Allmänt

Syftet med propositionen är att förtydliga bestämmelserna om boendeutgifter i lagen om utkomststöd (1412/1997), minska utgifterna för utkomststödet och förbättra incitamenten för sysselsättning. 

I propositionen föreslås det att 7 a § i lagen om utkomststöd, som gäller godtagbara boendeutgifter inom utkomststödet, ändras så att bestämmelserna om godkännande av boendeutgifter blir mer exakta och att det ska föreskrivas om de boendeutgifter som ska beaktas till behövligt belopp (den så kallade boendenormen) genom förordning av statsrådet. Enligt propositionen ska den som ansöker om utkomststöd anvisas att skaffa en förmånligare bostad inom tre månader, om boendeutgifterna överstiger det belopp som kan anses vara behövligt. Tidsfristen kan förlängas av grundad anledning. Efter den utsatta tiden godkänns boendeutgifterna till ett belopp som motsvarar boendenormen. Sökanden anvisas inte till att skaffa en förmånligare bostad och boendeutgifterna beaktas till fullt belopp, om sökanden har en i lagen angiven särskild grund för att bo kvar i den nuvarande bostaden. 

I lagförslaget finns till skillnad från den gällande lagen ingen bestämmelse enligt vilken boendeutgifterna beaktas till sitt fulla belopp om den som ansöker om utkomststöd inte har haft någon reell möjlighet att på sin bostadsort skaffa en bostad som i fråga om kostnaderna överensstämmer med boendenormen. Enligt propositionen (s. 16) måste en person som ansöker om utkomststöd och som inte har någon i lagen avsedd särskild grund för boendeutgifter som överstiger boendenormen antingen hitta en förmånligare bostad eller ge avkall på sin övriga konsumtion för att kunna fortsätta att bo i en dyrare bostad. 

Enligt propositionen (s. 15) minskar den föreslagna regleringen utgifterna för det grundläggande utkomststödet med 9—12 miljoner euro 2024 och med cirka 21,5—24,5 miljoner euro per år under perioden 2025—2027. Utgifterna för det grundläggande utkomststödet uppgick 2022 till sammanlagt 758,8 miljoner euro. Hälften av utgifterna för det grundläggande utkomststödet betalas av staten och hälften av kommunerna. I propositionen bedöms inte beloppet av de merkostnader som det ökade behovet av socialt arbete och kompletterande utkomststöd medför för välfärdsområdena. Välfärdsområdena svarar för kostnaderna för det kompletterande utkomststödet inom ramen för ordnandet av social- och hälsovården. 

Enligt propositionen (s. 18) bedöms de föreslagna ändringarna stärka sysselsättningen med drygt 1 000 personer, men det är enligt sakkunnigutfrågningen mycket osäkert om det målet kommer att nås. Uppskattningen har gjorts med Statistikcentralens så kallade SISU-mikrosimuleringsmodell, där man inte beaktar att de som får utkomststöd ofta möter många överlappande eller samtidiga hinder som försvårar försörjningen och sysselsättningen. 

Social- och hälsovårdsutskottet ställer sig bakom propositionens syften och tillstyrker lagförslaget med de ändringsförslag som föreslås i detta betänkande och som främst följer av grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 11/2023 rd). Social- och hälsovårdsutskottet ser det inte som ändamålsenligt att onödigt stora boendeutgifter betalas med utkomststöd, som är tänkt att utgöra ett stöd i sista hand, om stödtagaren har en verklig möjlighet att flytta till en förmånligare bostad. Trots preciseringen av regleringen vill utskottet betona att utkomststödet, till följd av att det beviljas efter prövning och i sista hand, alltid är förknippat med en skälighetsprövning som är bunden till sökandens individuella situation. Utskottet betonar därför i linje med grundlagsutskottets utlåtande (stycke 9) att den föreslagna regleringen om beaktande av boendeutgifterna ska tillämpas med respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna och särskilt med beaktande av barnets bästa. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande (stycke 2—4) framför allt bedömt den föreslagna regleringen med avseende på 19 § 1 mom. i grundlagen. Enligt momentet har alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Till ett sådant stöd hör till exempel att se till att den stödbehövande får den föda och har möjlighet till sådant boende som är en förutsättning för att hälsan och livskraften ska bevaras. 

Grundlagsutskottet har ansett att utkomststödet kan betraktas som en garanti för den försörjning och omsorg som enligt 19 § 1 mom. i grundlagen krävs för ett människovärdigt liv i den mån stödet ges ut i pengar. Utkomststödet och den försörjning som behövs för ett människovärdigt liv i den mening som avses i 19 § 1 mom. i grundlagen kan dock inte likställas med varandra. Grundlagsutskottet har konstaterat att man med hjälp av utkomstskyddssystemet har velat trygga en socialt acceptabel levnadsstandard, som i de flesta fall går utöver den rättighet som garanteras i 19 § 1 mom. i grundlagen. 

De som får utkomststöd har enligt grundlagsutskottet, trots 19 § 1 mom. i grundlagen, också skyldigheter, och skyldigheten att jämka boendekostnaderna är inte i sig problematisk. Enligt grundlagsutskottets utlåtande kan lagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning, om bemyndigandet att utfärda förordning preciseras och om regleringen ändras så att de särskilda grunderna ska bedömas genom rättsligt bunden prövning. 

Utgångspunkter för och konsekvenser av regleringen

Utkomststödet är ett ekonomiskt stöd inom socialvården som beviljas i sista hand och syftet med det är att trygga en persons och familjs utkomst och främja möjligheterna att klara sig på egen hand. Med hjälp av utkomststödet tryggas minst den oundgängliga utkomst som en person och familj behöver för ett människovärdigt liv. Utkomststödet består av grundläggande utkomststöd, som beviljas av Folkpensionsanstalten, samt kompletterande och förebyggande utkomststöd, som beviljas av välfärdsområdet. 

Utskottet noterar att man kan utgå från att de som får utkomststöd har låga inkomster och därför är ekonomiskt utsatta. De föreslagna ändringarna påverkar därmed försörjningen för utsatta personer. De som har rätt till utkomststöd har ingen nämnvärd flexmån i sin ekonomi, eftersom rätten till stödet bland annat förutsätter att personens andra inkomstkällor ska användas först. 

Enligt propositionen (s. 7) fick år 2022 totalt 251 958 hushåll grundläggande utkomststöd som utbetalas av Folkpensionsanstalten. I dessa hushåll bodde 355 426 personer, det vill säga 6,4 procent av hela befolkningen. I mars 2023 bodde 56 803 hushåll av stödtagarna enligt propositionen (s. 14) i en hyresbostad vars boendeutgifter översteg de boendeutgifter som Folkpensionsanstalten ansett behövliga. Av dessa beaktas boendeutgifterna dock till fullt belopp för 40 116 hushåll. Enligt propositionen har en del av dessa hushåll dock enligt den föreslagna regleringen en särskild grund för att fortsätta att bo i en bostad som överstiger boendenormen. Utifrån propositionens konsekvensbedömning kan man därför inte sluta sig till hur många hushåll som påverkas av de föreslagna ändringarna, och propositionen specificerar inte hur konsekvenserna fördelar sig mellan olika typer av hushåll. 

Utifrån propositionens konsekvensbedömningar (tabell, s. 15) kan de föreslagna ändringarna dock ha stor inverkan på den ekonomiska ställningen för hushåll som inte har någon särskild grund att bo i en bostad vars boendeutgifter överstiger den boendenorm som anges genom förordning. Enligt propositionen överskreds de behövliga boendeutgifterna med i genomsnitt 95,47 euro i mars 2023. Social- och hälsovårdsutskottet vill liksom grundlagsutskottet (stycke 16) framhålla att konsekvensbedömningarna i propositionen är kortfattade och allmänt hållna. Grundlagsutskottet har konstaterat att de grundläggande fri- och rättigheterna är individuella, vilket i fråga om konsekvensbedömningen innebär att särskild uppmärksamhet ska fästas vid de fall där de negativa konsekvenserna är som störst, även om antalet sådana fall eventuellt är lågt (GrUU 51/2017 rd, s. 4). 

Grundlagsutskottet noterar i sitt utlåtande (stycke 12) dessutom att förslaget inte innehåller bestämmelser som anknyter till rätten enligt 9 § i grundlagen att välja bostadsort, exempelvis bestämmelser som avgränsar skäligheten i fråga om pendlingsregion (se t.ex. GrUU 11/2010 rd, s. 3). Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att tolkningen av den föreslagna regleringen fortfarande bör utgå från att sökanden i regel ska anvisas att söka bostad på sin boningsort eller i dess närområden. Den sökande ska då i det nya området kunna trygga sin försörjning och klara sig på egen hand på samma sätt som på den tidigare boningsorten. Förutsättningarna och utgångspunkterna för att flytta längre bort från sin boningsort kan variera bland de sökande. Därför bör man för varje enskild sökande och dennes familj försöka hitta ett område som ger naturliga förutsättningar att som tidigare leva i den vanliga omgivningen. Det inbegriper möjligheter till arbete och sociala relationer. Begreppet närområde kan omfatta till exempel etablerade upptagningsområden i närheten av kommungränserna. 

Utskottet betonar dock att det i propositionen anges (s. 24) att en grundad anledning för att förlänga tidsfristen för att skaffa en förmånligare bostad är att sökanden inte lyckas skaffa en sådan bostad i sin boendekommun. 

Utfärdande av bestämmelser om behövliga boendeutgifter genom förordning

Enligt propositionen ska bestämmelser om det behövliga beloppet av sökandens boendeutgifter utfärdas genom förordning av statsrådet utifrån utvecklingen av genomsnittet av de boendeutgifter som mottagarna av Folkpensionsanstaltens grundläggande utkomststöd uppgett för Folkpensionsanstalten och som justeras årligen. För närvarande har Folkpensionsanstalten i sina egna anvisningar fastställt det behövliga beloppet av boendeutgifter. Det av Folkpensionsanstalten fastställda behövliga beloppet av boendeutgifter bygger på den boendenorm som tillämpades i kommunerna 2016. Folkpensionsanstalten justerar boendenormen varje år utifrån de hyror som de sökande uppgett. 

Grundlagsutskottet förutsätter i sitt utlåtande (stycke 6) att bemyndigandet att utfärda förordning i 7 a § av orsaker som beror på 80 § i grundlagen måste preciseras så att grunderna för fastställande av boendeutgifterna tydligare framgår av lagen än vad som nu föreslås. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser det vara viktigt att det behövliga beloppet av boendeutgifter som fastställs genom förordning läggs på en nivå som så väl som möjligt motsvarar den faktiska nivån på boendeutgifterna i kommunen. Det behövliga beloppet bör också följa utvecklingen av boendeutgifterna, så att de som ansöker om utkomststöd har en faktisk möjlighet att på sin bostadsort hitta en bostad som motsvarar boendenormen. 

Utskottet föreslår att bemyndigandet att utfärda förordning preciseras på det sätt som närmare beskrivs nedan i detaljmotiveringen så att det tydligare framgår att det behövliga beloppet av boendeutgifter fastställs kommunvis och utifrån familjens storlek. Utskottet föreslår att det belopp av boendeutgifter som kan anses behövligt och som föreskrivs genom förordning ska fastställas utifrån de genomsnittliga boendeutgifterna för dem som får utkomststöd och dem som får allmänt bostadsbidrag. Dessutom ska det belopp av boendeutgifter som kan anses behövligt justeras minst en gång per år så att de motsvarar förändringen i boendeutgifterna för mottagare av utkomststöd och mottagare av allmänt bostadsbidrag. Utskottet betonar att boendeutgifterna vid behov ska ses över oftare än en gång per år, om det visar sig att utgifterna ökar till exempel till följd av en oförutsedd kris som energikrisen. 

Beaktande av boendeutgifter av särskild grund

I 7 a § 3 mom. i lagen om utkomststöd föreslås bestämmelser om situationer där boendeutgifterna kan beaktas till fullt belopp den tid den särskilda grund som anges närmare i momentet föreligger. Sådana särskilda grunder hänför sig i bestämmelsen exempelvis till barnets bästa, tillgodoseendet av ett barns umgängesrätt enligt avtal om vårdnad om barn, sökandens eller dennas familjemedlems svaga hälsotillstånd, funktionsnedsättning eller ålder. Folkpensionsanstalten har enligt propositionen tillämpat motsvarande särskilda grunder i sin egen tillämpningspraxis, och flertalet av dem tas nu in i lagen. 

Grundlagsutskottet (stycke 7) anser att beaktandet av de grunder som nämns i bestämmelsen är av betydelse med tanke på regleringens proportionalitet. Med beaktande av sambanden mellan lagstiftningen om utkomststöd och 19 § 1 mom. i grundlagen och av att den föreslagna undantagsbestämmelsen i 3 mom. är av stor betydelse för stödmottagarna ska dock enligt grundlagsutskottets utlåtande myndighetens prövning av beaktandet av grunderna enligt 3 mom. 1—6 punkten utgöra rättsligt bunden prövning. Dessutom förutsätter grundlagsutskottet i sitt utlåtande att regleringen förtydligas så att det framgår att boendeutgifter som saknar en koppling till en särskild grund inte behöver godkännas med stöd av den föreslagna bestämmelsen, vilket konstateras i propositionens specialmotivering. Grundlagsutskottet noterar att 19 § 1 mom. i grundlagen inte medför någon skyldighet att beakta boendeutgifter till vilket pris som helst. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår med anledning av grundlagsutskottets utlåtande att bestämmelsen ändras på det sätt som närmare beskrivs nedan i detaljmotiveringen. Det föreslås att den ordalydelse i det föreslagna 3 mom. som hänsyftar till ändamålsenlighetsprövning ändras så att de särskilda grunderna ska beaktas. Dessutom föreslår utskottet att regleringen förtydligas utifrån grundlagsutskottets utlåtande så att endast boendeutgifter som hänför sig till särskilda grunder godkänns. 

Enligt föreslagna 3 mom. 1 punkten kan som särskild grund vara barnets bästa då ett barn bor i samma hushåll som sökanden. Enligt specialmotiveringen kan man beakta olika faktorer som påverkar barnets bästa och som talar för att familjen ska bo kvar i den nuvarande bostaden. Som exempel lyfter man fram att barnet inte ska behöva byta skola eller plats för småbarnspedagogik och barnets stödnätverk. 

Enligt propositionen (s. 16) bibehålls tillämpningen på denna punkt så gott som oförändrad. Utskottet framhåller i likhet med grundlagsutskottet (stycke 9) att bestämmelsen måste tolkas med respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna och särskilt med beaktande av barnets bästa enligt artikel 3 i konventionen om barnets rättigheter. Barnets bästa ska alltså beaktas också vid bedömningen av om det föreligger andra särskilda grunder än de som avses i punkt 1. Utskottet anser det viktigt att bevaka vilka konsekvenser bestämmelserna om godkännande av boendeutgifter har för livet för barn och barnfamiljer som får utkomststöd. Sakkunniga har framfört att ofta återkommande flyttningar i sig är en faktor som försämrar barnens välbefinnande. 

Enligt 2 punkten är en särskild grund det behov av extrautrymme som föranleds av särskild vård av sökanden eller sökandens familjemedlem eller av sökandens eller familjemedlemmens funktionsnedsättning, eller ändringar som gjorts i bostaden med anledning av funktionsnedsättning. 

Enligt 3 punkten är en särskild grund det behov av bostadsutrymme som föranleds av tillgodoseendet av ett barns umgängesrätt enligt ett avtal som fastställts av ett kommunalt organ eller ett välfärdsområde, eller genom ett domstolsbeslut samt behov av bostadsutrymme som föranleds av ordnandet av umgänge med ett barn som placerats utom hemmet eller omhändertagits med stöd av barnskyddslagen (417/2007). Utskottet betonar den princip som nämns i specialmotiveringen (s. 23), nämligen att de situationer där barnets boende har ordnats som växelvist boende ska beaktas. Avsikten är inte att ändra etablerad tillämpningspraxis i fråga om barn i växelvist boende. Vid tillämpningen av bestämmelsen ska dessutom barnets bästa beaktas särskilt. 

I 4 punkten anges som särskild grund sökandens eller dennas familjemedlems svaga hälsotillstånd, av någon annan orsak nedsatta funktionsförmåga eller ålder över 80 år. I specialmotiveringen (s. 23) har åldersgränsen motiverats med att forskning visar att funktionsförmågan hos äldre personer ofta försvagas kraftigt uttryckligen efter 80 års ålder. Utskottet anser att en hög ålder i sig är en motiverad särskild grund för att beakta boendeutgifter som överskrider boendenormen, men anser det inte ändamålsenligt att på lagnivå föreskriva om en ovillkorlig åldersgräns. Utskottet föreslår därför att bestämmelsen ändras på det sätt som närmare beskrivs nedan i detaljmotiveringen genom att hänvisa till hög ålder. Allmäntillståndet kan av individuellt betingade skäl försämras redan före 80 års ålder. Dessutom kan en exakt angiven åldersgräns visa sig vara alltför absolut också för den efterlevande maken eller makan, om en make eller maka som fyllt 80 år avlider och den efterlevande är äldre men något under 80 år. 

Enligt 5 punkten är en grund att sökanden bor i en bostad som omfattas av boendeservice som ordnas av välfärdsområdet. 

Enligt 6 punkten kan en särskild grund också vara någon annan med 1—5 punkten jämförbar grundad anledning. Utskottet anser det vara nödvändigt att man i den tämligen detaljerade förteckningen över särskilda grunder också lämnar rum för prövning i enskilda fall. Utskottet noterar dock att motiveringens exempelfall endast gäller relativt svåra situationer som ofta också förutsätter samarbete med socialvården. Å andra sidan sägs det i motiven att det också kan finnas andra exceptionella livssituationer där det inte är skäligt att förutsätta att sökanden ska skaffa en ny bostad. Utskottet tolkar motiveringen så att det inte är ett absolut krav att begära ett utlåtande av socialvården. 

Enligt grundlagsutskottets uppfattning (stycke 12) kan den föreslagna regleringen åtminstone i enskilda fall leda till en oskälig situation för den sökande. Det kan enligt grundlagsutskottet också bli så att undantagsgrunderna i det föreslagna 7 a § 3 mom. inte blir tillämpliga på omständigheter som hänför sig exempelvis till sysselsättning eller en särskild livssituation och som gör det oskäligt att flytta från orten. 

Social- och hälsovårdsutskottet betonar att Folkpensionsanstalten, trots den preciserade regleringen om boendeutgifter, är skyldig att vid beviljande av grundläggande utkomststöd och bedömning av vilka boendeutgifter som kan godkännas göra en till socialvården anknuten individuell prövning som grundar sig på klientens förhållanden och stödbehov. 

För att förhindra sådana oskäliga situationer i enskilda fall som bland annat grundlagsutskottet identifierat konstaterar utskottet att man vid tolkningen av 6 punkten bör tillämpa den individuella skälighetsprövning som hör till utkomststödet. Därför kan också en situation där sökandens livssituation inte kräver utredning av socialvården, men flyttningen annars kan anses oskälig utgöra en med 1—5 punkten jämförbar grundad anledning. Det kan enligt utskottet till exempel vara fråga om ett stabilt anställningsförhållande, i det fall att den sökande måste säga upp sig om han eller hon flyttar från orten och bedöms ha svårt att få nytt arbete, tryggande av boendet för en person som behöver krävande stöd för övergången till vuxenlivet eller eftervård inom barnskyddet, ordnande av vårdansvaret för en närstående som är beroende av personen eller flera kumulativa faktorer som hänför sig till personens livssituation och som sammantaget gör situationen så svår att det inte är skäligt att förutsätta flyttning. 

Utskottet betonar också att man vid verkställigheten av lagen måste beakta att alla klienter inte kan lägga fram behövliga särskilda grunder på grund av nedsatt funktionsförmåga, bristande skriv- och läskunnighet eller någon annan motsvarande orsak. Folkpensionsanstalten ska därför vid behov också på eget initiativ ta en aktiv roll i utredningen av om det finns särskilda grunder och hjälpa sökanden att lämna utredningar. 

Skyldighet att skaffa en förmånligare bostad inom en tidsfrist

I 7 a § 4 mom. i lagen om utkomststöd föreslås bestämmelser om anskaffning av en förmånligare bostad och en tidsfrist för detta. Om boendeutgifterna för den som ansöker om utkomststöd överskrider det belopp som kan anses behövligt i sökandens boendekommun enligt 2 mom., ska sökanden enligt förslaget anvisas att skaffa en förmånligare bostad. Sökanden ska ges en tidsfrist på tre månader att skaffa sig en förmånligare bostad. Folkpensionsanstalten ska under denna tid beakta stödmottagarens boendeutgifter till deras fulla belopp. 

Tidsfristen kan enligt bestämmelsen förlängas av grundad anledning. Enligt specialmotiveringen är det närmast yttre faktorer som kan utgöra en sådan grundad anledning, till exempel en allvarlig kris som orsakar en plötslig förändring i livet, såsom en närståendes död som det tar tid att anpassa sig till, eller om sökanden trots aktiva försök inte har lyckats hitta en förmånligare bostad i sin boendekommun och ingen sådan bostad har kunnat erbjudas sökanden inom tidsfristen på tre månader. 

Enligt propositionen ska Folkpensionsanstalten dessutom vid behov anvisa sökanden att ta kontakt med kommunen för att reda ut bostadsfrågan. Enligt specialmotiveringen (s. 24) kan sökanden i praktiken anvisas till boenderådgivningen i kommunerna och vid behov också till socialvården i välfärdsområdet, om han eller hon enligt Folkpensionsanstaltens bedömning inte klarar av att förstå varför han eller hon behöver skaffa sig en förmånligare bostad samt om ett godkännande av boendeutgifterna till behövligt belopp i stället för till fullt belopp med tanke på klientens helhetssituation så gott som omedelbart skulle leda till obetalda hyror. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att tidsfristen på tre månader för att hitta en förmånligare bostad kan vara krävande i synnerhet i kommuner där läget på hyresmarknaden har skärpts. Bland dem som får utkomststöd finns också personer som befinner sig i en svår livssituation och för vilka exempelvis en anteckning om kreditstörning kan försämra möjligheten att få en förmånligare bostad i synnerhet på den privata hyresmarknaden. Därför är det i praktiken i många fall möjligt att få en bostad med rimlig hyra endast i statligt stödda bostäder, det vill säga i en så kallad ARA-bostad, som tillämpar en prioriteringsordning. Särskilt i huvudstadsregionen och andra större städer är det på grund av det stora antalet sökande svårt att hitta offentligt producerade hyresbostäder till rimligt pris. Ett hushåll som ansöker om ARA-bostad kan på grund av för stora boendekostnader tvingas köa länge för en bostad, eftersom bostäderna i första hand tilldelas dem som har ett mer brådskande behov av bostad. 

Också grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande (stycke 14) att motiveringen till både tidsfristen och förlängningen av tidsfristen i propositionen tyder på att tidsfristen har en väsentlig betydelse för sökandens möjlighet att anpassa sig till förändringen. Det är fråga om omständigheter som påverkar sökandens rättigheter och skyldigheter och om vilka det också med tanke på principen om förvaltningens lagbundenhet enligt 2 § 3 mom. i grundlagen bör föreskrivas i lag. Grundlagsutskottet anser att det i lagen bör föreskrivas mer exakt om förutsättningarna för förlängning av tidsfristen exempelvis utifrån de kriterier som nämns i motiveringen. Prövningen av huruvida tidsfristen kan förlängas bör dessutom vara en rättslig prövning. 

Förlängningen av tidsfristen gäller i princip situationer där sökanden inte har bedömts ha någon sådan särskild grund för sitt boendebeslut som avses i 3 mom., men behöver extra tid för att skaffa en förmånligare bostad. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att bestämmelsen preciseras på det sätt som beskrivs nedan i detaljmotiveringen så att tidsfristen förlängs, om sökanden drabbats av en allvarlig övergående krissituation eller trots aktivt sökande har svårt att hitta en förmånligare bostad inom utsatt tid eller av någon annan grundad anledning. Utskottet betonar den princip som konstateras i specialmotiveringen (s. 24), nämligen att tidsfristen måste förlängas om sökanden trots försök inte har lyckats hitta en förmånligare bostad och ingen sådan bostad har kunnat erbjudas sökanden inom tidsfristen på tre månader. 

Enligt propositionen ska Folkpensionsanstalten dessutom vid behov anvisa sökanden att ta kontakt med kommunen för att reda ut bostadsfrågan. Enligt propositionen väntas efterfrågan på tjänster och behovet av såväl kommunernas boenderådgivning som välfärdsområdenas socialarbete öka bland dem som ansöker om utkomststöd. Utskottet välkomnar att kommunerna och välfärdsområdena enligt regeringsprogrammet (s. 77) åläggs att tillsammans med kommunernas hyreshusbolag och den privata sektorn utveckla förmånliga boendetjänster och boenderådgivning för klienter inom utkomststödet. Utskottet noterar dock att avsikten enligt regeringsprogrammet (s. 133) samtidigt är att halvera anslaget för understödet för boenderådgivning. Utskottet anser att tillräckliga resurser måste tryggas för boenderådgivning för dem som ansöker om utkomststöd, så att de har möjlighet att hitta en förmånligare bostad när bestämmelserna om boendeutgifterna för utkomststödet skärps. 

Sakkunniga har också påpekat att det enligt regeringsprogrammet (s. 131) är meningen att minska produktionen av ARA-bostäder samtidigt som mottagarna av utkomststöd anvisas till förmånligare bostäder. En minskning av ARA-produktionen kan under de kommande åren ytterligare försämra stödtagarnas möjligheter att faktiskt hitta en bostad som är förmånligare än för närvarande. Att stödtagare flyttar till förmånligare bostäder kan dessutom leda till att vissa områden får ett kraftigare inslag av låginkomsttagare, det vill säga stärker den geografiska segregeringen av befolkningsstrukturen enligt inkomstnivå, särskilt i de stora städerna. Utskottet ser det som nödvändigt att utreda vilka konsekvenser bestämmelserna om ändring av boendeutgifterna inom utkomststödet har för utkomststödstagarnas boende och bostadsmarknaden. 

Enligt propositionen (s. 19) ökar de föreslagna ändringarna sannolikt också utkomststödstagarnas ekonomiska problem och skuldsättning, när den andel av hyran som klienterna ska betala själva ökar. Enligt propositionen kan också antalet vräkningar som görs på grund av obetalda hyror öka. De tillspetsade ekonomiska problemen och det möjligen ökande behovet av kompletterande utkomststöd ökar också behovet av och kostnaderna för socialt arbete i välfärdsområdena. Propositionen kan (RP, s. 16) i viss mån leda till ett behov av mer socialvårdspersonal i välfärdsområdena. Enligt propositionen är det dock svårt att i detta skede uppskatta hur mycket tilläggsfinansiering det kommer att behövas. Utskottet anser det viktigt att bevaka hur stora kostnader propositionen medför för välfärdsområdena. I enlighet med finansieringsmodellen för välfärdsområdena ska tilläggskostnader beaktas i kostnadsunderlaget vid efterhandsjusteringen av finansieringen. 

Sammantagna konsekvenser och uppföljning

Social- och hälsovårdsutskottet fäster i likhet med grundlagsutskottet (stycke 17) uppmärksamhet vid att regeringen inte bedömer de sammantagna konsekvenserna av den nu aktuella ändringen av utkomststödet och de ändringar som gäller andra förmåner och som avses träda i kraft samtidigt, såsom nedskärningar i det allmänna bostadsbidraget (RP 74/2023 rd) och utkomstskyddet för arbetslösa (RP 73/2023 rd) samt indexfrysningarna (RP 75/2023 rd). En sådan bedömning ingår inte heller i social- och hälsovårdsministeriets publikation om bedömning av de sammantagna konsekvenserna av ändringarna i social trygghet 2024 (Vuoden 2024 sosiaaliturvamuutosten yhteisvaikutusten arviointi, social- och hälsovårdsministeriet 2023, sammanfattning på svenska). 

Enligt bedömningen beräknas utgifterna för utkomststödet öka med cirka 20—30 procent till följd av nedskärningarna i andra förmåner. Detta höjer sannolikt också antalet hushåll som berörs av den aktuella ändringen av utkomststödet jämfört med propositionens uppskattning av antalet hushåll. Sakkunniga har framfört att utkomststödet kan bli den huvudsakliga stödformen för boendeutgifter i synnerhet för personer som bor i ägarbostäder, eftersom det i förslaget till ändring av bostadsbidraget har föreslagits att rätten till allmänt bostadsbidrag för ägarbostäder slopas. Dessutom minskar beloppet av det allmänna bostadsbidraget för hyresbostäder på grund av nedskärningarna i bostadsbidraget, vilket ökar utkomststödets betydelse också för dem som bor i en hyresbostad. 

Social- och hälsovårdsutskottet instämmer med grundlagsutskottet (stycke 19) i att statsrådet noggrant måste följa propositionens konsekvenser särskilt med avseende på de rättigheter som tryggas i 19 § i grundlagen och vid behov vidta åtgärder för att rätta till de problem som upptäcks. Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar utifrån sakkunnigutfrågningen att den föreslagna regleringen kan ha ovan beskriva konsekvenser för ställningen och försörjningen för dem som ansöker om utkomststöd, för bostadsmarknaden, för behovet av kompletterande utkomststöd och för servicebehovet i välfärdsområdena. Enligt propositionsmotiven kommer social- och hälsovårdsministeriet regelbundet att övervaka tillämpningen av bestämmelserna om boendeutgifter i lagen om utkomststöd. Utskottet anser det nödvändigt att regeringen utöver att bevaka tillämpningen av lagen också utreder lagens konsekvenser genom en uppföljande undersökning. (Utskottets förslag till uttalande)