Syftet med propositionen är att bredda socialvårdens metoder för att förebygga överskuldsättning. Regeringen föreslår att lagen om social kreditgivning (1133/2002) ändras så att beviljandet av social kreditgivning blir en lagstadgad uppgift för välfärdsområdet. 

Social kreditgivning ska enligt propositionen fortfarande höra till socialvården och syftet med den är att förebygga ekonomisk utslagning och överskuldsättning samt att främja möjligheterna för personer och familjer att klara sig på egen hand. Social kredit kan av grundad anledning beviljas en person som på grund av små inkomster och tillgångar inte har möjlighet att få annan kredit på skäliga villkor, men som dock har förmåga att klara av återbetalningen av krediten. Social kreditgivning är till sin karaktär ett komplement till andra former av social trygghet, i synnerhet sociala tjänster och utkomststöd. Innan social kredit beviljas utreds sökandens rätt att få utkomststöd, men rätten till stöd kan inte begränsas eller stödbeloppet sänkas på grund av att den sökande har möjlighet att få social kredit. 

Utskottet välkomnar att tillgången till och jämlikheten i fråga om social kreditgivning ökas genom att social kreditgivning överförs till välfärdsområdet som en lagstadgad uppgift och tillstyrker lagförslaget. Enligt den gällande lagen är social kreditgivning en frivillig uppgift för kommunerna. Alla kommuner har inte infört förfarandet, vilket innebär att social kreditgivning inte har varit tillgänglig på lika villkor. 

Enligt propositionen ska välfärdsområdena ordna social kreditgivning inom sitt område, reservera det belopp som de bedömer vara tillräckligt i budgeten för social kreditgivning och överväga verksamhetens omfattning utifrån de lokala behoven. Det kommer dock inte heller i fortsättningen att finnas någon subjektiv rätt till social kredit, utan det är fråga om en anslagsbunden tjänst. På grund av propositionen anvisas välfärdsområdena en utgiftsökning på 600 000 euro för personalkostnader och administrativa kostnader, bland annat för uppdatering av informationssystemen. Propositionen är dessutom förenad med en kostnad av engångsnatur på 9,5 miljoner euro som anvisas för statsunderstöd som beviljas för kreditkapital 2023. Utskottet konstaterar att det bör följas upp om anslaget för social kredit räcker till för att tröskeln för att få social kredit de facto inte ska bli för hög i välfärdsområdena och för att propositionens mål ska nås. 

Utskottet anser det vara viktigt att den sociala kreditgivningen fortsatt kan utgöra ett verktyg inom socialvården. I samband med bedömningen av ansökningarna om social kreditgivning kan man utöver förmågan att sköta ekonomin identifiera andra sociala eller hälsorelaterade svårigheter i kundens liv som eventuellt bidrar till behovet av social kredit. I samband med en bedömning av servicebehovet som görs av en yrkesutbildad person inom socialvården kan klienten hänvisas till systematiskt socialarbete, som kan innefatta mer omfattande stöd för utredning av den ekonomiska situationen. Utskottet betonar dessutom vikten av att satsa på strukturellt socialt arbete särskilt i områden där behovet av ekonomiskt sistahandsstöd är större än i andra områden. 

Utskottet välkomnar att den föreslagna lagen innehåller närmare bestämmelser om ekonomisk rådgivning och handledning till sökande och kredittagare än den gällande lagen. Den som beviljats social kredit ska ha möjlighet till ekonomisk rådgivning och handledning under hela återbetalningstiden, särskilt i samband med återbetalningsproblem och ändringar i betalningsprogrammet. 

Utskottet välkomnar också att det i lagen föreslås bestämmelser om beviljande av frimånader (7 a §) och betalningsbefrielse (7 b §) för social kreditgivning, vilket ökar flexibiliteten i återbetalningen av krediten. Utskottet betonar dock att betalningsbefrielse från sociala krediter och räntor på dem enligt propositionens specialmotivering (s. 23) är ett sista alternativ. Innan fullständig betalningsbefrielse beviljas bör man alltså överväga de primära metoderna för att främja kreditmottagarens återbetalningsförmåga, såsom ekonomisk rådgivning och handledning eller olika betalningsarrangemang samt partiell betalningsbefrielse. 

Enligt propositionen bestämmer behovet i området innehållet i och omfattningen av den sociala kredit välfärdsområdet beviljar. Förslaget ger således välfärdsområdena rätt att besluta om grunderna för social kredit inom de gränser som lagstiftningen sätter. Förslaget gör det därför möjligt att utvidga användningen av sociala krediter till områden där behovet är större. Å andra sidan kan det fortfarande förekomma regionala variationer i tillgången till social kredit, eftersom grunderna för social kreditgivning varierar från välfärdsområde till välfärdsområde. Utskottet anser det viktigt att det för uppföljningen av behovet av social kreditgivning utvecklas indikatorer för överskuldsättning och användning av utkomststöd. Dessutom anser utskottet att välfärdsområdena bör ges anvisningar om en enhetlig tolkning och enhetliga förfaranden för beviljande av social kreditgivning, så att skillnaderna mellan välfärdsområdena inte blir för stora. Välfärdsområdena ska också sörja för att kunderna får tillräcklig information om möjligheten till social kreditgivning. Sakkunniga har lyft fram möjligheten att utarbeta en separat handledning för att stödja välfärdsområdena i genomförandet av social kreditgivning. 

Utskottet betonar att för att målen för social kreditgivning ska nås måste välfärdsområdena anvisas tillräckliga personalresurser för verksamheten. Dessutom ska de yrkesutbildade personer inom socialvården som ger rådgivning och handledning om social kreditgivning ha tillräcklig sakkunskap och kompetens i ekonomi- och skuldfrågor, vilket bland annat förutsätter att utbildning ordnas. Utskottet noterar att välfärdsområdenas utgångsläge när det gäller att ordna tjänster för social kreditgivning varierar mycket beroende på i vilken omfattning social kreditgivning har tillämpats i kommunerna i området. I lagen om genomförande av reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet och om införande av den lagstiftning som gäller reformen (616/2021) föreskrivs det om överföring av avtal och personal från kommunerna till välfärdsområdena i anslutning till ordnandet av social- och hälsovården. I en del regioner överförs den personal som arbetar med social kreditgivning, liksom även de system som används för arbetet. 

De sakkunniga har lyft fram frågan om skyldigheten för mottagare av sociala krediter att betala dröjsmålsränta. Bakgrunden till detta är högsta förvaltningsdomstolens avgörande (HFD:2022:62) enligt vilket en myndighet som var kreditgivare inte hade lagstadgad rätt att inkludera dröjsmålsränta i ett avtal om social kredit, eftersom det inte föreskrivs om saken i lag och det vid social kreditgivning och eventuell skyldighet att betala dröjsmålsränta i samband därmed är fråga om ett sådant offentligrättsligt rättsförhållande om vilket grunderna för individens rättigheter och skyldigheter med beaktande av 80 § 1 mom. i grundlagen ska föreskrivas genom lag. För att förtydliga rättsläget föreslår social- och hälsovårdsutskottet att det till 6 § fogas ett nytt 4 mom. om möjligheten att ta ut dröjsmålsränta hos mottagare av sociala krediter. 

Enligt propositionen avses den föreslagna lagen träda i kraft den 1 augusti 2023. Enligt den övergångsbestämmelse som godkändes i samband med reformen av ordnandet av social- och hälsovården överförs den sociala kreditgivningen till välfärdsområdena redan vid ingången av 2023, men beviljandet av den baserar sig på frivillighet i linje med den gällande lagstiftningen. Övergångsbestämmelsen gör det möjligt för regioner som tidigare beviljat social kredit att fortsätta med det utan avbrott. 

Enligt utskottet är det viktigt att följa upp verkställigheten av lagen och eventuella behov av ytterligare utveckling av lagstiftningen. I samband med uppföljningen bör det särskilt bedömas om det, för att förebygga överskuldsättning, bör krävas en anteckning om social kreditgivning i det positiva kreditupplysningsregistret som ett villkor för att få kredit.