Uppgifterna i kreditupplysningsregistren kan vara mycket känsliga, eftersom de ger en sammanställning över en persons ekonomiska ställning och eftersom uppgifterna ofta används som beslutsunderlag i samband med låne- eller kreditansökningar samt tecknandet av hyresavtal eller abonnemangstjänster. 

Bolag som opererar på kreditupplysningsmarknaden sköter dock inte formellt en offentlig förvaltningsuppgift och därför tillämpas till exempel inte språklagen, utan kreditupplysningslagen. 

En kreditupplysningstjänst ligger ändå ganska nära en offentlig förvaltningsuppgift, vilket syns bland annat i kreditupplysningslagens 32 §, där det står att en registrerad har rätt att i ett ärende som gäller insynsrätt eller rättelse använda sitt modersmål, antigen finska eller svenska, samt att få handlingarna på detta språk. 

Vidare står i kreditupplysningslagens 10 § att den som bedriver kreditupplysningsverksamhet på begäran i enskilda fall mot skälig ersättning ska lämna ut kreditupplysningar. Med andra ord ska ett kreditupplysningsföretag kunna lämna ut kreditupplysningsuppgifter på båda inhemska språken och de har rätt att kräva skälig ersättning för tjänsten, oavsett språk på intyget. 

Flera kreditupplysningsbolag erbjuder ett gratis intyg per år, men ofta endast på finska. En svenskspråkig version behöver man ofta betala för eller så är informationen om beställningsförfarandet så pass dold att det för en svenskspråkig är mycket svårt att hitta i praktiken. 

Trots att man i kreditupplysningslagen försökt göra de svensk- och finskspråkiga kreditupplysningstjänsterna jämlika, uppkommer alltså skillnader i praktiken eftersom kreditupplysningsregistren inte formellt är en offentlig förvaltningsuppgift och språklagen därför inte tillämpas. 

Med tanke på kreditupplysningsuppgifternas känslighet och den utsträckning de kan påverka en privatpersons vardag är det mycket viktigt att svensk- och finskspråkiga också i praktiken har jämlik tillgång till intyg från kreditupplysningsregistren. Detta kunde förverkligas genom att göra kreditupplysningsregistren till en offentlig förvaltningsuppgift, vilket även Justitieombudsmannen anser.