undantaget kan prövas av en domstol, åtminstone under rättegångsskedet.
Enligt 7 kap. 12 § i förundersökningslagen beslutar undersökningsledaren om förbud för biträdet att vara närvarande. I den gällande lagstiftningen finns dock ingen sådan möjlighet som avses i artikel 8.2 i direktivet att göra undersökningsledarens beslut till föremål för rättslig prövning. Direktivet förutsätter att det nationella systemet ska ändras så att när undersökningsledaren fattar ett beslut om att förbjuda ett biträdes närvaro, ska beslutet kunna föras till domstol för prövning. Av skäl 38 kan man sluta sig till att också ett sådant system skulle uppfylla kraven i direktivet där åklagaren tillåter ett tillfälligt undantag och åklagarens beslut kan bedömas i en domstol under rättegångsskedet. Ett sådant system skulle däremot inte uppfylla kraven i direktivet, där undersökningsledarens beslut kan bedömas i en domstol först under rättegångsskedet.
Direktivet tillåter undantag från rätten att anlita biträde endast i exceptionella situationer där det är nödvändigt att vidta omedelbara åtgärder för att förhindra väsentlig fara för de straffrättsliga förfarandena, särskilt för att förhindra att avgörande bevis undanröjs eller ändras, eller för att förhindra otillbörlig påverkan på vittnen. Under undantaget får den misstänkte förhöras, men endast i den mån det krävs för att erhålla information som är avgörande för att förhindra väsentlig fara för de straffrättsliga förfarandena (skäl 32).
Eftersom undantaget sålunda endast kan tillämpas i mycket brådskande situationer, är det ändamålsenligt att beslutet om undantag inte överförs till en åklagare, utan behörigheten att fatta beslutet ska bevaras hos undersökningsledaren. Detta alternativ förutsätter att det föreskrivs om möjlighet att bedöma beslutet i efterhand i en domstol. Domstolen skulle i praktiken inte hinna avgöra ärendet medan undantaget varar. Möjligheten att i efterhand föra beslutets laglighet för prövning av en domstol är dock ägnad att främja en tillräckligt noggrann prövning av förutsättningarna för undantag.
På grundval av vad som anges ovan föreslås det i propositionen att 7 kap. 12 § i förundersökningslagen ska kompletteras så att den misstänkte ska ha rätt att till domstol för prövning föra frågan om huruvida det har funnits förutsättningar enligt 1 mom. för ett närvaroförbud.
Enligt punkt 3 får tillfälliga undantag enligt artikel 5.3 endast godkännas genom ett beslut, som efter en bedömning i det enskilda fallet fattats antingen av en rättslig myndighet eller av en annan behörig myndighet, under förutsättning att beslutet kan bli föremål för rättslig prövning.
Punkten gäller beslut genom vilka underrättande om ett frihetsberövande skjuts upp. Punkten förutsätter att beslutet kan bli föremål för rättslig prövning, om någon annan instans än en rättslig myndighet fattar beslutet. Enligt 2 kap. 2 § 2 mom. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen fattar en polisman som hör till befälet beslutet om att skjuta upp underrättelsen. Direktivet förutsätter att det nationella systemet antingen ändras så att polisens beslut om att skjuta upp underrätelsen ska kunna föras till domstol för prövning eller så att beslutsfattandet överförs till en åklagare och åklagarens beslut ska kunna prövas i domstol under rättegångsskedet.
Enligt artikel 5.3 b i direktivet får underrättelse om frihetsberövande skjutas upp endast om det finns ett trängande behov att förhindra en situation som skulle kunna innebära väsentlig fara för straffrättsliga förfaranden. Enligt 2 kap. 2 § 2 mom. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen får underrättandet skjutas upp högst två dygn från gripandet. På motsvarande sätt som i fråga om ovan nämnda undantag avseende anlitande av biträde, får undantaget avseende beslut om att skjuta upp en underrättelse sålunda tillämpas endast i mycket brådskande situationer där det med tanke på brottsutredningen är ytterst viktigt att underrättelsen skjuts upp eller lämnas ogjord. Sålunda är det ändamålsenligt att beslutet om undantag inte överförs till en åklagare utan behörigheten att fatta beslutet bevaras hos polisen. Detta alternativ förutsätter att det föreskrivs om möjlighet att bedöma beslutet i efterhand i en domstol. Domstolen skulle i praktiken inte hinna avgöra ärendet medan undantaget varar. Möjligheten att i efterhand föra beslutets laglighet för prövning av en domstol är dock ägnad att främja en tillräckligt noggrann prövning av förutsättningarna för undantag.
Med stöd av vad som anförts ovan föreslås det i propositionen att en anhållen eller gripen ska ha rätt att till domstolsprövning föra frågan huruvida det funnits förutsättningar för att skjuta upp underrättelsen eller lämna den ogjord.
Artikel 9. Avstående från rättigheter. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna, i förhållande till varje avstående från en rättighet som avses i artiklarna 3 och 10, se till att a) den misstänkte eller tilltalade, muntligen eller skriftligen, har fått tydlig och tillräcklig information avfattad på ett enkelt och begripligt språk om innebörden av den berörda rättigheten och om de eventuella konsekvenserna av att avstå från den, och b) avståendet är frivilligt och otvetydigt. Denna bestämmelse påverkar inte tillämpningen av sådan nationell lagstiftning som kräver obligatorisk närvaro eller bistånd av en försvarare.
Enligt punkt 2 ska avståendet, som kan göras skriftligen eller muntligen, och de omständigheter under vilka avståendet gjordes noteras i enlighet med det förfarande för dokumentation som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt.
Enligt punkt 3 ska medlemsstaterna se till att en misstänkt eller tilltalad kan återkalla ett avstående när som helst under de straffrättsliga förfarandena och att de informeras om den möjligheten. Ett sådant återkallande ska ha verkan från och med det ögonblick då det görs.
I skäl 39 konstateras att när i punkt 1 avsedd tillräcklig och begriplig information ges bör de berörda misstänktas eller tilltalades särskilda omständigheter beaktas, inbegripet ålder samt psykiskt och fysiskt tillstånd. I skäl 40 konstateras att anteckningsskyldigheten inte bör leda till någon ytterligare skyldighet för medlemsstaterna att införa nya mekanismer eller skapa någon ytterligare administrativ börda. Om ett avstående återkallas, bör det enligt skäl 41 inte vara nödvändigt att på nytt genomföra sådana utfrågningar eller processuella åtgärder som gjordes under den tid då personen avstod från den berörda rättigheten.
I 4 kap. 16 § i förundersökningslagen föreskrivs om skyldighet att underrätta en misstänkt om hans eller hennes rätt att anlita ett biträde som han eller hon själv väljer innan han eller hon hörs. I samband med frihetsberövande ska på grundval av 17 § i samma kapitel information om denna rättighet lämnas skriftligen. Enligt 7 kap. 10 § i förundersökningslagen ska den misstänkte före förhöret underrättas om sin rätt att anlita ett biträde som han eller hon själv väljer och om när en försvarare kan förordnas för honom eller henne, även om han eller hon redan tidigare underrättats om dessa rättigheter, såvida det inte är uppenbart ogrundat att underrätta den misstänkte om dem på nytt.
I den gällande lagstiftningen finns dock inte bestämmelser om avstående från rätten att anlita biträde (punkt 1) eller om återkallande av avståendet (punkt 3). Därför föreslås det i propositionen att 4 kap. 10 § i förundersökningslagen som gäller rätt att anlita biträde vid förundersökningen ska kompletteras till denna del.
Kraven i artikeln gäller också för förfaranden i samband med den europeiska arresteringsordern. Därför föreslås det i propositionen att det till EU-utlämningslagen ska fogas bestämmelser om avstående från rätten att anlita biträde och om återkallande av avståendet (nya 20 b §).
En bestämmelse som motsvarar punkt 2 ska fogas till 1 kap. 3 § i statsrådets förordning om förundersökning, tvångsmedel och hemligt inhämtande av information där det föreskrivs om de anteckningar som ska göras i förundersökningsprotokoll.
Artikel 10.Rätt till tillgång till försvarare i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna se till att en eftersökt person har rätt att få tillgång till en försvarare i den verkställande medlemsstaten efter det att vederbörande gripits med stöd av den europeiska arresteringsordern.
Enligt punkt 2 inbegriper denna rätt a) rätt att få tillgång till en försvarare i så god tid och på ett sådant sätt att de eftersökta personerna kan utöva sina rättigheter på ett effektivt sätt och under alla omständigheter utan ogrundat dröjsmål efter frihetsberövandet, b) rätt att träffa och kontakta den försvarare som företräder dem, c) rätten för deras försvarare att närvara och i enlighet med förfarandena i nationell rätt delta i den verkställande rättsliga myndighetens förhör av en eftersökt person. Om en försvarare deltar vid ett förhör, ska detta noteras i enlighet med det förfarande för dokumentation som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt.
Enligt skäl 42 bör personer som är föremål för förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder, dvs. eftersökta personer, ha rätt till tillgång till försvarare i den verkställande medlemsstaten, så att de kan utöva sina rättigheter på bästa möjliga sätt i enlighet med rambeslut 2002/584/RIF. Om en försvarare deltar i den verkställande rättsliga myndighetens förhör av en eftersökt person, får den försvararen i enlighet med förfarandena i nationell rätt bland annat ställa frågor, begära förtydliganden och avge yttranden. Det faktum att försvararen har deltagit i ett sådant förhör bör noteras i enlighet med det förfarande för dokumentation som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt. I skäl 43—44 konstateras om anlitande av biträde vid förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder på motsvarande sätt som det konstateras om anlitande av biträde generellt i skäl 22—23.
I 20 § i EU-utlämningslagen föreskrivs att den som begärs utlämnad har rätt att anlita ett biträde. Enligt 2 mom. ska den som begärs utlämnad förordnas en försvarare, om han eller hon begär det. Till försvararen ska betalas en skälig ersättning som fastställs av domstolen och som staten ska svara för. I fråga om förordnande av en försvarare på tjänstens vägnar samt på försvararen iakttas i övrigt i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 2 kap. i lagen om rättegång i brottmål. Enligt 20 a § i EU-utlämningslagen ska den som begärs utlämnad och som gripits eller annars påträffats i Finland utan dröjsmål underrättas om sin rätt att anlita biträde och sin rätt att få en försvarare.
Enligt 17 § 2 mom. i EU-utlämningslagen gäller i fråga om förvar i tillämpliga delar vad som föreskrivs om häktning. Den som begärs utlämnad har sålunda rätt att träffa och hålla kontakt med ett biträde på det sätt som föreskrivs i 8 kap. 1, 4, 6 och 7 § samt i 9 kap. 4 § i häktningslagen.
De ovan nämnda bestämmelserna uppfyller kraven i punkt 1 och 2 i artikeln.
Punkt 3 innehåller en hänvisningsbestämmelse till artiklarna 4, 5, 6, 7 och 9 i direktivet. Rättigheter enligt dessa artiklar ska i tillämpliga delar tillämpas på förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder i den verkställande medlemsstaten. Detsamma gäller de allmänna förutsättningarna för undantag som föreskrivs i artikel 8, om ett undantag enligt artikel 5.3 har använts.
Med stöd av 17 § 2 mom. i EU-utlämningslagen gäller i fråga om konfidentialiteten för kontakterna mellan den som begärs utlämnad och hans eller hennes biträde (artikel 4) vad som föreskrivs i 8 kap. 4 § och 7 § 3 mom. samt i 9 kap. 4 § i häktningslagen. Om rätt för den som begärs utlämnad med stöd av 16 § 2 mom. i EU-utlämningslagen och 2 kap. 4 § 2 mom. i tvångsmedelslagen att få tredje part underrättad om sitt frihetsberövande (artikel 5) gäller vad som föreskrivs i 2 kap. 2 § 2 mom. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen. I fråga om kontakter för den som begärs utlämnad med tredje parter under tiden i förvaret (artikel 6) tillämpas bestämmelserna i 8 och 9 kap. i häktningslagen. Om rätt för den som begärs utlämnad att hålla kontakt med konsulära myndigheter (artikel 7) gäller vad som föreskrivs i 9 kap. 12 § i häktningslagen.
Ovan nämnda bestämmelser uppfyller kraven i punkt 3 avseende tillämpningen av artikel 4, 5, 6 och 7. I den gällande lagstiftningen finns däremot inte bestämmelser om avstående från rätten att anlita ett biträde (artikel 9). Därför föreslås det i propositionen att det till EU-utlämningslagen ska fogas bestämmelser om detta (nya 20 b § i EU-utlämningslagen).
Enligt punkt 4 ska den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, utan ogrundat dröjsmål efter frihetsberövandet, underrätta eftersökta personer om att de har rätt att utse en försvarare i den utfärdande medlemsstaten. Försvararen i den utfärdande medlemsstaten ska ha till uppgift att bistå försvararen i den verkställande medlemsstaten genom att ge den försvararen information och råd i syfte att låta den eftersökta personen utöva sina rättigheter i enlighet med rådets rambeslut 2002/584/RIF.
Enligt punkt 5 ska den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, om eftersökta personer önskar utöva rätten att utse en försvarare i den utfärdande medlemsstaten och inte redan har en sådan försvarare, omedelbart informera den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten. Den behöriga myndigheten i den medlemsstaten ska utan ogrundat dröjsmål ge de eftersökta personerna information för att underlätta för dem att utse en försvarare där. Enligt skäl 46 kan sådan information t.ex. inbegripa en aktuell förteckning över försvarare, eller namnet på en jourhavande försvarare i den utfärdande medlemsstaten, som kan tillhandahålla information och ge råd i fall i samband med en europeisk arresteringsorder. Medlemsstaterna kan begära att vederbörande advokatsamfund upprättar en sådan förteckning.
I artikel 10.4 och 10.5 uppställs nya skyldigheter för medlemsstaterna i syfte att göra det lättare för den som begärs utlämnad att utse ett biträde också i den utfärdande medlemsstaten. Det föreslås att det i EU-utlämningslagen ska tas in motsvarande bestämmelser om de behöriga myndigheternas skyldigheter när Finland är den verkställande medlemsstaten (nya 21 b § i EU-utlämningslagen) och när Finland är den utfärdande medlemsstaten (nya 57 a § i EU-utlämningslagen).
När Finland är den verkställande medlemsstaten förordnas för den som begärs utlämnad på begäran, med stöd av 20 § i EU-utlämningslagen, en försvarare vars arvode staten ska svara för. När Finland är den ansökande medlemsstaten kan den som begärs utlämnad ha rätt till en försvarare eller ett biträde i Finland med stöd av lagen om rättegång i brottmål eller rättshjälpslagen. I dessa situationer kan staten med stöd av den gällande lagstiftningen bli skyldig att betala en försvarares eller ett biträdes arvode för att ha lämnat råd eller information enligt punkt 4 till det biträde som förordnats i den verkställande medlemsstaten.
I direktivet förutsätts dock inte att arvodet för det biträde som utses i den ansökande medlemsstaten ska betalas av statens medel. Frågan om rätt för den som begärs utlämnad att i den ansökande medlemsstaten få ett biträde som ersätts med statliga medel behandlas för närvarande under de pågående förhandlingarna om ett direktiv om rättshjälp för frihetsberövade (U 1/2014 rd, LaUU 5/2014 rd och LaUU 11/2015 rd). I samband med genomförandet av det nämnda direktivet ska det bedömas, om det finns behov att komplettera den gällande regleringen om rättshjälp som betalas av statliga medel för de situationer där Finland är den ansökande medlemsstaten.
Enligt punkt 6 ska den eftersökta personens rätt att utse en försvarare i den utfärdande medlemsstaten inte påverka de tidsfrister som anges i rambeslut 2002/584/RIF eller den verkställande rättsliga myndighetens skyldighet att inom ramen för dessa tidsfrister och under de villkor som fastställts enligt det rambeslutet avgöra om personen ska överlämnas. I skäl 47 preciseras det att dessa tidsfrister bör respekteras även om eftersökta personer bör kunna utöva sina rättigheter enligt direktivet i full utsträckning vid förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder.
Punkt 6 förutsätter inte ändringar i lagstiftningen.
Artikel 11.Rättshjälp. Enligt artikeln ska direktivet inte påverka tillämpningen av nationell lagstiftning om rättshjälp, som ska vara tillämplig i enlighet med stadgan och Europakonventionen. I skäl 48 konstateras det i detta hänseende att medlemsstaterna, i avvaktan på en unionsakt om rättshjälp, bör tillämpa sin nationella lagstiftning om rättshjälp, som bör överensstämma med stadgan, Europakonventionen och Europadomstolens rättspraxis.
Artikeln förutsätter inte ändringar i lagstiftningen.
Artikel 12.Rättsmedel. Enligt punkt 1 ska misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden liksom personer som är eftersökta vid förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder ha tillgång till effektiva rättsmedel enligt nationell rätt, om rättigheterna enligt direktivet har åsidosatts. I skäl 49 konstateras att medlemsstaterna, i enlighet med principen om effektiv unionsrätt, bör införa lämpliga och effektiva rättsmedel till skydd för de rättigheter som gäller för enskilda enligt direktivet.
Enligt punkt 2 ska medlemsstaterna, utan att det påverkar nationella bestämmelser och system för bevistillåtlighet, se till att man i straffrättsliga förfaranden vid bedömningen av uttalanden som misstänkta eller tilltalade har gjort eller av bevis som upptagits med åsidosättande av deras rätt till försvarare eller när ett undantag från denna rätt har beviljats i enlighet med artikel 3.6 iakttar rätten till försvar och ser till att rätten till en rättvis rättegång respekteras.
Enligt skäl 50 bör man i detta sammanhang beakta rättspraxis från Europadomstolen, genom vilken det har fastställts att rätten till försvar i princip oåterkalleligen kommer att skadas om komprometterande uttalanden som har gjorts under polisförhör utan tillgång till en försvarare används för att nå en fällande dom. Detta bör inte hindra utnyttjande av uttalanden för andra ändamål som är tillåtna enligt nationell lagstiftning, t.ex. behovet av att brådskande utföra undersökningar för att undvika att andra brott begås eller att det uppstår allvarliga negativa följder för andra personer eller ändamål kopplade till ett akut behov att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen äventyras där rätten till tillgång till försvarare eller en försening av undersökningen oåterkalleligen skulle skada pågående undersökningar gällande ett allvarligt brott. Dessutom bör detta inte påverka nationella bestämmelser eller system för bevistillåtlighet, och inte heller hindra medlemsstaterna från att bibehålla ett system genom vilket alla befintliga bevis kan åberopas i en domstol eller inför en domare, utan att dessa bevis separat eller på förhand har bedömts med avseende på tillåtlighet.
I 17 kap. 25 § i rättegångsbalken som trädde i kraft vid ingången av år 2016 finns bestämmelser om förbud mot utnyttjande av bevis. I 2 mom. finns en bestämmelse med ett förbud mot utnyttjande av bevis avseende skyddet mot självinkriminering och i 3 mom. finns en allmän bestämmelse om utnyttjande av bevis som fåtts på ett lagstridigt sätt. Enligt 3 mom. får domstolen utnyttja sådana bevis, om det inte äventyrar genomförandet av en rättvis rättegång med hänsyn till ärendets natur, hur allvarlig den rättskränkning som hänför sig till sättet att skaffa beviset var, hur sättet att skaffa beviset påverkar dess tillförlitlighet, bevisets betydelse för avgörandet av målet och övriga omständigheter. Enligt regeringens proposition RP 46/2014 rd (s. 90) har skydd mot självinkriminering ett nära samband med frågan om ordnande av försvar och i synnerhet med frågan om tillgång till biträde som artikel 6.3 c i Europakonventionen gäller. Om det i första hand är fråga om en kränkning som gäller ordnande av försvar, avgörs förbudet mot utnyttjande med stöd av 3 mom.
Möjligheten att utnyttja bevis som fåtts genom en kränkning av rättigheten att anlita biträde eller yttranden från en misstänkt eller åtalad som fåtts på samma sätt avgörs från fall till fall med beaktande utöver den nationella lagstiftningen av internationella förpliktelser som gäller de mänskliga rättigheterna och som är bindande för Finland och i synnerhet Europadomstolens rättspraxis på så sätt att rätten till försvar och rättvis rättegång respekteras på det sätt som även avses i direktivet (se t.ex. HD 2013:25).
Kränkningar av rättigheter som gäller anlitande av biträde kan sålunda åberopas när ett brottmål handläggs i domstol. Domstolen kan låta bli att utnyttja ett bevis, om utnyttjandet äventyrar genomförandet av en rättvis rättegång.
Över förundersökningsmyndighetens förfarande får anföras förvaltningsklagan hos beslutsfattarens chef eller klagomål till laglighetsövervakaren. Ärendet kan också föras till åklagaren för behandling. Åklagaren har med stöd av 5 kap. 2 § 1 mom. i förundersökningslagen rätt att genom framställningar och förordnanden styra förundersökningsmyndigheternas verksamhet.
I 15 kap. i häktningslagen och i 17 kap. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen föreskrivs om möjlighet att begära omprövning av och anföra besvär över beslut bl.a. om kvarhållande av brev eller postförsändelser samt om besöksförbud. I 4 kap. i tvångsmedelslagen föreskrivs om rättsmedel vid begränsning av kontakter.
Ovan nämnda bestämmelser uppfyller kraven i artikeln avseende tillgängliga rättsmedel och artikeln förutsätter således inte några ändringar i lagstiftningen.
Artikel 13.Utsatta personer. Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att hänsyn tas till utsatta misstänktas eller tilltalades särskilda behov vid tillämpningen av direktivet. Enligt skäl 51 bör åklagarmyndigheter, brottsbekämpande myndigheter och rättsliga myndigheter därför underlätta sådana personers effektiva utövande av de rättigheter som anges i direktivet, t.ex. genom att ta hänsyn till varje potentiell utsatthet som påverkar deras förmåga att utöva rätten till tillgång till försvarare och rätten att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och genom att vidta lämpliga åtgärder för att garantera dessa rättigheter.
Flera gällande bestämmelser ger uttryck för kraven i artikeln. I 2 kap. 1 § i lagen om rättegång i brottmål finns bestämmelser om situationer där en försvarare ska förordnas för en misstänkt på tjänstens vägnar. Detta ska göras bl.a. när den misstänkte inte klarar av att försvara sig själv eller när en misstänkt är under 18 år och saknar försvarare, om det inte är uppenbart att han eller hon inte behöver en försvarare. I rättshjälpslagen finns bestämmelser om rättshjälp.
Enligt 4 kap. 10 § i förundersökningslagen ska förundersökningsmyndigheten med hänsyn till de omständigheter som hänför sig till det brott som utreds, utredningen av brottet och personen i fråga se till att en parts rätt att anlita biträde faktiskt tillgodoses när parten önskar det eller när garantierna för en rättvis rättegång kräver det.
Också vissa allmänna principer i förundersökningslagen ger uttryck för artikelns strävan efter att beakta utsatta personers specialbehov. Enligt proportionalitetsprincipen ska en förundersökningsåtgärd och det ingripande i en persons rättigheter som den innebär vara försvarliga i relation till det brott som utreds, behovet av att utreda ärendet i fråga samt ålder, hälsa och andra motsvarande omständigheter som gäller den person som är föremål för åtgärden och övriga omständigheter som inverkar på saken (4 kap. 4 §). Enligt principen för minsta olägenhet får det vid förundersökning inte ingripas i någons rättigheter i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att syftet med förundersökningen ska kunna nås och en förundersökningsåtgärd ska vidtas så att ingen i onödan orsakas skada eller olägenhet (4 kap. 5 §). Enligt finkänslighetsprincipen ska parterna och andra som deltar i förundersökningen behandlas finkänsligt (4 kap. 6 §). I 4 kap. 7—8 § i förundersökningslagen finns bestämmelser om bemötande av barn (personer under 18 år) vid förundersökning och om förordnande av intressebevakare för barn. I 7 kap. 14—16 § finns bestämmelser om rollen vid förhör för lagliga företrädare för omyndiga. I 7 kap. 3 och 4 § finns bestämmelser om förhör med berusade och med personer med rubbat sinnestillstånd. I 5 § i samma kapitel finns en allmän bestämmelse om bemötande av den som förhörs.
Artikeln förutsätter inte ändringar i lagstiftningen.
Artikel 14.Klausul om bevarande av skyddsnivån. Enligt artikeln ska ingenting i direktivet ses som en begränsning av eller ett avsteg från rättigheter och rättssäkerhetsgarantier som följer av stadgan, Europakonventionen, eller andra relevanta bestämmelser i internationell rätt eller i rätten i en medlemsstat som erbjuder en högre skyddsnivå. I skäl 53 konstateras att medlemsstaterna bör se till att bestämmelserna i direktivet, när de motsvarar rättigheter som garanteras av Europakonventionen, tillämpas i konsekvens med rättigheterna i konventionen och så som de utvecklats genom Europadomstolens rättspraxis. I skäl 54 konstateras att direktivet fastställer minimiregler och att medlemsstaterna får utvidga de rättigheter som fastställs i direktivet för att därigenom erbjuda en högre skyddsnivå. Sådana högre skyddsnivåer bör inte utgöra något hinder för det ömsesidiga erkännandet av rättsliga avgöranden som dessa minimiregler är avsedda att underlätta. Skyddsnivån bör aldrig understiga de normer som anges i stadgan och Europakonventionen, så som dessa tolkas i rättspraxis från domstolen och Europadomstolen.
Artikeln förutsätter inte ändringar i lagstiftningen.