Skatteförvaltningen skickade våren 2019 ut fastighetsskattsedlar som innebar chockhöjda fastighetsskatter för många skärgårdsbor. Orsaken till chockhöjningarna var en revidering som Skatteförvaltningen gjorde av sitt fastighetsregister. I och med revideringen har fastighetsskatt införts på många obebodda och obrukbara kobbar och skär. Dessa kobbar och skär klassificeras nu som byggmark och skatteförvaltningen har värderat dem enligt de vid värdering av byggmark tillämpliga s.k. kommunspecifika tomtpriskartorna. För många fastighetsägare innebar det nya skattebeslutet en ökning på upp till 15 000 procent. Detta har inneburit att fastighetsskatten har ökat flera tusen euro och i vissa fall med över 10 000 euro.
Problemet ligger i att Skatteförvaltningen har valt en värderingsmetod som kategoriskt leder till de högsta tänkbara värderingsskatterna. Denna värderingsmetod har även använts i sådana fall där ikraftvarande generalplan inte överhuvudtaget tillåter byggande. Fastighetsskatter har införts på sådan mark som inte utgör byggmark, där bland även fastigheter inom naturskyddsområden.
Kobbar och skär som hör till naturskyddsområden saknar marknadsvärde i och med skyddsbegränsningarna. Dessa fastigheter kan inte bebyggas och inte heller användas för att utöva jord- och skogsbruk på dem. Det existerar ingen marknad för fastighetsägaren att bli av med dessa kobbar och skär. I och med skyddsbegränsningarna är det ingen som vill köpa dem.
Att fastighetsskatter införts på sådan mark som inte utgör byggmark strider mot 29 § 4 mom. värderingslagen som ger skatteförvaltningen rätt att fastställa värderingsgrunden endast för byggmark. I 15 § fastighetsskattelagen stadgas att fastighetens beskattningsvärde bestäms i enlighet med 5 kap. värderingslagen.
Dessa extrema höjningar är inte påtvingade av lagen, utan det handlar helt och hållet om en myndighetsinitierad revidering av lagtolkningen på ett för den skattskyldige extremt ofördelaktigt sätt som dessutom står i strid med värderingslagens 29 § 1 och 4 mom.
I 29 § 1 mom. värderingslagen stadgas att fastighetens beskattningsvärde skall bestämmas utgående från fastighetens användningsändamål, byggrätt, läge, trafikförbindelser, lämplighet för byggande och hur långt de kommunaltekniska arbetena framskridit samt den skäliga prisnivå som har konstaterats på basis av de priser som på den fria marknaden under normala förhållanden har betalats på orten för fastigheter vilka till sin art och sitt läge är jämförbara.
Skatteförvaltningen försvarar beslutet med att man är tvungen att använda schablonmässiga förfaranden för att beskattningen av alla tusentals fastigheter i Finland ska ske på rättvisa grunder. Enligt skatteförvaltningen beaktas fastighetens användningsändamål, byggrätt och lämplighet för byggande vid fastställande av fastighetsskatten i den mån skatteförvaltningen har information om dessa. Naturskyddsområden och fastigheters byggrätt går att utreda genom fastställda generalplaner. Skatteförvaltningen torde ha tillgång till dessa uppgifter.
I och med uppståndelsen kring de chockhöjda fastighetsskatterna har fastighetsägare getts omfattande besvärsrätt. Flertalet fastighetsvärden har korrigerats med upp till 10 000 euro. Det här vittnar om att höjningarna är alldeles oproportionellt stora i jämförelse med deras korrekta värde. Det är förståeligt att ett massförfarande krävs i dylika situationer men det är ohållbart att systemet ska bygga på att den skatteskyldige individen ska yrka på rättelse, då det bevisligen finns brister i det schablonmässiga förfarandet.
Det här förfarandet har lett till att flertalet skattskyldiga måste ta till dyr juridisk expertis för att rätta till skattemyndigheternas självinitierade tolkning som myndigheten själv är medveten om att i många fall är felaktig. Till grunderna för god förvaltning hör principen om skydd för berättigade förväntningar. Det här innebär framför allt skydd för individen gentemot det allmänna och ger individen rätt att förvänta sig att myndigheterna handlar korrekt och felfritt. Denna princip efterföljs inte i detta fall.