Lagen om sekundär användning av personuppgifter inom social- och hälsovården (552/2019, nedan lagen om sekundär användning) trädde i kraft den 1 maj 2019. Den syftar till att möjliggöra en effektiv och informationssäker behandling av personuppgifter som har registrerats i social- och hälsovårdsverksamhet och för styrnings-, tillsyns-, forsknings- och statistikändamål inom social- och hälsovården samt en samkörning av dessa personuppgifter med vissa ämbetsverks personuppgifter. Sekundära användningsändamål är bland annat vetenskaplig forskning, statistikföring samt utvecklings- och innovationsverksamhet. Ett av lagens viktigaste syften är att skydda personuppgifterna i all sekundär behandling av personuppgifter inom social- och hälsovården så att medborgarnas förtroende kan stärkas i förhållande till behandlingen av deras uppgifter i sekundärt syfte. Genom lagen inrättades också Tillståndsmyndigheten för användning av social- och hälsovårdsdata (Findata). Myndigheten beviljar dataanvändningstillstånd för användning av data som föreskrivs i lagen om sekundär användning.
Vid tillämpningen av lagen har det framkommit flera utmaningar som bland annat forskare, aktörer inom hälso- och sjukvården, myndigheter och medborgare har påtalat. Också social- och hälsovårdsutskottet har vid flera tillfällen lyft fram dessa problem och påskyndat lagberedning för att lösa dem (bl.a. ShUB 22/2021 rd, s. 13, ShUB 17/2021 rd, s. 3, ShUB 11/2021 rd, s. 17).
Regeringen föreslår flera ändringar i lagen om sekundär användning och i vissa lagar som har samband med den. Ändringsförslagen gäller behandlingen av dataanvändningstillstånd, begäran om information och datamaterial, det internationella forskningssamarbetet, avgifterna för sekundär användning, anonymiseringen av datamaterial och resultat samt förhållandet mellan lagen om sekundär användning och kliniska prövningar. Syftet med ändringsförslagen är att skapa flexibilitet i den nuvarande och delvis centraliserade modellen för behandling av dataanvändningstillstånd och begäran om information och att möjliggöra en effektiv behandling av dessa. Målet är enligt propositionsmotiven (s. 31) att lösa de centrala utmaningarna i anknytning till lagen om sekundär användning och att främja registerforskning och klinisk prövning så att man samtidigt sörjer för medborgarnas integritetsskydd och skyddet av personuppgifter. Med hjälp av lagreformen vill man undanröja de störningar och hinder som lagstiftningen orsakar vid sekundär användning.
Med hänvisning till de ovannämnda problemen vid tillämpningen av lagen om sekundär användning anser utskottet att propositionens syften och förslag är viktiga. Utskottet tillstyrker lagförslagen med ändringarna nedan.
Decentraliserad modell
Genom propositionen möjliggörs en decentraliserad modell för behandlingen av dataanvändningstillstånd och begäran om information enligt lagen om sekundär användning. Sökanden kan då använda både behandling av dataanvändningstillstånd och begäran om information enligt en centraliserad modell och behandling enligt en decentraliserad modell (den så kallade hybridmodellen). Enligt den gällande lagen behandlar Tillståndsmyndigheten alla ansökningar om dataanvändningstillstånd som gäller datamaterial från flera organisationer enligt 6 § i lagen om sekundär användning och all begäran om information enligt lagen om sekundär användning. I och med ändringsförslagen ska även andra organisationer som avses i 6 § i lagen om sekundär användning kunna behandla dataanvändningstillstånd då ansökan gäller datamaterial från flera organisationer samt begäran om information enligt lagen om sekundär användning. Utöver Findata kan också Institutet för hälsa och välfärd, Folkpensionsanstalten, Tillstånds- och tillsynsverket, Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet och de offentliga serviceanordnarna inom social- och hälsovården sammanställa, samköra och förbehandla flera personuppgiftsansvarigas datamaterial.
Sökanden ska få lämna in en ansökan om dataanvändningstillstånd eller en begäran om information som gäller fler än en i 6 § i lagen om sekundär användning avsedd organisations datamaterial antingen till Findata eller separat till varje enskild organisation som är föremål för ansökan. Om sökanden lämnar in ansökan eller begäran till Findata, genomförs behandlingsprocessen på samma sätt som i den nuvarande modellen, varvid Findata behandlar ansökan eller begäran och fattar beslut om flera organisationers datamaterial. Om sökanden däremot lämnar in ansökan eller begäran separat till organisationerna, behandlar och fattar varje organisation beslut i fråga om sitt eget datamaterial.
Den föreslagna modellen har vid utskottets sakkunnigutfrågning välkomnats på bred front och setts som ett steg i rätt riktning. Utifrån sakkunnigutfrågningen kan det vid behandlingen av tillståndsansökningar vara svårt att bedöma vilken effekt sammanslagningen av olika personuppgiftsansvarigas datamaterial skulle ha. Även om den föreslagna decentraliserade modellen å ena sidan har bedömts medföra kostnadsfördelar, innehåller yttrandena också kritik mot de här kostnadsfördelarna.
Utskottet konstaterar att den gällande lagens centraliserade modell för behandling av tillstånd, begäranden och datamaterial utifrån sakkunnigutfrågningen har upplevts som stel och problematisk. Syftet med den föreslagna decentraliserade modellen är enligt uppgift att ha kvar fördelarna med den gällande modellen, varvid det fortfarande är möjligt att få dataanvändningstillstånd och datamaterial via den centraliserade tillståndsmyndigheten. Behovet av centraliserade tjänster har identifierats särskilt inom företagssektorn, där det centraliserade tillståndsförfarandet och sammanställning av datamaterial har ansetts vara effektivare än separata tillståndsförfaranden. Den mer decentraliserade modellen har förespråkats bland annat av välfärdsområdena, där möjligheten att behandla dataanvändningstillstånd som gäller uppgifter från flera välfärdsområden samt möjligheten att sammanställa och samköra välfärdsområdenas datamaterial har ansetts vara behövlig. Således kan den föreslagna regleringen enligt utskottet öka flexibiliteten i förfarandena och göra det möjligt att behandla ansökningar, begäranden och data på det sätt som är mest ändamålsenligt med tanke på olika aktörer i olika situationer. Utskottet välkomnar att den föreslagna modellen bedöms främja och öka forsknings- och innovationsverksamheten och sänka kostnaderna för den. Utskottet betonar att den decentraliserade modellen förutsätter samarbete och samordning mellan organisationerna i fråga för att säkerställa en smidig och enhetlig tillämpning av lagen samt för att bedöma konsekvenserna av samkörningen av de olika personuppgiftsansvarigas data.
Utskottet välkomnar de personuppgiftsansvarigas mer omfattande möjlighet att behandla och producera datamaterial, men betonar att det samtidigt är viktigt att garantera de registrerades integritetsskydd. Utifrån utskottets sakkunnigutfrågning möjliggör propositionen i tämligen stor utsträckning att uppgifter som hör till kärnan i skyddet för privatlivet används för sekundära ändamål. Den föreslagna regleringen innebär att förhandskontroller måste göras när det gäller åtkomsten till och användningen av uppgifter. Sakkunniga har dock också betonat att de behöriga myndigheterna för att möjliggöra tillsyn i efterhand också i tillräcklig grad måste dokumentera hur nödvändighetskravet har tillämpats i varje beslut om dataanvändningstillstånd eller begäran om information. Detta har betydelse med tanke på rättsskyddet för såväl den som beslutet gäller som de registrerade som är föremål för behandlingen.
Sakkunniga påpekade också att situationen kan bli oskälig för registrerade som har anlitat flera olika serviceanordnares tjänster och blir tvungna att hos varje personuppgiftsansvarig göra en separat begäran om utövning av sina rättigheter. Vid utfrågningen lyftes det fram ett behov av att inrätta en nationell centraliserad tjänst för utövandet av de registrerades rättigheter, såsom rätten att göra invändningar, eftersom det kan vara osäkert om begäran om de registrerades rättigheter förmedlas mellan olika personuppgiftsansvariga om det inte finns någon centraliserad tjänst.
Utskottet konstaterar att en nationell centraliserad tjänst för att utöva de registrerades rättigheter skulle stärka tillgodoseendet av de registrerades rättigheter. Enligt uppgift utreds kostnaderna för inrättandet av en centraliserad tjänst för närvarande vid social- och hälsovårdsministeriet. Utskottet betonar att genomförandet av tjänsten behöver bedömas vid den fortsatta beredningen.
Fastställande av behörig myndighet
I propositionen föreslås att det till lagen om sekundär användning fogas en ny 6 a § om behörighet för behandling av dataanvändningstillstånd, en ny 6 b § om behörighet för behandling av begäranden om information och en ny 6 c § om överföring av behörighet för behandling av dataanvändningstillstånd och begäranden om information. Till 51 § i lagen om sekundär användning fogas enligt propositionen ett nytt 2 mom. där det föreskrivs att om tillståndsansökan eller begäran om information gäller flera organisationers uppgifter och varje organisation som avses i 6 § har beviljat dataanvändningstillstånd eller fattat beslut om begäran om information i fråga om sitt eget datamaterial, kan organisationerna i fråga besluta att antingen Tillståndsmyndigheten eller någon av de organisationer som avses i 6 § 2, 3, 5, 7 eller 8 punkten och som är föremål för tillståndsansökan eller begäran om information ska sammanställa datamaterialet. Om organisationerna inte når samförstånd om vilken organisation som ska sammanställa datamaterialet, ska datamaterialet sammanställas av Tillståndsmyndigheten.
Sakkunniga har påpekat att utgångspunkterna för myndigheternas behörighetsförhållanden och delegeringsvillkoren inte framgår tillräckligt exakt av lagen och att de föreslagna bestämmelserna i praktiken utan begränsningar gör det möjligt att överföra behörighet till en annan myndighet. Grundlagsutskottet anser att den föreslagna regleringen i sig uppfyller de minimikrav som utskottet ställt upp i sin praxis. Grundlagsutskottet noterar dock att de föreslagna bestämmelserna om behörighet och överföring av behörighet är tämligen svårbegripliga. Enligt utlåtandet har social- och hälsovårdsutskottet behov att precisera den föreslagna regleringen.
Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att 6 c, 51, 51 a och 51 d § i lagförslag 1 förtydligas och preciseras på det sätt som anges nedan i detaljmotiveringen.
Kliniska prövningar
Det föreslås att det till 2 § i lagen om sekundär användning fogas ett nytt 4 mom. med bestämmelser om att lagen inte ska tillämpas på behandling av personuppgifter i kliniska prövningar. Lagen om klinisk prövning av läkemedel (983/2021), lagen om medicintekniska produkter (719/2021) och lagen om medicinsk forskning (488/1999) ska få preciserande bestämmelser om under vilka förutsättningar registeruppgifter om försökspersoner kan fås för kliniska prövningar.
Utskottet anser att de föreslagna bestämmelserna är välkomna och behövliga. Social- och hälsovårdsutskottet och grundlagsutskottet har tidigare betonat behovet av att utreda hur lagen om sekundär användning förhåller sig till lagstiftningen om klinisk prövning av läkemedel och andra bestämmelser om forskning inom social- och hälsovården (bl.a. ShUB 22/2021 rd, s. 13, GrUU 23/2020 rd, s. 7). Lagens förhållande till den övriga forskningslagstiftningen har varit oklar sedan lagen trädde i kraft. Oklarheten har väsentligt försvårat förutsättningarna för att utföra kliniska prövningar i Finland, och enligt propositionsmotiven (s. 21) har exempelvis materialinsamlingen för många stora kohortstudier som följer befolkningen under en lång tid stått stilla länge.
Också sakkunniga har i princip understött den föreslagna regleringen om kliniska prövningar. Men i yttrandena lyfts fortfarande fram ett behov av att förtydliga lagstiftningen. Det finns behov av att förtydliga bland annat användningen av Kanta-tjänsterna i kliniska prövningar.
Enligt utredning från social- och hälsovårdsministeriet omfattas Folkpensionsanstaltens data enligt lagförslag 2–4 av rätten att få information för kliniska prövningar endast till den del det vid prövningen behövs personuppgifter som lagrats i samband med kundförhållandet vid förmånsbehandlingen eller uppgifter om recept och anknytande expedieringsuppgifter som lagrats i Receptcentret som avses i 3 § 4 punkten i lagen om elektroniska recept. Uppgifterna i Kanta-tjänsterna omfattas däremot enligt propositionsmotiven (s. 97) inte av den föreslagna rätten att få information för kliniska prövningar. Ministeriet anser att frågan kräver fortsatt beredning.
Enligt utredning från social- och hälsovårdsministeriet pågår för närvarande ett projekt för att förtydliga forskningslagstiftningen. Avsikten är att fortsätta att samordna och förtydliga bestämmelserna om forskning inom social- och hälsovården. Utskottet anser att projektet är nödvändigt. Trots den nu aktuella propositionen anser utskottet att det fortfarande finns ett behov av att fortsätta samordna och förtydliga lagstiftningen om forskning inom social- och hälsovården för att förfarandena för forskningsverksamhet ska vara så smidiga som möjligt med tanke på skyddet för personuppgifter.
Internationellt forskningssamarbete
För att främja internationellt forskningssamarbete föreslås det i propositionen att lagen om sekundär användning kompletteras med en ny 51 c §, där det föreskrivs om möjligheten att lämna ut pseudonymiserade personuppgifter och anonymiserade uppgifter till en annan säker driftmiljö än den informationssäkra driftmiljö som avses i 20 § (undantagstillstånd). En sådan överlåtelse är dock möjlig endast om behandlingen av datamaterialet uppfyller kraven i 51 c §, såsom tillräckliga krav på dataskydd och datasäkerhet. Det kan till exempel handla om ett forskningsprojekt där datamaterial behandlas i en säker driftmiljö vid ett känt och tillförlitligt utländskt universitet eller universitetssjukhus, står det i propositionsmotiven (s. 34).
Sakkunniga har understött den föreslagna regleringen, eftersom det för närvarande inte finns sådana informationssäkra driftmiljöer utanför Finland som avses i 20 § i lagen om sekundär användning, vilket försvårar finländska forskares deltagande i internationellt forskningssamarbete. Lagen om sekundär användning hindrar inte att också driftsmiljöer utanför Finland revideras i enlighet med lagen och Tillståndsmyndighetens föreskrifter. I praktiken har dock inga sådana driftmiljöer som avses i 20 § kommit till utanför Finland och det ses som osannolikt att utländska aktörer vill revidera sin driftmiljö i enlighet med Finlands nationella kriterier. Utländska forskare har möjlighet att via distansförbindelse få tillgång till informationssäkra driftmiljöer enligt lagen om sekundär användning och att behandla finländskt datamaterial i dem. Dessutom kan aggregerade statistiska uppgifter enligt lagen om sekundär användning lämnas ut till forskare. Dessa har dock i praktiken inte ansetts vara tillräckliga metoder för att främja forskningssamarbetet.
Sakkunniga har å andra sidan ansett att den föreslagna regleringen är problematisk med tanke på skyddet för personuppgifter, eftersom det inte ställs några exakta krav på dataskydd och informationssäkerhet för en trygg driftmiljö utomlands på samma sätt som för informationssäkra driftmiljöer i Finland.
Utskottet ser det som viktigt att den föreslagna regleringen syftar till att förbättra finländska forskares möjligheter att delta i internationellt forskningssamarbete. Behandlingen av personuppgifter i internationellt forskningssamarbete behövs enligt propositionsmotiven (s. 39 och 47) också för att man ska kunna främja utvecklingen av nya behandlingsformer och behandlingsmetoder för finländska patienter.
För undantagstillstånd görs det enligt utredning från social- och hälsovårdsministeriet en riskbaserad bedömning enligt dataskyddslagstiftningen. I bedömningen beaktas bland annat riskerna med datamaterialet och nivån på dataskyddet och datasäkerheten vid behandlingen av detta. Bedömningen motsvarar alltså inte den bedömning som avses i 26 § i lagen om sekundär användning och som går ut på att ta reda på om en informationssäker driftmiljö uppfyller kraven på informationssäkerhet. Däremot gäller bedömningen om tillstånd till undantag kan beviljas utifrån de uppgifter som sökanden lämnat. Det är alltså en övergripande bedömning som beaktar den potentiella nytta som genomförandet av projektet medför och de risker som behandlingen medför. Utskottet konstaterar att bestämmelserna och kraven på behandling av personuppgifter i EU:s allmänna dataskyddsförordning är direkt tillämpliga i alla EU- och EES-länder. Om personuppgifter lämnas ut till tredjeländer, ska kraven i kapitel V i den allmänna dataskyddsförordningen på överföring av personuppgifter till tredjeländer, såsom beslut om adekvat skyddsnivå enligt artikel 45, beaktas vid utlämnandet. Utskottet betonar också att informationen enligt propositionen ska anonymiseras eller pseudonymiseras innan den lämnas ut till någon annan säker driftmiljö. Tillståndsmyndigheten kan dessutom förena ett dataanvändningstillstånd med närmare villkor som gäller behandlingen av uppgifter.
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2025/327 om det europeiska hälsodataområdet och om ändring av direktiv 2011/24/EU och förordning (EU) 2024/2847 (European Health Data Space, nedan EHDS-förordningen) kommer enligt uppgift att underlätta det europeiska forskningssamarbetet, eftersom den föreskriver gemensamma europeiska krav för driftmiljöer för sekundär användning. Kraven ska tillämpas från och med den 27 mars 2029. Enligt utredning kommer kommissionen senast den 27 mars 2027 genom genomförandeakter föreskriva om kraven på driftmiljöer. Den föreslagna 51 c § i propositionen är en temporär lösning för att möjliggöra internationellt forskningssamarbete innan EHDS-förordningen börjar tillämpas.
Utskottet konstaterar att tillämpningen av bestämmelserna om internationellt forskningssamarbete behöver utvärderas i samarbete med de relevanta myndigheterna för att det internationella forskningssamarbetet ska främjas vid den fortsatta beredningen samtidigt som skyddet för personuppgifter tryggas.
Ekonomiska konsekvenser
Enligt utredning från social- och hälsovårdsministeriet har propositionen på grund av brister i informationen lämnats felaktigt till riksdagen utan att det nämns att propositionen har samband med budgetpropositionen för 2026. I propositionsmotiven står det i avsnittet om ekonomiska konsekvenser (s. 37) bland annat att eftersom de ekonomiska konsekvenserna för välfärdsområdena och andra organisationer ännu är ovissa, föreslås i detta läge inte någon tilläggsfinansiering till aktörerna, utan uppgifterna ska utföras med nuvarande resurser.
Vid utskottsbehandlingen har ministeriet preciserat att propositionen hör samman med statsbudgeten för 2026 och avses bli behandlad i samband med den. De ändringar som föreslås i propositionen innebär enligt uppgift från ministeriet nya uppgifter för de organisationer som avses i 6 § i lagen om sekundär användning. Uppgifterna kommer enligt utredning att innebära behov av tilläggsresurser och ny kompetens särskilt i mindre välfärdsområden. För att möjliggöra genomförandet av de nya uppgifterna föreslås det i budgetpropositionen för 2026 tilläggsfinansiering på 1 000 000 euro för välfärdsområdena.
Utskottet ser det som angeläget att tillräckliga finansiella resurser allokeras för ändringarna enligt lagförslaget. Utskottet välkomnar att det i budgetpropositionen föreslås tilläggsfinansiering för välfärdsområdena för att genomföra ändringarna i lagen om sekundär användning och utvidga behandlingen av datamaterial. Syftet med tilläggsfinansieringen är enligt utredning från social- och hälsovårdsministeriet att underlätta välfärdsområdenas förberedelser inför de föreslagna nya uppgifterna. Enligt 9 § i lagen om välfärdsområdenas finansiering (617/2021) ska lagstadgade förändringar i omfattningen eller arten av välfärdsområdenas uppgifter beaktas till fullo när nivån på den statliga finansieringen bestäms. Utskottet anser därför att det är nödvändigt att följa upp och utvärdera hur den finansiering som reserverats för ändamålet räcker till och hur den fördelas samt att vid behov ändra finansieringen. Utskottet betonar att kostnadseffekterna också för andra aktörer som avses i regleringen bör följas upp och bedömas för att trygga en tillräcklig finansiering.
Förhållande till EHDS-förordningen
EHDS-förordningen trädde i kraft den 26 mars 2025. Den allmänna tillämpningen av förordningen börjar den 26 mars 2027, och dessutom innehåller förordningen flera övergångsperioder. Syftet med förordningen är att främja åtkomsten till elektroniska hälsodata för primär och sekundär användning. Förordningen innehåller bestämmelser om kraven på och styrningen av primär och sekundär användning av hälsodata samt om kraven på hälsodokumentationssystem och hälsoapplikationer. Genom förordningen inrättas en gränsöverskridande infrastruktur för primär och sekundär användning av elektroniska hälsodata samt en styrelse för det europeiska hälsodataområdet som samordnar primär och sekundär användning.
Vid utskottets sakkunnigutfrågning fästes uppmärksamhet vid den nu föreslagna propositionens förhållande till EHDS-förordningen. Vid utfrågningen konstaterades det bland annat att förordningen kan inverka på ändamålsenligheten i de ändringar som föreslås i lagen om sekundär användning, om lagen måste ändras på nytt relativt snart efter det att de föreslagna ändringarna trätt i kraft.
Enligt utredning från social- och hälsovårdsministeriet liknar den nationella lagen till största delen förordningsbestämmelserna om sekundär användning. Finland har bättre förberett sig på tillämpningen av förordningen än de flesta andra medlemsländer. Ministeriet konstaterar dessutom att förordningen tillåter ovanligt mycket nationellt handlingsutrymme. Det nationella handlingsutrymmet i fråga om sekundär användning ingår i flera bestämmelser i förordningen.
Enligt uppgift pågår vid social- och hälsovårdsministeriet ett lagstiftningsprojekt i syfte att genomföra förordningens avsnitt om sekundär användning. Avsikten med projektet är att bedöma hur skyldigheterna enligt förordningen kommer att fullgöras nationellt och vilken nationell lagstiftning som bör finnas kvar vid sidan av förordningen. Avsikten är att regeringens proposition om bestämmelser som kompletterar förordningen om det europeiska hälsodataområdet (EHDS) i lagen om sekundär användning av personuppgifter inom social- och hälsovården och i vissa lagar som har samband med den ska lämnas till riksdagen hösten 2026.
Social- och hälsovårdsministeriet uppger att åtskilliga berörda grupper har framfört att lagen om sekundär användning bör ses över snabbt trots att EHDS-förordningen redan har trätt i kraft och kapitlet om sekundär användning börjar tillämpas 2029. Reformen av lagen om sekundär användning kommer enligt ministeriet att fortsätta i samband med genomförandet av EHDS-förordningen.
Utskottet anser utifrån inkommen utredning att det för att främja forskningssamarbetet är viktigt att syftet med den nu föreslagna ändringen av lagen om sekundär användning är att tackla de viktigaste utmaningarna med lagen om sekundär användning redan innan EHDS-förordningen börjar tillämpas. Samtidigt understryker utskottet att tillämpningspraxisen för de nu föreslagna bestämmelserna bör följas upp och utvärderas samt att man vid det nationella genomförandet av EHDS-förordningen bör se till att det nationella handlingsutrymme som förordningen möjliggör beaktas så att genomförandet av förordningen till lämpliga delar tillgodoser de nationella behoven.
Utskottet konstaterar slutligen att utöver de ändringar som nu föreslås finns det enligt uppgift också andra ändringsbehov i lagen om sekundär användning. Utskottet ser det som viktigt att beredningsarbetet med anknytning till andra utmaningar och ändringsbehov som uppstått vid tillämpningen av lagen fortsätter både i samband med genomförandet av EHDS-förordningen och i det projekt för att förtydliga forskningslagstiftningen som nämns i propositionen (s. 7). Forskningsarbetet ska underlättas samtidigt som integritetsskyddet vid behandlingen av personuppgifter garanteras.